Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
1
Nr 115
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av
fredningszoner för vandringsfiskens framkomst i Torne
skärgård, in. m.; given Stockholms slott den 7 april
1967.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels godkänna en den 1 april 1967 undertecknad deklaration mellan Sverige
och Finland angående ändring i den stadga som finnes fogad vid deklarationen
den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland rörande fastställande
av stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde,
dels anta härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för
Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs
fiskeområde,
2) lag angående tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt in. m. beträffande fredningszoner i
Torne skärgård.
GUSTAF ADOLF
Eric Holmquist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en deklaration mellan
Sverige och Finland enligt vilken fredningszoner skall inrättas i Torne
skärgård. Syftet med zonerna är att trygga den älvlekande vandringsfiskens
framkomst genom skärgården. Zonerna skall därför enligt deklarationen
hållas fria från stängande fiskredskap och liknande anordningar.
Vidare föreslås i propositionen att Kungl. Maj :t bemyndigas ge föreskrifter
i enlighet med deklarationens bestämmelser om fredningszoner.
Slutligen framläggs förslag angående ersättning för det fall fredningszon
orsakar intrång i enskild fiskerätt.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr llå
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
1) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för Konungen
att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs fiskeomrade
Härigenom förordnas, att lagen den 18 juni 1927 angående rätt för
Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs
fiskeområde skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
Konungen äger i samband med utfärdande
i övrigt av bestämmelser
överensstämmande med den stadga,
som finnes fogad vid deklarationen
den 10 maj 1927 mellan Sverige
och Finland rörande fastställande av
stadga för fiskets bedrivande inom
Torne älvs fiskeområde, jämväl giva
föreskrifter, vilka överensstämma
med 13 och 14 §§ i stadgan.
(Föreslagen lydelse)
Konungen äger i samband med utfärdande
i övrigt av bestämmelser
överensstämmande med den stadga,
som finnes fogad vid deklarationen
den 10 maj 1927 mellan Sverige
och Finland rörande fastställande av
stadga för fiskets bedrivande inom
Torne älvs fiskeområde, jämväl giva
föreskrifter, vilka överensstämma
med 10, 13 och 14 §§ i stadgan.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
2) Förslag
till
Lag
angående tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. beträffande fredningszoner i Torne skärgård
Härigenom förordnas som följer.
Medför bestämmelserna om fredningszoner i 10 § stadgan för fiskets
bedrivande inom Torne älvs fiskeområde att innehavare av enskild fiskerätt
får sin rätt inskränkt eller på annat sätt tillskyndas skada, äger lagen den
1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt in. in. motsvarande tilllämpning.
Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas inom
tre år från den dag då denna lag träder i kraft.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
3
Utdrag av protokollet över jordbrnksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 17 mars 1967.
Närvarande:
Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fredningszoner
för vandringsfiskens framkomst i Torne skärgård och anför.
Inledning
Fisket i gränsälvarna mellan Sverige och Finland och i havsområdet utanför
Torne älvs mynning regleras i huvudsak av mellanstatliga bestämmelser,
nämligen 1927 års laxfiskekonvention och den därtill knutna fiskestadgan.
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 10 september 1954 förordnades ombud
att för Sveriges del delta i överläggningar med representanter för den finska
regeringen rörande översyn av de gemensamma fiskebestämmelserna. Härjämte
skulle överses bestämmelser angående flottningen i gränsälvarna. De
svenska och finska ombuden antog som gemensam benämning svenskfinska
kommissionen för översyn av 1927 års konvention angående det
gemensamma laxfisket i Torne och Muonio älvar m. m. (laxfiskekommissionen).
— Med skrivelse den 23 oktober 1962 överlämnade de svenska ombuden1
till Kungl. Maj :t ett betänkande med förslag till ny överenskommelse
och stadga rörande fisket samt förslag till ändring i gällande flottningsbestämmelser.
Betänkandet är rubricerat »Fiske och flottning i gränsvattnen
mellan Sverige och Finland» (NU 1963: 2). Förslagen är gemensamma
för de svenska och de finska ombuden i laxfiskekommissionen, men endast
de svenska ombudens motiv ingår i betänkandet.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 oktober 1961 tillkallades tre
svenska sakkunniga2 för att i samråd med en i Finland tillsatt kommitté
1 Landshövdingen Manfred Näslund, överdirektören Jöran Hult och landssekreteraren Torsten
Segrell.
2 Vattenrättsdomaren Gösta Schirén, ordförande, byråchefen Inge Bergström och tekniske direktören
Tore Nilsson. Sedan Schirén den 24 mars 1965 lämnat uppdraget har i hans ställe tillkallats
justitierådet Per Bergsten.
It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 115
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1967
utarbeta förslag till en allmän vattenrättslig konvention mellan Sverige
och Finland om nyttjandet av gränsvattendragen. De båda ländernas företrädare
har antagit den gemensamma benämningen finsk-svenska gränsälvskommittén.
Laxfiskekommissionen såg som en av sina huvuduppgifter att trygga
vandringsfiskens reproduktionsmöjligheter. För att säkra fiskens framkomst
till lekplatser i älvarna föreslog kommissionen vissa s. k. fredningszoner i
skärgården. Inom dessa skulle fiske ej få bedrivas pa sådant sätt att fiskens
vandring hindrades.
Efter remiss avgavs yttranden över kommissionens betänkande av ett
stort antal myndigheter och organisationer. I fråga om förslaget till fredningszoner
utlät sig i Sverige vattenöverdomstolen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet,
generaltullstyrelsen, chefen för Norra kustdistriktet, lantmäteristyrelsen,
överlantmätaren i Norrbottens län, fiskeristyrelsen, tiskeriintendenten
i Övre norra distriktet, länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens
läns hushållningssällskap, Haparanda stad och Nedertorneå kommun samt
Tornedalens ortsförbund av Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund, Norrbottens kustfiskareförbund och Torne
älvs flottningsförening.
Till följd av kritik som under remissförfarandet riktades framför allt mot
vissa nu icke aktuella delar av laxfiskekommissionens förslag till gemensamma
fiskebestämmelser gavs gränsälvskommittén år 1964 i uppdrag av
regeringarna att se över förslaget. Kommitténs ställningstaganden och förslag
med anledning av uppdraget redovisades i ett yttrande, dagtecknat den
19 oktober 1964 (Stencil Ju 1964: A 6). Kommissionens förslag om fredningszoner
lämnades i yttrandet i huvudsak utan erinran.
Även gränsälvskommitténs yttrande över laxfiskekommissionens förslag
remitterades i Sverige till ett tämligen stort antal myndigheter och organisationer.
Frågor angående fredningszonerna behandlades därvid av vattenöverdomstolen,
hovrätten för Övre Norrland, kustdistriktschefen, fiskeriintendenten,
hushållningssällskapet, Haparanda stad samt Nedertorneå och
Övertorneå kommuner, Tornedalskommunernas förbund, Ostkustfiskareförbundet
och Fritidsfiskets samarbetsnämnd.
Frågan om fredningszoner har härefter ånyo behandlats av gränsälvskommittén.
I en den 30 januari 1967 daterad promemoria (Stencil Jo 1967: 3)
har kommittén föreslagit en gemensam deklaration i ämnet av Sverige och
Finland. Samtidigt har de svenska sakkunniga i kommittén överlämnat en
den 31 januari 1967 daterad promemoria med förslag till den svenska lagstiftning
som behövs för att det förslag om fredningszoner deklarationen innehåller
skall kunna genomföras (Stencil Jo 1967: 4). Kommittén har i anslutning
härtill föreslagit att gällande förbud mot höstfiske efter lax och
laxöring i Torne skärgård skall upphävas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
5
Fisket i Torne skärgård
Gällande bestämmelser
Lagen den 1 december 1950 (nr 595) om gräns mot allmänt vattenområde
innehåller särskilda bestämmelser för vattenområdet vid Torne älvs mynning
(4 §), vilka innebär att praktiskt taget allt vatten inom Torne skärgård
är enskilt vatten. Genom en särskild bestämmelse i lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske är emellertid jordägarens rätt till fiske i enskilt
vatten inom detta område i viss mån inskränkt. Varje svensk medborgare
bär nämligen rätt att vid kusten av bl. a. Norrbottens län bedriva
fiske i enskilt vatten med rörligt redskap. Denna rätt gäller dock icke fiske
efter lax.
Fisket i skärgården regleras vidare av de bestämmelser som överenskommits
av Sverige och Finland genom deklarationen den 10 maj 1927 rörande
fastställande av stadga för fiskets bedrivande i Torne älvs fiskeområde.
Denna stadga, den s. k. Torneälvsstadgan, tillkom i anslutning till den samtidigt
ingångna konventionen angående ordnandet av det för staterna samfällda
fisket efter lax och laxöring i Torne och Muonio älvar. Tillämpningsområdet
för stadgan benämns Torne älvs fiskeområde. I detta ingår — förutom
gränsälvarna och i viss utsträckning deras biflöden — allt vatten i
skärgården inom svenska och finska Nedertorneå socknar. Att stadgan i
olikhet med konventionen gäller även ett tämligen vidsträckt havsområde
utanför älvmynningen beror på att man genom bestämmelser i stadgan velat
säkra laxens uppstigning i älvarna och skydda möjligheterna till fortplantning.
Med de gemensamma fiskebestämmelserna har för vandringsfisken skapats
ett fredningsområde i havet närmast älvmynningen. Enligt både laxfiskekonventionen
(art. II) och Torneälvsstadgan (11 §) gäller nämligen
generellt förbud mot fiske efter lax och laxöring i »den del av skärgården
utanför älvmynningen, som mot havet begränsas av en linje, dragen från
södra stranden av Salmisvikens mynning över sydligaste udden av öarna
Kraaseli och Tirro samt Sellöns nordvästra udde till Björköns sydvästra
udde». Linjen brukar kallas »storryssjegränsen».
Torneälvsstadgan reglerar huvudsakligen fisket efter lax och laxöring men
gäller i vissa avseenden även annat fiske. I fråga om lax och laxöring förbjuds
fiske under viss tid av året och av fisk som ej håller vissa minimimått
samt försäljning m. m. under fredningstid eller av för små exemplar.
I stadgan finns också bestämmelser om fiskredskap, bl. a. om maskstorlek.
Vidare meddelas föreskrifter om forum för åtal och tvistemål samt om straff
och andra påföljder.
I övrigt gäller inom den svenska delen av fiskeområdet fiskeristadgan den
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
2b september 195b (nr 607), enligt uttrycklig bestämmelse däri dock endast
i den mån föreskrifterna inte strider mot innehållet i Torneälvsstadgan. —
Med stöd av den svenska fiskerättslagen har länsstyrelsen i Norrbottens län
den 12 juli 1955 meddelat föreskrifter till skydd för fiske med fast redskap
vid kusten inom Nedertorneå socken (länskungörelse 1955: 136). Föreskrifterna
innehåller huvudsakligen förbud mot fiske med olika slags rörliga redskap
inom vissa avstånd från fasta redskap.
Fiskets utövande
Fisket inom den svenska delen av Torne skärgård tillhör Haparanda
stad samt Haparanda, Vuono, Nikkala-Keräsjoki, Seskarö och Säivis byar.
Inom området ligger några kronoholmar, bl. a. Sandskär, Byskär och Enskär,
vid vilka finns s. k. skattefisken som dock i regel avser endast laxfiske.
Också på vatten som tillhör byar finns jordeboksfisken, bl. a. Pennogrund,
Selkäkrunni och Lilla Hamnskär. Fisket inom varje by är samfällt
för delägarna med delaktighet efter mantal.
Fiske sker främst efter lax, laxöring, sik och siklöja men också efter
strömming, gädda och abborre. För skärgårdsfisket används huvudsakligen
instängningsredskap. Fiske med skötar och nät förekommer numera endast
i obetydlig omfattning. Så gott som all lax, laxöring och sik samt huvudparten
av siklöja och strömming fångas i storryssjor.
Storryssjorna, vilka i början av 1900-talet infördes till Norrbottens län
från Finland, utsätts inom det grunda vattenområdet i den inre skärgården
med hjälp av pålar som slås ned i bottnen. Pålning förutsätter att bottnen är
tämligen mjuk och att vattendjupet ej överstiger fyra meter. Där pålning ej
sker hålls ryssjorna i läge enbart med flöten samt tyngder och ankare. Liksom
inom vissa andra områden i Bottenviken brukar i Torne skärgård flera
ryssjor sammanbindas med en gemensam landarm (ledarm). De särskilda
ryssjorna ställs vinkelrätt mot denna arm, som ibland är mycket lång, i enstaka
fall t. o. in. längre än en kilometer. Ett tiotal ryssjor kan vara fästade
vid samma landarm och täcka en betydande areal. Redskapen utsätts i stort
antal; inom svenska Nedertorneå socken brukar under fiskesäsongen finnas
samtidigt intill 1 000 ryssjor. Detta fiske bedrivs inom de delar av skärgården
där vattendjupet ej överstiger sju å åtta meter. I den yttre skärgården
och havsbandet förekommer ej något storryssjefiske annat än från
land eller i sällsynta fall från undervattensgrund. Ryssjesätten överstiger
där sällan 500 å 600 meter i längd. Vanligast förekommande längd på dessa
redskaps landarmar är omkring 200 meter.
Ryssjorna sätts ut på våren så snart vattnet blivit isfritt och tas mestadels
upp när laxen i slutet av juli eller början av augusti passerat skärgården.
I regel omfattar laxfisketiden tio veckor. Ett mindre antal ryssjor brukar
därefter hållas utsatta inom det inre skärgårdsområdet för fiske efter
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
laxöring och sik intill den 25 september, då redskapen enligt gällande bestämmelser
senast skall vara upptagna. Genom dispensbeslut har emellertid
fiskare på svenska sidan under senare år berättigats att hålla redskapen
utsatta ytterligare en månad.
De svenska fiskerättsägarna i Torne skärgård upplåter regelmässigt fisket
genom utarrendering. Inom varje skifteslag är fiskevattnet indelat i lotter
som arrenderas ut var för sig. Drygt 40 arrendelotter finns. Vissa lotter
är så stora, att de har plats för 30 å 40 storryssjor. Vanligen omfattar arrendeperioderna
sex år. Arrendeavgifterna varierar sinsemellan med hänsyn
till skillnader i lotternas storlek och belägenhet. Lägsta årliga avgift
torde vara några tiotal kr. och högsta inemot 15 000 kr.
Ekonomiskt mest betydande är fisket efter lax. Den årliga genomsnittsfångsten
av lax inom svenska Nedertorneå socken har under de senaste
50 åren, eller under den tid som storryssjefisket bedrivits, varit omkring
120 000 kg. Tillgången på lax har minskat under senare år. Laxfångsten inom
socknen uppgick i medeltal per år räknat till ca 200 000 kg under perioden
1944—1948 men blott till ca 50 000 kg under perioden 1961—1965.
Skärgårdsfisket sker till stor del yrkesmässigt, varvid lejd arbetskraft
ibland anlitas. I övrigt bedrivs fisket som binäring, för det mesta vid sidan
av jordbruk i kust- och skärgårdsbyarna. År 1965 var i svenska Nedertorneå
socken antalet yrkesfiskare omkring 40 och antalet binäringsfiskare omkring
30. Värdet av dessa fiskares fångstredskap och båtar beräknades till
inemot 2 milj. kr. Det kan nämnas att avkastningen av fisket efter lax och
laxöring inom svenska Nedertorneå socken år 1965 uppgick till närmare
60 % av motsvarande fiskeavkastning vid hela Norrbottens läns kust.
Förslag till fredningszoner
Laxfiskekommissionens förslag
Förslagets innehåll
Laxfiskekommissionen föreslog i sitt betänkande att de nuvarande gemensamma
fiskebestämmelserna — laxfiskekonventionen och Torneälvsstadgan
— skulle ersättas med en ny, mer fullständig reglering av fisket i
gränsvattnen. Kommissionsförslaget omfattade dels en överenskommelse
med bestämmelser som gällde främst staterna såsom sådana, dels en gemensam
stadga med regler som skulle få betydelse för de fiskande.
Kommissionen strävade efter att främja fiskreproduktionen genom att förbättra
förutsättningarna för vandringsfiskens framkomst i skärgården och
vidga dess uppstigningsmöjligheter i älvarna. En allvarlig fara för reproduktionen
såg kommissionen i den stora mängd storryssjor med anslutande
2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 115
8
Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1967
ledarmar som förekom framför allt i den svenska delen av skärgården och
som hindrade fisken att nå lekplatser i älvområdet.
Kommissionen undersökte olika möjligheter att begränsa fisket med storryssjor
och stannade slutligen för att föreslå vissa zoner i skärgården, inom
vilka fiske ej skulle få bedrivas så att laxens vandring hindrades, s. k.
fred ningszo ner. Fredningsområdet omedelbart utanför älvmynningen
enligt nuvarande bestämmelser föreslogs oförändrat. Bestämmelserna om
fiskådra avsågs få oförändrad giltighet beträffande sunden mellan skärgårdsöarna.
Fredningszonerna hade enligt förslaget en bredd av 400 meter och bildade
ett system av räta linjer, som ansluter till det nyss nämnda mynningsområdet
och sträcker sig ut mot öppna havet. Zonernas sträckningar angavs
genom latitud- och longitudangivelser i kommissionens förslag till fiskestadga
och utmärktes på ett i betänkandet intaget avtryck av sjökort över
området (se NU 1963: 2, s. 127). Kommissionen förklarade att zonerna utlagts
under medverkan av fiskeribiologisk expertis inom stråk där laxen erfarenhetsmässigt
har sitt drev. I fråga om zonernas belägenhet uttalade kommissionen
vidare.
Genom att zonerna på sätt föreslagits geografiskt fixeras och anges på
ett till fiskestadgan fogat sjökort får de fiskande ett otvetydigt besked om
var fredningszonerna framgår, övervakningen underlättas och bevisningssvårigheterna
vid beivrandet av otillåtet fiske i fredningszonerna minskas.
Då farlederna i allmänhet sammanfaller med fredningszonerna, tillkommer
dessutom fördelarna av att flottningen och samfärdseln i övrigt inte kommer
att hindras av stängande fiskredskap. Det må i detta sammanhang framhållas
att kommissionen, utan att därför eftersätta kravet att främja laxens
uppstigningsmöjligheter, eftersträvat att placera fredningszonerna på sådant
sätt, att de lätt kan lokaliseras av de fiskande. I detta syfte har endast
räta linjer använts vid zonernas utläggande.
De flesta fredningszonerna har kommit att framgå genom den svenska
delen av skärgården. Skälet för detta är främst att denna del av skärgården
är avsevärt större än den finska delen och att laxen i området intill älvmynningen
huvudsakligen söker sig mot älven genom det svenska vattenområdet.
Behovet av fredningszoner är sålunda störst därstädes.
Mot ordningen med fredningszoner kan andras att vattendjupen inom
ifrågavarande skärgårdsområden kan komma att växla från tid till annan
på grund av landhöjning, sedimentering, ändrad strömriktning in. in. och
att fredningszonerna till följd därav med tiden kan komma att sträcka sig
genom vatten, som inte alltid är de för fiskens gång lämpligaste. Såsom
fredningszonerna föreslagits bli utlagda torde emellertid riskerna därför vara
ringa. Med hänsyn till att flottning och virkesbogsering kommer att framgå
i de från fiskredskap fria zonerna torde kunna förväntas att eventuella
uppgrundningar kommer att avlägsnas genom de flottandes försorg.
Till Torne älvs fiskeområde i havet räknas endast skärgården inom svenska
och finska Nedertorneå socknar. Trots detta anger kommissionen ej någ
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
ra slutpunkter för fredningszonerna i havsbandet. Zonerna föreslogs sålunda
utsträckta »till sjöss» i viss bäring. Enligt kommissionen avsågs inte därmed
att zonerna skulle gälla utanför Torne älvs fiskeområde utan den föreslagna
sträckningen bedömdes vara praktisk med hänsyn till svårigheten
att ange sockengränserna i havsbandet.
Kommissionens förslag förutsatte bestämmelser om att fredningszon
skulle lämnas fri från fiskredskap, som kan hindra fiskens gång. Vidare
skulle ej heller i eller vid fiskådra eller fredningszon få anbringas annan
anordning än fiskredskap vilken var avsedd och ägnad att avhålla fisken i
leden från att gå fram i denna. Efter hörande av bl. a. rättsägarna skulle
länsstyrelserna i de båda gränslänen få medge undantag från dessa bestämmelser,
om detta inte kunde antas lända till märkligt förfång för någon som
ej samtyckt till åtgärden. Uppenbar överträdelse av bestämmelserna om
fredningszoner skulle enligt förslaget bedömas som olovligt fiske och föranleda
dagsböter eller i grova fall fängelse i högst sex månader.
Remissyttranden över kommissionsförslaget
Såvitt gäller inrättande av fredningszoner godtogs kommissionsförslaget
genomgående av remissinstanserna. I den mån ej förslaget i denna del lämnades
utan erinran, uttalade man uppskattning av den tilltänkta åtgärden.
Vissa remissinstanser tog emellertid upp särskilda frågor. I fråga om
fredningszoner nas utsträckning ansåg fiskeriintendenten i
Övre norra distriktet att zonerna borde inskränkas till de delar av skärgårdsområdet
där de fick betydelse för fisket, nämligen de inre delarna. Att låta
zonerna löpa obegränsat ut till havs syntes fiskeriintendenten mindre lämpligt.
Norrbottens kustfiskareförbund fann det olämpligt att inrätta fredningszoner
utanför ett begränsat område i den inre delen av skärgården.
Att såsom laxfiskekommissionen föreslagit dra ut zonerna genom hela skärgårdsområdet
kunde enligt förbundet komma att medföra att en del fiskeställen
för laxryssjor inte fick användas, trots att de inte var till förfång
för laxuppvandringen till älven. Förbundet föreslog därför att fredningszoner
skulle läggas ut endast innanför en begränsningslinje dragen från
Mustakaris östligaste punkt (belägen strax söder om Haparanda hamn)
till Torne-Furöns sydligaste punkt, därifrån till Östra Riskilös sydligaste
punkt och från denna i rakt östlig riktning mot riksgränsen.
Beträffande ut märkning av fredningszonerna ifrågasatte
vattenfallsstyrelsen om inte zonernas brytningspunkter borde markeras i
farvattnet till undvikande av tvistigheter rörande fiskredskaps rätta placering.
Generaltullstyrelsen och kustdistriktscbefen framhöll att de fiskare,
om vilka här var fråga, i många fall inte hade nödvändiga tekniska hjälpmedel
för att pejla in de punkter och linjer i vattnet, vilka i förslaget
använts vid zonernas utläggande.
Svenska Nedertorneå kommun ställde sig tveksam till förslaget i vad det
10
Kungl. Maj ris proposition nr 115 år 1967
avsåg förbud mot fiske i fred ning szoner na, särskilt i fråga
om den tid då lax inte förekom i området. Kommunen påpekar att
fisket med isnot efter siklöja på vintern liksom nätfisket på hösten efter
siklöja och strömming lätt kunde komma att överskrida gränserna för fredningszonerna
och anförde vidare, att ett framtida trålfiske efter dessa fiskslag
skulle bli omöjligt om zonerna skulle vara helt förbjudna för fiske.
En uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna i fråga om tiden för
fisket eller fiskesättet borde därför göras. Norrbottens kustfiskar ef örbund
förordade att strömmings- och siklöjefiske med rörliga redskap skulle vara
tillåtet inom fredningszonerna.
Flera remissinstanser yttrade sig i frågor om ersättning för intrång
av fredningszoner. Enligt lantmäteristyrelsens mening
var det en ofrånkomlig förutsättning att ersättning i pengar lämnades för
intrång i enskilt fiske. Styrelsen framhöll att kommissionen inte angett i
vilken ordning och efter vilka regler sådan ersättning borde bestämmas.
Överlantmätaren i Norrbottens län, som förordade att ersättningsfrågorna
utreddes ytterligare på svensk sida, innan överenskommelse träffades, ansåg
att de erfarenheter som samlats under fislcevärderingsnämndens pågående
verksamhet i länet kunde bli av värde. Vattenöverdomstolen uttalade att
ersättningsanspråken borde prövas gemensamt av de båda länsstyrelserna
i gränslänen, ett förfarande som kommissionen föreslagit beträffande åtskilliga
andra fiskeärenden. Kammarkollegiet förutsatte att kommissionen
avsett att ersättningsanspråk skulle prövas i denna ordning men förordade
i följande uttalande ett annat förfarande.
Kammarkollegiet tillråder att anspråk på ersättning för skada och intrång,
som inträffat i den svenska delen av skärgården, får prövas av fiskevärderingsnämnden
för Norrbottens och Västerbottens län. Viss tid för
framställande av anspråk får bestämmas. I fråga om proceduren vid nämnden,
tillvaratagande av kronans intressen och fullföljdsrätt mot nämndens
beslut torde vara lämpligt att i stort sett följa lagen den 1 december 1950
om ersättning för mistad fiskerätt m. in. Kollegiet förutsätter att möjligheter
finns att även för den finländska delen av Torne skärgård ordna
lämplig procedur för ersättningsfrågor.
Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Norrbottens kustfiskareförbund
samt Norrbottens läns hushållningssällskap och Tornedalens ortsförbund
av Riksförbundet Landsbygdens folk ansåg också att intrångsersättningar
borde utgå av allmänna medel. Även ortsförbundet pekade på
möjligheten att tillämpa förfarandet enligt den svenska lagen den 1 december
1950 om ersättning för mistad fiskerätt. Ostkustfiskarenas centralförbund
betonade, att de ersättningar som skäligen måste utbetalas torde
bli små i jämförelse med de vinster det allmänna fiskeintresset i hela Östersjön
skulle få av fredningszonerna. För kustfiskareförbundet framstod som
ytterligare skäl för ersättning det förhållandet att fredningszonerna skulle
bli till nytta även för kommunikations- och flottningsintressen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1967
11
Bearbetning av kommissionsförslaget; remissyttranden
Vid sin översyn år 1964 av laxfiskekommissionens förslag fann gränsälvskommittén
inrättandet av fredningszoner vara en ändamålsenlig åtgärd
för att motverka de ovanligt stora möjligheterna att utanför Torneälven
fånga den uppgående vandringsfisken. De lokala förhållandena syntes
kommittén väl motivera att man här ingrep med åtgärder som inte hade
någon lika betydande motsvarighet inom landet i övrigt men som nära anslöt
till principer i den finska fiskelagstiftningen. Kommittén betonade att
ändamålet med fredningszonerna var att lämna vattenområden fria från
fiskredskap, fasta såväl som rörliga, som hindrade fiskens framkomst genom
skärgården. Huruvida fiske med vissa rörliga redskap borde tillåtas
inom fredningszon fick bedömas med hänsyn till redskapets verkningssätt.
I sammanhanget gjorde kommittén — här benämnd utredningen — detta
uttalande.
Utredningen finner att isnot, som ju blott tillfälligt dras över någon
del av fredningszon, inte kan anses ha någon stängande verkan. Nätfiske
efter strömming och siklöja torde däremot ej böra ske inom fredningszoner.
Numera använda nätmaterial gör det nämligen möjligt underlåta att uppta
näten lör rengöring och då redskapen därför kan hållas utsatta under lång
tid, torde de kunna orsaka avstängning som strider mot syftet med fredningszonerna.
Angående trålfiske har utredningens fiskeexperter upplyst,
att förutsättningar för sadant fiske mestadels saknas inom ifrågavarande
vattenområden. Fiskemetoden förekommer inte f. n. och anses knappast
vara att räkna med för framtiden. Även om trålfiske framdeles kommer att
bedrivas på någon plats där fredningszon framgår, kan detta inte medföra
något betydande hinder för vandringsfisken. Trålning kan självfallet ej
annorledes än partiellt och tillfälligt beröra eu fredningszon. Utredningen
anser det vara en tillämpningsfråga att avgöra vilka fiskesätt som skall
vara förbjudna inom zonerna och finner därför ej skäl att föreslå någon
ändrad avfattning av regeln om skyldighet att avstå från hinderliga fiskredskap.
Den föreslagna regeln är hämtad från den svenska fiskerättslagens
bestämmelser om fiskådra (29 §). Då ändamålet med fiskådra och
med fredningszoner är detsamma bör ock härutinnan ges ett enda stadgande.
Kommittén ansåg att svensk fiskerättsägare som led intrång av fredningszon
principiellt var berättigad till ersättning av statsverket och förordade
att ärendena om ersättning skulle handläggas av fiskevärderingsnämnd.
Enligt kommittén borde fredningszonerna åtminstone delvis utmärkas i
vattnet. Detta borde staterna sköta var för sig.
Kommitténs yttrande lämnades vid remissbehandlingen nästan undantagslöst
utan erinran i fråga om fredningszonerna. Genomgående uppskattades
att kommittén förordat att ersättning för intrång i fiskerätt till följd
av fredningszonerna skulle utgå och att ersättningsärendena skulle prövas
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
och avgöras av fiskevärderingsnänmd. Två remissinstanser, Tornedalskommunernas
förbund och Övertorneå kommun, hävdade emellertid att det
knappast fanns anledning att kompensera fastighetsägarna, eftersom fredningszoner
skulle öka fiskets avkastning på längre sikt. — Ostkustfiskarenas
centralförbund jämte ett par andra remissinstanser ansåg att bestämmelserna
om fredningszoner ej borde förhindra fiske i zonerna efter strömming
och siklöja med nät och andra rörliga redskap. Sådana redskap ansågs
inte kunna vara till hinder för vandringsfiskens framkomst genom zonerna,
eftersom de ej var utsatta mer än högst tio timmar i följd under ett
dygn. Dessa redskap användes inom skärgården mest under höstmånaderna
eller under den tid då vandringsfisken redan passerat området. Siklöjenät
och skötar för strömmingsfångst hade dessutom eu sådan maskstorlek att
annan fisk ej kan fångas i dem. — I flera remissyttranden framhölls att
fredningszonerna, åtminstone till vissa delar, oundgängligen måste utmärkas
i vattnet. Beträffande sjökortsbilagan, som utvisade fredningszonernas
sträckningar, föreslog chefen för norra kustdistrkitet vissa kompletteringar.
Gränsälvskommitténs förslag
Fråga om omedelbart behov av fredningszoner
Gränsälvskommittén avser att i sitt förslag till vattenrättslig konvention
beträffande gränsälvarna ta upp frågan om fisket och i konventionen inarbeta
bestämmelser om fredningszoner. Såsom inledningsvis nämnts har
kommittén — efter framställningar från finsk sida — behandlat frågan om
att fredningszoner skall inrättas redan före tillkomsten av den vattenrättsliga
överenskommelsen. Inom kommittén har utarbetats två promemorior härom.
Vid dessa är fogade förslag till dels mellanstatlig deklaration rörande
fredningszoner, dels den svenska lagstiftning som behövs vid tillkomsten av
sådana zoner.
Rörande behovet av fredningszoner hänvisar kommittén till vad laxfiskekommissionen
och kommittén samt remissinstanser tidigare uttalat
samt tillägger.
Sedan mitten av 1940-talet, då laxfisket var utomordentligt givande,
har laxtillgången i Bottenviken fortgående minskat. Detta gäller även i
gränsälvarna och i skärgården utanför Torne älvs mynning. Den vikande
tendensen torde emellertid bero inte bara på den intensiva driften av storryssjefisket
utan också på förlusten av reproduktionsplatser för lax och
laxöring i vissa andra älvar. En annan orsak torde kunna anses vara att
öster sjöfisket starkt intensifierats under senare år med en allmän avfiskning
som följd. Tillbakagången i fråga om laxfångst kan befaras leda till
att fisket med fasta redskap utanför Torneälvsmynningen vidgas till nya
fiskeplatser och utbyggs genom användning av fler redskap på redan nu
brukade platser. Vidare kan nämnas ett fiske efter lax som utövas med ofta
hundratals meter långa, flera med varandra förbundna drivnät. Nätdjupet
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
kan vara betydande. Detta fiskesätt har visat sig mycket effektivt. Ehnru
det ej f. n. förekommer så långt norr ut, kan finnas anledning anta, att
det framledes kan komma att utövas även i Torne skärgård. Sådan ytterligare
avstängning av skärgården synes böra motverkas genom inrättande
av fredningszoner. Det torde också vara angeläget för utövarna av fisket
att kunna säkert veta hur långt redskap får sträckas på skilda platser. I
många fall torde nämligen fredningszon kunna fungera som fiskådra. Därigenom
skulle vinnas att de för skärgårdens vidkommande svårtolkade fiskådrebestämmelserna
behövde tillämpas i mindre utsträckning än hittills.
I fråga om nyttjande av angränsande fiskeplatser torde åtminstone i en del
fall bestämmelser om fredningszoner vara ägnade att främja en klar uppdelning
fiskeutövarna emellan.
Zonernas sträckning mot öppna havet
Varken under remissbehandlingen av laxfiskekommissionens förslag eller
i samband med senare överarbetning av förslaget gjordes annan erinran
mot zonernas föreslagna belägenhet än beträffande zonernas utsträckning
mot havet. Gränsälvskommittén anser sig därför i denna del böra följa
laxfiskekommissionens förslag. Kommittén förordar dock, att zonerna ej
sträcks ut i det öppna havsområdet. Som skäl för sådan begränsning anför
kommittén att fredningszonerna självfallet har sin största betydelse inom
den del av skärgården där storryssjor placeras jämförelsevis tätt och en
verklig avstängning sålunda sker. Enligt kommitténs mening kännetecknas
endast den inre delen av skärgården av sådana fiskeförhållanden. Längre
ut vidgas avståndet mellan öar och holmar, från vilka redskap kan slås
ut. I havsbandet är vattendjupet i regel för stort för att fiske med fasta
redskap skall kunna bedrivas. Kommittén finner det därför ej vara nödvändigt
att inrätta fredningszoner av den längd som laxfiskekommissionen
föreslagit, dvs. ända ut till sockengränsen mot öppna havet. Även vid
utmärkningen av zonerna och vid övervakningen av dem är det eu fördel
om zonerna ej dras längre ut än som svarar mot det praktiska behovet.
Kommittén föreslår att zonerna — räknat från fredningsområdet närmast
älvmynningen — begränsas utåt av latitudsparallellen 65°35''N. Denna avgränsning
sammanfaller med den i det föregående omnämnda gränsen på
svensk sida mellan enskilt och allmänt vatten och innebär den fördelen att
man undviker att ha två närliggande gränslinjer. Latitudsparallellen anses
utan olägenhet kunna tjäna som yttre gräns även för fredningszonerna i
den finska delen av området.
Förbud mot stängande redskap
Gränsälvskommittén föreslår att fiskredskap eller annan anordning inte
ska få anbringas och brukas så, att fisken kan hindras eller avhållas från
att gå fram i fredningszon. Bestämmelsen har i sak samma innehåll som
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
motsvarande bestämmelse i laxfiskekommissionens förslag. Den avser
främst fasta fiskredskap, eftersom dessa i särskilt hög grad innebär risk för
skadlig avstängning i skärgården. Även rörliga redskap kan i vissa fall
hindra vandringsfiskens framkomst och bör därför ej få användas i fredningszon.
I första hand åsyftas det förut omnämnda laxfisket med långa
drivnät.
Förbudet mot »annan anordning» än fiskredskap avser främst anordning
som begagnas för att skrämma fisk mot ett fångstredskap eller för att
förmå den att hopa sig på viss fiskeplats eller gå fram i stråk, där den lätt
kan fångas. Stängningsförbudet avser inte bara placering av redskap
och anordningar i själva fredningszonen utan syftar också till att hindra
att sådana sätts ut i närheten av zonen, om detta är ägnat att avhålla fisken
från att gå fram i zonen.
Kommittén anser det ej vara nödvändigt att — som laxfiskekommissionen
föreslagit — öppna möjlighet för länsstyrelse att medge undantag från
stängningsförbud.
Upphävande av tidsbegränsning för lax- och laxöringsfiske
Bestämmelserna i Torneälvsstadgan om tidsbegränsning för fiske efter lax
och laxöring innebär att sådant fiske är förbjudet fr. o. m. den 1 september
till dess vattnet blivit isfritt om våren. För skärgården görs härifrån det undantaget
att laxöring får fiskas där t. o. m. den 24 september. Under förbudstiden
får inga slags redskap avsedda för fångst av lax eller laxöring utsättas,
begagnas eller kvarlämnas i fiskevattnet.
Gränsälvskommittén anser, att tillkomsten av zonerna utgör ett tillräckligt
skydd mot skadlig avfiskning. Det generella förbudet mot fiske under
höst och vinter efter lax och laxöring behövs därför inte längre. Laxuppvandringen
sker f. ö. på försommaren. Under förbudstiden saknas naturliga
förutsättningar för fiske efter lax i skärgården. Kommittén framhåller att
laxöringen under hösten ej är stadd på lekvandring upp till älven. I stället
företar den näringsvandringar i kust- och älvmynningsområdet.
Ersättning för intrång i fiskerätt
De svenska sakkunniga i gränsälvskommittén behandlar i sin särskilda
promemoria frågor om ersättning för sådant intrång i enskild fiskerätt som
kan uppkomma av fredningszonerna. Kartor över fasta fisken i Torne skärgård
visar att sådana fisken i åtskilliga fall inte kan utnyttjas, när fredningszonerna
lagts ut. De sakkunniga anser att härav föranledda förluster
i skälig utsträckning bör ersättas med allmänna medel. Att så sker står i
överensstämmelse med vad som på många håll uttalats vid remissbehandlingen
av laxfiskekommissionens förslag liksom med de grundsatser som
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
tillämpats i liknande fall av inskränkning i enskild fiskerätt till följd av
1950 års fiskelagstiftning. Förfarandet bör vara detsamma som enligt lagen
den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt in. in. Den
tid inom vilken framställning om ersättning senast skall vara gjord efter
det bestämmelser om fredningszoner trätt i kraft kan vara tämligen kort.
Kretsen av sakägare är nämligen starkt begränsad och sakägarna är kända
på förband. Alla kan alltså lätt nås av personliga underrättelser om de nya
bestämmelserna. En tid av högst två år anser de sakkunniga vara fullt tillräcklig.
En av de sakkunniga anlitad expert har preliminärt beräknat statsverkets
kostnader för intrångsersättningar. Beräkningen avser i första hand ersättningar
till fiskevattensägarna — Haparanda stad och vissa byalag —
för mistade arrendeinkomster under all framtid samt dessutom ersättningar
till arrendatorer för mistad nettoinkomst i deras fiske under återstoden
av löpande arrendeperiod. Till grund för beräkningarna ligger bl. a. en i
annat sammanhang gjord inventering av storryssjeplatser i Torne skärgård.
\ id sammanträden med fiskevattensägare och arrendatorer har inhämtats
upplysningar om den utsträckning i vilken de olika fiskena f. n. nyttjas och
om fiskenas avkastning. Beräkningarna bygger även på statistik över arrendeintäkter
under en följd av år. Den omständigheten att arrendesummorna
gått ned kraftigt under 1960-talet medför vissa svårigheter att bestämma den
arrendenivå som bör ligga til! grund för uppskattningen av skifteslagens
framtida arrendeförluster. De arrendesummor som uppnåddes vid arrendeauktioner
åren 1948 och 1955 var, enligt den anlitade expertens mening, så
exceptionellt höga att han anser det riktigast att inte räkna med dem vid
uppskattningen. Den till synes någorlunda stabila arrendenivå som har utbildats
på 1960 talet är mer rättvisande men kan kanske på längre sikt visa
sig vara en bottennivå. Experten anser det därför motiverat att i någon
mån beakta förväntningar på framtida arrendehöjningar. Vid uppskattningen
har han utgått från arrendena för åren 1966—1970 och fördubblat
dem. Vid kapitalisering av de bedömda årliga arrendeförlusterna har begagnats
räntefoten 4 %.
Utredningsmaterialet ger, enligt den anlitade experten, vid handen att
fredningszonerna orsakar eller kan befaras orsaka intrång i 13 arrendelotter,
därigenom att ryssjeplatser går förlorade eller att ryssjesätt måste avkortas.
Ryssjor som nu läggs ut på område som skall ingå i fredningszon kan i vissa
fall flyttas så att zongränsen blir respekterad. Intrånget består då i att
fiskarens möjlighet att variera redskapsutsättningen minskas. Arrendeförlusten
vid den angivna arrendenivån uppskattas till ca 25 000 kr. om året,
motsvarande engångsersättningar om 625 000 kr. Minskningen av arrendatorernas
inkomst uppskattas till ca 65 000 kr. under vart och ett av åren
1968—1970 eller tillhopa ca 200 000 kr. Till dessa belopp kan tänkas komma
övergångsersättning till fiskare, t. ex. för att de inte har användning för sina
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
redskap, uppskattningsvis 50 000 kr. Ersättningarna för fredningszonerna
kan sålunda uppskattas till sammanlagt 875 000 kr. vartill kommer räntor
och rättegångskostnader.
Utmärkning av zonerna i vattnet
För att de fiskande skall ha praktisk möjlighet att lokalisera fredningszonerna
förordar gränsälvskommittén, att zonerna på lämpligt sätt utmärks
i vattnet. Härigenom underlättas också övervakningen. Mer fullständig utmärkning
av zonerna anser kommittén behövlig där fångstredskapen placeras
tämligen tätt, företrädesvis den inre grunda delen av skärgården.
Längre ut räcker det med markering av zonernas brytpunkter. Kommittén
anser sig dock ej kunna ge närmare föreskrifter om utmärkningen utan finner
att länsstyrelserna i gränslänen bör bestämma och vidta nödvändiga åtgärder.
I fråga om den svenska sidan har sjöfartsstyrelsen gjort vissa alternativa
förslag angående utmärkning av zonerna och preliminärt beräknat kostnaderna
för utmärkning. Enligt styrelsen kan utmärkning ske med enstavlor
eller prickar eller upplåsbara plastvålar. Enstavlor kan användas endast
i den inre delen av skärgården (förslagsvis innanför linjen Mustakari—Torne-Furös
sydspets—Riskilös sydspets ). Utmärks här zonernas mittlinjer med
tavlor beräknas byggkostnaderna uppgå till omkring 80 000 kr., medan kostnaderna
blir det dubbla om i stället sidolinjerna utmärks. Prickar och vålar
kan användas inom hela området. Enär zonerna i stor utsträckning sammanfaller
med farleder — i vilka delar utmärkning av mittlinjerna ej kan
ske — har styrelsen beträffande dessa utmärkningssätt beräknat kostnaderna
endast för markering av sidolinjerna. Årlig materiel- och utsättningskostnad
för en prick beräknas till omkring 300 kr. och för en våle till omkring
ISO kr. Utmärkning med prickar endast i det inre skärgårdsområdet
(innanför den nyss angivna linjen) skulle enligt styrelsen komma att kosta
omkring 3 300 kr. om året. Kostnaden för samma slags utmärkning av
zonerna i hela deras föreslagna längd (norr om latitudsparallellen 65°35''N)
beräknas till årligen omkring 14 000 kr. Vid utmärkning med vålar blir motsvarande
kostnader blott hälften så stora. Styrelsen anmärker att kostnaderna
för utmärkning med vålar kan nedbringas ytterligare, om vålarna
kan tas in före isläggning på hösten och läggas ut igen på våren. Prickar
däremot kan inte hanteras så och måste därför förnyas varje år.
Departementschefen
Förbudet mot fiske efter lax och laxöring inom området närmast Torne
älvs mynning samt reglerna om fiskådra i Torne skärgård föreslås av den
svensk-finska gränsälvskommittén kompletterade med bestämmelser om
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
17
sex, 400 meter breda, s. k. fredningszoner i skärgården från frivattengränsen
upp mot mynningsområdet. Zonerna är avsedda att ytterligare trygga vandringsfiskens
uppgång till älvmynningen och väntas därigenom främja reproduktionen
och fisket i gränsälvarna.
Förslaget bör ses mot bakgrunden av det fortlöpande bortfall av naturliga
reproduktionsplatser som utbj^ggnaden av de flesta större laxälvar inom
Östersjöområdet medfört.
Av det laxbestånd, som härrör från gränsälvarna och som under lekvandringen
söker sig tillbaka till dem, fångas en helt övervägande del i Torne
skärgård och där framför allt på den svenska sidan. Naturförhållandena
möjliggör nämligen här ett intensivt fiske med fasta redskap. På den finska
sidan av skärgården kan fiske med sådana redskap däremot bedrivas endast
i mer blygsam utsträckning. Om fredningszonerna hålls fria från redskap
som hindrar fiskens gång antas fångstmöjligheterna i gränsälvarna
öka. Härigenom vinns en rättvisare fångstfördelning än nu mellan kustfiskare
och älvfiskare och därmed också mellan svenska och finska fiskare.
Gränsälvskommitténs förslag om fredningszoner utgör närmast en överarbetning
av den svensk-finska laxfiskekommissionens förslag år 1962 om
sådana zoner. Det förslaget liksom det yttrande kommittén år 1964 avgav
med anledning av förslaget fick vid remissbehandlingen ett övervägande positivt
mottagande. Då det nu framlagda förslaget i huvudsak gäller samma
åtgärder som föreslogs i kommissionens betänkande och i kommitténs yttrande
har vidare remissbehandling ansetts obehövlig.
Jag anser liksom kommittén att fredningszoner nu bör inrättas och att
de bör sträcka sig från frivattengränsen till mynningsområdet. Laxfiskekommissionen
hade föreslagit att zonerna skulle sträcka sig längre ut i havet.
I likhet med kommittén finner jag detta obehövligt. Företrädare för
lokala fiskeintressen i skärgården liksom fiskeriintendenten har hävdat att
zonerna kan göras ännu kortare. Även långt ut i skärgården förekommer
emellertid på sina håll jämförelsevis grunda områden som kan nyttjas för
fasta fisken. Zonerna, som bör bilda sammanhängande stråk, måste enligt
min mening sträcka sig så långt ut att någon avspärrning inte blir möjlig.
För att syftet med zonerna skall uppnås måste de — som förut antytts —
hållas fria från de stängande fiskredskap — storryssjor med ledarmar —
som är de vanligaste fångstredskapen i Torne skärgård och från andra anordningar
som hindrar fiskens gång i zonerna. När det gäller andra redskap
än de nyss nämnda bör tillåtligheten bedömas med ledning av redskapens
verkningssätt. Redskap som nyttjas under tid då vandringsfisk ej passerar
genom zonerna bör få användas. Sålunda torde det fiske efter strömming
och siklöja med rörliga nätredskap som bedrivs framför allt under
hösten och vintern, kunna fortgå som hittills. Visserligen förekommer det
ibland, enligt vad som framgår av kommitténs promemoria, att små laxungar
fångas i strömmingsskötar i ganska stora mängder. Detta synes dock
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
inte utgöra ett tillräckligt skäl att förbjuda strömmingsfiske med skötar i
zonerna. Det är emellertid av vikt att gällande bestämmelser om minimimått
för lax och laxöring iakttas av de fiskande och att bestämmelsernas
efterlevnad kontrolleras. Om undantag från det allmänna förbudet i fiskeristadgan
mot trålfiske skulle meddelas beträffande Torne skärgård, bör undantaget
förbindas med villkor att zonerna ej avfiskas i längdriktningen
under laxvandringstiden. Då skadlig avfiskning av zonerna med trål sålunda
kan förhindras i sådan ordning, behöver trålfisket ej beaktas vid utformningen
av ett förbud mot fiske av vissa slag i fredningszonerna.
Den av gränsälvskommittén föreslagna förbudsregeln innebär, att fiskredskap
eller annan anordning inte får anbringas och brukas så, att fiskens
gång i fredningszon kan hindras eller fisken annars kan avhållas från att gå
fram där. Regeln synes tillgodose de syften jag nämnt i det föregående. Den
har i huvudsak samma innehåll som förbudet i 29 § första stycket fiskerättslagen
mot fiske i eller vid fiskådra. Eftersom bestämmelser om fiskådra
gäller i Torne skärgård, synes denna överensstämmelse fördelaktig ur tilllämpningssynpunkt.
Laxfiskekommissionen ansåg att tillkomsten av fredningszonerna skulle
erbjuda möjlighet att slopa förbudet i Torneälvsstadgan mot fiske i skärgården
efter lax och laxöring under vinterperioden. Kommittén bär nu föreslagit
att förbudet upphävs. Även jag är av den meningen att zonerna kommer
att utgöra ett tillräckligt skydd mot skadlig avfiskning. Laxfisket under
förbudstiden torde f. ö. vara obetydligt eftersom laxvandringen äger rum
under högsommaren. Inte heller laxöringen företar under förbudstiden lekvandring
upp till älven. Genom att förbudet upphävs tillgodoses ett sedan
länge uttalat önskemål från ortsfiskarnas sida och man vinner framför allt
att sikfisket, som bedrivs med samma fasta redskap som laxfisket, kan fortgå
obehindrat under hösten. Det nu gällande förbudet mot fiske efter lax och
laxöring i Torne älvs fiskeområde under vinterperioden kan alltså upphävas
beträffande skärgården och kommer då att gälla endast älvområdet,
dvs. området norr om linjen mellan Hellelä norra udde på finska sidan och
udden Virtakari på den svenska. Kungl. Maj :t bör få genomföra denna begränsning
av förbudets tillämpningsområde.
Liksom gränsälvskommittén finner jag det nödvändigt att arrendatorer
och fiskerättsägare får ersättning för det intrång som orsakas dem av fiskeförbudet
i zonerna. Ersättningarna bör för arrendatorernas de! avse fångstminskningen
under återstående arrendetid när fast redskap måste avkortas
eller helt slopas. Fiskerättsägarnas ersättning torde få gälla minskningen i
fiskevattnens framtida värde. Denna torde i regel kunna bestämmas med
ledning av tidigare uppburna arrenden. Befinnes zonerna medföra nytta för
skadelidande bör ersättningen — enligt min mening — jämkas med hänsyn
härtill. Förfarandet i ersättningsärendena bör lämpligen bli detsamma som
enligt lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
I likhet med kommittén anser jag det nödvändigt att fiskezonerna utmärks.
Enligt förslaget till deklaration skall det åligga länsstyrelserna i
gränslänen att vidta erforderliga åtgärder för utmärkningen. Sedan länsstyrelserna
samrått, bör emellertid Ivungl. Maj :t avgöra hur utmärkningen
skall ske.
Ersättningar för intrång i enskild fiskerätt liksom kostnaderna för utmärkningen
av zonerna på den svenska sidan bör utgå av statsmedel. Jag
torde emellertid vid senare tillfälle få återkomma till frågan hur kostnaderna
för statsverket bör bestridas.
När det gäller den lagtekniska lösning som gränsälvskommittén förordat
får jag anföra följande.
Kommittén har, som tidigare framgått, upprättat ett förslag till deklaration
mellan Sverige och Finland angående ändring i Torneälvsstadgan. Förslaget
torde få bifogas till statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga
V. Det innefattar ändringar av stadgan, som innebär att det förut nämnda
fiskeförbudet i 2 § begränsas att gälla älvområdet och att reglerna om fredningszoner
införs i stadgans 10 §. Till ett andra stycke i 9 § har överförts
de bestämmelser som hittills bildat 10 §. I anslutning till ändringarna i 2
och 9 §§ har företagits vissa jämkningar av uteslutande språklig art.
Jag anser inte något hinder föreligga mot att deklarationen godkännes
med det sakinnehåll som inryms i de angivna bestämmelserna. Frågan härom
bör emellertid anstå till dess lagrådets yttrande inhämtats över de lagförslag
som jag i det följande vill framlägga.
Vid Torneälvstadgans tillkomst krävdes för att vissa av dess bestämmelser,
nämligen 13 och 14 §§, skulle kunna införlivas med svensk rätt, att de
godkändes av riksdagen. I lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för
Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs
fiskeområde bemyndigades Kungl. Maj :t att — i samband med utfärdande
i övrigt av föreskrifter som överensstämde med Torneälvsstadgan — även
ge föreskrifter som överensstämde med 13 och 14 §§. De bestämmelser om
fredningszoner i skärgården som nu föreslås införda i Torneälvsstadgans
10 § har liksom 13 och 14 §§ civillags karaktär. Ett motsvarande bemyndigande
torde, såsom kommittén framhållit, krävas även i fråga om föreskrifter
enligt 10 § i dess föreslagna lydelse. 1927 års lag bör därför ändras
så att den omfattar även sådant bemyndigande.
Sedan denna lagändring skett och deklarationen antagits av båda länderna,
bör Kungl. Maj :t i kungörelsens form utfärda föreskrifter som överensstämmer
med Torneälvsstadgans nya innehåll. När så skett blir samtidigt
stadgans nu gällande bestämmelser om åtal och straff samt om förverkande
av redskap och fångst tillämpliga även i fråga om brott mot bestämmelserna
om fredningszoner i 10 §.
1 Bilagan har uteslutits här. Frånsett jämkning av bestämmelse om ikraftträdande är den likalydande
med den bilaga som är fogad vid statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 31
mars 1967.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
Som förut nämnts bör ersättningsfrågorna regleras genom en särskild lag
i likhet med vad som tidigare skett vid jämförbara förhållanden, nämligen
vid tillkomsten av lagen den 18 maj 1956 (nr 215) om utsträckt tillämpning
av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för rnistad fiskerätt
in. m. Den nya lagen behöver därför i sak endast innehålla att bestämmelserna
i lagen om rätt till ersättning för rnistad fiskerätt in. in. skall tilllämpas
såvitt bestämmelser i Torneälvsstadgan om fredningszoner medför
att innehavare av enskild fiskerätt får denna sin rätt inskränkt eller eljest
tillskyndas skada. Lagen bör innehålla bestämmelse även om den tid inom
vilken ansökan om ersättning skall göras. Jag finner den föreslagna preklusionstiden
om två år väl knapp. De fiskande bör nämligen, enligt min
mening, få tillfälle att vinna erfarenhet av fredningszoner na under minst
två hela fiskesäsonger. Jag förordar därför, att tiden, som bör löpa från
lagens ikraftträdande, utsträcks till tre år.
Då lagarna bör träda i kraft tidigast när deklarationen blir gällande, bör
Kungl. Maj :t få förordna om lagarnas ikraftträdande.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om ändring i lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för
Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde,
2) lag angående tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om
ersättning för rnistad fiskerätt in. m. beträffande fredningszoner i Torne
skärgård.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
2K
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen för
det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositio -
Kungi. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
21
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 29 mars 1967.
N ärvarande:
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet
justitierådet
Edling,
Hegrelius,
Petrén,
JOACHIMSSON.
Enligt lagrådet den 23 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 17 mars 1967 hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i lagen den
18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för Konungen att utfärda vissa föreskrifter
rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde och 2) lag angående
tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. in. beträffande fredningszoner i Torne skärgård.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Göran Herner.
Lagrådet lämnade, under förklaring att lagrådet ej hade något att invända
mot innehållet i 10 § i det såsom Bilaga 1 betecknade förslaget, lagförslagen
utan erinran.
Ur protokollet:
Aino Olsson
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 31 mars 1967.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Odhnoff.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 29 mars
1967 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 17 mars 1967 remitterade
förslagen till lag om ändring i lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt
för Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs
fiskeområde och lag angående tillämpning av lagen den 1 december 1950
(nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. beträffande fredningszoner
i Torne skärgård.
Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat förslagen utan erinran och
anför.
Såsom nämnts vid remissen till lagrådet den 17 mars 1967 är de föreslagna
lagarna påkallade av ett förslag till deklaration mellan Sverige och
Finland om ändring i den stadga som finnes fogad vid deklarationen den
10 maj 1927 mellan Sverige och Finland rörande fastställande av stadga
för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde. Deklarationsförslaget,
som är utarbetat av den finsk-svenska gränsälvskommittén, gäller inrättande
av fredningszoner för vandringsfiskens framkomst i Torne skärgård.
I fråga om förslagets syfte och innehåll tillåter jag mig att hänvisa
till den redogörelse som lämnats vid lagrådsremissen. Enligt slutbestämmelse
i kommittéförslaget skall deklarationen träda i kraft en månad
efter undertecknandet. För att bli gällande måste deklarationen godkännas
av riksdagen. Undertecknandet måste föregå riksdagens prövning av deklarationen
och det kan ej förutsättas att frågan om godkännande hinner
behandlas inom en månad från den dag då deklarationen undertecknats.
Jag har av denna anledning föranstaltat om ändring av bestämmelsen
om ikraftträdandet. På svensk och finsk sida råder nu enighet om att
deklarationen bör träda i kraft på dag som bestäms genom skriftväxling
mellan regeringarna på diplomatisk väg. Det sålunda justerade deklarationsförslaget
torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
Enligt vad jag har närmare utvecklat i mitt anförande till remissprotokollet
bör de föreslagna fredningszonerna komma till stånd. Jag får därför
tillstyrka att deklarationsförslaget, såsom det senast avfattats., godkänns
på svensk sida.
Från finskt håll har meddelats att man är beredd att underteckna deklarationsförslaget.
Under erinran att det torde ankomma på ministern för utrikes ärendena
att göra framställning om deklarationens undertecknande hemställer föredraganden
att Kungl. Maj :t för sin del godkänner det som bilaga till detta
protokoll fogade deklarationsförslaget.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Margit Edström
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
Bilaga
Förslag
till
Deklaration mellan Sverige och Finland angående ändring i den stadga som
finnes fogad vid deklarationen den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland
rörande fastställande av stadga för fiskets bedrivande inom Torne
älvs fiskeområde
Sveriges regering och Finlands regering hava överenskommit, att 2, 9
och 10 §§ i den stadga som finnes fogad vid deklarationen den 10 maj
1927 mellan Sverige och Finland rörande fastställande av stadga för fiskets
bedrivande inom Torne älvs fiskeområde skola erhålla följande ändrade
lydelse.
2 §d
Fiske efter lax och laxöring är förbjudet i älvområdet från och med
den 1 september, till dess isen bortgått på våren; utan hinder härav må
dock i älvområdet inom svenska och finska Nedertorneå socknar till och
med den 24 september laxöring fångas i fasta fiskeverk samt med drag och
därmed jämförligt redskap.
Under tiden från och med den 1 september, till dess isen bortgått på
våren, må fördenskull med ovan nämnt undantag redskap av vad namn
och beskaffenhet som helst, avsett för fångst inom älvområdet av lax eller
laxöring, icke i fiskevattnet kvarlämnas, än mindre utsättas eller annorlunda
begagnas.
Lax, som håller i längd mindre än 60 centimeter, och laxöring, som håller
i längd mindre än 35 centimeter, må icke under någon tid av året metas
eller annorlunda uppsåtligen fångas.
9 §.2
Fiske av nejonöga (nätting) må framgent bedrivas på tid och sätt, som
hittills varit vanligt.
Ljustring är förbjuden. Den som i fiskevatten anträffas med ljustereld
eller eljest utrustad för ljustring skall straffas såsom om han utfört ljustring.
10 §.3
I skärgården skola, utöver fiskådra enligt lagen i vardera staten, finnas
fredningszoner. Dessa utgöras av vattenområdena norr om latitudsparallellen
65°35''N inom ett avstånd av 200 meter på ömse sidor om följande
räta linjer:
a) från Kraaseligrundet utanför älvmynningen i bäring 196° till en
1 Senaste lydelse av 2 § se SFS 1966:503.
2 Andra stycket motsvarar förutvarande 10 §.
3 Paragrafen tillagd genom denna deklaration.
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
25
punkt 65°45,85''N, 24°0G,45,O, därifrån till 65°44,0,N, 24°10,0''0, därifrån
till 65°40,55,N, 24°11,95''0, därifrån mellan Sarvenkataja och Linnanklupu
i bäring 193°;
b) från skärningspunkten av den från Kraaseligrundet enligt a) gående
linjen och latitudsparallellen 65°46,0''N till 65°46,05''N, 24°02,75''O,
därifrån i bäring 213,5° till 65°44,0/N, 23°59,50''O, därifrån till 65°42,0,N,
24°01,70''0, därifrån till 65°36,0''N, 23°59,25''0, därifrån i bäring 160°;
c) från 65°44,0,N, 23°59,50''O längs den under b) nämnda bäringslinjen
213,5° till 65°39,0''N, 23°51,50''O, därifrån till 65°38,0''N, 23°50,65''O, därifrån
i bäring 171°;
d) från skärningspunkten av den under b) nämnda bäringslinjen och
latitudsparallellen 65°44,60/N till 65°44,50,N, 23°50,30''0, därifrån till
65°43,60''N, 23°48,50''O, därifrån till 65°42,80''N, 23°48,70''O, därifrån till
65°41,40''N, 23°46,85''0, därifrån i bäring 200°;
e) från den under a) nämnda brytningspunkten 65°44,0/N, 24°10,0''0
till 65°43,95''N, 24°14,15/0, därifrån väster om Vähä Huituri och Iso Huituri
i bäring 160°;
f) från den under e) nämnda brytningspunkten 65°43,95''N, 24°14,15''ö
till 65°43,80''N, 24°19,40''O, därifrån till 65°42,30''N, 24°22,85''0, därifrån i
bäring 172°.
Koordinaterna hänföra sig till det svenska sjökortet nr 417 (Haparanda),
samtliga upplagor 1960—1967.
Fredningszonernas sträckningar åskådliggöras på sjökort, bilagt denna
stadga. Det ankommer på länsstyrelserna i Norrbottens län och Lapplands
län att envar på sin sida av riksgränsen vidtaga erforderliga åtgärder för
utmätning i vattnet av fredningszonernas belägenhet.
Fiskredskap eller annan anordning må ej anbringas och brukas så, att
fiskens gång i fredningszon kan hindras eller fisken eljest kan avhållas
från att framgå där.
Dagen för denna deklarations ikraftträdande bestämmes genom skriftväxling
mellan regeringarna på diplomatisk väg.
Som skedde i den 1967, i två exemplar på svenska
och finska språken, vilka båda texter äga lika vitsord.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
7 april 1967.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Lange, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Wickman.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anför efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter.
Den 31 mars 1967 godkände Kungl. Maj :t för sin del förslag till deklaration
mellan Sverige och Finland angående ändring i den stadga som finnes
fogad vid deklarationen den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland rörande
fastställande av stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde.
Deklarationsförslaget gäller huvudsakligen inrättande av fredningszoner
för vandringsfiskens framkomst i Torne skärgård. Förslaget har godkänts
även av Finlands regering. Kungl. Maj :t uppdrog den 31 mars 1967 åt
beskickningschefen i Helsingfors att underteckna deklarationen. Denna, avfattad
på svenska och finska språken, undertecknades i Helsingfors den 1
april 1967 av båda regeringarnas befullmäktigade ombud.
Såsom anförts till statsrådsprotokollet den 31 mars 1967 måste deklarationen
godkännas av riksdagen för att bli gällande.
Av statsrådsprotokollet den 17 mars 1967 framgår att Kungl. Maj :t bör
genom lag bemyndigas att utfärda föreskrifter i enlighet med deklarationens
bestämmelser om fredningszoner och att förslag till lagstiftning härom
har upprättats inom jordbruksdepartementet. Vidare framgår att ersättning
bör tillkomma den som lider intrång i enskild fiskerätt av att
fredningszon inrättas. Förslag till lag föreligger även i detta ämne.
Såsom lagrådets protokoll den 29 mars 1967 utvisar har nu avsedda
båda lagförslag lämnats utan erinran av lagrådet.
Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t genom proposition
dels begär riksdagens godkännande av den i det föregående angivna deklarationen,
dels föreslår riksdagen att anta förslag till
1) lag om ändring i lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för
Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde,
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1967
2) lag om tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. beträffande fredningszoner i Torne skärgård.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670277