Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1967

1

Nr 113

Kungl. Mcij:ls proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 81 § konkurslagen; given Stockholms
slott den 31 mars 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Lagstiftningen om förlagsänteckning och inteckning i jordbruksinventarier
ersätts den 1 juli 1967 av en ny lag om företagsinteckning. I propositionen
föreslås sådan ändring i konkurslagen att företagsintecknad egendom
får svara för allmänna konkurskostnader i samma utsträckning som f. n.
gäller i fråga om förlags- och inventarieintecknad egendom.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Xr 113

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen

Härigenom förordnas, att 81 § konkurslagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

81

Finnes i — —■ — --- ■—- — --

Då särskild förmånsrätt äger rum
i boet tillhörig egendom, må ej till
förfång för någon, som äger sådan
förmånsrätt eller förmånsrätt, som
skall beaktas framför den särskilda,
av egendomens avkastning och köpeskilling
gäldas annan konkurskostnad
än ovan sagts; dock att, där
den särskilda förmånsrätten är av
beskaffenhet att kunna göras gällande
endast i konkurs, av egendomen
må bestridas jämväl övriga konkurskostnader,
i den mån boet eljest
ej lämnar tillgång därtill.

§•

för egendomen.

Då särskild förmånsrätt äger rum
i boet tillhörig egendom, må ej till
förfång för någon, som äger sådan
förmånsrätt eller förmånsrätt, som
skall beaktas framför den särskilda,
av egendomens avkastning och köpeskilling
gäldas annan konkurskostnad
än ovan sagts; dock att, där
den särskilda förmånsrätten grundar
sig på företagsinteckning, av
egendomen må bestridas jämväl övriga
konkurskostnader, i den mån
boet eljest ej lämnar tillgång därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

3

Utdrag av protokollet över jusliticärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling. Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad hjdelse
av 81 § konkurslagen och anför.

I 81 § konkurslagen (KL) meddelas bestämmelser om fördelning av konkurskostnader
på sådan egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum
och annan egendom. Enligt paragrafens första stycke skall kostnader som
hänför sig till sådan egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum (speciell
konkurskostnad) bestridas av den egendomens avkastning och köpeskilling
i den mån det har betydelse för andra borgenärers rätt. Som speciell
konkurskostnad räknas enligt paragrafen »kostnaden för egendomens vård
och försäljning ävensom det arvode till rättens ombudsman och förvaltare,
som enligt vad i 82 och 83 §§ stadgas skall utgå för egendomen». Ä andra
sidan får enligt andra stycket inte till förfång för någon som äger sådan särskild
förmånsrätt eller förmånsrätt, som skall beaktas framför den särskilda,
av egendomens avkastning och köpeskilling betalas annan konkurskostnad
(allmän konkurskostnad). Från denna sistnämnda regel görs dock
det undantaget att om den särskilda förmånsrätten är av beskaffenhet att
kunna göras gällande endast i konkurs även allmänna konkurskostnader
får bestridas av egendomen, i den mån boet i övrigt inte lämnar tillgång
därtill. Egendom som omfattas av förlagsinteckning kan alltså komma att
belastas av allmänna konkurskostnader.

Nuvarande bestämmelser om förlagsinteckning ersätts den 1 juli 1967 av
lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning (betr. ikraftträdandet
se 1966: 646). En nyhet i denna lag är att företagsinteckning till skillnad
från förlagsinteckning får göras gällande inte bara i konkurs utan också
vid utmätning. Det innebär att bestämmelserna i 81 § KL får en annan
tillämpning på egendom som omfattas av företagsinteckning än på egendom
som omfattas av förlagsinteckning. Undantagsregeln i andra stycket blir
nämligen inte tillämplig.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

Med anledning härav har advokaterna Sten Lindskog och Anders R.
Öhman samt direktören Sven Åvall i framställning den 13 februari 1967
till chefen för justitiedepartementet väckt fråga om ändring av 81 § KL.
Sökandena har sedermera i en skrift den 28 februari 1967 utvecklat vissa
synpunkter på behovet av ändring.

Efter remiss har yttranden över de inkomna skrifterna avgivits av hovrätten
för Västra Sverige, lagberedningen, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
Svenska bankföreningen och Föreningen Sveriges häradshövdingar.
Även Sveriges advokatsamfund har beretts tillfälle att yttra sig.

De inkomna skrifterna

I framställningen den 13 februari erinras om att 81 § andra stycket KL
innebär, att s. k. allmänna konkursarvoden — avseende exempelvis konkursbouppteckning,
bevakningar, tvistiga krav, berättelser m. in. — kan tas
ut även ur förlagsintecknad egendom i den mån annan egendom inte förslår
därtill. Eftersom företagsinteckning till skillnad från förlagsinteckning
kan göras gällande även vid utmätning, blir emellertid följden att allmänna
konkursarvoden inte kan tas ut ur köpeskillingen för företagsintecknad
egendom till förfång för bl. a. innehavare av företagsinteckning.

Skälen för ändringsförslaget utvecklas närmare i skriften den 28 februari.
Inledningsvis sägs att, om man ser saken uteslutande från företagsinteckningshavarens
synpunkt, den nya ordningen kan synas motiverad.
Företagsinteckningshavaren bör ju inte ha något intresse av att gäldenären
går i konkurs, eftersom han kan ta ut sin fordran genom utmätning. Väljer
inteckningshavaren utmätning, får han emellertid inte räkna med att försäljningen
får samma individuella handläggning som i konkurs och därmed
ger lika gott utbyte.

Det framhålls vidare att, om företagsintecknad egendom utmäts, gäldenärens
ställning i de flesta fall torde vara sådan att han bör försättas i
konkurs. Det är ofta en vital angelägenhet att generalexekution genom
konkurs eller avveckling genom ackord kommer till stånd. Redan nu är
det dessvärre så, att gäldenärerna får driva sin verksamhet alltför länge
och inte försätts i konkurs så tidigt som är lämpligast från både gäldenärens
och hans fordringsägares synpunkt. Skulle företagsinteckningsinstitutet
få den konsekvensen, att det incitament försvinner som en fordringsägare
nu har att se till att en gäldenärs rörelse och tillgångar blir föremål för
gener al exekution och kommer under objektiv avveckling och kontroll, har
man berett vägen för en än mer otillfredsställande fördröjning av välmotiverade
konkurser. En viktig och på lång sikt nödvändig sanering av
affärslivet skulle därigenom stoppas upp. Olägenheten blir så mycket större
genom det vidgade tillämpningsområde som institutet får och som gör att

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

nya och mindre kvalificerade företagare kan begagna företagsinteckning
som kreditunderlag. I framtiden kommer alltså ännu fler gäldenärer att
kunna fortsätta sin verksamhet utan ingripande från de fordringsägare som
borde ha mest intresse av att rörelsen drivs ekonomiskt, nämligen de som
har säkerhet i företagets egendom. Det finns anledning förmoda att vid den
tidpunkt då företagsinteckningshavaren kan väntas ingripa praktiskt taget
all annan egendom än den företagsintecknade redan är konsumerad. I praktiken
skulle resultatet bli, att ett stort antal konkurser i framtiden kommer
att handläggas som s. k. fattigkonkurser, dvs. enligt 185 § KL.

När det gäller företagsintecknad egendom innebär ofta konkurs att borgenärerna,
även företagsinteckningshavarna, kommer att få den ekonomiskt
förnuftiga förvaltning och avveckling av egendomen som gäldenären själv
inte kunnat eller brytt sig om. Under den snabba och begränsade utredning
som skall företas, innan frågan om avskrivning av konkursen enligt 185 §
KL avgörs, har en god man ingen möjlighet att agera så som skulle vara
önskvärt.

Det kan allvarligt befaras, att företagsinteckningsinstitutet kommer att
medföra risk för en onödig värdeförstöring, om inte ändring sker i 81 §
andra stycket KL. Denna värdeförstöring kommer i första hand att gå ut
över arbetstagare med lönefordringar och dåligt prioriterade fordringsägare,
men kommer i andra hand också att drabba företagsinteckningshavarna
själva.

En konkurs kan inte fa avsedd effekt, om inte även allmänna åtgärder
vidtas av förvaltaren. Det kan inte rimligen fordras av en konkursförvaltare
att han gör detta, om han inte erhåller skälig ersättning härför.

I många fall där det finns företagsintecknad egendom kommer det inte
att ske, om inte ändring sker i 81 § KL.

Det tinns anledning förmoda att företagsinteckningen — liksom förlagsinteckningen
i beaktansvärd utsträckning kommer att fungera som
extra säkerhet utöver fastighetsinteckning o. 1. Det måste beaktas att intresset
hos den kreditgivare som har företagsinteckning som extra säkerhet
alt vid ett företags likviditetskris eller i samband med andra svårigheter
för företaget göra denna snabbt gällande inte kan förväntas bli särdeles
stort. Tvärtom torde förekomsten av andra säkerheter göra att företagsinteckningshavaren
ger gäldenären respiter eller på annat sätt möjliggör för
gäldenären att fortsätta sin verksamhet. Detta kommer då att bli på de
oprioriterade fordringsägarnas och löntagarnas bekostnad.

Avslutningsvis framhålls att konkursinstitutet utgör eu betydelsefull
faktor när det gäller att på ett naturligt sätt nå den balans inom företagssektorn
och den jämna sysselsättning som samhället eftersträvar. Det är av
stort allmänt intresse att inte den nya lagen om företagsinteckning i väsentlig
mån sätter dessa konkursinstitutets möjligheter ur kraft.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

Remissyttrandena

Remissinstanserna uttalar sig i allmänhet för en andrad lydelse av 81 §
KL. Lagberedningen säger att beredningen under sitt arbete på revision a1*
KL ännu inte har behandlat 81 § men att, i väntan på en sådan revision,
man är väl försvarad med att göra en partiell ändring av paragrafen. Beredningen
påpekar emellertid att meningarna om en lagändring varit delade
bland de sakkunniga som står till beredningens förfogande för överläggningar
inom konkursrätten. Exekutionsväsendets organisationsnamnd
tillstyrker förslaget om lagändring. Svenska bankföreningen förklarar att
förslaget om ändrad lydelse av 81 § KL inte går fritt från invändningar
från juridiska och principiella synpunkter. Emellertid medför förslaget
i stort sett inte någon saklig rubbning av det nuvarande läget. Med hänsyn
härtill samt till att konkurslagstiftningen och förmånsrättsreglerna ar
föremål för översyn vill bankföreningen inte motsätta sig att förslaget genomförs.

Hovrätten för Västra Sverige och föreningen Sveriges häradshövdingar
anser att en lagändring inte är mera angelägen än att den bör anstå i väntan
på slutförandet av pågående reformarbete på konkurslagstiftningens område.
__

Angående den närmare motiveringen för den ifrågasatta lagändringen

har i remissyttrandena vidare anförts bl. a. följande.

Lagberedningen framhåller att det av motiven till 81 § KL (se NJA II
1921 s. 514) framgår, att man ansett att borgenärer med särskild förmånsrätt
som kan göras gällande i egendomen utan konkurs inte skall behöva
betala några allmänna konkurskostnader. Sådana kostnader är onyttiga för
dem, eftersom de kan få sin rätt tillvaratagen genom specialexekution. När
nu den med företagsinteckning förenade förmånsrätten skall kunna åberopas
även vid utmätning, är det i och för sig följdriktigt att företagsinteckningshavare
slipper svara för de allmänna konkurskostnaderna. Vid
bedömningen av det önskemål som framförts i den remitterade framställningen
bör emellertid enligt beredningen även andra synpunkter beaktas.
När borgenär söker gäldenären i konkurs inträffar det relativt ofta, att det
inte finns tillgångar som kan användas till de allmänna konkurskostnaderna.
Denna risk har ökat genom den nya lagstiftningen om företagsinteckning.
Den medför bl. a. att fordringar som avses i 17 kap. 4 § handelsbalken
(HB) oftare kan bli utan betalning. Om det inte finns täckning
för konkurskostnaderna, skall nämligen konkursen enligt 186 § KL i princip
avskrivas som fattigkonkurs. Det kan till följd härav hända att en
näringsidkare, trots att han är klart konkursmässig och kanske har miljontillgångar,
efter en kort tids konkurs kommer att vandra ut ur denna med
alla tillgångar i behåll därför att de belastas av fastighets- och företags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

7

inteckningar. Beredningen påpekar att remediet häremot är att borgenär,
som vill att konkursen fortsätter, ställer säkerhet för konkurskostnaderna.
Löntagare som har utestående fordringar kan t. ex. för att få ut dessa
ställa sådan säkerhet. Det kan emellertid vara hårt att borgenären, som
svårligen kan överblicka om konkursboet ger täckning för de allmänna
kostnaderna, skall behöva ställa säkerhet för att ett insolvent företag skall
kunna avvecklas. Om det i boet ingår endast företagsintecknad egendom
och företagsinteckningshavaren inte får full täckning, får den borgenär
som ställt säkerheten inte tillbaka vad han nödgas utge på grund härav.
Detta gäller även om han har bättre förmånsrätt än företagsinteckningshavaren.

Beredningen framhåller vidare att, när gäldenären själv har sökt sig i
konkurs och anser sig ej kunna driva rörelsen längre, det kan vara svårt att
över huvud få någon som tar hand om egendomen, om konkursen måste
avskrivas som fattigkonkurs. Gäldenären kan ju knappast förutsättas vara
i stånd att själv ställa säkerhet för konkurskostnaderna.

I fortsättningen uttalar beredningen att de allmänna konkurskostnaderna
relativt sett inte uppgår till så stora belopp. Om företagsinteckningshavare
blir skyldig att vidkännas avdrag för sådana kostnader och inte endast för
de särskilda kostnader som hänför sig till den företagsintecknade egendomen,
kan detta inte i någon avsevärd mån försämra företagsinteckningen
som underlag för realkredit. Inteclcningshavaren kan ju f. ö. få vidkännas
betydligt större intrång genom löntagares förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §
HB, när konkurskostnaderna kan täckas eller säkerhet ställs för dem. över
huvud är den förmögenhetsmassa i vilken han har säkerhet underkastad så
stora svängningar att konkurskostnaderna som därtill medverkande post
synes vara av underordnad betydelse.

En ordning enligt vilken de allmänna konkurskostnaderna kan tas ut
även ur företagsintecknad egendom är enligt beredningen betydligt enklare
än den motsatta ordningen. Borgenär behöver inte närmare undersöka
att en insolvent gäldenärs tillgångar täcker företagsinteckningshavares fordran,
om det över huvud är möjligt att bilda sig en uppfattning därom.
Osäkerhetsmomenten är ju stora när det gäller värderingen. När konkursen
startar vet borgenären f. ö. kanske inte, hur stor företagsinteckningshavarens
fordran är.

Vidare kan enligt beredningen konkursförvaltaren med större trygghet
ägna sig åt utredning av boet utan risk för att hans arvode stympas. Motsvarande
gäller rättens ombudsman. Utredningen kan erbjuda många svåra
problem innan man är klar på vad som hör till boet eller kan vinnas
åter. Åtskilligt av det arbete som konkursförvaltningen lägger ned är till
nytta även för företagsinteckningshavare, fastän det inte kan påföras dem
enligt 81 § KL i nuvarande lydelse. Det vore obilligt, om förvaltaren eller
rättens ombudsman blir utan skäligt arvode för nedlagt arbete, medan å

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

andra sidan några vägande billighetsskäl inte kan anföras mot att även
allmänna konkurskostnader får tas ut ur företagsintecknad egendom.

Sammanfattningsvis framhåller beredningen att om konkurskostnaderna
får tas ut, man utan vidare blir säkerställd för att det verkligen kan ske en
avveckling, när gäldenär med betydande tillgångar är konkursmässig. Avveckling
i tid kan förebygga värdeförstöring. Särskilt bör enligt beredningen
framhållas, att fordringsägare med förmånsrätt som avses i 17 kap.
4 § HB då kan få betalt utan att behöva ställa säkerhet för konkurskostnaderna.
Att fordringsägare med så god förmånsrätt skall behöva ställa
säkerhet för få att ut vad som tillkommer honom kan inte vara lämpligt.
Om han har sökt gäidenären i konkurs, är det inte heller tillfredsställande
att han, om konkursen avskrivs, skall behöva vidkännas dittillsvarande
kostnader trots att gäidenären faktiskt har avsevärda tillgångar (188 § KL).
Även en del andra komplikationer skulle undvikas, om konkurskostnaderna
får tas ut.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd säger sig inte kunna reservationslöst
instämma i att konkurs som regel skulle bli den bästa exekutionsformen
vid insolvens hos företagare med företagsintecknad egendom. När
utmätning aktualiseras hos näringsidkare med inte alltför komplicerade
förhållanden och lönefordringar inte finns, kan det — särskilt med tanke
på konkurskostnaderna — vara mera fördelaktigt med avveckling genom
utmätningsman än genom konkurs. Trots vissa invändningar av principiell
art finner nämnden övervägande skäl tala för bifall till framställningen.

Inte heller hovrätten för Västra Sverige är övertygad om riktigheten av
påståendet, att konkurs bör vara den normala exekutionsformen vid företagsinteckning.
Hovrätten säger bl. a., att banker och andra kreditinstitut
med all sannolikhet kommer att så gott som uteslutande vara kreditgivare
vid företagsinteckning. Det kan enligt hovrätten förutsättas att de besitter
betryggande erfarenhet och förmåga att i varje särskilt fall träffa det från
ekonomisk synpunkt riktigaste valet av exekutionsform. Hovrätten framhåller
vidare att det dominerande syftet med lagen om företagsinteckning,
nämligen att höja företagsinteckningens värde som säkerhet, på ett anmärkningsvärt
sätt skulle motverkas om intecknad egendom skulle svara för allmänna
konkurskostnader. Slutligen påpekar hovrätten att det av gammalt
ansetts vara ett rättvisekrav, att till förfång för borgenärer med förmånsrätt
i viss egendom denna inte får belastas med annan konkurskostnad än
som belöper på dess förvaltning. Innan avsteg görs från denna princip måste
mycket vägande skäl anföras. Sådana har enligt hovrättens uppfattning inte
framkommit i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

9

Departementschefen

I 81 § KL anges hur konkurskostnader skall fördelas på olika slags egendom.
Åtskillnad görs mellan vad man brukar kalla speciella och allmänna
konkurskostnader. De speciella är sådana som hänför sig till egendom i vilken
särskild förmånsrätt äger rum, t. ex. förlagsintecknad egendom. Kostnader
av detta slag skall tas ut ur den egendom till vilken de hänför sig. Allmänna
konkurskostnader kan avse t. ex. arvodeskrav med anledning av konkursbouppteckning,
granskning av bevakningar, behandlingen av tvistiga
fordringar och upprättande av utdelningsförslag. De får enligt lagrummet
inte belasta sådan egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum. Enligt en
undantagsregel får dock allmänna konkurskostnader tas ut ur egendomen,
i den mån annan egendom inte förslår därtill, om förmånsrätten är av beskaffenhet
att kunna göras gällande endast i konkurs. Det gäller främst förlagsinteckning.
Till skillnad från förlagsinteckning kan företagsinteckning
enligt lagen om företagsinteckning göras gällande även vid utmätning. Den
ifrågasatta ändringen i 81 § KL syftar till att ge företagsinteckning samma
ställning i förhållande till allmänna konkurskostnader som förlagsinteckning.
Utan lagändring kan inte allmänna konkurskostnader tas ut ur avkastningen
av eller köpeskillingen för företagsintecknad egendom.

Remissinstanserna har i allmänhet uttalat sig för den ifrågasatta lagändringen.

Med hänsyn till grunderna för 81 § KL kunde det väl synas mest följdriktigt
att behålla paragrafen oförändrad. Bestämmelserna i paragrafen
bygger nämligen bl. a. på tanken, att borgenärer med särskild förmånsrätt
som kan göras gällande även utan konkurs inte skall behöva betala några
allmänna konkurskostnader. Eftersom innehavare av företagsinteckning kan
göra sin förmånsrätt gällande vid utmätning, bör han alltså vara befriad
från ansvaret för allmänna konkurskostnader.

Flera skäl talar emellertid i motsatt riktning. Till en början är det uppenbarligen
ett stort allmänt intresse att företag, som inte är ekonomiskt bärkraftiga,
avvecklas eller saneras i god tid. Även om små företag med relativt
enkla ekonomiska förhållanden kan avvecklas genom utmätningsmans
försorg, bör lagstiftningen inte resa hinder mot avveckling genom konkurs.
Om allmänna konkurskostnader får tas ut ur företagsintecknad egendom,
får man onekligen större garantier för att en avveckling verkligen kommer
till stånd, när gäldenär med betydande tillgångar är konkursmässig. Härmed
sammanhänger att företagsinteckningens objekt blir mycket omfattande
och att därför, när en näringsidkare står inför utmätning eller konkurs,
han inte kan antas äga annan egendom än sådan som är intecknad (jfr
prop. 1967: 16 s. 136). Innehavare av företagsinteckning har, eftersom hans
förmånsrätt kan åberopas vid utmätning, inte något eget intresse av att

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1967

begära gäldenären i konkurs. Men det kan inte heller förväntas, att borgenärer
utan säkerhet i gäldenärens egendom skall ta initiativ till konkurs.
De kan ju i allmänhet inte påräkna någon utdelning i konkursen. I stället
kan de bli betalningsskyldiga för de allmänna konkurskostnaderna.

Vad jag nu har sagt gäller inte till alla delar sådana borgenärer som för
sina fordringar kan åberopa bättre förmånsrätt än den som företagsinteckning
medför (17 kap. 7 § HB). Av dessa borgenärer måste särskild hänsyn
tas till arbetstagare med lönefordringar mot gäldenären (17 kap. 4 §
HB). Lönefordringar anses kunna göras gällande med förmånsrätt bara i
konkurs (jfr 17 kap. 13 § HB). En konkurs i vilken det inte finns täckning
för konkurskostnaderna skall avskrivas som s. k. fattigkonkurs (185 och
186 §§ KL). Företagsinteckningsinstitutet kan sägas öka risken inte bara
för att konkurs kommer till stånd för sent utan även för att konkurs i onödan
behandlas som fattigkonkurs. Innehavaren av en lönefordran, som vill
försätta gäldenären-näringsidkaren i konkurs, kan sålunda med 81 § KL
oförändrad bli tvungen att trots sin goda förmånsrätt ställa säkerhet för
konkurskostnaderna. Om han inte ställer säkerhet, riskerar han att konkursen
avskrivs som fattigkonkurs. Om han å andra sidan ställer säkerhet, bör
han visserligen få utdelning för sin fordran men han får kanske inte tillbaka
sina kostnader för den ställda säkerheten. Detta blir fallet om i konkursboet
endast ingår företagsintecknad egendom och inteckningshavaren
inte får full täckning för sin fordran. En ordning enligt det nu anförda är
inte tillfredsställande.

Borgenärer med företagsinteckning som säkerhet behöver som jag redan
har framhållit inte begära gäldenären i konkurs för att tillgodose sina intressen.
Men även om inteckningshavarna kan använda sig av utmätning
är kanske trots allt en lagändring mest förenlig även med deras intressen.
Detta beror på att de ofta kan få större utdelning, om en gäldenärs rörelse
avvecklas genom konkurs än om det sker genom utmätning. Avveckling i
tid genom konkurs kan sålunda förväntas förebygga värdeförstöring. Att
risken för värdeförstöring i första hand drabbar andra borgenärer än företagsinteckningshavarna
är emellertid tydligt.

Jag vill här inskjuta att jag i detta sammanhang bortser från möjligheten
för gäldenären att få till stånd ackord. Ackordsförfarandet får i princip
anses vara överlägset konkursförfarandet, när det gäller att hindra värdeförstöring.

I och för sig är det angeläget att man inte vidtar sådana åtgärder som
försvagar företagsinteckningens kreditvärde. Den här diskuterade ändringen
i 81 § KL behöver emellertid inte spela någon större roll för kreditvärdet.
Den förmögenhetsmassa i vilken inteckningshavaren har säkerhet är som
lagberedningen har framhållit underkastad så stora svängningar att konkurskostnaderna
torde vara av underordnad betydelse. Bankföreningen har
heller inte velat motsätta sig en lagändring.

11

Kiingl. Maj ds proposition nr 113 år 1967

Som lagberedningen har framhållit torde en ordning enligt vilken de
allmänna konkurskostnaderna kan tas ut även ur företagsintecknad egendom
vara betydligt enklare än den motsatta. Borgenären behöver i så fall
inte närmare undersöka — om nu detta över huvud är möjligt — huruvida
en insolvent gäldenärs tillgångar täcker företagsinteckningshavarens fordran.
Vidare kan konkursförvaltare och rättens ombudsman med större trygghet
ägna sig åt sina uppgifter utan att behöva riskera att deras arvoden blir
reducerade.

Jag anser i likhet med flertalet remissinstanser övervägande skäl tala
för en sådan ändring i 81 § KL att allmänna konkurskostnader kan tas ut
ur företagsintecknad egendom, i den mån annan egendom inte förslår därtill.
Som lagberedningen anfört bör denna lagändring kunna genomföras
utan att man avvaktar beredningens översyn av KL.

Någon annan särskild förmånsrätt än företagsinteckning behöver i praktiken
inte beaktas vid en lagändring. Jag föreslår därför att den nuvarande
formuleringen i 81 § andra stycket KL »där den särskilda förmånsrätten
är av beskaffenhet att kunna göras gällande endast i konkurs» ersätts med
»där den särskilda förmånsrätten grundar sig på företagsinteckning».

Lagändringen bör i likhet med den nya lagen om företagsinteckning och
dess följ dförfattningar träda i kraft den 1 juli 1967. Att den nya bestämmelsen
blir tillämplig även på förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier
följer av punkt 3 andra stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen om företagsinteckning. Någon särskild övergångsbestämmelse
till skydd för innehavare av sådana inteckningar fordras alltså inte. En sådan
övergångsbestämmelse är inte heller motiverad av andra skäl.

I enlighet med det anförda föreligger ett inom justitiedepartementet upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen, vilket torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av
protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Margit Edström

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med det lagförslag som är fogat vid propositionen.

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 mars 1967.

Närvarande:

justitierådet Edling,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Petrén,
justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 31 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 31
mars 1967, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kanslirådet Arne Wilhelmsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Aino Olsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1967

13

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Edström

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670311