Nr 793—796 Motioner i Första kammaren, nr 793 år 1967

Nr 793

Av herr Holmberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område in. m.

(Lika lydande med motion nr 997 i Andra kammaren)

I Kungl. Maj :ts proposition 1967:85 redogör departementschefen för
vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område.

Departementschefen framhåller, att de förslag som framlägges endast
representerar ett första steg i utvecklingen inom vuxenutbildningen. De
stora förväntningar man haft talar för att denna proposition kunde ha
varit mer omfattande och upptagit frågor inom ett bredare fält, då man
under de senaste åren ofta blivit hänvisad till propositionen om vuxenutbildningen.

En kraftigt utbyggd organisation för vuxenutbildning måste, enligt vår
mening, tillgodose två i viss mån skilda önskemål. Å ena sidan bör den så
generöst som möjligt ställa studiemöjligheter till förfogande för de många
som, utan inriktning på examen eller något slag av ökad formell, dokumenterad
kompetens eller behörighet, önskar vidga sina kunskaper. Å andra
sidan måste också studievägar öppnas för de sannolikt betydligt färre som
genom målinriktad utbildning vill skaffa sig dokumenterad kompetens för
nya eller krävande arbetsuppgifter eller behörighet att få tillträde till fortsatt
utbildning inom någon gren av det reguljära undervisningsväsendet.

Cirka 80 procent av landets vuxna befolkning har endast folkskola som
grundutbildning. Inom några få år kommer samma siffra att representera
dem som får någon form av gymnasial utbildning. Detta skapar betydande
kunskapsskillnader mellan generationerna. I föreliggande proposition behandlas
i stort sett enbart vuxenutbildningen på ungdomsskolans nivå, dvs.
en grundutbildning som inte är direkt inriktad på den slutgiltiga yrkesspecialiseringen.

Den snabba utvecklingen gör att ökade anspråk ställes på utbildningen.
En förutsättning för att vi skall kunna behålla vår nuvarande framstegstakt,
vårt allmäntekniska kunnande och höga produktivitet är att undervisningen
rationaliseras och effektiviseras. Vad gäller en förbättrad vuxenutbildning
krävs ett nytänkande för att få både personella och ekonomiska resurser
att räcka till. Förutom att många medborgare saknar den i dag allmänna
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 3 saml. Nr 793—796

Motioner i Första kammaren, nr 793 år 1967

grundutbildningen gör många den erfarenheten att en vidare utbildning
fordras även inom det egna yrkesområdet. Dessutom tillkommer ofta den
enskildes krav på att icke för alltid vara fastlåst inom ett speciellt yrke.

Tillgången på en kvalificerad grundutbildning för vuxna bidrar till att
utjämna kunskapsskillnaden mellan olika generationer. Vi finner det naturligt
att samhället ombesörjer denna del av vuxenutbildningen, vilket sker
dels genom allmänna utbildningsanstalter och kurser, dels via folkbildningsorganisationer,
korrespondensinstitut, folkhögskolor och radio/TV. Samtidigt
måste utbildningsfrågorna belysas i ett totalperspektiv som omfattar
både grundutbildning och annan vuxenutbildning. Fördelningen av samhällets
resurser måste bedömas ur såväl ekonomiska som sociala aspekter.

För att kunna utföra sitt arbete på ett effektivt sätt måste de flesta människor
kontinuerligt fortbilda sig. Det torde i första hand vara näringslivets
uppgift att tillhandahålla en sådan fortbildning.

Möjlighet till vidareutbildning måste också kunna ges åt arbetstagaren
för att denne skall kunna erbjudas befordran eller annat avancemang. Att
samhället bör stödja denna vidareutbildning anser vi vara nödvändigt.

Vi anser det angeläget att personer som önskar en vidgad allmänbildning
får möjlighet att studera vissa ämnen, för vilka de har speciellt intresse.
Soin orsak till önskan om vidgad allmänbildning finner man ofta krav på
ökad förståelse för samhällsförhållanden och för kulturella värden. Här
torde även i fortsättningen folkbildningsorganisationerna komma att spela
en stor roll liksom korrespondensinstituten och folkhögskolorna.

Vi vill erinra om att en alltmer betydelsefull del av vuxenutbildningen
utgöres av omskolningsverksamheten och bristyrkesutbildningen. Samhällets
strukturrationalisering kommer att medföra svårigheter för enskilda
arbetstagare vars problem icke får åsidosättas då hela vuxenutbildningsfrågan
diskuteras. Ansvaret för denna verksamhet har såväl arbetsmarknadsmyndigheter
som näringslivets parter.

Undervisning inom näringslivet

Vad gäller frågan om vidareutbildning, fortbildning, omskolning och
bristyrkesutbildning finner man inte några konkreta förslag i propositionen.
Departementschefen säger att den arbetsmarknadsinriktade utbildningen,
den gymnasiala och förgymnasiala utbildningen samt folkbildningen uppvisar
»en stark efterfrågan på ökade insatser av samhället. Av flera skäl
måste dock huvudvikten läggas vid sådan verksamhet som kan utgöra ett
effektivt bidrag i strävandena att främja framstegstakten i den svenska
ekonomin. Utbildning i form av omskolning och fortbildning, som ingår som
en betydelsefull del i de riktlinjer för den framtida arbetsmarknadspolitiken,
vilka antogs av statsmakterna vid föregående års riksdag, är den viktigaste
typen av sådan verksamhet. Den arbetsmarknadspolitisk! betingade utbildningen
är ett av samhällets medel i kampen mot arbetslöshet men samtidigt

Motioner i Första kammaren, nr 793 är 1967

också i strävandena att underlätta strukturrationalisering och därigenom
även främja en ökad inkomstutjämning». Ytterligare resonemang anses
tydligtvis överflödigt.

Det svenska näringslivet har i dag en icke obetydlig utbildningsorganisation.
Utbildningen sker emellertid relativt spontant och föga systematiskt
inom olika branschorgan.

Ett vidmakthållande av en hög produktivitet inom näringslivet med kvalitativt
goda och konkurrenskraftiga produkter förutsätter en intensifiering
och systematisering av fortbildningen. Det är sålunda lämpligt att den
undervisning som näringslivet meddelar samordnas i olika former. Härigenom
skulle kostnaderna kunna begränsas och en bredare bas skapas för
undervisningen. Vissa företag erbjuder i dag en utomordentligt kvalificerad
undervisning medan andra bär inga eller små möjligheter att svara för
fortbildning på grund av bristande resurser. Dessa problem har observerats
i flera andra industriländer, där de blivit föremål för utredningar och beslut.
I Frankrike har man en utbildningsskatt som krediteras företagen i den
mån dessa bedriver en aktiv utbildningspolitik. I Holland ges offentligt stöd
till branschorganen för organiserandet av utbildningen, medan företagen
svarar för kostnaderna i samband med denna. I England förekommer en
speciell utbildningsavgift baserad på företagens årliga lönesumma.

Yrkesutbildningsberedningen (SOU 1966: 3) säger i sitt betänkande å sid.
56 följande i anslutning till det engelska systemet: »Den ojämna standarden
på yrkesutbildningen och insikten om den kärvare internationella konkurrensen
ledde till att det engelska parlamentet år 1964 antog en lag, som ger
''Ministry of Labour’ rätt att tillsätta branschvisa yrkesnämnder med representanter
från arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer samt de
statliga myndigheterna. Dessa ''industrial training boards’, av vilka fem var
etablerade vid halvårsskiftet 1965, skall forma riktlinjerna för yrkesutbildningen
inom sina respektive områden, fastställa normer och prov, ge
regler för den yrkesteoretiska utbildningen vid technical colleges, precisera
kraven på instruktörer m. m.»

Vidare nämner yrkesutbildningsberedningen att det finns en lagstadgad
rätt för »training boards» (yrkesnämnden) att ta ut en speciell utbildningsavgift
av företagen, som är baserad på den årliga lönesumman. Dessa medel
skall användas för att finansiera de olika branschorganens utbildningsverksamhet
men framför allt för att åstadkomma en clearing av utbildningskostnaderna
mellan företagen. Ett företag som bedriver en aktiv utbildning
får i princip hela eller större delen av avgiften återbetald.

För att samordna verksamheten inom de branschvisa utbildningsorganen
har man nyligen tillsatt ett topporgan, »Central Training Council», med
representanter från de centrala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna,
de statliga industrierna och utbildningsväsendet.

Vårt land kan inte införa ett system som de nämnda utan ingående analys
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 3 samt. Nr 793—796

Motioner i Första kammaren, nr 793 år 1967

av förutsättningar och eventuella fördelar. Statsmakterna har emellertid
redan visat intresse för problematiken genom att inrätta statens utbildningsnämnd.
Eftersom näringslivets olika branschorgan har ett internt utbildningssystem
skulle en samordning inom och mellan olika företag och branscher
samt utvidgning vara tänkbar. En utredning där parter från statsmakterna,
näringslivet och organisationsväsendet skulle kunna komma fram till
lösningar hur fort- och vidareutbildningen kan intensifieras och därjämte
finna former för samordning och kostnadsutjämning mellan företagen i utbildningshänseende
ter sig värdefull. Att statsmakterna blir representerade
i denna utredning finner vi helt naturligt, då staten är en mycket stor arbetsgivare
i Sverige. Blir utredningens resultat av den art att en utvidgning av
denna form av vuxenutbildning kan innesluta även omskolning och bristyrkesutbildning
bör detta också ske. En annan tänkbar utväg för att förbättra
fort- och vidareutbildning kan vara ett visst statligt stöd till de
branschorgan eller företag som redan har etablerat kursverksamhet eller
planerar göra detta. Att finna formerna för det eventuellt statliga stödet kan
ingå i den rekommenderade utredningens arbetsuppgifter.

Korrespondens studier

I Sverige har korrespondensstudier i decennier spelat en dominerande roll
i vuxnas delstudier mot student- och realexamen, ingenjörs- och ekonomkompetens.
Den kategori av studerande som det här är fråga om har visat
sig mycket framgångsrik och har otvivelaktigt gjort stora insatser i samhället.
De har studerat jämsides med sitt förvärvsarbete och har hittills
betalat sina brevkurser, preparandkurser och tentamensavgifter själva. Kostnaderna
för brevkurserna kan uppgå till 3 000—4 000 kronor, som de studerande
avbetalar under studiernas gång, och dessutom tillkommer dryga
utlägg för preparandkurser och tentamina. Endast blygsamma stipendier
om högst 1 800 kronor har de kunnat få av staten under studieåren. De
mest framgångsrika har i gynnsamma fall kunnat få stipendium om 300—
500 kronor per år från Hermods stiftelse.

Enligt departementschefen skall ett antal brevskolestuderande kunna få
sina studier finansierade av statsmedel genom att anmäla sig och efter
prövning av sin behörighet eventuellt bli antagna vid statens vuxenskola i
Norrköping. För de antagna eleverna kan denna utbildning bli värdefull
under förutsättning att Norrköpingsskolan verkligen ges resurser för den
effektiva elevvård som brevstudier kräver för att ge ett gott resultat. Det
synes oss emellertid som en onödig omväg att gå över statens skola i Norrköping
när brevundervisningen enligt departementschefen ändå skall ges
av existerande korrespondensinstitut. Under alla förhållanden borde det
bli fråga om konkurrens på lika villkor mellan statens skola i Norrköping
och existerande korrespondensinstitut. Med tanke på att det redan finns

Motioner i Första kammaren, nr 793 år 1967 5

två brevskolor — Hermods/NKI och Brevskolan — anser vi det mindre lämpligt
att ytterligare en och då en med speciella statliga förmåner inrättas.

Av propositionen framgår att så småningom 1 000 elever per år beräknas
kunna komma i åtnjutande av den kostnadsfria utbildningen. Detta är ingen
hög siffra om man jämför med motsvarande siffror hos Hermods/NKI. Detta
institut tar årligen emot cirka 8 000 studerande för just den typ av gymnasiala
och gymnasieförberedande studier som det här gäller. 1966 examinerade
Hermods/NKI vid sin egen skola ungefär 900 elever i särskild prövning
för studentexamen, upp mot 500 i de s. k. före studentexamen avslutade
ämnena, 137 i slutlig studentexamen och 86 i realexamen, vartill kommer
alla de som examinerats som privatister vid andra skolor. Med oförändrad
tillslutning blir det således åtskilliga tusen ambitiösa studerande som alltjämt
skall gå miste om ekonomiskt stöd. Departementschefen föreslår dessutom
att brevskolestipendierna bör avvecklas eftersom dessa anses få eu
avlösning i de av Norrköpingsskolan förmedlade brevstudierna. Propositionen
utlovar i övrigt inget stöd vare sig för själva brevkurserna eller för
tentamina. I det studiesystem som departementschefen föreslår får den
studerande kostnaderna täckta även i de fall studierna inte leder till något
resultat, vilket redan är fallet för dem som studerar vid statens skolor för
vuxna.

Vi kan emellertid förutse, att den här aktuella formen av vuxenutbildning
kommer att expandera kraftigt. Under sådana omständigheter uppkommer
otvivelaktigt ett ekonomiskt avvägningsproblem. Det synes oss rimligt att
täckning för studiekostnaderna principiellt endast medges dem som fullföljt
studierna. Självfallet kan det befinnas lämpligt att i enskilda fall bevilja
kostnadstäckning till sådana studerande som oförskyllt blivit förhindrade
att fullfölja sina studier.

Förutom kostnaderna för korrespondensstudierna tillkommer utgifter
för de studerande vad gäller preparandkurser och tentamensavgifter. För
att underlätta för dem som ägnar sig åt nämnda studier anser vi att ersättning
bör utgå helt eller delvis för deltagande i preparandkurser. Detta kan
göras i form av restitution till den brevskola som anordnar kursen under
uppvisande av dokumenterade kostnader för den muntliga undervisningen.
Dessutom borde tentamensavgifterna kunna slopas genom att statsanslag
beviljades.

Undervisning i radio/TV

Enligt propositionen är avsikten, »att radio och television i väsentligt
vidgad utsträckning skall utnyttjas i utbildningen såväl för att tillgodose de
vuxnas utbildningsbehov som för att vidga det pedagogiska utvecklings- och
rationaliserings arbetet inom ungdomsutbildningen».

Att radio och framför allt TV skapat nya förutsättningar för vuxenundervisning
i stor skala har vi länge hävdat. I motioner av högerledamöter

6 Motioner i Första kammaren, nr 793 år 1967

vid 1965, 1966 och 1967 års riksdagar har förslag framställts att utredning,
planering och försöksverksamhet för etermedias användning i sitor skala för
akademisk undervisning och annan vuxenundervisning omedelbart skulle
igångsättas. I motionerna har även föreslagits försök med den nu i propositionen
aktualiserade kombinationen av radio/TV-undervisning och korrespondensundervisning.

Det är att beklaga att dessa motioner inte ledde till beslut redan 1965 och
omedelbara åtgärder. Om så skett skulle vi i dag ha varit ett stycke på väg
med de analyser, utredningar och försök som måste föregå ett insättande
i stor skala av radio- och TV-buren undervisning i utbildningssystemet.

Departementschefens förslag om radions och televisionens utnyttjande i
vuxenutbildningen finner vi — om också senkommet — vara värdefullt.

Erfarenheterna av den för något år sedan anordnade radiokursen för ett
akademiskt betyg i statskunskap visar att undervisning med hjälp av etermedia
lämpar sig väl för att tillgodose både målinriktade och icke målinriktade
studiekrav, vilket vi inledningsvis framhöll som syftet med vuxenutbildningen.
Undervisningen, i den mån den inte är förenad med kunskapskontroll
och avsedd att leda fram till tentamen och betyg, är tillgänglig för
alla, och det är känt att ett mycket stort antal människor också på detta sätt
tillgodogjort sig undervisningen i statskunskap. För det mindre antal som
vill studera intensivare och erhålla betyg på sina kunskaper är det möjligt
att anordna såväl eventuellt behövlig kompletterande undervisning som betryggande
kunskapskontroll.

Den föreliggande propositionen behandlar endast en del av det stora
undervisningsområde som kan betecknas vuxenutbildning. Det är emellertid
av vikt att de rön som göres under såväl försök som verksamhet i full skala
på det nu aktuella avsnittet kan komma till nytta även på andra områden
som t. ex. för akademisk lågstadieundervisning. Inte minst gäller detta undervisningen
via radio och television och olika kombinationer av eterburen
undervisning och undervisning i andra former.

Vi anser alltjämt att den snabbt växande efterfrågan på akademisk utbildning
inte kommer att kunna tillgodoses utan att etermedia i stor skala tas
i denna undervisningstjänst. De utredningar och försök med radio/TV-undervisning
som nu skall göras inom ramen för den del av vuxenutbildningen
som propositionen behandlar hör därför i samverkan med universitetskanslersämbetet
utformas på isådant sätt, att resultaten kan utgöra underlag
även för en kommande — enligt vår mening ofrånkomlig —organisation
för akademisk lågstadieundervisning med hjälp av radio och television.

Några gränsdragningsproblem

Mot bakgrund av den utveckling, som ägt rum under senare år, aktualiserar
förslagen enligt propositionen vissa gränsdragningsproblem. Det får

Motioner i Första kammaren, nr 793 år 1967

anses vara ett legitimt krav att en studerande, som med sina studier planerar
att uppnå en viss kompetens, skall kunna göra detta inom ramen för
en och samma utbildningsorganisation. I detta hänseende inger propositionen
vissa farhågor. Det anföres sålunda att trots att i princip verksamheten
inom lokal gymnasial vuxenutbildning skall kunna erbjudas enligt
kursplanen för grundskolans högstadium, facksfcola, gymnasium och yrkesskola,
vissa s. k. nya ämnen på fackskolans läroplan, vilka är av jämförelsevis
allmän karaktär, skall överföras från den lokala vuxenutbildningen till
studieförbundens cirkelverksamhet. Något närmare underlag för en bedömning
av vilka ämnen som avses, lämnas inte--en genomgång av fack skolans

mer än 70 ämnen visar att det med förekommande definitioner sannolikt
kan röra sig om de fyra ämnena sociologi, familjekunskap, konsumentkunskap
och dramatik. Vi anser att det inte är en rationell grund för
gränsdragning att av vissa traditionella skäl hänföra den ena eller andra
kategorin av ämnen till olika huvudmän. Det synes mer ändamålsenligt att
förutsätta att i den mån studier i visst eller vissa ämnen siktar till en viss
behörighet, till att t. ex. tjäna som underlag för fortsatt utbildning, möjlighet
alltid skall föreligga att ta upp sådan utbildningsverksamhet inom den
lokala vuxenutbildningen under förutsättning att bestämmelserna i övrigt
är uppfyllda. Detta hindrar naturligtvis inte bildningsförbunden från att erbjuda
studietillfällen inom samma ämnesområden, men dessa förbund betungas
då icke med en målinriktad verksamhet, som inte överensstämmer
med folkbildningens frihet att ordna verksamheten. Man kan inte heller
helt bortse från att bildningsförbundens ekonomiska resurser kan skapa
vissa problem, när det gäller lärarrekryteringen. En vuxen studerande, som
med uppoffring av fritid eller kanske till och med inkomstbringande arbetstid
vill skaffa sig ett underlag för avancemang, anser sig helt säkert ha
rätt att ställa det kravet på samhället, att den erbjudna utbildningen ges i
former, som är så goda som möjligt. Erfarenhetsmässigt kommer den i allmän
regi bedrivna undervisningen att erbjuda större stabilitet med avseende
på lärarpersonal än vad studieförbunden kan åstadkomma med nuvarande
statsbidrag till lärarlönerna.

Departementschefen föreslår vidare att yrkesskolans deltidsverksamhet
skall begränsas i fråga om sådana kurser, som står folkbildningen nära. Även
detta förslag inrymmer ett svårbemästrat gränsdragningsproblem i varje
fall inom vissa ämnesområden. Under förutsättning att vår förmodan är
riktig att departementschefen med sitt undantagande från den lokala vuxenutbildningen
av vissa fackskolans nya ämnen åsyftar t. ex. konsumentkunskap
och familj ekunskap kan man antaga, att deltidskurser inom motsvarande
ämnesområden inom yrkesskolan kommer att anses vara av den
hobbybetonade karaktär, att ämnena skall överföras till studieförbundens
cirkelverksamhet. Vi kan inte ansluta oss till denna grundsyn och även om

8 Motioner i Första kammaren, nr 793 år 1967

man kan förmoda, att många av dem som genomgår yrkesskolekurser med
anslutning till hem, hushåll och barnavård inte nyttiggör sina kunskaper i
förvärvslivet, fyller de allra flesita en så värdefull funktion — även mätt med
ekonomiska mått — inom hemmets arbetsområde, att det väl finns anledning
att karakterisera dessa yrkesskolans deltidskurser på annat sätt än
som hobbyverksamhet. Enligt vår uppfattning skall kursverksamhetens målinriktning
i princip utgöra grund för bedömning av vem som lämpligen bör
handha verksamheten. Självfallet finns det under sådana omständigheter
även utrymme för en fri verksamhet i studieförbundens regi.

Vid avvägning av olika utbildningsvägar för vuxenstuderande kommer
man förmodligen aldrig ifrån att den lokala gymnasiala vuxenutbildningen
— i vid bemärkelse — alltid måste tämligen nära ansluta till motsvarande
ungdomsutbildning. Detta medför å andra sidan en viss tröghet, när det
gäller de nya ämnenas införande på studieprogrammet. Här fyller studieförbunden
en utomordentligt viktig uppgift som initiativtagare och inspirerande
organ för den offentliga undervisningen, något som bör uppmärksammas
vid medelstilldelningen.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen måtte besluta

A. att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

a. om att en utredning tillsättes med representanter från
statsmakterna, näringslivet och organisationsväsendet med
uppgift att utreda frågan om hur fort- och vidareutbildningen
bör organiseras och finansieras,

b. att ersättning motsvarande avgifterna måtte utgå till de
korrespondensstuderande som deltar i preparandkurser och
avlägger tentamina,

c. att utredningar och försök beträffande radio- och TVundervisning
inom vuxenutbildningen bedrives i samverkan
med universitetskanslersämbetet på sådant sätt, att resultaten
kan utnyttjas även vid utformningen av en kommande
organisation för akademisk lågstadieundervisning via radio
och television,

d. att Kungl. Maj :t vid utformning av direktiv till skolöverstyrelsen
rörande gränsdragningsbestämmelser mellan
studieförbunden och den lokala vuxenutbildningen måtte
beakta vad i motionen framförts; samt

1. att avslå förslaget om att inrätta en statlig brevskola
i Norrköping,

2. att, därest yrkandet under 1. inte skulle bifallas, sta -

Motioner i Första kammaren, nr 793—795 år 19(57

tens skola i Norrköping skall konkurrera på lika villkor med
redan befintliga korrespondensinstitut.

Stockholm den 14 april 1967

Yngve Holmberg (h)
Ingrid Diesen (h)

E. G. Hubinette (h)
J.-A. Arvidson

Rolf Kaijser (h) Gunnar Wallmark (h)
H. Bertil Lidgard (h) Gunvor Stenberg (h)
Henrik Åkerlund (h) Paul Brundin (h)
(h) Roland Lundberg (h)

Nr 794

Av herr Jansson, Paul, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m.

(Lika lydande med motion nr 988 i Andra kammaren)

Stockholm den 14 april 1967

Paul Jansson (s)

Tage Johansson (s) Sture Palm (s) Yngve Persson (s)

Nr 795

Av herr Nyman m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
nr 85, angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område in. in.

(Lika lydande med motion nr 994 i Andra kammaren)

Den snabba ekonomiska och tekniska utvecklingen medför behov av utbildning
som syftar till att ge yrkesutövarna nya kunskaper och färdigheter,
s. k. fortbildning.