Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Nr 54

Utlåtande i anledning au väckta motioner om möjlighet för försäkringstagare
enligt lagen om allmän försäkring att
utföra visst arbete under sjukskrivningsperiod, in. in.

Andra lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen dels nr I: 629 av fru Olsson, Elvy, och
herr Fälldin samt nr 11:795 av herr Nilsson i Tvärålund, dels nr 11:222
av herr Wiklund i Stockholm.

I motionerna I: 629 och II: 793, vilka är likalydande, har hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla dels om åtgärder för
att utsändandet av de speciella blanketter för sj ukförsäkringskontroll, som
vissa försäkringskassor tillställer sjukanmälda kvinnor, upphör, dels om
utfärdande av klarare direktiv i enlighet med vad i motionen anförts».

I motionen II: 222 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville begära en översyn genom sjukförsäkringsutredningen eller på
annat sätt av 3 kap. 7 § och i synnerhet 13 § lagen om allmän försäkring
i syfte att i fall, som i motionen exemplifieras, ge möjlighet för försäkringstagare
att under sjukskrivning eller — i fråga om kvinnor — under graviditet,
som åberopas för uppbärande av tilläggssjukpenning, utföra lättare
extrauppdrag mot betalning utan att detta medför bortfall av sjukpenningförmåner
och åtal för bedrägeri eller osant intygande».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 629 och II: 222.

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen II: 222 från riksförsäkringsverket.

Motionerna

Motionerna I: 629 och II: 793

Den som gjort sjukanmälan till allmän försäkringskassa skall ifylla en
sjukförsäkran till ledning för kassan vid dess prövning av frågan om rätt till
sjukpenning föreligger. Motionärerna anför att kassan i regel torde anse
rätten styrkt genom sådana förklaringar men att kassan för att hindra missbruk
av sjukpenningförsäkringen skall utöva kontroll även i annan form.
Enligt motionärernas mening använder vissa försäkringskassor därvid en
1-—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 54

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

olämplig kontrollmetod beträffande hemmafruar och även förvärvsarbetande
kvinnor. Den åsyftade kontrollmetoden innebär att försäkringskassan
tillställer kvinnorna ett formulär, vari de uppmanas att besvara vissa frågor,
bland dem huruvida de utför någon av ett antal uppräknade hushållssysslor
under sjukskrivningstiden, De uppräknade sysslorna är följande,
nämligen sängbäddning, sopning eller dammsugning, damning, inköp av
hushållslornödenheter, matlagning, diskning, tvättning av golv, piskning
av mattor, piskning av sängkläder, fönsterputsning, veckotvätt, stortvätt.

Motionärerna anför vidare följande.

Förfarandet att tillsända kvinnor dylika formulär ger anledning att fråga
om kassan anser det finnas grund att misstänka att kvinnor skulle missbruka
sjukförsäkringen mera än män. Ett stort antal kvinnor har med rätta känt
sig diskriminerade. Man kan dessutom ifrågasätta betydelsen av läkarintygen
då man använder formulär av ovan nämnt slag. Man måste ju förutsätta
att tillåtelse skall finnas för att man, om sjukdomstillståndet medger det,
skall kunna utföra enklare sysselsättningar för att hushållet någorlunda
skall fungera. Man bör i princip beträffande alla sj ukförsäkrade kräva att
om läkarintyg föreligger skall man sjukskrivas. Klarare direktiv om detta
bör utfärdas.

Motionen It: 222

Motionären anför — efter att ha erinrat om att enligt uppgift en kvinna
dömts till ansvar för osant intygande sedan hon underlåtit att till
försäkringskassan anmäla ett fyra dagar långt vikariat som hon haft under
tid då hon uppbar tilläggssjukpenning i samband med graviditet — att
enligt lag och praxis även en rent tillfällig återgång till arbete medför
definitiv förlust av tilläggssj ukpenning som kvinna åtnjuter under ledighet
i samband med barnsbörd. Motionären anför vidare följande.

Den i och för sig riktiga tanken bakom denna stränga regel är att kvinnan
skall kunna känna ekonomisk trygghet under den senare delen av graviditeten
och tiden närmast efter förlossningen och därför kunna i lugn vara
arbetsledig för att helt inrikta sig på sitt moderskap.

Det finns emellertid en mängd i fråga om behövlig arbetstid oreglerade
arbetsuppgifter mot arvodesersättning utan att anställningsförhållande i
egentlig mening föreligger. På grund av den begränsade arbetstid och ringa
fysiska prestation dessa uppgifter kräver kan de mycket väl och utan något
men för den grupp kvinnor, som här åsyftas, skötas även av dessa kvinnor.
Som exempel kan nämnas betalda uppdrag som frivilliga övervakare inom
olika sociala vårdområden, andra »korta» eller i varje fall relativt enkla arbetsuppgifter
såsom sekreterare-, kassa-, bokförings- eller revisionsuppdrag
i det rikt florerande föreningslivet eller inom småföretag, tillfälliga insatser
som besökare hos sjuka och gamla, tjänst som »dagmammor» m. fl. Dessa
uppdrag kräver vanligen endast måttliga eller ringa fysiska arbetsinsatser,
särskilt om det är tillfälliga insatser som ersättare för andra uppdragshavare.
Oklarhet råder om sådana betalda uppdrag är att anse som »förvärvsarbete».
De kan oftast utan svårighet utföras även av t. ex. en mor, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

sköter sitt nyfödda barn, eller en blivande mor i väntan på sin nära förestående
nedkomst.

Motionären anför vidare att under intryck av den inledningsvis nämnda
domen uppdragstagare av ovan angivna slag i flera fall avsagt sig sina uppdrag.
Motionären fortsätter.

Någon annan tolkning av termen »förvärvsarbete» tycks inte finnas än
den som sålunda lett till dessa konsekvenser. Åtalet och domen synes redan
ha skapat olust och osäkerhet på många håll och motverkat i fråga om tidoch
kraftåtgång föga krävande men likväl ofta mycket värdefullt »förvärvsarbete»,
som borde kunna tillåtas att blivande mödrar utför utan sjukpenningförlust
och utan att lagstiftningens syfte att ge dem skydd och
känsla av för sörj ningstrygghet behövde äventyras. Risken av åtal för osant
intygande eller bedrägeri, om sådana kvinnor utför enklare arbetsinsatser
mot betalning samtidigt som de uppbär tilläggssjukpenning, tar man självfallet
inte, ett förhållande som så småningom kan skapa relativt betydande
svårigheter att få dessa ganska omfattande och tämligen viktiga insatser
utförda.

Motionären tar även upp till behandling frågan om rätten till sjukpenning
vid sjukdom (3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring). Motionären erinrar
om att i handboken Hitta rätt i allmän försäkring anföres att som allmän
regel brukar angivas att arbete, som inte har nämnvärd ekonomisk betydelse
och som inte menligt påverkar tillfrisknandet, inte utgör hinder för rätt
till hel sjukpenning. Han anför härefter bl. a. följande.

Korta eller längre betalda extrauppdrag, som inte är fysiskt ansträngande,
torde enligt denna regel kunna utföras utan förlust av sjukpenning. Förutsättningen
är dock som redan påpekats tillika, att vederbörlig ersättning
för sådant uppdrag inte är av »nämnvärd ekonomisk betydelse». Vad därmed
närmare avses torde vara tämligen oklart. År deltagande i ett par tre sammanträden
mot ordinär ersättning att anse som en inkomst av »nämnvärd
ekonomisk betydelse» ?

Gällande bestämmelser m.m.

Rätt till sjukpenning vid sjukdom

I 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring (LAF) stadgas, att sjukpenning
utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med
minst hälften, samt att såsom sjukdom anses jämväl sådant tillstånd av
nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning
utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vidare
stadgas, att vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgives hel sjukpenning
och i annat fall halv sjukpenning.

Enligt 8 § samma kapitel skall, om sjukdom kan antagas vara kortvarig
vid bedömande huruvida fullständig nedsättning av arbetsförmågan föreligger,
särskilt beaktas, huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen
är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Under
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 54

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

förarbetena till sjukförsäkringslagen uttalades, att sjukdom, för vars botande
den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete,
bör anses ha förorsakat förlust av arbetsförmågan — medicinsk arbetsoförmåga
(prop. 1953:178 s. 183).

Den omständigheten att fullständig nedsättning av arbetsförmågan måste
föreligga för att hel sjukpenning skall utgå bär i praxis inte medfört att den
försäkrade förlorar hel sjukpenning så snart lian över huvud ägnar sig åt
sysselsättning som har karaktär av arbete. Detta gäller även om viss
ekonomisk ersättning lämnas för arbetet.

Med hänsyn till den i motionen II: 222 ställda frågan om deltagande i ett
par tre sammanträden mot ordinär ersättning skall anses medföra inkomst
av »nämnvärd ekonomisk betydelse» och därmed betaga den försäkrade
rätten till sjukpenning, må hänvisas till följande avgörande av försäkringsdomstolen
den 1 april 1966 (Dnr 340/1965).

En maskinförman C var enligt läkarintyg på grund av skada i högra
handen sjukskriven såsom helt arbetsoförmögen tiden 6 november—16 december
1964. Den 12 november 1964 deltog han som ordinarie ledamot i sammanträde
med skolstyrelse samt den 23 och 26 i samma månad i ordinarie ledamots
frånvaro som suppleant i sammanträde med kommunalnämnd. Vederbörande
försäkringskassa fann på grund härav arbetsförmågan inte vara fullständigt
nedsatt under ifrågavarande tre dagar och utgav därför för nämnda dagar
endast halv sjukpenning. Häröver anförde C besvär hos riksförsäkringsverket
under framhållande av att sammanträdena den 12 och 26 november
börjat klockan 15 och sammanträdet den 23 november klockan 16. För varje
sammanträde hade arvode utgått med 25 kronor. Verket fann inte skäl göra
ändring i kassans beslut. I besvär häröver hos försäkringsdomstolen framhöll
C att det inte var fråga om sammanträden som pågått under avsevärd
dagtid. De hade varit av kortvarig natur och fick närmast anses ha hållits
på kvällstid. Försäkringsdomstolen fann med hänsyn till omständigheterna
i målet det förhållandet att klaganden, på det sätt som skett, deltagit i
kommunala sammanträden den 12, 23 och 26 november 1964 icke böra
utgöra hinder för hans rätt till hel sjukpenning under jämväl nämnda
dagar.

Vad särskilt angår hushållsarbete må hänvisas till ett tidigare remissyttrande
av riksförsäkringsverket till andra lagutskottet, nämligen yttrande
den 1 mars 1966 (utlåtande 1966: 47). De motioner, över vilka verket yttrade
sig, avsåg lika behandling av män och kvinnor i sjukförsäkringsfrågor.
Verket hävdade att — oberoende av om den försäkrade är man eller kvinna
— gällande praxis innebär att om den försäkrade på grund av sjukdom är
förhindrad att fullgöra sitt förvärvsarbete men likväl i mera betydande
utsträckning sköter förekommande sysslor i hemmet blir den försäkrade
ej berättigad till hel sjukpenning. Utskottet anförde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande att tilläggssjukpenningens uppgift är att vid sjukdom
kompensera den försäkrade för utebliven arbetsinkomst och att det med
hänsyn härtill synes befogat med en relativt generös bedömning i fråga om

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967 5

en försäkrads rätt att utan att gå miste om sjukpenning utföra visst arbete i
hemmet under sjukdomstid.

I detta sammanhang må även hänvisas till följande dom den 26 juni 1967
av försäkringsdomstolen (Dnr 528/67).

Eu kvinna A, född 1923, hade ådragit sig brott på högra lårbenshalsen
och i anledning härav varit intagen på lasarett den 10 juni—den 29 november
1966. Enligt ett för A sistnämnda dag utfärdat läkarintyg var hon helt sjukskriven
till och med den 27 december 1966. Vid hembesök den 29 i samma
månad för utredning rörande A:s arbetsförmåga framkom bl. a., att A
sittande utförde matlagning, diskning och veckotvätt och att hon utförde
vissa lättare städningssysslor. Familjen bestod av A och hennes make. Med
stöd av den verkställda utredningen nedsattes sjukpenningen från hel till
halv från och med den 29 december. A, som den 26 januari 1967 sjukskrivits
helt för tiden den 27 december 1966—28 februari 1967, besvärade sig
over beslutet och anförde därvid, att hon under fem månader legat på rygg
och inte kunnat röra sig och att hon hemsänts från sjukhuset med föreskrift
om träning. Hon kunde varken gå eller sitta längre stunder. Hon
kunde i hemmet sittande eller gående med käpp utföra de enklaste och
lättaste sysslorna.

Riksförsäkringsverket fann att A:s arbetsförmåga även för tid efter deh
28 december 1966 måste anses ha varit nedsatt i sådan grad som förutsättes
för rätt till hel sjukpenning. Försäkringsdomstolen fann icke skäl föreligga
till ändring i detta beslut.

Rätt till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

I 3 kap. 13 § LAF stadgas, att även om sjukdom som i 7 § sägs icke är
för handen, utgår til läggssjukpenning till kvinnlig försäkrad, som i anledning
av barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete. En förutsättning härför
är dock att hon omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten
därför under minst tvahundrasjuttio dagar varit placerad i lägst sjukpenningklass
nr 3. Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde
dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och
med förlossningsdagen så länge kvinna utan avbrott avhåller sig från
förvärvsai bete, dock högst för etthundraattio dagar. Från och med den
trettionde dagen efter förlossningsdagen utgår sjukpenning endast om
kvinnan bär eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin
vård.

Betiäffande tillkomsten av rätten till tilläggssjukpenning i samband med
barnsbörd må hänvisas till SOU 1954: 4 och prop. 1954: 144.

I ett interpellationssvar i andra kammaren den 14 december 1964 framhöll
chefen för socialdepartementet att det i den här aktuella lagbestämmelsen
uppställda kravet på sammanhängande ledighet upprätthållits strikt i
rättspraxis. Han yttrade vidare bl. a. följande.

Det är väsentligen två skäl som föranlett lagstiftaren att uppställa kravet
på sammanhängande ledighet. För det första har man ansett att en uppdelning
av havandeskap sledigheten på flera perioder skulle kunna äventyra

Andra lagutskottets utlåtande nr 5-''i år W67

moderskapsförsäkringens av arbetarskyddssynpunkter förestavade syfte att
bereda kvinnan en tids ledighet från det dagliga arbetet utom hemmet.
Även för barnets del är det angeläget att kvinnan kan stanna hemma under
den allra första delen av dess levnad. För det andra bar regeln ansetts
motiverad av administrativa skäl, främst hänsynen till kontrollmöjligheterna.

Det är inte svårt att påvisa fall, där det kan synas hårt att eu kvinna
förlorar rätten till tilläggssjukpenning på grund av att hon tillfälligt återupptar
sitt förvärvsarbete. Gränsfall, där lagtillämpningen kan verka onödigt
hård, uppkommer emellertid vare sig man — som sker f. n. — överhuvudtaget
inte medger något avbrott i havandeskapsledigheten eller i
stället väljer att tillåta avbrott på t. ex. högst 7 eller högst 14 dagar.
Problemen sammanhänger inte med att gränsen är snäv utan med att den
är fast. Alternativet till en fast gräns är en ordning, där de tillämpande
organen får göra en fri skälighetsprövning från fall till fall. En sådan
ordning skulle emellertid lält kunna leda till en splittrad och godtycklig
rättstillämpning. På längre sikt skulle det också vara risk för en inte önskvärd
uppluckring av själva principen om sammanhängande ledighet.

Vid 1985 års riksdag väcktes motioner avseende 3 kap. 13 § LAF med
yrkande om utredning av frågan om möjligheterna att medge förvärvsarbete
i begränsad utsträckning i samband med barnsbörd ntan förlust av
tilläggssjukpenningen. Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (nr 37) följande.

Utskottet vill understryka vikten av att de skyddssynpunkter, som
anlades cad införandet av reglerna om tilläggssjukpenning för blivande och
nyblivna mödrar, upprätthålles. I princip bör alltså ledighet i samband med
barnsbörd vara sammanhängande. I den mån den nuvarande fasta regeln
skapar irritation och leder till för de försäkrade svårförståeliga resultat,
synes det i stor utsträckning bero på bristande kunskap om regelns innehåll.
Detta förhållade bör kunna avhjälpas genom ökad upplysning, bl. a. i
samband med anmälan till försäkringskassa. Enligt utskottets mening kan
det emellertid vara befogat att undersöka huruvida man — utan att äventyra
skydds- och vårdintressena samt med beaktande av administrativa
hänsyn — kan tillåta en uppmjukning av den nuvarande regeln. Utskottet
syftar här på sådana fall som gäller enstaka kortare avbrott i ledigheten,
t. ex. för att tillgodose tillfälliga behov av arbetskraft.

Ifrågavarande motioner har som följd av skrivelse från riksdagen i
ämnet av Kungl. Maj :t överlämnats till familjepolitiska kommittén, vars
arbete fortfarande pågår (se delbetänkandet Barnbidrag och familjetillägg,
SOU 1967: 52).

Tolkningen av begreppet förvärvsarbete i 3 kap. 13 § LAF aktualiserades
i ett den 18 november 1966 av försäkringsdomsiolen i plenum avgjort mål
(se Tidskrift för allmän försäkring 1966 s. 691). En av ledamöterna uttalade,
med instämmande av sex av de tio övriga ledamöterna, till utveckling
av sin mening följande.

När man går att bestämma begreppet förvärvsarbete enligt 3 kap. 13 §
lagen om allmän försäkring, står det å ena sidan klart, att varje syssel -

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

sättning i arbetslivet, som har nämnvärd ekonomisk betydelse för den försäkrade,
måste betecknas som sådant. Om vederbörande under en väsentlig
del av dagen är sysselsatt med inkomstbringande arbete måste således detta
betaga henne rätten till tilläggssjukpenning. Å andra sidan kan inte varje
obetydlig arbetsinsats betecknas som förvärvsarbete, även om någon ersättning
skulle utgå. Som exempel på sådan ringa arbetsinsats, som icke
kan betecknas som förvärvsarbete och som icke bör medföra att tilläggssjukpennigen
skall upphöra att utgå, kan nämnas hjälp med barnpassning
åt annan eller någon eller några timmars bistånd i det ordinarie eller i
tillfälligt arbete, om hjälpen eller biståndet lämnas vid något enstaka tillfälle.

Indragning eller nedsättning av sjukförsäkringsersättning

Ersättning enligt lagen om allmän försäkring må indragas eller skäligen
nedsättas bl. a. om den som är berättigad till ersättningen vägrar att underkasta
sig undersökning av läkare eller att följa läkares föreskrifter eller
eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt eller medvetet
eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående
förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning (20 kap. 3 § c)
och d) LAF).

Sjukförsäkringsbedrägeri in. in.

Icke sällan förekommer, alt försäkrade åtalas för sjukförsäkringsbedrägeri,
d. v. s. bedrägeri som en försäkrad i försäkringskassa begått mot
kassan i syfte att orättmätigt utfå sjukpenning eller viss annan ersättning
(se statistik i Tidskrift för allmän försäkring 1967 s. 15). I 9 kap. 1 §
brottsbalken stadgas att den som medelst vilseledande förmår någon till
handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och
skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för
bedrägeri till fängelse i högst två år. Olika typer av bedrägerikonstruktioner
på det häi- aktuella området förekommer i praxis. Ett typfall är att den
försäkrade vilseleder försäkringskassan rörande arbetsförmågan antingen
genom positiva åtgärder eller underlåtenhet att upplysa. För att åtal för
bedrägeri skall bifallas är det inte tillräckligt att de tre rekvisiten vilseledande,
en därav orsakad disposition och en av denna disposition följande
förmögenhetsöverföring är uppfyllda. Det krävs även att det subjektiva
rekvisitet är uppfyllt, det vill säga att den försäkrade haft uppsåt att bedraga
försäkringskassan. Det kan ofta vara svårt att avgöra, huruvida rätt till
sjukpenning föreligger i det konkreta fallet. Under sådana omständigheter
måste beaktas den åtalades invändning, att han trott sig ha haft rätt till
sjukpenning. I varje fall är eu sådan invändning svår att motbevisa. Man
har då att göra med det fall, att den åtalade varit okunnig eller missförstått
de lagrum som reglerar rätten till sjukpenning. Frågan om betydelsen av
dylik s. k. rättsvillfarelse är omstridd bland rättsvetenskapsmännen. Svensk
rättspraxis torde emellertid leda till att om den åtalade, låt vara felaktigt,

8 Andra lagutskottets utlåtande nr åt år 1967

trott sig berättigad till sjukpenning, utesluter detta uppsåt och följaktligen
ansvar för bedrägeri (betr. de här återgivna uppgifterna om det subjektiva
rekvisitet se Sv. JT. 1963 s. 321 f., se vidare beträffande sjukförsäkringsbedrägeri
a.a. 1964 s. 204, 648, 652 och 655).

De medlemsintyg— Försäkran S 1, S 1 H och i vissa fall S 2 — som inges
till försäkringskassan av den försäkrade i samband med sjukdom och för
vilka närmare redogöres i det följande inehåller en försäkran på heder och
samvete att lämnade uppgifter är fullständiga och sanningsenliga, vilken
försäkran skall undertecknas av den försäkrade. I 15 kap. 10 § brottsbalken
straffbelägges såsom osann försäkran gärningar, som består i att någon i
skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse
eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran,
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, om åtgärden innebär fara
i bevishänseende. Om sådan gärning sker av grov oaktsamhet dömcs för
vårdslös försäkran. I rättspraxis har oriktiga uppgifter, avgivna på heder
och samvete i medlemsintyg, föranlett ansvar för osann försäkran (se Sv.
•IT. 1961 rf. s. 81 och 1963 s. 343). I allmänhet torde dock, i de fall då den
försäkrade fälles till ansvar för bedrägeri, den osanna försäkran konsumeras
av bedrägeribrottet.

Betydelsen av läkarintyg vid sjukdom

I motionerna I: 629 och II: 793 framföres yrkande av innehåll, att »klarare
direktiv» bör utfärdas om att sjukskrivning i princip bör ske om läkarintyg
föreligger.

Försäkringsdomstolen har den 24 februari i år avgjort ett nedan refererat
mål, som berör den av motionärerna aktualiserade frågan (se Tidskrift för
allmän försäkring 1967 s. 264). Först må erinras om att enligt 18 kap. 12 §
LAF skall hos allmän försäkringskassa vara anställd bl. a. en eller flera
förtroendeläkare, som har att tillhandagå kassan i frågor, som kräver medicinsk
sakkunskap, och skall främja samarbetet mellan kassan och inom
dess område verksamma läkare.

Fru A, som tillhörde sjukpenningklass nr 1 och som meddelats frivillig
sjukpenningsför säkring för erhållande av sjukpenningtillägg med sju kronor
för dag, hemställde i anledning av sjukdom, som enligt intyg av överläkare
vid lasarett medfört hel arbetsoförmåga under tiden 21 juni—3
augusti 1965, om sjukpenning och sjukpenningtillägg för denna tid. Försäkringskassan
tillerkände A endast halv sjukpenning och halvt sjukpenningtillägg
för den angivna tiden under åberopande av att förtroendeläkare
hos kassan i utlåtande den 22 juli 1965 funnit den sjukdom (stortåfraktur)
som föranlett sjukskrivningen icke utgöra helt arbetshinder för A. Underrättelse
härom lämnades A den 30 juli 1965. över beslutet anförde A besvär
hos riksförsäkringsverket med yrkande om hel sjukpenning och helt sjukpenningtillägg.
A framhöll till stöd för sitt yrkande, att hon i enlighet med
läkarens föreskrift avhållit sig från arbete under ifrågavarande tid. Riksförsäkringsverket
fann, att A:s arbetsförmåga under ifrågavarande tid icke
kunde anses ha varit fullständigt nedsatt.

Andra lagutskottets utlåtande nr ä''i år 1967

Sedan A fullföljt talan yttrade försäkringsdomstolen i sin dom följande:
Av handlingarna i målet framgår att A av läkare sjukskrivits för tiden 21
juni—3 augusti 1965 samt att sjukdomen angivits orsaka fullständig nedsättning
av A:s arbetsförmåga. Domstolen finner att A icke förrän sjukskrivningstiden
var i det närmaste slut haft anledning ifrågasätta riktigheten
av läkarens bedömning angående nedsättningen i hennes arbetsförmåga
samt att ej heller i övrigt förhållande framkommit som utgör skäl
för att icke hel sjukpenning och helt sjukpenningtillägg skall utgivas för
ifrågavarande tid.

En av domstolens ledamöter var av skiljaktig mening.

Försäkringskassornas sjukkontroll

Riksförsäkringsverket behandlar i ett den 20 december 1966 utfärdat
cirkulär (nr 19/1966) frågan om sjukkontrollen efter sjukförsäkringsreformens
ikraftträdande den 1 januari 1967. I cirkuläret anföres, att reformen
kan antas medföra ett ökat behov av närmare kontakt med sjukfallen
och att försäkringskassorna för detta ändamål måste intensifiera
sjukkontrollverksamheten. Sjukkontroll definieras som åtgärder vilka försäkringskassa
vidtar för att få underlag för en riktig utbetalning av sjukpenning.
De åtgärder som i detta hänseende främst bör komma i fråga är
följande, nämligen infordrande av Försäkran S 1 resp. Försäkran S 1 H,
infordrande av läkarintyg, genomgång av sjukfallsregister, förfrågan hos
arbetsgivare, överenskommelse med vissa arbetsgivare om sjuk- och friskanmälan
genom arbetsgivarens försorg, infordrande av Försäkran S 2 samt
extern sjukkontroll.

Beträffande de olika typer av Försäkran, som sålunda skall användas
vid sjukkontrollen, må nämnas följande. Till varje sjukanmäld skall översändas
dels ett meddelande, upplysningar till sjukanmäld försäkrad, dels
blankett till Försäkran S 1 eller Försäkran S 1 H. Den senare blanketten
avser framför allt kvinnor, som tillhör den s. k. hemmafruförsäkringen. I
Försäkran S 1 och S 1 II skall lämnas vissa personuppgifter, uppgift om
sjukdomen och om önskad utbetalningsform för sjukhjälpen samt uppgift
om hur länge den försäkrade avhållit sig från arbete antingen »fullständigt»
eller »ej fullständigt men minst till hälften». Försäkran S 1 är mer omfattande
än S 1 H; i S 1 efterfrågas även uppgifter som är av betydelse för den
s. k. fridagsregeln och för de regler som har samband med huruvida dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa utgår. På blanketten finns utrymme
för lämnande av »särskilda upplysningar».

Blankett till Försäkran S 2 har samma innehåll för alla försäkrade. Försäkran,
som skall avges på heder och samvete, skall innehålla förutom
personuppgifter endast om hur länge den försäkrade antingen »fullständigt»
eller »ej fullständigt men till minst hälften» avhållit sig från arbete. I riks -

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 5''r år 1967

försäkringsverkets cirkulär anföres beträffande infordrande av Försäkran
S 2 följande.

Försäkran S 2 bör stickprovsvis infordras såväl under pågående sjukskrivning
som i anslutning till friskskrivning — innan utbetalning av sjukpenning
sker. Den grupp av försäkrade som därvid främst bör komma i
fråga är egna företagare, speciellt med hänsyn till svårigheten att beträffande
dem kunna utnyttja annan effektiv kontrollmetod. Även från hemmafruar
kan det vara befogat att — med samma motivering — stickprovsvis infordra
Försäkran S 2. Vidare är det lämpligt att använda Försäkran S 2 i fall då
arbetsoförmågan förändras från hel till halv eller tvärtom.

Försäkran S 2 bör alltid infordras i fall, när behov föreligger att kontrollera
att försäkrad inte utför eller utfört arbete i sådan omfattning att fråga
kan uppkomma om nedsättning eller indragning av sjukpenningen.

Vid blankett till Försäkran S 2 fogas ett meddelande till den försäkrade
av innehåll att försäkringskassan ansett erforderligt, att försäkran avges
för prövning av rätten till sjukpenning.

I fråga om såväl Försäkran S 1 och S 1 II som Försäkran S 2 skall den
försäkrade på heder och samvete intyga att de lämnade uppgifterna är
fullständiga och sanningsenliga.

Information till de försäkrade

Beträffande sjukpenning vid sjukdom

Några centrala anvisningar från riksförsäkringsverket eller annan myndighet,
om i vilken utsträckning den försäkrade får utöva uppdrag eller
ägna sig åt annan verksamhet under sjukdom utan att verksamheten medför
förlust av sjukpenning, har inte utfärdats. I den våren 1965 genom socialdepartementets
försorg utgivna informationsbroschyren Din rätt till trygghet
anges, att en förutsättning för hel sjukpenning är att man helt avhåller
sig från arbete. Vidare understrykes i ett särskilt avsnitt under rubriken
Ni måste följa reglerna, att om den försäkrade enligt läkarintyg är helt
oförmögen till arbete betyder detta att han måste avhålla sig från allt arbete,
om hel sjukpenning skall kunna utgå. Ytterligare anges bl. a., att den som utför
arbete under sjukskrivningstiden i strid med vad han uppgett till försäkringskassan
eller som lämnar oriktiga uppgifter i andra avseenden kan
förlora förmånerna och riskerar i vissa fall åtal. Den av riksförsäkringsverket
i januari 1967 utgivna broschyren Den allmänna sjukförsäkringen,
som tillställts de försäkrade, innehåller i förevarade avseende upplysningar
av exakt samma innehåll som den tidigare utgivna broschyren.

På baksidan av det meddelande (upplysningar till sjukanmäld försäkrad)
som enligt vad som sagts i föregående avsnitt översändes till den försäkrade
samtidigt med blankett till Försäkran S 1 eller S 1 H finns bestämmelser
om rätt till sjukpenning, Såvitt här är av intresse redogöres först i korthet
för lagens bestämmelser om förlust eller nedsättning av arbetsförmågan

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

som grund för rätt till sjukpenning. Vidare upplyses att med förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan jämställes, att den sjuke till följd av sjukdomen
helt eller till minst hälften måste avhålla sig från arbete. Härefter
anföres, såvitt här är av intresse, ytterligare följande.

Beträffande Försäkran S 1:

Den som under sjuktid utfört visst arbete och är osäker på hur detta påverkar
rätten till sjukpenning, kan på blanketten under »Särskilda upplysningar»
lämna närmare uppgift om arbetets omfattning.

Beträffande Försäkran S 1 II:

Utförande av hushållsgöromål under sjukskrivningstid kan påverka rätten
till sjukpenning. Det är därför viktigt att kvinna, som under pågående sjukskrivning
utfört hemsysslor, beaktar detta arbete då hon på blanketten lämnar
uppgift om i vilken utsträckning hon på grund av sjukdomen måst avhålla
sig från arbete. Den som är tveksam kan på blanketten under »Särskilda
upplysningar» redogöra för det utförda arbetet.

Såvitt avser rätten för sjukskriven husmor att utföra arbete i hemmet
anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, i svar på en
enkel fråga i andra kammaren den 30 november 1965 bl. a. följande.

Det är otvivelaktigt ett önskemål att de försäkrade i så stor utsträckning
som möjligt på förhand kan få exakta upplysningar om innebörden av gällande
bestämmelser. Vissa begränsade hushållssysslor anses i praktiken kunna
förenas med rätt till hel sjukpenning. Frågan om upplysningar beträffande
omfattningen av det hushållsarbete, som kan anses förenligt med hel
sjukpenning, har övervägts bl. a. i samband med utarbetande av broschyren
om sjukförsäkringen. Det ligger i sakens natur att det knappast är möjligt
att ge exakta anvisningar. Förhållandena kan variera starkt och bedömningen
bör ske med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Beträffande tillägg ssjukpcnning vid havandeskap

I de båda broschyrerna Din rätt till trygghet och Den allmänna sjukförsäkringen
lämnas upplysning om förmåner vid havandeskap. Under rubriken
Att observera anförs i en särskild punkt följande: »Även tillfällig återgång
till arbetet, om så bara för en dag under den lid Ni har tilläggssjlikpenning
vid barnsbörd, medför att förmånen inte kan erhållas för den återstående
tiden.» Såsom riksförsäkringsverket upplyser i sitt remissyttrande
görs samma påpekande i meddelande, som tillställes varje kvinna, som hos
försäkringskassa gjort anmälan om att hon önskar uppbära tilläggssj ukpenning
i samband med barnsbörd.

Remissyttrande

Riksförsäkringsverket avstyrker bifall till motionen II: 222. Såsom grund
härför åberopas dels att genom den ovan i avsnittet om rätt till sjukpenning
vid sjukdom relaterade domen av försäkringsdomstolen den 1 april 1966

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 5å år 1967

praxis beträffande tillämpningen av 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring
utvecklats i den riktning som åsyftas i motionen, även om någon klar
rättspraxis ännu inte föreligger på det aktuella området, och dels att frågan
om översyn av bestämmelserna i 3 kap. 13 § samma lag överlämnats till
familjepolitiska kommittén.

I sitt yttrande anför riksförsäkringsverket bl. a. följande, efter att ha
redogjort för innehållet i reglerna i lagen om allmän försäkring, om rätt till
sjukpenning vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan
(3 kap. 7 och 8 §§).

För rätt till hel sjukpenning förutsättes sålunda enligt lagen att den försäkrade
avhåller sig från arbete och att anledningen därtill är sjukdom.
Enligt rättspraxis äger emellertid även den som är sjukskriven som helt
arbetsoförmögen rätt att utföra ett visst mått av arbete utan att därigenom
gå förlustig rätten till hel sjukpenning. I vilken mån arbete må utföras
utan att rätten till hel sjukpenning förloras måste prövas från fall till fall.
Såsom allmän regel kan — som motionären angivit — sägas, att arbete som
inte har nämnvärd ekonomisk betydelse och som inte menligt påverkar
tillfrisknandet, inte utgör hinder för rätt till hel sjukpenning.

I yttrandet framhåller riksförsäkringsverket vidare bl. a. att den omständigheten,
att försäkrad åtalats för bedrägeri eller osant intygande har föranletts
inte av utformningen av de i motionen berörda lagrummen utan av
att vederbörande underlåtit att i den försäkran för erhållande av sjukpenning,
som skall lämnas till försäkringskassan, ange de verkliga förhållandena.

Utskottet

I förevarande ärende behandlas vissa frågor, som har samband med rätten
till sjukpenning, då den försäkrade under sjukdom eller under ledighet
vid barnsbörd i viss utsträckning utför arbete.

Utskottet tar först upp den i motionen II: 222 behandlade frågan i vad
män kvinnlig försäkrad som i samband med barnsbörd åtnjuter tilläggssjukpenning
har rätt att avbryta ledigheten utan att för den följande tiden
gå miste om tilläggssjukpenning. Enligt gällande regler har kvinna rätt
till sjukpenning om hon minst 270 dagar före nedkomsten eller den beräknade
tiden härför varit placerad i sjukpenningklass, som medför rätt till
tilläggssjukpenning. Sjukpenningen utgår under en tid av 180 dagar men
endast under förutsättning att kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete.
Bryter hon mot detta villkor förlorar hon tilläggssjukpenningen
för resten av ersättningstiden. Motionären ifrågasätter om inte i vissa fall
ett tillfälligt avbrott i ledighetsperioden bör vara tillåtet utan att tilläggssjukpenning
för återstående tid förloras. I motionen åberopas ett fall där
en sjuksköterska, som var ledig i anledning av barnsbörd, på begäran av

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

läkare åtog sig fyra dagars tjänstgöring, varigenom hon gick miste om;
rätten till fortsatt tilläggssjukpenning. Motionären yrkar översyn av ifrågavarande
regel, vilken finns upptagen i 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring.

Vid 1965 års riksdag behandlades frågan. Riksdagen uttalade att det kunde
vara befogat att undersöka om man — utan att äventyra de skydds- och
vårdintressen som ligger bakom lagstiftningen samt med beaktande av administrativa
hänsyn — kunde tillåta en uppmjukning av de nuvarande
reglerna. Riksdagen syftade på sådana fall som gällde enstaka kortare avbrott
i ledigheten, t. ex. för att tillgodose tillfälliga behov av arbetskraft.
Kungl. Maj :t har sedermera uppdragit åt familjepolitiska kommittén att
utreda frågan. Med hänsyn härtill anser utskottet, att det inte finns skäl till
något riksdagens initiativ.

I motionen II: 222 tas även upp ett annat spörsmål. Motionären hävdar
att det är oklart i vad mån arvoderade extrauppdrag får utföras under sjulcskrivningsperiod
utan förlust av sjukpenning. Då den som är sjukpenningförsäkrad
drabbas av sjukdom, som förorsakar nedsättning av hans arbetsförmåga
med minst hälften, är han i princip berättigad till sjukpenning.
Vid förlust av hela arbetsförmågan utgår hel sjukpenning och i annat fall
halv sjukpenning. Dessa regler finns i 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring.
Om sjukdomen kan antas vara kortvarig skall enligt 8 § i samma kapitel
vid bedömningen huruvida fullständig nedsättning av arbetsförmågan
föreligger särskilt beaktas, om den försäkrade inte kan utföra sitt vanliga
aibete eller arbete som är jämförligt med detta. Enligt motionärens mening
bör de bestämmelser, som reglerar rätten till sjukpenning, vara så
liberala, att de försäkrade i praktiken inte hindras att utöva samhällsnyttiga
extrauppdrag, då de är sjuka och uppbär sjukpenning. Som exempel
på sådana uppdrag anges i motionen uppdrag som övervakare inom olika
sociala vårdområden, tillfälliga insatser som besökare hos sjuka och gamla
eller som dagmammor samt sekreterare kassa-, bokförings- eller revisionsuppdrag
i föreningslivet eller inom småföretag. Motionären hemställer att
riksdagen skall begära en översyn av bestämmelserna i syfte att extrauppdrag
i viss utsträckning skall få utföras utan att detta medför förlust av
sjukpenning.

Såsom framgår av det redan anförda är vid sjukdom rätten till sjukpenning
anknuten inte till minskning eller förlust av förvärvsinkomst utan till
nedsättning i arbetsförmågan. Syftet med sjukpenningen är dock, om man
bortser från den s. k. hemmafruförsäkringen, att bereda de försäkrade i de
vanligaste inkomstlägena en relativt god kompensation som står i relation
lill den förlorade förvärvsinkomsten. I sjukförsäkringspraxis har detta fått
betydelse så till vida, att frågan om rätten till sjukpenning påverkas av om
den försäkrade under sjukperiod utför arbete av ekonomisk betydelse. Av -

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

görande är doek inte om i det konkreta fallet kontant ersättning utgår
för arbetet. Det nu sagda gäller även i fråga om sådana offentliga och
enskilda uppdrag, som åsyftas i motionen 11:222. Den omständigheten
att arvode utgår synes dock kunna påverka bedömningen av frågan om
sjukpenning bör utgå, nämligen i de fall då vid inplaceringen av den
försäkrade i sjukpenningklass, hänsyn har tagits till att han har kontinuerliga
inkomster av uppdrag; om den försäkrade i sådana fall uppbär såväl
arvode som sjukpenning innebär det, att han får en form av dubbelkompensation.
Det primära är emellertid att han genom utövandet av uppdraget
bevisar att han har kvarstående arbetsförmåga.

Motionen 11:222 syftar till att det genom uttrycklig författningsreglering
skall fastslås vilka uppdrag som kan tillåtas under sjukdom utan
förlust av sjukpenning och utan att den försäkrade blir föremål för åtal.
Det ligger i sakens natur, att det skulle bereda betydande svårigheter
att i lagform närmare angiva vilken verksamhet som får utövas i de fall
som åsyftas av motionären. Den mångskiftande verksamhet som förekommer
på området går inte att beskriva i några kortfattade termer. Framför
allt torde emellertid svårighet föreligga att anlita den metod som motionären
förordar på grund av att nedsättningen av arbetsförmågan måste
bedömas såväl med utgångspunkt från den sjukdom som den försäkrade
lider av som den försäkrades yrke. Det sagda innebär således i praktiken
att utövandet i en bestämd omfattning av visst slag av uppdrag för en försäkrad
inte bör medföra förlust eller reduktion av sjukpenning men för en
annan försäkrad kan utgöra ett uppenbart kriterium på att han inte har
rätt till sådan ersättning. I detta sammanhang måste även påpekas, att det
ofta förekommer, att läkare föreskriver eller rekommenderar att patienten
under sjukskrivningen bör ägna sig åt viss aktivitet. Verksamhet som utövas
i enlighet med sådana anvisningar av läkare måste självfallet tolereras
i betydande utsträckning utan förlust av sjukpenning. Då således frågan
om nedsättningen av arbetsförmåga i väsentlig utsträckning är beroende
av en bedömning av förhållandena i det enskilda tallet, anser utskottet det
inte vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa det aktuella problemet
på den väg som här förordats. För övrigt skulle, oavsett hur preciserade
regler som uppställs, gränsdragningsproblem uppstå. De skäl som här anförts
i fråga om möjligheterna att lagstiftningsvägen närmare precisera innehållet
i 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring gäller i väsentliga avseenden
även tolkningen av begreppet förvärvsarbete i den bestämmelse — 13 §
i samma kapitel — som avser kvinnors rätt till tilläggssjukpenning i samband
med barnsbörd; enligt motionärens mening bör översynen avse även
denna fråga. På grund av det anförda kan utskottet inte tillstyrka en sådan
översyn av de båda lagrummen som motionären begärt. För lösning
av de konkreta problem, som uppstår för försäkringskassorna, får ledning
i första hand sökas i den rättspraxis, som finns på området och som

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

efterhand får större omfattning. Utskottet vill även framhålla, att centrala
anvisningar som grundar sig på rättspraxis och annat tillgängligt material,
självfallet skulle vara av värde för de tillämpande myndigheterna.

1 anledning av vad motionären anfört av innebörd, att det är otillfredsställande,
att en sjukskriven försäkrad riskerar åtal även om han ägnar
sig åt sådan samhällsnyttig verksamhet som åsyftas i motionen, vill utskottet
hänvisa till remissyttrande av riksförsäkringsverket. I detta uttalas,
att den omständigheten, att försäkrad åtalats för bedrägeri eller osant
intygande har föranletts inte av utformningen av de i motionen berörda
lagrummen utan av att vederbörande underlåtit att i den försäkran för
erhållande av sjukpenning, som skall lämnas till försäkringskassan, ange
de verkliga förhållandena. Utskottet vill tillägga, att det är ytterst önskvärt
att de försäkrade — i samband med sjukskrivning och då i andra sammanhang
redogörelse lämnas för sjukförsäkringen — får klargörande och
lättfattlig information om att de har en mycket långtgående upplysningsplikt
gentemot försäkringskassorna.

I motionerna 1:629 och 11:793 påtalar motionärerna att en del försäkringskassor
i vissa fall använder en olämplig metod vid sin sjukskrivningskontroll.
Metoden innebär, att kvinnor som sjukanmält sig till kassan
tillställs ett formulär, vari de uppmanas att lämna svar på om de under
sjukperioden utför någon eller några särskilt angivna hemsysslor. Motionärerna
menar att kvinnor som blivit utsatta för kontrollmetoden känt sig
diskriminerade eftersom användandet av metoden kan tolkas som om kvinnor
i större utsträckning än män kan misstänkas för att missbruka sjukförsäkringen.
Åtgärder bör vidtas som hindrar att kontrollmetoden brukas
i fortsättningen.

De allmänna försäkringskassorna liar konstruerats som självständiga
juridiska personer. Inom sjukförsäkringen har de ställning av försäkringsgivare
med eget ekonomiskt ansvar för försäkringsrörelsen. Riksförsäkringsverket
utövar tillsyn över kassorna och dessa skall ställa sig verkets
anvisningar till efterrättelse. I anvisningar, som nyligen utfärdats, rekommenderas
kassorna att vid sin sjukkontroll använda främst vissa uppräknade
metoder. Den i motionerna kritiserade kontrollmetoden finns inte upptagen
i cirkuläret. Detta hindrar emellertid inte att kontrollmetoden eller
andra sådana, som inte upptagits i cirkuläret, används av försäkringskassor
som så önskar. I samband med sjukförsäkringsreformen förra året framhöll
utskottet, att borttagandet av karensdagarna otvivelaktigt skulle medföra
behov av eu effektivare kontroll vid korttidssjukdom. Såsom framgår
av nämnda cirkulär möter sjukkontrollen speciella problem i fråga om egna
företagare och hemmafruar. Den här aktualiserade kontrollmetoden får
enligt utskottets mening godtas som ett led i kassornas kontrollverksamhet.
Med hänsyn härtill och då de lokala förhållandena, personaltillgången och

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

andra omständigheter skiljer sig så mycket mellan olika kassor att sjukkontrollen
icke i detalj kan regleras centralt kan utskottet inte finna att motionsyrkandet
bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad slutligen angår ett i motionerna I: 629 och II: 793 framställt yrkande
om utfärdandet av sådana direktiv för försäkringskassorna, att sjukskrivning
i princip skall ske då läkarintyg föreligger, delar utskottet motionärernas
mening att en läkares bedömning av nedsättningen i en persons arbetsförmåga
som regel måste tillmätas avgörande betydelse. Då det gäller
den rent medicinska prövningen måste försäkringskassorna helt förlita
sig på utlåtande av vederbörande läkare och på den ytterligare medicinska
utredning, som kan bli tillgänglig genom vederbörande förtroendeläkares
försorg. Det sagda hindrar emellertid inte att utrymme finns för en självständig
prövning från kassornas sida. En sådan prövning kan bli aktuell
exempelvis i fall, då en person, som enligt läkarintyg är arbetsoförmögen
för avsevärd tid, under sjukperioden visar sig utföra arbetsprestationer,
som strider mot innehållet i intyget. I dylika fall finns möjlighet för kassan
att genom förtroendeläkaren få till stånd en ny medicinsk bedömning
av den försäkrades arbetsförmåga. På grund av det nu anförda kan utskottet
inte biträda motionärernas yrkande i förevarande hänseende.

Utskottet hemställer,

A. att motionerna I: 629 och II: 793 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

B. att motionen II: 222 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 7 november 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Lars
Larsson (s) Hiibinette (h), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson
(ep)*, Edström (fp)*, Wanhainen (s)*;

från andra kammaren: herrar Lundberg (s), Rimmerfors (fp)*, fröken
Sandell (s), herrar Wiklund i Stockholm (fp), Gomér (ep), fru Svensson
(s), herrar Ringaby (h)* och Göransson (s)*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Reservationer

Vid utskottets hemställan under A.

av fru Hamrin-Thorell (fp) och herr Gomér (ep).

Vid utskottets hemställan under B.

av herrar Lundberg (s), Rimmerfors (fp), Wiklund i Stockholm (fp) och
Gomér (ep), vilka ansett,

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 14 med orden
»Motionen 11:222 syftar» och slutar på s. 15 med orden »gentemot försäkringskassorna»
bort ersättas av text med följande lydelse:

Motionen 11:222 syftar till att nuvarande regler om rätt till sjukpenning
vid sjukdom skall ses över så att det blir möjligt att i större utsträckning
än vad som för närvarande är fallet avgöra vilka uppdrag som är tilllåtna
utan förlust av sjukpenning och utan att den försäkrade behöver
riskera åtal. Enligt utskottets mening skulle det visserligen möta svårigheter
att i detalj angiva vilken verksamhet som får utövas i de fall som
åsyftas av motionären, men det synes likväl vara möjligt att författningsvägen
skapa större klarhet för de försäkrade i denna fråga. En översyn i
detta syfte av 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring bör komma till stånd.
Vid denna översyn bör det övervägas om läkare lämpligen bör åläggas att
vid sjukskrivning av en patient i princip angiva om och i vad mån patienten
får ägna sig åt verksamhet som har karaktär av arbete. Verksamhet som i
sådana fall utövas inom ramen för vad läkaren föreskrivit bör inte utgöra
hinder för rätt till sjukpenning. I detta sammanhang vill utskottet ytterligare
framhålla följande. Det är självklart, att de försäkrade skall erhålla så utförlig
och lättfattlig information som möjligt om sina rättigheter och förpliktelser
enligt lagen om allmän försäkring. En särskild informationsfolder,
som riktar sig till de försäkrade och som innehåller en lättläst sammanställning
av rättspraxis på det här behandlade området, bör snarast
sammanställas. I foldern bör även med större eftertryck än vad som är fallet
i nu existerande upplysningsmaterial framhållas det angelägna i att den försäkrade
håller försäkringskassan informerad om verksamhet av någon
betydenhet, som den försäkrade utför under sjukskrivning, och om förhållanden
i övrigt som kan påverka rätten till sjukpenning. Vad utskottet sålunda
anfört bör bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

dels att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen i anledning av motionen II: 222 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte ge till känna vad utskottet anfört
om översyn av 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring och
om utgivande av en informationsfolder; samt

2. att motionen II: 222, i den mån den icke besvarats genom
vad utskottet under 1. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.