Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen om
sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark
med angränsande fastighet m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 235 i första kammaren av herr Skärman och nr 299 i andra
kammaren av herr Antby.

I motionerna, som är likalydande, hemställes ”att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om förslag snarast möjligt till sådan ändring av 1 § lag om
sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m. att denna lag skall äga tillämpning jämväl på ''annan samfälld mark av
uppenbarligen ringa värde’.”

För motionernas innehåll redogöres nedan.

Gällande rätt och dess förarbeten

Genom tillkomsten av 1952 års lag öppnades möjlighet att — vid sidan om sådana
mera ordinära fastighetsbildningsinstitut som laga skifte, ägoutbyte eller avstyckning
i förening med sammanläggning — under enkla former sammanföra vissa slag av
samfälld mark med angränsande fastighet. Föremålet för sammanföringen kan vara
dels mark som vid lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits till väg för gemensamt
behov, dels annan vägmark, som är samfälld för två eller flera fastigheter,
dels mark som är avsedd till avloppsdike, dels ock bäck eller annat dylikt mindre
vattendrag. Genom lagändring 1965 utvidgades tillämpningsområdet till att avse
även mark, som nyttjats för järnväg eller som, utan att ha kommit till sådan användning,
exproprierats eller eljest förvärvats för järnväg. Lagens huvudsyfte är att
skapa lämpliga former för att mark av nu nämnda slag som ej längre erfordras för
något gemensamt behov skall kunna tillföras fastighets enskilda ägovälde. Den i lagen
upptagna formen härför är sammanföring. Detta institut innebär, att marken
sammanföres med angränsande fastighet, i vilken den därefter ingår. Efter sammanföringen
skall marken vara fri från inteckningar och andra gravationer, som dittills
besvärat den, och i stället svara för samma gravationer och inteckningar som den
fastighet, med vilken den sammanförts. Fråga om sammanföring skall prövas vid
lantmäteriförrättning. Förfarandet vid denna är i flera hänseenden enklare än vid
förrättning enligt jorddelningslagen. Delägare i samfällighet, som blir föremål för
sammanföring, är berättigad att för den förlust han därigenom tillfogas få ersättning

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 6

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

av ägaren till den fastighet med vars ägovälde sammanföring sker. Som villkor härför
gäller emellertid att anspråk på ersättning framställes innan förrättningen avslutas.

Under förarbetena till 1952 års lag diskuterades även den av motionären nu föreslagna
möjligheten att låta lagen omfatta sammanföring av samfälld mark över
huvud taget med angränsande fastighet.

Initiativet till 1952 års lagstiftning, kan spåras tillbaka till tre vid 1936 års riksdag
väckta motioner (1:286, 11:471, 11:473). I motionerna åsyftades ej sammanföring
av annan samfälld mark än vägmark. T andra lagutskottets av riksdagen godkända
utlåtande: (nr 28) i anledning av motionerna hemställdes att Kungl. Maj:t måtte
låta utreda frågan. Sedan vissa yttranden inhämtats upprättades härefter år 1938
inom justitiedepartementet en promemoria i ämnet (Justitiedepartementets promemorior
1938:2). Denna remissbehandlades, varefter ärendet år 1942 överlämnades
till fastighetsbildningssakkunniga. Dessa avgav den 15 november 1950 till chefen för
justitiedepartementet en promemoria med lagförslag.

Enligt 1938 års förslag skulle sammanföringsförfarandet i första hand avse samfälld
väg, men därjämte skulle de för väg givna reglerna äga motsvarande tillämpning
i fråga om samfällt dike.

I ett stort antal yttranden diskuterades, huruvida icke den ifrågasatta lagstiftningen
borde omfatta även andra samfälligheter än vägar och diken. Å ena sidan hävdades.
att behov ofta förelåg att på ett enkelt sätt kunna, sammanföra även annan
samfälld mark, som blivit onyttig för avsett ändamål, med den fastighet varmed
marken lämpligen kunde sambrukas. Å andra sidan ifrågasattes lämpligheten av en
sådan utvidgning av den ifrågasatta lagstiftningens tillämpningsområde.

Departementschefen framhöll i propositionen 1952:40 att riktpunkten för lagstiftningen
borde vara att skapa en form, genom vilken mark varom här var fråga kunde
på lämpligt sätt föras in i fastighetsindelningen utan att arbetet och kostnaderna blev
oproportionerligt stora i förhållande till markens som regel ringa värde. Självfallet
fick dock strävandena efter enkelhet ej leda till att rättssäkerhetskravet icke tillbörligen
beaktades. — Den angivna riktpunkten för lagstiftningen föranledde, att densamma
borde avse allenast sådan mark, vilken i det alldeles övervägande antalet fall
hade obetydligt värde. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen liksom de sakkunniga
att endast mark avsedd till väg och dike, varmed borde jämställas även åoch
bäckfåror, borde inbegripas under lagstiftningen.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om utvidgning av
tillämpningsområdet för 1952 års lag

I en vid 1959 års riksdag väckt motion, 11:122, framlades ett förslag om att tilllämpningsområdet
för 1952 års lag borde vidgas till att i princip omfatta samfälld
mark av alla slag. Över motionen yttrade sig lantmäteristyrelsen och 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Tredje lagutskottet, som avstyrkte bifall till motionen, uttalade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 8 följande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

3

Utskottet vill i likhet med remissinstanserna vitsorda att behov föreligger av en
lagstiftning i den av motionen angivna riktningen. Frågan utgör emellertid en detalj
i det mera omfattande spörsmålet om fastighetsbildningens framtida utformning.
Detta utredes f. n. av 1954 års fastighetsbildningskommitté, vars arbete nu synes
närma sig slutskedet.

Eftersom ett bifall till motionen icke gärna kan ske utan att frågan erhåller en allsidigare
belysning samt fastighetsbildningskommittén bättre än någon annan synes
ägnad för denna uppgift, vilken f. ö. redan finnes upptagen på kommitténs handlingsprogram,
anser utskottet att kommitténs utredningsresultat bör avvaktas.

Mot tanken att avvakta kommitténs förslag har motionärerna åberopat att man
därigenom endast förhalar en angelägen reform. Utskottet delar icke denna uppfattning
utan anser att kommitténs arbete i denna såväl som andra frågor inom dess
verksamhetsområde först bör avvaktas, så att hela det stora frågekomplexet om fastighetsbildningens
framtida utformning kan behandlas i ett sammanhang.

Avslutningsvis vill utskottet uttala sin ttillfredställelse med att den av motionären
väckta frågan kommer att uppmärksammas av fastighetsbildningskommittén under
dess fortsatta arbete, vilket utskottet hoppas snart kommer att leda till synbara resultat.

I samband med att riksdagen år 1965 behandlade propositionen 1965:102 om utvidgning
av 1952 års lag till att avse även viss jämvägsmark hemställdes i motionerna
1:738 och 11:867 att lagen också skulle omfatta samfälld mark av uppenbarligen
ringa värde. Utskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25 år
1965 bl. a. till att frågan uppmärksammats och lösts i fastighetsbildningskommitténs
nedan redovisade förslag och uttalade i anslutning därtill att skäl förelåg att avvakta
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet. Motionerna föranledde därför ingen riksdagens åtgärd.

Som ovan nämnts har riksdagen år 1965 även behandlat ett propositionsförslag
om utvidgning av tillämpningsområdet till avse jämväl järnvägsmark. Riksdagen
biföll förslaget.

Offentlig utredning

1954 års fastighetsbildningskommitté har år 1963 avgivit sitt betänkande om fastighetsbildning
(SOU 1963:68). Av betänkandet framgår bl. a. att kommittén låtit
samtliga åtgärder som syftar till en ändring av bestående fastighets struktur i något
avseende — jämväl beträffande rätt i samfälld mark och beträffande servitutsförhållandena
— utgöra ett enda institut benämnt fastighetsreglering. Detta avses inte
ersätta bara laga skiftet, där detta har till syfte att åstadkomma en omarrondering,
och nuvarande ägoutbyte utan även en del speciella fastighetsbildningsformer såsom
servitutsutbrytning och sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet.
För nybildning av fastighet föreslås instituten avstyckning, klyvning och sammanläggning.
Av dessa skiljer sig avstyckningen och sammanläggningen till sin allmänna
konstruktion föga från motsvarande fastighetsbildningsåtgärder enligt gällan -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

de rätt. Klyvningen ersätter den form av nuvarande laga skifte som innebär en utbrytning
av ideell andel i fastighet.

I betänkandet (s. 443) uttalas bl. a. följande:

Den marköverföring som enligt kommittéförslaget är avsedd att kunna äga rum
inom fastighetsregleringens ram är konstruerad på i huvudsak samma sätt som sammanföringen
enligt 1952 års lag och kommer att medgiva lika goda möjligheter som
denna att på ett från fastighetsindelningssynpunkt lämpligt sätt avveckla onyttiga
samfälligheter, varjämte tidigare framförda önskemål om en utvidgning av tillämpningsområdet
för sammanföringsinstitutet (se tredje lagutskottets uti. 8/1959) komma
att tillgodoses. Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna om fastighetsreglering
bör följaktligen förbindas med ett upphävande av nuvarande särlagstiftning
om sammanföring, men därvid bör tillses, att de förenklingar i förrättningshandläggningen
som för närvarande äro tillåtna i ärenden angående sammanföring kunna
i motsvarande utsträckning tillämpas även i fortsättningen. Genom dessa förenklingar
ha betydande arbetsekonomiska fördelar kunnat vinnas utan att rättssäkerhetskravet
blivit eftersatt, och det är angeläget att den föreslagna reformen icke medför ett
mera formbundet och tyngande förfarande.

Fastighetsbildningskommitténs förslag är efter remissbehandling föremål för Kungl.
Maj :ts övervägande.

Motionerna

Motionärerna framhåller inledningsvis att Sverige har av ålder haft en ordnad och
relativt hårt reglerad jorddelning. Detta har varit till stor fördel i många hänseenden
men gör att fastighetsregleringen vid de under de senaste årtiondena framtvingade
strukturförändringarna blivit invecklad och med hänsyn till den under andra förutsättningar
tillskapade lagstiftningen onödigt tungrodd. Härtill kommer att kravet på
självfinansiering av lantmäteriet tvingat fram ständiga taxehöjningar av den graden
att lantmäterikostnaderna nu är 15 å 20 gånger högre än år 1947, då sportlersystemet
avskaffades och lantmäteriet helt förstatligades. Dessa omständigheter har tillsammans
medfört, att det ideligen förekommer att kostnaden för de åtgärder som enligt
gällande lagstiftning påfordras för att reglera vissa markförhållanden överstiger värdet
av den mark — samfällda områden, mosslotter o. d. — det gäller att reglera.
Motionärerna fortsätter:

Två vägar har man med hänsyn därtill och på grund av lantmäteriets stora arbetsbörda
sökt sig fram på. Den ena är att förbigå svårigheterna, skjuta över dem på
framtiden under förhoppningen — antagligen — att andra, bättre former skall tvinga
sig fram. Den andra är att genom moderniserad lagstiftning förenkla regleringsförfarandet
med bibehållande av rättssäkerheten. Den bäst utformade och mest användbara
av de få lagar som i detta syfte tillkommit är lagen den 18 april 1952 om
sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m.

Ett fel med denna lag är att den från början begränsades att avse allenast onyttig
samfälld väg- och diskesmark. Ett försök att utvidga dess användningsområde gjordes

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

5

år 1959 men avvisades då av riksdagen under åberopande av att 1954 års fastighetsbildningskommitté
bearbetade frågan. Denna kommitté, som var en ombildning av
1939 års fastighetsbildningssakkunniga, har år 1963 avgivit sitt betänkande och därvid
föreslagit ett fastighetsregleringsinstitut som, förutom annat, även skulle innefatta
en marköverföring på samma sätt som i begränsad omfattning kan ske enligt sammanföringslagen.
Betänkandet har varit utsänt på remiss och torde bearbetas på departementet.
Då det emellertid dröjt med propositionen och särskild proposition
framlades till 1965 års riksdag om utvidgning av sammanföringslagen till att avse
även förlagd jämvägsmark, gjordes ett nytt försök att i samband därmed få lagen
utvidgad att avse även »annan samfälld mark av uppenbarligen ringa värde». Men
även denna gång lades den stora reformens döda hand över en önskvärd delreform,
som därtill inte bort medföra några som helst betänkligheter av formell art eller
några konsekvenser på andra områden, eftersom avsedda samfällda markområden
är av exakt samma karaktär som de vägar och diken man hittills begränsat sig till.

Motionärerna hemställer avslutningsvis, under hänvisning till att den stora reformen
av fastighetsbildningslagstiftningen dröjer ytterligare några år och för att ändå
något skall ske på området, att lagen utvidgas i den riktning som föreslogs vid 1965
års riksdag.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen 11:299.

Utskottet

Lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande
fastighet äger tillämpning dels på mark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning
undantagits till väg för gemensamt behov, samt på annan vägmark, som
är samfälld för två eller flera fastigheter, dels på viss järnvägsmark. Med vägmark
jämställes i lagen sådan mark som är avsedd till avloppsdike, bäck och annat dylikt
mindre vattendrag.

På ovan angivna skäl yrkar motionärerna att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om förslag till sådan ändring av nyssnämnda lag att den skall äga
tillämpning även på annan samfälld mark av uppenbarligen ringa värde.

I likhet med motionärerna anser utskottet att behov föreligger av en lagstiftning
i den av dem angivna riktningen. Frågan, som kan anses vara löst på ett tillfredsställande
sätt i fastighetsbildningskommitténs förslag, är emellertid f. n. under Kungl.
Maj:ts övervägande i samband med behandlingen av hela frågekomplexet om fastighetsbildningens
framtida utformning. Ett utbrytande av förevarande spörsmål,
som torde tarva särskilda överväganden bl. a. mot bakgrund av fastighetsbildningskommitténs
förslag i övrigt, torde inte leda till att lagstiftning på området kommer
till stånd mycket tidigare än om Kungl. Maj:ts förslag i ämnet avvaktas. Då den
nya lagen genomföres skulle dessutom förfarandet i dessa frågor ånyo ändras. Vid
sådana förhållanden anser utskottet inte skäl föreligga tillstyrka bifall till motio -

nerna.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1: 235 och II: 299, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Knut Johansson,
Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson*, Åkesson och Torsten Hansson*; från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Grebäck, Hedin, Persson i Tandö och Åberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.