Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967
1
Nr 5
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skydd för enskild markägare
mot skadeverkningar av långvarigt provisoriskt byggnadsförbud.
Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 180 i första kammaren av herr Hermansson m. fl. och nr
223 av herrar Mattsson och Berndtsson samt nr 303 i andra kammaren av herr Gustafsson
i Borås.
I motionerna I: 180 och II: 223, som är likalydande, hemställes ”att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan om införande
av skydd för enskild markägare mot skadeverkningar, som föranledes av
att provisoriska byggnadsförbud får orimligt lång giltighetstid”.
I motionen II: 303 hemställes ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning och förslag syftande till att åstadkomma skydd för
fastighetsägare mot skadeverkningarna av långvariga provisoriska byggnadsförbud”.
I motionerna I: 180 och II: 223 anförs bl. a. att det för ett välordnat samhällsbyggande
är ofrånkomligt att begränsa markägarens rådighet över sin mark. Kortvariga
provisoriska byggnadsförbud torde också markägarna i allmänhet finna naturliga
och acceptabla, om syftet med förbudet är att under pågående planläggning
hindra tillkomst av en bebyggelse, som inte kan inordnas i en blivande plan.
I fortsättningen sägs att provisoriska byggnadsförbud, som för lång tid begränsar
markägarens rådighet över marken, inte är önskvärda. De är dock vanliga, eftersom
det föreligger en stor eftersläpning i fråga om upprättandet av bebyggelseplaner. Sådana
förbud i mera än 20 år är enligt vad motionärerna anför en icke ovanlig företeelse.
Helt naturligt är det, förklarar motionärerna, önskvärt att planeringsberedskapen
på olika sätt förbättras. Men svårigheterna i planeringen ökar bland annat genom
de stegrade kraven på standard, trafikproblemen och de allt vanligare saneringsfrågorna.
Knapphet synes också råda på skolade planfackmän. Av dessa skäl och
även andra är det såsom i olika sammanhang förordats behövligt med en översyn
av planväsendets organisation. Därigenom skulle det vara möjligt att finna vägar,
som bidrog till att minska dröjsmål med planläggningsarbetet. Men samtidigt torde
det alltid finnas fall, då relativt långvariga dröjsmål med planeringens fullföljande
knappast kan undvikas.
De provisoriska byggnadsförbud, som får gälla under avsevärd tid, skapar enligt
motionärernas mening ofta förhållanden, som för den enskilde markägaren innebär
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 5
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967
betydande skada. Skapas inte skydd för fastighetsägare mot sådana förluster, innebär
detta att man låter någon eller några fastighetsägare ensamma bära skadeverkningarna
av ett förbud, vilket har tillkommit i samhällets intresse och som blivit
långvarigt på grund av att samhället inte har resurser att inom rimlig tid lösa planfrågorna.
En sådan ordning kan från rättssäkerhetssynpunkt inte anses godtagbar.
Motionärerna anser att det behövs ett skydd för fastighetsägare mot de skadeverkningar,
som långvariga provisoriska byggnadsförbud ofta medför. Man kan naturligtvis,
säger de, tänka sig en maximering av giltighetstiden för dylika förbud.
Men långvarigt dröjsmål i planeringen kan i vissa fall knappast undvikas. Lösningen
torde därför få sökas i införande av rätt för fastighetsägare att, när den
provisoriska förbudstiden överskridit en viss tid, göra anspråk på ersättning för styrkt
skada eller att påfordra inlösen av marken.
I allt väsentligt samma synpunkter framförs i motionen II: 303.
Gällande rätt
Planläggningen av marks användning för bebyggelse är enligt byggnadslagstiftningen
av tva slag, nämligen Översiktlig planläggning och detalj planläggning.
Den översiktliga planläggningen inom kommun eller samhälle sker genom upprättande
av generalplan. Huvudsyftet med en generalplan är att ange riktlinjerna
för senare detaljplanering och att tjäna till ledning för denna. Planen skall ange
grunddragen för markens användning till olika ändamål, såsom till tätbebyggelse,
viktigare trafikleder och andra allmänna platser (9 och 97 §§ byggnadslagen, nedan
BL). Generalplan antas av kommunens fullmäktige och är i första hand endast
vägledande. Den kan på särskild framställning av kommunen helt eller delvis fastställas
av Kungl. Maj :t och får då vissa rättsverkningar. Sådan fastställelse förekommer
emellertid i mycket ringa omfattning.
översiktlig planering kan vidare ske genom upprättande av regionplan. Denna är
avsedd för samordning av flera kommuners planläggning (3 § BL).
Detaljplanering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnads plan (2 § BL).
Stadsplan är i princip formen för detaljplanering i städer och stadsliknande samhällen.
Stadsplans uppgift är att närmare reglera bebyggelsen och användningen i
övrigt av den mark, som ingår i planen (24 § BL). Stadsplan antas av kommunens
fullmäktige eller efter delegation av byggnadsnämnden. För att bli gällande skall
planen fastställas av länsstyrelsen. Vissa planer skall underställas Kungl. Maj :t.
Byggnadsplan kommer främst till användning för detaljplanering på landsbygden.
Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda
områden som ingår i planen såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna
platser (107 § BL). Plan antas av kommunalfullmäktige eller efter delegation av
byggnadsnämnden och fastställs av länsstyrelsen.
Även utanför de områden, där tätbebyggelse uppkommit eller förväntas uppkomma
inom en nära framtid och för vilka instituten stadsplan och byggnadsplan är
avsedda, föreligger ej sällan behov av en reglering av bebyggelsen åtminstone i form
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967 3
av generella föreskrifter. Detta behov kan tillgodoses genom införandet av utomplansbestämmelser.
Är fråga väckt om framställning angående fastställelse av generalplan beträffande
visst område eller ändring av fastställd generalplan äger länsstyrelsen enligt 15
och 97 §§ BL på framställning av kommunen förordna att nybyggnad inom området
icke må företagas. Sådant förordnande gäller intill dess kommunens fullmäktige
beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Där så erfordras kan förbudets giltighetstid
förlängas med högst två år i sänder. Från förbudet kan undantag medges
av länsstyrelsen och, enligt av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter, av myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer.
Har frågan väckts om antagande eller ändring av stadsplan äger på grund av
bestämmelserna i 35 och 106 §§ vad i nästföregående stycke sägs motsvarande till—
lämpning; dock skall frågor om dispens i vissa fall prövas av Kungl. Maj:t.
Även då fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller om
ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid högst ett år förordna att nybyggnad
inom området inte får företagas (109 §; jfr även 76 §). Giltighetstiden
kan förlängas med högst två år i sänder och undantag från förbudet kan vidare
medges.
Motsvarande gäller på grund av stadgande i 80 och 119 §§ då fråga väckts om
att utomplansbestämmelser skall tillämpas för visst område.
Under det antagen generalplan eller stadsplan eller beslut om att utomplansbestämmelser
skall tillämpas granskas av fastställelsemyndigheten gäller automatiskt nybyggnadsförbud,
dock med dispensmöjlighet (14, 35 och 80 §§ BL).
Möter hinder mot fastställelse av plan äger den myndighet som har att pröva
planen meddela det förbud mot nybyggnad som föranleds av omständigheterna (16,
36 och 109 §§).
Ändamålet med de nu i korthet återgivna bestämmelserna om byggnadsförbud är
att ge en möjlighet till ingripande, om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning
eller sker i sådana former att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt
planläggning. Förbuden är inte förenade med rätt till ersättning för förluster som
uppkommer genom att ägaren förhindras att ekonomiskt utnyttja sin mark under
förbudstiden.
1959 års riksdag
År 1959 genomfördes omfattande ändringar i byggnadslagstiftningen (prop. 1959:
168, L3U 26, rskr. 358). Ändringarna hade till huvudsyfte att åvägabringa förenklingar
och förkortningar av förfarandet i planläggnings- och byggnadsärenden samt
minskning av författningsmaterialets omfattning. De grundades på 1951 års byggnadsutrednings
betänkande ”Förenklad byggnadslagstiftning” (SOU 1957:21).
Även de bestämmelser som nu närmast är av intresse ändrades. Sålunda infördes i
15 § BL den nu gällande regeln om att länsstyrelse äger förlänga nybyggnadsförbud,
som har meddelats i avvaktan på att generalplan fastställes, med högst två år i sän
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967
der. Tidigare gällde inte någon motsvarande tidsbegränsning; beslut skulle dock underställas
Kungl. Maj:ts prövning. På grund av hänvisning i 35 och 80 §§ kom
ändringen att gälla även beslut om förlängning av tiden för förbud mot nybyggnad,
vilket meddelats i anledning av att fråga väckts om antagande eller ändring av
stadsplan för visst område, resp. tillämpning av utomplansbestämmelser. Bestämmelserna
om byggnadsförbud på grund av att fråga väckts om upprättande av byggnadsplan
bragtes i överensstämmelse med motsvarande regler för generalplan och
stadsplan. Tidigare kunde sådant förbud första gången meddelas att gälla ända
upp till fem år (efter ändringen högst ett år). Förbudets giltighetstid kunde före
lagändringen förlängas med högst tre år i sänder. Om den sammanlagda giltighetstiden
kom att överstiga åtta år skulle beslutet underställas Kungl. Maj :t.
Under förarbetena till 1959 års lagstiftning gjordes vissa uttalanden, som är av
intresse i detta sammanhang. Härom må nämnas följande.
Under remissbehandlingen av byggnadsutredningens betänkande framfördes rätt
allmänt uppfattningen att byggnadsförbud ofta bibehölls under oskäligt lång tid.
Från ett par håll framfördes tanken att man borde införa en bestämd maximigräns
för giltighetstiden.
Departementschefen fann det dock icke möjligt att införa en regel med det antydda
innehållet. Han anförde i sammanhanget följande (s. 120):
Ändamålet med hithörande bestämmelser är att ge en möjlighet till korrektiv,
om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning eller sker i sådana former,
att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt planläggning, eller om bebyggelsen
koncentrerar sig till områden, som ur allmän synpunkt icke är lämpade för tätbebyggelse.
Att behov föreligger av ganska långtgående bestämmelser i sådant syfte är
obestridligt. Vad som kan kritiseras är icke så mycket de nuvarande bestämmelserna
i och för sig utan det sätt, varpå de i en del fall tillämpats. Det har hänt, att byggnadsförbud,
som införts i och för tilltänkt planläggning, blivit gällande under avsevärd
tid, därför att planläggningen av en eller annan orsak blivit fördröjd. Det har
också hänt, att särskilda förbud mot tätbebyggelse pålagts i onödigt stor omfattning.
I båda fallen har följden blivit, att även fullt legitima byggnadsbehov blivit beroende
av dispens från myndigheternas sida. En sådan ordning är icke tilltalande.
För att den skall kunna tolereras erfordras åtminstone att dispensbefogenheten handhaves
snabbt och säkert. Så är emellertid icke alltid fallet, beroende bl. a. på att
själva motiveringen till byggnadsförbudet ofta ligger i att tvekan råder huruvida
bebyggelse över huvud bör tillåtas uppkomma eller hur den bör utformas. Det är
förklarligt, att myndigheterna ofta tvekar inför dylika frågor, men det är beklagligt,
att följderna av denna tvekan skall drabba den byggande allmänheten.
Byggnadsförbud, som påläggs i och för tillämnad planläggning, är att anse som
rent provisoriskt. Kommer planläggning icke till stånd inom rimlig tid, bör förbudet
hävas. Det kan rentav ifrågasättas, om det icke vore lämpligt att införa en absolut
tidsgräns, efter vars utgång ett förbud av denna art under alla förhållanden förlorar
sin giltighet. Jag har starka sympatier för en sådan lösning och skulle gärna ha
förordat den, trots de författningstekniska svårigheter, som är förbundna därmed,
om icke läget på planläggnings- och byggnadsområdet varit så ansträngt som fallet
f. n. är. Den forcerade byggnadsverksamheten under senare år har — såsom redan
tidigare framhållits — ställt planläggningsmyndigheterna inför en arbetsbörda av
sådana mått, att en del förseningar ofta är oundvikliga. På grund härav är det knap
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967
5
past möjligt att i dagens läge införa en lagregel av det nyss skisserade innehållet,
jag vill emellertid uttrycka en förhoppning, att länsstyrelserna iakttar stor restriktivitet
i fråga om förlängning av byggnadsförbud och på detta sätt medverkar till
att dröjsmålen icke blir längre än som är ofrånkomligen nödvändigt.
Vid riksdagsbehandlingen väcktes motioner (I: 597 och II: 711) vari hemställdes
att byggnadsförbud i avbidan på planläggning icke skulle få gälla längre tid än
fem år.
I utlåtande i anledning av propositionen jämte de i ämnet väckta motionerna
anförde tredje lagutskottet bl. a. följande:
Vad — — — beträffar det av motionärerna kritiserade bruket av byggnadsförbud
i avbidan på planläggning, har utskottet i likhet med departementschefen övervägt,
huruvida det skulle vara möjligt att för dessa byggnadsförbud införa en tidsgräns.
Denna skulle kunna vara antingen — som motionärerna tänkt sig — fastslagen
en gång för alla eller också så konstruerad, att den genom beslut av högre myndighet
kunde förlängas efter viss tid.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att långvariga byggnadsförbud är av
ondo. Givetvis bör de icke tillgripas i andra fall än då det är oundgängligen nödvändigt
och icke heller bestå längre än detta är fallet. Å andra, sidan är det enligt
utskottets mening verklighetsfrämmande att räkna med att planläggning inom en så
pass begränsad tidsperiod som fem år skall kunna ske i alla eller ens flertalet fall
där byggnadsförbud nu råder. Utskottet anser därför, att de svårigheter som här
obestridligen föreligger icke gärna låter sig bemästras på annat sätt än vad departementschefen
föreslår.
Utskottet tillstyrkte således propositionen i denna del och avtyrkte motionerna.
Fem ledamöter var emellertid av skiljaktig mening och förordade en lösning enligt
vilken byggnadsförbud överstigande fem år skulle bli beroende av en särskild
prövning. Länsstyrelserna skulle sålunda då fråga uppkom om förlängning av byggnadsförbud
över fem år med eget yttrande vidarebefordra ärendet till Kungl. Maj :t
som slutgiltigt skulle besluta om förbudet.
Riksdagen godkände utskottsutlåtandet.
Riksdagens justitieombudsmans framställning till Kungl. Maj:t m.m.
JO har i skrivelse den 30 juni 1966 gjort framställning hos Kungl. Maj:t om utredning
av behovet av skydd för fastighetsägare mot verkningarna av långvariga
provisoriska byggnadsförbud (1967 års ämbetsberättelse s. 463 ff).
JO anför att han vid sina inspektioner och i anledning av anförda klagomål ofta
har uppmärksammat mycket långvariga provisoriska byggnadsförbud. Några av
dessa fall redovisas i skrivelsen. I tre av de redovisade fallen har byggnadsförbud
förlängts eller förnyats så att den sammanlagda tiden överstigit 20 år. JO anför
efter att ha redogjort för omständigheterna i de olika fallen bl. a. följande:
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967
Kortvariga provisoriska byggnadsförbud bör visserligen markägaren enligt min
mening vara skyldig att finna sig i, när syftet är att under pågående planläggning
förhindra tillkomsten av ny bebyggelse, som icke kan inordnas i en blivande plan.
Det måste vara ett gemensamt intresse för kommunen och fastighetsägarna att ny
bebyggelse lokaliseras på ett ur både ekonomisk och miljömässig syrfpunkt lämpligt
sätt och att felinvesteringar undvikes. De begränsningar i den enskilde fastighetsägarens
dispositionsrätt över sin mark som detta medför uppvägs normalt av de fördelar
den blivande planen ger markägarna i form av exploateringsmöjligheter. Förbuden
i avbidan på planläggning måste emellertid bli kortvariga om detta resonemang
skall kunna accepteras. Det kan inte vara rimligt och har säkerligen icke av
lagstiftarna förutsatts att medborgare skall under mycket långa tidsperioder förhindras
att utnyttja sin egendom och därigenom tillfogas skada.
I praktiken har emellertid förbud av denna typ kommit att ofta bli mycket långvariga.
Detta förhållande berördes redan under remissbehandlingen av förslaget till
förenklad byggnadslagstiftning och föranledde departementschefen att inskärpa nödvändigheten
av vaksamhet mot denna tendens. De exempel på långvariga byggnadsförbud
som jag här har anfört visar emellertid att det alltjämt finns anledning att
kritisera tillämpningen av bestämmelserna om dessa tillfälliga förbud. I tre av de
här redovisade fallen har förbuden varat mera än 20 år. Byggnadsstyrelsen uttalar
att fallen inte kan anses vara unika. Tvärtom säger styrelsen att eftersläpning alltjämt
är en tämligen ofta förekommande företeelse i fråga om upprättande av bebyggelseplaner.
Anledningen vill styrelsen söka i planväsendets alltför begränsade
resurser, och styrelsen tror för sin del att departementschefens uttalande år 1959
om vanskligheterna att lagstiftningsvägen komma till rätta med svårigheterna alltjämt
har giltighet.
Självfallet är det av största vikt att kommunernas planeringsberedskap på olika
sätt förbättras. Bostadsstyrelsens undersökningar i samband med införande av systemet
med bostadsförsörjningsprogram tyder på att tillgången på planlagd mark är
alldeles otillräcklig på många håll. Svårigheterna i planeringen ökar på grund av
sådana faktorer som stigande standardkrav, trafikproblemens ökade vikt och allt
oftare förekommande saneringsfrågor. Knapphet består alltjämt på skolade planfackmän.
Det är under sådana omständigheter tydligt att byggnadsstyrelsens understrykande
av det angelägna i att ge planväsendet större och bättre resurser är starkt
motiverat. Styrelsen finner också angeläget att man eftersträvar en sådan lösning
av problemet med eftersläpningen av planarbetet, som bygger på en förbättring och
effektivisering av planeringssystemet och en rationellare organisation av planmyndigheterna.
Otvivelaktigt skulle den översyn av planväsendets organisation, som under senare
år efterlysts från många håll, kunna medföra åtskilliga fördelar i de hänseenden som
här avses och bidraga till att minska dröjsmål med planläggningsarbetet.
När man tidigare utgått från att det icke föreligger något behov av skydd för fastighetsägare
mot verkningarna av provisoriska byggnadsförbud, har skälen härtill
varit dels att förbuden varit avsedda att gälla endast kort tid, dels att planläggningen
i regel medför sådana fördelar för fastighetsägaren, att han rimligen bör vara skyldig
att finna sig i olägenheterna av ett kortvarigt förbud, dels ock att skadeverkningarna
i de flesta fall kan förekommas genom tillämpning av dispensbefogenheten.
. Såsom jag nyss framhållit visar vad i förevarande sammanhang upplysts att dröjsmål
med planläggning är en ofta förekommande företeelse. Med hänsyn till bristen
på kvalificerad personal torde någon väsentlig förbättring härutinnan knappast
vara att förvänta inom överskådlig tid. Det är därför tydligt att en översyn och
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967
7
effektivisering av nuvarande planorganisation icke kan helt förekomma sådana långvariga
dröjsmål med planläggningen som de här omnämnda.
Det ligger vidare i sakens natur att dispensmöjligheten icke alltid kan utnyttjas
för att förekomma skadeverkningarna av långvariga provisoriska förbud.
Vad slutligen gäller frågan om fastighetsägarna bör vara skyldiga att finna sig i
de olägenheter som är förenade med provisoriska byggnadsförbud, förhåller det sig
otvivelaktigt så att planläggningen ofta medför sådana fördelar för fastighetsägarna,
att de bör själva bära olägenheterna av ett byggnadsförbud, som meddelats att gälla
i avbidan på planläggning. Detta gäller särskilt då detaljplan upprättats för område
som icke förut planlagts. I många fall måste emellertid planläggningen utformas på
sätt som medför övervägande olägenheter för en fastighetsägare, t. ex. när fråga
är om breddning eller ändrad sträckning av trafikled. I sådana fall torde visserligen
fastställandet av planen i allmänhet medföra lösningsskyldighet för kommunen, men
gottgörelse för skada på grund av det provisoriska förbudet utgår därvid icke.
JO anmärker att i ett par av de av honom redovisade fallen fastighetsägarna inte
kunnat förvänta några som helst fördelar av planläggningen. Detta innebär att de
genom planläggningen inte kunnat få någon kompensation för de uppenbara skadeverkningarna
av de långvariga förbuden. JO fortsätter:
Om man icke med avseende å dylika fall skapar skydd för fastighetsägare mot
skadeverkningar av långvariga förbud, innebär detta att man — för att förbilliga
plangenomförandet för kommunerna — låter någon eller några fastighetsägare ensamma
bära skadeverkningar av förbud, som huvudsakligen tillkommit i samhällets
intresse och som blivit långvariga på grund av oförmåga från det allmännas sida
att inom rimlig tid lösa planfrågorna. En dylik ordning är oförenlig med vad som
bör gälla i en rättsstat.
Hur skyddet för fastighetsägare mot skadeverkningarna av långvariga provisoriska
byggnadsförbud bör utformas kan knappast anges utan en ingående utredning.
En möjlighet vore givetvis att införa en maximigräns för den sammanlagda
giltighetstiden av provisoriska förbud. En sådan lösning kan emellertid knappast
anses förenlig med allmänna intressen, eftersom det icke alltid kan undvikas att
långvariga dröjsmål uppkommer på grund av svårigheter att taga ställning till hur
den framtida utvecklingen bör gestaltas. En bättre utväg synes vara att införa rätt
för fastighetsägare att, när förbudstiden överskridit viss tidslängd, hos kommunen
göra anspråk på ersättning för styrkt skada eller att påfordra inlösen av marken.
En förutsättning härför bör dock vara, att förbudet varat längre tid och medfört
skadeverkningar, som är av väsentlig betydelse och som icke kan uppvägas av förväntade
fördelar för fastighetsägaren av planläggningen.
Under hänvisning till det anförda finner jag för min del påkallat, att frågan om
införande av skydd för enskild markägare mot skadeverkningarna av oskäligt långvariga,
provisoriska byggnadsförbud göres till föremål för utredning.
Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens
ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål och synpunkter
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj :t må finna framställningen föranleda.
Som anmäldes i 1966 års statsverksproposition, bil. 13: inrikesdepartementet (s.
199), prövas frågan om en översyn av byggnadslagstiftningen och planinstituten
inom kommunikationsdepartementet. I samband härmed övervägs även huruvida
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967
en ev. utredning skall omfatta jämväl den av JO aktualiserade frågan. JO:s framställning
har i avbidan på att dessa frågor avgörs inte remissbehandlats.
Utskottet har i utlåtande nr 51 år 1966 redogjort för vissa förslag om en översyn
av byggnadslagstiftningen som väckts på senare tid. Utskottet hänvisar till denna
redogörelse.
Här må även omnämnas att 1966 års riksdag i anledning av väckta motioner med
begäran om utredning i fråga om de olika planinstituten och om planväsendets organisation
med hänsyn till det nyssnämnda pågående arbetet inom kommunikationsdepartementet
förklarat sig kunna utgå från att en utredning i ämnet skulle
komma till stånd på Kungl. Maj:ts initiativ (statsutskottets utlåtande nr 38 s. 15).
Enligt den av statsrådsberedningen upprättade förteckningen över propositioner,
som avses bli framlagda för 1967 års riksdag under vårsessionen, beräknas proposition
angående delning av byggnadsstyrelseorganisation komma att avlämnas den 24
februari.
Utskottet
Enligt bestämmelse i BL äger länsstyrelsen då fråga väckts om antagande eller
ändring av stadsplan inom visst område på framställning av kommunen förordna att
nybyggnad inom området inte må företagas. Sådant förordnande gäller intill dess
kommunens fullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Där så erfordras
kan förbudets giltighet förlängas med högst två år i sänder. Motsvarande gäller då
fråga väckts om framställning angående fastställelse av generalplan eller antagande
eller ändring av byggnadsplan. Syftet med bestämmelserna är att skapa möjligheter
att under pågående planläggning förhindra tillkomsten av ny bebyggelse, som inte
kan inordnas i en blivande plan. Under vissa förutsättningar kan dispens från ifrågavarande
förbud medges.
I praxis har de provisoriska byggnadsförbuden ej sällan kommit att bli mycket
långvariga. Vissa fastighetsägare kan härigenom under lång tid hindras att till fullo
utnyttja sin egendom och kan härigenom tillskyndas skada, som inte uppväges av
fördelar av planläggningen. Mot bakgrunden härav hemställes i motionerna att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan
om skydd för fastighetsägare mot skadeverkningar av långvariga provisoriska byggnadsförbud.
Utskottet vill för sin de! framhålla att det givetvis är önskvärt att de provisoriska
byggnadsförbuden inte består längre tid än som är oundgängligen nödvändigt. Å
andra sidan möter i dagens läge många gånger stora svårigheter att genomföra en
snabb planläggning. Svårigheterna synes f. ö. öka på grund av sådana faktorer söm
stigande standardkrav, trafikproblemens ökade vikt och allt oftare förekommande
saneringsfrågor. Knapphet på skolade fackmän råder vidare. Även planväsendets
organisation synes förete en del brister. Utskottet vill uttrycka förhoppningen att det
förslag till delning av byggnadsstyrelseorganisationen, som inom kort kommer att
föreläggas riksdagen, skall bidra till att förbättra förhållandena i detta avseende.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967
Dröjsmålen med planläggningen sammanhänger emellertid även ibland med andra
omständigheter än bristande kapacitet hos planväsendet. Vanligt synes sålunda vara
att planarbetet försvåras t. ex. av ovissheten om större trafikleders sträckning. Projekteringen
av dessa är i sin tur beroende av när medelstilldelning för genomförande
av arbetena kan påräknas. I dessa fall saknar kommunerna, som själva kan ha ett
starkt intresse av att snabbt få en planering till stånd, ofta möjligheter att påskynda
planarbetet. Utskottet är sålunda av den meningen att det knappast är möjligt att
helt förekomma långvariga provisoriska byggnadsförbud.
I detta läge anser utskottet det önskvärt att frågan om införande av skydd för
enskild markägare mot skadeverkningar av oskäligt långvariga provisoriska byggnadsförbud
utreds. Som framgår av den föregående redogörelsen har även JO i
skrivelse till Kungl. Maj :t anmält att han för sin del funnit påkallat att frågan görs
till föremål för utredning. Utskottet ifrågasätter emellertid huruvida det är möjligt
att behandla den annat än i samband med en mer allsidig översyn av BL. Inom
Kungl. Maj :ts kansli prövas nu frågan om en sådan översyn i anledning bl. a. av
framställningar av byggnadsstyrelsen och bostadsutredningen. 1966 års riksdag har
även ansett sig kunna förutsätta att en utredning i fråga om de olika planinstituten
och planväsendets organisation skall komma till stånd på Kungl. Maj :ts initiativ.
Utskottet anser sig inte böra ta ställning till formerna för en utredning i den av motionärerna
väckta frågan men förutsätter att en sådan kommer till stånd snarast
möjligt. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida kan inte anses påkallad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1: 180 och II: 223 samt II: 303, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 februari 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Knut Johansson,
Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson*, Åkesson och fru Landberg;
från
andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Grebäck, Hedin, Svenning och Åberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Nyberg.
Reservation