Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1967
1
Nr 45
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen.
Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad proposition, nr 113, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Lagstiftningen om förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier
ersätts den 1 juli 1967 av en ny lag om företagsinteckning. I propositionen
föreslås sådan ändring i konkurslagen att företagsintecknad egendom
får svara för allmänna konkurskostnader i samma utsträckning som f. n.
gäller i fråga om förlags- och inventarieintecknad egendom.
Lagförslag
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen
Härigenom förordnas, att 81 § konkurslagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
81 §.
Finnes i--— — ■— ----för egendomen.
Då särskild förmånsrätt äger rum Då särskild förmånsrätt äger rum
i boet tillhörig egendom, må ej till i boet tillhörig egendom, må ej till
förfång för någon, som äger sådan förfång för någon, som äger sådan
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 45
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1967
(Nuvarande lydelse)
förmånsrätt eller förmånsrätt, som
skall beaktas framför den särskilda,
av egendomens avkastning och köpeskilling
gäldas annan konkurskostnad
än ovan sagts; dock att, där
den särskilda förmånsrätten är av
beskaffenhet att kunna göras gällande
endast i konkurs, av egendomen
må bestridas jämväl övriga konkurskostnader,
i den mån boet eljest
ej lämnar tillgång därtill.
(Föreslagen lydelse)
förmånsrätt eller förmånsrätt, som
skall beaktas framför den särskilda,
av egendomens avkastning och köpeskilling
gäldas annan konkurskostnad
än ovan sagts; dock att, där
den särskilda förmånsrätten grundar
sig på företagsinteckning, av
egendomen må bestridas jämväl övriga
konkurskostnader, i den mån
boet eljest ej lämnar tillgång därtill.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
Inledning
I propositionen anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling,
inledningsvis följande.
I 81 § konkurslagen (KL) meddelas bestämmelser om fördelning av konkurskostnader
på sådan egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum
och annan egendom. Enligt paragrafens första stycke skall kostnader som
hänför sig till sådan egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum (speciell
konkurskostnad) bestridas av den egendomens avkastning och köpeskilling
i den mån det har betydelse för andra borgenärers rätt. Som speciell
konkurskostnad räknas enligt paragrafen »kostnaden för egendomens vård
och försäljning ävensom det arvode till rättens ombudsman och förvaltare,
som enligt vad i 82 och 83 §§ stadgas skall utgå för egendomen». Å andra
sidan får enligt andra stycket inte till förfång för någon som äger sådan särskild
förmånsrätt eller förmånsrätt, som skall beaktas framför den särskilda,
av egendomens avkastning och köpeskilling betalas annan konkurskostnad
(allmän konkurskostnad). Från denna sistnämnda regel görs dock
det undantaget att om den särskilda förmånsrätten är av beskaffenhet att
kunna göras gällande endast i konkurs även allmänna konkurskostnader
får bestridas av egendomen, i den mån boet i övrigt inte lämnar tillgång
därtill. Egendom som omfattas av förlagsinteckning kan alltså komma att
belastas av allmänna konkurskostnader.
Nuvarande bestämmelser om förlagsinteckning ersätts den 1 juli 1967 av
lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning (betr. ikraftträdandet
se 1966: 646). En nyhet i denna lag är att företagsinteckning till skillnad
från förlagsinteckning får göras gällande inte bara i konkurs utan också
vid utmätning. Det innebär att bestämmelserna i 81 § KL får en annan
tillämpning på egendom som omfattas av företagsinteckning än på egendom
som omfattas av förlagsinteckning. Undantagsregeln i andra stycket blir
nämligen inte tillämplig.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1967
3
Med anledning härav har advokaterna Sten Lindskog och Anders R.
Öhman samt direktören Sven Åvall i framställning den 13 februari 1967
till chefen för justitiedepartementet väckt fråga om ändring av 81 § KL.
Sökandena har sedermera i en skrift den 28 februari 1967 utvecklat vissa
synpunkter på behovet av ändring.
Efter remiss har yttranden över de inkomna skrifterna avgivits av hovrätten
för Västra Sverige, lagberedningen, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
Svenska bankföreningen och Föreningen Sveriges häradshövdingar.
Även Sveriges advokatsamfund har beretts tillfälle att yttra sig.
De inkomna skrifterna och remissyttrandena
Utskottet hänvisar till propositionen s. 4—8.
Departementschefen
I 81 § KL anges hur konkurskostnader skall fördelas på olika slags egendom.
Åtskillnad görs mellan vad man brukar kalla speciella och allmänna
konkurskostnader. De speciella är sådana som hänför sig till egendom i vilken
särskild förmånsrätt äger rum, t. ex. förlagsintecknad egendom. Kostnader
av detta slag skall tas ut ur den egendom till vilken de hänför sig. Allmänna
konkurskostnader kan avse t. ex. arvodeskrav med anledning av konkursbouppteckning,
granskning av bevakningar, behandlingen av tvistiga
fordringar och upprättande av utdelningsförslag. De får enligt lagrummet
inte belasta sådan egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum. Enligt en
undantagsregel får dock allmänna konkurskostnader tas ut ur egendomen,
i den mån annan egendom inte förslår därtill, om förmånsrätten är av beskaffenhet
att kunna göras gällande endast i konkurs. Det gäller främst förlagsinteckning.
Till skillnad från förlagsinteckning kan företagsinteckning
enligt lagen om företagsinteckning göras gällande även vid utmätning. Den
ifrågasatta ändringen i 81 § KL syftar till att ge företagsinteckning samma
ställning i förhållande till allmänna konkurskostnader som förlagsinteckning.
Utan lagändring kan inte allmänna konkurskostnader tas ut ur avkastningen
av eller köpeskillingen för företagsintecknad egendom.
Remissinstanserna har i allmänhet uttalat sig för den ifrågasatta lagändringen.
Med hänsyn till grunderna för 81 § KL kunde det väl synas mest följdriktigt
att behålla paragrafen oförändrad. Bestämmelserna i paragrafen
bygger nämligen bl. a. på tanken, att borgenärer med särskild förmånsrätt
som kan göras gällande även utan konkurs inte skall behöva betala några
allmänna konkurskostnader. Eftersom innehavare av företagsinteckning kan
göra sin förmånsrätt gällande vid utmätning, bör han alltså vara befriad
från ansvaret för allmänna konkurskostnader.
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1967
Flera skäl talar emellertid i motsatt riktning. Till en början är det uppenbarligen
ett stort allmänt intresse att företag, som inte är ekonomiskt bärkraftiga,
avvecklas eller saneras i god tid. Även om små företag med relativt
enkla ekonomiska förhållanden kan avvecklas genom utmätningsmans
försorg, bör lagstiftningen inte resa hinder mot avveckling genom konkurs.
Om allmänna konkurskostnader får tas ut ur företagsintecknad egendom,
får man onekligen större garantier för att en avveckling verkligen kommer
till stånd, när gäldenär med betydande tillgångar är konkursmässig. Härmed
sammanhänger att företagsinteckningens objekt blir mycket omfattande
och att därför, när en näringsidkare står inför utmätning eller konkurs,
han inte kan antas äga annan egendom än sådan som är intecknad (jfr
prop. 1967: 16 s. 136). Innehavare av företagsinteckning har, eftersom hans
förmånsrätt kan åberopas vid utmätning, inte något eget intresse av att
begära gäldenären i konkurs. Men det kan inte heller förväntas, att borgenärer
utan säkerhet i gäldenärens egendom skall ta initiativ till konkurs.
De kan ju i allmänhet inte påräkna någon utdelning i konkursen. I stället
kan de bli betalningsskyldiga för de allmänna konkurskostnaderna.
Vad jag nu har sagt gäller inte till alla delar sådana borgenärer som för
sina fordringar kan åberopa bättre förmånsrätt än den som företagsinteckning
medför (17 kap. 7 § HB). Av dessa borgenärer måste särskild hänsyn
tas till arbetstagare med lönefordringar mot gäldenären (17 kap. 4 §
HB). Lönefordringar anses kunna göras gällande med förmånsrätt bara i
konkurs (jfr 17 kap. 13 § HB). En konkurs i vilken det inte finns täckning
för konkurskostnaderna skall avskrivas som s. k. fattigkonkurs (185 och
186 §§ KL). Företagsinteckningsinstitutet kan sägas öka risken inte bara
för att konkurs kommer till stånd för sent utan även för att konkurs i onödan
behandlas som fattigkonkurs. Innehavaren av en lönefordran, som vill
försätta gäldenären-näringsidkaren i konkurs, kan sålunda med 81 § KL
oförändrad bli tvungen att trots sin goda förmånsrätt ställa säkerhet för
konkurskostnaderna. Om han inte ställer säkerhet, riskerar han att konkursen
avskrivs som fattigkonkurs. Om han å andra sidan ställer säkerhet, bör
han visserligen få utdelning för sin fordran men han får kanske inte tillbaka
sina kostnader för den ställda säkerheten. Detta blir fallet om i konkursboet
endast ingår företagsintecknad egendom och inteckningshavaren
inte får full täckning för sin fordran. En ordning enligt det nu anförda är
inte tillfredsställande.
Borgenärer med företagsinteckning som säkerhet behöver som jag redan
har framhållit inte begära gäldenären i konkurs för att tillgodose sina intressen.
Men även om inteckningshavarna kan använda sig av utmätning
är kanske trots allt en lagändring mest förenlig även med deras intressen.
Detta beror på att de ofta kan få större utdelning, om en gäldenärs rörelse
avvecklas genom konkurs än om det sker genom utmätning. Avveckling i
tid genom konkurs kan sålunda förväntas förebygga värdeförstöring. Att
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1967
risken för värdeförstöring i första hand drabbar andra borgenärer än företagsinteckningshavarna
är emellertid tydligt.
Jag vill här inskjuta att jag i detta sammanhang bortser från möjligheten
för gäldenären att få till stånd ackord. Ackordsförfarandet får i princip
anses vara överlägset konkursförfarandet, när det gäller att hindra värdeförstöring.
I och för sig är det angeläget att man inte vidtar sådana åtgärder som
försvagar företagsinteckningens kreditvärde. Den här diskuterade ändringen
i 81 § KL behöver emellertid inte spela någon större roll för kreditvärdet.
Den förmögenhetsmassa i vilken inteckningshavaren har säkerhet är som
lagberedningen har framhållit underkastad så stora svängningar att konkurskostnaderna
torde vara av underordnad betydelse. Bankföreningen har
heller inte velat motsätta sig en lagändring.
Som lagberedningen har framhållit torde en ordning enligt vilken de
allmänna konkurskostnaderna kan tas ut även ur företagsintecknad egendom
vara betydligt enklare än den motsatta. Borgenären behöver i så fall
inte närmare undersöka — om nu detta över huvud är möjligt — huruvida
en insolvent gäldenärs tillgångar täcker företagsinteckningshavarens fordran.
Vidare kan konkursförvaltare och rättens ombudsman med större trygghet
ägna sig åt sina uppgifter utan att behöva riskera att deras arvoden blir
reducerade.
Jag anser i likhet med flertalet remissinstanser övervägande skäl tala
för en sådan ändring i 81 § KL att allmänna konkurskostnader kan tas ut
ur företagsintecknad egendom, i den mån annan egendom inte förslår därtill.
Som lagberedningen anfört bör denna lagändring kunna genomföras
utan att man avvaktar beredningens översyn av KL.
Någon annan särskild förmånsrätt än företagsinteckning behöver i praktiken
inte beaktas vid en lagändring. Jag föreslår därför att den nuvarande
formuleringen i 81 § andra stycket KL »där den särskilda förmånsrätten
är av beskaffenhet att kunna göras gällande endast i konkurs» ersätts med
»där den särskilda förmånsrätten grundar sig på företagsinteckning».
Lagändringen bör i likhet med den nya lagen om företagsinteckning och
dess följ dförfattningar träda i kraft den 1 juli 1967. Att den nya bestämmelsen
blir tillämplig även på förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier
följer av punkt 3 andra stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen om företagsinteckning. Någon särskild övergångsbestämmelse
till skydd för innehavare av sådana inteckningar fordras alltså inte. En sådan
övergångsbestämmelse är inte heller motiverad av andra skäl.
Lagrådsbehandlingen
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1967
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det framlagda lagförslaget
och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr
113.
Stockholm den 11 maj 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante
Kristiansson, Erik Jansson, Åkesson, Hermansson*, fru Landberg och herr
Svenungsson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Nyberg, Grebäck,
Hedin, Persson i Tandö, fröken Anderson i Lerum och herr From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670032