Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967
1
Nr 37
Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj ds proposition med förslag
till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom.
byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).
Genom en den 17 mars 1967 dagtecknad proposition, nr 81, vilken hänvisats
till lagutskottet och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, velat inhämta riksdagens yttrande över vid
propositionen fogat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1
mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelar i
fråga om tillämpningen av byggnadsstadgan inte längre skall behöva fastställas
av Kungl. Maj :t för att bli gällande. Om föreskrift rör annan myndighets
verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter samråd
med den myndigheten. Styrelsen skall underställa Kungl. Maj :t fråga
som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars av större vikt.
Bestämmelserna, som är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1967, syftar
främst till att främja rationaliseringen inom byggnadsindustrin.
1
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt 3 avd. Nr 37
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967
F örfattningsförslaget
Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.
Förslag
till
Kungörelse
om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den SO december
1959 (nr 612)
Härigenom förordnas, att 76 § 1 inom. byggnadsstadgan den 30 december
1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
76 §.
1 in o in. Närmare föreskrifter---------meddelar byggnadssty
relsen.
Föreskrift, som rör även annan
myndighets verksamhetsområde,
meddelar byggnadsstyrelsen efter
samråd med den myndigheten.
Föreskrift, som är av icke oväsentlig
ekonomisk betydelse, skall
för att bliva gällande fastställas av
Konungen. Detsamma gäller om föreskriften
av annan orsak är av större
vikt.
På lantmäteristyrelsen-------och 34 §§.
Föreskrifter, som nu sagts, skola Föreskrifter, som lantmäteristyför
att bliva gällande fastställas av relsen meddelat, skola för att bliva
Konungen. gällande fastställas av Konungen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1967.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967
3
Inledning
I skrivelse den 17 december 1964 har byggnadsstyrelsen föreslagit vissa
åtgärder som syftar till större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen
av byggnadsbestämmelserna. Förslagen innebär att styrelsen utan Kungl.
Maj :ts fastställelse skall få meddela bindande bestämmelser i form av föreskrifter
till byggnadsstadgan och att styrelsens typgodkännande verksamhet
skall utvidgas.
Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av medicinalstyrelsen,
centrala sjukvårdsberedningen, statens institut för folkhälsan, statens
luftvårdsnämnd, kommerskollegium, statens provningsanstalt, bostadsstyrelsen,
statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning,
statens brandinspektion, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna
i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs
och Västerbottens län, byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Näringslivets Byggnadsdelegation, Riksförbundet
Landsbygdens Folk, Aktiebolaget Svensk Byggtjänst, Byggstandardiseringen,
Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund
(HSB), Svenska Riksbyggen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag
(SABO), Kooperativa förbundet, Svenska Arkitekters Riksförbund, Svenska
Väg- och vattenbyggares Riksförbund, Sveriges Byggmästareförbund samt
Värme-, ventilations- och sanitetstekniska föreningen (VVS-Tekniska Föreningen).
Kommerskollegium har bifogat yttranden från elva handelskammare. ÖÄ
har bifogat yttrande från Stockholms stads byggnadsnämnd. Länsstyrelserna
har bifogat yttranden från bl. a. flera byggnadsnämnder och länsarkitekter.
Sedan byggnadsstyrelsen efter remissbehandlingen inkommit med förslag
till revision av flertalet av styrelsens år 1960 meddelade anvisningar till
byggnadsstadgan, har inom kommunikationsdepartementet upprättats en
promemoria i ämnet den 15 februari 1966.
Efter remiss har yttranden över byggnadsstyrelsens revisionsförslag och
departementspromemorian avgetts av de förut hörda remissinstanserna —
utom Aktiebolaget Svensk Byggtjänst och Svenska Väg- och vattenbyggares
Riksförbund — samt av arbetarskyddsstyrelsen, statens handikappråd, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens vattenfallsverk,
Svenska Vattenkraftföreningen, Sveriges Industriförbund och Sveriges Hotell-
och Restaurangförbund.
Länsstyrelserna bär bifogat yttranden från bl. a. länsarkitekterna i länen.
I skrivelse den 8 juli 1966 har byggnadsstyrelsen hemställt om sådana
åtgärder att dess typgodkännande verksamhet kan täckas av avgifter.
lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt 3 avd. Nr 37
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967
Byggindustrialiseringsutredningen har till chefen för inrikesdepartementet
överlämnat en promemoria den 16 september 1966 »Standardisering, normering,
typgodkännandeverksamhet» (Stencil In 1966:5). I promemorian
föreslås vissa åtgärder för standardisering och normering inom byggandet
och för eu utvidgad typgodkännande verksamhet.
Gällande rätt m. m.
Utskottet hänvisar till propositionen s. 4—6.
Byggnadsstyrelsens framställning
Utskottet hänvisar till propositionen s. 6—15.
Departementspromemorian
Utskottet hänvisar till propositionen s. 15—16.
Departementschefen
Byggan(iet i Sverige har sedan lång tid präglats av strävanden till rationalisering
inom byggnadsindustrin genom standardisering av byggnadsprodukter
och industrialisering av deras tillverkning. Som ett led i dessa strävanden
har krävts en förenkling av byggnadslagstiftningen. 1959 års byggnadsstadga
tillkom i detta syfte och bärs upp av tre grundtankar som ansetts
ägnade att medföra förenklingar i förhållande till tidigare lagstiftning.
Bestämmelserna har så långt möjligt gjorts enhetliga för hela landet med
undvikande av specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden,
byggnadsärendena har decentraliserats till byggnadsnämnderna
och bestämmelser i detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, har
rensats ut ur stadgan. I det sist nämnda hänseendet har tanken varit att
byggnadsstyrelsen skall meddela detaljbestämmelserna genom tillämpningsföreskrifter
och anvisningar till byggnadsstadgan. De formella möjligheterna
härtill har getts i 76 §. Byggnadsstyrelsen kan meddela närmare föreskrifter
i fråga om bl. a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra
anordningar, om vilka bestämmelser ges i byggnadsstadgan, samt i fråga om
byggnadsarbeten. Vidare skall styrelsen meddela de ytterligare råd och anvisningar
som behövs för tillämpningen av stadgan. Skillnaden mellan föreskrifter
och anvisningar är att föreskrifterna blir bindande för de byggande
och för myndigheterna, om de fastställs av Kungl. Maj :t, medan anvisningarna
inte blir bindande och inte skall fastställas av Kungl. Maj :t.
Vid den rundfråga som byggnadsstyrelsen gjorde år 1963 till berörda
Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967
5
myndigheter och organisationer om erfarenheterna av BABS 1960 framfördes
viss kritik mot att styrelsens tillämpningsbestämmelser getts endast i
form av anvisningar. Det ansågs att BABS 1960 i många fall var alltför vag
för att tjäna som rättesnöre för en enhetlig tillämpning och att avvikelserna
från bestämmelserna blev eller kunde bli så många att den eftersträvade enhetligheten
i tillämpningen äventyrades. Flera av de tillfrågade var däremot
positiva till anvisningsformen därför att den ger särskilda möjligheter till
anpassning efter den fortgående utvecklingen.
Byggnadsstyrelsen anser i sin framställning att BABS bör ges större tyngd
genom att vissa bestämmelser får karaktären av bindande föreskrifter i stället
för endast anvisningar. Föreskrifter bör dock ges endast i fråga om funktionskrav,
medan detaljregleringen hur viss anordning skall vara beskaffad
för att uppfylla funktionskravet fortfarande bör ges i anvisningsform. Styrelsen
föreslår att föreskrift inte skall behöva fastställas av Kungl. Maj :t
för att bli gällande. Styrelsen menar att den föreslagna ordningen kommer
att främja större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen av byggnadsbestämmelserna.
Endast tre remissinstanser har ställt sig negativa till förslagen.
Vid anmälan denna dag av frågan om riktlinjer för bostadspolitiken
m. in. avser chefen för inrikesdepartementet, enligt vad jag inhämtat, att
närmare utveckla behovet av ytterligare rationalisering inom byggnadsindustrin
som ett led i strävandena att förbättra hushållningen med produktionsresurserna
och minska byggnadskostnaderna. Bland de viktigare åtgärderna
i det sammanhanget är ökad användning av standardprodukter
och framställning i långa serier. Jag anser det vara av betydelse att tilllämpningsföreskrifterna
och anvisningarna till byggnadsstadgan utformas
så att byggnadsnämndernas praxis så långt möjligt blir likformig vid prövning
av ansökningar om byggnadslov. Om en byggande vill använda viss
konstruktion eller anordning som uppfyller byggnadsbestämmelsernas krav
på säkerhet och hygien, bör han således kunna räkna med att den konstruktionen
eller anordningen kommer att godtas av alla byggnadsnämnder.
Resultatet av byggnadsstyrelsens rundfråga gav vid handen att meningarna
var delade om lämpligheten av ett system med tillämpningsbestämmelser
endast i form av råd och anvisningar. Utfallet av remissbehandlingen av styrelsens
framställning om ändring av 76 § byggnadsstadgan visar dock klart
att så gott som alla berörda myndigheter och organisationer önskar att vissa
tillämpningsbestämmelser ges i form av föreskrifter. Det finns också enligt
min mening anledning anta att ett sådant system kommer att bättre främja
en enhetlig behandling av byggnadslovsärendena.
Rationaliseringssträvandena inom byggnadsindustrin kräver inte endast
att tillämpningen av byggnadsbestämmelserna är enhetlig utan också att den
smidigt kan anpassas efter utvecklingen och inte binds i en stel form. Tilllämpningsbestämmelserna
måste vara sådana att de inte hämmar forskning
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967
eller försök med nya konstruktioner och anordningar. Det är också av vikt
att bestämmelserna kan meddelas i så smidiga former som möjligt.
Föreskrifterna bör i princip avse grundläggande krav på hållfasthet, motståndskraft
mot brand eller annan egenskap eller funktion som är av betydelse
från säkerhetssynpunkt eller hygienisk synpunkt. Mer detaljerade
regler om material, dimensioner eller andra egenskaper, som kan fordras
i fråga om viss anordning för att den skall uppfylla dessa krav, bör däremot
inte ges bindande verkan utan utformas som råd och anvisningar.
Även en anordning vars egenskaper inte motsvarar dem som anges i en anvisning
bör alltså godtas, såvida den uppfyller de funktionskrav som meddelats
genom föreskrifterna.
Med nuvarande ordning, som kräver Kungl. Maj :ts fastställelse för att föreskrift
skall bli gällande, måste också varje fråga om ändring av en föreskrift
underställas Kungl. Maj :t. Dessutom torde prövningen av fråga om
dispens från föreskrift tillkomma Kungl. Maj :t, om det inte är fråga om
mindre avvikelse som enligt 67 § byggnadsstadgan kan medges av länsstyrelsen
eller byggnadsnämnd. En sådan ordning är förklarlig, när man som
skedde vid tillkomsten av byggnadsstadgan utgick ifrån att föreskrifter
skulle komma att meddelas i ganska ringa omfattning. I ett system som
syftar till att föreskrifter meddelas i en helt annan omfattning kan däremot
den nuvarande ordningen vara mindre lämplig. Handläggningen bör självfallet
kunna ske enklare och smidigare, om byggnadsstyrelsen bemyndigas
att fastställa föreskrifterna och därmed också att medge dispenser. Från
sakliga synpunkter torde det inte heller finnas anledning att generellt upprätthålla
kravet på fastställelse av Kungl. Maj :t, i den mån föreskrifterna
rör rent byggnadstekniska frågor om säkerhet och hygien. Den samrådsskyldighet
för byggnadsstyrelsen, som jag längre fram kommer att förorda,
anser jag vara en tillräcklig garanti för att de olika berättigade intressen
som kan finnas på dessa områden blir beaktade.
Som jag nämnt tidigare har Kungl. Maj :t fastställt de föreskrifter som
byggnadsstyrelsen meddelat den 14 mars 1967 och som skall ingå i BABS
1967. Dessa tillämpningsbestämmelser kommer att bli uppdelade på föreskrifter
och anvisningar enligt de principer jag nyss nämnt. Jag anser dessa
förhållanden utgöra ett ytterligare skäl för att det generella fastställelsekravet
i fortsättningen skulle kunna undvaras.
Det är emellertid uppenbart att åtskilliga av de nu fastställda föreskrifterna
har icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars är av större vikt
för byggandet. Enligt min mening kan det inte vara lämpligt att föreskrifter
av sådant slag undandras Kungl. Maj :ts prövning. Om byggnadsstyrelsen
avser att ändra nu fastställd föreskrift eller meddela ny föreskrift och
detta kan tänkas få en icke oväsentlig ekonomisk effekt — i höjande eller
sänkande riktning— eller på annat sätt vara av större vikt, bör föreskriften
därför fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967
Byggnadsstyrelsen föreslår att styrelsen skall vara skyldig att samråda
med annan myndighet, innan den meddelar föreskrift som berör den myndighetens
verksamhetsområde. Kan enighet inte nås vid sådant samråd,
skall Kungl. Maj :t avgöra frågan. I departementspromemorian anges den
alternativa lösningen att byggnadsstyrelsen skall äga meddela föreskrift efter
samråd med annan berörd myndighet eller organisation. Underställning
skulle inte förekomma med denna ordning.
Det är uppenbart att samråd bör ske mellan byggnadsstyrelsen och annan
berörd myndighet, innan styrelsen meddelar föreskrift, råd eller anvisning.
Detta gäller redan nu, trots att uttrycklig bestämmelse härom saknas i byggnadsstadgan
(prop. 1959: 168 s. 168). Byggnadsstyrelsens förslag att författningstexten
skall innehålla en sådan regel i fråga om föreskrifter motiveras
med att det krävs en bakgrund till den föreslagna regeln om underställning.
Även med den konstruktion som ifrågasätts i departementspromemorian behövs
en uttrycklig bestämmelse om samråd.
Några remissinstanser framhåller att samråd bör ske inte bara med myndigheter
utan också med andra intressenter såsom industrier, företag och
organisationer. Departementspromemorian ger uttryck för samma tanke.
Jag finner det naturligt att samråd sker även med intressenter utanför myndigheterna.
Arbetet med BABS 1967 har visat att byggnadsstyrelsen tillämpar
en sådan ordning. En uttrycklig bestämmelse om samråd av detta slag
behövs inte. Den skidle dessutom kräva en närmare specificering av dem
med vilka samråd skall ske. Detta skulle kunna leda till en begränsning i
förhållande till vad som nu tillämpas.
Endast statens institut för folkhälsan och kommerskollegium avstyrker
att samrådsskyldigheten konstrueras enligt de riktlinjer som anges i departementspromemorian.
Kommer skollegium synes mena att en lösning enligt
dessa riktlinjer kan leda till att byggnadsstyrelsen meddelar föreskrifter
om frågor som är direkt reglerade i författningar utanför byggnadslagstiftningens
område eller att styrelsens föreskrifter kan ingripa på annan
myndighets verksamhetsområde. Jag vill erinra om att dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet vid tillkomsten av byggnadsstadgan ansåg
att ingenting hindrar att tillämpningsbestämmelserna behandlar även ämnen
som regleras på annat håll än i de egentliga byggnadsförfattningarna
(prop. 1959: 168 s. 270). Ett led i strävandena att förenkla byggnadslagstiftningen
har varit att efter hand utmönstra byggnadstekniska bestämmelser
ur olika författningar utanför detta område och överföra dem till byggnadslagstiftningen.
Så har senast skett i fråga om hotellförordningen den 16 december
1966 (nr 742). Flera bestämmelser i byggnadsstadgan, t. ex. 44 §
7 mom. samt 46 och 48 §§, är utformade så att de ger byggnadsstyrelsen
möjlighet att meddela föreskrifter om sådana frågor om arbetarskydd, hälsovård
och brandskydd som bör beaktas vid byggande.
Den omständigheten att viss fråga regleras i författning utanför bygg -
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967
nadslagstiftningens område hindrar alltså inte alt frågan behandlas i tilllämpningsbestämmelser
till byggnadsstadgan. Om emellertid rätten att meddela
föreskrifter i sådan fråga författningsenligt tillkommer annan myndighet
än byggnadsstyrelsen, skall styrelsen uppenbarligen inte meddela
egna föreskrifter i samma fråga. Styrelsen skall t. ex. i fråga om brandskydd
inte meddela föreskrifter i ämne som behandlas uteslutande i lasstiftningen
om brandfarliga varor, eftersom det tillkommer kommerskollegium
att meddela föreskrifter för tillämpningen av den lagstiftningen. Om
samrådsskyldigheten utformas enligt det alternativ som anges i departementspromemorian,
är det således enligt min mening klart att byggnadsstyrelsen
inte skall avgöra ärende i vilket enighet inte kunnat nås, därför att
samrådsmyndighet anser att en tänkt föreskrift skulle inkräkta på myndighetens
egen rätt att meddela bindande föreskrifter. Detta behöver emellertid
inte bli fallet om, såsom jag nyss förordat, byggnadsstyrelsen skall vara
skyldig att underställa Kungl. Maj :t fråga av större vikt. En sådan fråga
måste nämligen anses föreligga om en samrådsmyndighet gör invändning
av antytt slag.
Med ett generellt underställningsförfarande finns risk att ett stort antal
ärenden underställs Kungl. Maj :t, därför att full enighet inte nåtts med
samtliga berörda myndigheter. Av samma anledning kan det befaras att förslag
till föreskrifter många gånger inte framläggs eller att de onödigt fördröjs.
Detta skulle kunna hindra en smidig anpassning efter utvecklingen,
vilket enligt min mening talar för att byggnadsstyrelsen — med nyss nämnda
inskränkning — tillerkänns beslutsrätten. I likhet med byggindustrialiseringsutredningen
anser jag också att en sådan ordning skulle stärka styrelsens
ställning som central myndighet inom byggnadsområdet.
Jag föreslår att 76 § 1 mom. byggnadsstadgan ändras i enlighet med vad
jag nu anfört. Föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelat skall således fastställas
av Kungl. Maj :t endast om den är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse
eller annars är av större vikt. Om föreskrift rör även annan myndighets
verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter samråd
med den myndigheten. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den
1 juli 1967. Vid riksdagens bifall till prop. 1967:61 om delning av byggnadsstyrelseorganisationen
m. m. skall vad som sägs i 76 § byggnadsstadgan
om byggnadsstyrelsen gälla statens planverk.
Slutligen vill jag något beröra byggnadsstyrelsens förslag om utvidgning
av dess typgodkännande verksamhet. Jag anser liksom styrelsen att det inte
finns anledning att införa obligatoriskt typgodkännande, och styrelsen har
ansetts kunna föranstalta om frivilligt typgodkännande med stöd av 76 §
byggnadsstadgan (prop. 1959: 168 s. 151).
Samtliga remissinstanser utom kommerskollegium uttalar sig för en
utvidgning av byggnadsstyrelsens typgodkännande verksamhet eller lämnar
Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967
9
förslaget härom utan erinran. För egen del kan jag instämma i de motiv för
en sådan ordning som styrelsen anför. Systemet med typgodkännande bör
underlätta industrialiseringen inom byggnadsindustrin och är då ett naturligt
led i de rationaliseringssträvanden som den föreslagna ändringen av
76 § byggnadsstadgan avser att främja. För att systemet skall uppfylla detta
syfte fordras att de lokala myndigheterna är skyldiga att godta en typgodkänd
konstruktion eller anordning. Detta har också beaktats i de föreskrifter
som Kungl. Maj :t fastställt denna dag.
Utbyggnaden av den typgodkännande verksamheten bör ske i den takt
som de ekonomiska och personella resurserna medger. Kostnaderna för
denna verksamhet bör täckas av avgifter. Jag ämnar senare föreslå Kungl.
Maj :t åtgärder för meddelande av de taxebestämmelser som behövs.
Utskottet
Utskottets granskning av propositionen föranleder ingen erinran. Utskottet
får därför hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla
att riksdagen icke funnit anledning till erinran mot propositionen
nr 81.
Stockholm den 27 april 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Knut Johansson*, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson*, Åkesson, Herbert
Larsson och Svenungsson*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Svenning, Bengtson i Solna*, From, Hugosson* och Josefson
i Arrie.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 67003 2