Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

1

Nr 32

Utlåtande i anledning av dels väckta motioner angående bildande
av vattenvårdsförbund och dels väckta motioner angående
vattenvårdsförbundens organisation.

Tredje lagutskottet har behandlat följande till lagutskott hänvisade i
riksdagen väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 450 av herr Andersson, Axel, in. fl. och
II: 814 av herr Tobé m. fl., i vilka begäres »att riksdagen hos Kungl. Maj :t
hemställer att frågan om lagstiftning för vattenvårdsförbund utreds» och

b) de likalydande motionerna I: 638 av herrar Ernulf och Skårman och
II: 576 av herr From m. fl., i vilka hemställes »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära om en snabb utredning av vattenvårdsförbundens
organisation och uppgift samt formerna för statligt stöd till dessa».

Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden enligt § 46 riksdagsordningen
från vattenöverdomstolen och statens vatteninspektion. På begäran
av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Sveriges industriförbund.

För motionernas huvudsakliga innehåll redogöres nedan. Beträffande
deras fullständiga innehåll hänvisas till motionerna II: 576 och II: 814.

Gällande rätt

Med vattenlagens nuvarande utformning kan beträffande avloppsvatten
samverkan enligt 8 kap. vattenlagen äga rum mellan olika samhällen beträffande
såväl vattnets bortledande som dess rening. Företag för utnyttjande
av ytvatten för vattenförsörjning eller till fabrikationsvatten regleras i 2 kap.
vattenlagen. Samverkan mellan olika sådana företag eller mellan dem och
avloppsföretag kan med vattenlagens nuvarande utformning inte framtvingas.

Förekomst av vattenvårdsförbund

Följande uppgifter rörande förekomsten av vattenvårdsförbund lämnas i
vattenvårdskommitténs betänkande om vattenvårdens organisation m. in.
(SOU 1964: 60 s. 44—46).

Utlandet

I Västtyskland och Östtyskland finns sedan mellankrigstiden ett antal
s. k. Wasserverbände. Förbunden har sin verksamhet inom Ruhrdistriktet

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 32

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

och vissa näraliggande områden vid mellersta Rhen. Varje förbund omfattar
i allmänhet något större biflöde till Rhen. Förslag synes tid efter annan ha
framkommit om att bilda nya sådana organisationer för andra vattenområden,
men dessa förslag har såvitt kommittén har sig bekant icke realiserats.

De västtyska Wasserverbände utgör ett slags halvofficiella organisationer,
vilkas stadgar fastställes och vilkas verksamhet synes kunna regleras av
statliga myndigheter men som i övrigt genom sina styrelser äger vidsträckt
handlingsfrihet i synnerhet i frågor om åtgärder mot vattenförorening. I
ekonomiskt hänseende är de självförvaltande.

Flera av dem synes äga mycket betydande ekonomiska och tekniska resurser.
De ombesörj ar en omfattande kontroll av vattendragen och driver i
egen regi vattenverk och avloppsreningsanläggningar. De är framsprungna
ur behovet av att inom ett av Europas mest tättbefolkade och industrialiserade
områden åstadkomma en mycket ingripande vattenhushållning.

De engelska River Boards är organ av annan konstruktion. Hela England
är numera genom statliga beslut indelat i flodområdesdistrikt, vilka beträffande
förvaltningen närmast skulle kunna jämföras med svenska kommunalförbund.
Denna organisation uppgives ha betingats av å ena sidan den
tilltagande vattenföroreningen i det tättbefolkade och starkt industrialiserade
landet med dettas oftast förhållandevis små inlandsvatten och å andra
sidan svårigheten att med de till ytvidden begränsade förvaltningsområdena
för grevskap och kommuner komma till rätta med problem som gäller hela
flodområden.

Verksamheten inom River Boards utövas av valda fullmäktigeförsamlingar
och av dessa tillsatta styrelser, vilka till sitt förfogande har kanslier och
undersökningslaboratorier, finansierade genom årliga avgifter av industrier
och kommuner. Arbetsuppgifterna är i huvudsak begränsade till övervakning
och kontroll av recipienternas beskaffenhet. I fall då förbättrad rening
av avloppsvatten finnes erforderlig, säges åtgärder praktiskt taget alltid
kunna åstadkommas genom förhandlingar med den förorenande industrin
eller kommunen. Den möjlighet som står öppen för styrelsen att vid domstol
föra talan om förbättrade reningsåtgärder synes sällan eller aldrig behöva
begagnas.

Sverige

Med de tyska och engelska förebilderna har i Sverige från mitten av 1950-talet bildats ett antal (f. n. 15) sammanslutningar, i regel benämnda vattenvårdsförbund,
med uppgift att främja vattenvården inom visst vattendrag
eller del därav. De vattendrag och sjöar för vilka sådan sammanslutning nu
finns är nedre Dalälven, Nyköpingsån, Motala ström, Ljungbyån, Kävlingeån,
Lagan, Nissan, Viskan, Göta älv, Dalslands kanal, Lidan-Nossan, Tidan,
Unden-Vättern, Gavleån-Testeboån samt Ljusnan-Voxnan.

Alla dessa sammanslutningar har tillkommit på frivillighetens väg, ibland

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

3

på initiativ eller under medverkan av länsstyrelsen. I likhet med de tyska
förbunden bygger de svenska på anslutning av dels berörda kommuner, dels
industrier med större utsläpp av förorenat avloppsvatten. I några eller något
fall ingår dessutom som medlemmar sjukvårdsanstalter eller landsting såsom
huvudmän för sjukhus, hushållningssällskap, kraftregleringsföretag,
flottningsförening eller fiskevårdsförening. I allmänhet kan intresset sägas
ha varit störst från den kommunala sidan.

De svenska förbundens verksamhet finansieras genom medlemsavgifter
efter taxa, som kan vara något olika konstruerad i olika förbund. Denna
ligger även till grund för medlemmarnas röstetal vid förbundets sammanträden.
Den närmaste ledningen av verksamheten utövas av en styrelse.

Den väsentliga arbetsuppgiften har varit och är att genom vattenundersökningar
kartlägga recipientförhållandena och följa dessas förändringar.
Förbunden samråder vanligen med vatteninspektionen rörande planläggningen
av sådana undersökningar. I några av de tidigast bildade vattenvårdsförbunden
har utförliga recipientbeslcrivningar utarbetats på grundval av
framkommet utredningsmaterial. Intet förbund har eget laboratorium, utan
undersökningarna brukar uppdragas åt konsultföretag e. d. I verksamheten
ingår även inventering av vattenintag, badplatser och avloppsutsläpp, främst
genom insamling av uppgifter från medlemmarna.

En viktig del av verksamheten är att ge medlemmarna fortlöpande upplysningar
om vattendragets tillstånd och om aktuella vattenvårdsfrågor i
allmänhet. I stadgarna upptages vanligen också i allmänna eller noggrannare
angivna ordalag såsom en uppgift att verka för en planmässig vattenvård
inom vattenområdet.

Den nu lämnade redogörelsen för vattenvården genom enskilda sammanslutningar
kan enligt betänkandet kompletteras med omnämnande av några
andra samarbetsorgan med likartad verksamhet. För två kustområden,
nämligen Sundsvallsfjärden och örnsköldsviksfj ärden, finns sålunda samarbetskommittéer
mellan kommuner och industrier med uppgift att samråda
rörande aktuella föroreningsfrågor. Vidare har för tillvaratagande av
vattentäktsintresset bildats ett par vattentäktsförbund, nämligen för Nybroåsen
i Kalmartrakten och för Öland. Det kan också nämnas, att vattenundersökningar
i Fyrisån har utförts under ledning av länets hälsovårdsförbund.

Annorlunda sammansatta är de tre kommittéerna för respektive Mälarens,
Vätterns och Vänerns vattenvård. Dessa kommittéer utgöres av samarbetsgrupper
med representanter för länsmyndigheterna inom de län som
gränsar till sjöarna. Slutligen bör nämnas Öresundsvattenkommittén, som
är ett melianstatligt organ för vården av Öresund, tillkommet genom avtal
mellan de danska och svenska regeringarna.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 32

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

Frågans tidigare behandling

Är 1953 tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda och avge förslag
om åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag. Enligt
direktiven för de sakkunniga, som antog benämningen vattenvårdskommittén,
framhölls som tänkbart att — såsom i viss utsträckning skett i
Västtyskland och England — sammanslutningar bildas, vilka har till uppgift
att i fråga om visst vattendrag eller vattenområde planlägga, samordna
och utföra erforderliga åtgärder för rening. Sådan sammanslutning
skulle enligt direktiven äga rätt att uppbära avgifter av samhällen, industrier
m. fl., som medverkar till vattenföroreningen, eller att efter skälig
fördelning utkräva bidrag till kostnaderna av de olika intressenter som
ingår i sammanslutningen. Denna tanke uppgavs för visst fall ha kommit
till uttryck i 8 kap. 28 § vattenlagen. Skulle utredningen visa att det
vore lämpligt att sammanslutningar av angiven art bildades, borde i första
hand möjligheten att bilda sådana på frivillig väg undersökas.

I sitt betänkande om vattenvårdens organisation in. m. (SOU 1964:60)
behandlade vattenvårdskommittén frågan om bildande av vattenvårdsförbund.
Kommittén anförde bl. a. följande.

Det undersökningsmaterial som framskaffas, bearbetas och offentliggöres
av förbunden har stort intresse för allmänheten, kommunerna och
industrierna inom vederbörande vattenområden och även för de statliga
myndigheter som har ansvar för vattenvården. Upplysningsverksamhet i
allmänna eller för bygden aktuella vattenskyddsfrågor, bedriven genom
förbunden, betyder också mycket för vattenvårdsarbetet. Att skapa och
vidmakthålla intresset för frivilliga åtgärder till vattnets skyddande är en
ideell verksamhet, som förtjänar allt erkännande. Likaså är det betydelsefullt,
att uppmärksamheten i förekommande fall riktas på rådande brister
och på de åtgärder som är möjliga för att skapa förbättrade förhållanden.
Det får därför betecknas som angeläget att förbunden, gärna i samarbete
med andra intresserade organisationer, hälsovårdsförbund, hushållningssällskap
m. fl. intensifierar denna sida av sin vex-ksamhet. Förbunden kan
också genom kontakter med hälsovårdsnämnder och med styrelser och
befattningshavare, som vid anslutna företag är ansvariga för avloppsutsläpp,
medverka till förbättrad lokal övervakning av avloppsutsläpp.

Med de åtgärder till lösning av vattenvårdsfrågan som redan blivit vidtagna
här i landet uppställer sig beträffande vattenvårdsförbunden och
likartade organisationer främst två frågor, nämligen dels om statliga ingripanden
behövs för att bilda sådana förbund, dels i vad mån förbundens
verksamhet och anslutningen till dem behöver regleras genom lag
eller författning.

Vid bedömande av den förstnämnda frågan må till en början beaktas, att
de tyska och engelska förebilderna har sin grund i förhållanden, som vanligen
icke föreligger i Sverige. De nuvarande svenska vattenvårdsförbunden
är uppbyggda och redan anpassade till svenska förhållanden, enligt vilka
huvudansvaret för vattenvården vilar på statliga myndigheter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967 5

Eu mera fullständig indelning av landet i områden för vattenvårdsförbund
synes icke vara erforderlig. De med undersökningsverksamheten förbundna
kostnaderna blir icke sällan betydande och bör därför begränsas
till verkligt angelägna objekt. Liksom hittills bör därför behovet av vattenvårdsförbund
prövas med hänsyn till föroreningsförhållandena i varje
särskilt fall. Det kan vara lämpligt att, såsom hittills ofta skett, länsstyrelserna
då det anses vara till nytta tar initiativ till bildande av vattenvårdsförbund.
Några särskilda regler härför behöver knappast uppställas;
ett önskemål bör dock vara att samråd i frågan äger rum med vattenvårdsmyndigheten.
Ehuru förbundens verksamhetsformer och arbetsprogram
numera i praktiken har fått en viss stadga, torde det vara av värde att särskilt
i fråga om undersökningsverksamheten vissa vägledande anvisningar
lämnas av vattenvårdsmyndigheten.

En huvudfråga i diskussionen rörande vattenvårdsförbunden är, om medlemmar
skall som nu anslutas helt frivilligt eller om i vissa fall kommun
eller företag skall kunna genom beslut av domstol eller annan myndighet
tvingas ingå i sammanslutningen. Några påtagliga behov av tvångsanslutning
har veterligen icke förekommit. Vidare torde det möta åtskilliga svårigheter
att uppställa lämpliga regler för sådan anslutning. Det främsta
skälet häremot är dock, att värdet av att i förevarande sammanhang tvinga
någon att deltaga i ett samarbete, till vilket han ställer sig ovillig, ter sig
mycket tvivelaktigt.

Vattenvårdskommittén finner därför, att förbunden såsom hittills öor
vara frivilliga sammanslutningar, som i samråd med de vattenvårdande
myndigheterna får utveckla sin verksamhet efter hittillsvarande linjer. De!
är värdefullt om företrädare för den statliga vattenvårdsmyndigheten bereds
tillfälle att närvara vid förbundens sammanträden. Statliga befattningshavare
som har att handlägga föroreningsärenden eller andra vattenvårdsfrågor
bör icke få utan särskilt tillstånd inneha uppdrag inom förbunden.
Motsvarande föreskrift gäller redan nu enligt instruktionen för statens
vatteninspektion beträffande ärenden som är eller kan bli föremål för
handläggning av inspektionen.

En ledamot i utredningen, civilingenjören O. Svensson, avgav ett särskilt
yttrande i frågan. Han anförde följande.

Beträffande frågan om vattenvårdsförbunden delar jag den av kommittén
redovisade uppfattningen, att en mera fullständig indelning av landet
i områden för vattenvårdsförbund icke synes vara erforderlig. Jag
delar däremot icke den slutsats kommittén kommit till, att behov av lagstiftning
icke skulle föreligga. Enligt min uppfattning kan de nuvarande
förbunden just genom avsaknaden av reglerande bestämmelser hastigt
komma att'' upplösas, enbart genom att ett mindre antal av ledamöterna
godtyckligt utträder ur ett redan bildat förbund. I samma riktning talai
enligt min uppfattning även de svårigheter, som har funnits, då det gällt
att starta dylika förbund. I vissa fall har sådana initiativ helt misslyckats
och i vissa andra fall bär den tid, som erfordrats för att bilda ett förbund,
varit orimligt lång. Enligt min mening torde man därför icke kunna räkna
med att som hittills länsstyrelser eller andra myndigheter tar initiativ till bildande
av vattenvårdsförbund i medvetande om svårigheterna att vinna anslutning
från olika intressenter dvs. antingen enbart kommuner eller kommuner
och industrier och andra organisationer eller institutioner. Jag anser,

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

att avsaknaden av lagstiftning också är en orsak till att förbunden icke kunnat
utvecklas utan fortfarande inåste begränsa sina uppgifter till måhända
mindre betydelsefulla. Med en lämpligt utformad lagstiftning är det inte
otänkbart, att förbunden skulle kunna tilldelas uppgifter, varigenom det regionala
sammanhanget inom ett vattenområde skulle kunna klarläggas betydligt
enklare och smidigare än vad som nu är fallet. Det är vidare inte
osannolikt att möjligheter därigenom också skulle kunna skapas, att i särskilda
fall finna en enklare och naturligare form för samverkan även vid
åtgärders vidtagande, än vad som nu erbjuds enbart genom bolagsbildning
eller bildande av kommunalförbund. Ingen av dessa former garanterar den
samverkan mellan olika intressenter, som eu framtida rationell vattenvård
kommer att kräva. Slutligen skulle frågan huruvida vattenregleringsföretag
kan genomföras enbart i syfte att tjäna en rationell vattenhushållning för
att motverka vattenförorening också kunnat finna sin lösning i detta sammanhang.

Behovet av lagstiftning i denna fråga borde enligt min mening även ses
mot bakgrunden av vad kommittén uttalat om behovet av en rationell vattenvård,
vilket enligt kommittén bäst skulle kunna realiseras genom att en
landsomfattande vattendragsinventering utföres, på grundval av vilken saneringsplaner
för de olika vattendragen uppställes. Det kan inte anses helt
osannolikt att en dylik vattendragsinventering borde kunna genomföras betydligt
snabbare, om den statliga myndigheten kunde kompletteras på lämpligt
sätt med regionala förbund.

Med stöd av bl. a. det anförda anser jag, att frågan om vattenvårdsförbund
är så komplicerad, att kommittén i varje fall bort redovisa den förefintliga
problematiken, klarlägga den nuvarande lagstiftningens möjligheter
och/eller begränsningar för att lösa rådande problem och framlägga förslag
till kompletteringar eller ändringar i lagstiftningen.

Majoriteten av remissinstanserna anslöt sig till de synpunkter som anförts
i det särskilda yttrandet av ledamoten Svensson. Vattenöverdomstolen framhöll
sålunda att lagstiftningen bör syfta till att skapa möjlighet till översiktlig
planering för större områden, varvid främst bör utredas vilka vatten
som bör skyddas och var avloppsutsläpp får ske. Såväl vid planerandet som
vid planernas förverkligande måste samverkan äga rum mellan dem —
kommuner och industrier — som utnyttjar vattnet för vattenförsörjning,
fiske, bad m. in. och mellan dem som använder samma vatten som recipient
för avloppsvatten. — I lagstiftningen borde enligt vattenöverdomstolens mening
införas möjlighet till förbud mot förorening med kloakvatten av sjöar
och attendrag även med hänsyn till andra intressen än vattenförsörjningen,
såsom naturvård, folkhälsa och trivsel.

Fiskeristyrelsen fann att kommittén tagit alldeles för lätt på vattenvårdsförbundens
rättsliga problematik. Lagstiftningsfrågorna inom vattenvårdsområdet
ansåg styrelsen vara så betydelsefulla att de lämpligen borde anförtros
särskilda sakkunniga.

För ytterligare utredning rörande ändrad lagstiftning uttalade sig vidare
bl. a. statens naturvårdsnämnd, lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
flera länsstyrelser, länsingenjörer och länsläkare, Svenska na -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

7

turskyddsföreningen, Svenska stadsförbundet, Vattenvärnet samt flera vattenvårdsförbund.

För kommitténs ståndpunkt att initiativ till ändrad lagstiftning borde ankomma
på det nya vattenvård sorganet uttalade sig emellertid å andra sidan
bl. a. statskontoret, kammarkollegiet, flera länsstyrelser, Sveriges industriförbund
samt några vattenvårdsförbund.

I prop. 1965: 97 angående vatten- och luftvårdens organisation behandlades
bl. a. ovannämnda betänkande, varvid vissa riktlinjer drogs upp för
den framtida naturvårdsorganisationen. I fråga om lagstiftning beträffande
naturvårdspolitiken framhöll departementschefen vikten av att lagstiftningen
har en utformning, som ger de ansvariga myndigheterna möjlighet
att hävda naturvårdsintressena mot andra konkurrerande intressen. Bl. a.
nämndes att en ändrad lagstiftning på vattenvårdsområdet i syfte att åstadkomma
ett bättre skydd av våra vattentillgångar genomförts senast år 1964
och ytterligare aktualiserats i olika sammanhang. Särskilda överväganden i
detta avseende ansågs enligt departementschefen vara erforderliga (s. 30).
Något ställningstagande i fråga om vattenvårdsförbunden gjordes inte i propositionen.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes motioner beträffande
ett flertal frågor på vattenvårdens område om bl. a. lagstiftning om vattenvårdsförbund.
Mot bakgrund av departementschefens i propositionen gjorda
uttalanden rörande ett vidareutvecklat handlingsprogram för det allmännas
medverkan i natur- och miljövårdsarbetet ansåg jordbruksutskottet i sitt
av riksdagen godkända utlåtande nr 16 år 1965 att man kunde förutsätta,
att Kungl. Maj :t låter verkställa erforderliga utredningar kring i motionerna
berörda spörsmål allteftersom förhållandena så påkallar. Utskottet fann
därför, att syftet med ifrågavarande motionsyrkanden kommer att tillgodoses
utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

På grundval av dels det principbeslut som riksdagen fattade i anledning
av nämnda proposition och dels den utredning som statskontoret gjort på
området har i propositionen nr 59 i år lagts fram förslag till en samordnad
och utbyggd organisation för natur-, vatten- och luftvården att gälla från
den 1 juli 1967. Som central myndighet för dessa områden föreslås ett nytt
statligt ämbetsverk, statens naturvårdsverk. Det nya verket ersätter bl. a.
statens naturvårdsnämnd, statens vatteninspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vatten- och avlopp sbyrå samt statens luftvårdsnämnd. Samtidigt
får länsstyrelserna särskilda naturvårdsenheter, i vilka länsingenjörskontoren
går upp. Tillsynsuppgifterna på vattenvårdsområdet flyttas i väsentlig
omfattning över till länsstyrelserna. Dessa får särskild arbetskraft
för sådana uppgifter. Medel föreslås få ianspråktas för detta ändamål beträffande
nästa budgetår för fem tjänster som byrådirektörer. Varje sådan
tjänsteman föreslås skola tjänstgöra inom flera län.

Sistnämnda proposition behandlas av jordbruksutskottet.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

I immissionssakkunnigas betänkande (SOU 1968:65 s. 236) behandlas
bl. a. förevarande frågor. De sakkunniga uppger sig ha övervägt ett uppslag
att i den av dem föreslagna miljötillsynslagen ta med bestämmelser om en
form av tillsyn, som i princip skulle utövas genom vattenvårds- och luftvårdsförbund.
Därigenom skulle samtidigt erhållas ett legislativt underlag
för att tillskapa sådana förbund genom initiativ från det allmännas sida.
Till grund för de sakkunnigas överläggningar i ämnet har legat följande
preliminära utkast till en särskild paragraf i förslaget:

När skäl äro därtill, äger Konungen föreskriva att visst område skall utgöra
vatLenvärdsområde eller luftvårdsområde samt att särskilda åtgärder
skola vidtagas för fortlöpande kontroll av föroreningsförhållandena inom
området.

För handliavande av åtgärderna bör bildas särskilt förbund, vattenvårdseller
luftvårdsförbund, som godkännes av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av statens naturvårdsverk. Till dess så skett, har verket att
föranstalta om föreskrivna åtgärder.

Meddelas förordnande enligt första stycket, är var och en som avleder
ldoakvatten eller industriellt avloppsvatten till vattendrag, sjö eller annat
vattenområde inom vattenvårdsområdet så ock den som inom luftvårdsområdet
innehar luftförorenande anläggning av någon betydelse pliktig att bidraga
till kostnaden för åtgärderna efter vad som prövas skäligt. Godkänt
förbund äger vid vattendomstolen föra talan om sådant bidrag. Föranstaltar
naturvårdsverket om åtgärderna, äger verket motsvarande befogenhet. När
ändrade förhållanden påkalla det, kan fastställt bidrag jämkas. Fråga om
bidragsskyldighet skall vid vattendomstolen handläggas i den för ansökningsmål
stadgade ordningen.

Tillsyn enligt den sålunda tänkta ordningen skulle enligt de sakkunniga
uppenbarligen tills vidare så gott som uteslutande få betydelse på vattenvårdens
område. De sakkunniga fann, att uppslaget väl förtjänar övervägas
men att det knappast kunde ankomma på de sakkunniga att lägga fram förslag
i ämnet. De sakkunniga beslutade därför avstå från att bearbeta uppslaget
närmare.

Motionerna

I: 450 och II: 814

Motionärerna framhåller att ett stort antal för av förbättrad vattenvård
intresserade institutioner och enskilda blev djupt besvikna av vattenvårdskommitténs
ställningstagande 1964. Kommittén hade verkat under mer än
tio år och hade direktiv att utreda frågan om vattenvårdsförbund. När sedan
slutbetänkandet lämnades på det elfte året så avfördes frågan på knappa
fyra sidor och föranledde inget förslag. — Det bär nu gått ytterligare några
år, och det har enligt motionärerna visat sig vara trögt att bilda nya vattenvårdsförbund.
Vidare har de redan existerande inte kunnat uträtta så
mycket beroende på avsaknaden av normerande regler rörande arbetssätt,

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

arbetsuppgifter och ekonomi. — Ytterligare problem har, framhåller motionärerna,
tillkommit genom att avlopp från tätortsbebyggelse i allt större utsträckning
använder av torrläggningsföretag förvaltade dikessystem som
recipienter. Vidare har ytvatten alltmer fått tas i anspråk för vattenförsörjning
av våra större tätbebyggelseområden. Det kan numera sägas att tillgången
på färskvatten är avgörande för dimensioneringen av tätortsutvecklingen
och särskilt för storstadsutbyggandet. Oavsett detta är skötseln och
underhållet av våra vattendrag en uppgift som inte kan försummas utan
påtagliga olägenheter.

Motionärerna framhåller vidare att det är helt naturligt att skilda intressen
uppkommer längs ett vattendrag. Ju längre nedströms efter vattendraget
en ort är belägen ju större intresse har den av att vattnet inte förorenas
högre upp. Det största intresset för en god vattenvård i ett vattendrag har
angränsande kommuner, men även industriföretag och torrläggningsföretag
har behov av en reglering av förhållandena.

Enligt motionärernas mening föreligger det nu ett starkt behov av att frågan
om lagstiftning för vattenvårdsförbund och därmed sammanhängande
problem snarast görs till föremål för utredning.

I: 638 och II: 576

Motionärerna framhåller att vattendraget och dess utnyttjande på olika
sätt är den sammanbindande kedjan mellan medlemmarna. Ett centraliserat
eller på annat sätt allmänt skött arbete kan enligt motionärerna inte ersätta
det forum, som ett vattenvårdsförbund utgör.

I fråga om förbundens uppgifter anför motionärerna bl. a. följande.

De första åtgärderna inom förbunden har helt naturligt fått inriktas på att
genom olika bakteriologiska, fysikalisk-kemiska och limnologiska undersökningar
etc. få en regional bild av nuvarande status i dessa avseenden och
därmed en totalbild av vattendragens föroreningsgrad och allmänna karaktär
i övrigt. Tidigare fanns endast i bästa fall undersökningar gjorda helt
sporadiskt och efter olika principer.

Nämnda undersökningar och klarlägganden har varit nödvändiga för att
över huvud taget kunna göra riktiga bedömningar vad gäller vattenuttag och
avloppsutsläpp för kommuner och industrier.

Förbunden har dessutom utfört inventering av avloppsutsläpp och andra
förhållanden, som är av betydelse i vattenvårdssammanhang. Dessutom har
en del förbund genom direkt rådgivning och utarbetande av kontrollplaner
för avloppsverk inriktat arbetet på direkt vattenskyddande och vattenvårdande
åtgärder. Det värdefulla och intensiva arbete, som ett vattenvårdsförbund
utför, framgår av en av Tidans Vattenvårdsförbund utarbetad 1 O-år sredogörelse.

Enligt motionärerna arbetar nu förbunden med alltför knappa medel för
att rätt kunna bedriva sina fortsatta arbeten. Med hänsyn till den vittgående
»allemansrätt», vilken ger var och en rätt att i en mångfald avseenden

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

utnyttja vattendragen, t. ex. för bad och fiske, kan det icke vara skäligt att
alla kostnader för vattenvårdsförbundens verksamhet skall läggas på ett fåtal
kommuner eller industrier. Det föreligger även ett viktigt behov av reglerat
samarbete mellan inom samma region (t. ex. Vänernområdet) verksamma
vattenvårdsförbund. Motionärerna finner därför statsbidrag vara befogat
dels för att bidra till att ge förbunden nödvändiga ekonomiska resurser
för att bedriva vattenvårdande arbeten, dels för att stimulera medlemmarna
till de ytterligare insatser, som erfordras för att bedriva en effektiviserad,
aktiv vattenvård. Motionärerna fortsätter:

De medel som förbunden nu har till sitt förfogande är alldeles för knappa,
och arbeten får ofta bedrivas med frivillig, kostnadsfri hjälp av både medlemmar,
länsingenjörer och utredningsmän.

Kommuner och stat har satsat mycket för en allmän förbättring av de
sanitära förhållandena genom anordnande av WC, badrum, duschmöjlighetei
in. m. Men dessa förbättringar har lett till en väsentlig försämring av
våra recipienter, som i många fall även tjänar som råvattentäkter. Bakteriehalten
har stigit, algblomningen har ökat, de kommunala och industriella
avloppsutsläppen har på sina håll så försämrat vattnet, att fiske, rekreationstillfällen,
bad etc. omöjliggjorts.

En undersökning inom vissa vattenvårdsförbund har gett upplysning om
att man i dag olfrar 75—100 kr. per invånare och år för täckande av kostnaderna
för användande av en recipients vatten och därefter utsläppande
av vatten i sämre skick än det var, då det togs ur recipienten för sitt ändamål.
För vård och kontroll av recipienten offrar man dock endast 1 å 2 promille
av nämnda belopp. En betydligt mer effektiv vattenvård skulle kunna
utföras, om bidragen kunde ökas till 0,5 å 1 % per invånare.

Genom ökade resurser skulle man kunna inrikta arbetet på effektivare
rådgivning, effeklivare övervakning bl. a. med registrerande instrument, mer
kvalificerad hjälp för tillsyn och därmed ökning av reningsverkens effekt,
utbyggnad av rapport- och alarmsystem samt utrustning och medel för utryckning
vid katastrof utsläpp (t. ex. av olja och gifter).

Remissyttrandena

Vattenöverdomstolen, Stadsförbundet och Kommunförbundet tillstyrker
den föreslagna utredningen. Vattenöverdomstolen anser utredningen böra
omfatta även luftvårdsförbund. Vatteninspektionen vill för sin del inte >motsätta
sig den ytterligare belysning av frågan som kanske kan vinnas genom
att eu förnyad offentlig utredning möjliggöres». Industriförbundet, som delar
motionärernas uppfattning om vikten av förbättrad vattenvård men som
anser vattenvårdsförbunden böra vara frivilliga privata sammanslutningar,
avstyrker motionsyrkandena.

Avsaknaden av lagstiftning på förevarande område har enligt Kommunförbundet
bidragit till att de befintliga vattenvårdsförbunden icke kunnat
utvecklas utan haft att begränsa sin verksamhet till mindre betydelsefulla

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

uppgifter. Kommunförbundet erinrar om de förhållanden som under senare
år uppstått vid åtskilliga av våra vattendrag — i första hand de sydsvenska
— till följd av förorening genom utsläpp av industriellt avloppsvatten.
Härtill bör läggas det förhållandet att av vattendomstol enligt vattenlagen
meddelade villkor för utsläpp av avloppsvatten i regel kan omprövas
endast vart tionde år. Nämnda förhållanden har i vissa fall, framhåller
förbundet, medfört stor skada på allmänna intressen i form av förstörda
friluftsbad, dålig lukt i bostadsområden samt försämrade möjligheter
att utnyttja tidigare omtyckta områden som rekreations- och turistmål.
En påtaglig tendens till ytterligare koncentration av industriell
verksamhet till sådana regioner kommer att medföra ytterligare försämrade
förhållanden i nämnda avseenden, om inte effektiva motåtgärder till
vattendragens skydd vidtas.

Vattenvårdsförbundens uppgift bör enligt Industriförbundet i princip
vara att genom undersökningar kartlägga recipientförhållanden, inventera
intag av vatten och utsläpp av avloppsvatten etc. Sådan kartläggning ger berörda
parter värdefullt underlag för bedömning av erforderliga åtgärder.
De praktiska erfarenheterna från det hittillsvarande frivilliga arbetet har
enligt Industriförbundet också varit mycket goda i vad gäller vattenvårdsförbundens
arbete med att undersöka, registrera och informera.

Vattenöverdomstolen anser att syftet med sådana förbund bör främst
vara att därigenom skapa organ som kan komma till rätta med de föroreningar
som redan uppkommit och som hotar att öka framför allt genom
koncentrationen av bebyggelsen till allt större centralorter och genom industrins
strukturrationalisering.

Sambandet mellan motionsförslagen och den nya natur vårdsorganisationen
har uppmärksammats i en del yttranden. Under förutsättning att
den statliga administrativa behandlingen av vattenvårdsärendena skedde
enbart centralt, kunde det enligt Industriförbundet eventuellt finnas motiv
att ge vattenvårdsförbunden en legalt reglerad ställning. Tanken skulle i
sådant fall vara att vattenvårdsförbunden skulle arbeta i stället för regionala
myndigheter på vattenvårdsområdet, liksom sker t. ex. i England. Genom
principbeslutet vid 1965 års riksdag om att länsingenjörerna för vatten
och avlopp skall inordnas i länsstyrelserna och vara vattenvårdens regionalorgan
bortfaller emellertid motiven för att regionalt tillskapa ytterligare
organ för handläggning av vattenvårdsärendena. Den regionala administrationen
av vattenvården har, framhåller Industriförbundet, genom 1985 års
beslut förlagts i anslutning till länsindelningen och icke i anslutning till
nederbördsområden.

Vatteninspektionen erinrar om förslaget till ny central och regional naturvårdsorganisation
som nu förelagts riksdagen. Detta förslag innebär på

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

det centrala planet men särskilt på länsplanet ökade möjligheter för samordnande
åtgärder till motverkande av bl. a. vattenförorening. Vatteninspektionen
framhåller att det är framför allt konkreta åtgärder mot förorening
som erfordras, dels i form av sanering av befintliga utsläpp, dels i form
av planering mot otillbörligt utnyttjande av vattendragen för nya utsläpp.
Vattenvårdsförbund av olika slag bör självfallet enligt vatteninspektionen
kunna komplettera en sådan organisation. Närmare praktiska erfarenheter
kan dock behöva vinnas om de lämpliga formerna för arbetsfördelningen
mellan den statliga regionala organisationen och vattenvårdsförbunden, innan
förnyade utredningar på området sker. — Länsstyrelserna och de till
dessa hörande naturvårdsenheter som föreslagits skola inrättas torde enligt
inspektionen få goda möjligheter att under hand i praktiken utveckla
en lämplig arbetsfördelning på regionalplanet och tillse att förekommande
brister i mån så erfordras regleras av statsmakterna.

Utredningsförslaget berörs även mot bakgrund av bl. a. immissionssakkunnigas
betänkande om luftförorening, buller och andra immissioner (SOU
1966:65). Industriförbundet anser att man redan nu kan förutse att de
sakkunnigas förslag kommer att föranleda lagstiftningsåtgärder som innebär
en väsentligt större offentlig medverkan i arbetet på att lösa olika
miljövårdsproblem och att hålla dem under kontroll. Härvid anser förbundet
att det inte nog kan understrykas vikten av att den statliga regionala
oiganisationen är tillräckligt utbyggd för att rätt kunna omhänderha
de uppgifter som åläggs densamma. I annat fall skulle bl. a. näringslivet
och därmed också samhället i dess helhet kunna åsamkas betydande olägenheter.
Mot denna bakgrund förefaller det enligt Industriförbundet särskilt
angeläget att man inte komplicerar den regionala administrationen genom
att tillskapa nya uppgifter för vattenvårdsförbunden utöver dem som de
i edan har. I stället bör man satsa på en utbyggnad av den redan beslutade
regionala organisationen. Den nya organisationen på miljövårdsområdet
är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1967, och detta förhållande utgör ytterligare
ett skäl att inte nu sätta i gång nya utredningar om ändringar i den
planerade organisationen.

Vattenöver domstolen säger att varken nu gällande lagstiftning eller immissionssakkunnigas
förslag ger tillräckliga möjligheter att komma till rätta
med redan existerande förorening och torde åtminstone såvitt gäller vattenvårdslagstiftningen
inte heller erbjuda tillfredsställande möjligheter att
skydda ännu orörda vatten mot förorening, särskilt från kommunalt avloppsvatten.

I frågor om hur problemen på området bör utredas anför vattenöverdomstolen
att förutsättningar härför finns om samverkan kan åstadkommas
mellan alla dem som orsakar föroreningarna och alla tvingas bidra åtmins -

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

tone till nödvändiga kostnader för att motverka föroreningarna. Enligt vattenöverdomstolen
bör denna samverkan kanske även omfatta sådana industrier
och kommuner som utnyttjar vattnet för sin vattenförsörjning ellei
för annat liknande ändamål. Vattenöverdomstolen fortsätter:

De nuvarande frivilliga vattenvårdsförbunden har huvudsakligen hatt
undersökande och registrerande uppgifter, men det torde trots denna begränsning
mången gång ha varit svart att astadkomma arbeisdugliga föibund.
Vill man få någon verklig förbättring, torde det vara nödvändigt att
tillskapa handlingskraftiga förbund som kan genomföra erforderliga åtgärder.

Exempel på liknande sammanslutningar är de företag som bildats med
stöd av 3 eller 7 kap. vattenlagen. Vidare torde bestämmelserna i byggnadslagen
om regionplaner och regionplaneförbund kunna komma till användning
för motsvarande ändamål, men dessa bestämmelser torde ej vara lämpliga då
det gäller att komma till rätta med industriella föroreningar (jfr 8 kap.
33 § vattenlagen). Om immissionssakkunnigas förslag genomförs, synes det
mest ändamålsenligt att bygga vidare på och utveckla reglerna om tvångsföretag
i vattenlagen.

Vattenöverdomstolen betonar vidare att sammanhanget mellan vatten- och
luftvård bör — som antytts i immissionssakkunnigas ovan åteigi\na preliminära
utkast — fullföljas även då det gäller att genom samverkan mellan
kommuner och industrier motverka uppkomsten av skada och olägenhet
på grund av förorening av vatten och luft. Det förhållandet att immissionssakkunniga
icke ansett sig kunna utreda frågan, bör ej föranleda att spörsmålet
läggs åt sidan utan i stället bör enligt vattenöverdomstolens mening
frågan om vatten- och luftvårdsförbund göras till föremål för särskild
utredning.

Vatteninspektionen framhåller behovet av att i en utredning ändamålet
med sammanslutningar kan definieras. De frivilliga vattenvårdsförbund
som sedan mitten av 1950-talet finns i Sverige har huvudsakligen haft rent
undersökande uppgifter. Helt andra, mera handgripliga uppgifter har Käppalaförbundet
för områdena norr om Stockholm och Sydöstra stockholmsregionens
va-verksaktiebolag. I Malmö-, Göteborgs- och Karlstadsregioneina
pågår även en viss regionplanering som syftar till konkreta vattenvårdande
åtgärder för större områden. Det torde enligt vatteninspektionen
särskilt vara för en verksamhet av sistnämnda slag som tvingande bestämmelser
kan erfordras beträffande anslutning in. m.

Stadsförbundet anför följande.

I sitt yttrande den 15.12.1964 över vattenvårdskommitténs betänkande
angående vattenvårdens organisation m. in. beklagade förbundet att kommittén
utan något redovisat försök till utformning av lämpliga bestämmelser
ställt sig avvisande till en legal reglering av vattenvårdsförbunden.
Enligt styrelsens mening voro dessa ett värdefullt komplement på det lokalplanet
till den hårt belastade statliga vattenvårdsorganisationen. Frågan
om lämpligt avpassade regler om bl. a. bildande, medlemskap, uppgifter
och finansiering borde därför göras till föremål för förnyad utredning,

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

varvid i första hand den engelska förebilden i tillämpliga delar torde kunna
ge viss ledning.

Sedan nämnda yttrande avgavs har intet inträffat som ger anledning till
en ändrad syn på vattenvårdsförbundens uppgifter och behovet av viss legal
reglering av dem. Frånvaron hittills av varje statligt initiativ till förstärkning
av vattenvårdsförbundens allmänna ställning och möligheter till
effektivare insatser eller ens till eu utredning därom — trots att såväl riksdagen
som vissa på området särskilt initierade statliga myndigheter uttalat
sig för en sådan-— har emellertid skapat en viss osäkerhet angående
statsmakternas inställning till vattenvårdsförbunden. Med hänsyn till den
viktiga funktion de enligt styrelsens uppfattning har är det därför angeläget
att deras ställning, organisation och ekonomiska förutsättningar närmare
fixeras.

Kommunförbundet anser att vad som behöver utredas är frågan om den
rättsliga regleringen av sammanslutningar mellan olika förorenarintressenter
inom ett visst vattenområde, skyldigheten att ingå i dylik sammanslutning
samt skyldigheten att vidta föreskrivna eller i övrigt erforderliga
åtgärder till skydd mot vattendragens förorening samt kostnadernas fördelning
måtte bli föremål för utredning.

Enligt natt enöver domstolen maste de ekonomiska förhållandena vara av
stor betydelse för hur förbunden kommer att fungera. Frågan om statliga
bidrag till förbunden och om beskattnings- och finansieringsreglerna för
industrierna bör därtör också utredas i sammanhanget.

Utskottet

Sedan mitten av 1950-talet har i Sverige bildats ett femtontal sammanslutningar,
i regel benämnda vattenvårdsförbund, med uppgift att främja
vattenvålden inom visst vattendrag eller del därav. Sammanslutningarna
har tillkommit på frivillighetens väg, i flertalet fall på initiativ eller under
medverkan av länsstyrelse. Anslutna är i regel dels berörda kommuner
och dels industrier med större utsläpp av förorenat avloppsvatten. I några
eller något fall ingår dessutom som medlemmar sjukvårdsanstalter eller
landsting som huvudmän för sjukhus, hushållningssällskap, kraftregleringsföretag,
flottningsförening eller fiskevårdsförening. Förbundens verksamhet
finansieras genom medlemsavgifter.

Förbunden har i regel främst till uppgift att genom vattenundersökningar
kartlägga recipientförhållandena och följa förändringarna i fråga om föroreningsgraden.
Förbunden utför även inventering av vattenintag, badplatser
och avloppsutsläpp. En del förbund har genom rådgivning och utarbetande
av kontrollplaner för avloppsverk inriktat arbetet på direkt vattenskyddande
och vattenvardande åtgärder. Eu viktig del av verksamheten är

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

även att ge medlemmarna fortlöpande upplysningar om vattendragets tillstånd
och om aktuella vattenvårdsfrågor i allmänhet eller för bygden. Förbunden
strävar vidare efter att skapa och vidmakthålla intresset för frivilliga
åtgärder för att skydda vattnet.

Vattenvårdskommittén fann i sitt slutbetänkande 1964 att det varken
var lämpligt eller erforderligt att införa lagstiftning på området. Kommittén,
som uttalade som sin uppfattning att huvudansvaret för vattenvården
vilade på statsmakterna, uppgav som motiv för sitt ställningstagande att
några påtagliga behov av tvångsanslutning veterligen inte förekommit. Vidare
ansåg kommittén att det torde möta åtskilliga svårigheter att uppställa
lämpliga regler för sådan anslutning. Det främsta skälet häremot
ansågs dock vara att värdet av att tvinga någon delta i ett samarbete, till
vilket han ställer sig ovillig, tedde sig mycket tvivelaktigt. Mot kommitténs
ställningstagande reserverade sig en ledamot av utredningen. Majoriteten
av remissinstanserna anslöt sig till de synpunkter som reservanten anförde.

Frågan behandlades inte närmare i den proposition som år 1965 framlades
i anledning av betänkandet. Riksdagen ansåg sig dock kunna förutsätta
att Kungl. Maj :t skulle låta, då förhållandena så påkallade, verkställa
erforderliga utredningar på vattenvårdsområdet bl. a. beträffande en
motionsvis upptagen fråga om lagstiftningsåtgärder om vattenvårdsförbund.

Trots vissa olikheter i utformningen har de nu aktuella motionerna,
vilkas innehåll ovan redovisats, samma syfte, nämligen att få till stånd
en snabb och allsidig utredning om en rättslig reglering av vattenvårdsförbundens
uppgifter och organisation samt, såvitt gäller motionerna 1:638
och 11:576, om möjligheterna till en förstärkning av deras ekonomiska
förutsättningar genom bidrag från staten.

Samtliga remissinstanser i ärendet utom Industriförbundet tillstyrker
motionärernas förslag om en utredning. Man framhåller bl. a. att avsaknaden
av lagstiftning på området bidragit till att vattenvårdsförbunden
inte kunnat utvecklas utan tvingats begränsa sin verksamhet. Förebilder
till lagstiftning torde enligt vattenöverdomstolen kunna hämtas från vattenlagens
bestämmelser i 3 eller 7 kap. för sådana vattenreglerings- respektive
torrläggningsföretag, som bildats med stöd därav. Vidare torde bestämmelsen
i byggnadslagen om regionplaner och regionplaneförbund kunna
i viss mån användas. Om immisionssakkunnigas förslag om bl. a. den
framtida miljövården genomförs anser emellertid domstolen det mest ändamålsenligt
att bygga vidare på och utveckla reglerna om tvångsföretag i
vattenlagen.

Industriförbundet, som uppger erfarenheterna vara goda i vad gäller
vattenvårdsförbundens arbete att undersöka, registrera och informera på
vattenvårdsområdet, anser att förbunden bör vara frivilliga privata sam -

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

manslutningar. Särskilt med hänsyn till de av statsmakterna godtagna
riktlinjerna för vattenvårdsarbetet, varigenom bl. a. länsingenjörerna för
vatten och avlopp inordnas i länsstyrelesrna, och med tanke på immisionssakkunnigas
förslag anser Industriförbundet att man inte bör tillskapa
nya uppgifter för vattenvårdsförbunden utöver dem de redan har. Liknande
synpunkter framföres av vatteninspektionen.

Genom propositionen 1967:59 framläggs förslag till en ny organisation
för natur-, vatten- och luftvården. Som central myndighet föreslås ett nytt
statligt ämbetsverk, naturvårdsverket, till vilket knyts bl. a. ett vattenvårdsråd.
Länsstyrelsen tillföres särskilda naturvårdsenheter, i vilka länsingenjörskontoren
går upp. För behandling av vattenvårdsfrågor på det
regionala planet föreslås fem nya tjänster som byrådirektörer. Genom den
sålunda föreslagna samordningen och utbyggnaden kan en viss förbättring
förväntas inom vattenvården. Lokalt torde detta komma att märkas mest
i fråga om tillsynen men knappast i någon större utsträckning beträffande
sådana direkt vattenvårdande uppgifter som vattenvårdsförbunden påtagit
sig. Förbunden kommer därför att allt framgent vid sidan av den nya lokala
organisationen ha väsentliga uppgifter att fylla.

Såsom framhållits under remissbehandlingen torde avsaknaden av lagstiftning
i fråga om vattenvårdsförbunden bidra till att förbunden inte
alltid kan utöva sin verksamhet på effektivaste sätt. Bristen på reglerande
bestämmelser kan sålunda medföra att ett förbund hastigt kan komma att
upplösas enbart genom att ett mindre antal av medlemmarna godtyckligt
utträder ur förbundet. Utan tvingande regler kan även svårigheter uppstå
vid bildandet av ett förbund. I vissa fall lär sådana initiativ ha misslyckats
och i andra fall har den tid som erfordras för att bilda ett förbund varit
orimligt lång. Genom en rättslig reglering kan även exempelvis frågan om
bidragsskyldigheten lösas. De som är mera passiva kan därigenom tvingas
att ekonomiskt bidra till de gemensamma kostnaderna.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet i likhet med de flesta remissinstanserna
det vara angeläget att frågan om lagstiftning rörande
vattenvårdsförbunden närmare övervägs. Det torde få ankomma på Kungl.
Miaj :t att snarast möjligt föranstalta om utredning på området. Härvid
synes framför allt böra övervägas frågan om skyldigheten att ingå i sammanslutningen,
om samverkan mellan dem — kommuner, industrier och
andra — som utnyttjar vattnet för vattenförsörjning, fiske m. in. och mellan
dem som använder samma vatten som recipient för avloppsvatten, om
intressenternas inbördes rättigheter och skyldigheter, bl. a. i fråga om vilka
åtgärder intressenterna bör ha att vidta till skydd mot vattendragens förorening,
samt om de ekonomiska förpliktelserna och kostnadernas fördelning.
Utskottet vill i sammanhanget peka på att regler beträffande likartade
frågor finns i tvångsrättsliga lagar som vattenlagen och lagen om enskilda
vägar. Även frågan om statligt stöd till sammanslutningarna bör övervä -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967 17

gas liksom övriga frågor som har samband med vattenvårdsförbundens uppgifter,
organisation och ekonomi.

Vad utskottet sålunda anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.
Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna 1: 450 och II:
814 samt 1:638 och 11:576 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 13 april 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Knut Johansson*, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson*,
Åkesson och fru Landberg;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Grebäck, Hedin, Persson i Tandö*, Tobé och From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670032