Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
1
Nr 28
Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för att motverka
mörker olyckor.
Tredje lagutskottet bär behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 813, av herr Nordgren om åtgärder
för att motverka mörkerolyckor.
I motionen hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att Kungl. Maj:t måtte överväga åtgärder om effektivisering av
försöksverksamheten på detta område och med stöd av uppnådda resultat
utfärda erforderliga föreskrifter i syfte att minska mörkerolyckorna».
Över motionen har utskottet på sätt § 46 i riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
statens trafiksäkerhetsråd. På begäran av utskottet har yttrande därjämte
utgetts av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF).
Gällande bestämmelser
I fråga om fordons utrustning beträffande lyktor, som visar sken framåt,
stadgas i 3 § 1 mom. e) vägtrafikförordningen den 28 september 1951 att bil
framtill skall vara försedd med minst två på samma höjd, en på vardera
sidan av bilen, anbragta lyktor, som kan visa vitt eller gult sken av sådan
sammanlagd ljusstyrka, att bilen under mörker kan föras på betryggande
sätt. Samma gäller för trehjulig motorcykel (4 § d). Beträffande annan
motorcykel är föreskrivet att den skall vara försedd framtill med minst en
lykta med sådant sken och av sådan ljusstyrka att motorcykeln under mörker
kan föras på betryggande sätt (4 § d). Motsvarande regel gäller för
mopeder enligt förordningen den 5 maj 1960 om mopeder. För traktor och
motorredskap stadgas att desamma vid färd under mörker på allmän väg,
gata eller annan allmän plats skall vara försedda med två lyktor framtill av
ovannämnda beskaffenhet (5 § 2 inom.). Då traktor eller motorredskap i
andra fall föres under mörker är det tillräckligt med en lykta på högra sidan,
som visar vitt eller gult sken framåt (5 § 3 mom.). Cykel skall vid cykling
under mörker vara försedd med lykta framtill, som visar vitt eller gult sken
av tillräcklig ljusstyrka för att cykeln skall kunna föras på betryggande sätt
(7 § 1 mom. b). I samtliga fall gäller att, därest lyktan har bländande sken,
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 3 avd. Nr 28
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
den snabbt skall kunna avbländas på tillfredsställande sätt. Även på fordon
förspänt med dragare skall vid färd under mörker på allmän väg, gata eller
annan allmän plats finnas lykta (8 §).
Utrustningsbestämmelserna innehåller också föreskrifter om baklyktor
och reflcxanordningar. Bil och släpvagn, som dragés av bil, skall baktill vara
försedd med dels två på samma höjd, en på vardera sidan av fordonet anbragta
lyktor, som kan visa rött sken bakåt (baklyktor), dels två på samma
sätt anbragta reflexanordningar som vid belysning återkastar rött sken bakåt.
Lyktor och reflexanordningar får kombineras. Motsvarande bestämmelser
om lykta och reflexanordning gäller för motorcykel och till sådan kopplad
sidovagn samt moped. Beträffande traktor och släpfordon, som dragés
av traktor, släpsläde, som dragés av bil, samt efterfordon och cykel finns
också bestämmelser om baklyktor och reflexanordningar, som dock gäller
endast vid färd under mörker. Bestämmelserna rörande släpfordon, som dragés
av traktor, och efterfordon är vidare begränsade att gälla bara vid färd
på allmän väg, gata eller annan allmän plats. Även på fordon förspänt med
dragare skall vid färd under mörker på allmän väg, gata eller annan allmän
plats finnas lykta som visar rött sken bakåt samt reflexanordningar.
Släpfordon eller efterfordon vars högra del skjuter längre in på vägen
än det dragande fordonet skall, om skillnaden överstiger 20 centimeter, vid
färd under mörker framtill på högra sidan vara försett med lykta, som
visar vitt eller gult sken framåt.
I 51 § vägtrafikförordningen finns föreskrifter om belysning. Härom stadgas
bl. a. följande.
Då fordon under mörker föres på väg, skall föreskriven lykta vara tänd.
På bil och motorcykel skall sådan lykta hållas tänd även vid färd på väg i
tät dimma. — I stället för stadgad lykta för sken framåt får motsvarande
parkeringslykta användas på väg där tillfredsställande belysning är anordnad.
— Fordon, som under mörker är uppställt på väg annorstädes än å
parkeringsplats, skall, såvida tillfredsställande vägbelysning icke är anordnad,
vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet med vad
som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg; dock att i stället
för stadgad lykta för sken framåt motsvarande parkeringslykta får användas.
— På fordon får icke begagnas bländande ljus på väg, där tillfredsställande
belysning är anordnad, eller vid möte med annat fordon, eller när fordonet
är uppställt på väg. Vid möte med fordon skall avbländning ske i god
tid. — På fordon får under färd icke framåt visas annat än vitt eller gult
sken, såvida ej annat blivit i särskild ordning föreskrivet eller medgivet. På
fordon får ej nyttjas belysningsanordning med blinkande sken, med mindre
tillstånd därtill meddelats av Konungen eller myndighet som Konungen
därtill förordnat. Vad här sagts avser icke körriktningsvisare.
Huvudreglerna om stannande och uppställning av fordon är meddelade i
49 § vägtrafikförordningen. I paragrafens 1 mom. stadgas, att fordon inte
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
3
får stannas eller uppställas på väg på sådan plats eller sådant sätt, att fara
uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller
störes, samt att stannande och uppställning såvitt möjligt skall ske på
vänstra sidan av vägen. I 2 mom. föreskrives bl. a., att stannande eller uppställning
på väg inte utan att trafikförhållandena det föranleder får äga
rum på motorväg annorstädes än på parkeringsplats och inte heller i skarp
kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan
plats, där sikten är skymd. Vidare föreskrives att, om fordon på grund
av motorfel eller av annan sådan orsak blivit stående på plats som nu
nämnts, det åligger föraren att snarast avlägsna fordonet från körbanan.
Enligt 60 § 2 mom. fjärde stycket vägtrafikförordningen gäller att den
som under mörker färdas gående på väg, varest tillfredsställande belysning
ej är anordnad och särskild gångbana ej finnes, bör vara försedd med tänd
lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som vid belysning
skarpt avtecknar sig mot omgivningen.
Tidigare riksdagsbehandling m. in.
A. Angående sidostrålkastarc
Vid 1963 års riksdag väcktes motion (II: 674) av herr Nordgren, vari hemställdes
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungi.
Maj :t måtte överväga föreskrifter om försök med sidostrålkastare.
Motionen, som remissbehandlades, avstyrktes av bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Styrelsen uppgav att det redan vid prov i början på
1950-talet kunnat konstateras att en sådan strålkastares effekt var mycket
ringa. NTF förordade däremot att förslaget skulle prövas av vetenskaplig
expertis, och trafiksäkerhetsrådet uppgav att sådana försök skulle äga rum.
Tredje lagutskottet avstyrkte motionen i utlåtande nr 17 nämnda år 1963
under hänvisning till att effekten av den aktuella hjälpstrålkastaren skulle
studeras vid de nämnda försöken. Genom dessa undersökningar ansågs
motionärernas hemställan bli tillgodosedd.
Utlåtandet godkändes av riksdagen.
B. Beträffande gående i mörker
1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll i sitt år 1954 avlämnade betänkande,
att fotgängare är den grupp av trafikanter, som drabbas hårdast
av påkörningsolyckor. Enligt utredningens mening var det lämpligast, att
fotgängarna mera allmänt bar med sig varningslykta eller begagnade något
reflekterande märke på sin klädsel. Utredningen föreslog därför, att 60 §
vägtrafikförordningen skulle tillföras ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande
karaktär och av innehåll, att gående, som använde cykelbana eller
körbana, borde bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 28
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
eller annan anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust
klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli
bättre synlig för andra trafikanter. Utredningen hemställde vidare, att NTF
måtte anmodas att upptaga spörsmålen om bättre säkerhet för fotgängare
under mörker till behandling. Utredningen ville också, att föreskriften om
att fotgängare, då gång- eller cykelbana saknas, skall begagna yttersta delen
av vägen, företrädesvis den på högra sidan, skulle ändras så till vida att
ordet »företrädesvis» utgick.
I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag förklarade föredragande departementschefen
emellertid, att de föreslagna bestämmelserna, som ej var
förenade med någon straffsanktion, inte hade sin plats i vägtrafikförordningen.
Departementschefen fann det däremot vara en angelägen uppgift
för myndigheter och sammanslutningar, som sysslade med trafiksäkerhetsfrågor,
att bibringa allmänheten insikt om den verkliga omfattningen av
de faror, som är förenade med underlåtenhet att iakttaga de av utredningen
förordade försiktighetsmåtten.
I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motioner, i vilka föreslogs,
att Kungl. Maj :t måtte ta initiativet till att en upplysningskampanj
anordnades i syfte att redovisa riskerna för fotgängare i mörker och att visa
på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i form av reflekterande material.
Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 34
över propositionen och de i ämnet väckta motionerna, att utskottet ansåg
en i nämnda motioner efterlyst upplysningskampanj lämpligen böra anförtros
åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men att utskottet
inte fann det nödvändigt att hemställa, att Kungl. Maj :t tog initiativ
till en sådan kampanj.
I propositionen nr 69 till 1958 års A-riksdag framlades förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen m. m. I anledning av propositionen väcktes
motioner med förslag om införande i vägtrafikförordningen av en bestämmelse
av huvudsakligen rådgivande karaktär och av innehåll, att gående
som använder cykelbana eller körbana, borde bära tänd lykta eller vara
försedd med armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande material
eller ock bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan
liknande åtgärd för att bii bättre synlig för andra trafikanter.
Andra lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 sig
icke kunna tillstyrka motionerna och anförde:
Detta utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att
utskottet skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna
avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.
Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av att
gående på olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem under
mörker. Utskottet vill också uttala sin uppskattning av det intresse för
dessa problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,
inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967 5
icke lämpligt att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den karaktär
som föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda och
upplysning.
Vid 1960 års riksdag väcktes motioner med förslag att gående på väg, som
saknar belysning och gångbana, i mörker bör vara utrustad med lykta eller
ha på kläderna fastsatta reflexanordningar. Andra lagutskottet uttalade i sitt
utlåtande nr 63, som godkändes av riksdagen, följande:
De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle utan
tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en
angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade
med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker samt
om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika risker.
Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att
intensiv upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet
från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets
mening skulle emellertid de organisationer, som bedriver sådan verksamhet,
otvivelaktigt stödjas i sitt arbete om en bestämmelse av det slag motionärerna
förordat intages i författningen. Att som skäl häremot anföra att en
icke straffsanktionerad bestämmelse ej bör införas i vägtrafikförordningen
är icke bärande, enär förordningen redan nu innehåller bestämmelser av
enbart rådgivande karaktär, t. ex. föreskriften att gående sinsemellan bör
väja åt vänster. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna i denna del.
I anledning av riksdagens ställningstagande i frågan (skrivelse nr 371)
förordnade Ivungl. Maj :t, att 60 § 2 mom. sista stycket vägtrafikförordningen
skulle få den lydelse stadgandet nu, enligt vad ovan redovisats, innehar.
Stadgandet trädde i kraft den 1 januari 1961.
I motioner väckta vid 7.964 års riksdag anfördes bl. a. att, eftersom
det särskilt i mörker är starkt motiverat från trafiksäkerhetssynpunkt att
gående färdas på höger sida av vägen, bestämmelsen om gåendes färdriktning
bör ändras så att den även härvidlag blir tvingande. Samma synpunkter
gjorde sig enligt motionärerna gällande beträffande rekommendationen
om gåendes utrustning i mörker. I sistnämnda hänseende tillkom enligt
vad i motionerna anfördes att underlåtenhet att följa rekommendationen
medfört dom för vårdslöshet i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen. Motionärerna
hemställde därför om sådan ändring av 60 § vägtrafikförordningen
att gående blir skyldig dels att färdas på vägens högra sida och dels att
vid färd under mörker bära reflexer eller annat skydd, om tillfredsställande
belysning saknas.
Tredje lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 15
bl. a. följande.
Beträffande den i motionerna I: 346 och II: 398 ifrågasatta skärpningen
av 60 § 2 mom. sista stycket vägtrafikförordningen vill utskottet framhålla
att rekommendationen om gåendes utrustning i mörker trätt i kraft först
den 1 januari 1961. Rekommendationen infördes i syfte att stödja den propagandaverksamhet
som särskilt från NTF:s sida föres i syfte att upplysa
fotgängarna om de risker som är förenade med att utan lykta eller reflex
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
anordning gå längs en väg under mörker samt om de medel som står dem till
buds för att skydda sig mot dylika risker. Det är enligt utskottets mening
ännu för tidigt att bedöma om bestämmelsen med sin nuvarande utformning
fått avsedd verkan. Utskottet finner anledning ej föreligga att i sammanhanget
ingå på frågan, huruvida underlåtenhet att följa rekommendationen
i särskilt fall kan anses innefatta vårdslöshet i trafik.
Ehuru utskottet förklarade sig hysa sympati för dessa och ett par andra
motioners syfte att öka trafiksäkerheten, ansåg utskottet på grund av det
anförda att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna för det
dåvarande ej var påkallad.
Vid 1965 och 1966 års riksdagar väckta motioner i ämnet har avslagits
väsentligen under hänvisning till Nordisk vägtrafikkommittés arbete (jfr
L3U 1965: 5 och 1966: 6).
Nordisk vägtrafikkommitté
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 december 1960 har tillkallats
svenska ledamöter att ingå i en nordisk kommitté med uppgift att utarbeta
förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge
och Sverige.
Kommittén, som tidigare redovisat förslag till enhetliga vägmärken för
de fyra länderna, har den 26 maj 1966 avgivit betänkande angående enhetliga
vägtrafikregler (NU 1966: 2—3). I denna etapp har kommittén i huvudsak
behandlat de egentliga trafikreglerna, dvs. i princip de regler som avser
vägtrafikants uppträdande i trafiken.
Vad gäller innehållet i förslaget må nämnas att detta saknar motsvarighet
till stadgandet i 60 § 2 mom. fjärde stycket vägtrafikförordningen, innehållande
den i det föregående nämnda rekommendationen angående gåendes utrustning
i mörker med tänd lykta eller reflexanordning. Kommittén har nämligen
inte ansett sig kunna förorda att trafikreglerna innehåller bestämmelser
som har karaktären av rekommendationer.
I övrigt må här nämnas att kommittén föreslår en bestämmelse, som
innebär att när motordrivet fordon — dock ej motorcykel — släpfordon eller
fordon avsett att dragas på grund av olyckshändelse, motorfel eller liknande
blivit stående på körbana utom tättbebyggt område där det enligt vissa
andra bestämmelser i förslaget (gällande bl. a. förbud mot stannande och
parkering i vägport eller tunnel, på backkrön, i kurva och på motorväg) inte
får stannas eller parkeras skall föraren, om fordonet inte genast kan flyttas
till lämplig plats, sätta ut varningsanordning enligt särskilda bestämmelser.
Om fordonet eljest stannats annat än kortvarigt eller parkerats på körbana
utom tättbebyggt område, skall sådan utmärkning ske under mörker eller
när väderleksförhållandena försvårar möjligheten att i tid se fordonet. Varningsanordning
skall placeras så att andra förare varnas i god tid.
Frågan om utseendet på den anordning som skall användas vid förvarning
har inte behandlats i förslaget, enär föreskrifterna i detta hänseende ansetts
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
böra inflyta bland reglerna om fordons utrustning. Dessa kominer att överses
under det fortsatta arbetet.
Vad gäller frågan om varningstrianglar hänvisar utskottet i övrigt till sitt
utlåtande nr 12 detta år.
Kommitténs betänkande remissbehandlas f. n.
Motionen
Motionären anför bl. a. att antalet bilar på våra vägar ökar år från år och
att trafikdöden kräver allt fler och fler offer. Under år 1966 skadades 19 000
och dödades 1 060 personer i trafiken. Detta förhållande gör det enligt motionärens
mening ytterst angeläget att trafiksäkerheten — forsknings- och
försöksverksamheten — ägnas all den uppmärksamhet som är möjlig.
Motionären finner det mot bakgrunden av att mörkerolyckorna utgör en
stor procent av de inträffade olyckorna befogat att frågan om dessa olyckor
bryts ut ur den allmänna trafiksäkerhetsforskningen och att man söker
vidtaga snabba åtgärder inom detta område.
I fortsättningen sägs i motionen att vid möte med bil i mörker mörklägges
i samma ögonblick som de mötande bilarna bländar av större delen av den
sida av vägbanan, som den mötande bilen färdas på. Möjligheten att i tid
upptäcka människor, djur eller föremål på vägbanan försvåras avsevärt och
allvarliga risker för olyckor inträder. Med den tekniska utrustning som bilarna
nu är utrustade med anser motionären det möjligt att i viss mån motverka
mörkläggningen av resp. vägbana genom att bilarna förses med en
mindre strålkastare som riktas vinkelrätt eller något snett bakåt från fordonets
sida. Om detta ljus kopplas på samtidigt som avbländningen sker
lyser det upp den mörklagda vägbanan och vederbörande bilförare kan lättare
upptäcka ev. hinder på vägbanan. Motionären anser att det nu — med
tanke på att många av bilarna har ett flertal strålkastare riktade rakt fram
— inte torde vara någon svårighet eller förenat med några större kostnader
att montera en sådan belysning.
Motionären pekar även på att trafiksäkerheten kan förbättras genom att
gående och cyklande personer i avsevärt större utsträckning än för närvarande
använder sig av reflcxband. Andra åtgärder torde också enligt motionärens
mening finnas för att motverka mörkerolyckorna. En effektivisering
av forsknings- och försöksverksamheten på detta område sägs med
tanke på de många mörkerolyckorna vara ytterst angelägen.
Remissyttrandena
Motionen avstyrks i sin helhet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
statens trafiksäkerhetsråd. NTF avstyrker förslaget om särskild sidostrålkastare
och för i övrigt fram förslaget att gående skall obligatoriskt bära
reflexmaterial på mörka och dåligt belysta gator och vägar.
NTF framhåller allmänt att enligt för närvarande föreliggande upp -
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
gifter dödades under år 1966 omkring 1 275 personer och skadades 23 000—
24 000 personer i trafiken. Utom tättbebyggt område inträffar cirka 30 % av
trafikolyckorna under mörker. Inom tättbebyggt område är motsvarande
siffra cirka 40 %.
Vad beträffar den i motionen berörda frågan om särskild sidostrålkastare
anför väg- och vattenbgggnadsstgrclsen att det i början av 1950-talet utfördes prov med en i Sverige tillverkad lykta, som avsågs att inbyggas
i högra karosscrisidan på bil bakom framhjulet och inkopplas i det
elektriska systemet, så att den tändes, då fordonets huvudstrålkastare kopplades
om från hel- till halvljus. Lyktan skulle därvid belysa den mötandes
del av vägbanan. Vid proven, som följdes av tjänstemän vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kunde konstateras, att lyktans effekt var mycket liten.
Sålunda kunde man vid proven ej alltid avgöra, om lyktan, som även kunde
tändas och släckas separat, var tänd vid möte. Styrelsen anser inte, att en
anordning av ifrågavarande slag kan bidraga till ökad trafiksäkerhet och
under inga omständigheter i sådan omfattning, att utfärdande av bestämmelser,
innebärande att alla fordon skall vara försedda med sådan lykta,
skulle kunna motiveras med hänsyn till kostnaderna för inbyggnad av lyktan
på fordonen. Enligt styrelsens bedömande måste åtminstone på vissa
bilar lyktan byggas in i fordonets karosserisida, vilket ställer sig relativt
dyrbart. Även om inbyggnaden på många bilar kan göras på ett billigare
sätt, torde den totala kostnaden för att utrusta samtliga bilar med dylika
belysningsanordningar vara jämförbar med kostnaden för övergång till
högertrafik.
Statens trafiksäkerhetsråd framhåller att ifrågavarande strålkastare knappast
kan förbättra hinders — t. ex. fotgängare — synbarhet genom direkt
belysning, utan effekten skulle vara att de underlättar upptäckt genom en
förstärkning av silhuetteffekten. Efter sammanställning av vunna erfarenheter,
speciellt från direkta silhuettundersökningar, har rådet emellertid
funnit relativt osannolikt, att systemet med sidostrållcastare skall kunna
utvecklas på ett sådant sätt att det löser problemen i samband med motorfordons
möte i mörker. Enligt rådets mening torde det vara mera framgångsrikt
att satsa på andra lösningar, främst då det polariserade ljuset.
Rådet har inom sig en särskild arbetsgrupp för mörkertrafikproblemen.
Denna grupp väntas inom en nära framtid avlämna på nyligen avslutade
undersökningar vid Psykologiska institutionen i Uppsala grundade förslag
inom ämnesområdet.
Även NTF anför att den i motionen diskuterade särskilda sidostrålkastaren
på bilar har prövats och att undersökningen visade att man inte med
en sido strålkastare kan uppnå en sådan förlängning av en mötande bils
Siktsträcka att risken för påkörning av fotgängare elimineras vid de i praktiken
använda hastigheterna.
Vad gäller frågan om användande av reflex mater ial anför trafik -
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
säkerhetsrådet att sådant materials positiva effekt för sikt i mörker är
experimentellt klarlagd. Rådet hänvisar i sammanhanget till en vid Psykologiska
laboratoriet i Uppsala utförd undersökning av siktsträckor vid mörkertrafik.
Resultatet har redovisats i en i november 1960 avgiven rapport,
benämnd »Siktsträckor vid mörkertrafik». Undersökningen har omfattat
bl. a. betydelsen av ljushetsgrad hos föremål på vägen. Resultatet i denna
del sammanfattas sålunda:
Eu jämförelse av siktsträckor har gjorts för föremål (signaler) med olika
grad av ljushet (reflektans). Dels har föremål överklädda med tyg använts
(»ljusgrått», »grått» och »gråsvart»), och dels reflextape (vit Scotchlite).
Resultat:
a) siktsträckan är längre för ljusare signaler än för mörkare under hela
mötesförloppet; denna skillnad är mer utpräglad vid helljusmöte än vid
halvljusmöte;
b) särskilt markant är ökningen av siktsträcka vid övergång från tyg till
reflextape, den senare ger i allmänhet flera gånger så lång siktsträcka som
de tygklädda föremålen;
c) oavsett att erållna absolutvärden, som tidigare nämnts, ej utan vidare
får generaliseras till andra trafiksituationer och förare, förtjänar det att
påpekas att de erhållna siktsträckorna med halvljus utan mötande ljus endast
är mellan 25 och 40 meter med tygklädda signaler mot nära 150 meter
med reflextape; även under slutfasen av ett mötesförlopp har så långa siktsträckor
som i genomsnitt 125 meter vid halvljusmöte och 225 meter vid
helljusmöte erhållits med reflextape (vänster sida).
Ytterligare försök på detta område är enligt rådets mening inte erforderliga.
NTF framhåller att den omständigheten att en trafikolycka inträffar
under mörker inte betyder att mörkret varit en ensam eller bidragande orsak
till olyckan. I vissa mån kan till och med mörkret innebära en säkrare trafik
genom att bilister tack vare ljuskäglan kan upptäcka varandra tidigare än
under dagsljus. En inte ovanlig typ av mörkerolyckor är påkörning av gående
i samband med motorfordons möte under halvljus. Genom undersökningar
vid Psykologiska institutionen vid Uppsala universitet har påvisats
att en bilförares siktsträcka vid ett mörkermöte är så kort att normalbilisten
inte har någon möjlighet att stanna om han kör med högre hastighet än
cirka 35 km/tim. Det bästa sättet för en gående att skydda sig för risken för
påkörning i mörker är enligt föreningens mening att bära reflexmaterial
eller en tänd lykta. Med rätt använt reflexmaterial av god kvalitet på en
gående kan en bilförare upptäcka denne på mer än 100 meters håll vid halvljuskörning.
Mot bakgrunden av experimenten med reflexer har NTF också i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 19 mars 1985 yrkat att användandet av reflexmaterial
på mörka och mindre tillfredsställande belysta gator och vägar skulle bli
obligatoriskt.
Det kan här anmärkas att framställningen av Kungl. Maj :t lämnats utan
åtgärd.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
Beträffande frågan om effektivisering av forsknings- och
försöksverksamheten anför väg- och vattenbgggnadsstgrelsen att
forskningen på området anförtrotts statens trafiksäkerhetsråd och bedrives
genom rådets forskargrupp enligt det program som fastställts med hänsyn
till behovet av forskning och tillgängliga resurser härför.
Något om asymmetriskt halvljus m.m.
Den ovan nämnda undersökningen vid Psykologiska laboratoriet i Uppsala
har omfattat även bl. a. jämförelse mellan siktsträckor vid symmetriskt
och asymmetriskt halvljus. Resultatet av undersökningen sammanfattas på
följande sätt:
Siktsträckor på såväl vänster som höger sida har mätts under möten på
rak väg, dels när båda bilarna har haft asymmetriskt halvljus och dels när
båda har haft symmetriskt. För att utröna huruvida asymmetriskt ljus
bländar mötande förare mer än symmetriskt mättes också siktsträckor vid
möten där den »egna» bilen hade symmetriskt men den mötande bilen
asymmetriskt halvljus.
Resultaten visar att:
a) på vänster sida ger asymmetriskt halvljus i enlighet med konstruktionen
längre siktsträcka under hela mötesförloppet än symmetriskt;
b) på höger sida ger de båda mötesljusen ungefär lika långa siktsträckor;
c) eget symmetriskt halvljus ger lika lång siktsträcka oavsett om mötande
halvljus är symmetriskt eller asymmetriskt.
Dessa resultat visar således att asymmetriskt halvljus är ett bättre mötesIjus
än symmetriskt i det avseendet att det ger något längre siktsträcka på
vänster sida. Ur säkerhetssynpunkt är det dock väsentligt att siktsträckan
på höger sida är lika kort som vid symmetriskt halvljus.
Enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar blir
asymmetriskt ljus i princip obligatoriskt från och med den 3 september
1967, då högertrafikreformen genomförs.
Vad gäller polariserat ljus framgår av redogörelsen för undersökningen
bl. a. följande:
En jämförelse av den bländande effekten hos ett polariserat helljus och
ett konventionellt halvljus har gjorts. Den visar, att även en signal, som utan
mötande ljus befinner sig på tröskelnivå, kan ses under hela mötesförloppet
när det mötande ljuset är polariserat och av helljusintensitet. När det mötande
ljuset i stället är ett konventionellt halvljus kan samma signal inte
längre ses nar den mötande bilen befinner sig på flera hundra meters avstånd.
Med resultaten från undersökningarna angående de olika alternativen
helljus, symmetriskt halvljus, asymmetriskt halvljus som bakgrund, framstår
det som helt ovedersägligt att det polariserade ljuset är det enda tänkbara
systemet av de av oss prövade, som kan ge säker mörkertrafik med
hastigheter av den storleksordning som nu förekommer.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
11
Utskottet
Enligt gällande bestämmelser skall bilar, motorcyklar och mopeder obligatoriskt
vara försedda med fram- och baklyktor samt reflexanordningar.
Beträffande traktorer och motorredskap samt cyklar fordras belysningsoch
reflexanordningar endast vid färd under mörker. Även såvitt avser
släpfordon och efterfordon finns bestämmelser om baklyktor och reflexanordningar.
Vid färd under mörker på väg skall föreskrivna lyktor vara
tända. Den som under mörker färdas gående på väg, där det inte finns tillfredsställande
belysning och inte heller särskild gångbana, bör vara försedd
med tänd lykta eller reflexanordningar eller också bära klädesplagg, som
vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.
I motionen hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall
begära att Kungl. Maj :t måtte överväga åtgärder för effektivisering av försöksverksamheten
på mörkerolyckornas område och med stöd av uppnådda
resultat utfärda erforderliga föreskrifter. Motionären ifrågasätter huruvida
det inte bör vara möjligt att förse bilarna med en särskild strålkastare på
höger sida, som kopplas in i det elektriska systemet så att den tänds, då
huvudstrålkastarna kopplas om från helljus till halvljus och belyser den
mötandes del av vägbanan. Motionären pekar vidare på att trafiksäkerheten
kan förbättras genom att gående och cyklande personer i större utsträckning
än f. n. använder sig av reflexband. Andra åtgärder torde också enligt
motionärens mening kunna vidtas för att motverka mörkerolyckorna.
Som närmare framgår av remissvaren har försök med sidostrålkastare
av den typ som motionären föreslagit visat att man med dylika strålkastare
inte kan uppnå en sådan förlängning av en mötande bils siktsträcka att risken
för påkörning av fotgängare elimineras vid de i praktiken förekommande
hastigheterna. Lösningen av hithörande problem lär därför få sökas efter
andra linjer. Viss forsknings- och försöksverksamhet på området pågår
redan.
Reflexmaterialets positiva effekt för sikt i mörkertrafik är sedan många
är tillbaka experimentellt klarlagd. Utskottet noterar med tillfredsställelse
den propagandaverksamhet som förs i syfte att upplysa fotgängare om de
risker som är förenade med att utan lykta eller reflexmaterial gå längs en
väg under mörker samt om de medel som står dem till buds för att skydda
sig mot dylika risker. Ytterligare försök på området synes inte erforderliga.
Upplysningskampanjen bör däremot även i fortsättningen bedrivas med all
kraft. Vad gäller vägtrafikförordningens rekommendation om gåendes utrustning
i mörker må nämnas att den tillkommit på riksdagens initiativ för
att stödja den nyssnämnda propagandaverksamheten. I olika sammanhang
har därefter gjorts framställningar om att bestämmelsen skall göras tvingande.
Saken har emellertid på senare tid kommit i ett nytt läge genom att
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967
Nordisk vägtrafikkommitté i ett våren 1966 avgett betänkande med förslag
till enhetliga trafikregler för de nordiska länderna ansett sig inte kunna förorda
att trafikreglerna har karaktären av rekommendationer. Kommittén
har inte heller föreslagit att den nu ifrågavarande bestämmelsen görs tvingande.
Kommittéförslaget saknar sålunda helt motsvarighet till vägtrafikförordningens
rekommendation. Frågan torde få prövas i hela sin vidd i
samband med att ställning tas till kommitténs förslag.
Vad slutligen beträffar forsknings- och försöksverksamheten i allmänhet
må nämnas att trafiksäkerhetsrådet, som i princip handhar och samordnar
trafiksäkerhetsforskningen, inom sig har en särskild arbetsgrupp för mörkertrafikproblemen.
Något riksdagens initiativ i denna del kan inte anses
erforderligt.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
att motionen 11:813 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 13 april 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Göran Karlsson*, Svante
Kristiansson, Erik Jansson, Åkesson, fru Landberg och herr Fälldin*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Grebäck, Hedin,
Svenning, Sundelin, fröken Anderson i Lerum och herr From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
ESSELTE AB. STHLM 67
714664