Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skyldighet
för fastighetsägare att deltaga i kostnad för enskild väg.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 72 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand,
och nr 98 i andra kammaren av herr Persson i Heden m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställs »att 2 kap. 9 § andra stycket
av lagen 3 sept. 1939 måtte erhålla nedan angivna ändrade lydelse:

»Kan--— under de sist förflutna tio åren---— vägbyggnadsarbe ten».

Till stöd för yrkandet framhåller motionärerna att en femårsperiod för
en fastighet inte är någon lång tidsrymd. En ägare av en fastighet som från
början av någon anledning icke bedömde det lämpligt att ansluta fastigheten
till vägföretaget kan några år därefter, om han dröjer femårsperioden
ut, slippa kostnader som annars skulle ha bedömts skäliga. Vore perioden
något längre skulle rimligtvis nyttan av anslutningen utan ytterligare dröj smål
framstå som påtagligare. Rättvisa och skälighet skulle därigenom också
bättre tillgodoses. En lagändring som utbytte femårsperioden mot en tioårsperiod
vore därför enligt motionärerna ändamålsenlig.

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat yttrande från lantmäteristyrelsen. På begäran av utskottet har
yttranden därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).

Reträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen
II: 98.

Gällande rätt m. in.

Enligt de inledande bestämmelserna i lagen om enskilda vägar (EVL) är
lagen tillämplig å såväl stad som landsbygd men äger i allmänhet ej tilllämpning
å område, för vilket stadsplan fastställts.

Lagen upptar regler om vilka anordningar som är att anse såsom hörande
till väg samt om innebörden av begreppet väghållning, byggande av väg,
vägunderhåll och vinterväghållning (2 och 3 §§).

Väghållningsskyldigheten åvilar de fastigheter, för vilka vägen är till
nytta, och skall för varje fastighet fullgöras av fastighetens ägare eller i
vissa särskilt angivna fall av dess innehavare (1 och 5 §§).

Bland bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet (2 kap.) märks
främst regler om skyldighet att upplåta mark till väg och att deltaga i företag
för enskild väghållning. Fastighetsägare är pliktig att mot ersättning
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 25

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

upplåta mark till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen är
av synnerligen vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej länder till
märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå (6 §).
Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig väg till
begagnande för annan fastighet (7 §). Fastighets rätt att begagna väg kan
begränsas till tiden eller annorledes (8 §). Ägare av fastighet kan förpliktas
tåla, att å fastigheten tas sand, grus, jord eller sten till väg, att vid vägen
växande träd eller buskar borthugges eller kvistas eller att snöskärm uppsätts
å fastigheten (13 §), varjämte förbud i vissa fall kan meddelas mot bibehållande
eller uppsättande av grind eller led å vägen (14 §). Fastighetsägaren
är även i dessa fall berättigad till ersättning av väghållaren. Om
väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer att bli av synnerlig
vikt även för brukandet av annan fastighet, är den sistnämnda fastighetens
ägare pliktig att deltaga i byggandet. Även vägunderhåll och vinterväghållning
utgör ett gemensamt åliggande för ägaren av de fastigheter,
som har nytta av vägen den tid marken är bar resp. vintertid (10 §). Arbetet
med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras antingen
gemensamt efter andelstal eller efter vägdelning (12 §). Väghållningsbördan
skall, då flera väghållningsskyldiga finnes, fördelas mellan dem med
hänsyn till den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen,
dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess
nytta av vägen (11§).

I 2 kap. 9 § andra och tredje stycket stadgas bl. a. följande.

Kan i fall då enligt 7 § upplåtes rätt att för fastighet begagna väg som
farväg upplåtelsen anses medföra att arbete som under de sist förflutna
fem åren, räknat från det fråga om upplåtelsen väcktes, nedlagts å vägens
anläggning, omläggning eller förbättring blivit till synnerlig nytta för fastigheten,
och varder på sätt nedan i detta kapitel sägs skyldighet att med
viss andel deltaga i vägens underhåll lagd å fastigheten, må där särskild
anledning därtill förekommer tillika kunna å fastigheten läggas skyldighet
att ersätta skälig del av värdet av det sålunda utförda vägbyggnadsarbetet.

Varder fastighet, för vilken enligt 7 § upplåtes rätt att begagna väg såsom
farväg, icke förpliktad att med viss andel deltaga i väghållningen, åligger
fastigheten skyldighet att utgiva ersättning för den slitning av vägbanan,
som beräknas uppkomma genom vägens begagnande för fastigheten.

Angående innebörden av sistnämnda bestämmelse anförde 1935 års vägsakkunniga: Stadgandet

i andra stycket är avsett att komma i tillämpning huvudsakligen
i fall, då vägen någorlunda nyligen anlagts, omlagts eller förbättrats
av den eller de egendomar, densamma alltjämt tillhör, samt det berott på
en tillfällighet eller mer eller mindre ohemult förfarande från vederbörandes
sida, att han ej redan från början blivit skyldig deltaga i kostnaderna
för detta vägbyggnadsföretag. (SOU 1938:23, s. 134).

Redan i samband med remissbehandlingen av de vägsalckunnigas förslag
ifrågasattes om inte ifrågavarande tidsperiod borde utgå eller ändras
så att tiden förlängdes. Departementschefen anförde häremot följande:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

3

Emellertid må erinras att den ifrågavarande bestämmelsen om retroaktiv
bidragsskyldighet är avsedd huvudsakligen för de fall då någon, som
redan vid tiden för vägbyggnadsföretaget ägde ett så betydande och så
aktuellt intresse av företaget, att han rätteligen redan då enligt de allmänna
reglerna varit pliktig att deltaga i kostnaderna för detsamma, på grund av
en ren tillfällighet eller mer eller mindre illojalt förfarande från hans sida
undgått att förklaras skyldig bidraga till dessa kostnader. Har efter fullbordandet
av det ifrågavarande anläggnings-, omläggnings- eller förbättringsarbetet
mer än 5 år förflutit utan att företagets höggradiga betydelse
för honom trätt i dagen, torde det knappast kunna vara fråga om ett fall
av nyssnämnt slag. Efter längre tids förlopp blir ock skälighetsprövningen
osäkrare. (Prop. 1939:250, s. 123).

I sammanhanget må också nämnas lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Denna lag har till syfte att reglera frågor om samverkan mellan
fastigheter för utförande, underhåll och drift av anläggningar som är av
stadigvarande betydelse för fastigheterna. Som exempel anges i lagen bl. a.
parkeringsanläggningar, förbindelseleder, lekplatser och värmeanläggningar.
Förbindelseleder har medtagits för att tillgodose ett enskilt trafikbehov
av begränsad omfattning (prop. 1966: 128, s. 120). Enligt vissa tvångsrättsliga
regler i lagen skall fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan deltaga
i anläggningen under vissa förutsättningar. Behövligt utrymme för gemensamhetsanläggningen
kan dock i enlighet med närmare föreskrifter ianspråktas
även utanför detalj planeområde.

Offentlig utredning

1960 års vägsakkunniga har till uppgift att verkställa en översyn av
väglagstiftningen. Enligt direktiven (riksdagsberättelsen 1961 s. 100) omfattar
behovet av reformer på väglagstiftningens område främst lagen om
allmänna vägar och EVL samt författningar i anslutning till dessa lagar.
Enligt inhämtad uppgift från de sakkunniga avses slutbetänkande framläggas
i år. I betänkandet kommer endast att behandlas sådana frågor
i EVL som har samband med lagen om allmänna vägar.

Remissyttrandena

Svenska kommunförbundet och RLF uppger sig ej ha någon erinran mot
den av motionärerna föreslagna lagändringen. Lantmäteristgrelsen och
Svenska stadsförbundet anser att frågan bör närmare överses i samband
med en översyn av EVL.

Lantmäteristyrelsen behandlar i sitt remissyttrande inledningsvis frågan
om en översyn av EVL och anför härom följande.

Lagen har sedan sin tillkomst gjorts till föremål för ändring två gånger,
1947 och 1954, men i så begränsad omfattning att den alltjämt gäller i sina
ursprungliga huvuddrag. Den senaste tidens utveckling har bl. a. medfört
att förhållandena på vägväsendets område efter hand omgestaltats. Lagen,
1*-—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 25

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1867

som till sin principiella uppbyggnad fortfarande torde få anses fylla tidens
krav, har därvid i fråga om utformningen av detalj reglerna kommit att
framstå som i viss mån föråldrad.

Lantmäteristyrelsen har vid sin befattning med dessa frågor — som
remissorgan och i styrelsens ledande och rådgivande verksamhet ■— upprepade
gånger kommit i kontakt med ett flertal väghållningsfrågor, vilkas
nuvarande reglering vid lagtillämpningen ger anledning överväga lagändring.
De erfarenheter som i detta sammanhang vunnits och som bl. a. inkluderar
den av motionärerna väckta frågan har sammanfattats i en inom
lantmäteristyrelsen tidigare upprättad promemoria.

Med hänsyn till bl. a. frågornas inbördes sammanhang synes enligt lantmäteristyrelsen
en revidering böra ske genom en allmän översyn av EYL.

1 den nämnda promemorian anför lantmäteristyrelsen bl. a. följande.

Utvecklingen inom de områden, där EVL är tillämplig, är mycket snabb.
Den leder bi. a. till att de förhållanden, som förelegat vid tidpunkten för en
förrättning, snart nog kan bli inaktuella. Ändringarna kan bl. a. bestå i att
nya fastigheter bildas som utnyttjar vägen, fastigheter upphör, fastighetsindelningen
ändras genom omreglering, markens användning ändras, tidigare
bebyggelse upphör eller ändrar karaktär samt vissa delar av vägsystemet
upphör att trafikeras. De utvägar som EVL i sådana fall anvisar för
beaktande av sådana ändrade förhållanden är olika vid tillämpning av lagens
2 och 3 kapitel. Särskilt vid tillämpning av 2 kap. föreligger svårigheter
att ernå anslutning till utvecklingen. Starka skäl synes nu föreligga att undanröja
dessa brister i EVL. Olika möjligheter torde därvid stå till buds.
Som exempel kan nämnas ett sammanförande eller närmande till varandra
av instituten vägsamfällighet och vägförening (jfr nedan) samt att vägsamfällighetens
styrelse eller delägare tillägges ökad beslutskompetens vid hänsynstagande
till sådana ändrade förhållanden.

Gränsen mellan de fall, då lagens 2 och 3 kap. skall tillämpas, blir, på
grund av utvecklingen på bebyggelsens område och inte minst genom fritidsbebyggelsens
utbredning, i praktiken allt svårare att dra. Också av detta
skäl kan en överarbetning av 2 och 3 kap. vara motiverad. Om en så långtgående
reform som ett sammanförande av instituten ej befinnes lämplig,
synes böra övervägas en smidigare gränsdragning mellan kapitlens tillämplighetsområden.
Vid ansökan om förrättning saknar ofta såväl sökande som
länsstyrelsen tillräcklig kännedom om förhållandena för att kunna bedöma
lämpligaste förrättningsform. Om därvid förordnandet kunde ges sådan
avfattning, att ändamålsenlig förvaltningsform kunde väljas under förrättningen
skulle vissa olägenheter som följer av den nuvarande ordningen vara
undanröjda.

Frågor med speciell anknytning till 1 kap.

2 §. Frågan om att till väg hänföra också last- och upplagsplatser för
virke har länge varit aktuell (jfr bl. a. 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande
Skogsbrukets vägfrågor). Eu ändring i denna riktning är synnerligen
angelägen. Ett liknande problem, som aktualiserats i samband med exploatering
av området för fritidsbebyggelse, gäller tillgodoseende av behovet
av parkeringsplatser.

3 §. I vissa sammanhang har ifrågasatts en sådan ändring av denna paragraf
att till vinterväghållning skulle räknas också sändning av kör- och
gångbana (se härom bl. a. Bexelius-Körlof: Väglagarna, s. 175). Det torde
nu böra övervägas att göra en sådan ändring.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967 5

4 §. Vid exempelvis planläggning enl. byggnadslagen, förrättning enligt
fastighetsbildningslagstiftningen och byggande av väg enligt lagen om allmänna
vägar spelar lämplighetskraven och allmänintressena i regel en betydligt
mera framträdande roll än vad fallet är vid förrättning enligt EVL.
I huvudsak betraktas sålunda de enskilda vägarna som en angelägenhet för
väghållarna, som dessa har rätt att med uteslutande av andra besluta om.
Genom utvecklingen med alltmer ökande extern trafik och allt större ekonomiskt
stöd från det allmänna finns emellertid motiv för att i EVL intaga
krav på planmässighet och att allmänintresset skall beaktas.

Frågor med speciell anknytning till 2 kap.

6 §. Stundom kan ett ifrågasatt byggande av allmän väg i hög grad påverkas
av hur den enskilda väghållningen organiseras (§§ 31 a, 31 b, 31 c
lagen om allmänna vägar). Om betydande allmänna intressen därvid föreligger
kan anledning finnas att godtaga att mark upplåtes för väg även om
detta skulle förorsaka märkligt men för fastighet. I det sammanhanget aktualiseras
också frågan om möjligheter i visst fall till inlösen av mark.

9 §. I vissa sammanhang har anförts att behov föreligger att kunna utsträcka
5-årsperioden enligt andra stycket. I skrivelse den 7 juni 1958
från domänstyrelsen till Skogsbrukets Transportutredning, Centralkommittén,
har sålunda bl. a. anförts följande:

»Enligt 9 §, 2:a stycket, begränsas skyldigheten att deltaga i anläggning,
omläggning eller förbättring av befintlig väg vid upplåtelse av rätt att begagna
densamma till sådana kostnader, som nedlagts under de sist förflutna
fem åren. Enligt styrelsens uppfattning leder denna bestämmelse under vissa
förhållanden till orimligheter, vilket exempelvis belyses av att lån ur skogsväglånefonden
beviljas med 20 års amorteringstid.»

Utredning härom synes böra övervägas.

Behov föreligger ibland att kunna besluta om slitageavgift enligt tredje
stycket också för fastighet som har andel i vägen. Detta kan särskilt vara
fallet, då på fastighet förutom viss mera stadigvarande verksamhet bedrives
mera tillfällig sådan, ex.vis grustäkt. Det bör också övervägas att införa
möjlighet till indexreglering av avgiften för att denna skall kunna anpassas
till penningvärdets förändringar samt användning av andra debiteringssätt
än i lagen angivna.

11 §. Under senare tid har vid byggande av skogsvägar frågan uppkommit
om kostnadsfördelning efter de deltagande fastigheternas båtnad av
företaget. Detta återspeglas bl. a. i en promemoria av den 24 september 1962
som utarbetats inom lantmäteristyrelsen av en arbetsgrupp med representanter
bl. a. också från skogsägareorganisationerna. Om en revision av EVL
göres bör övervägas en sådan ändring att båtnadsprincipen kommer till klarare
uttryck.

15 §. Ibland torde förrättning vara av sådan natur, att sammanträde lämpligen
kan hållas på förrättningsmannens tjänsterum. Viss möjlighet härtill
föreligger vid förrättning enligt jorddelningslagen och kommer i än högre
grad att föreligga när ny fastighetsbildningslag blir gällande. Föreskrifter
om förrättning »på stället» synes därför böra ändras.

25 §. I fråga om formerna för kungörelse om förrättning och kallelse av
sakägare bör övervägas införande av samma regler som gäller vid fastighetsbildning.
I avvaktan på statsmakternas beslut angående ny fastighetsbildningslag
torde emellertid ändring nu icke böra göras.

33 §. I mera komplicerade fall föreligger ibland behov av att kunna meddela
delbeslut som vinner laga kraft eller att hänskjuta vissa frågor — ex -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år i967

empelvis avseende kostnadsfördelning eller ersättningar —- till avgörande
vid särskild förrättning. Införande av möjlighet härtill bör övervägas.

Det synes ej vara helt klart om möjlighet nu föreligger att meddela beslut
om byggande av väg under visst villkor, ex.vis att statsbidrag kommer att
beviljas. Samordningen mellan sådant beslut och beslut om statsbidrag eller
kommunalt bidrag synes böra utredas och om så befinnes lämpligt leda till
reglering i lagen.

På grund av bl. a. den tekniska utvecklingen i fråga om maskiner för
vägunderhåll har behov uppkommit att kunna sammanföra äldre mindre
samfälligheter till större enheter. Frågan har behandlats i 1955 års skogsbruksutrednings
betänkande Skogsbrukets vägfrågor, kap. 6. Under senare
år har åtminstone i något fält äldre mindre samfälligheter sammanförts
till ny vägsamfällighet genom förrättning (Delsbo i Gävleborgs län, 7 äldre
vägsamfälligheter, 13 vägar med en sammanlagd längd av ca 10,5 mil, ca
19 000 ha skogsmark, ca 1 500 sakägare, se närmare härom tidskriften Skogsägaren
nr 5 1964). Möjligheterna till sådant sammanförande synes böra
ökas genom ändrade lagregler härom.

50—64 §§. Avsnittet rörande vägsamfällighet synes böra överses mot bakgrunden
av ny väntad lagstiftning på jämförbara områden (lagen om gemensamhetsanläggningar
och jordabalken).

67 §. Bestämmelserna synes böra överses och om möjligt ändras i den
riktningen, att resultatet blir bestående längre tid.

Frågor med speciell anknytning till 3 kap.

Möjligheter synes böra införas att besluta om ersättningar också vid förrättning
enl. 3 kap.

71 §. Vägförenings skyldigheter betr. skötsel av allmän plats enligt fastställd
byggnadsplan synes klarare böra angivas i lagen.

76 §. Lämpligheten och möjligheten av att skilja på andel i byggande
och underhåll synes böra utredas.

Ett uttalande att viss huvudregel normalt skall tillämpas synes böra övervägas.

Frågor med speciell anknytning till 4 kap.

95 §. Vid klarare anknytning till båtnadsprincipen i 11 § torde böra övervägas
om bärande motiv föreligger att bibehålla bestämmelsen i 95 §.

96 §. Det torde böra övervägas om möjligheter bör införas att uttaga vägavgifter
även från i utlåtandet icke särskilt angivna fastigheter (»främmande
trafik»). Vid vägförrättning torde det nämligen icke alltid vara möjligt
att helt överblicka vilka fastigheter, belägna utanför det område som direkt
beröres av vägföretaget som kommer att begagna vägen. Ändring i detta avseende
kan uppkomma också genom ändring i fråga om andra enskilda eller
allmänna vägar, flottleder, avsättningsorter, industrier m. m.

Möjlighet att upptaga vägavgifter också för annan trafik än skogskörslor
— exempelvis grustransporter — torde böra övervägas. Alternativt torde
dock behovet av en sådan möjlighet kunna tillgodoses genom ändrade regler
om slitageersättning (jfr 9 §).

I fråga om den av motionärerna föreslagna lagändringen anför RLF följande.

Om- och nybyggnadsåtgärder torde numera även beträffande enskilda
vägar företagas efter moderna vägtekniska principer, vilket på längre sikt
torde leda till bästa ekonomiska resultat. Samtidigt blir emellertid om -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

7

byggnadskostnaderna högre och avskrivningstiden för dessa kostnader
längre. Mot denna bakgrund synes nuvarande bestämmelse om fem år
mycket kort.

De av motionärerna angivna skälen för att i vissa fall avvakta med ingivande
av förrättningsansökan torde ofta ha avgörande betydelse. Riksförbundet
har emellertid den uppfattningen, att en ändring av enskilda
väglagen, på sätt motionärerna yrkat, generellt sett skulle ge större möjligheter
att — vid förrättning enligt enskilda väglagen — på ett mera rättvisande
sätt fördela vägkostnaderna.

Även lantmäteristyrelsen pekar på att en förlängning av tidsperioden
medför en bättre anknytning till amorteringstiden för vägen. Styrelsen
framhåller också att nyligen tillkommen lagstiftning inom närliggande områden
påverkar bedömningen av frågan. Lagen om gemensamhetsanläggningar
reglerar sålunda frågor av delvis samma karaktär som de vilka uppkommer
vid enskild väghållning. I lagen finns bestämmelser vilka gör det
möjligt att på ekonomiskt tillfredsställande sätt lösa de frågor som inträder
när fastighet anslutes till tidigare befintlig anläggning. Vidare kan
lagen tillämpas på vissa vägar inom stadsplan där EVL inte är tillämplig.
Detta medför t. ex. att de frågor som har anknytning till motionerna f. n.
måste beaktas på helt olika sätt beroende på om de aktualiseras inom
stadsplan eller byggnadsplan eller eljest. Att detta är otillfredsställande
synes styrelsen givet. En lösning efter samma grundläggande principer
finner styrelsen därför vara önskvärd i de bägge fallen.

Stadsförbundet instämmer i motionärernas uppfattning att större utrymme
för tillgodoseendet av rättvisa och skälighet kan skapas om man genom
en lagändring utbyter den i 2 kap. 9 § EVL föreskrivna femårsperioden
mot en tioårsperiod. Styrelsen har därför i och för sig icke något att erinra
mot en sådan lagändring. Stadsförbundet framhåller emellertid att man
inte torde kunna bortse från att förpliktelser att retroaktivt bidraga till
vägbyggnadskostnad kan medföra praktiska svårigheter och komplicera
förrättningsförfarandet. Övriga förutsättningar för en sådan retroaktiv
betalningsskyldighet är dock restriktivt angivna i lagrummet varför man
enligt förbundet inte lär kunna befara några orimliga konsekvenser för
berörd fastighet.

Utskottet

Om befintlig väg är av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av
fastighet, till vilken vägen inte hör, skall enligt en föreskrift i EVL rätt att
begagna vägen upplåtas för fastigheten. En förutsättning härför är att märkligt
men inte därigenom tillskyndas fastighet på vars mark vägen är belägen
eller någon som enligt medgivande äger nyttja vägen. I fall då sådan rätt
upplåtes kan ägaren till den förstnämnda fastigheten komma att förpliktas

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

att ersätta skälig del av värdet av det utförda vägbyggnadsföretaget. Skyldighet
att bidraga till vägbyggnadskostnad kan dock komma i fråga endast
om särskild anledning föreligger därtill och upplåtelsen anses medföra att
arbete, som under de sist förflutna fem åren nedlagts å vägen blivit till
synnerlig nytta för fastigheten. En ytterligare förutsättning är att underhållsskyldighet
läggs på fastigheten.

Motionärerna hemställer om sådan lagändring att den föreskrivna femårsperioden
utbytes mot en tioårsperiod. Till stöd för yrkandet framhåller
motionärerna att en ägare av en fastighet kan finna det lämpligt att avvakta
utgången av femårsperioden för att på så sätt undgå kostnader som annars
skulle ha bedömts som skäliga. Vore perioden längre skulle enligt motionärerna
nyttan av anslutningen utan vidare dröjsmål framstå som påtagligare.
Rättvisa och billighet skulle därigenom också bättre tillgodoses.

EVL har sedan sin tillkomst år 1939 ändrats i så begränsad omfattning att
den alltjämt gäller i sina ursprungliga huvuddrag. Den senaste tidens utveckling
har medfört att förhållandena på vägväsendets område efter hand
omgestaltats inte minst beträffande landsbygden och dess tätorter. Såsom
lantmäteristyrelsen framhåller har lagen därvid i fråga om detaljutformningen
kommit att framstå som i viss mån föråldrad. I en promemoria, vars
innehåll ovan återgetts, har styrelsen redovisat sina önskemål om i vilka
avseenden EVL bör överses. Bl. a. har styrelsen däri ansett förevarande fråga
böra närmare utredas.

Om- och nybyggnadsåtgärder beträffande enskilda vägar företas numera
mestadels efter moderna vägtekniska principer, varigenom ombyggnadskostnaderna
blir högre och avskrivningstiden längre. Bl. a. mot bakgrund
härav synes en förlängning av tidsperioden vara motiverad. Att på grundval
av föreliggande utredning ta ställning till frågan om tidsperiodens längd
torde dock inte vara möjligt. I likhet med lantmäteristyrelsen och även Stadsförbundet
anser emellertid utskottet EVL vara i behov av en mera allmän
översyn bl. a. för att nå en samordning med sådan ny angränsande lagstiftning
som exempelvis lagen om gemensamhetsanläggningar. Vid sådant förhållande
torde tillräcklig anledning inte föreligga att verkställa en särskild
utredning av den av motionärerna väckta frågan utan bör därmed anstå
tills en dylik allmän översyn kommer till stånd. Utskottet förutsätter att
Kungl. Maj :t inom en relativt nära framtid kommer att föranstalta om denna
översyn.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 72 och II: 98
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
ovan anfört.

Stockholm den 13 april 1967

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967
På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Göran Karlsson*,
Svante Kristiansson, Erik Jansson, Åkesson, fru Landberg och herr Fälldin*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Grebäck, Hedin,
Svenning, Sundelin, fröken Anderson i Lerum och herr From.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering