Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
1
Nr 24
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i ut sökning slag en m. m.
Genom en den 16 december 1966 dagtecknad proposition, nr 16, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag om ändring i utsökningslagen;
2) lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 december
1946 (nr 808);
4) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr
235) med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
m. m.;
5) lag om ändring i konkurslagen;
6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) om
bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag;
7) förordning om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framläggs förslag till sådana ändringar i den exekutionsrättsliga
lagstiftningen som betingas av de under år 1966 antagna lagarna
om vad som är fast egendom och om företagsinteckning.
Bestämmelserna i lagen om vad som är fast egendom innebär bl. a. att
kretsen av tillbehör till s. k. industrifastigheter vidgas avsevärt. Detta har
ansetts böra medföra tämligen omfattande ändringar i utsökningslagens
bestämmelser om exekution i fast egendom. Sålunda föreslås att det skall
bli möjligt att sälja tillbehör till utmätt fastighet för sig och därefter fastigheten
i övrigt, när detta från ekonomisk synpunkt och i övrigt framstår
som lämpligare än en försäljning av fastigheten och alla dess tillbehör
i ett sammanhang. Vidare föreslås nya regler om fastighetsägares rätt att
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 24
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
förfoga över utmätt fastighet och bestämmelser som gör det möjligt att
säkerställa att vad som hör till utmätt fastighet inte skingras. Förslaget
innehåller också föreskrifter, som syftar till att skapa klarhet om vilken
egendom som hör till utmätt fastighet. Föreskrifterna rör förrättningsmans
utredning om vad som är fastighetstillbehör och förfarandet när tvist om
tillbehör föreligger. Regler ges också om vilken egendom som skall anses
ingå i en exekutiv fastighetsförsäljning.
Lagen om företagsinteckning innebär att sådan inteckning gäller i större
delen av en näringsidkares lösa egendom. Detta har medfört behov av en
reglering som möjliggör utmätning och försäljning av gäldenärens företagsintecknade
egendom till förmån för annan borgenär än den som har
inteckning utan att den sistnämnde har rätt till betalning ur köpeskillingen.
Detta skall enligt förslaget kunna ske, om betalningen måste anses obehövlig
för att trygga inteckningshavares rätt.
Utöver de ändringar som föranleds av de nya lagarna om vad som är fast
egendom och om företagsinteckning föreslås bestämmelser i syfte att motverka
att utmätt egendom säljs till underpris. Lös egendom skall sålunda
kunna säljas inte bara på auktion utan också under hand. Vidare vidgas
förrättningsmannens möjligheter att ge köparen kredit när sådan egendom
säljs exekutivt på auktion eller under hand. Dessa bestämmelser om
försäljning under hand och på kredit avses bli tillämpliga också när tillbehör
till fastighet säljs för sig utan samtidig försäljning av fastigheten i övrigt.
Dessutom föreslås att den som förrättar auktion på fast eller lös egendom
skall ha rätt att vägra godta inrop, om han finner sannolikt att avsevärt
högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås.
Ändringarna i utsökningslagen föranleder vissa ändringar i inteckningsförordningen,
lagsökningslagen och konkurslagen samt i flera andra författningar.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft samtidigt med lagarna om
vad som är fast egendom och om företagsinteckning, dvs. den 1 juli 1967.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
3
Lagförslagen
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om ändring i utsökningslagen
Härigenom förordnas, dels att 7, 136 och 164 §§ utsökningslagen skola
upphöra att gälla, dels att 56 a, 62—64, 66, 72, 79, 81, 88 b, 89—91, 93, 94,
96, 100, 101, 106, 113, 117, 119, 121, 124—126, 128, 129, 132, 137, 139, MIMS,
156, 161, 168, 208, 211 och 213 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skola införas fem nya paragrafer,
betecknade 80 a, 96 a och 100 a—c §§, av följande lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2
56 a §.
Om utmätningsmannen — — ■— av denne.
Tages viss — — — hemvist bestämmer.
Innan utmätningsman enligt 1 el- Innan utmätningsman enligt 1 eller
2 moin. skiljer sig från målet, ler 2 mom. skiljer sig från målet,
skall han vidtaga i 72 och 85 §§ före- skall han vidtaga i 85 § föreskrivna
skrivna åtgärder. Anmälan enligt åtgärder. Anmälan enligt 85 § 1
85 § 1 mom. sker till överexekutor mom. sker till överexekutor där
där egendomen är. egendomen är.
62 §.
Av gäldenärs tillgångar skola, där
ej borgenär och gäldenär annorlunda
sämjas, tagas i mät först andra
lösören än luftfartyg, därnäst fordran
eller annan rättighet, som kan
överlåtas, och sist luftfartyg eller
fast egendom. Sådana obligationer eller
andra värdepapper, vilka med
lätthet kunna i penningar förvandlas,
skola i fråga om ordningen för
deras utmätande anses lika med lösören.
Häftar på grund av inteckning
gäldenärens fasta egendom eller luft
-
Vid utmätning bör av utmätningsbara
tillgångar i första hand tagas
i anspråk egendom som kan användas
till borgenärens förnöjande med
minsta kostnad, förlust och annan
olägenhet för gäldenären. Tillgångar
som höra samman skola om möjligt
ej skiljas.
Häftar på grund av inteckning gäldenärens
fasta egendom eller luft
-
1 Senaste lydelse av 93. 96, 113, 117, 119, 124—126, 128, 129, 132, 143, 156, 161 och 206 §§
se 1912:211, av 94 § se 1920:187, av 100 § se 1920:476, av 81 § se 1921:301, av 168 § se
1924:388, av 121 § se 1931:160, av 72 § se 1932:174, av 106 § se 1937:452, av 142 § se
1944:68, av 213 § se 1946:814, av 63, 66, 89, 91 och 139 §§ se 1955:234, av 79 och 88 b §§
se 1963:255, av 62 § se 1964:86 samt av 90, 101, 137, 141 och 211 §§ se 1964:446.
2 Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag i regel icke utmärkts genom
kursivering.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande lydelse)
fartyg eller reservdelar till sådant
fartyg för fordran, varför utmätning
skall ske, eller är fordringen förenad
med luftpanträtt i sådant fartyg, varde
den egendomen först utmätt, där
ej borgenären hellre vill taga betalning
ur annan egendom. Skall utmätning
på en gång ske för fleras
fordringar, må borgenär, för vars
fordran viss egendom sålunda häftar,
ej för vad därur kan utgå till
förfång för annan borgenär taga betalning
ur övriga tillgångar.
Vid utmätning för fordran på
grund av avbetalningsköp skall föreskriften
i 16 § andra stycket lagen
om avbetalningsköp iakttagas.
03 §.
Ej må, med mindre borgenären det
begär, utmätning av fast egendom
eller luftfartyg eller intecknade reservdelar
till sådant fartyg ske för
annan fordran än sådan, för vilken
egendomen på grund av inteckning
häftar eller som, där fråga är om
luftfartyg, är förenad med luftpanträtt
i fartyget.
66 §.
Ej må något, som till fartyg eller
luftfartyg hörer, tagas i mät annorledes
än genom utmätning av fartyget
eller luftfartyget.
Omfattar inteckning i luftfartyg
jämväl reservdelar, må ej särskild av
de på viss plats förvarade reservdelarna
för sig utmätas, med mindre
inteckningshavaren därtill samtycker.
(Föreslagen lydelse)
fartyg eller reservdelar till sådant
fartyg för fordran, för vilken utmätning
skall ske, eller är fordringen
förenad med luftpanträtt i sådant
fartyg, skall den egendomen först
utmätas, om ej borgenären hellre vill
taga betalning ur annan egendom.
Skall utmätning på en gång ske för
fleras fordringar får borgenär, för
vars fordran viss egendom sålunda
häftar, ej för vad därur kan utgå till
förfång för annan borgenär taga betalning
ur övriga tillgångar.
Endast om borgenären begär det
får utmätning av fast egendom eller
luftfartyg eller intecknade reservdelar
till sådant fartyg ske för annan
fordran än sådan, för vilken egendomen
på grund av inteckning häftar
eller som, när fråga är om luftfartyg,
är förenad med luftpanträtt i
fartyget.
63 §.
Vad som hör till fartyg eller luftfartyg
får ej tagas i mät annat än
genom utmätning av fartyget eller
luftfartyget.
Omfattar inteckning i luftfartyg
även reservdelar, får ej särskild av
de på viss plats förvarade reservdelarna
utmätas för sig, om icke inteckningshavaren
samtycker därtill.
64 §.
Av lösören skall vad gäldenär en Om undantag från utmätning av
för sin näring behöver eller minst lös egendom gäller i övrigt vad som
kan umbära sist utmätas. Uppgiver anges i 65—67 §§.
gäldenär viss egendom till utmätning,
bör den företrädesvis i mät tagas,
där sådant lämpligen samt utan
förfång för borgenär kan ske, och
annan ordning ej är föreskriven.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande lydelse)
72
Påstår någon, som ej har sådan
rätt, som i 71 § sägs, sig äga förmånsrätt
till betalning ur gäldenärs
egendom, vare det ej hinder för egendomens
utmätande för annan gäld;
dock skall utmätningsmannen, där
utmätning sker av egendom, vari, enligt
vad för utmätningsmannen är
känt eller vid utmätningen utrönes,
förmånsrätt på grund av förlagsinteckning
eller inteckning i jordbrulcsinventarier
tillkommer annan,
ofördröjligen underrätta inteckningshavaren
om utmätningen.
Ej heller----------
(Föreslagen lydelse)
Gäldenären skall lämna de uppgifter
som är tillgängliga för honom och
som fordras för utmätningsmannens
prövning av vad som bör undantagas
från utmätning. Utmätningsmannen
skall vid prövningen förfara efter
vad som är känt för honom eller kan
utrönas utan omgång.
66 §d
Vid utmätning för fordran på
grund av avbetalningsköp skall 16 §
andra stycket lagen om avbetalningsköp
iakttagas.
§•
Påstår någon, som ej bär sådan
rätt som anges i 71 §, att han äger
förmånsrätt till betalning ur gäldenärs
egendom, medför det ej hinder
för egendomens utmätande för annan
gäld. De villkor under vilka sådan
borgenär äger rätt till betalning
ur egendomen anges i 5 och 6 kap.
--kan ske.
79 §.
Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen
upprätta beskrivning
däröver; och gälle om egendomens
värdering vad förut om värdering
av lös egendom är sagt. Utmätningsmannen
avfordre ock gäldenären
de handlingar, vilka visa hans
äganderätt eller tjäna till upplysning
om servitut, nyttjanderätt, återköpsrätt
eller rätt till elektrisk kraft eller
till avkomst eller annan förmån, som
skall av egendomen utgå, ävensom
uppgift å dem, vilka hava fordran eller
rättighet, som bör vid auktionen
iakttagas. Utmätas flera egendomar 1
Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen
upprätta beskrivning
däröver. I denna skola tillbehör
till fastigheten anges i den mån det
är påkallat med hänsyn till tillbehörens
värde eller av annan orsak. Om
egendomens värdering gäller vad
som föreskrives om värdering av lös
egendom. Utmätningsmannen skall
även avfordra gäldenären de handlingar,
vilka visa hans äganderätt
till fastigheten eller tjäna till upplysning
om servitut, nyttjanderätt,
återköpsrätt eller rätt till elektrisk
kraft eller till avkomst eller annan
1 Denna paragraf motsvarar nuvarande 62 § 3 mom.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
på en gång; varde de var för sig be- förmån, som skall utgå av egendoskrivna
och värderade. men, eller om tillbehör till fastighe
ten,
samt uppgift om vilka som ha
fordran eller rättighet som bör iakttagas
vid egendomens försäljning.
När anledning förekommer, skall utmätningsmannen
även på annat sätt
söka utröna vad som hör till fastigheten.
Utmätas flera fastigheter på
en gång, skola de beskrivas och värderas
var för sig.
Om fastighetsägaren på fastigheten
driver näringsverksamhet som
kan omfattas av företagsinteckning,
skall utmätningsmannen anskaffa
gravationsbevis angående verksamheten
och underrätta känd innehavare
av företagsinteckning om utmätningen.
Finnes å--— — —-----annan station.
Vad nu--- —-----hos överexekutor.
Är egendomen---------59 § stadgas.
80 a §.
När fast egendom blivit utmätt, får
ägaren ej minska egendomens värde
genom att överlåta tillbehör eller,
annat än för husbehov, avverka skog,
bedriva grus- eller stentäkt eller på
annat sätt utnyttja naturtillgångarna
eller förändra egendomen. I övrigt
får han tillgodogöra sig normal avkastning
av egendomen, i den mån
annat ej följer av 81 §.
På ansökan av ägaren äger överexekutor
medge undantag från bestämmelserna
i 1 mom. i den mån
det kan ske utan intrång i borgenärens
rätt och i övrigt är lämpligt.
På begäran av borgenären äger
överexekutor, när det är behövligt,
förordna att utmätningsman skall
taga vård om tillbehör till fastigheten.
Är saken brådskande, äger utmätningsmannen
på borgenärens begäran
omedelbart taga vård om sådant
tillbehör. Åtgärden anmäles genast
hos överexekutor, som prövar
om den skall bestå. Kostnaden för
vården skall förskjutas av borgenä
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1967
7
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ren, om utmätningsmannen begär
det.
81
Då utmätning----—---
Är fara, att egendomen av ägaren
genom vanvård eller annorledes i
större mån försämras, äge överexekutor,
där borgenären det påstår,
förordna syssloman att egendomen
om händer taga och förvalta; dock
vare i ty fall borgenären pliktig att
förskjuta den kostnad, som för egendomens
förvaltning kan vara nödig.
Har syssloman blivit jämlikt första
eller andra stycket förordnad och
skall egendomen säljas, åligger det
sysslomannen att till auktionsförrättaren
före auktionen eller, där jämlikt
102 § särskilt sammanträde skall
hållas, före det sammanträde redovisa
avrad, ränta eller hyra, som utgår
i penningar och av honom uppburits.
Lag samma vare i fråga om
utmätningsman, där han jämlikt
första stycket uppburit sådan avkastning
och icke själv skall förrätta
auktionen. Utgår avrad, ränta
eller hyra i varor, skall utmätningsmannen
föranstalta om deras försäljning
på sätt i 90 § stadgas och
redovisa därför influtna medel efter
ty nu är sagt; skolande i sådant fall
syssloman hålla de av honom uppburna
varor utmätningsmannen tillhanda.
För medel, som ej sålunda
redovisats, skall redovisning lämnas
före det sammanträde, då fördelning
av köpeskillingen skall äga rum.
Varder egendomen---omhän
§•
--är sagt.
Är fara att ägaren vanvårdar egendomen
eller förfogar över den i strid
mot vad som anges i 80 a § eller att
egendomen på. annat sätt försämras
i större mån, äger överexekutor på
begäran av borgenären förordna
syssloman att omhändertaga och förvalta
egendomen. Kostnaden för förvaltningen
skall förskjutas av borgenären.
Har syssloman förordnats enligt 1
eller 2 mom. och skall egendomen
säljas, åligger det sysslomannen att
till auktionsförrättaren före auktionen
eller, när enligt 102 § särskilt
sammanträde skall hållas, före detta
redovisa avrad, ränta eller hyra,
som utgår i penningar och uppburits
av honom. Detsamma gäller i
fråga om utmätningsman, när han
enligt 1 mom. uppburit sådan avkastning.
Utgår avrad, ränta eller
hyra i varor, skall utmätningsmannen
föranstalta om deras försäljning
på sätt föreskrives i 90 eller 96 a §
och redovisa därför influtna medel
enligt vad som nu angivits. Syssloman
skall i sådant fall hålla de av
honom uppburna varorna utmätningsmannen
tillhanda. För medel,
som ej redovisats i angiven ordning,
skall redovisning lämnas före det
sammanträde, då fördelning av köpeskilling
eller annan tillgång skall
äga rum.
lerhava tvångsförvaltningen.
88 b §.
Har fordran i penningar utmätts,
anmode utmätningsmannen den från
vilken fordringen skall utgå att erlägga
betalning till honom; dock att
sådan anmodan ej skall ske, där enligt
vad förut är stadgat hinder för
det utmättas försäljning möter eller
Har fordran i penningar utmätts,
skall utmätningsmannen anmoda
den från vilken fordringen skall utgå
att erlägga betalning till honom;
dock att sådan anmodan ej skall
ske, där enligt vad förut är stadgat
hinder för det utmättas försälj
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande lydelse)
eljest särskilda skäl däremot äro.
Sker betalning, skall utmätningsmannen
därom göra anteckning å
handling, som enligt 75 § må hava
tagits i förvar, så ock skyndsamt
underrätta gäldenären. Beträffande
influtet belopp gälle i tillämpliga delar
vad om köpeskilling för utmätningsvis
såld lös egendom är stadgat.
Skall sammanträde för medlens
fördelning äga rum, varde den tid
inom vilken enligt 164 § sammanträdet
skall hållas räknad från den
dag då medlen inflöto till utmätningsmannen;
där betalningen sker
i särskilda poster och utmätningsmannen
med hänsyn till de med
sammanträde förenade kostnaderna
så finner lämpligt, må dock fördelningen
uppskjutas till dess ytterligare
medel bliva tillgängliga, åliggande
det utmätningsmannen att om uppskovet
underrätta en var som skolat
kallas till sammanträdet.
Har fordran----—---
(Föreslagen lydelse)
ning möter eller eljest särskilda skäl
däremot äro. Sker betalning, skall
utmätningsmannen göra anteckning
därom på handling, som enligt 75 §
tagits i förvar, samt skyndsamt underrätta
gäldenären. Beträffande influtet
belopp äga föreskrifterna om
köpeskilling för utmätningsvis såld
lös egendom motsvarande tillämpning.
genom försäljningen.
89 §.
Försäljning av utmätt egendom Försäljning av utmätt egendom
skall ske genom offentlig auktion. skall ske på offentlig auktion utom
i fall som avses i 96 a §.
Om försäljning---—----särskild lag.
90
Skall lös egendom säljas, skall utmätningsmannen
kungöra tid och
ställe för auktionen i tidning inom
orten och på sätt som i övrigt finnes
lämpligt. Finnes för viss ort
förordnat, att auktion skall kungöras
på särskilt sätt, skall det också
lända till efterrättelse.
Är egendom--------
Auktion å — —-----— ;
§•
Skall lös egendom säljas på auktion,
skall utmätningsmannen kungöra
tid och ställe för auktionen i
tidning inom orten och på sätt som
i övrigt finnes lämpligt. Finnes för
viss ort förordnat, att auktion skall
kungöras på särskilt sätt, skall det
också lända till efterrättelse,
lämpligt finnes,
är sagt.
Kungörelse om
Har gäldenären
Skall fartyg--
Vid försäljning
91 §.
--— är sagd.
--från ansvarighet.
- — ske kan.
--med flygpost.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande hjdelse) (Föreslagen lydelse)
Om egendom som skall säljas svarar
för företagsinteckning, skall auktionsförrättaren
om möjligt underrätta
inteckningshavaren om auktionen
genom särskilt kallelsebrev, som
skall sändas med posten minst två
veckor före auktionen. Upplyses senare
att företagsinteckning gäller i
egendomen, skall underrättelse genast
sändas.
Är fråga om försäljning av fartyg
som blivit infört i fartygsregistret,
skall auktionsförrättaren anskaffa
gravationsbevis rörande fartyget.
Skall försäljning ske av egendom
vilken hör till sådan näringsverksamhet
som kan omfattas av företagsinteckning,
skall auktionsförrättaren
anskaffa gravationsbevis angående
verksamheten.
93 §.
Utmätt lös--------upphöre försäljningen.
Vid försäljning av annan lös egendom
än sådan som avses i 94 § 1
mom. får inrop ej godtagas, om det
år sannolikt att avsevärt högre köpeskilling
än den bjudna kan uppnås.
Om inrop ej godtages och egendomen
ej säljes vid nytt utrop, skall
ny auktion utsättas eller egendomen
säljas under hand enligt 96 a §.
94 §.
Skall försäljning--—-----därom underrättelse.
Innan auktionen------— — för sammanträdet.
I fråga om försäljning av egendom
vilken hör till sådan näringsverksamhet
som kan omfattas av företagsinteckning
äger 1 mom. motsvarande
tillämpning.
Är fråga om försäljning av fartyg,
som blivit i fartygsregistret infört,
anskaffe auktionsförrättaren
gravationsbevis rörande fartyget;
dock vare, där auktionsförrättaren
det äskar, borgenären pliktig att förskjuta
den för bevisets utlösande nödiga
kostnad.
96 §.
Annan lös egendom än i 94 § sägs
skall genast efter inropet betalas;
sker det ej, gånge egendomen under
nytt utrop. Utmätningsmannen stånde
dock fritt att på eget äventyr
lämna anstånd med betalningen.
Annan lös egendom än sådan som
avses i 94 § 1 mom. skall betalas genast
efter inropet. Utmätningsmannen
äger dock lämna anstånd med
betalningen av köpeskillingen utom
till viss del vilken skall erläggas som
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
handpenning. Egendomen skall hållas
inne till dess full betalning sker.
Sker ej betalning genast efter inropet
och lämnas ej heller anstånd,
skall egendomen gå under nytt utrop.
Har anstånd lämnats och erlägges
ej full betalning inom fastställd
tid, är köpet ogiltigt. Utmätningsmannen
skall i sådant fall ombesörja
ny försäljning av egendomen.
Kostnaderna för den första försäljningen
samt för vård och förvaltning
av egendomen under tiden mellan
försäljningarna skola gäldas ur den
handpenning som erlagts enligt 1
mom. Om köpeskillingen vid den
nya försäljningen understiger det
bud som antagits vid den första,
skall återstoden av handpenningen
användas för att, så långt den förslår,
täcka skillnaden. Vad som icke
behöver tagas i anspråk härtill skall
återbetalas.
96 a §.
Annan lös egendom än fartyg eller
gods i fartyg eller i luftfartyg
äger utmätningsmannen sälja under
hand i stället för på auktion, om
det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås därigenom.
Innan försäljning sker, skola gäldenären,
sökanden och envar annan,
vars rätt är beroende av försäljningen
och som är känd för utmätningsmannen,
om möjligt erhålla tillfälle
att yttra sig.
Innan egendom säljes under hand,
skall utmätningsmannen infordra
anbud genom kungörelse, som införes
i en eller flera tidningar inom
orten, eller på annat lämpligt sätt.
Avges ej anbud som utmätningsmannen
anser sig böra godtaga, skall
auktion utsättas.
I fråga om försäljning under hand
äga i övrigt 91 § 2 mom. och 6 mom.
sista punkten samt 92 och 96 §§ motsvarande
tillämpning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1967
11
(Nuvarande lydelse)
100
Den, som skall auktionen förrätta,
anskaffe gravationsbevis rörande
egendomen ävensom de för bestyrkande
av gäldenärens äganderätt till
egendomen eller för upplysning om
intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga
och ej redan emottagna
handlingar, vilka kunna hos rätten
eller, i fall som i 79 § andra stycket
sägs, hos kommerskollegium erhållas.
(Föreslagen lydelse)
§•
Överexekutor skall anskaffa gravationsbevis
rörande egendomen
samt de för bestyrkande av gäldenärens
äganderätt till egendomen eller
för upplysning om intecknad rättighets
beskaffenhet erforderliga och
ej redan mottagna handlingar, som
kunna erhållas hos inskrivningsdomaren
eller, i fall som anges i 79 §
3 mom., hos kommerskollegium.
100 a §.
Är det sannolikt att tillbehör till
fastighet kan med fördel säljas för
sig utan samtidig försäljning av fastigheten
i övrigt, skall överexekutor
kalla gäldenären, sökanden och envar
för överexekutor känd innehavare
av fordringsinteckning i fastigheten
eller av annan rättighet, som
kan påverkas av försäljningen, till
sammanträde. Är fastigheten avträdd
till konkurs, skall även konkursförvaltaren
kallas.
Enas de vid sammanträdet närvarande
rättsägarna om att tillbehör
bör säljas för sig, förordnar överexekutor
i enlighet härmed, om särskilda
skäl mot detta ej föreligga.
Uppnås ej enighet om särskild försäljning,
får överexekutor förordna
härom endast om synnerliga skäl
föranleda det.
Särskild försäljning sker enligt bestämmelserna
om försäljning av utmätt
lösöre. Utmätningsmannens
åligganden därvid åvila dock överexekutor.
Säljes tillbehör för sig, upphör det
att höra till fastigheten, även om det
ej skiljes från denna.
100 b §.
Vad som influtit genom särskild
försäljning av tillbehör skall tillkomma
dem som ha fordringar med rått
i fastigheten efter det företräde mellan
dem som gäller enligt lag. Den
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
som för sin fordran har inteckning
kan avstå från betalning utan att det
minskar hans rätt i fastigheten i övrigt.
Avstående som inverkar på villkoren
vid fastighetens försäljning
skall ske senast vid den förhandling
om rättsägares anspråk som enligt
vad som nedan föreskrives skall äga
rum före eller vid auktionen och kan
därefter ej återkallas. Influtna medel
få icke tagas i anspråk för fordran
och kostnad, som faller inom det
efter förhandlingen bestämda lägsta
budet för försäljning av fastigheten,
i vidare mån än så angivits i den efter
förhandlingen upprättade borgenärs
förteckning en.
Förslå genom försäljning av tillbehör
influtna medel till förnöjande av
borgenär som vunnit utmätning
samt dem som ha bättre rätt och ej
avstått från betalning, skall förfarandet
avbrytas, om ej egendomen är
avträdd till konkurs. Avbry tes förfarandet,
skall sammanträde utsättas
för medlens fördelning. I fråga om
sammanträdet äga 6 kap. och bestämmelserna
om sammanträde för
förhandling om rättsägares anspråk
motsvarande tillämpning.
100 c §.
Påstår annan att han äger byggnad
eller annat som framstår som tillbehör
till utmätt fastighet och kan han
ej genast styrka sin rätt, skall överexekutor,
om sannolika skäl visas,
hänvisa honom att inom en månad
väcka talan mot borgenären och gäldenären
vid rätten i den ort där fastigheten
är. Väckes ej talan i enlighet
med hänvisningen, förlorar han
sin talan mot borgenären. Vill borgenär
själv väcka talan, står det honom
fritt.
Särskild försäljning av sådant tillbehör
får ej äga rum förrän tvisten
blivit prövad eller tiden för talans
väckande utgått. År tvistens utgång
av väsentlig betydelse för fastighe
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
13
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tens värde, får ej heller fastigheten
säljas dessförinnan.
101 §.
Kungörelse om tid och plats för
auktionen så ock om egendomens beskaffenhet
skall införas i allmänna
tidningarna minst fyra veckor före
auktionsdagen ävensom intagas i
länskungörelserna. Auktionen skall
jämväl kungöras i tidning inom orten
minst fjorton dagar före auktionsdagen
och i övrigt utlysas på
lämpligt sätt. År för viss ort förordnat,
att auktion skall kungöras på
särskilt sätt, skall det också lända
till efterrättelse.
Skall försäljning
Vid början
Hålles sammanträde
Kungörelse om tid och plats för
auktion på utmätt fastighet och om
egendomens beskaffenhet skall införas
i allmänna tidningarna minst
fyra veckor före auktionsdagen samt
intagas i länskungörelserna. Auktionen
skall även kungöras i tidning inom
orten minst fjorton dagar före
auktionsdagen och i övrigt utlysas på
lämpligt sätt. Är för viss ort förordnat,
att auktion skall kungöras på
särskilt sätt, skall det också lända
till efterrättelse.
auktionsförrättaren avlämnad.
Har förordnats om särskild försäljning
av tillbehör, får kungörelsen
icke heller utfärdas förrän försäljningen
vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts eller fråga om
försäljning förfallit.
106 §.
för försäljningen.
Har tillbehör sålts för sig, skall
särskilt upptagas till behandling, hur
den behållna köpeskillingen därför
skall användas, i den mån detta inverkar
på auktions villkor en vid fastighetens
försäljning.
--— — ånyo uppläsas.
113 §.
Sedan auktionsförrättaren efter ty
ovan är sagt antecknat de fordringar
och rättigheter, vilka böra vid auktionen
iakttagas, skola de fordringsbelopp,
som hava bättre rätt än den
fordran, för vars gäldande försäljningen
äger rum, samt kostnaderna
för förfarandet sammanräknas; och
varde i borgenärsförteckningen angivet,
ej mindre att det lägsta bud,
som, där ej annat föranledes av 126 §
2 mom., må vid auktionen antagas,
skall överstiga den sålunda erhållna
summan, än även att försäljningen
Sedan auktionsförrättaren enligt
vad som ovan föreskrivits antecknat
de fordringar och rättigheter som böra
iakttagas vid auktionen, skola de
fordringsbelopp som ha bättre rätt
än den fordran, för vars gäldande
försäljningen äger rum, samt kostnaderna
för förfarandet sammanräknas.
I borgenärsförteckningen skall
även anges, att det lägsta bud som
får antagas vid auktionen, när annat
ej följer av 126 § 2 eller 3 mom.,
skall överstiga den sålunda erhållna
summan, och att försäljningen sker
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sker under förbehåll om beståndet av under förbehåll om beståndet av rät
•rättighet, som enligt förteckningen
faller inom lägsta budet.
117
I avräkning å köpeskillingen skall
i egendomen innestå huvudstolen av
däri intecknad gäld, som faller inom
lägsta budet. Ej må dock sålunda innestå
gäld, som i 109 § avses, ej heller
belopp, som är i flera egendomar
gemensamt intecknat, utan så är att
egendomarna säljas vid gemensamt
utrop utan att särskilda utrop föregått
eller ock innehavaren av den gemensamma
inteckningen gjort sådant
medgivande, som i 116 § 3 mom.
sägs, eller, där allenast en av de gemensamt
intecknade egendomarna
skall säljas, givit till känna, att han
vill låta beloppet innestå i egendomen.
Är intecknad-------
Belopp, som-------- —
I borgenärsförteckningen---
tighet, som enligt förteckningen faller
inom lägsta budet.
Har särskild försäljning av tillbehör
skett, skall vid bestämmande av
lägsta budet avdrag ske för vad som
av medlen för tillbehör enligt borgenärsförteckningen
skall användas
till betalning av fordran eller kostnad
som avses i 1 mom. Finnes behållen
avkastning att tillgå, skall avdrag
ske även därför.
§•
I avräkning på köpeskillingen skall
i egendomen innestå kapitalbeloppet
av däri intecknad gäld, som faller inom
lägsta budet, om ej i borgenärsförteckningen
angivits att den skall
betalas ur medel för tillbehör som
sålts för sig. Gäld som avses i 109 §
skall dock ej innestå, ej heller belopp
som är gemensamt intecknat i
flera egendomar, utan så är att egendomarna
säljas vid gemensamt utrop
utan att särskilda utrop föregått eller
också innehavaren av den gemensamma
inteckningen gjort sådant
medgivande som anges i 116 § 3
mom. eller, när endast en av de gemensamt
intecknade egendomarna
skall säljas, givit till känna att han
vill låta beloppet innestå i egendomen.
köpeskillingen gulden.
— skall i reda penningar gäldas.
:ola i reda penningar gäldas.
119 S.
Innan utrop av egendomen sker,
skall auktionsförrättaren uppläsa
borgenärsförteckningen samt meddela
fullständig och tydlig underrättelse
om sättet för försäljningen; give
ock till känna tiden, då köpeskillingen
sist skall vara gulden.
Innan utrop av egendomen sker,
skall auktionsförrättaren uppläsa
borgenärsförteckningen och meddela
fullständig och tydlig underrättelse
om sättet för försäljningen samt ange
när köpeskillingen sist skall vara
gulden. Auktionsförrättaren skall
även, i den mån så är påkallat med
hänsyn till värdet av tillbehör till
fastigheten eller av annan orsak,
med ledning av den upprättade be
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
15
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
skrivningen och i övrigt tillgängliga
uppgifter ange vilken egendom som
skall åtfölja fastigheten vid försäljningen
och i vad mån egendom, som
framstår som tillbehör, ej skall åtfölja
fastigheten. Råder tvist om tillbehör,
skall det anmärkas.
A uktionsförrättaren skall upplysa,
att egendomen utropas under förbehåll
att inrop skall prövas enligt
126 § 3 mom.
121 §.
Skola flera------- ---honom tillhöra.
Ga ej vid det gemensamma utropet
egendomarna över sammanlagda
beloppet av det, som bjudits vid de
särskilda utropen, skall vid dessa utrop
förbliva; gå egendomarna högre,
äge det gemensamma utropet företräde,
och varde överskottet på de
gemensamt utropade egendomarna
fördelat efter de uppskattningsvärden,
varefter allmän bevillning utgick
för nästföregående år. Har någon
av egendomarna blivit delad, och
finnes ej sådant uppskattningsvärde
för varje del; då skall den å egendomen
belöpande andel i överskottet
mellan delarna skiftas efter den för
varje del bjudna köpeskilling. Finnes
beträffande någon av egendomarna
att dess andel av den gemensamma
köpeskillingen icke förslår till gäldande
av de belopp, vilka falla inom
lägsta budet, och skall förty frågan
om den egendoms försäljning förfalla,
skola de övriga egendomarna
ånyo gemensamt utropas.
Har från
Vad nu -
Ga ej vid det gemensamma utropet
egendomarna över sammanlagda
beloppet av det som bjudits vid de
särskilda utropen, skall förbliva vid
dessa utrop; gå de högre, äger det
gemensamma utropet företräde. Köpeskillingen
fördelas på de gemensamt
utropade egendomarna'' efter
nästföregående års taxeringsvärden
eller, om sådant värde saknas för någon
av egendomarna, efter de värden
som utmätningsmannen åsatt dem.
Egendoms andel i den gemensamma
köpeskillingen utgör dock minst vad
som bjudits för egendomen vid särskilt
utrop. Har någon av egendomarna
utropats med tillbehör som
ej ingick i det värde efter vilket dess
andel i köpeskillingen skall beräknas
eller utropats utan tillbehör som
omfattades därav, skall den egendomens
värde vid tillämpningen av det
sagda jämkas efter vad som finnes
påkallat av nämnda förhållande.
Finnes beträffande någon av egendomarna
att dess andel av den gemensamma
köpeskillingen icke förslår
till gäldande av de belopp vilka falla
inom lägsta budet och skall frågan
om den egendomens försäljning därför
förfalla, skola de övriga egendomarna
ånyo utropas gemensamt,
området,
m avstyckat.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande hjdelse) (Föreslagen lydelse)
124 8.
Finnes å egendom, då den säljas
skall, växande gröda, och tillhör den
ej brukare eller annan, som har nyttjanderätt
till egendomen; gånge grödan
i samma utrop som egendomen,
och varde det före utropet kungjort.
Finnes växande gröda på egendom,
när denna skall säljas, och tillhör
grödan ej någon som har nyttjanderätt
till egendomen och har den ej
heller sålts för sig enligt 100 a §,
skall den gå i samma utrop som
egendomen. Detta skall anges före
utropet.
125 §.
Då inrop skett, gälde köparen genast
en sjättedel av köpeskillingen,
dock ej mer än vad enligt borgenärsförteckningen
bör i reda penningar
utgå eller mindre än beloppet av den
kostnad, varom i 198 § förmäles.
Vill köparen hellre ställa pant eller
borgen såsom för egen skuld för vad
sålunda skolat gäldas, vare det ock
gillt. Erbjuder köparen såsom pant
inteckning i egendomen, må den godkännas
endast såvitt dess huvudstol
ligger inom inropssumman, så ock
inom det av utmätningsmannen å
egendomen satta värde samt inom
det uppskattningsvärde, varefter allmän
bevillning för egendomen utgick
för nästföregående år.
Gitter ej----—------
När inrop skett, skall köparen genast
gälda en sjättedel av köpeskillingen,
dock ej mer än vad enligt
borgenärsförteckningen bör utgå i
reda penningar eller mindre än beloppet
av den kostnad, varom föreskrives
i 198 §. Vill köparen hellre
ställa pant eller borgen såsom för
egen skuld för vad som skolat gäldas,
skall det också gälla. Erbjuder
köparen såsom pant inteckning i
egendomen, får den godkännas endast
såvitt dess kapitalbelopp ligger
inom inropssumman och inom det av
utmätningsmannen på egendomen
satta värdet samt inom nästföregående
års taxeringsvärde.
ånyo utropad.
126 §.
Göres å ■—• -—- -— •—------må ske.
Göres icke — — —----därtill samtycka.
128
Sker ej försäljning å första auktionen,
och yrkar ej utmätningssökanden
ny auktion, eller varder
egendomen ej heller å den senare
auktionen såld, gånge utmätningen
åter, utan så är att egendomen efter
Oaktat bestämmelserna i 1 och 2
mom. får inrop ej godtagas, om det
är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling
än den bjudna kan uppnås.
Utropas vid samma auktion flera gemensamt
intecknade fastigheter,
skall prövningen avse den köpeskilling
som sammanlagt bjudits.
§•
Sker ej försäljning på första auktionen
och yrkar ej utmätningssölcanden
ny auktion eller blir fastigheten
ej heller såld på den senare
auktionen, skall utmätningen gå åter,
om ej fastigheten ställes under
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
17
(Nuvarande lydelse)
ty i 7 kap. stadgas ställes under
tvångsförvaltning.
(Föreslagen lydelse)
tvångsförvaltning enligt 7 kap. Vad
som nu föreskrivits gäller ej tillbehör
som redan sålts för sig enligt
100 a §.
129
Kommer försäljning till stånd, eller
finnes, där anbud ej gjorts eller
antagits, avkastning att redovisa,
skall auktionsförrättaren, innan auktionen
avslutas, meddela underrättelse
om tiden, då sammanträde för
fördelning av influtna medel skall
hållas, så ock om stället för sammanträdet.
Kommer försäljning till stånd,
skall auktionsförrättaren, innan auktionen
avslutas, meddela när och var
sammanträde skall hållas för fördelning
av influtna medel.
Om försäljning av fastigheten ej
skett men medel influtit genom särskild
försäljning av tillbehör eller av
annan anledning, äger 1 mom. motsvarande
tillämpning.
132 §.
Sedan köparen-----— å egendomen.
I försäljningen ingår vad som enligt
lag utgör tillbehör till fastigheten.
Har vid försäljningen beträffande
viss egendom särskilt angivits, att
den åtföljer fastigheten eller att så ej
är fallet, är dock vad sålunda angivits
avgörande för vad försäljningen
omfattar.
137 8.
Då utmätt lös egendom blivit
såld, skall utmätningsmannen,
skyndsamligen och, där ej nedan
annorlunda stadgas, sist inom fjorton
dagar efter försäljningen, av försäljningssumman,
så långt den förslår,
tillhandahålla den, som utmätning
vunnit, betalning för hans
fordran. Hava penningar annorledes
än efter försäljning till utmätningsmannen
influtit, skola de inom
lika tid därefter hållas borgenären
till handa.
Innan dom---------
Har utmätning---—----
2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9
När utmätningsmannen efter utmätning
av lös egendom erhållit
medel genom försäljning eller på annat
sätt, skall han snarast och sist
inom två veckor därefter tillhandahålla
borgenären betalning för hans
fordran så långt medlen förslå. Är
beloppet ringa och kan antagas att
ytterligare medel skola inflyta, får
dock med redovisningen anstå under
högst tre månader utöver tid som
nyss angivits.
eller borgen.
— borgenären medlen.
saml. 3 avd. Nr 24
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1967
(Nuvarande lydelse)
139
Borgenär, som, då lös egendom
för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hava
den under panträtt i handom, eller
ock ägde rätt att till säkerhet för
sin fordran hålla egendomen kvar,
vare ock berättigad att ur köpeskillingen,
efter ty nedan sägs, undfå
betalning, såvida han därom hos utmätningsmannen
före auktionen
framställt yrkande. Skall under konkurs
fartyg eller gods i fartyg eller
i luftfartyg utmätningsvis försäljas,
äge jämväl borgenär, som för sin
fordran har förmånsrätt enligt 4
eller 7 § i 17 kap. handelsbalken,
den rätt, nu är sagd.
Har fartyg---
(Föreslagen lydelse)
§•
Borgenär som, när lös egendom
utmättes för annans fordran, hade
panträtt i egendomen utan att ha den
under panträtt i handom eller som
ägde rätt att kvarhålla egendomen
till säkerhet för sin fordran, är berättigad
att få betalning ur köpeskillingen
enligt vad som anges nedan,
såvida han framställt yrkande
därom före auktionen eller, om egendomen
sålts under hand, före köpeskillingsfördelningen.
Svarar utmätt
egendom för företagsinteckning, äger
inteckningshavaren erhålla betalning
ur köpeskillingen, om han framställt
yrkande därom inom tid som nyss
angivits. Vad sist sagts gäller dock
ej i den mån sådan betalning måste
anses obehövlig för att trygga inteckningshavarens
och efterföljande inteckningshavares
rätt. Vid prövningen
härav skall hänsyn tagas även till
sådan egendom som gäldenären på
annat sätt än genom företagsinteckningen
ställt som säkerhet för inteckningslmvarens
fordran. Skall
under konkurs fartyg eller gods i
fartyg eller i luftfartyg säljas utmätningsvis,
äger även borgenär
som för sin fordran har förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
rätt att erhålla betalning ur köpeskillingen,
om han framställer yrkande
därom före auktionen,
innestår.
141 §.
När utmätt lös egendom sålts under
hand, skall utmätningsmannen,
om det ej är uppenbart obehövligt,
utsätta sammanträde för köpeskillingens
fördelning och minst två veckor
i förväg kalla gäldenären, sökanden
och envar annan rättsägare
som är känd för utmätningsmannen.
När särskilda skäl föranleda det,
skall han också kungöra tid och
plats för sammanträdet i tidning inom
orten eller på annat lämpligt sätt.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
19
(Nuvarande lydelse)
Nu har, då annan lös egendom,
än i 140 § sägs, blivit för en borgenärs
fordran utmätt, annan borgenär,
som därå jämväl vunnit utmätning,
påstått bättre förmånsrätt, ån
utmätningen medför, eller har sådant
yrkande, som i 139 § sägs,
blivit av borgenär inom föreskriven
tid framställt: finnes ej full tillgång
för borgenärerna och kunna de ej
åsämjas, huru medlen skola fördelas;
bestämme utmätningsmannen
viss tid för medlens fördelning och
kalle borgenärerna, så ock, då fråga
är om fordran, varför ej utmätning
skett och för vilken ej heller borgenären
haft det utmätta i handom
såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen
å uppgivet ställe
sammanträda för att sin rätt i avseende
å fördelningen iakttaga och
bevaka. Sådan kallelse skall minst
tio dagar före sammanträdet införas
i allmänna tidningarna och tidning
inom orten, där ej alla rättsägare
annorledes så tidigt underrättas
om sammanträdet, att de själva
eller genom ombud kunna sig där
infinna.
Finnes i fall, som här förut är
sagt, full tillgång till alla fordringarnas
gäldande, eller åsämjas borgenärerna
om fördelningen, men gitter
ej borgenär, som efter 139 §
yrkar betalning utan att han fått
utmätning, visa att gäldenären medgivit
honom betalning ur köpeskillingen;
hålle utmätningsmannen inne
vad å sådan borgenärs fordran
belöper och kalle, såsom ovan sägs,
honom och gäldenären till sammanträde
för att sin rätt bevaka. Ej
må därav övriga borgenärer uppehållas
i sin rätt till utdelning.
(Föreslagen lydelse)
Har annan lös egendom än som
avses i 140 § sålts på auktion, skall
sammanträde för köpeskillingens
fördelning utsättas, om annan än
sökanden gjort anspråk på betalning
enligt vad som sägs i 139 §
eller, när flera äro sökande, någon
av dem påstått bättre förmånsrätt
än utmätningen medför. Till sammanträdet
skall utmätningsmannen
kalla gäldenären, sökanden och envar
annan rättsägare som är känd
för honom.
Sammanträde som avses i 1 eller
2 mom. skall hållas inom två veckor
efter utqånqen av tid som föreskrives
i 137 §.1
1 Detta moment motsvarar nuvarande 164 §.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
142 §.
Sedan fast------- — — —-
Har, på klagan över utmätningen
eller auktionen, högre myndighet
förordnat om inställande av vidare
åtgärd i målet, och kan förty sammanträde
ej hållas å den därför bestämda
tid, varde det, såvitt ske kan,
kungjort på sätt i 105 § sägs; upphör
hindret, utsätte auktionsförrättaren
ofördröj ligen ny tid för sammanträdet
och låte kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten minst tio
dagar före sammanträdet, ävensom
intagas i länskungörelserna.
efter auktionen.
Har högre myndighet förordnat
om inställande av vidare åtgärd i
målet och kan sammanträde på
grund härav ej hållas på därför bestämd
tid, skall det om möjligt kungöras
på sätt som anges i 105 §. Upphör
hindret, skall auktionsförrättaren
ofördröjligen utsätta ny tid för
sammanträdet och låta kungörelse
därom införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten minst tio
dagar före sammanträdet samt intagas
i länskungörelserna.
143 §.
Finnes behållen avkastning av såld
fast egendom att tillgå, varde den
tillgång jämte köpeskillingen fördelad.
Har i fall, som i 95 eller 130 §
sägs, fartyg eller fast egendom försålts
efter nytt utrop, och är förre
inroparen skyldig att utgiva ersättning,
skall ock ersättningsbeloppet,
såvitt detsamma av honom guldits
eller influtit genom försäljning av
pant eller utsökande av borgen, tilllika
med köpeskillingen fördelas.
Har försäljning av fast egendom
icke kommit till stånd, skall för fördelning
av tillgång, som nu sagts,
sammanträde hållas å tid, som i
142 § är föreskriven. I ty fall skall
avkastningen av egendomen fördelas
efter de grunder, som i 7 kap. äro
stadgade för fördelning av medel,
vilka influtit under tvångsförvaltning.
Ersättningsbelopp, varom i
första stycket sägs, skall, sedan kostnaderna
för förfarandet därur guldits,
användas till betalning av utmätningssökandens
fordran; uppstår
överskott, varde det fördelat på
enahanda sätt som avkastningen.
Ha medel influtit genom särskild
försäljning av tillbehör eller såsom
avkastning av fast egendom, skall
sådan tillgång fördelas samtidigt
med köpeskillingen för fastigheten.
Har i fall, som avses i 95 eller 130 §,
fartyg eller fast egendom försålts efter
nytt utrop och är förre inroparen
skyldig att utgiva ersättning, skall
ersättningsbeloppet, såvitt detsamma
guldits av honom eller influtit
genom försäljning av pant eller utsökande
av borgen, fördelas tillika
med köpeskillingen.
Har försäljning av fastighet icke
kommit till stånd, skall sammanträde
för fördelning av tillgång som nu
angivits hållas på tid som föreskrives
i 142 § eller, om auktion icke hållits,
så snart som möjligt. Behållen avkastning
skall fördelas enligt de
grunder som i 7 kap. föreskrivas för
fördelning av medel vilka influtit under
tvångsförvaltning. Ersättningsbelopp
som avses i 1 mom. andra
punkten skall, sedan kostnaderna
för förfarandet betalats, användas
till betalning av utmätningssökandens
fordran. Uppstår överskott,
skall det fördelas på samma sätt som
nyss angivits om avkastning.
Sammanträde enligt 2 mom. skall,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
21
(Nuvarande lydelse)
156
Är auktion å utmätt fast egendom
överklagad, må ej utan köparens
medgivande utdelning ur köpeskillingen
lyftas annorledes än mot pant
eller borgen.
161
Då betalning utfallit å fordran,
varför egendomen på grund av inteckning
häftar, åligger det auktionsförrättaren
att därom göra anteckning
å inteckningshandlingen,
när denna företes för lyftning av inteckningshavaren
tillkommande belopp.
(Föreslagen lydelse)
när auktion ej hållits, kungöras på
sätt föreskrives i 142 § 2 mom. andra
punkten.
§•
Är auktion på utmätt fast egendom
överklagad, får ej utan köparens
medgivande utdelning ur köpeskillingen
lyftas annat än mot pant
eller borgen. När tillbehör till fastighet
sålts för sig, skall vad som nu
sagts äga motsvarande tillämpning
beträffande utdelning ur köpeskillingen
för tillbehöret intill dess tiden
för klagan över försäljningen utgått
eller förd klagan blivit prövad.
§•
När betalning utfallit på fordran,
för vilken egendomen häftar på
grund av inteckning, skall anteckning
därom göras på inteckningshandlingen,
när denna företes för
lyftning av inteckningshavaren tillkommande
belopp.
164 §.
Då enligt 141 § sammanträde för
fördelning av köpeskilling för lös
egendom skall äga rum, vare utmätningsmannen
pliktig att utsätta sammanträdet
att hållas inom fjorton
dagar eller, om kungörelse i allmänna
tidningarna erfordras, inom fyra
veckor efter försäljningen.
168 §.
Sedan laga — -------- —
Har vid fördelning av medel, som
i 143 § 2 mom. avses, likvid utfallit
å huvudstolen av intecknad fordran,
för vars gäldande egendomen skolat
säljas, åligge det den, som förrättat
fördelningen, att, sedan denna blivit
godkänd eller vunnit laga kraft, därom
göra anmälan som nyss sagts och
tillika insända fördelningslängden.
--därom lämnas.
Har vid fördelning som avses i
143 § 2 mom. betalning utfallit på
kapitalbeloppet av intecknad fordran,
åligger det den som förrättat
fördelningen att, sedan denna blivit
godkänd eller vunnit laga kraft, göra
anmälan därom som nyss angivits
och även insända fördelningslängden.
Säljes egendom, i vilken företags -
22
Tredje lagutskottets
(Nuvarande lydelse)
206
Påstår den, som över utmätning
eller auktion klagar, att vid förrättningen
annorledes tillgått, än utmätningsmannens
protokoll utvisar, äge
överexekutor, där sådant för prövning
av klagandens talan finnes nödigt,
förordna om vittnens hörande
vid domstol.
211
Nöjes ej part åt överexekutors beslut
i utsökningsmål, äge däröver i
hovrätten sig besvära. Har beslutet
meddelats av Konungens befallningshavande
i län, som hör under skilda
hovrätter, skall fullföljd ske i den
hovrätt, till vilken målet kan hänföras
på grund av belägenheten inom
dess domkrets av utmätningsmans
tjänstgöringsområde, av fast egendom,
som målet berör eller vars köpeskilling
eller avkastning är i fråga,
eller av ort för verkställighets- eller
handräckningsåtgärd. Kan hovrätts
behörighet ej sålunda bestämmas,
skall fullföljd ske, om den mot vilken
åtgärd sökts bär att svara i tvistemål
i allmänhet vid domstol inom
länet, i den hovrätt under vilken
domstolen hör och eljest i den hovrätt
under vilken den stad hör, där
Konungens befallningshavande har
sitt säte. Det åligger överexekutor,
då slutligt utslag gives eller auktion
å fast egendom av honom hållen är,
att tillika meddela underrättelse om
vad vid ändrings sökande iakttagas
bör samt äventyret, om det försum
-
åtande nr år 1967
(Föreslagen lydelse)
inteckning gäller, och utfaller betalning
på kapitalbeloppet av intecknad
fordran, skall förrättningsmannen
så snart som möjligt efter det
att fördelningen godkänts eller vunnit
laga kraft göra anmälan därom
hos inskrivningsdomaren och insända
fördelningslängd eller annan
handling som visar fördelningen.
§•
Påstår den som klagar över utmätning
eller utmätt egendoms försäljning
att vid förrättningen tillgått på
annat sätt än utmätningsmannens
protokoll utvisar, äger överexekutor
förordna om vittnens hörande vid
domstol, när det är påkallat för
prövning av klagandens talan.
§•
Nöjes ej part åt överexekutors beslut
i utsökningsmål, äger han besvära
sig däröver i hovrätten. Har beslutet
meddelats av Konungens befallningshavande
i län, som hör under
skilda hovrätter, skall fullföljd
ske i den hovrätt till vilken målet
kan hänföras på grund av belägenheten
inom dess domkrets av utmätningsmans
tjänstgöringsområde, av
fast egendom, som målet berör eller
vars köpeskilling eller avkastning är
i fråga, eller av ort för verkställighets-
eller handräckningsåtgärd.
Kan hovrätts behörighet ej sålunda
bestämmas, skall fullföljd ske, om
den mot vilken åtgärd sökts har att
svara i tvistemål i allmänhet vid
domstol inom länet, i den hovrätt
under vilken domstolen hör och eljest
i den hovrätt under vilken den
stad hör, där Konungens befallningshavande
har sitt säte. Det åligger
överexekutor, då slutligt utslag gives
eller då auktion hållits av honom eller
då i annan ordning särskild försäljning
av fastighetstillbehör skett,
att meddela underrättelse om vad
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
23
(Nuvarande lydelse)
mas. Vad Konungens befallningshavande
i fall då länet hör under skilda
hovrätter angivit om behörig hovrätt
skall lända till efterrättelse.
Över utslag
Ej må
(Föreslagen lydelse)
som är att iakttaga vid ändrings sökande
samt äventyret, om det försummas.
Vad Konungens befallningshavande
i fall då länet hör under
skilda hovrätter angivit om behörig
hovrätt skall lända till efterrättelse.
— -—• — talan däremot,
utmätningsman behörig.
213 §.
Vill någon överklaga överexekutors
slutliga utslag i fråga om fördelning
av köpeskilling för fast egendom,
som blivit av överexekutor såld,
eller av medel, som i 143 § 2 mom.
eller i 7 kap. avses, eller på klagan
över utmätning, auktion å fast egendom
eller förslag till fördelning av
köpeskilling eller av medel, som i
143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses,
åligge honom att inom tre veckor
från den dag, då utslaget muntligen
avkunnades, eller, om det blivit efter
anslag meddelat, från den dag, å vilken
utslaget är ställt, till överexekutor
inkomma med be sv är sinlag a.
För klagan över auktion, som av
överexekutor hållen är, vare tid, som
nu är sagd, räknad från auktionsdagen:
dock att besvär över borgenärsförteckningen,
när de ej avse
bestämmande av lägsta budet eller
andra villkor för försäljningen, skola
anföras i den ordning, som för
klagan över överexekutors utslag i
fråga om köpeskillings fördelning är
stadgad.
Vill någon överklaga överexekutors
slutliga utslag i fråga om fördelning
av köpeskilling för fast egendom
eller av medel, som avses i 143 §
2 mom. eller i 7 kap., eller på klagan
över utmätning eller förslag till fördelning
av köpeskilling, skall han inkomma
till överexekutor med besvärsinlaga
inom tre veckor från den
dag då utslaget meddelades.
Den som vill klaga över auktion,
som överexekutor hållit, eller över
särskild försäljning av fastighetstillbehör
i annan ordning skall inkomma
till överexekutor med sin besvärsinlaga
inom tre veckor från försälj
ningsdagen. Besvär över borgenärsförteckningen
skola dock, när de
ej avse bestämmande av lägsta budet
eller andra villkor för försäljningen,
anföras i den ordning som är föreskriven
för klagan över överexekutors
utslag i fråga om köpeskillings
fördelning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
Vad i nya lagen föreskrives om företagsinteckning skall icke tillämpas,
när egendom som besväras av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
utmätts före lagens ikraftträdande.
Vad som föreskrives i 141 och 164 §§ i deras äldre lydelse gäller alltjämt,
när försäljningen skett före nya lagens ikraftträdande.
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
I den mån 72, 91, 94, 139 och 168 §§ nya lagen gälla företagsinteckning
skall i stället äldre lag gälla i fråga om egendom, som enligt punkt 3 b i
övergångsbestämmelserna till lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning
fortfarande häftar för beviljad eller sökt förlagsinteckning.
Har fast egendom sålts före nya lagens ikraftträdande, skall 121 § i dess
äldre lydelse fortfarande gälla.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
25
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom
Härigenom förordnas, att 23 och 32 §§ samt 36 § 1 mom. förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 §.
Sker försäljning av fast egendom
i den ordning utsökningslagen bestämmer,
då skall, sedan auktionen
vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts, egendomen icke vidare häfta
för intecknat belopp, som enligt borgenärsförteckningen
faller utom vad
av köpeskillingen täckes, ej heller för
belopp, som av köpeskillingen täckes
men faller utom det för försäljningen
bestämda lägsta budet, där ej
köparen fått avräkna beloppet å köpeskillingen
såsom i 131 § utsökningslagen
sägs. Anteckning härom
skall, sedan till rätten eller domaren
inkommit handling, som visar köpeskillingens
fördelning, införas i inteckningsprotokollet,
å landet å nästa
rättegångsdag under lagtima ting
och i stad å nästa rättegångsdag för
inteckningsärenden.
Sker försäljning av fast egendom
i den ordning utsökningslagen bestämmer,
då skall, sedan auktionen
vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts, egendomen icke vidare häfta
vare sig för intecknat belopp, som
enligt borgenärsförteckningen faller
utom vad av köpeskillingen täckes,
eller för belopp, som av köpeskillingen
täckes men faller utom det
för försäljningen bestämda lägsta
budet, där ej köparen fått avräkna
beloppet såsom sägs i 131 § utsökningslagen,
eller för belopp inom
lägsta budet, för vilket betalning enligt
100 b § samma lag utgår ur den
del av köpeskillingen som influtit
genom särskild försäljning av tillbehör.
Har försäljning av tillbehör skett
utan att återstoden av egendomen
sålts, skall, sedan försäljningen vunnit
laga kraft och köpeskillingen erlagts,
den fasta egendomen icke vidare
häfta för intecknat belopp, för
vilket betalning utgår vid köpeskillingens
fördelning.
Sedan inskrivningsdomaren mottagit
handling som visar köpeskillingens
fördelning, skall han nästa
Senaste lydelse av 23 och 32 §§ se 1912:213 och av 36 § 1 mom. se 1924:387.
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
inskrivningsdag i inteckningsprotokollet
göra anteckning om den exekutiva
försäljningens inverkan på
intecknad fordran.
32
Är inteckning för fordran meddelad
i flera egendomar gemensamt,
vile ansvarigheten å var av egendomarna
till så stort belopp, som å den
faller efter förhållandet av denna
egendoms särskilda värde till sammanlagda
värdet av alla egendomarna.
Finnes ej i den handling, på
grund varav gemensam inteckning
beviljas, visst värde å varje egendom
utsatt, skall för bestämmande
av ansvarighetsbeloppet varje egendoms
värde beräknas efter den uppskattning
därå till allmän bevillning,
som var gällande året näst före den
tid, då inteckningen söktes, eller, där
sådan uppskattning för det året ej
finnes, den, som efter nämnda tid
först sker; finnes, när en eller flera
av egendomarna skola utmätningsvis
säljas, för någon av dem ej sådan
uppskattning, skall ansvarighetens
fördelning bestämmas efter de värden,
som, efter ty i utsökningslagen
stadgas, av utmätningsmannen åsättas
egendomarna.
Kan den,--
§•
Är inteckning för fordran meddelad
i flera egendomar gemensamt,
skall ansvarigheten vila på var av
egendomarna till så stort belopp som
på den faller efter förhållandet av
denna egendoms särskilda värde till
sammanlagda värdet av alla egendomarna.
Finnes ej i den handling, på
grund varav gemensam inteckning
beviljas, visst värde utsatt på varje
egendom, skall för bestämmande av
ansvarighetsbeloppet varje egendoms
värde beräknas efter det taxeringsvärde
som gällde året näst före
den tid då inteckningen söktes eller,
om sådant taxeringsvärde ej fanns,
det taxeringsvärde som därefter först
fastställdes. Finnes, när en eller flera
av egendomarna skola utmätningsvis
säljas, för någon av dem
ej sådant taxeringsvärde, skall ansvarighetens
fördelning bestämmas
efter de värden som åsättas egendomarna
av utmätningsmannen enligt
utsökningslagen.
återstående egendomarna.
36
1 mom. Har egendom, som gemensamt
med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall egendomen,
sedan auktionen vunnit laga
kraft och köpeskillingen erlagts, icke
vidare häfta för större del av intecknade
beloppet än köparen enligt
131 § utsökningslagen kan hava fått
avräkna å köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall
innestå i egendomen; och varde därom,
efter ty i 23 § sägs, anteckning
gjord i inteckningsprotokollet.
§■
1 mom. Har egendom, som gemensamt
med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall egendomen,
sedan auktionen vunnit laga
kraft och köpeskillingen erlagts, icke
vidare häfta för större del av intecknade
beloppet än köparen enligt
131 § utsökningslagen kan ha fått
avräkna på köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall
innestå i egendomen. Har försäljning
av tillbehör skett utan att återstoden
av egendomen sålts, skall bestämmelsen
i 23 § andra stycket äga
motsvarande tillämpning. Anteck
-
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1967
(Nuvarande lydelse)
Varda av gemensamt mtecknade
egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare
häfta för vad av inteckningen kunnat
utgå ur köpeskillingen för de egendomar,
som sålts; skolande därom,
när det visas, huru köpeskillingen
fördelats och att fördelningen blivit
godkänd eller vunnit laga kraft, göras
anteckning i inteckningsprotokollet.
(Föreslagen lydelse)
ning om den exekutiva försäljningens
inverkan skall göras i inteckningsprotokollet
på sätt som föreskrives
i 23 § tredje stycket.
Om en eller flera av gemensamt intecknade
egendomar sålts utmätningsvis,
skola de övriga ej vidare
häfta för vad av inteckningen kunnat
utgå ur köpeskillingen för de
egendomar som sålts. När det visas,
hur köpeskillingen fördelats och att
fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, skall anteckning
därom göras i inteckningsprotokollet.
Motsvarande gäller, när tillbehör
till här avsedd egendom sålts enligt
100 a § utsökningslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 ocii 13 §§ lagsökningslagen
den 20 december 1946 (nr 808)
Härigenom förordnas, att 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 december
19461 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
1 §
För fordran---------
Borgenär som för sin fordran har
inteckning i fast egendom eller i fartyg
eller i luftfartyg eller reservdelar
till sådant fartyg, äge ock genom
lagsökning söka betalning ur den intecknade
egendomen.
13
Äro ej sådana skäl för handen
att målet bör hänskjutas till rättegång,
skall betalningsskyldighet
åläggas gäldenären; avser lagsökningen
betalning ur intecknad fast
egendom eller intecknat fartyg eller
luftfartyg eller intecknade reservdelar
till luftfartyg, fastställe rätten
fordringen till betalning ur den
intecknade egendomen.
(Föreslagen lydelse)
nedan sägs.
Borgenär som för sin fordran har
inteckning äger också genom lagsökning
söka betalning ur den egendom
vari inteckningen gäller.
§•
Äro ej sådana skäl för handen att
målet bör hänskjutas till rättegång,
skall betalningsskyldighet åläggas
gäldenären; avser lagsökningen betalning
ur egendom vari inteckning
gäller, skall rätten fastställa fordringen
till betalning ur egendomen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
1 Senaste lydelse av 1 och 13 §§ sel955:237.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
29
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr 235)
med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.
Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 med särskilda
bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m. skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §•
Auktionsförrättaren skall--
Sedan den--------
Vid upprättande av borgenärsförteckningen
skall vad i 107 § andra
och tredje styckena, 108—110 §§,
112 § första stycket samt 118 §
utsölcningslagen stadgas beträffande
borgenärsförteckning för fast egendom
äga motsvarande tillämpning;
dock skall vid försäljning under konkurs
utöver de i 107 § tredje stycket
nämnda fordringarna under där
angiven förutsättning jämväl fordran
med förmånsrätt enligt 17 kap.
7 § handelsbalken upptagas i borgenär
sförteckningen.
7
Där luftfartyg eller intecknade
reservdelar ingå i konkursbo och,
efter ty i 71 § konkurslagen sägs,
auktion skall på begäran av borgenärerna
hållas för egendomens försäljning
i den ordning, som i denna
lag är stadgad, vare borgenär, som
i konkursen bevakat fordran, för
vilken egendomen på grund av inteckning
häftar eller med vilken är
förenad luftpanträtt i egendomen eller
varmed följer rätt att såsom säkerhet
kvarhålla egendomen eller
förmånsrätt som i 17 kap. 4 eller
7 § handelsbalken sägs, berättigad
att, där hans rätt till betalning ur
egendomen är ostridig eller styrkt,
---- —- -— — för försäljningen.
auktionsförrättaren framställt.
Vid upprättande av borgenärsförteckningen
skall vad i 107 § andra
och tredje styckena, 108—110 §§,
112 § första stycket samt 118 §
utsölcningslagen stadgas beträffande
borgenärsförteckning för fast egendom
äga motsvarande tillämpning.
§•
Där luftfartyg eller inteclcnade
reservdelar ingå i konkursbo och,
efter ty i 71 § konkurslagen sägs,
auktion skall på begäran av borgenärerna
hållas för egendomens försäljning
i den ordning, som i denna
lag är stadgad, vare borgenär, som
i konkursen bevakat fordran, för
vilken egendomen på grund av inteckning
häftar eller med vilken är
förenad luftpanträtt i egendomen eller
varmed följer rätt att såsom säkerhet
kvarhålla egendomen eller
förmånsrätt som i 17 kap. 4 § handelsbalken
sägs, berättigad att, där
hans rätt till betalning ur egendomen
är o stridig eller styrkt, äska att för
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande lydelse)
äska att försäljningen i stället sker
till gäldande av hans fordran; framställe
dock yrkande härom till auktionsförrättaren
senast vid den i 4 §
nämnda förhandlingen. Göres ej sådant
yrkande, må ej försäljning ske
till förfång för de i borgenärsförteckningen
upptagna rättsägarna.
(Föreslagen lydelse)
säljningen i stället sker till gäldande
av hans fordran; framställe dock yrkande
härom till auktionsförrättaren
senast vid den i 4 § nämnda
förhandlingen. Göres ej sådant yrkande,
må ej försäljning ske till
förfång för de i borgenärsförteckningen
upptagna rättsägarna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
Vad som föreskrives i 4 och 7 §§ i deras äldre lydelse gäller alltjämt, när
luftfartyget eller reservdelarna enligt punkt 3 b i övergångsbestämmelserna
till lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning fortfarande häfta
för beviljad eller sökt förlagsinteckning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
31
Förslag
till
Lag
om ändring i konkurslagen
Härigenom förordnas, att 4, 21, 26, 29 och 71 §§ konkurslagen1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges samt att i nämnda lag skall införas
en ny paragraf, betecknad 145 a §, av följande lydelse.
(Nuvarande lydelse)
4
Har lös egendom, vari förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 6 § första stycket
handelsballcen eller på grund av
förlagsinteckning eller inteckning i
jordbruksinventarier tillkommer borgenär,
blivit utmätt för annans fordran,
eller har egendom, som nyss sagts,
eller egendom, vari borgenär har förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 5 § första
stycket handelsbalken, genom skriftlig
avhandling föryttrats med villkor,
att säljaren äger behålla egendomen
i sin vård,
skall, där borgenären det yrkar,
gäldenären försättas i konkurs, så
framt ej gäldenären visar, att den
övriga egendom, vari borgenären
äger förmånsrätt, är tillräcklig till
gäldande av hans fordran.
21
(Föreslagen lydelse)
§•
Har lös egendom, vari förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 6 § första stycket
handelsbalken tillkommer borgenär,
blivit utmätt för annans
fordran,
eller har egendom, som nyss sagts,
eller egendom, vari borgenär har förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 5 § första
stycket handelsbalken, genom skriftlig
avhandling föryttrats med villkor
att säljaren äger behålla egendomen
i sin vård,
skall, där borgenären det yrkar,
gäldenären försättas i konkurs, såframt
ej gäldenären visar att den
övriga egendom, vari borgenären
äger förmånsrätt, är tillräcklig till
gäldande av hans fordran.
§•
Konkursdomaren skall-----— ---— — i konkurs.
Avträdes ärnbets- eller--------— närmaste förman.
Utvisar den — — —-----ur bouppteckningen.
Hör till----------säkra urskiljande.
Ingår i----— ---— om konkursen.
Finnes i boet egendom vilken hör
till sådan näringsverksamhet som
kan omfattas av företagsinteckning,
skall anmälan om konkursen ofördröjligen
sändas till den inskrivningsdomare
som har att upptaga
ärenden angående inteckning i verksamheten.
Inskrivningsdomaren har
att på första inskrivningsdag i in
-
Senaste lydelse av 4 § se 1932:175 och av 21, 26, 29 och 71 §§ se 1955:236.
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
skrivningsboken över ärenden om företagsinteckning
göra anteckning om
konkursen.
26
Varder beslut-------
Finnes i gäldenärens bo fast egendom
eller fartyg, som blivit infört i
fartygsregistret, eller lott i fartyg eller
ock luftfartyg, som blivit infört
i luftfartygsregistret, eller lott i eller
intecknade reservdelar till sådant
fartyg, skall vad i 21 § tredje, fjärde
och femte styckena föreskrivits
angående anteckning eller anmälan
om konkursen äga motsvarande tilllämpning
i fråga om den högre rättens
beslut.
Innan i------------— sig,
§•
— anslagna kungörelsen.
Finnes i gäldenärens bo fast egendom
eller fartyg, som blivit infört i
fartygsregistret, eller lott i fartyg eller
ock luftfartyg, som blivit infört i
luftfartygsregistret, eller lott i eller
intecknade reservdelar till sådant
fartyg eller egendom, vilken hör till
sådan näringsverksamhet som kan
omfattas av företagsinteckning, skall
vad i 21 § tredje, fjärde, femte och
sjätte styckena föreskrivits angående
anteckning eller anmälan om konkursen
äga motsvarande tillämpning
i fråga om den högre rättens beslut,
betalas.
29 §.
Har gäldenären--------
Har borgenär under ovan angivna
tid sökt inteckning i gäldenärens
egendom för fordran, vid vars tillkomst
sådan säkerhet ej betingats,
och är ej fråga om inteckning, som
inom den i 11 kap. 2 § jordabalken
stadgade tid sökts för fordran, som
där avses, vare borgenären pliktig
att på talan av konkursboet antingen
återställa inteckningshandlingen till
boet eller ock tillhandahålla inteckningshandling
angående fast egendom
eller luftfartyg för verkställande
av utbyte efter ty därom är stadgat
samt handling, på grund varav
inteckning i fartyg, förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier
sökts, för inteckningens dödande.
Vad sålunda--------
— konkursboet åter.
Har borgenär under ovan angiven
tid sökt inteckning i gäldenärens
egendom för fordran, vid vars tillkomst
sådan säkerhet ej betingats,
och är ej fråga om inteckning, som
inom den i 11 kap. 2 § jordabalken
stadgade tid sökts för fordran, som
där avses, är borgenären pliktig att
på talan av konkursboet antingen
återställa inteckningshandlingen till
boet eller också tillhandahålla inteckningshandling
angående fast
egendom eller luftfartyg för verkställande
av utbyte enligt vad som
är föreskrivet därom samt handling,
på grund varav inteckning i fartyg
eller företagsinteckning sökts, för
inteckningens dödande.
om konkursansökningen.
71
Vill förvaltaren —--—- ----
Lös egendom--—-------
Samtycke, varom i första och andra
styckena förmäles, vare ej av nö
-
— kan ske.
försäljningen beroende.
Samtycke som avses i första och
andra styckena fordras icke, när för
-
33
Tredje lagutskottets
(Nuvarande lydelse)
den, där förvaltaren vill genom fondlcommissionär
till gällande börspris
försälja å fondbörs noterat värdepapper.
Skall helt----------
Är fråga om försäljning av luftfartyg
eller av intecknade reservdelar
till sådant fartyg och finnes egendomen
inom riket, skall vad i 70 §
första och andra styckena sägs äga
motsvarande tillämpning. Vill förvaltaren,
ehuru auktion ej ägt rum i
den ordning som för utmätt sådan
egendom är stadgad, med ombudsmannens
samtycke underlåta att föranstalta
om egendomens avyttrande,
skall dock därtill lämnas tillstånd
av de borgenärer, som i konkursen
bevakat fordran, för vilken egendomen
på grund av inteckning häftar
eller med vilken är förenad luftpanträtt
i egendomen eller varmed följer
rätt att såsom säkerhet kvarhålla
egendomen eller förmånsrätt som i
17 kap. 4 eller 7 § handelsbalken
sägs. Gods i luftfartyg skall säljas i
samma ordning som gods i sjögående
fartyg.
Skall gäldenären 3
utlåtande nr 24 år 1967
(Föreslagen lydelse)
valtaren vill genom fondkommissionär
sälja på fondbörs noterat värdepapper
till gällande börspris. Samtycke
enligt andra stycket fordras ej
heller för försäljning av lös egendom
genom fortsättande av gäldenärens
rörelse.
och köparen.
Är fråga om försäljning av luftfartyg
eller av intecknade reservdelar
till sådant fartyg och finnes egendomen
inom riket, skall vad i 70 §
första och andra styckena sägs äga
motsvarande tillämpning. Vill förvaltaren,
ehuru auktion ej ägt rum i
den ordning som för utmätt sådan
egendom är stadgad, med ombudsmannens
samtycke underlåta att föranstalta
om egendomens avyttrande,
skall dock därtill lämnas tillstånd av
de borgenärer, som i konkursen bevakat
fordran, för vilken egendomen
på grund av inteckning häftar
eller med vilken är förenad luftpanträtt
i egendomen eller varmed följer
rätt att såsom säkerhet kvarhålla
egendomen eller förmånsrätt som i
17 kap. 4 § handelsbalken sägs. Gods
i luftfartyg skall säljas i samma ordning
som gods i sjögående fartyg.
från ansvarighet.
U5 a §.
Har betalning utfallit på kapitalbeloppet
av fordran, till säkerhet för
vilken företagsinteckning meddelats,
skall rättens ombudsman, sedan tiden
för klander mot framlagt utdelnings
för slag gått till ända eller
väckt klander avgjorts genom beslut
som vunnit laga kraft, göra anmälan
därom till inskrivningsdomaren och
därvid insända utdelning sför slag et
eller annan handling som visar fördelningen.
Kan det antagas att ytterligare
betalning kommer att tilläggas
inteckningshavaren, skall dock med
anmälan anstå till dess det blivit avgjort,
om sådan betalning skall utgå.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 24
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
När innehavare av inteckning som
avses i första stycket lyfter betalning,
skall anteckning härom göras
på inteckningshandlingen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
Beträffande konkurs på grund av ansökan, som gjorts före nya lagens
ikraftträdande, skola dock 21, 26, 29 och 71 §§ i deras äldre lydelse gälla
och 145 a § ej tillämpas.
Vad som föreskrives i 4 § i dess äldre lydelse gäller alltjämt, när utmätningen
skett eller köpeavhandlingen upprättats före nya lagens ikraftträdande
eller utmätningen omfattar sådan egendom som enligt punkt 3 b i
övergångsbestämmelserna till lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning
fortfarande häftar för beviljad eller sökt förlagsinteckning. Ingår
sådan egendom i konkursboet, gäller också äldre lydelsen av 71 § femte
stycket.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
35
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239)
om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 7 juni 1934 om bulvanförhållande
i fråga om aktier i vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §•
Då aktier--------därtill visas.
Försäljning av aktierna å offentlig
auktion skall efter överexekutors
bestämmande äga rum i Stockholm
eller annan stad, där särskild av stadens
handels- och sjöfartsnämnd antagen
mäklare finnes. Å auktionen
må bulvanen ej själv inropa aktierna.
Inflytande medel skola uppbäras
av utmätningsmannen i den stad där
försäljningen äger rum. I övrigt skall
i ärendet i tillämpliga delar så anses,
som om aktierna utmätts till
gäldande av fordran hos bulvanen.
Äro aktierna av bulvanen pantsatta,
skall försäljning ske med bibehållande
av panthavarens rätt, där ej
denne nöjes med att för sin betalning
hålla sig till köpeskillingen.
Bulvanen vare pliktig att betala kostnad
som ej kan i enlighet med 198 §
utsökningslagen gäldas ur den försålda
egendomen.
Har överexekutor
Försäljning av aktierna a offentlig
auktion skall efter överexekutors
bestämmande äga rum i Stockholm
eller annan stad där särskild av stadens
handels- och sjöf artsnämnd antagen
mäklare finnes. På auktionen
får bulvanen ej själv inropa aktierna.
Inflytande medel skola uppbäras
av utmätningsmannen i den stad där
försäljningen äger rum. I övrigt skall
i ärendet i tillämpliga delar så anses,
som om aktierna utmätts till gäldande
av fordran hos bulvanen. Bestämmelserna
i 93 § 2 och 3 mom. utsökningslagen
äga dock ej tillämpning
i fråga om försäljningen. Äro aktierna
pantsatta av bulvanen, skall försäljning
ske med bibehållande av
panthavarens rätt, när ej denne nöjes
med att för sin betalning hålla
sig till köpeskillingen. Bulvanen är
pliktig att betala kostnad som ej kan
gäldas ur den försålda egendomen
i enlighet med 198 § utsökningslagen.
— — till överexekutor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper
Härigenom förordnas, att 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen den
6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
4
6. Då fondpapper säljas å exekutiv
auktion, anses auktionsför rättar en
såsom förmedlare.
7
4. För stämpel, som av förmedlaren
åsatts avräkningsnota, äger denne
utbekomma ersättning hos vilken
av kontrahenterna som helst. Stämpel
å avräkningsnota, som, efter försäljning
av fondpapper å exekutiv
auktion, av auktionsför rättar en upprättas,
skall gäldas på sätt i 198 §
utsökningslagen om kostnad för utmätt
egendoms försäljning stadgas.
(Föreslagen lydelse)
§•
6. Då fondpapper säljas exekutivt,
anses förrättningsmannen såsom förmedlare.
§•
4. För stämpel, som av förmedlaren
åsatts avräkningsnota, äger denne
utbekomma ersättning hos vilken
av kontrahenterna som helst. Stämpel
på avräkningsnota som upprättas
efter exekutiv försäljning av fondpapper
skall gäldas på sätt i 198 § utsökningslagen
föreskrives om kostnad
för utmätt egendoms försäljning.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967.
1 Senaste lydelse av 7 § 4 mom. se 1927:225.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
37
Inledning
I propositionen anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling,
under rubriken Inledning bl. a. följande.
Lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom och lagen
samma dag (nr 454) om företagsinteckning träder i kraft den 1 januari 1967.
Den förstnämnda lagen ersätter lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående
vad till fast egendom är att hänföra och innefattar bl. a. en ändring av gränsdragningen
mellan fast och lös egendom. Genom lagen om företagsinteckning
upphävs förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning
och lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i
vissa oljelager samt, för jordbrukets vidkommande, lagstiftningen om inteckning
i jordbruksinventarier, om panträtt i spannmål och om panträtt i
spånadslin och hampa.
I propositionerna med förslag till lagarna om fast egendom och om företagsinteckning
framhöll jag att lagarna skulle få återverkningar på det
exekutionsrättsliga planet och att jag avsåg att senare lägga fram förslag
till de ändringar i exekutionsrättsligt hänseende som behövdes (prop.
1966: 23 s. 14 och 1966: 24 s. 7). Jag nämnde också att dessa förslag borde
föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringarna kunde träda i kraft samtidigt
med den lagstiftning som propositionerna avsåg.
Till grund för lagen om företagsinteckning låg ett betänkande av förlagsinteckningskommittén
(SOU 1964: 10). Detta betänkande innehåller förslag
till vissa följdändringar i utsökningslagen (UL), konkurslagen (KL) och
lagsökningslagen (LagsL). Lagberedningen, som sedan år 1960 arbetar med
en reformering av UL och därmed sammanhängande lagstiftning, tog sedermera
upp hela frågan vilka ändringar inom exekutionsrätten som kunde
anses påkallade med hänsyn till då föreliggande förslag till ny lagstiftning
om fast egendom och om företagsinteckning. Den 30 december 1965 — då
till lagrådet remitterade förslag till sådan lagstiftning förelåg — avgav beredningen
betänkande i ämnet, Utsökningsrätt IV (SOU 1966: 7). Betänkandet
är undertecknat av justitierådet Gösta Walin, ordförande, hovrättsrådet
Ulf Lundvik och hovrättsrådet Gösta Dyrssen.1
Beredningens betänkande innehåller förslag till författningsändringar som
föranleds av de nyssnämnda civilrättsliga reformerna. Ändringsförslagen avser
framför allt UL men även andra författningar såsom inteckningsförordningen
(IF), KL och LagsL. I betänkandet tas även upp vissa exekutionsrättsliga
frågor, som inte nödvändigtvis hör samman med de civilrättsliga
1 Lagberedningen har samrått med följande experter hos beredningen, nämligen t. f. kronodirektören
J. O. Beck-Friis, bankdirektören E. V. Burling, byråchefen E. B. A. Ehnbom, kronofogden
N. O. Frykholm, hypoteksdirektören B. O. G. Gunnhagen, advokaten S. Lindskog, professorn
L. T. Welamson, kronofogden S. J. M. Wieselgren, direktören S. K. Åvall och advokaten
A. R. Öhman.
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2''r år 1967
reformerna men som beredningen ändå har ansett sig böra behandla samtidigt.
Bl. a. har beredningens omarbetning av reglerna om fastighetsexekutionen
ansetts böra medföra vissa jämkningar beträffande exekution i lös
egendom. Beredningen har också föreslagit ändringar i UL som syftar till
att hindra att utmätt egendom försäljs till underpris. Åtskilliga av beredningens
förslag förutsätter att kompletterande tillämpningsföreskrifter införs
i kungörelsen den 27 november 1964 (nr 846) med vissa bestämmelser
om handläggningen hos utmätningsman (handläggningskungörelsen).
Efter remiss har yttranden över beredningens betänkande avgetts av JK,
hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland, bankinspektionen, riksrevisionsverket,
kommerskollegium, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, överexekutorerna för
Göteborgs, Malmö och Norrköpings kronofogdedistrikt, Föreningen Sveriges
kronofogdar, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan
(de båda sistnämnda med gemensamt yttrande), Svensk industriförening,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukslcasseförbund,
Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges lantbruksförbund. Sveriges allmänna
hypoteksbank och Sveriges jordbrukskasseförbund har inskränkt sig
till att helt instämma i vad Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges
landshypoteksinstitution har anfört i sitt yttrande.
Kommerskollegium har överlämnat yttranden av handelsltamrarna i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Örebro, Borås, Jönköping,
Sundsvall och Karlstad. Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats
yttrande av direktören för Stockholms stads auktionsverk. Vidare har exekutionsväsendets
organisationsnämnd och vissa länsstyrelser bifogat yttranden
från åtskilliga kronofogdemyndigheter.
Jag anhåller nu att få ta upp lagförslagen i Utsökningsrätt IV till behandling.
I betänkandet Utsökningsrätt III (SOU 1964:57), som lagberedningen
(samma ledamöter som förut har nämnts) avgav den 20 november 1964,
lade beredningen fram förslag angående exekution i lön, beneficium m. m.
Detta betänkande har remissbehandlats och är nu föremål för övervägande
inom justitiedepartementet. Vissa av förslagen i betänkandet kan dock lämpligen
prövas redan i förevarande sammanhang. Detta gäller närmast vissa
bestämmelser i 62—64 och 66 §§ UL angående utmätningsordningen m. m.
Under remissbehandlingen av Utsökningsrätt III väcktes förslag om en uppmjukning
av kravet i 7 § UL på vittne vid exekutiv förrättning. Också det
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
förslaget kan prövas redan i detta sammanhang. Jag anhåller därför att nu
få behandla även dessa förslag.
Lagberedningens förslag och remissyttrandena däröver
Utskottet hänvisar till redogörelsen i propositionen s. 47—106.
Departementschefen
I den allmänna motiveringen för lagförslagen anför departementschefen
följande.
Allmänna synpunkter
En bärande tanke bakom den nya lagen om vad som är fast egendom är
önskemålet att åstadkomma större möjligheter för näringsidkare att utnyttja
sina tillgångar som kreditunderlag. Genom att kretsen av tillbehör
till industrifastigheter har vidgats kommer maskiner och annan utrustning,
som representerar stora kapitalvärden, att tillsammans med den
egentliga fastigheten kunna utnyttjas som objekt för belåning på fastighetskreditmarknaden.
Även lagen om företagsinteckning tillgodoser näringslivets
intressen på kreditområdet. Kretsen av inteclcningsberättigade subjekt
har vidgats och omfånget av den egendom som kan besväras av inteckning
har breddats. Dessutom har inteckningshavarens ställning förbättrats,
vilket är ägnat att göra lån mot företagsinteckning mer attraktiva
för kreditgivare.
De nämnda lagarna medför inte bara fördelar av nu skisserad art. Som
framhölls när lagförslagen lades fram medför de också vissa problem på
det exekutionsrättsliga området.
Lagberedningen har nu lagt fram förslag till lösningar av de exekutionsrättsliga
frågor som har uppkommit som följd av de nya civilrättsliga lagarna.
Eftersom förslagen i det föregående har redovisats både översiktligt
i inledningsavsnittet och därefter mer i detalj, inskränker jag mig till att
nu peka på några huvudpunkter. Enligt beredningens förslag skall det bli
möjligt att sälja utmätt fastighet och tillbehör till denna var för sig, när
detta ur ekonomisk synvinkel och i övrigt framstår som lämpligare än en
gemensam försäljning, Vidare föreslås nya regler om fastighetsägares rätt
att förfoga över utmätt fastighet. Dessa är betingade främst av att den
fasta egendomen kommer att omfatta även lätt flyttbara tillbehör. Reglerna
40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
innebär en viss skärpning i förhållande till gällande rätt. De kompletteras
med bestämmelser som gör det möjligt att säkerställa att vad som hör till
utmätt tastighet inte skingras. Andra föreskrifter som föreslås syftar till
att skapa klarhet i frågan vilken egendom som hör till en utmätt fastighet.
Bland dessa kan nämnas föreskrifter angående förrättningsmans utredning
om vad som är fastighetstillbehör och angående handläggningen av tvist
om tillbehör. Lagen om företagsinteckning har gett beredningen anledning
att särskilt uppmärksamma vilken ställning inteckningshavare bör ha, när
utmätning för annans fordran — med sämre förmånsrätt — sker i den företagsintecknade
egendomen. I det avseendet innebär beredningsförslaget en
avvägning mellan inteckningshavarens och utmätningssökandens intressen
så att den sistnämnde under särskilda förutsättningar men inte annars får
företräde för sin fordran.
Utöver de ändringar som direkt föranleds av den nya civilrättsliga lagstiftningen
lägger beredningen fram förslag som syftar till att motverka
att utmätt egendom säljs till underpris. Underhandsförsäljning av lös egendom
skall sålunda kunna komma i fråga som alternativ till auktion. Vidare
föreslås nya regler som ger vidgat utrymme för försäljning på kredit. Bestämmelserna
om försäljning under hand och på kredit avses bli tillämpliga
också vid separat försäljning av fastighetstillbehör. Dessutom föreslår beredningen
att den som förrättar auktion på fast eller lös egendom skall ha
rätt att vägra godta inrop, om han finner sannolikt att avsevärt bättre vederlag
kan uppnås,.
Beredningens förslag har fått ett övervägande gynnsamt mottagande
under remissbehandlingen. På vissa punkter har det dock mött en del
erinringar. Som närmare kommer att framgå av det följande anser jag mig
kunna godta förslagen i huvudsak. Endast på vissa punkter finner jag anledning
till avvikelser.
Beredningen har enligt min mening lyckats finna ändamålsenliga lösningar
på de exekutionsrättsliga problem som de nyssnämnda civilrättsliga
lagarna föranleder. Delvis har beredningen därvid använt metoden
att låta utmätningsman eller överexekutor mera fritt — i regel dock med
ledning av vissa angivna rekvisit — avgöra om åtgärd av det ena eller andra
slaget skall komma i fråga. Eftersom omständigheterna i enskilda fall
kan skifta avsevärt, synes det ofrånkomligt att använda en sådan metod.
De exekutiva myndigheterna får emellertid härigenom vissa nya utredningsoch
prövningsuppgifter. Det måste därför, som flera remissinstanser har
anfört, antas att dessa myndigheters arbetsbörda kommer att öka i viss utsträckning.
Det är dock att märka att flertalet av förslagen rör exekutionstall
som inte hör till den allra vanligaste typen, nämligen exekution i fast
egendom och i företagsintecknad egendom. Det finns inte anledning att
räkna med att de föreliggande förslagens genomförande kommer att få så
omedelbara effekter på de exekutiva myndigheternas arbete att det blir nöd
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1961 41
vändigt med förstärkningar av exekutionsväsendets resurser under innevarande
budgetår. För det kommande budgetåret har exekutionsväsendets
organisationsnämnd i ett tillägg till sitt remissvar uttalat att ett genomförande
av de här aktuella förslagen bör föranleda en anslagsökning med
650 000 kr. för personalförstärkningar och att framställning härom kommer
att göras till chefen för inrikesdepartementet. Det kan nämnas att det
angivna kostnadsbeloppet motsvarar ungefär 1 % av nuvarande kostnader
för personal. Ställning till eventuella personalökningar inom exekutionsväsendet
torde få tas i samband med budgetbehandlingen.
Fn annan konsekvens av förslagen, som har framhållits i några remissyttranden,
är att en del av de nya förfarandena, t. ex. underhandsförsäljning
och utredning om fastighets tillbehör, kommer att kräva viss tid och därmed
att föranleda att exekutionen som helhet ibland kan bli mer utdragen.
Det är dock angeläget att man oavsett detta upprätthåller de principiella
kraven på snabbhet i förfarandet. Med hänsyn härtill anser jag, att de bestämmelser
om tidsfrister för olika åtgärder som finns i 88 c § UL inte bör
ändras. Det bör erinras om att tidsfristerna enligt paragrafen kan förlängas,
om det föreligger särskilda skäl till detta.
Ett förhållande som jag vill understryka särskilt är att beredningen i
förslagen har tagit speciell hänsyn till intresset att exekutiva försäljningar
skall ge så goda resultat som möjligt. Detta är viktigt från enskilda borgenärers
synpunkt och därmed för kreditmarknaden i allmänhet. Minst lika
viktigt är det från social synpunkt att gäldenärer inte drabbas av värdeförstöring
genom att deras tillgångar säljs till underpris.
Förslagen innebär att fem nya paragrafer införs i UL och att tilllägg
och jämkningar behövs i ett stort antal andra paragrafer. Det kan inte
förnekas att UL formellt mer och mer framstår som ett lappverk och att
den har blivit alltmer svåröverskådlig. Behovet av en omredigering gör sig
gällande med allt större styrka.
Om de föreslagna ändringarna i UL genomförs, blir det nödvändigt att
se över och komplettera handläggningsbestämmelser och föreskrifter om
avgifter m. m. som utfärdas av Kungl. Maj :t. Dessa frågor torde få anmälas
i annat sammanhang men för att ge ett tillräckligt underlag för att
bedöma mina lagförslag kommer jag i det följande att lämna vissa redogörelser
för mina synpunkter även i dessa delar.
Separat försäljning av fastighetstillbehör
De nuvarande reglerna om utmätning av fastighet bygger på principen att
allt vad som rättsligt sett är fast egendom anses inbegripet i exekutionen
(jfr 78 § UL). Fastigheten med alla tillbehör utgör en odelbar enhet och
det är f. n. inte möjligt att under exekution sälja något eller några tillbehör
till fastighet för sig.
42 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
Den viktigaste nyheten i lagen om vad som är fast egendom är att kretsen
av tillbehör till industrifastighet väsentligt vidgas. Lagen räknar som industritillbehör
inte bara— som f. n. — föremål som har visst mekaniskt och
mer permanent samband med fastigheten utan också egendom, som till sin
natur är lös i betydelsen lätt flyttbar. Denna vidgning av industritillbehörskretsen
har medfört önskemål att jämka på principen att fastighet och alla
dess tillbehör vid exekution skall räknas som en odelbar enhet. Man räknar
nämligen med att, om man kan sälja lätt avskiljbara industritillbehör som
t. ex. maskiner till särskilda köpare, som är intresserade av att förvärva sådan
egendom, detta i en del fall kan komma att ställa sig mer fördelaktigt
än att sälja dem tillsammans med den egentliga fastigheten.
Beredningen har föreslagit möjlighet att under fastighetsexekution sälja
fastighetens tillbehör separat. Detta förslag har mottagits positivt under
remissbehandlingen. En enda remissinstans avstyrker med motiveringen
att vid försäljning av fast egendom helheten av grund, byggnader och inventarier
representerar ett större värde än summan av delarnas värde och
att denna helhet därför inte bör uppdelas i exekutionssammanhanget. Redan
i prop. 1906:24 (s. 70) ställde jag mig tämligen tveksam till detta argument.
Jag ansåg dock att man i vissa fall bör kunna få ett bättre pris vid
försäljning av den samlade produktionsenheten än vid särför sälj ning.
I likhet med det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter jag
mig till den principiella ståndpunkten att det skall finnas möjlighet till
separat försäljning av tillbehör. Även om en sådan möjlighet främst får
betydelse när det gäller industritillbehör, kan det antas få praktiskt värde
även i fråga om andra tillbehör. Separat försäljning bör därför kunna tillgripas
beträffande alla slag av tillbehör.
Beredningens uppfattning är att nuvarande ordning dock bör vara huvudregel
och att möjligheten till separat försäljning bör få karaktär av undantagsregel.
Jag delar denna uppfattning. Fråga om separat försäljning bör i
det enskilda fallet tas upp till prövning bara om det verkligen är sannolikt
att sådan försäljning medför fördelar framför gemensam försäljning av all
den fasta egendomen. Detta bör som beredningen har föreslagit komma till
uttryck i lagtexten. I det enskilda fallet bör alltså ske en lämplighetsprövning
om fördelar står att vinna genom separat försäljning av tillbehör. Därvid
måste hänsyn tas till alla omständigheter som talar för och emot separat
försäljning. Det bör beaktas att ett tillbehör kan vara av sådan betydelse
för en ändamålsenlig användning av fastigheten att denna efter en försäljning
av tillbehöret får ett betydligt mindre värde. Detta kan t. ex. bli fallet
om vid exekution i en industrifastighet särskilt viktiga delar av den maskinella
utrustningen säljs för sig så att fastigheten förlorar sitt värde som del
i en driftsenhet. När man bedömer om en tillbehörsförsäljning blir gynnsam
eller inte, måste man alltså beakta dess följder för själva fastigheten
och återstoden av tillbehören.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967 43
Beredningens förslag innebär, att separat försäljning kommer i fråga endast
om överexekutor finner det sannolikt att tillbehör med fördel bör kunna
säljas för sig. Överexekutor skall då kalla rättsägare, vilkas rätt kan påverkas
av försäljningen, till sammanträde för förhandling om saken (100 a §
1 mom. UL). Avsikten är att rättsägarna skall få tillfälle att uttala sig i
frågan, huruvida tillbehörsförsäljning över huvud skall ske, och beträffande
tillvägagångssättet vid försäljningen. Om en särförsäljning bedöms bli fördelaktig,
skall försök göras att sälja tillbehören så gynnsamt som möjligt.
Efter tillbehörsförsäljningen skall enligt förslaget fastigheten och återstående
tillbehör säljas i vanlig ordning.
Det bästa underlaget för en bedömning om separat försäljning är motiverad
får man givetvis, om man före avgörandet prövar både särutbud och
gemensamt utbud. Beslut i frågan om separat försäljning får i så fall fattas
först sedan man bär jämfört dels de anbud som har avgetts på viktigare inventarier
för sig och återstående fast egendom för sig, dels de bud som erhålls
på den sammanhållna fasta egendomen. Beredningen har diskuterat en
sådan realisationsmetod men betvivlar att goda bud på tillbehören skulle
avges med en sådan ordning. Förfarandet anses därför bli onödigt omständligt.
I likhet med det övervägande flertalet remissinstanser ansluter jag mig
till denna uppfattning. Jag anser således att det inte bör krävas att överexekutor
prövar både särutbud och gemensamt utbud, innan beslut om tillbehörsförsäljning
fattas.
Under remissbehandlingen har JK fört fram en tanke som innebär att i
vissa fall en utbyggnad av förfarandet skall kunna förekomma. Enligt denna
tanke skulle överexekutor kunna få rätt att före sammanträdet med rättsägarna
anordna ett anbudsförfarande, så att avgivna bud kan tjäna till ledning
för bedömningen vid sammanträdet. Beträffande detta förslag vill jag
påpeka, att om det föreligger förutsättningar att tillämpa den av beredningen
föreslagna bestämmelsen i 96 a § UL om försäljning under hand,
det i och för sig inte finns något formellt hinder att infordra anbud på tillbehör
redan före sammanträdet. Jag vill emellertid framhålla att — enligt
vad som kommer att framgå vid min behandling av frågan om underhandsför
sälj ning av utmätt egendom — det är förutsatt att förrättningsmannen
inte skall vidta några mera kostsamma åtgärder för att få in anbud innan
rättsägarna har kontaktats. Detta medför att det endast undantagsvis torde
bli möjligt att infordra anbud före sammanträdet.
Enligt beredningens förslag skall överexekutor självmant föranstalta om
sammanträde, när han finner sannolikt att tillbehör till fast egendom med
fördel kan säljas för sig. Under remissbehandlingen har från ett par håll
riktats kritik mot att initiativet skall ligga hos överexekutor och gjorts
gällande att överexekutor borde pröva frågan bara efter framställning från
rättsägare. Bl. a. har arbetsbesparingssynpunkter åberopats till stöd för
denna mening. Jag vill i anslutning till detta erinra om den undantagska
-
44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
raktär som institutet separat tillbehörsför sälj ning skall ha. I flertalet exekutionsfall
som gäller fast egendom torde utan någon närmare prövning
från överexekutors sida stå klart att det inte finns anledning att vidta några
åtgärder för en särförsäljning av tillbehör. En initiativrätt för överexekutor
kan därför inte antas föra med sig att hans arbetsbörda ökas nämnvärt. Vidare
är att märka att överexekutor vid sin bedömning har tillgång till den
beskrivning över fastigheten, som skall upprättas enligt 79 § UL och vilken
— enligt vad jag föreslår i det följande •— vid behov skall innehålla uppgift
om de tillbehör som åtföljer fastigheten. På det tidiga stadium av förfarandet
när frågan om eventuell separatförsäljning skall avgöras kommer
däremot den enskilde rättsägaren ofta att sakna förutsättningar att bedöma
om något eller några tillbehör med fördel bör kunna avyttras särskilt, och
vissa rättsägare kan f. ö. sakna kännedom om att exekution har inletts. Från
den synpunkten torde det vara lämpligast att överexekutor har att agera
självmant. Detta hindrar inte att en rättsägare genom anmälan till överexekutor
kan fästa dennes uppmärksamhet på att visst tillbehör med fördel
bör kunna säljas för sig. I likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser
ansluter jag mig alltså till beredningens förslag, att överexekutor
skall på eget initiativ ta upp fråga om separat försäljning när anledning
därtill föreligger.
Det sammanträde som skall hållas inför överexekutor har till ändamål
att ge rättsägarna tillfälle att föra fram sina synpunkter i frågan, om separat
tillbehörsför sälj ning är lämplig eller inte. Vid sammanträdet bör detta
vara huvudfrågan. Emellertid bör också andra spörsmål som prisfrågor,
försäljningsform m. m. kunna diskuteras.
Om de rättsägare som har kommit till sammanträdet blir eniga om att
tillbehör skall säljas för sig, skall överexekutor enligt beredningens förslag
(100 a § 2 mom. UL) förordna i enlighet härmed, om det inte föreligger
särskilda skäl mot sådant förordnande. Blir de närvarande rättsägarna
däremot inte eniga om särförsäljning, får sådan försäljning äga rum bara
om överexekutor finner synnerliga skäl föranleda det. I några remissyttranden
har gjorts gällande att bestämmelserna inte ger rättsägarna tillräckligt
inflytande. Man har inte velat godta att överexekutor får det yttersta
avgörandet. Från något håll har också hävdats att överexekutor undantagslöst
bör vara skyldig att förordna om separat försäljning, när rättsägarna
enhälligt önskar detta.
Jag delar uppfattningen att rättsägarna bör få stort inflytande på valet
av försäljningsform. Emellertid anser jag beredningens överväganden ha
goda skäl för sig. Särskilt vill jag fästa uppmärksamheten på att de föreslagna
bestämmelserna tar sikte på önskemålen hos de rättsägare som är
närvarande. För frånvarande rättsägare är det av värde att överexekutor
inte är helt bunden av vad de närvarande yrkar. Bl. a. bör överexekutor
kunna ta hänsyn till vad frånvarande rättsägare har anfört skriftligen.
45
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
Om det vid ett sammanträde finns en enhällig opinion för en separat tillbehörsför
sälj ning, bör överexekutor regelmässigt förordna därom. Bara
om särskilda skäl föreligger får han frångå en enig uppfattning bland de
närvarande rättsägarna. Ett särskilt skäl kan, som redan har antytts, vara
att bara någon eller några av flera kallade rättsägare har inställt sig och
att det därför är osäkert om den mening som har kommit till uttryck är
representativ. Är rättsägarna å andra sidan inte eniga om separat försäljning,
skall någon åtgärd för sådan försäljning i allmänhet inte vidtas. Som
beredningen har framhållit kan dock inte heller denna regel vara undantagslös.
Har flertalet närvarande rättsägare begärt separatförsäljning och
framstår sådan som klart lämplig, bör någon eller några enstaka rättsägares
invändningar kunna lämnas åsido. Särförsäljning bör dock så gott som
alltid vara utesluten, om rättsägarna enhälligt motsätter sig en sådan. Jag
kan alltså ansluta mig till beredningens överväganden på denna punkt.
Skall fastighetstillbehör säljas för sig, bör som beredningen har föreslagit
försäljningen ske enligt de regler som gäller för försäljning av utmätt
lösöre (100 a § 3 mom. UL). Liksom beredningen anser jag att försäljningen
i första hand bör ombesörjas av överexekutor. Att överexekutor för
särskilt fall kan överlåta åt annan lämplig person, t. ex. kronofogde, att
som överexekutor svara för en beslutad tillbehör sförsäljning framgår av
1 § 3 mom. UL. Till förfarandet vid separat tillbehörsförsäljning vill jag
återkomma i specialmotiveringen.
Under remissbehandlingen har uttryckts vissa farhågor för att särskild
försäljning av tillbehör kommer att medföra att det exekutiva förfarandet
fördröjs. Jag kan hålla med om att en ökad tidsutdräkt i allmänhet knappast
kan undvikas. Detta är emellertid en nackdel som både överexekutor
och berörda rättsägare får beakta, innan beslut om särförsäljning träffas.
Självfallet är det önskvärt att den exekutiva försäljningen av fastigheten
inte försenas onödigtvis. Vid sammanträdet inför överexekutor bör därför
frågan tas upp, inom vilken tid en särförsäljning skall vara slutförd. Vad
överexekutor i samråd med rättsägarna bestämmer i detta avseende bör
iakttas under det fortsatta förfarandet. Har sådant beslut inte fattats, bör
försäljningen ske snarast möjligt. Bestämmelser härom föreslås i 100 a § 4
mom. UL.
Jag delar beredningens uppfattning (100 b § 1 mom. UL) att vad som
flyter in genom en tillbehörsförsäljning i första hand skall tillkomma den
som har fordran med bästa rätt i fastigheten. Detta är en nödvändig konsekvens
av att särförsäljning minskar den fasta egendomens substans och
därmed den rätt till betalning ur fastigheten som kan tillkomma inteckningshavare
och andra. Genom denna regel görs ett visst avsteg från den
s. k. övertagandeprincipen, som innebär att kapitalbeloppet av intecknad
gäld som faller inom lägsta budet skall stå kvar i fastigheten vid exekutiv
försäljning (117 § UL). I något remissvar har framhållits att vissa nack
-
46 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
delar är förenade med ett sådant avsteg från övertagandeprincipen. I likhet
med beredningen anser jag emellertid att sådana nackdelar väsentligen
kan elimineras genom att inteckningshavare får möjlighet att avstå från
betalning ur köpeskilling för separat sålda tillbehör utan att det minskar
hans rätt i fastigheten. En inteckningshavare, som anser att säkerheten för
hans fordran är t illräcklig även efter en tillbehörsför sälj ning, kan alltså
låta sin fordran stå kvar i den återstående fasta egendomen. Belopp som
avstås — av en eller flera inteckningshavare — skall tillkomma den som
därnäst har bästa rätt och som inte har avstått från betalning.
Förfarandet vid exekution i fastighet är komplicerat och tidsödande. Det
drar också betydande kostnader. Det är därför angeläget att ha en ordning
som gör det möjligt att inställa förfarandet så snart ändamålet med
exekutionen har uppnåtts. Beredningen har föreslagit regler i detta syfte
(100 b § 2 mom. UL). De innebär, att förfarandet skall avbrytas om det
genom särskild tillbehörsförsäljning har flutit in medel som förslår till
förnöjande av exekutionssökanden och de borgenärer som har bättre rätt
och som inte har avstått från betalning. Under remissbehandlingen har
inte gjorts någon invändning mot regler av sådan innebörd, och jag vill
också ansluta mig till beredningens förslag i denna del.
En remissinstans har fört fram synpunkten att det redan före en tillbehörsförsäljning
bör stå klart vilka borgenärer som vill ha betalning ur
influtna medel, eftersom det annars är risk att förfarandet avbryts för
tidigt eller för sent. I det sammanhanget har framkastats tanken att ett
särskilt bevakningssammanträde bör anordnas före försäljningen. Jag
vill framhålla att regler av innebörd, att rättsägare för att få betalning ur
köpeskillingen för tillbehör skall åläggas att bevaka sina anspråk, skulle
bli komplicerade och medföra ökad tidsutdräkt vid tillbehörsförsäljning.
Bl. a. skulle det bli nödvändigt med ett kungörelseförfarande före varje
försäljning så att varje rättsägare verkligen kan presumeras få kännedom
om exekutionen. Detta måste nämligen vara en förutsättning för att man
skall vara berättigad att tillerkänna borgenärens passivitet — dvs. den underlåtna
bevakningen — rättsverkan. Jag anser mig inte kunna förorda
en sådan ordning.
Intresset av att få klarhet i frågan vilka borgenärer som vill ha betalning
ur influtna medel får tillgodoses genom att överexekutor är verksam för att
snarast möjligt klarlägga den saken. Överexekutor bör därför söka få besked
i saken redan vid det sammanträde som skall hållas enligt den föreslagna
100 a § UL, innan beslut om särförsäljning av tillbehör fattas.
De föreslagna bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för separat
sålda tillbehör och om avstående från betalning gör det möjligt att helt
inrikta förfarandet vid en fastighetsexekution på försäljning av tillbehör.
Denna möjlighet kan bli av särskild betydelse när en borgenär med en ford
-
47
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
rån, som är relativt obetydlig i förhållande till fastighetens värde, har
tvingats begära utmätning av hela fastigheten. Har en fastighet utmätts för
t. ex. smärre skattefordringar eller leverans- eller lönefordringar av begränsad
storlek, torde förfarandet ofta kunna inskränkas till en tillbehörsförsäljning.
En förutsättning härför är dock att de som har fordringar i
fastigheten på grund av inteckning finner det förenligt med sina intressen
att avstå från betalning ur köpeskillingen för tillbehören.
Om ett förfarande avbryts efter en tillbehörsförsäljning, måste sammanträde
för fördelning av influtna medel hållas. Bestämmelser om detta föreslås
i 100 b § 2 mom. UL. Till dessa vill jag återkomma i specialmotiveringen.
När det exekutiva förfarandet inte kan avbrytas efter särskild tillbehörsförsäljning,
måste återstoden av den fasta egendomen säljas. Offentlig auktion
är f. n. den enda försäljningsmetod som därvid kommer i fråga.
Innan auktion hålls, skall det s. k. lägsta budet bestämmas. Detta skall
enligt gällande bestämmelser överstiga, förutom kostnaderna för förfarandet,
summan av de fordringar som har förmånsrätt framför exekutionsfordringen.
Är det så att särskild tillbehörsförsäljning har föregått auktionen,
måste vid bestämmandet av lägsta budet hänsyn tas till hur fördelning skall
ske av medel som har influtit genom särförsäljningen. Om dessa medel skall
användas till betalning av fordran med bättre rätt än exekutionsfordringen
eller av kostnaderna för förfarandet, måste lägsta budet nämligen sänkas
i motsvarande mån. Frågan om fördelningen av köpeskillingen för tillbehören
måste alltså prövas, innan lägsta budet bestäms. Jag föreslår i likhet
med beredningen att bestämmelser härom tas in i 113 § 2 mom. och i ett
nytt 2 mom. i 106 § UL.
Vad jag nyss har sagt ger vid handen att fastighetsauktion inte kan äga
rum, förrän man vet om en särför sälj ning av tillbehör till fastigheten skall
ske eller inte. Kommer försäljning av tillbehör till stånd, kan auktionsvillkoren
påverkas. Om en tilltänkt försäljning däremot av någon anledning inte
blir av, skall de tillbehör som har varit aktuella för särskild försäljning
ingå i utropet på auktionen. I överensstämmelse med beredningens förslag
förordar jag därför att i 101 § 3 mom. UL föreskrivs, att kungörelse om
fastighetsauktion inte får utfärdas förrän en beslutad tillbehörsförsäljning
har vunnit laga kraft eller frågan om sådan försäljning har förfallit.
Detta förslag föranleder att man behöver kunna fastställa om och när en
tillbehörsförsäljning vinner laga kraft. Det bör m. a. o. — i motsats till vad
som gäller i fråga om exekutiv auktion på lös egendom — bestämmas en
frist för klagan över tillbehörsförsäljning. Fristen bör naturligen anknyta
till nu gällande regler om besvär över auktion som hålls av överexekutor.
Besvärsinlaga bör alltså inkomma till överexekutor inom tre veckor från
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
försäljningsdagen. Samma besvärstid bör gälla vare sig försäljningen sker
på auktion eller under hand. Jag föreslår att bestämmelser i ämnet införs
i 213 § 2 mom. UL i enlighet med vad beredningen har föreslagit.
Beredningen anser att själva förordnandet om separat försäljning inte bör
kunna överklagas särskilt. De skäl som beredningen bär anfört för denna
ståndpunkt anser jag bärkraftiga och jag ansluter mig därför till beredningens
förslag på denna punkt. I sammanhanget bör erinras om att de föreslagna
bestämmelserna i 100 a § UL ger den enskilde rättsägaren ganska
effektiv möjlighet att vid sammanträdet motverka tillbehörsförsäljning om
han så vill. Motsätter han sig sådan försäljning, får överexekutor nämligen
förordna därom bara om synnerliga skäl föreligger.
I enlighet med vad jag nu har anfört föreslår jag att i UL upptas de två
nya paragraferna 100 a och 100 b och vidare att ändringar genomförs i
101, 106, 113 och 213 §§. Som kommer att framgå av specialmotiveringen
föranleder förslaget vissa följdändringar i andra bestämmelser.
Ägarens befogenheter beträffande utmätt fast egendom m. m.
Det exekutiva förfarandet beträffande fastighet avser i princip allt som
hör till den fasta egendomen när exekutionen inleds. Att fastigheten och allt
vad som hör till den tas i anspråk för borgenärernas räkning, hindrar emellertid
inte att fastighetsägaren har kvar åtskilliga befogenheter beträffande
fastigheten. Det är från både praktisk och principiell synpunkt viktigt att
gränserna för dessa befogenheter är så klart fastställda som möjligt.
I UL finns f. n. inte några direkta bestämmelser om hur ägaren får utnyttja
fastighet som har utmätts. Lagen förutsätter emellertid att ägaren
får sitta kvar på fastigheten och sköta dess förvaltning. Allmänt anses att
ägaren får tillgodogöra sig »normal avkastning» men att han inte får vidta
åtgärder till förfång för borgenärerna. Detta har setts som en följd
framför allt av bestämmelserna i 81 § 2 mom. UL om det s. k. större sysslomannaskapet.
Ett sådant sysslomannaskap skall nämligen på begäran av
borgenären anordnas av överexekutor, om fara föreligger för att fastigheten
»av ägaren genom vanvård eller annorledes i större mån försämras». Det
är dock i övrigt något ovisst var de närmare gränserna skall anses gå för
ägarens befogenheter beträffande utmätt fastighet.
Den nya lagen om vad som är fast egendom medför att en stor grupp lätt
flyttbara föremål blir industritillbehör och alltså kommer att höra till den
fasta egendomen. Detta förhållande gör att olägenheterna av att inte klart
veta vilka befogenheter fastighetsägaren har vid förvaltningen av fastigheten
blir större. Det är därför angeläget att gränserna såvitt möjligt klarläggs
genom lagregler. Beredningens förslag upptar sådana regler.
Till en början föreslår beredningen att det i en ny paragraf i UL, betecknad
80 a §, föreskrivs att en fastighetsägare inte får minska ut
-
49
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
mätt fastighets värde genom att avyttra tillbehör eller genom att, annat än
för husbehov, avverka skog, bedriva grus- eller stentäkt eller på annat sätt
utnyttja fastighetens naturtillgångar eller i övrigt förändra denna. Andra
åtgärder än de som särskilt nämns skall i princip vara tillåtna, när de
innebär att fastighetsägaren tillgodogör sig normal avkastning av fastigheten.
I paragrafen tar beredningen också upp bestämmelse att överexekutor
på begäran får medge undantag från de nämnda inskränkningarna i fastighetsägarens
befogenheter.
Bestämmelsen att fastighetsägaren inte får minska fastighetens värde
genom att avyttra dess tillbehör har godtagits eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Även jag biträder beredningens förslag i denna del.
I fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen har beredningen
menat, att förbudet att överlåta tillbehör inte får anses hindra en fastighetsägare
att byta förslitna tillbehör mot nya, om fastighetens värde inte
minskas genom utbytet. Mot denna ståndpunkt har JK ställt sig kritisk och
framhållit att det är en synnerligen vittgående befogenhet att ändra fastigheten
som beredningen vill ge fastighetsägaren. JK påpekar, att om
beredningens mening godtas, lagligheten av ett utbyte kommer att bli beroende
av värdena på de föremål som byts ut mot varandra och därmed av
en ekonomisk bedömning som blir mer eller mindre subjektiv.
I likhet med beredningen anser jag att det inte bör vara uteslutet för
en fastighetsägare att byta ut tillbehör, om detta är nödvändigt för ett
ändamålsenligt brukande av fastigheten och det ur ekonomisk synvinkel
framstår som försvarligt. En sådan möjlighet är av betydelse främst med
hänsyn till att en fastighetsexekution ofta drar ut på tiden och att den
inte alltid leder till försäljning av fastigheten. Jag vill emellertid med
hänsyn till vad som har anförts under remissbehandlingen uttala att ett
utbyte regelmässigt måste förutsätta, att överexekutor ger sådant tillstånd
som avses i 2 mom. av den föreslagna 80 a § UL. Jag vill framhålla, att
tillstånd bör kunna utverkas snabbt om utmätningsgäldenären hos överexekutor
preciserar vilket tillbehör han vill avyttra samt pris och andra
villkor i fråga om det föremål som skall ersätta tillbehöret. Utan tillstånd
bör fastighetsägaren kunna överlåta bara sådana föremål som är utslitna
eller av annan anledning har så ringa värde att överlåtelsen uppenbarligen
saknar betydelse för utmätningsborgenärens rätt. Denna innebörd av bestämmelsen
anser jag inte behöva medföra någon ändring i den av beredningen
föreslagna lagtexten.
Genom regeln att fastighetsägaren —• utöver husbehov — inte får ta fastighetens
naturtillgångar i anspråk genom skogsavverkning m. m. vill beredningen
hindra sådana åtgärder från fastighetsägarens sida som är ägnade
att reducera fastighetens kapitalvärde till skada för borgenärerna.
Regeln måste, som beredningen också framhåller, i vissa avseenden anses
utgöra en skärpning i förhållande till gällande rätt. T. ex. torde det f. n.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 24
50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
vara så, att avverkning av skog även för annat än husbehov är tillåten, om
avverkningen ligger inom ramen för vad som kan bedömas vara ett normalt
utnyttjande av fastigheten. Den föreslagna regeln har i allmänhet
godtagits under remissbehandlingen. Några remissinstanser har dock ansett,
att fastighetsägaren lika litet som f. n. bör hindras att tillgodogöra
sig normal avkastning av fastigheten, även om den härrör ur skogsavverkning
e. 1.
Om en fastighets naturtillgångar utnyttjas under en exekution, medför
detta alltid risker för intrång i borgenärernas rätt. Å andra sidan kan ett
förbud mot sådant utnyttjande medföra svårigheter för fastighetsägaren,
om han därigenom avskärs från möjligheterna att bruka fastigheten på ett
normalt sätt under ett utdraget exekutivt förfarande och från möjligheterna
att genom sådant brukande skaffa medel för frivillig betalning. Enligt
min mening innebär den ordning som föreslås av beredningen en rimlig
avvägning. Den omfattar sålunda dels ett förbud för fastighetsägaren att
minska egendomens värde genom att ta dess naturtillgångar i anspråk annat
än för husbehov, dels en möjlighet för honom att genom hänvändelse
till överexekutor utverka undantag från förbudet. Jag biträder beredningens
förslag i denna del. Jag vill i sammanhanget erinra om att förbudet
ej avses inbegripa bärgandet av mogen skörd.
Överexekutors befogenhet att medge undantag från förbuden att förändra
en fastighet genom överlåtelse av tillbehör m. in. måste utnyttjas med varsamhet,
så att exekutionssökandens eller övriga borgenärers intressen
inte åsidosätts. Härutöver kan närmare riktlinjer för överexekutors bedömanden
i detta avseende svårligen anges, överexekutor får bedöma en
framställning om undantag med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet.
Beredningen har vidare föreslagit ändring av bestämmelserna i 81 §
2 mom. UL om förutsättningarna för att anordna det s. k. större sysslomannaskapet.
Enligt beredningen bör överexekutor på begäran av exekutionssökanden
kunna förordna syssloman, om det är fara att ägaren vanvårdar
fastigheten eller förfogar över den i strid mot vad som sägs i den
föreslagna 80 a § Ut, eller att egendomen försämras på annat sätt. Jag
kan ansluta mig till förslaget med en jämkning. I likhet med hovrätten
för Västra Sverige anser jag att det inte finns anledning att uppge det nu
gällande kravet att försämring av viss styrka (»i större mån») skall föreligga
för att sysslomannaskap skall kunna anordnas.
De nu berörda förslagen i fråga om 80 a § och 81 § kan få betydelse också
för den som har nyttjanderätt till utmätt fastighet. De förbud mot skogsavverkning
m. m. som föreslås i 80 a § UL riktar sig visserligen i första
hand mot fastighetsägaren men avser också innehavare av nyttjanderätt
(t. ex. en avverkningsrätt) som har upplåtits efter det att exekution i fastigheten
har inletts. Om sådan nyttjanderättshavare vidtar åtgärder i strid
51
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
mot förbud, kan sysslomannaskap enligt 81 § 2 inom. UL komina i fråga.
För innehavare av nyttjanderätt, som har upplåtits fore exekutionen blir
däremot ställningen under det exekutiva förfarandet en annan. Om innehavaren
av sådan nyttjanderätt har bättre rätt än exekutionssökanden, skall
nyttjanderätten regelmässigt stå kvar i fastigheten, även om denna säljs
exekutivt (jfr 123 § UL). Hans ställning bör vara densamma under exekutionstiden
som dessförinnan. Om nyttjanderättshavaren däremot har sämre
rätt än exekutionssökanden och utövningen av nyttj anderätten innebär
att fastigheten försämras i större mån, bör ett sysslomannaförordnande
kunna komma till stånd, även om nyttj anderätten inte utövas på annat
sätt under exekutionen än dessförinnan. Jag delar beredningens uppfattning,
att ett sådant betraktelsesätt är förenligt med lagtexten i 81 § 2 mom.
UL. Jag vill f. ö. instämma i vad en remissinstans anfört angående möjligheten
att i situationer som nu har berörts använda bestämmelsen om det
s. k. mindre sysslomannaskapet i 81 § 1 mom. UL, som endast innefattar
ett förordnande att avrad, hyra och ränta skall omhändertas av syssloman.
Beredningen har slutligen övervägt vilka ytterligare åtgärder som fordras
för att säkerställa att vad som hör till utmätt fastighet inte skingras.
Beredningen har i det avseendet föreslagit (80 a § 3 mom. UL) att överexekutor,
när det finnes påkallat, på begäran av utmätningssökanden skall
kunna förordna att utmätningsman skall ta vård om tillbehör till fastigheten.
Med hänsyn till att det ibland kan vara olämpligt att avvakta ett
sådant förordnande får utmätningsman enligt beredningens förslag befogenhet
att, när saken är brådskande, som interimistisk åtgärd omedelbart
ta vård om tillbehör. Anmälan om åtgärden skall enligt förslaget genast
göras hos överexekutor, som prövar om åtgärden skall bestå.
Det är tydligt att den vidgning av tillbehörskretsen som nu är förestående
medför behov av regler av det slag som beredningen har förordat i 80 a §
3 mom. I tillbehörskretsen kan i betydligt större utsträckning än nu ingå
föremål, som en illojal fastighetsägare lätt kan föra från den utmätta fastigheten.
Jag finner beredningens förslag ändamålsenligt och kan därför
ansluta mig till detta. Liksom beredningen anser jag att kostnaderna för
vården skall förskjutas av utmätningssökanden, om utmätningsmannen
begär det. En sådan ordning gäller redan enligt 60 a § UL i fråga om lös
egendom. Om utmätningssökanden inte vill förskjuta kostnaderna, bör frågan
om vården anses förfallen.
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
Utredning om fastighetstillbehör och tvist därom
Som jag har nämnt i det föregående anses utmätning och efterföljande fastighetsförsäljning
i princip inbegripa allt som från rättslig synpunkt utgör
fast egendom. De exekutiva myndigheterna har dock inte att träffa något
avgörande om visst eller vissa föremål är att anse som fastighetstillbehör
eller inte.
Med nuvarande tillbehörsbegrepp uppkommer inte några större olägenheter
av att det vid exekutionen lämnas öppet vilka tillbehör som åtföljer
fastigheten. Den nya lagen om vad som är fast egendom förändrar emellertid
läget. Lagens vida tillbehörskrets och relativt komplicerade regler om
verkan av äganderättsförbehåll beträffande tillbehör gör det önskvärt att
man inom det exekutiva förfarandets ram vinner större klarhet om vilken
egendom som hör till en utmätt fastighet.
Det är tydligt att regler, som är ägnade att klargöra vilka tillbehör som
åttöljer en utmätt fastighet, i första hand måste ta sikte på någon form
av utredning om befintliga tillbehör. Liksom beredningen anser jag därför
att bestämmelser om sådan utredning bör införas i UL.
Föreskrifter om utredning beträffande tillbehör bör enligt beredningens
förslag införas dels i 79 § UL, som nu innehåller bestämmelser om utmätningsmans
beskrivning och värdering av utmätt fastighet, dels i 119 § UL,
som f. n. anger vissa åtgärder som skall vidtas från auktionsförrättarens
sida, innan fastigheten utropas på auktion.
De nuvarande bestämmelserna i 79 § UL bör enligt beredningen kompletteras
med föreskrifter att utmätningsmannen, i den mån det anses behövligt,
i sin beskrivning över utmätt fastighet särskilt skall ange vilka tillbehör
som åtföljer denna och att han skall avkräva gäldenären sådana
handlingar som tjänar till upplysning om tillbehören. När anledning förekommer
därtill, skall han också på annat sätt söka utröna vad som hör till
fastigheten. Detta förslag har allmänt godtagits eller lämnats utan erinran
under remissbehandlingen,. Från exekutionshåll har emellertid betonats att
regler av denna art ställer utmätningsmännen inför krävande uppgifter.
Sådana bestämmelser som beredningen vill införa i 79 § förefaller mig
vara en nödvändig konsekvens av de nya tillbehörsreglerna i lagen om vad
som är fast egendom. Det måste anses påkallat att en viss tillbehörsutredning
företas redan i inledningsskedet av en fastighetsexekution så att den kan
ligga till grund för den beskrivning som utmätningsmannen upprättar och
som i viss utsträckning utgör grundval för det fortsatta förfarandet. Jag
kan alltså ansluta mig till beredningens förslag i den delen. Med anledning
av de farhågor för ett betydande merarbete som har uttryckts under remissbehandlingen
vill jag betona att de föreslagna bestämmelserna inte
ålägger utmätningsmannen att i beskrivningen ta upp fastighetens samtliga
tillbehör. De torde därför inte förutsätta någon särskilt krävande utredning
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967 53
i normala fall. Beskrivningens ändamål är i första hand att ge ledning för
framtida spekulanter på fastigheten. Den behöver därför avse bara sådana
tillbehör som är av särskild betydelse för fastighetens värde och som det
finns speciella skäl att uppmärksamma. Utredningen bör hållas inom rimliga
gränser. Jag vill framhålla att det här delvis är fråga om att lagfästa
vad som nu gäller. Redan f. n. tar utmätningsmännen nämligen regelmässigt
upp viktigare fastighetstillbehör i sin beskrivning.
Jag nämnde nyss att utmätningsmannens beskrivning i viss utsträckning
utgör grundval för det fortsatta förfarandet. I allmänhet hämtas t. ex.
uppgifterna i kungörelsen om fastighetsauktion ur beskrivningen (jfr
101 § UL). Beskrivningen skall också läsas upp vid auktionen (jfr 99 och
106 §§ UL). Emellertid kan en viss komplettering av beskrivningen behövas
ibland. Beredningen vill därför göra ett tillägg till 119 § UL. Detta innebär
att auktionsförrättaren i den mån det anses erforderligt skall ange vilka
tillbehör som åtföljer fastigheten enligt utmätningsmannens beskrivning
eller andra tillgängliga upplysningar. Ytterligare skall anmärkas ifall tvist
råder om tillbehör. Det är avsett att auktionsförrättarens tillkännagivanden
i praktiken skall kunna ske i anslutning till att han läser upp beskrivningen.
Vid behov kan då göras tillägg till eller undantag från beskrivningens tiilbehörsförteckning.
Anser auktionsförrättaren att beskrivningen är riktig
och tillräckligt detaljerad, kan han nöja sig med en hänvisning till den.
Jag ansluter mig till förslaget att ett tillägg görs till 119 § i syfte att
säkerställa att besked i fråga om tillbehören lämnas vid auktionen, när det
behövs. Med hänsyn särskilt till det ändringsförslag beträffande 132 § som
jag strax skall beröra, är det viktigt att beskedet föregås av noggranna överväganden
och att dess innebörd antecknas i protokollet. Enligt sakens natur
kan det inte komma i fråga att kräva någon uttömmande redogörelse för
en fastighets tillbehör. Tillägg till beskrivningen torde komma i fråga huvudsakligen
när auktionsförrättaren anser att tillbehörets omnämnande
är ägnat att påverka försäljningsresultatet eller minska riskerna för framtida
tvister.
Korrigeringen av utmätningsmannens beskrivning kan föranledas av
att tredje man visas vara ägare till föremål, som har tagits upp i utmätningsmannens
förteckning eller som på annat sätt framstår som tillbehör
till fastigheten. Tredje man bör självfallet kunna vända sig till överexekutor
med begäran att få föremålet undantaget från försäljningen av fastigheten.
Kan han då styrka, att han har sådan rätt till föremålet att det inte
kan anses höra till fastigheten, bör hans framställning bifallas och överexekutor
vid auktionen ange att föremålet inte följer med fastigheten vid
försäljningen. Finner överexekutor däremot att tredje man saknar skäl för
sin begäran, bör denna avvisas. Inte sällan torde läget emellertid bli det,
att tredje man visserligen inte kan styrka sin rätt men ändå visar sådana
skäl att hans framställning inte framstår såsom ogrundad. Beredningen
54 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
har med tanke på sådana situationer föreslagit (100 c § UL) att överexekutor
skall hänvisa honom att inom en månad väcka talan vid domstol vid äventyr
att han förlorar sin talan mot utmätningssökanden. Förutsättningen
för sådan hänvisning är att tredje man inte genast kan styrka sitt påstående
om att han äger föremål som framstår som fastighetstillbehör men väl
visar sannolika skäl för sitt påstående. I beredningens förslag, som har utformats
i nära överensstämmelse med 69 § UL, anges vidare att det står
utmätningssökanden fritt att själv väcka talan mot tredje man.
Remissinstanserna har allmänt lämnat detta förslag utan erinran. Det
är bara JK som sätter i fråga om inte regleringen av tredje mans rättsliga
ställning bör anstå t. v.
Det kan inte bestridas, att — som JK åberopar — det råder viss oklarhet
beträffande tredje mans rättsliga ställning när egendom som tillhör honom
dras in i fastighetsutmätning. Beredningen bär också förklarat att den under
sitt fortsatta arbete torde få anledning att ta upp frågan om skyddet för
tredje mans rätt vid utmätning. Enligt min mening utgör emellertid den
föreslagna bestämmelsen i 100 c § 1 mom. UL ett så värdefullt komplement
till de förut behandlade reglerna angående utredning om utmätt fastighets
tillbehör, att det skulle framstå som en brist om man t. v. lämnade oreglerat
vad som skall gälla i den aktuella situationen. Det synes mig också naturligt
att anknyta till vad som enligt 69 § gäller i motsvarande fall vid utmätning
av lös egendom. Jag biträder alltså beredningens förslag i denna del.
Under remissbehandlingen har dessutom förts fram tanken att också
gäldenären borde kunna utverka överexekutors hänvisning att väcka talan
vid domstol. En sådan ordning skulle dock avvika från vad som gäller beträffande
lös egendom, och jag anser det inte vara skäl att förorda något sådant.
Jag vill i sammanhanget erinra om att gäldenären har goda möjligheter
att bevaka att föremål, som enligt hans mening ej är fastighetstillbehör,
inte oriktigt dras in i exekutionen. Hans medverkan är sålunda förutsatt
när utmätningsmannen upprättar beskrivning enligt 79 § UL. Om utmätningsmannen
i det sammanhanget tar upp ett föremål som tillbehör,
kan gäldenären om han har annan mening ta upp saken med överexekutor.
Han kan slutligen också överklaga försäljningen.
Jag delar beredningens uppfattning, att när tredje man har hänvisats att
stämma till domstol separat försäljning av det omtvistade tillbehöret inte bör
ske förrän tvisten har prövats av rätten eller tiden för talans väckande har
gått ut. Vidare anser jag i likhet med beredningen, att försäljningen av fastigheten
bör anstå, om det råder sådan tvist om tillbehör och tvistens utgång
är av väsentlig betydelse för fastighetens värde. Mot beredningens förslag i
dessa delar har jag alltså inte något att erinra. Den förordade ordningen
innebär att om tvisten om tillbehöret inte kan antas inverka på priset i väsentlig
mån, fastigheten får säljas under tillkännagivande av den pågående
tvisten (119 § 1 mom. sista punkten). Vem som slutligen får tillbehöret blir
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967 55
därefter i praktiken en sak mellan inroparen och tredje man. Det bör tillläggas
att om auktionsförrättaren har missbedömt vilken betydelse tvisten
får för buden på fastigheten, detta kan repareras genom den rätt att vägra
godta inrop som jag enligt det följande vill föreslå att auktionsförrättare
skall få.
Fråga uppkommer vidare vad som skall gälla, om tvist om tillbehör bedöms
bli av väsentlig betydelse för priset på fastigheten. Beredningen har i
det avseendet föreslagit, att man under särskilda förutsättningar skall få
sälja fastigheten med undantag för ett omtvistat tillbehör (100 c § 2 mom.
UL). Beredningens förslag innebär vidare, att om tillbehöret därefter befinns
höra till fastigheten, det vid behov får säljas separat, varefter köpeskillingen
fördelas enligt särskilda regler mellan rättsägare i fastigheten.
Beredningen framhåller att metoden att sälja fastigheten med undantag för
visst tillbehör kan vålla komplikationer. Det kan sålunda inträffa, att undantaget
medför att det för auktionen bestämda lägsta budet inte uppnås
med påföljd att försäljning inte kommer till stånd. Beredningen framhåller
vidare, att — om fastigheten säljs och köpeskillingen inte täcker samtliga
inteckningar — det inträder ett svävande tillstånd beträffande sådana inteckningar
som har blivit nödlidande men kanske kommer att få likvid vid
en senare försäljning av tillbehöret. Detta sägs kunna medföra missförstånd
och andra olägenheter. Beredningen anser de nämnda förhållandena föranleda
att förfarandet bör få användas bara om det kan ske utan olägenhet för
rättsägare till fastigheten.
Enligt min mening skulle det bli mycket svårt för auktionsförrättaren
att överblicka om en försäljning av aktuellt slag för med sig sådana olägenheter
för rättsägare som beredningen har nämnt. Med all sannolikhet skulle
förfarandet — som också har påpekats under remissbehandlingen — i
praktiken komma till användning bara i fall när tillbehörets värde är så
obetydligt att det kan bedömas vara utan eller av ringa betydelse för eventuella
spekulanter på fastigheten. Med en sådan tillämpning skulle den förordade
metoden emellertid knappast fylla någon funktion vid sidan av den
nyss behandlade regeln, att fastigheten inte får säljas, om tvistens utgång
är av väsentlig betydelse för fastighetens värde. En nackdel är vidare att
metoden förutsätter speciella regler om fördelningen av köpeskillingen för
tillbehör som säljs senare än fastigheten.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte föreslå en ordning
som öppnar möjlighet att sälja fastighet med undantag för omtvistat tillbehör.
Detta innebär att när tvist om tillbehör bedöms bli av väsentlig betydelse
för fastighetens värde, man alltid får vänta med fastighetsauktionen
tills tvisten har prövats eller tiden för talans väckande har gått ut.
Jag förordar sålunda att beredningens förslag i 100 c § 2 mom. UL genomförs
med den modifikationen att den föreslagna möjligheten att vid
fastighetsförsäljning undanta omtvistat tillbehör får utgå.
56
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
Den utredning om en utmätt fastighets tillbehör som de exekutiva myndigheterna
åläggs genom de bestämmelser som jag föreslår är, som jag förut
har framhållit, inte avsedd att resultera i en fullständig redogörelse för fastighetens
alla tillbehör. Vid en fastighetsauktion kommer därför regelmässigt
bara en del av fastighetens tillbehör att omnämnas uttryckligen.
Men även övriga föremål som enligt lag har karaktären av fastighetstillbehör
måste uppenbarligen anses ingå i försäljningen. Beredningen har föreslagit
att i 132 § 2 mom. UL tas in en uttrycklig föreskrift härom. Jag ansluter
mig till beredningens förslag i den delen.
För att förfarandet skall få önskvärd fasthet har beredningen ytterligare
föreslagit, att föremål som vid fastighetsauktion särskilt har angetts som
tillbehör skall anses inbegripet i försäljningen, även om det inte rätteligen
var tillbehör till fastigheten. Förslaget har i allmänhet godtagits eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser invänder
dock att en sådan bestämmelse åsidosätter tredje mans intressen på ett inte
godtagbart sätt.
För min del vill jag framhålla att starka skäl talar för en bestämmelse av
föreslagen innebörd. Den som ropar in en fastighet på auktion bör kunna
förlita sig på att uttryckliga besked i tillbehörsfrågan inte rubbas efter det
att auktionen har vunnit laga kraft. Dolda riskmoment för inroparna skulle
otvivelaktigt verka oförmånligt på auktionspriserna. Det skulle också från
allmänna synpunkter vara uppenbart otillfredsställande, om en inropare
i god tro kanske lång tid efter auktionen skulle kunna frånvinnas ett föremål
som auktionsförrättaren uttryckligen har angett ingå i köpet.
Mot den aktuella bestämmelsen talar att en rätt, som gäldenären eller
tredje man i själva verket har, kan gå förlorad. Betänkligheterna mot en
sådan ordning kan dock vika i den mån gäldenären eller tredje man har
godtagbara möjligheter att skydda sig genom att bevaka sin rätt medan
tid är. Detta får anses vara förhållandet i förevarande avseende. Bakom ett
omnämnande av ett föremål som tillbehör vid en auktion skall ju ligga en
utredning som visar att föremålet hör till fastigheten. Under tiden från utmätningen
och fram till auktionen har rättsägare till fastigheten och tredje
man möjligheter att hävda sina intressen. Visar de att viss egendom inte är
tillbehör till fastigheten utan lös egendom, skall detta beaktas av de exekutiva
myndigheterna. Därtill kommer att en förutsättning för att ett föremål
enligt den förordade bestämmelsen skall anses ingå i en fastighetsförsäijning
är, att försäljningen har vunnit laga kraft. Anförs besvär mot försäljningen
och gör klaganden ■— gäldenären eller tredje man —• gällande att ett
föremål som vid auktionen har angetts som tillbehör i själva verket är lös
egendom, skall vid överprövningen iakttas att huvudregeln är att i försäljningen
bara ingår egendom som enligt lag åtföljer fastigheten. Möjlighet att
skydda sig mot rättsförlust saknas emellertid för sådan tredje man som inte
har kännedom om att fastighetsutmätning har förekommit. Det kan knap
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1967 57
past hävdas, att kungörelsen om auktionen skall presumeras bli eller böra bli
uppmärksammad av tredje man, vars mellanhavande med gäldenären avser
lös egendom (t. ex. försäljning av maskin under äganderättsförbehåll). Risker
av sådan art bör dock inte överskattas. De torde nämligen uppkomma
bara om gäldenären illojalt förtiger tredje mans rätt och denna inte heller
på annat sätt blir känd i de sammanhang som avses i 79, 102 och 106 §§.
Jag anser inte risker av nämnd art ha sådan betydelse i praktiken att de
uppväger de skäl som talar för beredningens förslag. Jag vill tillägga, att
beredningens synpunkter på frågan i vad mån tredje man efter fastighetsförsäljningen
kan vända sig mot köparen (bet. s. 79—80) inte föranleder
några invändningar från min sida.
I enlighet med de överväganden, som nu har angetts, ansluter jag mig
till beredningens förslag i 132 § 2 mom. UL.
Besvär över auktion kan leda till att det fastslås att visst föremål inte
utgör tillbehör och alltså inte omfattas av försäljningen. Frågan i vad mån
detta bör föranleda att auktionen undanröjs kan inte besvaras generellt
utan får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Jag anser att denna fråga bör överlämnas till rättstillämpningen. Beredningen
har i betänkandet (s. 77) gjort vissa uttalanden som bör kunna
vara vägledande för praxis.
Vägran att godkänna inrop av fast egendom
I det föregående har jag föreslagit bestämmelser om separat försäljning
av fastighetstillbehör. Sådan försäljning skall enligt förslaget kunna ske
på auktion eller under hand. I övrigt föreslår jag f. n. inte någon ändring i
sättet för försäljning av fastighet. Sådan skall alltså även i fortsättningen
kunna säljas endast på auktion.
Gällande regler för exekutiv fastighetsauktion innebär bl. a., att auktionsförrättaren
i princip är skyldig att godta det högsta pris som bjuds, om detta
överstiger lägsta budet (126 § UL). Någon prövning av slutbudets skälighet
får inte äga rum. Mot gällande ordning kan framför allt anmärkas, att
man riskerar att en utmätt fastighet säljs till pris som påtagligt understiger
dess verkliga värde. Visserligen kan det fastställda lägsta budet komma
att utgöra ett faktiskt hinder mot att fastigheten slumpas bort. Lägsta budet
fastställs emellertid utan hänsyn till fastighetens värde (113 och 116 §§
UL). Någon garanti mot försäljning till alltför lågt pris kan bestämmelserna
om lägsta budet därför inte erbjuda. Beredningen uttalar att det då och då
inträffar att fastigheter säljs exekutivt till underpris. Detta har bekräftats
av många remissinstanser.
I ett tidigare avsnitt har jag framhållit det angelägna i att få bestämmelser
som motverkar att utmätt egendom avyttras till uppenbart underpris.
Detta finner jag vara av särskild betydelse när det gäller fast egendom,
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
som ju ofta utgör ett särskilt viktigt förmögenhetsobjekt. Enbart det förhållandet
att det förekommer att utmätt fast egendom blir såld till underpris
är enligt min mening tillräckligt skäl för att genomföra en reform, även om
den — med hänsyn till att en samlad översyn av försäljningsreglerna är
förestående — i viss mån måste få karaktären av ett provisorium.
Beredningens förslag i förevarande del innebär, att inrop på exekutiv auktion
av fastighet inte får godtas, om auktionsförrättaren finner sannolikt
att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. När flera gemensamt intecknade
fastigheter utropas på samma auktion, skall enligt förslaget frågan, om anbud
bör avvisas, emellertid prövas med hänsyn till det vederlag som sammanlagt
har bjudits för fastigheterna. De föreslagna bestämmelserna har
beredningen tagit in i ett nytt 2 mom. i 126 § UL.
Den utformning beredningen har gett bestämmelserna har godtagits eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Under remissbehandlingen
har emellertid också anförts kritik i vissa avseenden.
Enligt beredningens förslag får auktionsförrättaren befogenhet att efter
omständigheterna pröva ett buds skälighet. Ett par remissinstanser menar
att reglerna därigenom blir alltför obestämda och förordar att inrop får
avvisas bara om inropssumman understiger ett visst belopp, som bestäms
i relation till det värde som utmätningsman har åsätt fastigheten. Enligt
min mening är det inte lämpligt att låta det av utmätningsmannen satta
värdet vara direkt avgörande för frågan, om ett inrop skall godtas eller inte.
Utmätningsmannens värdering kan nämligen vara missvisande. Betydelsefulla
tillbehör kan efter värderingen ha frångått fastigheten, t. ex. genom
att de har sålts för sig. Det kan också tänkas att egendom, som inte har inräknats
i värdet, efteråt konstateras utgöra tillbehör till fastigheten. Även
av andra orsaker kan utmätningsmannens värdering slå fel. Det nu sagda
bör dock inte hindra att auktionsförrättaren tar utmätningsmannens värde
som utgångspunkt, när han vid en diskretionär prövning bedömer om ett
bud skall godtas eller inte.
Från något håll har hävdats att auktionsförrättaren bör ha möjlighet men
inte skyldighet att avvisa inrop. En sådan ordning torde dock i praktiken
knappast medföra någon saklig skillnad i förhållande till beredningens förslag.
Auktionsförrättaren är ju även med detta förslag tämligen obunden i
sin prövning. Jag anser mig därför inte ha anledning att frångå beredningens
förslag att auktionsförrättaren skall avvisa ett inrop, om han finner det
sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås för fastigheten.
Några remissinstanser anser att bestämmelserna kan få otillfredsställande
konsekvenser för rättsägare till den fastighet som skall säljas. Tydligt
är att fordringsägare, som har rätt till betalning ur en fastighet och som
vid exekutiv auktion på denna får sina fordringar täckta genom ett inrop,
kan finna det otillfredsställande, om inropet avvisas. Jag vill emellertid
betona, att bestämmelserna inte är avsedda att tillämpas i annat fall än
59
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
när man kan räkna med att inropssumman vid nytt utrop skulle bli avsevärt
högre. Fordringsägare, vilkas fordringar täcks av det avvisade inropet,
torde därför knappast löpa någon risk att deras fordringar inte skulle
bli täckta också vid ett nytt försäljningsförsök. För fordringsägare som
inte har fått sina fordringar täckta genom ett inrop kan det uppenbarligen
inte sägas vara till nackdel om inropet avvisas och nytt försälj ningsförsök
görs.
Jag vill i sammanhanget påpeka att rättsägarnas uppfattning i frågan
om inrop skall godtas eller inte bör kunna tjäna till ledning för auktionsförrättarens
avgörande. Auktionsförrättaren är oförhindrad att i tveksamma
fall överlägga med rättsägare, som är närvarande vid auktionen.
Under remissbehandlingen har från något håll gjorts gällande att reglerna,
som ger auktionsförrättare befogenhet att vägra godta inrop, kan
komma att medföra olägenheter genom att rättsägare får svårt att överblicka
konsekvensen av avgivna bud. Jag anser inte att denna uppfattning
bör vara vägledande för lagstiftningen. Så länge budgivningen vid en
auktion pågår har ju varje rättsägare att utgå från att slutbudet kan komma
att godtas. Det förhållandet att ett slutbud ev. kommer att avvisas bör
inte påverka hans bedömning av vad ett avgivet bud har för följder för
hans del.
En olägenhet av de föreslagna bestämmelserna är att de måste medföra
att förfarandet drar ut på tiden. Självfallet är det önskvärt att tidsutdräkten
inte ökas utöver vad som är påkallat för att syftet med avvisningen
av inrop skall kunna uppnås. Jag vill framhålla att avsikten med bestämmelserna
inte är att det skall göras mångfaldiga försäljningsförsök. Om
inrop avvisas och ny auktion utsätts, får — som beredningen påpekar —
inrop på den senare auktionen i allmänhet godtas, även om inropssumman
inte nämnvärt skiljer sig från den tidigare. Sannolikheten för att
man skall kunna uppnå avsevärt högre vederlag måste då ofta anses vara
så ringa att den får lämnas ur räkningen. I detta sammanhang bör vidare
nämnas att någon ändring inte föreslås i den ordning som gäller enligt
128 § UL och som innebär att utmätning i allmänhet går åter om fastigheten
inte blir såld vid en andra auktion. Detta bör mana till försiktighet
vid prövningen om ett inköp skall avvisas.
Av vad jag nu har anfört framgår att jag i allt väsentligt anser mig kunna
godta beredningens bedömningar i denna del.
Liksom beredningen anser jag att en särregel behövs för det fallet att
gemensamt intecknade fastigheter utropas på samma auktion. Om huvudregeln
tillämpades i sådant fall skulle reglerna om fördelning av ansvaret
för gemensamma inteckningar och om fördelning av gemensam köpeskilling
för samintecknade fastigheter kunna sättas ur spel (jfr 121 § UL och 32 §
IF). Jag återkommer senare till dessa regler.
De föreslagna bestämmelserna i 126 § 2 inom. föranleder vissa följdändringar
i 113, 116 och 119 §§ UL.
60
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
Fördelningen av köpeskilling för gemensamt intecknade fastigheter
I 121 § 2 mom. UL regleras hur man skall fördela gemensam köpeskilling
för samintecknade fastigheter, när de — efter att vid auktion ha ropats
ut var för sig — säljs efter gemensamt utrop. Som beredningen framhåller
kan bestämmelserna medföra otillfredsställande resultat. Detta gäller
framför allt när vid särutropet av fastigheterna bud avges för någon eller
några av dem men inte för alla. Om något bud inte har avgetts på en fastighet,
får denna nämligen inte någon del i den första fördelningen av
den gemensamma köpeskillingen, eftersom denna fördelning skall ske
med utgångspunkt från vad som har bjudits för fastigheterna vid särutropen.
Fastigheten får då bara tillgodoräknas andel i det belopp varmed
den gemensamma köpeskillingen överstiger vad som sammanlagt har bjudits
vid särutropen. Detta kan medföra att de som har särintressen i fastigheten
blir utan betalning. En liknande situation kan uppstå, om det
vid särutropen för någon eller några av de samintecknade fastigheterna
har avgetts bud som ligger långt under det verkliga värdet, medan buden
för övriga fastigheter bättre svarar mot värdet.
I viss mån kan de som har intressen att bevaka i samintecknade fastigheter
förebygga otillfredsställande resultat av det slag som jag nyss har
antytt. De kan redan vid särutropen av fastigheterna tillse att bud avges,
som är avpassade så, att deras intressen skyddas. Även om olägenheterna
av gällande regler därför i praktiken inte behöver bli så framträdande,
är det motiverat med en reform.
I och för sig kan göras gällande att en mer genomgripande översyn bör
anstå i avvaktan på den vidare behandlingen av det förslag till jordabalk
som nu har remitterats till lagrådet. Emellertid gör den aktuella vidgningen
av industritillbehörskretsen det nödvändigt att redan nu genomföra en
viss jämkning av dessa bestämmelser. När alltså en ändring av bestämmelserna
ändå måste ske, kan det vara lämpligt att se över dem i sin helhet.
Jag vill dock understryka, att en förnyad översyn av de ifrågavarande bestämmelserna
behövs, om de regler om gemensamma inteckningar som finns
i jordabalksförslaget genomförs.
Beredningens ändringsförslag innebär, att de saminteckixade fastigheternas
taxeringsvärden för nästföregående år i första hand skall utgöra
jämförelsetal vid fördelning av gemensam köpeskilling för dem. Saknas
sådant värde för någon av dem, skall i stället de värden som utmätningsmannen
enligt 79 § har satt på fastigheterna ligga till grund för fördelningen.
Vidare innehåller förslaget, att en fastighets andel i köpeskillingen
aldrig får understiga det belopp som har bjudits för den vid föregående
särutrop.
Remissinstanserna har allmänt godtagit förslaget. Enligt min mening är
det ägnat att skapa större fasthet i förfarandet och att minska de risker
lör rättsägarna till samintecknade fastigheter som de nuvarande reglerna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
61
medför. Jag kan därför ansluta mig till förslaget i stort. Jag anser emellertid,
att det samtidigt bör öppnas möjligheter att vid behov jämka de
värden som skall vara jämförelsetal vid fördelningen.
Den vidgning av tillbehörskretsen för industrifastigheter som följer av
den nya lagen om vad som är fast egendom kommer t. v. inte att förändra
taxeringsvärdena (SFS 1966: 136). Dessa kommer alltså att avse vad som är
fast egendom enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra.
Detta medför att taxeringsvärdena beträffande industrifastigheter
kommer att sämre än hittills motsvara värdet på vad som från civilrättslig
synpunkt är fast egendom. Detta får i sin tur till följd att taxeringsvärdena
inte alltid blir lämpliga som jämförelsetal vid fördelning av gemensam
köpeskilling för samintecknade fastigheter. Härtill kommer att det, sedan
taxeringsvärdet för en fastighet har fastställts, kan ha inträffat förändringar
i dess tillbehörskrets som gör att fastighetens värde i förhållande till
övriga fastigheter i det samintecknade komplexet är högre eller lägre än
vad taxeringsvärdena utvisar. Här kommer också reglerna om separat försäljning
av utmätt fastighets tillbehör in i bilden. Har värdefulla föremål
som hör till en fastighet sålts för sig, innan fastigheten utropas gemensamt
med andra samintecknade fastigheter, kan dess andel i den gemensamma
köpeskillingen inte utan vidare beräknas med utgångspunkt från taxeringsvärdet.
Det värde som utmätningsmannen sätter på en fastighet kan också visa
sig mindre lämpligt som grundval för fördelning av gemensam köpeskilling.
Efter det att en fastighet har värderats, kan ändringar inträda i dess tillbehörsbestånd.
Tillbehör kan säljas separat eller frångå fastigheten på annat
sätt före utropet på auktion. Det kan också vara så att betydelsefulla föremål,
som inte har beaktats vid värderingen, senare konstateras vara tillbehör.
För att fördelningsreglerna skall bli ändamålsenliga bör de kompletteras
med en bestämmelse som medger jämkning av de värden — taxeringsvärden
eller saluvärden — som skall utgöra jämförelsetal vid fördelningen. I
det avseendet anser jag värdet böra jämkas, om fastigheten har ropats ut
med tillbehör som inte ingiok i värdet eller utan tillbehör som omfattades
därav. Med denna utformning, som delvis skiljer sig från beredningens förslag,
är meningen att klarlägga att jämkning kan komma i fråga inte bara
när det gäller taxeringsvärde utan också beträffande värde, som utmätningsmannen
har åsatt.
Jag delar beredningens uppfattning, att jämkningsbestämmelsen inte bör
tillämpas i andra fall än då ändringen i en fastighets tillbehörsbestånd är av
betydelse för fastighetens värde på längre sikt. Mindre betydelsefulla ändringar
bör alltså lämnas därhän.
Frågan om jämkning av en fastighets värde bör självfallet avgöras vid det
fördelnings sammanträde som enligt 142 § skall hållas inför överexekutor
62
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
(auktionsförrättaren). Det står då varje rättsägare i det samintecknade
komplexet fritt att påkalla jämkning. Överexekutor kan också självmant
ta upp fråga om jämkning.
Försäljning under hand av lös egendom
I det föregående har jag från allmänna synpunkter framhållit, att det är
angeläget att de exekutiva försäljningarna av lös egendom ger så gott resultat
som möjligt. Försäljningar till underpris bör om möjligt undvikas. I
skilda sammanhang har gjorts gällande att bättre försäljningsresultat ibland
bör kunna uppnås om underhandsförsäljning införs som ett alternativ till
auktion, som f. n. är den enda försäljningsformen. Frågan bär fått ökad
aktualitet genom att kretsen av tillbehör till industrifastighet vidgas genom
ny lagstiftning. Bl. a. har representanter för näringsliv och kreditinstitutioner
till beredningen fört fram som ett väsentligt önskemål att tillbehör skall
få säljas under hand. Ett praktiskt behov av en reform har sålunda visat
sig föreligga.
Beredningen har funnit att de nya bestämmelsernas räckvidd t. v. bör begränsas
till fastighetstillbehör och lös egendom med undantag för vissa specialobjekt.
De undantagna objekten är fartyg och gods i fartyg, luftfartyg
och gods i luftfartyg samt intecknade reservdelar till luftfartyg. Enligt beredningens
mening lämpar sig underhandsförsäljning särskilt för fastighetstillbehör,
men behov av denna försäljningsform anses föreligga också
när det gäller annan lös egendom.
Beredningens förslag innebär vidare att försök till underhandsförsäljning
får inledas bara när förrättningsmannen finner sannolikt att avsevärt bättre
vederlag kan uppnås på det sättet. Auktionsförsäljning avses alltså även i
fortsättningen bli normalfallet.
En reform i överensstämmelse med dessa principiella riktlinjer stöds av
en så gott som enhällig remissopinion. Även jag anser starka skäl föreligga
för en sådan reform.
När det gäller detaljutformningen av bestämmelserna har vissa frågor
kommit under diskussion vid remissbehandlingen. Huvudbestämmelsen
(96 a § UL) skall enligt beredningens förslag bl. a. ange den nyssnämnda
förutsättningen för underhandsförsäljning, nämligen att förrättningsmannen
skall finna sannolikt att man genom sådan försäljning kan uppnå avsevärt
bättre vederlag. Från några håll har förordats den skärpningen att det
skall vara uppenbart att avsevärt bättre resultat kan uppnås. Bakom detta
önskemål ligger framför allt farhågor för att försök till underhandsförsäljning
annars kan bli alltför vanliga och medföra ökad arbetsbelastning på de
exekutiva myndigheterna. En sådan skärpning anser jag inte lämplig. Därmed
skulle det praktiska värdet av reformen bli alltför ringa. En utmätningsman
skulle säkerligen dra sig för att våga göra gällande att det är uppenbart att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b är 1967 63
den ena realisationsformen kommer att ge bättre utbyte än den andra. Det
måste enligt sakens natur föreligga risker för att en kommande utveckling
kan vederlägga hans bedömning. För utmätningsmannen skulle det då vara
olustigt att ha gjort en tvärsäker förutsägelse. Beredningens förslag bör
därför inte frångås. Jag vill erinra om att bestämmelsen ger underhandsförsäljning
företräde framför auktion bara när avsevärt bättre vederlag är
sannolikt. Detta villkor torde medföra att auktion blir det mest frekventa
förtärandet. Underhandsförsäljning får antas bli vanlig huvudsakligen i
fråga om specialmaskiner och andra föremål som intresserar bara en begränsad
krets spekulanter.
Innan underhandsförsäljning sker skall utmätningsmannen enligt beredningens
förslag om möjligt bereda gäldenären, sökanden och andra kända
rättsägare tillfälle att yttra sig. Detta anser jag vara en lämplig ordning,
som kan bidra till att bedömningen i fråga om valet av försälj ningsmetod
blir säkrare. Bl. a. är det ett intresse att rättsägarna får möjlighet att uttala
sin uppfattning i prisfrågan. Att rättsägarna inkopplas är också ägnat
att skapa förtroende för utmätningsmannens åtgärder i underhandsförsäljningsfrågan.
Enligt beredningen bör försäljningen föregås av lämpligt anbudsförfarande.
I regel förutsätts kungörelse, men direkta hänvändelser till tänkbara
spekulanter anses kunna komma i fråga i vissa fall. Beredningens överväganden
i den delen har inte mött några invändningar under remissbehandlingen,
och jag ansluter mig också till synpunkterna. Av bestämmelsen i
96 a § 2 mom. bör framgå att anbud alltid skall infordras innan försäljning
sker. Förfarandet vid anbuds infordrande bör doolc inte bindas i UL.
Några remissinstanser har satt i fråga om inte förfarandet borde byggas
ut så att man både infordrar anbud under hand och prövar auktion. Först
därefter skulle bestämmas vilket bud som skall godtas. En sådan ordning
skulle dock enligt min mening bli alltför komplicerad och delvis förfela
ändamålet med underhandsförfarandet. Man kan också fråga sig varför en
spekulant alls skulle ge ett underhandsbud, om han ändå kan ropa på
auktion senare och då kanske få ett lägre pris. Jag anser därför att en utbyggnad
av antydd art inte bör komma i fråga.
Om det vid underhandsförfarandet inte avges sådant bud som utmätningsmannen
anser sig böra godta, skall givetvis auktion utsättas. Uttrycklig
bestämmelse härom bör tas in i 96 a §.
Åtskilliga av ULs bestämmelser om auktionsförsäljning reglerar frågor
som uppkommer också vid underhandsförsäljning. Det bör därför, som
beredningen föreslår, i 96 a § 3 mom. göras en hänvisning till sådana bestämmelser.
Hänvisningen innebär att reglerna om utbrytning av utmätt
ägarhypotek och om friskrivning av gäldenären från personligt betalningsansvar
vid utmätning av inteckningshandling (91 § 2 mom. UL) blir tilllämpliga
vid underhandsförsäljning. Vidare hänvisas till de nya bestäm
-
64 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
melserna i 91 § 6 mom. och 96 § UL om skyldighet att i vissa fall anskaffa
gravationsbevis och om formerna för betalning. Hänvisning föreslås
också till reglerna om försäljning av egendom, vari någon har handpanträtt
och av lott i fartyg eller luftfartyg (92 § UL), Vissa andra bestämmelser
i UL som formellt tar sikte på auktion bör, som beredningen anför,
utan särskild hänvisning anses tillämpliga vid underhandsförsäljning, eftersom
de ger uttryck för allmänna grundsatser vid exekutivt förfarande. Som
exempel kan nämnas 93 § UL som föreskriver, att auktionsförsäljning av
utmätt lös egendom skall upphöra när så mycket har sålts att exekutionsfordringen
och kostnaderna täcks.
Jag vill instämma i beredningens uttalande att det regelmässigt torde
framgå av omständigheterna att egendomen säljs i befintligt skick vid försäljning
under hand. Om detta i det enskilda fallet inte är uppenbart så att
risk för missförstånd från spekulanternas sida kan föreligga, bör utmätningsmannen
ge besked som undanröjer sådan risk. Närmare bestämmelser
härom kan meddelas av Kungl. Maj :t.
I det föregående har talats om att underhandsförsäljning ombesörjs av
utmätningsman. Detta är avsett att vara fallet vid försäljning av lös egendom
som är föremål för regleringen i 96 a §. Jag vill emellertid erinra om
att jag i avsnittet om separat försäljning av fastighetstillbehör föreslog att
överexekutor vid sådan försäljning skall överta utmätningsmannens uppgifter
(100 a § 3 mom.). Överexekutor har följaktligen att sköta även underhandsförsäljning
av tillbehör. Enligt 1 § 3 mom. UL kan dock annan förordnas
för särskild förrättning. T. ex. kan det när fastighet skall säljas exekutivt
under konkurs vara lämpligt att förvaltaren förordnas att ombesörja
tillbehörsförsäljning inom de gränser som beredningen anger (bet. s. 61).
Förslaget om underhandsförsäljning ger anledning till jämkning av 89 §
UL, så att det där framgår att offentlig auktion inte är den enda formen för
försäljning av utmätt egendom. Andra följdändringar återkommer jag till i
specialmotiveringen.
Kreditförsäljning av lös egendom
Önskemålet, att exekutiva försäljningar av lös egendom skall ge bättre
resultat, har också föranlett beredningen att föreslå ändrade regler om kredit
vid sådana försäljningar. Utmätningsmannens nuvarande befogenhet
enligt 96 § UL att ge kredit på egen risk torde av naturliga skäl praktiskt
taget aldrig utnyttjas.
Vid sin behandling av frågan om en revision av 96 § UL har beredningen
ansett, att man kan lämna vissa specialobjekt utanför diskussionen, nämligen
fartyg, som avses i 94 § UL, luftfartyg och intecknade reservdelar till
luftfartyg. Detta har inte gett anledning till invändning från något håll.
Beträffande lös egendom i övrigt föreslår beredningen att huvudregeln i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967 65
96 § UL visserligen fortfarande skall vara att betalning skall erläggas genast
efter inropet. Men vidare föreslås att utmätningsmannen skall få befogenhet
att lämna köpare anstånd med betalningen, om synnerliga skäl
föreligger härför. Befogenheten att ge kredit avses bli tillämplig både vid
auktion och vid underhandsför sälj ning, och den förordas också vid separat
försäljning av fastighetstillbehör.
Till skydd för rättsägarnas intressen föreslår beredningen i huvudsak
följande. Äganderätten till det sålda skall förbehållas gäldenären. Köparen
har att ställa pant eller borgen som för egen skuld. Beredningen förutsätter
att utmätningsmannen skall äga ställa upp andra villkor — t. ex.
angående handpenning — som han i det enskilda fallet finner lämpliga.
Som sanktioner mot köpare, som underlåter att inom föreskriven tid betala
köpeskillingen, föreslår beredningen utsökning av fordringen hos köparen,
återtagande av godset, försäljning av panten i den ordning som föreskrivs
beträffande utmätt lös egendom eller utsökning av borgensförbindelsen. Utmätningsmannen
skall alltså företa den åtgärd som fordras för att gäldenären
och borgenären skall komma till sin rätt.
Remissinstanserna har ställt sig övervägande positiva till förslaget att
i princip införa vidgad möjlighet till kredit vid de försäljningstyper som
avses i beredningens förslag. I fråga om villkoren för kredit och övriga föreslagna
bestämmelser till skydd för rättsägarnas intressen har emellertid
kritik anförts på flera punkter. Liksom flertalet remissinstanser vill jag
i princip ansluta mig till beredningens förslag. När det gäller den närmare
utformningen anser jag mig dock böra beakta vissa kritiska synpunkter.
Särskilt är jag benägen att fästa avseende vid den kritik som går ut på att
exekutionsmyndigheterna kan bli betungade med uppgifter för inkassering
vid utebliven betalning och återtagning av försålt gods. Det är enligt min
mening angeläget att undvika sådana komplikationer i utmätningsmännens
arbete. Det vore olyckligt från effektivitetssynpunkt, om enstaka utsökningsmål
skulle förrycka arbetet. Risken för komplikationer kan också
medföra, att utmätningsmännen blir restriktiva med att ge kredit, och att
reformtanken förfelas därigenom.
Beredningens förslag synes därför böra jämkas i vissa delar. Riktpunkten
för dessa jämkningar bör vara en ordning som ställer mindre krav
på exekutionsmyndigheterna när det gäller bedömningen av en köpares
kreditvärdighet men också eliminerar risken att myndigheterna skall belastas
med inkasseringsverksamhet efter skedd försäljning. Bestämmelserna
i 95 och 130 §§ torde i viss mån kunna tjäna som förebilder. Enligt
dessa tankegångar bör 96 § få följande innebörd.
Utmätningsmannen får befogenhet att efter fri prövning medge kredit.
Något villkor, att synnerliga skäl e. d. skall föreligga, uppställs inte. Att
villkor av sådan art anses kunna bortfalla sammanhänger med de garantier
som ligger i de bestämmelser som jag strax skall beröra.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 24
66
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1967
Lämnas anstånd, skall köparen alltid erlägga viss del av köpeskillingen
som liandpenning. Betalning av handpenning kan inte ersättas genom pant
eller borgen. Vidare skall, om betalningsanstånd lämnas, utmätningsmannen
hålla egendomen inne till dess full betalning sker. Utan att detta torde
behöva anges i lagtexten bör anses gälla att egendomen efter kreditförsäljningen
fortfarande skall betraktas som utmätt till dess full betalning sker.
Därav följer att utmätningsmannen med tillämpning av 74 § UL kan sätta
godset i förvar på annat håll än hos exekutionsmyndigheten. Behov av sådan
åtgärd torde ofta komma att föreligga när det gäller separatförsålda tillbehör.
Att föreskrifterna i 74 § om lösöre i den aktuella situationen gäller
även fastighetstillbehör får anses följa av 100 a § 3 mom.
Genom stipulationerna om handpenning och innehållande av egendomen
kan förfarandet förenklas vid utebliven betalning. Det torde böra föreskrivas
— liksom i 95 och 130 §§ — att köpet då är ogiltigt. Det blir aldrig
fråga om att utmätningsmannen behöver utsöka fordringen hos köparen,
återta godset, sälja pant eller vidta andra åtgärder av indrivningskaralctär.
Utmätningsmannen skall i stället ombesörja ny försäljning av egendomen.
Om köpet inte fullföljs, bör den erlagda handpenningen användas på
följande sätt. Ur handpenningen betalas kostnaderna för den första försäljningen
samt för vård och förvaltning av egendomen under tiden mellan
de båda försäljningarna. Om köpeskillingen vid den nya försäljningen
blir lägre än vid den första, skall återstoden av handpenningen, så långt
den förslår, användas för att täcka skillnaden. Även detta överensstämmer
i huvudsak med vad som gäller enligt 130 § vid ny försäljning av fast
egendom.
Handpenningens storlek bör bestämmas så att den kan beräknas räcka
för de ändamål som den skall användas till om inroparen inte fullfölj er
köpet. I varje fall bör den täcka de nämnda kostnaderna. Har handpenningen
tagits till så att ett överskott uppkommer, skall detta återlämnas
till inroparen. Om handpenningen inte förslår fullt ut, anser jag att man
av praktiska skäl får acceptera att inroparen inte skall behöva svara för
vad som brister. Utmätningsmannen bör inte betungas med att i ett sådant
läge tvingas sätta igång ett inkasseringsförfarande mot inroparen. Risken
för eu inropare att gå förlustig handpenningen torde f. ö. kunna antas utgöra
en effektiv press på honom att fullfölja köpet.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad som redan nu gäller föreslår
jag att det i 96 § 2 mom. UL tas in en bestämmelse av innehåll, att om betalning
inte sker genast efter inropet och anstånd inte heller lämnas,
egendomen skall gå under nytt utrop.
De ändringar som det anförda innebär i förhållande till beredningsförslaget
medför att vissa frågor som har diskuterats vid remissbehandlingen
inte längre är aktuella. Jag anser mig därför inte behöva gå in på sådana
67
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1967
frågor som att utmätningsmannens protokoll vid kreditförsäljning bör
kunna utgöra exekutionsurkund eller att tillämpligheten av lagen om avbetalningsköp
på kreditförsäljningar kan inskränkas m. m.
Allmänt vill jag slutligen understryka beredningens uttalande, att kredit
vid exekutiva försäljningar inte är avsedd att vara en långsiktig finansieringsmetod.
Avsikten är bara att en köpare skall ges visst rådrum
att få fram de medel som behövs, ev. genom att skaffa mera långfristig
kredit hos reguljära kreditgivare. Anståndstidens längd anser jag, liksom
beredningen, inte böra utsträckas utöver någon månad.
Kreditbestämmelserna i UL synes böra kompletteras med vissa tillämpningsföreskrifter.
Det torde bl. a. vara önskvärt att utmätningsmannen får
närmare ledning för sitt bestämmande av handpenningens storlek i det enskilda
fallet. Vidare torde vissa föreskrifter böra meddelas om den tid
betalningsanstånd får förekomma. Tänkbart är att även andra frågor —
t. ex. om check som medel för betalning av handpenning — bör behandlas.
Det får senare övervägas vilka ytterligare föreskrifter i dessa ämnen som
behövs. Föreskrifterna torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.
Vägran att godkänna inrop av lös egendom
Förslaget att den som förrättar auktion på lös egendom skall kunna
vägra godta inrop står, som beredningen understryker, i visst samband
med de föreslagna reglerna om underhandsförsäljning. Dessa förutsätter
nämligen att underhandsbud kan avvisas. Det framstår som naturligt
att en motsvarande befogenhet finns vid auktionsförsäljning.
Beredningens förslag i denna del avser all lös egendom, medan de förut
behandlade förslagen undantar vissa specialobjekt. Vid behandlingen av
det nu aktuella förslaget bortser jag till en början från fartyg som avses i
94 § UL, luftfartyg och intecknade reservdelar därtill.
Beredningen föreslår att nya regler om befogenhet att vägra godta inrop
skall införas i två nya moment i 93 § UL. I 2 mom. föreslås en bestämmelse
av innebörd att inrop inte får godtas, om det anses sannolikt att avsevärt
bättre vederlag kan uppnås. Godtas inte inrop och säljs egendomen inte vid
nytt utrop på samma auktion, skall enligt 3 mom. ny auktion sättas ut eller
egendomen säljas under hand.
Under remissbehandlingen har man så gott som enhälligt anslutit sig
till att sådana bestämmelser införs. Jag vill också för egen del biträda förslaget.
De nya reglerna om befogenhet att avvisa inrop ansluter nära till motsvarande
bestämmelser i fråga om fast egendom (126 § 2 mom. UL i förslaget).
I tillämpningen torde det finnas anledning att beakta denna överensstämmelse.
Av särskilt intresse är därvid att förrättningsmannen i båda
fallen och alltså oavsett egendomens karaktär föreslås få befogenhet att
68 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
efter omständigheterna pröva avgivna buds skälighet. Som framgår av vad
jag har anfört i anslutning till de föreslagna reglerna beträffande fastighet
kommer härigenom utmätningsmannens värdering vid utmätningen att få
större betydelse än f. n. Värderingen, som i första hand syftar till bestämning
av hur mycket som skall utmätas, torde nämligen komma att ligga
till grund för bedömningen av skäligheten hos avgivna bud. Några remissinstanser
har understrukit detta förhållande och uttalat, att behovet av sakkunnigt
biträde vid värdering av egendom kommer att bli större än nu.
Denna bedömning torde vara riktig. Beredningen har inte heller varit främmande
för möjligheten av en sådan utveckling. Den har nämligen framhållit
att en ökad användning av sakkunniga biträden med nuvarande bestämmelser
om avgifter i utsökningsmål inte påverkar de kostnader som parterna
skall svara för. Huruvida anledning finns att ändra gällande avgiftsbestämmelser
i detta hänseende torde få övervägas i senare sammanhang.
Liksom i fråga om övriga reformer angående förfarandet vid försäljning
av utmätt lös egendom får antas att förslaget om befogenhet att vägra
godta inrop kommer att föra med sig viss ökning av arbetet för kronofogdemyndigheterna.
Denna arbetsökning torde dock inte behöva bli så stor
att förslaget på grund härav kan sättas i fråga.
Det torde i regel vara lämpligt att utmätningsmannen, när han låter försäljningen
verkställas av auktionsverk eller, i fråga om aktier och obligationer,
av fondkommissionär eller mäklare, ger direktiv om lägsta antagbara
bud. Bestämmelser i frågan kan meddelas av Kungl. Maj :t.
Som jag nyss antydde avser beredningens förslag om befogenhet för
auktionsförrättare att avvisa inrop alla former av lös egendom. Förslaget
omfattar alltså även fartyg som avses i 94 § UL samt vidare luftfartyg och
intecknade reservdelar till sådant fartyg. Som en följd härav har beredningen
utarbetat förslag till vissa följdändringar i 1955 års lag med särskilda
bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m ,m.
Det är emellertid tveksamt om något behov föreligger av regler om befogenhet
för auktionsförrättaren att avvisa bud vid försäljning av dessa
specialobjekt. I fråga om fartyg och luftfartyg m. m. är exekutiva försäljningar
sällsynta. Enligt min mening bör man t. v. utesluta dessa specialobjekt
från tillämpningsområdet för de nya reglerna. Dessa får därmed
samma räckvidd som de föreslagna bestämmelserna om kreditköp. Härmed
vinns också att man kan undvika mera ingripande följ ändringar i 1955
års lag, som grundar sig på en internationell konvention.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
69
Exekution i företagsintecknad egendom
Om utmätning i egendom, som omfattas av förlags- eller jordbruksinventarieinteckning,
sker på begäran av annan än inteckningshavare, är
denne f. n. hänvisad till att söka få gäldenären försatt i konkurs för att
kunna utnyttja sin förmånsrätt. På denna punkt bryter den nya lagen
om företagsinteckning med gällande rätt. Företagsinteckning skall sålunda
medföra förmånsrätt inte bara i konkurs utan också vid utmätning (13 §
lagen om företagsinteckning). Denna omständighet innebär en viktig förstärkning
av inteckningsinstitutet men nödvändiggör också vissa ändringar
i exekutionsreglerna. Dessa ändringar får, som jag anförde redan
vid remissen till lagrådet av förslag till lag om företagsinteckning (prop.
1966:23 s. 73), i viss utsträckning till följd att det exekutiva förfarandet
blir tyngre och omständligare. Denna omständighet ansåg jag dock inte
böra hindra den civilrättsliga reformen.
Beredningen har nu i sitt betänkande övervägt de exekutionsrättsliga
ändringarna närmare. Den centrala frågan har därvid varit hur rättsläget
i fortsättningen skall gestaltas, när borgenärer utan förmånsrätt eller
med svagare förmånsrätt (t. ex. underhålls- och skadeståndsberättigade, staten
med sina skattekrav) konkurrerar med dem som har företagsinteckning,
Förstärkningen av inteckningsinstitutet har inte ansetts i alltför hög
grad böra gå ut över sådana borgenärer med sämre förmånsrätt.
För etagsintecknin gens objekt blir mycket omfattande och utgörs av
näringsidkarens lösa egendom i den mån den hör till den intecknade verksamheten,
t. ex. inventarier, varor eller andra lösören samt vissa s. k. bokfordringar
och andra rättigheter. Av den egendom som hör till näringsverksamhet
är det — förutom fastighet, tomträtt, vattenfallsrätt samt inteckningsbart
fartyg och luftfartyg jämte reservdelar — i stort sett bara
kontanter, banktillgodohavanden, lånefordringar och värdepapper som faller
utanför. För dåligt prioriterade och oprioriterade borgenärer kan detta
förhållande bli ogynnsamt. När utmätning eller konkurs förestår, är sålunda
kontanter och liknande tillgångar ofta förbrukade.
Förlagsinteckningskommittén synes inte ha ansett det behövligt med
särskilda bestämmelser för att tillgodose intresset hos borgenärer med dåligt
prioriterade eller oprioriterade fordringar att kunna framtvinga betalning
genom utmätning. Kommittén tänkte sig nämligen att inteckningshavarens
rätt i regel skulle beaktas automatiskt vid utmätning. Det skulle
i allmänhet inte fordras att inteckningshavaren framställde anspråk på
betalning. Inte heller skulle krävas någon utredning för att klargöra om
den återstående intecknade egendomen var tillräcklig för att täcka inteckningshavarens
fordran.
Beredningen anser däremot att kommittéförslaget i allför hög grad beaktar
företagsinteckningshavarens intressen. Om utmätningsman automa
-
70 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
ti slit och ovillkorligt skall ta hänsyn till inteckningshavarens fordran, blir
det enligt beredningen i praktiken ofta svårt eller omöjligt att ta något av
den intecknade egendomen i anspråk för betalning åt annan borgenär.
Beredningen anser dock att också annan borgenär än inteckningshavare
skall kunna få utmätning i och betalning ur intecknad egendom.
Beredningen föreslår därför att innehavare av företagsinteckning inte
utan vidare skall få betalning ur köpeskillingen för intecknad egendom som
har utmätts för annan gäld. Enligt beredningen skall krävas, att yrkande
om betalning framställs inom viss tid. Och även om yrkande framställs
skall enligt förslaget utmätningssökanden äga företräde för sin fordran,
om återstoden av den intecknade egendomen och annan realsäkerhet som
gäldenären har ställt, kan antas förslå till inteckningshavarens och efterföljande
inteckningshavares förnöjande. Utmätningsmannen bör enligt beredningen
i regel kunna företa själva utmätningen utan hänsyn till förekomsten
av företagsinteckningar. Först om utmätningen leder till försäljning
kommer inteckningshavaren in i bilden. Han skall då av utmätningsmannen
underrättas om den förestående försäljningen. Om inteckningshavaren
med anledning därav yrkar att få betalt och det kan antas att återstående
egendom är otillräcklig som säkerhet för hans fordran, får han
uppbära betalning, I annat fall får utmätningssökanden företräde.
Beredningens förslag har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen. Man anser på de flesta håll att förslaget utgör
en lämplig avvägning mellan inteckningshavares och andra borgenärers
intressen. I några remissutlåtanden kritiseras förslaget emellertid under
åberopande av att företagsinteckningens kreditvärde skulle försvagas.
Enligt min mening har beredningens förslag påtagliga förtjänster. Av
särskild betydelse är att beredningsförslaget i större utsträckning än förlagsinteckningskommitténs
förslag tar hänsyn till andra borgenärer än
inteckningshavarna. Man måste beakta att företagsinteckningen kommei
att stå till förfogande för en mycket vidsträckt krets näringsidkare, varvid
inbegrips också företagare som driver relativt oansenliga rörelser, låt
vara att krav på bokföringsskyldighet uppställs i 2 § lagen om företagsinteckning.
Vidare bör beaktas att annan egendom än intecknad ofta inte torde
kunna påträffas när utmätning förestår. Det kan under sådana förhållanden
inte vara försvarligt att i exekutionssammanhanget låta borgenärer, som
har dålig prioritet eller ingen prioritet alls, stå tillbaka alltför mycket. Jag
biträder därför beredningens bedömning att dessa borgenärer måste ha
möjlighet att i någorlunda smidiga former få intecknad egendom utmätt och
också få betalning ur köpeskillingen för sådan egendom.
En tänkbar möjlighet är att utforma bestämmelser i ämnet efter mönster
av 14 § i 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt
luftfartyg m. m. Där föreskrivs bl. a. att när reservdelar till luftfartyg
skall säljas på begäran av borgenär som inte har inteckning i reservde
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967 71
larna, inteckningshavare inte till förfång för sådan borgenär får göra
sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av
köpeskillingen för reservdelarna minskat med kostnaderna för förfarandet.
Beredningen har övervägt möjligheten av ett liknande arrangemang i förevarande
sammanhang. Det framhålls emellertid att några praktiska erfarenheter
från tillämpningen av bestämmelsen i 14 § av 1955 års lag
inte är kända och att bestämmelsen hittills har framstått som ett utpräglat
undantag. Beredningen har därför stannat för att inte framlägga något
förslag i denna riktning. Några bärande skäl att frångå beredningens
ståndpunkt anser jag inte föreligga.
Ett positivt drag hos beredningsförslaget är att det så långt som möjligt
medger ett enkelt och smidigt exekutionsförfarande. Beredningen har
sålunda utgått från att utmätningsmannen normalt skall kunna tillämpa
en s. k. enklare ordning, som innebär att utmätningsmannen utmäter
egendom hos gäldenären utan att i förväg göra mera ingående undersökningar
och bedömningar. Ståndpunkten äger samband med det förhållandet
att utmätningar, enligt vad erfarenheten visar, i allmänhet inte leder
till försäljning. Bara om utmätningsmannen på grund av utmätningsfordringens
storlek eller tidigare erfarenheter har anledning anta att utmätningen
måste fullföljas till försäljning och att eventuell inteckningshavare
därvid kommer att kräva betalning, bör utmätningsmannen redan före utmätningen
söka ta reda på hur det förhåller sig med inteckningsbelastningen
in. m. för att få klarhet i hur mycket han behöver utmäta.
På några håll har man visserligen ansett, att beredningen har överdrivit
möjligheterna att använda den enklare ordningen i utmätningsmålen.
Exekutionsväsendets organisationsnämnd har sålunda uttalat, att den enklare
ordningen inte torde kunna tillämpas i andra fall än när skuldbeloppet
är relativt obetydligt. Även om beredningen kanske har varit alltför
optimistisk i sin bedömning av möjligheterna för utmätningsmannen att
utan omgång kunna företa utmätning, får förslaget, som syftar till en
enklare ordning i vissa fall, anses ha goda skäl för sig. Något annat bär
inte heller gjorts gällande av de remissinstanser som på denna punkt har
varit kritiskt inställda. F. ö. torde utmätningsmannen utan större tidsutdräkt
kunna bilda sig en preliminär uppfattning om gäldenärens ekonomiska
situation, så att han kan rätta utmätningsförfarandet efter vad som
därvid framkommer. Ett sådant förfaringssätt torde inte behöva innebära
att möjligheterna till snabb utmätning utesluts.
Under remissbehandlingen bär föreslagits att man i 62 § UL föreskriver
att egendom, som inte omfattas av företagsinteckning, i vissa fall skall utmätas
före intecknad egendom, om annan än inteckningshavare begär utmätningen.
En sådan föreskrift skulle dock kunna inbjuda till missförståndet,
att utmätningsmannen i de åsyftade fallen skulle vara skyldig att noggrant
utreda inteckningsförhållandena innan han får företa utmätning.
72
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
Emellertid anser jag att i fall, då utmätningsmannen får reda på att egendom
besväras av företagsinteckning och utmätningen har begärts av annan
än inteckningshavaren, han i första hand bör ta i anspråk sådan egendom
som inte häftar för företagsinteckningen. Detta torde med tillräcklig
tydlighet följa av den allmänna bestämmelse som jag föreslår i 62 §
1 mom. UL. Denna anger nämligen bl. a., att i första hand egendom som
kan användas till borgenärens — dvs. utmätningssökandens •— förnöjande
bör tas i anspråk.
Beredningens förslag synes när det gäller att uppehålla företagsinteckningens
kreditvärde klart överlägset det nyss berörda alternativet med en
anordning efter mönster av bestämmelsen i 1955 års lag om försäljning av
utmätt luftfartyg m. m. Den omständigheten att inteckningshavares rätt inte
beaktas automatiskt utan bara om han framställer yrkande därom, anser
jag inte motivera farhågor för att inteckningens kreditvärde skulle försvagas.
Inte heller torde det behöva spela någon roll för kreditvärdet att inteckningshavaren
kan komma att få stå tillbaka för utmätningssökanden, om
återstoden av den egendom som gäldenären genom inteckningen eller på annat
sätt har ställt som säkerhet kan antas förslå till inteckningshavarens
och efterföljande inteckningshavares förnöjande. Jag måste emellertid medge
att den sista bedömningen inte är självklar. Detta sammanhänger med att
vanskliga värderingar, som ankommer på utmätningsmannen, i viss utsträckning
kan bli avgörande. Utmätningsmannen skall nämligen vid sammanträde
för köpeskillingens fördelning fatta beslut i ämnet, om rättsägarna
inte träffar överenskommelse om hur fördelningen skall ske.
Beredningen har varit väl medveten om de praktiska olägenheter som
kan vara förenade med dess förslag. Olägenheterna bör dock inte överdrivas.
Jag vill erinra om att utmätningsmannen äger tillkalla sakkunniga att
biträda vid värderingen (73 § 1 mom. UL). Vidare bör beaktas att, som jag
nyss har nämnt, det är jämförelsevis få utmätningar som leder till försäljning.
Det finns inte anledning anta att det skulle bli någon ändring i det avseendet
efter de nya reglernas ikraftträdande. Beträffande de försäljningar
av företagsintecknad egendom som kan komma i fråga kan förmodas att
de allra flesta kommer att avse relativt enkla förhållanden. Om förhållandena
är komplicerade, torde det ofta bli nödvändigt med konkurs. Det är
mot bakgrunden av sådana antaganden som man enligt min mening bör
bedöma beredningens förslag. Resultatet av en sådan bedömning blir för
min del att detta förslag i sak bör godtas.
Den lagtekniska utformningen av beredningens förslag har under remissbehandlingen
kritiserats i vissa avseenden. Även enligt min mening torde
vissa jämkningar böra övervägas. Härom vill jag anföra följande.
Enligt beredningens förslag skall utmätningssökanden äga företräde framför
inteckningshavaren, om återstoden av den egendom som gäldenären genom
inteckningen eller eljest har ställt som säkerhet kan antas förslå till
73
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
inteckningshavarens och efterföljande inteckningshavares förnöjande. Uttrycket
»kan antagas förslå» har från något håll kritiserats som alltför vagt
för att lämna tillräckliga garantier för inteckningshavarnas säkerhet. Denna
kritik synes ha visst fog för sig. Därtill kommer att beredningens formulering
knappast medger att vad som har influtit delas upp mellan inteckningshavaren
och utmätningssökanden. Men av motiven att döma har beredningen
inte varit främmande för en sådan fördelning. För att tillgodose
de anförda synpunkterna torde lagtexten böra få det innehållet att utmätningssökanden
skall ha företräde framför inteckningshavaren beträffande
sådan egendom som måste anses obehövlig som säkerhet för inteckningshavaren
och efterföljande inteckningshavare. Vid prövningen av om egendomen
är obehövlig skall hänsyn tas även till sådan egendom som gäldenären
på annat sätt än genom företagsinteckningen har ställt som säkerhet
för inteckningshavarens fordran.
Viss kritik har också anförts beträffande uttrycket »egendom som gälde
nären---ställt
som säkerhet». På denna punkt delar jag emellertid
beredningens uppfattning, att det valda uttrycket får anses innebära att
vid bedömning av den ställda säkerheten hänsyn inte skall tas till borgen
eller pant, som har ställts av annan än gäldenären.
Den lagtext som jag förordar är väl också oklar så till vida att den inte
anger i vilken utsträckning hänsyn skall tas till annan egendom än den
företagsintecknade, alltså fastighetsinteckningar o. 1. I denna del synes det
emellertid knappast möjligt att nå fullständig klarhet. Beredningen har till
belysning av hur förslaget skulle komma att verka i det anmärkta hänseendet
anfört en del exempel (bet. s. 130 ff). Jag finner inte anledning till
invändningar mot de uttalanden som beredningen har gjort i anslutning
till dessa exempel utan förutsätter att de blir vägledande för tillämpningen.
I överensstämmelse med beredningens förslag bör auktionsförrättaren
vara skyldig att dels införskaffa gravationsbevis innan försäljning sker av
egendom som hör till näringsverksamhet och kan besväras av företagsinteckning
och dels underrätta känd innehavare av inteckning om auktionen
(91 § 5 och 6 mom. UL). Härigenom blir det onödigt att behålla bestämmelsen
i 72 § UL, att utmätningsmannen skall underrätta inteckningshavare
när utmätning sker av egendom vari inteckningen gäller. Denna bestämmelse
torde därför böra utgå. Det särskilda registret över inteckningshavare som
har anmält sig hos utmätningsman torde inte heller ha någon funktion att
fylla i fortsättningen. Bestämmelser om dess avskaffande kan utfärdas
av Kungl. Maj :t.
En hovrätt har satt i fråga om inte utmätningsmål bör överlämnas till
överexekutor så snart innehavare av företagsinteckning gör anspråk på betalning.
Denna fråga torde vara föranledd av att förhållandena genomgående
antas bli komplicerade, när inteckningshavare yrkar betalning och alltså vill
konkurrera om köpeskillingen med utmätningssökanden. Jag är inte över
-
74
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
tygad om att denna förmodan är riktig utan är snarare benägen att anta att
flertalet av dessa konkurrenssituationer kan göras upp i godo. Jag anser mig
i allt fall inte ha anledning att frångå beredningens förslag, i synnerhet som
utmätningsmannen numera får förutsättas ha större kompetens än tidigare
De ändringar i KL som föranleds av lagen om företagsinteckning är föga
genomgripande. Beredningens förslag i ämnet har fått ett gynnsamt mottagande
vid remissbehandlingen. Från ett par håll har dock kritiserats att två
särskilda konkursgrunder i 4 § KL, som kan åberopas av innehavare av förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier, skall slopas utan att
innehavare av företagsinteckning får en motsvarande möjlighet att få gäldenären
försatt i konkurs. De åsyftade konkursgrunderna föreligger när
det har förekommit utmätning eller s. k. lösöreköp enligt 1845 års förordning
av egendom, som omfattas av borgenärens säkerhet, och gäldenären
inte visar, att den övriga egendom vari borgenären äger förmånsrätt
är tillräcklig för hans fordran. Beredningens förslag står i samband med
att företagsinteckning, till skillnad från förlagsinteckning och inteckning i
jordbruksinventarier, skall kunna göras gällande vid utmätning och vid
vissa lösöreköp. Innehavare av företagsinteckning får därigenom enligt beredningen
en så stark ställning att de särskilda konkursgrunderna anses
obehövliga. De kritiska remissinstanserna har däremot gjort gällande att
de båda konkursgrunderna trots allt har en funktion att fylla också i fortsättningen.
Jag delar beredningens uppfattning att de nu aktuella konkursgrunderna
kan utmönstras. Den omständigheten att inteckningshavare vid utmätning
på begäran av dåligt prioriterad eller oprioriterad borgenär kan få stå tillbaka
för utmätningssökanden (jfr föreslagna regler i 139 § UL) leder enligt
min mening inte till ett annat betraktelsesätt. Som jag har uttalat i det
föregående torde f. ö. nämnda omständighet inte behöva försvaga kreditvärdet
hos företagsinteckningen.
Lagen om företagsinteckning föranleder även vissa andra ändringar än de
nu föreslagna. Till dessa som rör inte bara UL och KL utan också annan
lagstiftning — LagsL och 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning
av utmätt luftfartyg m. m. — vill jag återkomma i specialmotiveringen.
Övriga frågor
Under remissbehandlingen av beredningens betänkande Utsökningsrätt
III uttalades från ett par håll önskemål att det inte undantagslöst skall
krävas vittne vid utmätningsmans förrättning. Enligt
7 § UL gäller f. n. att vittne måste närvara.
Förslagsställarna har nämnt flera förrättningstyper vid vilka vittne
uppenbarligen kan undvaras, t. ex. utmätning av överskjutande preliminär
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967 75
skatt som sker på utmätningsmannens kontor i gäldenärens frånvaro. Jag
anser det motiverat att inte längre upprätthålla undantagslöst krav på
vittnes närvaro. Lämpligast är att i bestämmelser som utfärdas av Kungl.
Maj :t ange att vittne skall närvara men att vissa förrättningar kan få företas
utan vittne. Jag föreslår därför att 7 § UL upphävs.
I 62—64 och 66 §§ UL finns vissa bestämmelser om utmätning sordningen
in. m. De reglerar i vilken ordning olika slag av egendom
skall tas i anspråk och hur det skall förfaras i fråga om vissa tillbehör eller
andra föremål som ekonomiskt eller funktionellt hör samman.
Beredningen har i sitt betänkande Utsökningsrätt III föreslagit, att man
skall modernisera de nämnda och även vissa andra bestämmelser om utmätningsordningen
och om vilken egendom som får utmätas. Några av de
föreslagna föreskrifterna står i samband med reformer angående utmätning
i lön in. in. som inte är under prövning i förevarande sammanhang.
Man kan emellertid mycket väl t. v. bortse från de sistnämnda föreskrifterna
och redan nu pröva förslaget i övrigt. Det synes lämpligt att nu göra
en sådan partiell prövning, eftersom de aktuella bestämmelserna behöver
moderniseras.
Beredningsförslaget går ut på att utmätningsordningen skall få en mera
allmän utformning än f. n. och att vissa grundprinciper skall komma till
klart uttryck. En genomgående princip tas upp i 62 § 1 mom. i förslaget, där
det anges att av utmätningsbara tillgångar i första hand bör tas i anspråk
egendom som kan användas till borgenärens förnöjande med minsta kostnad,
förlust eller annan olägenhet för gäldenären. Som en annan grundregel
upptas i samma mom. att tillgångar som hör samman om möjligt inte
bör skiljas. De föreslagna bestämmelserna har vid remissbehandlingen så
gott som helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran, Särskilt från kronofogdeliåll
har framhållits, att nuvarande stela regler ibland vållar svårigheter
i tillämpningen. Eu uppmjukning av utmätningsordningen har därför
varit en länge önskad reform. För egen del anser jag beredningens förslag
ändamålsenligt för såväl borgenären som gäldenären, samtidigt som det
ger utrymme för en friare bedömning av utmätningsmannen.
Utöver nämnda regler om utmätningsordningen innebär beredningens
förslag följande. I 62 § 2 och 3 mom. samt 63 § upptas vissa specialbestämmelser
om hur man skall förfara vid utmätning, när det är fråga om
föremål som ekonomiskt eller funktionellt hör samman. Beredningens förslag
i den delen ansluter i sak nära till vad som nu gäller. Med 64 § i beredningens
förslag inleds bestämmelserna om vilken egendom som får tas
i mät. Enligt 1 mom. i nämnda paragraf skall om undantag från utmätning
av lös egendom gälla vad som föreskrivs i de närmast följande paragraferna.
I 2 mom. slås fast att utmätningsmannen ex officio skall iaktta att
utmätningsförbud respekteras. Till 66 § överförs den föreskrift som f. n.
76
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
finns i 62 § 3 mom. och som innebär en hänvisning till utmätningsförbudet
i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp.
De förslag som beredningen sålunda har lagt fram har godtagits under
remissbehandlingen, och jag förordar att de genomförs med ett par redaktionella
jämkningar.
Specialmotivering
Utskottet hänvisar till propositionen s. 144—178.
Lagrådsbeliandiingen
Av lagrådet framförda förslag och påpekanden har i huvudsak beaktats
vid den slutliga utformningen av lagförslagen. Utskottet hänvisar till propositionen
s. 212—234.
Utskottet
Riksdagen har under år 1966 antagit lag om vad som är fast egendom
och lag om företagsinteckning. Lagarna, som träder i kraft den 1 juli 1967,
föranleder ändringar i den exekutionsrättsliga lagstiftningen. I propositionen
framläggs förslag härom. Därutöver föreslås bl. a. ändringar i UL, som
syftar till att motverka att utmätt egendom säljs till underpris.
Lagen om vad som är fast egendom innebär bl. a. att kretsen av tillbehör
till s. k. industrifastigheter vidgas avsevärt. Enligt gällande lag anses industriell
utrustning vara tast egendom bara om den på ett mera permanent
sätt är förenad med fabriksbyggnad e. d. Som tillbehör till fabrik eller annan
för industriell verksamhet inrättad byggnad räknas sålunda f. n. varje
motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för sin användning
kräver och också vilar på fast, från grunden berett underlag. Enligt
den nya lagen hör till industrifastighet — förutom allmänna fastighetslillbehör
och byggnadstillbehör, i vilka delar lagen inte medför någon större
avvikelse från gällande rätt — maskin och annan utrustning som har tillförts
fastigheten för att användas på denna. Undantag har gjorts bara i fråga
om viss lätt flyttbar utrustning, nämligen fordon, kontorsutrustning och
handverktyg.
Den nämnda utvidgningen av kretsen av industritillbehör utgör anledningen
till flera av de nu föreslagna ändringarna i utsökningslagens bestämmelser
om exekution i fast egendom. I fråga om ändringarnas huvudsakliga
innehåll må nämnas följande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1967
77
De nuvarande reglerna om utmätning av fastighet bygger på principen
att allt vad som rättsligt sett är fast egendom anses inbegripet i exekutionen.
Fastigheten med alla tillbehör utgör en odelbar enhet, och det är f. n. inte
möjligt att under exekution sälja något eller några tillbehör till fastigheten
för sig. Vidgningen av tillbehörskretsen bär medfört önskemål att jämka på
dessa regler. Man räknar nämligen med att om man kan sälja lätt avskiljbara
industritillbehör som t. ex. maskiner till särskilda köpare, som är intresserade
av att förvärva sådan egendom, detta i en del fall kan komma att
ställa sig mera fördelaktigt än att sälja dem tillsammans med den egentliga
fastigheten. I propositionen föreslås med hänsyn härtill att det skall bli
möjligt att sälja tillbehör till utmätt fastighet för sig och därefter fastigheten
i övrigt, när detta från ekonomisk synpunkt och i övrigt framstår
som lämpligare än en försäljning av fastigheten och alla dess tillbehör i ett
sammanhang. Separat försäljning avses skola kunna ske inte bara när det
gäller industritillbehör utan beträffande alla slag av tillbehör. Den nuvarande
ordningen blir dock huvudregel medan möjligheten till separat försäljning
får karaktären av undantagsregel. Frågan om sådan försäljning
skall i det enskilda fallet tas upp till prövning endast om det verkligen är
sannolikt att sådan försäljning medför fördelar framför försäljning av all
den fasta egendomen. Överexekutor skall i sådant fall kalla rättsägare, vilkas
rätt kan påverkas av försäljningen, till sammanträde för att ge dem tillfälle
att innan överexekutor meddelar sitt beslut föra fram sina synpunkter
i frågan. Skall fastighetstillbehör säljas för sig skall försäljningen ske
enligt de regler som gäller för försäljning av utmätt lösöre.
I UL finns f. n. inte några direkta bestämmelser om hur ägaren får utnyttja
fastighet som utmätts. Lagen förutsätter emellertid att ägaren får sitta
kvar på fastigheten och sköta dess förvaltning. Den nya lagen om vad som
är fast egendom medför att eu stor grupp lätt flyttbara föremål blir industritillbehör
och alltså kommer att höra till den fasta egendomen. Detta förhållande
gör att olägenheterna av att inte klart veta vilka befogenheter fastighetsägaren
har vid förvaltningen av fastigheten blir större. Mot bakgrunden
härav föreslås i propositionen regler som innebär bl. a. att fastighetsägare
inte får minska utmätt fastighets värde genom att avyttra tillbehör eller
annat än för husbehov avverka skog, bedriva grus- eller stentäkt eller på
annat sätt utnyttja naturtillgångarna eller förändra fastigheten. På begäran
av borgenär skall vidare överexekutor, när det är behövligt, kunna förordna
att utmätningsman skall ta vård om tillbehör till fastigheten. Förfogar ägaren
över egendom i strid med vad nyss sagts äger överexekutor på begäran
av borgenären förordna syssloman att omhänderta och förvalta egendom.
Förslaget innehåller också föreskrifter som syftar till att skapa klarhet
om vilken egendom som hör til! utmätt fastighet. Föreskrifterna rör förrättningsmans
utredning om vad som är fastighetstillbehör och förfarandet när
tvist om tillbehör föreligger. I sistnämnda hänseende föreslås en regel som
78
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
innebär att tredje man, som påstår att han äger byggnad eller annat som
framstår som tillbehör till utmätt fastighet och som ej genast kan styrka sin
rätt men visar sannolika skäl, skall hänvisas att inom en månad väcka talan
mot borgenären och gäldenären. Särskild försäljning av omtvistat tillbehör
får inte ske förrän tvisten blivit prövad. Är tvistens utgång av väsentlig
betydelse för fastighetens värde får inte heller fastigheten säljas dessförinnan.
Förslaget innehåller regler också om vilken egendom som skall
anses ingå i en exekutiv försäljning.
Enligt lagen om företagsinteckning omfattar sådan inteckning näringsidkarens
lösa egendom i den mån den hör till den intecknade verksamheten,
t. ex. inventarier, varor eller andra lösören samt vissa s. k. bokfordringar
och andra rättigheter. Av den egendom som hör till näringsverksamhet
är det — förutom fastighet, tomträtt, vattenfallsrätt samt inteckningsbart
fartyg och luftfartyg jämte reservdelar — i stort sett bara kontanter, banktillgodohavanden,
lånefordringar och värdepapper som faller utanför. För
dåligt prioriterade och oprioriterade borgenärer kan detta förhållande bli
ogynnsamt. Härtill kommer att företagsinteckning — i motsats till förlagsinteckning
och inteckning i jordbruksinventarier — medför förmånsrätt inte
bara i konkurs utan också vid utmätning. För att inte borgenärer, som har
dålig prioritet eller ingen prioritet alls, skall stå tillbaka alltför mycket föreslås
att innehavare av företagsinteckning inte utan vidare skall få betalning
ur köpeskillingen för intecknad egendom som har utmätts för annans fordran.
Enligt förslaget skall inteckningshavaren komma in i bilden först om
utmätningen leder till försäljning. Han skall då av utmätningsmannen underrättas
om den förestående försäljningen. Om han med anledning härav
inom viss tid framställer yrkande äger han erhålla betalning ur köpeskillingen,
dock inte i den mån betalningen måste anses obehövlig för att trygga
inteckningshavarens och efterföljande inteckningshavares rätt.
Övriga förslag rörande ändringar i UL, som bör särskilt omnämnas, har
till syfte att motverka att utmätt egendom säljs till underpris. Lös egendom
med undantag för vissa specialobjekt skall sålunda kunna säljas inte bara
på auktion såsom f. n. utan också under hand om det är sannolikt att avsevärt
högre köpeskilling kan uppnås härigenom. Utmätningsmannen får vidare
— utan att såsom f. n. ådraga sig personligt betalningsansvar — befogenhet
att lämna anstånd med köpeskillingen utom till viss del, vilken skall
lämnas som handpenning. Befogenheten gäller vare sig egendomen säljs på
auktion eller under hand. Dessutom föreslås att den som förrättar auktion
på fast eller lös egendom skall ha rätt att vägra godta inrop om han finner
sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås. De
nämnda bestämmelserna i vad de avser lös egendom avses bli tillämpliga
också när tillbehör till fastighet säljs för sig utan samtidig försäljning av
fastigheten i övrigt.
Ändringarna i UL föranleder vissa ändringar i inteckningsförordningen,
lagsökningslagen och konkurslagen samt i flera andra författningar.
79
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1967
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft samtidigt med lagarna om
vad som är fast egendom och om företagsinteckning, dvs. den 1 juli 1987.
Till grund för propositionen ligger i allt väsentligt ett av lagberedningen
framlagt förslag. Detta har under remissbehandlingen fått ett övervägande
gynnsamt mottagande, och Kungl. Maj :t har — om man bortser från ändringar
som skett i förtydligande syfte eller av redaktionella skäl — endast
på några punkter funnit anledning avvika från beredningens förslag. Det
har inte kunnat undvikas att infogandet av de nya reglerna i UL lett till
att denna, som redan — bl. a. till följd av tid efter annan genomförda partiella
reformer — är av invecklad beskaffenhet blivit än mer svåröverskådlig
och svårtiliämpad. Särskilt synes detta gälla de regler som har samband
med lagen om vad som är fast egendom och lagen om företagsinteckning.
Under den givna förutsättningen att dessa lagar skall bestå torde det emellertid
få anses att propositionsförslagen utgör lämpliga lösningar på de
exekutionsrättsliga problem som lagarna föranleder. Det är även att förvänta
att det vid den allmänna revision av exekutionsrätten som pågår inom
lagberedningen skall bli möjligt att sammansmälta gammalt och nytt i utsökningslagen
till en mer lättillgänglig enhet än som nu är fallet.
De förslag som siktar till att exekutiva försäljningar skall ge så goda
resultat som möjligt, vilket önskemål som ovan framgår uppbär även reglerna
om separat försäljning av fastighetstillbehör, anser utskottet vara väl
motiverade. De nuvarande stela reglerna om försäljning av utmätt egendom,
som inte medger att förfarandet anpassas till vad som i det enskilda
fallet framstår som lämpligast, torde i en del fall leda till att egendom säljs
till underpris. Som departementschefen framhållit är det viktigt från enskilda
borgenärers synpunkt och därmed för kreditmarknaden i allmänhet
att sådant undviks. Lika viktigt är det från social synpunkt att gäldenärer
inte drabbas av värdeförstöring, genom att deras tillgångar säljs till underpris.
Vid utformningen av lagförslagen har delvis använts metoden att låta
utmätningsman eller överexekutor mera fritt — i regel dock med ledning
av vissa angivna rekvisit — avgöra om åtgärd av det ena eller andra slaget
skall komma i fråga. Av sådan typ är bl. a. reglerna om separat försäljning
av fastighetstillbehör, om försäljning av lös egendom under hand, om
kreditförsäljning av sådan egendom och om vägran att godkänna inrop av
egendom. De nya utrednings- och prövningsuppgifterna torde komma att
medföra att de exekutiva myndigheternas arbetsbörda kommer att öka i
viss utsträckning. Någon mera betydande personalförstärkning med därav
följande kostnadsökning synes emellertid inte bli nödvändig. En annan
konsekvens av förslagen är att utredningarna och myndigheternas prövning
i samband med de nya förfarandena kommer att kräva viss tid, vilket givetvis
är ägnat att medföra ökad tidsutdräkt vid utmätningsärendenas behandling.
Det har emellertid ansetts angeläget att kraven på snabbhet i för
-
80
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1967
farandet upprätthålls, och lagens bestämmelser om tidsfrister för olika åtgärder
har med hänsyn härtill inte ändrats.
Mot utformningen av författningsförslagen saknar utskottet anledning till
erinran.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr
16.
Stockholm den 30 mars 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante
Kristiansson, Erik Jansson, Åkesson, Lidgard*, fru Landberg och herr Fälldin;
från
andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg*, fru Torbrink*,
herrar Grebäck, Tobé*, Sundelin, Bengtson i Solna och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670032