Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående exploateringen
av grustäkter.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 637 i första kammaren av herr Andersson,
Torsten, och nr 811 i andra kammaren av herr Larsson i Borrby.

I motionerna göres till en början gällande att kontakterna mellan naturvårdare
och tekniker är föga utvecklade och att kunskaperna om varandras
områden borde förbättras. Till belysning av omfattningen av den
grusbrytning som förekommer uppges att årsförbrukningen av grus var
år 1960 20 miljoner m3 och år 1965 30 miljoner m3. Motionärerna fortsätter:

Det är glädjande att man i naturvårdslagen uppmärksammat grusåsarnas
betydelse ur andra aspekter än de rent ekonomiska. Grusåsar, som ur
naturvårdssynpunkt är särskilt värdefulla, kan nu undantas från exploatering,
och ersättning ges för förlorad exploateringsrätt. Hittills har dock
endast ett fåtal åsar skyddats genom att ersättning utgått. Vi bör i långt
större utsträckning bevara de vackra geologiska bildningar som grusåsar
utgör och inte av kortsiktigt ekonomiska motiv systematiskt utplåna dem.

Grusåsarna utgör dock inte bara en viktig del av vårt landskap. De är
också en av våra bästa renvattensgeneratorer. Inte minst mot bakgrund
av att många av våra sjöars vatten försämrats genom tillförseln av industriellt
och kommunalt avloppsvatten och gifter, är det viktigt att
grundvattenstillgångarna vårdas med framsynthet och omsorg. Grustäktsbrytningen
ur denna synvinkel har visserligen beaktats i lagen, men inte
tillräckligt. Man bör överväga att skärpa kraven på exploatering som hotar
att ändra och försvåra grundvattencirkulationen i marken.

Om man ser grusåsarnas ianspråktagande i tidsperspektiv kan det
konstateras att våra tillgångar är stora och att de skulle räcka länge
om man helt kunde tillgodogöra sig dem. Svårigheten är att de är lokaliserade
på så sätt, att de minst förekommer i områden, där behovet är
störst — och tvärtom. Det råder bl. a. därför ingen tvekan om att gruset på
sikt måste ersättas med andra material. Vi bör ha detta klart för oss, så att
vi inte låter de kortsiktiga motiven för brytning ständigt bli bestämmande
när tillgångarna minskar. En forskning om hur man lämpligast skall
kunna minska behovet av grus i olika sammanhang bör stödjas. Det material
som närmast skulle kunna komma till användning är plast, som
redan i dag kan ersätta gruset på flera av dess användningsområden. Intill
dess ersättningsmaterial frambringats bör det grus som måste hämtas tas
på sådana ställen att minsta möjliga skada åsamkas. Framför allt bör man
i större utsträckning ta sjö- och havsbottengrus, där mycket stora mängder

1—9399 67 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 22

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

finns. Exploateringen blir visserligen dyrare, men skadorna på naturlandskapet
inskränkes, vilket bör värderas högt.

Motionärerna framhåller vidare att den täktverksamhet som sker bör
bli föremål för noggrann granskning så att gällande bestämmelser efterlevs.
En förbättring härvidlag skulle enligt motionärerna komma till
stånd om byggnadsnämnderna åläggs att granska exploateringarna, vilket
de med nuvarande bestämmelser inte har skyldighet till.

Under åberopande av det anförda hemställer motionärerna

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan
ändring av naturvårdslagen att byggnadsnämnderna ålägges skyldighet att
granska grutäktsverksamheten, samt

att i övrigt beaktas vad i motionen anförts om ersättningsmaterial till
grus».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen
I: 637.

Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtande från statens naturvårdsnämnd och länsstyrelsen i
Uppsala län. Länsstyrelsen har i sin tur inhämtat yttranden från länsarkitekten
och tf. naturvårdsintendenten i länet. På begäran av utskottet har
dessutom Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) avgivit yttrande över motionerna.

Gällande rätt

I 2 § i 1964 års naturvårdslag förklaras naturvården vara en såväl statlig
som kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen har att verka för naturvården
i länet medan statens naturvårdsnämnd har överinseende över naturvården
i riket.

Beträffande den av motionärerna berörda täktverksamheten må här
nämnas att enligt 18 § täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål
än markinnehavarens husbehov ej får ske utan länsstyrelsens tillstånd.
Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar inte
heller på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller
genom beslut av Konungen. Länsstyrelsen äger förelägga den som söker
täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan
av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela
sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden
såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd får för sin
giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av föreskrivna
åtgärder.

Enligt förarbetena till den nya naturvårdslagstiftningen har kommunerna
tillagts viktig roll i naturvårdsarbetet. Det har ansetts motiverat att kommunerna
engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare tillgång

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

till naturområden för rekreation och friluftsliv. Angeläget är också att
kommunerna tar initiativ och medverkar inom andra delar av naturvården,
exempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården. Vid behandlingen
av naturvårdsfrågor bör kommunerna ha frihet att i organisatoriskt
hänseende anpassa sig till vad som är mest praktiskt för deras vidkommade.
Om inte annat beslutas eller gäller på grund av särskild författning
bör det ankomma på kommunens styrelse att handlägga naturvårdsfrågorna
(prop. 1963: 71 s. 115).

I fråga om kommunernas verksamhet på området må först erinras om
det nyss redovisade stadgandet att naturvården också är en kommunal
angelägenhet. Kommunernas uppgifter på naturvårdsområdet är dock inte
närmare reglerat i lag. Vissa bestämmelser är emellertid meddelade som antyder
kommunintresset. Enligt kungörelsen den 11 december 1964 om
tillämpning av naturvårdslagen skall sålunda kommunen underrättas om
beslut beträffande tillstånd till grustäkt (14 §). I 16 § stadgas också att,
innan länsstyrelse i naturvårdsärende fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet
eller annat beslut av vikt, samråd skall ske med av
frågan närmast berörda kommuner. Vidare har den kommunala myndighet,
som handhar naturvårdsfrågor, en i naturvårdslagen inskriven möjlighet
att ansöka om handräckning mot den som bryter mot föreskrifter
som meddelats i samband med grustäktstillstånd (39 §). Kommunen har
också möjlighet att framlägga förslag om naturvårdsobjekt, vilket sker
främst inom ramen för den kommunala översiktsplaneringen. Här må
nämnas att vid planläggning enligt byggnadslagen det skall tillses att
områden med särskild naturskönhet, säregna naturförhållanden eller bebyggelse
med särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt
eller ur skönhetssynpunkt samt områden som är lämpade och behövliga
för friluftsliv såvitt möjligt bevaras (9 § byggnadsstadgan).

Remissyttrandena

Motionärernas förslag att byggnadsnämnderna ålägges skyldighet att
granska grustäktsverksamheten tillstyrkes av länsstyrelsen i Uppsala län
i så måtto att styrelsen förordar en allmän tillsynsskyldighet för byggnadsnämnderna.
Naturvårdsintendenten i länet tillstyrker motionsyrkandet helt
medan länsarkitekten i samma län instämmer i motionens syfte.

Statens naturvårds nämnd och RLF avstyrker motionsyrkandet i denna
del.

Naturvårdsnämnden framhåller att det kommunala engagemanget i naturvårdsärenden
är mycket skiftande inom olika kommuner. I flera kommuner
har skapats särskilda organ såsom naturvårdsnämnder eller i några

2—9399 67 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 22

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

fall tillsatts särskilda naturvårdsombud, som handhar naturvårdsärenden,
medan i andra kommuner dessa uppgifter överlåtits på redan befintligt
organ. I åtskilliga kommuner återigen har naturvårdsärendena inte anförtrotts
visst organ utan handhas som regel av kommunalnämnd eller
drätselkammare. Dessa och hithörande spörsmål har naturvårdsnämnden
behandlat mera ingående i remissvar till jordbruksutskottet över motionerna
till 1966 års riksdag om kommunala natur- och viltvårdsnämnder.
Från detta remissvar återges följande.

Det förhållandet att kommunernas naturvårdsverksamhet inte närmare
reglerats i lagstiftningen, medför att denna verksamhet bedrives på olika
sätt i skilda delar av landet. Medan man inom vissa kommuner utför ett
aktivt och värdefullt arbete — omfattande t. ex. inventering av naturförhållandena
och planering för framtida markanvändning med hänsyn bl. a.
till naturvårdens behov — så förekommer inom andra kommuner sådant
arbete endast i mycket liten utsträckning. Dessa olikheter beror till stor
del på att problemen inom naturvårdens område varierar högst avsevärt
i de skilda landsdelarna. Så t. ex. uppstår givetvis helt andra problem i en
glesbygdskommun, som ligger långt från tätorter och saknar för allmänheten
attraktiva naturområden, än i en kustkommun, belägen nära en
storstad och utsatt för ett hårt tryck från det rörliga friluftslivets och
fritidsbebyggelsens sida. En annan orsak till olikheterna i kommunernas
aktivitet utgör kommunalekonomiska faktorer samt inte minst de svårigheter
som ofta möter att få tillgång till sakkunnig hjälp, exempelvis
för översiktligt planeringsarbete. Slutligen förekommer otvivelaktigt på
många håll ett stort behov av information om den moderna naturvårdens
mål och medel.

Naturvårdsnämnden anser i hög grad angeläget att kraftigt ökade insatser
på naturvårdens område kommer till stånd från kommunernas sida.
För att i någon mån tillgodose behovet av upplysning och råd har naturvårdsnämndens
tjänstemän deltagit i ett flertal konferenser och informationsmöten
med kommunala representanter. För att ge de kommunala
organen fortlöpande underrättelser om vad som händer på naturvårdens
område och till dem vidarebefordra uppslag till praktiska naturvårdsåtgärder
tillställer nämnden vidare samtliga kommuner sin tidskrift »Naturvård».

Från länsstyrelsernas sida har i flera fall åtgärder vidtagits för att få
till stånd ett fast organiserat samarbete på naturvårdsområdet mellan vederbörande
länsstyrelse och länets kommuner. Så har skett exempelvis i
Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus och Gävleborgs län. Dessa åtgärder
har bl. a. syftat till att kommunerna skall utse dels ett särskilt
organ att handha naturvårdsärenden, dels en person att vara kommunens
naturvårdsombud och kontaktman med länsstyrelsen. Naturvårdsnämnden
anser ifrågavarande samarbete vara synnerligen värdefullt och väl ägnat
att stimulera den kommunala aktiviteten på området. Ett verkligt effektivt
samarbete mellan länsstyrelserna och kommunerna torde emellertid även
kräva en upprustning av naturvårdsorganisationen på länsplanet.

Naturvårdsnämnden anför vidare i sitt i förevarande ärende avgivna remissyttrande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

5

Vad beträffar granskning och kontroll av täktverksamheten torde länsstyrelserna
eller deras experter — bland annat till följd av personalbrist
och stundom långa avstånd — sällan ha tid eller möjlighet att i önskvärd
utsträckning tillse att föreskrifter meddelade i samband med tillstånd
till täkt verkligen efterföljes. Flera skäl som t. ex. lokal kännedom och
närbelägenhet talar för att kommunerna med fördel kan anförtros en
sådan kontrolluppgift. Det finns emellertid exempel på andra lösningar.
I Norrbottens län skötes övervakningen av täktverksamheten genom skogsvårdsstyrelsens
försorg, såvitt känt med gott resultat. I Gävleborgs län
handhas denna uppgift av kommunala organ, i 33 av länets 38 kommuner
av byggnadsnämnderna. Praxis skiftar sålunda inom olika län och kommuner.
Naturvårdsnämnden finner inte detta vara någon nackdel. Att genom
lagstiftning ålägga ett visst organ ifrågavarande granskningsuppgift
torde knappast vara lämpligt. Emellertid finner nämnden det önskvärt att
länsstyrelserna, där ej annan ordning befunnits lämpligare, verkar för
en mera aktiv kommunal medverkan i berörda hänseende. Enligt nämndens
mening bör länsstyrelserna i de fall där kontrollfrågan inte redan
lösts — efter samråd med vederbörande kommuner — i beslut angående
tillstånd till täkt utse visst kommunalt organ att kontrollera att täkten sker
i enlighet med tillståndet och därvid meddelade föreskrifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län uppger att den under senare tid har brukat
till byggnadsnämnderna översända avskrift av meddelade tillstånd till grustäkt.
I övrigt har länsstyrelsen i allmänhet inte direkt kontaktat byggnadsnämnderna
i dessa ärenden. Däremot förekommer att länsstyrelsen i täktärenden,
som berör kommunen såsom markägare eller som berör kommunala
vattentäkter, hör kommunens styrelse, vilken i sin tur ibland hör
byggnadsnämnden. Det får emellertid enligt länsstyrelsen anses vara en
brist att byggnadsnämnderna inte närmare inkopplas på grustäktsärendena.
En sådan medverkan skulle kunna åstadkommas antingen geom att byggnadsnämnderna
fick yttra sig över samtliga ansökningar innan tillstånd
meddelades eller genom att nämnderna efteråt fick närmare övervaka
verkställigheten av länsstyrelsens beslut. Med hänsyn till att många kommuner
ännu har för små resurser att granska samtliga ansökningar, varav
åtskilliga är vidlyftiga och komplicerade, inskränker sig länsstyrelsen till
att förorda, att byggnadsnämnderna ålägges en allmän tillsynsskyldighet
över grustälctsverksamheten. Detta bör inskrivas i naturvårdslagen. Tillsynen
bör omfatta en kontroll av att tillståndshavarna följer meddelade
föreskrifter och att i övrigt ingen olaga täktverksamhet förekommer.
Länsstyrelsens egna möjligheter till dylik kontroll på platsen torde vara
avsevärt mindre än byggnadsnämndernas.

Länsarkitekten i Uppsala län framhåller att natur- och landskapsvården
är intimt förknippad med bebyggelse och samhällsplanering. Han anser
det därför ligga nära till hands att utvidga byggnadsnämndens befogenheter
att också gälla den yttre miljövården i dess helhet. Med byggnadsnämndens
engagemang skulle man enligt hans mening kunna påräkna inte bara en

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

med hänsyn till lokalkännedomen effektivare övervakning utan också en
aktiv naturvårdspolitik. Som rådgivare skulle byggnadsnämnden i dessa
avseenden kunna utnyttja de lokala naturskyddsföreningarnas ortsombud
utöver stadsarkitekten. Den väsentliga övervakningen på fältet av pågående
och avslutad grusbrytning anses kommunalingenjören vara väl skickad att
hjälpa till med.

Naturvårdsintendenten i lånet anser att ett ökat kommunalt engagemang
i täktfrågorna är en nödvändig förutsättning för att kontrollen av att
utfärdade täktföreskrifter eller täktplaner följs skall kunna bli effektiv.
Detta gäller enligt hans mening i första hand om dagens situation, men
även efter en eventuell upprustning av naturvårdens personella resurser
på länsplanet anser han att behovet av kommunala insatser på naturvårdens
område med största sannolikhet kommer att bestå.

Med hänsyn till de bestämmelser som redan finns på området anser RLF
skäl inte finnas för en ändring i den riktning motionärerna föreslagit.

I den av motionärerna aktualiserade frågan om nödvändigheten av att
få fram lämpliga ersättningsmaterial för grus anför naturvårdsnämnden
följande.

Den alltmer ökande konsumtionen av grus torde, särskilt i vissa bristområden,
inom en ej alltför avlägsen framtid tvinga konsumenterna att
övergå till lämpliga ersättningsmaterial. Det lämpligaste ersättningsmaterialet
torde för närvarande vara krossat berg. Detta material ställer sig dock
än så länge förhållandevis dyrt men torde bli ett realistiskt alternativ i
samband med att gruspriset stiger i takt med allt längre transporter.

Ett annat alternativ till den konventionella brytningen är, som motionärerna
påpekat, täkt under vatten. En dylik täktform är med hänsyn till
landskapsbilden i många fall att föredraga framför täkt ovan ytan. Detta
slag av täkt är också uttryckligen undantaget från tillståndsplikt enligt
naturvårdslagen. Kostnaderna vid brytning under vatten behöver inte heller
nödvändigtvis alltid bli dyrare än vid annan täkt. Brytningsformen är vanlig
i flera andra länder t. ex. i Tyskland, där merparten av allt grus brytes
under vatten. Naturvårdsnämnden finner det önskvärt att denna form av
grusbrytning kommer till större användning, i den mån så kan ske utan
menlig inverkan på andra intressen, såsom vattenförsörjning, fiske, friluftsliv
och vetenskapliga värden.

I detta sammanhang vill naturvårdsnämnden framhålla att en viss besparing
av befintliga grustillgångar skulle kunna uppnås genom en begränsning
av rätten att använda lcvalitetsgrus för ändamål där krossmaterial
med samma fördel kunde nyttjas, t. ex. vid vissa vägbyggen. De bättre
gruskvaliteterna kunde härigenom sparas för lämpligare ändamål, främst
betongtillverkning.

Nämnda naturvårdsintendent framhåller att insättande av ersättningsmaterial
efter hand kommer att bli ofrånkomligt i region efter region
beroende på den ojämna tillgången på grus och sand samt på de stora

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

transportkostnader dessa material betingar. Ett snabbt framtagande av
konkurrenskraftiga ersättningsmaterial skulle dessutom kunna medverka
till större möjligheter att spara framträdande åspartier. Trots att goda
ersättningsmaterial i dag saknas för många av åsmaterialets användningsområden,
skulle grusbalansen redan nu kunna göras mindre ansträngd genom
att grus och sand inte användes för ändamål där nu tillgängligt ersättningsmaterial
med fördel kan användas. Så är nu tyvärr icke fallet
utan åsmaterial användes ofta med en mycket kortsiktig inställning till
denna naturtillgångs utnyttjande.

Naturvårdsnämnden anser det angeläget med en samordning av skyddet av
åsar och grundvatten. Förutsättningarna för en sådan samordning torde
emellertid enligt nämnden öka avsevärt i och med att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vatten- och avloppsbyrå samt statens vatteninspektion
sammanföres med naturvårdsnämnden till ett gemensamt verk den 1 juli
1967.

Slutligen anser länsarkitekten i Uppsala län behovet vara stort av en
central forskning och en total målsättning på området. Det är inte bara konsekvenserna
av grusbrytning som skall klarläggas utan även möjligheterna
att ekonomisera med gruset och att finna ersättningsmaterial. Centralt
bör enligt hans mening även studeras tillgången jämförd med behovet
i stora drag inom olika delar av landet. En totalbild bör framställas
även av åsarnas inbördes skönhetsvärde, värdet för rekreationsändamål
och deras naturvetenskapliga värde. En riksplan bör sålunda uppgöras
för vilka åsar som bör räddas från förgängelse.

Utskottet

Enligt naturvårdslagen får täkt av sten, grus, sand eller lera för annat
ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan länsstyrelsens tillstånd.
Undantag härifrån har stadgats för täkt inom vattenområde. Länsstyrelsen
äger förelägga den som söker täkttillstånd att framlägga täktplan.
I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter
att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas
eller motverkas. Om tillstånd vägras eller förenas med föreskrifter kan
ersättning under viss förutsättning utgå.

I motionerna behandlas frågor om bättre skydd för våra grusåsar. Mot
bakgrund av vattenföroreningarna i våra sjöar framhåller motionärerna
till en början vikten av att grundvattentillgångarna vårdas med framsynthet
och omsorg. Man bör överväga att skärpa kraven på exploatering som hotar
att ändra och försvåra grundvattencirkulationen i marken. Med hänsyn

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

till att gruset är lokaliserat på så sätt att det minst förekommer i områden
där behovet är störst och tvärtom anser motionärerna att gruset på längre
sikt måste ersättas med andra material. En forskning i frågan hur man
lämpligast skall kunna minska behovet av grus i olika sammanhang bör
stödjas. Vid uttag av grus bör framför allt sjö- och havsbottengrus tas i
anspråk i större utsträckning. Exploateringen blir visserligen dyrare men
skadorna på landskapet inskränks. För att bestämmelserna i fråga om
täktverksamhet skall efterlevas föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om sådan ändring i naturvårdslagen att byggnadsnämnderna
åläggs skyldighet att granska grustäktsverksamheten. Motionärerna
hemställer också att vad i motionerna anförts om ersättningsmaterial måtte
beaktas.

I flera remissyttranden betonas vikten av ökad aktivitet från kommunernas
sida på naturvårdsområdet. För att stimulera kommunverksamheten
har ett flertal länsstyrelser vidtagit åtgärder för att få till stånd ett fast
organiserat samarbete mellan länsstyrelsen och länets kommuner. Dessa
åtgärder har bland annat syftat till att kommunerna skulle utse ett särskilt
organ för naturvårdsärenden. Bland remissmyndigheterna råder dock
delade meningar om vilket organ som kan vara mest skickat för uppgiften.
När det gäller den kontrollerande funktionen anser statens naturvårdsnämnd
det knappast vara lämpligt att ålägga visst organ denna uppgift i fråga om
täktverksamheten medan den hörda länsstyrelsen förordar att byggnadsnämnderna
åläggs en allmän tillsynsskyldighet. Enligt naturvårdsnämndens
mening bör länsstyrelserna i de fall där kontrollfrågan inte redan lösts —
efter samråd med vederbörande kommuner — i beslut rörande täkttillstånd
utse visst kommunalt organ att kontrollera efterlevnaden av de i tillståndet
meddelade föreskrifterna.

När riktlinjerna år 1963 drogs upp för den nya naturvårdspolitiken framhöll
departementschefen vikten av kommunernas medverkan i naturvårdsarbetet.
Enligt hans mening var det angeläget att kommunerna tog initiativ
exempelvis i fråga om landskapsvården, inom vilket område han tillmätte
täktregleringen stor betydelse. Samtidigt framhölls att kommunerna borde
ha frihet att vid behandlingen av naturvårdsfrågor i organisatoriskt hänseende
anpassa sig till vad som är mest praktiskt för deras del. Om inte
annat beslutats eller gäller på grund av särskild författning borde det enligt
departementschefen ankomma på kommunens styrelse att handlägga
naturvårdsfrågorna.

När det gäller den av motionärerna aktualiserade frågan om kontroll av
grustäktsverksamheten har naturvårdsnämnden upplyst att övervakningen
inte sker på något enhetligt sätt inom våra kommuner. Enligt utskottets
mening kan det också med hänsyn till den ringa erfarenhet man ännu har
på området vara tveksamt om man bör ålägga visst organ en sådan gransk -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967 9

ningsuppgift varom här är fråga. Som naturvårdsnämnden påpekar växlar
nämligen problemen inom naturvårdens område högst avsevärt i de skilda
landsdelarna. Det är emellertid angeläget att kraftfulla insatser i enlighet
med grunderna för lagstiftningen kommer till stånd från kommunernas
sida och att detta också tar sig uttryck i skärpt övervakning bland annat
när det gäller täktverksamheten. En förutsättning är dock att kommunerna
får ta mera aktiv del i naturvårdsfrågorna på ett tidigt stadium och att de,
innan beslut fattas av länsstyrelse, verkligen blir i enlighet med tillämpningskungörelsens
föreskrifter hörda i frågor av betydelse.

Vad beträffar övriga av motionärerna berörda frågor vill utskottet endast
framhålla vikten av att ersättningsmaterial för grus kommer till användning
i största möjliga utsträckning på sådana områden, där det kan ske
utan olägenheter i tekniskt avseende och utan avsevärd ekonomisk uppoffring.
Forskningsverksamhet i sådant syfte är önskvärd och torde kunna
ske inom t.ex. statens väginstitut. Givetvis bör sådant ersättningsmaterial
icke komma i fråga, vars utnyttjande skulle medföra liknande skador på
landskapsbilden som grustäkter.

Vad ovan anförts är enligt utskottet av sådan vikt att frågorna bör följas
med uppmärksamhet av berörda myndigheter.

Det sålunda anförda torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 637 och II: 811
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
ovan anfört.

Stockholm den 30 mars 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante
Kristiansson, Erik Jansson, Åkesson, Lidgard*, fru Landberg och herr
Fälldin;

från andra kammaren: herrar Levin*, Johansson i Torp, Nyberg*, fru
Torbrink,* herrar Svenning, Hamrin i Kalmar*, Josefson i Arrie* och
Krönmark.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.