Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967
1
Nr 2
Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat djurskydd.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 35, av herr Skårman.
I motionen hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag till skärpning av djurskyddslagstiftningen
i syfte att på ett tidigt stadium uppdaga grov vanvård och misshandel
av djur».
Till stöd för yrkandet anförs bl. a. att det gång efter annan kommer i
dagen upprörande fall av vanvård och misshandel av djur. Ett återkommande
drag i dessa fall av grov vanvård är att missförhållandena kunnat
hålla på under lång tid innan de kommit till myndigheternas kännedom
och djuren befriats från sina plågoandar och kommit under åtal. Motionären
pekar i sammanhanget på att det i de större tätorterna råder en hög
grad av anonymitet och att samma är förhållandet i de utglesade bygder,
där det är långt mellan grannarna. Fråga är emellertid också, anförs i motionen,
om inte djurskyddsinspektionen sådan den utformats i praktiken
blivit alltför omständlig och ibland överlämnats till frivilliga krafter i djurskyddsföreningar,
som varken har personal eller medel till en effektiv
övervakning. Även detta kan ha bidragit till missförhållandena.
Motionären anför i fortsättningen bl. a. att djurskyddslagen säkerligen
skulle vara effektiv om den kunde hringas till efterlevnad och snabb reaktion.
Bestämmelserna om tillsynen är så utformade att det är ganska
väl sörjt för att »apparaten» skall fungera hela skalan igenom, om nu
ärendet kommer till allmän kännedom. Det är emellertid enligt motionärens
mening just här det brister. Många gånger är hälsovårdsnämnderna
så sammansatta och så överhopade med ärenden att de inte har tid att reagera
så snabbt, som erfordras vid grova vanvårdsfall. Allmänheten vet vidare
ofta inte, vart man skall vända sig med en anmälan om misstanke
att vanvård sker. Förhållandena gör att många föredrar att inte göra den
anmälan, som borde vara en moralisk plikt. Dock har många djurskyddsföreningar
enligt vad motionären anför tagit kontakt med frivilliga och
anställt dessa som »djurskyddsinspektörer», ibland har polismän satsat
sin fritid åt dylika uppdrag och därmed givit dessa ett sken av offentlighet
för att klara upp misstänkta missförhållanden. Dessa föreningar har emellertid
ofta en svag ekonomi eller för en tynande tillvaro, varför de inte
kan betala sina inspektörer ens respengar för att utreda en anmälan.
1 Rihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 3 avd. Nr 2
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967
Motionären förklarar avslutningsvis att det vill synas som om man genom
en skärpning av lagstiftningen skulle kunna effektivisera djurskyddet.
En möjlighet vore att legalisera dessa »djurskyddsinspektörer» och ge dem
polismans befogenhet, men även andra utvägar står säkerligen till buds.
Vissa bestämmelser angående djurskydd
Före tillkomsten av lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd
(djurskyddslagen) fanns i vår lagstiftning ingen annan allmän reglering
av djurskyddsfrågorna än bestämmelsen i strafflagen om brottet djurplågeri.
När strafflagen den 1 januari 1965 ersattes med brottsbalken, överfördes
bestämmelsen i sak oförändrad till 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt
detta lagrum dömdes för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år,
om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes
utsatte djur för otillbörligt lidande. Stadgandet har skärpts genom lagändring,
som trätt i kraft den 1 juli 1966. Numera skall sålunda dömas för
djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år, om någon genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen
utsätter djur för lidande. Straffbestämmelsen om djurplågeri är alltjämt
grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet.
Från och med den 1 januari 1945 gäller djurskyddslagen. Vissa ändringar
i lagen har skett från och med den 1 januari 1959, gällande framför
allt bestämmelserna i 14 och 15 §§ om tillsyn å lagens efterlevnad. Från
och med den 1 juli 1966 har vidare införts förbud mot s. k. hällning och
klubbning vid betesgång och föreskrifter beträffande löplina m. m. för
bandhund. Från och med den 1 januari 1967 har slutligen införts krav på
tillstånd för att driva kennelrörelse och hundpensionat.
Enligt 1 § djurskyddslagen avser den vård och behandling av husdjur
och av andra djur som hålls i fångenskap. Lagen avser alltså inte såsom
brottsbalkens stadgande alla slag av djur.
Djurskyddslagen innehåller i 2—6 ''§§ allmänna bestämmelser om behandlingen
av djur. Dessa innebär i huvudsak följande. Djur skall behandlas
väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Stall eller annat förvaringsrum
skall erbjuda tillräckligt utrymme och skydd samt skall hållas
tillfredsställande rent. Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.
När djur används i arbete, skall såvitt möjligt iakttas, att det inte överanstränges.
Pådrivning eller aga med redskap som lätt kan sarga eller på
annat sätt skada djuret får inte förekomma. Djur får vidare inte hållas
bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte
kan få behövlig vila. S. k. hällning eller klubbning vid betesgång får heller
inlc förekomma. Djur som blivit sjukt eller skadat skall utan dröjsmål
omhändertas för erforderlig omvårdnad, såvida inte sjukdomen eller ska
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967
3
dan är så svårartad att djuret bör dödas. Vid transport av djur skall särskilt
iakttas att transportmedlet är lämpat för ändamålet och att djuret
såvitt möjligt skyddas mot stötar, skavning och dylikt.
8 § ger bestämmelser om förevisning av djur och föreskriver att djur
inte får övas för eller användas vid filminspelning m. m. på sådant sätt
att det utsätts för ångest eller annat lidande.
8 a § föreskriver att det krävs tillstånd av hälsovårdsnämnden för att
driva kennelrörelse och hundpensionat.
I 8 b § meddelas föreskrifter beträffande löplina m. m. för bandhund.
9—13 §§ innehåller bestämmelser om kastrering och kupering m. m.
samt om användning av djur för vetenskapligt ändamål.
Överträdelse av de speciella bestämmelserna i 8 a § och 9—12 §>§ djurskyddslagen
straffas enligt 21 § med dagsböter. Däremot stadgas i lagen
ej straff för överträdelse av de allmänna bestämmelserna. För att framtvinga
efterlevnad av dessa har lagen ett administrativt övervakningssystem.
Bestämmelserna härom finns i 14 och 15 §§. Djur som används
inom försvarsväsendet är enligt 16 § undantagna från övervakningssystemet
men inte från lagens bestämmelser i övrigt. Genom de från och med
år 1959 gällande ändringarna av 14 och 15 §§ har övervakningsorganisationen
och övervakningsorganens befogenheter stärkts. Enligt 14 § har
hälsovårdsnämnden i orten att öva tillsyn över djurens vård och behandling.
För sådant ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera tillsyningsmän.
Vid tillsynen medverkar länsveterinären och distrikts- eller
stadsveterinären. Länsstyrelsen skall, med biträde av länsveterinären, vaka
över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer
fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen över djurskyddet tillkommer
veterinärstyrelsen, som har att till ledning för övriga tillsynsorgan
meddela erforderliga råd och anvisningar. Åsidosätter någon vad
som stadgas i de allmänna bestämmelserna i 2—6 §§ eller 8 b §, äger
hälsovårdsnämnden, i den mån ej särskilda bestämmelser är gällande, meddela
erforderlig föreskrift om vad han enligt dessa paragrafer har att
iaktta. Nämnden äger i sådant fall också stadga vite. Underlåter någon att
vidta föreskriven åtgärd, äger nämnden verkställa åtgärden på den försumliges
bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Enligt 15 §
är den som har djur i sin vård skyldig att låta hälsovårdsnämnden, tillsyningsman,
de förut nämnda veterinärerna m. fl. besiktiga djuret samt stall
eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som är avsedda
för djuret. Polismyndigheten meddelar handräckning för dylik besiktning.
Om överträdelse av djurskyddslagens bestämmelser — allmänna eller
speciella — innebär djurplågeri dömes, såsom erinras i 21 §, till straff enligt
brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning av djurskyddslagens
straffbestämmelser.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 2
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967
Redan före djurskyddslagen tillkom lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående
slakt av husdjur, som trätt i kraft den 1 juli 1938. Även denna lag
har djurskyddskaraktär. I 7 § djurskyddslagen hänvisas till slaktlagen.
Djurskyddslagen kompletteras i övrigt av särskilda föreskrifter som
utfärdats på grund av bemyndigande i lagen. Genom kungörelsen den 15
december 1944 (nr 781) angående transport av vissa levande djur med
motorfordon in. m. (transportkungörelsen), har Kungl. Maj :t sålunda meddelat
föreskrifter om beskaffenhet och utrustning av motorfordon eller
släpfordon som används för djurtransport, om lastning av djur, om djurs
vård under transport m. m. Åsidosättande av dessa föreskrifter straffas
med dagsböter. Den i 14 § djurskyddslagen föreskrivna tillsynen avser
även efterlevnaden av transportkungörelsen och andra med stöd av lagen
utfärdade specialförfattningar.
Med stöd av bemyndigande i 8 § djurskyddslagen har Kungl. Maj :t utfärdat
kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning
av djur (föreuisningskungörelsen), som trätt i kraft den 1 januari 1960.
All offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum i zoologisk trädgård,
djurpark, cirkus eller varieté, i föreläsnings-, utställnings- eller affärslokal,
på tävlingsbana eller annorstädes, skall enligt 1 § kungörelsen stå under
särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan med övriga i djurskyddslagen
nämnda tillsynsmyndigheter. Detta gäller även filminspelning
med djur och sådan övning med djur, som utgör förberedelse till offentlig
förevisning, ävensom djurens förvaring, transport och behandling i övrigt
under tid då förevisningen, filminspelningen eller övningen inte pågår. Enligt
2 § åläggs veterinärstyrelsen att i erforderlig utsträckning genom inspektioner
låta undersöka hur djuren handhas.
På grund av bemyndigande i 12 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t
utfärdat kungörelsen den 17 november 19U (nr 771) med vissa bestämmelser
om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m. Tillsynen
ankommer på veterinärstyrelsen.
Med stöd av bemyndigande i 18 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t
även utfärdat kungörelsen den 17 november 19M (nr 769) angående förfarandet
vid polismyndighets omhändertagande av djur m. m.
1965 års riksdag m. m.
Under år 1965 har riksdagen antagit förslag till ändringar i 16 kap. 13 §
brottsbalken, djurskyddslagen samt lagen angående slakt av husdjur (prop.
nr 138, L3U 3,1, rskr. 408). Lagändringarna innebär att gärningsbeskrivningen
vid djurplågeri skärps, att förbud införs mot hällning och klubbning
vid betesgång, att det skall krävas tillstånd för att driva kennelrörelse och
hundpensionat, att tvingande föreskrifter införs beträffande löplina m. m.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967
5
för bandhund och att bedövningstvång införs vid renslakt. Tillståndstvånget
för kennelrörelse och hundpensionat har liksom bedövningstvånget
vid renslakt införts fr. o. m. den 1 januari 1967 medan övriga lagändringar
trätt i kraft den 1 juli 1966.
I propositionen berördes även — jämte annat •— vissa spörsmål som
kunde lösas utan riksdagens medverkan, nämligen frågor om användning
av djur för vetenskapliga ändamål, kastrering av ren, vissa hästtävlingar,
transport av levande djur och tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad.
Med hänsyn till innehållet i motionen begränsas redogörelsen till den
sistnämnda frågan. Departementschefen anförde härom bl. a. följande
(s. 106 f):
Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad har tidigare behandlats
av djurskyddsutredningen, nämligen i betänkande som avgavs år
1956. Detta ledde till vissa ändringar i lagen från och med den 1 januari
1959, vilka syftade till en effektivisering av tillsynen. Huvudprincipen enligt
gällande ordning är att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att
utöva tillsyn över djurens vård och behandling. Nämnden är skyldig att utse
en eller vid behov flera tillsyningsmän. Länsveterinären samt distriktseller
stadsveterinär medverkar vid tillsynen och länsstyrelsen skall med biträde
av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän
samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Veterinärstyrelsen
har högsta tillsynen och meddelar råd och anvisningar till ledning
för övriga tillsynsorgan.
Utredningsmannen har nu ansett sig kunna konstatera att det — trots de
ändrade bestämmelserna — alltjämt brister i fråga om djurskyddskontrollen
på det lokala planet och att de möjligheter som lagstiftningen lägger i
kontrollmyndigheternas hand inte utnyttjas. Efter att ha övervägt vissa
andra förslag till ändrade bestämmelser har utredningsmannen stannat för
att förorda en regel enligt vilken polisman i orten utan särskilt förordnande
skall vara behörig att göra sådan besiktning som avses i 15 § djurskyddslagen,
dvs. besiktning av djur samt stallar, födoämnen, redskap m. m. Polismannen
skulle med andra ord få samma behörighet i detta avseende som
hälsovårdsnämndernas tillsyningsmän.
Departementschefen fann sig emellertid på anförda skäl inte kunna förorda
att polisman tillädes den föreslagna behörigheten. Departementschefen
fortsatte därefter:
Utredningsmannen har ansett att djurskyddslagens nuvarande föreskrifter
beträffande kontrollen över lagens efterlevnad har ett innehåll som väl
täcker vad lagstiftaren åsyftat. Jag delar denna uppfattning och jag har
även i ett tidigare avsnitt av denna framställning uttalat mig för att den effektivisering
av tillsynen som krävs i fråga om de vetenskapliga djurförsöken
bör äga rum inom ramen för nuvarande ordning.
Intrycket att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas
handhavande av tillsynen enligt djurskyddslagen har i stort sett bestyrkts
genom uttalanden under remissbehandlingen. När man bedömer detta läge
får man komma ihåg att de nu gällande tillsynsbestämmelserna, som bl. a.
bar medfört att utseende av tillsyningsmän blivit obligatoriskt, har varit i
kraft så pass kort tid som från och med 1959. Även om det på sina håll sy
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967
nes förekomma en verklig eftersläpning bör man kunna utgå från att den
fortsatta utvecklingen skall innebära att intentionerna bakom bestämmelserna
blir mera fullständigt förverkligade. 1 detta avseende har man också
anledning att fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,
som skapar förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda tillsyningsmän.
Härigenom bör det bli möjligt att efter hand bygga upp en kår
av kunniga och i förhållande till lokala intressemotsättningar relativt fria
befattningshavare som förmår att hävda djurskyddsintresset med erforderlig
kraft. Det är emellertid inte tillräckligt att avvakta de förbättringar som
kan väntas komma på detta sätt utan åtgärder bör vidtas för att påskynda
den önskvärda utvecklingen.
Det viktigaste blir då att genom upplysning söka väcka och stärka det
personliga intresset och känslan av ansvar för tillsynsuppgifterna hos dem
som i olika egenskaper ombesörjer tillsynen på det lokala planet, d.v.s. i första
hand hälsovårdsnämndernas ledamöter och tillsyningsmän. I detta syfte
bör enligt min mening anordnas en informationskampanj i central regi,
lämpligen genom veterinärstyrclsens försorg. Härjämte synes det motiverat
att främst med tanke på tillsyningsmännen anordna en utbildningsverksamhet
som mera inriktas på instruktion beträffande praktiska tillsynsfrågor.
Den informations- och instruktionsverksamhet som jag sålunda vill förorda
torde i lämpliga former böra utsträckas till att avse även tjänsteveterinärerna.
Härigenom ges bl. a. tillfälle till mera ingående behandling av de särskilda
problem som gäller tillsynen över användning av djur för vetenskapliga
och liknande ändamål. Det förtjänar att understrykas att den särskilda
aktivisering som krävs i fråga om detta avsnitt av tillsynsuppgifterna
inte kan komma till stånd utan betydande insatser från tjänsteveterinärernas
sida.
I övrigt finns knappast anledning att nu ingå på detaljerna i de åtgärder
som enligt det anförda bör vidtas för att förbättra djurskyddstillsynen. Det
synes lämpligt att veterinärstyrelsen får i uppdrag att närmare planlägga
åtgärderna samt att inkomma till Kungl. Maj :t med förslag härom jämte erforderliga
kostnadsberäkningar.
Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har man framfört
vissa förslag om att en intensivare tillsynsverksamhet skulle framtvingas
genom föreskrifter om regelbundet återkommande, rutinmässiga inspektioner
av djurhållningen. Jag anser att frågan härom bör få vila till
dess att man prövat möjligheterna att gå fram efter den mjukare linje som
jag här har förordat.
I motion (11:907) i anledning av propositionen hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag om en ny tillsynsorganisation
under länsveterinärerna enligt i motionen angivna riktlinjer. Mot bakgrunden
av rådande missförhållanden i samband med hållande av bandhund
föreslogs vidare i en annan motion (11:910) att riksdagen måtte begära,
att Kungl. Maj :t snarast möjligt ville föranstalta om en utredning av
de praktiska resultaten av åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad och om så anses behövligt förelägga riksdagen de
förslag till författningsändringar, som må föranledas därav.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde tredje lagutskottet i fråga
om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad följande (s. 47 f.):
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967
7
Utskottet delar den i motionen 11:907 uttalade uppfattningen, att det alltjämt
i många fall brister i de lokala myndigheternas handhavande av tillsynen
enligt djurskyddslagen och att åtgärder är nödvändiga för att förbättra
det nuvarande tillståndet, som i åtskilliga fall synes innebära att 1959
års lagstiftning om tillsynen i mycket blivit verkningslös. När det gäller att
komma till rätta med missförhållandena synes emellertid — såsom även departementschefen
funnit — i allt fall tills vidare böra väljas en lösning, som
faller inom ramen för nuvarande ordning. Utskottet föreslår sålunda att
hemställan i den nämnda motionen icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Motionerna 11:907 och 11:910 kan sägas ha det gemensamma syftet att effektivisera
tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Såsom redan nämnts
anser även utskottet att en förbättrad tillsyn är nödvändig. Vad beträffar
frågan om möjligheterna att uppnå en sådan inom ramen för nuvarande
ordning vill utskotttet anföra följande.
De rådande missförhållandena synes till stor del bero på att det i många
kommuner saknas underlag för anställning av avlönade tillsyningsmän, som
med kraft kan hävda djurskyddets intressen. Som departementschefen anfört
kan man räkna med att kommunsammanslagningarna härvidlag skall
medföra en ändring till det bättre. Även genom samarbete inom kommunblocken
bör möjligheter för en sådan utveckling skapas. Vidare torde de
av departementschefen nu föreslagna åtgärderna i form av upplysning m. m.
kunna bidra till att förbättra förhållandena på området. Ehuru det inte är
uteslutet att åtgärderna kan komma att visa sig otillräckliga för att en helt
tillfredsställande ordning skall uppnås, synes man dock ha anledning att
någon tid avvakta resultatet av dem, innan något ytterligare åtgöres. Visar
det sig att förhållandena förblir otillfredsställande får ytterligare åtgärder
övervägas. Det torde vara nödvändigt att effekten av de nu föreslagna åtgärderna
följs med uppmärksamhet så att, om så visar sig erforderligt, förslag
till författningsändringar eller annat kan framläggas utan dröjsmål.
Vad utskottet sålunda i anledning av förevarande motioner anfört rörande
åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
torde böra givas Kungl. Maj :t till känna.
Här må beträffande utbildningsverksamhet i veterinärstyrelsens regi m. m.
nämnas att Kungl. Maj :t den 9 september 1966 på därom gjord framställning
bemyndigat styrelsen att disponera medel under budgetåret 1966/67
för kurser i djurskydd dels för veterinärer (fyra kurser omfattande tre dagar
med cirka 25 deltagare i varje kurs), dels för tillsyningsmän m. fl. vid
hälsovårdsnämnder (fyra regionala tredagarskurser). Avsikten är att dessa
kurser skall återkomma till dess samtliga hälsovårdsnämnder och veterinärer
deltagit. Veterinärstyrelsen har i övrigt medverkat med föredrag rörande
djurskyddet vid ett antal möten anordnade av länshälsovårdsförbund. I länsstyrelsernas
regi har vidare i flera län ordnats informationsmöten för länens
hälsovårdsnämnder, varvid orientering om de nya bestämmelserna
lämnats.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967
Utskottet
I fråga om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad gäller som huvudprincip,
att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att öva tillsyn övér
djurens vård och behandling. För sådant ändamål skall nämnden utse en
eller flera tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar länsveterinären och
distrikts- eller stadsveterinären enligt särskilda föreskrifter. Länsstyrelsen
skall med biträde av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder
och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden.
Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen.
I motionen hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning och förslag till sådan skärpning av djurskyddslagstiftningen
att grov vanvård och misshandel av djur kan uppdagas på ett
tidigt stadium.
Vid behandlingen av frågorna om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
hösten 1965 uttalade utskottet som sin mening att det alltjämt i
många fall brister i de lokala myndigheternas handhavande av tillsyriéri
och att åtgärder är nödvändiga för att förbättra det nuvarande tillståndet.
Utskottet uttalade vidare bl. a. att de rådande missförhållandena till stor
del synes bero på att det i många kommuner saknas underlag för anställning
av avlönade tillsyningsmän, som med kraft kan hävda djurskyddets
intressen. Här kan man emellertid räkna med, ansåg utskottet, att kommunsammanslagningarna
och samarbete inom kommunblocken skall medföra
en ändring till det bättre. Även av Kungl. Maj:t i detta sammanhang
föreslagna åtgärder i form av upplysning m. m. torde kunna bidra till att
förbättra förhållandena på området.
Vad utskottet då anförde är alltjämt giltigt. På många håll, särskilt i
små kommuner med otillräckliga personella resurser, synes det fortfarande
brista i tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Utskottet anser det
angeläget att dessa brister så långt möjligt undanröjs och vill så till vida
livligt instämma i motionens syfte. Utskottet har emellertid intrycket att
eu märkbar ändring till det bättre skett under senare år och man synes
på de skäl som ovan nämnts ha anledning räkna med att denna utveckling
skall fortgå. Även de under år 1965 antagna lagändringarna, som bl. a.
gällde djurplågeriparagrafen och bandhundsfrågan, har härvid sin betydelse.
Vad gäller frågan om upplysning och utbildningsverksamhet bär
utskottet erfarit, att vissa initiativ nyligen tagits av veterinärstyrelsen och
vissa länsstyrelser. Till följd av det anförda är utskottet inte berett att
tillstyrka motionsförslaget om utredning och skärpning av lagstiftningen.
Alla till buds stående möjligheter att inom ramen för nuvarande organisation
påskynda den önskvärda utvecklingen bör emellertid tillvaratas.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967 9
att förevarande motion, 1:35, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 februari 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante
Kristiansson, Ebhe Ohlsson, Erik Jansson, Torsten Hansson och Skårman;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Hedin, Svenning, fröken Anderson i Lerum, herrar From, Åberg och Josef son
i Arrie.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Skårman.
Reservation
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1967
670078