Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av väckt motion om ett särskilt rättsinstitut för
upplåtelse av jord till skogsbruk.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och
till lagutskott hänvisad motion, nr 451, av herr Rubin.
I motionen hemställs ”att riksdagen måtte i skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning om införande av en ny form av markupplåtelse, kallad skogsrätt, varigenom
markägaren på längre tid kan upplåta jordareal till annan för drivande av
skogsbruk”.
Motionären anför bl. a. att man i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län
samt i alla länen norr därom har att räkna med att åker och äng i mycket stor omfattning
kommer att omföras till skogsmark. Att denna omföring kan genomföras
snabbt och med så få olägenheter som möjligt för ägarna av de jordbruk som nedlägges,
är ett väsentligt intresse för samhället, jordbrukarna och skogsindustrien, som
icke i tillräcklig grad tillgodoses av den gällande jordförvärvslagen.
Enligt motionärens mening måste man på ett helt annat sätt än som skett genom
jordförvärvslagen aktivt understödja den enskilde jordbrukarens egen vilja att nedlägga
ett icke lönsamt jordbruk om man i dessa bygder snabbt skall kunna åstadkomma
en omställning till skogsbruk av önskad omfattning. På sådana aktivt understödjande
åtgärder måste man, anför motionären, ställa det dubbla kravet att de skall
försätta den som lämnar ifrån sig åker och äng i ett betydligt bättre läge än för närvarande
samt att rimliga garantier tillskapas för att den som övertar den gamla
jordbruksmarken verkligen omför den till skogsmark. Detta dubbla krav anser han
kunna tillgodoses om man, för de bygder varom nu är fråga, inför ett särskilt nytt slag
av markupplåtelse, kallat skogsrätt.
Skogsrätten skulle enligt motionsförslaget avpassas så att den ger sin innehavare
varken mer eller mindre än det som han verkligen behöver för att kunna driva modernt
skogsbruk på fastigheten och tillgodogöra sig den skog som redan växer där.
Med undantag för ett visst område runt gårdens centrala byggnader skulle skogsrättshavaren
sålunda ges rätt att på all fastighetens mark så, gallra, bespruta och avverka
skog med tidsenliga hjälpmedel. Han skulle vidare ges rätt att på fastigheten
anlägga och vidmakthålla erforderliga skogsbilvägar och andra för skogsbruk erforderliga
transportleder och upplagsplatser. I skogsrätten skulle också ingå sådant inflytande
över jakten på större vilt inom fastigheten att skogsrättshavaren kan förhindra
sådana skador på växande skog som kan uppkomma genom en okontrollerad
tillväxt av beståndet av större vilt.
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 18
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967
Skogsrätt skulle enligt vad i motionen anförs i de län, varom nu är fråga, upplåtas
utan tillstånd av någon myndighet. Den skulle gälla under lång tidsrymd och antecknas
i fastighetsboken som en fastighet åvilande gravation. Utöver gårdsområdet, som
alltid skulle vara undantaget från skogsrätt, skulle ägaren vid upplåtelsen kunna undantaga
också annan mark, t. ex. en strandremsa vid en sjö där en framtida fritidsbebyggelse
ter sig möjlig. All rätt till fastigheten som ej tillagts skogsrättshavaren,
t. ex. gårdsområdet med byggnader, jakt och fiske skulle fortfarande tillkomma fastighetens
ägare, som även skulle vara berättigad att utföra och medge transporter till
och från gården på av skogsrättshavaren anlagda transportleder. Har skogsrätt upplåtits
till den allt övervägande delen, t. ex. 90 % av en fastighets produktiva areal,
bör fastigheten icke längre anses som en jordbruksfastighet. På markförvärv från en
sådan fastighet bör bestämmelserna i jordförvärvslagen icke längre vara tillämpliga
och fastigheten bör därför omföras från ”jordbruksfastighet” till ”annan fastighet”.
Även utanför de län varom nu är fråga anses den föreslagna upplåtelseformen
kunna vara av värde i vissa fall men den bör i så fall underkastas motsvarande villkor
som enligt jordförvärvslagen gäller för rätt att förvärva jordbruksfastighet.
Gällande rätt
De grundläggande bestämmelserna angående nyttjanderätt återfinns i lagen den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Med nyttjanderätt till fast egendom
torde enligt den rådande allmänna uppfattningen avses en annan än fastighetsägaren
tillkommande rätt att begagna fastigheten, som inte innebär ett ingrepp i fastighetens
substans. Sålunda innefattas under nyttjanderätt närmast 1) rätt att begagna fastigheten
för att avvinna densamma naturprodukter, som är att hänföra till vanlig, på
naturlig väg uppkommande avkastning (t. ex. åkerbruksprodukter) och 2) begagnande
som inte avser dylikt tillgodogörande av naturprodukter (t. ex. begagnande av
mark till väg eller av hus till bostad). Till nyttjanderätt torde hänföras även rätt till
skogsavverkning i den mån på grund av avverkningstidens längd eller avverkningens
forstmässiga beskaffenhet fastighetens substans kan sägas bli oförändrad. Verklig nyttjanderätt
anses då föreligga. Sådan upplåtelse torde emellertid förekomma i mycket
ringa omfattning. Som nedan närmare framgår har man i lagen med nyttjanderätt i
vissa hänseenden likställt sådana förfoganden som innefattar substansiell förändring
såsom t. ex. rätt att avverka skog.
De allmänna bestämmelserna rörande nyttjanderätt i 1 kap. 1—6 §§ allmänna
nyttjanderättslagen avser maximitid för nyttjanderättsavtals bestånd (1 §), inskrivning
till säkerhet för nyttjanderätts bestånd (2 §) samt rättsverkningar vid frivillig
överlåtelse, exekutiv försäljning eller återköp enligt lagen om återköpsrätt till fast
egendom av den fastighet, vartill nyttjanderätt upplåtits (3 och 4 §§), vid upplåtelse
av nyttjanderätt åt flera (5 §) och vid ny ttj anderätts bortfall på grund av klander
eller återköpsrätt som förbehållits tidigare än nyttjanderätten uppläts (6 §). Vad
gäller längsta tid för nyttjanderättsavtals bestånd stadgas att avtal, varigenom upplåts
nytj anderätt till fastighet på landet, ej är bindande utöver femtio år från det av
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967
talet slöts; dock är nyttjanderätt som upplåtits åt någon för livstiden gällande även
om denna tid överskrids. I stad är maximitiden i regel tjugofem år.
I 7 § stadgas att vad tidigare i samma kapitel, dvs. i 1—6 §§, eller eljest i lag finnes
i allmänhet föreskrivet angående nyttjanderätt till fast egendom skall tillämpas
även i fråga om rättighet, som fastighets ägare åt annan upplåter att å fastigheten avverka
skog eller att där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra
till fastighetens vanliga avkastning, eller att jaga eller att fiska. De i 1 § stadgade
maximitiderna skall emellertid enligt särskild inskränkande bestämmelse i 7 § ej
gälla, där upplåtelsen avser allenast eller huvudsakligen rätt att annorledes än till
husbehov avverka skog, för vilket fall föreskrives en längsta tid för rättighetens bestånd
av fem år. För upplåtelse, som sker från kronan, gäller enligt 8 § ej de maximitider
som angivits i 1 och 7 §§. I fråga om kronan tillhöriga skogar under domänstyrelsens
förvaltning gäller i stället en i förordningen den 10 maj 1935 (nr 157) angående
grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar intagen bestämmelse, att domänstyrelsen
icke utan Kungl. Maj:ts medgivande äger träffa avtal om upplåtelse
av avverkningsrätt för längre tid än fem år.
I allmänna nyttjanderättslagen behandlas också arrende- och hyresavtalen samt
tomträtten och vattenfallsrätten i särskilda kapitel. Övriga i lagen avsedda verkliga
nyttjanderätter regleras endast av de i 1 kap. upptagna allmänna bestämmelserna.
På de upplåtelser som avses i 1 kap. 7 § och dit även rätt att avverka skog hör skall
tillämpas inte bara 1—6 §§ i samma kap. utan även vad som eljest i lag är i allmänhet
stadgat om nyttjanderätt. Vad som är föreskrivet endast för något speciellt slag
av nyttjanderätt, t. ex. arrende eller hyra, saknar däremot betydelse. För bedömandet
av rättsförhållandet mellan jordägare och den som fått upplåtelsen är man sålunda
i stor utsträckning hänvisad åt allmänna rättsgrundsatser, i den mån ej själva upplåtelseavtalet
innehåller bestämmelser angående kontrahenternas rätt mot varandra.
Med hänsyn till innehållet i motionen må här även återges de huvudsakliga bestämmelserna
i jordförvärvslagen den 14 maj 1965. Genom den reform av jordförvärvslagstiftningen
som lagen innebär har bl. a. avsetts att förbättra möjligheterna att
genom förvärv storleksrationalisera skogsmarksinnehav och att i bygder där jordbruket
viker ta hand om frigjorda marker för rationell skogsproduktion samt att tillgodose
skogsindustriernas behov av råvarubas. Enligt lagen får fast egendom, som är taxerad
som jordbruksfastighet, inte förvärvas bl. a. genom köp, byte eller gåva utan tillstånd
av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel, som gäller för både fysiska och juridiska
personer, görs emellertid åtskilliga undantag. Såvitt avser de tillståndspliktiga förvärven
upptar lagen inte något absolut förvärvshinder. I stället anges olika fall, då
förvärvstillstånd må vägras. Tillståndsgivningen är i huvudsak reglerad på följande
sätt. I princip föreligger möjlighet för den tillämpande myndigheten att vägra eller
bevilja förvärvstillstånd efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet.
Enskild jordbrukare skall emellertid enligt 4 § första stycket i lagen alltid få tillstånd
att för den egna verksamheten förvärva befintligt jordbruk liksom tillskott av jord och
skog. I vissa fall, som anges i fyra punkter i 4 § andra stycket, skall vidare tillstånd normalt
lämnas. Detta gäller om förvärvaren — fysisk eller juridisk person — här i riket
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967
industriellt förädlar jordbruks- eller skogsprodukter eller handlar med jordbruksprodukter
och det huvudsakliga syftet med fånget är att varaktigt tillgodogöra egendomens
alster i rörelsen (punkt 1). Detsamma är förhållandet, om fånget avser en för rationellt
skogsbruk lämpad brukningsenhet och förvärvaren ämnar bereda sig stadigvarande
inkomst genom eget skogsarbete på egendomen (punkt 2). Motsvarande
förmånsställning tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan bli bärkraftigt
(punkt 3), och jord- eller skogsägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar
sin brukningsenhet (punkt 4). De förvärvare som avses i dessa punkter är
jämställda med enskild jordbrukare med den inskränkningen, att förvärvstillstånd
kan vägras dem enligt 4 § sista stycket, om särskilda skäl föranleder därtill. Sådana
skäl föreligger bl.a. vid spekulations- och kapitalplaceringsköp som till följd av sin
prishöjande effekt ej rimmar med primära samhällsintressen. Ett dylikt intresse, som
med hänsyn till sin vikt i förevarande sammanhang kommit till direkt uttryck i lagtexten,
är att skogsförvärv av någon betydenhet bör vara ägnat att tillgodose kraven
på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen. Förvärvstillstånd
skall alltid kunna vägras med stöd av 5 §, om egendomen behöver tas i anspråk
för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek
och ägoanordning. När denna bestämmelse tillämpas, blir staten enligt 10 § i regel
skyldig att inlösa egendomen. Förvärvstillstånd skall också alltid kunna vägras med
stöd av 6 §, om fånget medför uppdelning av lämplig brukningsenhet som består av
flera fastigheter eller sämjelotter.
1965 års riksdag
Vid 1965 års riksdag väcktes motioner (1:541 och 11:646), vari hemställdes om utredning
och förslag i fråga om lagstiftningen beträffande köp av skog på rot syftande
till en begränsning av den enligt 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen medgivna maximitiden
fem år.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (L3U 1965:8, rskr. 79) anförde tredje
lagutskottet bl. a. följande:
Som motionärerna framhåller kan nackdelar vara förenade med ett utnyttjande av
en femårig avtalstid. Främst skogsvårdssynpunkter talar för lämpligheten att tiden
mellan försäljning av skog på rot och avverkning i möjligaste mån minskas. Såsom
riksdagen tidigare uttalat har utvecklingen också gått i riktning mot allt kortare tider
för avverkning och drivning. Särskilt i södra Sverige men även i Norrland synes det
höra till undantagen att rotposter får stå oawerkade längre tid än tre år efter försäljning.
Så sent som 1962 framhöll riksdagen att denna utveckling alltjämt synes
fortskrida. Fastän det härav kunde synas som om ett förkortande av maximitiden i
stort sett skulle sakna praktisk betydelse, ville dock riksdagen såväl 1961 som 1962
icke förorda en lagändring. Riksdagen fann nämligen att en längre tid kunde vara
motiverad i särskilda fall, såsom då drivningstekniska svårigheter föreligger till följd
av exempelvis ogynnsam väderlek och rotposternas svårtillgänglighet eller då det av
ekonomiska skäl bör finnas möjlighet att koncentrera utdrivningen av flera säsongers
rotpostköp till ett år. I sådana fall borde enligt riksdagens mening möjligheterna att
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967
bestämma awerkningstiden upp till fem år icke beskäras. Såsom framgår av den tidigare
redogörelsen, har i lagberedningens förslag till ny jordabalk upptagits en bestämmelse
med samma innehåll som den nu gällande. Enligt uppgift har förevarande
spörsmål icke uppmärksammats i de över förslaget avgivna remissyttrandena. Jordabalksförslaget
övervägs f. n. inom Kungl. Maj :ts kansli. Med hänsyn till det moderna
skogsbrukets snabba utveckling i olika avseenden, och då riksdagen jämväl tidigare
tillmätt bestämmelsen om maximitid viss betydelse från skogsvårdssynpunkt, finner
utskottet att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t bör fästa uppmärksamheten på
det genom motionerna nu åter aktualiserade spörsmålet.
I det till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk föreslås
i överensstämmelse med vad som f. n. gäller att avtal angående upplåtelse, som
endast eller huvudsakligen avser rätt att avverka skog för annat ändamål än husbehov,
ej skall vara bindande längre än fem år.
Skogspolitiska utredningen
Utredningen har tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 juni 1965 för
att utreda riktlinjerna för den framtida skogspolitiken (direktiven återgivna i riksdagsberättelsen
år 1966 s. 320 ff.). I direktiven för utredningen anförs bl. a. följande:
Syftet i stort med den av mig förordade utredningen bör vara att undersöka hur
statsmakterna utifrån de förutsättningar för skogsbruket som nu kan överblickas på
lämpligaste sätt bör medverka till en ur samhällsekonomisk och social synpunkt sund
utveckling av skogsbruket. De sakkunniga bör därför såsom en utgångspunkt för sina
överväganden söka klarlägga vilka krav som den inträffade och väntade utvecklingen
ställer på det svenska skogsbruket i framtiden. Med hänsyn bl. a. till att skogsbruket
utgör råvarubas för en av landets viktigaste exportnäringar är det självfallet angeläget
att därvid söka bedöma den internationella situationen på sikt i fråga om produktion
och konsumtion av skogsprodukter. Likaså bör uppmärksammas skogsbruksmetoderna
i främst länder, som kan komma att konkurrera med Sverige på den internationella
marknaden.
Av stor betydelse torde vara frågan om den storlek och form på de skogliga behandlingsytoma
som fordras för att ett rationellt skogsbruk skall kunna drivas. De
sakkunniga bör därför söka bilda sig en uppfattning härom. Givet är att därvid hänsyn
bör tas till de skilda driftsformer som kan komma i fråga inom storskogsbruket
och ett med jordbruk kombinerat skogsbruk. Jag anser det också vara angeläget att
de sakkunniga överväger hur en skogsbruksenhet bör vara beskaffad för att under
olika betingelser medge en rationell drift. Särskilt bör belysas kraven på en fristående
skogsbruksfastighet för att den långsiktigt skall kunna bereda brukaren hans huvudsakliga
sysselsättning och ge honom en skälig, stadigvarande inkomst.
Såsom förut berörts är de nuvarande skogsbruksenheternas storlek och arrondering
ofta bristfällig. Den reformerade jordförvärvslagstiftningen ger bättre förutsättningar
än tidigare för förvärv i arronderingssyfte och för att utöka skogsmarksinnehav.
Enligt min mening bör med hänsyn till den stora vikten av snabba åtgärder för att
komma till rätta med de otillfredsställande förhållandena övervägas ytterligare åtgärder
för att underlätta arronderingsförbättring och storleksrationalisering. Utredningen
bör därför undersöka möjligheterna att stimulera byten av skogsmark och
fastighetsregleringsåtgärder för att nå förbättrad arrondering. Av särskild betydelse
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967
anser jag också vara att utredningen uppmärksammar möjligheterna att genom samverkan
över ägogränserna överbrygga de olägenheter som beror på bristfällig storlek
och arrondering av skogsbruksenheter. En i lämpliga former organiserad sådan samverkan
bör enligt min uppfattning främjas av statsmakterna. Om särskilda bestämmelser
erfordras för att t. ex. sakrättsligt trygga träffade överenskommelser om samverkan,
bör förslag härom kunna framläggas.
Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse beräknas utredningsarbetet pågå under
hela år 1967.
Något om skogsbruksområden in. m.
Såsom en konsekvens av det allt starkare kravet på mekanisering och för att överbrygga
de svårigheter för ett rationellt skogsbruk, som orsakas av ägosplittringen i
skogsmarken, har under de senaste åren samverkan mellan skogsägarna kommit till
stånd. Denna samverkan sker bl. a. i s. k. skogsbruksområden i skogsägareföreningarnas
regi. Ett skogsbruksområdes organisation karakteriseras av att ett avtal upprättas
mellan den enskilde skogsägaren och skogsägareföreningen, genom vilket skogsägaren
ingår som medlem i skogsbruksområdet under en viss tidsperiod, vanligen två till fem
år. Genom avtalet förbinder sig skogsägaren att delta i samverkan inom området
och att efter vissa regler och mot vissa avgifter utnyttja den fackman som skogsägareföreningen
placerar som ledare för området. Skogsägareföreningen å sin sida förbinder
sig att ställa sådan fackman till förfogande för att lämna skogsägaren erforderlig
service. Denna består bl. a. i att man anskaffar arbetskraft, tillhandahåller
maskiner, upprättar skogsbruksplaner, samordnar drivningar m. m. För bestridande
av skogsägareföreningens kostnader har skogsägaren att erlägga vissa avgifter. Dessa
utgör ersättning dels för den service som lämnas av föreningens personal, dels för
direkta utgifter för arbetslöner och maskiner m. m.
Antalet skogsbruksområden var den 1 januari 1966 291, omfattande totalt ca 1,7
milj. ha.
Inom de fyra nordligaste länen förekommer samarbete mellan skogsägarna inom
s. k. samverkansområden. Dessa har en areal som sammanlagt överstiger 450 000 ha.
Utskottet
I motionen hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära utredning
om införande av en ny form av markupplåtelse, kallad skogsrätt, varigenom
markägaren kan på längre tid upplåta jord till annan för drivande av skogsbruk.
I 1 kap. i lagen om nyttjanderätt till fast egendom ges vissa allmänna bestämmelser
om nyttjanderätt, avseende bl. a. maximitider för avtals bestånd. Med nyttjanderätt
torde i sammanhanget få avses en annan än fastighetsägaren tillkommande rätt att
begagna fastigheten, som inte innebär ett ingrepp i fastighetens substans. Under
denna definition kan i och för sig även upplåtelse av fastighet till skogsbruk falla.
En förutsättning är dock härvid att upplåtelsen i vad den avser avverkning beträf
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967
7
fande avverkningstidens längd och i övrigt är så utformad att fastighetens substans
kan sägas bli oförändrad, d. v. s. att virkesuttaget i princip motsvarar tillväxten. För
sådan upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet på landet gäller att avtalet i regel ej
är bindande utöver 50 år från det avtalet slöts. Lagstiftningen lägger sålunda inte
hinder i vägen för upplåtelse av mark till skogsbruk under nyss angivna förutsättningar
för en tid av 50 år. De föreliggande möjligheterna att få till stånd långsiktiga
upplåtelser av mark till skogsbruk synes dock av olika skäl i praktiken utnyttjas endast
för speciella ändamål. Vad gäller de i motionen berörda frågorna rörande utformningen
av skogsrätten, som inte avser avtalstidens längd, vill utskottet anmärka
att de till allra största delen synes kunna regleras genom överenskommelser mellan
parterna. Några lagstiftningsåtgärder i dessa delar är med hänsyn till det sagda inte
påkallade.
Då rätt till skogsavverkning upplåtes torde parterna i allmänhet vara inriktade på
att helt eller delvis tillgodogöra sig det vid upplåtelsetillfället samlade skogskapitalet.
Motionären synes även ha tänkt sig att skogsrätten skulle omfatta en sådan vidare
rätt till skogsavverkning i det att i motionen angivits att skogsrättshavaren skulle ha
rätt att tillgodogöra sig redan växande skog. På en sådan rättighet torde bestämmelsen
angående skogsavverkning i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen i regel bli tillämplig.
I detta lagrum föreskrivs beträffande upplåtelse av rätt till skogsavverkning, som inte
endast eller huvudsakligen avser avverkning för husbehov, en längsta tid för rättighetens
bestånd av fem år. Beträffande denna tidsfrist vill utskottet — under hänvisning
till de synpunkter som angivits i utskottets utlåtande nr 8 år 1965 — endast
framhålla att det i varje fall inte kan anses föreligga skäl att utsträcka den. Motionärens
tankegång att skogsrätten skulle avse upplåtelse för längre tid låter sig inte
förena härmed. Hithörande problem torde därför få lösas efter andra riktlinjer än
motionären föreslagit. Utskottet vill i sammanhanget även erinra om att frågan hur
statsmakterna på lämpligaste sätt bör medverka till en ur samhällsekonomisk och social
synpunkt sund utveckling av skogsbruket f. n. övervägs av skogspolitiska utredningen.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
att förevarande motion, 11:451, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 mars 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Knut Johansson*,
Ebbe Ohlsson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Wirmark och fru Landberg;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink, herrar
Grebäck* Persson i Tan do*, Hamrin i Kalmar, Bengtson i Solna och fröken Anderson
i Lerum*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1967