Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 12 juni 191/.2 (nr 350)
om fornminnen, m. to., jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 27 januari 1967 dagtecknad proposition, nr 19, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,
2) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd,
3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om
hittegods.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att bestämmelser om skydd för vissa äldre sjöfynd
införs i lagen om fornminnen. I samband därmed föreslås ändringar i 1918 års
lag om sjöfynd och hittegodslagen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1
april 1967.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1967.
9 samt. 3 avd. Nr It
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967
Lagförslagen
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen
Härigenom förordnas, dels att 17 § lagen den 12 juni 1942 om fornminnen
skall upphöra att gälla, dels att 11, 16, 19 och 20 §§ lagen skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer,
betecknade 9 a § och 9 b §, samt omedelbart före 9 a § en ny rubrik av nedan angiven
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om skeppsvrak
9 a §.
Bestämmelserna i 1 och 6—9 §§
gälla i tillämpliga delar i fråga om
skeppsvrak, om minst etthundra år
kan antagas ha förflutit sedan skeppet
hlev vrak, samt om föremål som
påträffas i eller i närheten av sådant
vrak och har samband med detta.
Bestämmelserna i 6 § andra stycket
gälla härvid även ägare av vattenområde.
Riksantikvarien får låta undersöka
och bärga skeppsvrak och annat föremål
som avses i första stycket samt
vidtaga annan åtgärd för föremålets
skydd och vård. Riksantikvarien får
medgiva annan att under villkor som
riksantikvarien bestämmer företaga
undersökningen och bärgningen.
Före vidtagandet av åtgärd som
avses i andra stycket skall markens
eller vattenområdets ägare underrättas.
Medför åtgärden att kostnad eller
skada åsamkas ägaren eller annan,
skall skälig ersättning därför gi
-
vas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 är 1967
3
(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Tillstånd till åtgärd som avses i 6 §
första stycket får lämnas vrakets eller
annat föremåls ägare även om det
icke föreligger sådant skäl för åtgärden
som angives där.
9b §.
Bärgas sådant skeppsvrak eller annat
föremål som avses i 9 a § och finnes
ej ägare till föremålet, skall det
tillfalla kronan. Bestämmelserna i
10 § andra stycket samt 12 och 13 §§
äga motsvarande tillämpning i fråga
om sådant föremål.
Hittar någon i annat fall än i 10 §
avses föremål, vartill ägare ej finnes,
och kan det antagas vara minst etthundra
år gammalt, skall föremålet
tillfalla upphittaren med skyldighet,
där det helt eller delvis är av guld,
silver eller koppar eller ock påträffats
jämte sådant föremål, att mot
lösen hembjuda det till kronan.
Fråga om----------
Sker inlösen,----—---
§•
Hittar någon i annat fall än i
9 a § eller 10 § avses föremål, vartill
ägare ej finnes, och kan det antagas
vara minst etthundra år gammalt,
skall föremålet tillfalla upphittaren
med skyldighet, där det helt
eller delvis är av guld, silver eller
koppar eller ock påträffats jämte sådant
föremål, att mot lösen hembjuda
det till kronan.
av riksantikvarien.
--— därtill äro.
16
Den som olovligen företager sådan
åtgärd med avseende å fast fornlämning
som i 1 § andra stycket sägs
eller uraktlåter i 8 § andra stycket
stadgad anmälningsskyldighet straffes
med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårade,
fängelse i högst sex månader. Han
vare ock skyldig att ersätta all kostnad
som föranledes av förseelsen.
Den som-------—--
Den som i fråga om fast fornlämning
eller sådant skeppsvrak eller annat
föremål som avses i 9 a § utan
lov vidtager åtgärd som sägs i 1 §
andra stycket eller underlåter att
fullgöra anmälningsskyldighet enligt
8 § andra stycket dömes till böter. Är
brottet grovt, är straffet fängelse i
högst sex månader. Han är även
skyldig att ersätta all kostnad som
föranledes av brottet.
hembjudas kronan.
1* — Bidrag till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr H
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967
(Nuvarande lydelse)
I ärende —-----------
Över länsstyrelsens beslut må klagan
hos Konungen i vederbörande
statsdepartement föras i den ordning
som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.
Över riksantikvariens beslut i fråga
som avses i denna lag må besvär
anföras hos Konungen i vederbörande
statsdepartement inom trettio
dagar från det klaganden erhöll del
av beslutet.
(Föreslagen lydelse)
19 §.
— slutliga avgörande.
Talan mot länsstyrelsens beslut
enligt denna lag eller bestämmelse
som meddelats med stöd av lagen föres
hos Konungen genom besvär.
20 §.
Talan mot riksantikvariens beslut
enligt denna lag föres hos Konungen
genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.
Beträffande talan mot riksantikvariens beslut, som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skall 20 § i dess äldre lydelse tillämpas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967
5
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd
Härigenom förordnas, att i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
om sjöfynd skall införas en ny paragraf, betecknad 9 §, av nedan angiven lydelse.
9 §•
Om vissa äldre sjöfynd stadgas i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 22 april 1938
(nr 121) om hittegods
Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 22 april 1938 om hittegods* 1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
{Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §•
Om fornfynd och sjöfynd stadgas Om skeppsvrak och fornfynd samt
särskilt. om sjöfynd stadgas särskilt.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.
1 Senaste lydelse av It § se 1942: 351.
Motioner
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen de likalydande motionerna I: 704 av herrar
Tistad och Svenungsson samt II: 879 av herr Åberg m. fl.
För motionernas innehåll redogöres nedan.
Inledning
Frågan om en särskild lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd har aktualiserats
genom framställningar i ämnet. I skrivelse till chefen för justitiedepartementet
den 15 december 1959 begärde riksantikvarieämbetet en undersökning
om och på vad sätt skeppsvrak och andra sjöfynd kan tillförsäkras skydd
mot åverkan. Sedermera gjorde statens sjöhistoriska museum i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 10 mars 1965 en liknande framställning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967
7
Med anledning av framställningarna har inom justitiedepartementet upprättats
en promemoria med förslag till lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd
(Stencil Ju 1965:13). I promemorian föreslås dels en lag om skydd för
vissa äldre sjöfynd, dels vissa följdändringar i gällande lagstiftning.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern, Svea
hovrätt, chefen för marinen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens sjöhistoriska
museum, Nordiska museet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län, Svenska Sportdykarförbundet,
Bergnings- och Dykeri AB Neptun, Göteborgs Bogserings- o. Bärgnings AB,
Sjöf artsmuseet i Göteborg och Svenska stadsförbundet.
Gällande rätt m. m.
I Sverige finns inte någon lagstiftning med direkt syfte att skydda äldre sjöfynd.
Bestämmelser till skydd för vissa s. k. fasta fornlämningar och för fornfynd
meddelas emellertid i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen.
I lagens 1 § stadgas att fasta fornlämningar är fredade såsom minnen
av vårt lands tidigare inbyggare. Utan tillstånd enligt bestämmelserna i lagen
får fast fornlämning inte grävas ut, rubbas, täckas över eller genom plantering
eller bebyggelse eller på annat sätt förändras, skadas eller tas bort. Tillsynen
över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien. Lagens 2 § innehåller
en uppräkning av vad som är fasta fornlämningar. Till sådana räknas: högar av
jord och sten som uppförts av människor under forna tider (gravhögar, gravrösen,
tingshögar och annat jämförligt); gravbyggnader av sten jämte hölje,
andra gravar och gravfält från forna tider; domarringar, skeppssättningar och
andra fordom lagda eller resta stenar; stenar och bergytor med inskrifter, bilder,
andra ristningar eller målningar, sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar
(älvkvarnar), offerkällor och andra kultplatser samt tingsplatser från forna tider;
stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för andaktsövningar
eller till minne av någon person eller tilldragelse och jämförliga minnesmärken;
lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser
samt bildningar som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser;
övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar,
vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under forna
tider eller lämningar därav; lämningar av vårdkasar samt märkliga färdvägar,
vägmärken, broar och jämförliga anläggningar från forna tider; fasta naturföremål
till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna.
13$ ges föreskrifter om hur fast fornlämnings utsträckning på marken skall
bestämmas. Stadgandet innehåller en regel om att till fast fornlämning hör så
stort område på marken som behövs för att bevara fornlämningen och bereda
det utrymme omkring den som är nödvändigt med hänsyn till dess art och be
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967
tydelse. Föreskrifter ges också om hur gränsen kring en fast fornlämning skall
bestämmas. I 4 § stadgas att länsstyrelsen äger meddela föreskrifter som påkallas
för att bevara fast fornlämnings helgd och att länsstyrelsen äger bestämma
det vite som krävs för att trygga att föreskrifterna iakttas. Riksantikvarien
äger enligt 5 § låta undersöka, sätta i stånd och inhägna fast fornlämning.
Riksantikvarien får vidare på mark som hör till fornlämningen röja eller vidta
annan åtgärd som fordras för skydd och vård av fornlämningen. Riksantikvarien
kan också medge annan att undersöka fast fornlämning på villkor som
riksantikvarien bestämmer. Om det är nödvändigt får riksantikvarien ta hand
om fast fornlämning eller del därav för att ställa upp den eller bereda den vård
på annan plats. Sådant omhändertagande får ske också i fråga om fornlämning
eller del därav som murats eller timrats in i hus, bro eller annan byggnad. I
6 § stadgas att den som vill rubba, ändra eller ta bort fast fornlämning kan
få tillstånd därtill av riksantikvarien, om fornlämningen medför hinder eller
olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. Av intresse i
sammanhanget är vidare bestämmelsen i 8 § andra stycket. Enligt denna gäller
att om fast fornlämning som förut ej varit känd påträffas under grävning
eller annat arbete skall arbetet omedelbart avbrytas i vad det rör fornlämningen
och den som leder arbetet utan dröjsmål anmäla förhållandet hos riksantikvarien
eller ombud som denne utsett. Krävs det med anledning av arbetsföretaget
undersökning av fornlämningen eller åtgärd för att bevara den skall
kostnaderna härför enligt 9 § åvila företaget, om det inte på grund av särskilda
förhållanden är obilligt.
I lagen om fornminnen stadgas vidare i en särskild avdelning om fornfynd
i 10 § att föremål som anträffas i fast fornlämning och har Samband med denna
tillfaller staten. Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning till vilket riksantikvarien
gett sitt tillstånd, kan riksantikvarien tillerkänna den som låtit utföra
undersökningen skälig ersättning för nödiga kostnader och arbete som varit
förenat med undersökningen. Påträffas föremålet utan samband med sådan
undersökning, äger riksantikvarien förordna att hittelön skall utgå om det är
skäligt. Hittar någon i annat fall än som avses i 10 § föremål vartill ägare ej
finns och kan föremålet antas vara minst 100 år gammalt, tillfaller det enligt
11 § upphittaren med skyldighet för denne att, om föremålet helt eller delvis
är av guld, silver eller koppar eller påträffats tillsammans med sådant föremål,
mot lösen hembjuda det till staten. Om sådant fynd skall upphittaren enligt
12 § utan dröjsmål göra anmälan hos riksantikvarien eller ombud som denne
utsett eller hos polismyndighet. Han är också pliktig att på anmaning lämna ut
föremålet och att noggrant uppge platsen för fyndet och omständigheterna vid
detsamma. Av övriga bestämmelser i denna avdelning bör nämnas den i 15 §
om att riksantikvarien äger låta undersöka eller medge annan att på villkor
som riksantikvarien bestämmer undersöka plats för fornfynd även om den ej
är att hänföra till fast fornlämning. Länsstyrelsen äger i sådant fall vid vite
fridlysa platsen intill deSs undersökningen utförts, om det kan ske utan att
därigenom vållas väsentlig olägenhet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1%. år 1967
9
Från förarbetena till fornminneslagen inhämtas att andra lagutskottet underströk
beträffande 11 § att däri uttryckligen utsagts att där avses endast föremål
av angiven ålder, vartill ägare ej finnes. Det måste därför enligt utskottet
anses åligga upphittaren och, om föremålet hembjuds, även vederbörande
myndighet att med ledning av omständigheterna vid fyndet bedöma, om i det
särskilda fallet ägare kan finnas. Vanligen torde omständigheterna vara sådana,
att tvekan i detta hänseende icke behöver råda. Om emellertid för något fall
skulle kvarstå tveksamhet om det rätta förhållandet bör — oavsett föremålets
ålder — föreskrifterna i lagen om hittegods vinna tillämpning. Enligt dessa föreskrifter
åligger det upphittaren att anmäla fyndet för polismyndighet, å vilken
det bl. a. ankommer att kungöra fyndet. (NJA II 1942 s. 581.)
Enligt kungörelsen den 11 december 191)2 med vissa bestämmelser angående
tillämpningen av fornminneslagen gäller bl. a., när fornfynd anmälts hos polisen,
att riksantikvarien eller hans ombud i orten skall genast underrättas. Mottager
ombudet sådana underrättelser från polisen, åligger det ombudet att genast
underrätta riksantikvarien. Föreligger anledning till antagande att ägare finns
till föremål, som anmälts hos riksantikvarien eller hans ombud, skall framställning
göras hos polismyndigheten om att fyndet kungöres enligt vad om hittegods
är stadgat.
I 1 § lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd
stadgas att den som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller
i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak
eller redskap eller gods som hör till fartyg, är skyldig att anmäla fyndet
hos polis- eller tullmyndighet. Bestämmelsen gäller oavsett om vad som bärgats
har tagits upp från botten eller anträffats flytande på vattnet eller drivet på
stranden. I lagens följande paragrafer ges bestämmelser om besiktning av fyndet
och kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren att anmäla sig
hos tullförvaltningen samt bestämmelser om vem det bärgade under skilda förutsättningar
skall tillfalla. Av dessa bestämmelser skall här nämnas den att
tullförvaltning som mottagit underrättelse om bärgning är skyldig att föranstalta
om besiktning av fyndet samt att därefter låta i vissa tidningar införa
kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren till det bärgade godset
att anmäla sig hos tullförvaltningen inom viss tid. Kommer ägaren inom förelagd
tid och visar sin rätt äger han återfå godset mot det att han till bärgaren
utbetalar kostnaden för bärgningens kungörande och för fyndets vård samt
bärgarlön, vars belopp i händelse av tvist bestämmes av domstol. Kommer inte
ägaren skall strandfynd tillfalla kronan, efter avdrag av bärgarlön och nyssnämnda
kostnad, under det att annat fynd skall tillfalla bärgaren. Befinnes vid
besiktning sammanlagda kostnaden för bärgningens kungörande samt för fyndets
vård och försäljning böra beräknas till så högt belopp att efter betalning
av denna kostnad skälig bärgarlön inte kan utgå ur fyndet äger tullförvaltningen
utan kungörelseförfarande efter besiktningen utlämna fyndet till bärgaren.
Överstiger fynds värde inte tio kronor får också fyndet utlämnas direkt till
bärgaren.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr lJf år 1967
Lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods innehåller bestämmelser om
skyldighet för den som hittar något att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet
hos polismyndighet och om skyldighet för polismyndighet att kungöra fyndet
eller, om ägaren är känd, underrätta honom. Vidare föreskrivs att ägare som anmäler
sig inom viss tid är berättigad att återta hittegodset mot att han ersätter
polismyndigheten och upphittaren deras skälig kostnader i anledning av
fyndet samt skälig hittelön. Ger ägaren sig till känna, skall hittegodset till
falla upphittaren. Lagen om hittegods gäller enligt uttryckligt undantag inte
fornfynd och sjöfynd.
Av övriga nordiska länder har Danmark, Finland och Norge sedan
år 1963 särskilda lagbestämmelser om äldre sjöfynd.
I Danmark har bestämmelserna meddelats i en särskild lag, Lov om beskyttelse
af historiske skibsvrag m. v. av år 1963. I 1 § stadgas att föremål, inbegripet
skeppsvrak, som finns på havsbotten i danska farvatten och som kan
antas ha gått förlorade för mer än 150 år sedan tillhör staten, om inte någon
styrker sin äganderätt. I 2 § stadgas att riksantikvarien ger föreskrifter om de
anordningar som han finner nödvändiga för att skydda eller bärga föremål som
enligt 1 § tillhör staten. Utan tillstånd får föremålen inte bärgas eller på något
sätt skadas ens om det sker endast genom att bottenförhållandena ändras på
eller omkring den plats där föremålen finns. Inträffar det att någon utan att
ha avsett det får upp föremål som enligt 1 § tillhör staten, skall det enligt
3 § överlämnas till riksantikvarien. Upphittaren har i sådant fall inte rätt till
bärgarlön, men riksantikvarien kan utge gottgörelse till honom.
I Finland gäller enligt 20 § 1 mom. lag om fornminnen av år 1963 att i havet
eller vattendrag anträffat vrak av fartyg eller annan farkost som kan antas vara
minst 100 år gammalt eller del av sådant vrak är fredat. I fråga om vrak
och del därav gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om fast fornlämning.
Föremål som anträffas i vrak som avses med bestämmelserna eller uppenbart
härstammar från sådant tillfaller staten. Om sådana föremål gäller i övrigt i
tillämpliga delar bestämmelserna om lösa fornföremål. Den som finner vrak eller
annat föremål som avses med bestämmelserna skall utan dröjsmål anmäla detta
till arkeologiska kommissionen.
I Norge stadgas i 12 a § lov om fornminne av år 1951 att mer än 100 år gamla
båtar, skeppsskrov med tillhörande föremål eller del av sådana föremål är statens
egendom, »når det synest klårt etter tilh0va åt det ikkje lenger er rimeleg
von om å finna ut kven som er eigar». Staten kan förordna om fridlysning. Har
fridlysning skett gäller vad som är stadgat om fast fornminne. Intill dess fridlysning
skett gäller lagens bestämmelser om lösa fornminnen i tillämpliga delar.
Departementspromemorian och remissyttrandena däröver
Utskottet hänvisar till propositionen s. 10—21.
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967
Departementschefen
11
Frågan om lagstiftningsåtgärder till skydd för äldre sjöfynd har under senare
tid fått särskild aktualitet. Genom tekniska framsteg har de praktiska möjligheterna
att ta till vara fynd av marinhistoriskt intresse ökat i betydande grad.
Med dykteknikens utveckling har också i växande utsträckning följt en aktivitet
i syfte att upptäcka och bärga sjöfynd. Utvecklingen har varit densamma
i övriga nordiska länder, som i likhet med vårt land har många historiskt kända
skeppsvrak vid sina kuster. Otvivelaktigt har åtskilliga äldre skeppsvrak ett
betydande kulturhistoriskt intresse. I syfte att tillgodose de nationella allmänna
värdena och den kulturhistoriska forskningens intressen har i departementspromemorian
framlagts förslag till lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd.
Remissinstanserna har utan undantag funnit ett lagskydd för äldre sjöfynd
vara väl motiverat. Även enligt min mening synes nu föreligga behov av lagstiftningsåtgärder
på detta område. Jag vill också erinra om att lagstiftning som
skyddar äldre skeppsvrak på senare tid har genomförts i Danmark, Finland och
Norge.
Lagstiftningen om sjöfynd bör i sak tjäna samma ändamål som lagen om
fornminnen. Departementspromemorians förslag till en särskild lag upptar också
många bestämmelser med direkt motsvarighet i fornminneslagen. För att undvika
en splittring av fornminneslagstiftningen på två skilda lagar förordar jag
därför att bestämmelserna i fråga om sjöfynden meddelas inom ramen för lagen
om fornminnen. Även i Finland och Norge har denna lösning valts.
Om ett sjöfynd har ett sådant kulturhistoriskt värde att det bör skyddas beror
i första hand på fyndets ålder. En avgränsning av skyddsvärda sjöfynd med
hänsyn till åldern bör i enlighet med promemorieförslaget ske genom att ange
en bestämd tidsgräns. Denna bör lämpligen sättas till 100 år. Vid den närmare
utformningen av skyddsbestämmelserna måste emellertid skillnad göras mellan
olika slag av sjöfynd. Vraken torde erhålla ett godtagbart skydd om reglerna för
fasta fornlämningar görs tillämpliga på dem. Skyddet för sjöfynd kan som
Nordiska museet betonat inte begränsas till själva vraken. Det bör avse även
annat som har nära samband med vraket. Skeppslasten har t.ex. ofta visat sig
vara mycket värdefull från kulturhistorisk synpunkt. Det synes naturligt att
skyddsreglerna i denna del utformas på samma sätt som för själva vraket.
Enligt min mening bör därför fomminneslagens regler om fasta fornlämningar
och om föremål som påträffas i dessa i princip göras tillämpliga på sådana sjöfynd
som i departementspromemorian benämns vrakfynd, dvs. vrak av skepp
samt föremål som påträffas i vraket eller i dess närhet och kan antas härröra
från vraket. Tidsgränsen bör för vrakfyndens del räknas från det skeppet
blivit vrak. I likhet med Svenska sportdykarförbundet finner jag det inte påkallat
att meddela särskilda regler om skydd för sjöfynd som inte har samband
med vrak. För sådana fynd, som i promemorian benämns lösa sjöfynd, och för
vrak som inte uppnått den förut angivna åldern bör gälla fomminneslagens
regler om fynd som ej har samband med fast fornlämning.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1) år 1967
För vrakfyndens del innebär mitt förslag att ingrepp i fynden på samma sätt
som i fråga om fasta fornlämningar förutsätter tillstånd av riksantikvarien.
Likaså kommer bestämmelsen i fornminneslagen om att föremål som påträffas i
fast fornlämning skall tillfalla staten att gälla på motsvarande sätt i fråga om
vrakfynden.
Genom att bestämmelserna om skydd för sjöfynd knyts till lagen om fornminnen
kan bestämmelsferna i denna lag om vad som krävs för tillstånd till
ingrepp i fast fornlämning, om ersättning till den som påträffar föremål som
omfattas av lagen och om straff m. öl. i huvudsak göras tillämpliga också på
sjöfynden.
Frågan om lagens territoriella giltighet har berörts av några remissinstanser.
Lagen bör givetvis gälla inom sveliskt territorium. Det skulle emellertid kunna
tänkas att kulturhistoriskt värdefulla vrak ligger vid svensk kust men utanför
territorialgränsen. Lagen bör i en sådan situation i varje fall för svenska medborgare
kunna tillämpas också utanför territorialgränsen.
En erinran om att fornminneslagens regler gäller för vissa äldre sjöfynd bör
tas in i 1918 års lag med vissa bestämmelser om sjöfynd.
Förslaget till ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen
Beträffande specialmotiveringen hänvisas till propositionen s. 23—24.
Förslaget till lag om ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd
I samband med ändringarna i fornminneslagen har en erinran om fornminneslagens
bestämmelser om äldre sjöfynd införts i lagen med vissa bestämmelser
om sjöfynd.
Övergångsbestämmelser
Lagändringarna har ansetts böra träda i kraft den 1 april 1967.
Lagrådets yttrande och stadsrådsprotokollet i anledning därav
Utskottet hänvisar till propositionen s. 33—36.
Motionerna
Motionärerna anser att propositionsförslaget tar ganska ensidigt sikte på sådan
avsiktlig efterforskning av vrak och bärgning av vrakdelar o. d. som bedrivs
framför allt av sportdykare. Det är emellertid mycket vanligt att fynd på havsbotten
görs helt oavsiktligt i samband med fiske, fartygs ankring, hamn- eller
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967
farledsarbeten. Det torde därvid inte alltid vara lätt för bärgaren att med säkerhet
fastställa, om fyndet faller under fornminneslagen eller sjöfyndslagen. I allmänhet
är kustbefolkningen väl medveten om och iakttar omsorgsfullt den i sjöfyndslagen
stadgade skyldigheten att anmäla sjöfynd till tullverket. Det skulle
ur denna synpunkt vara, enligt motionärerna, en fördel om denna skyldighet
kunde bibehållas även för äldre sjöfynd. Detta talar för att bestämmelserna
om sådana fynd på lämpligt sätt inarbetas i sjöfyndslagen.
Propositionen kritiseras därefter på den grunden att förslaget inte inrymmer
några bestämmelser om fynd av utländska fartyg. Motionärerna anför i denna
fråga följande.
Enligt förslaget skall 1 § fornminneslagen i tillämpliga delar gälla »i fråga om
skeppsvrak, om minst ett hundra år kan antagas ha förflutit sedan skeppet
blev vrak, samt om föremål som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och
har samband med detta». 1 § fornminneslagen talar om »fasta fornlämningar,
bevarande minnet av fäderneslandets tidigare inbyggare». Med hänsyn till
denna lokution synes det inte utan vidare klart, att vrak efter utländska fartyg
kommer att falla under lagens bestämmelser. Förarbetena ger ingen ledning
härvidlag. Vissa formuleringar tyder på att man endast har tänkt på vrak efter
svenska fartyg. Emellertid torde det här och var på havsbottnen vid våra
kuster finnas vrak efter utländska fartyg, också örlogsfartyg, av stort kulturoch
krigshistoriskt intresse. Även sådana vrak bör beredas skydd. I fråga om
dem måste man emellertid räkna med att vederbörande utländska stat kan anse
sig ha intressen att bevaka. Hithörande spörsmål berörs överhuvud inte i propositionen.
Även kungörelseförfarandet utsätts för kritik i visst fall. Motionärerna erinrar
om att enligt den föreslagna lagstifningen ägare till äldre sjöfynd har rätt till
fyndet före kronan och upphittaren (bärgaren). I motsats till vad som är fallet
i sjöfyndslagen föreskrivs inte något kungörelseförfarande för att efterlysa ägaren.
I fråga om vrak efter fartyg, som förlist för minst 100 år sedan, är väl något
kungörande ej heller påkallat. Har fartyget varit av utländsk nationalitet, kan
vederbörande stat dock ha intresse i saken. I fråga om föremål som avses i 11 §
första stycket fornminneslagen i dess föreslagna lydelse, d. v. s. föremål som
kan antagas vara minst 100 år gamla, ligger det annorlunda till. Att ett bärgat
föremål är av sådan ålder utesluter inte, att det nyligen kan ha råkat ur ägarens
besittning. Det kan t. ex. röra sig om ett kolli innehållande antika föremål som
gått förlorat under en sjötransport. Om ett dylikt fynd inte kungöres, kommer
ägaren, framhåller motionärerna, i en sämre ställning än enligt sjöfyndslagen,
vilket är otillfredsställande.
Motionärerna angriper vidare förslaget i den del däri det föreslås att strandfynd,
till vilket inte finns ägare, skall tillfalla kronan. Motionärerna framhåller
att, enligt den föreslagna lydelsen av 11 § fornminneslagen, sjöfynd som avses
med paragrafen och vartill ägare ej finnes skall tillfalla upphittaren med skyldighet
att i vissa fall mot lösen hembjuda det till kronan. Fynd av detta slag är
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967
oftast bottenfynd. Strandfynd är dock inte helt uteslutna. Regeln föreslås gälla
även för sådana. Detta innebär ett frångående av den sedan mitten av 1600-talet
hävdade principen, att strandfynd, till vilket inte finns ägare, skall tillfalla kronan.
I fråga om avsaknaden av bestämmelser i förslaget om bärgarlön anför motionärerna
följande.
Den som bärgar sjöfynd, som han inte får behålla, är enligt sjöfyndslagen berättigad
till bärgarlön, vars belopp i händelse av tvist skall bestämmas av domstol.
Fornminneslagen talar endast om hittelön. Bärgarlön skall bestämmas enligt
grunder som anges i sjölagen. Den kan uppgå till hälften av det bärgades
värde eller mer. Hittelön ligger normalt omkring 10 procent av värdet. Det är
svårt att finna något skäl för att ersättning för bärgning av sjöfynd skall utgå
efter olika grunder beroende på fyndets ålder. Sjöfyndslagens bestämmelser om
bärgarlön bör därför gälla även i fråga om äldre sjöfynd.
Under hänvisning till det anförda framhåller motionärerna att den föreslagna
lagstiftningen strider på väsentliga punkter mot de principer som ligger till
grund för sjöfyndslagen. Motionärerna föreslår därför, att riksdagen »avslår
proposition nr 19 samt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om nytt förslag
till lagstiftning om skydd för äldre sjöfynd som bättre än det nu framlagda ansluter
till de principer, vilka ligger till grund för lagen den 2 april 1918 med vissa
bestämmelser om sjöfynd».
Beträffande motionens fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen
1:704.
Utskottet
Såsom framgår av propositionen har vårt land många historiskt kända skeppsvrak
vid sina kuster. Tekniska framsteg har ökat möjligheterna att ta till vara
sådana fynd. Med dykteknikens utveckling har också följt en aktivitet att upptäcka
och bärga sjöfynd. Delade meningar synes inte råda att sjöfynden i den
kulturhistoriska forskningens intressen bör tillförsäkras skydd. Någon lagstiftning
med direkt sådant syfte finns dock inte i Sverige. Genom propositionen
föreslås därför att bestämmelser om skydd för vissa äldre sjöfynd införs i lagen
om fornminnen. I samband därmed föreslås ändringar i 1918 års lag om sjöfynd
och hittegodslagen. Lagstiftningen avses träda i kraft den 1 april 1967.
Förslaget innebär att det blir förbjudet att utan tillstånd i den ordning fornminneslagen
föreskriver bärga eller vidta annan åtgärd med vrak efter skepp
som blivit vrak för minst etthundra år sedan. Beträffande sådana vrak och föremål
som påträffats i eller i närheten av vraket och har samband med detta ges
riksantikvarien rätt att föranstalta om undersökning och bärgning. Riksantikvarien
får också vidta annan åtgärd för skydd och vård av sådana vrak och före
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1967
15
mål. Han får även medge annan att under villkor han bestämmer företa undersökningen
och bärgningen. Bärgas skeppsvrak eller föremål som nu nämnts och
finnes ej ägare till föremålet skall detta tillfalla kronan. Skedde fyndet vid viss
vetenskaplig undersökning kan enligt en hänvisning till 10 § andra stycket fornminneslagen
utges ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen förenat
arbete. Påträffades föremål utan samband med sådan undersökning kan
hittelön utgå. Beträffande andra sjöfynd än de nu nämnda, vartill ägare inte
finnes och som kan antagas vara minst 100 år gamla, görs bestämmelsen i 11 §
tillämplig. I fråga om dessa sjöfynd kommer således — liksom för fornfynd i allmänhet
— att gälla att föremålet skall tillfalla upphittaren med skyldighet, där
det helt eller delvis är av guld, silver eller koppar, att mot lösen hembjuda det
till kronan. Sker inlösen skall ersättning utgå när det gäller guld- eller silverföremål
med visst belopp samt beträffande annat föremål efter vad med hänsyn till
föremålets beskaffenhet anses skäligt. Riksantikvarien får förordna att utöver
denna ersättning får utgå särskild hittelön om skäl är därtill.
I motionerna yrkas att riksdagen avslår propositionen och i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om nytt förslag till lagstiftning för äldre sjöfynd som
bättre än propositionsförslaget ansluter sig till de principer som ligger till grund
för sjöfyndslagen. Till stöd för yrkandena anför motionärerna bl. a. följande.
Förutom att efterforskning av vrak och bärgning av vrakdelar bedrivs av sportdykare
är det mycket vanligt att fynd på havsbotten görs helt oavsiktligt i samband
med exempelvis fiske eller farledsarbeten. Det är då inte alltid lätt för
bärgaren att med säkerhet fastställa, om fyndet faller under fomminneslagen
eller sjöfyndslagen. Enligt motionärerna skulle det därför vara en fördel om
skyldigheten enligt sjöfyndslagen att anmäla sjöfynd till tullverket kunde bibehållas
även för äldre sjöfynd. Motionärerna vänder sig vidare mot propositionsförslaget
därför att det inte synes bereda utländska fartyg samma skydd som
svenska. I fråga om sådana föremål enligt 11 § som kan antagas vara minst 100
år gamla anser motionärerna, särskilt i det fall att ett bärgat föremål nyligen
råkat ur ägarens besittning, att ägaren enligt förslaget, om kungörelse inte sker,
kommer i sämre ställning än enligt sjöfyndslagen. Genom förslaget i 11 §, varigenom
upphittaren kan tillerkännas föremålet oavsett var fyndet gjorts, frångås
också den gamla principen att strandfynd, till vilket ägare inte finns, skall
tillfalla kronan. Slutligen hävdas att sjöfyndslagens bestämmelser om bärgarlön
bör gälla i fråga om äldre sjöfynd.
I likhet med departementschefen och remissinstanserna anser utskottet att
lagregler bör utfärdas på området med syfte att skydda sjöfynd med kulturhistoriskt
värde. Eftersom fomminneslagen tar sikte på sådant skydd i fråga om
fasta fornlämningar och fornfynd, ter det sig naturligt och ändamålsenligt att
också anknyta motsvarande bestämmelser för sjöfynden till denna lag och inte
till sjöfyndslagen, som närmast reglerar förhållanden mellan ägaren och bärgaren.
Genom sådan anknytning till fomminneslagen når man fördelen av att få
alla föreskrifter om skydd för äldre, för kulturhistorien värdefulla föremål samlade
i en lag.
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1^ år 1967
Härigenom uppkommer vissa av motionärerna påtalade skiljaktigheter i förhållande
till de regler som gäller enligt sjöfyndslagen. Sålunda gäller till en början
att fynd enligt fornminneslagen i den mån anmälningsskyldighet föreligger
skall anmälas till riksantikvarien eller polismyndigheten medan sjöfyndslagen
stadgar obligatorisk anmälningsskyldighet till tull- eller polismyndighet. Som
motionärerna framhåller kan det tänkas fall när det är svårt att avgöra till
vilken myndighet upphittaren i det särskilda fallet skall vända sig. Om vederbörande
vänder sig till fel myndighet får det dock givetvis förutsättas att frågan
löses med de berörda myndigheternas bistånd. Som nämnts kan anmälan i båda
fallen också göras hos polismyndigheten.
En annan skiljaktighet mellan fornminneslagen och sjöfyndslagen är den att
den förstnämnda lagen i motsats till sjöfyndslagen saknar bestämmelser om kungörelseförfarande.
Anledningen härtill är att fornminneslagen i princip endast
är tillämplig på fynd som saknar ägare. Pinnes emellertid anledning anta att
ägare finns till föremål, som anmälts hos riksantikvarien, skall denne enligt
tillämpningskungörelseji till fornminneslagen göra framställning hos polismyndigheten
om gft fyndet kungörs enligt hitfegodslagen. På det sättet kan rättssäkerhetskravet
tillgodoses i fråga om äganderätten till sådana äldre fynd som
riksantikvarien fått meddelande om. Har upphittaren beträffande fornfynd som
han ej är skyldig att anmäla enligt fornminneslagen skälig anledning att anta
att ägare finns anses han vara skyldig att göra anmälan om fyndet till polisen
enligt hittegodslagens regler. Motsvarande kommer i fortsättningen att gälla
också för den kategori sjöfynd som faller under 11 § fornminneslagen.
Fornminneslagen och sjöfyndslagen skiljer sig också därutinnan att strandfynd,
till vilket ägare inte finns, enligt sistnämnda lag tillfaller kronan under
det att sådant fynd, om det faller under tillämpningsområdet för 11 § fornminneslagen,
kan komma att tillfalla upphittaren. Det kan dock knappast anses
påkallat att i fornminneslagen föreskriva en undantagsregel för sådana fornfynd
som påträffas som strandfynd. Fornminneslagens regelsystem bör alltså
kunna tillämpas också i sådana fall.
Vad gäller utländska skeppsvrak så torde i regel fornminneslagen vara tilllämplig.
Även sådana vrak torde nämligen ofta få anses minna om landets tidigare
innebyggare. Och vad gäller vrak och föremål, som omfattas av 11 §, så
innehåller lagen i detta avseende inte någon begränsning beträffande nationaliteten.
Vad slutligen gäller den av motionärerna framförda åsikten att sjöfyndslagens
bestämmelser om bärgarlön bör gälla även i fråga om äldre sjöfynd vill utskottet
framhålla att bärgning av vrak och skepp som förlist för mer än 100 år sedan
får ske endast efter medgivande av riksantikvarien. Bärgningen för statens räkning
beror således av att denne föranstaltar därom. Den ekonomiska gottgörelsen
för bärgningen enligt 10 § andra stycket fornminneslagen torde vidare i praktiken
i allmänhet inte komma att mera avsevärt understiga vad som skulle ha
kunnat utgå i bärgarlön. I övriga fall, där det också enligt fornminneslagen för
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967 17
utsattes att ägare inte finnes, sker bärgningen av vrak helt för bärgarens egen
räkning.
Det anförda ger sålunda vid handen att skiljaktigheterna mellan förslaget och
sjöfyndslagens motsvarande bestämmelser inte är av någon mera väsentlig betydelse.
De föreslagna reglerna torde f. ö. komma att tillämpas i relativt liten
utsträckning. Vid angivna förhållanden och med hänsyn till vad utskottet i övrigt
ovan anfört bör propositionen bifallas och motionsyrkandena avslås.
Utskottet får sålunda hemställa,
A. att riksdagen med avslag å motionerna I: 704 och II: 879
måtte bifalla förevarande proposition, samt
B. att nyssnämnda motioner i övrigt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 mars 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson*, Svante Kristiansson, Knut
Johansson, Ebbe Ohlsson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson och fru Landberg;
från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar Grebäck,
Svenning, Sundelin*, Åberg* och Krönmark*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Åberg.
Reservation