Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967
1
Nr 12
Utlåtande i anledning av väckta motioner om användande av varning
strianglar i trafiken.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 640 i första kammaren av herrar Isacson
och Lundberg och nr 806 i andra kammaren av herr Bengtson i Solna.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning i lämpligt sammanhang av varningstrianglars
betydelse för ökad trafiksäkerhet».
Motionärerna anför bl. a. att varje fordon som står stilla på körbanan utan
tvekan utgör ett riskabelt trafikhinder och att något måste göras för att i
görligaste mån eliminera riskerna för olyckor. Det är i synnerhet på landsbygden
som olycksrisken är stor, då trafikhastigheten där i regel är hög.
För att varna andra trafikanter torde enligt motionärernas mening en varningstriangel
vara mest ändamålsenlig. Denna bör utgöras av tre stavar i
rött, reflekterande material, som sammanställs i form av en liksidig triangel.
Störst nytta gör varningstriangeln, om den ställs upp 30—50 meter bakom
det uppställda fordonet intill körbanans vägren. Motionärerna anser det vara
utom allt tvivel att många olyckor kunnat undvikas om en varningstriangel
varit utsatt.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen
II: 806.
Gällande bestämmelser
I 49 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ges bestämmelser om
stannande och uppställning av fordon. Enligt den allmänna regeln i paragrafens
1 mom. får fordon inte stannas eller uppställas på väg på sådan plats
eller på sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom eller trafiken
onödigtvis hindras eller störes. Överträdelse av stadgandet kan straffas som
vårdslöshet i trafik enligt 1 och 2 §§ trafikbrottslagen. Bestämmelserna i
2 och 3 mom. har avseende på vissa närmare angivna platser, där uppställning
resp. parkering regelmässigt kan anses utgöra en fara eller ett otillbörligt
hinder för trafiken. I 2 mom. stadgas sålunda förbud mot stannande
eller uppställning utan att trafikförhållandena det föranleder bl. a. på motorväg
annorstädes än på parkeringsplats, i skarp kurva eller nära sådan
eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan plats, där sikten är
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 3 avd. Nr 12
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967
skymd. Har fordon på grund av motorfel eller annan sådan orsak blivit stående
på sådan plats åligger det föraren att snarast avlägsna det från körbanan.
I 3 mom. stadgas förbud mot parkering på väg bl. a. där parkering
hindrar andra fordon att komma förbi, på bro eller viadukt och i vägport
eller trafiktunnel. Den som bryter mot bestämmelserna i 49 § 2 och 3 mom.
straffas enligt 67 § andra stycket med böter högst femhundra kr.
Enligt 51 § 1 mom. tredje stycket skall fordon som under mörker är uppställt
på väg annorstädes än på parkeringsplats, såvida tillfredsställande
vägbelysning inte är anordnad, vara försett med belysnings- och reflexanordning
i enlighet med vad som är föreskrivet då fordonet föres under mörker
på väg; dock att skyltlykta, där sådan finns, inte behöver vara tänd och
att i stället för stadgad lykta för sken framåt motsvarande parkeringslykta
får vara tänd. På släpfordon eller efterfordon, som inte är kopplat till bil
eller traktor, skall därutöver finnas belysnings- eller reflexanordning, som
utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus framåt. Straffet för överträdelse
av bestämmelserna är enligt 67 § andra stycket böter, högst femhundra kr.
Föreskrift om utsättande av särskilda varningsanordningar då fordon
stannats eller uppställts på väg saknas i vägtrafikförordningen.
Frågans tidigare behandling
Bestämmelsen om belysning på fordon, som under mörker uppställts på
väg, fick sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då genomförda
ändringen låg det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda
betänkandet. Vid remissbehandlingen av detta erinrade Kungliga automobilklubben,
att Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa
(ECE) framfört förslag om portabelt varningsmärke med reflexanordning
att medföras i lastbilar. Klubben ansåg för sin del lämpligt med en bestämmelse
om att alla bilar, traktorer och motorredskap skulle vara utrustade
med ett sådant märke eller annan jämförbar signalanordning, t. ex.
uppställningsbar lykta med blinkande ljus och tillräcklig lystid.
I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda
betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen
inte förslaget, enär detta och andra under remissbehandlingen väckta förslag
enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande undersökningar
och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i sammanhanget.
Vid 1959 års riksdag begärdes i motioner utredning syftande till skyldighet
att med reflekterande förvarningstecken utmärka motorfordon, som
i mörker är uppställt på väg utanför tättbebyggt område. Vid remissbehandlingen
avstyrktes motionsyrkandet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens trafiksäkerhetsråd men tillstyrktes av övriga remissinstanser,
nämligen Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF),
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967 3
Kungliga automobilklubben (KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas
helnykterhetsförbund (MHF) och Folkrörelsernas motorförbund
(Fomo). Ingen av remissinstanserna ifrågasatte värdet från trafiksäkerhetssynpunkt
av förvarningstecken i de av motionärerna åsyftade
fallen. Endast NTF, MHF och Fomo anslöt sig emellertid till önskemålet
om skyldighet att medföra och använda sådana. KAK och M motsatte sig
visserligen icke utredningsyrkandet men förklarade sig tveksamma i fråga
om tvingande bestämmelser. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt trafiksäkerhetsrådet
gav uttryck för uppfattningen, att man i första hand
borde inrikta sig på att hindra att fordon lämnas kvar på vägarna. Trafiksäkerhetsrådet
menade, att redan de gällande bestämmelserna, om de efterlevs,
bör göra olycksriskerna ganska små. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlade liknande synpunkter. Andra lagutskottet anförde i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 13 bland annat, att ansträngningarna att
minska antalet olyckor vid påkörning i mörker av stillastående fordon
i första hand borde inriktas på att förmå fordonsförarna att iaktta skyldigheten
att föra bort fordonen från körbanan. Utskottet var icke berett
tillstyrka en utredning med syfte att förvarningstecken skulle bli obligatoriska
beträffande alla slag av motorfordon. Utskottet fann emellertid
att en fortlöpande undersökning av mörkerolyckorna måhända skulle visa,
att skäl fanns att införa skyldighet att under mörker utmärka vissa slag av
fordon på det sätt motionärerna tänkt sig. Avskrift av riksdagens skrivelse
i anledning av uskottets utlåtande överlämnades av Kungl. Maj:t till statens
trafiksäkerhetsråd med uppdrag att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
företaga den av riksdagen förordade undersökningen.
Motioner i ämnet väcktes ånyo vid 1961 års riksdag. I sitt utlåtande nr
68 uttalade andra lagutskottet, efter att ha redogjort för vad som under
de senaste åren vidtagits i avsikt att minska mörkerolyckorna, följande:
Trots dessa åtgärder inträffar fortfarande många olyckor, som har sin
grund däri att fordonsförare vid färd under mörker icke i tid varseblir
ett framförvarande stillastående fordon. Anledningarna därtill kan vara
att det parkerade fordonets baklyse inte fungerar eller att baklyktor och
reflexer skymmes av personer, som uppehåller sig bakom fordonet, eller
av last som fallit ner på vägen. Vidare kan fordonet ha tvingats stanna,
t- ex. på grund av motorfel, strax bakom en kurva eller ett backkrön utan
möjlighet för föraren att — såsom vägtrafikförordningen föreskriver —
föra fordonet av körbanan. I sådana fall skulle enligt utskottets mening
någon form av förvarningsmarkering verksamt bidraga till att minska riskerna
för påkörningsolyckor, enär den bakomvarande trafikanten därigenom
får bättre möjlighet att verkställa inbromsning eller omkörning. För
lösning av frågan om den lämpligaste utformningen av ett sådant tecken
samt villkoren och sättet för dess uppställande fordras viss utredning. Enligt
utskottets åsikt bör en sådan utan tidsutdräkt komma till stånd och
lämpligen genomföras i samarbete med de nordiska länderna för att överensstämmande
bestämmelser på detta område skall kunna tillskapas.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967
Utskottets hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giva till känna vad utskottet anfört angående förvarnande
tecken för i mörker uppställt fordon, bifölls av riksdagen.
Kungl. Maj:t har den 15 december 1961 förordnat, att skrivelsen skulle
överlämnas till de svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté för
att tagas i beaktande vid fullgörandet av ledamöternas uppdrag.
Vid 1963 års riksdag väcktes motioner återigen i ämnet. Tredje lagutskottet
förklarade därvid i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 5 att Nordisk
vägtrafikkommittés utredning på området borde avvaktas, innan slutlig
ståndpunkt togs från svensk sida i denna fråga. Utskottet förutsatte att
kommittén utan större tidsutdräkt slutförde detta arbete och att spörsmålet
redovisades i anslutning härtill. Med hänsyn bl. a. till det sagda fann utskottet
någon riksdagens åtgärd icke vara påkallad i anledning av motionerna.
I två vid 1965 års riksdag väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor
togs även frågan om skyldighet för förare av motorfordon att alltid
medföra varningstriangel upp. Tredje lagutskottet fann dock i utlåtande nr
5 nämnda år — under hänvisning till Nordisk vägtrafikkommittés arbete
— någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna icke vara påkallad.
Riksdagen godkände utlåtandet.
Nordisk vägtrafikkommittés förslag
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 decmber 1960 har tillkallats
svenska ledamöter att ingå i en nordisk kommitté med uppgift att utarbeta
förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge
och Sverige.
Kommittén, som tidigare redovisat förslag till enhetliga vägmärken för
de fyra länderna, har den 26 maj 1966 avgivit betänkande angående enhetliga
vägtrafikregler (NU 1966: 2—3). I denna etapp har kommittén i huvudsak
behandlat de egentliga trafikreglerna, dvs. i princip de regler som avser
vägtrafikants uppträdande i trafiken.
Betänkandet upptar bl. a. bestämmelser om stannande och parkering av
fordon och om belysning. Förslaget innebär i denna del vissa jämkningar i
förhållande till vad som f. n. gäller. Kommittén framlägger även förslag till
bestämmelser om åligganden i vissa fall när fordon stannats eller parkerats.
Enligt dessa skall föraren när fordon på grund av olyckshändelse, motorfel
eller liknande orsak blivit stående på plats där det enligt förslagets bestämmelser
i övrigt inte får stannas eller parkeras (på övergångsställe, i vägkorsning,
på backkrön, i kurva etc.) se till att fordonet snarast flyttas till
lämplig plats. När motordrivet fordon — dock ej motorcykel — släpfordon
eller fordon avsett att dragas av djur av nyssnämnd orsak blivit stående på
körbana utom tättbebyggt område där det enligt vissa andra bestämmelser
i förslaget (gällande bl. a. förbud mot stannande och parkering i vägport
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967
5
eller tunnel, på backkrön, i kurva och på motorväg) inte får stannas eller
parkeras skall föraren, om fordonet inte genast kan flyttas till lämplig
plats, sätta ut varningsanordning enligt särskilda bestämmelser. Om fordonet
eljest stannats annat än kortvarigt eller parkerats på körbana utom tättbebyggt
område, skall sådan utmärkning ske under mörker eller när väderleksförhållandena
försvårar möjligheten att i tid se fordonet. Varningsanordning
skall placeras så att andra förare varnas i god tid.
Frågan om utseendet på den anordning som skall användas vid förvarning
har inte behandlats i förslaget, enär föreskrifterna i detta hänseende ansetts
böra inflyta bland reglerna om fordons utrustning. Dessa kommer att överses
under det fortsatta arbetet.
Betänkandet remissbehandlas f. n.
Utländsk lagstiftning
I åtskilliga europeiska länder har införts bestämmelser som ålägger förare
av motorfordon dels att medföra varningstriangel eller liknande anordning,
dels att använda sådan när fordon under vissa förhållanden stannat
på väg. Sådana bestämmelser finns enligt tillgängliga uppgifter i Belgien,
Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Jugoslavien, Nederländerna, Portugal,
Schweiz, Spanien, Västtyskland och Österrike. Bestämmelserna är något
olika utformade i de olika länderna. I några länder gäller de endast tyngre
fordon. Så är fallet bl. a. i Belgien, Frankrike och Spanien, där bestämmelserna
avser fordon med vikt överstigande 3,5 ton. I vissa länder straffbeläggs
redan underlåtenhet att medföra varningsanordning medan i andra
straffansvar inträder vid underlåtenhet att använda sådan. I fråga om utformningen
av varningsanordningen gäller i flertalet länder att den skall
bestå av en triangel i reflekterande material medan i andra även annan anordning
som t. ex. lampa med blinkande sken godtas. I några fall ges bestämmelser
om visst siktavstånd som förutsättning för att varningsanordning
skall användas och om avstånd mellan sådan anordning och fordon.
Utskottet
I förevarande motioner hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning i lämpligt sammanhang av varningstrianglars
betydelse för ökad trafiksäkerhet.
Som närmare framgår av den föregående redogörelsen har Nordisk vägtrafikkommitté
i ett i maj 1966 avgivet betänkande föreslagit att skyldighet
införs för fordonsförare att i vissa situationer sätta ut varningsanordningar
när fordon stannats eller parkerats. Skyldigheten skall enligt förslaget omfatta
bl. a. det fall att fordon stannats annat än kortvarigt eller parkerats på
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967
körbana utom tättbebyggt område under mörker eller när väderleksförhållandena
försvårar möjligheten att i tid se fordonet.
Då motionernas syfte att få en utredning i ämnet till stånd får anses tillgodosett
genom det nämnda förslaget får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1: 640 och II: 806, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 februari 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Göran Karlsson,
Svante Kristiansson, Knut Johansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson
och Fälldin*;
från andra kammaren: herr Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Grebäck, Hedin, Tobé, Sundelin, fru Ekroth och herr From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.