Tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1967
1
Nr 1
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående flyttning av
stoftet efter politisk flykting.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 110 i första kammaren av herr Tistad och
nr 142 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping .
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om sådan komplettering av lagen om jordfästning
att politiska flyktingar som erhållit asyl i vårt land tillförsäkras detta
även efter sin död».
För motionernas innehåll redogöres nedan.
Gällande bestämmelser m. m.
Bestämmelser om flyttning av gravsatt stoft eller aska återfinns i 31 §
kungörelsen den 18 oktober 1963 (nr 540) om begravningsplatser och gravar
m. in. Gravsatt stoft må sålunda icke upptagas utan tillstånd av länsstyrelsen,
som i ärendet skall höra hälsovårdsnämnden och den som förvaltar
begravningsplatsen. Det ankommer på medicinalstyrelsen att meddela särskilda
föreskrifter om vad som skall iakttagas vid flyttning av stoft. För
flyttning av gravsatt aska fordras tillstånd, om flyttningen avses skola ske
inom begravningsplats eller mellan begravningsplatser tillhörande samma
församling eller kyrkliga samfällighet, av den som förvaltar begravningsplatsen
och eljest av länsstyrelsen, som i ärendet skall höra den som förvaltar
begravningsplatsen. 1963 års kungörelse, som trädde i kraft den 1
januari 1964, ersatte kungörelsen den 11 november 1960 (nr 640) om begravningsplatser
samt gravsättning och eldbegängelse in. in. Däri meddelade
föreskrifter beträffande flyttning av gravsatt stoft eller aska har i allt väsentligt
oförändrade överförts till 1963 års kungörelse. Detsamma gäller
föreskrifterna om rätten att ur riket utföra stoftet efter här avliden person.
Härom stadgas i 21 § 1963 års kungörelse att stoftet efter här i riket avliden
person icke må utföras ur riket med mindre till tullmyndighet i utförselorten
avlämnas vederbörligt intyg om att gravsättning eller eldbegängelse
fått äga rum. Pastor skall av tullmyndigheten underrättas om utförseln.
Medicinalstyrelsen har i cirkulär den 6 december 1948 till samtliga länsstyrelser,
poliskammaren i Stockholm, förste provinsialläkare och därmed
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 1
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1967
jämställd förste stadsläkare ävensom samtliga hälsovårdsnämnder i riket
meddelat särskilda föreskrifter från hygienisk synpunkt angående flyttning
av gravsatt lik.
Rörande den hänsyn som i begravningsrättsliga sammanhang är att taga
till den avlidnes önskemål må till en början erinras om innehållet i 1 § lagen
den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m. m. Enligt nämnda
lagrum bör, när någon avlidit, den avlidnes önskan rörande jordfästning
och gravsättning iakttagas av den som i egenskap av anhörig eller närstående
eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall särskilt beaktas, om
den avlidne givit uttryck åt sin önskan i skriftligt förordnande eller om
denna framgår av hans anslutning till visst trossamfund. Om tillämpningen
av dessa stadganden anförde föredragande departementschefen vid lagrådsremissen
bl. a. följande (prop. 171/1957 s. 17 ff).
Den ledande grundsatsen bör självfallet vara, att den avlidnes vilja skall
respekteras såväl i frågan om jordfästning över huvud skall äga rum som
beträffande jordfästningens konfessionella karaktär. Det kan betraktas som
ett led i den enskilda människans religiösa frihet, att hon under sin livstid
kan känna sig trygg för att hennes begravning kommer att ske i överensstämmelse
med hennes önskemål. Rättsreglerna bör alltså ha den innebörden
att, om den avlidne givit uttryck åt en önskan i detta avseende, denna
om möjligt bör uppfyllas.
Ansvaret för att den avlidnes önskemål blir respekterade kommer alltså
att vila på den avlidnes anhöriga eller närstående eller den som eljest, då
sådana ej finnes, ombesörjer begravningen. Att närmare bestämma denna
krets av personer eller att meddela några regler för fall av oenighet mellan
dem synes icke vara praktiskt möjligt. Om begravningen ombesörjes av myndighet
eller annan å tjänstens vägnar, ingår ett iakttagande av framkomna
önskemål i tjänsteåliggandet. Det kommer, såsom utredningsmannen framhållit,
ytterst att bero på de efterlevandes etiska hållning såväl att ett befintligt
skriftligt förordnande av den avlidne över huvud kommer till synes
som att ett omdöme om hans annorledes uttryckta vilja är sakligt grundat.
I sammanhanget må jämväl erinras om att 8 § jordfästningslagen föreskriver
att avliden, som ej tillhörde svenska kyrkan, må på framställning
av den som ombesörjer begravningen jordfästas i svenska kyrkans ordning,
därest den avlidne önskat sådan jordfästning eller det eljest föreligger skäl
därtill.
Vidare må nämnas att 1960 års kungörelse innehöll viss föreskrift om
hänsynstagande till den avlidnes önskan. Sålunda stadgades i 23 § att eldbegängelse
ej fick äga rum med mindre förklaring lämnades av den avlidnes
närmaste anhöriga eller någon som eljest stod den avlidne nära att han
icke, såvitt bekant, uttalat bestämd önskan om begravning utan eldbegängelse.
Denna bestämmelse har ej upptagits i 1963 års begravningskungörelse.
I anslutning härtill uttalas i justitierådet Digmans kommentar till begrav
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1967
3
ningslagstiftningen (s. 130) att det får bero på de närmastes pietet att eldbegängelse
ej begärs mot den avlidnes önskan.
I SOU 1961: 5 »Begravningsplatser och gravar» (s. 166) lämnas uppgifter
om den utsträckning i vilken flyttning av kistor och urnor förekommer. Från
74 orter hade sålunda uppgivits att flyttning av lik förekommit under de
senaste tio åren, medan inom 67 orter sådan flyttning under samma tid ej
ägt rum. Antalet varierade från 1 till 1 909 (Stockholm). Flyttning hade
skett i sammanlagt 3 452 fall, varav 1 440 kistor och 799 urnor medan återstående
1 213 fall ej specificerats. De flesta flyttningarna av kistor i Stockholm
uppges ha föranletts av önskan om eldbegängelse. I många fall har
flyttning skett för att sammanföra stoft efter makar som j ordats på olika
håll eller för att göra gravplats lättare tillgänglig för efterlevande. Stundom
har omdisponering av en begravningsplats föranlett flyttning av kistor från
vissa gravar.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1965
Den administrativa handläggningen rörande flyttning av stoft har efter
klagomål prövats av justitieombudsmannen (se JO:s ämbetsberättelse år
1965 s. 396 ff.). Beträffande de faktiska omständigheterna i ärendet framgår
av berättelsen bl. a. följande.
Theodor Reiters avled i december 1956 i Stockholm och efterlämnade som
ende dödsbodelägare sonen Leons. Begravningen ombesörjdes och bekostades
av Reiterskören med Leons’ medgivande. Stoftet lades i en ekkista, vilken
placerades i en zinkkista. Zinkkistan inneslöts i en skyddande, kraftig
träkista. Arrangemanget med de tre kistorna motiverades enligt Reiterskören
med att stoftet någon gång i framtiden skulle kunna återsändas till
Lettland, då landet blev fritt.
Leons Reiters, som år 1958 återvänt till Lettland, sökte i september 1959
det aktuella tillståndet. Härvid uppgavs att Theodor Reiters i livstiden givit
uttryck för en önskan att hemföras till Lettland och få vila i familjegraven
i Riga tillsammans med sin hustru. Därför hade stoftet balsamerats och
kroppen nedlagts i en zinkkista. Leons Reiters åberopade handlingar av
innehåll att det var Theodor Reiters’ önskan att hans stoft skulle återföras
till hemlandet.
I avgivna yttranden förklarade sig kyrkogårdsnämnden och hälsovårdsnämnden
i Stockholm icke ha något att erinra mot flyttning av stoftet.
Reiterskören hemställde hos ÖÄ att tillstånd till flyttning av stoftet icke
måtte meddelas och åberopade bl. a. fyra intyg, enligt vilka det inte var
någon tvekan om att det var Theodor Reiters’ yttersta vilja att hans stoft
under de förhållanden som nu råder skulle vila i Sverige.
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1967
Leons Reiters bemötte körens skrivelse och företedde intyg av innehåll
att den avlidnes önskan var att stoftet skulle återföras till Lettland.
ÖÄ fann genom resolution den 24 maj 1962 skäligt att med stöd av 31 §
1960 års kungörelse meddela det sökta tillståndet under vissa i resolutionen
angivna villkor.
Reiterskören anförde besvär över beslutet och yrkade att det måtte upphävas.
Genom beslut den 15 februari 1963 fann Kungl. Maj :t — enär Reiterskören
icke kunde anses behörig att föra talan i målet — besvären icke
kunna upptagas till prövning.
Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit samt gällande bestämmelser
anför JO följande.
Av vad nu anförts framgår att tillstånd till flyttning av gravsatt stoft
enligt 31 § i 1960 års kungörelse — liksom enligt motsvarande bestämmelse
i nu gällande begravningslcungörelse — icke kräver särskild förklaring
om att den avlidne ej motsatt sig sådan flyttning och än mindre bevisning
om att han själv önskat flyttningen. På samma sätt som enligt nuvarande
regler gäller i fråga om eldbegängelse få myndigheterna anses äga
utgå från att den avlidnes närmaste av pietetsskäl icke begära förflyttning
i strid mot vad som var eller kan antagas ha varit hans önskan. Vad nu
sagts innebär å andra sidan icke att myndigheten — oavsett vad härom i
övrigt må upplysas i ärendet — skulle vara skyldig att under alla förhållanden
godtaga nämnda presumtion.
I förevarande fall har den avlidne som ende närmaste anhörig efterlämnat
sin son. Denne har hävdat att den begärda flyttningen överensstämmer
med faderns önskan och har till stöd härför även åberopat uttalanden av
vissa personer. Någon gensaga mot flyttningen bär, såvitt av handlingarna
framgår, icke heller rests av annan anhörig till den avlidne. En motsatt
uppfattning har emellertid gjorts gällande från andra håll. Att bringa närmare
klarhet i denna fråga synes icke möjligt. Det är härvid bl. a. att
märka, att den situation som uppkommit genom att den avlidnes son under
nuvarande politiska förhållanden slutligen återvänt till Lettland icke synes
ha diskuterats av den avlidne.
Vid angivna förhållanden har ÖÄ enligt min mening lagligen icke ägt avslå
ansökningen på den grund att klarhet icke förelåg beträffande den
avlidnes egen inställning till flyttningen. Som tidigare framhållits uppställer
författningen icke något krav på viss utredning härom. I förevarande fall —
där den avlidne som närmast anhörig endast efterlämnade sin son —
förelåg ej heller någon oenighet mellan efterlevande. På grund härav och
då något hinder i övrigt mot bifall till ansökningen ej synes ha förelegat,
finner jag klagomålen i vad de avse ÖÄ:s handläggning av ärendet icke föranleda
någon min vidare åtgärd.
Vid den granskning av JO:s ämbetsförvaltning som första lagutskottet
grundlagsenligt förehaft har enligt utskottets utlåtande nr 1/1965 icke förekommit
någon anledning till anmärkning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1967
o
Tidigare riksdagsbehandling
Vid 1965 års riksdag väcktes motioner av herrar Börjesson i Falköping
och Hamrin i Jönköping om åtgärder för ökat rättsskydd åt politiska flyktingar.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 år 1965 anförde tredje
lagutskottet bl. a. följande.
Av den föregående redogörelsen framgår att begravningskungörelsen —-liksom tidigare gällande bestämmelser i ämnet — saknar särskild föreskrift
om hänsynstagande till avlidens önskan rörande flyttning av hans gravsatta
stoft. Såsom justitieombudsmannen funnit vid prövning av det ärende
som åberopas av motionärerna får myndigheterna å ena sidan anses äga
ntgå från att den avlidnes närmaste av pietetsskäl icke begär förflyttning i
strid mot vad som var eller kan antagas ha varit den avlidnes önskan men
är å andra sidan icke skyldig att under alla förhållanden godtaga denna
presumtion. Vad särskilt angår frågan, huruvida politiska flyktingar åtnjuter
sämre rättsskydd än övriga, vill utskottet framhålla att i begravningskungörelsen
icke i något avseende göres åtskillnad på grund av avlidens
nationella härkomst. Medborgerskapsrättsliga förhållanden kan således
icke föranleda olikartad behandling av ärenden av nu aktuellt slag.
Rättsskyddet för de politiska flyktingarna måste därför i begravningskungörelsen
anses vara tillgodosett på samma sätt som för övriga. Någon författningsändring
av det slag som ifrågasättes i motionen är alltså ej påkallad.
Motionerna
Sedan motionärerna erinrat om ovan återgivna stadganden i 1 och 8 §§
jordfästningslagen konstaterar de att dessa stadganden ger garantier för ett
uttalat önskemål om hur och var man vill bli jordfäst även blir tillgodosett.
De framhåller bl. a. i anslutning härtill att ett särskilt uttalat önskemål bör
respekteras och att, om man följer lagens bokstav, något tvivel härom inte
bör uppstå. Motionärerna fortsätter.
Det har emellertid inträffat att lik flyttats från en plats till en annan
som bjärt strider mot vad den avlidne önskat. Att kistor och urnor måste
flyttas på grund av omdisponering av mark eller efter anhörigas begäran
för att t. ex. sammanföra stoft efter makar etc. kan vara förklarligt. Man
torde därmed inte ha gjort sig skyldig till någon lagstridig åtgärd eller till
en handling som sätter den avlidnes rättsskydd i detta avseende ur spel.
Däremot finner vi det i hög grad stötande att, som skett, politiska flyktingars
stoft flyttas till det land ur vilket de flytt på grund av politisk åskådning.
Vi har ett stort antal utlänningar i vårt land som här fått sin politiska
asyl och som på inga villkor önskar flytta tillbaka till sitt av främmande
makt ockuperade fosterland.
Händelser av denna art skapar självfallet förstämning och oro bland den
avlidnes landsmän som vistas i vårt land och som sålunda inte kan känna
sig trygga för att de också efter sin död får stanna här. Enligt vår mening
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1967
är det i hög grad angeläget att flyktingar, som under en lång följd av år
vistats i Sverige, tillförsäkras samma rättsskydd som svenskar. I dessa hänseenden
måste gällande lagstiftning betraktas som ofullständig.
För att tillförsäkra politiska flyktingar den rätt som svenskar åtnjuter
bör enligt motionerna jordfästningslagen kompletteras med stadgandet om
att den flykting som fått politisk asyl i Sverige skall garanteras detta även
efter döden. Någon flyttning av hans stoft bör inom lagens ram inte kunna
ske till det land från vilket han flytt och till vilket han inte önskat återvända.
Gör anhöriga eller andra närstående i det gamla hemlandet anspråk på
en flyttning, skall hänsyn härtill inte tas om detta antas strida mot den avlidnes
vilja.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen
II: 142.
Utskottet
På ovan närmare redovisade skäl hemställer motionärerna om sådan
komplettering av jordfästningslagen att politiska flyktingar som fått asyl i
Sverige tillförsäkras sådan även efter sin död.
I jordfästningslagen finns den grundläggande regeln att den avlidnes
önskan rörande jordfästning och gravsättning bör om möjligt beaktas.
Regeln kompletteras bl. a. med en bestämmelse av innebörd att avliden,
som inte tillhörde svenska kyrkan, må på framställning av den som ombesörjer
begravningen jordfästas i svenska kyrkans ordning om den avlidne
önskat sådan jordfästning eller det eljest föreligger skäl därtill. Bestämmelserna
återspeglar uppfattningen att människan under sin livstid
bör ha rätt att känna sig trygg för att hennes begravning kommer att ske
i överensstämmelse med hennes önskemål.
I fråga om flyttning av gravsatt stoft finns vissa regler i begravningskungörelsen,
som emellertid inte innehåller någon särskild föreskrift om
hänsynstagande till avlidens önskan. Det måste dock anses ligga i sakens
natur, att den grundläggande regeln i jordfästningslagen även i dylikt sammanhang
bör beaktas.
Vad beträffar frågan om politiska flyktingar åtnjuter samma rättsskydd
som övriga, vill utskottet — såsom även skedde i ovannämnda utlåtande
av år 1965 — framhålla att i begravningskungörelsen inte i något avseende
åtskillnad göres på grund av avlidens nationella härkomst. Ej heller föreligger
i lagstiftningen någon sådan skillnad beträffande bestämmelserna i
jordfästningslagen. Rättsskyddet för de politiska flyktingarna måste därför
anses i nu aktuella avseenden vara tillgodosett på samma sätt som för övriga.
En annan fråga är sedan den, att svårigheter kan uppkomma i tilllämpningen.
Detta torde dock ej helt gå att undvika, enär full klarhet inte
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1!)67
7
alltid står att få i fråga om den avlidnes inställning till ifrågasatt flyttning.
Såsom justitieombudsmannen år 1965 funnit vid sin prövning av ett ärende
rörande flyttning av stoft efter politisk flykting får dock myndigheterna
anses äga utgå från att den avlidnes närmaste av pietetsskäl inte begär
förflyttning i strid mot vad som var eller kan anses ha varit den avlidnes
önskan; å andra sidan är myndigheterna inte skyldiga att under alla förhållanden
godta denna presumtion. För att oklarhet i fråga om flyttning av
stoft inte skall behöva uppkomma synes det utskottet angeläget framhålla
att den, som vill vara säker på att hans önskan verkligen iakttas, i skriftlig
handling eller på annat sätt klart tillkännager sin vilja. Ytterligare säkerhet
kan vinnas om upprättade handlingar deponeras hos kyrkomyndighet
eller på annat lämpligt sätt. Att författningsmässigt reglera sådana värderingsspörsmål
som det här är fråga om torde dock varken vara möjligt
eller lämpligt. Utskottet, som instämmer i motionernas syfte, anser därför
någon åtgärd från riksdagens sida ej vara påkallad i anledning av motionerna.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, I: 110 och II: 142, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 februari 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson
och Torsten Hansson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Hedin, Persson i Tandö, fröken Anderson i Lerum, herrar From, Åberg
och Josefson i Arrie.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM1967 670032