Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967
Nr 9
Utlåtande i anledning av väckta motioner om socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:28 av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl. samt nr 11:41 av herrar Gomér och Svensson i Vä.
Motionerna
I motionerna yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam prövning och förslag rörande ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter i enlighet med vad i motionen anförts.»
Motionärerna kritiserar det förhållandet att företagare och fria yrkesutöver
ställs inför valet att inom den allmänna försäkringens ram antingen
tillhöra såväl försäkringen för tilläggssjukpenning som tilläggspensionsförsäkringen
eller stå utanför båda försäkringsformerna. I motionerna
framhålles att en företagare kan ha behov av att göra en klar distinktion
mellan riskskydd och åldersskvdd. Genom investeringar kan en företagare
skapa reserver som ur trygghetssynpunkt fyller samma funktion som tillläggspensioneringen.
Hans behov och möjligheter att tillhöra denna försäkring
kan därför vara begränsade samtidigt som det kan vara angeläget för
honom att få ett riskskydd av den typ tilläggssjukpenningförsäkringen erbjuder.
Motionärerna vill också att man skall överväga om det går att ge
företagare och fria yrkesutövare ökade valmöjligheter inom tilläggspensioneringens
ram. De gör gällande att efter lagens om allmän försäkring tillkomst
ett så betydande erfarenhetsmaterial kunnat samlas, att argumenten
för ökade valmöjligheter framstår som minst lika berättigade som tidigare.
Beträffande innehållet i övrigt i motionerna hänvisas till motionen 11:41.
Gällande bestämmelser
Den i den allmänna försäkringen ingående sjukförsäkringen
medför rätt till sjukvårdsersättning och sjukpenning. Försäkrad som har
inkomst av förvärvsarbete överstigande 1 800 kr. har rätt till sjukpenning,
9334 67 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 9
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967
som varierar mellan 6 och 52 kr. beroende på inkomstens storlek. Av sjukpenningbeloppet
utgör 6 kr. grundsjukpenning och resten tilläggssjukpenning.
Med inkomst av förvärvsarbete avses dels inkomst av anställning dels
inkomst av annat förvärvsarbete. Genom s. k. likställighetsavtal kan ersättning
för arbete som försäkrad utför för annans räkning utan att vara anställd
i dennes tjänst anses som inkomst av anställning under förutsättning
att avtalet avser även tilläggspensioneringen. Sjukpenningförsäkringen
är obligatorisk i fråga om inkomst av anställning. Då det gäller inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning har den försäkrade möjlighet att undanta
sådan inkomst från försäkringen. Undantagandet kommer i så fall
att omfatta även tilläggspensioneringen. Mera därom i det följande.
Sjukpenning utgår i princip fr.o.m. dagen efter insjuknandedagen. I
fråga om tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning tillämpas, om den försäkrade begär det, karenstid
om 3, 33 eller 93 dagar.
Försäkringen för tilläggspension avser att bereda ålderspension,
förtidspension och familjepension utöver folkpension. Tilläggspension beräknas
med utgångspunkt från inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade
haft mellan 16 och 65 års ålder. Inkomst av förvärvsarbete indelas
i inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Med inkomst
av annat förvärvsarbete förstås inkomst av här i landet bedriven rörelse,
inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade,
samt ersättning för arbete för annans räkning i den mån inkomsten ej är
inkomst av anställning. Inkomst av annat förvärvsarbete som understiger
500 kr. för år och inkomster från en arbetsgivare som understiger 300 kr.
per år är ej pensionsgrundande. I övrigt är alla inkomster av anställning
och annat förvärvsarbete pensionsgrundande i den mån de överstiger det
vid årets ingång gällande basbeloppet och understiger 7,5 gånger detta belopp.
Med basbeloppet förstås det värde som motsvarar 4 000 kr. i 1957 års
penningvärde. Basbeloppet är f. n. 5 500 kr. Den försäkrade tillföres för
varje år pensionspoäng som utgör pensionsgrundande inkomsten delat
med basbeloppet för januari månad.
Ålderspension utgår enligt huvudregeln fr.o. m. den månad, under vilken
den försäkrade fyller 67 år. Ålderspensionen utgör 60 % av produkten av
basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utges, och medeltalet
av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade, eller, om pensionspoäng
tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15
högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats honom för mindre
än 30 år, skall dock nämnda produkt minskas med 1/30 för varje år, som
antalet poängår understiger 30 år. I fråga om dem som är födda år 1923
eller tidigare gäller särskilda övergångsbestämmelser.
Om den försäkrades arbetsförmåga på grund av bl. a. sjukdom är nedsatt
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967
3
med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig, utgår förtidspension
för tid före den månad, då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan
börjar utgå till honom. Är nedsättningen av arbetsförmågan inte att
anse såsom varaktig men kan den antagas bli bestående avsevärd tid, kan
den försäkrade erhålla tilläggspension i form av sjukbidrag, som är begränsat
till viss tid men för vilket i övrigt gäller samma regler som beträffande
förtidspension. Beroende på graden av arbetsförmågans nedsättning kan
förtidspensionen vara hel eller utgöra två tredjedelar eller en tredjedel av
hel pension.
Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålderspension,
som den försäkrade skulle bli berättigad till vid 67 års ålder. För beräkningen
gäller särskilda regler.
Änkepension utgår till änka efter pensionsberättigad försäkrad, om äktenskapet
varat minst fem år och ingåtts senast den dag, då den försäkrade
fyllde 60 år. Efterlämnar den försäkrade barn som också är barn till änkan,
är änkan, oavsett om barnet är minderårigt eller uppnått vuxen ålder, berättigad
till änkepension även om nyssnämnda förutsättningar inte är uppfyllda.
Änkepensionsrätten upphör om änkan gifter om sig.
Änkepensionen utgör en viss procent av den avlidnes egenpension, dvs.
den förtids- eller ålderspension, som utgick till den avlidne, eller — om
sådan pension ej utgick — den förtidspension, som han skulle ha erhållit,
därest rätt till hel sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Även
om den avlidne åtnjöt partiell förtidspension, beräknas änkepension med
utgångspunkt från hel förtidspension. Änkepensionens storlek är i övrigt
beroende av om den försäkrade efterlämnar barn, som är berättigat till
pension efter honom. Finns inte något pensionsberättigat barn, är änkepensionen
40 % av den försäkrades nyssberörda egenpension. Efterlämnar
den försäkrade pensionsberättigat barn är änkepensionen 35 % av samma
pension.
Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Storleken av barnpensionen
är beroende av huruvida pensionsberättigad änka finns samt av
familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar en man änka och ett pensionsberättigat
barn, blir barnets pension 15 % av faderns egenpension. Är ett
barn ensamt pensionsberättigat, blir barnets pension 40 % av den avlidnes
egenpension. Finns flera barn än ett, ökas de nu angivna procenttalen med
It) för varje barn utöver det första, och det sammanlagda barnpensionsbeloppet
fördelas lika mellan barnen.
För sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen — dvs. folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen — gäller samordning enligt
principen att det inte bör uppkomma vare sig luckor i försäkringsskyddet,
eller dubbelersättning. Rätten till ersättning från sjukförsäkringen är där
9333
67 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 9
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967
för ej begränsad till visst antal dagar utom för dem som åtnjuter ålderspension
eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen. I princip utgår
alltså ej sjukpenning och pension samtidigt. Det har föreskrivits att allmän
försäkringskassa kan tillerkänna en försäkrad, som åtnjuter sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård, förtidspension utan hinder av att han
inte gjort ansökan därom.
Som ovan nämnts har en försäkrad att anmäla individuellt undantagande
från försäkringen för tilläggspension, såvitt avser inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning. Har sådant undantagande skett,
skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för
tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke
tagas till inkomst av annat förvärvsarbete. Anmälan om undantagande kan
återkallas av den försäkrade med verkan från nästfoljande årsskifte, dock
tidigast från det som inträffar sedan undantagandet ägt giltighet i fem år.
Den som bär återkallat anmälan om undantagande får sedan inte ånyo
göra dylik anmälan.
Undantagande från försäkringen för tilläggspension får som redan påpekats
betydelse även för sjukförsäkringen. Den försäkrade skall nämligen
för tid då sådant undantagande äger giltighet vara undantagen även
från sjukförsäkringen vad gäller viss del av tilläggssjukpenningen. Den
försäkrades sjukpenningklass skall nämligen bestämmas med bortseende
från hans inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Sjukförsäkringens finansiering sker genom avgifter från de försäkrade,
arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Den försäkrades egen avgift
avseende sjukpenningen beror till sin storlek på sjukpenningklassen, karenstidens
längd och huruvida sjukpenningen svarar mot inkomst av anställning
eller annat förvärvsarbete. Utgifterna för tilläggssjukpenning i
vad avser annat förvärvsarbete än anställning bestrides helt med de försäkrades
egna avgifter.
Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter till den
allmänna pensionsfonden. Procentsatsen för avgiftsuttaget är för 1967 åtta
och en halv, för 1968 nio och för 1969 nio och en halv procent. Avgift för inkomst
av anställning erlägges av arbetsgivarna. Avgift för inkomst av annat
förvärvsarbete (tilläggspensionsavgift) erlägges av de försäkrade själva och
beräknas på den pensionsgrundande inkomsten i den mån denna härrör
från sådant arbete.
Frågans tidigare behandling
Enligt de regler om sjukförsäkring som gällde före ikraftträdandet av
lagen om allmän försäkring omfattade den obligatoriska försäkringen för
tilläggssjukpenning inte de självständiga företagarna. Enligt bestämmelser
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967
5
i 47 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring kunde sjukkassemedlem,
vars inkomster av förvärvsarbete helt eller delvis härrörde från
annat förvärvsarbete än tjänst, genom frivilliga avgifter försäkra sig hos
den centralsjukkassa han tillhörde för erhållande av tillägg till den sjukpenning,
som utgavs på grund av den obligatoriska försäkringen.
Försäkringen för tilläggspension omfattade redan från början de självständiga
företagarna. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete gällde
emellertid ursprungligen, enligt 8 § lagen den 28 maj 1959 om försäkringför
allmän tilläggspension, den regeln att inkomsten till den del den låg
mellan det dubbla basbeloppet och maximibeloppet togs i beräkning endast
till två tredjedelar. Enligt 36 § samma lag ägde försäkrad anmäla undantagande
från försäkringen såvitt angick inkomst av annat förvärvsarbete.
Genom lag den 26 maj 1961 ändrades bestämmelserna om beräkning av
pensionsgrundande inkomst så att samma regler skulle gälla för sådan beräkning,
vare sig inkomsten härrörde av anställning eller av annat förvärvsarbete.
De nya reglerna skulle tillämpas även på 1960 års inkomster.
1958 års socialförsäkringskommitté föreslog, att tilläggssjukpenningförsäkringen
skulle utsträckas att omfatta även företagarna, varvid dessa
efter särskild framställning skulle kunna få karenstiden förlängd till 33
eller 93 dagar. Vidare föreslogs att företagare skulle äga göra anmälan om
undantagande från tilläggssjnkpenningförsäkringen men endast såvida anmälan
samtidigt avsåg undantagande från tilläggspensioneringen. Företagare,
som kvarstod i tilläggspensioneringen, skulle alltså tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen.
I den proposition, nr 90 år 1962, varigenom förslag till lag om allmän försäkring
förelädes riksdagen, uttalade föredragande departementschefen
att kommittén anfört övertygande skäl för att den obligatoriska försäkringen
för tilläggssjukpenning även borde omfatta företagare, och fortsatte.
Av intresse är att bland de remissorgan, som företräder företagarintressen,
det är en allmän uppfattning att flertalet självständiga företagare och
fria yrkesutövare har behov av ett vidgat försäkringsskydd mot inkomstbortfall
på grund av sjukdom och att detta behov bör tillgodoses genom att
vederbörande automatiskt anslutes till tilläggssjukpenningförsäkringen.
Jag finner att kommitténs förslag i denna del bör genomföras.
En automatisk anslutning av företagarna till försäkringen för tilläggssjukpenning
är inte oförenlig med en viss individuell valfrihet. Behovet av
försäkringsskydd är mer skiftande när det gäller företagare än när det
gäller anställda, vilket motiverar att särskilda valmöjligheter står företagarna
till buds. De valmöjligheter man vill ge företagarna inom sjukförsäkringen
måste emellertid bedömas i samband med den redan befintliga valfriheten
inom tilläggspensioneringen. I ett remissyttrande har med tanke
på lantbrukarnas speciella förhållanden framkastats förslag om att låta
skiljelinjen gå mellan riskskydd och åldersskydd. En företagare borde kunna
ställa sig utanför tilläggspensioneringens ålderspensionsdel men ändock
6
Andra lagutskottets utlåtande nr ,9 år 1967
ha kvar rätten till tilläggssjukpenning liksom sitt förtids- och familjepensionsskydd
inom försäkringen för tilläggspension. Detta förslag bryter emellertid
mot systemets grundläggande konstruktion, och en uppbyggnad efter
de i yttrandet föreslagna linjerna skulle ge upphov till invecklade problem
rörande samordningen mellan förtidspension och ålderspension. Det är
svårt att bedöma om det skulle vara möjligt att finna en tillfredsställande
lösning på dessa samordningsproblem, men det står i alla händelser klart
att varje lösning, som kunde förtjäna att övervägas, skulle komplicera försäkringssystemet
på ett sätt som är ägnat att inge starka betänkligheter.
En hela folket omfattande socialförsäkring kan inte, om rimliga anspråk
på översiktlighet och hanterlighet skall upprätthållas, tillfredsställa alla
tänkbara önskemål om variationer. Jag kan därför inte förorda en lösning
av det slag som åsyftas i det berörda remissyttrandet.
En annan fråga är om valmöjligheterna inom sjukförsäkringen och til 1-läggspensioneringen hör vara fristående från eller sammankopplade med
varandra. I det förra fallet skulle en företagare kunna välja att tillhöra endast
endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen,
men i det senare fallet skulle utträde och återinträde få avse endast båda
försäkringsgrenarna gemensamt. Socialförsäkringskommitténs majoritet
har föredragit det senare av dessa båda alternativ, men en minoritet inom
kommittén och åtskilliga remissorgan har givit företräde åt det förra. De
som förordat att valmöjligheterna inom sjukpenningförsäkringen och tillläggspensioneringen
blir helt fristående från varandra har i en del fall motiverat
sin ståndpunkt med att företagarna själva betalar sina avgifter och
därför själva bör få bestämma omfattningen av sitt försäkringsskydd.
Inom ett i princip obligatoriskt försäkringssystem, i vilket de olika delarna
är beroende av varandra, kan emellertid ett argument av detta slag inte ensamt
få bli utslagsgivande. Finge vissa försäkrade välja att tillhöra tillläggspensioneringen
samtidigt som de kunde ställa sig utanför försäkringen
för tilläggssjukpenning, skulle detta kunna leda till ett tryck på de pensionsbeviljande
organen för att förmå dem att fylla ut luckan i försäkringsskyddet
genom att bevilja pension i fall då detta eljest inte skulle ha skett.
Resultatet skulle kunna bli en omotiverad belastning på tilläggspensioneringen.
Omvänt skulle det kunna leda till att sjukförsäkringen i viss omfattning
finge överta pensioneringens roll, om en del försäkrade kunde tillhöra
försäkringen för tilläggssjukpenning även efter ett utträde ur tilläggspensioneringen.
Det skulle nämligen da i praktiken kunna bli svart att pa
ett så tidigt stadium som rätteligen borde ske byta ut en tämligen hög sjukpenning
mot folkpension. Mot denna sista form av valfrihet kan även invändas
att man knappast bör räkna med att en företagare har större förmåga
att själv bära de ekonomiska konsekvenserna av en invaliditet än
motsvarande följder av en övergående sjukdom. Jag har vid övervägande
av de olika synpunkter som kan anläggas på frågan kommit till den uppfattningen
att utträden och återinträden beträffande försäkringarna för
tilläggssjukpenning och för tilläggspension bör fa ske endast med avseende
på båda försäkringarna i förening. För att tillmötesgå önskemålen om ett
billigare men till följd därav givetvis också mindre omfattande sjukförsäkringsskydd
förordar jag att, såsom socialförsäkringskommittén föreslagit,
företagarna skall få rätt att välja karenstid för tilläggssjukpenningen. Kommitténs
förslag om 33 och 93 dagars karenstid som alternativ till den normala
3-dagarstiden förefaller mig väl avvägt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967 7
Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 27. Därvid
upptog utskottet till behandling även motioner med önskemål om valfrihet
för företagare så till vida, att dessa skulle äga tillhöra endera tilläggssjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensioneringen. I detta avseende anfördes
i utlåtandet följande.
Den nuvarande sjukpenningförsäkringen ger skydd ej blott vid sjukdom
utan även i viss utsträckning vid invaliditet, som är en följd av sjukdom.
Skyddet är emellertid till tiden begränsat; sjukpenning utgår i allmänhet
för högst 730 dagar vid varje sjukdom (sjukhjälpstiden). Sjukpenningförsäkringen
är samordnad med invalidpensioneringen inom folkpensioneringen
på så sätt, att sjukpenning och invalidpension i princip
inte utgår samtidigt. Samordningen kan alltså sägas vara av negativt slag.
Däremot har samordningen icke för närvarande den innebörden att sjukpenningen
vid sjukhjälpstidens slut alltid avlöses av pension, även om den
försäkrades arbetsoförmåga eller nedsättning av arbetsförmågan då består.
Propositionens förslag till förtidspensionering öppnar vägen för en positiv
samordning mellan sjukförsäkring och pensionering. Den bärande tanken
i denna samordning är att sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen
tillsammans skall utgöra ett enhetligt skydd mot inkomstbortfall
vid sjukdom och vid invaliditet, ett skydd utan vare sig luckor eller dubbelersättningar.
Inom detta skydd skall i princip sjukpenningförsäkringen
svara för sjukdomstiden och pensioneringen för tiden därefter. Som en
riktpunkt för tillämpningen har departementschefen uttalat, att utbyte av
sjukförsäkringsförmåner mot förtidspension inte skall göras, förrän själva
läkeprocessen avslutats och ett mera definitivt medicinskt tillstånd inträtt.
Rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig en gränsdragning på så sätt,
att förmånerna skall utgå från sjukförsäkringen, så länge den försäkrade är
sjuk, och från pensioneringen, i och med att sjukdomen övergått i invaliditet.
Men en sådan ordning låter sig svårligen genomföra, eftersom begreppen
sjukdom och invaliditet inte är entydiga; i synnerhet är den inbördes
avgränsningen mellan de båda begreppen vansklig. Man har därför i det
nya systemet sökt sig fram efter andra vägar. Genom att göra förmånerna
från sjukpenningförsäkringen och från pensioneringen i stort sett likvärdiga
har uppnåtts, att det för den försäkrade blir utan större betydelse,
från vilkendera försäkringen förmånerna utgår. Därigenom blir det av
mindre vikt att söka exakt fastställa, när en sjukdom övergått i invaliditet.
Samordningen mellan de båda försäkringarna gör de nuvarande reglerna
om viss sjukhjälpstid inom sjukpenningförsäkringen överflödiga. Därmed
kan också de båda invecklade och svårtillämpbara bestämmelserna om
sammanläggning av sjukperioder m. m. slopas. Som ett sammanfattande
omdöme om samordningen vill utskottet uttala, att den innefattar en elegant
lösning, som samtidigt ger en välkommen förbättring av skyddet för
dem som drabbas av långvarig sjukdom och invaliditet.
Enligt utskottets mening är en valfrihet att tillhöra endast endera tillläggssjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensioneringen icke förenlig
med den föreslagna samordningen. De som uttalar sig för en valfrihet att
tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen men ej tilläggspensioneringen synes
utgå från den nuvarande sjukpenningförsäkringen. Såsom torde fram
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967
gå av det ovan anförda, skiljer sig emellertid sjukpenningförsäkringen enligt
propositionens förslag från den nuvarande bl. a. så till vida, att den i
princip inte är avsedd att ge skydd vid invaliditet till följd av sjukdom. En
valfrihet av nämnda slag skulle medföra behov av två olika typer av obligatorisk
försäkring för tilläggssjukpenning, en för företagare, som står
utanför tilläggspensioneringen, och en för övriga försäkrade. Om däremot
rätten att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen men ej tilläggspensioneringen
skulle avse en sjukpenningförsäkring av den typ som innefattas
i propositionen, skulle denna få bygga på den vanskliga gränsdragningen
mellan sjukdom och invaliditet. Detta synes utskottet inte möjligt. Av samma
skäl är det omöjligt att medge tillhörighet enbart till tilläggspensioneringen.
Såsom framgår av vad departementschefen anfört, skulle en fristående
tilläggspensionering eller en fristående sjukpenningförsäkring,
som bygger på gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet, ge upphov
till tryck på de pensionsbeviljande organen att bevilja pension i fall, då detta
eljest inte skulle ha skett, respektive att dröja därmed längre än som normalt
skulle ha varit fallet.
Såsom skäl för motionsyrkandena har anförts att det bland företagarna
föreligger behov av valfrihet i förevarande hänseenden. Om därmed avses att
en företagare skulle ha behov av tilläggssjukpenningförsäkring men ej av
tilläggspensionering, är argumentet knappast bärande. Sjukpenningförsäkringen
är nämligen i huvudsak avsedd som ett skydd mot inkomstbortfall
vid kortvarig sjukdom samt vid sådan långvarig sjukdom som inte leder till
invaliditet. Däremot lämnar den ej skydd vid invaliditet eller vid försörjarens
bortgång. För utskottet ter det sig naturligt att förutsätta, att den
som anser sig själv kunna svara för långtidsskydd och familjeskydd också
bör kunna ordna korttidsskyddet på egen hand. I vart fall är det enligt utskottets
mening inte särskilt angeläget att det allmänna erbjuder ett försäkringsalternativ
med enbart korttidsskydd. Däremot har utskottet förståelse
för att en företagare bedömer sig vara i behov av långtids- och familjeskydd
men anser sig kunna avstå från korttidsskyddet. För dessa fall
innebär emellertid propositionens förslag om en förlängning av karenstiden
upp till 93 dagar ett godtagbart alternativ till motionsyrkandena om rätt
för företagare att deltaga enbart i tilläggspensioneringen. Det har också i
motionerna anförts, att många företagare saknar ekonomiska möjligheter
att tillhöra både tilläggssjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen.
Detta argument saknar enligt utskottets mening bärkraft, såvitt därmed
åsyftas den som anser sig kunna bära allenast avgifterna för tilläggspensioneringen.
Avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen kommer
nämligen för den som väljer den längsta karenstiden att nppgå till förhållandevis
blygsamma belopp. Av socialförsäkringskommittén har dessa
avgifter beräknats till 45 kr. om året vid en årlig förvärvsinkomst av 6 800—
8 400 kr. Vid en förvärvsinkomst av 14 000—16 000 kr. skulle motsvarande
avgifter vara 93 kr. och vid en förvärvsinkomst av 21 000 kr. och däröver
141 kr. Dessa belopp ligger sannolikt något i överkant, då kommittén utgått
från en grundsjukpenning om 4 kr.
På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet förevarande motionsyrkanden.
Utskottet behandlade vidare i utlåtandet väckta motioner med önskemål
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967
9
om valfrihet inom tilläggspensioneringen så till vida, att en företagare
skulle äga tillhöra denna försäkring endast i fråga om vissa delar av dess
skydd, nämligen förtids- och efterlevandeskyddet. Beträffande dessa motioner
anfördes följande.
Utskottet är medvetet om att många företagare inte har samma behov av
åldersskydd som övriga försäkrade och att i fråga om tilläggspensioneringen
en anslutning enbart till förtids- och familj epensioneringen skulle innebära
en lämplig lösning av deras individuella trygghetsproblem. En sådan
anordning skulle dessutom ha den fördelen att den inte rubbade samordningen
mellan tilläggssjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen.
Såsom departementschefen framhållit bryter emellertid en valfrihet av
detta slag mot den grundläggande konstruktionen inom tilläggspensioneringen.
Att bygga in en sådan valfrihet i systemet skulle därför med största
sannolikhet göra detta ohanterligt. I vart fall skulle reglerna bli synnerligen
komplicerade. Utskottet kan följaktligen inte biträda förvarande motionsyrkanden.
Dessutom behandlade utskottet motioner, i vilka det begärdes valfrihet
mellan olika pensionsnivåer inom tilläggspensioneringen. I denna del uttalade
utskottet.
Det är enligt utskottets mening icke möjligt att inom en obligatorisk,
hela folket omfattande försäkring, som bygger på fördelningsprincipen,
tillgodose individuella önskemål om försäkringens utformning utan att den
enkelhet som är en av systemets stora fördelar går förlorad. Utskottet avstyrker
därför förevarande motionsyrkanden.
Riksdagen godkände i de delar varom här är fråga andra lagutskottets
utlåtande.
Med tanke på de personer, som före den allmänna försäkringslagens tillkomst
anmält undantagande från tilläggspensioneringen, stadgades i lagen
om införande av försäkringslagen, att anmälan om undantagande kunde
före utgången av år 1962 återkallas med verkan fr. o. m. den 1 januari
1963. Anmälan som på så sätt återkallas skall inte påverka den försäkrades
rätt att i framtiden ånyo anmäla undantagande.
Åren 1963—1966 avslog riksdagen motionsyrkanden av i huvudsak samma
innebörd som de förevarande (L2U 1963:44, 1964:22, 1965:4, 1966:4).
Utskottet
Företagare och fria yrkesutövare omfattas i princip av den allmänna
försäkringen. Försäkrad som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning
kan emellertid anmäla undantagande från försäkringen för tillläggspension,
såvitt avser nämnda inkomst. Sådant undantagande får betydelse
även för sjukförsäkringen. Den som är undantagen från tilläggspensioneringen
får nämligen inte vara försäkrad för tilläggssjukpenning,
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967
i den mån denna grundas på inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Utträde från försäkringarna för tilläggspension och för tilläggssjukpenning
kan således ske endast med avseende på båda försäkringarna i
förening.
I förevarande motioner kritiseras sammankopplingen mellan tilläggspensioneringen
och tilläggssjukpenningen för företagare och fria yrkesutövare,
varjämte förordas att viss valfrihet inom tilläggspensioneringen
hör genomföras för dessa kategorier. Motionärerna hemställer om skyndsam
prövning och förslag i syfte att möjliggöra för företagare och fria yrkesutövare
att tillhöra försäkringen för tilläggssjukpenning enbart. Motionärerna
vill också att dessa kategorier skall få ökade valmöjligheter inom
tilläggspensioneringens ram.
De i motionerna upptagna problemen aktualiserades första gången år
1962 i samband med behandlingen av lagen om allmän försäkring. Frågan
har därefter återkommit varje år genom motioner. Riksdagen har vid samtliga
tillfällen avslagit motionerna.
Vid tidigare riksdagsbehandling har följande skäl anförts till stöd för
motionärernas ståndpunkt. De önskemål och behov, som från företagarnas
sida gör sig gällande i fråga om den allmänna försäkringen, är nära förknippade
med företagandets natur. Ett stort antal företagare har sålunda
under sin aktiva förvärvstid omfattande utgifter för investeringar och amorteringar,
vilka måste bestridas med löpande inkomster. Till följd härav
minskas dessa företagares ekonomiska möjligheter att ansluta sig till försäkringarna
i deras helhet. Samtidigt kan företagarnas behov av ålderspension
vara mindre än de anställdas, då det i rörelsen nedlagda kapitalet
i viss mån ger företagarna trygghet på ålderns dagar. Den ordning som råder
beträffande företagarnas anslutning till den allmänna försäkringen kan
inte anses helt tillfredsställande. Försäkringssystemet är avsett för alla
medborgare. Systemet ställer emellertid vissa grupper i samhället inför
valet att antingen anta en anslutningsform, som inte svarar mot deras faktiska
behov, eller avstå från delar av systemet. Även ur samhällets synpunkt
är det angeläget att detta förhållande rättas till.
Mot förslag av den art som framförs i motionerna har tidigare invänts
att samordningen mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen skulle
rubbas samt att systemet skulle bli svåradministrerat.
Vid prövning av förevarande ärende har utskottet funnit att de invändningar
om samordning och administration, som kan göras, inte bör tillmätas
avgörande vikt. Utskottet ansluter sig i stället till de skäl som vid
tidigare riksdagsbehandlingar redovisats för bifall till motionsförslagen.
Enligt utskottets mening bör sålunda företagare och fria yrkesutövare få
möjlighet att ansluta sig till försäkringen för tilläggssjukpenning utan att
samtidigt behöva tillhöra tilläggspensioneringen. Även inom tilläggspensio
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967
11
neringens ram bör viss valfrihet för företagare genomföras. Företagare bör
få möjlighet att begränsa sin anslutning till pensioneringen till att omfatta
endast förtids- och efterlevandeskyddet. Det bör också stå öppet för dem att
välja en lägre pensionsnivå än den nuvarande i fråga om ålderspensionen.
Utskottet anser alltså att riksdagen bör ompröva sin tidigare inställning
till de i motionerna framförda förslagen och får därför hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1:28 och
11:41, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
rörande ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter.
Stockholm den 28 februari 1967
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, herrar Lars Larsson,
Hiibinette*, fru Hamrin-Thorell, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson
och Kilsmo*;
från andra kammaren: herr Rimmerfors*, fru Ekendahl, herr Bengtsson
i Varberg, fröken Sandell, herrar Fredriksson, Gomér, Jonsson och
Åkerlind.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering
Reservation
av herr Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson, fru Nilsson, fru Ekendahl,
herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell och herr Fredriksson,
vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 10 med orden »Vid
tidigare» och slutar med orden »därför hemställa» bort ersättas med text
av följande lydelse:
»Vid frågans behandling år 1962 anförde andra lagutskottet att eu valfrihet
att tillhöra endast endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tillläggspensioneringen
icke var förenlig med den samordning mellan sjukförsäkringen
och pensioneringen som avsågs med lagen om allmän försäkring.
En valfrihet att tillhöra sjukpenningförsäkringen men inte tilläggspensio
-
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1967
neringen skulle medföra behov av två olika typer av obligatorisk försäkring
för tilläggssjukpenning, en för företagare, som stod utanför tilläggspensioneringen,
och en för övriga försäkrade. Om däremot rätten att tillhöra
försäkringen för tilläggssjukpenning men ej tilläggspensioneringen
skulle avse en sjukpenningförsäkring av den typ, som innefattades i förslaget
till lag om allmän försäkring, skulle denna få bygga på den vanskliga
gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet. Detta syntes utskottet
inte möjligt. Utskottet framhöll därjämte, att en fristående sjukpenningförsäkring,
som byggde på gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet,
skulle ge upphov till tryck på de pensionsbeviljande organen
att dröja med att bevilja pension längre än som normalt skulle ha varit
fallet. Dessutom påpekade utskottet, att den som ansåg sig själv kunna
svara för långtidsskydd också borde kunna ordna lcorttidsskyddet på egen
hand. Beträffande ökade valmöjligheter vid anslutning till tilläggspensioneringen
uttalade utskottet, att rätt till anslutning till enbart förtids- och
efterlevandeskyddet skulle innebära en lämplig lösning av företagarnas individuella
trygghetsproblem. En valfrihet av detta slag skulle emellertid
bryta mot den grundläggande konstruktionen inom tilläggspensioneringen.
Att bygga in en sådan valfrihet i systemet skulle därför med största sannolikhet
göra detta ohanterligt. I vart fall skulle reglerna bli synnerligen
komplicerade. Beträffande valfrihet mellan olika pensionsnivåer inom tillläggspensioneringen
framhöll utskottet, att det inte var möjligt att inom en
obligatorisk, hela folket omfattande försäkring, som byggde på fördelningsprincipen,
tillgodose individuella önskemål utan att den enkelhet som var
en av systemets stora fördelar gick förlorad.
Utskottet anser att de skäl som år 1962 framfördes mot den av motionärerna
föreslagna valfriheten och som riksdagen varje år sedan dess vidhållit
alltjämt är bärande. Motionerna bör således avslås.»
b) att utskottet bort hemställa,
»att förevarande motioner, 1:28 och 11:41, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»
KL BeckmansTryckerlerAB-Stockholm 9334 67