Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1967
1
Nr 47
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning till arbetsgivare
för anmälan till allmän försäkringskassa.
Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 1:356 av herr Lundberg och herr Nilsson,
Yngve, samt nr 11:443 av herrar Nilsson i Bästekille och Hedin.
1 motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att lagen om allmän
försäkring ändras så, att försäkringskassorna får möjlighet att utge ersättning
till arbetsgivare som med kassan träffar överenskommelse om
sjuk- och friskanmälan för kassans räkning, och att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext».
Beträffande de skäl motionärerna anför till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 1:356.
Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från riksförsäkringsverket. Vidare
har Försäkringskasseförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen på utskottets
begäran yttrat sig över motionerna.
Gällande bestämmelser m.m.
De allmänna försäkringskassornas verksamhet
De allmänna försäkringskassorna har konstruerats som självständiga
juridiska personer. Inom sjukförsäkringen har de ställning av försäkringsgivare
med eget ekonomiskt ansvar för försäkringsrörelsen. I 18
kap. lagen om allmän försäkring meddelas grundläggande bestämmelser
rörande kassorna och deras verksamhet. Allmän försäkringskassa får ej
bedriva annan verksamhet än som angives i lagen eller i bestämmelser som
utfärdats med stöd av densamma (5 §). För försäkringskassas förbindelser
häftar endast kassans tillgångar. Utan riksförsäkringsverkets medgivande
lar allmän försäkringskassa ej överlåta eller med inteckning för gäld belasta
fast egendom och ej heller upptaga, övertaga eller ikläda sig ansvar
för lån eller åtaga sig annan förpliktelse, såvida ej denna har omedelbart
sammanhang med kassans verksamhet (4 §). Riksförsäkringsverket (RFV)
utövar tillsyn över de allmänna försäkringskassorna. Dessa skall ställa sig
verkets anvisningar till efterrättelse (2 §).
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 47
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1967
Försäkringskassornas sjukkontroll
Enligt lagen om allmän försäkring utgår sjukpenning vid sjukdom som
förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. För den
dag då sjukdomsfallet inträffade utgår sjukpenning endast om den försäkrade
på grund av sjukdomen gått miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa.
Sjukpenning må ej utgivas för tid, innan anmälan om
sjukdomsfallet gjorts hos den allmänna försäkringskassan, där ej hinder
mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning
bör utgå (3 kap. 10 §). Oriktiga uppgifter från den som är berättigad
till ersättning enligt lagen kan medföra indragning eller nedsättning av
ersättningen samt återbetalningsskyldighet. Försäkringskassorna måste ofta
ta kontakt med arbetsgivare för kontroll av de anställdas bortovaro från
arbetet. Arbetsgivarna är underkastade en allmän skyldighet att till försäkringskassa
lämna uppgift för namngiven person rörande förhållanden
som är av betydelse för lagens tillämpning och är sålunda skyldig att
medverka vid bl.a. sådan kontroll (20 kap. 9 §). Vid underlåtenhet att
lämna begärda uppgifter kan böter, högst 100 kr., ådömas.
Riksförsäkringsverket behandlar i ett den 20 december 1966 utfärdat
cirkulär (nr 19/1966) frågan om sjukkontrollen efter sjukförsäkringsreformens
ikraftträdande den 1 januari 1967. I cirkuläret anföres, att reformen
kan antas medföra ett ökat behov av närmare kontakt med sjukfallen
och att försäkringskassorna för detta ändamål måste intensifiera
sjukkontrollverksamheten. Sjukkontroll definieras som åtgärder vilka försäkringskassa
vidtar för att få underlag för en riktig utbetalning av sjukpenning.
De åtgärder som i detta hänseende främst bör komma i fråga
är bl.a. förfrågan hos arbetsgivare samt överenskommelse med vissa arbetsgivare
om sjuk- och friskanmälan genom arbetsgivarens försorg. Beträffande
förfrågan hos arbetsgivare anför RFV bl.a. att förfrågan helst
bör ske skriftligen. Kontroll av frånvarotid från arbetet bör ske stickprovsvis.
När det gäller omfattningen av denna stickprovskontroll kan helt
allmänt sägas att den i flertalet kassor bör ske i betydligt större utsträckning
än tidigare. Som regel bör kontrollen omfatta minst tio procent av
samtliga sjukpenningfall. Utöver kontrollen av frånvarotid bör kontroll
ske av uppgifter som har betydelse för tillämpningen av den s.k. fridagsregeln.
RFV framhåller, att nu angivna kontrollmetod, som sker med användande
av särskilda blanketter, inte skall ske i fall där överenskommelse
träffats om sjuk- och friskanmälan genom arbetsgivarens försorg.
Överenskommelse med vissa arbetsgivare om sjuk- och friskanmälan genom
arbetsgivarens försorg
Ovannämnda cirkulär innehåller närmare anvisningar rörande här avsedda
överenskommelser. RFV rekommenderar försäkringskassorna att från
såväl kontroll- och rationaliseringssynpunkt för kassorna som ser
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1967
3
vicesynpunkt för de försäkrade träffa överenskommelse med sådan arbetsgivare,
som har ordnad personalredovisning om att arbetsgivaren skall
ta emot sjuk- och friskanmälan från sina anställda i egenskap av ombud
för kassan och vidarebefordra anmälningarna till kassan. Vid cirkuläret har
fogats formulär till sådan överenskommelse som här avses. RFV framhåller,
att arbetsgivare bör göras uppmärksamma på att de, innan avtal
slutes, bör samråda med de anställdas lokala fackliga organisationer. Vidare
anföres, att det också bör klargöras att de anställda måste göra sjukanmälan
till kassan, när arbetsgivaren på grund av att företaget är stängt
saknar möjlighet att mottaga sådan anmälan. I fall då anställd gjort
sjukanmälan direkt till kassan, skall kassan underrätta arbetsgivaren om
tidpunkten för den anställdes sjukanmälan till kassan, om av sjukanmälan
från arbetsgivaren framgår att sjukanmälan till denne gjorts vid en senare
tidpunkt. Den kontakt som erhålles med arbetsgivare, vilken slutit avtal
med kassan, bör även i övrigt utnyttjas vid kassornas kontrollverksamhet,
t.ex. vid planeringen av extern sjukkontroll.
I det följande återges ingressen samt vissa av de punkter, som upptagits
i det formulär till överenskommelse, som upprättats av RFV:
Överenskommelse
I syfte att undvika att de anställda skall behöva göra sjuk- och friskanmälan
till både försäkringskassan och arbetsgivaren har mellan---— —
allmänna försäkringskassa (nedan kallad kassan) och-----(ne
dan
kallad arbetsgivaren) följande överenskommelse träffats.
1. Kassan befullmäktigar arbetsgivaren att i sitt ställe mottaga sjuk- och
friskanmälan från samtliga hos honom anställda, som är sjukpenningförsäkrade
i kassan.
Dagen för den anställdes sjukanmälan till arbetsgivaren skall räknas
som sjukanmälningsdag till kassan.
2. Sjuk- och friskanmälan vidarebefordras till kassan av arbetsgivaren.
6. Den anställde har att tillse att läkarintyg kommer kassan till handa när
sådant intyg erfordras.
8. Under tid, då arbetsgivaren har stängt och inte har särskild anordning
för mottagande av sjukanmälan från anställd, är denne oförhindrad att göra
sjukanmälan direkt till kassan.
9. Överenskommelsen träder i kraft den-----och gäller tills vidare.
Överenskommelsen upphör att gälla tre månader efter uppsägning.
Formuläret innehåller icke någon klausul om ersättning till arbetsgivaren
för dennes åtagande.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 47
4
Andra lagutskottets utlåtande nr i7 år 1967
Viss tidigare riksdagsbehandling
Såsom framgår av föregående avsnitt avser förevarande motioner frågan
om ersättning till arbetsgivare för uppgifter som lämnas efter frivilligt
åtagande. Frågan om ersättning då det föreligger uppgifts- eller uppbördsskyldighet
till det allmänna för arbetsgivaren har upprepade gånger varit
föremål för riksdagens prövning.
Vid 1965 års riksdag begärdes i motionerna 1:346 och 11:416 utredning
och förslag dels beträffande samordning och förenkling av de uppgifts- och
uppbördsskyldigheter, som av det allmänna ålägges företagen, dels ock om
bestämmelser genom vilka arbetsgivare skulle medges rätt till ersättning
för de uppbörds- och uppgiftsskyldigheter, till det allmänna, vilka dittills
icke varit ersättningsgrundande. Allmänna beredningsutskottet, vars utlåtande
(nr 30) godkändes av riksdagen, tillstyrkte motionerna i vad avsåg
samordning och förenkling av uppgifts- och uppbördsskyldigheten medan
utskottet inte fann skäl för bifall till motionerna i övrigt. I sistnämnda hänseende
anförde utskottet, att företagarnas skyldighet att lämna uppgifter i
princip icke avviker från den skyldighet i detta hänseende som i dagens samhälle
i stor utsträckning åvilar varje medborgare utan att ersättning utgår.
Utskottet kunde därför inte ansluta sig till motionärernas förslag om ersättning
för uppgiftsskyldigheten. I fråga om åligganden med uppbörd av
skatt erinrade utskottet om att ersättning redan utgår för uppbörd av
varuskatt. Vidare framhölls att även i fråga om källskatt en viss ersättning
kan sägas utgå genom att företagen äger under viss tid disponera och tillgodogöra
sig ränta å innehållna skattemedel.
I motioner till såväl 1966 års riksdag som till innevarande års riksdag
har framställts likartade yrkanden som det år 1965 framställda yrkandet
om rätt för arbetsgivarna till ersättning för uppgifts- och uppbördsskyldigheten.
Allmänna beredningsutskottet anförde i sina av riksdagen godkända
utlåtanden (1966:10 och 1967:4) att såvitt utskottet kunnat finna
hade under den tid som förflutit sedan frågan sist prövades av riksdagen
icke förekommit något som borde föranleda ett ändrat ställningstagande.
Utskottet erinrade i sitt i år avgivna utlåtande även om att det pågående
arbetet med rationalisering av skattesystemet och skatteadministrationen
kan komma att medföra lättnader i arbetsgivarnas åligganden.
Remissyttrandena
Riksförsäkringsverket anför efter en redogörelse för vissa hithörande
bestämmelser i lagen om allmän försäkring följande.
För att uppnå en effektivisering av försäkringskassornas kontrollverksamhet
genom samordning med den kontroll rörande frånvaro, som det
är i arbetsgivarnas eget intresse att utöva, har det under senare år förekommit
att kassor sökt intressera större företag att för de anställdas räk
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1967
5
ning ombesörja sjuk- och friskanmälningar till kassan, och åtskilliga överenskommelser
av denna innebörd har träffats. Sådana anordningar har förutom
för kassorna och de anställda medfört åtskilliga fördelar för företagen.
Dessa har sålunda erhållit en snabbare och fullständigare rapportering av
frånvaro från arbetet på grund av sjukdom, och även en minskad tendens
till olovlig frånvaro torde ha konstaterats. Vidare har antalet utredningar
på grund av särskilda förfrågningar från kassorna avsevärt minskat. Någon
särskild ersättning till företagen för det merarbete, som dylika åtaganden
medfört, har i allmänhet ej ifrågasatts och har inte förekommit.
Riksförsäkringsverket redogör härefter för innehållet i dess ovannämnda
cirkulär av den 20 december 1966 samt fortsätter.
Som av det anförda framgår innebär verkets rekommendation i princip
ingen ändring i vad som redan förut tillämpats av en del kassor utom
däri, att i standardformuläret för överenskommelse arbetsgivarens handhavande
formellt grundats på en av kassan i överenskommelsen lämnad
fullmakt. Denna konstruktion har medfört, att verket ansett sig kunna
medge att dagen för den anställdes sjukanmälan till arbetsgivaren räknas
som sjukanmälningsdag till kassan.
Lagen om allmän försäkring torde i och för sig inte lägga hinder i vägen
för ersättningar i viss utsträckning från försäkringskassa till arbetsgivare
för arbete som denne utför för kassans räkning. Rörande de för- och
nackdelar, som för arbetsgivare och anställda resp. sjukförsäkringens administration
kan vara förenade med att sjuk- och friskanmälningar görs
till arbetsgivaren i stället för till försäkringskassan, föreligger emellertid
efter sjukpenningreformens genomförande ännu inte sådana erfarenheter,
att man kan bilda sig någon uppfattning om hur stor en eventuell ersättning
till arbetsgivaren borde vara. Innan sådana erfarenheter vunnits
saknas enligt verkets mening anledning att utge ersättning av förevarande
slag.
Försäkringskasseförbundet yttrar följande.
Systemet med sjuk- och friskanmälan genom arbetsgivares medverkan
har tillämpats på många håll alltsedan den allmänna sjukförsäkringens
genomförande år 1955. Fördelarna med ett sådan system var för arbetsgivarna,
att de därigenom bl.a. fick uppgift om de anställdas sjukpenningdagar
för beräknande av sjuklön och semesterunderlag, för de anställda
medförde det ett förenklat anmälningsförfarande, eftersom anmälan eljest
måste göras till såväl försäkringskassa som arbetsgivare, och för kassorna
innebar denna ordning att de inte behövde administrativt belastas av de fall
som avslutades under den intill 1 januari 1967 gällande 3-dagars karenstiden.
Ett relativt stort antal överenskommelser av här nämnt slag har
träffats under årens lopp.
Genomförandet av lagändringen den 1 januari 1967 medförde, att vissa
kassor måste företa en översyn av sina sjukanmälningsrutiner. Bl.a. har
nu kassorna allmänt installerat bandspelare för mottagning av sjukanmälningar
under icke kontorstid och har därmed utrustning för att ta emot
samtliga sjukanmälningar från sina försäkrade. Lagändringen har dessutom
medfört, att den administrativa vinst kassorna tidigare hade av överenskommelser
med arbetsgivare om sjuk- och friskanmälan till största
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1967
delen bortfallit i och med att sjukpenning som regel skall utgå från och med
dagen efter insjuknandedagen.
Det har dock ansetts värdefullt, inte minst ur kontrollsynpunkt, att
även framdeles upprätthålla de goda kontakter, som skapats mellan försäkringskassorna
och arbetsgivarna, varför riksförsäkringsverket rekommenderat
kassorna att även fortsättningsvis träffa överenskommelser av
här aktuellt slag. Enligt vad förbundet erfarit från försäkringskassorna har
inte heller några betänkligheter från de enskilda arbetsgivarna framförts
vid förnyandet av överenskommelserna vid årsskiftet. De administrativa
kostnaderna för arbetsgivarna torde även uppgå till relativt blygsamma
belopp.
Enligt förbundets uppfattning vore det också ur principiell synpunkt
mindre lämpligt att tillskapa en sådan ordning, som motionärerna föreslår,
att ersättning skall kunna utgå till arbetsgivare för kostnader för
sådan administration, som enligt lagen åvilar försäkringskassorna. Konsekvenserna
av en sådan lagstiftning är svåra att i förväg överblicka.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att behovet av kontrollåtgärder
från försäkringskassornas sida ökat genom sjukförsäkringsreformen.
Härefter anför föreningen följande.
Liksom hittills måste försäkringskassornas kontroll huvudsakligen ske
genom förfrågningar hos arbetsgivarna. Det är därför naturligt att kassorna
funnit det angeläget att få till stånd samarbetsöverenskommelser av
det slag, som behandlas i motionerna och som innebär att företaget åtar
sig att för kassans räkning mottaga sjuk- och friskanmälningar av de
anställda. Riksförsäkringsverket har rekommenderat försäkringskassorna
att söka träffa sådana överenskommelser med arbetsgivare, som har ordnad
personalredovisning.
Den anställde är skyldig att snarast möjligt meddela arbetsgivaren frånvaro
på grund av sjukdom. Trots detta har arbetsgivaren intresse av att
erhålla information om den anställde gjort sjukanmälan till försäkringskassan
och i så fall tidpunkten för detta. Arbetsgivaren har bl.a. möjlighet
att för utbetalning av sjuklön och semesterlön begära att den anställde
uppvisar intyg från försäkringskassan. Ett sådant intygsförfarande — som
hittills endast torde ha tillämpats i begränsad utsträckning — har aktualiserats
i samband med de nya sjukpenningreglerna. Med hänsyn till det
omfattande administrativa merarbete och de ökade kostnader, som försäkringskassorna
skulle åsamkas, har föreningen under förhandenvarande
omständigheter avstått från att generellt rekommendera företagen att kräva
sådana intyg. Föreningen har undersökt möjligheterna att på andra vägar
nå ett effektivt — men för ingendera parten alltför betungande — informationsutbyte
mellan försäkringskassa och företag. Föreningens överväganden
har främst gällt den i motionerna behandlade typen av överenskommelser.
Som motionärerna påpekar har systemet med central sjukanmälan
via arbetsgivaren fördelar även för denne även om de största fördelarna
kommer försäkringskassan till godo.
Företag, som åtagit sig att ombesörja sjuk- och friskanmälningar, får
räkna med jämförelsevis höga kostnader. Föreningen har därför ansett
det angeläget att få till stånd en kostnadsfördelning, som beaktar både
företagets och försäkringskassans intresse av samarbetet. Under hösten
1966 fördes överläggningar mellan föreningen och riksförsäkringsverket,
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1967
7
dock utan att leda till positivt resultat. Tveksamhet beträffande kassornas
rätt att utge sådan ersättning till företagen torde härvid ha varit avgörande.
I samband med nämnda överläggningar gjorde föreningen -— på grundval
av kontakter med ett antal företag som träffat överenskommelser — en
överslagsmässig kalkyl beträffande företagens självkostnader. Dessa beräknades
för innevarande år komma att i genomsnitt uppgå till drygt 10 kr.
per anställd och år. Till detta kommer närmare 2 000 kr. i engångskostnader
för inköp och installation av den apparatur, som krävs för telefonmottagning
på icke arbetstid (utan sådan telefonmottagning kommer med
de nya bestämmelserna en stor del av sjukanmälningarna att gå direkt till
försäkringskassan, vilket medför att företagen icke kan tillgodogöra sig
de viktigaste fördelar som samarbetet erbjuder). Vid överläggningarna
begärde föreningen, att riksförsäkringsverket skulle rekommendera kassorna
att dels bekosta apparatur för telefonmottagning, dels ersätta cirka
halva kostnaden för företagets administrativa merarbete, varvid ersättningen
dock borde utgå efter generella grunder och baseras på en genomsnittlig
beräkning av kostnaden per årsanställd. En sådan kostnadsfördelning måste
anses fullt skälig. Möjligheterna att erhålla en viss ersättning från kassorna
kan också förutsättas medföra att ett ökat antal företag skulle vara
villiga att ingå överenskommelser av angivet slag.
Utskottet
Vid årsskiftet trädde väsentliga ändringar i kraft inom sjukförsäkringslagstiftningen.
Ändringarna innebar att karensdagarna slopades,
sjukpenningskalan utbyggdes och sjukpenningbeloppen höjdes. Riksförsäkringsverket
har rekommenderat försäkringskassorna att i anslutning
till den företagna utbyggnaden av försäkringen intensifiera sjukkontrollen.
Bland de former som därvid särskilt bör uppmärksammas
är förfrågan hos arbetsgivare om anställdas frånvarotid från arbetet.
Arbetsgivaren är enligt lagen om allmän försäkring skyldig att till försäkringskassa
lämna uppgift för namngiven person rörande förhållanden
som är av betydelse för lagens tillämpning och är således skyldig att
medverka vid sådan kontroll. Utöver nu angivna kontrollmetod rekommenderar
riksförsäkringsverket kassorna att — från såväl kontrolloch
rationaliseringssynpunkt för kassorna som från servicesynpunkt
för de försäkrade — träffa överenskommelse med arbetsgivare, som har
ordnad personalredovisning, att arbetsgivaren i egenskap av ombud för
kassan skall ta emot sjuk- och friskanmälan från de anställda och vidarebefordra
anmälningarna till kassan. Riksförsäkringsverket tillhandahåller
formulär till sådan överenskommelse. Formuläret innehåller bl. a.
anvisningar om att dagen för den anställdes sjukanmälan till arbetsgivaren
räknas som sjukanmälningsdag till kassan, att den anställde
själv har att tillse att läkarintyg kommer kassan till handa när sådant
intyg erfordras samt att under tid, då arbetsgivaren har stängt och inte
har särskild anordning för mottagande av sjukanmälan från anställd,
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1967
denne är oförhindrad att göra sjukanmälan direkt till kassan. I formuläret
förutsättes att eventuell överenskommelse löper med en uppsägningstid
av tre månader. Bestämmelser om ersättning till arbetsgivaren
för dennes åtagande saknas.
Motionärerna anför, att det inte varit möjligt för arbetsgivare att
erhålla ersättning för det arbete de åtar sig enligt ovan angivna överenskommelser.
Det är därför förståeligt att många arbetsgivare tvekar att
träffa nya överenskommelser eller att förnya sådana som träffats tidigare.
Anledningen till att arbetsgivarna hittills inte kunnat få någon ersättning
från försäkringskassorna är enligt uppgift att lagen om allmän
försäkring lägger hinder i vägen härför. Motionärerna anser att detta
hinder bör undanröjas genom lagändring. De förordar att ersättning
skall kunna utgå med visst enhetligt belopp per årsanställd som är sjukpenningförsäkrad
i vederbörande kassa.
Lagen om allmän försäkring hindrar inte, att allmän försäkringskassa
lämnar ersättning för arbetsuppgift som arbetsgivare utför för
kassans räkning. Frågan huruvida ersättning skall utgå måste uppenbarligen
bedömas med utgångspunkt från förhållandena i de enskilda
fallen. Bland de omständigheter som vid en sådan bedömning kan vara
av betydelse må framhållas omfattningen av arbetsgivarens åtagande och
den omläggning av arbetsgivarens rutiner som kan erfordras. Vid bedömningen
måste också beaktas att systemet med sjuk- och friskanmälan
genom arbetsgivaren medför fördelar även för arbetsgivaren genom att,
som riksförsäkringsverket påpekat, denne erhåller en snabbare och fullständigare
rapportering av de anställdas frånvaro på grund av sjukdom.
Vidare kan särskilda förfrågningar från försäkringskassan rörande sjukanmälda
minskas. I sammanhanget bör även tas hänsyn till att sjukoch
friskanmälan genom arbetsgivarens försorg är att se som en serviceåtgärd
från arbetsgivaren gentemot de anställda.
Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat motionerna. Något
initiativ från riksdagens sida synes enligt utskottets mening inte vara
erforderligt i anledning av dessa.
Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motioner, 1: 356 och II: 443, inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 maj 1967
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1967
9
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Lars Larsson, Hubinette, fru
Nilsson, herrar Eric Carlsson, Wanhainen, Erik Filip Petersson och
Wirtén;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,
Gustavsson i Alvesta, fröken Wetterström, fröken Sandell, herr Johansson
i Södertälje, fru Svensson och fru Skantz.