Andra lagutskottets utlåtande nr 39 är 1967
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av väckta motioner om pensionering av
äldre friställd arbetskraft m. m.
Andra lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta till lagutskott
hänvisade motioner:
1) de likalydande motionerna 1:30 av herr Werner och 11:39 av herr
Andersson i Luleå in. fl.;
2) de likalydande motionerna 1:31 av herr Werner och 11:38 av herr
Andersson i Luleå m. fl.;
3) de likalydande motionerna I: 351 av herr Carlsson, Eric, och herr Svanström
samt II: 438 av herr Gustavsson i Alvesta;
4) de likalydande motionerna I: 352 av herr Dahlén m. fl. och II: 446 av
herr Ohlin m. fl.;
5) de likalydande motionerna 1:353 av herr Jansson, Paul, in. fl. samt
II: 436 av herr Blomkvist m. fl.;
6) de likalydande motionerna I: 443 av herr Gei jer, Arne, och herr Johansson,
Knut, samt II: 557 av fru Ekendahl och herr Hagnell.
Motionerna 1)—5) har behandlats i sin helhet. Motionerna 6) har behandlats
endast såvitt angår förtidspensionering. Beträffande övriga delar av
motionerna hänvisas till utskottets utlåtande 1967: 38.
Motionerna
Motionerna I: 30 av herr Werner och 11: 39 av herr Andersson i Luleå m. fl.
1 motionerna yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om skyndsam utredning i samråd med arbetsmarknadens partorganisationer
angående sänkt pensionsålder till förslagsvis 65 år för grupper inom
fysiskt och psykiskt påfrestande samt hälsovådliga yrken.»
Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i motionen II: 39.
Motionerna I: 31 av herr Werner och II: 38 av herr Andersson i Luleå in. fl.
I motionerna yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om att de i denna motion behandlade frågorna rörande trygghet till sysselsättning,
inkomst och försörjning för den äldre arbetskraften skyndsamt
utredes.»
I—0100557 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 39
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
I motionerna anförs att särskilda svårigheter uppstått för den äldre arbetskraften
på grund av allt högre arbetstempo och särskilda svårigheter vid
företagsnedläggningar. Motionärerna anser det därför motiverat med särskilda
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I motionerna behandlas den kategori
äldre arbetstagare vars arbetsförmåga avtagit men som inte direkt är
sjuka och uppfyller villkoren för förtidspensionering. Motionärerna önskar
ändra bestämmelserna för förtida pensionsuttag i den allmänna pensioneringen
så att reduktion av pensionsbeloppen upphör när pensionären fyllt
67 år. De vill också ha en översyn av bedömningsgrunderna för förtidspensioneringen
och en översyn av ersättningsbeloppen.
Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motionen II: 38.
Motionerna I: 351 av herr Carlsson, Eric, och herr Svanström samt II: 438
av herr Gustavsson i Alvesta
I motionen yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om parlamentarisk utredning av frågan om sänkt folkpensionsålder.»
I motionen framhålles att tjänstemän ofta har en pensionsålder av 65 år
eller lägre medan kroppsarbetare med ofta tungt arbete pensioneras vid
67 år. Detta anser motionärerna felaktigt. Även arbetsmarknadsskäl — den
äldre arbetskraftens svårigheter att vid friställning få arbete — talar enligt
motionärerna för en sänkt pensionsålder.
Beträffande motionernas motivering i övrigt hänvisas till motionen I: 351.
Motionerna 1: 352 av herr Dahlén in. fl. och II: 446 av herr Ohlin m. fl.
I motionerna yrkas »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära skyndsam utredning angående möjligheterna att införa ändrade
regler för rätt till förtidspension, innebärande att sådan pension efter prövning
kan beviljas äldre personer som en sista utväg när det visat sig omöjligt
att lösa deras försörjningsproblem genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
»
Motionärerna framhåller att förtidspension enligt gällande regler kan
beviljas endast om medicinska skäl föreligger. Förtidspension bör enligt
motionärernas mening kunna beviljas även när bristande försörjningsförmåga
har annan orsak.
Motiveringen för motionsyrkandet är intagen i motionen II: 367.
Motionerna I: 353 av herr Jansson, Paul, m. fl. och II: 436 av herr Blomkvist
m. fl.
I motionerna yrkas, att riksdagen måtte besluta »att hos Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam utredning rörande förtidspension inom ramen för
allmänna försäkringen av den äldre arbetskraft, som friställs vid driftinskränkningar
och företagsnedläggelser.»
Motionärerna anser att äldre arbetskraft som inte genom samhällets och
näringslivets försorg kan beredas fortsatt sysselsättning bör få förtidspension
från den allmänna försäkringen. Ersättning för arbetslöshetsförsäk
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
3
ring, socialhjälp eller liknande är enligt motionärerna inte ett »rättvist svar
till de äldre för deras insatser».
Beträffande de skäl motionärerna i övrigt anfört hänvisas till motionen
I: 353.
Motionerna I: -M3 av herr Geijer, Arne, och herr Johansson, Knut, samt II:
557 av fru Ekendahl
I motionerna yrkas »att riksdagen i en skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om en utredning för översyn av socialförsäkringssystemet».
Motionärerna begär en väsentlig utbyggnad av förtidspensioneringen. Man
vill ha mildare bedömning av de medicinska skälen och starkare hänsynstagande
till vederbörandes möjligheter på arbetsmarknaden. Särskilt gäller
detta för den äldre friställda arbetskraften. Äldre människor med dålig
utbildning och stark anknytning till en ort har ofta starkt begränsade möjligheter
att byta arbete. Denna grupp människor måste beaktas vid en
reformering av socialförsäkringssystemet.
Beträffande de skäl motionärerna i övrigt anfört hänvisas till motionen
1: 443.
Gällande bestämmelser m. m.
Sänkning av folkpensionsåldern
Ålderspension från folkpensioneringen utgår i princip fr.o.m. den månad
varunder den försäkrade fyller 67 år. Pensionsåldern 67 år har gällt sedan
1914. I prop. 1958: 55 med principförslag om förbättrad pensionering och i
prop. 1959: 100 med förslag om allmän tilläggspension diskuterades möjligheten
att vid sidan om förtida uttag bereda personer, som måste dra sig
tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67 års ålder även
i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Frågan hänsköts till
1958 års socialförsäkringskommitté. Vid 1959 års riksdag behandlades dessutom
motioner om sänkt pensionsålder för gruvarbetare och en allmän
sänkning av pensionsåldern till 60 år för kvinnor och 65 år för män. Biksdagen
avslog motionerna om en allmän sänkning av pensionsåldern men
förordade utredning beträffande möjligheterna att för yrkesgrupper med
tungt och hälsofarligt arbete erhålla oreducerad ålderspension före 67 års
ålder (SäU 1959: 1).
1958 års socialförsäkringskommitté behandlade frågan om pensionsåldern
i sitt år 1961 avgivna betänkande (SOU 1961:29). Utredningen anförde.
Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rättvisa
de olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett
och samma yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och förändras
på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbets
2—0100557
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 39
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
tagarna skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte
sällan förekomma att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom
loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbetstagare
vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller
utom yrket. Man kan vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna
reagerar individuellt mycket olika inför arbetslivets påfrestningar.
De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pensionsskydd
före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall kan erhallas från
förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag
föreligger för både här nämnda och andra grupper anställda. I dylika fall
erfordras en kompletterande försörjning i en eller annan form för utfyllande
av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångsålder
som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta
behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt tillgodoses
inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts
må nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra
behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensioneringens
administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande
individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid fullgjort
arbetsinsatser inom yrken med lägre pensionsålder i sådan omfattning,
att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan
framhållas, att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering
som folkpensioneringen giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd.
Om för vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för
övriga medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna.
En sådan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och
svårligen inom tilläggspensioneringen.
Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfattningen
att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna
pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning.
Vid 1961 års riksdag aktualiserades på nytt de år 1959 framställda motionskraven
om generell sänkning av pensionsåldern och om sänkning av
pensionsåldern för personer med tungt och hälsofarligt arbete. Motionerna
avvisades med hänvisning till den väntade propositionen på grundval av
socialförsäkringskommitténs betänkande (L2U 1961: 56).
I prop. 1962: 90 med förslag till lag om allmän försäkring anslöt sig
föredragande departementschefen till socialförsäkringskommitténs resonemang
beträffande differentierad pensionsålder för vissa yrkesgrupper och
uttalade att avtalsvägen i första hand borde prövas.
Vid behandlingen av propositionen framhöll andra lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1962: 27.
Enligt utskottets uppfattning talar såväl principiella som praktiska skäl
mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som innebär oreducerad
ålderspension före 67 år till vissa grupper. Visserligen kan det föreligga
behöv av en lägre pensionsålder bl. a. för dem som är sysselsatta med
tungt och hälsofarligt arbete. Men det kan inte anses tilltalande att tillgodose
dessa behov genom att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda
grupper stadga en lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferen
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 5
tiering infördes, skulle nämligen i så fall den merkostnad som skulle föranledas
av den lägre pensionsåldern inom vissa branscher få bäras av
produktionen i dess helhet. För utskottet ter det sig mera naturligt, att
merkostnaden får belasta ifrågavarande delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering
åter skulle otvivelaktigt medföra betydande komplikationer
för administrationen. Härtill kommer det vanskliga problemet att rättvist
utvälja de grupper som skulle vara berättigade till lägre pensionsålder.
Ännu svårare skulle det säkerligen ställa sig att utforma godtagbara och
administrativt användbara bestämmelser om de närmare förutsättningarna
för att de enskilda försäkrade skulle komma i åtnjutande av den särskilda
förmånen. Härvid är särskilt att märka de svårigheter som ligger i det förhållandet
att åtskilliga förvärvsarbetande byter sysselsättning och anställning
ett flertal gånger under sitt liv. De anförda synpunkterna för enligt
utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen att förevarande fråga
bör lösas utanför den allmänna pensioneringens ram. Uppgörelser avtalsvägen
synes utgöra den lämpligaste lösningen. Av det sagda följer att utskottet
inte kan ansluta sig till det i motionen 11:611 framställda yrkandet
om en sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare och med dem jämförliga
grupper utan reducering av pensionsförmånerna. Ej heller kan utskottet
biträda ett i motionerna I: 657 och II: 785 framställt yrkande om en
utredning av förevarande fråga. Enligt utskottets uppfattning är frågan
tillräckligt utredd, såvitt gäller en lösning inom den allmänna pensioneringens
ram. Beträffande frågan om en lösning avtalsvägen — en lösning
som enligt motionärerna hör väljas i första hand — anser utskottet, att
detta är en uppgift för arbetsmarknadens parter, där en statlig utredning
inte synes påkallad.
Vid 1963 års riksdag väcktes motioner som syftade till att gruvarbetare,
transportarbetare, skogsarbetare och likställda, som uppenbarligen sysslar
med tungt och farligt arbete, skulle erhålla pension vid 65 års ålder. Riksdagen
hänvisade till sin inställning år 1962 (L2U 1963: 28).
Motioner med krav på en allmän sänkning av pensionsåldern har återkommit
varje år efter 1962. Motionerna har vid samtliga tillfällen avslagits (LäU
1963: 28, 1964: 41, 1965: 24 och 1966: 20). Andra lagutskottet har bl. a. framhållit
att mot önskemålet om eu sänkt pensionsålder måste vägas angelägenheten
av andra förbättringar för folkpensionärerna. Enligt utskottets
mening borde det pågående programmet för folkpensionsförbättringar fram
till 1968 genomföras innan frågan om lägre generell pensionsålder kunde ha
någon aktualitet.
Förtida pensionsuttag
Ålderspension kan efter framställning från den försäkrade uttagas före
67 års ålder, dock tidigast fr. o. in. den månad den försäkrade uppnår 63
års ålder. Försäkrad, som äger rätt till såväl folkpension som tilläggspension,
har inte rätt till sådant förtida uttag med mindre framställningen avser
båda pensionsandelarna. Pensionsuttaget kan också uppskjutas. Uttages
ålderspensionen i förtid minskas pensionen med 0,6 % för varje månad
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
som då pensionen börjar uttagas återstår till den månad då den försäkrade
fyller 67 år. Uppskjutes uttaget ökas pensionen på motsvarande sätt, dock
att hänsyn därvid inte tages till lid efter den månad under vilken den försäkrade
fyller 70 år.
Reglerna om förtida och uppskjutet pensionsuttag tillkom år 1959 inom
tilläggspensioneringen (prop. 1959: 100) och år 1962 inom folkpensioneringen
(prop. 1962:90). En utförlig historik finns intagen i andra lagutskottets
utlåtande 1966:19. Vid behandlingen av prop. 1962:90 anförde
andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1962: 27 i denna
del.
Den reduktion av pensionen som enligt förslaget skall göras vid förtida
uttag kritiseras i motionen II: 762, där det yrkas att pensionen alltid skall
utgå utan reduktion fr. o. in. 67 års ålder, vare sig förtida uttag skett eller
ej. Utskottet vill härtill framhålla, att regeln om reduktion respektive ökning
med 0,6 % per månad är grundad på försäkringsmatematiska överväganden;
syftet med regeln är att den enskildes totala ålderspension skall
bli lika stor, oberoende av när pensionen börjar utgå. Motionärernas förslag
skulle därför omotiverat gynna dem som gör förtida uttag i förhållande
till dem som väntar med uttaget till 67 års ålder. I så fall skulle
det vara i stort sett enbart fördelar förenade med förtida uttag, och förslaget
skulle därför i praktiken innebära en sänkning av den allmänna
pensionsåldern till 63 år. Utskottet avstyrker förevarande motionsyrkande.
Av i huvudsak enahanda skäl kan utskottet inte heller biträda ett annat
yrkande i samma motion, nämligen att — i motsats till vad som förordas
i propositionen — kommunalt bostadstillägg skall kunna utgå till ålderspension,
som utges till den som ej fyllt 67 år. Motionsförslaget skulle uppenbarligen
till stor del eliminera de verkningar man velat uppnå med reduktionsregeln
och därigenom göra det förtida uttaget alltför fördelaktigt.
I motionen II: 779 göres gällande, att det är obilligt att den som gjort
förtida uttag av ålderspension inte skall kunna bli berättigad till förtidspension.
Motionärerna utgår därvid från det fallet att en person, som tagit
ut ålderspension fr. o. in. 63 års ålder, kort tid därefter blir invalidiserad.
Hade han inte gjort förtida uttag, hade han fr. o. in. den månad, då han
blev invalidiserad, blivit berättigad till hel förtidspension, som till sin storlek
motsvarar full ålderspension och som vid 67 års ålder utbytes mot full
ålderspension. I stället får han under sitt återstående liv endast en till
(100—48X0,6 =) 71,2 % reducerad ålderspension. Motionärerna förordar
en regel av det innehållet, att därest den som gjort förtida uttag sedermera
drabbas av sådan invaliditet som berättigar till hel förtidspension,
reduktionen av pensionen fr. o. m. sistnämnda tillfälle skall inskränka
sig till 0,6 % multiplicerat med antalet månader mellan den tidpunkt då
det förtida uttaget började och den tidpunkt då invaliditeten inträffade.
Om man i det angivna fallet antager att invaliditeten inträffar 12 månader
efter början av det förtida uttaget, skulle alltså reduktionen fr. o. in. den
senare tidpunkten bli (12X0,6=) 7,2 % och pensionen följaktligen i fortsättningen
utgå med (100—7,2 =) 92,8 %.
Utskottet kan inte dela den syn på förevarande problem som ligger till
grund för motionsyrkandet. Den som beslutar sig för att taga ut ålderspensionen
i förtid bestämmer sig därmed för en lägre pensionsnivå under
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
7
återstoden av sitt liv. Det ter sig med hänsyn därtill främmande att därefter
tillerkänna vederbörande en högre pension för den händelse att han
före 67 års ålder skulle drabbas av sådan invaliditet som berättigar till hel
förtidspension. Utskottet avstyrker därför motionen.
Vid riksdagarna 196b—1966 väcktes motioner med syfte att full pension
skulle utgå från 67 års ålder även vid förtidsuttag. I motionerna åren 1964
och 1965 ifrågasattes om inte rätten till förtidsuttag borde göras beroende
av särskild prövning. Riksdagen avslog motionerna med hänvisning till
andra lagutskottets uttalanden år 1962 (L2U 1964:41, 1965:25 och 1966:
19).
Arbetsmarknadsutredningen har i sitt betänkande, SOU 1965: 9, behandlat
reglerna om förtida uttag. Utredningen påpekade att reglerna var mindre
tillfredsställande i så måtto att om ålderspension ultagits i förtid kan den
ej utbytas mot förtidspension, om den försäkrade före 67 års ålder får
arbetsförmågan nedsatt. I förtid uttagen ålderspension kan ej heller utbytas
mot änkepension. Enligt utredningens uppfattning borde det i förtid uttagna
pensionsbeloppet minskas endast med den procentuella andel, som motsvarar
den tid under vilken den försäkrade före 67 års ålder faktiskt uppburit
ålderspension utan att vara berättigad till vare sig förtids- eller änkepension.
Utredningens förslag har av Ivungl. Maj :t överlämnats till pensionsförsäkringskommittén
för beaktande i dess arbete.
Förtidspensioneringen
Förtidspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen tillkommer
i princip försäkrad under 67 år vars arbetsförmåga på grund av
sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med
minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Beträffande tilläggspensioneringen
krävs dessutom att den försäkrade äger tillgodoräkna sig
pensionspoäng för tid före det år pensionsfallet inträffade. Förtidspension
utgår som hel pension om arbetsförmåga helt saknas eller endast finns i
ringa grad. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med avsevärt mer
än hälften utgår två tredjedelar av hel förtidspension och i övriga fall en
tredjedel därav. Hel förtidspension är lika stor som ålderspensionen.
Reglerna om förtidspension tillkom år 1962 med lagen om allmän försäkring.
I prop. 1962: 90 uttalade föredragande departementschefen.
Ett grundläggande problem inom förtidspensioneringen rör utformningen
av invaliditetsbegreppet. För att kunna bedöma hur den allmänna
pensioneringens förtidspension bör vara uppbyggd torde man först
böra klargöra den principiella grunden för förtidspensioneringen och syftet
med densamma. Socialförsäkringskommittén har framhållit, att syftet
i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid
förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen avser således
inte att vara en lytesersättning utan en kompensation för sådana försörjningsekonomiska
konsekvenser, som har sin grund i sjukdom eller
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
skada. Med denna enligt min mening riktiga målsättning torde det vara
uppenbart, att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan komma
i fråga. .lag behöver bara nämna, att följderna av de medicinska defekterna
varierar i mycket hög grad i de enskilda fallen. Dessa följder kan dessutom
i större eller mindre omfattning motverkas eller undanröjas genom olika
åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjliggöra utnyttjande av den
kvarvarande arbetsförmågan. Grunden till den bristande arbetsförmågan bör
— liksom inom den nuvarande folkpensioneringen — utgöras av medicinska
faktorer. Härutöver bör, såsom kommittén anfört, fordras att den
medicinska defekten medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan.
I likhet med praktiskt taget samtliga remissorgan ansluter jag
mig alltså till kommitténs uppfattning, att invaliditetsbegreppet bör utformas
som en arbetsinvaliditet, vilken har sin grund i medicinska faktorer.
Invaliditetsbegreppet bör i övrigt utformas så att därav framgår, vilken
högsta arbetsförmåga en person kan få ha och likväl vara berättigad till
förtidspension. I delta hänseende har kommittén anfört, att man icke kan
såsom f.n. inom folkpensioneringen bygga på förmågan att över huvud försörja
sig, den s. k. minimiförsörjningsprincipen. Folkpensioneringens krav
att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig, vilket i och för sig
tolkas som liktydigt med alt arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst
två tredjedelar, anses i praxis likväl inte uppfyllt, om arbetsinkomsten överstiger
ett visst, förhållandevis lågt maximibelopp. Om en person med goda
inkomster blir höggradigt invalidiserad, så att hans arbetsinkomst sjunker
med mer än två tredjedelar men likväl även därefter överstiger nämnda
maximibelopp, är han inte berättigad till folkpensioneringens invalidförmåner.
I ett pensionssystem, som avser att ge både ett grundskydd och dessutom
ett i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten avvägt tilläggsskydd,
kan tydligen en sådan metod inte komma i fråga. Jag är också ense
med kommittén om att man inom en pensionering, som omfattar hela folket,
inte kan bygga på en bedömning av förmågan att fullgöra de med det
tidigare arbetet förenade uppgifterna.
1 stället måste man utgå från den andel av full arbetsförmåga, som den
försäkrade har kvar. Därvid uppkommer frågan vad som skall förslås med
full arbetsförmåga och om man skall tillämpa något slag av genomsniltsbcdömning'',
exempelvis använda ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen,
eller om man skall ha en mera individuell bedömning. Liksom
kommittén anser jag, att invaliditetsbegreppet bör utformas på sådant
sätt att bedömningen i princip inriktas direkt på den försäkrade.
I första hand måste man bedöma den försäkrades medicinska status och
därutöver beakta samtliga de omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar
hans möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom
hans ålder och förutsättningar med avseende på krafter, utbildning, yrke
o. d., i förekommande fall efter det att vederbörliga rehabiliteringsåtgärder
vidtagits. Vid bedömningen av arbetsförmågan måste vidare hänsyn tagas
till storleken av å ena sidan den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått
eller kan beräknas uppnå efter invaliditetens inträde, och å andra sidan
hans arbetsinkomst som frisk. I sistnämnda hänseende har man att beakta
både den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått före invaliditetens
inträde, och den arbetsinkomst som han, om han ej drabbats av invaliditet,
sannolikt skulle ha förskaffat sig under den tid därefter som kan överblickas.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
I några yttranden har diskuterats, huruvida icke kommittén låtit den
försäkrades medicinska status skjutas alltför mycket i bakgrunden och
i stället i alltför hög grad betonat de ekonomiska faktorernas betydelse. Det
har vidare anförts, att principen om jämförelse mellan arbetsinkomst före
och efter invaliditet vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning kan
leda till ett slags indirekt inkomstprövning av förtidspensionerna, som skulle
kunna bli hårdare än den som enligt nuvarande regler gäller inom folkpensioneringen.
I dessa avseenden anser jag mig böra erinra om att en grundläggande förutsättning
för rätt till förtidspension är att arbetsförmågan av medicinska
skäl — sjukdom, lyte eller dylikt — är nedsatt i betydande grad. Föreligger
icke sådan grund för nedsättningen utan beror denna på någon annan omständighet,
är rätt till förtidspension icke för banden. Om exempelvis en
frisk person drabbas av arbetslöshet och därmed förlorar sin arbetsinkomst,
så har detta i och för sig ingen inverkan på frågan huruvida rätt till
förtidspension föreligger. Å andra sidan följer av definitionen av invaliditetsbegreppet
att det icke är tillräckligt för rätt till förtidspension att det
föreligger en från medicinsk synpunkt betydande kroppslig eller själslig
defekt. Det fordras också att defekten medför betydande konsekvenser för
vederbörandes förmåga att försörja sig genom eget arbete samt att dessa
konsekvenser inte kan neutraliseras genom olika åtgärder för att återställa
arbetsförmågan. Tillämpningen av invaliditetsbegreppet förutsätter ett intimt
samspel mellan såväl medicinska som ekonomiska bedömningsgrunder.
Farhågorna för att jämförelsen mellan arbetsinkomsten före och efter
invaliditet i realiteten skulle innebära en form av inkomstprövning tror
jag bottnar i en överskattning av den roll som denna jämförelse är avsedd
att spela. Avsikten är inte att den skall ha en utslagsgivande betydelse för
frågan huruvida invaliditet föreligger. Jämförelsen kan emellertid jämte
övriga omständigheter tjäna till vägledning vid bedömningen av frågan, i
vilken omfattning sjukdomen eller skadan nedsatt arbetsförmågan.
Ett annat spörsmål avser arbetsmarknadslägets betydelse vid invaliditetsbedömningen.
Jag accepterar kommitténs synpunkter i denna del och vill
i likhet med vissa remissorgan kraftigt understryka betydelsen av att alla
åtgärder vidtages i syfte att partiellt arbetsföra blir i tillfälle att utnyttja sin
återstående arbetsförmåga. Jag räknar med att arbetsmarknadens organisationer
aktivt stöder dessa strävanden. Att samhällets sysselsättningspolitik
har stor betydelse för förtidspensioneringen framstår såsom uppenbart. Inte
mint är det av vikt att de rörlighetsbefrämjande åtgärderna får vidgat utrymme.
Socialtörscikringskommitten anförde i fråga om arbetsmarknadslägets betydelse
följande (SOU 1961: 29, s. 69).
Vid nyssnämnda beräkning av förtjänstnivån spelar arbetsmarknadsläget
en väsentlig roll. Numera torde man i allmänhet ansluta sig till den
uppfattningen att det är orätt att för en invalid beräkna en viss resterande
arbetsförmåga, som han trots bästa arbetsvilja och allvarliga försök att
skaffa sig eif arbete inte kan utnyttja, enär arbetsmarknadsläget inte gör
det möjligt. Men arbetsmarknadsläget kan ju växla från tid till annan.
I anslutning till vad som sägs i kapitel 6 om invaliditetens varaktighet
synes det vara riktigast att inte låta det för tillfället aktuella läget vid
kortvarigare konjunktur förskjutningar inverka vid invaliditetsbedömningen.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
Man torde dock inte kunna undvika utan därför få acceptera att konjunkturläget
vid tidpunkten för beslutet att tillerkänna invalidpension i
praktiken kommer att något överbetonas, om det är ett dåligt läge. Att
man inte skall gå på förtjänstmöjligheterna vid ett exceptionellt gott arbetsmarknadsläge
synes uppenbart. En senare konjunkturväxling torde i allmänhet
inte höra i och för sig vara anledning till jämkning i ena eller
andra riktningen av en utgående invalidpension. Ett bifall till vad i kapitel
5 föreslås om invaliditetsgradering och -gruppering torde dock kunna
begränsa aktualiteten av dessa problem för tillämpningen.
Det är givet att det lokala arbetsmarknadsläget i åtskilliga fall måste
inverka på invaliditetsbedömningen. På orter med differentierat näringsliv
finnes i allmänhet större möjligheter att inpassa en invalid i förvärvslivet
än på orter med föga utvecklat näringsliv. Detta gör att frågan om
flyttningsskyldighet för den försäkrade aktualiseras i vissa fall. Frågan
när flyttning bör ske får bli beroende av en skälighetsbedömning. I fall
då en flyttning med hänsyn till den försäkrades ålder, familjeförhållanden,
fastighctsinnehav eller andra omständigheter inte gärna kan ifrågasättas,
torde den försäkrades arbetsförmåga och arbetsmöjligheter böra bedömas
med hänsyn till förhållandena på bostadsorten.
Vid behandlingen av prop. 1962:90 anförde andra lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1962: 27.
Av utomordentlig betydelse inom den nya förtidspensioneringen blir i nvaliditetsbedömningen,
d.v.s. prövningen av de faktorer som
skall inverka på rätten till pension. Med det invaliditetsbegrepp som förslaget
bygger på blir det nödvändigt att invaliditetsbedömningen inriktas
direkt på den försäkrade och på hans situation. Eftersom det inte är den
medicinska defekten i och för sig utan den därav förorsakade nedsättningen
av arbetsförmågan som skall grunda rätt till pension, måste i varje enskilt
fall undersökas, huruvida och i vilken grad den medicinska defekten medfört
sådan nedsättning. Härvid torde en jämförelse mellan den invalidiserades
inkomster före och efter invaliditeten utgöra en lämplig väg. Inkomstjämförelsen
kan dock inte inskränkas till att avse inkomsten omedelbart
före invalidiseringen, ty inkomsten kan redan dessförinnan ha påverkats av
ett sjukdomstillstånd. Hänsyn måste också tagas till den inkomst som man
kan förutsätta att den invalidiserade skulle ha haft, därest han inte drabbats
av invaliditeten. När det gäller inkomsten efter invaliditeten, kan
denna inte heller utan vidare läggas till grund för jämförelsen. Avgörande
skall nämligen vara den inkomst som den invalidiserade med hänsyn till
sina återstående krafter och färdigheter rimligen kan förskaffa sig, inte
den inkomst som han med hänsyn till föreliggande förhållanden faktiskt
har. Utskottet har därmed berört de problem, som hör samman med läget
på arbetsmarknaden, ävensom frågan huruvida det skall kunna krävas, att
den invalidiserade söker sig ett lämpligt arbete på annan ort eller inom ett
nytt verksamhetsområde. Lösningen härav måste ske genom överväganden
av vad som skäligen kan begäras i varje enskilt fall, och särskild hänsyn
måste därvid tagas till bl. a. den invalidiserades ålder samt familje- och
bostadsförhållanden. Enligt utskottets uppfattning finnes det emellertid
anledning att förutsätta, att dessa skälighetsproblem i tillämpningen kommer
att på ett tillfredsställande sätt lösas av pensionsdelegationerna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
11
I motioner till 196b års riksdag hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en snabb utredning och förslag till riksdagen
om en förtidspensionering av skogsarbetare, som uppnått 60 år och
som genom rationaliseringen inom skogsbruket kom att friställas och ej
kunde beredas sysselsättning. Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet
i dess av riksdagen godkända utlåtande 196b: 7. Utskottet fann ej anledning
att frångå sin tidigare uttalade principiella uppfattning, att frågor av detta
slag borde lösas utanför den allmänna pensionsförsäkringens område. Vidare
ansåg utskottet, att de sysselsättningssvårigheter som uppkom för vissa
skogsarbetare i samband med skogsbrukets fortgående mekanisering syntes
i första hand vara ett arbetsmarknadsproblem, som enligt direktiven till
1960 års arbetsmarknadsutredning'' torde komma att behandlas av utredningen.
Kontant stöd vid arbetslöshet
Arbetslöshetsförsäkringen bygger på arbetstagarnas frivilliga anslutning
till arbetslöshetskassor, som har bildats inom ramen för de fackliga organisationerna.
Medlemskap i sådan organisation är dock inte något villkor för
rätt att tillhöra försäkringen. För rätt till ersättning krävs att den försäkrade
tillhört försäkringen viss tid. Ersättningen, som bestäms av varje kassa för
sig, utgörs av dagpenning med högst 40 kr. under fem dagar per kalendervecka
och barntillägg med 2 kr. per barn under 16 år. Ersättningen utgår
under högst 150 dagar per försäkringsår. Arbetsmarknadsstyrelsen, som är
tillsynsmyndighet för försäkringen, kan dock medge att ersättningstiden
utsträcks till 200 dagar. Försäkringen finansieras till omkring 40 % med
statsbidrag.
Vid sidan om arbetslöshetsförsäkringen finns kommunalt kontantunderstöd
vid arbetslöshet. Understödet utgår i princip inte samtidigt med ersättning
från arbetslöshetskassa eller socialhjälp. Dagunderstöd utgår för ensam
person med högst 15 kr. och för makar med högst 19 kr. Därtill kommer
barntillägg med 2 kr. per dag för barn under 16 år. Statsbidrag utgår med
20 % av kommunens kostnader för understödsverksamheten.
Arbetsmarknadsstyrelsen har den 1 februari i år i skrivelse till Konungen
hemställt om höjning av maximibeloppen och bemyndigande att jämka statsbidraget
till kommunala lcontantunderstöd vid arbetslöshet. Styrelsen vill att
maximibeloppet skall höjas till 24 kr. för ensamstående och 28 kr. för makar
att utgå under högst fem dagar per kalendervecka. Styrelsen vill dessutom
ha bemyndigande att besluta om jämkning uppåt av statsbidraget till kommuner
med hög och långvarig arbetslöshet och med sjunkande befolkningstal.
I skrivelsen anföres att kontant arbetslöshetshjälp i princip endast
bör utgå för att överbrygga kortvariga arbetslöshetsperioder i samband med
arbetskraftens omställning på arbetsmarknaden. Trots beredskapsarbeten
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
och andra åtgärder finns det enligt styrelsen personer som behöver kontanthjälp
något längre perioder. Detta gäller, anförs vidare, i huvudsak i glesbygderna
bosatta äldre och svårplacerade skogsarbetare och småbrukare
som huvudsakligen på grund av ålder och lokal bundenhet ej kunnat ställa
om till nya arbetsuppgifter.
På den enskilda arbetsmarknaden finns i LO:s och SAF:s regi en särskild
försäkringsform, AGB-försäkring, som innebär att friställd äldre arbetskraft
kan erhålla visst belopp i avgångsbidrag. I princip gäller att arbetstagare
för att vara bidragsberättigad skall ha fyllt 50 år och ha 10 anställningsår
vid företaget. Bidrag utgår med 100 kr. för varje anställningsår.
Arbetstagare mellan 62 och 67 år kan därutöver få belopp varierande mellan
4 700 kr. och 6 000 kr.
1960 års arbetsmarknadsutredning har i sitt betänkande, SOU 1965:9,
ingående behandlat den äldre arbetskraftens problem. Utredningen anförde
beträffande kontant stöd vid långvarig arbetslöshet bl. a.
Det är enligt utredningens mening önskvärt att frågorna om bättre försäkringsskydd,
om förtidspensionering av äldre ortsbundna arbetslösa i
glesbygderna och om samordningen mellan dessa båda stödformer tages
upp till utredning i särskild ordning eftersom de faller utanför utredningens
uppdrag. Enligt vad utredningen har sig bekant arbetar pensionsförsäkringslcommittén
med likartade frågor och det vore därför enligt utredningens
mening lämpligt, att kommittén fick uppdraget att utreda även denna fråga.
I avvaktan på mera långsiktiga och rationella lösningar som kan bli resultatet
av en sådan utredning måste kommunala kontantunderstöd utbetalas
till långtidsarbetslösa, som inte kan beredas sysselsättning i lämpliga former.
I vissa fall torde sådant understöd också få lov att utgå under förhållandevis
långa perioder. Den besöksplikt på arbetsförmedlingen, som utgör ett villkor
för understödet, är därvid en garanti för att tillgängliga arbetstillfällen tillvaratas
och att frågan om en omställning till arbete på annan ort ständigt
hålles aktuell. Kommunala kontantunderstöd till långtidsarbetslösa kan för
eu utflyttningskommun med ett vikande sysselsättningsunderlag'' innebära
stora ekonomiska påfrestningar. Enligt utredningens mening bör arbetsmarknadsstyrelsen
i sådana sammanhang — i enlighet med förslag, som
framlägges i det följande — ha möjlighet att jämka statsbidraget.
I prop. 1966:52 angående riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken behandlas
de äldres sysselsättningsproblem. I propositionen, som grundade sig
på arbetsmarknadsutredningens betänkande, framhöll departementschefen,
att när det gäller äldre arbetskraft i glesbygder omskolning och flyttning i
många fall inte är något realistiskt alternativ. Kontantunderstöd kan ibland
vara en rationell lösning när det gäller temporära sysselsättningssvårigheter
men kan enligt departementschefen inte godtas när det gäller permanent
eller återkommande arbetslöshet. I propositionen framhålles ytterligare, att
frågan om kontanthjälpens ställning inom arbetsmarknadspolitiken och frågan
om ett vidgat skydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet borde belysas
mer allsidigt. I samband därmed borde även arbetslöshetsförsäkringen övervägas
på nytt.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
För att genomföra den i propositionen angivna utredningen tillsattes i
mars 1966 den s. k. KSA-utredningen — utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet. Utredningen skall bl. a. pröva olika vägar att avhjälpa bristerna
i den ekonomiska tryggheten för vissa grupper yrkesutövare, som
kan bedömas löpa risk att bli arbetslösa. Skulle utredningen finna att någon
form av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring behövs skall möjligheterna att
samordna den med den nuvarande frivilliga försäkringen undersökas.
KSA-utredningen har genom tilläggskreditiv den 7 april i år fått i uppdrag
att med förtur utforma och framlägga förslag till stödformer för äldre arbetstagare
som träffas av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden.
I direktiven uttalar föredragande departementschefen, statsrådet
Johansson, hl. a.
Den allt snabbare strukturomvandlingen i form av driftsförändringar och
företagsnedläggningar, särskilt inom industri och handel, har medfört svåra
påfrestningar för den därav berörda arbetskraften. I synnerhet har det visat
sig vara svårt att finna lämplig ny anställning för äldre arbetstagare. Med
hänsyn till denna utveckling synes det mig angeläget att spörsmålet om
lämpliga former för stöd åt dessa arbetstagare övervägs snarast möjligt. Utredningen
bör därför behandla denna fråga med förtur och utforma förslag
till lämpliga stödformer.
Nuvarande arbetslöshetsförsäkring ger skydd i högst 150 dagar under ett
försäkringsår. Utredningen bör med förtur undersöka möjligheterna att
komplettera detta försäkringsskydd i syfte att täcka försäkringsbehovet för
tiden efter utförsäkring enligt nu gällande regler. Detta nya försäkringsskydd
bör främst omfatta arbetstagare som inom de närmaste åren uppnår
pensionsåldern.
Då alla inte är arbetslöshetsförsäkrade i arbetslöshetskassorna torde även
i fortsättningen erfordras kontantbidrag'' för att lösa problem i samband med
friställningar av äldre arbetskraft. Utredningen bör därför undersöka hur
nuvarande former för kontantstöd fungerar och föreslå erforderliga åtgärder
för att effektivisera dem.
Jag vill erinra om att på utredningen ankommer att i sin översyn av arbetslöshetsförsäkringens
omfattning och utformning även lösa finansieringsfrågorna.
F. n. svarar de försäkrade själva och staten gemensamt för kostnaderna.
Arbetsgivarparten deltar inte i finansieringen. Utredningen bör
överväga alternativa finansieringsformer och komma med förslag. I avvaktan
på detta bör förslag till en temporär lösning av finansieringsfrågorna
läggas fram för det här avsedda kompletterade trygghetsskyddet. Detta bör
övergångsvis kunna finansieras i huvudsak efter nu gällande finansieringsprinciper.
Det är angeläget att karaktären av arbetsmarknadspolitiskt betingat bidrag
klart kommer till uttryck. I princip bör därför samma krav på att stå
till arbetsmarknadens förfogande gälla som för dem vilka i vanlig ordning
erhåller stöd vid arbetslöshet. Det innebär självfallet också att samhällets
åtgärder liksom tidigare i första hand skall inriktas på att anskaffa arbete.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
I prop. 1966: 52 angående riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken före -
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
slås vissa åtgärder för att förbättra de äldres sysselsättningsmöjligheter.
Bl. a. föreslås förbättringar inom omskolnings- och yrkesutbildningsverksamheten.
Dessutom vill man bygga ut ett system med provanställning. För
den lokalt bundna äldre arbetskraften i glesbygden räknar man med fortsatt
behov av beredskapsarbete. Vidare föreslås att sysselsättningsnämnden med
företrädare för bl. a. kommunen och arbetsmarknadens parter skall inrättas
på vissa orter.
Arbetsmarknadsstyrelsen har sedan år 1961 ett särskilt program om den
äldre arbetskraftens sysselsättningsförhållanden. Programmet har reviderats
år 1964 och 1966. Mot bakgrunden av den under år 1966 skärpta situationen
på arbetsmarknaden har arbetsmarknadsstyrelsen den 13 januari i
år antagit ett särskilt program för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta
program är i första hand inriktat på den äldre arbetskraft som friställs och
som beräknas få svårigheter att utan intensiva arbetsmarknadspolitiska insatser
få ny sysselsättning.
Programmet innebär bl. a. en förstärkning av arbetsförmedlingens service
i glesbygderna. Den uppsökande verksamheten såväl hos arbetssökande
som arbetsgivare skall utökas. I samarbete med SAF skall AMS försöka
intressera företagarna att ta emot även den äldre arbetskraften. För att
övervinna de äldres tveksamhet för omskolning skall de beredas möjlighet
att pröva på flera yrken på omskolningskurser. Vidare skall yrkesutbildningen
av äldre arbetskraft på arbetsplatserna utökas. Slutligen förebådas
vissa åtgärder i fråga om beredskapsarbeten.
Utskottet
I förevarande motioner behandlas problem som rör försörjningen av
den äldre friställda arbetskraft som får sysselsättningssvårigheter i samband
med den pågående strukturrationaliseringen inom näringslivet. I motionerna
föreslås olika sätt att komma till rätta med problemet inom ramen
för den allmänna pensioneringen. I vissa motioner tas även upp frågan om
sänkt pensionsålder.
I motionerna 1:351 av herr Carlsson, Eric, och herr Svanström och II:
438 av herr Gustavsson i Alvesta begärs en parlamentarisk utredning av
frågan om sänkt folkpensionsålder. Motionärerna hävdar att en sänkning
av folkpensionsåldern är motiverad både med hänsyn till den äldre friställda
arbetskraften och ur rättvisesynpunkt — åtskilliga tjänstemannagrupper
har lägre pensionsålder än 67 år, i vissa fall t. o. m. lägre än 65 år.
Frågan om en allmän sänkning av folkpensionsåldern har vid åtskilliga
tillfällen behandlats av riksdagen. Så sent som i fjol avslog riksdagen motioner
av samma innebörd som de förevarande. Riksdagen har uttalat bl. a.
att en sänkning av pensionsåldern måste vägas mot angelägenheten av andra
förbättringar för folkpensionärerna. Riksdagen har vidare hänvisat till
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
de utlovade folkpensionshöjningarna fram till den 1 juli 1968 samt till den
inom pensionsförsäkringskommittén pågående utredningen om standardförbättringar
för folkpensionärer efter nämnda tidpunkt. Enligt utskottets
mening saknas anledning för riksdagen att ändra sin tidigare deklarerade
uppfattning. Motionerna bör alltså avslås av riksdagen.
Även i motionerna 1:30 av lierr Werner och 11:39 av herr Andersson
i Luleå in. fl. behandlas frågan om sänkt pensionsålder. Motionärerna vill ha
en utredning i samråd med arbetsmarknadens parter om sänkt pensionsålder
till förslagsvis 65 år för försäkrade, som har fysiskt eller psykiskt påfrestande
arbete eller hälsovådligt yrke.
Den av motionärerna upptagna frågan har riksdagen prövat tidigare. År
1962 hade andra lagutskottet vid behandlingen av lagen om allmän försäkring
att ta ställning till motioner av liknande innebörd som de förevarande.
Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att såväl
principiella som praktiska skäl talade mot en anordning inom den allmäna
pensioneringen, som innebar oreducerad ålderspension före 67
års ålder till vissa grupper. Visserligen kunde behov föreligga av en lägre
pensionsålder bl. a. för dem som var sysselsatta med tungt och hälsofarligt
arbete, men det kunde inte anses tilltalande att tillgodose dessa behov genom
att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda grupper stadga en
lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferentiering infördes, skulle nämligen
i så fall den merkostnad som skulle föranledes av den lägre pensionsåldern
inom vissa branscher, få bäras av produktionen i dess helhet. För
utskottet tedde det sig mera naturligt att merkostnaden fick belasta ifrågavarande
delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering åter skulle otvivelaktigt
medföra betydande komplikationer för administrationen. Härtill
kom det vanskliga problemet att rättvist utvälja de grupper som skulle vara
berättigade till lägre pensionsålder. Ännu svårare skulle det säkerligen
ställa sig att utforma godtagbara och administrativt användbara bestämmelser
om de närmare förutsättningarna för att de enskilda försäkrade
skulle komma i åtnjutande av den särskilda förmånen. Härvid var särskilt
att märka de svårigheter som låg i det förhållandet att åtskilliga för
värvsarbetande bytte sysselsättning och anställning ett flertal gånger under
sitt liv. De anförda synpunkterna förde enligt utskottets uppfattning otvivelaktigt
till den slutsatsen att frågan borde lösas utanför den allmänna pensioneringens
ram. Uppgörelser avtalsvägen syntes utgöra den lämpligaste
lösningen.
Vid 1963 års riksdag intog utskottet samma ståndpunkt. Sedan dess har
inte inträffat något som föranleder ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker
därför motionerna I: 30 och II: 39.
I motionerna I: 31 av herr Werner och II: 38 av herr Andersson i Luleå
in. fl. tar man utöver vad som framgår i det följande upp reglerna om förtida
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
pensionsuttag inom den allmänna pensioneringen. Dessa regler innebär
att ålderspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen kan
lyftas före 67 års ålder, dock tidigast fr.o.m. den månad den försäkrade
fyller 63 år. Försäkrad som har rätt till både folk- och tilläggspension måste
låta förtida nttag omfatta båda pensionerna. Vid förtida pensionsuttag
minskas pensionen med 0,6 % för varje månad som — när pensionen börjar
uttagas — återstår till den månad då den försäkrade fyller 67 år. Reduktionen
av pensionen består under pensionärens livstid.
De förevarande motionerna syftar till att full pension skall utgå från
67 års ålder även vid förtidsuttag av ålderspension. Motioner av i huvudsak
samma innebörd har riksdagen avslagit åren 1962 och 1964—1966.
Riksdagen har därvid ansett att ett bifall till motionerna i realiteten skulle
innebära sänkt pensionsålder, vilket — som framgår av det föregående —
riksdagen icke kunde acceptera. Enligt utskottets mening finns det ingen
anledning att frånträda denna uppfattning. Motionerna bör alltså avslås
i denna del.
Motionerna 1:31 av herr Werner och 11:38 av herr Andersson i Luleå in.fl.,
I: 352 av herr Dahlén in. fl. och II: 446 av herr Ohlin in. fl., I: 353 av herr
Jansson, Paul, m. fl., och II: 436 av herr Blomkvist m. fl. samt I: 443 av herr
Geijer, Arne, och herr Johansson, Knut, samt 11:557 av fru Ekendahl och
herr Hagnell går samtliga ut på att man skall söka lösa problemet med
försörjningen av den äldre friställda arbetskraften genom en mer vidsträckt
användning av förtidspensioneringen.
Enligt gällande bestämmelser utgår förtidspension till den som på grund
av fysisk eller psykisk invaliditet, vanförhet eller annat lyte fått sin arbetsförmåga
nedsatt med minst hälften. Nedsättningen av arbetsförmågan skall
alltså ha medicinsk grund för att förtidspension skall kunna utgå. Därjämte
skall beaktas samtliga omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar
vederbör andes möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan
såsom ålder, krafter, utbildning och yrke. Även arbetsmarknadsläget
har sin betydelse vid bedömning av rätten till förtidspension. På orter med
differentierat näringsliv finns i allmänhet större möjligheter att inpassa en
handikappad i förvärvslivet än på orter med föga utvecklat näringsliv.
Detta har betydelse även för flyttningsskyldigheten. Kan det med hänsyn
till den försäkrades ålder, familjeförhållanden, fastighetsinnehav eller andra
omständigheter inte skäligen påfordras att han flyttar, får arbetsmöjligheterna
och arbetsförmågan bedömas med hänsyn till förhållandena på bostadsorten.
I motionerna föreslås att man vid invaliditetsbedömningen skall lägga
ökad vikt vid arbetsmarknadsfaktorerna och ha en mindre sträng bedömning
i fråga om de medicinska skälen. I flertalet av motionerna vill man
dessutom när det gäller den äldre ortsbundna arbetskraften som friställes,
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
helt anknyta rätten till förtidspension till arbetsmarknadspolitiska faktorer
och bortse från om medicinsk invaliditet föreligger. I motionerna begäres
utredning av frågorna.
Utskottet är medvetet om att i synnerhet under senare tid svåra problem
uppstått för den äldre arbetskraften i samband med olika branschers strukturomvandling.
Arbetsmarknadspolitiken är inriktad på att genom olika åtgärder
återföra den friställda arbetskraften till arbetslivet. En del av den
arbetskraft som närmar sig pensionsåldern är emellertid ofta svårplacerad
och förblir därför stundom utan arbete. Detta gäller i synnerhet i glesbygder
där differentieringen inom arbetslivet är ringa. De ekonomiska bidrag
som kan ifrågakomma — ersättning från arbetslöshetskassa, kommunalt
kontantunderstöd och avgångsbidrag — är i olika hänseenden otillräckliga.
Utskottet är därför ense med motionärerna att åtgärder bör vidtas för att
förbättra den ekonomiska situationen för den aktuella gruppen äldre arbetslösa.
Problemet bör emellertid i första hand ses som en arbetsmarknadsfråga
och därför lösas som en sådan. En arbetsmarknadspolitisk! motiverad
stödform är av olika skäl att föredra framför en lösning inom den
allmänna pensioneringen. Bl. a. möjliggör ett arbetsmarknadspolitisk! stöd
att friställd arbetskraft, som av medicinska skäl är arbetsoförmögen, lättare
kan återföras till arbetslivet om arbetstillfällen till följd av ändrade konjunkturer
eller eljest åter skulle öka.
Förra året tillsattes en utredning om kontant stöd vid arbetslöshet. Denna
utredning har i dagarna fått vidgade direktiv. Utredningen skall med förtur
utforma och framlägga förslag till stödformer för äldre arbetstagare som
träffas av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden. Utredningen
har alltså att lösa det problem som ligger till grund för motionerna,
nämligen försörjningen av den äldre ortsbundna arbetskraft som friställts
genom förändringar i näringslivet. Med hänvisning härtill och till vad utskottet
anfört om frågans arbetsmarknadspolitiska karaktär synes man inte
böra överväga någon ändring i reglerna om förtidspension. Motionsyrkandena
bör således inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
A. att motionerna 1:351 och 11:438 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
B. att motionerna I: 30 och II: 39 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
C. att följande motioner, nämligen
1) motionerna 1:31 och 11:38, såvitt angår förtidspensioneringen,
2) motionerna 1:352 och 11:446,
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
3) motionerna 1:353 och 11:436 samt
4) motionerna 1:443 och II: 557, såvitt angår förtidspensioneringen,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
D. att motionerna I: 31 och II: 38, i den mån de icke behandlats
under C, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 april 1967
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid behandlingen av detta ärende har närvarit:
från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, herrar Lars Larsson,
Hubinette, fru Hamrin-Thorell, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson och
Erik Filip Petersson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Bengtsson i Varberg,
fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson, Edlund,
Jonsson och Larsson i Öskeviksby.
Reservationer
I
vid utskottets hemställan under A
av herrar Eric Carlsson och Larsson i öskeviksby, vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 14 med orden
»Frågan om» och slutar på följande sida med orden »av riksdagen» bort eisättas
med text av följande lydelse:
»Starka skäl talar enligt utskottets mening för det i förevarande motioner
uttalade kravet på utredning av frågan om sänkt folkpensionsålder.
Utskottet anser de motiv som motionärerna anfört för en sänkning av pensionsåldern
i första hand för vissa grupper som bärande. Utskottet vill
särskilt betona att de grupper som har 67 år som pensionsålder är människor
som gått ut tidigt i förvärvslivet. Den aktiva arbetsinsatsen bär inte
bara varit tung, årens antal har även bidragit till den förslitning och
det åldrande i förtid som följer med tungt arbete.
Givetvis måste i detta sammanhang även beaktas angelägenheten av andra
förbättringar för folkpensionärerna. Därvid bör särskilt uppmärksammas
att statsmakterna bundit sig för en viss folkpensionsnivå 1968, och även
därefter måste förbättringar för folkpensionärerna enligt utskottets mening
genomföras. De ändringar som genomförts beträffande möjligheten till
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
19
förtida uttag av folkpension och allmän tilläggspension minskar ingalunda
kravet på en sänkning av folkpensionsåldern. Faktum kvarstår att för den
stora allmänheten kan en pensionering med nuvarande ordning inte ske
före 67 års ålder utan att detta väsentligt reducerar pensionsbeloppen. Då
en sänkning av pensionsåldern ur både social synpunkt och allmän rättvisesynpunkt
måste anses vara en av de angelägnaste uppgifterna inom
pensionspolitiken tillstyrker utskottet motionsyrkandena om att frågan om
folkpensionsåldern upptages till prövning. Såsom framhållits i motionerna
bör detta lämpligen ske genom utredning inom en parlamentariskt sammansatt
pensionsberedning. Utskottet biträder alltså motionerna 1: 351 och
II: 438.»
b) att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till förévarande motioner, 1:351
och II: 438, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att frågan
om en sänkt folkpensionsålder blir föremål för utredning
av en parlamentariskt sammansatt kommitté.»
II
vid utskottets hemställan under C
av herr Hubinette, fru Hamrin-Thorell, herrar Erik Filip Petersson, Anderson
i Sundsvall, Edlund och Jonsson, vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 17 med orden
»Utskottet är» och slutar med orden »riksdagens sida» bort ersättas med text
av följande lydelse:
»Utskottet är medvetet om att i synnerhet under senare tid svåra problem
uppstått för den äldre arbetskraften i samband med olika branschers strukturomvandling.
Arbetsmarknadspolitiken är inriktad på att genom olika åtgärder
återföra den friställda arbetskraften till arbetslivet. En del av den
arbetskraft som närmar sig pensionsåldern är emellertid ofta svårplacerad
och förblir därför stundom utan arbete. Detta gäller i synnerhet i glesbygder
där differentieringen inom arbetslivet är ringa. De ekonomiska bidrag som
kan ifrågakomma — ersättning från arbetslöshetskassa, kommunalt kontantunderstöd
och avgångsbidrag — är i olika hänseenden otillräckliga. Utskottet
är därför ense med motionärerna att åtgärder bör vidtas för att förbättra
den ekonomiska situationen för den aktuella gruppen äldre arbetslösa.
Problemet kan i flertalet fall ses som en arbetsmarknadsfråga och lösas
som en sådan. Utskottet noterar att den förra året tillsatta utredningen om
kontant stöd vid arbetslöshet i dagarna erhållit vidgade direktiv. Dessa innebär
att utredningen med förtur skall utforma och framlägga förslag till
stödformer för äldre arbetstagare, som träffats av särskilda omställningssvårigheter
på arbetsmarknaden. För en mindre del av den överblivna ar
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967
betskraften kan det emellertid bli en otillräcklig åtgärd att tillgripa kontanta
stödbidrag av arbetsmarknadspolitisk karaktär. Enligt utskottets mening
måste man överväga ytterligare åtgärder, särskilt för den äldre svårplacerade
arbetskraft som närmar sig pensionsåldern. Det ligger nära till
hands att satsa på generösare möjligheter att erhålla förtidspension från
den allmänna pensionsförsäkringen. Visserligen kan försäkrad erhålla förtida
uttag av folkpension då han uppnått 63 års ålder, men reduceringsreglerna
beträffande pensionsbeloppet medför i många fall att pensionen inte
förslår att täcka levnadskostnaderna. Motsvarande reducering sker inte
beträffande förtidspension. En reform av detta slag förutsätter att en utvidgning
sker av möjligheten att erhålla förtidspension. Förtidspension
bör alltså kunna medges i vidgad utsträckning i sådana fall där den äldre
arbetskraftens försörjningsproblem inte kan på ett tillfredsställande sätt
lösas genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Utvidgning av möjligheterna till förtidspension i enlighet med det anförda
kräver utredning av en hel del problem. Utskottet vill understryka
angelägenheten av en skyndsam behandling av frågan.»
b) att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till följande motioner, nämligen
1) motionerna 1:31 och 11:38, såvitt angår förtidspensioneringen,
2) motionerna I: 352 och II: 446,
3) motionerna I: 353 och II: 436 samt
4) motionerna 1:443 och 11:557, såvitt angår förtidspensioneringen,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av
reglerna angående förtidspension i lagen om allmän försäkring».
K L Beckmans Tryckerier AB* Stockholm 0100557