Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

1

Nr 25 ''■ ’

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående enskild arbetstagares
skadeståndsskgldighet enligt lagen om kollektivavtal.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:67 av herr Brundin och nr 11:91
av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl. ;

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen ville
besluta sådan ändring av § 8 i lagen om kollektivavtal, att ''enskild arbetare’
vid åsidosättande av sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller sagda lag
ej må i något fall ådömas skadestånd till högre belopp än 600 kronor».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 91. •

Gällande bestämmelser

Med kollektivavtal förstås enligt lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal
sådant avtal som reglerar villkoren för anställning av arbetstagare eller
förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det ingås mellan
en fackförening eller ett fackförbund, på ena sidan, och en arbetsgivare
eller en förening av arbetsgivare, på andra sidan.

Under den tid då kollektivavtalet gäller får parterna inte vidta stridsåtgärder
för att lösa tvister rörande frågor som regleras i avtalet. Om en
förening eller en medlem därav är bunden av kollektivavtal, får föreningen
inte understödja en olovlig stridsåtgärd som en medlem vidtagit. Är föreningen
själv bunden av avtalet är den dessutom skyldig att försöka hindra
sina medlemmar att vidta olovliga stridsåtgärder eller, om sådana redan
vidtagits, försöka förmå dem att häva åtgärderna.

Skulle arbetsgivare eller arbetstagare åsidosätta sina förpliktelser enligt
kollektivavtal eller kollektivavtalslagen, inträder skyldighet att erlägga
skadestånd. Detsamma gäller om förening. I första hand syftar skadeståndet
till att ersätta den ekonomiska skada som har uppkommit genom avtalsbrottet.
Vid bedömandet om och i vilken utsträckning skada uppstått skall
emellertid hänsyn också tas till intresset i avtalets upprätthållande och
övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

9420 67 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 25

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Huvudprincipen för skadeståndets beräknande är att det skall motsvara
den faktiska skada som uppkommit. Enligt 8 § kollektivavtalslagen kan
skadeståndet emellertid nedsättas, om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes förhållande beträffande tvistens uppkomst,
skadans storlek eller omständigheterna i övrigt anses skäligt. Fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet kan också förekomma. När
det gäller enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet föreskriver lagen
att skadestånd inte får utdömas till högre belopp än 200 kronor. Arbetsdomstolen
har i sin praxis strävat efter att differentiera skadeståndet
inom den medgivna ramen.

Kollektivavtalslagens regler om skadestånd är inte tvingande. Parterna
har således möjlighet att genom avtal åsidosätta föreskrifterna i lagen.
Denna möjlighet har utnyttjats i betydande utsträckning i fråga om tjänstemän.

Historik

Den nuvarande lagen om kollektivavtal tillkom genom statsmakternas
beslut 1928. I det förslag till lag som förelädes 1928 års riksdag i propositionen
nr 39 avvek reglerna om skadestånd på vissa punkter från dem som
sedermera antogs. Bland omständigheterna som kunde medföra nedsättning
av skadeståndets belopp angavs inte skadans storlek. Inte heller stadgades
någon maximigräns för det skadestånd som kunde ådöinas en enskild
arbetstagare.

Lagförslaget väckte kraftig opposition från arbetarrörelsens sida. Man
såg förslaget som ett led i en strävan att inskränka de fackliga organisationernas
handlingsmöjligheter. För att stilla en del av dessa farhågor föreslogs
under riksdagsbehandlingen vissa modifikationer i skadeståndsreglerna.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr
36, förordade att man bland sådana omständigheter som kunde medföra
nedsättning av skadeståndets belopp även skulle medta skadans storlek.
Vidare syntes det utskottet lämpligt att en maximigräns stadgades för det
skadestånd som kunde ådömas en enskild arbetstagare. Även om nedsättning
av skadeståndets belopp kunde ske enligt de föreslagna bestämmelserna,
kunde skadeståndet, ansåg utskottet, bli synnerligen betungande för de
enskilda arbetstagarna, som ofta befann sig i mindre god ekonomisk ställning.
Utskottet föreslog att gränsen sattes vid 200 kronor. En sådan begränsning
skulle enligt utskottets mening bereda arbetstagarna skydd mot
alltför betungande följder av avtalsbrott samtidigt som man fick möjlighet
att utdöma ett verksamt skadestånd. Riksdagen följde utskottets förslag.

Tvåhundrakronorsregeln har inte upptagits i senare lagstiftning. Den
återfinns t. ex. inte i lagen den It september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt,
som eljest har kollektivavtalslagens skadeståndsregler som
förebild.

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

3

Värdegränsen, 200 kronor, har fått stå oförändrad trots penningvärdets
fall och reallönernas stegring. Under anförande att skadeståndsregeln på
grund därav i väsentlig grad förlorat sitt reparativa och preventiva syfte
hemställdes i motioner vid 1965 års riksdag om en förutsättningslös utredning
av tvåhundrakronorsregeln. Motionerna remissbehandlades, varvid
SAF och arbetsdomstolens ordförande biträdde utredningskravet, medan
SACO, SR, TCO, LO och Statstjänarkartellen avstyrkte motionsförslaget.
Löntagarorganisationerna betonade genomgående, att man måste se kollektivavtalslagens
skadeståndsregler i sin helhet och att det inte var lämpligt att
rycka loss en bestämmelse i lagen och utreda den särskilt. En utförligare
redovisning av remissvaren finns i andra lagutskottets utlåtande nr 78.
Utskottet ansåg för egen del att utredning i frågan inte var påkallad och avstyrkte
motionerna med följande motivering:

Betraktar man 200-kronorsregeln enbart från den utgångspunkten att
regeln varit oförändrad sedan 1928, kan det naturligtvis med hänsyn till
reallönestegring och penningvärdeförändring göras gällande att regeln bör
revideras. Enligt utskottets mening är emellertid ett sådant betraktelsesätt
alltför ensidigt. Några mera påtagliga nackdelar av att regeln varit oförändrad
i över 35 år kan knappast påvisas. Det kan sålunda inte hävdas att
antalet olovliga strejker -— det område där regeln torde ha sin huvudsakliga
funktion — under årens lopp ökat trots att regeln varit oförändrad. På
grund härav och med hänsyn till att regeln kan sättas ur kraft genom avtal
— en möjlighet som enligt vad som upplysts inom utskottet utnyttjas i
betydande utsträckning för tjänstemän — anser utskottet inte någon utredning
om revision av 200-kronorsregeln f. n. påkallad. Härtill kommer såsom
arbetstagarorganisationerna påpekat, att det kan ifrågasättas om det
är lämpligt att bryta ut en detalj ur regelsystemet och utreda den särskilt.

Riksdagen följde utskottets linje.

Utskottet

Enligt lagen om kollektivavtal kan arbetsgivare eller arbetstagare, som
bryter mot kollektivavtal eller kollektivavtalslagen, åläggas att betala skadestånd
till motparten. Detsamma gäller för förening av arbetstagare eller
arbetsgivare. Skadeståndets belopp kan nedsättas, om det anses skäligt med
hänsyn till skadevållarens ringa skuld, den skadelidandes eget förhållande
beträffande tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i
övrigt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också förekomma.
Beträffande enskild arbetstagare föreskrivs särskilt att skadeståndet inte
får bestämmas till högre belopp än 200 kronor. Kollektivavtalslagens regler
om skadestånd är inte tvingande. Parterna har sålunda möjlighet att
genom avtal göra avsteg från föreskrifterna i lagen.

Tvåhundrakronorsregeln infördes på riksdagens initiativ då lagen antogs

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

1928. Söm skäl åberopades att en obegränsad skadeståndsskyldighet kunde
befaras bli alltför betungande för den enskilde arbetstagaren, som ofta hade
mindre god ekonomi. Trots försämringen av penningvärdet och stegringen
av reallönerna har maximigränsen sedan dess fått stå oförändrad kvar. Detta
har enligt förevarande motioner fått till följd att tillräckligt effektiva skadestånd
inte längre kan dömas ut. Motionärerna föreslår att gränsen höjs från
200 till 600 kronor.

Riksdagen har för två år sedan i samband med behandling av likartade
motioner avvisat tanken på en revision av tvåhundrakronorsregeln. Några
mer påtagliga nackdelar av att regeln varit oförändrad sedan 1928 kunde enligt
riksdagens mening inte påvisas. Inte heller hade antalet olovliga strejker
— det område där regeln hade sin huvudsakliga funktion — ökat under
årens lopp. Riksdagen framhöll också att parterna genom avtal hade möjlighet
att höja skadeståndets maximibelopp.

Enligt utskottets mening saknas anledning att inta annan ståndpunkt
till motionsförslaget i år. Kollektivavtalslagens skadeståndsregler har till
ändamål dels att förhindra uppkomsten av avtalsbrott och överträdelser
av lagen, dels att öppna möjlighet till ersättning av den ekonomiska och
ideella skada som åsamkats motparten. Erfarenheterna från arbetsmarknaden
utvisar att nuvarande skadeståndsskyldighet för den enskilde arbetslagaren
är tillräcklig för att respekten för ingångna avtal skall upprätthållas.
Olovliga stridsåtgärder vidtas som regel i upprördhetens tecken.
Om åtgärderna resulterar i ett skadestånd på 200 eller 600 kronor, torde
därför som påtryckningsmedel för att avstå från åtgärderna spela förhållandevis
liten roll. När det gäller skadeståndets reparation sida kan naturligtvis
sägas att penningvärdets fall urholkat det ursprungliga skadeståndet i
betydande grad. Utskottet vill emellertid erinra om att förening, som är
bunden av kollektivavtalet, har en lagstadgad skyldighet att ingripa då
olovliga stridsåtgärder planeras från enskilda arbetstagares sida. Föreningen
skall i första hand försöka hindra sina medlemmar att vidta sådana åtgärder.
Har åtgärder redan vidtagits, skall föreningen försöka förmå medlemmarna
att häva dem. Brister förening i sina åligganden i dessa avseenden,
kan föreningen bli skyldig att erlägga skadestånd. För sådant skadestånd
föreskriver kollektivavtalslagen inte någon maximering. I praxis
har också betydande skadeståndsbelopp dömts ut, då förening åsidosatt
sin plikt att ingripa. Ersättning för den faktiska skada som motparten tillfogas
vid avtalsbrott gottgöres i huvudsak genom föreningarnas skadeståndsskyldighet.
Någon anledning att för en effektivisering av skadeståndets
reparätiva sida höja maximigränsen för den enskilde arbetstagarens
skadestånd finns därför inte.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967 5

att förevarande motioner, 1:67 och 11:91, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 mars 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Lars Larsson, Hiibinette, fru
Hamrin-Thorell*, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Edström* och Dahlberg; från

andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors*,
fru Ekendahl, herr Gustavsson i Alvesta, fröken Wetterström*, herr Fredriksson,
fru Skantz och herr Göransson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hiibinette och fröken Wetterström, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets utlåtande å s. 4, som börjar med orden
»Enligt utskottets» och slutar med orden »därför inte», bort ersättas med
text av följande lydelse:

»Utskottet vill erinra om att statsmakterna, då det gäller krontalsregler
i annan civillag än just kollektivavtalslagen, medverkat till lagstiftning som
tår vederbörlig hänsyn till penningvärdes- och inkomstförändringar. Även
om olovliga strejker i våra dagar är förhållandevis sällsynta, förekommer
de dock. Flera fall om året förs till prövning hos arbetsdomstolen, som därvid
har att utdöma skadestånd inom ramen 200 kronor, önskvärda möjligheter
till differentiering av skadeståndsbeloppet med hänsyn till individernas
olika medverkan kan självfallet inte numera tillgodoses. Man bör även
komma ihåg att maximigränsen 200 kronor har avseende på alla kollektivavtalsbundna
arbetstagare och alltså även på de stora grupper, delvis i
höga inkomstlägen, som genom statsmakternas beslut för två år sedan om
de offentliga tjänstemännens anställningsförhållanden, tillförts kollektivavtalssystemet.

Med hänvisning till vad sålunda anförts finner utskottet tiden vara inne
att uppräkna skadeståndsgränsen i kollektivavtalslagen i enlighet med motionärernas
förslag.»

(; Andra lagutskottets utlåtande nr 2ö år 1967

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1:67
och II: 91, måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om

kollektivavtal

Härigenom förordnas att 8 § lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §

Åsidosätter arbetsgivare,----uppkommen skada.

Vid bedömande---ekonomisk

Om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å
tvistens uppkomst, skadans storlek
eller omständigheterna i övrigt finnes
skäligt, må skadeståndets belopp
nedsättas; fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet må ock äga
rum. Ej må i något fall skadestånd
ådörnas enskild arbetare till högre
belopp än tvåhundra kronor.

betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å
tvistens uppkomst, skadans storlek
eller omständigheterna i övrigt finnes
skäligt, må skadeståndets belopp
nedsättas; fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet må ock äga
rum. Ej må i något fall skadestånd
ådörnas enskild arbetare till högre
belopp än sexhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

K L BeckminsTrycktrltr AB* Stockholm 9420 67