Andra lagutskottets utlåtande nr 14. år 1967
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av väckta motioner om en allmän inkomstförsäkring.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr I: 635 av herrar Wallmark och Blomquist
samt nr II: 791 av fru Kristensson och herr Åkerlind.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att ''utredning om kontant
stöd vid arbetslöshet’ (KSA-utredningen) snarast framlägger förslag om införandet
av allmän inkomstförsäkring» enligt i motionerna redovisade riktlinjer.
Motionerna
Motionärerna framhåller att det i dagens läge är nödvändigt att utnyttja
alla möjligheter till rationalisering av näringslivet. Arbetstagare som friställs
genom rationaliseringar måste emellertid hållas ekonomiskt skadelösa.
Detsamma gäller personer som genom den tekniska och vetenskapliga utvecklingen
tvingas att byta arbete och omskola sig. Motionärerna fortsätter:-
Den relativt höga standard som alla arbetstagare åtnjuter har icke medfört
att behovet av ekonomisk trygghet minskar. En hög konsumtionsnivå
innebär att en stor del av inkomsten är intecknad av fasta utgifter. Den elvpnomiska
säkerhetsmarginalen är vanligtvis mycket liten. Detta betyder att
för de flesta arbetstagare får smärre inkomstbortfall förödande konsekvenser.
Därför måste alla löntagare garanteras trygghet mot inkomstbortfall på
grund av oförskylld arbetslöshet.
Staten ålägger den enskilde medborgaren att försäkra sig mot olika typer
av inkomstbortfall, till exempel vid sjukdom, varför det är rimligt att även
arbetslöshet inbegripes. De nuvarande arbetslöshetskassorna är icke tillräckliga.
En allmän inkomstförsäkring med uppgift att garantera arbetstagaren
*ry§gket vid arbetslöshet bör utredas. Givetvis måste regler skapas mot otillbörligt
utnyttjande av försäkringen. En dylik allmän inkomstförsäkring kan
på ett effektivt sätt lösa ett av samhällets stora återstående trygghetspro.-blem, vilket i framtiden kommer att bli än mer betydelsefullt.
Beträffande de ytterligare skäl motionärerna anfört til! stöd för sitt yrkande
får utskottet hänvisa till motionen 1:635.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 14
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1967
Gällande ordning
Den svenska arbetslöshetsförsäkringen bygger på arbetstagarnas frivilliga
anslutning till arbetslöshetskassor. Dessa har bildats inom ramen för de
fackliga organisationerna på såväl arbetar- som tjänstemannaplanet. Kassorna
är i föreningsrättsligt hänseende understödsföreningar. De är erkända
av arbetsmarknadsstyrelsen, som är statlig tillsynsmyndighet. F. n. finns 45
kassor med ett sammanlagt medlemsantal av över 1 50(1000. Samtliga kassor
är rikskassor som slår öppna för alla löntagare inom det yrkesområde som
varje, särskild kassa omfattar. En del självständiga företagare kan också
på vissa villkor tillhöra arbetslöshetskassor, t. ex. yrkesfiskare. Försäkringen
regleras av förordningen den 14 december 1956 om erkända arbetslöshetskassor
och förordningen samma dag om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
För att få ersättning från kassan gäller som villkor att medlemmen har
erlagt sammanlagt 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter. Minst 20 veckoavgifter
eller 5 månadsavgifter måste i regel ha betalats för arbetad tid
under de tolv månader som förflutit närmast före arbetslöshetens början.
Medlemmen skall vara oförvållat arbetslös. Har han slutat en anställning
utan giltigt skäl eller blivit avskedad på grund av otillbörligt uppförande eller
vägrat att anta lämpligt erbjudet arbete, räknas han som oförvållat arbetslös
först efter eu period av fyra veckor. Som villkor för ersättning gäller
vidare att medlemmen är arbetsför och oförhindrad att åta sig arbete samt
att han söker arbete vid den offentliga arbetsförmedlingen. Ersättning utgår
först efter en karenstid av fem dagar. Till dessa får läggas alla arbetslösa
dagar under de senaste fem veckorna.
Ersättningen utgörs av dagpenning och barntillägg. Dagpenningens belopp
bestäms av kassan själv upp till ett maximibelopp av 40 kronor. Barnlilläggét
är 2 kronor per dag och utgår till de barn under 16 år som den arbetslöse
försörjer. Den genomsnittliga dagpenningen uppgick i kassorna under
år 1965 till ca 30 kronor. Ersättning utgår under högst 150 dagar per
försäkringsår. Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock medge att tiden för viss
kassa utökas till 200 dagar.
Försäkringen finansieras med medlemsavgifter till omkring 50 %, med
statsbidrag till omkring 40 % och med fondavkastning till omkring 10 %.
Medlemsavgifterna varierar från kassa till kassa och ligger mellan 20 och
140 kronor per år. Statsbidraget är konstruerat så, att det täcker eu större
del av kostnaderna när arbetslösheten ökar.
Vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen finns en annan form av understöd
vid arbetslöshet, nämligen kontantunderstöd av den kommunala arbetslöshetsnämnden.
Bestämmelser härom återfinns i arbetsmarknadskungörel
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1967
3
sen den 3 juni 1966. Understödet är behovsprövat och utgörs av dagundérstöd
och barntillägg. Dagunderstöd utgår för ensam person med högst 18
kronor och för makar med högst 19 kronor. Barntillägg utgår med högsta
kronor per dag för barn under 16 år som den arbetslöse försörjer. Understöd
får som regel inte utgå till den som på grund av arbetslöshet åtnjuter
socialhjälp och i princip inte heller samtidigt som den arbetslöse uppbär
ersättning från arbetslöshetskassa. Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer hur
många personer inom en viss kommun som vid varje tillfälle kan få kontantunderstöd
på grund av arbetslöshet. Man vill därigenom förhindra att
understöd lämnas i andra fall än där det är oundgängligen nödvändigt.
Statsbidrag utgår med 20'' % av kostnaden för understödsverksamheten.
Kontantunderstöd utgår som regel endast till några hundra personer per
år eller mindre. Under 1964 erhöll 169 personer understöd på detta sätt.
Historik
Frågan om införandet av en arbetslöshetsförsäkring diskuterades av
riksdagen redan 1908. Detta år såväl som de båda följande ställde sig riksdagen
avvisande till förslag om en sådan reform.
År 1915 uppdrogs åt socialförsäkringskommittén att utreda frågan. Kommittén
avgav år 1922 ett förslag om offentlig arbetsförmedling och statsbidrag
till frivilliga arbetslöshetskassor. Kommitténs förslag överarbetades
i olika omgångar men, sedan man funnit att förslaget innebar att vissa
arbetargrupper skulle ställas utanför försäkringen, hänsköts frågan år 1926
till ny utredning, 1926 års arbetslöshetssakkunniga. De sakkunniga
utarbetade två alternativa förslag, avseende ett obligatoriskt och ett frivilligt
försäkringssystem, samt förslag rörande reglering av den offentliga
arbetsförmedlingen och om anordnande av allmänna arbeten. Enligt
förslaget till obligatorisk försäkring skulle denna med vissa undantag
omfatta varje arbetare mellan 16 och 67 år, som mot avlöning utförde
arbete för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse.
De viktigare undantagen utgjordes av kontors- och butikspersonal samt
lant- och skogsarbetare ävensom personer med ordinarie anställning i
statens tjänst. Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas genom försäkringsavgifter
av arbetare och arbetsgivare med bidrag av statsmedel.
Förslaget rörande frivillig försäkring gick ut på att det allmänna skulle
lämna bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fyllde
vissa i lagen angivna villkor rörande medlemsantal in. m. och bedrev sin
verksamhet i enlighet med givna föreskrifter. — Förslagen ledde inte till
någon lagstiftning. ■;
År 1932 tillkallades fem sakkunniga för att biträda inom socialdepartementet
med den fortsatta behandlingen av frågan. De sakkunniga avgav år
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 är 1967
1933 en promemoria rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring in. in. Enligt
denna promemoria skulle arbetslöshetsförsäkringen bygga på ett system
av statsunderstödda arbetslöshetskassor. I föreningsrättsligt hänseende
skulle dessa vara registrerade som understödsföreningar. Vidare skulle kassorna
för att komma i åtnjutande av statsbidrag antas till erkända arbetslöshetskassor.
I fråga om kassornas verksamhetsområde föreslogs inte någon
annan begränsning än att medlemmarna i kassorna skulle vara löntagare.
Närmare bestämmelser om understödsverksamheten och om statsbidrag
skulle regleras genom särskilda förordningar härom.
På grundval av de sakkunnigas förslag lade Kungl. Maj :t fram en proposition
med förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring vid 1933 års riksdag.
Propositionen föll i första kammaren, men återkom med vissa mindre
justeringar vid 1934 års riksdag. Förslaget bifölls efter en del smärre jämkningar,
och lagstiftning om erkända arbetslöshetskassor och om statsbidrag
till dessa trädde i kraft den 1 januari 1935. Det system som då infördes är i
huvudsak gällande än i dag. Betydelsefulla ändringar har dock beslutats
vid riksdagarna åren 1941, 1944, 1946, 1953, 1956 — då den nuvarande lagstiftningen
antogs — och 1964.
År 1937 utsågs en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av
den svenska socialvården. Kommittén, som antog namnet socialvårdskommittén,
skulle bl. a. söka få till stånd en samordning av socialvårdens olika
grenar. Med utgångspunkt härifrån tog kommittén upp till behandling frågan
om införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Förslag härom
framlades år 1948 (SOU 1948:39). Kommittén redovisade två alternativ.
Alternativ I innebar ett enhetligt obligatoriskt system administrerat genom
kommunala socialförsäkringsnämnder, länsarbetsnämnder och arbetsmarknadsstyrelsen.
De försäkrade skulle utgöras av förvärvsarbetande i såväl
företagar- som arbetstagarställning. Alternativ II, till vilket kommitténs
majoritet anslöt sig, innebar att de erkända arbetslöshetskassorna skulle
bestå i oförändrade former. Personer, som icke var medlemmar av erkända
arbetslöshetskassor, skulle ha rätt till ersättning i form av ett enhetsbelopp,
som ej graderades efter inkomst. Försäkringen skulle administreras dels
genom kassorna, dels genom ett nyinrättat kommunalt organ, socialförsäkringsnämnden.
Vid remissbehandlingen av förslaget var meningarna starkt delade om
det lämpliga i att införa en obligatorisk försäkring. Från åtskilliga hål!
hävdades, att man i stället borde inrikta sig på att förbättra den frivilliga
försäkringen. F.örslaget föranledde ingen åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
Frågan om utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen till grupper som stod
utanför densamma aktualiserades på nytt 1969. I direktiven till den detta
år tillsatta arbetslöshets för säkring sutredningen uttalades att det alltjämt
fanns grupper med inte ringa arbetslöshetsrisk som stod utanför försäkringen.
Denna borde såvitt möjligt omfatta alla grupper med arbetslöshetsrisk.
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1967
5
Utredningen (SOU 1963: 40) undersökte vilka grupper som förfarande
stod utanför försäkringen och koin fram till att de oförsäkrade utgjorde
omkring 1,4 milj., att hälften av dem hade möjlighet att bli medlemmar i
befintliga kassor men inte begagnat sig härav samt att visst begränsat behov
av arbetslöshetsförsäkring fanns bland de övriga. Utredningen övervägde,
huruvida det var möjligt att inrätta en allmän arbetslöshetskassa
för de kategorier arbetstagare, som ej hade möjlighet att ansluta sig till de
befintliga kassorna. Utredningen fann dock, att en sådan åtgärd skulle
innebära så stora administrativa och ekonomiska problem, att den icke
var ändamålsenlig. Utredningen ansåg att enda utvägen att öppna försäkringen
för alla var att göra den obligatorisk. Utredningen lämnade emellertid
inte något förslag på denna punkt. I en reservation till betänkandet
utvecklades tanken på en obligatorisk försäkring ytterligare.
1 propositionen nr Ilo år 196''r angående ändrade grunder för den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen yttrade föredragande departementschefen att
alla som blir arbetslösa borde få sin försörjning tryggad på ett tillfredsställande
sätt. Eftersom svårigheter att få och behålla ett arbete berodde på
många olika faktorer, ansåg han det nödvändigt att undersöka arbetslöshetens
orsaker, innan man tog ställning till hur tryggheten borde ordnas.
Han framhöll också att försäkringen bara var en av många åtgärder i samband
med arbetslöshet. Departementschefen förordade att de allmänna arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, som kunde bli aktuella inom den närmaste
framtiden, skulle avvaktas innan ytterligare utredning om arbetslöshetsförsäkringen
företogs.
I samband med propositionen väcktes åtskilliga motioner, i vilka begärdes
utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring. Riksdagen ansåg — andra
lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964 — att en sådan utredning borde
tillsättas, sedan resultatet av 1960 års arbetsmarknadsutrednings arbete
hade framlagts.
1960 års arbetsmarknadsutredning avgav sitt betänkande »Arbetsmarknadspolitik»
(SOU 1965: 9) år 1964. Utredningen, som utgick ifrån att den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen skulle bibehållas, uttalade sig för vissa
förbättringar i den kommunala kontantunderstödsverksamheten. Utredningen
föreslog dessutom att frågorna om bättre försäkringsskydd, om förtidspensionering
av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna och om
samordningen av dessa båda stödformer skulle utredas särskilt.
Sedan arbetsmarknadsutredningen avlämnat sitt betänkande, har särskilda
sakkunniga tillkallats efter Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 mars
1966 för att utreda frågor om kontant stöd vid arbetslöshet. De sakkunniga
har antagit benämningen utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet
(KS A-utredning en ).
6
Andra lagutskottets utlåtande nr l''i är 1967
KSA- utredningen
I direktiven för KSA-utredningen uttalas bl. a.
Ett av syftena med de förslag som framlagts i propositionen om arbetsmarknadspolitiken
är att minska riskerna för arbetslöshet och mildra arbetslöshetens
verkningar. Fortfarande finns emellertid enligt min mening
i vissa situationer behov av kontant stöd åt dem som blivit arbetslösa. För
att det skall vara möjligt att i det enskilda fallet sätta in den arbetsmarknadspolitiska
åtgärd som är lämpligast på lång sikt behöver arbetsmarknadsmyndigheterna
liksom den arbetslöse rådrum för undersökningar och
överväganden. Den arbetslöse behöver därför beredas kontant stöd under
eu övergångstid. Tidigare utredningar visar att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
f. n. inte fullt ut tillgodoser detta behov.
Som lösningar på det föreliggande problemet har föreslagits dels obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring eventuellt kompletterad med frivillig tillläggsförsäkring,
dels bibehållande av den frivilliga försäkringen men med
ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet. Obligatorisk försäkring torde
utesluta kontantunderstödsverksamhet i dess nuvarande form. Däremot
kan ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet i och för sig kombineras
med den frivilliga försäkringen. Eu sådan ordning torde komma att påverka
de frivilliga arbetslöshetskassornas betingelser.
Utredningen bör vara förutsättningslös. Den bör undersöka och föreslå
de former för kontant stöd vid arbetslöshet som kan befinnas lämpligast
med hänsyn till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder och de nämnda
gruppernas särskilda förhållanden.
Stor vikt måste läggas vid de erfarenheter, som de nuvarande arbetslöshetskassornas
verksamhet har givit. Dessa frivilligt organiserade kassor har
gjort synnerligen värdefulla insatser. Genom att de försäkrade själva har
haft inflytande i kassorna har det varit möjligt att i stort sett utan friktioner
lösa många känsliga problem. Det måste därför enligt min mening
kunna företes starka skäl om ett försäkringssystem som har visat sig vara
så värdefullt helt skall överges.
Skulle utredningen finna att någon form av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
behövs, bör möjligheterna att samordna den med den nuvarande
frivilliga försäkringen undersökas. Är detta inte möjligt bör också andra
lösningar prövas. Självfallet måste också undersökas vilka finansieringsformer
som är lämpligast vid olika försäkringssystem. En obligatorisk försäkring
kommer att medföra en rad problem av försäkringsteknisk natur,
vilka måste klarläggas. Som exempel må nämnas frågorna hur ersättningens
storlek skall bestämmas för arbetssökande som inte tidigare har haft
någon inkomst av anställning samt hur kvalifikationssystemet skall ordnas
för dem som under lång tid har saknat arbete och inte genast efter ansökan
kan beredas arbete. Samordningen med andra socialförsäkringar bör också
undersökas liksom de administrativa frågorna.
Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finns i Norge sedan år 1939. Utredningen
bör tillgodogöra sig erfarenheterna av denna försäkring.
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1967
7
Motioner vid 1966 års riksdag
Vid 1966 års riksdag väcktes motioner som syftade till utredning av frågan
om införandet av en allmän arbetslöshetsförsäkring, i ett par av motionerna
betecknad som allmän sysselsättningsför säkring. Enligt motionerna
utgjorde den nuvarande ordningen inte tillfredsställande skydd vid arbetslöshet
åt alla grupper.
Andra lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 70
om KSA-utredningens arbete och konstaterade att det i motionerna uttalade
önskemålet om utredning av frågan redan var tillgodosett. Utskottet
fann det för sin del lämpligt att motionerna överlämnades till den tillsatta
utredningen.
Utskottet
Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen bygger på arbetstagarnas frivilliga
anslutning till arbetslöshetskassor. Som regel organiseras kassorna
av de försäkrades fackliga organisationer på olika yrkesområden. Rätt att
bli medlem i kassa tillkommer i princip alla anställda som är verksamma
inom det yrkesområde kassan representerar. Försäkringen omfattar över
1,5 milj. personer. I början av 1960-talet beräknades de oförsäkrade utgöra
omkring 1,4 milj. personer, varav hälften hade möjlighet att försäkra
sig i befintliga kassor.
I förevarande motioner anförs att den ökade frekvensen av företagsnedläggelser
och driftinskränkningar aktualiserat frågan om en trygghetsgaranti
för den enskilde mot inkomstbortfall på grund av arbetslöshet. En
garanti av det slaget är enligt motionärerna motiverad även för sådana
fall där den tekniska och vetenskapliga utvecklingen tvingar fram att en
arbetstagare får sluta sitt arbete för omskolning. Motionärerna menar att
nuvarande arbetslöshetsförsäkring inte är tillräckligt omfattande och vill
att frågan om en allmän inkomstförsäkring som garanterar arbetstagaren
trygghet vid arbetslöshet utredes.
Efter bemyndigande i mars förra året har chefen för inrikesdepartementet
tillkallat särskilda sakkunniga för att utreda frågor om kontant
stöd vid arbetslöshet. De sakkunniga, som arbetar under benämningen
KSA-utredningen, har enligt sina direktiv att bl. a. pröva frågan om arbetslöshetsskyddets
utsträckande till nya grupper yrkesutövare. Utredningen
har därvid att förutsättningslöst pröva huruvida problemet kan lösas med
en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, eventuellt kompletterad med frivillig
tilläggsförsäkring, eller med en frivillig försäkring kombinerad med
ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1967
Genom de uppgifter som sålunda ålagts KS A-utredningen får det i motionerna
framställda utredningsyrkandet redan anses tillgodosett. Motionerna
bör därför enligt utskottets mening inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:635 och 11:791, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 mars 1967
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand*, fru Carlqvist, herr Lars Larsson,
fru Hamrin-Thorell, fru Nilsson*, herrar Eric Carlsson*, Edström och
Blomquist;
från andra kammaren: herr Odhe, fröken Wetterström, herr Bengtsson
i Varberg, fröken Sandell, herrar Wiklund i Stockholm, Jonsson*, fru
Skantz och herr Larsson i öskeviksby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLMI967 6/QD3»