Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1967

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstadgad varseltid vid
företagsnedläggningar och större personalinskränkningar.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 1:174 av herr Carlsson, Oscar, m. fl. och nr 11:214
av herr Andersson i Billingsfors m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen beslutar att hos
Kungl. Maj:t begära förslag till sådan lagstiftning som innebär, att varseltiden vid
företagsnedläggelser eller större personalinskränkningar fastställes till 12 månader
samt att de anställda under denna tid hålles ekonomiskt skadelösa.”

Vad angår de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet, i den
mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till motionen 11:214.

Gällande ordning

År 1944 träffades en överenskommelse om att vissa förhandsinformationer om
driftsinskränkningar skulle lämnas till arbetsmarknadsmyndigheterna. För att få till
stånd en mer tillförlitlig rapportering om planerade driftsnedläggelser och driftsinskränkningar
träffades år 1952 mellan arbetsmarknadsstyrelsen, å ena sidan, och
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Industrins produktionsråd,
å andra sidan, en ny överenskommelse i saken. Senare samma år träffades liknande
överenskommelser mellan arbetsmarknadsstyrelsen och Handelns arbetsgivareorganisation
och Kooperationens förhandlingsorganisation. Dessa överenskommelser
är alltjämt gällande. År 1963 träffades en särskild överenskommelse för skogsbrukets
område.

Överenskommelserna innebär att företagsledningarna genom direkta hänvändelser
till länsarbetsdirektören eller byrådirektören vid berörda länsarbetsnämnder skall
meddela informationer om permitteringar och avskedanden som är att vänta. Uppgifterna
bör avse beräknad tidpunkt för driftsnedläggelsen eller driftsinskränkningen,
det antal anställda som berörs av åtgärden, inskränkningens beräknade varaktighet
samt orsaken till driftsförändringen.

Beträffande den tidpunkt då länsarbetsnämnden skall underrättas innehåller
överenskommelserna i huvudsak följande. Meddelande skall lämnas

a) vid definitiv driftsnedläggelse i mycket god tid och under alla förhållanden
senast två månader före nedläggelsen;

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 13

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1967

b) vid driftsinställelse, varmed avses totalt driftstopp under mer än 14 dagar, senast
två månader före inställelsen;

c) vid annan driftsinskränkning av mera väsentlig betydelse senast två månader
innan åtgärden vidtas eller i undantagsfall — då inskränkningen inte kunnat förutses
redan två månader i förväg — i så god tid som möjligt;

d) vid korttidspermittering, dvs. permittering som ej överstiger 14 dagar, i god tid
före permitteringstillfället;

e) vid fortlöpande arbetstidsförkortning, varmed förstås sådan inskränkning av arbetstiden,
en eller fléra dagar per vecka, som berör en mera väsentlig del av arbetsstyrkan,
i god tid före åtgärdens vidtagande; samt

f) vid permittering eller avskedande av säsongarbetare i så god tid som möjligt,
innan arbetskraften kommer att friställas.

Vid driftsnedläggelse och driftstopp behöver meddelande ej lämnas då mindre än
tio arbetstagare berörs av åtgärden (mindre än fem inom skogsbruket). Huruvida
driftsinskränkning av mera väsentlig betydelse föreligger, skall bedömas inte enbart
utifrån företagets egna synpunkter utan också i förhållande till ortens storlek, näringslivets
struktur och möjligheterna att omplacera den berörda arbetskraften. Förétagen
kan begära att anmälningar om driftsinskränkningar av mera väsentlig betydelse
skall behandlas konfidentiellt.

Beträffande underrättelse till de anställda om driftsnedläggelse finns bestämmelser
i de mellan Svenska arbetsgivareföreningen samt Landsorganisationen i Sverige och
Tjänstemännens centralorganisation den 29 april 1966 träffade avtalen om företagsnämnder.
Enligt dessa skall, då fråga uppkommer om nedläggande, inställelse eller
väsentlig inskränkning av företagets drift, samråd ske inom företagsnämnden beträffande
åtgärdens inverkan på anställningsförhållandena. Om sådana åtgärder anmäls
till offentlig myndighet, skall anmälan också delgivas nämnden och denna fortlöpande
hållas underrättad oha ärendets utveckling.

De hittills redovisade bestämmelserna gäller enskilda företag på arbetsmarknaden
samt flertalet större statliga bolag. I fråga om statliga myndigheter föreligger en motsvarande
skyldighet att anmäla planerad uppsägning av civil personal enligt föreskrifter
i Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 24 maj 1954. Den kommunala
sektorn ligger däremot helt utanför varselsystemet.

Historik

Frågan om lagstadgad skyldighet för företag att underrätta arbetsmarknadsorganen
orh planerade driftsinskränkningar har varit föremål för riksdagens behandling vid
upprepade tillfällen.

Förslag om en lagstadgad varseltid på två månader framfördes i motioner vid
1954 års riksdag. Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 6, hänvisade till de år 1952 träffade överenskommelserna om
ett frivilligt varselsystem och fann med hänsyn härtill att det inte var erforderligt med

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1967

3

lagstiftning i ämnet. Om erfarenheterna skulle ge vid handen att det frivilliga systemet
inte fungerade med tillräcklig effektivitet, borde spörsmålet emellertid enligt utskottets
mening kunna tas upp till förnyat övervägande. Utskottet förutsatte att arbetsmarknadsstyrelsen
uppmärksamt skulle följa systemets tillämpning och ta de initiativ
som kunde påkallas av förhållandena.

Vid 1955 års riksdag återkom samma motionsyrkande. Andra lagutskottet hänvisade
i sitt utlåtande nr 22 till föregående års riksdagsbeslut i frågan och uttalade att
det enligt utskottets bedömande inte förekommit något som borde föranleda till
ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Riksdagen godkände utlåtandet. Samma
sak upprepades vid 1958 års B-riksdag (andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år
1958).

År 1963 hade riksdagen att ta ställning till motioner som syftade till att i lag ålägga
enskilda företag skyldighet att innan beslut fattades om ändringar i verksamheten informera
de kommunala myndigheterna på orten om de förestående åtgärderna.
Andra lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25 om det frivilliga
varselsystemet vid driftsinskränkningar och ansåg med hänsyn härtill att det
inte förelåg skäl för något riksdagens initiativ i frågan. Riksdagen var av samma
mening.

1960 års arbetsmarknadsutredning

I september 1960 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för socialdepartementet att
tillkalla särskilda utredningsmän för att företa en översyn av arbetsmarknadspolitiken.
Utredningsmännen antog benämningen arb etsmarknadsutredningen och avlämnade
ett betänkande den 17 december 1964 (SOU 1965:9). I detta behandlades bl. a. frågan
om varsel vid driftsnedläggelser och driftsinskränkningar (s. 480 ff.). Utredningen
framhöll att tidiga informationer om väntade förändringar i sysselsättningen var en
förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Det gällande, på frivillig
överenskommelse byggda systemet med varsel vid permitteringar och avskedande!!
hade enligt utredningen fungerat i stort sett tillfredsställande. Endast i undantagsfall
hade det inträffat att företag uraktlåtit att lämna varsel eller varsel vid senare tidpunkt
än som stipulerats. Det hade oftare hänt att längre varseltid iakttagits än den
överenskomna. Utredningen fann därför ingen anledning att föreslå någon ändring i
principen med frivillig överenskommelse om varsel. Utredningen diskuterade därefter
behovet av en utsträckning av den överenskomna varseltiden och anförde bl. a.

Sedan de nuvarande överenskommelserna om varsel träffades 1952 har arbetsmarknadspolitiken
i olika avseenden förändrats och effektiviserats. Det gäller inte
minst i fråga om de fortlöpande kontakterna mellan arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnder
å ena sidan och företagen å den andra. I samband med att länsarbetsnämnderna
numera fyra gånger om året upprättar prognoser över den väntade utvecklingen
under de närmaste 12 månaderna, lämnar företagen vanligen fylliga uppgifter
om sitt personalbehov under i första hand det närmaste halvåret. Lika viktigt
för utbyte av informationer är naturligtvis den fortlöpande kontakt som arbetsmark -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1967

nadsorganen numera har med företagen. Detta har lett till att arbetsmarknadsmyndigheterna
fått en bättre allmän överblick av läget och konkreta upplysningar om
väntade förändringar i företagens personalbehov.

Inte sällan orienteras myndigheterna halvårs- eller årsvis i förväg i sådana fall. Detta
har varit av stor betydelse för strävandena att åstadkomma en lugn och så litet påfrestande
omställning som möjligt för den berörda arbetskraften. Det krävs nämligen ett
visst rådrum både för den berörda personalen och för arbetsmarknadsmyndigheterna
för att man skall kunna undvika kostsamma och påfrestande improvisationer och i stället
ge möjligheter till ett väl övervägt arbetsval för den arbetskraft, som tvingas ställa
om.---Hittills vunna erfarenheter synes peka på att företagen i allmänhet är an gelägna

att varsla om inskränkningar av mera nämnvärd omfattning med iakttagande
av längre tidsfrist än den som stipulerats i överenskommelserna. Det bör kunna förväntas,
att denna tendens att — där så är möjligt — iakttaga längre varseltider skall
ytterligare utvecklas.

Med hänsyn till det anförda fann utredningen inte någon anledning att förorda
en utsträckning av varseltiden. Däremot ansågs det angeläget att arbetsmarknadsstyrelsen
gjorde en översyn av varselsystemet med sikte på att täcka vissa sektorer av arbetsmarknaden
som ej berörs av de gällande överenskommelserna. Vid en sådan
översyn borde uppmärksamhet också ägnas frågan om varsel vid planerad nyanställning
av arbetskraft.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande upplyste arbetsmarknadsstyrelsen
att rekommendation om varsel vid planerade personalutvidgningar hade gått
ut i februari 1965 till medlemmarna i Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund. Från Landsorganisationens och Statstjänstemännens riksförbunds
sida ifrågasattes om inte varseltiden borde förlängas med hänsyn till att gällande två
månader inte sällan visat sig vara alltför kort tid för att göra ändamålsenliga omplaceringar
av arbetskraften möjliga. Svenska stadsförbundet efterlyste en generell informationsskyldighet
från företagen till kommunerna.

I propositionen nr 52 till 1966 års riksdag angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
uttalade föredragande departementschefen följande i frågan om varsel:

En förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna fullgöra sina uppgifter är
att den i god tid får kännedom om planerade förändringar på arbetsmarknaden. Härvid
spelar företagens varsel om personalinskränkningar stor roll. Jag noterar med tillfredsställelse
att varselsystemet i samförstånd mellan arbetsmarknadsstyrelsen och vederbörande
organisationer successivt byggts ut till att omfatta allt fler delar av näringslivet.
Systemet innefattar numera också varsel om planerad utvidgning av arbetsstyrkan.
Vidare är det angeläget att kontakterna mellan företagen och berörda kommuner
inför driftsnédläggelser och företagsflyttningar förbättras. Jag förutsätter att
arbetsmarknadsstyrelsen i kontakt med kommunförbunden och företagarorganisationerna
tar initiativ till de åtgärder som kan vara motiverade för att åstadkomma en
önskvärd ordning i detta avseende.

Propositionen behandlades av statsutskottet i dess utlåtande nr 107. Frågan om
varsel föranledde inte något särskilt uttalande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1967 5

Motionerna

I motionerna framhålls bl. a. följande:

Den överenskommelse som finns mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och näringslivet
om två månaders varsel vid nedläggning eller större inskränkning är alldeles
för kort tid för att bemästra alla de problem som uppstår vid dylika situationer.
Det har visat sig i praktiken att det går mycket bra att varsla mycket lång tid i förväg
utan att störande moment i produktionen uppstår. Vi anser att en betydligt
längre varseltid bör tillämpas, men det får å andra sidan inte innebära, att personalen
under denna tid får ekonomiskt lida för detta genom överflyttning till sämre betalt
arbete inom företaget eller korta permitteringsperioder under varseltiden. En bestämmelse
om varseltidens längd bör också innehålla bestämmelser om att de anställda
hålles ekonomiskt skadeslösa under denna tid. Detta får dock inte innebära att
lämpligt erbjudet arbete eller omskolning under varseltiden av den anställde nekas.

I motionerna 1:522 och 11:367 vid årets riksdag behandlas frågor angående arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i samband med driftsinskränkningar m. m. I motionerna
yrkas bl. a. att arbetsmarknadsstyrelsen måtte uppmanas ingå i förhandlingar
med berörda arbetsmarknadsorganisationer rörande avtal om förlängning av varseltiden.
Motionerna har hänvisats till statsutskottet.

Utskottet

Då ett företag nedlägger eller inskränker driften kan besvärliga arbetsmarknadsproblem
många gånger uppkomma. För att arbetsmarknadsorganen skall kunna genomföra
en omplacering av den friställda arbetskraften utan onödiga kostnader och
påfrestningar för samhället och de enskilda arbetstagarna är det av väsentlig betydelse
att arbetsmarknadsorganen i god tid erhåller underrättelse om de förändringar i
driften som företagen planerar.

För närvarande föreligger det inte någon lagstadgad skyldighet för företagen att
varsla om planerad nedläggelse eller inskränkning av driften. Sedan 1952 finns det
emellertid ett frivilligt varselsystem som grundar sig på överenskommelser mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och vissa arbetsgivar- och näringsorganisationer inom industri
och handel. Överenskommelserna innebär att företagsledningarna i god tid —
vid driftsnedläggelse och driftsinskränkning av mera väsentlig betydelse senast två
månader före åtgärdens vidtagande — skall lämna arbetsmarknadsmyndigheterna
uppgift om väntade avskedanden eller permitteringar.

I förevarande motioner föreslås att varseltiden utsträcks till tolv månader. En varselskyldighet
av denna omfattning bör enligt motionärerna fastställas i lag jämte en
rätt för de anställda att under varseltiden hållas ekonomiskt skadeslösa.

Frågan om varselsystemets utformning har varit föremål för översyn i 1960 års
arbetsmarknadsutredning. I sitt betänkande avgivet för drygt två år sedan konstaterade
utredningen att det nu gällande på frivilliga överenskommelser byggda systemet
med varsel i stort sett fungerat tillfredsställande. Utredningen anförde också att dit -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 å* 1967

tills vunna erfarenheter pekade på att företagen i allmänhet var angelägna att varsla
om driftsinskränkningar av mera nämnvärd omfattning med iakttagande av längre
tidsfrist än den som överenskommits, en tendens som enligt utredningens mening
kunde förväntas bli ytterligare utvecklad. Utredningen fann därför ingen anledning
att föreslå någon ändring i principen om frivillig överenskommelse om varsel. Vqrken
vid remissbehandlingen eller vid statsmakternas behandling av utredningens
betänkande föregående år framfördes krav på en lagstadgad skyldighet att utfärda
varsel.

Med hänsyn till att gällande system för varsel helt nyligen varit föremål för prövning
finner utskottet det för närvarande inte erforderligt med lagstiftning i frågan. Utskottet
förutsätter emellertid att arbetsmarknadsstyrelsen uppmärksamt följer systemets
tillämpning och tar de initiativ som kan påkallas av förhållandena.

I och med att utskottet avstyrker förslaget om lagfäst skyldighet att utfärda varsel,
lämnar utskottet frågan om varseltidens längd i ett frivilligt system utanför sin
behandling. Denna fråga kommer emellertid att bli föremål för riksdagens övervägande
i anledning av i annat sammanhang framställda motionsyrkanden.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:174 och 11:214, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 mars 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand*, fru Carlqvist, herr Lars Larsson, fru Hamrin-Thorell,
fru Nilsson*, herrar Eric Carlsson*, Edström och Blomquist;

från andra kammaren: herr Odhe, fru Ekendahl, fröken YVetterström, herr
Bengtsson i Va.rberg, fröken Sandell, herrar Wiklund i Stockholm, Jonsson* och Larsson
i öskeviksby.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.