Andra lagutskottets utlåtande nr ll är 1967

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det statliga bidraget
till allmän försäkringskassa.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 1: 634 av herr Sveningsson samt nr II: 804 av
herrar Turesson och Magnusson i Borås.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,

”att riksdagen måtte antaga följande

Lag

angående ändring av lagen om allmän försäkring den 25 maj 1962 (nr 381).

Härigenom förordnas, att 19 kap. 7 § lag om allmän försäkring erhåller följande
ändrade lydelse.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår för varje år statsbidrag med 37 procent av kassans
utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967”.

Motionerna

I motionerna anföres, att en begränsning av statens utgifter för bidrag till sjukförsäkringen
ter sig önskvärd och att en sådan begränsning torde vara möjlig utan
att vare sig försäkringsavgifterna höjs eller försäkringskassornas utbetalningar
minskas.

Vidare anför motionärerna bl. a. följande.

Fonden för obligatorisk försäkring har sedan årsskiftet 1959/60 ökat med nära
200 miljoner kr. till 612 miljoner kr. vid årsskiftet 1964/65, vilket motsvarar en tillväxt
med inemot 40 miljoner per år i genomsnitt. Någon anledning att räkna med
ändring av denna utveckling torde inte finnas. Eftersom fonden nu synes vara tillräckligt
stor finns det inget skäl till att den skall fortsätta att växa i samma takt.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 11

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

Vi anser att statens bidrag till ovan angivna utgifter bör kunna minskas med ett
belopp som motsvarar fondens ungefärliga tillväxt per år. I enlighet härmed föreslår
vi att bidragssatsen skall utgöra 37 %, vilket motsvarar en besparing av 35 miljoner
kr.

Gällande bestämmelser m. m.

Den obligatoriska sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring finansieras
genom arbetsgivaravgift, sjukförsäkringsavgift och statsbidrag. Grunderna för beräkningen
av dessa avgifter och bidrag ändrades vid den år 1966 beslutade sjukförsäkringsreformen
(prop. nr 113, L2U nr 47), som trädde i kraft den 1 januari 1967.

Arbetsgivaravgifter beräknas nu på anställdas löner upp till 7,5 gånger basbeloppet
(f. n. 5 500 kronor), och uttagsprocenten utgör 2,6%. Av dessa 2,6% användes
0,7 % för bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning och 1,9 % för bestridande
av utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning.

Sjukförsäkringsavgiften, som erlägges av den försäkrade, fastställes av riksförsäkringsverket
efter den allmänna försäkringskassans hörande. Sjukförsäkringsavgiften
innefattar dels en avgift, som avser utgifter för sjukvårdsersättning, däri inbegripet
utgifter för läkemedel, dels en avgift som avser utgifter för grundsjukpenning,
däri inbegripet utgifterna för barntillägg och moderskapspenning, och dels en
avgift avseende utgifter för tilläggssjukpenning. Envar av dessa tre avgifter skall
— jämte andra för motsvarande del av försäkringen tillgängliga medel — förslå även
till förvaltningskostnader och ”erforderlig fondering”.

Statsbidrag utgår för varje år med 40 % av försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning
(dock ej ersättning för sjukhusvård i riket), grundsjukpenning, barntillägg
och moderskapspenning (se LAF 19 kap. 7 § samt KK 25 maj 1962 om utbetalning
av statsbidrag m. m. till allmän försäkringskassa). Vidare utgår statsbidrag
till läkemedelsersättning med 1 krona 15 öre per år för varje försäkrad.

Allmän försäkringskassas räkenskaper skall avslutas för år. Då bokslut är uppgjort
skall vad av kassans inkomster avseende sjukförsäkring ej åtgått för löpande utgifter
under det år bokslutet avser avsättas till en fond för den obligatoriska sjukförsäkringen
(LAF 18 kap. 15 §). Fondens kapital och avkastning får tagas i anspråk
allenast i den mån kassans inkomster avseende försäkringen ej förslår till täckande
av löpande utgifter.

Summan av försäkringskassornas fonder för den obligatoriska sjukförsäkringen har
vid slutet av åren 1955—1965 uppgått till (i milj. kr.) följande belopp, nämligen
år 1955 262,7, år 1956 315,2, år 1957 344,2, år 1958 378,3, år 1959 417,7, år 1960

440.9, år 1961 456,9, år 1962 510,5, år 1963 582,3, år 1964 615,5 och år 1965 611,9.

Den obligatoriska sjukförsäkringen har under ettvart av åren 1955—1964 uppvisat
ett bokfört nettoöverskott på (i milj. kr.) följande belopp, nämligen år 1955

103.9, år 1956 51,7, år 1957 29,0, år 1958 34,1, år 1959 39,4, år 1960 23,0, år 1961
15,9 år 1962 53,6, år 1963 27,5 och år 1964 33,1. Bokslutet för år 1965 visade ett
underskott på 3,5 milj. kr. Enligt vad som upplysts från riksförsäkringsverket torde
boksluten för år 1966 komma att uppvisa ett överskott på i vart fall 25 milj. kr.

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

3

De lämnade uppgifterna innefattar en sammanställning av samtliga försäkringskassors
fonder och överskott (underskott) för åren 1955—1965. Fondens storlek varierar
självfallet avsevärt mellan olika försäkringskassor redan på grund av att väsentliga
skillnader föreligger i fråga om kassornas medlemsunderlag. Likaledes visar
kassornas bokslut stora skillnader i fråga om utfallet.

Av det överskott om 33,1 milj. kr. som år 1964 uppstod från kassorna, hänförde
sig 24,5 milj. kr. till de nio kassor, som hade störst överskott. Under året lämnade en
kassa (Norrbottens) underskott.

Sjukförsäkringsavgifterna uppgick år 1965 till 1 003,2 milj. kr. Samma år uppgick
kassornas totala utgifter för sjukförsäkringen till 2 171,7 milj. kr. Summan av utgifter
med 50 % statsbidrag var 826,7 milj. kr. Utgifterna för läkemedelsersättning (statsbidrag
med 1: 15 kr. per försäkrad) var 183,0 milj. kr. Utgifterna, vartill statsbidrag
icke utgår, uppgick till 1 148,5 milj. kr. Dessa utgifter utgjordes av tilläggssjukpenning
(778,6 milj. kr.), tilläggssjukpenning för moderskap (116,7 milj. kr.), sjukhusvård
(86,9 milj. kr.) och förvaltningsutgifter (166,3 milj. kr.). Kostnaden för frivillig
sjukpenningförsäkring var 13,5 milj. kr.

I statsverkspropositionen för nästa budgetår har hemställts att — i enlighet med
riksförsäkringsverkets förslag — ett förslagsanslag av 480 milj. kr. skall anvisas till
bidrag till sjukförsäkringen; anslagsbehovet beräknas till 477 milj. kr., varav 467
milj. kr. avser bidrag till utgifter vartill utgår statsbidrag med 40 %.

Historik

Innan lagen om allmän försäkring infördes var statsbidragsreglerna till den obligatoriska
sjukförsäkringen icke enhetliga. Statsbidrag utgick i form av sjuklijälpsbidrag,
medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag. Det ur
ekonomisk synpunkt helt dominerande bidraget var sjukhjälpsbidraget, som utgick
med 50 % av sjukkassans utgifter för läkarvård och tandläkarvård, resor och grundsjukpenning
samt med 75 % av utgifterna för barntillägg. Rörande övriga bidrag
hänvisas till SOU 1961: 29 s. 293.

Frågan om sänkning av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen har åtskilliga
gånger varit föremål för riksdagens prövning. I detta hänseende må anföras
följande.

Vid 1959 års vårriksdag behandlades de likalydande motionerna 1: 167 samt
II: 218, vari bl. a. föreslogs sänkning av statsbidraget till grundsjukpenning från 50
till 30 procent. Härigenom skulle det enligt motionärerna bli möjligt att begränsa
anslaget till sjukkassorna för nästföljande budgetår med omkring 33 milj. kr.

Vid samma riksdag yrkades i de likalydande motionerna 1: 319 och II: 391 bl. a.
att bidraget till grundsjukpenningen skulle nedsättas från 50 till 40 procent.

Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande nr 35) under framhållande
av att en sänkning av statsbidraget till sjukförsäkringen måste medföra, antingen
en försämring av de försäkrades förmåner eller en höjning av de försäkrades avgifter

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

till försäkringen. Härvid bortsåg utskottet från möjligheten att öka arbetsgivarnas
bidrag till försäkringen. Utskottet var icke berett att medverka till en försämring av
försäkringsförmånerna och ansåg ej heller befogat att lägga större del av kostnaden
för sjukförsäkringen på de försäkrade än som avsetts med gällande lag.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1959 års riksdags höstsession väcktes i anledning av den då framlagda propositionen
nr 162 angående införandet av allmän varuskatt m. m. två likalydande
motioner, vari bl. a. begärdes sänkning av statsbidraget från 50 till 25 procent.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande (nr 48), att utskottet delade motionärernas
uppfattning att rådande statsfinansiella läge motiverade en sänkning av statsbidragen
till den allmänna sjukförsäkringen. Däremot ansåg utskottet inte nödvändigt att redan
då taga ställning till denna fråga. I stället syntes det lämpligt att frågan fick bli
föremål för övervägande hos Kungl. Maj :t. Resultaten av övervägandena borde enligt
utskottet föreläggas riksdagen under nästkommande vårsession.

I en vid utlåtandet fogad reservation avstyrktes bifall till motionerna. Därvid åberopades
de skäl utskottet anfört i det förutnämnda utlåtandet nr 35/1959. Vidare
anförde reservanterna, att de i utlåtandet nämnda statsfinansiella svårigheterna borde
bemästras genom andra åtgärder, nämligen främst medelst införande av allmän
varuskatt.

Riksdagen biföll reservationen.

1960 års riksdag behandlade fyra vid riksdagen väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om statsbidragen till sjukförsäkringen. I de likalydande motionerna
1: 445 och II: 562 hemställdes bl. a. att statsbidraget till de ändamål, till
vilka statsbidrag utgick med 50 procent, måtte utgå med 25 procent av kostnaderna
för sjukkassorna, dock att statsbidraget till kassornas kostnader för reseersättning
måtte utgå oförändrat med 50 procent. I de likalydande motionerna 1: 468 och 11:577
yrkades bl. a., att statsbidraget sänktes till 30 procent för grundsjukpenningen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 8) i anledning av motionerna framhöll
andra lagutskottet, att enligt utskottets mening intet förekommit, som gav anledning
till ett ändrat ställningstagande till förevarande frågor.

Vid 1961 års riksdag väcktes ånyo motioner, som innehöll bl. a. yrkanden om
sänkning av statsbidragen till den allmänna försäkringen. Riksdagen intog samma
ståndpunkt i frågan som tidigare (se L2U nr 15 år 1961).

Genom lagen om allmän försäkring, som antogs år 1962 (prop. 90, L2U 27)
genomfördes en förenkling av statsbidragssystemet. Ett enhetligt bidrag på 50 % infördes
för sjukvårdsersättning (dock ej ersättning för sjukhusvård i riket), grundsjukpenning,
barntillägg och moderskapspenning. De ändrade bidragsreglerna innebar
även att man kunde ”undvika en alltför stor ökning av statsutgifterna” som följd av
reformerna i fråga om sjukförsäkringen.

I anledning av propositionen (1962: 90) väcktes motionen II: 780, vari yrkades,
att karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen skulle höjas från 3 till 5 kronor samt
att — som en följd därav — statsbidraget till sjukförsäkringen sänkas från i propositionen
föreslagna 50 % till 45 %. Riksdagen (L2U 27 s. 221) uttalade, att da fra -

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

gan om läkemedelsrabatteringen fortfarande var föremål för utredning borde någon
ändring av karensbeloppet icke företagas ”för närvarande”.

Även vid riksdagarna 1963, 1964 och 1965 hade riksdagen att taga ställning till
motionsyrkanden av samma innehåll som 1962 års motion. Vid behandlingen av motionerna
frångick riksdagen icke sin tidigare ståndpunkt i frågan (se L2U 1963- 11
1964: 5 och 1965: 3).

1961 års sjukförsäkringsutredning har under år 1966 framlagt ett betänkande med
titeln Läkemedelsförmåner (SOU 1966: 28). Proposition i ärendet torde komma att
föreläggas innevarande års riksdag.

De vid 1966 ars riksdag beslutade ändringarna i fråga om sjukförsäkringen innebar
fiämst borttagande av karensdagar, höjning av sjukpenningbeloppen och utbyggnad
av sjukpenningskalan. På grundval av beräkningar, som redovisades i en
inom socialdepartementet utarbetad promemoria om förbättrad sjukpenningförsäkring,
beräknade departementschefen att reformen skulle medföra ökade utgifter för
försäkringskassorna på cirka 772 milj. kronor för helt år. Vidare beräknades förvaltningskostnaderna
öka med belopp av storleksordningen ett par procent av reformkostnaden.

Departementschefen anförde i propositionen (1966: 113) - efter en redogörelse
för nu återgivna kostnadsberäkningar — följande.

Såsom framhålls i promemorian skulle en kostnadsökning av angiven storlek med
nuvarande finansieringsregler resultera i väsentligt höjda avgifter för de försäkrade
själva och en kraftig ökning av statsbidraget. Däremot skulle arbetsgivarnas avgifter
till sjukförsäkringen inte påverkas, eftersom de inte beräknas på grundval av
försäkringens utgifter utan på grundval av utgivna lönebelopp. I promemorian föreslås
att kostnadsökningen i allt väsentligt tas ut i form av ökade arbetsgivaravgifter.
Löntagarnas avgifter och statsbidraget skall däremot i princip inte påverkas av reformen.
Enligt förslaget skall dock löntagarnas avgifter stiga i de fall då den försäkrade
flyttar upp i en högre sjukpenningklass som en följd av att sjukpenningskalan
byggs ut.

I nagra remissyttranden från dem som representerar arbetsgivarsidan har riktats
kritik mot att en väsentlig del av de kostnadsökningar, som reformen medför, läggs
pa arbetsgivarna. Å andra sidan har TCO och SACO uttalat att en ännu större
andel av löntagarnas sjukförsäkring bort finansieras med arbetsgivaravgifter. Eftersom
tyngdpunkten i reformen ligger på löntagarnas sjukpenning, anser jag det naturligt
att huvudparten av kostnadsökningen tas ut i form av arbetsgivaravgifter såsom
föreslagits i promemorian. I detta sammanhang vill jag endast erinra om att frågor
om socialförsäkringens finansiering utreds av utredningen angående indirekta skatter
och socialförsäkringsavgifter.

För att statsbidraget skall bli i stort sett oförändrat i kronor räknat, trots
att utgifterna för sjukförsäkringen stiger, behöver bidragsprocenten sänkas från 50
till 40. Jag förordar denna lösning.

Sänkningen av statsbidragets andel i kostnaderna skulle i och för sig leda till en
höjning av de försäkrades avgifter för grundsjukpenning och sjukvårdsersättning.
Denna effekt skärps i fråga om avgiften för grundsjukpenning genom att kostnaderna
för denna förmån stiger. Ett sätt att motverka en sådan ökning av de försäkrades
avgifter är att lata arbetsgivaravgiften i större utsträckning användas
för finansieringen av utgifterna för sjukvårdsersättning. Någon principiell för -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

ändring innebär inte detta, eftersom redan nu en del av arbetsgivaravgiften används
till bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning. Den ökade insatsen av arbetsgivaravgifter
till utgifterna för sjukvårdsersättning bör vara sa stor, att avgiftshöjningen
för grundsjukpenning i huvudsak motvägs av en sänkning av avgiften för
sjukvårdsersättning.

Departementschefen fann härefter på angivna grunder att procentsatsen för arbetsgivaravgiften
borde höjas från 1,5 till 2,6. Av dessa 2,6 % borde 0,7 % användas
för bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning och 1,9 % för bestridande
av utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning. Departementschefen anförde vidare
följande.

I överensstämmelse med vad nu anförts om ändrade grunder för statsbidraget och
arbetsgivaravgiften kommer kostnaderna för sjukförsäkringen att fördela sig på sätt
framgår av följande sammanställning. Beräkningarna grundar sig på försäkringsbeståndet
i december 1964 och, i fråga om sjukvårdsersättningen, på försäkringskassornas
utgifter för sjukvård och läkemedel för år 1964.

Sammanställning av de beräknade kostnaderna för reformen och dess finansiering
ökningar och minskningar i kostnaderna inom parentes

Kostnader
i milj. kr.

Finansiering

Förmån

Försäkrade

Arbets-

givarna

Staten

1. Grundsjukpenning, barn-tillägg och moderskapspen-

692 ( +223)

1 276 (+510)

93 ( + 39)
560 (± 0)

415 ( + 180)

- ( —)

277 ( + 43)

2. Tilläggssjukpenning för

319 ( + 13)

957 ( +497)

- ( -)

3. Tilläggssjukpenning för

93 ( + 39)

— ( —)

- ( -)

4. Sjukvårdsersättning .....

79 (—135)

350 ( + 166)

131 (—31)

Reformen totalt ...........

2 621 (+772)

906 ( + 97)

1 307 ( +663)

408 (+ 12)

För löntagare i de vanligaste inkomstlägena beräknades den sjukförsäkringsavgift,
som de själva betalar via skattsedeln, öka med 20-25 kr. för ogift och med 40-50
kr. för gift man, vars hustru inte har inkomst. I de fall då en löntagare far höjd sjukpenning
också på grund av att sjukpenningskalan byggs ut med nya klasser beräknades
ökningen bli större.

För dem som är sjukpenningförsäkrade för annan förvärvsinkomst än anställningsinkomst
beräknades sjukförsäkringsavgiften stiga avsevärt mera. För tilläggssjukpenning
som svarar mot annan inkomst än anställningsinkomst skulle det alltjämt
vara möjligt för den försäkrade att välja karenstid — enligt förslaget 3 dagar, 33 dagar
eller 93 dagar — och på så sätt få lägre avgift.

Riksdagen godtog det genom propositionen framlagda förslaget, dock att moderskapspenningen
bestämdes till högre belopp än vad som föreslagits (se L2U
1966: 47).

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967 7

Fondernas storlek

Lagen om allmän försäkring innehåller icke några närmare regler om vad som avses
med ”erforderlig fondbildning”, till vilket enligt vad ovan sagts hänsyn skall tagas
vid bestämmande av de delposter, som ingår i sjukförsäkringsavgiften.

Under förarbetena till 1946 års sjukförsäkringsreform behandlade socialvårdskomrnittén
frågan om fondbildning relativt utförligt. Socialvårdskommittén föreslog, att
fondbildningen skulle vara av ”erforderlig” storlek. Kommittén anförde vissa synpunkter,
som den funnit värda beaktande i sammanhanget (se SOU 1944: 15 s. 230
och SOU 1944: 16 s. 76). Kommittén anförde, att den därmed icke velat binda utvecklingen
i något avseende; det borde ankomma på tillsynsmyndigheten att i varje
särskilt fall pröva vad som kunde antagas utgöra erforderlig fondbildning.

Innan sjukförsäkringsreformen ännu trätt i kraft skedde väsentliga ändringar i
1946 års lag i ämnet efter förslag av socialförsäkringsutredningen (SOU 1952: 39).
Utredningen anförde beträffande ”Avgifter och fondbildning” bl. a. följande (s. 234).

Inom en obligatorisk sjukförsäkring är det ej nödvändigt eller ens lämpligt att avgifterna
beräknas enligt försäkringstekniska metoder eller att fondbildning sker enligt
premiereservsystem. I stället bör man tänka sig ett system, där avgifterna bestämmes
i huvudsak med hänsyn till det löpande behovet på sådant sätt att en viss begränsad
fondbildning (riskfond) uppkommer till skydd mot fluktuationer och avgiftsändringar
med alltför täta mellanrum. För den frivilliga sjukpenningförsäkringen
torde man kunna sikta mot ett modifierat premiereservsystem liknande det
som för närvarande tillämpas inom de erkända centralsjukkassorna och en fondbildning,
som för dessa kassor hittills ansetts normal — motsvarande ungefär 1,5 gånger
den totala avgiftssumman för ett år. Inom den obligatoriska sjukförsäkringen torde
man kunna åtnöja sig med en fondbildning motsvarande ungefär ett års avgiftsintäkter.
Med hänsyn till att avgifterna för såväl den obligatoriska försäkringen som
den frivilliga sjukpenningförsäkringen skall bestämmas av tillsynsmyndigheten, anser
utredningen inte erforderligt, att närmare regler i detta hänseende anges än som
framgår av lagförslaget.

Frågan om sjukförsäkringsfondernas storlek synes icke ha varit föremål för närmare
prövning vid genomförandet av socialförsäkringsutredningens förslag (prop.
1953: 178, L2U 1953: 35) och ej heller vid tillkomsten av lagen om allmän försäkring
(prop. 1962 : 90, L2U 1962 : 27).

Utskottet

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom ett system av sjukförsäkringsavgifter
från de försäkrade, arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Arbetsgivaravgifterna
uppgår för närvarande till 2,6 % av de anställdas löner upp till 7,5 gånger basbeloppet.
Statsbidrag utgår med 40 % av försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersättning,
grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning. De försäkrades
avgifter fastställes av riksförsäkringsverket. De skall vara så avvägda att de i förening
med kassornas övriga tillgängliga medel förslår till bestridande av försäkringskassans

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

utgifter för ifrågavarande del av försäkringen samt till förvaltningskostnader och
erforderlig föndering.

En försäkringskassas överskott på sjukförsäkringen skall avsättas till en särskild
fond. Denna får tagas i anspråk endast om den del av kassans inkomster, som belöper
på sjukförsäkringen, inte är tillräcklig för att täcka löpande utgifter. Försäkringskassornas
fonder uppgick vid slutet av år 1965 till 611,9 milj. kr. Sagda år uppgick
summan av sjukförsäkringsavgifterna till 1 003,2 milj. kr. Kassorna visade under
åren 1960—1964 överskott varierande mellan 15,9 och 53,6 milj. kr. År 1965 uppstod
ett mindre underskott, 3,5 milj. kr.

Motionärerna anför, att sjukförsäkringsfonderna vuxit med i genomsnitt nära 40
milj. kr. om året under åren 1960—1965. Enligt motionärernas mening synes fonderna
nu vara tillräckligt stora och skäl saknas för att låta dessa växa i samma takt som
hitintills. Mot bakgrunden härav yrkar motionärerna, att lagen om allmän försäkring
skall ändras så, att statsbidraget till sjukförsäkringen minskas från 40 % till 37 % av
försäkringskassornas utgifter för ifrågavarande delar av försäkringen. Ett bifall till
motionsförslaget skulle enligt motionärerna medföra en besparing på 35 milj. kr. för
statsverket utan att sjukförsäkringsavgifterna behövde höjas.

En sänkning av statsbidraget till sjukförsäkringen skulle med i övrigt oförändrade
finansieringsregler innebära att de försäkrade belastades med motsvarande höjning
av sjukförsäkringsavgifterna. Detta kan inte godtagas och motionärerna har ej heller
avsett att deras förslag skulle leda till detta resultat. Utskottet är emellertid ej heller
berett att medverka till en sådan begränsning av den fortsatta fondbildningen, som
föreslagits av motionärerna. Den i förhållande till sjukförsäringens omslutning måttliga
ökning av fonderna, som skett under ett antal år, har nämligen enligt utskottets
mening varit högst motiverad och fondema har inte nått en sådan storlek att på
gmnd härav nya principer för avgiftsbestämningen bör komma i fråga. I detta sammanhang
bör uppmärksammas de ökade förpliktelser, som ålagts försäkringskassorna
genom den under fjolåret beslutade reformen. Utskottet finner det dessutom omotiverat
att nu ändra finansieringsreglerna med hänsyn till den pågående utredningen
angående indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter som väntas slutföra sitt arbete
i år.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:634 och II :804, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson, fru Hamrin-Thorell,
fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Blomquist och Kilsmo*;

från andra kammaren: herr Rimmerfors* fru Ekendahl, herr Gustavsson i Alvesta*,
fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje, fru Svensson*, herrar Jonsson och
Åkerlind.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Blomquist och Åkerlind, vilka ansett

a) att det avsnitt å sid. 8 i utskottets utlåtande, som börjar med orden ”En sänkning
av” och slutar med orden ”får utskottet hemställa”, bort ersättas med text av följande
lydelse:

”Utskottet delar motionärernas uppfattning. Då ett genomförande av motionärernas
förslag icke torde behöva medföra någon höjning av sjukförsäkringsavgifterna
tillstyrker utskottet bifall till motionerna. Utskottet får sålunda hemställa”,

b) att utskottet bort hemställa,

”att riksdagen, med bifall till förevarande motioner 1:634 och
II :804, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändring av lagen om allmän försäkring den 25 maj 1962
(nr 381).

Härigenom förordnas, att 19 kap. 7 § lag om allmän försäkring
erhåller följande ändrade lydelse.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår för varje år statsbidrag med
37 procent av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.”