Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1967

Nr 8

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen
den H december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor.

Genom en den 13 januari 1967 dagtecknad proposition, nr 23, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 14 december 1956 (nr 629)

om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas, att 32 § förordningen den 14 december 1956 om
erkända arbetslöshetskassor* skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

32 §.

Dagpenning må icke utgå---

Dagpenning må icke utgivas -—- -Om särskilda skäl föranleda därtill,
äger kassa föreskriva att medlem,
som under en kalendervecka i
fyra dagar utfört arbete i sådan utsträckning,
att hel dagpenning ej
kunnat utgå för någon av dagarna,
ej heller skall ha rätt till dagpenning
för den femte dagen. Tillsynsmyndigheten
äger, om särskilda skäl
föreligga, meddela enahanda före -

den dagen.

— fyra timmar.

Om särskilda skäl föranleda därtill,
äger kassa föreskriva att medlem,
som under en kalendervecka i
fyra dagar utfört arbete i sådan utsträckning,
att hel dagpenning ej
kunnat utgå för någon av dagarna,
ej heller skall ha rätt till dagpenning
för den femte dagen samt att
dagpenning ej må utgivas för dag
för vilken medlem kan anses gott -

1 Förordningen omtryckt 1964:495.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 8

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skrift beträffande kassas medlem- gjord genom semesterersättning.
mar eller viss grupp av dem. Tillsynsmyndigheten äger, om sär skilda

skäl föreligga, meddela enahanda
föreskrifter beträffande kassas
medlemmar eller viss grupp av
dem.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att semesterersättning inte annat än i särskilda
fall skall utgöra hinder för medlem av erkänd arbetslöshetskassa att få
ersättning från kassan.

Inledning

Enligt semesterlagen den 17 maj 1963 (nr 114) äger arbetstagare rätt
till semester på grund av arbete som han utfört under ett kalenderår, det
s. k. kvalifikationsåret. Semestern skall utgå under året närmast efter kvalifikationsåret.
Under semestern åtnjuter arbetstagaren semesterlön. Semester
bör enligt 10 § lagen såvitt möjligt förläggas till sommartid och
utgå i ett sammanhang. Upphör anställningen innan arbetstagaren åtnjutit
semesterlön, får han i stället semesterersättning.

Förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
(omtryckt 1964:495) bygger på principen att ersättning från sådan
kassa får utgå endast till den som är arbetslös och söker arbete, dvs. står
till arbetsmarknadens förfogande. Förordningen innehåller ingen bestämmelse
som hindrar kassamedlem som fått semesterersättning och som blivit
arbetslös att omedelbart fullgöra karenstid och därefter få ersättning från
arbetslöshetskassan. Till följd av vad som förekom vid förordningens förarbeten
gäller emellertid vissa begränsningar i rätten till kassaersättning
i dessa fall.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen ansåg i betänkandet
»Förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor m. in.» (SOU
1955:27 s. 99) att kassaersättning till den som fått semesterersättning utgjorde
en omotiverad dubbelkompensation. Med hänsyn till de växlande förhållandena
i olika kassor och svårigheten att utforma regler föreslog utredningen
inte någon författningsbestämmelse i ämnet. Utredningen inskränkte
sig till att uttala angelägenheten av att kassorna övervägde att i sina stadgar
ta in bestämmelser som var avfattade med hänsyn till varje kassas särskilda

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1967

förhållanden och som reglerade ersättningsrätten i fall då semesterersättning
utgått. I prop. 1956: 144 med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor
m. in. (s. 105) förklarade föredragande departementschefen
att han i likhet med utredningen ansåg att man bäst kunde komma
till rätta med denna fråga genom bestämmelser i arbetslöshetskassornas
stadgar. Departementschefen förutsatte att tillsynsmyndigheten skulle ha
sin uppmärksamhet riktad på frågan och att föreskrifter i ämnet skulle inflyta
i kassornas stadgar i alla de fall där det ansågs erforderligt. Riksdagen
godtog departementschefens uppfattning (L2U 58, rskr 400).

Varken i 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutrednings betänkande »Arbetslöshetsförsäkringen»
(SOU 1963: 40) eller i de därpå grundade propositionerna
1964: 115 och 116 berördes den förevarande frågan. I motioner
(I: 740 och 787 samt II: 907 och 971) till 1964 års riksdag yrkades sådan
komplettering av 1956 års uttalande att rätten till kassaersättning inte behövde
påverkas av semesterersättning. Enligt motionärerna hade ofta den
regeln tillämpats att kassamedlem inte fått tillgodogöra sig karensdagar eller
ersättning från kassan förrän ett mot semesterersättningsbeloppet svarande
antal dagar förflutit, vilket haft till följd att han vid anställningens upphörande
nödgats ta ut semester omedelbart oavsett årstiden. Andra lagutskottet
ansåg (1964:48 s. 76) önskvärt att man, utan att dubbelkompensation
skulle komma att utgå, sökte undanröja olägenheter av det slag motionärerna
påtalat. Att utan närmare utredning införa några regler syntes dock
utskottet inte möjligt. Utskottets förslag om utredning godtogs av riksdagen
(rskr 1964: 310).

Den 26 februari 1965 uppdrog Kungl. Maj :t åt arbetsmarknadsstyrelsen,
som är tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna, att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Arbetsmarknadsstyrelsen har
den 25 mars 1966 lämnat förslag i frågan. Över arbetsmarknadsstyrelsens
förslag har efter remiss yttranden avgivits av arbetsdomstolens ordförande,
försäkringsdomstolen, socialstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Sveriges
arbetsledareförbund.

Beträffande redogörelse för gällande bestämmelser och praxis samt för
arbetsmarknadsstyrelsens förslag och remissyttrandena över detta får utskottet
hänvisa till propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, anför i propositionen
följande:

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1967

»Som jag nämnt inledningsvis innehåller arbetslöshetskasseförordningen
inga uttryckliga bestämmelser om semesterersättnings inverkan på kassaersättning
inom arbetslöshetsförsäkringen. Vad som förekom vid förordningens
tillkomst ger emellertid vid handen att statsmakterna i detta hänseende
avsett att restriktivitet skulle iakttas för att hindra vad som betraktades
som dubbelkompensation. I enlighet härmed ser tillsynsmyndigheten
till att nödvändiga bestämmelser i nämnda syfte tas in i kassastadgarna.
En ändring av nuvarande ordning fordrar mot denna bakgrund riksdagens
medverkan — arbetslöshetsförsäkringen bekostas f. ö. till ungefär
hälften av staten — och riksdagen har också år 1964 hemställt om utredning
som underlag för ett ställningstagande.

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag att de nuvarande semesterersättningsbestämmelserna
skall slopas grundas bl. a. på uppfattningen hos en stark
majoritet av arbetslöshetskassorna. Förslaget biträds också av alla remissinstanser
utom en.

Jag anser att grunderna för semesterlagen bör vara avgörande när man
tar ställning till förevarande fråga. Semester skall användas för rekreation
och vila, vilket förutsätter bl. a. att arbetstagaren under semesterledigheten
kan fritt förfoga över sin tid (jfr prop. 1964: 58 s. 17). Reglerna om kassaersättning
bör därför vara sådana att de inte tvingar arbetstagaren att ta
semester på en tid som är oförmånlig för honom, på grund av årstiden eller
till följd av att ledigheten inträffar under sådana omständigheter att han
inte kunnat planera för den på sådant sätt som numera är vanligt inför en
semester. Vidare bör inte som semestertid behandlas tid då kassamedlem
söker arbete och står till arbetsmarknadens förfogande. Grundsatsen att
semestern skall användas för vila och rekreation har kommit till särskilt
tydligt uttryck genom 1964 års ändring i semesterlagen. Ändringen innebär
att sjukdagar inte behöver inräknas i semester ens om sjukdomen inträffar
efter semesterns början.

Semesterersättning är intjänad lön och belöper inte på någon tid efter
upphörande av den anställning som grundat semesterersättningen. Under
förutsättning att den tid då en kassamedlem är arbetslös enligt vad jag nyss
har anfört faktiskt inte är att anse som semestertid, kan därför semesterersättning
och kassaersättning inte sägas ge medlemmen dubbelkompensation.
Något principiellt hinder mot arbetsmarknadsstyrelsens förslag anser
jag alltså inte finnas.

Vad det här i själva verket gäller är att rätt tillämpa arbetslöshetsförsäkringens
bestämmelser om att förutsättningen för kassaersättning är att
medlemmen är arbetslös och beredd att varje dag anta erbjudet lämpligt
arbete. Det ligger i öppen dag att svårigheter i detta hänseende uppkommer
när hela det företag där medlemmen varit anställd eller alla företag på
orten stänger för semester. Detta och liknande fall har beskrivits av arbetsmarknadsstyrelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1967

Den lösning arbetsmarknadsstyrelsen föreslår synes mig på anförda skäl
vara den principiellt riktiga. Styrelsen framhåller i sin utredning att slopade
semesterersättningsbestämmelser medför ökade kostnader för kassorna
men anser att detta inte talar mot en reform. Vid remissbehandlingen
har inte uttalats några farhågor för ökade kostnader och medlemsavgifter.

Jag har från arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat att det är svårt att med
någon större exakthet ange den kostnadsökning som skulle bli en följd av
förslagets genomförande. Stickprov som styrelsens försäkringsbyrå tagit i
några kassor visar att de nuvarande avdragen för semesterersättning varierar
i hög grad till följd av bestämmelsernas olika utformning i skilda kassor
och arbetslöshetens skiftande natur inom dessas områden. Till osäkerheten
bidrar att det inte går att beräkna det antal dagar som kassamedlemmar,
vilka fått semesterersättning, underlåtit att anmäla sig som arbetslösa
i vetskap om att de inte kunnat få ersättning enligt gällande bestämmelser.

På grundval av stickprovsundersökningen och med hänsyn till olika faktorer
uppskattar arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsbyrå, enligt uppgifter
som jag har inhämtat, kostnadsökningen vid en reform enligt styrelsens
förslag till mellan 0,5 och 1 % av nuvarande kostnad. Det bör understrykas
att fråga är om en ungefärlig beräkning. Anslaget på riksstaten
för bidrag till erkända arbetslöshetskassor är för innevarande budgetår
uppfört med förslagsvis 85 milj. kr. För nästa budgetår har föreslagits 90
milj. kr., vilket motsvarar ca 47 % av kassornas samlade inkomster. Av
deras övriga inkomster beräknas medlemsavgifterna utgöra 39 % och räntor
m. m. 14 %. Under ett år med sådana förhållanden skulle således kostnadsökningen
för statsverket ligga mellan ungefär 500 000 och 1 milj. kr.
Denna ökning är tämligen obetydlig i jämförelse med de kostnadsändringar
som kan påverka statsbidraget och som till följd av växlande konjunkturer
kan uppgå till 20—30 % under loppet av ett par år.

Jag har förut nämnt att jag finner arbetsmarknadsstyrelsens förslag
innebära en principiellt riktig lösning av förevarande fråga. Kostnadsökningen,
som blir förhållandevis obetydlig, utgör inte skäl att avstå från den
föreslagna lösningen. Jag biträder därför arbetsmarknadsstyrelsens förslag.

Förslaget innebär att kassorna medges rätt att slopa semesterersättningsbestämmelserna.
Eftersom arbetslöshetskasseförordningen f. n. inte innehåller
något härom, föreslår jag att den ändring jag sålunda förordar får
komma till indirekt uttryck genom en bestämmelse som gör det möjligt för
kassan och tillsynsmyndigheten att föreskriva att kassaersättning inte får
utges i speciella fall då semesterersättning utgått. Det kan här bara bli fråga
om sådana fall där det framstår som klart att arbetslöshetsförsäkringen
utnyttjas obehörigt. Den nämnda bestämmelsen bör dels ge kassorna möj -

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1967

ligliet att ge sådan föreskrift för sina medlemmar, dels ge tillsynsmyndigheten
befogenhet att meddela motsvarande föreskrifter.

Bestämmelsen bör som arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit fogas in i
32 § arbetslöshetskasseförordningen. Den torde lämpligen inarbetas i
paragrafens tredje stycke.

Majoriteten av arbetslöshetskassorna har uttalat sig för en ändring av
nuvarande ordning och torde vara angelägen om att ändringen kommer till
stånd snarast möjligt. Viss förberedelsetid behövs för att den föreslagna
ordningen skall kunna genomföras, bl. a. för ändring av kassastadgarna.
Det synes, efter vad jag inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen, tillräckligt
om ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 19G7. Den nya ordningen kommer
då att kunna tillämpas på kassaersältning som skall betalas för nämnda dag
och därefter, även om semesterersättning mottagits eller arbetslöshet inträtt
dessförinnan.

Med hänsyn till vad jag förut anfört om kostnaderna för statsverket vid
en reform enligt mitt förslag och då detta inte påverkar medelsbehovet under
hela nästa budgetår, saknas anledning att gå ifrån den beräkning av anslaget
Bidrag till erkända arbetslöshetskassor som gjorts i prop. 1967:1
(bil. 13 s. 81).»

Utskottet

Förordningen om erkända arbetslöshetskassor bygger på principen att ersättning
från kassa kan utgå endast till den som är arbetslös och söker
arbete. Huvudparten av landets arbetslöshetskassor har i sina stadgar intagit
en föreskrift som innebär att kassaersättning inte kan utgå för dag, för
vilken medlem uppburit semesterersättning. Föreskriften grundas på den
uppfattningen att ett samtidigt uppbärande av semesterersättning och kassaersättning
utgör en omotiverad dubbelkompensation.

I förevarande proposition föreslås att semesterersättning skall utgöra hinder
för kassaersättning endast i särskilda fall. Med sådana avses fall där det
klart framgår att arbetslöshetsförsäkringen utnyttjas obehörigt.

Förslaget grundar sig på en utredning som riksdagen begärde 1964. Riksdagen
uttalade i det sammanhanget att gällande bestämmelser tvingade en
arbetstagare att vid anställningens upphörande omedelbart ta ut sin semester
oavsett årstiden. Det framstod enligt riksdagens mening som önskvärt
att man undanröjde denna olägenhet utan att därför ge möjlighet för arbetstagaren
att bli dubbelkompenserad.

Den lösning av problemet som inrymmes i Ivungl. Maj ds förslag överensstämmer
med riksdagens uttalande vid den föregående behandlingen av
frågan. Utskottet ansluter sig till förslaget. Semesterersättning skall i fortsättningen
i princip ej förta kassamedlem hans möjlighet att vid arbetslöshet
erhålla ersättning från kassan. Självfallet har han att enligt de föreskrifter

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1967

som gäller för erhållande av ersättning personligen anmäla sig som arbetssökande
hos den offentliga arbetsförmedlingen och vara beredd att anta erbjudet
lämpligt arbete. Skulle medlem efter att ha anmält sig som arbetssökande
anhålla om ersättning hos arbetslöshetskassa, trots att han i praktiken
avser att utnyttja och även utnyttjar uppburen semesterersättning för
semesterledighet, bör kassan kunna vägra ersättning under hänvisning till
att försäkringen utnyttjas obehörigt. Farhågor har uttryckts för att utredning
av dessa fall skulle förorsaka kassans tjänstemän vissa besvär. Erfarenheterna
från sådana kassor som saknar semesterersättningsbestämmelser
talar enligt utskottets mening för att besvären inte bör överdrivas. Utskottet
förutsätter emellertid att tillsynsmyndigheten har uppmärksamheten riktad
på problemet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 23.

Stockholm den 28 februari 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, herrar Lars Larsson,
Hiibinette*, fru Hamrin-Thorell, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson och
KilsmoP;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors*,
fru Ekendahl, herrar Gustavsson i Alvesta*, Bengtsson i Varberg, fröken
Sandell, herrar Fredriksson och Åkerlind.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.