Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning åt
enskild för kostnad i förvaltningsförfarande.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 171 i första kammaren av herr Blomquist
samt nr 237 i andra kammaren av herrar Rubin och Sjöholm. I motionerna,
vilka är likalydande, hemställes att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte snarast för riksdagen framlägga förslag
till lagregler om kostnadsersättning till enskilda i förvaltningsärenden.

Inledning

I ärenden inför förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter uppstår
liksom i rättegång kostnader av olika slag såväl för myndigheterna
som för parterna. En part ådrar sig i regel kostnader åtminstone för
skrivmateriel och porto samt ofta även för telefonsamtal och skrivhjälp.
För den, som icke anser sig kunna eller böra föra sin talan utan sakkunnigt
biträde, tillkommer kostnader för sådant biträdes anlitande. Vidare
märks utgifter för bevisning, t. ex. vittneskostnad och arvoden till experter
för särskilda utredningar och utlåtanden. I den mån muntlig handläggning
eller annan förrättning äger rum i ärendet, tillkommer utlägg för resa och
uppehälle samt ofta även förlust av arbetsinkomst. Att beakta är ock den
tidsspillan som, även om handläggningen är helt skriftlig, åsamkas en part
genom befattningen med ett ärende. I den mån stämpel eller annan avgift
uttas av parten åsamkas denne ytterligare ekonomisk belastning.

Olika vägar står till buds för att medelst allmänna medel ge enskild part
täckning för kostnad, som han nedlägger på medverkan vid utredningen
i ett förvaltningsärende. Regler kan sålunda meddelas i förfarandelagstiftning
om rätt för enskild part att under vissa förutsättningar få ersättning
för sådan kostnad av det allmänna. Även genom införande av möjlighet till
fri »rättegång», offentligt biträde eller annan fri rättshjälp kan vissa kostnadsfrågor
lösas. Det bör även nämnas, att stundom även stadganden om
skadeståndsansvar för det allmänna kan fylla uppgiften att ge enskild part
täckning för förfarandekostnad.

I motionerna berörs endast förfaranderegler om kostnadsersättning. I
den följande redogörelsen kommer därför huvudsakligen frågan om sådana
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 21

2 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967

regler att behandlas. Även spörsmålet om fri rättshjälp upptas emellertid,
om ock tämligen kortfattat, till behandling.

Den för rättegången i tvistemål gällande huvudregeln att part, som vinner
målet, skall erhålla ersättning av den tappande parten för sina rättegångskostnader,
tillämpas i viss utsträckning hos förvaltningsdomstolar
och förvaltningsmyndigheter. Det är då fråga om fall, där enskilda rättssubjekt
står mot varandra på ett sätt som erinrar om civilprocessen. I ordinära
förvaltningsärenden, där enskild motpart saknas, gäller däremot
praktiskt taget utan undantag att den enskilde har att själv svara för sina
kostnader i förfarandet.

Möjlighet att erhålla fri rättegång finns enligt gällande bestämmelser hos
de allmänna och särskilda domstolarna; däremot icke hos förvaltningsdomstolarna
eller hos några förvaltningsmyndigheter. Fri rättegång innebar för
den part som åtnjuter förmånen bl. a. att kostnad för personlig inställelse
och för bevisning utgår av allmänna medel samt att rättegångsbiträde kan
förordnas att bistå parten mot ersättning av allmänna medel. I brottmål
kan den tilltalade erhålla offentlig försvarare. Även i detta fall utgår ersättningen
av allmänna medel, och om den tilltalade icke blir fälld stannai
denna kostnad på statsverket. Har den tilltalade fri rättegång, kan det ej
heller om han blir fälld åläggas honom att gottgöra statsverket kostnaden
för försvararen.

Vid sidan av den fria rättegången finns vissa särskilda anordningar för
meddelande av rättshjälp till mindre bemedlade med det allmännas stöd.
Detta sker genom rättshjälpsanstalter eller genom advokater enligt avtal
med vederbörande landsting. Fri rättshjälp i dessa formei ståi i princip till
förfogande även i förvaltningsärenden.

Inom förvaltningen förekommer även i sällsynta fall att offentligt biträde

må förordnas åt enskild.

Motionerna

Motionärerna framhåller inledningsvis att riksdagen redan år 1948 i
skrivelse till Kungl. Maj :t begärde utredning om fördelning av kostnaderna
i förvaltningsärenden och anför att det synes vara på tiden att lagstiftningsåtgärder
i ämnet snarast kommer till stand. I anslutning härtill eiinras
om att besvärssakkunnigas betänkande om förvaltningsförfarandet upptar
utförliga bestämmelser om ersättning åt enskild för hans kostnader.

Samhället har, framhåller motionärerna vidare, ansett sig böra ingripa
på nya områden med bestämmelser av olika slag, vilka tvingat medborgarna
att i allt högre grad träda i kontakt med myndigheterna t. ex. för att
begära dispenser från förbud, för att anhalla om tillstand etc.

I viss utsträckning kan det enligt motionärerna vara rimligt att den en -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967

3

skilde själv får bära kostnaderna för dessa sina kontakter med myndigheterna.
Ej sällan inträffar emellertid att den enskilde oförskyllt blir utsatt
för allehanda missöden, som har sin grund i misstag från myndigheternas
sida. För att komma till sin rätt kan han tvingas att inlåta sig på
Sångdragna besvärsprocesser, för vilkas genomförande han ofta blir beroende
av advokathjälp. Några regler, som tillåter att den enskilde får ersättning
för sina kostnader härvidlag finns inte, ej ens i de fall då det allmänna
direkt har föranlett utgifter för den enskilde.

Vissa statliga utredningar m. m.

På förslag av första lagutskottet (uti. nr 12) begärde 1948 års riksdag
i skrivelse till Kungl. Maj :t (rskr. nr 67) utredning angående fördelningen
av kostnaderna i mål och ärenden som avgörs av förvaltningsmyndighet.

I de ursprungliga direktiven för besvärssakkunniga, vilka tillkallades år
1949, framhöll föredragande departementschefen att nämnda riksdagsskrivelse
borde uppmärksammas vid utredningen.

År 1955 framlade besvärssakkunniga ett principbetänkande — Administrativt
rättsskydd (SOU 1955: 19) — vari allmänna riktlinjer i korthet
angavs för de förslag som de sakkunniga ämnade avge, sedan utredningen
slutförts. Sedan betänkandet remissbehandlats uppdrogs år 1958 åt de sakkunniga
att från delvis ändrade utgångspunkter fullfölja sin utredning.

Besvärssakkunniga avlämnade i maj 1964 sitt slutbetänkande »Lag om
förvaltningsförfarandet» (SOU 1964: 27). I lagförslagets 19 kap. lämnas bestämmelser
om gäldande av kostnad m. m. Det föreslås i 1 § att myndighets
kostnad för handläggning av förvaltningsärende skall stanna på det
allmänna och att för part i förvaltningsärende uppkommande kostnad skall
bestridas av parten själv i den mån annat inte föreskrives. I 2 § uttalas
emellertid att om enskild part i ärende, som ej väsentligen avser tvist mellan
enskilda parter, haft särskild kostnad för sin medverkan vid utredningen,
må han, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet, medverkans
art, myndighets åtgörande, ärendets utgång eller annat förhållande framstår
som uppenbart oskäligt att kostnaden bäres av honom, av allmänna
medel erhålla ersättning för kostnaden eller del därav. Även i annat fall
må enligt 2 § för kostnad i besvärsärende, då särskilda skäl därtill är, ersättning
av allmänna medel utgå till enskild part, som vinner bifall till
sin talan. I fråga om motiveringen för de föreslagna reglerna torde utskottet
få hänvisa till betänkandet (särskilt s. 683—690).

Beträffande frågan om fri rättegång i förvaltningsförfarandet anför de
sakkunniga bl. a. följande.

I rättegång är den möjlighet till fri rättegång, som står mindre bemedlade
til! buds, av största värde för sådana personers rättsskydd. Talan vid dom -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967

stol är i allmänhet förenad med så stora kostnader, att en person med begränsade
tillgångar i praktiken skulle vara utestängd från att den vägen
hävda sin rätt, om fri rättegång ej stode till hans förfogande. Att föra talan
i förvaltningsförfarandet är däremot regelmässigt icke förenat med större
kostnader än att en enskild i allmänhet har tillräckliga medel därtill. Härtill
kommer att fri rättshjälp från rättshjälpsanstalt eller advokat enligt
landstingsavtal om sådan hjälp kan påräknas även i förvaltningsärenden.

Genom en lag om förvaltningsförfarandet skapas visserligen vissa tekniska
förutsättningar för införande av en motsvarighet till fri rättegång
för förvaltningsförfarandets del. Skulle ett sådant institut införas i förvaltningsförfarandet,
torde man dock icke kunna sträcka sig längre än som
skett beträffande domstolsärenden i lagen om fri rättegång. Tillämpningsområdet
skulle alltså bliva begränsat till ärenden, i vilka förhandling utsatts
eller där särskilda skäl eljest föreligga till ekonomiskt bidrag med
hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Det är
tydligt, att detta tillämpningsområde på de väsentligaste punkterna skulle
sammanfalla med tillämpningsområdet för de förfaranderegler om kostnadsersättning,
som föreslagits i förevarande paragraf. Tillräckliga skäl
föreligga därmed knappast att för förvaltningsförfarandet i allmänhet införa
något mot fri rättegång svarande institut.

Det skall däremot ej förnekas, att behov av eu motsvarighet till fri rättegång
kommer att föreligga i förvaltningsärenden hos domstol, i vilka muntlig
handläggning äger rum. Framför allt blir så naturligtvis fallet, därest
förslaget om att ärende skall kunna utsättas till handläggning vid huvudförhandling
genomföres. Även i vissa grupper av ärenden hos andra myndigheter
än domstolar, t. ex. i expropriations- och jorddelningsärenden,
torde visst behov göra sig gällande av en motsvarighet till fri rättegång.
Fn särskild utredning har emellertid tillsatts för revision av lagstiftningen
om rättshjälp i rättegång och därmed sammanhängande frågor. Resultatet
av denna utredning torde lämpligen böra avvaktas, innan ställning tages
till hur den processuella rättshjälpen hos domstol i förvaltningsärenden
in. in. skall anordnas. De sakkunniga ha därför ansett sig icke böra utarbeta
vare sig förslag om utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om fri
rättegång till förvaltningsärenden hos domstol eller andra förslag syftande
till fri rättshjälp i förvaltningsärenden.

I november 1958 framlade 1951 års rättegångskommitté betänkande med
förslag till lag om rättegångshjälp m. in. (SOU 1958:40). Enligt förslaget
hade möjligheten alt erhålla processuell rättshjälp vidgats främst genom
att part kunde erhålla sådan förmån mot att han till statsverket inbetalade
ett efter hans ekonomiska förmåga avpassat kostnadsbidrag.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande i juni 1962 tillkallades sakkunniga
att verkställa utredning rörande revision av lagstiftningen om rättshjälp i
rättegång och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga har i februari
1965 framlagt betänkande med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp
in. in. Förslaget bygger i det väsentliga på rättegångskommitténs förslag.

Beträffande frågan om rättshjälp inom förvaltningsförfarandet framhåller
de sakkunniga att det är avsett alt den föreslagna rättegångshjälpen i princip
skall kunna beviljas i samtliga mål och ärenden som förekommer vid all -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967

5

män underrätt, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol, vattendomstol,
krigsrätt, hovrätt, högsta domstolen samt arbetsdomstolen. Frågan om rättshjälp
inför administrativa myndigheter —- bland dem förvaltningsdomstolarna
— torde däremot falla utanför det för utredningen utstakade området.
Frågan härom lär emellertid enligt de sakkunniga icke kunna lösas enligt
regler med det generella innehåll som föreslås för rättegångshjälp inför de
nyss uppräknade domstolarna.

Viss tidigare riksdagsbehandling

Som ovan nämnts begärde 1948 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t
utredning angående fördelningen av kostnaderna i mål och ärenden som
avgörs av förvaltningsmyndighet.

På förslag av första lagutskottet (uti. nr 28) begärde 1962 års riksdag
(rskr. nr 136) att förslag till ny lagstiftning rörande rättegångshjälp måtte
föreläggas riksdagen.

Vid 1964 års riksdag behandlade första lagutskottet motioner (I: 585 och
II: 712) om rättshjälp i administrativa mål. I motionerna, som remissbehandlades,
upptogs dels frågan om rättshjälp åt medborgarna i skattemål
och mål om administrativa frihetsberövanden samt i administrativa processförfaranden
i övrigt, dels frågan om rätt för den enskilde att erhålla ersättning
för utgivna kostnader i mål eller ärenden av sagda beskaffenhet. Motionerna
utmynnade i förslag om en förutsättningslös utredning rörande
dessa frågor. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25 avstyrkte utskottet
bifall till motionerna under hänvisning till pågående utredningsarbete.
I sakfrågan anförde utskottet bl. a. följande.

Med hänsyn till att den administrativa processen i huvudsak är skriftlig
och att utredningsskyldighet i regel åligger administrativ myndighet torde
behovet av rättshjälp och kostnadsersättning åt den enskilde generellt sett
icke vara lika framträdande här som i fråga om mål och ärenden vid de
allmänna och särskilda domstolarna. Enligt utskottets mening är det likväl
tydligt att nuvarande ordning på förevarande område icke kan anses
tillfredsställande. Särskilt beträffande vissa typer av mål, såsom i synnerhet
mål om administrativa frihetsberövanden, är det påfallande hur mycket
sämre den enskildes ställning kan vara i det administrativa förfarandet
än i det judiciella. Utskottet anser därför att de av motionärerna upptagna
spörsmålen förtjänar uppmärksamhet från statsmakternas sida och
instämmer sålunda i det syfte som uppbär motionerna.

I motioner till 1965 års riksdag hemställdes om utredning angående dels
erforderlig rättshjälp i skattemål, mål om administrativa frihetsberövanden
och administrativa processförfaranden i övrigt, dels ersättning för kostnader
i sådana mål och ärenden, dels ock möjligheten att utöka den enskildes
rätt till kostnadsfri process.

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 18 erinrade utskottet om den
tidigare riksdagsbehandlingen av frågorna samt anförde därefter:

Sedan riksdagen senast behandlade dessa frågor har besvärssakkunniga
avlämnat slutbetänkande och utredningen om rättegångshjälp fullgjort sitt
uppdrag. Besvärssakkunniga har sökt tillgodose de reformkrav, som framförts
i fråga om kostnadsfördelningen i förvaltningsförfarandet, genom
förslag om regler angående viss rätt för enskild part till ersättning av allmänna
medel för särskilda kostnader, som han ådragit sig vid fullgörande
av sina utredningsplikter. Utredningen om rättegångshjälp har beträffande
den ekonomiska gränsdragningen för rättegångshjälp föreslagit att den
krets som kan komma i åtnjutande av denna förmån skall vidgas.

Utskottet vill — i likhet med vad utskottet uttalat när dessa problem tidigare
aktualiserats — instämma i de önskemål som framföres i motionerna
om förbättrade möjligheter för den enskilde till kostnadsersättning i förvaltningsärenden
och till rättshjälp över huvud. De omnämnda utredningarna
har också framlagt vissa förslag i denna riktning och frågorna får härigenom
anses ha bringats närmare sin lösning. Vid sådant förhållande och i avvaktan
på de åtgärder Kungl. Maj :t efter remissbehandling av betänkandena
kan komma att föreslå beträffande berörda spörsmål synes enligt utskottet
ytterligare utredning på ifrågavarande områden icke böra förordas.

Utskottet

l förevarande motioner hemställes om förslag till lagregler om kostnadsersättning
till enskilda i förvaltningsärenden.

Den för rättegången i tvistemål gällande huvudregeln att part som vinner
målet skall erhålla ersättning av motparten för sina rättegångskostnader tilllämpas
i viss utsträckning inom förvaltningsförfarandet, nämligen i de fall
där enskilda står mot varandra på ett sätt som erinrar om civilprocessen. I
ordinära förvaltningsärenden, där den enskilde har det allmänna till motpart,
tillämpas däremot praktiskt taget utan undantag den principen att den
enskilde själv får svara för sina kostnader.

I överensstämmelse med sina uttalanden då förevarande spörsmål tidigare
aktualiserats vill utskottet instämma i motionärernas önskemål om förbättrade
möjligheter för den enskilde till kostnadsersättning i förvaltningsärenden.
Även om behovet av regler för kostnadsersättning icke är lika framträdande
i den administrativa processen som i mål vid de allmänna domstolarna,
är det enligt utskottets mening tydligt att nuvarande ordning icke kan
anses tillfredsställande.

Som framgår av redogörelsen ovan har besvärssakkunniga avlämnat slutbetänkande
med förslag till lag om förvaltningsförfarandet. Lagförslaget innehåller
ett särskilt kapitel om kostnader, vari bl. a. ges regler angående
rätt för enskild part till ersättning av allmänna medel för särskilda kostnader
som han ådragit sig. Betänkandet är efter en omfattande remissbehandling
föremål för bearbetning inom Kungl. Maj :ts kansli, därvid enligt vad

7

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967

utskottet erfarit kostnadsfrågan ägnas särskild uppmärksamhet. Med hänsyn
härtill anser utskottet att något initiativ från riksdagens sida med anledning
av motionerna icke bör ifrågakomma.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motioner, I: 171 och 11:237, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1987

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Hj orth, Arvidson,
Ernulf, fru Lindström, herrar Schött och Axel Kristiansson*;

från andra kammaren: fru Johansson, herr Ekström i Björkvik, fru
Löfqvist*, herr Svensson i Vä, fröken Bergegren*, herrar Gustafsson i Borås,
Keijer och Oskarson,

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670030