Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1967

1

Nr 2

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion
om tidsbegränsning av anförandena i kamrarna.

I motionen nr 3 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås hemställs,
»att riksdagen måtte uppdraga åt konstitutionsutskottet att, i sådan tid att
beslut härom kan fattas vid 1968 och 1969 års riksdagar, framlägga förslag
till grundlagsändringar som möjliggör en tidsbegränsning av anförandena
i riksdagens kamrar».

Gällande ordning

Enligt 52 § första stycket riksdagsordningen (RO) äger vid kammares
sammanträde varje ledamot rätt att, med de undantag RO stadgar eller kammaren
med stöd därav föreskriver, till protokollet fritt tala och utlåta sig i
alla frågor, som kommer under överläggning, och om lagligheten av allt, som
tilldrager sig inom kammaren. De undantag som RO stadgar är utan egentlig
betydelse (se t. ex. 51 §, 52 § sista stycket, 53 § sista stycket och 57 §),
och stöd för föreskrifter av kammare om inskränkningar i yttranderätten
ger RO (52 § tredje stycket) endast beträffande ledamots rätt att erhålla
ordet i samband med framställande av interpellationer eller besvarande av
enkla frågor.

Frivillig tidsbegränsning tillämpas i två fall. Anföranden i anslutning till
besvarande av enkel fråga bör sålunda begränsas till 2—3 minuter. I remissdebatterna
bör anföranden av statsråd och gruppledare begränsas till högst
40 minuter och övriga till högst 20 minuter.

Frågans tidigare behandling

Frågan om begränsning av yttrandefriheten i riksdagen upptogs under
förarbetena till 1949 års reformer rörande riksdagens arbetsformer. De sakkunniga,
vilkas betänkande (SOU 1947: 79) låg till grund för reformerna, uttalade
som sin mening, att det inte fanns något större behov av talarrestriktioner
i riksdagen. Det skulle dock vara av värde, om möjlighet fanns att
besluta begränsning av anförandenas längd. Om detta kunde ske under det
senare skedet av utdragna debatter, kunde dessa göras kortare, mera sakligt
koncentrerade och livfullare. Beslut om tidsbegränsning skulle enligt de
sakkunnigas förslag kunna fattas av kammare endast på talmannens förslag.
Denne skulle också föreslå, hur långa anföranden som skulle tillåtas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 5 saml. 2 avd. Nr 2

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1967

Vid behov skulle han kunna föreslå ytterligare tidsbegränsning. Fattat beslut
skulle gälla alla talare, sålunda även statsråd och andra »huvudtalare».

Mot de sakkunnigas förslag reserverade sig två ledamöter. Den ene avvisade
helt tanken på tidsbegränsning av anföranden. Den andre anslöt sig i
princip till förslaget men ansåg det inte rimligt, att statsråden skulle likställas
med kammarledamöterna.

De sakkunnigas förslag på förevarande punkt upptogs inte i den proposition
(1948: 244) som framlades på grundval av betänkandet. I särskilda utskottet
uppkom delade meningar. Majoriteten anslöt sig till de sakkunniga,
medan en minoritet följde propositionen. Båda de förslag till grundlagsändringar
som sålunda framlades antogs av andra kammaren som vilande. Första
kammaren däremot antog endast reservanternas förslag. Möjlighet till
tidsbegränsning av anföranden infördes sålunda inte.

Frågan återupptogs i en motion vid 1953 års riksdag. I sitt påföljande år
avgivna utlåtande (nr 19) upplyste konstitutionsutskottet, att frågan år
1952 hade övervägts inom utskottet och vissa av partigrupperna men fått
falla till följd av det motstånd mot debattrestriktioner som framkommit.
Utskottet avstyrkte motionen, vilken avslogs av riksdagen.

Frågan upptogs ånyo i motioner vid 1959 och 1960 års riksdagar. I avgivna
utlåtanden (nr 9 resp. nr 19) förklarade konstitutionsutskottet, att anledning
till ändrat ställningstagande ej framkommit. Motionerna avslogs.

Frågan behandlades av författningsutredningen i dess förslag till ny riksdagsordning
(SOU 1963: 18). Utredningen uttalade där, att det är uppenbart
att behovet av en begränsning av anförandenas längd ej är särskilt påtagligt
i den nuvarande tvåkammarriksdagen, och att det huvudsakligen torde
föreligga i fråga om andra kammaren. Emellertid kan man enligt utredningens
mening inte bortse från att behovet av tidsbegränsningsregler kommer
att göra sig gällande med annan styrka, om man övergår till ett system
med endast en kammare, vilken är betydligt större än den nuvarande andra
kammaren.

Med hänsyn till det anförda ansåg sig utredningen inte böra föreslå, att
regler införs om begränsning av anförandenas längd. Utredningen förordade
emellertid, att riksdagen skulle med uppmärksamhet följa utvecklingen. Om
tidsbegränsningsregler skulle visa sig erforderliga, borde förslag till sådana
utarbetas av en inom riksdagen tillsatt utredning.

Under författningsfrågans vidare beredning tillsattes en expertgrupp vid
1964 års riksdag för undersökning av arbetsformerna för en enkammarriksdag
med 350 ledamöter. Gruppen, som hade författningsutredningens förslag
till utgångspunkt, redovisade sina överväganden i en promemoria i maj
1964. Den uttalade däri bl. a., att det i en riksdag av den förutsatta konstruktionen
torde bli ofrånkomligt med någon form av debattrestriktioner. Utan
sådana skulle det inte kunna undvikas, att en ledamots möjligheter att yttra
sig i många fall bleve reellt om än ej formellt beroende av vid vilket sam -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1967

3

manträde ett ärende kom upp till behandling, vilken placering det fick på
föredragningslistan och vilken plats talaren fick på talarlistan.

Vid 1965 års riksdag väcktes en motion av samme motionär och med
samma syfte som den nu föreliggande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 14) avstyrkte konstitutionsutskottet motionen och anförde som
motivering härför:

Utskottet har icke funnit sådana omständigheter ha tillkommit, sedan frågan
senast behandlades, som motiverar ett ändrat ställningstagande. Tillräckliga
skäl föreligger sålunda enligt utskottets mening icke för att nu
överväga tidsbegränsningsregler. Som författningsutredningen framhållit bör
emellertid frågan följas med uppmärksamhet, särskilt med hänsyn till möjligheten
av ett ändrat kammarsystem. Härvid bör även beaktas andra möjligheter
att stimulera till livfulla och för åhörarna intresseväckande debatter.

Frågan om behovet av debattrestriktioner uppmärksammades även av
riksdagens organisationsutredning i dess första delbetänkande, avseende vissa
reformer i riksdagsarbetet (bil. till KU 1965:47). Utredningen underströk
särskilt, att det stora problemet inte är anförandenas längd utan deras
antal enligt vad företagna undersökningar gett vid handen. Utredningen anförde
vidare härom:

Utredningen vill inte förneka, att det under varje session förekommer debatter,
där de anförda synpunkterna likaväl kunde ha framförts av ett mindre
antal talare. Då man kritiserar den gällande ordningen i detta hänseende,
måste man emellertid beakta ytterligare två synpunkter utöver de nyss anförda.
Till en början innebär gällande utskottsregler, att en mycket stor del
av ledamöterna, särskilt i andra kammaren, saknar möjlighet att aktivt deltaga
i utskottsarbetet. Bereder man inte ledamöterna bättre sysselsättning i
utskotten, är det svårt att införa begränsningar av antalet talare vid kamrarnas
överläggningar. Vidare kan det onekligen sägas, att olägenheterna av
de många och långa arbetsplena under kamrarnas mest belastade tidsperioder
knappast bör i första hand tillskrivas mängden av anföranden, så länge
det är normalt, att av vårsessionens plenitid, remissdebatten frånräknad,
närmast lika stor del är förlagd till maj månad som till hela den föregående
tid, under vilken arbetsplena kan hållas. En sådan ordning medför naturligtvis
bl. a. att åtskilliga talare, som velat yttra sig i ett ärende, ser sig nödsakade
att avstå eller i vart fall att väsentligt avkorta sina anföranden.

Det vill alltså synas som om frågan om begränsning av kammaranförandena
måste ses i ett större perspektiv än som vanligen sker. Kammararbetets
planering över riksdagsåret och utskottsorganisationens uppbyggnad måste
föras in i bilden. Hela detta frågekomplex måste uppenbarligen bli föremål
för grundliga och förutsättningslösa överväganden, men i detta sammanhang
kan begränsning av ledamöternas yttrandefrihet inte upptas till prövning.
Härför talar också att riksdagen innevarande år, med godkännande av
konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, avslagit en motion i ämnet. Det bör
även fortsättningsvis ankomma på partigrupperna och de enskilda ledamöterna
att tillse, att debatterna inte blir onödigt långa.

Slutligen må nämnas att den i april 1966 tillsatta grundlagberedningen
bl. a. har i uppdrag att framlägga förslag rörande arbetsformerna för en eu -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 är 1967

kammarriksdag med omkring 350 ledamöter. Beredningens arbete skall enligt
direktiven inriktas på en partiell reform, omfattande bl. a. övergång till
en sådan enkammarriksdag, åren 1968 och 1969.

Motionen

Motionären erinrar om huvudpunkterna i frågans tidigare behandling
och uttalar att det är uppenbart att riksdagen i avvaktan på en enkammarreform
måste vidtaga åtgärder redan nu för att åstadkomma en bättre ordning
för kammardebatterna. Starka skäl föreligger enligt motionären för att
snarast införa någon form av debattrestriktioner. Inte minst riksdagens
ständigt ökande arbetsbörda talar därför.

Utskottet

I förevarande motion hemställs att riksdagen måtte, utan avvaktande av
grundlagberedningens arbete på en enkammarreform, vidtaga grundlagsändringar
som möjliggör tidsbegränsning av anföranden i kamrarna.

Som framgått av den föregående redogörelsen inriktas grundlagberedningens
arbete på att en partiell reform, omfattande främst övergång till
enkammarsystem, skall kunna beslutas av statsmakterna åren 1968 och
1969. Redan på grund härav synes det inte vara anledning att överväga sådana
ändringar inom tvåkammarsystemets ram som motionären åsyftar.
Utskottet har ej heller funnit skäl att frångå sin senast år 1965 uttalade
uppfattning, att tillräckliga skäl inte under nuvarande förhållanden föreligger
för införande av debattrestriktioner i kamrarna.

Utskottet hemställer sålunda,

att motionen II: 3 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 1 februari 1967

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, Erik Olsson, Sveningsson, Dahl, Sörenson, fröken Stenberg och
herr Karl Pettersson*; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von
Friesen, Wahlund, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall, herrar Johansson
i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra* och Andersson i Storfors.

* Ej närvarande vid justeringen.

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670026