Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1967
1
Nr 6
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd
och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avser metalliska kassans upprätthållande
samt myntväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och
industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamt sammanträde
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll
för tiden från och med den 10 januari 1966, intill vilken dag ansvarsfrihet
beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd
och förvaltning under år 1965, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial
nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens tillstånd,
rörelse och förvaltning under år 1966, ävensom de redogörelser som
av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å dessa
kontors förvaltning under samma år. Vid granskningen har för utskottet
varit tillgängliga jämväl särskilda redogörelser för verksamheten vid riksbankens
pappersbruk och vid dess sedeltryckeri under år 1966.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet
att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa
till de redogörelser som lämnats i ovan angivna berättelser av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.
På sin utlånings- och övriga rörelse under år 1966 har riksbanken erhållit
en nettovinst av 229 479 061 kronor och 80 öre.
I avseende härpå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 8 samt. Nr 6
2
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1967
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning som
åligger innevarande års riksdags bankoutskott har utskottet tagit del av
dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1966, intill vilken dag ansvarsfrihet
tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade beslut
och åtgärder, till och med den 9 januari 1967, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd och
förvaltning för tiden 1 juli 1965—30 juni 1966, dels ock fullmäktiges med
utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1967 års riksdag avgivna berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
1 :o) Penning- och valutapolitiken. Den restriktiva kreditpolitik som fördes
och gradvis skärptes under konjunkturuppgången sedan 1963 fortsatte
utan nämnvärda förändringar under första delen av 1966. Det förutsedda
efterfrågetrycket med därav följande tendenser till prisstegring och
till rubbad balans i utrikeshandeln föranledde emellertid ytterligare skärpningar
av kreditpolitiken. Som uttryck härför höjdes riksbankens officiella
diskonto med verkan från den 10 juni från 5 1/2 till 6 procent. Denna
åtgärd vidtogs med hänsyn till den åtstramade likviditeten, som medförde
svårigheter att vid rådande räntenivå emittera obligationslån i tillräcklig
omfattning för att säkerställa att den av statsmakterna fastställda
bostadsbyggnadsplanen och bostadsbyggandets följ dinvesteringar skulle kunna
genomföras. I konsekvens med höjningen av diskontot höjdes den s. k.
straffräntan för affärsbankernas lån i riksbanken från 11 till 12 procent.
Härvid tillämpades den tidigare genomförda differentieringen av innebörd
att för banker, som uppfyllde de av riksbanken rekommenderade likviditetskvoterna,
straffränta uttogs endast på belopp överstigande hälften av
bankens fonder, medan för andra banker straffränta uttogs på belopp överstigande
en fjärdedel av fonderna. De rekommenderade likviditetskvoterna
ändrades inte och utgjorde alltså fortfarande 30 procent för större banker
och 25 procent för mindre banker.
Under senare delen av året minskade det tidigare rådande efterfrågeövertrycket
inte minst till följd av de vidtagna ekonomisk-politiska åtgärderna.
Högkonjunkturen gick nu in i ett lugnare skede. Den tidigare rådande överefterfrågan
på arbetskraft avtog samtidigt som utrikeshandelsbalansen
åtminstone tillfälligt förbättrades. Kreditpolitiken anpassades till denna utveckling
och fick under senare delen av året en något mindre restriktiv inriktning
än i början av året. Likviditetsläget lättades, och bankernas beroende
av lån i riksbanken minskades under andra halvåret avsevärt jämfört
med motsvarande tid 1965. Mot slutet av juli ändrades bestämmelser
-
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1967
3
na om straffräntan på så sätt att sådan ränta behövde erläggas endast av
banker som inte uppfyllde likviditetskvoterna.
Kreditexpansionen fortsatte under 1966 i avsevärt snabbare takt än under
1965. Nettoupplåningen, d. v. s. tillväxten i skuldsättningen på den organiserade
kreditmarknaden från årets början till dess slut, uppgick till närmare
13 miljarder kr. mot drygt 10 miljarder kr. året innan och ca 9 miljarder
kr. år 1964. Ett betydelsefullt inslag i utvecklingen på kreditmarknaden
under 1966 var att den statliga totalbudgeten detta år klart underbalanserades
efter att under en följd av år ha uppvisat endast obetydliga övereller
underskott. Samtidigt minskade kommunernas nettoupplåning genom
den förstärkning av deras budgetutfall som inträdde. Den offentliga sektorns
nettoupplåning steg till ca 2 1/2 miljarder kr., d. v. s. närmare 19 procent
av den totala kreditökningen, och nådde därmed, efter en nedgång
under 1965, samma andel som den hade 1964. Den privata sektorns nettoupplåning
uppgick till ca 10 1/2 miljarder kr., vilket var i runt tal 1 miljard
kr. mer än under 1965. Bostadssektorn och näringslivet i övrigt svarade
för vardera ungefär hälften av denna upplåning, och ökningstakten
var ungefär densamma i båda sektorerna. Den snabba expansionen av näringslivets
krediter återspeglar framför allt en ökning för industriens del.
Praktiskt taget alla större kreditgivargrupper ökade sin nettoutlåning.
Bland kapitalmarknadsinstituten gällde detta framför allt allmänna pensionsfonden,
men också sparbankernas kreditgivning expanderade kraftigt.
Av den totala nettoutlåningen på nära 13 miljarder kr. hänförde sig omkring
10 miljarder kr. eller ca 2 miljarder kr. mer än 1965 till kapitalmarknaden,
d. v. s. den del av kreditmarknaden som avser långfristiga krediter.
Statistiskt är det svårare att fånga utvecklingen på denna marknad än på
kreditmarknaden i dess helhet. Här har använts ett av olika möjliga alternativ
vilket tar sikte på finansobjekten. Denna metod innebär att man summerar
de placeringar som normalt är uttryck för långfristiga engagemang,
d. v. s. långfristiga obligationer och förlagslån, aktier, reverslån från andra
banker än affärsbanker samt reverslån från enskilda och offentliga försäkringsinrättningar.
Inom ramen för den nyss angivna ökningen skedde en
omfördelning så till vida att den offentliga sektorns långfristiga upplåning
förblev av ungefär oförändrad omfattning eller 1,6 miljard kr., samtidigt
som näringslivets och bostadssektorns andel ökade.
Som antytts i det föregående utgjorde omsvängningen från ungefärlig
balans till underskott i statens totalbudget ett betydelsefullt inslag i utvecklingen
på kreditmarknaden under 1966. Omsvängningen i jämförelse
med närmast föregående år uppgick till ca 1 500 milj. kr. och innebar att
budgetunderskottet belöpte sig till ca 1 250 milj. kr. Statens inkomster och
utgifter expanderade mindre än tidigare år; mest markerad var dämpningen
på inkomstsidan. Denna utveckling betingades i betydande utsträckning
av sänkningen av den statliga inkomstskatten fr. o. m. 1966 men utgör ockl-f
Bihang till riksdagens protokoll 1967. S samt. Nr 6
4
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1967
så i övrigt till stor del ett resultat av den ekonomiska politiken. Denna syftade
till en dämpning av efterfrågeökningen och ledde, i den mån detta
mål uppnåddes, till en avsaktning av statsinkomsternas ökningstakt. Till
saldoförskjutningen bidrog vidare de förskott på preliminärt beviljade statliga
bostadslån som utbetalades under september månad som ett led i strävandena
att reducera kreditsvårigheterna för bostadsbyggandet. Den något
avtagande ekonomiska aktiviteten i landet med därav följande minskande
krav på likviditetsåtstramning motiverade att den statliga upplåningen
i ökad utsträckning gjordes kortfristig till skillnad från 1965, då
statsupplåningen utformades i syfte att reducera kreditsystemets och allmänhetens
likviditet.
Kommunernas nettoupplåning, som under de första åren av 1960-talet
växte mycket snabbt, var 1966 något mindre än 1965. Den förstärkning av
kommunernas budgetutfall som registrerades 1966 föranleddes dels av en
gynnsam inkomstutveckling, dels av statsmakternas ekonomiska politik,
som medförde en dämpning av den kommunala investeringsaktiviteten. Den
kommunala sektorns kreditsituation synes därför i stort ha förbättrats något,
även om det finansiella läget förblev ansträngt för många av de mest
expansiva kommunerna.
Näringslivets, exklusive bostadssektorns, nettoupplåning belöpte sig till
ca 5 miljarder kr., vilket innebar en lägre stegringstakt än under 1965. Bidragande
faktorer i denna utveckling var nedgången i lagerinvesteringarna
samt det under en stor del av året strama kreditmarknadsläget. Näringslivets
investeringar (inkl. lager) ökade med ca 5 procent i värde samtidigt
som dess vinstmarginaler sannolikt krympte. Tillsammans med den lägre
stegringstakten i upplåningen medförde denna utveckling en viss påfrestning
på näringslivets likviditet. I varje fall inom industrien och handeln
synes en allmän likviditetsförsämring ha ägt rum. Ökningen av näringslivets
och då framför allt industriens upplåning föll under en stor del av
året på affärsbankerna. Under senare delen av året emitterades emellertid
obligations- och förlagslån till betydande belopp och för året som helhet
blev upplåningens fördelning ungefär densamma som 1965.
Investeringarna i bostäder, som under 1960-talet ökat oavbrutet fram
t. o. m. 1965 och under de första åren av årtiondet i mycket snabb takt,
växte under 1966 ett par procent i värde. Igångsättningen kan preliminärt
beräknas ha uppgått till drygt 93 000 lägenheter, varigenom den av statsmakterna
fastställda bostadsbyggnadsplanen, omfattande 92 000 lägenheter,
kom att något överträffas. Igångsättningens säsongmässiga fördelning försköts
under 1966, ett förhållande som betingades dels av att den ovanligt
kalla vintern i många fall försenade igångsättningen, dels av att knappheten
på kreditiv försvårade ett fullföljande av igångsättningarna på avsedda tidpunkter.
Det under 1965 introducerade systemet att avlyft av utestående byggnads -
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1967 5
kreditiv vid obligationsemissioner för de bostadsfinansierande hypoteksinstituten
skulle följas av beviljande av nya byggnadskreditiv tillämpades
även under 1966. Bankernas åtstramade likviditet i förening med de krav
På nya krediter som gjordes gällande från skilda håll skapade nämligen en
situation, där man enligt riksbankens bedömning utan denna ordning inte
kunde räkna med att avlyft av kreditiv skulle leda till ny kreditgivning för
den av statsmakterna fastställda bostadsbyggnadsplanen. Vidare deltog
riksbanken i överläggningar med berörda kreditinstitut för att söka nå eu
lösning av bostadsbyggandets kreditförsörjningsproblem.
Inom ramen för rådande emissionskontroll uppgick de bostadsfinansierande
hypoteksinstitutens obligationsemissioner till inte mindre än 4,2 miljarder
kr. (tecknade belopp) eller i det närmaste dubbelt så mycket som
1965. Emissionerna fördelade sig med 1,7 miljard kr. på första halvåret och
2,5 miljarder kr. på andra halvåret och låg därmed under vartdera halvåret
ca 1 miljard kr. över motsvarande halvår 1965. Fr. o. m. slutet av november
försiggick försäljningarna av de bostadsfinansierande hypoteksinstitutens
obligationer kontinuerligt.
Affärsbankernas under året ianspråktagna bostadsbyggnadskrediter uppgick
till drygt 3,8 miljarder kr. och var därmed drygt 100 milj. kr. större
än 1965. Avlyften uppgick till nära 3,7 miljarder kr. eller ca 600 milj. kr.
mer än året innan. Affärsbankernas nettokreditgivning till bostadsbyggandet
avtog sålunda. Trots att de i ökad utsträckning bidrog till bostadskreditförsörjningen
genom förvärv av obligationer blev deras totala bidrag på
detta område något mindre 1966 än 1965.
I anslutning till sin granskning av riksbankens verksamhet under år 1965
uttalade utskottet (uti. 1966: 8), att det under rådande samhällsekonomiska
förhållanden måste betraktas som en huvuduppgift för kreditpolitiken
att i första hand tillgodose de kreditbehov som motsvarade det av statsmakterna
uppställda investeringsprogrammet. Att riksbanken, under beaktande
av sin primära uppgift att verka för penningvärdets stabilisering, i ett sådant
läge medverkade till att brister i anpassningen mellan samhällets bostadsbyggnadsplaner
och tillgången på kredit i görligaste mån reducerades,
fann utskottet nödvändigt.
Den angivna principen framstår alltjämt som giltig. Enligt utskottets bedömning
har också emissionspolitiken och kreditpolitiken i övrigt under
1966 inom ramen för rådande kreditknapphet så långt det varit möjligt tillgodosett
det investeringsprogram som statsmakterna uppställt. Säsongmässigt
fördelade sig emissionerna av de bostadsfinansierande institutens obligationer
väl i överensstämmelse med kontrakteringen av nya byggnadskreditiv
i affärsbankerna. Det mot slutet av året givna tillståndet till kontinuerlig
försäljning av dessa instituts obligationer torde kunna bidra till
att förbättra anpassningen mellan den långfristiga finansieringen och den
önskvärda säsongmässiga fördelningen av igångsättningen. Enligt utskottets
mening var det ofrånkomligt att i rådande kreditmarknadssituation
6
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1967
fortsätta det under 1965 införda systemet att avlyft av byggnadskreditiv vid
emissioner för hypoteksinstituten skall följas av att nya byggnadskreditiv
beviljas. Det torde emellertid föreligga enighet om att detta system inte är
tillräckligt för att trygga finansieringen av det bostadsbyggande som statsmakterna
fattar beslut om, eftersom det inte innebär mera än en garanti
för att bankernas nyutlåning till bostadsbyggandet sker i takt med avlyften.
Eu ökning av bankernas nyutlåning till bostadsbyggandet kräver enligt
detta system ökade avlyft, d. v. s. större obligationsemissioner för de
bostadsfinansierande hypoteksinstituten. I ett läge då obligationsmarknadens
resurser till fullo är utnyttjade, måste detta innebära att utrymmet för
emissioner av industri- och kommunobligationer minskar. Under rådande
förhållanden mellan kreditgivarna på den svenska kreditmarknaden förutsätter
ett fullföljande av investeringsprogrammet uppenbarligen att också
bankernas nettobidrag till bostadsfinansieringen successivt ökar.
Valutapolitiken fortsatte under året efter samma linjer som tidigare. I
enlighet med gällande principer för valutaregleringen eftersträvades att förhindra
en finansiering utomlands som skulle ha motverkat syftet med den
inhemska finans- och kreditpolitiken. Tillstånd till finansiell upplåning
utomlands gavs emellertid i något större utsträckning än 1965. Det sammanlagda
beloppet var ca 1 070 milj. kr. Härutöver torde en viss kommersiell
nettoupplåning ha ägt rum i utlandet.
1 det internationella ekonomiska samarbetet under året spelade strävandena
att stödja pundvalutan en framträdande roll. Tidigare gällande stödarrangemang
ersattes i juli med nya arrangemang mellan parterna, d. v. s.
Bank of England, Internationella regleringsbanken och ett antal centralbanker,
däribland riksbanken. Studierna inom den s. k. tioländergruppen
angående det internationella valutasamarbetet fortsatte under året, men
åtskilliga svårigheter återstår att övervinna. Sverige har under året tecknat
5 miljoner dollar i den nyupprättade Asiatiska utvecklingsbankens andelskapital.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2 :o) Protokoll och berättelser. Fullmäktige i riksbanken lämnar i sin berättelse
vissa uppgifter rörande förvaltningen av riksbankens jubileumsfond.
Utskottet torde senare få verkställa granskning av Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfonds verksamhet under året och för riksdagen redovisa resultatet
av denna granskning.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1967 7
3:o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken. Riksdagens revisorer har
för sin del tillstyrkt att ansvarsfrihet för riksbankens förvaltning under
den tid revisionen omfattat beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att, med avseende på riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid granskningen omfattat, utskottet för
sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1965 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels
ock för de beslut och åtgärder som finnes antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1966 till
och med den 9 januari innevarande år.
4:o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret. Riksdagens revisorer
har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet för riksgäldskontorets förvaltning
under den tid revisionen omfattat beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att, med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid granskningen omfattat, utskottet för sin
del anser att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade
förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli
1965—30 juni 1966 än även för alla beslut och åtgärder,
som finnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och
med den 10 januari 1966 till och med den 9 januari innevarande
år.
Stockholm den 28 februari 1967
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Palm, Åkerlund, Hilding, Lundin,
Enarsson, Larfors, Stadling och Mattsson;
från andra kammaren: herrar Regnéll, Hagnell, Franzén i Motala,
Börjesson i Glömminge, Bengtsson i Landskrona, Larsson i Umeå, Ekström
i Iggesund och Löfgren.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1967
Reservationer
1. a) av herrar Åkerlund och Enarsson, vilka ansett att efter det stycke
på s. 5 i utlåtandet som slutar med orden »mindre 1966 än 1965» bort inskjutas
ett stycke av följande lydelse:
»I sin redogörelse över den förda kreditpolitiken har utskottet ovan framhållit,
att denna under förra delen av 1966 fick en fortsatt restriktiv inriktning,
som i början av juni accentuerades genom höjning av riksbankens
officiella diskonto samt uppjustering av den s. k. straffräntan för affärsbankerna.
Att detta verkat återhållande bl. a. på bostadsproduktionen förefaller
tydligt. Under intryck av en ändrad konjunkturbedömning lättades
efter hand det åtstramade likviditetsläget. I slutet av juli ändrades bestämmelserna
om den s. k. straffräntan, så att endast de banker som ej uppfyllde
likviditetskvoterna drabbades därav. Enligt utskottets mening var sistnämnda
åtgärd befogad, i den mån den avsågs som ett steg i riktning till ett enhetligt
diskonto. Utskottet anser nämligen, att generellt verkande medel bör
eftersträvas, och finner för sin del, att en differentiering av diskontot verkar
splittrande och snedvridande på kreditmarknaden. Mot årets slut utlämnade
riksgäldskontoret kortfristiga lån till banker m. fl., varigenom likviditeten
ytterligare späddes på, och grunden lades till ändrade och billigare
kreditvillkor. Efterfrågan på kredit har dock förblivit oförminskat stark
men har, enligt utskottets mening, icke motsvarats av en sådan förstärkning
av tillgångssidan som bör ligga till grund för likviditetsökningen.»
b) av herrar Mattsson och Börjesson i Glömminge, vilka ansett att på det
under a) angivna stället i utlåtandet bort inskjutas ett stycke av följande
lydelse:
»Vad gäller den ovan redovisade diskontopolitiken vill utskottet som sin
mening anföra följande. Ett så högt diskonto som det under 1966 gällande
skulle icke ha varit erforderligt om en annorlunda utformad ekonomisk
politik hade förts. Den höjning av diskontot som företogs den 10 juni och
som medförde det högsta ränteläget sedan början av 1930-talet hade kunnat
undvikas. Så snart det tidigare rådande efterfrågeöverskottet började
minska under senare delen av året hade en sänkning av diskontot bort genomföras.
»
2. av herrar Åkerlund, Hilding, Enarsson, Mattsson, Regnéll, Börjesson
i Glömminge, Larsson i Umeå och Löfgren, vilka ansett att det avsnitt i utlåtandet
som börjar på s. 5 med orden »I anslutning till» och slutar på s.
6 med orden »bostadsfinansieringen successivt ökar» bort utbytas mot ett
avsnitt av följande lydelse:
»Såsom ovan angivits tillämpades även under 1966 det år 1965 införda
systemet att avlyft av byggnad skreditiv vid emissioner för hypoteksinstituten
skall följas av beviljande av nya byggnadskreditiv. Utskottet finner att
Bankoatskottets utlåtande nr 6 år 1967
9
detta system för att söka undanröja brister i anpassningen mellan bostadsbyggnadsplanerna
och kreditför sörj ningen i princip är oriktigt och försvarbart
endast i ett synnerligen ansträngt samhällsekonomiskt läge och att det
på sikt bör avskaffas. Trots de vidtagna åtgärderna uppstod under året
betydande svårigheter för bostadsbyggandets kreditför sörj ning. Dessa svårigheter
synes i stor utsträckning ha berott på riksbankens åtgärder och då
särskilt på att avlyften av kreditiv inte skedde i takt med behovet av ny
kreditgivning. Anpassningen av hypoteksinstitutens obligationsemissioner
till bostadsbyggandets kapitalbehov var alltför ryckig och medförde allvarliga
störningar för arbetsmarknaden. Byggnadsmaterialindustrien fick genom
den ojämna igångsättningen även vidkännas störningar. En bättre säsongmässig
anpassning av hypoteksinstitutens obligationsemissioner skulle
enligt utskottets mening ha avsevärt reducerat svårigheterna.
Emissionskontrollen har upprätthållits under 1966. I samband med att
likviditetsläget lättades hade emellertid möjligheter till mjukare tillämpning
av kontrollen förelegat. Om så skett hade behovet av krediter för näringslivets
investeringar och finansiering i övrigt kunnat tillgodoses i ökad
utsträckning utan att möjligheten för bostadsbyggandet minskat. Varje system
som innebär att kapitalmarknaden utsättes för ransonering och prioritering
medför ryckighet och godtycke samt mindre effektivitet, varför en
utveckling fram mot en friare kapitalmarknad bör eftersträvas.»
3. av herrar Åkerlund och Enarsson, vilka ansett att det stycke på s. 6
i utlåtandet som börjar med orden »Valutapolitiken fortsatte» och slutar
med orden »ägt rum i utlandet» bort utbytas mot ett stycke av följande
lydelse:
»Den valutapolitiska målsättningen att upprätthålla kronans yttre värde
har under året fullföljts. Valutakurserna har varit stabila och kursläget för
den svenska kronan, som under 1965 försvagats, har under 1966 åter blivit
fastare. De för riksbanken och affärsbankerna sammanlagda guld- och valutatillgångarna
har under året ökat med 485 milj. kr. mot en ökning av 51
milj. kr. 1965 och uppgick vid årsskiftet till 6 089 milj. kr. Enligt § 4 i den
för bankoutskottet gällande instruktionen bör utskottet med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder som avser metalliska kassans
upprätthållande. Utskottet har därför vid sin granskning uppmärksammat,
att guldkassan, som ökat med 3 milj. kr. under 1966, utgör endast 24 procent
av riksbankens guld och valutor och 17 procent av de sammanlagda
tillgångarna. Vid en internationell jämförelse får den svenska guldkassan
betraktas som låg och fördelningen mellan guld och valutor som ogynnsam
från likviditetssynpunkt. Valutaregleringen har varit i kraft under året.
Tillstånden till finansiell upplåning utomlands avsåg ett belopp av ca 1 070
milj. kr. Nettoinflödet av kapital har ytterligare förstärkts genom kortfristigt
kommersiellt kreditupptagande i utlandet.»
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670029