Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
1
Nr 32
Utlåtande i anledning av motioner angående den ekonomiska
politiken.
Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang upptagit ett antal
till utskottet hänvisade motioner angående den ekonomiska politiken. Dessa
motioner är
dels de likalydande motionerna I: 433 av herr Holmberg in. fl. och II: 543
av herr Bohman in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungi. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte i enlighet med de riktlinjer
som angivits i dessa motioner snarast förelägga riksdagen ett samlat förslagtill
de åtgärder på den ekonomiska politikens område som är ägnade att trygga
sysselsättning och hejda pris- och kostnadsstegringar och som föranledes
av nödvändigheten av att återställa betalningsbalansen gentemot utlandet
samt att därvid särskilt taga hänsyn till
1. behovet av en effektiv planering av hela den offentliga sektorn i fråga
om storlek och expansionstakt,
2. behovet av att åstadkomma en rationellare administration och effektiv
bedömning av arbetsprestationen inom statliga och kommunala myndigheter,
3. behovet av att genom avgifter finansiera vissa av de tjänster som
offentliga myndigheter erbjuder,
4. framförda förslag om att pröva rambudget och programbudget för att
därmed öka effekten av insatta resurser;
dels de likalydande motionerna 1: 594 av herrar Bengtson och Dahlén
och 11:764 av herrar Ohlin och Hedlund, vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
1. uttala att rundabordskonferenser med i motionerna angivna sammansättning
och syfte måtte användas som ett väsentligt medel att främja stabilitet
i priser och samhällsekonomi,
2. anhålla att utredning sker om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd
med stabiliseringspolitiska uppgifter,
3. hemställa om utgivning av ett värdefast statligt obligationslån i mindre
valörer och med inriktning särskilt på småsparare bland allmänheten;
dels de likalydande motionerna I: 610 av herrar Åkerlund och Enarsson
och II: 749 av herr Carlshamre, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till
1—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 8 sand. Nr 32
2
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en teknisk utredning av en inkomstpolitik
i syfte att nå inre och yttre stabilitet i ekonomien;
dels ock de likalydande motionerna I: 342 av herr Werner och II: 427 av
herr Hermansson m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning om lämpliga metoder för en allmän
samhällelig kontroll av investeringsutvecklingen.
Övriga yrkanden i sistnämnda motioner kommer utskottet att upptaga
till behandling i annat sammanhang.
Beträffande motiveringen för vad som hemställts i här förevarande
motioner hänvisas, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,
till motionerna I: 433, II: 764, I: 610 och II: 427.
Efter remiss av samtliga här förevarande motioner har till utskottet inkommit
yttranden från fullmäktige i riksbanken, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO),
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet
(KF), Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Stockholms handelskammare. Över motionerna I: 594 och II: 764,
såvitt de avser utgivning av ett värdefast statligt obligationslån, har yttrande
inhämtats jämväl från fullmäktige i riksgäldskontoret. Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund har avgivit ett gemensamt
yttrande. Tillfälle att avge yttrande över motionerna har beretts även
Svenska bankföreningen, som emellertid icke begagnat sig därav.
Motionerna
Förevarande motioner syftar till att ange åtgärder som bör vidtagas för
att trygga sysselsättningen och hejda pris- och kostnadsstegringar, särskilt
med beaktande av nödvändigheten att förbättra bytesbalansen med utlandet.
Den förda ekonomiska politiken upptas till kritisk granskning, och oro för
den ekonomiska utvecklingen kommer flerstädes till uttryck. Motionerna
utmynnar i flertalet fall i förslag om utredningar eller olika institutionella
anordningar.
I motionerna I: 433 och II: 543 upptas till behandling en mångfald aspekter
av den ekonomiska politiken och den samhällsekonomiska utvecklingen
i stort. Beskrivningen av det ekonomiska läget koncentreras pa de uttryck
för instabilitet som pris- och kostnadsutvecklingen och det kvarstående
underskottet i bytesbalansen anses utgöra. Mot bakgrund härav betecknas
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967 3
en översyn av hela den ekonomiska politiken som oundgängligen nödvändig.
Till behandling upptas de offentliga utgifternas expansion, behovet av rationell
administration, prissättningen på offentliga tjänster och en rad
frågor sammanhängande med skattepolitik, sparande, bostads- och arbetsmarknadspolitik
in. in. Vid sidan av en begränsning av de offentliga
utgifternas expansion framstår för motionärerna en »normalisering och
frigörelse» av kapitalmarknaden som den viktigaste reformen.
Även motionerna 1:594 och 11:764 behandlar ett stort antal frågor
rörande den förda ekonomiska politiken och den ekonomiska utvecklingen,
varvid framför allt kreditmarknadspolitiken samt de enligt motionärerna
otillräckliga åtgärderna mot prisstegringarna kritiseras. Motionärerna förordar
bl. a. en fastare statlig budgetplanering, en översyn av statsutgifterna
i besparingssyfte och skattereformer. Förslag om stimulans av det enskilda
sparandet genom utgivande av värdefasta obligationslån samt om anordnande
av stabiliseringspolitiska rundabordskonferenser och inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd framförs i dessa motioner. Beträffande vissa
andra dari berörda frågor väcks yrkanden i separata motioner, som hänvisats
till stats- och bevillningsutskotten.
I motionerna I: 610 och 11:749 understryks behovet av »en inkomstutveckling
som står i samklang med realiteterna i samhällsekonomien». En
målsättning för inkomstutvecklingen måste för det första formuleras, och
foi de! andra behövs en teknisk genomgång av förfaringssättet för stabilisering
av löner och priser. Någon statlig dirigering av inkomsterna är det
föi motionärerna inte frågan om utan en genomlysning av problemet i
dess konkreta och praktiska utformning.
I motionerna 1:342 och 11:427 behandlas vissa frågor rörande ett ökat
samhälleligt inflytande över den ekonomiska utvecklingen. Bl. a. anförs
att stor restriktivitet under senare år har tillämpats när det gäller de investeringsområden
över vilka samhällsorganen har visst inflytande, samtidigt
som investeringarna inom den privata sektorn ökat snabbt. Det
ifrågasätts om alla industriella och kommersiella investeringar inom den
privata sektorn verkligen är så angelägna att viktig samhällelig verksamhet
bor stå tillbaka. Motionärerna anser det nödvändigt att öka det samhälleliga
inflytandet över investeringsutvecklingen och föreslår en utredning i detta
syfte.
Uppgifter rörande vissa i motionerna behandlade frågor
I sitt utlåtande nr 25 år 1966 över motioner av till stor del samma innebörd
som de nu förevarande lämnade utskottet uppgifter rörande flera av de frågor
som nu är aktuella. Sålunda redogjordes för det ekonomiska planeringsrådets
uppgift, sammansättning och verksamhet, för tidigare behandling av
frågan om eu teknisk utredning av eu inkomstpolitik och frågan om samråd
4
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
mellan statsmakterna och vissa intresseorganisationer i form av rundabordskonferenser,
för förekomsten av ekonomisk-sociala råd i vissa främmande
länder och dessa råds sammansättning och funktionssätt samt för verkställda
utredningar om ekonomisk-politiska åtgärder och om införande av värdefasta
obligationslån. Till dessa redogörelser torde utskottet här få hänvisa.
Långtidsbedömningcir för den statliga sektorn
Samlade översikter över den statliga planeringsverksamheten lämnas dels
i regelbundet återkommande långtidsutredningar, dels årligen i en långtidsbudget
som publiceras i anslutning till den reviderade finansplanen. Långtidsutredningarna
analyserar utvecklingstendenserna i den totala samhällsekonomin,
varvid såväl den privata som den offentliga sektorns utbyggnadsplaner
ställs emot de reala resurserna. Långtidsbudgeterna anger de finansiella
och personella krav som ställs för alt statsmakternas målsättningar
skall kunna uppfyllas och gjorda åtaganden infrias. Långtidsbudgeten innefattar
alltså inte eventuella tillkommande reformkostnader utan är uppgjord
under förutsättning av »oförändrad ambitionsnivå». Mot bakgrund av den
analys av de totala resurserna som långtidsutredningen redovisar behandlas
i långtidsbudgeten såväl möjligheterna att fullfölja dessa målsättningar och
åtaganden som utrymmet för reformer. Långtidsbudgeten utgör en utgångspunkt
för den följande höstens budgetarbete.
Långsiktsplaneringen är rullande i den meningen att den senaste långtidsutredningens
rapport fortlöpande revideras och att myndigheterna varje
år skall göra eu långtidsbedömning för sin verksamhet under de närmast
framförliggande fem åren. Denna långtidsbedömning avges till Ivungl. Maj :t
i samband med ingivande av petita och innehåller framräkningar av anslagsutveckling,
personalbehov och planerade investeringar samt skriftliga motiveringar
och kommentarer i anslutning därtill. Redovisningen avser i första
hand den utgiftsutveckling som följer av redan fattade beslut och åtaganden
men skall också omfatta de reformer som myndigheten planerar. Det
kan härvid gälla såväl verksamhetens omfattning som kvalitet och standard
på erbjudna tjänster. Utgiftsutvecklingen skall analyseras med utgångspunkt
i här antydda komponenter, d. v. s. utgiftsförändringar som följer av dels
tidigare fattade principbeslut av statsmakterna, dels efterfrågeutvecklingen
för myndighetens tjänster, dels önskemål om att förbättra kvaliteten på de
tjänster myndigheten erbjuder, dels önskemål om att igångsätta nya verksamheter.
Utredning om programbudgetering
Frågan om införande av nya metoder för den ekonomisk-administrati\a
ledningen av statliga myndigheters verksamhet har sedan några år varit föremål
för ett omfattande utredningsarbete. Den i slutet av 1963 tillsatta pro
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967 5
grambiidgetutredningen inom statskontoret avlämnade i början av 1967
betänkande i ämnet (SOU 1967: 11, 12, 13).
I nuvarande budgetsystem anger de anslag som ställs till myndigheternas
förfogande i de flesta fali det slag av utgifter som myndigheten får göra.
Särskilda anslag anvisas för en myndighets avlöningar och omkostnader
samt i vissa fall även materielinköp in. in. utan uppdelning på de olika verksamhetsgrenar
som myndigheten har. Det är därför inte möjligt att ur budgeten
direkt utläsa kostnaderna för en viss verksamhetsgren, i varje fall
mte då en myndighet har flera sådana. Inte heller i efterhand är redovisningen
sådan att man kan utläsa vilka kostnader som belastar myndighetens
olika verksamhetsgrenar eller kostnaderna för de prestationer myndigheten
tillhandahåller. Av central betydelse i sammanhanget är vidare att
kostnaderna för verksamheten inte redovisas i sin helhet utan bara i den
utsti äckning de belastar myndighetens egna anslag. I nuvarande system
redovisas sålunda inte sådana viktiga kostnadskomponenter som pensioneringskostnader
och
in. in.). Huvudparten av myndigheternas lokalkostnader redovisas i särskild
ordning och belastar inte varje enskild myndighet. Även portokostnaderna
betalas från ett särskilt, för alla myndigheter gemensamt anslag.
Ivaraktei istiskt för programbudgeteringen är att myndigheternas verksamhet
indelas i program som ger uttryck för vilka mål myndigheterna skall
eftersträva. Programmen utgör planer över prestationer och kostnader som
erfoi dras föi att uppnå ett åsyftat mål. Ett viktigt syfte med programbudgetei
ingen äi att främja ett målinriktat handlande. Programbudgeteringens
metodik ger statsmakterna och verksledningarna ökade möjligheter att precisera
målsättningarna. Programmen bör helst vara uttryckta i någon form
av kvantitativa prestationsmått (måltidsdag, transportkm, stansade hålkort,
utfärdade körkort o. s. v.). Med programbudgetens hjälp kan statsmakter
och verksledningar ange typ och mängd av prestationer som skall framställas
och vilken organisation, enhet eller person som skall framställa dem.
^ äsentligt är vidare att programmen fullföljs till lägsta möjliga kostnad.
Programbudgetering kan vara ett viktigt hjälpmedel för att öka myndigheternas
effektivitet. Metoden förutsätter fullständiga kostnadsberäkningar
och skapar därför möjligheter att avväga angelägenheten av en viss verksamhetsgren
mot kostnaderna för denna. Vidare erhålles möjligheter att bedöma
P1 oduktivitetsutvecklingen inom olika delar av en myndighets organisation.
Korrigerande åtgärder kan vidtas på ett tidigt stadium om utvecklingen
skulle gå i ogynnsam riktning inom någon viss verksamhetsgren. Samtidigt
blir det möjligt att öka myndigheternas rörelsefrihet när det gäller att inom
en viss medelsram välja det effektivaste sättet att framställa de åsyftade
prestationerna. Kännetecknande för programbudgeteringens metodik är strävan
att mot varandra avväga olika alternativa program för att nå ett visst
mål.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
Utredningens förslag berör verksamheten vid alla statliga myndigheter
utom de affärsdrivande verken, där programbudgetering redan tillämpas i
viss utsträckning, samt försvaret, för vilket en särskild utredning tillsatts.
Programbudgetutredningens förslag är f. n. föremål för ett omfattande remissförfarande.
Programbudgeteringens metoder har kommit till vidsträckt användning
inom näringslivet, medan de däremot endast i USA synes ha tagits i bruk
av offentliga myndigheter. I sin mest ntvecklade form har metoden utnyttjats
inom USA:s försvarsdepartement bl. a. för avvägning av olika handlingsalternativ
med avseende på militärt värde och kostnader, transoceana transporter
etc.
Kontroll av investcringsutvecklingen
De ekonomisk-politiska instrument som f. n. används för kontroll av investeringsutvecklingen
är, vid sidan av vissa inslag i den allmänna kreditpolitiken,
i huvudsak dels arbetsmarknadsorganens prövning av ärenden
rörande igångsättningstillstånd för vissa typer av byggnads- och anläggningsverksamhet,
dels den vid årets riksdag införda investeringsavgiften för
vissa byggnadsarbeten. Lagstiftningen om igångsättningstillstånd gäller till
utgången av 1967 och lagstiftningen om investeringsavgift t. o. in. september
1968.
Bestämmelserna om krav på igångsättningstillstånd har utformats i sjdte
att i ett läge med begränsat investeringsutrymme hålla tillbaka vissa typer av
byggnads- och anläggningsverksamhet. Till detta icke prioriterade byggande
har hänförts bl. a. kontors- och förvaltningsbyggnader, samlings- och nöjeslokaler,
idrottsanläggningar, bensinstationer och parkeringshus samt vissa
fritidshus. Prövningen av frågor om igångsättningstillstånd sker med hänsyn
till tillgängliga arbetskrafts- och kapitalresurser. Stor restriktivitet har
sedan våren 1966 iakttagits vid tillståndsgivningen. Undantagna från tillståndstvång
är industrins byggande, bostäder, kommunalt skolbyggande
som sker med statsbidrag samt statligt byggande.
Den nyligen införda lagstiftningen om investeringsavgift motiverades
främst med nödvändigheten att dämpa den inhemska efterfrågeutvecklingen.
Investeringsavgiften utgår med 25 procent av den totala byggnadskostnaden
för vissa av de typer av byggnads- och anläggningsarbeten för
vilka krävs igångsättningstillstånd. Undantagna från investeringsavgift är
bl. a. icke statligt belånade bostadshus samt sjukhus och ålderdomshem.
Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser har uttalat sig om allmänna frågor rörande
den ekonomiska politikens avvägningsproblem och inriktning. Dessa
uttalanden har formen såväl av kommentarer till den bedrivna politiken som
rekommendationer om ändrad inriktning av denna.
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967 7
Bankofultmäktige begränsar sin granskning till de frågor som har anknytning
till riksbankens verksamhet. Motionärerna har bl. a. karakteriserat läget
på kapitalmarknaden såsom krisartat. Kreditpolitiken anges ha medfört
regleringar, marknadssplittring och direkt omöjlighet för många företag att
få erforderlig kredit. I anslutning bl. a. härtill anför bankofullmäktige (majoriteten)
:
Fullmäktige vill i detta sammanhang understryka att den kreditpolitik
som fördes under 1965 och första hälften av 1966 var anpassad efter det rådande
läget och efter allt att döma verksamt bidrog till att hindra en mera
utpräglad inflationsutveckling. Så snart tecken på en viss avmattning visade
sig, lättades kreditpolitiken i den utsträckning som ansågs försvarlig.
Karaktäristiskt för kreditpolitiken under denna period — liksom över
huvud taget under senare år — har varit att den i hög grad arbetat med
generellt verkande medel och främst verkat som eu allmän press på banksystemets
likviditet, både i fråga om kassaställningen och de likvida tillgångarna
i vidare mening. Bland övriga instrument har märkts emissionskontrollen
och en placeringsrekommendation till försäkringsbolagen. Jämfört
med åtstramningsperioderna under 50-talet har dock inslaget av direkta
regleringar varit starkt reducerat. Denna förändring har möjliggjorts bl. a.
genom det växande utbudet på kapitalmarknaden, som medfört att den långfristiga
långivningen till bostadssektorn och näringslivet bortsett från kortvariga
fluktuationer kunnat tillåtas successivt öka. Näringslivets kapitalanskaffning
över den enligt motionerna ej fungerande kapitalmarknaden
steg sålunda från 1,7 miljarder kronor år 1964 "till 2,7 miljarder 1965 och
3,2 miljarder 1966. För bostadssektorn är motsvarande siffror 4,1, 4,0 resp.
5,4 miljarder. De negativa omdömena om kapitalmarknaden torde därför
knappast avse dess, även vid internationella jämförelser framträdande, stora
omslutning och höga aktivitetsnivå.
Den rörliga räntepolitiken har utgjort en annan viktig förutsättning för
den kreditåtstramning som åstadkommits med generella medel. Det kan
emellertid utan vidare konstateras att dämpningen av kreditexpansionen
uppnåtts icke blott genom den avskräckande effekten av högre räntor utan
även genom en skärpt sovring bland de lånesökande från långivarnas sida.
Denna effekt på kreditbedömningen åtföljer regelmässigt en skärpt kreditpolitik;
i teorin skulle den kunna undvikas genom en fullt fri räntebildning
men i den praktiska kreditpolitiken måste önskan att undvika dess olämpliga
verkningar avvägas mot kravet på att kreditpolitiken skall ha en tillräckligt
efterfrågehämmande effekt. Kreditgivarnas gallring bland de vid
rådande lånevillkor framkommande låneansökningarna bär i den vetenskapliga
diskussionen kommit att benämnas »kreditransonering», vilket sålunda
inte betyder att de för kreditpolitiken ansvariga myndigheterna bedriver någon
detaljreglering utan endast att de utnyttjar ett"element som i högre eller
lägre grad alltid finns närvarande i kreditsystemet. Den i en av motionerna
använda karaktäristiken av kreditväsendet som eu »halvstatlig ransoneringsapparat»
torde inte tåla att närmare utvecklas.
Det är dock uppenbart att en alltför långt driven eller alltför länge verkande
hård »kreditransonering» både är svår att upprätthålla och medför tendenser
till eu godtycklig kreditfördelning och detta är ett av skälen för att
finanspolitiken på någon sikt måste bära huvudansvaret för att efterfrågan
hålles inom ramen för de tillgängliga resurserna. Fördelningen mellan kredit
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
och finanspolitik är även intressant med hänsyn till utrymmet för investeringar.
Om man önskar vidga detta, bör tonvikten läggas på finanspolitiska
snarare än kreditpolitiska åtgärder. Även mot en mindre dramatisk kreditmarknadsbakgrund
än den som tecknas i motionerna kan man därför med
tillfredsställelse hälsa en förstärkning av statsbudgeten som skapar förutsättningar
för en lättare kreditpolitik — givetvis med reservationen att hela
stabiliseringspolitiken fortlöpande måste anpassas till konjunkturutvecklingen.
Målsättningen härvid bör, enligt fullmäktiges mening, vara en mera dämpad
konjunktur utan ens temporära överslag i inflationistisk riktning. Som
ett speciellt motiv härför kan pekas på de risker för den internationella
konkurrenskraften hos exporterande och med import konkurrerande industrier
som omnämnes i flera av motionerna. Dessa risker har återkommit
gång på gång i efterkrigstidens ekonomisk-politiska debatt, men det finns
klara tecken på att vi nu bör räkna med dem med mera allvar än tidigare.
De berör många delar av vår ekonomiska politik — t. ex. marknadsfrågan,
näringspolitiken — men mest påtagligt framstår kostnadsstegringarna som
ett hot mot konkurrenskraften. En nödvändig förutsättning för att hålla
dem under kontroll är en effektiv finans- och kreditpolitik som i tillräcklig
grad begränsar efterfrågan på arbetskraft. Det är möjligt att en med generella
medel arbetande politik som skapar bättre balans på arbetsmarknaden
skulle eliminera en god del av de excessiva kostnadsstegringarna.
Till fullmäktiges yttrande har fogats en reservation av herrar Kollbcrg,
Bengtson och Burenstam Linder. Reservationen har i sin helhet följande
lydelse:
Även med beaktande av de redogörelser och synpunkter som fullmäktiges
majoritet anfört i sitt remissvar anser vi att detta ej förändrar betydelsen av
en omläggning inom den allmänna ekonomiska politiken i syfte att bl. a.
härigenom förbättra läget på kreditmarknaden.
SAF och Sveriges industriförbund understryker i sitt gemensamma yttrande
motionärernas varning för inflationens skadeverkningar för vår internationella
konkurrenskraft och fortsätter:
Våra pris- och kostnadsstegringar bar fram till 1965 hållit ungefär jämn
takt med genomsnittet av de övriga europeiska ländernas pris- och kostnadsutveckling.
De två senaste åren bar emellertid kostnadsläget i Sverige allvarligt
försämrats i förhållande till våra europeiska konkurrenter. I förhållande
till utvecklingen i Nordamerika har vår konkurrenskraft successivt försvagats
under en lång följd av år. Dessa tendenser torde inte komma att brytas
under 1967. Motionärernas varningar understryks av de två senaste årens
stora underskott i handelsbalansen och av de ogynnsamma prognoserna beträffande
denna för 1967. Ännu allvarligare måste man bedöma läget med
tanke på den blygsamma tillväxten av nationalprodukten och industriproduktionen
under 1966. En ökad stegringstakt för industriproduktionen förutsätter
snabbare investeringsökningar än hittills. Under 1966 ökade industriinvesteringarna
endast med 5,5 % och under 1967 beräknas de öka
ännu mindre trots att långtidsutredningens prognoser för perioden 1966—70
bygger på sju procents årlig ökningstakt.
Finansieringssvårigheterna är en viktig orsak till den svaga utvecklingen
av industriinvesteringarna. Från näringslivet bar flerfaldiga gänger före
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
9
slagits åtgärder för att underlätta näringslivets kapitalförsörjning och öka
kapitalmarknadens funktionsduglighet. Vi har pekat på självfinansieringens
betydelse för investeringsviljan hos företagen, speciellt när det gäller mer
riskfyllda investeringar. Vi har också föreslagit en rad åtgärder för eu
liberalisering av kreditmarknaden inklusive en uppmjukning av valutarestriktionerna.
LO konstaterar att motionärernas ambitioner har omfattat praktiskt taget
alla problem i den ekonomiska politiken. I fråga om flertalet frågor hänvisar
LO till sina yttranden till bankoutskottet tidigare år samt till remissyttranden
som LO avgivit i vissa större och principiella ekonomisk-politiska frågor.
I fråga om den ekonomiska utvecklingen i stort anför LO bl. a.:
Den analys av den aktuella ekonomiska problematiken som ligger bakom
framställningen i motionerna I: 433 och II: 764 är enligt LO:s mening alltför
traditionellt textboksmässig och svarar inte mot de faktiska förhållanden
som kan konstateras föreligga. Den kan kort karakteriseras på följande
sätt: Genom alltför starka, autonoma lönehöjningar har kostnadsläget i de
svenska exportnäringarna stigit så att de inte längre är konkurrenskraftiga
i utlandet och detta har i sin tur medfört en ogynnsam utveckling i betalningsbalansen
och minskad sysselsättning inom landet.
Redan i---yttrande till bankoutskottet i fjol har LO redovisat sin
uppfattning att det förutsatta direkta orsakssambandet mellan löne- och
prisutveckling inte föreligger och att prisstegringens orsaker snarare är att
söka i vissa mekanismer i den moderna utformningen av den »fria marknadshushållning»,
som motionärerna är så angelägna att slå vakt om. Vad
gäller utrikeshandelns utveckling är det enligt LO:s mening av liera skäl
svårt att från de faktiska förhållandena härleda ett orsakssamband mellan
prisstegringarna i Sverige och den mindre gynnsamma utvecklingen i utrikesbalansen.
Denna har under de senaste två åren genomgått tre olika skeden.
Eu analys av dessa visar hur svårt det i verkligheten är att förena den
faktiska händelseutvecklingen med dessa antaganden.
1) En stark efterfrågeökning 1965, delvis föranledd av svag finanspolitik
under första halvåret och köprush inför omshöjningen, men främst av eu
lageruppbyggnad inom näringslivet, som nu visat sig"ha varit mycket större
än man tidigare beräknat. Ca 1 miljard kr. av valutareserven »byttes» mot
ökade lager, vilket i och för sig kan ha varit eu god ekonomisk affär, eftersom
importpriserna därefter stigit betydligt. Detta skede var passerat i november
1965.
2) Den osedvanligt kalla vintern 1965/66 med dess konsekvenser för exportmöjligheter
och importbehov. Verkningarna härav synes ha varit övervunna
i maj 1966.
3) Efterfrågeminskning och prisfall på svenska exportråvaror och halvfabrikat,
särskilt under senare hälften av 1966. För dessa varor har priser
och arbetslöner i Sverige åtminstone på kort sikt ett ganska ringa inflytande
på exportmöjligheterna. Det är främst strukturförändringar i den internationella
efterfrågan som härvidlag gör sig gällande. Denna utveckling är
fortfarande bestående. Såväl konjunkturbarometern som andra motsvarande
undersökningar visar samtidigt att svårigheterna för färdigvaruindustrin —
och då i första rummet för verkstadsindustrin — främst beror på svag orderingång
från hemmamarknaden, medan orderingången från exportmarknaderna
genomgående betecknats som tillfredsställande.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
Därtill kommer för hela denna period omslaget i varvens produktion från
stor export 1985 till ökad produktion för inhemska rederier 1966, delvis orsakat
av Sveriges tvekan att i samma omfattning som konkurrentländerna
öka kreditsubventionerna till utländska köpare.
Ingenting av allt detta har egentligen med Sveriges interna pris- och löneutveckling
eller med landets internationella konkurrenskraft i egentlig mening
att göra. Hur god denna än är föranleder förändringar i efterfrågans
sammansättning alltid svårigheter, eftersom kapaciteten inom näringar där
efterfrågan ökar inte omedelbart kan byggas ut för att motsvara bortfallet
inom näringar där den minskar.
Enligt LO:s mening föranleds de nuvarande svårigheterna främst av de
strukturförändringar i efterfrågan på vissa viktiga svenska exportråvaror
och halvfabrikat som ägt rum under de senaste åren och på de svårigheter
inom bostadsbyggandet som kreditpolitiken skapade under 1966.
LO delar inte den uppfattning som framförts i vissa av motionerna, nämligen
att tillväxten av de offentliga utgifterna skulle vara en väsentlig orsak
till inflationen. De samhällsekonomiska konsekvenserna av denna tillväxt
blir, påpekar LO, helt beroende på hur den finansieras. Om internationella
jämförelser tyder på ett visst samband mellan prisstegring och den offentliga
sektorns tillväxttakt torde detta bero på att båda är följder av en mer progressiv,
expansionistisk ekonomisk politik. I fråga om sparandet och kreditmarknadspolitiken
anför LO bl. a.:
Med en växande andel av bruttonationalprodukten avdelad för investeringar
och genom trygghetspolitikens utbyggnad minskande motiv för enskilt
sparande måste enligt LO:s mening det kollektiva sparandet i olika
former komma att få en alltmer dominerande betydelse för den samhällsekonomiska
balansen i framtiden. I själva verket är ju motionärerna inte
heller motståndare till det kollektiva sparandet annat än när det sker i offentlig
regi. Då det tillfaller aktieägarna i form av självfinansiering av företagens
investeringar vill de tvärtom utvidga det.
Statsmakterna måste emellertid enligt LO:s mening ha det grundläggande
ansvaret för att samhällsekonomisk balans upprätthålles och önskvärda investeringar
möjliggöres genom ett kollektivt sparande i olika former. LO
bär sedan länge i detta syfte efterlyst en starkare finanspolitik, som skulle
kunna möjliggöra en lättare kreditmarknad, och betraktar årets budget som
ett steg i rätt riktning i detta hänseende. Vid den höga samhällsekonomiska
aktivitet, som uppstår vid full sysselsättning och stark ekonomisk tillväxt,
står emellertid valet inte heller i en lättare kreditmarknad mellan eu i någon
mening »fri kreditvärdighetsprövning» och »halvstatlig ransonering».
En ransonering i en eller annan form blir — i varje fall vid rimliga räntenivåer
— under alla förhållanden nödvändig; frågan är bara om den skall
vara helt privatdirigerad, halvstatlig eller helt under samhällets ledning.
Eftersom statsmakterna har det yttersta ansvaret för den ekonomiska utvecklingen
också på lång sikt, måste de ha erforderliga medel för att kunna
påverka denna ransonering och därmed också investeringarnas inriktning,
som bestämmer denna utveckling. Annars kan de inte ta detta ansvar. Det
är därför LO välkomnat förslaget om en statlig investeringsbank av betydande
dimensioner, som ger väsentligt ökade styrningsmöjligheter.
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967 11
SACO åberopar sitt yttrande till bankoutskottet år 1966. Organisationen
uttalade då att den delade den uppfattning som kom till uttryck i motionerna
då och även i år, nämligen att den snabba penningvärdeförsämringen och
påfrestningarna på bytesbalansen utgör allvarliga samhällsekonomiska problem.
SACO hänvisade till vissa tidigare uttalanden i dessa frågor, främst i
organisationens skrivelse i december 1965 till regeringen angående inflationen,
skatteutvecklingen och akademikernas reallöneutveckling, samt i dess
remissyttrande över 1965 års långtidsutrednings betänkande. Organisationen
inskränkte sig till att mera allmänt och kortfattat kommentera vissa i motionerna
aktualiserade frågeställningar och anförde bl. a. följande;
Det finns enligt SACO:s mening starkt fog för konstaterandet---att
en ständig inflation numera ej bör betraktas som det pris Ad måste betala för
full sysselsättning utan tvärtom framstår som det allvarligaste hotet mot
sysselsättningen och en snabb ekonomisk tillväxt genom att efterhand
starkt begränsa den ekonomiska politikens rörelsefrihet. Kraftfulla åtgärder
mot inflationen krävs, om vi skall lyckas bevara den yttre och inre
balansen och bibehålla en tillfredsställande expansionstakt. Erfarenheterna
under senare år visar, att nya ekonomisk-politiska grepp måste prövas. På
det penningpolitiska området torde åtstramningen ha drivits så långt att
ytterligare insatser där knappast kan komma ifråga. Däremot kan — och
bör — en avsevärt större restriktivitet iakttas i finanspolitiskt avseende.
SACO erinrade om sina i annat sammanhang framförda synpunkter på
skattepolitiken och hävdade att de statsanställda akademikerna kommit att
släpa efter i löneutvecklingen. SACO påminde också om att organisationen
i sin ovannämnda skrivelse till regeringen framfört förslag om en skattereform
på längre sikt. Vidare anslöt organisationen sig till bedömningen
att stegringstakten för de offentliga utgifterna i dagens situation spelar en
stor roll för penningvärdeutvecklingen. Organisationen ansåg det vara
lättare att kon junkturvariera de offentliga utgifterna än att använda skattepolitiska
åtgärder.
Sveriges lantbruks förbund sammanfattar sin allmänna syn på den ekonomiska
politiken på följande sätt:
De avgörande faktorerna för stabiliteten i samhällsekonomin är finanspolitiken,
penningpolitiken samt lönebildningen på arbetsmarknaden. Av
dessa faktorer har staten som bekant inget direkt inflytande över lönebildningen.
I sitt yttrande över motioner med likartat syfte till 1966 års riksdag
framhöll förbundet, att den nuvarande inflationstendensen har sin
grund i att arbetskostnaderna stiger snabbare än produktiviteten inom näringslivet
och i den offentliga utgiftsexpansionen. På sikt är det nämligen
utgiftsexpansionen som skapar förutsättningar för och underlättar kostnadsinflationen.
Att budgeten är balanserad är heller ingen garanti för att
den ej verkar inflationistiskt, eftersom skattepengar dras från inkomster
som annars kunde ha blivit hushållssparande. Finanspolitiken är därför
enligt förbundets mening det för närvarande viktigaste medlet att påverka
den samhällsekonomiska balansen.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
KLk erinrar om att förbundet vid upprepade tillfällen understrukit
vikten av att statsmakterna driver en målmedveten politik för att förhindra
eu fortsatt penningvärdeförsämring och för att trygga en balanserad samhällsekonomisk
expansion som ger alla grupper i samhället möjligheter till
en successiv levnadsstandardsstegring. Förbundet fortsätter:
Tyvärr måste emellertid konstateras att den ekonomiska politiken hittills
inte utformats på ett sådant sätt att dessa mål kunnat realiseras. Enligt
förbundets mening beror detta delvis på att den offentliga verksamhetens
expansion inte anpassats i tillräcklig grad till den allmänna samhällsekonomiska
utvecklingen och till konjunkturvariationerna. Bidragande
torde också vara den bristande samordning som föreligger mellan olika
statliga och kommunala verksamhetsgrenar samt avsaknaden av en medveten
och klart redovisad långtidsplanering av den statliga verksamheten
som sådan. Itterligare en anledning är givetvis svårigheterna att hålla
de årliga inkomstökningarna inom de ramar som stabilt penningvärde och
en balanserad samhällsekonomisk expansion medger.
Även mot bakgrunden av det höga svenska kostnadsläget och de sannolikt
tilltagande svårigheterna för det svenska näringslivet att hävda sig på
de internationella marknaderna och med tanke på den snabba strukturomvandling
— med åtföljande sociala och befolkningspolitiska problem —
som nu kännetecknar utvecklingen finner förbundet det rimligt att man
nu ingående prövar möjligheterna till en viss nyorientering" inom den
ekonomiska politikens område. Givetvis gäller det inte här att söka sig
fram genom hastigt framdrivna improvisationer utan att basera denna
nyorientering på eu grundlig analys av faktiskt föreliggande problem och
orsakssammanhang. Man kan kanske också hävda att mycket av detta
arbete redan gjorts, l. ex. i samband med stabiliseringsutredningens arbete,
men att man ännu inte dragit praktiskt politiska konklusioner av föreliggande
kunskapsmaterial.
Denna nyorientering skulle bl. a. innebära krav på ett långsiktigt ekonomiskt-politiskt
stabiliserings- och expansionsprogram där eu fastare statlig
budgetplanering med rullande femårsplaner ingår som ett naturligt inslag.
Vidare bör givetvis ingå krav på en fastare samordning av olika statliga
och kommunala verksamhetsgrenar där bl. a. en riksplanering ter sig
naturlig. Självfallet gäller det även att utforma övriga ekonomiska politiska
åtgärder så att programmet kan realiseras. Bl. a. gäller detta eu sparstimulerande
skattepolitik, övergång till ett mervärdeskattsystem och åtgärder
för att trygga näringslivets kapitalförsörjning.
Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker att skadeverkningar
genom penningvärdeförsämringen uppkommer för både enskilda
och samhällsekonomin. Organisationen anser alt den alltför snabba offenfliga
utgiftsexpansionen är en väsentlig orsak till inflationen. Skattehöjningar
eller olika former av ingripande och regleringar anser organisationen
inte vara effektiva medel i kampen mot inflationen. Vidare anför
organisationen bl. a.:
Den bristande ekonomiska stabiliteten bär medfört en exceptionellt stark
löne- och kostnadsstegring, vilket för företagen inom näringslivet är ytterligt
oroande. Utvecklingen har redan medfört en försvårad konkurrens
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
13
situation för näringslivet, vilken kan resultera i betydligt allvarligare störningar
än de som hittills uppträtt. Den ekonomiska utvecklingen utgör
därmed ett klart hot mot sysselsättning och produktion. Kostnads- och
skatteutvecklingen gör också att de inkomsthöjningar, som löntagarna
i ett överhettat konjunkturläge förhandlat sig till för att kompensera sig
för kommande pris- och skattestegringar, inte kommer att innebära någon
reell inkomstförstärkning för dem, samtidigt som näringslivets konkurrensvillkor
allvarligt försämrats.
Med ovanstående motivering säger sig SHIO kunna ansluta sig till åtskilligt
av den kritik som framförs i motionerna.
Sveriges grossistförbund delar den oro för den fortsatta samhällsekonomiska
utvecklingen som motionärerna ger uttryck för och som har sin
grund i den fortgående penningvärdeförsämringen. Förbundet anser att
statsmakterna inte har vidtagit tillräckligt effektiva åtgärder för att komma
till rätta med de inflationistiska tendenserna. Dessa har enligt förbundet
väsentligen sin grund i att kostnaderna stiger snabbare än produktiviteten.
Energiska åtgärder måste nu vidtas för att vår konkurrenskraft inte skall
försämras ytterligare. Vidare anför förbundet:
En väsentlig faktor för att trygga en fortsatt snabb utveckling av vår
ekonomi är att företagens kapitalförsörjning kan tryggas. Vi instämmer
därför i motionärernas krav på att kreditmarknaden normaliseras. Vi har
i skilda sammanhang -— bl. a. i remissyttranden till bankoutskottet vid
1966 års riksdag — understrukit vikten av reformer på detta område. Vi
framhöll därvid bl. a., att den långfristiga utlåningen i ökad grad borde gå
via affärsbankerna med rätt för dessa att refinansiera i AP-fonderna.
Denna utväg kombinerad med en revision av gällande säkerhetsbestämmelser
angav vi som den lämpligaste lösningen av bl. a. handelsföretagens
kapital örsör j ningsproblem.
Dessa krav har fortfarande full relevans och ändras inte av den i dagarna
till riksdagen överlämnade propositionen om inrättande av en statlig investeringsbank.
Även om det utsagts, att denna bank skall stå öppen för
mindre och medelstora företag inom industri och handel, förefaller det
uppenbart, att många företag för sin kapitalförsörjning kommer att vara
hänvisade till andra kapitalkällor än investeringsbanken. Det är därför
angeläget, att existerande svårigheter för dessa företag att få sin kapitalförsörjning
tryggad undanröjes. Detta är inte minst viktigt för att inte tillkomsten
av investeringsbanken skall få en diskriminerande effekt på
kapitalmarknaden. Vi hemställer därför, att dessa viktiga problem får en
snar lösning.
Sveriges köpmannaförbund påtalar att kostnadsutvecklingen framför
allt inom exportindustrin har vållat svårigheter, som indirekt också påverkar
detaljhandeln. Denna har uppenbarligen intresse av att exporten utvecklas
så att sysselsättningen inte påverkas på menligt sätt. Förbundet
fortsätter:
Den snabba expansion av den offentliga sektorn, vilken påtalas i motionerna,
är också ägnad att inge betänkligheter och vi finner anledning att
understryka behovet av ett ständigt aktgivande på den administrativa verk
-
14
Bankontskottets utlåtande nr 32 år 1967
samheten och dennas rationalisering. Det ligger i sakens natur att denna
verksamhet inte bedrives under det ständiga tryck beträffande kostnaderna
som gäller inom näringslivet och som där föranledes av konkurrensen mellan
olika företag. Just den omständigheten måste göra det dubbelt nödvändigt
att verka för en fortgående effektivisering av administrationen.
I fortsättningen betonar förbundet bl. a. att det är önskvärt att kunna
oka kapitalbildningen i samhället genom enskilt sparande samt att även
för detaljhandeln finansieringsproblemen är utomordentligt brännande.
Svenska sparbanksföreningen uttalar rent allmänt sin fulla anslutning
till en mera malmedveten stabiliseringspolitik. Föreningen instämmer särskilt
i önskemålen om åtgärder för att stimulera det enskilda sparandet och
fortsätter:
Den nyligen framlagda utredningen »Finansiella långtidsperspektiv»
påvisar detta sparandes strategiska samhällsekonomiska betydelse för att
säkerställa det ökade investeringsutrymme om vars behov enighet i stort
sett torde råda. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att detta sparandes utveckling
under de senaste åren visat tendenser som, om inga särskilda åtgäider
vidtas, kan tänkas vara början till en stagnation i en under praktiskt
taget hela efterkrigstiden positiv utveckling. I den nämnda utredningen
betonas som en erfarenhet från de senaste åren att det ej varit möjligt
att ersätta ett stagnerande enskilt sparande med ett ökat offentligt sparande,
konsumenterna/spararna har inte »accepterat» den konsumtionsnedskärning,
som bl. a. varuskattens successiva höjning syftat till, utan uppehållit
sin konsumtionsstandard på bekostnad av sitt sparande.
Remissopinionen är delad i fråga om de förslag som i motionerna framförts
i fråga om anordnande av rundabordskonferense r, utredning
om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd samt teknisk
utredning av eu i n k o in s t p o 1 i t i k i syfte att nå inre och yttre
stabilitet i ekonomin.
Bankofullmäktige har i sitt yttrande, som i huvudsak återgivits ovan,
bl. a. anfört att en nödvändig förutsättning för att hålla kostnadsstegringarna
under kontroll är eu effektiv finans- och kreditpolitik som i tillräcklig
grad begränsar efterfrågan på arbetskraft. Det är enligt fullmäktiges
mening möjligt att en med generella medel arbetande politik som skapar
bättre balans på arbetsmarknaden skulle eliminera en god del av de excessiva
kostnadsstegringarna. De problem som uppstår genom stabilitetsstörningar
härrörande från inkomstbildningen kvarstår dock. Fullmäktige
hänvisar till sitt yttrande i dessa frågor år 1964 (BoU:s uti. 1964:18,
s. 27 ff.) och fortsätter:
De senaste årens utveckling i kostnads- och konkurrenshänseende har
gjort de inkomstpolitiska problemen än mer påträngande. Mot fullmäktiges
tidigare uttalanden har anförts att de icke toge hänsyn till den betydelse
som löneglidningen hade för den totala lönestegringen. Denna invändning
torde bero på en missuppfattning av argumentationen. Om löneglidningen
kan behärskas med allmänt efterfrågestyrande medel så kan
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
15
den mötas genom att använda dessa men frågorna kring de avtalsmässiga
lönestegringarna, som i första hand berördes i yttrandet, kvarstår. Om så
inte är faliet, så ingår löneglidningen i den inkomstpolitiska problematik
i egentlig mening som börjar då det konstaterats att balans mellan tillgång
och efterfrågan icke är en tillräcklig förutsättning för en acceptabel löneutveckling.
Som fullmäktige underströk redan i sitt ovannämnda yttrande är det
knappast avsaknaden av utredningar och analyser av problemens karaktär,
ej heller av fora för deras dryftande, som förklarat, att vi hittills inte kommit
fram till några ambitiösare och allvarligare ansträngningar- att realisera
en inkomstpolitik av det slag, som brukar efterlysas i den allmänna
diskussionen. Förklaringarna får sökas i andra och förvisso nog så substantiella
omständigheter, som här ånyo enklast kan anges med följande citat
från fullmäktiges anförda yttrande.
»... Dels har man överlag utgått från att praktiskt politiska förutsättningar
saknats för genomförandet av sådana förändringar i det nuvarande
systemet för inkomstavgörandena i samhället, som förutsatts erforderliga
och ofrånkomliga för att komma fram till alternativa och ur här aktuella synpunkter
mera tillfredsställande former för dessa avgöranden. Dels har man
ryggat tillhaka för de uppenbara svårigheter i övrigt, som en sådan politik
av lätt insedda skäl skulle möta, bl. a. i konsekvenser för och återverkningar
på andra ekonomiskt politiska ställningstaganden och behov i samhället.
Vad den första synpunkten beträffar, kan den lättast belysas med enbart
eu erinran om förhärskande betänkligheter mot ingripanden i vad som kallas
arbetsmarknadens frihet. Den andra synpunkten kan illustreras exempelvis
med en hänvisning till det ansvar för den eventuella uppkomsten av
snedvridningstendenser i arbetskrafts- och resursfördelningen i samhället,
som varje icke ''fri’ inkomstfastställelsepolitik kan sägas få ikläda sig, eller
till olika följdverkningar i vad avser kraven på övrig ekonomisk politik.»
De föreliggande motionerna illustrerar väl de grundläggande svårigheter
i vägen för etablerandet av en effektiv inkomstpolitik, som fullmäktige i det
anförda yttrandet pekade på. Samtidigt som i motionerna åtgärder efterlyses
för att komma fram till en inkomstpolitik, betonas med all emfas, att
egentliga förändrande ingrepp i det nuvarande systemet för inkomstavgörandena
i samhället ej är acceptabla (»Det kan inte nog understrykas att
arbetsmarknadsparternas frihet att träffa avtal är en omistlig tillgång i en
demokratisk samhällsordning. Statliga ingrepp i lönepolitiken bör icke
komma i fråga.» Motionen II: 764). Det är överflödigt att närmare uppehålla
sig vid de inre motsägelserna i dessa ståndpunkter, men det kan på
goda grunder sägas, att så länge man inte kommit förbi dem, måste sådana
nya initiativ på området, som efterlyses i motionerna, bli rätt mycket av
slag i tomma luften. Rundabordskonferenser och liknande åtgärder kan, så
länge det nuvarande inkomstbildningssystemet i övrigt skall lämnas intakt,
på sin höjd bli till nya former för de försök till opinionspåverkan på arbet
smarknadspart erna, som redan förut gjorts men med skäligen begränsade
resultat.
SAF och Sveriges industriförbund, som avvisar samtliga nu berörda
förslag, anför bl. a. följande:
Den kontakt mellan stat och arbetsmarknadsparter som eftersträvas
enligt motionerna 1:594 och 11:764 föreligger redan. Arbetsmarknadens
parter är representerade i det ekonomiska planeringsrådet och i en mängd
16
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
andra statliga organ och offentliga utredningar. Eu ytterligare formalisering
av kontakterna mellan regering och arbetsmarknadsparter skulle kunna
leda till att ansvaret för löneutvecklingen flyttades bort från arbetsmarknadens
parter.
Det ansvar som parterna på arbetsmarknaden f. n. har, är av central betydelse
för en effektiv lönepolitik. Genom den mycket starka centraliseringen
av organisationerna på arbetsmarknaden, kommer förhandlingarna automatiskt
att föras mot bakgrunden av den totala samhällsekonomiska situationen.
För närvarande pågår överläggningar mellan parterna om hur man
i kommande förhandlingar skall kunna nå lösningar som i ökad grad tar
hänsyn till det samhällsekonomiska utrymmet för lönestegringar.
\''i vill mot den angivna bakgrunden avstyrka de aktuella motionsyrkandena.
En allmän ekonomisk politik som skapar gynnsamma förutsättningar
för stabilitet och ekonomisk tillväxt måste vara statens väsentligaste
uppgift också i lönepolitiska sammanhang. Vi vill därutöver understryka
vdGen av en bättre tidsmässig planering av de socialpolitiska reformer,
som leder till ökade arbetskraftskostnader.
Enligt TCO:s uppfattning föreligger inte något behov av ytterligare överläggningsorgan
utöver nuvarande planeringsråd och utredningsråd. I fråga
om forslaget om en teknisk utredning av en inkomstpolitik erinrar TCO
om sina remissvar till utskottet aren t965 och 1966 över motioner med
samma innebörd och fortsätter:
I dessa svar har TCO hävdat, att tjänstemannarörelsen får ta sin del av
ansvaret för en antiinflatorisk utveckling genom att söka skapa en produktivitetsbefrämjande
arbets- och utbildningsstimulerande lönestruktur medan
statsmakterna tår ansvara för upprätthållandet av den samhällsekonomiska
balansen genom ianspråktagande av penning-, finans-, arbetsmarknads-
och utbildningspolitiska medel. Denna uppfattning om ansvarsfördelningen
vill TCO även nu hävda.
Avslutningsvis omnämner TCO en råd utredningar om den ekonomiska
politikens mål och medel som utförts under senare år och anför att nya
utredningar i enlighet med motionärernas önskemål inte torde vara påkallade.
SACO delar motionärernas uppfattning att man bör eftersträva förhandlingsformer
där under ett inledande skede alla löntagargrupper och arbetsgivareorganisationer
konfronteras med varandra för diskussion om det
samhällsekonomiska utrymmet för löneökningar. RLF tillstyrker förslagen,
medan Sveriges Lantbruksförbund anser att rundabordskonferenser för att
diskutera de stabiliseringspolitiska problemen kanske skulle fylla en uppgift
men finner det tvivelaktigt om ett permanent ekonomisk-socialt råd
skulle tå praktisk betydelse för t. ex. löneutvecklingen. Förbundet finner
det väsentligare att finanspolitiken utformas så att förutsättningar skapas
för en lugnare inkomstutveckling än hittills.
Sveriges hantverks- och industriorganisation tillstyrker förslagen om
rundabordskonferenser och inrättande av ett ekonomisk-socialt råd. Organi
o
-
Bankoutskottcts utlåtande nr 32 år 1967 17
sationen har intet emot att en teknisk utredning av en inkomstpolitik tillsätts
och anför i anslutning härtill:
Vi finner det naturligt att avtalen på arbetsmarknaden sköts av resp.
parter utan statlig inblandning eller dirigering, överläggningar om att söka
anpassa löneutvecklingen till samhällsekonomins krav har nyligen inletts
mellan parterna. Dessa överläggningar bör kunna leda till resultat men endast
under förutsättning att statens ekonomiska politik utformas så att
man når samhällsekonomisk balans. I annat fall torde betydande hinder
uppstå och det nuvarande systemet komma att bestå. Detta kan i sin tur
medföra att regeringen ser sig nödsakad att i en eller annan form ingripa
även i fråga om avtalsförhandlingar. Fria avtalsförhandlingar under bevarad
ekonomisk stabilitet är enligt vår mening det klart bättre alternativet.
Det finns anledning erinra om att även staten därvid har att anpassa sina
avtalsförhandlingar till avtalsrörelsen i övrigt.
Sveriges grossistförbund finner inte skäl föreligga att tillstyrka förslaget
om en utredning av en inkomstpolitik och ifrågasätter också värdet av
rnndabordskonferenser eller ett ekonomisk-socialt råd. Förbundet anser
det värdefullt att arbetsmarknadens parter tagit upp frågan om lönebildningens
roll för stabiliseringspolitiken till särskild behandling och finner
det angeläget att dessa överläggningar får fortsätta utan statlig inblandning.
Sveriges köpmannaförbund ansluter sig däremot till förslaget om
anordnande av rnndabordskonferenser och fortsätter:
Utan att överdriva möjligheterna för att sådana rnndabordskonferenser
skulle ge upphov till nya uppslag och initiativ, är det dock sannolikt att
konferenserna skulle kunna ge åtskilligt av värde och bidra till ökad samordning
av de åtgärder som kan erfordras i olika hänseenden. Förslaget
om en utredning om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd med stabiliseringspolitiska
uppgifter synes välbetänkt, inte minst med hänsyn till den
omständigheten att vad som händer inom olika delar av samhällsekonomin
ingriper i varandra i sådan omfattning att en synkronisering via ett ekonomisk-socialt
råd synes kunna vara till nytta.
Förbundet anser också att en teknisk utredning av en inkomstpolitik
torde kunna samordnas med rnndabordskonferenser och ett ekonomisksocialt
råd.
KF hänvisar till sitt remissyttrande över motioner med samma innebörd
år 1966. RF ansåg det då självklart att den statliga planeringsverksamheten
bör kompletteras med ett samråd mellan det ekonomiska planeringsrådet
och olika grupper i samhället, särskilt de grupper vilkas egen planeringär
av betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Förbundet avstod emellertid
från att uttala sig om formerna för detta samråd. Förbundet ansåg''
vidare att förslaget om en utredning av en inkomstpolitik i och för sig var
av intresse men fann sig inte ha anledning att närmare ta ställning till angelägenhetsgraden
av en dylik utredning.
Svenska sparbanksföreningen betvivlar att man genom en utredning av
©n inkomstpolitik kan komma till rätta med de allvarliga problem som
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 8 samt. Nr 32
18
Bankoutskoltets utlåtande nr 32 år 1967
sammanhänger med sambandet mellan pris- och löneutvecklingen och önskvärdheten
att anpassa lönebildningssystemet till samhällsekonomins krav.
Svenska försäkringsbolags riksförbund hänvisar, såvitt avser frågan om
inkomstpolitik, till sitt remissyttrande föregående år, då förbundet bl. a.
anförde:
Riksförbundet finner för sin del i och för sig riktigt att arbetsmarknadens
parter verkställer varje samråd med sakkunniga instanser, som sakligt
kan underbygga deras handlande. Stabiliseringspolitiken bör emellertid
handhavas av regering och riksdag. Vid sidan härav synes sedvanliga förhandlingar
på arbetsmarknaden innebära den smidigaste regulatorn inom
detta område och därmed bidraga till att en av statsmakterna ledd stabiliseringspolitik
kan omsättas i praktiken.
Stockholms handelskammare kan inte ansluta sig till tanken på en mera
aktiv inkomstpolitik. I yttrande till bankoutskottet år 1966 uttalade kammaren
sympati för en utvidgning av det ekonomiska planeringsrådet, men
ifrågasatte möjligheterna att nå konkreta resultat i rundabordskonferenser
eller ett ekonomisk-socialt råd. Planeringsrådet borde enligt handelskammarens
mening kompletteras med ytterligare företrädare för näringslivet
och oppositionen i riksdagen.
1 vissa motioner föreslås att ett samlat förslag till åtgärder
på den ekonomiska politikens område skulle föreläggas
riksdagen. Bl. a. påtalas behovet av effektiv planering av den offentliga
sektorn, av effektiv bedömning av arbetsprestationen inom den offentliga
sektorn och av avgiftsfinansiering av vissa offentliga tjänster. Vidare föreslås
att rambudget och programbudget skall prövas.
Tanken på ett sådant samlat förslag till åtgärder på den ekonomiska
politikens område understöds av SAF och Sveriges industriförbund, som
också anför:
Vi vill understryka vikten av en bättre konjunkturanpassning av de
offentliga utgifterna, vilket innebär ökade krav på en systematiserad långsiktsplanering
inom den statliga och kommunala verksamheten. De möjligheter
till en effektivare styrning av de offentliga utgifterna, som kan erhållas
genom ett ökat utnyttjande av avgiftsfinansiering, bör i detta sammanhang
också uppmärksammas. Förutom att sådana arrangemang skulle
inrikta resursanvändningen på områden, som bättre står i överensstämmelse
med konsumenternas preferenser, skulle ett utnyttjande av prisbildningsmekanismen
vara ett värdefullt hjälpmedel för effektivitetsmätning
inom den offentliga sektorn.
Organisationerna instämmer också i att rambudget och programbudget
bör prövas men erinrar om statskontorets utredning i ämnet och går inte
närmare in på dessa frågor.
SACO delar motionärernas bedömning att man med en mera långsiktig
budgetplanering, rationaliseringsåtgärder och stimulans till ökat kostnadsmedvetande
inom förvaltningen bör kunna nedbringa den offentliga ut
-
Bankoutskoitets utlåtande nr 32 år 1967
19
giftsstegringen utan att detta behöver påverka de offentliga tjänsternas
kvalitet och kvantitet. SACO konstaterar emellertid att ett omfattande utredningsarbete
bedrivs och anser inte något behov av en särskild riksdagsskrivelse
i ärendet föreligga. Vad gäller frågan om ökad avgiftsfinansiering
av offentliga tjänster har SACO i tidigare sammanhang deklarerat:
Den omfattande subventioneringsverksamheten i dagsläget verkar snedvridande
på efterfrågeinriktningen i samhället och medför i många fall en
föga rättvis och föga effektiv fördelning på resurserna. Särskilda rättviseproblem
uppstår när man kan ersätta marknadsprissatta tjänster med
skattefinansierade tjänster. De sociala svårigheter, som trots det utbyggda
försäkringsskyddet eventuellt kan uppstå i samband med en minskad generell
subventionering, får avhjälpas genom för varje individ avpassade nedsättningar
av priserna.
RLF tillstyrker en utredning i enlighet med motionärernas förslag.
Sveriges lantbruks förbund tillstyrker en översyn av möjligheterna att
i större utsträckning avgiftsbelägga sådana tjänster och nyttigheter som
nu kostnadsfritt eller till reducerade avgifter tillhandahålles allmänheten
och anför:
Genom en sådan översyn skulle också kunna fastställas, om på vissa
områden ransonering av efterfrågan genom köer eller särskilda prioriteringsgrunder
skall betraktas som ett fullt godtagbart och permanent sätt
att åstadkomma resursallokering.
Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker behovet av
en effektiv planering av den offentliga sektorn samt att man i samband
därmed bör pröva effektiva former för budgetering av denna. Organisationen
anför:
Den väsentligaste bristen i den nuvarande ekonomiska politiken synes
vara en avsaknad av en flerårsbudgetering av statens utgifter och att beslut
om utgiftsökningar etc. under en följd av år skett i en takt som inte varit
anpassad till våra reala resurser och där myndigheter och riksdag inte
haft en ordentlig överblick över de sammanlagda ekonomiska konsekvenserna
av statsutgifternas expansion. Det är uppseendeväckande att i den
för landets ekonomi så dominerande statliga sektorn någon samlad budgetöversikt
fortfarande inte kommit till stånd, medan en flerårsbudgetering av
verksamheten för företagen i dag är naturlig och ofrånkomlig. Årets statsverksproposition
innebär ett försök att reducera takten i utgiftsexpansionen.
Denna nya strävan måste konsekvent fullföljas under en längre tidsperiod,
samtidigt som en effektiv flerårsplanering och budgetkontroll kommer
till stånd.
Sveriges grossistförbund finner det angeläget att energiska åtgärder vidtas
för att uppnå ökad rationalisering och effektivitet i statlig och kommunal
verksamhet. Förbundet anser de förslag som programbudgetutredningen
framlagt som mycket värdefulla. Vidare instämmer förbundet i motionärernas
önskemål om prissättning och avgifter på offentliga tjänster
och fortsätter:
20
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
Det synes oss uppenbart, att man utan negativa sociala verkningar skulle
kunna gå väsentligt längre på detta område än vad som hittills skett i vårt
land. Vi vill i detta sammanhang exempelvis erinra om de synpunkter på
frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar, som Näringslivets Trafikdelegation
framförde i skrivelse den 15 oktober 1962 till Statsrådet och
Chefen för Kommunikationsdepartementet. Enligt vår mening bör förutsättningar
skapas för investeringar i stora trafikanläggningar, som allmänheten
kan utnyttja mot avgift. Erfarenheter från andra länder visar värdet
av att vid behov kunna tillgripa denna finansieringsmetod.
Sveriges köpmannaförbund finner det önskvärt att man överväger en utveckling
mot ökad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster samtidigt som
man bevakar att avgifterna inte blir för höga. Förbundet anser att det vore
av intresse att undersöka de senaste årens höjningar av priser och avgifter
som tillämpas av bl. a. de affär sdrivande verken och jämföra dem med förändringar
i den allmänna prisnivån.
KF anförde i denna fråga i sitt yttrande över likartade förslag vid 1966
års riksdag bl. a.:
Enligt Kooperativa förbundets styrelses uppfattning torde den arsenal
av stabiliseringsåtgärder, som redovisades i utredningen »Mål och medel
i stabiliseringspolitiken» (SOU 1961:42), vara tillräckligt för en effektiv
stabiliseringspolitik. Denna utredning framhöll emellertid i flera sammanhang
att en förutsättning för en effektiv stabiliseringspolitik var säkrare
prognoser för den ekonomiska utvecklingen. Denna förutsättning synes för
närvarande icke vara uppfylld på ett tillfredsställande sätt, varför det enligt
styrelsens uppfattning synes angeläget att de åtgärder för en utveckling av
planer och prognoser, som skisserats i detta yttrande, snarast vidtages.
Vad gäller avgiftsfinansiering av offentliga tjänster anförde förbundet
förra året att det ansåg frågan förtjäna uppmärksamhet, även om en normal
prisbildning inom åtskilliga områden av offentlig verksamhet är utesluten
på grund av verksamhetens natur. Förbundet fann det emellertid inte
orimligt att anta att vissa marginella köproblem kan lösas genom lämpliga
avgiftssystem och tillstyrkte därför en utredning.
Svenska försäkringsbolags riksförbund instämmer i vad motionärerna
uttalat i nu förevarande avseende och uttalar att den under senare år stegrade
inflationstakten till stor del har sin grund i en på konstlade vägar uppkommen
överefterfrågan inom vissa sektorer. Förbundet fortsätter:
Den under de senaste åren stegrade inflationstakten har till stor del sin
grund i en på konstlade vägar uppkommen överefterfrågan inom vässa sektorer.
Förbundet avser härmed främst efterfrågan på offentliga tjänster och
bostäder. Såsom riksförbundet redan framhöll i sitt yttrande till utskottet
den 17 mars 1966 —----bör en ökad avgiftsfinansiering av vässa offent
liga
tjänster kunna skapa en effektivare resursanvändning samt en rimlig
begränsning av'' dessa slag av konsumtion. Socialpolitiska åtgärder kan säkra
konsumtionsstandarden för låginkomstgrupper. Vidare bör bostadsmarknaden
tillåtas i stort bära sina egna kostnader i konkurrens om kapitaltillgångarna
med andra sektorer i samhället. En planmässig inriktning mot att upp
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
21
nå balans i samhällsekonomin är absolut nödvändig för att hejda inflationsutvecklingen
och trygga sysselsättningen. Detta bör med den senaste tidens
erfarenheter vara uppenbart för envar. Sådana företeelser som en långtgående
prioritering av bostadsmarknaden vid t. ex. försäkringsbolagens
placeringar och dirigering av materialtillgången på kreditmarknaden —
åtgärder, som då näringslivet genom dem blir i viss mån hämmat i sin investeringsverksamhet,
tages till intäkt för förslag om bl. a. en särskild
statlig investeringsbank — vittnar tydligt om en ekonomisk politik som på
grund av sin ryckighet saknar förutsättningar att skapa balans. Härigenom
kan ej heller det frivilliga sparandet stimuleras och dess dubbelverkan som
inflationsdämpande och kapitalskapande faktor tillgodogöras.
Förslaget om en utredning om lämpliga metoder för en allmän sa mhällelig
kontroll av investering sutvecklingen avstyrks
av samtliga remissinstanser som uttalar sig i frågan utom RLF.
SAF och Sveriges industriförbund betecknar som osaklig den beskrivning
av nuläget i fråga om de privata företagens inställning till yrkessjukdomar,
företagsdemokrati, trygghetsfrågor m. in. som lämnas i motionerna. Organisationerna
erinrar om det samarbetsavtal i fråga om arbetarskydd som
sedan ett kvartssekel föreligger mellan SAF och LO och om de riktlinjer
för företagsläkarnas verksamhet varom parterna enades i början av 1950-talet. Vidare påpekas att en rad initiativ för främjande av kampen mot
yrkessjukdomar fortlöpande utgår från SAF:s expertenhet för medicinska
och yrkeshygieniska frågor. När det gäller trygghetsfrågorna konstaterar
organisationerna att det är ofrånkomligt att strukturomvandlingen ibland
medför mycket svårbemästrade omställningsproblem, i första hand för
den friställda arbetskraften. Vidare anförs:
Det är angeläget att de största ansträngningar görs från såväl företagens
som samhällets sida för att underlätta omställningsprocessen. För företagen
gäller det att informera anställda och myndigheter om förestående driftsinskränkningar.
Denna information tryggas, förutom genom avtalen om
företagsnämnder, genom det avtal om varsel vid arbetsnedläggelse, som
träffats mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund
å ena sidan samt Arbetsmarknadsverket å andra sidan. SAF har
genom tillskapandet av en sektion för sysselsättningsfrågor avdelat särskilda
resurser i syfte att effektivisera tillämpningen av varselsystemet.
Härutöver ingicks år 1964 ett avtal mellan SAF och LO om inrättandet av
en fond för avgångsbidrag, den s. k. AGB-fonden.
Vi kan ej heller dela de övriga motiven för en ökad samhällelig kontroll
av investeringsutvecklingen som redovisas i motionen. Ett grundläggande
villkor för en snabb ekonomisk tillväxt i vårt land är ett fritt näringsliv,
decentraliserat beslutsfattande och konkurrens mellan inhemska och utländska
företag. I ett samhälle med övervägande fritt näringsliv utövar de
Enskilda medborgarna inflytande över beslutsfattandet i produktionsprocessen
i första hand i egenskap av konsumenter, vilka på en marknad kan
träffa ett fritt val mellan konkurrerande produkter. Konsumenternas preferenser
blir därför slutligt avgörande för produktionsinriktningen och
22
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
man får därigenom ett optimalt utnyttjande av samhällets produktionsresurser.
LO finner det oklart huruvida motionärerna vill finna metoder för eu
fullständig samhällelig kontroll av investeringsutvecklingen eller endast för
ett vidgat samhälleligt inflytande på denna. En fullständig kontroll, konstaterar
LO, skulle innebära att prismekanismen och det fria konsumtionsvalet
nästan helt ersattes av andra metoder. Något sådant finner organisationen
varken möjligt eller lämpligt. LO fortsätter:
Avser motionärerna å andra sidan endast metoder för ett ökat samhälleligt
inflytande har de tagit upp tankar, som LO sedan länge företrätt, bl. a.
också med den motivering som återgivits i det föregående i resonemanget
om statsmakternas ansvar för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.
Från regeringssidan bär denna strävan också kommit till uttryck genom
inrättandet av den statliga investeringsbanken. LO är emellertid ytterst
tveksam huruvida en statlig utredning av sedvanligt slag skulle kunna ge
några väsentliga bidrag till lösningen av investeringsstyrningens problem.
Risk föreligger snarare att den på obestämd tid kan stoppa en stegvis utveckling,
som kan ge den grundval av praktiska erfarenheter, utan vilka
»nya metoder» lätt blir värdelösa skrivbordsprodukter.
Dessutom blir de mest fulländade metoder för styrning av den ekonomiska
utvecklingen tämligen meningslösa så länge man saknar en konkret
målsättning för denna styrning och en väl genomarbetad ekonomisk planering
att grunda denna målsättning på. Första steget måste bli att utforma
en sådan samhällsplanering.
TCO konstaterar att en samhällelig kontroll av investeringsutvecklingen
i enlighet med motionärernas förslag skulle innebära mycket väsentliga
ingrepp i de struktur- och ägareförhållanden som nu råder i det svenska
näringslivet. De för- och nackdelar som skulle uppkomma måste noggrant
belysas. TCO förutsätter att frågor av denna art diskuteras inom koneentrationsutredningen
och anser därför att någon utredning ined föreslagen
inriktning inte behöver utföras för närvarande. SACO uttalar att
en detaljreglering av investeringsverksamheten skulle vara olycklig.
RLF tillstyrker förslaget, medan Sveriges lantbruksförbund anser att ett
fullföljande av motionärernas syften skulle leda till en försvagning av
näringslivets utvecklingsmöjligheter. SHIO avvisar bestämt motionärernas
motiv för en översyn, som i huvudsak skulle syfta till en ökad samhällskontroll
över det enskilda näringslivet, och fortsätter:
Vi vill erinra om att få områden av den ekonomiska politiken under efterkrigstiden
varit föremål för så många undersökningar och åtgärder. Generella
regleringsmetoder, s. k. fysiska kontroller, prioritering och andra regleringsåtgärder
i fråga om kreditinstitutens placeringsmöjligheter och detaljreglering
och kvotering av utbyggnadsprojekt inom produktion och handel,
detaljreglering av bostadsproduktion m. m. är exempel på sådana
åtgärder. Enligt vår mening bör en minskning av dirigeringsapparaten i
första hand prövas, särskilt på kreditförsörjningens område. Motionens
förslag avstyrks.
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
23
Sveriges grossistförbund erinrar om att motionärerna som motiv för sitt
yrkande bl. a. anfört att en samhällelig styrning av ekonomien är nödvändig
för att åstadkomma högsta möjliga takt i det ekonomiska framåtskridandet
och en användning av de produktiva resurserna som svarar mot
samhällsmedborgarnas behov. Förbundet kommenterar denna tanke på
följande sätt:
Motionärerna menar således, att utvecklingstakten skulle ökas genom
eu central dirigering av väsentliga funktioner inom det ekonomiska livet.
Några bevis för denna tes framlägges icke och lär heller icke kunna presteras.
Det är tvärtom uppenbart, att en sluten ekonomi av den typ, som
motionärerna eftersträvar, leder till stagnation, som ofrånkomligen medför
sänkt levnadsstandard, eftersom den förkväver den enskilda initiativkraft,
som nu utgör en väsentlig sporre för ekonomisk utveckling. Det är
samtidigt en absurd tanke, att en central instans skulle kunna göra säkrare
bedömningar av vad som är en rationell inriktning av våra produktiva
resurser än när denna bedömning uppdelas på flera instanser, söm var för
sig har ansvar för en lönsam utveckling av en begränsad del av produktionen.
Misstag kan givetvis göras vid denna bedömning, men de balanseras
av bedömningar i konkurrerande enheter. Misstag i en central instans får
däremot katastrofala verkningar därigenom att de berör en hel sektor av
det ekonomiska livet.
Vi har i Sverige kunnat inregistrera en enastående snabb ekonomisk utveckling
under de senaste 20 åren. Prognoserna antyder, att denna utveckling
kommer att fortsätta. Förutsättningarna härför är dock att näringslivet
får utvecklas i fri konkurrens inom landet och över gränserna med
inriktning på varor och tjänster, som konsumenterna efterfrågar. En centraldirigerad
ekonomi enligt motionärernas modell leder inte till en sådan
utveckling.
Sveriges köpmannaförbund uttalar att statsmakterna redan nu torde ha
fullt tillräckliga medel att kontrollera investeringsutvecklingen, bl. a. genom
regleringen av igångsättning av vissa typer av byggnadsprojekt. Förbundet
fortsätter:
Några ytterligare åtgärder än de som redan tillämpas och som för övrigt
förstärkts genom den vid årets riksdag beslutade investeringsavgiften är
inte påkallade. Tvärtom finns anledning betona att detaljhandeln inte försättes
i ett sämre läge än andra näringsgrenar. Utvecklingen av exempelvis
produktion och handel betingar varandra. En diskriminerande behandling
av handeln kan lätt leda till en snedvridning av utvecklingen av näringslivet
och därigenom försvåra den successiva höjningen av välståndet som
de inom näringslivets olika grenar verksamma krafterna är inriktade på.
Även Svenska sparbanksföreningen anser att statsmakterna redan förfogar
över de medel som behövs för att åstadkomma den kontroll över investeringarna
som kan vara erforderlig och anför vidare att en vidgning av
möjligheterna att utöva inflytande på detta område kommer till stånd om en
statlig investeringsbank inrättas.
Svenska försäkringsbolags riksförbund hänvisar till vad förbundet anfört
24
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
om kreditpolitiken (jfr ovan s. 20 f.), medan Stockholms handelskammare
avvisar utredningsbehovet med hänvisning till att om lönsamhetskravet inte
får vara generellt sett avgörande vid näringslivets investeringar, grunden
för välståndsutvecklingen kommer att ryckas undan.
I fråga om förslaget att utge ett värdefast statligt obligationslån
i mindre valörer och med inriktning på småsparare bland allmänheten
är remissopinionen delad. Riksgäldsfullmäktige, RLF, Sveriges
lantbruksförbund och Svenska sparbanksföreningen avstyrker förslaget.
TCO, RF och Svenska försäkringsbolags riksförbund hänvisar till sina yttranden
år 1966, då organisationerna tillstyrkte de då aktuella förslagen om
utredning, i de två senare fallen med krav om ytterligare utredningar.
Bankofullmäktige anför att fullmäktige tidigare framfört åsikten att
en värdesäkring i första hand skulle kunna prövas med den av motionärerna
åsyftade inriktningen. Fullmäktige erinrar om att tekniska utredningar
om värdesäkra lånekonstruktioner har företagits inom riksgäldskontoret
och uttalar att det bör ankomma på riksgäldsfullmäktige att avgöra vilka
lånetyper som i det aktuella läget erbjuder de lämpligaste formerna för
småsparare.
Riksgäldsfullmäktige hänvisar till sitt yttrande år 1966 över motioner
med likartat ämne och anför att frågan enligt fullmäktiges uppfattning
knappast kan anses ha särskild aktualitet för närvarande. Några ytterligare
förberedande åtgärder förefaller inte nu vara påkallade utöver de utredningar
som redan gjorts i ämnet. I övrigt anför fullmäktige:
I likhet med motionärerna anser fullmäktige av stor vikt att främja ett
framför allt långsiktigt enskilt sparande. Fullmäktige har bl. a. beaktat
detta önskemål vid utgivningen under hösten 1966 av ett för den bredare
allmänheten avsett s. k. sparobligationslån — Spar 66 — med för placerarna
mycket förmånliga villkor. Detta lån, som var förbehållet enskilda personer,
premierar speciellt långtidssparandet genom att högsta ränteavkastningen
— 8 procent — uppnås först efter en bindningstid av 5 V4 år.
Med hänsyn till de gynnsamma lånevillkoren har fastställts ett högsta tilllåtna
belopp av 25 000 kr. för enskild persons obligationsköp. På lånet har
av sammanlagt omkring 103 000 personer tecknats ca 425 milj. kr.
Det angivna beloppet representerar naturligtvis endast delvis, ovisst hur
mycket, ett verkligt nysparande, d. v. s. ett hushållssparande som annars
inte skulle ha kommit till stånd under åren 1966-67. En invändning av
detta slag torde emellertid kunna riktas mot varje speciell sparkampanj
och s. k. sparfrämjande åtgärd, om man nämligen eftersträvar effekter
på kort sikt. I den mån hushållssparandet, sett som eu helhet, över huvud
taget låter sig påverkas av sådana åtgärder, sker det på lång sikt och som
resultat av alla dessa åtgärder tillsammantagna. Såsom ett led i denna samlade
insats för afl främja och vidareutveckla det enskilda sparandet i samhället
kan statliga obligationsemissioner ha stort värde, särskilt för främjande
av ett långsiktigt sparande. Emissionen av Spar 66, som genom eu
hög nominell avkastning har möjlighet att kompensera spararna för en
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
25
under lånets löptid inträffande, t. o. m. ganska betydande penningvärdeförsämring,
synes ligga väl i linje med motionärernas allmänna syfte.
I detta sammanhang må jämväl erinras om att riksgäldskontoret nyligen
genomfört ett utbyte av 1942 års premieobligationslån på 300 milj. kr. mot
ett nytt premielån av år 1967 på samma belopp samt att fullmäktige, för
att tillgodose den stora efterfrågan på de nya obligationerna, beslutat utgiva
ett andra premieobligationslån på likaledes 300 milj. kr. Även dessa
premielån riktar sig i första hand till småspararna och binder sparmedel
för en längre tid.
Sveriges lantbruksförbund anser det vara en illusion att tro att indexreglerade
obligationslån skulle vara ett stabiliseringspolitiskt medel och
anför att det skydd mot inflation som dessa lån avses ge lika väl kan åstadkommas
genom vanliga lån om en rörlig räntepolitik tillämpas. Förbundet
anser att det nuvarande höga ränteläget är en anpassning till inflationstendenserna,
varvid en del av räntan är inflationsskydd för spararna.
Den angelägna uppgiften nu är inte att införa värdesäkra lån utan att
stärka finanspolitiken så att förutsättningar för ytterligare räntesänkning
skapas. Svenska sparbanksföreningen understryker att det primära
syftet med intensifierade stabiliseringspolitiska åtgärder måste vara att
komma åt inflationens orsaker snarare än att söka kompensera för vissa
av dess symtom.
TCO, som tillstyrker förslaget, hänvisar till sitt yttrande år 1966, där
TCO bl. a. framhöll önskvärdheten av att genom värdefasta lån bereda individer
med olika förmögenhetsförhållanden mera likvärdiga möjligheter
att uppnå inflationsskydd för sitt långsiktiga sparande.
Utskottet
Liksom vid flera tillfällen under tidigare år har utskottet i ett sammanhang
tagit upp till behandling en råd motioner som innehåller förslag
främst om olika utredningar och institutionella anordningar i stabiliseringspolitiskt
syfte. Åtskilliga av de frågor som berörs i motionerna har
behandlats av riksdagen så sent som i fjol. De framförda förslagen har i år
ånyo remitterats till ett stort antal institutioner och organisationer. Flera
av dessa har väsentligen hänvisat till sina yttranden i likartade frågor föregående
år med framhållande av att inga nya omständigheter tillkommit som
föranlett ändrade bedömningar.
Innan utskottet går in på de olika förslag som framförts i motionerna
finner utskottet det befogat att något uppehålla sig vid den karakteristik
av den samhällsekonomiska utvecklingen och den förda ekonomiska politiken
som lämnas i vissa av motionerna. Främst åsyftas därvid motionerna
I: 433 och II: 543 samt I: 594 och II: 764. Enligt motionärernas mening utgör
den förda ekonomiska politiken den främsta förklaringsgrunden till
2(3
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
den instabilitet som de anser känneteckna utvecklingen. Av särskilt intresse
från de synpunkter som bankoutskottet bär att bevaka är motionärernas
beskrivning av läget på kreditmarknaden och den förda kreditpolitiken
samt vissa uttalanden som de gör i anslutning härtill. I motionerna
1:433 och 11:543 anges »kreditmarknadens normalisering och frigörelse»
vara den viktigaste reformen vid en omprövning av den ekonomiska politiken.
Kreditväsendet betecknas i motionerna som »en lialvstatlig ransoneringsapparat».
Vidare hävdas att »oberoende av konjunkturläget bör kredit
kunna erhållas av företag och enskilda med god kreditvärdighet». I motionerna
1:594 och II: 7(34 görs gällande att »kapitalförsörjningen i fråga
om såväl bostadssektorn som företagsinvesteringarna har försummats», och
läget på kapitalmarknaden betecknas som »krisartat».
De bedömningar som ligger bakom uttalanden av denna typ kan utskottet
inte dela. Utskottet finner det till en början orealistiskt att föreställa
sig att företag och enskilda så snart de blott uppfyller kravet på god
kreditvärdighet skulle kunna få krediter oberoende av konjunkturläget
och utan någon hänsyn till kreditexpansionens storlek och kanalisering.
Tvärtom måste det vara en uppgift för kreditpolitiken att anpassa kreditexpansionen
så att balans i möjligaste mån upprätthålles på de reala marknaderna
och att därvid i första hand tillgodose de kreditbehov som motsvarar
statsmakternas intentioner i fråga om investeringsutvecklingen. Vad
gäller läget på kapitalmarknaden vill utskottet erinra om att såväl näringslivets
som bostadssektorns kapitalanskaffning har ökat mycket kraftigt
under senare år. Som bankofullmäktige påpekar i sitt remissyttiande steg
bostadssektorns upplåning på kapitalmarknaden från drygt 4 miljarder kr.
till inemot 5Va miljarder kr. från 1964 till 1966, samtidigt som näringslivets
upplåning nästan fördubblades, så att den 19(36 uppgick till ca 3,2 miljarder
kr. Kreditpolitiken har, såsom utskottet tidigare i år framhållit i utlåtande
(nr 6) angående riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning, så långt det varit möjligt tillgodosett det investeringsprogram
som statsmakterna uppställt. Sedd i relation till bruttonationalprodukten
synes också kapitalmarknaden i Sverige vara inte obetydligt större än i
många andra jämförbara länder. Att beteckna läget på denna marknad som
krisartat är enligt utskottets mening obefogat. Gentemot påståendet att kreditväsendet
skulle fungera som »en lialvstatlig ransoneringsapparat» bör
framhållas att det är karakteristiskt för kreditpolitiken att den arbetar med
generella metoder utan detalj ingripanden från myndigheternas sida. Självklart
är att alla de kreditanspråk som vid rådande räntevillkor framkommer
inte kan tillgodoses i ett läge där efterfrågan på krediter tenderar att överstiga
tillgången. Eu härav betingad sovring äger normalt alltid rum inom
alla kreditsystem. Hur stark denna sovring blir beror på med vilken skärpa
den generella sysselsättnings-, pris- och kreditpolitiken för tillfället bedrivs.
Frågan om samråd i samhällsekonomiska ämnen mellan representanter
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
27
för regering, riksdag och kommuner samt arbetsmarknadens och näringslivets
organisationer och fristående ekonomisk expertis, s. k. rundabordskonferenser,
och om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd har behandlats
av utskottet senast åren 1965 och 1966 (uti. nr 15 resp. 25).
Utskottet har därvid avstyrkt förslag av samma innebörd som de nu föreliggande.
Vad beträffar förslaget om rundabordskonferenser har motiveringen
för utskottets ställningstagande sammanfattningsvis varit följande.
Innebörden av de överläggningar som rekommenderas måste bli att statsmakterna
mer eller mindre bestämt fastställer utrymmet för lönestegringar.
Det nu tillämpade systemet med fria överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter skulle därigenom sättas ur spel, något som torde få
klart negativa verkningar. Statsmakternas strävan att skapa samhällsekonomisk
balans bör i stället ta sig uttryck i en målmedvetet bedriven ekonomisk
politik. Tillfällen till samråd om den ekonomiska politiken finns
redan i rikt mått. Kontakter mellan regeringen och organisationerna inom
näringslivet och på arbetsmarknaden förekommer i en råd olika former.
Ekonomiska planeringsrådet bör här särskilt nämnas. Oppositionspartierna
har vid flera tillfällen under riksdagssessionerna möjlighet att framföra
förslag om hur den ekonomiska politiken bör utformas. En överflyttning
av den ekonomiska debatt som förekommer i riksdagen till något annat
organ skulle knappast förbättra möjligheterna att uppnå samförstånd
mellan parterna. Om frågor av allmän räckvidd skulle överlåtas för praktiskt
— om än ej formellt — avgörande utanför riksdagen skulle vidare
detta innebära att riksdagens ställning som debatterande och beslutande
organ förringades och att mindre offentlighet skulle ges åt viktiga samhällsekonomiska
avgöranden.
De argument som här redovisats finner utskottet alltjämt bärande. Vid
sin förnyade granskning av förslaget om rundabordskonferenser har utskottet
inte funnit att det anförts några nya omständigheter eller påtalats
sådana ändrade förhållanden som skulle föranleda utskottet att frångå
sitt tidigare ställningstagande i denna fråga. Utskottet avstyrker därför
förslaget.
De nyss anförda synpunkterna kan också anläggas på förslaget om utredning
beträffande ett ekonomisk-socialt råd. Härutöver må om detta förslag
tilläggas följande. Såsom framgår av den redogörelse som utskottet
lämnade i motsvarande sammanhang förra året har råd av detta slag inrättats
i ett flertal länder. Deras ställning, sammansättning, uppgifter och
arbetssätt är starkt växlande, och de problem som är förknippade exempelvis
med avvägningen av olika intressegruppers inflytande är välbekanta.
Motionärerna har emellertid avstått från att presentera några uppslag till
hur hithörande frågor skulle lösas för det av dem föreslagna rådets del
och begränsat sig till att utan närmare argumentation kräva en utredning.
Ett förslag som framläggs i sådan form kan knappast uppfattas som ett
28
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
realistiskt försök att skapa institutionellt underlag för strävandena att
åstadkomma samhällsekonomisk stabilitet.
Frågan om en teknisk utredning av en inkomstpolitik har varit före i
riksdagen årligen sedan år 1964, varvid framställda förslag genomgående
avvisats. Dessa förslag har under vart och ett av de senaste åren gjorts till
föremål för ett omfattande remissförfarande. Opinionen emot förslagen
har därvid varit klart uttalad. Utskottet har för sin del konstaterat att innebörden
av en inkomstpolitik får anses vara att statsmakterna direkt medverkar
i avgörandena beträffande inkomster och priser i samhället. Någon
utredning enligt de riktlinjer som angivits i motionerna I: 610 och It: 749
är utskottet inte berett att förorda.
I motionerna I: 433 och II: 543 föreslås att riksdagen skall hemställa att
Kungl. Maj :t snarast förelägger riksdagen ett samlat förslag till åtgärder
på den ekonomiska politikens område som är ägnade att trygga sysselsättningen
och att hejda pris- och kostnadsstegringar. Särskilt riktas uppmärksamheten
mot behovet av eu effektiv planering av den offentliga sektorn
och behovet av att åstadkomma en effektiv bedömning av arbetsprestationen
inom myndigheterna. Motionärerna pekar vidare på behovet av att
avgiftsfinansiera vissa offentliga tjänster samt pröva effektivare budgeteringsmetoder
för att öka effekten av insatta resurser.
Skilda förslag om utredning rörande ökad avgiftsfinansiering av offentliga
tjänster behandlades vid 1966 års riksdag av utskottet i två utlåtanden,
nr 8 och nr 50. I båda fallen uttalade utskottet som sin mening, att frågan
redan ägnades så stor uppmärksamhet av departement och myndigheter att
någon särskild utredning i ämnet inte var påkallad.
I ett tidigare avsnitt av detta utlåtande har utskottet i korthet redogjort
för en del av den verksamhet som redan bedrivs i statlig regi i syfte att nå
vissa av de mål som motionärerna åsyftar. Utskottet har därvid erinrat bl. a.
om de regelbundet återkommande långtidsutredningarna och om den långtidsbudget
som redovisas årligen. Utskottet har vidare påmint om att ett
omfattande utredningsarbete om programbudgetering i statlig verksamhet
nyligen avslutats och nu är föremål för remissbehandling.
I många avseenden kan utskottet instämma i motionärernas syften med
den föreslagna utredningen. En långsiktig planering av den offentliga sektorn
måste eftersträvas. Väsentliga insatser i detta syfte har också gjorts
under senare år. Personella och andra resurser för ändamålet har ställts
till myndigheternas förfogande i ökad utsträckning, samtidigt som metoderna
kontinuerligt utvecklats. Möjligheterna att skapa effektivare budgeteringsmetoder
i programbudgetens form är föremål för intensivt intresse.
Som utskottet i flera tidigare sammanhang haft anledning framhålla är
vidare taxesättningen för de tjänster myndigheterna erbjuder föremål för
uppmärksamhet. Utskottet har vid sin bedömning av dessa frågor inte funnit
att problemen skulle kunna föras närmare en lösning genom en utredning
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
29
med den allmänna målsättning som motionärerna föreslagit. De problem
som kvarstår i fråga om den offentliga sektorns långtidsplanering, i fråga
om budgeteringsmetoder o. s. v. torde inte i första hand ligga på utredningsplanet.
Snarare torde det nu gälla att finna praktiska metoder att förverkliga
de mål som redan uppställts. Utskottet kan därför inte tillstyrka motionärernas
förslag.
Det i motionerna I: 342 och II: 427 framförda förslaget om en utredning
om lämpliga metoder för en allmän samhällelig kontroll av investeringsutvecklingen
motiveras med att alltför stor restriktivitet under senare år har
tillämpats när det gäller de investeringsområden över vilka samhället har
inflytande, medan samtidigt investeringarna inom den privata sektorn ökat
snabbt. Motionärerna säger sig betvivla att alla industriella och kommersiella
investeringar verkligen är så angelägna att viktig samhällelig verksamhet
bör stå tillbaka för dem. Förslaget har avstyrkts av praktiskt taget
alla de remissinstanser som yttrat sig i frågan.
Ett viktigt inslag i den ekonomiska politiken under senare år har varit
att jämsides med ett fortsatt högt bostadsbyggande skapa utrymme för en
expansion av industrins investeringar. En dylik expansion framstår som
nödvändig för att vår industris internationella konkurrenskraft skall bibehållas
och ökas. Strävan efter en sådan investeringsinriktning har tagit sig
uttryck dels i vissa kreditmarknadspolitiska åtgärder, dels i krav på igångsättningstillstånd
för vissa byggnadsarbeten. Ansökningar om igångsättningstillstånd
prövas av arbetsmarknadsmyndigheterna med hänsyn till
tillgången på arbetskraft och kapital. Prövningen har sedan något år tillbaka
varit ytterst restriktiv när det gäller byggnadsarbeten som bedömts
som mindre angelägna från allmänna synpunkter. Den nyligen införda investeringsavgiften
på vissa typer av byggande syftar också till att hålla tillbaka
byggnadsinvesteringar som ansetts mindre angelägna. Undantagna från
såväl krav på igångsättningstillstånd som investeringsavgift är industrins
byggande, den helt dominerande delen av bostadsbyggandet, kommunalt
skolbyggande med statsbidrag samt statligt byggande.
Den översikt som utskottet här har lämnat visar att staten för närvarande
med flera olika medel försöker styra investeringsutvecklingen. Att som motionärerna
föreslår utvidga samhällets inflytande till att omfatta snart sagt
alla investeringsobjekt inom näringslivet utifrån synpunkten »hur de bäst
kan tillgodose medborgarnas behov och önskemål» skulle ställa myndigheterna
inför nästan olösliga avvägningsproblem. Ett sådant system skulle förutom
eu ökad byråkratisering medföra att prismekanismen och ett fritt konsumtionsval
nästan helt sattes ur spel. Utskottet kan inte biträda förslaget om en
utredning med det av motionärerna föreslagna syftet.
Frågan om utgivning av ett värdefast statligt obligationslån i mindre
valörer och med inriktning särskilt på småsparare behandlades av utskottet
30
Bankontskottets utlåtande nr 32 år 1967
vid 1966 års riksdag, då förslag framlagts om eu teknisk utredning om utgivande
av ett sådant lån. I motionerna I: 594 och II: 764 föreslås att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa om utgivning av ett lån
av den inledningsvis nämnda typen.
Utskottet vill erinra om att frågor om utgivande av statliga lån av olika
typer inte avgörs av Kungl. Maj :t utan av fullmäktige i riksgäldskontoret,
ett av riksdagens egna verk. Vidare får utskottet framhålla att de tekniska
förutsättningarna för utgivande av ett värdefast obligationslån torde vara
tillfredsställande utredda. Bankofullmäktige anser att det bör ankomma på
riksgäldsfullmäktige att avgöra vilka typer av lån som i det aktuella läget
erbjuder de lämpligaste formerna för småsparare. Riksgäldsf ullmäktige för
sin del anför att frågan knappast kan anses ha aktualitet för närvarande. Utskottet
avstyrker motionerna även i denna del.
Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,
A. att motionerna I: 594 och II: 764, såvitt de avser anordnande
av rundabordskonferenser i stabiliseringspolitiskt
syfte, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
B. att motionerna I: 594 och II: 764, såvitt de avser utredning
om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
C. att motionerna I: 610 och II: 749, avseende teknisk utredning
av en inkomstpolitik, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
D. att motionerna I: 433 och II: 543, om vissa åtgärder på
den ekonomiska politikens område, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
E. att motionerna 1:342 och 11:427, såvitt de avser utredning
om metoder för en allmän samhällelig kontroll över
investeringsutvecklingen, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
F. att motionerna I: 594 och II: 764, såvitt de avser utgivning
av ett värdefast statligt obligationslån, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 maj 1967
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Bankoutskoltets utlåtande nr 32 år 1967
31
Närvarande :
från första kammaren: herrar Åke Larsson (s), Palm (s)*, Åkerlund
(h), Hilding (fp), Lundin (s), Nils Theodor Larsson (ep)*, Enarsson (h) och
Lar fors (s);
från andra kammaren: herrar Regnéll (h), Hagnell (s), Berglund
(fp)*, Börjesson i Glömminge (ep)*, Bengtsson i Landskrona (s), Larsson
i Umeå (fp)*, Haglund (s)* och Gustavsson i Ängelholm (s).
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
1. vid utskottets hemställan under A.
av herrar Åkerlund (h), Hilding (fp), Nils Theodor Larsson (ep), Enarsson
(h), Regnéll (h), Berglund (fp), Börjesson i Glömminge (ep) och
Larsson i Umeå (fp), vilka ansett
dels att det avsnitt på s. 27 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Utskottet har därvid» och slutar med orden »avstyrker därför förslaget»
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»Frågan om samråd mellan de nyss angivna parterna har alltjämt oförminskad
aktualitet. Att arbetsmarknadens och näringslivets organisationer
har förtroende för statsmakternas vilja och förmåga att trygga penningvärdet
är en viktig förutsättning för att stabiliseringspolitiken skall kunna
bedrivas framgångsrikt. Om detta förtroende rubbas uppkommer på arbetsmarknaden
helt naturligt strävanden efter förhandskompensation för
väntade prisstegringar, strävanden som i och för sig är ägnade att ytterligare
påskynda prisstegringarna. Oberoende av drivkrafterna bakom inflationsutvecklingen
måste alla grupper vara ense om att motverka inflationen.
Enligt utskottets mening framstår det också som klart att arbetsmarknadens
och näringslivets organisationer samfällt är beredda att ta det ansvar
som följer av deras inflytande över samhällsekonomin. Regeringen bör därför
ta initiativ till ett samråd mellan dels regering, riksdag och kommuner,
dels arbetsmarknads- och näringslivsorganisationer och dels fristående ekonomisk
expertis. Ett sådant samråd skulle ge en allsidigare belysning av
den samhällsekonomiska utvecklingen och konjunktur politikens förutsättningar
och därmed komma att bli ett väsentligt medel att främja stabilitet
i samhällsekonomin. Ett administrativt enkelt och även i övrigt lämpligt
forum för ett sådant samråd synes vara s. k. rundabordskonferenser, varom
förslag väckts i motionerna 1:594 och II: 764. Understrykas bör att detta
förslag inte innebär rekommendation om något ingrepp i arbetsmarknadsparternas
frihet att träffa avtal. En sådan frihet framstår för utskottet som
en omistlig tillgång i en demokratisk samhällsordning.»;
32
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
dels att utskottet under A. bort hemställa,
»A. att riksdagen med bifall till motionerna 1: 594 och
II: 764, såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala att rundabordskonferenser med av utskottet angivna
sammansättning och syfte bör användas som ett väsentligt
medel att främja stabilitet i priser och samhällsekonomi
;»
2. vid utskottets hemställan under B.
a) av herrar Hilding (fp), Nils Theodor Larsson (ep), Regnéll (h), Berglund
(fp), Börjesson i Glömminge (ep) och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett
dels
att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 27 med orden
»De nyss anförda» och slutar på s. 28 med orden »åstadkomma samhällsekonomisk
stabilitet» bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»Utskottet tillstyrker också det i nyssnämnda motioner framlagda förslaget
om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall anhålla att utredning
sker om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd. Den samtidiga avvägning
av olika intressen som ett sådant råd skulle ge tillfälle till skulle
utan tvivel skapa förbättrade förutsättningar för en effektiv stabiliseringspolitik.
Innan ett råd av detta slag kan inrättas torde emellertid krävas ingående
överväganden med avseende på dess ställning och funktion i förhållande
till redan existerande organ. Utskottet finner det angeläget att sådana
överväganden kommer till stånd utan dröjsmål.»;
dels att utskottet under B. bort hemställa,
»B. att riksdagen med bifall till motionerna 1:594 och
II: 764, såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att utredning sker om inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd med stabiliseringspolitiska uppgifter;»
b) av herrar Åkerlund (li) och Enarsson (h), vilka ansett att det stycke
i utskottets yttrande som börjar på s. 27 med orden »De nyss anförda» och
slutar på s. 28 med orden »åstadkomma samhällsekonomisk stabilitet» bort
utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»I avvaktan på att ett informellt samråd av nyssnämnt slag prövas synes
det inte finnas anledning att aktualisera frågan om utredning om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd».
3. vid utskottets hemställan under C.
av herrar Åkerlund (h), Enarsson (h) och Regnéll (h), vilka ansett
dels att det stycke på s. 28 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Frågan om en teknisk», och slutar med orden »berett att förorda» bort
utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
33
»Frågan om en teknisk utredning av en inkomstpolitik har varit före i
riksdagen årligen sedan år 1964, varvid framställda förslag avvisats. Utskottet
anser dock för sin del, att nya skäl tillkommit för den av motionärerna
begärda utredningen. Överläggningar har sålunda inletts mellan arbetsmarknadens
parter för att anpassa lönebildningssystemet till samhällsekonomins
krav, varvid den lönepolitiska målsättningen aktualiserats. Bankofullmäktige
har i sin tur i sitt remissvar framhållit att de inkomstpolitiska
problemen blivit än mer påträngande. Med hänsyn härtill och till den roll
staten spelar i inkomstpolitiska sammanhang såväl i egenskap av arbetsgivare
som i egenskap av bidragsgivande instans finner utskottet det önskvärt
att en teknisk utredning av en inkomstpolitik kommer till stånd. Utskottet
tillstyrker därför motionerna I: 610 och II: 749.»;
dels att utskottet under C. bort hemställa,
»C. att riksdagen med bifall till motionerna 1:610 och
II: 749 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en teknisk
utredning av en inkomstpolitik i syfte att nå inre och
yttre stabilitet i ekonomien;»
4. vid utskottets hemställan under D.
av herrar Åkerlund (h), Enarsson (hj och Regnéll (h), vilka ansett
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 28 med orden
»Skilda förslag om» och slutar på s. 29 med orden »tillstyrka motionärernas
förslag» bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
»Inflationsutvecklingen synes fortsätta med oförminskad kraft. För innevarande
år förutses sålunda i den reviderade nationalbudgeten konsnmentprisnivån
komma att stiga med nära fem procent. Industriföretagens
arbetskraftskostnader beräknas för samma tid stiga med nära tio procent.
Lönsamheten i många företag har försämrats så att sysselsättningen blivit
hotad i icke ringa utsträckning. Bytesbalansen förutser fortsatta underskott
i samma storleksordning som de båda sistförflutna åren. Det statsfinansiella
läget har försämrats. Med oro har utskottet konstaterat att hittills vidtagna
ekonomisk-politiska åtgärder icke förmått vända utvecklingen till det bättre.
Läget kräver nu skyndsamma och fasta åtgärder med användande av delvis
andra metoder präglade av en annan grundsyn på samspelet mellan den ekonomiska
politikens olika hjälpmedel. Det är nödvändigt med ett samlat grepp
av åtgärder över hela fältet av samhällets ekonomiska verksamhet, varvid
den fria marknadshushållningens självläkande krafter tillvaratages. Målet
är en tillväxt i stabilitet för inre och yttre penningvärde under tillvaratagande
av landets arbetskrafts- och kapitaltillgångar.
De offentliga utgifternas expansion och finansiering, förvaltningens effektivitet,
den offentliga ekonomiska planeringen, avgiftsfinansieringen av det
offentligas tjänster, bostadsbyggandets omfattning och former, företagens
självfinansiering, sparandets och kreditgivningens samband, skattepoliti3
— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 8 saml. Nr 32
34
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
ken, arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken samt den industriellt inriktade
forskningen behöver enligt utskottets mening överses.
Ett samlat program till behövliga åtgärder på den ekonomiska politikens
område kan sammanfattas i följande tio punkter.
1. Statliga och kommunala investeringar anpassas till näringslivets av
konjunkturerna och efterfrågan varierande investeringsvolym. Statens och
kommunernas utgifter bör icke tillåtas öka snabbare än vad som motsvarar
produktionsökningen i landet.
2. En rullande femårsplan för den statliga budgetplaneringen bör upprättas.
3. En besparingsutredning bör tillsättas, vari samtliga demokratiska partier,
näringslivet och de ekonomiska vetenskaperna är representerade. Utredningens
uppgift bör bl. a. vara att mot bakgrunden av det rådande bekymmersamma
läget ompröva redan fattade beslut av större omfattning.
4. Möjligheterna att genom avgifter finansiera vissa av de tjänster som
offentliga myndigheter erbjuder bör utredas.
5. Hyrespolitiken och bostadsbyggandet bör successivt inordnas i den
fria marknadens system.
6. Åtgärder bör vidtagas för att förbättra näringslivets självfinansiering.
7. Ett tillräckligt enskilt sparande förutsätter förtroende för statsmakternas
vilja och förmåga att upprätthålla penningvärdet. I dagens läge erfordras
alltjämt återhållsamhet i försörjningen med krediter. Alla möjligheter
att under frivilliga former öka tillgången på kapital bör tillvaratagas.
8. En aktiv arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik bör bedrivas på
företagsekonomiska grunder.
9. Industriell forskning och industriellt utvecklingsarbete främjas.
10. En tidsplan för en omfattande skattereform bör fastläggas, omfattande
en successiv sänkning av progressionen i skatteskalorna jämte en viss
höjning av ortsavdragen,
indexreglering av ortsavdrag samt skiktgränser i skatteskalorna,
komplettering av barnbidragen med barnavdrag vid beskattningen, stimulerande
av enskilt frivilligt sparande genom vissa skatteavdrag,
omläggning av omsättningsskatten till en mervärdesskatt och
införande av resultatutjämning samt förbättring av möjligheterna till
avskrivning och fondavsättningar»;
dels att utskottet under D. bort hemställa,
»D. att riksdagen med bifall till motionerna 1: 433 och
II: 543 måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte snarast förelägga riksdagen ett samlat förslag
till åtgärder på den ekonomiska politikens område i enlighet
med de riktlinjer som utskottet ovan angivit;»
5. vid utskottets hemställan under F.
av herrar Åkerlund (li), Hilding (fp), Nils Theodor Larsson (ep), Enars -
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967 35
son (h), Regnéll (h), Berglund (fp), Börjesson i Glömminge (ep) och Larsson
i Umeå (fp), vilka ansett
dels att det stycke på s. 30 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Utskottet vill erinra» och slutar med orden »i denna del» bort utbytas mot
ett stycke av följande lydelse;
»En sådan åtgärd skulle enligt utskottets uppfattning kunna ha en positiv
inverkan på det enskilda sparandet. Det synes därför angeläget att redan
utförda utredningar angående värdefasta lån kompletteras i den utsträckning
som erfordras för att ett obligationslån av den typ som motionärerna
föreslagit skall kunna utges. Bl. a. torde erfordras ett klarläggande av de
skatterätt sliga problem som kan uppkomma i samband med införandet av
sådana lån. Utskottet föreslår därför i anslutning till motionerna I: 594 och
II: 764 att riksdagen till Kungl. Maj :t skall rikta en skrivelse rörande utredning
av frågor sammanhängande med utgivning av ett värdefast statligt
obligationslån.»;
dels att utskottet under F. bort hemställa,
»att riksdagen i anledning av motionerna I: 594 och II: 764,
såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att utredning sker av frågor sammanhängande med
utgivning av ett värdefast statligt obligationslån i mindre
valörer och med inriktning särskilt på småsparare bland
allmänheten.»
6. beträffande utskottets motivering i övrigt
av herrar Åkerlund (h), Hilding (fp), Nils Theodor Larsson (ep), Enarsson
(h), Regnéll (h), Berglund (fp), Börjesson i Glömminge (ep) och Larsson
i Umeå (fp), vilka ansett att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar
på s. 25 med orden »Innan utskottet går» och slutar på s. 26 med orden
»för tillfället bedrivs» bort utgå ur utlåtandet.
Särskilt yttrande
av herrar Hilding (fp), Nils Theodor Larsson (ep), Berglund (fp), Börjesson
i Glömminge (ep) och Larsson i Umeå (fp), vilka anfört:
Den ekonomiska situationen i Sverige är allvarligare än tidigare under
1960-talet och sämre än i många andra jämförbara länder f. n. Redovisningen
i kompletteringspropositionen ger klart belägg härpå. Norge har t. ex.
under de senaste åren haft större produktionstillväxt och något mindre
prisstegring än Sverige. Till bristerna i den svenska ekonomin hör:
Låg produktionstillväxt. Den beräknas nu till 2,6 % i fjol och 3,5 % i år.
Kraftiga prisstegringar. Under de två senaste åren, 1965—1966, har upp -
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
36
gången i konsumentpriser varit 6,2 % resp. 4,7 %. För 1967 beräknas den
bli 4,8 %. Den genomsnittliga prisstegringen per år under första hälften av
1960-talet var cirka 4 %, en i och för sig hög siffra men dock lägre än under
de senaste åren.
Otillräcklig realinkomststegring. Trots starkt höjda nominallöner har
realinkomstökningen varit otillfredsställande och säkerligen lägre än den
skulle varit vid en lägre pris- och kostnadsökning.
Rubbad betalningsbalans. Utvecklingen i fråga om betalningsbalansen ger
inte vid handen, att den erforderliga förstärkningen skall kunna åstadkommas
under innevarande år. Detta begränsar Sveriges konjunkturpolitiska
handlingsfrihet.
Arbetslöshet. Antalet personer som drabbats av företagsnedläggelser
och driftsinskränkningar bär ökat väsentligt i förhållande till närmast tidigare
år. Denna oroande utveckling har fortsatt under de första månaderna
innevarande år.
Den här i korthet skisserade utvecklingen har till stor del sin grund i den
nuvarande regeringspolitikens brister. Dessa har belysts i motionerna 1: 594
och II: 764. Vi vill endast i korthet ange vissa grundläggande misstag.
Intresset för att med energi och målmedvetenhet bekämpa inflationen har
— liksom förmågan — inte räckt till.
Planeringen av reformarbetet och dess anpassning till de statsfinansiella
och samhällsekonomiska resurserna har varit synnerligen otillfredsställande.
Finanspolitiken har varit ryckig och den liar anpassats dåligt till växlingen
i konjunkturerna.
Den ryckighet som kännetecknat bostadspolitiken har lett till dåligt utnyttjande
av existerande resurser och — genom då och då förekommande
överansträngningar av resurserna — till kraftiga kostnadsstegringar inom
byggnadsområdet. Verkningarna därav har spritt sig till andra näringsgrenar.
Kapitalförsörjningens problem har länge negligerats från regeringens sida,
frånsett benägenheten för statlig kapitalbildning genom höjda skatter.
Den skattereform som behövs för att stimulera arbete och sparande och
stärka företagens konkurrenskraft har fördröjts.
År efter år har mittenpartierna krävt bestämda åtgärder för att åstadkomma
stabilitet i priser och samhällsekonomi. Förslag till åtgärder framlägges
i ovannämnda motioner. Med hänsyn till att programmet i sina delar behandlats
av skilda utskott vill vi göra följande sammanfattning.
1. Budgetplaneringen bör göras fastare och bli mera långsiktig så att reformarbetet
kan tidsplaneras med hänsyn till de förväntade statsinkomsterna.
Planeringen kan lämpligen omfatta en femårsperiod och bör få en rullande
karaktär, som medger en kontinuerlig anpassning till det verkliga och
förväntade läget. Den rullande femårsplanen skall ge bättre möjligheter att
bedöma förutsättningarna för den ekonomiska politiken och att planera oli
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
37
ka reformer efter deras angelägenhet sgrad och det förefintliga finansiella
och samhällsekonomiska »utrymmet».
2. En översiktlig nationalbudget innefattande tillgång och efterfrågan på
olika slag av arbetskraft bör upprättas i syfte att förbättra grundvalen för
cn bedömning av de samhällsekonomiska resurserna. I denna bör redovisas
såväl den totala användningen av arbetskraften som en sådan fördelning
på olika arbetsmarknadssektorer att budgeten kan tjäna som vägledning för
åtgärder i syfte att anpassa tillgången till efterfrågan.
Denna budget bör upprättas varje år samt gälla för en längre tidsperiod,
så att den kan användas även i planeringen av den framtida utbildningen.
3. Med nuvarande handläggning av anslagsfrågorna ges få möjligheter för
riksdagen att granska budgeten från besparingssynpunkt. Därför bör en parlamentarisk
översyn av statsutgifterna göras med jämna mellanrum i syfte
att uppnå effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar. Tiden är nu inne för
en sådan parlamentarisk besparingsutredning.
4. Den nuvarande omsättningsskatten bör ersättas med en konsumtionsneutral
och förenklad mervärdeskatt som stärker de svenska exportföretagens
konkurrenssituation gentemot utländska företag efter i huvudsak de
riktlinjer som allmänna skatteberedningen angett. Samtidigt bör flertalet
punktskatter avvecklas. Lättnader bör åstadkommas i den personliga inkomstskatten
genom sänkning av marginalskatterna och sänkt inkomstskatt
för lägre inkomster. Bidragen till ekonomiskt svaga grupper bör förbättras.
5. Det enskilda sparandet bör stimuleras genom att regeringen ger hög
prioritet åt kampen mot inflationen. Vidare bör särskilda stimulansåtgärder
företagas t. ex. i form av att skattelättnader medges för medel upp till ett bestämt
maximibelopp, som sparats under viss tid på särskilt konto eller för
vissa ändamål. Med sikte på att stimulera det långfristiga sparandet bör tekniska
förberedelser vidtagas genom riksgäldskontorets försorg för att utge
värdefasta obligationer.
6. Konkurrensens värde för rationalisering, effektivitet och sänkta kostnader
i produktionen bör konsekvent tillvaratas. Detta gäller inte minst
inom den kostnadskrävande byggnadssektorn. Kreditmarknaden bör göras
mera enhetlig med större effektivitet och mera konkurrens som riktpunkter.
Pris- och kartellnämnden bör ges tillräckliga resurser för en intensifierad
prisövervakning.
7. För att stärka medborgarnas förtroende för statsmakternas vilja och
förmåga att med kraft och målmedvetenhet arbeta för penningvärdets försvar
bör samråd äga rum mellan företrädare för det allmänna, arbetsmarknadens
organisationer, näringslivet och fristående ekonomisk expertis. Sådana
samråd bör syfta till att påvisa de samhällsekonomiska förutsättningarna
för största möjliga reella inkomstförbättring för alla grupper och att
klargöra att denna bäst uppnås genom att en allmän kostnadsuppressning
undvikcs. Dessa samråd kan lämpligen äga rum vid återkommande runda
-
38
Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1967
bordskonferenser och förberedas i ett kontinuerligt arbetande ekonomisksocialt
råd.
Det ovan angivna är endast några sidor av en politik, som söker målmedvetet
främja ekonomisk balans och snabba ekonomiska framsteg för att därigenom
bl. a. skapa goda förutsättningar för en dämpning av inflationen.
Hit hör i övrigt bl. a. sådana åtgärder som ett mera energiskt stöd åt forskning
och utvecklingsarbete. Vi vill i detta sammanhang även hänvisa till vad
vi anfört i frågor, som gäller samhällsekonomin, i anslutning till behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition om en statlig investeringsbanlc (jfr bankoutskottets
utlåtande nr 33 år 1967).
ESSELTE AB. STHLM 67
714733