Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

1

Nr 30

Utlåtande i anledning av motioner angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. in.

Bankoutskottet har i ett sammanhang behandlat ett antal till utskottet
hänvisade motioner avseende riktlinjerna för lokaliseringspolitiken och
speciella lokaliseringspolitiska åtgärder.

En utvidgning i olika hänseenden av det lokaliseringspolitiska stöd som
nu utgår påyrkas i vissa av dessa motioner.

Frågan om statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt syfte upptas
i de likalydande motionerna 1:595 av herr Bengtson och 11:547 av herr
Hedlund in. fl., vari hemställes att riksdagen skall besluta att sådana garantier
må medges för budgetåret 1967/68 intill ett belopp av 100 000 000 kronor.

Frågan om kombination av å ena sidan lokaliseringsstöd, å andra sidan
statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri behandlas i
dels de likalydande motionerna I: 208 av herrar Erik Olsson och Hedström
och 11:266 av herr Lundmark in. fl., vari hemställes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ändring av kungl. kungörelserna
nr 327/1960 och nr 102/1965 med innebörd att lokaliseringsstöd till visst
företag enligt kungl. kungörelsen nr 101/1965 icke utesluter möjligheten att
senare erhålla lån enligt förstnämnda kungörelse;

dels motionen II: 773 av herr Öhvall m. fl., vari hemställes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ändring av nu gällande bestämmelser,
så att lokaliseringslån och garantilån kan utgå i vissa fall samtidigt
för ett och samma investeringsprojekt.

Lokaliseringsstödets geografiska avgränsning behandlas i
dels de likalydande motionerna 1:207 av herr Nils Theodor Larsson och
II: 259 av herr Börjesson i Glömminge, vari hemställes, att riksdagen måtte
medge, att det statliga ekonomiska företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte må inriktas på de sysselsättningssvaga områdena i östra Götaland enligt
samma grunder som fastställts för norra stödområdet, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsamt framläggande
av förslag till geografisk avgränsning för nämnda stödområde;

dels motionen I: 341 av herr Svanström, vari hemställes, att riksdagen
måtte besluta att i anslutning till behandling av frågan om fortsatt lokali1
-— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 8 saml. Nr 30

2

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

seringsstöd uttala att Kalmar län och Gotlands län skall jämställas med det
norra stödområdet;

dels ock motionen II: 551 av herr Nyberg m.fl, vari hemställes, att riksdagen
måtte uttala att ett stödområde för den lokaliseringspolitiska verksamheten
skall inrättas för östra och sydöstra Götaland efter samma grunder
som fastställts för det norra stödområdet, samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till geografisk avgränsning av nämnda
stödområde.

I motionerna I: 595 och II: 547 hänvisas beträffande motiveringen till de
av samma motionärer väckta likalydande motionerna 1: 398 och II: 507, vari
hemställes om ökad medelsanvisning till bl. a. lokaliseringsbidrag. Dessa
motioner har remitterats till statsutskottet. Samtliga ovan nämnda likalydande
motioners text är tryckt i andra kammarens motionsserie.

Lokaliseringspolitiska frågor avseende speciella regioner behandlas även i

dels de likalydande motionerna I: 608 av herr IVikberg och II: 753 av
herrar Larsson i Norderön och Jönsson i Ingemarsgården, vari hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam översyn
av lokaliseringspolitiken i syfte att avsevärt höja effekten av de statliga
stödåtgärderna i Norrlands inland i enlighet med vad i motionerna anförts;

dels de likalydande motionerna I: 429 av herr Axel Andersson och II: 549
av herr Jönsson i Ingemarsgården, vari hemställes, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning om de problem och behov som
karakteriserar Ådalen med syfte att framlägga förslag till åtgärder för att
trygga sysselsättningen därstädes på längre sikt.

Vad gäller den fullständiga texten till de nu nämnda motionerna hänvisas
till motionerna II: 753 och I: 429.

Bland de utredningsönskemål som i övrigt framföres avser somliga glesbygdernas
problem. Detta ämne behandlas i

dels de likalydande motionerna 1: 434 av herr Per Jacobsson m. fl. och
II: 545 av herr Gustafsson i Skellefteå m.fl., vari hemställes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag angående
olika åtgärder syftande till en förbättring av förhållandena på glesbygden
särskilt med hänsyn till inlandets förhållanden, varvid särskilt bör
övervägas

a) statsbidrag till glesbygdskommuner som ordnar kollektiva transportmedel
till områden där uttunningen av befolkningen redan gått så långt att
de helt och hållet saknar kollektiva trafikmedel,

b) en höjning av maximigränsen för statsbidrag till bnsslinjerna i glesbygderna,

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

3

c) taxemässig samtrafik mellan SJ och bussföretagen såväl i fråga om
person- som godsbefordran,

d) ett särskilt servicestöd till ett antal tätorter i inlandet för att möjliggöra
för dessa orter att trots utflyttningen erbjuda en godtagbar service til!
den kvarboende befolkningen;

dels de likalydande motionerna 1:593 av herr Torsten Andersson m.ft.
och II: 760 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., vari hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam parlamentarisk
utredning om åtgärder i syfte att främja upprätthållande av livskraftiga
serviceorter i glesbygderna;

dels ock de likalydande motionerna 1: 598 av herr Isacson och fröken
Stenberg och II: 765 av herr Petersson m. fl., vari hemställes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte låta
skyndsamt utreda och för riksdagen framlägga förslag om vilka åtgärder
som bör vidtagas för att befolkningen i landets glesbygder skall på ett rättvist
sätt få del av det stigande välståndet och erbjudas en tillfredsställande
social och kulturell service.

En närbesläktad fråga behandlas i de likalydande motionerna I: 609 av
herrar Wikberg och Fälldin och II: 754 av herr Larsson i Norderön m. fl.
vari hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning om åtgärder, som kan främja upprätthållande av en
effektiv varudistribution på landsbygden.

Utredningar av annat slag föreslås i de likalydande motionerna 1:166
av herr Högström m. fl. och II: 209 av herr Sundelin m. fl., vari hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning
av de frågor, som sammanhänger med den nu pågående befolkningsomflyttningen
i landet,

samt i de likalydande motionerna 1:602 av herrar Johan Olsson och
Harald Pettersson och II: 770 av herrar Sundkvist och Dahlgren, vari hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en allsidig
utredning av samspelet mellan en aktiverad regional planering och den samhällsekonomiska
målsättningen främst i syfte att anvisa vägar för en differentierad
ekonomisk politik med beaktande av lokala utvecklingstendenser.

Vad gäller den fullständiga texten hänvisas beträffande den senast nämnda
gruppen av motioner till motionerna II: 545, II: 760, II: 765, II: 754, I: 166
och II: 770.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionerna 1: 208 och II: 266
samt II: 773 från kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen samt
över motionerna 1:429 och 11:549 från arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyr
relsen i Västernorrlands län, Landsorganisationen i Sverige och Sveriges
industriförbund.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

Gällande bestämmelser och organisation för det statliga lokaliseringsstödet Riktlinjer

för en aktiv lokaliseringspolitik in. in. antogs av 1964 års riksdag
(prop. 185, BoU 48, rskr. 408). I syfte att främja en för samhällsutvecklingen
gynnsam lokalisering av näringslivet skall under fem är från och med
budgetåret 1965/66 äga rum en försöksverksamhet, innefattande bl. a. statliga
lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag till industrin och turistnäringen.
Detta ekonomiska stöd är avsett att stimulera till etablering och utbyggnad
av företag i orter och områden där så synes önskvärt från samhällelig synpunkt.
Stödåtgärderna inriktas i första hand på det s. 1c. norra stödområdet,
omfattande Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län
ävensom vissa särskilt angivna kommunblock i Gävleborgs, Kopparbergs,
Värmlands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län. I övriga delar av landet
kan lokaliseringsstöd utgå i särskilda fall, såsom när avsevärda sysselsättningssvårigheter
förutses eller uppkommit till följd av industrinedläggning
i samband med omfattande branschrationalisering eller av liknande
orsak eller när speciella skäl talar för att en industriort med ensidigt näringsliv
bör tillföras ytterligare industriföretag.

Gällande bestämmelser om statligt lokaliseringsstöd återfinnes i en av
Ivungl. Maj :t den 23 april 1965 utfärdad kungörelse (SFS nr 101). Någon
närmare redogörelse för dessa bestämmelser torde icke erfordras i detta
sammanhang.

Ärenden rörande lokaliseringsstöd avgörs av arbetsmarknadsstyrelsen
eller i vissa fall av Kungl. Maj :t. Bland sist åsyftade fall märks de då stödet
är avsett för andra delar av landet än de län och länsdelar som angivits ovan.

I samband med utbyggnaden av lokaliseringsverksamheten har vissa nya
organ tillkommit för att bl. a. förstärka planeringsresurserna på olika nivåer
och verka för ökad samordning av insatserna. I varje län har inrättats ett
planeringsråd med uppgift att som rådgivande instans deltaga i länsstyrelsens
behandling av viktigare ärenden rörande bl. a. samhällsplanering och
näringslivets lokalisering (se vidare BoU:s uti. 1966 nr 9). Inom Kungl.
Maj :ts kansli har inrättats ett organ, lokaliseringsberedningen, för samråd
i frågor rörande samhällsplanering och lokaliseringsverksamhet. Till beredningen,
vari ingår företrädare för berörda departement och myndigheter
samt näringslivets organisationer, har knutits en expertgrupp med uppgift
att bl. a. biträda vid uppläggning av regional utredningsverksamhet, särskilt
i fråga om utredningsuppgifternas fördelning samt metodologislc samordning
och utveckling. Enligt det program som uppgjorts för utredningsverksamheten
hör undersökningar av glesbygdsproblemen till dem som skall
tillmätas särskild prioritet.

Inom inrikesdepartementet sker beredning av lokaliseringsärenden vid
en speciell enhet. Inom arbetsmarknadsstyrelsen finns en särskild lokali -

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

5

scringsbyrå. Länsstyrelsernas resurser för utrednings- och planeringsverksamhet
har förstärkts i samband med det lolcaliseringspolitiska stödets införande.
Verksamheten bedrivs tills vidare inom landskansliet utan anknytning
till viss sektion. Den främste av de för ändamålet avsedda befattningshavarna
är i sju län, däribland de fyra nordligaste länen i norra stödområdet,
en planeringsdirektör, i övriga län en byrådirektör. Medel har anvisats
även för anlitande av särskilda sakkunniga och experter.

Medelsramen för det lokaliseringspolitiska stödet under den för försöksverksamhet
anslagna femårsperioden har angivits till 800 milj. kr., varav
300 milj. kr. till investeringsbidrag och 500 milj. kr. till lån. För vart och
ett av budgetåren 1965/66—1967/68 har beslutats om resp. föreslagits anslag
motsvarande en femtedel av de nämnda beloppen. Riksdagen har em*llertid
för de båda förstnämnda budgetåren bemyndigat Kungl, Maj :t att bevilja
lokaliseringsstöd med högre belopp än som anvisats under anslagen.
På grundval av detta bemyndigande har anslagsramen vad beträffar lokaliseringslån
överskridits i betydande utsträckning under budgetåret 1965/66
(anslagsram 100 milj. kr., beviljade lån 138,9 milj. kr.). I statsverkspropositionen
år 1967 (bil. 13, s. 91) förutses motsvarande utveckling under innevarande
budgetår.

Uppgifter rörande frågor som behandlas i motionerna
Kreditgarantiram för lokaliseringspolitiska ändamål

Kommittén för näringslivets lokalisering föreslog i sitt betänkande att
tyngdpunkten i det statliga ekonomiska företagsstödet skulle ligga på kreditgarantier.
I lokaliseringspropositionen 1964 underströks, att stödet borde
utformas så att det kunde väntas få största möjliga stimulerande effekt, att
det inte borde splittras på alltför många likartade stödformer samt att stödsystemet
i möjligaste män borde kunna fungera oberoende av allmänna konjunkturer
och läget på kapitalmarknaden. Med hänsyn härtill föreslogs att
det ekonomiska stödet i stället skulle utgöras av direkta statliga bidrag och
lån.

Vid riksdagsbehandlingen av ärendet framlades likväl i olika motioner
förslag om kreditgarantier. Enligt vissa motionärer borde staten tillhandahålla
sådana garantier i stället för direkta statliga lån och sålunda avstå
från att inrätta den lånefond för lokaliseringsändamål som föreslagits. I
andra motioner begärdes att en kreditgarantiram på 50 milj. kr. per budgetår
skulle anvisas utöver de i propositionen föreslagna stödformerna.

Bankoutskottet fann i likhet med chefen för inrikesdepartementet att vid
en jämförelse mellan ekonomiskt stöd i form av direkta statliga lån och
sådant stöd i form av kreditgarantier det förra systemet vore att föredraga.
Icke heller ville utskottet tillstyrka införandet av ett kreditgarantisystem
såsom komplettering av det kreditstöd som utgick i form av direkta statliga

0

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

lån. Bortsett från de invändningar som kunde riktas mot utvidgningen av
den ekonomiska ramen fann utskottet en uppdelning av det statliga stödet
på tre olika stödformer olämplig. Riksdagen följde utskottet och avslog
reservationer till förmån för de olika motionsförslagen.

Även vid 1965 års riksdag väcktes motioner om kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte. De olika förslagen motsvarade dem som ovan redovisats.
Såväl bankoutskottet som riksdagen tog ställning på samma sätt som
föregående år. Förslag om komplettering av lokaliseringsstödet med kreditgarantier
upp till ett belopp av 50 milj. kr. för ett budgetår återkom vid
1986 års riksdag med enahanda resultat.

Kombination av lokaliseringsstöd samt statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk

och småindustri

Gällande bestämmelser och tidigare behandling av frågan

Med instämmande i vad som anförts i propositionen 1964:85 uttalade
bankoutskottet (uti. 1964:48), att det lokaliseringspolitiska stödet i fortsättningen
borde koncentreras till vissa i propositionen angivna stödformer.
Det statliga kreditstöd som administreras av kommerskollegium och
företagareföreningarna borde främst utgöra ett komplement till den ordinarie
kreditgivningen på den allmänna kreditmarknaden. Utskottet avstyrkte
därför ett motionsledes väckt förslag om att samma företag skulle kunna
erhålla såväl lokaliseringspolitiskt stöd som stöd genom företagareförening.
Berörda organ borde i nära samverkan lösa uppkommande gränsdragningsproblem.
Utskottet, vars utlåtande i denna de! godkändes av riksdagen, betonade
dock att en lokaliseringspolitisk inriktning av ett låneärende givetvis
icke skulle utesluta detta från stöd genom företagareförening.

I statsverkspropositionen år 1965 (bil. 12, s. 37) anförde chefen för handelsdepartementet
beträffande kreditgivningen genom kommerskollegium
och företagareföreningarna, att avsikten vore att denna i fortsättningen inte
primärt skulle tjäna något lokaliseringssyfte utan mera renodlat få karaktären
av ett företagsekonomiskt betingat stöd åt framför allt de mindre företag
som har behov av ett särskilt kreditstöd utöver de lån som lämnas mot
bankmässig säkerhet. Det ansågs sannolikt att i praktiken framdeles huvuddelen
av kommerskollegiets garantiverksamhet komme att avse de delar av
riket som faller utanför norra stödområdet. Även om i sistnämnda område
företagsstödet i åtskilliga fall komme att grundas på lokaliseringspolitiska
överväganden och därför utgå i form av statligt lokaliseringsstöd, funnes
dock inom området en betydande företagsamhet som borde kunna komma
i åtnjutande av ett enbart företagsekonomiskt betingat stöd. I sådana fall
borde kommerskollegium vara oförhindrat att lämna kreditgaranti. För att
en samordning av de olika stödåtgärderna skulle kunna ske från lokaliseringspolitisk
synpunkt borde kollegium i ärenden rörande norra stödområdet

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

7

inhämta yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen. Det framhölls att den föreslagna
ordningen inte var att betrakta som en slutgiltig lösning av frågorna
om administration av de särskilda stödformerna. En omprövning borde ske
sedan erfarenheter vunnits av tillämpningen. Vad departementschefen uttalade
godkändes av riksdagen.

I kungörelsen den 23 april 1965 om statligt lokaliseringsstöd (SFS 1965:

101) stadgas (6 §, tredje stycket) att lokaliseringsstöd icke utgår »om kreditstöd
för samma investeringar beviljats enligt kungörelsen den 3 juni 1960
(nr 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri».
I sistnämnda författning har 3 § genom kungörelse den 23 april 1965 (nr

102) erhållit ändrad lydelse. Där stadgas nu (tredje stycket), att kreditstöd
icke må »beviljas näringsidkare till verksamhet, för vilken han erhållit lokaliseringsstöd»
enligt den förstnämnda kungörelsen. En tidigare bestämmelse
att ärenden angående kreditstöd skulle bedömas med särskild hänsyn
till sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter har i detta sammanhang
utgått.

I motioner vid 1966 års riksdag begärdes att riksdagen skulle besluta om
en sådan ändring av gällande bestämmelser, att garantilån och lokaliseringslån
i vissa fall skulle kunna utgå samtidigt för ett och samma investeringsprojekt.
Motionärerna påtalade en viss brist på samstämmighet mellan de
båda författningar som reglerade ifrågavarande stödformer och hävdade att
den ordningsföljd i vilken ansökningar om de två formerna av statligt stöd
inges kan bli av avgörande betydelse för om båda eller endast endera av
stödformerna står till buds. Bankoutskottet sade sig i sitt utlåtande över
motionerna (1966 nr 27) förutsätta att avsikten med formuleringen av de
nämnda författningsbestämmelserna endast varit att förebygga en sådan
kombination av de båda stödformerna som enligt riksdagens beslut 1964
icke borde förekomma. Utskottet — vars ståndpunkt godtogs av riksdagen
— ansåg sig inte kunna tillstyrka en ändring av gällande gränsdragning
mellan olika stödformer. I detta sammanhang fästes också uppmärksamheten
på 1962 års företagareföreningsutrednings arbete, vilket beräknades
bli avslutat under år 1966. Utredningen hade, framhöll utskottet, bl. a. att
behandla företagareföreningarnas insatser när det gäller lokaliseringspolitiska
frågor.

Vid den ändring av ärendefördelningen mellan vissa departement, som ägt
rum vid månadsskiftet februari/mars 1967, har ärenden om stöd till företagareföreningarna
överflyttats från handelsdepartementet till inrikesdepartementet,
där de nu handläggs av samma enhet som ärenden rörande
lokaliseringspolitiken.

Motionerna

I motionerna I: 208 och II: 266 hävdas att samordningen mellan de båda
här berörda stödformerna kännetecknas av en viss inkonsekvens, i det att

8

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

företag som tidigare uppburit garantilån kan få lokaliseringsstöd för vidare
utveckling av sin verksamhet förutsatt att det gäller ny investering, medan
däremot företag som uppburit lokaliseringsstöd inte senare kan erhålla garantilån.
Detta förhållande säges i enskilda fall försvåra en smidig anpassning.
Liknande synpunkter framförs i motionen II: 773. Där framhålles, att
en näringsidkare som erhållit lokaliseringsstöd för visst projekt och därvid
bundit sitt eget tillgängliga kapital senare kan behöva kapitaltillskott och
att en produktionslinje med goda framtidsutsikter efter kort tid kan kräva
följ dinvesteringar. Företagareföreningarna säges vara väl skickade att inträda
med stöd i sådana fall.

Remissyttrandena

Såväl kommerskollegium som arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att
lokaliseringsstödet har begränsats till att i regel utgöra liögst två tredjedelar
av kostnaderna för investeringar i byggnader och maskiner samt att
denna gräns har satts för att stödet icke skulle få sådan form och inriktning
att risktagandet i samband med investeringar i sin helhet skulle komma
alt åvila staten. Om en del av investeringskostnaderna koxnme att utöver
lokaliseringsstödet täckas med statlig lånegaranti skulle detta, betonas det,
innebära ett frångående av den åsyftade begränsningen av det statliga risktagandet.
Båda myndigheterna avstyrker därför en ändring av 6 § lokaliseringskungörelsen
av innebörd att såväl lokaliseringsstöd som lånegaranti
skulle kunna beviljas för samma investeringar. Kommerskollegium yttrar i
anslutning härtill:

Investeringar som åstadkommes med tillhjälp av lokaliseringsstöd skapar
vanligtvis belåningsbara tillgångar. Härigenom bör genom bankkrediter
kapital kunna anskaffas, som inte bara täcker återstoden av investeringskostnaderna
utan också tillsammans med tillskjutet eget kapital bör räcka

till rörelsemedel.---I sammanhanget bör även nämnas, att de båda

stödformerna såväl lokalt som centralt handläggs av olika organ, vilket skulle
medföra vissa praktiska svårigheter för ett kombinerat kreditstöd.

Remissinstanserna ställer sig däremot positiva till en författningsändring
av mera begränsad räckvidd. Kommerskollegium anför:

Hos en del av de företag som erhållit lokaliseringsstöd bör man kunna
räkna med att behov framdeles kan uppkomma av statligt stöd i samband
med nya investeringar i anläggningstillgångar eller av ökning av omsättningstillgångar.
Kollegium anser att det bör skapas möjligheter för att i
sådana fall bevilja statlig lånegaranti utan hinder av att företag tidigare
erhållit lokaliseringsstöd och vill därför i detta avseende tillstyrka vad i
motionerna hemställes.

Samma ståndpunkt intar arbetsmarknadsstyrelsen, som uttalar att det
angivna förhållandet framför allt gäller i fråga om de expansiva företag
som från lokaliseringssynpunkt är särskilt intressanta, nämligen de företag
som i hög grad påverkar sysselsättningsläget. Förbudet mot att bevilja kre -

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

9

ditstöd till näringsidkare för verksamhet för vilken lokaliseringsstöd erhållits
säges i praktiken redan ha medfört påtagliga olägenheter. På sätt i
motionen II: 773 anges kan, säger arbetsmarknadsstyrelsen, den önskade
sysselsättnings- och lokaliseringspolitiska effekten i många fall utebli därför
att företaget av brist på erforderliga bankmässiga säkerheter icke kan
upplåna erforderligt ökat rörelsekapital. I kungörelsen 1960: 372 anses därför
3 § sista stycket böra ändras så att det där angivna förbudet endast avser
samma investering för vilken lokaliseringsstöd beviljats.

Lokaliseringsstödets geografiska avgränsning
Tidigare behandling av frågan

Vid 1964, 1965 och 1966 års riksdagar väcktes ett flertal motioner om en
utvidgning av det område inom vilket det lokaliseringspolitiska stödet i första
hand skall utgå. Främst gällde dessa motioner områden i östra Götaland, i
synnerhet Gotland. Motionerna har i samtliga fall avstyrkts av bankoutskottet
och avslagits av riksdagen. Som motivering för sitt ställningstagande
har utskottet bl. a. anfört (uti. 1964:48): »Strukturomvandlingen med åtföljande
omställningsproblem gör sig särskilt gällande i Norrland. Framför
allt är detta en följd av den omfattande rationalisering inom jordbruks- och
skogsbruksnäringarna, som hittills satt sin prägel på det norrländska näringslivet.
Trots en snabb expansionstakt har industrin inom dessa områden
därför haft svårt att sysselsätta den arbetskraft som på detta sätt blivit
friställd. Allmänt sett gäller vidare att olika slags samhällelig service är svårare
åtkomlig för invånarna inom norra stödområdet än för dem som är bosatta
söder därom.» Samtidigt har erinrats bl. a. om de möjligheter som finns
att i särskilda fall låta lokaliseringspolitiskt stöd komma även orter utanför
norra stödområdet till godo.

I sitt utlåtande i ämnet år 1966 (nr 27) uttalade utskottet att lösningen
av strukturomvandlingsproblemen utanför norra stödområdet, bl. a. i östra
Götaland, enligt dess mening inte låg i att större delar av landet hänfördes
till ett särskilt stödområde utan snarare i att den flexibilitet, som kännetecknar
systemet med lokaliseringspolitiska stödåtgärder, utnyttjas och att det
sålunda i de särskilda fall då så synes motiverat prövas huruvida orter utanför
stödområdet bör bli delaktiga i lokaliseringsstödet. Utskottet framhöll
att en sådan prövning givetvis måste inordnas i en total bedömning av utvecklingstendenserna
i skilda delar av landet. I anledning av att länsstyrelsen
i Gotlands län yttrat, att de kriterier, som angivits för lokaliseringsstöd
utanför norra stödområdet »i särskilda fall», icke syntes medge sådant stöd
i de situationer som uppkommer på Gotland, anförde utskottet att de »särskilda
fall» som i enlighet med riktlinjerna beskrivs i kungörelsen om statligt
lokaliseringsstöd är att betrakta som en exemplifiering och alltså inte utesluter
ett positivt ställningstagande till ansökningar om sådant stöd även i
1* ■— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 8 sand. Nr 30

10

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

andra fall. Vid sitt avstyrkande av de år 1966 väckta motionerna om ett särskilt
stödområde i östra Götaland sade sig utskottet förutsätta att Kungl.
Maj :t även fortsättningsvis beaktade de behov av lokaliseringsstöd som kunde
föreligga utanför norra stödområdet.

Beträffande norra stödområdets avgränsning må nämnas, att 1966 års
riksdag (prop. nr 1, bil. 11, s. 71; SU 107) beslöt bemyndiga Kungl. Maj :t
alt i den mån de sysselsättnings- och lokaliseringspolitiska målen successivt
blev realiserade föreskriva att vissa angivna regioner skulle undantas från
området. Chefen för inrikesdepartementet hade i propositionen understrukit
att detta inte innebar att/orter i vederbörande regioner skulle bli undandragna
möjligheten att i framtiden erhålla lokaliseringsstöd.

Lokaliseringsstöd till företag i östra Götaland

Lokaliseringsstöd har under tiden 1 juli 1965—31 december 1966 i fem
fall beviljats för investeringar i östra Götaland. De berörda orterna är Moheda
i Kronobergs län, Gunnebo, Oskarshamn och Västervik i Kalmar län
samt Karlskrona i Blekinge län. De beräknade investeringarna har uppgått
till ca 66,5 milj. kr., och lokaliseringsstöd har i de fem fallen beviljats till
en summa av ca 46,9 milj. kr., i samtliga fall i form av lån. Den beräknade
totala sysselsättningseffekten av dessa investeringar har angivits till i runt
tal 1 000 personer. Huvudparten av det här angivna stödet, 30 milj. kr., har
avsett en anläggning i Karlskrona för AB Lumalampan. Som särskilda skäl
för lokaliseringsstöd har i detta fall angivits angelägenheten av att förstärka
näringslivet i Karlskrona-regionen och i övriga fall bl. a. försämrad sysselsättningssituation
till följd av företagsnedläggningar (Oskarshamn, Västervik).

Befolkningsutvecklingen i vissa delar av östra Götaland

I bankoutskottets utlåtande 1966 nr 27 över bl. a. motioner om lokaliseringsstöd
till vissa delar av östra Götaland redovisades innehållet i remissyttranden
som arbetsmarknadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Kalmar och
Gotlands län ävensom länsarbetsnämnden i Gotlands län avgivit över motionerna.
I yttrandena lämnades utförliga uppgifter bl. a. om befolkningsoch
arbetsmarknadssituationen i länen. Utskottet torde i detta sammanhang
i första hand få hänvisa till nämnda utlåtande (s. 11 ff.). Från länsstyrelserna
i Kalmar och Gotlands län har utskottet i år fått kompletterande uppgifter,
som delvis redovisas i det följande.

I Kalmar län skedde under år 1966 en fortsatt utflyttning från länets norra
landstingsområde (371 personer) och från Öland (379 personer), medan
fastlandsdelen av det södra landstingsområdet uppvisade ett inflyttningsnetto,
dock mindre än föregående år (566 personer). Befolkningstalen för
de tre angivna delarna av länet var vid 1966 års utgång resp. 87 367, 21 045
och 127 817, vilket jämfört med föregående år i de båda förra fallen inne -

Bankouisköttets utlåtande nr 30 år 1967

11

bar en minskning (med 317 resp. 370 personer) och i del sistnämnda fallet
en ökning (med 1416 personer). Totalt uppvisar länet sålunda en befolkningsökning
med 729 personer (mot en minskning 1965 med 175 personer),

I Gotlands län ökade folkmängden under år 1966 från 53 742 till 53 81Ö
personer, d. v. s. med 68 personer. Denna ökning betingas helt av ett födelseöverskott;
utflyttningen från länet översteg nämligen under året inflyttningen
med 189 personer.

Planerad utredning om sambandet mellan befolkningsutveckling och serviceapparat
på Gotland

Vid sitt ställningstagande år 1966 till motioner om lokaliseringspolitiskt
stöd i Gotlands län diskuterade bankoutskottet (uti. nr 27, s. 47 f.) särskilt
de farhågor som länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i detta län uttryckt
beträffande konsekvenserna av en ny utflyttningsvåg från Gotland. Utskottet
påpekade, att principiellt sett en befolkningsminskning i regionen inte
nödvändigtvis behövde få negativa verkningar, under förutsättning att de
utflyttande på ett smidigt och för dem acceptabelt sätt kunde inpassas i det
expanderande näringslivet i andra regioner. Verkligt allvarliga nackdelar
skulle, sade utskottet, uppträda först om till följd av utflyttningen den kvarvarande
befolkningen reducerades till ett absolut sett så ringa antal, att befintliga
serviceinstitutioner av olika slag komme i fara. Mot denna bakgrund
sade sig utskottet räkna med att vederbörande planerande instanser prövade
vilken serviceapparat som vid olika befolkningstal kunde väntas stå till buds
på Gotland och att resultatet av en sådan prövning lades till grund för bedömningen
av om särskilda lokaliseringspolitiska åtgärder skulle anses erforderliga
för Gotlands del.

I en skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 oktober 1966 har länsstyrelsen i
Gotlands län redovisat överväganden som skett i anslutning till bankoutskottets
här refererade uttalande och hemställt att medel skall ställas till
länsstyrelsens förfogande för att undersöka sambandet mellan befolkningsutveckling
och serviceapparat på Gotland. Länsstyrelsen finner det klarlagt,
att de av inrikesdepartementet initierade generella utredningarna om glesbygdens
serviceproblem m. m. inte kan ersätta en särskild prövning av frågan
om konsekvenserna av en väsentlig befolkningsuttunning inom Gotlands
län. I skrivelsen och en till denna fogad promemoria presenteras en disposition
och närmare riktlinjer för den tilltänkta undersökningen. Kungl. Majrts
beslut i ärendet föreligger ännu inte.

Motionerna

I motionen 11:551 återges ett uttalande i årets statsverksproposition av
chefen för inrikesdepartementet, att »den snabba omvandlingsprocessen
framför allt inom vissa industribranscher i ökad utsträckning kommer att
påkalla lokaliseringspolitiska insatser oberoende av stödområdesgränsen».

12

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

Detta uttalande säges tyda på att den nuvarande indelningen inte är tillfredsställande.
Den omständigheten att lokaliseringslån redan i viss utsträckning
beviljats företag i Kalmar och Blekinge län talar enligt motionärernas mening
för att ett behov av lokaliseringsstöd föreligger i denna del av landet.
Likartade synpunkter framförs i motionerna 1: 207 och II: 259, där särskilt
prognoser pekande på minskande folkmängd i östra Götaland åberopas. Gotland,
där avfolkningskurvan tidigare bragts att vända genom ökad industrialisering,
anföres som ett praktiskt exempel på framgångsrik lokaliseringspolitik.
Turistnäringens utvecklingsmöjligheter på Öland och Gotland
betonas. I motionen I: 341 fästes särskilt uppmärksamheten på befolkningsutvecklingen
i sydöstra Sverige.

Stödåtgärder i Norrlands inland

Befolkningsutveckling och lokaliseringspolitiska stödåtgärder i Jämtlands
län

Folkmängden i Jämtlands län var vid 1966 års utgång ca 129 900 personer.
En avsevärd befolkningsminskning har ägt rum under 1960-talet, under åren
1961—1966 med respektive 2 531, 1 831, 1 573, 1 786, 1 498 och 1 058 personer.

Lokaliseringspolitiskt stöd har under perioden 1 juli 1965—31 december
1966 beviljats åt 23 företag i länet, i 20 av fallen för utvidgning av redan
befintliga anläggningar. Den beräknade framtida ökningen av antalet sysselsatta
till följd av de investeringar som sålunda möjliggjorts beräknas till ca
310 personer, varav ca 30 säsongarbetare. Investeringskostnaderna har i dessa
fall kalkylerats till drygt 23,9 milj. kr., varav 14,9 milj. kr. täckts av lokaliseringsstöd.
Härav har 10,6 milj. kr. utgått i form av lån. I fyra fall har
stödet gällt turistanläggningar, för vilka endast lån (ca 2,5 milj. kr.) beviljats.

Före tillkomsten av nuvarande lokaliseringspolitiska stödåtgärder utgick
stöd genom bidrag till statskommunala beredskapsarbeten i form av uppförande
av industribyggnader. Under tiden 1 juli 1963—30 juni 1965 gavs
statsbidrag till 23 anläggningar av detta slag. Statsbidragssumman uppgick
till ca 12,9 milj. kr. Sysselsättningseffekten beräknas till ca 1 250 arbetstillfällen.

Motionerna

I motionerna I: 608 och II: 753 framhålles inledningsvis att den registrerade
arbetslösheten i Jämtlands län är förhållandevis låg men att en dold
arbetslöshet förekommer, vilken tar sig uttryck bl. a. i en låg yrkesverksamhetsgrad.
Ett avsevärt årligt arbetskraftsöverskott beräknas uppkomma
under perioden t. o. in. år 1975. Efter att ha belyst befolkningsutvecklingen
och redogjort för hittills vidtagna lokaliseringspolitiska stödåtgärder
i Jämtlands län konstaterar motionärerna att tidigare icke industrialiserade

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

13

områden uppenbarligen har stora svårigheter att nyttiggöra det statliga lokaliseringsstödet
för industriell utveckling. Gällande stödformer anses därför
böra kompletteras eller modifieras så att även industri- och kapitalfattiga
län såsom Jämtlands län får möjligheter till ekonomisk vidareutveckling.

Sysselsättningsproblem i Ådalen

Motionerna

I motionerna 1: 429 och II: 549 framhålles att strukturomvandlingen inom
de näringsgrenar, jord- och skogsbruk samt skogsindustri, vilka hittills dominerat
Ådalen har gått med betydande hastighet. Effektiva motåtgärder
har inte kunnat sättas in; bl. a. har vägnätets upprustning släpat efter. Eftersom
Ådalen ligger intill den kraftigt expanderande Sundsvalls-regionen bör
sysselsättningen i Ådalen på längre sikt kunna tryggas. En samlad översyn
av bygdens problem med sikte på mera planmässiga statliga åtgärder är
enligt motionärerna erforderlig.

Remissyttrandena

Arbetsmarknadsstyrelsen lämnar först följande redogörelse:

För att underlätta omställningen av den genom näringslivets strukturomvandling
friställda arbetskraften har Ådalen sedan länge varit föremål för
betydande insatser av olika arbetsmarknadspolitiska medel. Lokaliseringspolitiska
åtgärder sedan 1963 beräknas sålunda resultera i ett sysselsättningstillskott
på närmare 700 personer. Huvuddelen av sysselsättningstillskottet
hänför sig till verkstadsindustrin.

För många av dem som friställts genom strukturomvandlingen har någon
form av utbildning varit en förutsättning för erhållandet av ett nytt arbete.
Arbetsmarknadsutbildningen har mot bakgrund därav haft en betydande
omfattning och på senare tid ytterligare utökats. Omflyttningen till områden
med brist på arbetskraft har vidare i mycket hög grad kunnat underlättas
tack vare de olika formerna av flyttningsbidrag. Förutom insatser av arbetsmarknadspolitiska
medel i form av lokaliseringsstöd, arbetsmarknadsutbildning
och flyttningsbidrag har omfattande beredskapsarbeten bedrivits
i Ådalen. Genom beredskapsarbeten i form av vägbyggen och vatten- och
avloppsarbeten har områdets infrastruktur kunnat förbättras.

Strukturomvandlingen inom Ådalens näringsliv kommer, säger arbetsmarknadsstyrelsen
avslutningsvis, att ställa starka krav på fortsatta kraftfulla
insatser av arbetsmarknadspolitiska medel. Styrelsen har därför funnit
det angeläget att noga följa den fortlöpande utvecklingen på arbetsmarknaden
i detta område.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner motionärernas inledande beskrivning
av situationen i Ådalen riktig men vänder sig mot deras påstående
att samhällets åtgärder för Ådalen alltför mycket haft karaktären av improvisationer.
Om länsstyrelsens verksamhet för att bidra till att trygga sysselsättningen
i Ådalen anföres följande:

Länsstyrelsen har under de senaste åren hållit arbetsmarknadsverket och
inrikesdepartementet underrättade om näringslivets utveckling och den före -

14

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

stående strukturrationaliseringen i Ådalen. I samband med att varsel utfärdades
för nedläggning av Svanö sulfitfabrik och Hallstanäs träsliperi upptogs
förhandlingar med arbetsmarknadsverket och regeringen och kommunerna
angående åtgärder för att trygga sysselsättningen på längre sikt.

Inom länsstyrelsen har en betydande utredningsverksamhet bedrivits inom
planeringsdirektörens enhet. I första hand syftar denna verksamhet till
att arbeta fram information om befolkningsutveckling, tätorternas serviceutrustning,
industrimark, planeringsläget in. m.

Länsstyrelsens förhandlingar med företag och regeringen har hittills lett
till att Svenska Cellulosa Aktiebolaget beslutat förlägga ett tidningspappersbruk
till Kramfors samt att Norrlands Skogsägares Cellulosa AB beslutat
bygga l''t sill pappersbruk i Väja. I och med dessa båda satsningar av lokaliseringsmedel
kan sysselsättningen inom Ådalens basindustri anses tryggad
på längre sikt, men för att Ådalen skall fungera som en livskraftig region
krävs dessutom betydande satsningar främst inom verkstadsindustrin för
att därmed ge området ett mer differentierat näringsliv.

Länsstyrelsen säger sig dela motionärernas uppfattning att det föreligger
behov av en samlad översyn av de problem som möter Ådalen på längre sikt.
En sådan översyn kommer att ingå i planeringsdirektörens arbetsprogram
för Ådalen liksom för övriga delar av länet. I samarbete med de statliga länsorganens
experter skall planeringsdirektören svara för en samordning av
pågående utrednings- och planeringsverksamhet. Detta arbete, som är mycket
tidskrävande, kommer, säger länsstyrelsen, att vidgas efter hand som
ökade personella resurser ställs till länsstyrelsens förfogande. Länsstyrelsen
finner det vara mer rationellt att genom förstärkning av planeringsdirektörens
enhet möjliggöra åsyftat utredningsarbete än att tillsätta en statlig utredning
speciellt för Ådalen. Med hänsyn härtill avstyrkes motionärernas
förslag.

Sveriges industriförbund uttalar att rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för Ådalens del kan behöva kompletteras med lokaliseringspolitiska
åtgärder som kan leda till en förstärkning och ökad differentiering
av näringslivet. Beträffande motionärernas förslag om en utredning
yttrar förbundet:

För att ge avsedd effekt bör planeringsverksamheten grundas på en ingående
och förutseende bedömning av näringslivets utvecklingsbetingelser
och vilka åtgärder inom samhällsbyggandet och i fråga om den allmänna serviceverksamhetens
utbyggnad och lokalisering, som kan bidra till att skapa
en gynnsam yttre miljö för företagsamheten. Förbundet delar därför motionärernas
uppfattning om behovet av en samlad översyn över de problem
som möter Ådalsbygden sett i ett längre perspektiv. Då en sådan kartläggning
faller inom ramen för den utrednings- och planeringsverksamhet som
länsstyrelserna skall bedriva, synes emellertid enligt förbundets uppfattning
något behov inte föreligga av en särskild utredning för att tillgodose motionärernas
önskemål.

LO avstyrker motionärernas förslag och anför till motivering härför följande: -

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

15

Omställningen till effektivare produktion inom vissa branscher och geografiska
områden sker speciellt snabbt och förorsakar därigenom stora omställningsproblem
för bl. a. den berörda arbetskraften. Utvecklingen inom
Ådals-området kan sägas vara ett exempel på dylika svårigheter. Liknande
omställningar inom näringslivet kan också i framtiden väntas inom andra
områden och branscher.

Genom ökande krav på effektiv produktion förenad med trygghet i anställningen
stärks behovet av samlad översyn av alla de problem, som sammanhänger
med förändringar inom näringslivet. Det gäller inte bara att påverka
utbyggnaden av näringslivet, utan även att åstadkomma en samordning
med andra slag av investeringar. Enligt LO:s uppfattning kan detta
endast åstadkommas genom att samhället leder utvecklingen. Detta innebär
att statsmakterna fortlöpande bör följa utvecklingen för såväl den totala
ekonomin som inom olika regioner och vidta erforderliga åtgärder. Därigenom
kan en mer planmässig omvandling av näringslivet komma till stånd,
vilket i sin tur bör förbättra såväl den ekonomiska effektiviteten som tryggheten
i arbetslivet för den berörda arbetskraften. Verksamhet pågår emellertid
inom statsdepartementen, bl. a. inom den nybildade delen av finansdepartementet,
som har till uppgift att handlägga näringslivsfrågor i avsikt att
lösa såväl de akuta problemen i Ådalen som att på sikt skapa trygghet i anställningen
där och på andra platser.

Interpellationsdebatt i april 1967

Sysselsättningsproblemen i Ådalen berördes i en debatt i andra kammaren
den 12 april 1967, då chefen för inrikesdepartementet besvarade bl. a. en
interpellation av herr Lorentzon (k) om vilka åtgärder regeringen närmast
planlade för att minska arbetslösheten i norrlandslänen. Sedan interpellanten
bl. a. uttryckt farhågor för ytterligare företagsnedläggningar i Ådalen
och uttalat att Ådalen vore i stort behov av en utvecklad verkstadsindustri
som komplement till den ensidiga skogsindustrin i området, anförde statsrådet,
att det finge ses som en väsentlig uppgift att åstadkomma en differentiering
av industrierna i Ådalen. Statsrådet meddelade vidare, att seriösa
förhandlingar påginge med två stora verkstadsindustrier, som planerade att
till Ådalen genom ny- respektive omlokalisering förlägga produktionsenheter
som beräknades ge sysselsättning åt omkring 150 respektive 250 personer.

Glesbygdernas serviceproblem

Tidigare behandling av frågan samt pågående utredningsarbete

I den målsättning för lokaliseringspolitiken som fastställdes av 1964 års
riksdag ingår att en tillfredsställande social och kulturell service bör erbjudas
människorna i olika delar av landet. I anslutning härtill framhölls att
samhället måste bära ansvaret för att även befolkningen i de områden där
lokaliseringspolitiska insatser inte blir möjliga tillförsäkras en rimlig servicestandard,
för vilket ändamål dock åtgärder av annan art finge övervägas.
Krav på utredning eller andra åtgärder avseende glesbygdsbefolkningens

16

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

möjligheter att erhålla en tillfredsställande social och kulturell service har
framförts i ett antal motioner i anslutning till lokaliseringspropositionen
1964 samt vid 1965 och 1966 års riksdagar. Något beslut av riksdagen i enlighet
med vad som yrkats i dessa motioner har inte kommit till stånd; vid

1964 och 1965 års riksdagar biföll dock andra kammaren förslag på detta

område. , i

1 en promemoria beträffande arbetsuppgifterna i länen i samband med
lokaliserings-, planerings- och utredningsverksamheten, vilken sommaren

1965 av inrikesdepartementet sändes ut till samtliga länsstyrelser, framhölls
i anslutning till vad bankoutskottet uttalat år 1964, att planeringsråden
borde närmare överväga glesbygdsbefolkningens speciella situation
och framlägga härav föranledda förslag. I vissa län har detta arbete fortskridit
ganska långt. Särskilt må nämnas att länsarbetsnämnden i Norrbottens
län framlagt en utredning rörande speciella åtgärder inom detta läns
glesbygd.

Glesbygdsproblemen har vidare givits hög prioritet när det gäller ämnen
för de expertutredningar som igångsatts på uppdrag av lokaliseringsberedningen.
Uppgifter om den pågående utredningsverksamheten på området har
i ar lämnats av chefen lör inrikesdepartementet dels i statsverkspropositionen
(bil. 13, s. 89 f.), dels i ett interpellationssvar i andra kammaren den
12 april. Bl. a. har följande meddelats.

På rekommendation av lokaliseringsberedningen har ett forskningsprojekt
rörande glesbygdsfrågor startats under ledning av professorn i geografi med
samhällsplanering vid Umeå universitet Erik Bylund. I ett inledande skede,
som nu är i huvudsak avslutat, har detta projekt inriktats på en identifiering
och avgränsning av utpräglade glesbygdsområden i Norrland. Som underlag
härför har bl. a. gjorts karteringar över befolkningens fördelning
och över vägtätheten m. m. För närvarande pågår bl. a. arbetet med att i
fråga om de glesbygdsområden som berörs av projektet bedöma tillgången på
service av olika slag i relation till befolkningstäthet och kommunikationer.

Bland de uppgifter som ingår i det geografiska utredningsarbetet är ett
försök att bedöma glesbygdsområdenas framtida befolkningsutveckling totalt
och vad gäller ålders- och könsfördelning. Vidare skall man försöka besvara
frågor om vilka områden som ligger i riskzonen för att mista service
och vilka som kan beräknas ha ett på lång sikt stabilt underlag, hur servicen
kan beräknas bli lokaliserad i framtiden o. s. v. En särskild undersökning
planeras för att studera lanthandelns nedläggningsmekanism.

Utredningsarbetet omfattar också en sociologisk del. Under försommaren
1967 avses en intervjuundersökning bli utförd med sikte på att belysa individernas
inställning och anpassning till förändringar i miljön, t. ex. minskade
kontaktmöjligheter och försämrad service. Man skall också studera önskemål
och reaktioner hos glesbygdsbefolkningen beträffande samhällets insatser.

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

17

En särskild arbetsgrupp med uppgift att pröva åtgärder för att tillförsäkra
glesbygdsbefolkningen en rimlig samhällelig och enskild service har
hösten 19(56 tdlsatts inom Kungl. Maj :ts kansli. 1 arbetsgruppen ingår tjänstemän
från social-, kommunikations-, finans-, ecklesiastik-, jordbruks- och
inrikesdepartementen samt statsrådsberedningen. Arbetsgruppen har till
sig knutit kontaktmän från Svenska kommunförbundet, SvensKa landstingsförbundet,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen och socialstyrelsen.
Kretsen av kontaktmän avses bli utökad i den mån det fortsatta arbetet så
kräver. Vid prövningen av de förslag som arbetsgruppen kan komma att
lägga fram om upprustning av verksamheten på vissa områden med sikte
speciellt på glesbygdsområdena skall i första hand undersökas huruvida
kostnaderna kan täckas med medel som anvisats under ordinarie anslag
för verksamheten i fråga.

Arbetsgruppen har till en början inventerat möjligheterna att förbättra
servicen till de gamla i glesbygderna. På gruppens förslag har Kungl. Maj :t,
såsom redovisats i proposition nr 100 till årets riksdag (s. 264), bemyndigat
bostadsstyrelsen att i år ta i anspråk lånemedel för att bygga 300 pensionärslägenheter
i glesbygdskommuner.

Arbetsgruppen har ansett att den snabbaste vägen att förbättra åldringsvården
i glesbygderna är att effektivt utnyttja de medel som redan nu står
till förfogande för detta ändamål. För att sprida upplysning om dessa medel
och för att aktivera de kommunala förtroendemännen till initiativ för
vårdservicen har arbetsgruppen i samarbete med socialdepartementet, socialstyrelsen
och bostadsstyrelsen och i samråd med bl. a. Svenska kommunförbundet
utarbetat en broschyr, »Gammal i glesbygd», som distribueras
till fullmäktigeledamöterna i berörda kommuner.

I samarbete med Västerbottens länsavdelning av Svenska kommunförbundet
har arbetsgruppen i början av april 1966 anordnat en serie konferenser
om åldringsvårds- och kommunikationsproblem. I konferenserna deltog
kommunala förtroendemän och tjänstemän från tolv av Västerbottens inlandskommuner.
Arbetsgruppen avser att även i fortsättningen försöka hålla
nära kontakt med berörda lokala myndigheter genom konferenser eller på
annat sätt. Syftet är härvid inte bara att sprida information utan i lika hög
grad att få uppslag för det fortsatta arbetet från dem som direkt har kontakt
med glesbygdsproblemen.

Arbetsgruppen ämnar gå igenom område efter område för att undersöka
Jnöjligheterna att effektivisera samhällets nuvarande stöd till service åt
glesbygdsbefolkningen och för att eventuellt finna nya vägar att lösa de
problem som uppkommer till följd av befolkningsutflyftningen.

Till här nämnda utredningsarbete hänvisade allmänna beredningsutskottet,
då utskottet tidigare i år (uti. nr 15) avstyrkte en motion om utredning
angående den personliga servicen i samhället. I motionen påpekades
att minskningen av tillgänglig service i form av privata tjänster och detalj -

18

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

handel gör sig gällande bl. a. i avfolkningsbygderna, där individerna dessutom
ofta avfordras en allt större personlig insats för att komma i åtnjutande
av den service som bjuds. Riksdagen lämnade motionen utan åtgärd.

Motionerna

I motionerna 1:434 och II: 545 erinras om den pågående utredningsverksamhet
beträffande glesbygdsproblemen som redovisas i statsverkspropositionen.
Formuleringarna där anses inte tyda på att arbetet kommer att bedrivas
med större kraft och i en anda av generositet. Motionärerna ger därför
exempel på områden, där statliga insatser med avseende på inlandskommunerna
enligt deras mening är befogade. Särskilt behandlas trafikpolitiska
åtgärder, varpå exempel nämns även i motionernas hemställan, glesbygdernas
skolproblem, beträffande vilka yrkanden ställs i särskilda motioner,
samt servicestöd till befolkningen i glesbvgden. Likartade synpunkter framförs
i motionerna I: 598 och II: 765, vari bland tänkbara åtgärder till förmån
för glesbygdernas befolkning nämns en rättvisare fördelning av kommunalskatten
mellan produktions- och huvudkontorskommuner, utbyggnad
av turistnäringen, en uppsökande verksamhet från samhällsorganens,
bl. a. vårdpersonalens, sida samt införande av »glesbygdskoncentration» som
boendeform i glesbygderna.

Liksom i de sistnämnda motionerna uttalas i motionerna I: 593 och II: 760,
att glesbvgdsproblem förekommer även i andra delar av landet än övre Norrland.
Frågan om hur nödvändig service skall skapas i glesbvgdsområdena
säges ha så stor politisk betydelse att den bör anförtros åt en parlamentarisk
utredning. Motionärerna anger en rad områden där åtgärder bör vidtas.
Sålunda nämnes ett förstärkt lokaliseringsstöd, industrihusbyggen i form
av statskommunala beredskapsarbeten, förbättrade kommunikationer, lokaliseringsstöd
till serviceföretag samt fortsatt kostnadsutjämning till glesbygdernas
favör.

I motionerna 1:609 och 11:754 anföres att tillgång till bofast handel i
många fall är avgörande för glesbvgdsbefolkningens levnadsbetingelser. Konkurrensen
från kringföringshandeln försvårar den bofasta handelns situation.
Motionärerna ifrågasätter om inte samhälleliga åtgärder kan bli nödvändiga
för att upprätthålla en effektiv varudistribution på landsbygden.

Förslag om utredning angående befolkningsomflyttningen

I motionerna I: 166 och II: 209 fästes uppmärksamheten på att Norrlands
andel av de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna blir allt mindre. En utbyggnad
av den norrländska basindustrin förutsätter enligt motionärernas
mening troligen en samordning av enskild och statlig företagsamhet på området.
Motionärerna ställer frågan om den nu rådande kapitalfördelningen
mellan olika regioner samhällsekonomiskt sett är riktig och önskar få klar -

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

19

lagt om det inte från hela samhällets synpunkt är angeläget att bättre utnyttja
de stora samhällsinvesteringar som gjorts i Norrland.

Den i motionerna behandlade frågan om avvägningen mellan företagsekonomiska
och samhällsekonomiska synpunkter vid beslut om lokaliseringspolitiska
stödåtgärder berördes av chefen för inrikesdepartementet då han
den 27 april 1967 i andra kammaren besvarade en interpellation av herr
Gustafsson i Skellefteå (fp), vilken anhållit att statsrådet med utgångspunkt
i ett visst ärende skulle redogöra för de krav som enligt hans mening efter
nu vunna erfarenheter bör ställas på lokaliseringsorten för att stöd skall
beviljas. Departementschefen framhöll att ansvaret för valet av lokaliseringsort
i första hand åvilar vederbörande företag och att vad lokaliseringsorganen
har att pröva är om lokaliseringen är så angelägen från samhällelig synpunkt
att statligt stöd bör utgå för att göra den möjlig. Utskottet citerar nedan
(s. 27) vad departementschefen anförde om de omständigheter som skall
beaktas vid en sådan prövning.

Förslag om utredning rörande en differentierad ekonomisk politik

I motioner vid 1966 års riksdag hemställdes att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle begära en allsidig utredning av samhällsekonomins
institutionella prägel i syfte att anvisa vägar för en differentierad ekonomisk
politik, som med utsikt till större framgång än vid nuvarande politik
skulle möjliggöra samhällsekonomisk balans med stabil pris- och löneutveckling.
Motionerna behandlades av bankoutskottet i dess utlåtande nr
25 år 1966. Utskottet redovisade där hur förslaget bedömts av ett antal remissinstanser,
som beretts tillfälle att yttra sig över dessa och andra motioner.

Förslaget hade avstyrkts av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund samt av Landsorganisationen i Sverige (LO) och av Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO). Enligt LO vilade motionärernas
uppfattning att samhällets ekonomisk-politiska åtgärder blivit alltför
generella och statiska på en fundamental missuppfattning av den ekonomiska
politikens roll. Skillnaden i ekonomisk tillväxt mellan olika områden,
branscher och företag vore ett uttryck för pågående strukturförändringar
i samhällsekonomin, och dessa vore det väsentligaste ledet i den
ekonomiska tillväxten. Ifall den ekonomiska politiken kunde utformas så
att dessa skillnader utjämnades genom varierande åtstramning, skulle därför
den ekonomiska tillväxten upphöra. Även SACO betraktade migrationen
till vissa expanderande tätortsområden som i hög grad önskvärd ur samhällsekonomisk
synvinkel. Ekonomisk-politiska åtgärder som motverkade
denna utveckling skulle därför bidra till en inoptimal resursfördelning och
bromsa den ekonomiska tillväxten.

Några remissinstanser gav förslaget ett mera gynnsamt mottagande. Dit
hörde Riksförbundet Landsbygdens folk, som betecknade en aktiv lokali -

20

Bankoutskottels utlåtande nr 30 år 1967

seringspolitik såsom ett utomordentligt hjälpmedel för att motverka temporär
och lokal överhettning i samhällsekonomin och som också varnade för
en övertro på möjligheterna att genom utstampning av s. k. låglönenäringar
och satsning på s. k. höglönenäringar uppnå samhällsekonomiska vinster.
Även Kooperativa förbundet (KF) och Svenska försäkringsbolags riksförbund
intog en positiv hållning till förslaget. KF fann det på längre sikt vara
eftersträvansvärt att den nödvändiga regionala planeringen infogades i den
större ram, som en allmän ekonomisk plan utgör.

I motionerna I: 602 och II: 770 anknyts till det förslag som sålunda framlades
vid 1966 års riksdag och återges KF:s nyss refererade uttalande. Den
regionala planeringen måste, hävdar motionärerna, för att bli verkningsfull
motsvaras av åtgärder inom samhällsekonomin i stort. Samhällets efterfrågedämpande
åtgärder har hittills hårt drabbat regioner som inte bidragit
till de akuta samhällsekonomiska problemen.

Utskottet

Den lokaliseringspolitiska stödverksamhet, för vilken riktlinjer fastställdes
hösten 1964, har tilldragit sig stor uppmärksamhet och allmänt erkänts
vara ett betydelsefullt instrument för att komma till rätta med en del av
de problem som framkallas av befolkningsomflyttningen och den snabbt
fortskridande strukturomvandlingen inom näringslivet. De nämnda riktlinjerna
avser en femårig försöksperiod, av vilken ännu inte två år har gått.
Riksdagen får likväl nu möjlighet att för fjärde gången ta ställning till reformförslag
avseende den lokaliseringspolitiska verksamheten under denna
försöksperiod. Liksom vid 1965 och 1966 års riksdagar har ett antal motioner
väckts om ändring av vissa principer som år 1964 fastslogs för det
lokaliseringspolitiska stödet. Vidare påyrkas ett flertal olika utredningar
av spörsmål som mer eller mindre klart är att hänföra till lokaliseringspolitikens
fält. Alla de förslag på detta område som framlagts vid årets riksdag
las emellertid inte upp i bankoutskottets förevarande utlåtande. Statsutskottet
behandlar i sitt utlåtande nr 112 lvungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån
tillsammans med vissa motioner i anslagsfrågor. För egen del har bankoutskottet
funnit sig böra i annat sammanhang ta upp bl. a. de motioner vari
begärs nya riktlinjer för lokaliseringspolitiken med inrättande av ytterligare
statsägda företag som den grundläggande tanken.

Medelsramen för lokaliseringsstödet under femårsperioden 1965/66—
1969/70 har av riksdagen bestämts till 800 milj. kr., varav 300 milj. kr. skall
utgå i form av bidrag och 500 milj. kr. i form av lån. Under de båda första
budgetåren har mer än den proportionella andelen av dessa totalbelopp stått
till buds, sedan riksdagen bemyndigat Kungl. Maj :t att bevilja lokaliseringsstöd
med högre belopp än som anvisats under vederbörande anslag. I motio -

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

21

ner som hänvisats till statsutskottet har i år begärts större anslag till lokaliseringsbidrag
än Kungl. Maj :t hemställt om. I propositionen nr 56 angående
bildande av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet har föredragande statsrådet anmält, att det med hänsyn
till omfattningen av redan beviljade lån och de stora behov av ytterligare
lokaliseringspolitiska insatser, som nu kan förutses, torde bli nödvändigt att
utvidga totalramen för lokaliseringslån och att förslag härom då kommer
att föreläggas riksdagen.

Det förslag som i motionerna I: 595 och II: 547 framlagts om att de hittillsvarande
stödformerna skall kompletteras med statliga kreditgarantier
i lokaliseringspolitiskt syfte får bedömas mot bakgrund bl. a. av vad som
nyss sagts. Därest riksdagen skulle önska utvidga den i riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
angivna medelsramen kan så ske genom ökade anslag
till stödåtgärder av hittills förekommande slag; frågan om en sådan utvidgning
synes komma att aktualiseras av Kungl. Maj :t. Utskottet anser sig icke
här böra ingå på någon diskussion rörande ändring av medelsramen. Sitt
ställningstagande till förslaget om kreditgarantier kan utskottet basera på
uppfattningen att oavsett medelsramens omfång en uppdelning av lokaliseringsstödet
på tre stödformer synes olämplig. Liksom tidigare år avstyrker
utskottet sålunda detta förslag. I anslutning därtill vill utskottet också
påpeka att kreditgarantier i rådande kreditmarknadsläge inte kan sägas
vara något säkert verkande komplement till de hittills använda stödformerna.

Det statliga kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri som administreras
av kommerskollegium och företagareföreningarna utnyttjades
tidigare i viss utsträckning i lokaliseringspolitiskt syfte. I samband med beslutet
om nya former för lokaliseringsstöd slogs emellertid fast, att så icke
längre borde vara fallet. Det nämnda kreditstödet skulle fortsättningsvis
främst utgöra ett komplement till den ordinarie kreditgivningen på den allmänna
kreditmarknaden; dock skulle en lokaliseringspolitisk inriktning
av ett låneärende inte utesluta detta från stöd från företagareföreningarna.
På grundval av vad riksdagen sålunda uttalat utfärdade Kungl. Maj :t i
april 1965 bestämmelser för de båda stödformerna, varvid hänsyn också togs
till dessas avgränsning från varandra.

Redan vid förra årets riksdag påtalades i motioner vad som på sina håll
uppfattats som en viss brist på samstämmighet mellan de båda författningar
som reglerar de ifrågavarande stödformerna. Denna kritik återkommer nu
i motionerna I; 208 och II: 266 samt II: 773. Vad motionärerna främst vänder
sig mot är att en näringsidkare som fått lokaliseringsstöd sedermera författningsenligt
är avstängd från möjligheten att erhålla kreditstöd av ovannämnda
slag, trots att ett legitimt behov av ökat rörelsekapital kan föreligga.
Kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen stöder i sina remissyttranden
tanken på en ändring av bestämmelserna i det avseende som här an -

22

Bankoutskotlets utlåtande nr 30 år 1967

givits, samtidigt som de betonar att det inte kan bli fråga om en sådan ändring
att båda stödformerna skulle kunna utnyttjas för samma investering.

I motsvarande sammanhang föregående år sade sig utskottet förutsätta
att avsikten med formuleringen av de nämnda författningsbestämmelserna
endast varit att förebygga en sådan kombination av de båda stödformerna
som enligt riksdagens beslut 1964 icke borde förekomma. Då det vill synas
som om vederbörande passus i kreditstödskungörelsen såsom den nu är utformad
kan tas till intäkt för eu längre gående restriktivitet än den åberopade
principen påkallar, finner utskottet i likhet med kommerskollegium
och arbetsmarknadsstyrelsen det vara rimligt att reglerna överses med sikte
på att öppna möjlighet för en näringsidkare som erhållit lokaliseringsstöd
att också få kreditstöd, när det uppenbarligen icke är fråga om ett ackumulerat
stöd till samma investering. Genom en ändring enligt dessa riktlinjer
skulle bl. a. expansiva företag som tillkommit eller utbyggts med hjälp av
lokaliseringsstöd kunna senare få tillgång till ökat rörelsekapital och därigenom
erhålla ytterligare utvecklingsmöjligheter. Utskottet föreslår att riksdagen
i ''skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet här bär anfört.

Liksom tidigare år förekommer även nu flera olika motioner som gäller
det lokaliseringspolitiska stödets geografiska avgränsning. Det område som
intresserar motionärerna är i samtliga fall östra Götaland eller enligt den i
motionen II: 551 använda formuleringen »östra och sydöstra Götaland». I
motionen I: 341 yrkas direkt att Kalmar län och Gotlands län skall jämställas
med det norra stödområdet, medan i motionerna I: 207 och II: 259 samt
II: 551 föreslås att riksdagen skall fatta ett principbeslut om att ett särskilt
stödområde skall inrättas i östra Götaland och anhålla hos Kungl. Maj :t om
förslag till geografisk avgränsning av detta område.

Avgörande för indelningen av landet i ett stödområde och en övrig del har
varit grundsatsen att det lokaliseringspolitiska stödet måste sättas in i de
regioner där behovet är störst. Till norra stödområdet har hänförts de regioner,
särskilt större delen av Norrland, där allmänt sett strukturomvandlingen
gör sig starkast gällande och olika slags service är svårare åtkomlig än
inom landet i övrigt. De strukturrationaliseringsproblem som uppstår i andra
områden, t. ex. i östra Götaland, bör enligt den mening som utskottet uttalade
föregående år (uti. 1966: 27) lösas inte genom att större delar av landet
hänföres till särskilt stödområde utan genom att den flexibilitet utnyttjas
som kännetecknar systemet med lokaliseringspolitiska stödåtgärder. I de särskilda
fall då så synes motiverat kan sålunda prövas huruvida även orter
utanför stödområdet bör bli delaktiga i stödet. Såsom utskottet ovan redovisat,
har lokaliseringsstöd redan i flera fall beviljats för investeringar i
östra Götaland, däribland för ett stort projekt med en beräknad sysselsättningseffekt
av ca 1 000 anställda.

Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om sitt uttalande föregående
år med anledning av att länsstyrelsen i Gotlands län anfört att de krite -

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

23

rier som i gällande kungörelse angivits för lokaliseringsstöd »i särskilda fall»
i de delar av landet som ligger utanför stödområdet icke syntes medge sådant
stöd i de situationer som uppkommer på Gotland. Utskottet framhöll, att de
»särskilda fall» som i enlighet med riktlinjerna beskrivs i kungörelsen är att
betrakta som en exemplifiering och alltså inte utesluter positivt ställningstagande
till ansökningar om sådant stöd även i andra fall.

Vad här sagts understryks ytterligare genom ett uttalande av chefen för
inrikesdepartementet under punkten Lokaliseringsbidrag i årets statsverksproposition
(bil. 13, s. 90 f.). Däri framhålles, att det kan antas att den
snabba omvandlingsprocessen framför allt inom vissa industribranscher i
ökad utsträckning kommer att påkalla lokaiiseringspolitiska insatser oberoende
av stödområdesgränsen. Om de möjligheter till sådana insatser som
föreligger enligt gällande riktlinjer utnyttjas, torde man, säger departementschefen,
också tillgodose syftet med de förslag till ändringar av stödområdesgränsen
som förts fram från olika håll.

Med hänsyn till här redovisade uttalanden anser sig utskottet kunna förutsätta
att Kungl. Maj :t även fortsättningsvis beaktar de behov av lokaliseringsstöd
som kan föreligga i östra Götaland. Att föreslå jämställande av
vissa områden i östra Götaland med norra stödområdet finner utskottet inte
påkallat. Yrkandena i motionerna I: 207 och II: 259, I: 341 samt II: 551 avstyrks
alltså.

I sitt yttrande över motsvarande motionsyrkanden föregående år uttalade
utskottet — mot bakgrund av de farhågor som länsstyrelsen och länsarbetsnämnden
i Gotlands län uttryckt beträffande konsekvenserna av en ny utflyttningsvåg
från Gotland — att utskottet räknade med att vederbörande
planerande instanser prövade vilken serviceapparat som vid olika befolkningstal
kan väntas stå till buds på Gotland och att resultatet av en sådan
prövning lägges till grund för bedömningen av om särskilda lokaiiseringspolitiska
åtgärder skall anses erforderliga för Gotlands del. Med intresse har
utskottet nu tagit del av uppgifter om de planer som länsstyrelsen i länet i
anslutning till utskottets uttalande utarbetat för en undersökning av angivet
slag. Då Gotlands län under senare år regelbundet uppvisat ett utflyttningsöverskott
och då föreliggande prognoser pekar på en betydande sysselsättningsminskning
inom länet under tiden fram till 1970-talets slut finner utskottet
skäl att ånyo understryka betydelsen av att den ifrågavarande undersökningen
kommer till stånd.

En grundtanke i motionerna I: 608 och II: 753, vari lokaliseringspolitikens
effekt i Norrlands inland, särskilt Jämtlands län, diskuteras, är att tidigare
icke industrialiserade områden i praktiken har stora svårigheter att bli delaktiga
av lokaliseringsstöd för industriell utveckling. Motionärerna önskar
därför en översyn av lokaliseringspolitiken i syfte att avsevärt höja effekten
av de statliga stödåtgärderna i Norrlands inland.

En del resultat av den lokaiiseringspolitiska verksamheten kan nu över -

24

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

blickas för en tid av närmare två år. Bl. a. är det uppenbart, att huvudparten
av lokaliseringsstödet hittills gått till befintliga företag som avser att bygga
ut sin verksamhet. Av de 228 industriföretag som t. o. m. mars 1967 fått lokaliseringsstöd
för anläggningar i norra stödområdet är endast 25 nyetablerade.
Uppgifter av detta slag bestyrker riktigheten i motionärernas uppfattning
om sambandet mellan ett områdes i nd u stri al i s er i n g s grad och dess möjligheter
att få del av lokaliseringsstödet. Jämtlands län har också, trots att
dess befolknings- och sysselsättningsutveckling uppenbarligen motiverar
lokaliseringspolitiska stödåtgärder, blivit föremål för sådana i förhållandevis
ringa utsträckning.

Även om utskottet sålunda till väsentliga delar kan instämma i motionärernas
synpunkter, finner utskottet det icke motiverat att föreslå en sådan
översyn av lokaliseringspolitiken som motionärerna hemställer om. Det torde
nämligen tillhöra de för lokaliseringspolitiken ansvariga myndigheternas
reguljära uppgifter att fortlöpande granska verkningarna av gällande bestämmelser
och vidtagna åtgärder samt ta de initiativ som granskningen kan
föranleda. Utskottet avstyrker sålunda det yrkande som ställts i motionerna
I: 608 och II: 753.

Ådalen är en annan del av Norrland där påtagliga sysselsättningssvårigheter
uppträtt till följd av strukturomvandlingen inom de näringsgrenar som
dominerar i området. De åtgärder som samhället hittills vidtagit däremot
karakteriseras i motionerna 1:429 och 11:549 som improvisationer. Motionärernas
yrkande är att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall hemställa om en
utredning av Ådalens problem och behov. Denna utredning skall syfta till
att föreslå åtgärder som kan trygga sysselsättningen i regionen på längre sikt.

De här berörda motionerna avser förhållanden i ett begränsat område
inom Västernorrlands län. De problem som påtalas är väl kända och har tilldragit
sig allmän uppmärksamhet. Enligt den arbetsfördelning som fastställts
för handläggningen av utrednings- och planeringsverksamheten på
lokaliseringspolitikens fält tillkommer det i första hand länets egna organ
att klarlägga den rådande situationen och söka finna vägar för att komma
till rätta därmed. Av det remissyttrande som länsstyrelsen i länet avgivit
framgår att länsstyrelsen i hög grad är inriktad på en insats av detta slag.
Att även vederbörande centrala instanser noga följer utvecklingen i Ådalen
bestyrks bl. a. av vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört. Såsom framgår av vad
chefen för inrikesdepartementet nyligen meddelade i en interpellationsdebatt,
om vilken utskottet ovan lämnat vissa uppgifter, pågår förhandlingar
om två betydelsefulla projekt till industrilokalisering i Ådalen. Utan att instämma
i motionärernas karakteristik av hittills vidtagna åtgärder delar utskottet
deras uppfattning om vikten av att söka förbättra sysselsättningsläget
i Ådalen. Utskottet finner likväl på bär anförda grunder icke skäl att
biträda deras yrkande.

Bankoutskollets utlåtande nr 30 år 1967

25

Glesbygdernas speciella problem vad gäller tillgången till olika slags samhällelig
och även privat service har vart och ett av de senaste åren tagits
upp i ett flertal motioner. Så har skett även i år. I motionerna 1: 434 och
II: 545 samt I: 598 och II: 765 begärs, att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall
hemställa om utredning av och förslag till hur glesbygdsbefolkningens förhållanden
skall kunna förbättras. En rad åtgärder i detta syfte, av bl. a. trafikpolitisk,
kulturell och social natur, skisseras i motionerna. Likartade synpunkter
framförs vidare i motionerna 1:593 och 11:760, vari hävdas att
de berörda spörsmålen har så stor politisk betydelse att en parlamentarisk
utredning bör tillsättas för att pröva de olika uppslag som framkommit. En
mera begränsad fråga inom de här nämnda motionernas ämnessfär tas upp
i motionerna I: 609 och II: 754, vari begärs utredning om åtgärder som kan
främja upprätthållande av en effektiv varudistribution på landsbygden.

Det frågekomplex som berörs i de här redovisade motionerna är — som
framgår av den redogörelse som utskottet har lämnat tidigare i detta utlåtande
— i hög grad föremål för olika samhälleliga organs uppmärksamhet.
Redan sommaren 1965 utfärdades — i anslutning till vad bankoutskottet
uttalat i ämnet 1964 — direktiv till planeringsråden i länen att de borde
närmare överväga glesbygdsbefolkningens speciella situation och framlägga
härav föranledda förslag. En regional utredningsverksamhet av delvis mycket
ambitiös art har sedan dess kommit till stånd. Särskild betydelse i detta
sammanhang har den omfattande utredningsverksamhet rörande glesbygdsfrågorna
som igångsatts på uppdrag av lokaliseringsberedningen och som
bl. a. innefattar ett större forskningsprojekt med främst kulturgeografisk
och sociologisk inriktning. En speciell arbetsgrupp för frågor rörande service
till glesbygdsbefolkningen bar tillsatts inom Kungl. Maj :ts kansli. Denna
grupp, som spänner över de olika sektorer av administrationen som främst
berörs av frågorna, avser att på det ena området efter det andra pröva möjligheterna
att förbättra den service som erbjuds glesbygdsbefolkningen och
att över huvud taget söka bidra till lösandet av de problem som befolkningsomflyttningen
förorsakar.

Av motionerna — utom den som speciellt gäller varudistributionen —
framgår att motionärerna är medvetna om den utredningsverksamhet som
sålunda pågår. De synes emellertid konsekvent nedvärdera dess betydelse,
vilket bl. a. tar sig uttryck i att de gör gällande att riksdagen nu måste rikta
en särskild hemställan till Kungl. Maj :t för att en tillfredsställande utredning
skall ske och därav föranledda förslag läggas fram. Utskottet kan inte
finna annat än att önskemålet om utredning av glesbygdsbefolkningens problem
redan är tillgodosett. Speciellt vill utskottet understryka att redovisningen
av de uppslag som kommer fram genom utredningen är avsedd att
ske successivt och att de åtgärder som kan bli aktuella alltså i vissa fall
kommer att kunna genomföras snabbt. Såsom framgår av den förut lämnade
redogörelsen har ett initiativ för att förbättra servicen till de gamla i

26

Bankoutskoitets utlåtande nr 30 år 1967

glesbygderna redan föranlett beslut av Kungl. Maj :t. Att vid prövningen av
arbetsgruppens förslag i första hand skall beaktas huruvida kostnaderna
kan täckas med medel som anvisats under ordinarie anslag för verksamheten
i fråga finner utskottet ytterligare ägnat att underlätta snabba lösningar;
något vittnesbörd om brist på generositet gentemot glesbygdsbefolkningen
— såsom antydes i motionerna 1:434 och II: 545 — torde ingalunda
vara att utläsa ur denna naturliga princip för finansieringen av nya
samhälleliga insatser.

Vad särskilt beträffar hemställan i motionerna I: 593 och II: 760 vill utskottet
uttala, att tillsättandet av en parlamentarisk utredning på det område
det här gäller skulle kunna fördröja snarare än påskynda sådana åtgärder
som motionärerna säger sig vilja få till stånd. Det politiska inflytandet över
utformningen av detta slags åtgärder — vilka kan beräknas i regel vara
politiskt föga kontroversiella — torde till fyllest kunna göra sig gällande när
förslag som framkommer från den nämnda glesbygdsgruppen eller på annat
sätt i förekommande fall blir föremål för riksdagsbehandling.

Även frågan om varudistributionen på landsbygden hör — som allmänna
beredningsutskottet nyligen påpekat i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 15 — till området för den utredning av glesbygdsfrågor som här åberopats.
Att glesbygdernas kommunikationsproblem är föremål för ingående uppmärksamhet
från den nyssnämnda arbetsgruppens sida har understrukits
i statsutskottets utlåtande nr 9 (s. 16), vari riksdagen föreslagits att -—
såsom också sedermera skett — lämna utan åtgärd motioner om hemställan
till Kungl. Maj :t beträffande utredning i detta ämne. Bankoutskottet avstyrker
för sin del vad som yrkats i samtliga de fyra nu föreliggande motionsparen
om glesbygdernas problem.

De återstående motioner som behandlas i detta utlåtande innehåller önskemål
om relativt vittsyftande utredningar av mera allmänt samhällsekonomisk
natur. I motionerna I: 166 och II: 209 pekas på den stora befolkningsrörelse
från Norrland som äger rum och hävdas att lokalisering till en avfolkningsregion
kan vara fördelaktig från samhällsekonomisk synpunkt därför
att den möjliggör utnyttjande av de stora samhällsinvesteringar som
redan gjorts i sådan regioner. Motionärerna vill att riksdagen skall begära
en skyndsam utredning av de frågor som sammanhänger med den nu pågående
befolkningsomflyttningen i landet. I motionerna I: 602 och II: 770 påyrkas
en allsidig utredning av samspelet mellan en aktiverad regional planering
och den samhällsekonomiska målsättningen i syfte att anvisa vägar
för en differentierad ekonomisk politik. Motionärerna avser i första hand
åtgärder anpassade till regionala skillnader i utvecklingshänseende.

Den i motionerna I: 166 och II: 209 framförda synpunkten att ej endast
företagsekonomiska utan även samhällsekonomiska överväganden bör bli
avgörande för näringslivets utbyggnad i olika delar av landet är, såvitt ut -

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

27

skottet kan bedöma, en av grundtankarna bakom den lokaliseringspolitiska
försöksverksamhet som nu bedrivs. Chefen för inrikesdepartementet har
nyligen i ett interpellationssvar, till vilket ovan (s. 19) hänvisats, understrukit
detta genom följande uttalande: »Vad lokaliseringsorganen har att
pröva är om lokaliseringen är så angelägen från samhällelig synpunkt att
statligt stöd bör utgå för att göra lokaliseringen möjlig. Lokaliseringsorganen
har därvid att beakta inte bara de företagsekonomiska förutsättningarna
utan också de sociala skälen samt de samhällskostnader som kan väntas
uppkomma vid det ena eller det andra lokaliseringsalternativet. Det är naturligt
att man vid dessa avvägningar kan komma till olika resultat beroende
bl. a. på om det gäller nylokalisering eller utvidgning av ett på orten redan
etablerat företag. Bedömningen kan också påverkas av de nya investeringarnas
storlek i förhållande till de på orten redan nedlagda kostnaderna i enskilda
och samhälleliga investeringar.» Huvudparten av de lokaliseringspolitiska
stödåtgärderna har, helt i linje med de ursprungliga intentionerna,
satts in i Norrland. När i ett begränsat antal fall lokaliseringsstöd medgivits
för anläggningar utanför norra stödområdet — något som motionärerna
tycks kritisera, då de anför att Norrlands del av lokaliseringsstödet
blivit mera blygsam — har syftet därmed varit detsamma som allmänt gäller,
nämligen att bidra till att lösa omställningsproblem som eljest skulle
ha givit upphov till en mera omfattande utflyttning till andra regioner. Såsom
chefen för inrikesdepartementet påpekat i årets statsverksproposition
(bil. 13, s. 91) gäller att stödets storlek i varje särskilt fall bör bestämmas
med hänsyn till de skillnader som uppenbarligen föreligger mellan olika
regioner i fråga om behovet av stöd för att få industriell utbyggnad till stånd.

Enligt utskottets uppfattning är det i motionerna I: 166 och II: 209 resta
kravet på utredning inte påkallat, i den mån motionärerna avser att på denna
väg söka driva fram ett nytt synsätt inom lokaliseringspolitiken; de av
dem anförda tankegångarna synes redan vara beaktade. I den mån de åter
närmast syftar till att få till stånd en värdering av lokaliseringspolitikens
resultat som grundval för vidare insatser, torde även härvidlag deras önskemål
uppfyllas utan särskild hemställan från riksdagens sida. En fortlöpande
bedömning och redovisning av de uppnådda resultaten är ett självklart inslag
i den pågående försöksverksamheten. Vissa uppgifter har redan publicerats,
och en fortsatt bevakning av hithörande frågor kommer med säkerhet
att ske inte minst genom lokaliseringsberedningens försorg. Utskottet
anser sig alltså böra avstyrka motionsyrkandet.

Motionerna I: 602 och II: 770 ansluter sig nära till ett par motioner vid
förra årets riksdag. I sitt yttrande över dessa (uti. 1966: 25) anförde bankoutskottet,
att skillnaden i ekonomisk aktivitet mellan olika områden, branscher
och företag är ett uttryck för pågående strukturförändringar som i
sin tur utgör ett ytterst väsentligt led i den ekonomiska tillväxten. Om den

28

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

ekonomiska politiken utformades så att strukturförändringarna motverka-*
des, skulle detta med nödvändighet medföra att den ekonomiska tillväxten
bromsades. Utskottet ansåg sig följaktligen inte kunna tillstyrka eu utredning
som skulle syfta till en omläggning av den ekonomiska politiken i av
motionärerna föreslagen riktning. Utskottet har inte av de nu föreliggande
motionerna, vilka inte synes innehålla några väsentliga nya argument, föranletts
att ändra sin förra året intagna ståndpunkt.

Åberopande vad ovan anförts hemställer utskottet,

A. att motionerna 1:595 och 11:547, angående statliga
kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt syfte, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 208 och
11:266 samt II: 773 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet ovan anfört om viss översyn av reglerna
rörande lokaliseringsstöd samt statligt kreditstöd till
hemslöjd, hantverk och småindustri;

C. att följande motioner om lokaliseringsstöd till vissa
delar av östra Götaland, nämligen

a) I: 207 och II: 259,

b) 1:341,

c) II: 551,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:608 och 11:753, om ökade statliga
stödåtgärder i Norrlands inland, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1: 429 och II: 549, om åtgärder för att
trygga sysselsättningen i Ådalen, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

F. att följande motioner, nämligen

a) I: 434 och II: 545,

b) I: 598 och II: 765,

c) 1:593 och 11:760, samtliga angående glesbygdernas
problem, och

d) I: 609 och II: 754, om upprätthållande av en effektiv
varudistribution på landsbygden,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna 1:166 och 11:209, om utredning angående
befolkningsomflyttningen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

29

H. att motionerna I: 602 och II: 770, angående den regionala
planeringen och den samhällsekonomiska målsättningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 maj 1967

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s),
Åkerlund (h), Hilding (fp), Enarsson (h), Rönnberg (s)* och Mattsson

(ep);

från andra kammaren: herr Regnéll (h), fru Renström-Ingenäs (s),
herrar Berglund (fp), Börjesson i Glömminge (ep), Bengtsson i Landskrona
(s), Larsson i Umeå (fp), Haglund (s) och Fridolfsson i Rödeby (s).

* Ej närvarande vid behandlingen av motionerna 1:208 och 11: 266 samt 11:773, ej
heller vid utlåtandets justering.

Reservationer

1. vid utskottets hemställan under A.

av herrar Hilding itp), Mattsson (ep), Berglund (fp), Börjesson i Glömminge
(ep) och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett

dels att det stycke på s. 21 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Det förslag som» och slutar med orden »hittills använda stödformerna»
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

»Även om lokaliseringsstödet liksom hittills i första hand bör utgå i form
av statliga lån och bidrag, finner utskottet det motiverat att dessa stödformer
kompletteras med ett kreditgarantisystem. Det synes oss lämpligt att
den låneförstärkning som nu måste anses omedelbart nödvändig ges i form
av statliga kreditgarantier. Ett samspel mellan kreditgarantier och direkta
statslån har även i övrigt betydande förtjänster bl. a. därigenom att lånen
mot kreditgarantierna ges genom normala bankmässiga kanaler. Utskottet
tillstyx-ker därför förslagen i de likalydande motionerna 1:595 och 11:547
om införande av ett statligt garantisystem.»;
dels att utskottet under A. bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna I: 595 och II: 547
måtte besluta att statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte må medges för budgetåret 1967/68 intill ett
belopp av 100 000 000 kronor»;

30

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

2. vid utskottets hemställan under C.

av herrar Hilding (fp), Mattsson (ep), Berglund (fp), Börjesson i Glömminge
(ep) och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 22 med orden
»Avgörande för indelningen» och slutar på s. 23 med orden »avstyrks alltså»
bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:

»Den regionala avgränsning av det lokaliseringspolitiska stödet som för
närvarande gäller innebär att vissa delar av landet, som måste anses vara i
behov av mera långtgående lokaliseringsinsatser, har ställts utanför möjligheten
till reguljärt stöd. Företag inom dessa områden kan endast i särskilda
fall erhålla lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån. I den mån så
skett tycks stödet nästan undantagslöst ha fått formen av enbart lån. Den
avgränsning som här angivits har främst gått ut över de områden i östra
Götaland som under en följd av år haft betydande sysselsättningssvårigheter
och av vilka somliga kännetecknas av en fortgående befolkningsminskning.
Det är enligt utskottets mening nödvändigt att det statliga lokaliseringsstödet
får inriktas även på de sysselsättningssvaga områdena i östra
Götaland enligt samma grunder som fastställts att gälla för det norra stödområdet.
Utskottet ansluter sig till vad därvidlag yrkats i motionerna I: 207
och 11:259 samt 11:551. För att stödåtgärder utan dröjsmål skall kunna
komma till stånd även i östra Götaland torde riksdagen böra bemyndiga
Kungl. Maj :t att fastställa gränserna för det nya stödområdet. Det får förutsättas,
att lokaliseringsorganens synpunkter på gränsdragningen därvid
kommer att få stor betydelse.

I motionen I: 341 framställs det mera långtgående yrkandet att vissa län
skall direkt jämställas med norra stödområdet. En lösning av denna innebörd
anser sig utskottet inte böra tillstyrka.»;

dels att utskottet under C. bort hemställa,

»C. att riksdagen i anledning av motionerna I: 207 och
II: 259 samt II: 551 måtte

dels medge, att det statliga lokaliseringsstödet må inriktas
på de sysselsättningssvaga områdena i östra Götaland
enligt samma grunder som fastställts för norra stödområdet,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att efter hörande av lokaliseringsorganen
fastställa gränserna för ett stödområde i
östra Götaland; samt

att motionen I: 341 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;»

3. vid utskottets hemställan under D.

av herrar Hilding (fp), Mattsson (ep), Berglund (fp), Börjesson i Glömminge
(ep) och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett

Bankoulskottets utlåtande nr 30 år 1967

31

dels att det stycke på s. 24 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Även om utskottet» och slutar med orden »motionerna I: 608 och II: 753»
bort utbytas mot ett stycke av följ ande lydelse:

»De förhållanden som här redovisats utgör enligt utskottets mening ett
starkt motiv för att genomföra den skyndsamma översyn av lokaliseringspolitiken
som motionärerna hemställer om. Denna översyn bör syfta till
att finna vägar för att inom vissa områden tillämpa ett längre gående lokaliseringsstöd
än för närvarande. Till en del synes åtgärder av detta slag
vara möjliga redan inom ramen för nu gällande bestämmelser. Härutöver
torde emellertid erfordras särskilda insatser för att stimulera till etablering
av industriföretag inom de aktuella områdena. En komplettering av lokaliseringsstödet
i form av kostnadsfri konsulthjälp till de berörda företagen
skulle sannolikt också vara av stort värde. Utskottet tillstyrker sålunda
det yrkande som ställts i motionerna I: 608 och II: 753.»;

dels att utskottet under D. bort hemställa,

»D. att riksdagen med bifall till motionerna 1: 608 och
II: 753 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en skyndsam
översyn av lokaliseringspolitiken i syfte att avsevärt
höja effekten av de statliga stödåtgärderna i Norrlands inland
i enlighet med vad utskottet ovan anfört;»

4. vid utskottets hemställan under F.

av herrar Åkerlund (h), Hilding (fp), Enarsson (h), Mattsson (ep),
Regnéll (h), Berglund (fp), Börjesson i Glömminge (ep) och Larsson i
Umeå (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 25 med orden
»Det frågekomplex som» och slutar på s. 26 med orden »om glesbygdernas
problem» bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:

»Såsom meddelats i statsverkspropositionen har vissa undersökningar
av här angivet slag påbörjats. Detta förhållande påpekas också i flertalet
av de nu aktuella motionerna. Formuleringarna i statsverkspropositionen
tyder emellertid inte på att några reella förbättringar kan förväntas komma
till stånd inom den närmaste tiden. Utskottet vill särskilt hänvisa till uttalandet
om att vid prövningen av framkommande förslag i första hand
skall beaktas huruvida kostnaderna kan täckas med medel som anvisats
under ordinarie anslag för verksamheten i fråga. Avsevärt mera långtgående
insatser är enligt utskottets mening av nöden för att förverkliga
den del av lokaliseringspolitikens mål som angivits vara att det stigande
välståndet skall fördelas på ett rättvist sätt och människorna i olika delar
av landet erbjudas en tillfredsställande social och kulturell service.

I motionerna I: 434 och II: 545 samt I: 598 och II: 765 ges en lång rad
exempel på åtgärder till glesbygdsbefolkningens fromma. Särskilt vill utskottet
fästa uppmärksamheten på tanken att särskilt stöd skall utgå för

32

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1967

att göra det möjligt att i glesbygderna och där belägna tätorter erbjuda
den kvarboende befolkningen en godtagbar samhällelig och kulturell service.
Att de lösningar som föreslås delvis skiljer sig från vad som gäller
för landet i övrigt utgör självfallet inget skäl att avvisa dem; de är avsedda
för områden där särpräglade förhållanden råder. Det bör för övrigt understrykas,
att sådana områden påträffas på åtskilliga håll även utanför övre
Norrlands inland.

Mot bakgrund av vad här sagts tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna
1:434 och 11:545 samt 1:598 och 11:765. Liknande tankegångar
återfinns i motionerna 1:593 och II: 760. Utskottet ställer sig positivt till
de sistnämnda motionernas allmänna syfte men anser sig inte böra tillstyrka
det där framförda yrkandet, eftersom detta går ut på tillsättandet av en
parlamentarisk utredning rörande glesbygdsproblemen. Utskottet befarar
att en sådan åtgärd skulle kunna fördröja de reformer som motionärerna
önskar få till stånd. Inte heller anser sig utskottet böra tillstyrka det i motionerna
I: 609 och II: 754 ställda yrkandet om en särskild utredning rörande
varudistributionen på landsbygden.»;

dels att utskottet under F. bort hemställa,

»F. att riksdagen i anledning av motionerna 1:434 och
II: 545 samt I: 598 och II: 765 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag angående åtgärder
i syfte att bereda befolkningen i landets glesbygder en
tillfredsställande service; samt

att motionerna 1:593 och 11:760 ävensom motionerna
1:609 och 11:754 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;».

ESSELTE AB. STHLM 67

714711