Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1967
1
Nr 26
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt valutareglering jämte motioner i ämnet.
I en den 24 februari 1967 dagtecknad proposition, nr 45, vilken hänvisats
till bankoutskottet, har Kungl. Maj :t under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag
dels begärt riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;
dels velat inhämta riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5
juni 1959 (nr 264).
Den tid för vilken förordnande om fortsatt valutareglering avses bli meddelat
och valutaförordningen äga fortsatt giltighet är den 1 juli 1967—den
30 juni 1968.
Förslaget till förordning har följande lydelse.
Förslag
till
Förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 jimi 1959 (nr 264)
Härigenom förordnas, att valutaförordningen den 5 juni 1959, som enligt
förordning den 29 april 1966 (nr 127) gäller till och med den 30 juni 1967,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1968.
Beträffande motiven för vad som föreslagits i propositionen hänvisas till
densamma.
Till utskottet har även hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 718 i första kammaren av herrar Gösta
Jacobsson m. fl. och nr 899 i andra kammaren av herrar Magnusson i Borås
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
1) som sin åsikt uttala, att tillräcklig motivering inte framförts för fortsatt
valutareglering av nuvarande omfattning,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 8 samt. Nr 26
2
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1967
2) hemställa att de fördelar för stabiliseringspolitiken och de nackdelar
för svenska företag som den nuvarande regleringen kan anses medföra
måtte snarast redovisas, samt
3) hemställa, att omedelbar liberalisering måtte genomföras för finansiell
upplåning i utlandet för svenska företag som ämnar investera upplånat
kapital i Sverige;
dels de likalydande motionerna nr .719 i första kammaren av herrar Skärman
och Tistad och nr 898 i andra kammaren av herr Berglund in. fl, vari
hemställts, att riksdagen vid sin behandling av propositionen nr 45 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder för en väsentlig uppmjukning
av de valutareglerande författningarna och deras tillämpning i syfte
att, efter särskild utredning, avveckla valutaregleringen.
Rörande de skäl som anförts till stöd för vad som yrkats i motionerna
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 899 och II: 898.
Motionerna
1 motionerna I: 718 och 11:899 hävdas att flertalet av de konjunkturella
skäl som tidigare anförts till stöd för valutaregleringens vidmakthållande
saknar giltighet i nuvarande ekonomiska läge. Även övriga motiveringar
därför ifrågasättes. Konjunkturläget anses snarast tala för eu kapitalimport.
Den fortgående internationaliseringen av svenska företags verksamhet säges
göra det naturligt att skapa möjligheter till en integrering av kreditmarknaderna
även vad avser svenska företags inhemska investeringar. Den
liberalisering av praxis som omnämnes i propositionen medger, antör motionärerna,
ingen realkapitalbildning i Sverige. En lättnad i restriktionerna
kring värdepappershandeln väntas ge ett förhållandevis blygsamt totalresultat,
varför rådande praxis därvidlag bör kunna omprövas tillika med
den svenska fondbörsens regler i fråga om utländska värdepapper. Enligt
motionärernas uppfattning skulle en vidgad liberalisering av kapitalrörelserna
inte ge ett så kraftigt utslag i betalningsbalansen som det vilket förorsakas
av de helt liberaliserade löpande betalningarna. Som ett alternativ
till en fullständig frigörelse av kapitalrörelserna nämnes möjligheten att i
förväg fastställa ett rimligt belopp för kapitalimport och därefter övervaka
denna kapitaltillförsel på samma sätt som övrig upplåning,
I motionerna I: 719 och II: 898 ifrågasättes lämpligheten av att vidmakthålla
en reglering som är vidsträckt i formen men tillämpas i rätt begränsad
omfattning. Prövningsförfarandet innebär, säger motionärerna, ofta ett
onödigt krångel, och osäkerheten om vilka kapitaltransaktioner som kommer
att tillåtas försvårar en långsiktig planering av finansieringsmöjlig
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1967
3
heterna. Det betecknas som naturligt att i en utveckling mot ökad internationell
handel mer än tidigare tillgodose näringslivets kreditbehov på den
internationella marknaden.
Utskottet
Den valutareglering som tillämpas är baserad på en fullmaktslag, valutalagen,
vilken ger Kungl. Maj :t möjlighet att utfärda vissa valutareglerande
bestämmelser. I fredstid får förordnande om valutareglering dock med visst
undantag meddelas endast efter det att riksdagen lämnat sitt medgivande.
Genom att giltighetstiden för ett sådant förordnande är begränsad till ett
år får riksdagen tillfälle att årligen ta ställning till frågan om valutaregleringens
fortbestånd. Även regleringsåtgärdernas närmare utformning, varom
stadgas i valutaförordningen, skall därvid underställas riksdagens prövning.
Grundförutsättningen för att valutareglering skall få påbjudas är att
så prövas erforderligt för uppnående av det mål som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet. Ett väsentligt drag i den tillämpade
regleringen är att en betydande frihet lämnats åt riksbanken att i praxis
liberalisera dess tillämpning. Mera omfattande liberaliseringsåtgärder vidtogs
senast år 1964. I valutastyrelsens berättelse för år 1966 (BoU:s mem.
1967 nr 1, s. 58) meddelas vissa uppgifter om bestämmelser som gällt och
praxis som följts i fråga om valutaregleringen under året.
I propositionen föreslås att förnyat förordnande om valutareglering skall
få meddelas för ett år från kommande halvårsskifte, då nuvarande förordnande
utlöper. Såsom skäl för hemställan härom åberopar chefen för finansdepartementet,
att valutaregleringen till den del som den nu främst är i
funktion, nämligen i fråga om värdepappershandel över gränserna, utgör
ett väsentligt ekonomisk—politiskt instrument i den uppsättning av sådana
medel som står samhället till buds för att uppnå de allmänt omfattade målen
för den ekonomiska politiken. Departementschefen erinrar om att de
betalningar som träffas av den nu tillämpade valutaregleringen i huvudsak
är sådana som sammanhänger med värdepappershandeln.
De föreliggande två motionsparen överensstämmer däri att i båda fallen
en ytterligare liberalisering av valutaregleringen påyrkas. I motionerna
I: 718 och II: 899 begäres att en sådan liberalisering skall vidtagas omedelbart
och avse att skapa möjlighet till finansiell upplåning utomlands för
svenska företag som ämnar investera upplånat kapital i Sverige. Att döma
av motiveringen ligger ungefär samma önskemål bakom det i motionerna
I: 719 och II: 898 framförda önskemålet om åtgärder för en väsentlig uppmjukning
av de valutareglerande författningarna och deras tillämpning. En
avveckling av valutaregleringen bör enligt dessa motioner eftersträvas; dess
-
4 Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1967
förinnan anses dock en särskild utredning vara erforderlig. I de förstnämnda
motionerna föreslås också att riksdagen av Kungl. Maj :t skall begära
en redovisning av den nuvarande valutaregleringens för- och nackdelar tiån
stabiliseringspolitisk synpunkt.
De kvarstående begränsningarna i valutarörelserna avser vissa typer av
kapitaltransaktioner, medan däremot i fråga om löpande betalningar en
fullständig liberalisering har genomförts. Det stöd som penningpolitiken
erhåller genom att kapitalinflödet från utlandet begränsas är enligt utskottets
uppfattning av väsentlig betydelse. I praxis åsyftas med regleringen i
första hand att undvika utlandsfinansiering av den inhemska produktionen.
En sådan strävan står i god överensstämmelse med den restriktiva
kreditpolitik som på senare tid tett sig nödvändig. När det gäller utrikesupplåning
för finansiering av investeringar i utlandet eller för att refinansiera
exportkredit brukar å andra sidan tillstånd ges. Likaså lämnas regelmässigt
tillstånd för utlandsägda företags upplåning hos moderbolagen.
Motionärernas synpunkter på behovet att främja en ökad internationalisering
av näringslivet synes alltså i praktiken vara väl tillgodosedda.
Utskottet vill ytterligare framhålla, att riksbanken enligt valutaförordningen
äger en allmän befogenhet att medge befrielse från eller lindring i
de skyldigheter som stadgas genom förordningen. Det nuvarande regelsystemet
kännetecknas sålunda av en betydande smidighet, och en förändring
av det utgör icke någon nödvändig förutsättning för en ytterligare liberalisering
av valutapolitiken.
Av vad här sagts framgår att utskottet har en annan och mera positiv
syn på valutaregleringens såväl utformning som praktiska funktion än den
som kommer till uttryck i motionerna. Utskottet tillstyrker att riksdagen
ger sitt samtycke till fortsatt valutareglering och är inte berett att förorda
vare sig en omedelbar uppmjukning av regleringen eller en utredning med
sikte på en framtida avveckling. Någon särskild redovisning av regleringens
för- och nackdelar utöver den som ges i samband med den fortlöpande
rapporteringen om den ekonomiska utvecklingen i stort anser utskottet icke
heller vara erforderlig.
Mot det vid propositionen fogade författningsförslaget har utskottet ingen
erinran.
Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,
att riksdagen måtte
A. 1) samtycka till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad som förordats i propositionen nr
45, och
2) vad beträffar det genom propositionen framlagda förslaget
till förordning i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening ge till känna vad utskottet ovan anfört;
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1967
5
B. besluta att motionerna 1:718 och 11:899 icke skall
föranleda någon riksdagens åtgärd;
C. besluta att motionerna 1:719 och 11:898 icke skall
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 april 1967
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Åke Larsson, Palm, Åkerlund,
Hilding, Lundin, Nils Theodor Larsson och Lundberg;
från andra kammaren: herr Regnéll, fru Renström-Ingenäs, herrar
Berglund, Franzén i Motala, Börjesson i Glömminge*, Larsson i Umeå,
Ekström i Iggesund och Fridolfsson i Rödeby.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
1. av herrar Åkerlund, Lundberg och Regnéll, vilka ansett
dels att det avsnitt på s. 4 i utskottets yttrande som börjar med orden
»De kvarstående begränsningarna» och slutar med orden »har utskottet
ingen erinran» bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
»Utskottet kan helt ansluta sig till den i motionerna I: 718 och II: 899
framförda åsikten, att tillräcklig motivering inte framförts för en fortsatt
valutareglering av nuvarande omfattning. Den liberalisering av regleringens
tillämpning som skett inte minst på grundval av internationella överenskommelser
har medfört att största delen av betalningsströmmarna över
gränserna har fritagits från inskränkningar. Restriktiviteten är koncentrerad
till den internationella värdepappershandeln och till upplåning och
utlåning av kapital i utlandet. De ogynnsamma verkningarna härav drabbar
särskilt svenska företag med internationell inriktning, vilka till skillnad
från sina utländska konkurrenter saknar möjlighet att fritt anskaffa
kapital på utländska marknader. Ett upphävande av restriktionerna på
dessa områden skulle totalt sett inte medföra några omvälvande konsekvenser
men skulle däremot få stor betydelse för den kategori av företag
som här berörts och för hela det svenska näringslivets möjlighet till utveckling
i takt med den snabbt pågående internationaliseringen av det utländska
näringslivet.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1967
De stabiliseringspolitiska verkningar som förespråkarna för valutaregleringen
vill uppnå med denna kan enligt utskottets uppfattning åstadkommas
med andra, lämpligare medel. I dagens läge kan, såsom framhålles i
motionerna 1:718 och 11:899, den konjunkturdämpande effekten av valutaregleringen
inte vara särskilt eftersträvansvärd. Regleringens bibehållande
synes alltså snarast försvåra en smidig konjunkturpolitik. I en väsentligt
ändrad ekonomisk-politislc situation kvarstår efter dess upphävande
alltid möjligheten att tillgripa gällande fullmaktslagstiftning. Med hänsyn
till vad här sagts vill utskottet föreslå, att riksdagen avslår Kungl.
Maj :ts begäran om samtycke till fortsatt valutareglering. Med detta ställningstagande
bortfaller förutsättningarna för det av Kungl. Maj :t begärda
yttrandet över det i propositionen framlagda författningsförslaget; Kungl.
Maj :ts förslag i denna del bör alltså icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Likaså bortfaller förutsättningarna för de åtgärder som utöver en
omedelbar liberalisering av valutaregleringen föreslagits i motionerna I: 718
och II: 899 samt I: 719 och II: 898.»
dels att utskottet under A. och B. bort hemställa,
»att riksdagen måtte
A. 1) avslå propositionen nr 45 i vad den avser begäran
om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering,
och
2) besluta att propositionen i vad den avser inhämtande
av yttrande över vid densamma fogat förslag till förordning
icke skall föranleda någon riksdagens åtgärd;
B. besluta att motionerna I: 718 och 11:899 skall anses
besvarade med vad utskottet ovan anfört».
2. av herrar Hilding, Berglund och Larsson i Umeå, vilka ansett
dels att det avsnitt på s. 4 i utskottets yttrande som börjar med orden
»De kvarstående begränsningarna» och slutar med orden »icke heller vara
erforderlig» bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
»Utskottet kan för sin del ansluta sig till de synpunkter och förslag som
framföres i motionerna I: 719 och II: 898. De inskränkningar i valutarörelserna
som numera upprätthålls torde fylla en högst begränsad funktion och
ha ringa ekonomisk-politisk effekt. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten
att ytterligare underlätta internationella ekonomiska förbindelser bör
en avveckling av regleringen eftersträvas.
Ett fullständigt slopande av valutaregleringen torde böra föregås av en
utredning som belyser de problem som en sådan åtgärd skulle kunna föranleda.
Utskottet vill emellertid understryka att även inom ramen för en bibehållen
valutareglering en fortsatt liberalisering ter sig betydelsefull. Att
författningarna medger en strängare valutareglering än som förekommer i
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1967
7
praktiken är nämligen för företagen förenat med avsevärda nackdelar, bl. a.
så till vida att osäkerheten om vilka kapitaltransaktioner över gränserna
som kommer att tillåtas uppenbart försvårar en långsiktig planering av
finansieringsmöjligheterna. Oavsett den här förordade utredningen bör
alltså en väsentlig uppmjukning och förenkling av valutaregleringen utan
dröjsmål kunna genomföras.»
dels att utskottet under C. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 719 och II: 898
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder
för en väsentlig uppmjukning av de valutaregi er ande åtgärderna
och deras tillämpning i syfte att, efter särskild
utredning, avveckla valutaregleringen».
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670029