Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

1

Nr 1

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande i
anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
jämte i ämnet väckta motioner.

I eu den 3 januari 1967 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 10, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen föreslås att den som under tiden den 1 mars 1967—den
30 september 1968 sätter i gång vissa byggnadsarbeten skall betala en investeringsavgift
motsvarande 25 % av byggnadskostnaden.

Författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För byggnadsarbete, som igångsättes under tiden den 1 mars 1967— den
30 september 1968, skall investeringsavgift erläggas till staten, om arbetet
avser

bensinstation, reparationsverkstad för motorfordon, parkeringshus eller
sådan parkeringsanläggning som ej inrättas i anslutning till ny bostadsbebyggelse; hus

som helt eller till huvudsaklig del inrymmer butiks-, kontors- eller
banklokaler;

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. 2 avd. Nr 1

2 Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

kommunal förvaltningsbyggnad;

byggnad som helt eller till huvudsaklig del inrymmer kyrkliga eller andra
samlingslokaler eller nöjeslokaler;

sporthall eller annan idrottsanläggning;

bostadshus som är avsett uteslutande för fritidsändamål, när arbetet ingår
i ett byggnadsföretag som omfattar mer än ett sådant hus eller när
huset genom arbetet erhåller en bostadsyta överstigande 80 kvadratmeter.

Investeringsavgift erlägges icke för arbete, som avser installation av elektriska
ledningar eller andra elektriska anordningar, eller för måleriarbete
eller arbete, som avser mindre komplettering (s. k. lapparbete) av befintlig
värme-, vatten-, avlopps- eller ventilationsanläggning, när arbetet icke
har samband med annat byggnadsarbete. Avgift erlägges ej heller för reparations-
eller underhållsarbete, om sammanlagt högst tre personer sysselsättes
för arbetet.

2 §•

Investeringsavgiften erlägges av den för vars räkning arbetet utföres
(byggherren).

Om för visst byggnadsarbete finnes flera byggherrar, svarar de solidariskt
för investeringsavgiften. Har byggnad eller annan anläggning som
avses med avgiftsbelagt arbete bytt ägare innan arbetet slutförts, är även
den nye ägaren att anse som byggherre.

Staten erlägger icke investeringsavgift.

3 §.

Investeringsavgiften utgår med 25 procent av byggnadskostnaden för arbete
enligt I § första stycket. Avgiften avrundas nedåt till helt hundratal
kronor och erlägges till länsstyrelsen.

Preliminär avgift utgår med 25 procent av den beräknade byggnadskostnaden.
Slutlig avgift fastställes sedan arbetet slutförts.

4 §•

Den som avser att igångsätta avgiftsbelagt byggnadsarbete skall innan
arbetet igångsättes lämna skriftlig deklaration med uppgift om den beräknade
byggnadskostnaden till länsstyrelsen i det län där byggnadsplatsen är
belägen. Länsstyrelsen fastställer preliminär avgift och förelägger byggherren
att inbetala denna omgående eller, om arbetet icke igångsatts, senast
när det igångsättes.

Om byggherren begär det, meddelar länsstyrelsen särskilt beslut huruvida
visst byggnadsarbete är avgiftsbelagt eller icke.

5 §•

Sedan avgiftsbelagt byggnadsarbete slutförts, skall byggherren omgående
lämna länsstyrelsen deklaration med uppgift om den verkliga byggnadskostnaden.
Länsstyrelsen fastställer den slutliga avgiften. Om den slutliga
avgiften överstiger den preliminära, förelägger länsstyrelsen byggherren
att omgående inbetala det överskjutande beloppet, överstiger den preliminära
avgiften den slutliga, förordnar länsstyrelsen om återbetalning eller
avkortning av överskjutande belopp.

Slutlig avgift fastställes senast inom två år efter utgången av det år då
arbetet slutfördes. Fastställes icke slutlig avgift, anses den preliminära avgiften
som slutlig.

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 3

nr 1 år 1967

6 §.

Om länsstyrelsen får kännedom om att avgiftsbelagt byggnadsarbete
igångsatts utan att deklaration lämnats, infordrar länsstyrelsen deklaration
med uppgift om den beräknade byggnadskostnaden, fastställer preliminär
eller, om arbetet slutförts, slutlig avgift och förelägger byggherren att omgående
inbetala avgiften. Om byggherren begär det, meddelar länsstyrelsen
särskilt beslut att arbetet är avgiftsbelagt.

7 §•

Byggnadsarbete anses igångsatt när det påbörjats på byggnadsplatsen.
Det anses slutfört när anläggningen i huvudsak tagits i bruk för sitt ändamål.
Har arbetet utlämnats på entreprenad, anses det slutfört senast när
den slutliga ekonomiska uppgörelsen skett, dock ej senare än ett år efter
det år då slutbesiktning sker.

Om byggnadsarbete nedlägges eller avbrytes för att återupptagas först
senare än ett år därefter, anses arbetet slutfört när det nedlades eller avbröts.
Återupptages arbetet sedan mer än ett år förflutit, anses nytt arbete
vara igångsatt.

8 §•

Byggherre är skyldig lämna länsstyrelsen alla de uppgifter som behöves
för tillämpningen av denna förordning. Lämnas icke tillräckliga uppgifter
om byggnadskostnaden, uppskattar länsstyrelsen denna till skäligt belopp.

9 §•

I byggnadskostnaden för arbete, som byggherren utför i egen regi, inräknas
även skälig andel av s. k. indirekt byggnadskostnad t. ex. administrationskostnad.
Hänsyn tages dock icke till ränta på eget kapital. Har
byggherren för arbetet använt virke från egen fastighet eller tillgång som
varit avsedd för omsättning eller förbrukning i annan rörelse än byggnadsrörelse,
inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde i byggnadskostnaden.
Investeringsavgift inräknas icke i byggnadskostnaden.

10 §.

Bestämmelserna i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) om
indrivning av skatt äger motsvarande tillämpning vid indrivning av investeringsavgift.

11 §•

För fastställande av investeringsavgift får granskning ske av byggherres
bokföring enligt vad förste taxeringsintendenten bestämmer. Taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623) äger därvid motsvarande tilllämpning.

12 §.

Har någon i samband med avgiftsbelagt byggnadsarbete vidtagit åtgärd
som kan antagas ha tillkommit i syfte att undgå eller erhålla lindring i
investeringsavgiften, fastställes sådan avgift som om åtgärden icke vidtagits.

13 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgjft i deklaration
enligt denna förordning eller handling som hör till sådan deklaration, gäller
bestämmelserna i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313).

4 Sammansatta beuillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

Förekommer anledning att antaga att oriktig uppgift i deklaration eller
handling som avses i första stycket kan medföra ansvar enligt skattestrafflagen,
skall länsstyrelsen anmäla det till åklagare.

14 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om skyldighet att sörja för att
underlag finnes för deklarations- och uppgiftsskyldighetens fullgörande
och för kontroll därav samt om ansvar för den som åsidosätter denna skyldighet
eller som icke avger självdeklaration eller avger bristfällig sådan äger
motsvarande tillämpning i fråga om investeringsavgift. Allmänt åtal får
väckas endast efter anmälan av länsstyrelsen.

15 §.

Mot länsstyrelsens beslut enligt 4—6 §§ föres talan genom besvär hos
kammarrätten. Besvär skall vara inkomna till kammarrätten inom två månader
från det klaganden fick del av beslutet. Mot kammarrättens utslag
får talan icke föras.

Har talan förts mot länsstyrelsens beslut, får länsstyrelsen medge anstånd
med inbetalning av investeringsavgift helt eller delvis.

16 §.

Om läget på arbetsmarknaden påkallar det eller andra synnerliga skäl
föreligger, kan Konungen medge befrielse från investeringsavgift helt eller
delvis.

17 §.

Vid inkomsttaxeringen får avdrag icke ske för investeringsavgift. Sådan
avgift får ej heller inräknas i anskaffningskostnaden vid beräkning av avdrag
för värdeminskning på anläggningen i fråga.

18 §.

Den som hos länsstyrelsen eller annan myndighet tagit del av uppgift
som lämnats på grund av bestämmelse i denna förordning får ej obehörigen
yppa dess innehåll. Bryter någon häremot, dörnes till böter eller
fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast efter angivelse av
målsägande.

19 §.

De särskilda kostnader som föranledes av fastställandet av investeringsavgift
bestrides av statsmedel.

20 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Byggnadsarbete, som igångsatts under tiden den 12 januari—den 28

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 5

nr 1 år 1967

februari 1967 utan att erforderligt igångsättningstillstånd meddelats enligt
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
anses vid tillämpning av denna förordning igångsatt den 1 mars
1967.

Till behandling i detta sammanhang har utskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:20 av herr Svenungsson och 11:23 av
herr Fridolfsson i Stockholm och Werner, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå proposition nr 10 i vad avser investeringsavgift vid byggnation
av samlingslokaler för religiös verksamhet;

2) de likalydande motionerna I: 97 av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt
II: 135 av fru Sundberg och herr Turesson, vari hemställts, att i förordningen
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten bestämmelse införes
om undantag från investeringsavgiften för sådana arbeten på bensinstation,
som företages med anledning av högertrafikomläggningen och som
av högertrafikkommissionen godkänts för utförande;

3) de likalydande motionerna I: 150 av herr Torsten Hansson m. fl. och
II: 190 av fru Hörnlund m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
det vid Ivungl. Maj :ts proposition nr 10 fogade förslaget till förordning om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten med de ändringarna, att 1 och
2 §§ erhåller följande lydelse:

1 §•

För byggnadsarbete--- •—• eller banklokaler;

byggnad som---för arbetet.

2 §•

Investeringsavgiften erlägges---som byggherre.

Staten och kommunerna erlägger icke investeringsavgift.;

4) de likalydande motionerna I: 223 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 285 av herr Persson i Heden, vari hemställts, att riksdagen måtte dels
avslå proposition nr 10, dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utfärdande
av bestämmelser om erforderlig särskild granskning av tillståndsgivningen
beträffande i propositionen avsedda byggföretag med beaktande
av i motionerna anförda synpunkter;

5) de likalydande motionerna I: 313 av herr Eric Carlsson och II: 409 av
herr Johansson i Skärstad m. fl., vari hemställts, att riksdagen, därest proposition
nr 10 skulle av riksdagen i princip antagas, måtte besluta undantaga
kyrkliga byggnader från skyldighet att erlägga investeringsavgift och
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext; 6)

de likalydande motionerna I: 318 av herr Nils-Eric Gustafsson och II:

lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. 2 avd. Nr 1

6 Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

418 av herr Nilsson i Tvärålund in. fl., vari hemställts, att riksdagen, därest
beslut skulle fattas om införande av den i propositionen nr 10 föreslagna
investeringsavgiften, måtte besluta att från skyldighet till investeringsavgift
undantaga byggnad, som uppföres med statligt lokaliseringsstöd samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig utformning
av investeringsavgiftsförordningen;

7) de likalydande motionerna I: 320 av herr Torsten Hansson och II: 413
av herr Josefsson i Halmstad m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att för »bostadshus, som är avsett för fritidsändamål, när arbetet ingår
i ett byggnadsföretag som omfattar mera än ett sådant hus eller när
huset genom arbetet erhåller en bostadsyta överstigande 60 in3», investeringsavgift
skall erläggas;

8) de likalydande motionerna I: 325 av herrar Thor sten Larsson och
Mattsson samt 11:412 av herr Josef son i Arrie m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 10 måtte, därest den skulle
godta förslaget om införande av investeringsavgift, besluta att kyrkliga
samlingslokaler skall vara undantagna från skyldighet till investeringsavgift
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
författningstext;

9) de likalydande motionerna I: 327 av herr Lundberg in. fl. och 11: 728
av herr Nordgren m. fl., vari hemställts, att riksdagen, därest propositionen
nr 10 i princip godtages, måtte besluta, att dispensbestämmelserna enligt
16 § skall så utformnas, att inom nytillkomna bostadsområden fristående
affärshus skall kunna uppföras utan att drabbas av investeringsavgift, och
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig ändring
av författningstexten;

10) de likalydande motionerna I: 332 av herr Fritz Persson och II: 398
av herr Bergman, vari hemställts, att riksdagen måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten med den ändring som anges i motionerna;

11) de likalydande motionerna I: 419 av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 533 av herrar Hedlund och Ohlin, vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 10 angående investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten;

12) de likalydande motionerna 1:425 av herr Harald Pettersson och II:
531 av herr Börjesson i Glömminge m. fl., vari hemställts, att riksdagen,
därest den i princip skulle bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 10, måtte
besluta om undantag från investeringsavgift för mindre tillbyggnad av samlingslokaler
i samband med reparation av köksavdelning eller installation
av sanitära anordningar såsom toaletter;

13) de likalydande motionerna I: 426 av herr Schött in. fl. och II: 542 av
herr Tobé m. fl., vari hemställts, att riksdagen, därest Kungl. Maj :ts propo -

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 7

nr i år 1967

sition nr 10 icke i dess helhet avslås, måtte besluta, att sporthallar eller andra
idrottsanläggningar blir fria från föreslagen investeringsavgift;

14) de likalydande motionerna I: 428 av herr Werner och II: 710 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts, att den föreslagna investeringsavgiften
göres differentierad i enlighet med vad som i motionerna förordats;

15) de likalydande motionerna I: 557 av herr Eric Carlsson m. fl. samt II:
530 av herrar Boo och Eliasson i Sundborn, vari hemställts, att riksdagen,
därest proposition nr 10 skulle i princip bifallas, måtte besluta, att investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten icke skall utgå beträffande fritidsanläggningar
och fritidsbyar inom norra stödområdet samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext;

16) de likalydande motionerna I: 562 av herr Holmberg m. fl. och II: 702
av herr Bohman m. fl., vari hemställts, att riksdagen med avslag på proposition
nr 10 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj :t
för de organ som har att bevilja igångsättningstillstånd måtte utfärda skärpta
direktiv i enlighet med de i motionerna angivna riktlinjerna;

17) de likalydande motionerna I: 568 av herr Lundström och II: 745 av
herr Öhvall, vari hemställts, att riksdagen, därest proposition nr 10 i princip
godtages, måtte besluta, att dispensbestämmelserna enligt 16 § skall så
utformas, att inom nytillkomna bostadsområden fristående affärshus skall
kunna uppföras utan att drabbas av investeringsavgift, och att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig ändring i författningstexten; 18)

de likalydande motionerna 1:569 av herrar Mattsson och Enarsson
samt II: 721 av herr Lothigius, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att från föreslagen investeringsavgift undantaga sådana mindre butiksprojekt
som i motionerna redovisas;

19) de likalydande motionerna I: 577 av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 704 av herr Börjesson i Falköping m. fl., vari hemställts, att riksdagen,
därest den i princip skulle bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr 10 angående
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, måtte besluta att ifrågavarande
avgift icke skall uttagas då eljest avgiftspliktigt byggnadsarbete utföres
på grund av omständighet utanför byggherrens kontroll;

20) de likalydande motionerna I: 582 av herr Stefanson m. fl. och II: 729
av herr Nordgren in. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 10 måtte besluta sådana ändringar i 1, 12, 16 och 17 §§
förslaget till förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
som i motionerna föreslagits samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext;

21) de likalydande motionerna I: 645 av herr Werner och II: 808 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts, att lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete förlänges till den 31 december
1968;

8 Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

22) motionen I: 228 av licrr Wallmark, vari hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta att bil- eller maskinreparationsanläggning
speciellt inrättad för underhållsarbeten på tyngre lastfordon, maskiner och
traktorer hänförs till sådana byggnadsarbeten för vilka igångsättningstillstånd
eller investeringsavgift icke skall krävas; och

b) att riksdagen alternativt uttalar att sådana verkstäder medges dispens
från den föreslagna investeringsavgiften efter framställning till finansdepartementet
;

23) motionen 1:580 av lierr Stefanson, vari hemställts, att riksdagen —
för den händelse det i propositionen nr 10 framlagda förslaget till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten skulle av riksdagen
bifallas — måtte uttala att bestämmelsen i 16 § bör tillämpas så att avgiftsbefrielse
medges för sådant enligt förordningen avgiftsbelagt byggnadsarbete,
vars genomförande är en nödvändig förutsättning för att ett icke avgiftsbelagt
angeläget byggnadsarbete planenligt kommer till stånd;

24) motionen II: 82 av herr Berglund m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att från den i propositionen föreslagna investeringsavgiften
undantaga för kyrkliga eller frikyrkliga ändamål avsedda samlingslokaler;

25) motionen II: 133 av herr Källstad, vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå proposition nr 10 angående investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
;

26) motionen II: 202 av herrar Åberg och Svensson i Kungälv, vari hemställts,
att riksdagen — i den händelse Kungl. Maj:ts proposition nr 10 i
princip skulle vinna riksdagens godkännande — måtte besluta att byggnadsarbeten
avseende kyrkliga byggnader vilka föranletts av stadsplane- eller
andra åtgärder från kommun eller statlig myndighet skall undantas från avgiftsplikt
för investeringsavgift ävensom att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext;

27) motionen 11:538 av herr Lundberg, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts förslag om införande av en extra investeringsavgift
å 25 procent för vissa byggnadsarbeten och i stället besluta
att Kungl. Maj :t skall äga fullmakt vidtaga en sådan ytterligare skärpning
av byggnadsregleringen, som i princip kan innebära byggnadsstopp för icke
prioriterade objekt inom de i propositionen uppräknade byggnadsområdena,
i syfte att ernå en styrande effekt på investeringarna, ävensom att den slutliga
prövningen av undantag från förbud, när synnerliga skäl ur samhällets
synpunkt kan styrkas, måtte uppdragas åt regeringen, som i enskilda
fall skall äga att fatta slutliga beslut;

28) motionen II: 706 av herr Eriksson i Bäckmora, vari hemställts, att
riksdagen, därest den skulle i princip bifalla Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, måtte besluta om undantag från investeringsavgiften för kommunala
byggnadsarbeten och att kommunerna således ej skall erlägga investerings -

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr i år 1967

9

avgift samt att vederbörande utskott måtte ges i uppdrag att utarbeta erforderlig
författningstext; ävensom

29) motionen II: 725 av herrar Nilsson i Agnäs och Larsson i Norderön,
vari hemställts, att riksdagen — vid bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 10 — måtte befria Evangeliska fosterlandsstiftelsen från skyldighet
att erlägga investeringsavgift vid uppförandet av den projekterade kyrkobyggnaden
i Hammarby.

I anledning av propositionen har till utskottet ingivits skrivelser från
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna biblioteksförening,
Svenska byggnadsindustriförbundet och Malmö stads fastighetsnämnd.

Av motionerna har de under punkten 21 upptagna hänvisats till tredje
lagutskottet, övriga till bevillningsutskottet. Genom överenskommelse mellan
nämnda utskott har propositionen och samtliga motioner hänskjutits
till behandling av sammansatt bevillnings- och tredje lagutskott.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:97, 1:223, 1:228, 1:318, 1:426, 1:562,
I: 577, I: 580, I: 582, II: 23, II: 82, II: 133, II: 190, II: 202, II: 398, II: 409,
II: 412, II: 413, II: 530, II: 531, II: 533, 11:538, 11:706, 11:710, 11:721,
II: 725, II: 728, II: 745 och II: 80-8.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinns på sidorna 6—10 i propositionen.

Motionerna

Yrkanden om avslag på propositionen m. m.

I motionerna I: 223 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och II: 285 av herr
Persson i Heden har som motivering för avslagsyrkandet anförts bl. a. att
i fråga om åtskilliga av de enligt förslaget avgiftspliktiga byggnadsarbetena
visserligen kan sägas att angelägenhetsgraden i många fall inte är
särskilt hög. På några orter är emellertid behovet av banklokaler och butiker
påtagligt. Likaså är det naturligt att i tider, då statsmakterna pressar
på för att genomföra kommunsammanslagningar och skapa kommunala
centra, det på Adssa håll finns ett uppenbart behov av nya kommunala förvaltningskontor.
Det kan inte vara rimligt att i fråga om sådan byggnation
fördyra redan höga byggnadskostnader. På expanderande orter eller i de
stora tätorternas nybebyggelser är likaledes behovet av samlingslokaler för

10

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr t år 1967

religiösa och andra behov högaktuellt. Att oskäligt fördyra sådana byggnadsföretag,
ofta möjliggjorda genom frivilliga gåvor och personliga uppoffringar,
kan inte vara riktigt.

Förslaget i propositionen leder enligt motionärernas mening till orimliga
resultat genom att den som har råd att betala en oskäligt hög investeringsavgift
får bygga, medan den som saknar medel att köpa sig byggrätt
får vänta. Sakliga och mänskliga skäl, inte ekonomiska, bör fälla utslaget.
Icke önskvärda investeringar bör man därför komma till rätta med via
tillståndsgivningen, och motionärerna hemställer om införande av bestämmelser
om särskild granskning av tillståndsgivningen.

Motionärerna i motionerna I: 419 av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 533 av herrar Hedlund och Ohlin anser den i propositionen föreslagna
ordningen praktiskt svårtillämpad. En selektiv investeringsavgift kan inte
anses ha några fördelar framför en begränsning via byggnadsreglering.
Motionärerna erinrar om att i propositionen 1965 angående ändring av
byggnadsregleringen framhölls, att de tillämpande myndigheterna, d. v. s.
i första hand länsarbetsnämnderna, inte funnit, att tillståndsprövningen
medfört »någon nämnvärd komplicering eller ökad arbetsbelastning i fråga
om ärendenas handläggning». De igångsättningstillstånd som meddelas kan
inte gärna avse andra byggnadsföretag än dem som myndigheterna ansett
möjliga att genomföra. De representerar också ett urval, för vilket genom
riksdagsbeslutet 1965 föreskrivits vissa principer. Dessa principer, som
fortfarande gäller, skulle i praktiken helt sättas ur spel genom investeringsavgiften.
Över huvud taget kan en tillståndsprövning i kombination
med investeringsavgift inte gärna betecknas annorlunda än som en reglering
för reglerande ts egen skull. Även från andra synpunkter är enligt
motionärernas mening en tillståndsprövning att föredra. Den föreslagna
investeringsavgiften kan inte leda fram till ett urval efter angelägenhetsgrad,
eftersom den är avsedd att verka över ett område med så skilda kategorier
av byggnadsobjekt. Det kan t. ex. för de servicenäringar, som skulle
drabbas av avgiftsskyldighet, alls inte förutsättas, att den näring som har
det bästa ekonomiska underlaget och därmed de största möjligheterna att
påta sig investeringsavgiften också är den som har det största akuta byggnadsbehovet.
Inte heller i fråga om kommunala investeringar i t. ex. idrottsanläggningar
och förvaltningsbyggnader torde investeringsavgiften kunna
tjäna som någon objektiv mätare av angelägenhetsgraden. Även om det i
nuvarande läge anses nödvändigt, att den kommunala investeringsexpansionen
så långt möjligt hålles tillbaka, torde vissa projekt inte gärna kunna
uppskjutas. Byggnader med så hög angelägenhetsgrad bör inte belastas
med en straffskatt på fjärdedelen av byggnadskostnaden. Motionärerna anser
det också orimligt att hindra initiativ till insamlingar till kyrkliga och
andra samlingslokaler genom en hög investeringsavgift.

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 11

nr 1 år 1967

Genom den dämpning som avses för den enligt propositionen avgiftsbelagda
byggnationen skulle till den 30 september 1968 uppsamlas ett
mycket stort byggnadsbehov. Redan nu väl förberedda investeringsprojekt,
i många fall ingående i en genomarbetad samhällsplanering på det kommunala
planet, skulle kullkastas genom avgiften. Härigenom skulle dörrarna
öppnas för en investeringsexplosion på hösten 1968 och ryckigheten i
regeringens ekonomiska politik ytterligare accentueras.

Enligt motionärerna i motionerna I: 562 av herr Holmberg m. fl. och II:
702 av herr Bohman m. fl. synes den uppdelning som regeringen gör i s. k.
prioriterat och icke prioriterat byggande tvivelaktig. Att påstå att all nybyggnad
av exempelvis affärslokaler och kontor i investeringssammanhang
är av sekundärt intresse är — menar motionärerna -— att utgå från helt
felaktiga premisser. De rationaliseringar som kan göras genom en förbättrad
och tidsanpassad varudistribution medför ofta betydande vinster för
folkhushållet. Detsamma gäller också byggandet av nya, rationella kontorsoch
förvaltningsbyggnader. På den kommunala sektorn kommer den 25-procentiga avgiften med all säkerhet att betyda en omdisposition i tiden av
kommunernas byggnadsprogram. Resultatet blir att uppgjorda byggnadsplaner
splittras, nya objekt måste tas fram o. s. v., samtidigt som åtskilliga
bostadsområden kommer att ställas utan de service- och relcreationsanläggningar
som affärslokaler, banker, bensinstationer, fritidsanläggningar, kyrkor
och idrottshallar utgör. Genom att avgiften inte är avdragsgill vid taxeringen
och ej heller får räknas in i anskaffningskostnaden vid värdeminskningsavdrag
verkar den betydligt hårdare än om byggkostnaden skulle ha
varit 25 procent högre. Avgiften kan få en effekt motsvarande en ökning
av ca 50 procent eller mera av de totala byggnadskostnaderna. Ett betydande
nybyggnadsbehov har uppkommit genom att fastigheter måst avstås på
grund av expropriation eller hot om expropriation. I den mån ett sådant
behov måste fyllas genom ersättningsbyggnad under den tid som nu avses,
åsamkas vederbörande kostnader som inte kunnat förutses och inte synes
förenliga med rimliga krav på rättssäkerhet.

Motionärerna anser att det föreslagna dispensförfarandet på vissa områden
kan leda till en allvarlig snedvridning av konkurrensförhållandena och
framhåller vidare att investeringsavgiften kan få en sysselsättningsstörande
effekt. Åtskilliga byggnadsföretag är specialiserade på varuhus-, hotell- och
kontorsbyggande och detsamma gäller vissa grupper arkitekter och konsulterande
ingenjörer. Införandet av investeringsavgift betyder praktiskt taget
totalstopp för dessa företags och konsulters verksamhet. Byggnadsföretagen
kan eventuellt överföra sin verksamhet till bostadsbyggnadsområdet, men
då detta enligt statsverkspropositionen kvantitativt inte föreslås öka i jämförelse
med föregående år, kan mot bakgrunden av den hårda konkurrenssituationen
på entreprenadmarknaden antas att övergången ger upphov till

12 Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

ytterligare konkurser och nedläggningar bland byggnadsföretagen. Detsamma
kan sägas gälla affärsföretag som ser sig nödsakade att rationalisera
sin verksamhet.

Genom det totalstopp som avgiften i praktiken innebär kommer den 30
september 1968 att finnas en kraftigt ackumulerad investeringsvilja. Kommuner,
företag, banker, bensinbolag, församlingar m. fl. kommer då att
kasta sig ut på byggmarknaden för att fullfölja tidigare uppgjorda investeringsplaner.

Det blir som att öppna en gigantisk dammlucka med uppladdade krav på
hela byggsektorn där all planering kommer att rasa samman. Kapitalmarknaden
kommer att ställas inför orimliga krav. De industriinvesteringar som
regeringen nu säger sig vilja uppmuntra kommer liksom bostadsbyggandet
att trängas åt sidan av de investeringsbehov som laddats upp under förbudstiden.
Löneglidningen som varit särskilt stor inom byggsektorn kommer
att få ny näring.

En straffskatt på s. k. icke prioriterat byggande medför alltså så många
negativa följder att den inte kan accepteras.

Den naturliga metoden att ernå en nödvändig skärpning av länsarbetsnämndernas
tillståndsgivning för icke prioriterade byggnadsarbeten borde
enligt motionärernas mening vara att Kungl. Maj :t utfärdade sådana anvisningar
som möjliggör planmässighet i en konjunkturanpassad avvägning
för byggnadsverksamhet av denna art. Med detaljerade instruktioner bör
länsarbetsnämnderna kunna tillse att igångsättningstillstånden varieras på
sådant sätt att allvarliga störningar för byggherrar och allmänhet inte kommer
att ske, samtidigt som en anpassning görs till rådande konjunkturläge.
I händelse av att svårbedömbara fall uppstår bör man överlåta åt arbetsmarknadsstyrelsen
att, sett mot det totala igångsättningsbehovet i landet,
avgöra ärendet.

Enligt motionen II: 133 av herr Källstad har de kristna kyrkorna, nykterhetsrörelsen,
arbetarrörelsen och idrottsorganisationerna stora byggnadsbehov,
som inte kan tillgodoses om investeringsavgiften införes. Hårdast drabbas
de organisationer som för sin verksamhet är helt beroende av frivilligt
insamlade medel, t. ex. frikyrkorörelsen. Ett införande av avgiften skulle
innebära ett åsidosättande av principen att ideella organisationers verksamhet
inte skall beskattas och medföra en för ett fritt samhälle oförenlig
begränsning av deras bestämmanderätt. S. k. oprioriterade byggnationer har
hållits mycket starkt tillbaka i nästan två år, varför det redan nu finns ett
uppdämt behov. Det råder sålunda stor brist på exempelvis gymnastiksalar
i skolorna, idrottsanläggningar saknas på många håll, och klassundervisning
sker alltjämt i källarlokaler. Man vill heller inte förstå att hundra år
gamla träkyrkor behöver ersättas med nya. Det finns alldeles färska exempel
härpå i storstäderna. Det redan nu uppdämda behovet och det ytterligare

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 13

nr 1 år 1967

behov, som kommer att skapas genom att man nu totalt stoppar alla s. k.
oprioriterade byggen med investeringsavgifter, kommer att medföra ett
enormt investeringstryck på hösten 1968.

En kvotering är enligt motionärens mening det enda riktiga hjälpmedlet
i denna situation. Regeringen har redan möjligheter till en sådan i lagen
om igångsättningstillstånd.

I motionen II: 538 framhåller herr Lundberg att i en viss situation byggenskap
som träffas av investeringsavgiften helt enkelt inte kan uppskjutas
utan att detta på andra områden kan förorsaka framför allt samhället
mycket allvarliga skador. Det finns även byggenskap inom den föreslagna
avgiftskategorin som krävt så stora investerings- och planeringskostnader
att man kommit i ett läge där förlusten kan bli vida större än avgiften om
man skjuter byggenskapen på framtiden. Byggnadsverksamheten kan aldrig
styras genom att man låter endast den bygga som har ekonomiska möjligheter
därtill.

Motionären erinrar om angelägenheten av att söka komma till rätta med
prisstegringarna. Enda eller huvudsakliga vägen till en sänkning av kostnaderna
och priserna inom varuförmedlingen är f. n. i första hand stora
livsmedels- och varuhallar. Den som praktiskt sysslat med varudistribution
vet, att ett absolut byggnadsstopp för livsmedelshallar eller ett uttag av en
extra investeringsavgift i ett tvångsläge för ett hallbygge omöjliggör en
önskan att sänka priser eller stävja ytterligare prishöjningar.

En skärpning av byggnadsregleringen inom de sektorer som föreslås i
propositionen synes enligt motionärens mening vara bästa sättet att styra
investeringarna så att de gagnar och inte skadar andra för samhället viktiga
intressen. Skärpningen inom den förbjudna sektorn måste dock innehålla
möjligheter till vissa absolut nödvändiga undantag. Det slutliga avgörandet
i fråga om tillstånd bör ligga hos regeringen.

Avgiftsplikten och dess omfattning

Kyrkobyggnader och samlingslokaler

I motionen I: 20 av hem Svenungsson samt II: 23 av herrar Fridolfsson i
Stockholm och Werner framhålles angelägenheten av att man kan möta de
samlevnadsproblem som uppstår till följd av den ökande urbaniseringen.
Små kyrkor och församlingshus har därvid en stor mission att fylla. Åtskilliga
av dessa byggnader kommer till stånd genom mångårigt frivilligt samlande
och sparande, varför de ansvariga inte med kort varsel kan ändra sina
dispositioner eller skjuta planeringen på en oviss framtid. Enligt motionärernas
mening måste det anses oförsynt att pengar, som åstadkommits genom
stor uppoffring och idealitet och i en känsla av ansvar för samhälle
och medmänniskor, skall beskattas så hårt av staten.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. 2 aud. Nr 1

14

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

I motionerna I: 313 av herr Eric Carlsson och II: 409 av herr Johansson
i Skärstad m. fl. erinras om att de kristna socialdemokraterna i en broschyr
till 1966 års val lovade »värna om vars och ens rätt att fritt välja och
utöva sin religion — utan att detta skulle medföra några konsekvenser för
hans eller hennes ställning som medborgare i samhället». Enligt motionärernas
mening rimmar investeringsavgiften dåligt med ett sådant löfte.

Förslaget tenderar att strypa och hämma denna för människor och samhälle
så betydelsefulla verksamhet. Det har klart utsagts av olika offentliga,
statliga och kommunala instanser att de kristna rörelserna inte bara
har ett egenvärde för medlemmarna utan också att deras samhällsgagnande
insats är obestridlig. Men många församlingar saknar lokaliteter för sitt expanderande
ungdomsarbete. Deras möjligheter att bedriva sin värdefulla
iingdomsfostrande verksamhet försvåras allvarligt, om finansministerns förslag
genomföres. Om propositionens förslag antas är det nödvändigt att från
avgiftsplikt undanta kyrkliga byggnader, som bekostas av frivilligt insamlade
medel.

Även i motionerna I: 325 av herrar Thorsten Larsson och Mattsson samt
II: 412 av herr Josefson i Arrie m. fl. har understrukits angelägenheten av
att — vid bifall till propositionen — undanta kyrkliga samlingslokaler från
avgiftsskyldighet. Kyrkobyggandet har — framhåller man — sedan årtionden
tillbaka varit av liten omfattning och utgjort en obetydlig del av den
totala byggnadsverksamheten. Inom svenska statskyrkan torde under senare
tid knappast ha byggts mer än 10 kyrkor per år. Särskilt befolkningsomflyttningen
har medfört ett ökat behov av byggande av samlingslokaler för
religiös verksamhet. Många av de folkrika förorter eller förstäder, som
vuxit upp i bebyggelsekoncentrationerna, saknar helt sådana samlingslokaler.
Skulle investeringsavgiften införas och läggas även på kyrkliga samlingslokaler,
får man räkna med att även för nuläget mycket angelägna
kyrkobyggen måste skjutas upp till tiden efter den 30 september 1968, vilket
skulle vara till skada för den religiösa verksamheten i vårt land.

Liknande synpunkter framförs i motionen II: 82 av herr Berglund m. fl.
Motionärerna anser det utomordentligt beklagligt om den andliga verksamheten
i vårt samhälle genom den nya ordningen skulle bli eftersatt eller
sättas ur funktion. I vårt moderna samhälle har man att brottas inte endast
med ekonomiska utan även moraliska och andliga frågor. Brottsligheten
har tagit sådana dimensioner att man har anledning hysa stark oro för
utvecklingen, rättsbegreppen håller på att luckras upp. Ofta står samhället
rådlöst inför vad som sker och inför de problem som anmäler sig. Den
kristna verksamheten är i stort sett uppbyggd på och beroende av de frivilliga
gåvor de kristna församlingarnas medlemmar insamlar, inte endast
för de löpande utgifterna, utan även för det kapital som erfordras för upp -

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 15

nr 1 år 1967

förande av kyrkor och kyrkliga samlingslokaler eller för renovering av äldre
sådana lokaler. Det är beskattade medel som här offras, kanske i många fall
under försakelse.

I motionen II: 202 av herrar Åberg och Svensson i Kungälv framhålles
att det stundom förekommer, att kristna församlingar genom statliga eller
kommunala åtgärder blir uppsagda från de platser där de har sina samlingslokaler.
Det kan röra sig om utrymmen för framdragning av gator eller
vägar över tomt som disponerats av en församling eller vara fråga om saneringsåtgärder
för kvarter där kyrkliga byggnader är placerade. Församlingarna
har då inget annat val än att gå i författning om nybyggnad på annat
ställe. Motionärerna nämner som exempel Gileadförsamlingen i Göteborg.
Denna blev för ett par år sedan uppsagd och har fått annan tomt anvisad.
Projekteringsarbeten och övrig planering har fortskridit normalt, men kreditåtstramningen
under förra året gjorde att tillräckligt kapital inte omedelbart
kunde upplånas. Genom medlemmarnas stora offervilja och ansträngningar
räknade man dock med att så småningom komma i gång med
bygget. Särskilt angeläget ansågs detta vara då man åter önskade ta upp
i full skala den rent filantropiska verksamhet församlingen bedrivit sedan
många år. Bespisningar för nödlidande är en viktig samhällsstödjande åtgärd
i en stad av Göteborgs storlek. Även det i vår tid viktiga arbetet bland
barn och ungdom blir lidande av att en aktiv och funktionsduglig församling
hindras i sin verksamhet.

Det är uppenbart att dylika nybyggnationer ställer särskilt stora finansiella
fordringar på en församling som arbetar med frivilliga medel som
hopsamlas bland medlemmarna.

I motionerna I: 125 av herr Harald Pettersson och II: 531 av herr Börjesson
i Glömm in ge in. fl. framhålles att gränsdragningen mellan avgiftsbelagda
och icke avgiftsbelagda arbeten stundom torde bli svår att göra. Så kan
befaras bli fallet då det gäller att i ålderdomliga eller nedslitna samlingslokaler
renovera köksavdelningar eller installera sanitära anläggningar såsom
toaletter. För att sådana nödvändiga åtgärder skall vara möjliga kan
det krävas att en mindre tillbyggnad göres. Enligt motionärernas uppfattning
bör undantag från investeringsavgiften i sådana fall kunna göras utan
att arbetskrafts- och kapitalresurserna ansträngs i någon större utsträckning.

Kommunala byggnadsarbeten

Motionärerna i motionerna I: 150 av herr Torsten Hansson m. fl. och II:
190 av fru Hörnlund m. fl. framhåller att investeringsavgiften inom den
kommunala sektorn torde komma att få en 100-procentig verkan, eftersom
det är otänkbart att ansvariga kommunalmän kommer att belasta kommu -

16 Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

nens skattebetalare med 25-procentigt ökade byggnadskostnader i form av
skatt till staten. Inom den privata sektorn är det däremot alls inte säkert
att avgiften leder till totalstopp i byggandet. Genom att investeringsavgiften
skall bestå inemot två år kan det väl tänkas att representanter som har
projekteringen klar för bensinstationer, butiks-, kontors- och banklokaler
trots investeringsavgiften anser det lönsamt att bygga. För kommunernas
del innebär emellertid förslaget att angelägna, kanske redan färdigprojekterade
samlingslokaler, sport- och idrottsanläggningar, förvaltningshus m. in.
får skjutas på framtiden. Motionärerna framhåller vidare att byggande av
fritidshus — bortsett från den begränsning som gjorts bl. a. i fråga om
storlek och bebyggelse i grupp — kan komma att pågå obehindrat. Enligt
motionärernas mening kan det ifrågasättas om inte ett flertal enligt förslaget
avgiftsdrabbade kommunala investeringar från samhällssynpunkt är angelägnare
än fritidshusen. Motionärerna förordar en skärpt tillämpning av
lagstiftningen om tillståndsgivning. Därigenom skulle vissa sektorer kunna
beläggas med totalstopp och andra bli föremål för angelägenhetsgradering.
Kommunerna skulle få möjlighet till prövning av sina mest angelägna projekt,
länsarbetsnämndernas styrning av sysselsättningen skulle underlättas
och en bättre anpassning till full sysselsättning för byggnadsarbetarkåren
uppnås.

Avslutningsvis understryker motionärerna att det med hänsyn till investeringsavgiftens
storlek från rättvisesynpunkt är högst otillfredsställande
att Kungl. Maj:t skall äga medge befrielse från avgift om läget på arbetsmarknaden
påkallar detta. I en region kan — framhålles det ett byggnadsobjekt
kosta 25 procent mera genom investeringsavgiften medan ett
liknande objekt i en annan region blir befriat från avgift på grund av
arbetsmarknadsläget. Den som i början av investeringsav giftens giltighetstid
finner sig, trots investeringsavgiften, böra genomföra ett byggnadsobjekt,
kan komma i ett ogynnsamt läge i förhållande till den som senare
under perioden kanske får befrielse från avgift på grund av arbetsmarknadspolitiska
omständigheter. Sådana verkningar kan inte bli följden om
regleringen sker uteslutande genom tillståndsgivning.

Herr Eriksson i Bäckmora framhåller i motionen It: 706 att det med fogkan
antas att ett genomförande av propositionens förslag kommer att omöjliggöra
kommunal bvggnation av sadana objekt, vilka berörs a\ avgiften.
Ett sådant resultat av lagstiftningen måste enligt hans mening anses ytterst
otillfredsställande. Angelägna kommunala projekt måste nämligen ställas
på framtiden och härigenom betages kommunerna mycket av sina möjligheter
att verksamt bidra till en aktiv lokaliseringspolitik. Eu önskvärd
dämpning av andra mindre angelägna investeringar bör i stället uppnås
genom en skärpt tillämpning av lagstiftningen om igångsättningstillstånd.

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr t år 1967

17

Fritidshus och fritidsanläggningar

Motionärerna i motionerna I: 318 av herr Nils-Eric Gustafsson och II: 418
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. anser att propositionen bör av riksdagen
avslås. Därest så inte sker är det enligt deras mening i vart fall
angeläget att avgiftssystemet får en sådan utformning, att syftet med den
aktiva lokaliseringspolitiken inte motverkas. Bland de kategorier byggnader,
som enligt propositionen skall beläggas med 25-procentig investeringsavgift,
uppräknas »bostadshus som är avsett uteslutande för fritidsändamål,
när arbetet ingår i ett byggnadsföretag, som omfattar mer än ett
sådant hus, eller när huset genom arbetet erhåller en bostadsyta överstigande
80 kvadratmeter». Denna formulering kan tolkas som innefattande
turisthotell och andra turistanläggningar. Enligt riksdagens beslut 1964
angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken kan turistanläggningar medges
lokaliseringspolitiskt stöd i form av lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag''.
Det underströks vid riksdagsbeslutet, att häri skulle innefattas även
t. ex. semesterbyar. Statligt lokaliseringsstöd, som lämnas till turistanläggningar,
har prövats av lokaliseringsorganen. Härmed har från samhällets
sida besked lämnats om att företagets etablering eller utbyggnad är angelägen.
Det skulle då — menar motionärerna — vara orimligt att belägga
byggnad, som uppföres med statligt lokaliseringsstöd, med investeringsavgift.

Enligt motionerna I: 320 av herr Torsten Hansson och II: 413 av herr
Josefsson i Halmstad in. fl. bör gränsdragningen beträffande bostadsyta i
hus avsett för fritidsändamål lämpligen omprövas. Ett fritidshus av storleken
80 in2 kan vara så nära jämförbart med storleken för permanent
enfamiljshus, att det förefaller mera önskvärt och lättförståeligt om gränsdragningen
i stället sättes till högst 60 in2. Detta anser motionärerna inte
i och för sig vara någon väsentlig skärpning av gällande eller föreslagna
bestämmelser men däremot en rimligare avvägning för att markera skillnaden
mellan permanent och icke permanent bostadshus. I ali synnerhet har
detta giltighet i ett läge, då hårdare åtstramning anses motiverad. Hittillsvarande
byggnation av fritidshus torde endast i ringa omfattning ha gällt
hus överstigande 80 in2.

Motionärerna i motionerna I: 557 av herr Eric Carlsson in. fl. samt II: 530
av herrar Boo och Eliasson i Sundborn erinrar om att statligt lokaliseringsstöd
enligt gällande bestämmelser kan utgå till turist- och fritidsanläggningar.
Prövningen har varit restriktiv. Den föreslagna investeringsavgiften
omöjliggör byggandet av fritidsbyar och liknande anläggningar, vilket
innebär att utbyggnaden av många bygders naturliga näringsliv och sysselsättning
förhindras. Enligt motionärernas mening bör det vara rimligt att
undanta fritidsanläggningsbyggen inom norra stödområdet.

18

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

Bensinstationer, reparationsverkstäder, butikslokaler, idrottsanläggningar
m. in.

I motionerna I: 97 av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt It: 135 av fru
Sundberg och herr Turesson framhålles att omläggningsarbeten på åtskilliga
bensinstationer kommer att äga rum under år 1967, betingade av högertrafikomläggningen.
Därvid upptas erforderliga arbeten i en plan med kostnadsberäkning,
som inges till statens högertrafikkommission. Kommissionen
godkänner nödvändiga arbeten och fastställer den ersättning, som skall
utgå. Arbetenas omfattning varierar från en bensinstation till eu annan.
De torde i regel ej kunna inrymmas under de arbeten, som är undantagna
från investeringsavgift enligt sista stycket av 1 § i förordningen. På bensinstationer
beräknas högertrafikomläggningsarbeten för totalt ca 6 å 7 milj.
kr. vara erforderliga från trafiksäkerhetssynpunkt.

Enligt motionärernas mening bör investeringsavgift ej utgå för arbeten,
som företas på bensinstation med anledning av högertrafikomläggningen.
Om så sker ökas statens kostnader för högertrafikomläggningen eftersom
ägaren av en bensinstation är berättigad att erhålla ersättning även för investeringsavgiften.
Arbetena måste också företagas under 1967 — i huvudsak
före dagen H. Motionärerna framhåller också att bl. a. arbeten på bensinstationer
och kanske också andra av de i förordningen uppräknade byggnadsarbetena
av länsarbetsnämnderna i betydande utsträckning använts
för att lokalt uppnå jämn sysselsättning. I regel vintertid har igångsättningstillstånd
lämnats för att klara eu hotande tillfällig arbetslöshet. Byggnadsarbete
på bensinstation har för sådant ändamål varit lämpligt, därför
att oljeföretagen i regel haft färdiga ritningar, tomtfrågan ordnad och därför
inte behövt belasta kapitalmarknaden med lån.

Motionärerna förutsätter därför, att när den lokala arbetsmarknadssituationen
motiverar lämnande av igångsättningstillstånd för bensinstationsbygge,
befrielse från investeringsavgift skall kunna erhållas.

I motionen 1:238 framhåller herr Wallmark att investeringsavgiften kommer
att drabba bilismen speciellt hårt. Produktionen, som undgår den föreslagna
skattebelastningen, är beroende av rationella transporter såväl för
tillförseln av råvaror m. in. som för distribution av produkter. Transportkostnaderna
påverkar därför direkt produktpriserna. Lastbilarna spelar i
detta fall en avgörande och kontinuerligt ökande roll. Den föreslagna investeringsavgiften
bör med tanke härpå också sättas i samband med den föreslagna
uppräkningen av fordonsskatten, som kommer att medföra betydande
kostnadsökningar för den tunga trafiken. För busstrafiken väntas dessa
bli ca 10 milj kr. och för lastbilstrafiken ca 40* milj. kr./år.

På lastbilssektorn väntas som konsekvens taxeökningar varierande, från
3—8 % beroende på biltyp och transportlängd. Stora delar av expor tindu -

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

19

strin, t. ex. skogsindustrin, kommer att speciellt beröras av sådana kostnadsökningar.
Dessa kan svårligen mötas med snabbverkande rationaliseringsåtgärder,
då vägar och fordon ej alltid får användas på sätt som ur
transportörernas synpunkt vore önskvärt. Vägarnas bärighet anses utnyttjad
till det yttersta och skärpt övervakning har införts med axeltryck- och
bruttoviktskontroller.

I detta läge är det av största vikt att lastbilsunderhållet inte behöver
eftersättas. Detta innebär krav på lämpligt lokaliserade och för lastbilsägarna
lättillgängliga verkstäder. Härigenom förkortas transporttiderna till
och från reparation och minskas kostnaderna för drivmedel och slitage i
samband med reparationer. Stillestånd för reparationer innebär förluster för
lastbilsägarna och därmed indirekt för uppdragsgivarna.

Eu fortsatt systematisk utbyggnad av nätet av numera erforderliga, specialbyggda
lastbilsverkstäder är därför nödvändig. Utvecklingen på lastbils-
och maskinområdet har nämligen varit exceptionellt snabb. Detta
innebär att äldre och allroundbetonade verkstäder ej längre kan användas
för reparationer av tunga och långa lastekipage. Härför behövs specialutformade
byggnader med tillräckligt höga portar, direkta genomfarter,
speciella lyftanordningar och taktraverser för att hantera tunga fordonsdelar
och aggregat. Utan sådana hjälpmedel blir reparations- och väntetiden
orimlig om arbetet över huvud taget kan utföras.

Det krävs vidare särskild utrustning och utrymme för reparation av de
speciella hjälpmedel varmed fordonen numera utrustas för lastning, tippning
etc. Av vikt är att alla arbeten på lastbilar kan utföras vid samma
verkstad.

Fortsatt utveckling på detta område synes starkt önskvärd också ur allmän
och militär beredskapssynpunkt.

Starka betänkligheter måste sålunda anmälas med tanke på kostnadsökningarna
till följd av en investeringsavgift för lastbils-, traktor-, grävoch
jordbruksmaskinverkstäder. Denna uppfattning stöds även av att det
här rör sig om antals- och värdemässigt så små volymer att de i större sammanhang
saknar betydelse. Närmast såsom en kvalificerad gissning noteras
här att antalet sådana anläggningar som skulle vara aktuella under den
för investeringsavgiften föreslagna perioden torde begränsas till ca 10-talet per år. Kostnaden per enhet torde i genomsnitt ej överstiga 1 milj. kr.

I motionerna I: 332 av herr Fritz Persson och II: 398 av herr Bergman
framhålles att statliga bostadslån enligt bostadslånekungörelsen den 5 oktober
1962 (nr 537) kan utgå även för hus som innehåller lokaler för bl. a,
butiker, kontor eller bank. Under vissa förutsättningar kan lokalerna inräknas
i det låneunderlag'' som bestämmer bostadslånets storlek. I andra
fall kan lokalerna ligga utanför denna beräkning men ingå i beräkningen

20 Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

av det pantvärde som bestämmer lånets säkerhetsläge. Under vissa förutsättningar
slutligen kan bostadslån utgå för uppförande av hus även om
däri ingår lokaler, till vilka hänsyn inte tas vid beräkningen vare sig av
låneunderlag eller pantvärde. En förutsättning för bostadslån är dock, att
huset till minst halva lägenhetsytan, vinds- och källarplan oräknade, innehåller
bostäder eller sådana lokaler som inräknas i låneunderlaget.

Enligt motionärernas mening torde propositionen inte syfta till att avgiftsbelägga
sådant byggande som på något sätt stöds med statliga bostadslån.
Med hänsyn bl. a. till att förordningen kommer att få en annan ställning
än nu gällande tillämpningskungörelse till lagen om igångsättningstillstånd
anser motionärerna eventuella tolkningsproblem i detta hänseende
böra undanröjas redan i investeringsavgiftsförordningen.

Motionärerna i motionerna I: 569 av herrar Mattsson och Enarsson samt
11:721 av herr Lothigius framhåller i fråga om den de! av investeringsavgiften
som gäller butikssektorn, att bilismens utveckling och planeringen
av bebyggelsen inom större eller mindre bostadsområden har medfört att
praktiskt taget alla kedjor för Jivsmedelshandel under senare år gått in för
att bygga rationella och prisbilliga, lätt åtkomliga snabbköpsbutiker för
dagligvaror. Det har varit fråga om butiker som i allmänhet förlagts till
utkanten av samhällen för att bl. a. möjliggöra goda parkeringsmöjligheter.
Även vid planering av sådana butiker i nya bostadsområden har största
möjliga hänsyn tagits till bilburna köpare. Eu ny typ av lokaler för varudistribution
har på detta sätt utvecklats i syfte att förenkla hushållens
inköpsrutin. Tillverkare av monteringsfärdiga trähus har genom tillverkning
av dessa mindre snabbköpsbutiker kunnat kompensera sig för de senaste
årens minskade produktion av belåningsbara småhus. Denna fabrikation,
som under senare år upptagits av trähusbranschen, i intim samverkan
med livsmedelskedjorna, i syfte att åstadkomma en billig men rationell
butikskonstruktion, fabrikstillverkad och uppförd på ändamålsenligt
sätt med största möjliga hushållning med arbetskraft, kommer att helt
förhindras om den föreslagna 25-procents investeringsavgiften införes.
Eftersom trähusbranschen hotas av arbetslöshet på grund av minskad produktion
av småhus och eftersom det latenta buliksbehovet av antytt slag
är mycket stort, bör sådana mindre butiksprojekt, vilkas produktionskostnad
i färdigt skick understiger 500 000 kronor, undantas från investeringsavgift.

Enligt motionerna I: A26 av herr Schött in. fl. och 11: 542 av herr Tobé
in. fl. är det synnerligen beklagligt, att i en tid, då idrottsrörelsens ungdomsfostrande
verksamhet allmänt erkännes som mycket värdefull och
angelägen, inte minst med hänsyn till stigande ungdomsbrottslighet och
ungdomens ökade alkoholvanor, en avgift införes, som under en lång tids -

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

21

period förhindrar tillkomsten av lokaler och anläggningar, där frivilligt arbetande
idrottsledare skulle vara beredda att ta sig an stora skaror av ungdomar.
Det är väl känt, att det råder brist på lokaler och anläggningar av
detta slag och att kommuner och organisationer har långt avancerade
planer, avsedda att förverkligas utan dröjsmål. Ett uppehåll i byggnadsverksamheten
på hithörande område måste därför, även på längre sikt, bedömas
som synnerligen allvarligt för idrottsrörelsen och dess ungdomsarbete
och bli till förfång för hela samhället.

I årets statsverksproposition bär höjningen av det s. k. idrottsanslaget
begränsats till 3 milj. kr., vilket i och för sig är beklagligt men som torde
ha motiverats bl. a. av att man velat avvakta resultatet av den pågående utredningen
om statens stöd till idrottsrörelsen. Under sådana förhållanden
är det enligt motionärernas uppfattning angeläget, att idrottsrörelsens möjligheter
att fortsätta och vidareutveckla sin betydelsefulla verksamhet inte
försvåras genom andra åtgärder från samhällets sida.

Avgiftens storlek m. m.

I motionerna I: 428 av herr Werner och 11: 710 av herr Hermansson in. fl.
framhålles att investeringsavgiften — för att få önskad effekt — bör göras
differentierad. Motionärerna är inte övertygade om att ens en 25-procentig
investeringsavgift kommer att mera verksamt hindra byggandet av bankoch
kontorspalats, parkeringshus, varuhus eller ens lyxvillor. Med hänsyn
härtill skulle en dubbel avgift för i första hand dylika byggen vara motiverad.
Motionärerna förutsätter att gällande förordning om tillståndsgivning
kommer att tillämpas i full utsträckning även beträffande byggen där beskattningen
kommer att gälla. De erinrar om att nu gällande bestämmelser
om tillståndsgivning upphör med utgången av innevarande år. Då det enligt
motionärernas mening kan förutsättas dels att till stånd sgivningen kommer
att tillämpas parallellt med beskattningen och dels bör gälla även efter att
den temporära beskattningen upphört, föreslår motionärerna att förordningens
giltighetstid förlängs med ytterligare ett år.

Dispensregeln

I motionerna I: 327 av herr Lundberg m. fl. och II: 728 av herr Nordgren
in. fl. framhålles att detaljhandeln drabbas av investeringsavgiften om inte
butiken är inrymd i ett bostadshus. Detta innebär en så allvarlig begränsning
i detaljhandelns utvecklingsmöjligheter, att klara regler beträffande
dispens oundgängligen måste tillskapas. Motionärerna understryker, att handeln
genomgår en omdaningsprocess, varigenom en avsevärd produktivitetshöjning
kunnat åstadkommas inom denna näringsgren. Denna process har

22

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

t. o. m. framställts som ett föredöme för andra näringsgrenar. Strukturomvandlingen
är emellertid långtifrån avslutad, och det finns avancerade planer
på fortsatt utbyggnad. Att denna omvandling kan fortsätta är en avgörande
förutsättning för alt handeln skall kunna bemästra de stigande distributionskostnaderna
och därmed konsumentpriserna. Rationaliseringen inom
handeln sker till väsentlig del på så sätt att mindre enheter nedlägges och
att nya större och effektiva butiker skapas. Därvid strävar man efter att
för ändamålet uppföra särskilda affärsfastigheter, som kan planeras helt
med hänsyn till kraven på eu rationell butikshantering. Detta gäller inte
minst livsmedelssektorn.

Om uppförandet av sådana fastigheter skulle hindras genom en investeringsavgift,
medan butikslokaler i ett bostadshus ej skulle belastas, skulle
man tå en ur effektivitetssynpunkt felaktig inriktning på butiksstrukturen.
Det är därför nödvändigt, alt bestämmelserna utformas på ett sådant sätt,
att felinvesteringar undviks.

Det bör vidare framhållas, att man vid planeringen av nya bostadsområden
givetvis också måste planera in erforderliga butiker för att området
över huvud laget skall kunna fungera. Butikerna är med andra ord eu integrerande
del av ett bostadsområde och det vore orimligt att genom en investeringsavgift
fördröja uppbyggnaden av planerade butikscentra. Även
dessa förhållanden, som är högst väsentliga för de människor som skall
flytta in i området, måste beaktas vid utformningen av investeringsavgiften.

Investeringsavgilten har tillkommit med syfte att främja investeringsverksamheten
inom industrin. Det bör emellertid understrykas, att produktionen
och distributionen av varor hänger så intimt samman, att man
inte rimligen kan särskilja det ena ledet från det andra. En rationell utveckling
inom näringslivet kräver effektiva insatser inom båda leden.

I motionerna I: 568 av herr Lundström och II: 7^5 av herr Öhvall framhåller
motionärerna bl. a. att detaljhandeln, inte minst livsmedelshandeln,
under såväl 50-talet som 60-talet fört ett intensivt rationaliseringsarbete för
att bemästra de ständigt stegrade kostnaderna. Som exempel nämner motionärerna
att personalkostnaderna under en 15-årsperiod (1950—1965) stigit
med 252 procent, lokalkostnaderna med 93 procent och kapitalkostnaderna
med 86 procent. Trots dessa kostnadsstegringar har livsmedelsdetaljhandeln
kunnat klara varudistributionen till en i förhållande till omsättningen
oförändrad kostnadsprocent (13—14 procent). Till de mera framträdande
rationaliseringssträvandena hör naturligtvis självbetjäningens genomförande
under 50-talet, men en annan mycket väsentlig rationalisering har
också varit att alla nyetableringar i de nya bostadsområdena kunnat genomföras
i fristående butikshus. Därigenom har man vunnit en eftersträvad
effektivitet i varuhanteringen, som varit av stor betydelse. När man tidigare
inrymde butikslokaler i vanliga hyresfastigheter, hade man alltid att

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 23

nr 1 år 1967

räkna med trapphus, pelare, sanitära problem, interna kommunikationer
och framför allt en orationell varutillförsel (transportsynpunkter).

Skulle den nu föreslagna investeringsavgiften medföra att butikslokaler
för dagligvaror måste återföras till bostadsfastigheter, får man en tillbakagång
i utvecklingen, som inte kan innebära någon fortsatt effektiv och ur
kostnadssynpunkt nödvändig lösning av butikslokalfrågan.

Enligt motionärernas uppfattning bör därför investeringsavgift inte utgå
för butiksfastigheter. I vart fall måste tillses att butiksfastigheter som byggs
i anslutning till nya bostadsområden inte drabbas av investeringsavgift.

Avslutningsvis erinrar motionärerna om att enligt förslaget investeringsavgift
inte behöver erläggas för parkeringsanläggning som anordnas i anslutning
till ny bostadsbebyggelse. Lika väl som man bereder parkeringsmöjlighet
för invånarna i ett nytt bostadsområde bör man bereda dem
möjlighet att göra erforderliga inköp. Det torde ur kundsynpunkt vara
minst lika viktigt att nya bostadsområden förses med affärslokaler som
parkeringsplatser.

Enligt motionärerna i de likalydande motionerna I: 577 av herr Harald
Pettersson m. fl. och II: 70b av herr Börjesson i Falköping m. fl. är den i
16 § intagna dispensregeln inte tillräckligt ldart utformad. Däri görs intet
klart uttalande om den principiella grunden för befrielse från avgiften.
Det torde vara angeläget, att en sådan klar grund fastställes, både från allmän
rättssäkerhetssynpunkt och för att underlätta ny planering för berörda
parter. Sannolikt skulle också arbetsbördan avsevärt minska hos de
myndigheter som har att meddela dispens och att övervaka författningens
•efterlevnad. Det torde strida mot vedertagen uppfattning om billighet och
rättvisa afl avgiftsbelägga byggenskap, vars igångsättande nödvändiggöres
av omständigheter som ligger helt utanför byggherrens kontroll.

Enligt motionerna I: 582 av herr Stefanson m. fl. och II: 729 av herr
Nordgren m. fl. är för en mera nyanserad tillämpning av 16 § i förordningen
nödvändigt att dispens kan medges för dels viktiga följdinvesteringar,
dels investeringar som medför en betydelsefull rationalisering. Den
föreslagna prohibitiva avgiften skulle annars kunna få till resultat att erforderliga
följdinvesteringar hindrades, varigenom värdet av tidigare gjorda
investeringar väsentligt kunde sjunka. Ett sådant resultat är icke rimligt.
Det måste också vara ett samhällsintresse att rationaliseringar, vilkas kostnadsbesparande
effekt är högst betydande, skall kunna verkställas.

Herr Stefanson framhåller i motionen I: 580 att sådana fall kan uppkomma
då ett prioriterat projekt — alltså ett projekt för vilket avgift ej
behöver erläggas — byggs i nära samband med ett icke prioriterat projekt.
Ett byggande av det icke prioriterade projektet kan vara en nödvändighet
för att det prioriterade projektet skall fungera på avsett sätt. Mo -

24 Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1067

tionären anser det angeläget att dispensregeln i 16 § — om propositionen
antages — tillämpas i generös anda. Härvid bör beaktas att befrielse från
avgift bör medges för sådant arbete som är en nödvändig förutsättning för
att ett annat, prioriterat, byggnadsarbete skall kunna genomföras på planerat
sätt.

Herrar Nilsson i Agnäs och Larsson i Norderön framhåller i motionen
11: 725 att Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som bedriver missionsverksamhet
i hemlandet samt i Tanzania, Etiopien och Indien, är i största behov
av medel för sin verksamhet i u-länderna. Samtidigt måste stiftelsen för
sin existens ha samlingslokaler i Sverige. Genom citys omgestaltning miste
stiftelsen Betlehemskyrkan vid Sergelgatan, och dess andra kyrka på Blasieholmen
avyttrades med bifall från Ivungl. Maj:t den 18 maj 1962. Kungi..
Maj:t godkände samtidigt att EFS för de vid försäljningen influtna medlen
skulle uppföra en kyrkobyggnad i Hammarby. Även ritningar och kostnadskalkyler
har vunnit Kungi. Maj ds godkännande, men däremot har igångsättningstillstånd
inle kunnat erhållas. Sådant tillstånd förväntas emellertid
under innevarande år.

Investeringsavgiften ställer EFS i eu mycket svår situation. Kyrkobyggnaden
i Hammarby är oundgängligen nödvändig, men investeringsavgiften
skulle fördyra bygget till men för anslagen till arbetet i u-länderna.

Särskilda yrkanden m. m.

Motionärerna i motionerna 1:582 av herr Stefanson in. fl. och 11:729
av herr Nordgren in. fl. anser att man för åstadkommande av önskvärd
klarhet vid tillämpningen bör foga ett nytt stycke till 1 § i förordningen,
av vilket klart framgår att avgift över huvud taget inte skall utgå för arbeten
avseende byggnader och anläggningar för industriell verksamhet.

Motionärerna anser vidare att bestämmelsen i 12 § är ägnad att skapa
rättsosäkerhet och därför bör utgå ur förordningen.

Slutligen förmenar de att det i 17 § uppställda förbudet mot avdragsrätt
vid inkomstbeskattningen direkt strider mot svenska beskattningsprinciper.
Motionärerna yrkar därför att avdrag i vart fall skall medges genom
avskrivning på anläggningskostnaden.

Som skäl för yrkandet i motionerna I: 655 av herr Werner och 11: 808 av
herr Hermansson in. fl. anförs, att den nu gällande lagen om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete upphör att gälla med utgången av år 1967. Då
tiilståndsgivningen kommer att tillämpas parallellt med förordningen om investeringsavgift,
anser motionärerna att lagen om tillståndsgivning bör
förlängas till utgången av år 1968.

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 25

nr 1 år 1067

Utskottets yttrande

Lagen den SO juni 1943 om iillståndstvång för byggnadsarbete tillkom
som ett led i strävandena att skapa ekonomisk stabilitet i en tid av brist
på arbetskraft och byggnadsmaterial. Lagens giltighetstid förlängdes i olika
omgångar och utlöpte först vid utgången av juni 1963. Under större delen
av giltighetstiden var regleringens huvuduppgift av investeringsbegränsande
natur. En annan viktig uppgift för regleringen var att bidra till eu sådan
spridning av igångsättningstiderna för olika byggnadsföretag, att säsongarbetslösheten
inom byggnadsbranschen motverkades. Från och med år
1959 användes byggnadsregleringen uteslutande i sistnämnda syfte.

1963 beslöts att säsongutjämningen skulle bli en angelägenhet för frivillig
samverkan mellan byggarbetsmarknadens parter under aktiv medverkan
från arbetsmarknadsmyndigheternas sida. I samband därmed antogs
lagen den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. Denna
lag trädde i kraft den 1 juli 1963 och innebar att Kungl. Maj :t, om de
frivilliga åtgärderna visade sig otillräckliga för att trygga säsongutjämningen,
kunde förordna att igångsättningstillstånd skulle inhämtas från
arbetsmarknadsmyndighet innan byggnadsarbete påbörjades.

Fullmakten för Kungl. Maj :t att kräva igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
har vidgats vid två tillfällen, dels 1964 och dels 1965. Enligt nu
gällande lag om igångsättningstillstånd kan Kungl. Maj :t, då allvarlig brist
på arbetskraft inom byggnadsindustrin råder eller annat avsevärt hinder
för byggnadsverksamheten föreligger, förordna att vissa mindre angelägna
byggnadsarbeten inte får påbörjas utan sådant tillstånd. Dessa s. k. oprioriterade
objekt anges i 3 § kungörelsen den 31 maj 1963 med tillämpningsföreskrifter
till lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete (senaste
lydelse av 3 § se SFS 1966: 85 och 160).

I propositionen föreslås att för vissa enligt nämnda kungörelse oprioriterade
byggnadsarbeten skall erläggas investeringsavgift med 25 procent av
byggnadskostnaden. Systemet med investeringsavgift skall gälla under tiden
den 1 mars 1967—den 30 september 1968. Till arbeten som skall avgiftsbeläggas
hör sådana som avser kontors- och förvaltningsbyggnader,
bank- och butikslokaler, bensinstationer och vissa parkeringshus, kyrkliga
och andra samlingslokaler, idrottsanläggningar och vissa slag av fritidshus.

Departementschefen har framhållit att en ytterligare aktivering av byggnadsverksamheten
nu kan förutses. Om bostadsbyggnadsprograinmet skall
kunna säkerställas och den önskade investeringsinriktningen i övrigt åstadkommas
krävs därför en skärpt begränsning av det icke prioriterade byggandet.
Eu sådan begränsning åstadkommes enligt departementschefens

26

Sammansatta beoillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

mening bäst genom en tidsbegränsad, selektiv avgift av sådan höjd att den
får kännbara ekonomiska konsekvenser i de enskilda fallen.

I ett ilertal motioner har yrkats avslag på propositionen. I flera motioner
bär som ett alternativ till avslagsyrkandet framförts yrkanden om frihet
tiån avgiftsplikt för vissa slag av objekt samt om olika begränsningar i avgiftsplikten
och en liberal tillämpning av dispensregeln. I vissa motioner
har avslagsyrkandet kompletterats med yrkanden av innebörd att gällande
byggnadsreglering skärps. 1 motionerna I: 223 och II: 285 yrkas sålunda införande
av bestämmelser om särskild granskning av tillståndssivninsen i
fråga om de byggnadsarbeten som avses i propositionen. Motionärerna i motionerna
I: 562 och II: 702 anser att Kungl. Maj :t bör utfärda skärpta direktiv
för de organ som har att bevilja igångsättningstillstånd, medan motionären
i motionen 11:538 yrkar en sådan skärpning av byggnadsregleringen
att den i princip innebär byggnadsstopp för de oprioriterade objekt som enligt
förslaget beläggs med investeringsavgift. Samme motionär anser att den
slutliga prövningen av frågor rörande från samhällets synpunkt betydelsefulla
undantag från byggnadsförbud bör ankomma på Kungl. Maj :t.

Några motionärer slutligen har förklarat sig acceptera investeringsavgiften
men yrkat vissa ändringar i den föreslagna förordningen till sådan avgift.
Motionärerna i motionerna I: 150 och II: 190 yrkar sålunda, att kommunerna
befrias från avgift, och i motionerna 1:332 och 11:398 yrkas
undantag för byggnadsarbete som stöds med statliga bostadslån. I motionerna
I: 320 och II: 413 yrkas skärpning av bestämmelserna. Motionärerna
anser att investeringsavgift bör utgå för bostadshus avsett för fritidsändamål
så snart bostadsytan överstiger 60 in2. Enligt motionerna I: 428 och II:
710 slutligen bör investeringsavgiften göras differentierad.

Allmän enighet torde i dagens läge råda om nödvändigheten av att hålla
vissa mindre angelägna byggnadsprojekt tillbaka och bredda utrymmet för
liostads- och industribyggande. Med hänsyn till den osäkerhet i konjunktursituationen
som de senaste månaderna börjat göra sig gällande finner utskottet
någon utbyggnad av det statliga regleringssystemet för närvarande
inte påkallad. Enligt utskottets mening kan dessutom vägande skäl åberopas
mot den i propositionen valda metoden för eu dämpning av investeringsbenägenheten.

Innan utskottet tar slutlig ställning vill utskottet uppta till granskning
vissa detaljer i den föreslagna lagstiftningen.

Investeringsavgiften skall enligt förslaget inte vara avdragsgill vid taxeringen
och inte få inräknas i anskaffningskostnaden vid beräkning av värdeminskningsavdrag.
Den kommer i praktiken därför att få en kostnadsfördyrande
effekt som vida överstiger 25 procent. Härigenom kan den antas
komma att i princip medföra totalstopp för alla icke prioriterade objekt.
Den negativa effekten härav ligger i öppen dag.

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 27

nr 1 år W67

I den män verkningarna inte mildras genom en generös dispensprövning

— och en sådan synes icke vara avsedd — kommer den föreslagna avgiften
att drabba mycket hårt och onyanserat. Förluster eller onödigtvis ökade
kostnader kommer att drabba redan planerade projekt och företag som
planerat att utnyttja dessa. Sysselsättningen inom vissa delar av byggnadsbranschen
och byggnadsämnesindustrin kan komma att äventyras. Nya bostadsområden
kommer under avsevärd tid att bli helt funktionsodugliga,
trots att departementschefen i propositionen nr 95/1964 med förslag till lag
om ändring av 1 § lagen om igångsättningstillstånd förordade att butiker
i sådana områden borde bli prioriterade.

Inom modern bostadsbebyggelse i nya bostadsområden samlas oftast butiks-,
kontors- och övriga lokaler i särskilda byggnader inom en centrumanläggning.
En återgång till det tidigare systemet med butiker och övriga
iokaler i bostadshusens bottenvåning skulle enligt utskottets mening innebära
en direkt felinvestering. Den i propositionen föreslagna investeringsavgiften
inbjuder emellertid till ett sådant förfarande.

Även från administrativ synpunkt kan allvarliga invändningar riktas mot
förslaget i propositionen. Departementschefen har framhållit att en selektiv
avgift som leder till en dämpning i investeringsbenägenheten förorsakar
mindre administrativ belastning än en skärpning av byggnadsregleringen.
Enligt utskottets mening måste det i propositionen föreslagna förfarandet

— genom att systemet med igångsättningstillstånd skall tillämpas vid sidan
av avgiftsbeläggning — antas bli både omständligare och mer tidsödande
än det nu tillämpade. Den nuvarande lagen om igångsättningstillstånd
skall bibehållas och tillämpas vid sidan av investeringsavgiften. Den som
vill utföra ett avgiftsbelagt byggnadsarbete har således först att inhämta vederbörligt
tillstånd från länsarbetsnämnd. Har han erhållit sådant åligger
det honom att — innan arbetet igångsättes — lämna skriftlig deklaration
med uppgift om den beräknade byggnadskostnaden och att därefter —
senast vid arbetets igångsättande — inbetala preliminär avgift. När arbetet
slutförts skall han lämna ny deklaration med uppgift om den verkliga byggnadskostnaden,
varefter länsstyrelsen fastställer den slutliga avgiften och
reglerar denna i förhållande till den preliminära. Förfarandet förutsätter
samråd inte bara mellan arbetsmarknadsmyndigheterna inbördes utan även
mellan dessa och länsstyrelserna. I samband med förfarandet hos länsstyrelsen
torde frågor ofta uppkomma, huruvida arbetet är avgiftsbelagt
eller icke. De tolkningssvårigheter, som redan nu föreligger vid tillämpningen
av lagen om igångsättningstillstånd, får en helt annan valör då det
gäller en avgift av föreslagen storleksordning. Förordningen om investeringsavgift
lämnar t. ex. ingen definition på begreppet byggnadsarbete. Den
i 1 § gjorda uppräkningen av oprioriterade objekt kan innefatta också byggnadsarbeten
som i vissa situationer avser industriell verksamhet. Det är vidare
mycket svårt att med ledning av författningstexten avgöra i vad mån

28

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

mindre installations- och reparationsarbeten skall anses undantagna från
avgiftsplikt. Överklagningar kan därför antas bli vanliga.

Enligt förslaget skall, om läget på arbetsmarknaden påkallar det eller
andra synnerliga skäl föreligger, dispens från avgiften kunna erhållas helt
eller delvis. Det kan enligt utskottets mening förutsättas att dispens kommer
att sökas i de flesta fall, då igångsättningstillstånd beviljats. Enligt utskottets
mening kommer dispensförfarandet därför att bli otympligt i tilllämpningen
och ytterligare komplicera förfarandet.

Genom det komplicerade förfarandet i olika instanser, som sålunda kan
bli nödvändigt, kommer planeringen att förryckas och stora fördyringar
att uppkomma.

Utskottet vill vidare understryka att förslaget fått en processuell utformning
som knappast kan anses tillfredsställande från byggherrens synpunkt.
I en normal taxeringsprocess prövas den skattskyldiges talan i fyra instanser.
Enligt förslaget är dessa begränsade till två, länsstyrelsen och kammarrätten.
Enligt 17 § taxeringsförordningen skall taxeringsintendent bl. a.
verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Han är således inte
bara den skattskyldiges motpart i taxeringsprocessen utan också dennes
ombud. Han äger också föra talan bos skattedomstol till den skattskyldiges
förmån. Från rättssäkerhetssynpunkt måste det enligt utskottets mening
anses otillfredsställande att investeringsavgiftsförordningen saknar bestämmelser
om rätt för taxeringsintendent eller annan myndighet att anföra
besvär över länsstyrelsens beslut. Det kan knappast anses lämpligt att på
länsstyrelsen lägga både uppgiften alt tillvarata statens intressen och att
döma i mål rörande investeringsavgift.

Redan det nu anförda visar att propositionsförslaget inte är ägnat att
ligga till grund för lagstiftning i ämnet. Utskottet vill dock från principiella
utgångspunkter även anföra följande.

Den i propositionen föreslagna åtgärden för investeringsbegränsning har
utformats som en avgift och därigenom givits sken av att vara eu generellt
verkande åtgärd i den ekonomiska politiken. Genom den höga avgiftsproccnten,
de speciella skattereglerna samt den avsedda begränsade tillämpningstiden
har den emellertid givits en i huvudsak prohibitiv funktion.
Detta är också, såsom i propositionen framhålles, fullt avsiktligt. Härigenom
kommer emellertid investeringsavgiften i realiteten att verka som en
fysisk kontroll. Då dispensreglerna torde vara avsedda att tillämpas restriktivt
kommer den även att bli en fysisk kontroll av synnerligen grov
och onyanserad karaktär. Den kommer sålunda icke att ta hänsyn till de
olika projektens angelägenhetsgrad från samhällelig synpunkt. Vidare kommer
den att slumpartat drabba dem, som vid den aktuella tidpunkten just
står i begrepp att påbörja byggnadsarbeten av de slag, som beläggs med
investeringsavgift, och nu tvingas till omdisposition och nya planeringar
eller hindras att utnyttja redan nedlagda kostnader.

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 29

nr 1 år 1967

En reglering av nu gällande typ är — även om den i och för sig är
föga önskvärd — då att föredra eftersom den på ett helt annat sätt kan
ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Graden av dämpning
kan även regleras efter de vid varje tidpunkt rådande förhållandena
på det ekonomiska området. Möjlighet finnes även inom ramen för den
gällande lagstiftningen att återföra tillståndsprövningen från länsarbetsnämnderna
till arbetsmarknadsstyrelsen, och genom direktiv kan tillståndsgivningen
även centralt regleras.

Det behov, som propositionsförslaget avser att fylla, kan således enligt
utskottets mening med större fördel tillgodoses inom ramen för tillämpningen
av den gällande lagstiftningen. Utskottet avstyrker därför bifall till
propositionen. Några särskilda direktiv från riksdagens sida rörande tilllämpningen
av lagen om igångsättningstillstånd torde icke heller erfordras.

Utskottets ställningstagande innebär dels bifall till motionerna 1:419
och II: 533 samt II: 133, dels bifall till motionerna I: 223 och II: 285, I: 562
och II: 702 samt II: 538, i vad de avser yrkande om avslag på propositionen.
Övriga yrkanden torde böra avslås i den mån de inte kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört.

Vad angår yrkandet i motionerna 1:645 och 11:808 om en förlängning
av giltighetstiden för lagen om igångsättningstillstånd i dess nuvarande
lydelse torde, därest förhållandena så påkallar, en proposition med förslag
om förlängd giltighetstid av 1 § andra stycket lagen om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete komma att föreläggas innevarande års höstriksdag.
Vid sådant förhållande anser utskottet att anledning inte föreligger
för riksdagen att på nu föreliggande material besluta om dylik förlängd
giltighetstid. Utskottet avstyrker därför motionerna.

Övriga motionsyrkanden, som avser ändringar i olika avseenden i propositionsförslaget,
bör med hänsyn till utskottets ställningstagande inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med bifall till de likalydande motionerna
1:419 av herrar Dahlén och Bengtson samt 11:533
av herrar Hedlund och Ohlin och till motionen II: 133 av
herr Källstad samt i anledning av de likalydande motionerna
I: 223 av herr Ferdinand Nilsson in. fl. och II: 285 av herr
Persson i Heden, I: 562 av herr Holmberg in. fl. och II: 702
av herr Bohman m. fl. samt motionen II: 538 av herr Lundberg
— måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 10;

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 20 av herr Svenungsson
samt II: 23 av herrar Fridolfsson i Stockholm och Werner,

2) de likalydande motionerna 1:97 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. samt II: 135 av fru Sundberg och herr Turesson,

3) de likalydande motionerna I: 150 av herr Torsten
Hansson m. fl. och II: 190 av fru Hörnlund m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 223 av herr Ferdinand
Nilsson in. fl. och II: 285 av herr Persson i Heden,

5) de likalydande motionerna I: 313 av herr Eric Carlsson
och II: 409 av herr Johansson i Skärstad m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 318 av herr Nils-Eric
Gustafsson och II: 418 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 320 av herr Torsten
Hansson och II: 413 av herr Josefsson i Halmstad m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 325 av herrar Thorsten
Larsson och Mattsson samt II: 412 av herr Josefson i Arrie
in. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 327 av herr Lundberg
m. fl. och II: 728 av herr Nordgren m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 332 av herr Fritz Persson
och II: 398 av herr Bergman,

11) de likalydande motionerna I: 425 av herr Harald
Pettersson och II: 531 av herr Börjesson i Glömminge m. fl.,

12) de likalydande motionerna 1:426 av herr Schött
in. fl. och II: 542 av herr Tobé in. fl.,

13) de likalydande motionerna 1:428 av herr Werner
och II: 710 av herr Hermansson m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 557 av herr Eric Carlsson
m. fl. samt II: 530 av herrar Boo och Eliasson i Sundborn,

15) de likalydande motionerna I: 562 av herr Holmberg
m. fl. och II: 702 av herr Bohman m. fl.,

16) de likalydande motionerna I: 568 av herr Lundström
och II: 745 av herr öhvall,

17) de likalydande motionerna I: 569 av herrar Mattsson
och Enarsson samt II: 721 av herr Lothigius,

18) de likalydande motionerna I: 577 av herr Harald
Pettersson m. fl. och II: 704 av herr Börjesson i Falköping
in. fl.,

19) de likalydande motionerna 1:582 av herr Stefanson
in. fl. och II: 729 av herr Nordgren m. fl.,

31

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

20) de likalydande motionerna I: 645 av herr Werner och
II: 808 av herr Hermansson m. fl.,

21) motionen I: 228 av herr Wallmark,

22) motionen I: 580 av herr Stefanson,

23) motionen II: 82 av herr Berglund m. fl.,

24) motionen 11:202 av herrar Åberg och Svensson i
Kungälv,

25) motionen 11:538 av herr Lundberg,

26) motionen II: 706 av herr Eriksson i Bäckmora, ävensom 27)

motionen II: 725 av herrar Nilsson i Agnäs och
Larsson i Norderön,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1967

På sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från bevillningsutskottet: herrar John Ericsson, Stefanson,

Wärnberg, Gösta Jacobsson, Elofsson*, Brandt, Andersson i Essvik och
B j örkman;

från tredje lagutskottet: herrar Alexanderson, Knut Johansson,
Herbert Larsson, Nyberg, fru Torbrink, herrar Grebäck, Bengtson i
Solna och Hammarberg.

* Icke närvarit vid justering av utlåtandet.

Reservation

av herrar John Ericsson, Wärnberg, Brandt, Andersson i Essvik, Knut
Johansson, Herbert Larsson, fru Torbrink och herr Hammarberg, vilka ansett dels

att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 26 med orden
»Allmän enighet» och slutar på s. 29 med orden »riksdagens åtgärd.» bort
ha följande lydelse:

Allmän enighet torde i dagens läge råda om nödvändigheten av att hålla
vissa mindre angelägna byggnadsprojekt tillbaka och bredda utrymmet för
bostads- och industribyggande.

32

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

I åtskilliga motioner framförs emellertid kritik mot den i propositionen
valda metoden för en dämpning av investeringsbenägenheten. Därvid framhålls
bl. a. att eu selektiv investeringsavgift inte kan anses ha några fördelar
framför en fysisk detaljreglering. Det understryks också att det föreslagna
förfarandet är administrativt otympligt och att avgiften genom sin storlek
och på grund av att den inte är avdragsgill vid taxeringen orsakar kostnadsfördyringar
som kommer att leda till totalstopp för de oprioriterade
objekten och därmed medföra svårt avbräck särskilt för byggnadsföretagen.
I några motioner uttalas farhågor för att man genom en ytterligare
kraftig dämpning av oprioriterade objekt under en i förväg bestämd tidsperiod
kommer att skapa ett ackumulerat investeringsbehov, vilket efter
periodens utgång kommer att innebära att kapitalmarknaden ställs inför
orimliga krav.

Som tidigare nämnts infördes en byggnadsreglering i vårt land redan genom
1943 års lag om tillståndstvång för byggnadsarbete. Arbetsmarknadsorganens
prövning av igångsättningstillstånd med hänsyn till tillgängliga arbetskrafts-
och kapitalresurser har vid sidan av vissa inslag i den allmänna
kreditpolitiken varit det hittills använda instrumentet för att åstadkomma
önskad fördelning av investeringarna. Inte minst erfarenheterna från senare
år ger emellertid vid handen att det knappast är möjligt att nå en effektiv
begränsning och styrning av investeringarna via den prövning av igångsättningstillstånd
som äger rum hos länsarbetsnämnderna. Andra metoder
måste därför prövas om man vill nå syftet att effektivt dämpa mindre angelägna
investeringar.

Enligt utskottets mening kan den i propositionen föreslagna investeringsavgiften
vara väl ägnad att tillgodose ett sådant syfte genom att den är
tidsbegränsad och av sådan höjd att den medför kännbara ekonomiska konsekvenser
i de enskilda fallen. Utskottet anser att förordningen om investeringsavgift
kommer att leda till en mindre administrativ belastning än en
skärpning av byggnadsregleringen.

Utskottet kan vidare inte dela uppfattningen att avgiften — såsom framhållits
av vissa motionärer — kommer att få någon nämnvärd negativ
effekt för byggnadsindustrin. Den f. n. rådande arbetslösheten inom byggnadsfacket
torde till stor del vara säsongmässigt betingad. Även om införandet
av avgiften för flera företag kommer att nödvändiggöra en inriktning
av produktionen på prioriterade objekt, torde sysselsättningen inom byggnadsindustrin
inom en snar framtid ha nått full nivå.

De i vissa motioner uttalade farhågorna för vad som kan komma att hända
vid avgiftsperiodens slut är enligt utskottets mening också överdrivna.
Naturligtvis kommer det då att finnas ett visst behov av investeringar i
oprioriterade objekt. Ett sådant behov skapar man vare sig man som medel
att begränsa investeringar anlitar en generellt verkande lagstiftning eller en

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 33

nr 1 år 1967

skärpt prövning av igångsättningstillstånd. Någon »investeringsexplosion»
på hösten 1968 behöver det emellertid sannolikt inte bli. I den mån planeringen
av oprioriterade projekt inte är färdig då avgiften börjar uttas, torde
dessa med hänsyn till de avsevärda projekteringskostnaderna komma att
skjutas på framtiden, åtminstone i sådana fall då tveksamhet råder, om
efter avgiftsperiodens slut igångsättningstillstånd kan erhållas. En viss
projektering kan dock förutsättas äga rum även under avgiftsperioden, i
första hand i statlig och kommunal regi. En alltför kraftig investeringsbenägenhet
inom det oprioriterade området efter avgiftsperiodens utgång kan
givetvis komma att äventyra det syfte man vill vinna med avgiften. Enligt
utskottets mening bör man därför genom en översyn av tillståndslagstiftningen
söka komma till rätta med de problem som eventuellt kan uppkomma,
då avgiften upphör att gälla. Utskottet har erfarit att frågan om förlängning
av lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete i dess nuvarande
lydelse f. n. är föremål för Kungl. Maj :ts prövning och att förslag
i ämnet torde komma att föreläggas innevarande års höstriksdag. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t därvid har uppmärksamheten riktad på
förevarande spörsmål.

Med det anförda anser utskottet sig böra biträda förslaget i propositionen.
Utskottet avstyrker således bifall till samtliga motionsyrkanden om avslag
på propositionen och om omedelbar skärpning av reglerna om tillståndsgivning
och deras tillämpning. Utskottet kan inte heller biträda förslaget i motionen
II: 538 om att den slutliga prövningen av tillståndsgivningen i vissa
fall bör ankomma på Kungl. Maj :t. En sådan ordning kan visserligen tänkas
innebära en rigorösare prövning av tillståndsgivningen men torde medföra
avsevärda administrativa olägenheter.

Utskottet behandlar härefter de motioner, som innehåller yrkanden om
undantag från och andra begränsningar i avgiftsplikten.

Därvid vill utskottet inledningsvis framhålla att investeringsavgiften inte
är avsedd att medföra något totalstopp för det oprioriterade byggandet. Genom
en dispensregel i 16 § i förordningen kan Kungl. Maj :t, om läget på
arbetsmarknaden påkallar det eller andra synnerliga skäl föreligger, medge
befrielse från avgiften helt eller delvis. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas
om det är motiverat att för vissa kategorier av objekt medge generella
undantag från investeringsavgift i författningstexten. Sådana undantag kan
visserligen tänkas minska antalet dispensansökningar. En utbyggnad av undantagsreglerna
är emellertid också ägnad att försvåra tillämpningen och
äventyra syftet med lagstiftningen.

I motionerna yrkas undantag från skatteplikt för ett mycket stort antal
objekt, kommunala investeringar, fritidsanläggningar som uppförs med
statligt lokaliseringsstöd, vissa butiksprojekt, kyrkor och samlingslokaler,
idrottsanläggningar m. in.

34 Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

De skäl som framförts för ett generellt undantagande av kommunerna
från avgiftsskyldighet finner utskottet inte bärande. Åtskilliga kommunala
investeringar måste anses vara mindre angelägna från allmän synpunkt och
torde utan större olägenhet kunna skjutas på framtiden. Detsamma torde
med fog kunna sägas om många byggnadsprojekt avseende kyrkor, samlingslokaler,
idrotts- och fritidsanläggningar in. m. Det bör observeras att
de för kommunerna mest angelägna byggnadsinvesteringarna, såsom bostäder,
sjukhus, barndaghem och ålderdomshem, inte omfattas av förordningens
bestämmelser.

Med det anförda anser utskottet sig böra avstyrka bifall till yrkandena om
generella undantag från avgiftsplikten. Sådana undantag bör således lämpligen
ske genom dispens. Det är angeläget att dispensregeln inte tolkas alltför
restriktivt och en dispens kan givetvis utformas så, att den gäller generellt
för vissa arbeten. Som tidigare framhållits torde avsikten med propositionen
inte vara att införa totalstopp för allt oprioriterat byggande. Det väsentliga
syftet med avgiften är snarare att få till stånd ett uppskov av sådana
projekt som utan allvarligare olägenhet kan igångsättas vid en senare
tidpunkt. Det sagda gäller samtliga de objekt, som avgiftsbeläggs. Enligt utskottets
uppfattning är det angeläget att dispens medges där detta är påkallat
av lokaliserings- eller sysselsättningspolitislca skäl. Vidare bör enligt
utskottets mening hus som uppförs med statliga lån inte avgiftsbeläggas och
detsamma bör gälla byggnadsarbeten som utförs med stöd av bidrag av allmänna
medel för ett särskilt ändamål, såsom exempelvis arbeten på en bensinstation
med anledning av omläggningen till högertrafik. Vid dispensgivningen
bör också hänsyn tas till det behov av servicelokaler som kan finnas
i nyanlagda bostadsområden. Avgift bör givetvis inte heller utgå då byggnadsarbete
utförs på grund av omständighet utanför byggherrens kontroll.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till de motionsyrkanden som
gäller ändring av 1 och 16 §§ i förordningen.

Vad härefter angår det i motionerna I: 320 och II: 413 framförda yrkandet
om en skärpning av bestämmelserna i fråga om hus avsett för fritidsändamål
talar enligt utskottets mening vissa skäl för en sänkning av den avgiftspliktiga
bostadsytan till 60 in2. Med hänsyn till att överensstämmelse
bör råda mellan tillämpningskungörelsen till lagen om igångsättningstillstånd
och investeringsavgiftsförordningen är utskottet inte berett att i nu
förevarande sammanhang tillstyrka bifall till motionerna I: 320'' och II: 413.

Utskottet delar heller inte den i motionerna I: 428 och II: 710 framförda
uppfattningen att investeringsavgiften bör differentieras. Från enkelhetssynpunkt
är en enhetlig avgift att föredra. Det kan inte anses motiverat att
för viss byggnation sätta en så hög procentsats som 50. Den föreslagna 25-procentiga avgiften torde vara väl tilltagen för att uppfylla den eftersträvade
begränsningen.

Motionärerna i motionerna I: 582 och II: 729 anser bestämmelsen i 17 §

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 35

nr 1 år 1967

om förbud mot avdrag för investeringsavgift strida mot svenska beskattningsprinciper.
De anser att sådan avgift i vart fall bör inräknas i anskaffningskostnaden
för anläggningen och avdrag sålunda medges i form av årliga
värdeminskningsavdrag.

Bestämmelsen att avdrag för investeringsavgift inte i någon form skall
medges vid inkomsttaxeringen är avsiktlig med hänsyn till att sådan avgift
kan komma att erläggas såväl av byggherrar, som kan utnyttja avdraget vid
inkomsttaxeringen, som av sådana som inte är skattskyldiga. Om avgiften
skall verka prohibitivt, bör den drabba alla byggherrar i princip lika. Utskottet
avstyrker således bifall till nämnda yrkande.

Utskottet kan inte heller biträda det i sistnämnda motioner framställda
yrkandet att den i 12 § intagna bestämmelsen om åtgärder för förhindrande
av skatteflykt bör utgå ur författningstexten. Bestämmelsen är enligt
utskottets mening inte ägnad att skapa någon rättsosäkerhet. Om investeringsavgiften
skall få avsedd effekt är det av vikt att myndigheterna har
möjlighet att verksamt ingripa mot åtgärder som innebär ett kringgående
av lagstiftningen. Bestämmelser av liknande art finns också inom andra
områden av skattelagstiftningen och innebär således inte någon nyhet. Med
det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 582 och II: 729 jämväl i denna
del.

I samma motioner yrkas ett förtydligande tillägg till 1 § i förordningen
av innebörd att »arbeten avseende byggnader och anläggningar för industriell
verksamhet» inte skall avgiftsbeläggas. Motionärerna torde bl. a.
syfta på de tolkningssvårigheter som kan uppkomma i fråga om industrins
försäljnings- och utställningslokaler.

De fall, där tveksamhet råder i fråga om vad som skall anses hänförligt
till »industriell verksamhet», bör lämpligen lösas dispensvägen. Något skäl
att särskilt förtydliga lagtexten torde inte föreligga. Utskottet avstyrker
således motionerna även i nu berörda del.

Vad slutligen beträffar frågan om en utsträckning av giltighetstiden för
lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete får yrkandet genom
utskottets uttalande i annat sammanhang anses ha blivit tillgodosett. Av
anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna 1: 645 och II: 808.

dels ansett att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 10, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 20 av herr Svenungsson
samt II: 23 av herrar Fridolfsson i Stockholm och
Werner,

36

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1967

2) de likalydande motionerna I: 97 av herr Gösta Jacobsson
in. fl. samt II: 135 av fru Sundberg och herr Turesson,

3) de likalydande motionerna I: 150 av herr Torsten
Hansson in. fl. och II: 190 av fru Hörnlund in. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 223 av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. och II: 285 av herr Persson i Heden,

5) de likalydande motionerna I: 313 av herr Eric Carlsson
och II: 409 av herr Johansson i Skärstad m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 318 av herr NilsdEric
Gustafsson och 11:418 av herr Nilsson i Tvärålund in. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:320 av herr Torsten
Hansson och II: 413 av herr Josefsson i Halmstad m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 325 av herrar Thor sten
Larsson och Mattsson samt II: 412 av herr Josefson i Arrie
m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:327 av herr Lundberg
m. fl. och II: 728 av herr Nordgren m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 332 av herr Fritz Persson
och II: 398 av herr Bergman,

11) de likalydande motionerna 1:419 av herrar Dahlén
och Bengtson samt II: 533 av herrar Hedlund och Ohlin,

12) de likalydande motionerna 1:425 av herr Harald
Pettersson och II: 531 av herr Börjesson i Glömminge m. fl.,

13) de likalydande motionerna 1:426 av herr Schött
m. fl. och II: 542 av herr Tobé m. fl.,

14) de likalydande motionerna 1:428 av herr Werner
och II: 710 av herr Hermansson m. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 557 av herr Eric Carlsson
m. fl. samt II: 530 av herrar Boo och Eliasson i Sundborn,

16) de likalydande motionerna I: 562 av herr Holmberg
in. fl. och II: 702 av herr Bohman in. fl.,

17) de likalydande motionerna I: 568 av herr Lundström
och II: 745 av herr Öhvall,

18) de likalydande motionerna I: 569 av herrar Mattsson
och Enarsson samt II: 721 av herr Lothigius,

19) de likalydande motionerna 1:577 av herr Harald
Pettersson m. fl. och II: 704 av herr Börjesson i Falköping
in. fl.,

20) de likalydande motionerna 1: 582 av herr Stefanson
m. fl. och II: 729 av herr Nordgren m. fl.,

21) de likalydande motionerna I: 645 av herr Werner
och II: 808 av herr Hermansson m. fl.,

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande 37

nr 1 år 1967

22) motionen I: 228 av herr Wallmark,

23) motionen I: 580 av herr Stefanson,

24) motionen II: 82 av herr Berglund m. fl.,

25) motionen II: 133 av herr Källstad,

26) motionen 11:202 av herrar Åberg och Svensson i
Kungälv,

27) motionen II: 538 av herr Lundberg,

28) motionen II: 706 av herr Eriksson i Bäckmora, ävensom 29)

motionen II: 725 av herrar Nilsson i Agnäs och Larsson
i Norderön,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670165