Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1967
1
Nr 8
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om undantagande av beskattning som naturaförmån av
bränsle från egen fastighet.
(2 avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 163 av herrar Svanström och Wikberg
samt II: 191 av herrar Johansson i Skärstad och Svensson i Vä, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag om sådan ändring av skattelagstiftningen att fritt bränsle från
egen fastighet icke beskattas som naturaförmån; samt
2) de likalydande motionerna I: 317 av herrar Eskilsson och Svenungsson
samt II: 415 av herrar Krönmark och Hedin, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att ved som uttages ur egen skog för uppvärmning av den egna
bostaden ej skall beskattas som naturaförmån.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 191 och II: 415.
Jämlikt 21 § kommunalskattelagen skall som inkomst av jordbruksfastighet
upptagas bl. a. värdet av olika naturaförmåner. I punkt 5 av anvisningarna
till samma lagrum utsäges att i fråga om för gemensamt behov avsatta
s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter,
som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning,
skall som samfällighetens inkomst räknas även vad som i natura utdelats
till innehavarna av de fastigheter, som har del i samfälligheten. Då
inkomsten således beskattas hos samfälligheten följer härav, att innehavare
av fastighet, som har del i sådan samfällighet, inte är skyldig att som intäkt
av sin fastighet upptaga vad han uppburit såsom utdelning från samfälligheten,
vare sig utdelningen utgått i natura eller i penningar. I 42 §
kommunalskattelagen stadgas att värdet av produkter, varor eller andra
naturaförmåner skall beräknas efter ortens pris, d. v. s. i fråga om bränsle
från egen jordbruksfastighet till belopp motsvarande vedens värde i upphugget
och hemkört skick. För att inom varje län i möjligaste mån få likBihang
till riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 8
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1967
formig värdering av ofta förekommande naturaförmåner föreslår prövningsnämnderna,
före taxeringsarbetets början, i anvisningar de värden som
i normalfallen skall tillämpas vid taxeringen. Innan anvisningarna fastställes
granskas dessa av riksskattenämnden för att åstadkomma jämnhet i de olika
förslagen.
Den i förevarande motioner upptagna frågan har tidigare behandlats av
riksdagen vid ett flertal tillfällen. Senast liade 1964 års riksdag att i anledning
av då väckta motioner ta ställning till frågan om naturaförmåners
beskattning i förvärvskällan jordbruksfastighet. Bevillningsutskottet avstyrkte
motionerna i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 18. Utskottet
ville inte bestrida att de normer som tillämpades för värderingen av
vedbrand stundom kunde leda till otillfredsställande resultat. Det bränsle
som användes för uppvärmning av bostäder torde utgöras av svårsäljbart
virke, som ofta kunde förvärvas kostnadsfritt eller mot ringa ersättning.
På fastigheter där vedbrandsbehovet tillgodosågs med anlitande av främmande
arbetskraft torde någon beskattning av bränslevärde ofta inte ske,
eftersom avdrag för arbetslöner kunde göras med ett mot bränslevärdet svarande
belopp. Ägare eller brukare av mindre jordbruksfastigheter utan anställda
hade inte samma möjlighet och fick därför ofta skatta för ett högre
nettovärde. Enligt vad utskottet erfarit hade det i praktiken ibland förekommit
att arrendatorer vid arrendeuppgörelser avstått från förmån av fritt
bränsle, enär det i skattehänseende ställt sig förmånligare för dem att köpa
ved. Enligt utskottets mening kunde därför en viss försiktighet vara motiverad
vid fastställande av normer för bränslevärden. Avslutningsvis uttalade
utskottet att den i viss mån önskvärda modifieringen av gällande beräkningsnormer
borde ske genom tillämpningsföreskrifter och inom ramen för
nu gällande lagstiftning.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges
följande.
I de likalydande motionerna 1: 163 och II: 191 uttalas att bestämmelsen
om bränsleförmåners beskattning tillkommit vid en tidpunkt då vedbränslet
hade ett större värde än f. n. En omställning har skett genom att skogsägarna
alltmer övergår till uppvärmning av bostäder med olja eller elkraft. Denna
omställning är till stor del beroende på beskattningen av fritt bränsle och
på de stora kostnaderna för upphuggning och hemkörning av vedbränsle.
Från skogsvårdssynpunkt är detta eu olycklig utveckling. Det är nämligen
angeläget att skadade och av sjukdom angripna träd borttas och att ungskog
gallras. Dessutom är luftföroreningarna obetydliga vid eldning med
ved. övergången till uppvärmning med inköpt bränsle visar att fritt bränsle
från egen fastighet saknar värde och således inte bör betraktas som en
beskattningsbar naturaförmån.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1967
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna I: 317 och II: 415 framhålles
att det tidigare, när ved var det naturliga bränslet för uppvärmning,
var befogat att beskatta ägare eller brukare av jordbruksfastighet för värdet
av den ved som uttas ur egen skog för uppvärmning av bostad. Med hänsyn
till höga kostnader för avverkning, hemkörning och upphuggning av ved är
det numera lika fördelaktigt att använda importerade fossila bränslen. Från
folkhushållets synpunkt med nuvarande stora importöverskott kan det ifrågasättas
om det är berättigat att bibehålla en skattelagstiftning, som i
praktiken stimulerar jordbrukare att övergå till importerade bränslen. Som
ett ytterligare skäl för ändrade bestämmelser åberopar motionärerna det
förhållandet att det torde vara ganska vanligt att personer, som inte äger
jordbruksfastighet, gratis får hugga sitt bränsle på såväl privata som på
domänverkets marker. Dessa personer behöver inte skatta för denna förmån.
Utskottet
Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres jämlikt 21 § kommunalskattelagen
bl. a. värdet av vad skattskyldig direkt tillgodogjort sig av jordbrukets
eller dess binäringars avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars
räkning. Bestämmelserna i kommunalskattelagen i fråga
om värdesättningen av naturaförmåner är hållna i allmänna ordalag. Principen
anges i 42 § jämte anvisningar, vari föreskrivs att värdet av bostad, produkter,
varor eller andra naturaförmåner i första hand skall beräknas efter
ortens pris, d. v. s. det pris, som skulle ha gällt, om den skattskyldige köpt
förmånerna. Bränsle från egen jordbruksfastighet har således enligt praxis
värderats till belopp motsvarande vedens värde i upphugget och hemtransporterat
skick. Det bör i sammanhanget uppmärksammas, att innehavare
av fastighet, som har del i s. k. besparingsskog, häradsallmänning eller annan
för gemensamt behov avsatt samfällighet, som förvaltas självständigt
för delägarnas gemensamma räkning, inte är skyldig att som intäkt av jordbruksfastighet
upptaga vad han uppburit i natura från samfälligheten. Enligt
punkt 5 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen skall nämligen
som samfällighetens inkomst räknas även vad som i natura utdelas till
innehavarna av de fastigheter, som har del i samfälligheten.
Motionärerna anser bestämmelsen om att värdet av fritt bränsle skall
upptas som skattepliktig intäkt av jordbruksfastighet föråldrad. Vid bestämmelsens
tillkomst var veden det naturliga bränslet för uppvärmning
av bostäder, och vedbränsle hade därför ett större värde än f. n. Numera
bar man emellertid i allt större utsträckning övergått till uppvärmning med
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1967
olja eller elkraft, varför fritt bränsle från egen fastighet enligt motionärernas
uppfattning i stort sett torde sakna värde.
Till ledning för taxeringsnämndernas verksamhet utfärdar prövningsnämnderna
årligen s. k. länsanvisningar. Av dessa framgår de normer som
i normalfallen skall tillämpas vid taxeringen. Innan de upprättade förslagen
till länsanvisningar fastställes, granskas de av riksskattenämnden,
som i syfte att främja enhetligheten inom riket föreslår åtgärder till utjämning
av rådande differenser mellan länen. Därvid tas också hänsyn till
kostnadsutvecklingen i skilda delar av landet. Det anförda innebär enligt
utskottets mening en garanti för en så långt möjligt enhetlig värdering av
naturaförmåner.
Den av motionärerna påtalade övergången till uppvärmning med olja eller
elkraft är naturligtvis delvis betingad av kostnadsskäl men torde i betydande
omfattning också dikteras av bekvämlighetssynpunkter. Utskottet
kan inte dela motionärernas uppfattning att övergången till modernare uppvärmningsmetoder
är i så hög grad beroende på att bränsleförmånen är
skattepliktig. De värden som f. n. tillämpas har varit i stort sett oförändrade
under hela 1960-talet och kan enligt utskottets mening anses vara moderata.
Det bör även framhållas att skattedomstolarna vid sin bedömning
lorde ta hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen. Normerna kan
naturligtvis stundom leda till mindre tillfredsställande resultat. På fastigheter
där vedbrandsbehovet tillgodoses med anlitande av främmande arbetskraft
torde sålunda beskattningen av bränslevärdet bli mindre än eljest,
eftersom avdrag för arbetslöner ofta torde göras med belopp som till stor
del motsvarar bränslevärdet. Ägare eller brukare av mindre jordbruksfastigheter
utan anställda har däremot inte samma möjlighet och får därför
ofta skatta för ett högre nettovärde. I praktiken torde det också förekomma
att arrendatorer vid arrendeuppgörelser avstår från förmånen av fritt
bränsle. Med hänsyn härtill och då det bränsle som används för uppvärmning
av bostäder ofta torde utgöras av svårsäljbart virke som kan förvärvas
kostnadsfritt eller mot ringa ersättning kan enligt utskottets mening
en viss försiktighet vara motiverad då man fastställer normer för bränslevärden.
Något skäl att låta bestämmelsen om skatteplikt för bränsleförmån
utgå ur författningstexten kan enligt utskottets mening däremot inte anses
föreligga. Utskottet vidhåller därför sin tidigare uttalade uppfattning att en
modifiering av gällande beräkningsnormer bör ske inom ramen för nu gällande
skattelagstiftning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 163 av herrar Svanström
och Wikberg samt IT: 191 av herrar Johansson i Skärstad
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1967
och Svensson i Va om undantagande från beskattning som
naturaförmån av fritt bränsle från egen fastighet, ävensom
2) de likalydande motionerna I: 317 av herrar Eskilsson
och Svenungsson samt 11:415 av herrar Krönmark och Hedin
om undantagande från beskattning som naturaförmån
av bränsle från egen fastighet,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 mars 1967
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herr John Ericsson, fröken Ranmark, herrar
Yngve Nilsson, Stefanson, Gösta Jacobsson, Lundström, Paul Jansson, Sundin,
Arne Pettersson och Stadling; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Engkvist, Vigelsbo, Asp, Andersson i Essvik, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson
i Bäclcmora och Larsson i Umeå.