Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

1

Nr 36

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 98 av herr Mattsson m.fl. och II: 134 av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
a) antaga följande

Förslag

till

Förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april

1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst

Härigenom förordnas, att 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst skola erhålla följande
ändrade lydelse.

2 §.

Med förlust--— samma år.

Förlustavdrag må medgivas allenast om skattskyldig under förluståret
eller under något av de två närmast föregående beskattningsåren varit jämlikt
22 § 1 mom. första stycket vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst eller om
skattskyldigs bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor under något
av nämnda år uppgått till sådant belopp att han jämlikt bestämmelserna
vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna deklaration som nyss
sagts. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag föreligger skall
beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas vad i tredje
och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till förlustavdrag erfordras
härutöver att deklaration för förluståret avgivits under vederbörligt
taxeringsår.

Rätten till---minst 1 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

1—0100357 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 36

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

8 §■

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt —
direkt eller genom förmedling av juridisk person — innehades av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller
andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt innehades
av samma fysiska person eller personer samt under förutsättning tillika,
då fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa
ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet
vid det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter
dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna eller
andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk
person eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade
aktier överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som
sedan förlustårets ingång innehaft aktier i företaget.

9 §•

Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14
september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om fusionen
ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången
av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående
moderbolagets rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast
därest moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio tiondelar
av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss
sagts aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för förlustavdragets
utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer
ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget
jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår. Är i fall,
som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare att
envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktiekapitalet
vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen. Hinder
för förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i ägarförhållandena
betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer eller av

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

att på nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits å sådan fysisk person eller
sådana fysiska personer som sedan förlustårets ingång innehaft aktier
i företaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1968 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1968 eller tidigare år.

b) antaga följande

Förslag

till

Förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i nämnda förordning sägs, erhålla utjämning
av statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.

2 §•

^PPSår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i
1 § omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 10 000 kronor överstiger
eller understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det
nästföregående beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av
skatten verkställas sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att jämlikt
förordningen om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant belopp,
att den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande
beskattningsåret och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den
skatt, som han haft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda
beskattningsbara inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på
vartdera av åren.

Vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket skall beräkning av
skatt ske efter det procenttal av grundbeloppet för statlig inkomstskatt, som
jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas för slutlig
skatt på grund av taxeringen för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 7,967

3 §■

Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinlcomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp
än 10 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret
eller för jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp, än som skolat
beräknas, därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till
10 000 kronor.

4 §.

Oaktat vad i 2 och 3 §§ stadgas, må dock skatteutjämning, som där sägs,
ej ske med mindre denna föranleder att skatten beräknas till ett minst 50
kronor lägre belopp än enligt förordningen om statlig inkomstskatt.

5 §•

I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom
av varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas
på grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl
vid tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn tages till sammanlagda beloppet
av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt

1 2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å
makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt
taxeringen för beskattningsåret.

Hava makarna samtaxerats vid taxeringen för jämförelseåret men icke
för beskattningsåret, skola förutsättningarna för skatteutjämning jämlikt

2 och 3 §§ bedömas för vardera maken för sig.

(Se vidare anvisningarna.)

b §•

Har skattskyldig avlidit under beskattningsåret, skall med avseende å
rätt till skatteutjämning, som i denna förordning avses, oskift dödsbo efter
honom äga samma rätt, som eljest skulle hava tillkommit den skattskyldige.
Var den skattskyldige under beskattningsåret gift och skola dödsboet och
den efterlevande maken jämlikt gällande bestämmelser samtaxeras, skall
vad i 5 § sägs äga motsvarande tillämpning.

7 §■

Ingår i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för beskattningsåret
ackumulerad inkomst och har av den skattskyldige framställt
yrkande om tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

5

inkomstskatt för ackumulerad inkomst vunnit bifall, må skatteutjämning
enligt förevarande förordning ej medgivas för skatt, som i anledning av
samma taxering påföres. Var den skattskyldige gift och skall andra maken
med honom samtaxeras för inkomst under beskattningsåret, äger i fall som
nyss sagts ej heller den maken erhålla skatteutjämning.

Därest i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för jämförelseåret
ingått ackumulerad inkomst och om i anledning därav särskild skatteberäkning
skett enligt förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, skall vid den nu ifrågavarande skatteutjämningen
så anses som om den beskattningsbara inkomsten uppgått till det
belopp, vilket legat till grund för skatteberäkningen enligt nämnda förordning,
respektive som om skatten beräknats å sistnämnda belopp enligt förordningen
om statlig inkomstskatt.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §•

Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för
sådan i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom.

1)—3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid vad
i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta makar
och oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall gälla att
deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför i taxeringsförordningen
lämnade föreskrifterna.

Oaktat vad i föregående stycke sägs, må skatteutjämning åtnjutas av
äkta make, därest beträffande den andra maken ovan angivna förutsättningar
äro för handen; jämför 5 §.

9 §•

Skattskyldig, som önskar erhålla skatteutjämning enligt denna förordning,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län, där den
skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt för inkomsten under
beskattningsåret.

Ansökan ingives eller insändes till prövningsnämndens kansli och skall,
med undantag för fall varom i 13 § sägs, vara till kansliet inkommen före
utgången av april månad året efter taxeringsåret.

10 §.

Bifalles ansökning, varom i 9 § förmäles, skall länsstyrelsen — därest
beslutet icke kan iakttagas vid påföringen av slutlig skatt enligt taxeringen,

2—0100357 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 36

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

varom fråga är — meddela förordnande om avkortning, eller, där restitution
skall ske, tillställa den skattskyldige honom tillkommande belopp över
postgiro.

Å restituerat belopp utgår icke ränta.

11 §•

Kan ansökan om skatteutjämning enligt denna förordning icke av prövningsnämnd
upptagas till avgörande, emedan den skattskyldiges taxering
för jämförelseåret icke vunnit laga kraft, skall prövningsnämnden genom
särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer därefter på den
skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit laga kraft, till prövningsnämnden
inkomma med framställning om ansökningens upptagande
till förnyad behandling. Sådan framställning skall göras inom ett år från
det slutligt beslut eller utslag meddelades i taxeringsfrågan.

12 §.

Har skatteutjämning enligt denna förordning skett, men ändras den beskattningsbara
inkomst, varå den utjämnade skatten beräknats, genom beslut
av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t
eller åsättes den skattskyldige genom sådant beslut eller utslag eftertaxering
till statlig inkomstskatt så att grunderna för skatteutjämningen eller
förutsättningarna för rätten att komma i åtnjutande därav ändras, skall
prövningsnämnden vidtaga den ändring av skatteut jämningen vartill förhållandena
kunna föranleda.

13 §.

Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av
kammarrätten eller Kungl. Maj :t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut
eller utslag, äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom
ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.

Äger skattskyldig enligt 99 § taxeringsförordningen i särskild ordning anföra
besvär hos prövningsnämnd, må han tillika inom där angiven tid inkomma
med ansökning enligt 9 §.

14 §.

Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt denna
förordning ävensom beträffande rätt att föra talan över dylikt beslut skola
de i taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

inkomst äga motsvarande tillämpning; dock att besvär över prövningsnämnds
beslut att förklara ansökningen vilande enligt 11 § icke må föras.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Anvisningar
till 2 §.

Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:

Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret .................. 10 000 kronor

Beskattningsbar inkomst för beskattningsåret ............... 20 100 kronor

Sammanlagd beskattningsbar inkomst ........................ 30 100 kronor

Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbeloppen avjämnas
till närmaste hundratal kronor så att summan av delbeloppen motsvarar den
sammanlagda beskattningsbara inkomsten):

för jämförelseåret ................................................... 15 000 kronor

för beskattningsåret ............................................... 15 100 kronor

30 100 kronor

Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen för det beskattningsår
varunder merinkomst uppkommit antages utgöra:

å 15 000 kronor ......................................................... 1 800 kronor

å 15 100 kronor ......................................................... 1 820 kronor

3 620 kronor

Avgår skatt å 10 000 kronor enligt samma grunder ......... 1 000 kronor

Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret ......... 2 620 kronor

Det anmärkes, att — för att skatteutjämning enligt denna förordning för
den i exemplet avsedda skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering för
nästföljande år — den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda års
taxering skall uppgå till lägst 30 100 kronor, dvs. med minst 10 000 kronor
överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten, 20 100 kronor.

till 5 §.

Av 5 § första stycket framgår, att beträffande äkta makar som för
beskattningsåret samtaxerats prövning av förutsättningarna för skatteutjämning
skall — oberoende av om makarna samtaxerats för jämförelseåret
eller ej — ske sålunda att makarnas beskattningsbara inkomster för å ena
sidan beskattningsåret och å andra sidan jämförelseåret sammanräknas och
jämföras. Om en av makarna vid taxeringen för ettdera av de båda åren eller

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

den ene av makarna vid taxeringen för det ena året och den andre vid
taxeringen för det andra året icke åsatts beskattningsbar inkomst, skall
därvid anses som om beskattningsbar inkomst åsatts den maken till belopp
av noll kronor. Har vid taxeringen för beskattningsåret blott en av makarna
påförts beskattningsbar inkomst, tillgodoföres den maken hela den
skattelindring som föranledes av skatteutjämningen.

Vad i 5 § första stycket sägs är tillämpligt även å makar som ingått äktenskap
under jämförelseåret.

Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avge självdeklaration för inkomst
under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren
och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).

till 7 §.

Innebörden av 7 § andra stycket belyses av följande exempel.

En skattskyldigs beskattningsbara inkomst enligt taxeringen för jämförelseåret
har uppgått till 40 000 kronor. I inkomsten under jämförelseåret
bar emellertid ingått ackumulerad inkomst till belopp av 30 000 kronor,
hänförlig till jämförelseåret och ytterligare två år. Skatteberäkning för
ackumulerad inkomst har skett. Vid tillämpningen av förevarande förordning
anses den skattskyldiges beskattningsbara inkomst för jämförelseåret
ha utgjort 20 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1967
års eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år
1967 eller tidigare år.

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att skyndsam utredning måtte
företagas om möjligheterna till en fullständig resultatutjämning, varvid i
första hand bör prövas frågan om resultatutjämning genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast förelägges riksdagen;

2) de likalydande motionerna I: 226 av herr Svenungsson och fru Hultell
samt II: 280 av herr Carlsliamre, vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till regeringen anhålla om skyndsamt förslag dels angående möjlighet
för våra fiskare att göra avsättning till resultatutjämningsfond, dels — med
beaktande av fiskarnas speciella arbets- och inkomstförhållanden — tillförsäkra
dem bättre skatteavdrag vid yrkesutövningen;

3) de likalydande motionerna I: 574 av herrar Johan Olsson och Mattsson
samt 11:698 av herrar Andersson i Örebro och Jönsson i Ingemarsgården,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

om översyn av nuvarande bestämmelser med begränsad resultatutjämnande
effekt samt om utredning syftande till förslag om en mera generellt användbar
kontometod, som samtidigt kan medföra större likhet i behandlingen
av skattskyldiga;

4) de likalydande motionerna I: 575 av herr Harald Pettersson och II: 715
av herr Josefson i Arrie in. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan om införande
av rätt till resultatutjämning vid beskattningen genom kontometoden i enlighet
med motionernas syfte; ävensom

5) de likalydande motionerna I: 584 av herr Stefanson in. fl. och II: 726
av herr Nordgren, vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en skyndsam utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst av annan fastighet (hyresfastighet)
att avdrag får göras med visst belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 574, I: 584, II: 134, II: 280 och II: 715.

Förordningen om förlustutjänming

Gällande rätt

Genom förordningen den 8 april 1960 (nr 63) infördes i skattelagstiftningen
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Enligt förordningen
får en skattskyldig, om hans verksamhet ett år lämnat underskott
som inte kan skattemässigt avräknas mot överskott av annan förvärvskälla
samma år, utnyttja underskottet såsom förlustavdrag senare. Detta kan
ske när som helst vid taxering för de följande sex åren. Som förlust räknas
ej blott underskott i egentlig mening utan även andra allmänna avdrag,
som skattemässigt inte kunnat utnyttjas. Det kräves för att förlustavdrag
skall medges att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige
varit skyldig deklarera, samt att deklarationsskyldigheten också fullgjorts.
Uppgår förlusten under förluståret inte till 1 000 kronor, får densamma
inte utnyttjas som förlustavdrag. Förlustavdragets belopp fastställes ej
förrän yrkande om dess utnyttjande vid senare taxering framställts av den
skattskyldige.

Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening övergår i andra händer
genom att aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen byter ägare, påverkar
detta i princip inte aktiebolagets eller den ekonomiska föreningens
rätt till utjämning av förluster, som uppkommit före överlåtelsen i fråga,

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

mot vinster efter densamma, eftersom rättigheten tillkommer den juridiska
personen som sådan. Emellertid har i förordningen intagits vissa särbestämmelser
i syfte att förhindra missbruk. Dessa regler tar främst sikte
på fåmans(familje)bolag och avser att förhindra att företag — utan andra
»värden» än en skattemässig rätt till förlustavdrag — börjar gå i handeln.
För att fåmansbolag skall erhålla rätt till förlustutjämning förutsättes, att
ägarförhållandena i bolaget i det väsentliga är desamma vid förlusttillfället
och då förlusten skall utnyttjas. Detta krav är enligt förordningen uppfyllt
om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen då avdraget yrkas — direkt
eller indirekt — helt eller så gott som helt äges av samma personer,
som ägde aktierna eller andelarna när förlusten uppkom, eller av någon
eller några som på grund av arv, testamente eller bodelning trätt i nämnda
personers ställe. Liknande inskränkning gäller för det fall, då efter fusion
moderbolag skall utnyttja förlust, som dotterbolaget haft före fusionen.

Motionerna

I motionerna I: 98 och II: 134 framställes yrkande om vissa ändringar i
förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. I fråga
om rätt att utnyttja förlust i familjebolag framhåller motionärerna att de
nyss återgivna bestämmelserna kan leda till obilliga resultat. I ett sådant
fall då t.ex. änka och barn efter en hälftendelägare i ett familjebolag saknar
ekonomiska möjligheter att behålla aktierna och därför överlåter dem
till den andre hälftendelägaren, kommer denne enligt de nu gällande reglerna
att helt förlora sin rätt till avdrag för förlust, som uppkommit innan
han övertog de efterlevandes aktier. Motionärerna förordar därför att rätt
till förlustutjämning skall kvarstå, om den som övertagit aktierna på grund
av arv, testamente eller bodelning överlåter dessa till tidigare ägare av aktier
i företaget. Vidare framhåller motionärerna att som villkor för rätt till förlustutjämning
bör gälla att deklarationsskyldighet förelegat under förluståret
eller under något av de två närmast föregående beskattningsåren.

Frågans tidigare behandling

Motionsyrkanden av enahanda beskaffenhet har alltsedan 1960 årligen
varit föremål för bevillningsutskottets prövning. 1 sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 18 år 1966 framhöll utskottet att befogade invändningar
knappast kunde riktas mot den i förlustutjämningsförordningen
intagna begränsningsregeln att deklarationsskyldighet skall ha förelegat
för förluståret. Utskottet anslöt sig därvid till den av 1957 års skatteutredning
uttalade uppfattningen att det i huvudsak endast var hänsynen till
sådana skattskyldiga, som drev verklig förvärvsverksamhet eller hade en
mer bestående inkomstkälla av större omfattning, som motiverade en rätt

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967 11

till förlustöverföring och att därför en villkorslös rätt till förlustavdrag
inte borde medges. Det var emellertid enligt utskottets mening angeläget
att möjligheten till förlustutjämning inte onödigtvis missbrukades. Det
kunde givetvis förekomma fail då begränsningsregeln ledde till mindre tillfredsställande
resultat från rättvisesynpunkt. Emellertid torde det i praktiken
mera sällan förekomma att skattskyldig, som utövade verklig förvärvsverksamhet,
gick förlustig rätten till avdrag.

I fråga om de spärregler som gäller i fråga om fåmansbolagen instämde
utskottet i 1957 års skatteutrednings uttalande, att vissa inskränkningar
var ofrånkomliga. Eftersom ett bolags eller en förenings förlust från skattesynpunkt
representerade en tillgång, förelåg risk för att den avveckling av
ett företag, som normalt borde följa av det dåliga resultatet av verksamheten,
inte skulle komma till stånd. I stället kunde befaras att likvidationseller
konkursmässiga företag började gå i handeln som någon form av avskrivningsobjekt.
Utskottet åberopade också att en rätt till förlustavdrag
kunde framstå som rimlig också i andra fall än då aktier bytte ägare genom
arv, testamente eller bodelning. Om man ville ha betryggande garantier mot
missbruk, var det emellertid enligt utskottets mening inte möjligt att tillgodose
dessa andra fall med generella föreskrifter av den art som motionärerna
önskade. Ett genomförande av motionärernas förslag skulle också
vara ägnat att komplicera lagstiftningen.

Progressionsutjämning

1957 års skatteutredning

1957 års skatteutredning, vars förslag låg till grund för lagstiftningen om
förlust utjämning, framlade i sitt betänkande (SOU 1958: 35) jämväl förslag
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall. Förslaget blev i denna del inte föremål för lagstiftningsåtgärder.

Sammanfattningsvis innebar utredningens förslag till progressionsutjämning
följande.

Fysisk person ägde påkalla progressionsutjämning, om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000 kronor översteg nästföregående års
motsvarande inkomst. En jämförelse skulle sålunda göras allenast mellan
två på varandra följande år.

Förelåg förutsättningar för utjämning, skedde denna sålunda att skatten
för det andra året, då inkomstökning förelåg, i erforderlig omfattning
jämkades nedåt.

Uppgick inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna
minimibeloppet 12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre in -

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

komst gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste
förhindras, kunde enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall ske,
riämligen som om inkomstökningen likväl uppgått till minimibeloppet
12 000 kronor.

Om progressionsutjämningen ej gav större effekt än en skattereduktion
understigande 50 kronor, förföll rätten till utjämning.

Beträffande äkta makar föreslogs regler av innebörd att hänsyn togs till
sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster. Detta medförde
bl. a. en viss skattelindring första året för nygifta, som ingick äktenskap
i samband med att en av makarna fick ökad inkomst eller båda började
förvärvsarbeta.

En förutsättning för skatteutjämning var att den skattskyldige även under
jämförelseåret haft sådan inkomst att han varit deklarationsskyldig.

Motionerna

Motionärerna i motionerna I: 98 och 11: 131 framhåller att genomförandet
av en progressionsutjämning är motiverat och synnerligen önskvärt. Motionärerna
förordar därför att utredningens förslag genomföres, dock med vissa
ändringar. Rätten till utjämning bör således förefinnas även vid fallande
inkomst. Vad deklarationsskyldigheten angår bör det räcka med att sådan
förelegat antingen för jämförelseåret eller för något av de två beskattningsåren
dessförinnan. Starka skäl talar också för en sänkning från 12 000 till
10 000 kronor av det minimibelopp, som enligt utredningen bör krävas såsom
skillnad mellan två års inkomster för att utjämning skall få ske.

Frågans tidigare behandling

Yrkanden om införande av 1957 års skatteutrednings förslag till förordning
om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst i vissa
fall — med de jämkningar som förut nämnts — behandlades av riksdagen
åren 1960—1966 men avvisades vid samtliga tillfällen.

Bevillningsutskottet avstyrkte år 1966 (bet. nr 18) nu förevarande yrkande
under åberopande av att särskild hänsyn borde tas till de invändningar
av principiell natur, som under remissbehandlingen riktats mot införande
av progressionsutjämning i beskattningssystemet och att spörsmålet om
åstadkommande av en progressionsutjämning borde betraktas som en fråga
på längre sikt. De mest iögonenfallande verkningarna av progressionen
vid den statliga inkomstbeskattningen fick anses undanröjda genom lagstiftningen
om beskattning av ackumulerad inkomst, om taxering för inkomst
av medel som insatts på skogskonto och om förlustutjämning samt
genom schabloniseringen av kommunalskatteavdraget.

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967 13

Allmän öppen resultatutjämning, m. m.

Gällande rätt

Svensk skattelagstiftning medger inte möjlighet till allmän öppen resultatutjämning
mellan olika beskattningsår. Inte heller medger den inkomstutjämning
mellan olika beskattningsår genom skattefri avsättning av medel
för framtida reparationer. Frågan om en öppen resultatutjämning med
tillämpning av en kontometod prövades av 1957 års skatteutredning men
avvisades under hänvisning främst till de stats- och kommunfinansiella
verkningar en sådan anordning — åtminstone på kortare sikt — skulle
medföra. Utredningen underströk även den begränsning i köntometoden,
som ligger däri att den endast kan bli av värde för den, som från början har
så goda vinstförhållanden att han äger möjlighet att göra de för framtida
utjämning erforderliga avsättningarna — och också gör dem. Även andra
skäl talade enligt utredningens mening mot införande av en kontometod.
Det var sålunda förenat med avsevärda svårigheter att finna en rationell
grund för såväl maximeringeu av den årliga avsättningen som den sammanlagda
storleken av de avsatta beloppen. Vidare måste kontometoden
antagas ge upphov till ett så stort antal konton, att därigenom myndigheternas
kontrollmöjligheter i hög grad försvårades.

Motionerna

Enligt motionerna I: 98 och 11: 13k bör en utredning igångsättas av frågan
om en allmän öppen resultatutjämning genom den s. k. kontometoden.
Möjligheten att genom kontoavsättning utjämna inkomster mellan olika
beskattningsår skulle enligt motionärernas mening kunna få en sparfrämjande
verkan.

I motionerna 1: 226 och II: 280 framhålles att det — för att bevara och
stärka vårt fiskes ställning och konkurrenskraft, sätta yrkesutövarna i
stånd att vidmakthålla och förnya tonnage och utrustning och därmed
trygga själva basen för nyrekrytering och fortsatt fiske — i dagens läge är
ofrånkomligt, att samhället ger möjlighet till skattemässig resultatutjämning,
i likhet med vad andra rörelseidkare åtnjuter. I exempelvis Norge betraktas
en sådan ordning numera som något självklart.

Norska fiskare åtnjuter säravdrag med 12 procent på den skattepliktiga
inkomsten, förutsatt att de fiskat minst 15 veckor till havs — avdraget
maximerat till 3 000 kronor. De har vidare möjlighet att under år med
goda inkomster skattefritt avsätta till en driftfond 20 procent för senare
förvärv — under inkomstmagra år — av båt, redskap och andra förnödenheter
för fisket. Till yttermera visso har de lindrigare progressiv beskattning,
med möjlighet till tredelning av merinkomsten vid beräkning av statsskatten.
Danska fiskare åtnjuter också icke oväsentliga skatteförmåner,

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

exempelvis proviant- och sjökläder savdrag plus ett speciellt avdrag på 1 000
kronor, därav hälften för icke familjeförsörjare. Fiskarorganisationerna
hyser gott hopp om att i den politiska instansen också kunna utverka ungefär
motsvarande möjlighet till fondavsättning som redan tillämpas i
Norge.

Beaktande i sammanhanget förtjänar också det förhållandet, att en i
flera avseenden så likvärdig grupp som vårt sjöfolk kompenseras genom
skattelättnader — fullt i sin ordning givetvis — för att sjömännen i så
stor utsträckning nödgas avstå från de fördelar i land, som välfärdssamhället
erbjuder övriga skattebetalare. Fiskarna tillbringar ju också sin huvudsakliga
tid till sjöss eller i främmande hamn och förtjänar i fullt ut
samma utsträckning enahanda skatteregler.

Motionärerna i motionerna 1: 574 och II: 698 framhåller att kontometoder
av olika slag spelar en central roll i diskussionen om resultatutjämning
mellan olika beskattningsår. Det är angeläget, att en utredning tillsätts
för att undersöka möjligheterna till resultatutjämning med kontometoden
som grund. Man kan här tänka sig införande av t. ex. självfinansieringskonton
för företagare, som i dag saknar möjligheter till resultatutjämning.
På samma sätt bör reparationskonton övervägas för ägare av hyresfastigheter.
Kontometoden borde ges en sådan utformning, att den blev användbar
under en mängd olika förutsättningar.

Tidigare utredningar har avvisat kontometoden på grund av det skattebortfall
som ett införande skulle innebära. Enligt motionärernas uppfattning
bör en sådan reform kunna genomföras successivt, och vidare bör
liden för skattefri avsättning begränsas. Därigenom skulle dessa nackdelar
sannolikt kunna undvikas i ganska stor utsträckning. Dessutom skulle
kontometoden medverka till ett ökat sparande och minska den improduktiva
lagerhållning som nu finns på grund av skattebestämmelsernas utformning.

Till stöd för utredningsyrkandet i motionerna I: 575 och II: 715 anföres
att rätt till eu mera allmän resultatutjämning genom kontometoden skulle
få betydelse främst för rörelseidkare, jordbrukare och fastighetsägare. Om
den skattskyldige själv får bestämma när han skall göra avsättning respektive
göra uttag, kan kontometoden användas i både inkomstutjämnande
och förlustutjämnande syfte. En betydande sparstimulans kunde uppnås
genom att företagarna skulle undvika ej nödvändiga avdragsgilla kostnader
och anskaffning av avskrivningsobjekt, varmed rörelsen ofta torde belastas
till följd av beskattningens nuvarande utformning. För jordbrukets
vidkommande torde kontometoden ordna en utjämning mellan goda och
dåliga skördeår, vilken på ett utmärkt sätt skulle komplettera skördeskade -

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967 15

skyddet. Genom kontométoden skulle fysiska personer också kunna få en
motsvarighet till investeringsfonderna.

Enligt motionärernas mening bör det vara möjligt att inom en snar framtid
fatta beslut om införande av kontometoden för en mera allmän resultatutjämning.
Det lämpligaste synes vara att den arbetande företagsskatteutredningen
anmodas att skyndsamt pröva frågan.

I motionerna I: 584 och II: 726 framhålles att underhålls- och reparationskostnaderna
för en fastighet varierar mycket starkt mellan olika år. De
är i allmänhet relativt låga under de första åren efter byggnadens tillkomst
för att därefter successivt stiga. Det beräknas att de efter 7—10 år uppnår
ett maximalt belopp, som är högre än det i den årliga hyreskalkylen beräknade
reparationsbehovet. Sedan reparationsbehovet tillgodosetts upprepas
denna variation under större delen av fastighetens livslängd.

Följden av dessa variationer i reparations- och underhållskostnader blir
att en förlust uppstår på fastigheten under de år då större reparationer
måste göras, under det att vinsten blir förhållandevis hög under de år då
reparationsbehovet är ringa. Enär skattereglerna inte tillåter skattefri avsättning
till reparationsfond för fastigheten utan hela vinsten beskattas
stimulerar detta inte till årliga avsättningar för reparationer och underhåll.

Detta medför att likvida medel kan komma att saknas de år då de uppdämda
reparationsbehoven sätter in. Om enskilda fastighetsägare beredes
möjlighet att göra skattefria avsättningar för framtida reparationskostnader
med den del av hyran, som enligt hyreskalkylen avses härför (för nybyggda
fastigheter är denna beräknad till 0,70 % av byggnadskostnaderna)
skulle detta stimulera fastighetsägaren att bygga upp en ekonomisk underhålls-
och reparationsberedskap. Detta skulle i första hand komma hyresgästerna
till godo.

Reglerna för eu sådan avsättning borde utformas på det sättet, att fondavsättningarna
vore bundna vid fastigheten som sådan för att därigenom
säkerställa att de avsatta reparationsmedlen endast kommer resp. fastighet
till godo.

Motionärerna erinrar även om att de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
vid sin beskattning har en särskild schablonregel för beräkning av inkomst
av hyresfastigheter. Sålunda beräknas för dessa företag såsom inkomst av
fastighet endast ett belopp motsvarande tre procent av fastighetens taxeringsvärde,
varifrån avdrag medgives för ränta å lånat, i fastigheten nedlagt
kapital samt för tomträttsavgäld. Dylika företag har därför möjligheter att
under år med låga reparationsbehov skattefritt fondera den del av hyran
som är avsedd för framtida reparationer och underhåll. Därigenom har dessa
företag bättre möjligheter att möta bostadskonsumentens krav på ett gott
underhåll av såväl lägenheten som hela fastigheten.

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

Skattelagstiftningen bör även i detta avseende behandla skilda företagsformer
lika. Skattereglerna för avsättningsmedel för finansiering av reparationer
och underhåll av fastighet bör vara desamma oavsett vem som
äger fastigheten.

Frågornas tidigare behandling

Motionsyrkanden om en allmän öppen resultatutjämning har avvisats
av riksdagen åren 1960—1966. I sitt betänkande nr 18/1966 hänvisade utskottet
till de invändningar mot en sådan resultatutjämning, som framförts
av 1957 års skatteutredning, och framhöll för egen del att frågan borde
prövas i samband med prövningen av företagsbeskattningen i dess helhet.

Även frågan om skattefri avsättning av medel för framtida reparationer
har tidigare prövats av riksdagen. I sitt förenämnde betänkande nr 18/1966
avstyrkte utskottet motionsyrkande av samma innebörd som i motionerna
1:584 och 11:726, därvid utskottet framhöll att frågan var föremål för
uppmärksamhet inom bostadspolitiska kommittén. Denna väntades under
år 1966 framlägga förslag om rätt för ägare av hyresfastighet att inom ett
av bostadsstyrelsen fastställt finansieringssystem göra avsättningar till särskilt
konto avsett för framtida reparationer. Motionsyrkandet skulle därmed
i viss mån vara tillgodosett.

Utskottets yttrande

Förevarande motioner syftar till att utjämna verkningarna av progressionen
vid den statliga inkomstskatten.

Ändringar i förordningen om förlustutjämning

För att förlustavdrag skall kunna medges fordras enligt förordningen om
rätt till förlustutjämning att deklarationsskyldighet skall ha förelegat för
förluståret.

I motionerna I: 98 och II: 134 anser motionärerna att som villkor för rätt
till förlustavdrag bör gälla, att deklarationsskyldighet förelegat för förluståret
eller för något av de två närmast föregående beskattningsåren. Den
nuvarande utformningen av begränsningsregeln är enligt motionärernas
mening onödigt rigorös och ägnad att medföra vissa orättvisor.

Som förlust räknas enligt förordningen om rätt till förlustutjämning inte
endast underskott i förvärvskälla utan även med visst undantag allmänna
avdrag, som skattemässigt inte kunnat utnyttjas vid tidigare taxering. Ett
förlustavdrag kan således komma att bestå uteslutande av andra outnyttjade
allmänna avdrag än underskott å förvärvskälla. 1957 års skatteutredning,
vars betänkande SOU 1958:35 låg till grund för införandet av förlustutjämningsförordningen,
framhöll, att sådana outnyttjade allmänna

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967 17

avdrag kunde göras gällande även av skattskyldiga utan egentlig förvärvsverksamhet
men med en minimal inkomst av något slag, t. ex. en obetydlig
ränteinkomst. Detta syntes mindre tillfredsställande, då det enligt utredningens
mening endast var hänsynen till sådana skattskyldiga, som drev
verklig förvärvsverksamhet eller hade en mer bestående inkomstkälla av
större omfattning, som motiverade en rätt till förlustutjämning. Utredningen
avstod emellertid från att utforma en lagstiftning med sådant innehåll
med hänsyn till att den var ägnad att medföra betydande rättsosäkerhet
med åtföljande taxeringstvister. Å andra sidan kunde förlustavdrag inte
medges villkorslöst. Enkelheten i rättstillämpningen fordrade att avdragsrätten
anknöts till något lätt konstaterbart faktum. Ett sådant var enligt
utredningens mening deklarationsskyldigheten.

Mot syftet med den angivna begränsningsregeln anser utskottet befogade
invändningar knappast kunna riktas. Det är rimligt att i princip endast
sådana underskott, som uppkommit efter det den skattskyldige inträtt i
förvärvslivet, beaktas genom förlustavdrag. Som utskottet tidigare flera
gånger framhållit kan det i praktiken knappast tänkas förekomma i nämnvärd
omfattning att skattskyldiga, som utövar verklig förvärvsverksamhet,
genom begränsningsregeln går miste om rätten till avdrag. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motionerna 1: 98 och II: 134 i denna del.

I förordningen om rätt till förlustutjämning har intagits en särbestämmelse
i fråga om fåmansbolagen, innebärande att för rätt till förlustutjämning
kräves att ägarförhållandena i företaget är i det väsentliga desamma
vid förlusttillfället som då förlusten skall utnyttjas. Detta krav anses uppfyllt
om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen då avdraget yrkas
helt eller så gott som helt ägs av samma personer, som ägde aktierna eller
andelarna när förlusten uppkom, eller av någon eller några som på grund av
arv, testamente eller bodelning trätt i dessa personers ställe.

I motionerna I: 98 och II: 134 yrkas sådana ändringar i förordningen, att
i fråga om fåmansbolag hinder för förlustavdrag inte skall möta, om skiljaktighet
i ägarförhållandena betingas av att aktier, som övergått till annan
på grund av arv, testamente eller bodelning, överförs på tidigare ägare av
aktier i bolaget.

Även detta yrkande har av riksdagen behandlats upprepade gånger men
alltid avvisats. I sitt betänkande nr 18/1966 instämde utskottet i 1957 års
skatteutrednings uttalande att vissa inskränkningar i rätten till förlustavdrag
var ofrånkomliga. Eftersom en förlust i ett företag från skatterättslig
synpunkt utgjorde en tillgång, förelåg risk för att den avveckling av företaget,
som på grund av det dåliga resultatet normalt bort följa, inte skulle
äga rum. I görligaste mån borde förhindras att likvidations- eller konkursmässiga
företag började gå i handeln som någon form av avskrivningsobjekt.
Utskottet var medvetet om att det även i andra än de i förordningen särskilt

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

angivna fallen kunde förekomma att en rätt till förlustutjämning i och för
sig skulle kunna framstå som rimlig, men för att undvika riskerna för missbruk
var det enligt utskottets mening inte möjligt att införa regler av den
art motionärerna åsyftade. Ett genomförande av motionärernas förslag
skulle dessutom ytterligare komplicera lagstiftningen.

I de nu förevarande motionerna har inte anförts något som bör föranleda
ändring i detta ståndpunktstagande. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna I: 98 och II: 134 i nu berörda del.

Progressionsutjämning

I sistnämnda motioner har även yrkats att 1957 års skatteutrednings förslag
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall måtte — med vissa ändringar — antagas av riksdagen.

Frågan om införande av progressionsutjämning har, som framgår av den
inledningsvis lämnade redogörelsen, upprepade gånger avvisats av riksdagen.
Utskottet har vid sin prövning av denna fråga hänvisat till de invändningar
av principiell art som vid remissbehandlingen riktades mot skatteutredningens
förslag till progressionsutjämning och för sin del ansett att
spörsmålet om åstadkommande av en sådan utjämning bör betraktas som
en fråga på längre sikt. Utskottet har vidare framhållit att det från skatteförmåge-
och rättvisesynpunkt torde vara förenat med stora svårigheter att
genom en generellt verkande lagstiftning åstadkomma skatteutjämning för
skattskyldiga med inkomster som starkt varierar från år till år. De påtagligaste
verkningarna av progressionen har utskottet ansett vara undanröjda
genom lagstiftningen om ackumulerad inkomst, om taxering för inkomst av
medel som insatts på skogskonto och om förlustutjämning samt genom
införandet av det schabloniserade kommunalskatteavdraget.

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i frågan och avstyrker således
bifall till motionerna 1: 98 och II: 134 även i denna del.

Allmän öppen resultatutjämning

Utskottet behandlar härefter de motioner, i vilka framställts utredningsoch
skrivelseyrkanden om en allmän öppen resultatutjämning.

I motionerna 1:98 och II: 134 samt 1:575 och 11:715 yrkas skyndsam
utredning om möjligheterna att införa resultatutjämning genom en kontometod.
Motionerna 1: 226 och II: 280 syftar till införande av regler av innebörd
att fiskare skall kunna göra avsättning till resultatutjämningsfond
medan i motionerna I: 574 och II: 698 begäres översyn av nuvarande bestämmelser
med begränsad resultatutjämnande effekt och utredning om en mera
generellt användbar kontometod. I motionerna 1:584 och 11:726 slutligen
begäres utredning om rätt för ägare av hyresfastighet att göra fondavsättningar
för framtida reparationskostnader.

Frågan om en allmän rätt till skatteutjämning genom kontoinsättningar

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967 19

och uttag prövades ingående av 1957 års skatteutredning, som emellertid
avstod från att framlägga förslag i ämnet. De invändningar utredningen
hade att rikta mot en allmän öppen resultatutjämning var i första hand av
stats- och kommunfinansiell art, men utredningen underströk också svårigheterna
att göra nödvändiga begränsningar i kontometodens tillämpningsområde
och att finna en rationell grund för maximeringen av den
årliga avsättningen och för den sammanlagda storleken av de avsatta beloppen.
Enligt utredningens mening var metodens räckvidd begränsad så till
vida, att den kunde bli av värde endast för dem som från början hade så goda
vinstförhållanden att de ägde möjlighet att göra de för framtida utjämning
erforderliga avsättningarna.

Utskottet uttalade senast förra året i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 18 att det inte minst från rättvisesynpunkt skulle vara till fördel
om möjligheter öppnades till en vidsträcktare resultatutjämning vid beskattningen
men underströk samtidigt att ett system med öppna skattefria
konto- eller fondavsättningar inte kunde genomföras utan en omprövning
av gällande regler för inventarieavskrivning och varulagervärdering och av
de möjligheter i övrigt till skattemässig konsolidering och förtäckt resultatutjämning
som skattelagstiftningen nu erbjuder. I de förevarande motionerna
har inte anförts något skäl av beskaffenhet afl böra föranleda ändrat
ståndpunktstagande från utskottets sida.

Vad särskilt angår yrkandet i motionerna I: 584 och II: 726 om rätt för
ägare av hyresfastighet att göra avdrag för avsättning till reparationsfond
vill utskottet erinra om att bostadspolitiska kommittén i sitt betänkande
»Bostadspolitiskt kreditstöd» (SOU 1966:44) framhållit att det vid bevarad
hyreskontroll kan vara motiverat att införa en möjlighet för vissa fastighetsägare
att göra skattefria fondavsättningar för reparationsändamål.

Av prop. 1967: 100 angående riktlinjer för bostadspolitiken m. m. framgår
att innevarande års riksdag kommer att föreläggas förslag till ny hyreslag,
vilken vilar på principen om avtalsfrihet för parterna. Förslaget innebär
sålunda att regleringen av hyrorna upphör och att hyran i första hand
bestäms genom avtal mellan parterna. Av den berörda propositionen framgår
vidare att de statliga bostadslånen i fortsättningen inte skall vara förenade
med hyreskontroll.

Enligt utskottets mening kommer den i motionerna aktualiserade frågan
i ett delvis annat läge vid ett slopande av hyresregleringen. Den friare
prisbildningen på hyresmarknaden kan nämligen väntas utgöra ett kraftigt
incitament till förbättringar av fastighetsunderhållet. Med hänsyn härtill
anser utskottet sig böra avstyrka utredningsyrkandet i motionerna.

Gynnsammare avdragsregler för fiskare

I motionerna 1: 226 och II: 280 framställs också ett utredningsyrkande
angående förmånligare skatteavdrag för svenska yrkesfiskare. Motionä -

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

rerna åberopar därvid, att dansk och norsk skatterätt innehåller gynnsammare
bestämmelser för fiskare än den svenska.

Utskottet är inte berett att genom ändring av gällande beskattningsregler
för en specialyrkeskategori införa särbestämmelser i fråga om värdering av
naturaförmåner och beräkning av omkostnadsavdrag. En sådan reform
skulle strida mot grundläggande principer vid beskattningen. I den mån
en ändring av nu tillämpade normer för sådan värdering och beräkning anses
påkallad bör detta åstadkommas genom av vederbörande myndigheter utfärdade
anvisningar för tillämpning av lagstiftningen beträffande ifrågavarande
skattskyldiga. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna jämväl i
denna del.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) beträffande ändringar i förordningen om förlustutjämning att

de likalydande motionerna I: 98 av herr Mattsson m. fl.
och II: 134 av herr Magnusson i Borås in. fl. i denna del icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

B) beträffande progressionsutjämning

att de likalydande motionerna 1: 98 av herr Mattsson in. fl.
och II: 134 av herr Magnusson i Borås m. fl. i denna del icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

C) beträffande allmän öppen resultatutjämning

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 98 av herr Mattsson m. fl.
och II: 134 av herr Magnusson i Borås m. fl. i denna del,

2) de likalydande motionerna I: 574 av herrar Johan Olsson
och Mattsson samt II: 698 av herrar Andersson i Örebro
och Jönsson i Ingemarsgården, ävensom

3) de likalydande motionerna I: 575 av herr Harald Pettersson
och II: 715 av herr Josefson i Arrie m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

D) beträffande rätt för fiskare att göra skattefri avsättning
till resultatutjämningsfond

att de likalydande motionerna 1: 226 av herr Svenungsson
och fru Hultell samt II: 280 av herr Carlshamre i denna del
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

21

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967

E) beträffande gynnsammare avdragsregler för fiskare

att de likalydande motionerna 1: 226 av herr Svenungsson
och frn Hultell samt II: 280 av herr Carlshamre i denna del
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom

F) beträffande frågan om rätt till skattefri avsättning för
framtida reparationsbehov

att de likalydande motionerna I: 584 av herr Stefanson in. fl.
och II: 726 av herr Nordgren icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 11 april 1967

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve *
Nilsson*, Stefanson, Gösta Jacobsson, Hellebladh, Erik Filip Petersson*, Paul
Jansson och Stadling; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Asp, Andersson i Essvik, Eriksson i Bäckmora,
Kristenson och Öhvall.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer

Beträffande ändringar i förordningen om förlustutjämning

1) av herrar Yngve Nilsson, Stefanson, Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna
I: 98 och II: 134 —- ansett, att utskottet under punkten A bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 98 av herr Mattsson m. fl. och II: 134 av herr Magnusson i
Borås m. fl. i denna del, måtte antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning angående ändring av 2, 8 och 9
§§ förordningen den 8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning''
vid taxering för inkomst.

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967
Beträffande progressionsutjämning

2) av herrar Yngve Nilsson, Stefanson, Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna
1: 98 och II: 134 — ansett, att utskottet under punkten B bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 98 av herr Mattsson in. fl. och II: 134 av herr Magnusson i
Borås m. fl. i denna del, måtte antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om rätt till utjämning i vissa
fall av statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning.

Beträffande allmän öppen resultatutjämning

3) av herrar Yngve Nilsson, Stefanson, Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna
1:98 och II: 134, 1:574 och 11:698 samt 1:575 och 11:715 — ansett, att
utskottet under punkten C bort hemställa,

att riksdagen, med anledning av de likalydande motionerna
I: 98 av herr Mattsson in. fl. och II: 134 av herr Magnusson i
Borås m. fl., I: 574 av herrar Johan Olsson och Mattsson samt
II: 698 av herrar Andersson i Örebro och Jönsson i Ingemarsgården,
ävensom motionerna I: 575 av herr Harald Pettersson
och II: 715 av herr Josefson i Arrie in. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att skyndsam utredning företas om
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning, varvid i
första hand bör prövas frågan om resultatutjämning genom
den s. k. kontometoden och att förslag i detta syfte snarast
förelägges riksdagen.

Beträffande rätt för fiskare att göra skattefri avsättning till resultatutjämningsfond 4)

av herrar Yngve Nilsson, Stefanson, Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna
1: 226 och II: 280 — ansett, att utskottet under punkten D bort hemställa,

att riksdagen, med anledning av de likalydande motionerna
1: 226 av herr Svenungsson och fru Hultell samt II: 280 av herr
Carlshamre, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag beträffande rätt för fiskare att göra skattefri
avsättning till resultatutjämningsfond.

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1967 23

Beträffande frågan om rätt till skattefri avsättning för framtida reparationsbehov 5)

av herrar Yngve Nilsson, Stefanson, Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka —- under åberopande av innehållet i motionerna
I: 584 och II: 726 — ansett, att utskottet under punkten F bort hemställa,
att riksdagen, med anledning av de likalydande motionerna
I: 584 av herr Stefanson m. fl. och II: 726 av herr Nordgren,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsamt förslag
till sådan ändring av beskattningsreglerna i fråga om beräkning
av inkomst av annan fastighet (hyresfastighet), att avdrag
får göras med visst belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov.