Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
1
Nr 35
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner angående
avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner,
inventarier och byggnader, m. m.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av utskottet
till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:99 av herr Johan Olsson m. fl. och 11:132 av herr
Jonsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om framläggande av förslag senast till 1968 års riksdag om sådana bestämmelser i
beskattningssystemet, att högre initialavskrivning medges på byggnader i jordbruk
och i rörelse, i enlighet med vad i motionerna anförts;
2) de likalydande motionerna 1:162 av herr Ottosson m. fl. och 11:195 av herr
Nordgren m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 3 c samt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
Anvisningar
till 29 §.
3. c. Värdeminskningsavdrag med — — — särskilda bestämmelser.
Jämkning av---i räkenskaperna.
Har skattskyldigs---för utskylder.
Ådagalägger skattskyldig---bokförda värdet.
Har ett---återstående beloppet.
Skattskyldig må utöver avdrag enligt bestämmelserna i denna punkt åtnjuta avdrag
för beräknad framtida prisstegring med ett belopp, motsvarande en femtedel av anskaffningskostnaderna
för sådana under beskattningsåret anskaffade maskiner och
andra inventarier, vilka vid utgången av beskattningsåret fortfarande tillhörde rörelsen.
Vid tillämpning av denna bestämmelse skall iakttagas, att kostnaderna för an
Bihang
till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 35
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
skaffning av maskiner och inventarier med en varaktighetstid av högst tre ar samt
av begagnade inventarier icke må medräknas samt att, da fråga är om inventarier,
som av den skattskyldige förvärvats från rörelseidkare med vilken han är förbunden
i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, anskaffningskostnaden ma medräknas endast
om tillgången tillverkats under beskattningsåret.
4. Skattskyldig må,---undgå taxering.
Avdrag för---tillgångarna anskaffats.
Hava under---lägre belopp.
Har ett---av anskaffningsvärdet.
Har skattskyldig---anskaffade tillgångar.
Oaktat vad---en skattskyldig.
Då tillgångar,---till 28 §.
Finnes skattskyldig---fråga verkställes.
Den omständigheten---tredje stycket.
Har före---tillgodoräknats honom.
Vad i punkt 3 c sista stycket stadgas om extra avdrag på grund av prisstegring
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om maskiner och andra inventarier, for
vilka avdrag för avskrivning åtnjutes enligt bestämmelserna i denna punkt.
Har aktiebolag---följande åren.
Angående avdrag---till 41 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968, dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1968 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1967
eller tidigare år. I samband härmed skall iakttagas följande. Oaktat bestämmelserna
i punkt 3 c. sista stycket samt i punkt 4 elfte stycket av anvisningarna till 29 § skola
för de beskattningsår, beträffande vilka taxering verkställes åren 1969—1970, extra
avdrag för beräknad framtida prisstegring medgivas med i det följande angiven procentuell
andel av anskaffningskostnaderna för under vederbörande beskattningsår anskaffade
maskiner och andra inventarier, nämligen
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år
1969, fem procent av anskaffningskostnaderna,
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år
1970, tio procent av anskaffningskostnaderna, samt
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år
1971, femton procent av anskaffningskostnaderna;
3) de likalydande motionerna 1:415 av herr Bengtson m. fl. och 11:535 av herr
Hedlund m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning av frågan om en
sådan utformning av beskattningssystemet, att detsamma kan användas i den aktiva
lokaliseringspolitikens syfte; samt
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
b) medge att investeringsfonderna inom lokaliseringspolitiskt stödområde må användas
i lokaliseringspolitiskt syfte tills vidare enligt de grunder, som gällde t. o. m.
den 30 juni 1965.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena,
får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionerna 1:99, 11:195 och 11:535.
Gällande rätt
Maskiner och inventarier
Vid beräkning av inkomst av rörelse och av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder far i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag för kostnader
för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.
Undantagsvis ma sadan anskaffningskostnad i sin helhet avdragas som omkostnad
redan under anskaffningsåret, nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad
inom högst tre år.
De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner och inventarier
återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisninganra till 29 § kommunalskattelagen
(jfr punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 22 § samma lag). Såvitt här
är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak följande. Vid tillämpning av s. k
planenlig avskrivning bestämmes det årliga värdeminskningsavdraget normalt enligt
avskrivningsplan till viss procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning
om anskaffningsvärdet, må avdrag beräknas till viss procent av bokförda värdet eller
av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning medger
avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående bokfört värde å
mventariebeståndet och anskaffningskostnaden för under året inköpta inventarier.
Enligt en kompletterande regel far tillgangarna nedskrivas till ett värde motsvarande
restvärdet vid en årlig avskrivning med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde.
Understiger inventariebeståndets verkliga värde även det angivna
restvärdet, medges avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning. Vare sig
planenlig eller räkenskapsenlig avskrivning tillämpas utgår man från tillgångens »historiska»
anskaffningskostnad. Någon upp- eller nedräkning vid höjd resp. sänkt återanskaffningskostnad
ifrågakommer alltså inte. Skillnaden mellan de båda avskrivningsmetoderna
ligger främst däri, att medan den planenliga avskrivningen är ställd
i relation till tillgångens antagna årliga förslitning, den räkenskapsenliga avskrivningen
är i princip oberoende av förslitningens omfattning.
Frågan om avskrivning å inventarier på grundval av annat värde än anskaffningsvärdet
behandlades av företagsbeskattningskommittén i dess år 1954 avgivna betänkande
med förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954:19). Kommittén föreslog
inte någon ändring i tidigare gällande bestämmelser om avskrivning på grundval
av anskaffningvärdet. Härvid erinrade kommittén om den kritik, som riktats mot
avskrivningsregler innebärande en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden.
I tider med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
beloppet av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett ateranskaffande
av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan således göras gällande
att i angivna läge en viss förtäring av företagets kapital äger rum genom beskattningen.
Från näringslivets sida har också vid skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna
borde få grundas på maskinens nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande
av frågan om avskrivning på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén,
att så starka invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste
framställas mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda något
förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det förhållandet att någon
enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en avskrivning pa nuvärdet.
Det hävdas nämligen, anförde kommittén, att något godtagbart resultat inte
uppnås om man isolerat beaktar prisförändringarna för allenast en post i balansräkningen.
En förlust på tillgångssidan sammanhängande med en nedgång i penningvärdet
kan mycket väl från företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på
passivsidans skulder. Det sagda exemplifierades av kommittén med det tänkta fallet
att en maskin helt finansierats med lånade medel och att de mot avskrivningarna
svarande beloppen skulle användas för amorteringar å lånet. Om avskrivning på nuvärdet
skulle medges i en sådan situation, innebar detta endast att företaget tillfördes
en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkades. Kommittén
underströk vidare de utomordentliga praktiska svårigheter, som skulle vara förenade
med tillämpningen av en bestämmelse av dylik innebörd. Härom anförde kommittén
följande.
Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels det förhållandet,
att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen ersatts av en ny
med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta jämförelser mellan anskaffningskostnaderna
vanligen inte kan göras. En undersökning och omräkning av
antytt slag skulle behöva verkställas för varje maskin och varje år. En annan möjlighet
skulle vara att söka fastställa ett för vissa grupper av inventarier gemensamt
prisindex, men även ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta
nog högst missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd
och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst
ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det väsentliga likväl skulle
bestå.
Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings- eller
nuvärdet i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén föreslagna degressiva
avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet
under de två första åren, samt än ytterligare på grund av kommitténs
förslag i fråga om lagstiftningen rörande investeringsfonder.
Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de mera teoretiska
argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av frågan om avskrivning
på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade den betydelse den fria avskrivningen
haft för företagen i tider av starkt stigande återanskaffningskostnader på
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
5
maskiner och inventarier. Om det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge
skulle kunna hållas intakt, var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet
eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.
Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del lades — med vissa jämkningar
— till grund för nu gällande lagstiftning.
Byggnader m. m.
Enligt 22 § 1 mom. kommunlaskattelagen må från bruttointäkt av jordbruksfastighet
avdrag göras för värdeminskning av till jordbruket eller dess binäringar
eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader.
Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning m. m. är meddelade
i punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ävensom i punkterna
2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen den 7 december 1951 (nr
790) om ändring i kommunalskattelagen.
Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid inkomstredovisning
av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som enligt bokföringsmässiga
grunder, med undantag allenast för den i punkt 2 fjärde stycket av anvisningarna
till 22 § meddelade bestämmelsen angående rätt till s. k. utrangeringsavdrag,
vilken avser endast bokföringsmässig redovisning.
Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss procent av
byggnadens värde. För fastställande av detta värde (avskrivningsunderlaget) finnes
bestämmelser i förenämnda punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.
Ytterligare anvisningar för tillämpning av bestämmelserna har lämnats av riksskattenämnden
i dess meddelanden nr 4/1954 p. 1 och nr 5/1955 p. 1. Ifrågavarande bestämmelser
och anvisningar innebär i korthet följande.
I första hand upptages värdet till anskaffningskostnaden om denna kan visas.
Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan. Vid övergången
till beräkning av avdrag å anskaffningskostnaden skall dock värdet upptagas
till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag
(samt i förekommande fall med oavskrivet värde å utrangerad eller avyttrad
byggnad). Såsom ingångsvärde i planen bör på grund härav upptagas det sålunda
bestämda restvärdet för byggnaderna, varefter värdeminskningsavdraget bestämmes
till viss procent av detta ingångsvärde.
Om anskaffningskostnaden ej kan visas, upptages värdet enligt en schablonmetod,
innebärande att värdet av byggnaden upptages till två tredjedelar av det under
beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet, minskat med däri ingående
skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å
mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Dessa anses såsom mera betydande
om värdet av förmånerna överstiger en tiondedel av det taxerade jordbruksvärdet.
Någon plan för beräkning av värdeminskningsavdraget erfordras icke vid tilllämpning
av schablonmetoden. Vidare gäller att varje taxeringsenhet bör behandlas
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
för sig även för det fall, att flera taxeringsenheter tillsammans bildar en förvaltningsenhet.
Värdet kan också bestämmas enligt en kombinerad metod, därvid man utgår
från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till detta värde lägges
kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts efter den tidpunkt, till vilken
det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet hänför sig. Å ingångsvärdet beräknas
värdeminskningsavdrag för framtiden enligt plan. Kostnad för senare ny-, tilleller
ombyggnad tillägges avskrivningsunderlaget. Senare ändringar av taxeringsvärdet
påverkar däremot inte avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden användes.
Värdeminskningsavdraget kan slutligen beräknas enligt ytterligare en metod. Riksskattenämnden
har sålunda uttalat att, om en jordbrukare kan visa anskaffningskostnaden
för viss eller vissa byggnader, som uppförts före den tidpunkt till vilken det
under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet hänför sig, och dessa kostnader enbart
för sig överstiger det ovan schablonmässigt beräknade värdet, han bör äga rätt
att beräkna värdeminskningsavdraget enbart å nämnda kostnader, ehuru de icke omfattar
hela byggnadsbeståndet. Därvid bör dock kostnaderna minskas med medgivna
värdeminskningsavdrag å hela byggnadsbeståndet från och med det första år på vilket
kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt plan.
I allmänhet medges avdrag för värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader med
1 /''i procent av byggnadens värde.
Oavsett efter vilken metod avskrivningsunderlaget bestämmes kan i vissa fall ifrågakomma
reducering av avskrivningsunderlaget med hänsyn till den i punkt 2 andra
stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen meddelade bestämmelsen rörande
mervärde för s. k. överloppsbyggnader. Denna bestämmelse avser endast jordägarens
egen bostadsbyggnad — exempelvis en slottsbyggnad — och sålunda inte driftbyggnader.
Driftbyggnader medräknas i avskrivningsunderlaget även om de tillfälligtvis
inte användes.
Skattskyldighet vid försäljning av byggnad å jordbruksfastighet bedömes enligt
reglerna i 35 § kommunalskattelagen. Detta innebär att skattskyldighet inte föreligger
om fastigheten innehafts 10 år eller längre tid.
För kostnad för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas i ägarens
rörelse, får avdrag i princip åtnjutas endast i form av årliga värdeminskningsavdrag.
(Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
) I vissa särskilda fall får emellertid byggnadskostnaden i dess helhet
avdragas under det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i
sådana fall då fråga är om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett
fåtal år.
Värdeminskningsavdraget beräknas till viss procent av byggnadens värde. I princip
bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen. Då svårigheter
i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden för
byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på taxeringsvärdet (byggnadsvär
-
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
det) under beskattningsåret. Understundom torde även andra värden kunna komma
till användning, beroende på utredningen i det särskilda fallet, såsom bokförda
värdet, brandförsäkringsvärdet eller ett särskilt efter värdering beräknat värde.
I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader får
emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget inte alltid användas
hela byggnadsvärdet. Från detta värde måste nämligen i förekommande fall
avdragas värdet å sådana maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde
eller, om fastighetstaxering ännu inte ägt rum, vid sådan taxering kommer
att åtsättas särskilt maskinvärde. Värdet av i byggnad ingående maskiner som åsatts
särskilt maskinvärde får nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig eller
planenlig avskrivning å inventarier beroende på om den skattskyldige är berättigad
till räkenskapsenlig avskrivning beträffande dylika tillgångar eller inte. I fråga om
avdrag för värdeminskning å övriga inventarier, vilkas värde vid fastighetstaxeringen
visserligen inräknats i byggnadsvärdet men inte åsatts särskilt maskinvärde, gäller
däremot de för värdeminskning av byggnad fastställda bestämmelserna. Detta innebär
emellertid inte att sådana inventarier måste avskrivas efter samma låga procentsats
som byggnaden i övrigt. I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor,
varmvattencisterner m. m.
Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget har i
praxis gjorts beroende av den förebragta utredningen om byggnadernas livslängd.
Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning å fabriksbyggnader merendels
medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet. Efter utredning, som visar att
byggnaden är underkastad särskilt stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda
har exempelvis avdrag för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits
med 4 procent å anskaffningsvärdet.
Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse, hänföres
köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse — inte ens till den del
som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna avdrag för värdeminskning. Intäkten
blir hänförlig till förvärvskällan inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Om
influtet belopp blir skattepliktigt eller inte bedöms sålunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning
vid försäljning av fast egendom.
Investeringsfonder för konjunkturutjämning
Rätt att göra avsättning till investeringsfond tillkommer enligt 1955 års förordning
om investeringsfonder för konjunkturutjämning, i nämnda förordnings nu gällande
lydelse, svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening och svensk sparbank.
Avsättning får ske till investeringsfond för rörelse med högst 40 procent av årsvinsten
före skatt och under förutsättning att ett belopp motsvarande, för aktiebolag 46 procent
och för ekonomisk förening och sparbank 40 procent av den gjorda avsättningen
inbetalats å särskilt konto i riksbanken. Denna utbetalning skall ha verkställts
senast den dag, då företaget har att avge allmän självdeklaration för det beskattningsår,
då avsättning till investeringsfond skett. Enligt 9 § 1 mom. i förordningen
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
äger Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
besluta att investeringsfond under den tid och under de villkor i övrigt, som läget på
arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet kan
vara generellt, d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet eller
också gälla visst eller vissa företag. Om sådant beslut meddelats, äger företaget från
riksbanken utfå fyrtio procent eller, om aktiebolag uttager medel, som inbetalats efter
den 30 juni 1960, eller ekonomisk förening uttager medel, som inbetalats efter nämnda
dag men före den 1 juli 1963, fyrtiosex procent av det belopp av investeringsfonden,
som skall eller må tagas i anspråk.
Emellertid äger Kungl. Maj :t efter ansökan från vederbörande företag besluta att
investeringsfond får tagas i anspråk för sitt ändamål under längre tid än nyss sagts.
Bestämmelser härom är införda i 9 § 3 mom. i förordningen. Förutsättningen för sådant
beslut är, att det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden och övriga förekommande
omständigheter befinnes vara av synnerlig vikt för det allmänna att viss investering
igångsättes.
Under samma förutsättning kan Kungl. Maj:t enligt sistnämnda författningsrum
meddela preliminärt beslut att investeringsfond, som framdeles avsättes, får tagas i
anspråk för sitt ändamål. Om sådant preliminärt beslut meddelats, skall arbetsmarknadsstyrelsen
meddela slutligt beslut i enlighet med det preliminära beslutet, sedan
uppgift inkommit från länsstyrelsen om att avdrag för avsättning till investeringsfond
medgivits vid inkomsttaxeringen.
Beslut om ianspråktagande enligt 3 mom. får avse högst 75 procent av sådana vid
tidpunkten för beslutet kvarstående fondmedel, beträffande vilka beslut enligt 1 mom.
inte meddelats, och, såvitt avser framtida investeringar, 75 procent av dessa. Det belopp
som får tas i anspråk får vidare inte överstiga 75 procent av kostnaderna
under den tid beslutet avser för däri angivna investeringar eller bidrag. Man får således
vid tillämpning av 3 mom. inte avskriva mer än 75 procent av investeringskostnaderna
med anlitande av investeringsfonden. Vid ianspråktagande enligt 3 mom.
medges vidare inte det investeringsavdrag om 10 procent av ianspråktagna fondmedel,
varom förmäles i 16 § första stycket i förordningen.
I samband med att 1963 års vårriksdag antog vissa ändringar i förordningen om
investeringsfonder för konjunkturutjämning beslöts att avsättningar till konjunkturutjämningsfond
fr. o. m. den 1 juli 1963 temporärt skulle kunna tas i anspråk i lokaliseringsfrämjande
syfte. Rätten att använda investeringsfonderna för sådant ändamål
upphörde emellertid när det statliga lokaliseringsstödet trädde i kraft den 1 juli 1965.
Även efter denna tidpunkt har emellertid Kungl. Maj:t medgivit att investeringsfondsmedel
fått användas i lokaliseringspoltiskt syfte. De tillstånd som därvid meddelats
har avsett den begränsade rätt till ianspråktagande av fondmedel, som gäller enligt
förenämnda 9 § 3 mom.
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
Frågornas tidigare behandling
Maskiner och inventarier
Frågan om rätt till avdrag för avskrivning på maskiner och inventarier på grundval
av återanskaffningskostnaden har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning. Motionsvis framställda lagstiftningsyrkanden om rätt till avdrag för framtida
prisstegring på maskiner och inventarier har sålunda avvisats av riksdagen åren
1963—1966. I sitt betänkande nr 6/1966 åberopade utskottet bl. a. att gällande lagstiftning
innehöll bestämmelser, vilka var ägnade att avsevärt reducera betydelsen
av frågan om återanskaffningskostnad som underlag för avskrivning på maskiner och
inventarier och att såväl företagsbeskattningskommittén som värdesäkringskommittén
vid sina bedömningar funnit en indexreglerad avskrivningsmetod vara förenad med
åtskilliga deklarations- och taxeringstekniska problem. Utskottet framhöll också att
den förevarande frågan med hänsyn till dess komplicerade natur i första hand borde
prövas i samband med företagsbeskattningen i dess helhet.
Byggnader
Frågan om avdrag för värdeminskning av byggnad i jordbruk och rörelse har likaledes
prövats av riksdagen flera gånger, senast år 1966, då motionsyrkanden om utredning
angående högre initialavskrivning på byggnader i jordbruk och rörelse lämnades
utan åtgärd. I sitt förenämnda betänkande nr 6 uttalade utskottet att den i Sverige
tillämpade lineära avskrivningsmetoden med enhetlig årlig avskrivningsprocent inte
återspeglade den faktiska minskningen av en byggnads värde, varför ett införande av
regler, som medgav högre initialavskrivnng på byggnader i jordbruk och rörelse
framstod som i och för sig önskvärt. En sådan ändring av gällande bestämmelser
förutsatte emellertid enligt utskottets mening en omprövning av inkomstbegreppet
och av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av fast egendom.
Även avskrivningsreglerna för byggnad ansåg utskottet böra i första hand prövas av
företagsskatteutredningen.
Om användning av beskattningen i lokaliseringspolitiskt syfte
Motioner med samma yrkanden som de i motionerna 1:415 och 11:535 framställda
behandlades av bevillningsutskottet år 1966. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 6 framhöll utskottet att starka principiella skäl kunde anföras mot ett system som
genom att bereda skattemässiga förmåner särskilt gynnade företag, vilka etablerades
eller var etablerade på viss ort. Lokaliseringspolitiken borde enligt utskottets uppfattning
främjas genom statliga stödåtgärder i enlighet med de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
som uppdragits i propositionen 1964:185 och som godkänts av riksdagen.
Ett beredande av lättnader vid beskattningen skulle betyda att staten mer eller
mindre fortlöpande lämnade direkta driftsubventioner till företagen, varigenom icke
bärkraftig företagsamhet skulle kunna hållas vid liv och konkurrensförhållandena
mellan företagen snedvridas.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
I fråga om investeringsfondernas utnyttjande för lokaliseringspolitiska ändamål
framhöll utskottet att lokaliseringspolitiken borde främjas direkt genom statliga bidrag
och lån och inte indirekt via beskattningsreglerna. Investeringsfondernas primära
uppgift borde vara att utgöra ett verksamt medel i den konjunkturutjämnande
politiken. Avsteg från denna huvudprincip borde endast ske i undantagsfall.
Motionerna
Maskiner och inventarier
I motionerna 1:162 och 11:195 framhålles att företagens självfinansieringsmöjligheter
skulle förbättras om de skulle medges rätt till avskrivning å maskiners och inventariers
återanskaffningsvärde. Avskrivning på sådana tillgångars historiska anskaffningsvärde
medför att de samlade avskrivningarna i tider av fallande penningvärde
är otillräckliga för anskaffning av ett mot den avskrivna tillgången svarande
nytt inventarium.
Under den fria avskrivningsrättens tid kunde kapitalförtäring undvikas om företaget
besatt tillräckligt avskrivningsunderlag och uppvisade ett bruttoresultat som
medgav större årliga avskrivningar och alltså en förkortad avskrivningstid. Genom att
den fria avskrivningsrätten togs bort har de företag som är skyldiga att följa kommunalskattelagens
bestämmelser om redovisning av intäkt av rörelse kommit i ett
sämre läge. Att avskrivning på återanskaffningsvärdet är en företagsekonomiskt korrekt
redovisningsprincip illustreras bl. a. av att postverket, statens järnvägar och televerket
sedan länge tillämpar denna princip.
Eftersom det inte är möjligt att beräkna en tillgångs framtida återanskaffningsvärde
får ett schablonmässigt förfarande tillämpas. Erfarenhetsmässigt vet man att
prisstegringen under ett inventariums ekonomiska varaktighetstid rör sig om 25 å
30 %. En avskrivning å 120 % av den ursprungliga anskaffningskostnaden skulle sålunda
ge ett i stort sett tillfredsställande resultat.
Byggnader m. m.
Enligt motionärerna i motionerna 1:99 och 11:132 är de avskrivningsregler som för
närvarande gäller beträffande byggnader, som ingår i rörelse eller jordbruk, inte tillfredsställande
utformade. Den verkliga värdeminskningen och den tillåtna avskrivningen
överensstämmer inte i tiden, och även sett på byggnadernas totala livslängd
uppstår ofta betydande differenser, då avskrivningstiden i allmänhet är för lång i förhållande
till anläggningarnas ekonomiska livslängd.
Det torde vara så att användningssätten för byggnader tillhörande industri och
jordbruk snabbt skiftar. Genom den forcerade strukturomvandling som kännetecknar
näringslivet, inträffar ofta stora värdeminskningar på kort tid. Den snabba anpassning
som numera fordras till en ny konkurrenssituation bromsas genom de nuvarande
avskrivningsreglerna.
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
11
För att undvika de risker som här nämnts bör ändring av avskrivningsreglerna för
byggnader i rörelse och jordbruk övervägas, så att man närmar sig det norska systemet
med initialavskrivning för byggnader med 12 procent.
Jordbruksutredningen har i sitt i fjol avgivna huvudbetänkande bl. a. framhållit,
att avskrivningsregler, anknutna till den ekonomiska livslängden av ifrågavarande investeringar,
skulle få en rationaliseringsbefrämjande verkan för jordbruket. Frågan
om högre initialavskrivning upptogs dock inte i jordbruksutredningens förslag.
Företagsskatteutredningen kan beräknas avlämna delbetänkande under innevarande
år angående ändrade avskrivningsregler m. m. beträffande fast egendom. Emellertid
finner motionärerna det angeläget att riksdagen redan genom skrivelse till Kungl.
Maj :t söker garantera, att regler som medger högre initialavskrivning på byggnader
i jordbruk och rörelse kan beslutas av riksdagen senast 1968.
Om användning av beskattningen i lokaliserings politiskt syfte
I motionerna 1:415 och 11:535 erinras om att kommittén för näringslivets lokalisering
i sitt betänkande förordat att investeringsfonderna tills vidare skulle få användas
i lokaliseringspolitiskt syfte men att kommittén fann investeringsfonderna på
längre sikt mindre lämpliga i det lokaliseringspolitiska syftet och i stället förordade
särskild rätt till initialavskrivning som lokaliseringspolitiskt medel. I propositionen
1964:185 angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken föreslogs emellertid att investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt syfte skulle upphöra, när det
nya statliga lokaliseringsstödet trädde i kraft. Investeringsfonderna skulle i fortsättningen
användas endast i konjunkturpolitiskt syfte. Detta blev också riksdagens beslut.
Även efter den 1 juli 1965 har emellertid investeringsfondsmedel fått användas
på ett sätt, som varit av betydelse för det lokaliseringspolitiska syftet. I statsverkspropositionen
framhåller departementschefen vid sin behandling av frågan om lokaliseringsbidragen,
att för exempelvis Norrbottens län ca 900 nya sysselsättningstillfällen
beräknas tillkomma i olika företag som en följd av att investeringsfondsmedel
fått tas i anspråk efter den förutnämnda tidpunkten. Dessa tillstånd, som meddelats
av regeringen, torde emellertid i stort sett ha lämnats endast till storföretag. En annan
regel synes ha varit att huvuddelen av investeringarna varit knuten till de stora bebyggelsekoncentrationerna
och endast en mindre del till de områden som har behov
av en aktiv lokaliseringspolitik. Detta anser motionärerna otillfredsställande från lokaliseringspolitisk
synpunkt.
Erfarenheterna ger vid handen, att beskattningssystemets utformning kan ha stor
positiv betydelse för det lokaliseringspolitiska syftet. Även i andra länder, där man
mera genomgående använt skattesystemet i lokaliseringspolitiken, har man noterat en
positiv effekt.
Motionärerna finner det angeläget att skatteinstrumentet på ett mera konsekvent
sätt kommer till användning även i vårt lands lokaliseringspolitik och anser att frågan
om den lämpligaste utformningen av ett lokaliseringspolitiskt skatteinstrument
skyndsamt bör utredas.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
Även om det inte befinnes lämpligt att permanent använda investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte, bör de dock, i avvaktan på resultatet av den föreslagna
utredningen, kunna användas i lokaliseringspolitiskt syfte särskilt inom norra stödområdet
och områden, som enligt riksdagens beslut kan bli jämställda därmed. Men
det bör då ske enligt de generella bestämmelser som gällde för tiden fram t. o. m. den
30 juni 1965.
Utskottet
De motioner utskottet har att behandla i förevarande betänkande syftar dels till en
liberalisering av reglerna rörande värdeminskningsavdrag för byggnader, maskiner
och inventarier i inkomstkällorna jordbruksfastighet och rörelse, dels till att genom
olika lättnader i beskattningen stimulera företagsamhet inom vissa områden.
Utskottet upptar först till behandling de motionsyrkanden som avser värdeminskning
av maskiner och inventarier.
Enligt gällande regler för beräkning av inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder åtnjuter skattskyldig i princip avdrag
för kostnad för anskaffning av maskiner och inventarier för stadigvarande bruk i
form av värdeminskningsavdrag. För bestämmande av avdragets storlek anvisar kommunalskattelagen
olika avskrivningsmetoder, vilka har det gemensamt att hela anskaffningskostnaden
får avskrivas under kortare eller längre tid. I allmänhet får avdrag
ske årligen med en på visst sätt beräknad del av anskaffningskostnaden, men i
fråga om inventarier med en varaktighetstid av högst tre år gäller att hela kostnaden
för tillgången får avdragas på en gång det år under vilket tillgången i fråga anskaffats.
I motionerna 1:162 och 11:195 yrkas sådan ändring av gällande beskattningsregler
att ett schablonavdrag kan erhållas för beräknad framtida prisstegring på maskiner
och inventarier.
Enahanda yrkande har tidigare på förslag av bevillningsutskottet upprepade gånger
avvisats av riksdagen.
Bevillningsutskottet har vid prövning av förevarande fråga bl. a. framhållit att gällande
lagstiftning innehåller bestämmelser, vilka som helhet framstår som tämligen
liberala i jämförelse med vad som gäller i andra, med Sverige jämförbara länder.
Utskottet har hänvisat till att såväl företagsbeskattningskommittén som värdesäkringskommittén
funnit en indexreglerad avskrivningsmetod vara förenad med åtskilliga
deklarations- och taxeringstekniska problem och utskottet har också framhållit att
förevarande fråga lämpligen bör prövas i samband med företagsbeskattningen i dess
helhet. På grund härav och då vad motionärerna anfört inte utgör skäl för ändrat
ståndpunktstagande från utskottets sida avstyrker utskottet lagstiftningsyrkandet i
motionerna 1:162 och 11:195.
I fråga om byggnad tillämpas i svensk beskattningsrätt en lineär avskrivningsmetod
med enhetlig årlig avskrivningsprocent.
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
I motionerna 1:99 och 11:132 yrkas förslag senast till 1968 års riksdag om högre
initialavskrivning på byggnader i jordbruk och rörelse.
Utskottet har tidigare i olika sammanhang understrukit önskvärdheten av att avskrivningsregler
införes, som medger högre initialavskrivning på byggnader i jordbruk
och rörelse men samtidigt erinrat om att en ändring av gällande regler för värdeminskning
förutsätter en omprövning av inkomstbegreppet och av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av fast egendom. Utskottet har bl. a.
därför ansett avskrivningsreglerna för byggnad böra i första hand prövas av företagsskatteutredningen.
Av 1967 års riksdagsberättelse framgår att denna utredning redan under år 1967
beräknas avlämna ett delbetänkande angående ändrade avskrivningsregler m. m. beträffande
fast egendom. Enligt utskottets mening finns det därför skäl anta att förslag
till nya regler om avdrag för värdeminskning av byggnad kan föreläggas inom en relativt
snar framtid. Anledning saknas således att biträda skrivelseyrkandet i motionerna
1:99 och 11:132.
Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandena i motionerna 1:415 och
II :535 avseende dels utredning av frågan om beskattningssystemets användning i den
aktiva lokaliseringspolitiken, dels medgivande att investeringsfonderna för konjunkturutjämning
tills vidare används i lokaliseringspolitiskt syfte i enlighet med de grunder
som gällde t. o. m. den 30 juni 1965.
Som bevillningsutskottet framhöll föregående år, då samma motionsyrkanden var
föremål för utskottets behandling, kan starka principiella skäl anföras mot ett system
som, genom att bereda skattemässiga förmåner, särskilt gynnar företag vilka etableras
eller är etablerade på viss ort. Det statliga stödet till lokalisering bör ges i enlighet
med de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik som uppdragits i prop. 1964:185
och som godkänts av riksdagen. Särskilda lättnader vid beskattningen skulle innebära
att staten lämnade direkta driftsubventioner till företagen. Härigenom skulle också
icke bärkraftig företagsamhet kunna hållas vid liv och konkurrensförhållandena mellan
företagen kunna snedvridas. Särskilt i fråga om företag som är nyetablerade på
viss ort torde det inte sällan förhålla sig så att verksamheten under de första årenärförlustbringande.
I fråga om sådana företag kan således värdet av den skatteförmån
motionärerna förordar ifrågasättas.
Vad slutligen angår frågan om investeringsfonderna och deras användning i lokaliseringspolitiskt
syfte vill utskottet erinra om att Kungl. Maj:t även efter den 1 juli
1965, då det statliga lokaliseringsstödet började tillämpas, i ett flertal fall medgivit,
att fonderna använts i sådant syfte. Utskottet har redan framhållit att stödet till lokaliseringspolitiken
främst bör främjas direkt genom bidrag och lån och inte indirekt
via beskattningen. Investeringsfonder bör i första hand användas som ett medel i den
konjunkturutjämnande politiken och endast i undantagsfall för annat ändamål.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:415 och 11:535.
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) beträffande högre initialavskrivning på byggnader i inkomstkällorna
jordbruksfastighet och rörelse
att de likalydande motionerna 1:99 av herr Johan Olsson m. fl.
och 11:132 av herr Jonsson m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
B) beträffande avdrag för beräknad framtida prisstegring på
maskiner och inventarier
att de likalydande motionerna 1:162 av herr Ottosson m. fl. och
11:195 av herr Nordgren m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
C) beträffande beskattningssystemets användning i den aktiva
lokaliseringspolitiken
att de likalydande motionerna 1:415 av herr Bengtson m. fl. och
II :535 av herr Hedlund m. fl. i denna del icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
D) beträffande investeringsfondernas användning i lokaliseringspolitiskt
syfte
att de likalydande motionerna 1:415 av herr Bengtson m. fl. och
11:535 av herr Hedlund m. fl. i denna del icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 april 1967
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve Nilsson*,
Stefanson, Gösta Jacobsson, Hellebladh, Paul Jansson, Tistad* och Stadling; samt
från andra kammaren: herrar Brandt, Allard, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Asp, Andersson i Essvik, Eriksson i Bäckmora, Enskog*, Kristenson och Söderström.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer
A) beträffande högre initialavskrivning på byggnader i inkomstkällorna jordbruksfastighet
och rörelse
1) av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäck -
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
mora och Enskog, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna 1:99 och
11:132 — ansett, att utskottet under punkten A bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna 1:99
av herr Johan Olsson m. fl. och 11:132 av herr Jonsson m. fl., måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till 1968 års riksdag
om en sådan ändring av avskrivningsreglerna för byggnad,
som ingår i rörelse eller jordbruk, att en ökad avskrivning kan medges
under byggnadens första tid.
2) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och Söderström.
B) beträffande avdrag för beräknad framtida prisstegring på maskiner och inventarier
3)
av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna 1:162 och
11:195 — ansett, att utskottet under punkten B bort hemställa,
att riksdagen, med anledning av de likalydande motionerna
1:162 av herr Ottosson m. fl. och 11:195 av herr Nordgren mfl.,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning och
förslag till rätt i skattelagstiftningen till avskrivning på återanskaffningsvärdet
för maskiner och inventarier.
4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och Söderström, vilka — under åberopande
av innehållet i motionerna 1:162 och 11:195 — ansett, att utskottet under
punkten B bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna 1:162
av herr Ottosson m. fl. och 11:195 av herr Nordgren m. fl., måtte
antaga det vid motionerna fogade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
C) beträffande beskattningssystemets användning i den aktiva lokaliseringspolitiken
5) av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna 1:415 och
11:535 — ansett, att utskottet under punkten C bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna 1:415
av herr Bengtson m. fl. och 11:535 av herr Hedlund m. fl. i nu förevarande
del, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en
skyndsam utredning i fråga om möjligheterna att använda beskattningssystemet
i den aktiva lokaliseringspolitikens syfte.
D) beträffande investeringsfondernas användning i lokaliseringspolitiskt syfte
6) av herrar Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora, vilka — under åberopande av in -
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967
nehållet i motionerna 1:415 och 11:535 — ansett, att utskottet under punkten D bort
hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
1:415 av herr Bengtson m. fl. och 11:535 av herr Hedlund m. fl.,
i vad motionerna avser frågan om investeringsfondernas användning
i lokaliseringspolitiskt syfte, medge att investeringsfonderna
inom lokaliseringspolitiskt stödområde må användas i lokaliseringspolitiskt
syfte tills vidare enligt de grunder, som gällde t. o. m. den
30 juni 1965.
7) av herrar Stefanson, Tist ad, Gustafson i Göteborg och Enskog.
Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1967