Bevillningsutskottets betänkande nr 34 dr 1967
1
Nr 34
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för kostnader för
vatten- och luftvård.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:314 av herr Eskilsson m. fl. och 11:416 av
herr Lothigius m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning angående gynnsamma avskrivningsregler
vid anläggning av industriella reningsverk för avloppsvatten;
2) de likalydande motionerna 1:326 av herr Thorsten Larsson m. fl. och
11:411 av herr Josef son i Arrie m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring i kommunalskattelagen,
att kostnad för vattenvårdande åtgärder av markanläggnings natur på
jordbruksfastighet får avskrivas genom årliga värdeminskningsavdrag efter
samma regler som nu gäller för täckdikningsanläggningar;
3) de likalydande motionerna 1:576 av herr Harald Pettersson m. fl. och
11:723 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av lämpliga
stimulansåtgärder från samhällets sida för motverkande av immissioner
inom industrin med beaktande av vad som angivits i motionerna; samt
4) motionen 11:742 av herr Tobé m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att Kungl. Maj :t i samband med behandlingen
av immissionssakkunnigas förslag även bör beakta önskvärdheten
av förbättrade avskrivningsmöjligheter i fråga om anordningar avsedda
för vatten- och luftvård.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnats i det följande,
hänvisa till motionerna 1:576, 11:411, 11:416 (jfr 11:467) och 11:742.
Gällande rätt
För kostnad för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas i
ägarens rörelse får avdrag i princip åtnjutas endast i form av årliga
värdeminskningsavdrag. (Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.) I vissa särskilda fall får
emellertid byggnadskostnaden i sin helhet avdragas under det år, då ut
-
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 34
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1967
giften för byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då fråga
är om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år.
Värdeminskningsavdraget beräknas till viss procent av byggnadens värde.
I princip bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen.
Då svårigheter i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden
för byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret. Understundom
torde även andra värden kunna komma till användning, beroende på utredningen
i det särskilda fallet, såsom bokförda värdet, brandförsäkringsvärdet
eller ett särskilt efter värdering beräknat värde.
I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader
får emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget
inte alltid användas hela byggnadsvärdet. Från detta värde måste
nämligen i förekommande fall avdragas värdet å sådana maskiner, som vid
fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde eller, om fastighetstaxering
ännu inte ägt rum, vid sådan taxering kommer att åsättas särskilt
maskinvärde. Värdet av i byggnad ingående maskiner som åsatts särskilt
maskinvärde får nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig
eller planenlig avskrivning å inventarier beroende på om den skattskyldige
är berättigad till räkenskapsenlig avskrivning beträffande dylika tillgångar
eller inte. I fråga om avdrag för värdeminskning å övriga inventarier vilkas
värde vid fastighetstaxeringen visserligen inräknats i byggnadsvärdet, men
inte åsatts särskilt maskinvärde, gäller däremot de för värdeminskning
av byggnad fastställda bestämmelserna. Detta innebär emellertid inte att
sådana inventarier måste avskrivas efter samma låga procentsats som
byggnaden i övrigt. I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor,
varmvattencisterner m. m.
Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget
har i praxis gjorts heroende av den förebragta utredningen om byggnadernas
livslängd. Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning
å fabriksbyggnader merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet.
Efter utredning, som visar att byggnaden är underkastad
särskilt stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda har exempelvis
avdrag för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits med 4
procent å anskaffningsvärdet.
Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse,
hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse -—
inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna avdrag
för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till förvärvskällan inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet. Om influtet belopp blir skattepliktigt
eller inte bedöms sålunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning
vid försäljning av fast egendom.
Från bruttointäkt av jordbruksfastighet får avdrag göras för
Bevillningsutskottets betänkande nr 3b år 1967 3
värdeminskning av till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket
hörande driftbijggnader, däri inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader.
Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning m. m.
är meddelade i punkt 2 a av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
ävensom i punkterna 2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till
lagen den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen.
Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid
inkomstredovisning av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som
enligt bokföringsmässiga grunder, med undantag allenast för den i punkt 2
fjärde stycket av anvisningarna till 22 § meddelade bestämmelsen angående
rätt till s. k. utrangeringsavdrag, vilken avser endast bokföringsmässig redovisning.
Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss
procent av byggnadens värde. För fastställande av detta värde (avskrivningsunderlaget)
finnes bestämmelser i förenämnda punkt 2 av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen. Ytterligare anvisningar för tilllämpning
av bestämmelserna har lämnats av riksskattenämnden i dess
meddelanden nr 4/1954 p. 1 och nr 5/1955 p. 1. Ifrågavarande bestämmelser
och anvisningar innebär i korthet följande.
I första hand upptages värdet till anskaffningskostnaden om denna kan
visas. Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan.
Vid övergången till beräkning av avdrag å anskaffningskostnaden skall dock
värdet upptagas till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidigare
åtnjutna värdeminskningsavdrag (samt i förekommande fall med oavskrivet
värde å utrangerad eller avyttrad byggnad). Såsom ingångsvärde i
planen bör på grund härav upptagas det sålunda bestämda restvärdet för
byggnaderna, varefter värdeminskningsavdraget bestämmes till viss procent
av detta ingångsvärde.
Om anskaffningskostnaden ej kan visas, upptages värdet enligt en
schablon metod, innebärande att värdet av byggnaden upptages till två
tredjedelar av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och
särskilda förmåner. Dessa anses såsom mera betydande om värdet av förmånerna
överstiger en tiondedel av det taxerade jordbruksvärdet. Någon
plan för beräkning av värdeminskningsavdraget erfordras icke vid tillämpning
av schablonmetoden. Vidare gäller att varje taxeringsenhet bör behandlas
för sig även för det fall, att flera taxeringsenheter tillsammans
bildar en förvaltningsenhet.
Värdet kan också bestämmas enligt en kombinerad metod, därvid
man utgår från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till
detta värde lägges kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts
2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 sand. Nr 3b
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1967
efter den tidpunkt, till vilken det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet
hänför sig. Å ingångsvärdet beräknas värdeininskningsavdrag för framtiden
enligt plan. Kostnad för senare ny-, till- eller ombyggnad tillägges avskrivningsunderlaget.
Senare ändringar av taxeringsvärdet påverkar däremot inte
avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden användes.
Värdeminskningsavdraget kan slutligen beräknas enligt ytterligare en
metod. Riksskattenämnden bar sålunda uttalat att om en jordbrukare kan
visa anskaffningskostnaden för viss eller vissa byggnader, som uppförts
före den tidpunkt, till vilken det under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet
hänför sig, och dessa kostnader enbart för sig överstiger det ovan
schablonmässigt beräknade värdet, han bör äga rätt att beräkna värdeminskningsavdraget
enbart å nämnda kostnader, ehuru de icke omfattar
hela byggnadsbeståndet. Därvid bör dock kostnaderna minskas med medgivna
värdeminskningsavdrag å hela byggnadsbeståndet från och med det
första år på vilket kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt
plan.
I allmänhet medges avdrag för värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader
med 1 y2 procent av byggnadens värde.
Oavsett efter vilken metod avskrivningsunderlaget bestämmes kan i vissa
fall ifrågakomma reducering av avskrivningsunderlaget med hänsyn till
den i punkt 2 a andra stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
meddelade bestämmelsen rörande mervärde för s. k. överloppsbyggnader.
Denna bestämmelse avser endast jordägarens egen bostadsbyggnad — exempelvis
en slottsbyggnad — och sålunda inte driftbyggnader. Driftbyggnader
medräknas i avskrivningsunderlaget även om de tillfälligtvis inte användes.
Skattskyldighet vid försäljning av byggnad å jordbruksfastighet bedömes
enligt reglerna i 35 § kommunalskattelagen. Detta innebär att skattskyldighet
inte föreligger om fastigheten innehafts 10 år eller längre tid.
Såväl i fråga om inkomstkällan rörelse som inkomstkällan jordbruksfastighet
gäller att avdrag inte får göras för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad
av fastighet eller för grundförbättring därå.
Vid beräkning av inkomst av rörelse och av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder får i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag
för kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. Undantagsvis må sådan anskaffningskostnad
i sin helhet avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret,
nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad inom högst tre år.
De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner
och inventarier återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen (jfr punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 22 §
samma lag). Såvitt här är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak
följande. Vid tillämpning av s. k. planenlig avskrivning bestämmes det
Bevillningsutskottets betänkande nr 3i år 1967
5
årliga värdeminskningsavdraget normalt enligt avskrivningsplan till viss
procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning om anskaffningsvärdet,
må avdrag beräknas till viss procent av bokförda värdet eller
av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning
medger avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående
bokfört värde å inventariebeståndet och anskaffningskostnaden för
under året inköpta inventarier. Enligt en kompletterande regel får tillgångarna
nedskrivas till ett värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning
med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde.
Understiger inventariebeståndets verkliga värde även det angivna restvärdet,
medges avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning. Vare
sig man tillämpar planenlig eller räkenskapsenlig avskrivning utgår man
från tillgångens »historiska» anskaffningskostnad. Någon upp- eller nedräkning
vid höjd resp. sänkt återanskaffningskostnad ifrågakommer alltså
inte. Skillnaden mellan de båda avskrivningsmetoderna ligger främst däri,
att medan den planenliga avskrivningen är ställd i relation till tillgångens
antagna årliga förslitning, den räkenskapsenliga avskrivningen är i princip
oberoende av förslitningens omfattning.
Frågan om avskrivning å inventarier på grundval av annat värde än
anskaffningsvärdet behandlades av företagsbeskattningskommittén i dess
år 1954 avgivna betänkande med förslag till ändrad företagsbeskattning
(SOU 1954:19). Kommittén föreslog inte någon ändring i tidigare gällande
bestämmelser om avskrivning på grundval av anskaffningsvärdet. Härvid
erinrade kommittén om den kritik, som riktats mot avskrivningsregler
innebärande en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden. I
tider med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda
beloppet av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett återanskaffande
av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan
således göras gällande att i angivna läge en viss förtäring av företagets
kapital äger rum genom beskattningen. Från näringslivets sida har också
vid skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna borde få grundas på maskinens
nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande av frågan om
avskrivning på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén, att så
starka invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste
framställas mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda
något förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det
förhållandet att någon enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt
riktiga i en avskrivning på nuvärdet. Det hävdas nämligen, anförde kommittén,
att något godtagbart resultat inte uppnås om man isolerat beaktar
prisförändringarna för allenast en post i balansräkningen. En förlust på
tillgångssidan sammanhängande med en nedgång i penningvärdet kan mycket
väl från företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på
passivsidans skulder. Det sagda exemplifierades av kommittén med det
6
Bevillningsutskottets betänkande nr Sb år 1967
tänkta fallet att en maskin helt finansierats med lånade medel och att de
mot avskrivningarna svarande beloppen skulle användas för amorteringar
å lånet. Om avskrivning på nuvärdet skulle medges i en sådan situation,
innebar detta endast att företaget tillfördes en vinst lika stor som den
förlust, vilken långivaren åsamkades. Kommittén underströk vidare de
utomordentliga praktiska svårigheter, som skulle vara förenade med tilllämpningen
av en bestämmelse av dylik innebörd. Härom anförde kommittén
följande.
Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels
det förhållandet, att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen
ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta
jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen inte kan göras. En
undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva verkställas för
varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa
ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även
ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst
missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd
och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså
nås högst ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det
väsentliga likväl skulle bestå.
Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings-
eller nuvärdet i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén
föreslagna degressiva avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning
av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet under de två första åren,
samt än ytterligare på grund av kommitténs förslag i fråga om lagstiftningen
rörande investeringsfonder.
Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de
mera teoretiska argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av
frågan om avskrivning på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade
den betydelse den fria avskrivningen haft för företagen i tider av
starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier.
Om det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge skulle kunna hållas
intakt, var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet
eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.
Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del lades — med
vissa jämkningar ■— till grund för nu gällande lagstiftning.
I fråga om jordbruksfastighet som redovisas enligt den s. k. kontantprincipen
medges inte årliga värdeminskningsavdrag för maskiner och inventarier.
I stället medges avdrag omedelbart i form av avdrag för anskaffning
av sådana inventarier, till vilka motsvarighet förut funnits å
fastigheten.
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1967
7
Frågornas tidigare behandling
Yrkanden om införande av regler i beskattningen i syfte att stimulera
till investeringar i vatten- och luftvårdande syfte var föremål för riksdagens
prövning senast år 1966. I sitt betänkande nr 7 nämnda år hade
bevillningsutskottet tillstyrkt dels ett utredningsyrkande om sådan ändring
av kommunalskattelagen att kostnader för varaktiga investeringar i vattenvårdande
syfte skulle vara avdragsgilla vid taxering, dels ett lagstiftningsyrkande
av innebörd att anordning för vatten- och luftvård skulle kunna
avskrivas på fem år. Riksdagen ogillade emellertid yrkandena och följde
därvid en vid betänkandet fogad reservation av herr John Ericsson m. fl.
Enligt reservanterna borde frågan om en särbehandling i skattehänseende
av arbeten av förevarande art i första hand prövas av företagsskatteutredningen.
I den mån anordningar, som inrättats för att motverka
vatten- och luftförorening, utgjorde maskiner och inventarier ansåg reservanterna
gällande lagstiftning innehålla så förmånliga avskrivningsmöjligheter
att en högre initialavskrivning knappast kunde anses motiverad.
I den mån sådana anordningar var hänförliga till byggnad eller
tillbehör till byggnad i skatterättslig mening kunde införandet av en rätt
till högre initialavskrivning ifrågakomma, men detta förutsatte en omprövning
av reglerna för försäljning av sådan byggnad som utgjorde anläggningstillgång.
Motionerna
Till stöd för yrkandet i motionerna 1:314 och 11:416 (jfr 11:467) framhålles
att de förekommande formerna av reningsverk har mycket ringa
reduktionseffekt på de i avloppsvattnet ingående närsalterna i form av
fosfor och kväve. Som exempel nämner motionärerna att ett reningsverk
med en 95-procentig reduktion av den s. k. biokemiska föroreningen oftast
endast förmår reducera närsalterna med 25—30 procent.
I dag finns fullt utarbetade reningsmetoder baserade på kemisk fällning
med tillsats av aluminiumfosfat eller järnklorid, varvid man kan minska
fosforutsläppet med ända till 95 procent. Även kvävemängden kan minskas
genom avdrivning av kvävegas till atmosfären. Sådana reningsmetoder
brukar oftast benämnas tredje steget och skulle kunna utgöra ett komplement
till de tidigare nämnda mekaniska och biologiska reningsprocesserna.
Kostnaderna för en så långtgående rening av avloppsvattnet är emellertid
av en sådan storleksordning att något reningsverk baserat på trestegsmetoden
ännu icke kommit till utförande i någon större skala. Kostnadsstegringen
torde med de nu kända metoderna uppgå till mellan 50
och 100 procent av den tidigare reningskostnaden. Denna höga renings
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 År 1967
kostnad måste givetvis vägas mot önskvärdheten av att erhålla renare vattendrag.
Om inte föroreningarna av de svenska vattendragen skall taga sådana
proportioner att det inte är möjligt att komma till rätta med problemet
måste frågan om närsaltsreduktionen bli föremål för beaktande vid
anläggande av reningsverk för städer och tätorter.
Det torde härvid i första hand vara fråga om statliga åtgärder för att stimulera
en utbyggnad av reningsverken. Dessa stödåtgärder torde dels kunna
få formen av förhöjda statsbidrag till reningsanläggning för närsaltsreduktion.
Dels bör generösare avskrivningsmöjligheter kunna stimulera
enskilda företag till förbättrade reningsanläggningar.
I motionerna 1:326 och 11:4-11 uttalas att lagstiftningen i fråga om
vattenvård kräver och kommer att kräva allt större investeringar i jordbruket.
Detta gäller både sådana jordbruksfastigheter som beräknas bli
bestående och sådana enheter som ej kan beräknas bli långsiktigt bestående.
Från det allmännas sida har jordbrukets investeringar i vattenvårdande
åtgärder något underlättats genom att bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen
i viss utsträckning möjliggör statligt kreditstöd till sådana
investeringar. Det oaktat torde det vara den skattemässiga behandlingen
av dylika investeringar som blir av avgörande betydelse vid jordbrukarnas
bedömning av möjligheten att genomföra de nödvändiga investeringarna.
Större delen av de investeringskostnader, som nu nedläggs i vattenvårdande
åtgärder i jordbruket, belöper på markanläggning, för vilken
skattemässig avdragsrätt inte föreligger vare sig omedelbart eller genom
årligt värdeminskningsavdrag. Det är inte tillfredsställande att investeringarna
i vattenvårdande åtgärder betraktas som icke avdragsgilla kostnader.
Denna brist i skattesystemet drabbar i princip lika hårt investeringar
i det bestående jordbruksföretaget som i det på viss sikt icke bestående
företaget. De nuvarande skattereglerna utgör därför ett hinder mot att
effektiva vattenvårdande åtgärder vidtas. Med hänsyn till det allmänna
intresse samhället har av att åtgärderna blir effektiva är det nödvändigt
att skattereglerna utformas så att detta hinder undanröjs.
I den nuvarande skattelagstiftningen finns i fråga om täckdikningsanläggningar
och i viss mån skogsvägar en undantagsbestämmelse från den
allmänna regeln att kostnad för nyinvestering i markanläggning inte är
avdragsgill i någon form. Avskrivningsreglerna för täckdikningsanläggningar
bör utan svårighet kunna tillämpas på markanläggning för vattenvårdande
åtgärder. En sådan lösning skulle vara helt tillfredsställande
för bestående jordbruksföretag och i de flesta fall också vara tillräcklig för
de på sikt icke bestående företagen.
I motionerna 1:576 och 11:723 framhåller motionärerna att det f. n.
byggs kommunala reningsverk för ungefär 100 milj. kr. per år. Enligt
vattenvårdskommitténs betänkande beror dessa betydande investeringar
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1967
9
på kommunernas möjligheter att ta ut dessa kostnader genom särskilda
avloppsavgifter, d. v. s. genom en spridning av kostnaderna på många
”kostnadsbärare”.
För industrin är det svårare att precisera investeringarnas omfattning.
Möjligheterna att komma till rätta med problemen bedömdes också
betydligt mera pessimistiskt för industrin än för kommunerna. Till en del
kan detta förklaras med svårigheter att finna lämpliga reningsmetoder, men
det är sannolikt att förklaringen till stor del är av ekonomisk natur. Även
om industrin intar en principiellt positiv inställning till vattenvårdande
åtgärder begränsas naturligtvis viljan att investera i reningsanläggningar
bl. a. av hänsyn till konkurrenssituationen. Trots detta uppgår näringslivets
investeringar i anläggningar av nämnt slag till betydande belopp. Avdrag
vid beskattningen får emellertid åtnjutas endast i form av årliga
värdeminskningsavdrag, som vad gäller maskiner och inventarier anses
vara i stort sett godtagbara. För byggnader medges i de flesta fall endast
2—3 % av anskaffningsvärdet i avdrag per år.
På grund av dessa frågors stora vikt för samhället borde en särskild
behandling ur skattesynpunkt kunna medges för investeringar i anläggningar,
vilka utgör ett led i vatten- och luftvården. Eftersom företagsskatteutredningen
kommer att avlämna ett delbetänkande om avskrivningsregler
för fast egendom under 1967 är självfallet samråd med denna kommitté
nödvändigt. Men frågornas omfattning och nödvändigheten av klarare
principer för fördelning av kostnader på grund av immissioner mellan det
allmänna och enskilda samt behovet av stimulansåtgärder för att beakta
också dessa kostnader i kalkylerna motiverar en särskild utredning.
Det finns .anledning erinra om de mycket förmånliga regler som i
vissa länder gäller för avskrivning å anläggningar för vatten- och luftrening.
I Västtyskland får industriella fasta tillgångar för detta syfte
avskrivas med mellan 30 och 50 % av värdet redan under det första
året. För att undvika gränsdragningsproblem och för att få ett materiellt
tillfredsställande resultat bör man för byggnader och andra anordningar,
som är avsedda för att motverka immissioner, tillämpa samma avskrivningstid,
som nu gäller för maskiner och inventarier, d. v. s. 5 år. Alla
anordningar för dessa ändamål bör således behandlas lika och kostnaderna
kunna avdras i form av årliga värdeminskningsavdrag om 20 %.
Det är vidare angeläget att reglerna utformas generellt, eftersom praktiskt
taget alla företag berörs av frågan om vatten- och luftvård.
Motionärerna i motionen 11:74-2 erinrar om att kostnaderna för åtgärder
mot vatten- och luftföroreningar uppgår till mycket betydande belopp
och i allmänhet avser investeringar som inte kan beräknas ge något ekonomiskt
utbyte. Detta i förening med det förhållandet, att de anläggningar
som utförs för att förebygga vatten- och luftföroreningar i allmänhet torde
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1967
ha karaktären av byggnader i skatterättslig mening, har kommit kostnaderna
att framstå som särskilt betungande.
Motionärerna anser därför att starka skäl talar för att arbeten, vilka utgör
ett led i vatten- och luftvården, ges en särskild behandling i skattehänseende.
Frågan om värdeminskningsavdrag kommer visserligen att prövas
av företagsskatteutredningen. Dess utredningsuppdrag är emellertid mycket
omfattande och kan inte väntas vara slutfört inom den tid som måste
anses önskvärd med hänsyn till den förevarande frågans stora betydelse.
Frågan bör i stället prövas omgående. Detta kan lämpligen ske i Kungl.
Maj .ts kansli i samband med den förestående behandlingen av immissionssakkunnigas
nyligen avgivna förslag.
Utskottet
I de förevarande motionerna aktualiseras frågor rörande bl. a. vattenoch
luftvård. Enligt motionärernas mening är det angeläget att samhället
stimulerar till sådana investeringar som kan motverka vattenförorening,
luftförorening och andra immissioner. Denna stimulans bör enligt samtliga
motioner ges främst genom införande av regler om förbättrade avskrivningsmöjligheter
i fråga om anordningar för vatten- och luftvård.
Under senare år har i olika sammanhang påtalats behovet av effektiva
åtgärder mot vatten- och luftföroreningar. Den snabba utbyggnaden av
industrin och den allt intensivare trafiktätheten till lands, till sjöss och i
luften har medfört allvarliga immissionsrisker, vilka — om de skall kunna
förebyggas kräver snabba och aktiva insatser på olika områden, inte minst
från samhällets sida.
Med tillfredsställelse kan därför konstateras att immissionssakkunniga i
sitt i november 1966 avgivna betänkande »Luftföroreningar, buller och andra
immissioner» (SOU 1966:65) framlagt förslag till regler, vilka i hög grad
tillgodoser behovet av aktiv offentlig medverkan i arbetet med att lösa immissionsproblemen.
De sakkunnigas lagförslag innehåller såväl regler om
obligatorisk förprövning beträffande immitterande anläggningar som regler
om fortlöpande offentlig tillsyn till skydd mot luftförorening m. m.
Enligt utskottets mening är emellertid offentliga kontrollåtgärder inte
till: äckliga om man vill effektivt motverka vatten- och luftföroreningar.
Immissionsproblemet kräver med hänsyn till sin angelägenhetsgrad insatser
från många håll och efter flera olika linjer. Vatten- och luftföroreningar
är inte bara för industrin utan också för jordbruket en fråga av största betydelse
och ett effektivt förebyggande av immissionsrisker kräver i första
hand insatser från näringslivets sida. Investeringar i anordningar mot vatten-
och luftföroreningar är oftast synnerligen kostnadskrävande. För att
företagarna skall kunna stimuleras till sådana investeringar torde därför
Bevillningsutskottets betänkande nr 3i år 1967
11
krävas särskild medverkan från stat och kommun. Detta kan ske bl. a. indirekt
genom att anordningar mot vatten- och luftföroreningar ges en
särbehandling i skattehänseende.
Utomlands har betydande reformer på skatteområdet redan genomförts
för att motverka vatten- och luftföroreningar. I Västtyskland får således
industriella fasta tillgångar, vilka används direkt och uteslutande för eliminering
eller reducering av utsläpp, avskrivas med mellan 30 och 50 procent
av värdet redan under det första året, medan för investering i anläggning
för bekämpande av luftförorening gäller en motsvarande första avskrivning
med 50 procent. I Frankrike får anläggningar för rening av avfall
och atmosfäriska utsläpp avskrivas omedelbart med 10 procent.
Med hänsyn härtill och då också immissionssakkunniga understrukit angelägenheten
av att gynnsammare avskrivningsregler införs beträffande investeringar
för vatten- och luftvård anser utskottet de av motionärerna
framförda förslagen höra bli föremål för skyndsam prövning. Denna bör
enligt utskottets mening äga rum inom företagsskatteutredningen och med
anlitande av nödvändig expertis. Härigenom torde förslag till lämpliga åtgärder
kunna framläggas tidigare än om särskilda sakkunniga skall ta
ställning till de av motionärerna aktualiserade frågorna.
Med det anförda anser utskottet önskemålen i motionerna tillgodosedda.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:314 av herr Eskilsson
m. fl. och 11:416 av herr Lothigius m. fl. angående rätten till
avdrag vid beskattningen för anläggning av reningsverk för
avloppsvatten,
2) de likalydande motionerna 1:326 av herr Thorsten
Larsson m. fl. och 11:411 av herr Josefson i Arrie m. fl. om
rätt till avdrag vid beskattningen för vattenvårdande åtgärder
på jordbruksfastighet,
3) de likalydande motionerna 1:576 av herr Harald Pettersson
in. fl. och 11:723 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.
om rätt till avdrag vid beskattningen för kostnader för undvikande
av luftföroreningar m. m., samt
4) motionen 11:742 av herr Tobé m. fl. om förbättrade
avskrivningsmöjligheter i fråga om anordningar för vattenoch
luftvård,
överlämnas till företagsskatteutredningen för beaktande;
ävensom
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1967
B) att ovannämnda motioner måtte, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 11 april 1967
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve
Nilsson*, Stefanson, Gösta Jacobsson, Hellebladh, Paul Jansson, Stadling och
Ahlmark; samt
från andra kammaren: herrar Brandt, Allard, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Asp, Andersson i Essvik, Eriksson i Bäckmora, Enskog*, Kristenson
och Lothigius.
* Icke närvarande vid justering av betänkandet.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1967
670260