Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
1
Nr 19
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr
623) jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 20 januari 1967 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 31, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623).
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen föreslås förenkling av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet
enligt 37 § 2 mom. tredje stycket taxeringsförordningen beträffande
vissa traktamentsersättningar in. m. Vidare föreslås extraordinär besvärsrätt
för skattskyldig som inte erhållit avräkning för utländsk skatt, vartill
han är berättigad enligt avtal med främmande stat.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft omedelbart. Den förenklade
uppgiftsskyldigheten gäller dock inte kontrolluppgifter som lämnas vid
1967 års taxering.
Det ovannämnda för fattnings förslaget är av följande lydelse. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 19
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 åt 1967
Förslag
tm
Förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 37 § 1 och 2 mom. samt 100 § taxeringsförordningen
den 23 november 19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
37 §.
1 mom. Till ledning — ------ — följande uppställning:
Uppgiftsskyl
dig
l.
a) Statlig och
----sådan förvärvskälla.
Vem uppgiften Vad uppgiften
skallavse skall avse
Den som--- Avlöning, arvode, —--- —-
annan stiftelse. vederlaget lämnas.
Undantag:
a) folkpension, när
—■ ■— — år räknat,
g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande gjorda
utlägg som sammanlagt
icke överstiga 500
kronor, och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande
500 kronor, samt därjämte
traktamentsersättning
vid vistelse i tj änsten utom
tjänstgöringsorten, som
sammanlagt icke överstiger
500 kronor eller icke avser
mer än 24 dagar för
år räknat, därest i kontrolluppgiften
anmärkes,
att traktamentsersättning
utgått,
h) förmån från---
erlagt sjömansskatt. 1
1 Senaste lydelse av 37 § 1 mom. se 1963: 266 och av 37 § 2 mom. se 1964: 53.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
(Föreslagen lydelse)
1 in o in. Till ledning -----— -— följande uppställning:
Uppgiftsskyl- Vem uppgiften Vad uppgiften
dig skallavse skallavse
l.a) Statlig och
t-*---sådan för
värvskälla.
Den som---Avlöning, arvode,---
annan stiftelse. vederlaget lämnas.
Undantag:
a) folkpension, när
---år räknat,
g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande
gjorda utlägg som sammanlagt
icke överstiga 500
kronor, och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande
500 kronor, samt därjämte
traktamentsersättning vid
vistelse i tjänsten utom
tjänstgöringsorten, som
sammanlagt icke överstiger
500 kronor eller icke
avser mer än 24 dagar för
år räknat, därest i kontrolluppgiften
anmärkes,
att traktamentsersättning
utgått (se även 2 mom.
fjärde stycket),
h) förmån från ■—---
erlagt sjömansskatt.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 m o m. Vid avlämnande — —----iakttagas följande.
Avser sådan--—----förmånen utgått.
I kontrolluppgift, -----—--under förrättningen.
Om förste taxering sintendent en i
det län där arbetsgivarens hemortskommun
är belägen medger det, behöver
arbetsgivaren, i stället för att
lämna uppgift enligt tredje stycket
om traktamentsersättning vid förrättning
inom riket, endast anmärka
i kontrolluppgiften att sådan ersättning
utgått. Förutsättning för
medgivande är att ersättning utgår
enligt sådana grunder att den kan
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
antagas icke komma att överstiga
avdragsgill ökning i levnadskostnaderna.
Motsvarande medgivande kan
lämnas även beträffande resekostnadsersättning
för färd med allmänt
kommunikationsmedel. Medgivande
lämnas endast om arbetsgivaren har
ett större antal anställda, som mera
regelbundet företager tjänsteresor,
och medgivandet bedömes vara utan
olägenhet för taxeringsarbetet. Medgivande
gäller tills vidare. Det kan
begränsas till viss grupp av anställda.
—- Ansökan om medgivande göres
hos länsstyrelsen senast den 31
oktober året före taxeringsåret. Talan
mot beslut, varigenom ansökan
om medgivande avslagits eller medgivande
återkallats, föres hos riksskattenämnden
genom besvär som
skola ha inkommit till nämnden inom
en månad från den dag då klaganden
erhöll del av beslutet. Mot
riksskattenämndens beslut får talan
icke föras.
Därest vid------som avdragits.
I kontrolluppgift enligt — ------allmän försäkring.
I kontrolluppgift skall----— — preliminär A-skatt.
Särskild uppgiftshandling —---— före taxeringsåret.
Kontrolluppgift, som-----åtnjuta pensionsförmånen.
Uppgift skall----— lämpad blankett.
100 §.
Besvär må —---—--uppenbart förbiseende,
6) om han, till följd av underlåtenhet
att avgiva deklaration eller
annan uppgift eller på grund av felaktighet
i deklaration eller i annan
uppgift från honom eller i kontrolluppgift
eller i handling som legat
till grund för sådan deklaration eller
uppgift, taxerats till väsentligt
högre belopp än som svarar mot
hans inkomst eller förmögenhet,
samt
7) om han eljest------
6) om han, till följd av underlåtenhet
att avgiva deklaration eller
annan uppgift eller på grund av felaktighet
i deklaration eller i annan
uppgift från honom eller i kontrolluppgift
eller i handling som legat till
grund för sådan deklaration eller
uppgift, taxerats till väsentligt högre
belopp än som svarar mot hans
inkomst eller förmögenhet,
lägre taxering,
8) om han icke erhållit sådan avräkning
av utländsk skatt, som han
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
I de---
Besvär som
år berättigad till enligt överenskommelse
med främmande stat.
---riktig taxering.
— efter taxeringsåret.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk, författningssamling.
Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 711 av herrar Brundin och Strandberg
samt II: 888 av herrar Turesson och Söderström, vari hemställts,
a) att riksdagen måtte besluta sådan ändring av kommunalskattelagen
att rätten till avdrag för fördyrade levnadskostnader vid förrättningar utom
hemorten grundas på den faktiska förrättningstiden och icke såsom nu på
antalet övernattningsdygn,
b) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om införande
av sådana bestämmelser som innebär att avdrag för fördyrade levnadskostnader
vid förrättningar utom hemorten grundas på statens allmänna resereglemente,
c) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till de ändringar i lagtexten
som erfordras för genomförande av förslaget under a); samt
2) de likalydande motionerna I: 712 av herr Sundin och II: 887 av herr
Boo in. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 31 måtte besluta om generell befrielse från fullständig uppgiftsskyldighet
angående traktamentsersättningar, då arbetsgivaren lojalt tillämpar de
av riksskattenämnden fastställda normalbeloppen och att vederbörande utskott
måtte ges i uppdrag att utarbeta erforderlig författningstext.
Till behandling i detta sammanhang har ntskottet jämväl upptagit de
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 61 av herr Lundström och II: 83 av herr Enskog, vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning och förslag till sådan ändring av gällande anvisningar till kommunalskattelagen
att avdrag för extra levnadsomkostnader i samband med
korttidsförrättning, som varat mer än en dag, medgives för den faktiska
tid förrättningen varat och inte efter antalet övernattningar.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 61, I: 711 och II: 887.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnän
återfinns under följande rubriker på nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
Inledning, s. 6—7.
Gällande bestämmelser, s. 7—8.
Departementspromemorian, s. 9—12.
Remissyttrandena, s. 12—18.
Departementschefen, s. 19—27.
Av innehållet i de före va rande motionerna må här återges
följande.
I motionerna I: 61 och II: 83 påtalas att det förhållandet att vid korttidsförrättning
de ökade lönekostnaderna skall beräknas med hänsyn till det
antal dygn och inte den faktiska tid förrättningen varat leder till orättvisor
för skattskyldiga i enskild tjänst. Möjlighet finns visserligen för dessa
tjänstemän att styrka sina högre kostnader, men detta medför ett uppsamlande
och bokförande av kvitton som torde vara svårt att praktiskt genomföra.
Vid 1965 och 1966 års riksdagar framfördes motionsyrkanden om ändring
av nu gällande bestämmelser på detta område. Yrkandena har båda
åren avstyrkts av bevillningsutskottet och avslagits av kamrarna. Utskottet
har bL a. motiverat sin ståndpunkt med den ringa erfarenhet av systemet
som hittills vunnits. I en skrivelse till finansministern den 1 februari
1966 har emellertid TCO redovisat en enkät, som gjorts bland tjänsteklubbarna
vid ett större antal företag. Härav framgår klart att den från avdragssynpunkt
ofördelaktiga typen av resor utgör det övervägande flertalet.
I enkäten frågades bl. a. vilken typ av resor med övernattning som var
vanligast inom företagen. Svaren kan sammanfattas sålunda:
Antal företag med huvudsak -
ligen
dag-natt-dagresor...... 84
natt-dag-nattresor .... 9
annan typ av resor .... 43
Totalt 136
Antalet tjänstemän vid företag med typ dag-natt-dagresor utgjorde i förhållande
till totala antalet tjänstemän vid 136 företag icke mindre än 69
procent.
Vid första kammarens debatt den 30 november 1966 förklarade sig utskottets
talesman visserligen icke betvivla riktigheten av denna statistik
men anförde samtidigt att »det inte är vanligt att vi bär fattar beslut som
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
7
grundar sig'' på uppgifter lämnade av en enskild organisation». Då även utskottet
i tidigare avstyrkanden — liksom finansministern i ett interpellationssvar
— anfört den bristande erfarenheten som ett skäl för att icke
vidta någon ändring av bestämmelserna, synes det motionärerna naturligt
ej minst efter TCO:s undersökning — att statsmakten själv verkställer
den utredning, som kan grunda ett klarare ställningstagande till frågan.
Härför talar också att redan lönebeskattningsutredningen i sitt betänkande
som i huvudsak låg till grund för 1963 års regeringsproposition i frågan föreslagit,
att vid resa som varat flera dagar än nätter, schablonavdrag borde
utgå även för den överskjutande dagen. Remissmyndigheterna gjorde inga
invändningar mot förslaget.
Också i motionerna I: 711 och 11: 888 kritiseras beräkningen av avdraget
för ökade levnadskostnader vid korttidsförrättning. Även om den skattskyldige
för sådan förrättning uppbär traktamente i full överensstämmelse
med det statliga resereglementet blir han beskattad för den del av traktamentet
som avser dag eller del av dag i anslutning till helt eller hela dygn.
För att undgå denna beskattning måste han göra en fullständig utredning
beträffande samtliga förrättningar med förebringande av allegat rörande
samtliga sina kostnader, något som synes motionärerna högst otillfredsställande.
Såväl för den enskilde skattskyldige som för den uppgiftsskyldige arbetsgivaren
medför denna bestämmelse ett avsevärt onödigt merarbete. I
propositionen nr 31 föreslås att i de fall, då traktamentsersättning kan antagas
inte komma att överstiga avdragsgill ökning av levnadskostnaderna,
arbetsgivaren skall kunna befrias från skyldighet att lämna uppgift om utbetald
traktamentsersättning. Denna förändring kan emellertid endast i
enstaka fall beräknas leda till nämnvärd arbetsbesparing eftersom bestämmelserna
angående beräkning av antalet förrättningsdygn kvarstår. Syftet
med lagstiftningen på detta område borde —• framhåller motionärerna —
vara att nå bättre samstämmighet mellan den statliga och den privata sektorn.
Det borde då ha varit en självklar sak att sådana företag som strikt
tillämpar det statliga resereglementet blev befriade från uppgiftskyldighet
efter ansökan av den art som angives i det föreslagna tillägget i 37 § 2 inom.
taxeringsförordningen.
Motionärerna i motionerna 1:712 och II: 887 anser det angeläget att ytterligare
åtgärder vidtas för att underlätta uppgiftsskyldigheten för arbetsgivarna
och åstadkomma lättnader för arbetstagarna. Den detaljerade uppgiftsskyldigheten
vållar för närvarande arbetsgivarna stora olägenheter.
Detta gäller inte bara de stora företagen med ett stort antal anställda utan
också och kanske i särskilt hög grad de mindre företagen med mindre administrativa
resurser. Därför är den i propositionen föreslagna konstruktionen
för lättnader i uppgiftslämnandet från praktisk synpunkt mindre lämplig.
Behovet av lättnader finns såväl hos små som stora företag. Mest be
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
länkligt anser motionärerna förslaget vara från principiell synpunkt. Företag
med ett mindre antal anställda, som företar tjänsteresor, bör inte åläggas
en tyngre uppgiftsbörda än andra. Inte heller bör en persons deklarationsplikt
för traktamentsersättning vara beroende av företagets storlek.
En mera generell lättnad än den i propositionen föreslagna bör enligt
motionärernas mening eftersträvas. Förfarandet med dispens anser de överflödigt.
Ett generellt undantag från uppgiftsskyldigheten bör föreligga då
traktamentsersättningarna överensstämmer med eller understiger de av
riksskattenämnden fastställda normalbeloppen. Åtskilliga företag tillämpar
traktamentsersättningar som överensstämmer med de statliga. Det bör därför
eftersträvas att de av riksskattenämnden fastställda normalbeloppen
anpassas till de statliga normerna på hithörande område. Bestämmelserna
beträffande uppgiftsskyldigheten bör enligt motionärernas mening utformas
så att undantag från den mera fullständiga uppgiftsskyldigheten skall
föreligga generellt för arbetsgivare, som lojalt följer de av riksskattenämnden
utfärdade anvisningarna och inte överskrider de fastställda normalbeloppen.
Utskottet
Genom beslut av 1963 års riksdag genomfördes viktiga förändringar på
lönebeskattningens område. Reglerna, som tillkom i syfte att förenkla beskattningen
av traktamenten och åstadkomma större likställighet i skattehänseende
mellan statsanställda och andra, innebär bl. a. att skattskyldig
har en generell rätt till avdrag för ökade levnadskostnader vid sådan
tjänstgöring utom den vanliga verksamhetsorten, som varat fyra timmar
eller mer. Han behöver i normalfallen inte styrka sina kostnader. Dessa
beräknas nämligen hava uppgått till vad han erhållit i traktamente av sin
arbetsgivare. Det avdrag som kan erhållas utan utredning om kostnaderna
är emellertid maximerat och utgör vid s. k. korttidsförrättning, dvs. sådan
förrättning som föranlett vistelse på en och samma plats högst 15 dygn i
följd, ett helt s. k. normalbelopp. Detta fastställs av riksskattenämnden för
varje kalenderår och förutsattes motsvara högsta dygnstraktamente enligt
statens allmänna resereglemente. F. n. uppgår normalbeloppet till 66 kr.
Vid långtidsförrättning, dvs. sådan förrättning, som föranleder vistelse på
eu och samma ort under längre tid än 15 dygn, samt vid tjänsteförrättning
utan samband med övernattning, s. k. endagsförrättning, medges avdrag
med belopp varierande mellan eu och tre femtedelar av helt normalbelopp.
Som förutsättning för erhållande av schablonavdrag vid samtliga förrättningstyper
gäller att traktamente utgått med belopp, svarande mot schablonavdraget.
Den som yrkar högre avdrag än schablonavdraget måste alltså,
oavsett traktamentets storlek, visa sina kostnader. På samma sätt måste
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
9
den, vars traktamente understiger schablonbeloppen, för att få avdrag med
mer in traktamentsersättningen, visa att traktamentena varit otillräckliga
för att täcka hans kostnader under resor.
De nya reglerna för traktamentsbeskattningen och deras tillämpning har
medfört en väsentligt utvidgad uppgiftsskyldighet från arbetsgivarnas sida.
Uppgifterna rörande traktamentsersättningar måste uppdelas på de tre
grupperna korttids-, långtids- och endagsförrättningar. Inom varje grupp
skall uppges traktamentsbelopp och den tid traktamentena avser. I förekommande
fall skall kontrolluppgiften också innehålla upplysning om huruvida
bostad, kost eller dylika utgifter för den anställdes uppehälle under
resorna bestritts direkt av arbetsgivaren. Traktamentsersättningar, som sammanlagt
inte överstiger 500 kr. eller som avser högst 24 förrättningsdagar
för helt år, behöver endast anges genom en kryssmarkering på kontrolluppgiften.
I de fall traktamentsersättningen inte behöver närmare specificeras
föreligger inte heller deklarationsplikt för mottagaren. Därigenom har man
fått överensstämmelse mellan arbetsgivarens uppgiftsskyldighet och den anställdes
deklarationsplikt.
Förslaget i propositionen får bl. a. ses mot bakgrunden av den kritik som
riktats mot de nya reglerna om arbetsgivares uppgiftsskyldighet och innebär
en väsentlig utvidgning av det förenklade uppgiftslämnande som f. n. gäller
bl. a. i fråga om traktamenten på sammanlagt högst 500 kr. Taxeringsintendent
skall sålunda efter särskild ansökan kunna medge att arbetsgivare, i
stället för att lämna specificerad uppgift om traktamentsersättning, endast
anmärker på kontrolluppgiften att sådan ersättning utgått. Förutsättning för
sådant medgivande är dels att ersättning utgår enligt sådana grunder att den
kan antas inte komma att överstiga avdragsgill ökning i levnadskostnaderna,
dels att vederbörande arbetsgivare har ett större antal anställda som mera
regelbundet företar tjänsteresor. Motsvarande medgivande kan lämnas
också i fråga om resekostnadsersättning för färd med allmänt kommunikationsmedel.
I motionerna I: 712 och II: 887 yrkas lagstiftning av innebörd, att generell
befrielse från fullständig uppgiftsskyldighet skall gälla, då arbetsgivare »lojalt
tillämpar de av riksskattenämnden fastställda normalbeloppen». Enligt
motiveringen i motionerna I: 711 och II: 888 bör sådana företag som strikt
tillämpar det statliga resereglementet kunna medges begränsad uppgiftsskyldighet.
I den föreslagna författningstexten har avsiktligt inte angivits något lägsta
antal arbetstagare som villkor för en begränsad uppgiftsskyldighet. Departementschefen
har emellertid uttalat i propositionen att dispens — om denna
skall ha någon praktisk betydelse för de medelstora företagen — i vart
fall bör kunna ges företag med 30—40 anställda, som mera regelbundet företar
tjänsteresor. Han framhåller också att dispensfrågan blir mera diskutabel
om antalet anställda av denna kategori är lägre.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
Förslaget om att för ett mycket stort antal företag begränsa uppgiftslämnandet
till ett minimum måste givetvis vara till stor fördel sett från de bei
rörda företagens och deras anställdas synpunkt. Befogade invändningar kan
i och för sig inte riktas mot en ordning som förenklar uppgiftsskyldigheten
i sådana fall då fullgörandet av denna är mer betungande än vanligt. Från
rättvisesynpunkt kan det emellertid enligt utskottets mening knappast vara
tillfredsställande att man för dispens från eljest gällande regler i fråga om
uppgiftsskyldighet fäster alltför stor vikt vid det antal anställda i företaget
som mera regelbundet företar tjänsteresor. Fn sådan begränsning av möjligheterna
till dispens kan i varje fall av arbetstagare hos mindre företag komma
att uppfattas som en diskriminering. Med hänsyn till att lämnad dispens
skall gälla endast tills vidare och omedelbart kunna återkallas om förutsättningarna
brister, borde enligt utskottets mening vid tillståndsprövningen
utan allvarligare olägenhet större vikt kunna läggas vid den ersättningspolitik
som tillämpas inom företaget än vid företagets storlek.
Förslaget i propositionen får enligt utskottets mening ses som ett viktigt
led i strävandena att uppnå större enkelhet i traktamentsbeslcattningsreglerna.
Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet förslaget i propositionen.
I motionerna I: Öl och II: 83 samt I: 711 och II: 888 kritiseras den bestämmelse
i anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen enligt vilken ökade
levnadskostnader vid korttidsförrättningar inte beräknas efter den faktiskt
använda tiden utan efter antalet övernattningar.
Utskottet har tidigare (bet. nr 19/1965 och nr 51/1966) medgivit att den
ifrågavarande bestämmelsen stundom är ägnad att leda till taxeringsmässigt
mindre gynnsamma resultat. Utskottet bar emellertid — trots den berättigade
kritik som i nämnda och andra hänseenden kan riktas mot de nya
reglerna — inte velat biträda yrkanden om ändring i dessa, dels med hänsyn
till den ringa erfarenhet man ännu har av deras tillämpning i praktiken,
dels enär utskottet funnit de nya bestämmelserna, sedda i stort, vara förenade
med avsevärda fördelar för såväl arbetstagare som taxeringsmyndigheter
och skattedomstolar.
Ännu kan givetvis mycket göras innan traktamentsbeskattningsreglerna
kan sägas i önskvärd omfattning tillgodose syftet att åstadkomma likställighet
mellan statsanställda och andra samt större materiell rättvisa mellan
olika kategorier skattskyldiga över huvud taget. Behovet av större likställighet
mellan statsanställda och andra i fråga om avdrag för traktamentskostnader
än som f. n. råder har ytterligare accentuerats i det förevarande förslaget.
Enligt detta skall nämligen arbetsgivare, som tillämpar ersättningsbestämmelser,
vilka i allt väsentligt överensstämmer med de statliga, kunna,
om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, erhålla befrielse från uppgiftsskyldighet.
Anställda hos sådan arbetsgivare kan således automatiskt erhålla
avdrag i enlighet med bestämmelserna i allmänna resereglementet. Detta
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
11
innebär vissa fördelar bl. a. därigenom att de statsanställda, till följd av att
deras traktamenten bestäms för budgetår, tidigare än andra skattskyldiga
får kompensation för ökade levnadskostnader.
Frågan om behandlingen i skattehänseende av traktamentskostnader är
inte bara av den största praktiska betydelse för såväl arbetsgivare som arbetstagare.
Den torde även ha en icke oväsentlig finanspolitisk betydelse.
Mot bakgrunden härav kan med tillfredsställelse noteras att departementschefen
delar den av vissa remissinstanser, bl. a. riksskattenämnden, uttalade
uppfattningen att en översyn av 1963 års bestämmelser bör ske. Det är
givetvis utomordentligt svårt för att inte säga ogörligt att skapa lönebeskattningsregler
som uppfyller kraven på förenklingar och större rättvisa, samtidigt
som de tillgodoser det fiskala intresset av att belopp, som i själva verket
utgör lön, inte blir obeskattade. Med hänsyn till den betydelse traktamentsbeskattningen
enligt utskottets uppfattning har vill utskottet understryka
vikten av att den aviserade översynen av bestämmelserna inte onödigtvis
uppskjutes.
Utskottet delar visserligen departementschefens uppfattning att bestämmelserna
bör ha tillämpats några år för att en översyn skall vara av verkligt
värde. Vad departementschefen anfört i fråga om förenkling av uppgiftsskyldigheten,
nämligen att man måste »pröva sig fram i etapper» bör
emellertid enligt utskottets mening gälla traktamentsbeskattningen i dess
helhet. I den mån en bestämmelse visat sig i praktiken leda till påtagliga
materiella orättvisor bör en justering kunna ske utan att man föregriper en
översyn av bestämmelserna i övrigt.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat samtliga motioner.
Mot de delar av propositionen nr 31, vilka i det föregående inte upptagits
till särskild behandling, har utskottet inte funnit anledning till erinran.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 31, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:61 av herr Lundström
och II: 83 av herr Enskog,
2) de likalydande motionerna I: 711 av herrar Brundin
och Strandberg samt II: 888 av herrar Turesson och Söderström,
ävensom
3) de likalydande motionerna I: 712 av herr Sundin och
II: 887 av herr Boo m. fl.,
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnasutan
åtgärd.
Stockholm den 14 mars 1967
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve
Nilsson, Wärnberg, Elofsson, Tage Johansson, Enarsson, Erik Filip Petersson,
Arne Pettersson och Tistad; samt
från andra kammaren: herrar Vigelsbo, Asp, Andersson i Essvik, fru
Nettelbrandt, herrar Enskog, Carlsson i Västerås, Nyström, Wiklund i Härnösand,
Söderström och Börjesson i Falköping.
Reservation
av herrar Yngve Nilsson, Elofsson, Enarsson, Erik Filip Petersson, Tistad,
Vigelsbo, fru Nettelbrandt, herrar Enskog, Söderström och Börjesson i Falköping,
vilka ansett
dels, att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med orden
»Med det» och slutar med orden »samtliga motioner» bort ha följande lydelse:
»Såsom
framhålles i motionerna I: 61 och II: 83 samt I: 711 och II: 888
är bestämmelserna om avdrag vid beskattningen för traktamentskostnader
i samband med s. k. korttidsförrättningar utformade på ett sätt som ger
otillfredsställande resultat. Enligt dessa bestämmelser får avdrag ske med
visst belopp per dygn och dygnen räknas efter antalet övernattningar. Om
en resa varat två dagar och mellanliggande natt får således avdrag göras endast
för ett dygn. Om resan varat två nätter och en dag får däremot avdrag
åtnjutas för två dygn.
Denna oformlighet i lagstiftningen har påtalats vid ett flertal tillfällen,
bl. a. av TCO i en skrivelse till finansministern den 1 februari 1966. I denna
skrivelse framhålles att enligt en av TCO gjord enkät det stora flertalet korttidsresor
är av typen dag-natt-dag varvid förrättningsmännen förlorar på
avdragsbestämmelsernas utformning. Enligt utskottets mening är en ändring
av dessa regler angelägen, så att avdragsbestämmelserna bättre anpassas
till den faktiska tid förrättningen varat och inte efter antalet övernatt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1967
13
dels, att utskottet under punkterna B 1 och 2 bort hemställa,
»att riksdagen — i anledning av de likalydande motionerna
1:61 av herr Lundström och 11:83 av herr Enskog
ävensom I: 711 av herrar Brundin och Strandberg samt
II: 888 av herrar Turesson och Söderström, sistnämnda motioner,
i vad de avser frågan om avdrag för ökade levnadskostnader
vid s. k. korttidsförrättningar — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan ändring av
gällande anvisningar till kommunalskattelagen, att avdrag
för ökade levnadskostnader i samband med korttidsförrättningar,
som varat mer än en dag, medges för den faktiska
tid förrättningen varat och inte efter antalet övernattningar.»
■MARCUS BOKTR. STHLMI967 670028