Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1967

1

Nr 18

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående hundskatten.

(1 :a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 312 av herr Blomquist m. fl. samt II: 421
av herrar Regnéll och Rubin, vari hemställts,

a) att bestämmelserna i förordningen angående skatt för hundar måtte
ändras dithän att kommun skall äga rätt att differentiera hundskatten
efter hundens användning och med beaktande av bostadsplatsen, samt

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta vederbörlig författningstext;
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:572 av fru Elvy Olsson och 11:743 av
herr Westberg, vari hemställts, att 4 § förordningen angående skatt för
hundar erhåller följande tillägg: »För hund tillhörig ålders- eller förtidspensionär
kan skattebeloppet nedsättas under det eljest fastställda.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, far utskottet, i den man redogörelse härför ej lämnas i
det följande, hänvisa till motionerna I: 312 och II: 743.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § förordningen den 17 maj 1923 (nr 116) angående skatt för
hundar skall för varje hund årligen erläggas hundskatt till kommunen.
Skatteplikt föreligger dock icke för hund, som ej uppnått en ålder av tre
månader, för hundar, som lapparna använder för renskötseln, för krigsmakten
tillhörig tjänstehund eller för enskild person tillhörig hund så länge
den efter godkänd tjänstedressyr på grund av särskild förbindelse skall
hållas till krigsmaktens förfogande. Ej heller föreligger skatteplikt för
hund, som enligt 12 § lagen om djurskydd används för vetenskapligt eller
därmed jämförligt ändamål, för utbildad ledarhund för blind, eller för
hund, som tillhör tjänsteman vid främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat. Medel, som till kommunen inflyter i hundskatt,
må för kommunens behov användas på sätt som kommunen bestämmer.
Hundskatt skall erläggas till den kommun, där hunden stadigvarande in1
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr IS

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1967

nehas (2 § 1 mom.). Skattskyldig för viss hund är den person, som stadigvarande
innehar hunden, när skatteplikt inom kommunen för året inträder
(3 §). I fråga om skattens belopp stadgas i 4 §, att skatten skall av kommunen
bestämmas lika för varje hund samt utgöra lägst tio och högst
sjuttiofem kronor för kalenderår. Enligt 5 § skall skattskyldig under januari
månad varje år till vederbörande kommunala uppbördsmyndighet skriftligen
anmäla de hundar för vilka skatteplikt vid ingången av året förelegat.
Anmälan skall även ske beträffande vissa skattefria hundar. Över
de hundar som anmälts skall föras särskilt hundskatteregister med uppgift
tillika om hundens innehavare och, i förekommande fall, om skattefrihet.

Vid 1965 års riksdag hemställdes i en till bevillningsutskottet hänvisad
motion, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående rätt för kommun att besluta om olika skattesatser för
hundar inom olika delar av en och samma kommun. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 15 avstyrkte utskottet bifall till motionen. Utskottet
anförde bl. a., att den i motionen förordade skattedifferentieringen
skulle strida mot gängse principer för kommunal utdebitering, och att den
enkla debiteringen av hundskatt genom en sådan åtgärd skulle försvåras
och medföra ökade kostnader.

Motionerna

I motionerna 1: 312 och II: 421 anför motionärerna huvudsakligen följande.
Bestämmelsen om enhetlig hundskatt emanerar från en tid då den kommunala
indelningen var annorlunda. Bl. a. sammanföll gränsen mellan tätorter
och landsbygd något så när med den administrativa indelningen i
städer och landsförsamlingar. Genom kommunreformen 1952 och i anslutning
till senare inträffade förändringar i den kommunala indelningen och
ytterligare aktuella kommunsammanslagningar har läget blivit annorlunda.

För många hundägare inom tidigare existerande landskommuner, vilka
nu upphört genom sammanslagning med städer, framstår det som synnerligen
obilligt att de inom sin glesbygd skall betala samma hundskatt som
hundägare inom den egentliga tätorten. Hundägarens behov av hund är
oftast större i bebyggelse av landsortskaraktär, och samhällets olägenheter
av hundarna är där också betydligt mindre än i tätorter. Mycket talar därför
för en omläggning av hundskatten med differentiering efter hundens
användning och med beaktande av bostadsplatsen.

Till stöd för yrkandet i motionerna 1: 572 och II: 743 åberopar motionärerna,
att den ökade brottsligheten i vårt land även kommit att drabba åldringarna,
och anför. En hund erbjuder förutom gott sällskap även viss trygghet
för gamla människor mot opåräknade överfall. Det är ett samhällsintresse,
att pensionärerna får den trygghet som det kan innebära att ha en

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1967

hund. Det är dock förenat med stora kostnader att hålla en sådan. Förutom
de dryga matkostnaderna har pensionärerna även att erlägga hundskatt till
kommunen.

Även om fastställandet av hundskattens storlek inom vissa gränser är en
kommunal angelägenhet, synes dock gällande lagstiftning omöjliggöra för
kommun att helt eller delvis medge befrielse från erläggande av hundskatt.
En sådan möjlighet bör skapas.

Utskottet

I förordningen den 17 maj 1923 angående skatt för hundar stadgas bl. a.
att sådan skatt årligen skall erläggas till kommunen för varje hund med
undantag för vissa särskilt angivna kategorier, exempelvis hundar för renskötseln,
ledarhundar för blinda och vissa hundar inom försvaret. Kommunen
skall bestämma skatten lika för varje hund samt till lägst 10 och högst
75 kr. om året. Influtna skattemedel får användas för kommunens behov på
sätt som kommunen bestämmer. Under år 1964 inflöt i hela riket ca 12,7
milj. kr. i hundskatt för omkring 360 000 hundar.

I motionerna I: 312 och II: 421 hemställer motionärerna om lagstiftning i
syfte att medge kommunen rätt att differentiera hundskatten efter hundens
användning och med beaktande av bostadsplatsen. Till stöd härför åberopas
huvudsakligen att städerna genom inkorporering fått rena landsbygdsområden
inom sina administrativa områden och att den i städerna vanligtvis
höga hundskatten i sådana områden ter sig omotiverad och orättvis, eftersom
kommunernas kostnader för hundar är större inom tättbebyggda områden
än på landsbygden. I motionerna 1:572 och II: 743 yrkas sådan ändring
i hundskatteförordningen, att kommunerna medges rätt att nedsätta
skattebeloppet för hund, som tillhör pensionär. Enligt motionärerna är det
ett samhällsintresse, att pensionärerna får den trygghet som det kan innebära
att ha hund.

Utskottet vill först framhålla, att hundskattens maximibelopp utgör endast
75 kr. per år och att den genomsnittliga utdebiteringen stannar vid ca
40 kr. Hundskatten får därför anses vara låg i förhållande till övriga kostnader
för en hund. I den mån pensionärer behöver hund men har svårigheter
att bestrida kostnaderna härför, kan behovet således endast delvis tillgodoses
genom en sänkning av hundskatten. Med hänsyn till pensionärernas
växlande ekonomiska förhållanden förutsätter en sådan åtgärd att skattebefrielsen
behovsprövas. Det administrativa merarbete, som därigenom skulle
uppkomma, står enligt utskottets mening inte i rimlig proportion till värdet
av skattelättnaden.

Beträffande de fall, där en tätortskommun inkorporerat landsbygdsområden,
kan det visserligen vara riktigt, att kommunens kostnader för hundar

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1967

i någon mån kan variera från område till område. Utgifterna för en kommuns
olika områden torde emellertid skilja sig i mer väsentliga hänseenden
än beträffande hundarna. Kommunalskatten utgår emellertid med
enhetliga belopp. En differentiering av hundskatten skulle alltså strida mot
gängse principer för kommunal utdebitering. Det förtjänar också framhållas
att den inkorporerande tätortskommunen har möjlighet att i viss mån
tillgodose landsbygdsområdenas intressen genom att sänka skatten, vilket
skett i vissa fall.

Utskottet vill slutligen också erinra om att registrering, debitering och
uppbörd medför utgifter för kommunerna redan vid hundskattens nuvarande
utformning. Vid en skattedifferentiering eller en behovsprövad skattebefrielse
skulle förfarandet försvåras och kommunernas kostnader stiga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:312 av herr Blomquist
m. fl. samt 11:421 av herrar Regnéll och Rubin om differentiering
av hundskatt, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 572 av fru Elvy Olsson
och II: 743 av herr Westberg om befrielse för pensionärer
från hundskatt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1967

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Tage
Johansson, Enarsson, Erik Filip Petersson, Paul Jansson, Ottosson, Tistad,
Stadling och Mattsson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Asp, Andersson
i Essvik, Eriksson i Bäckmora, Forsberg, Carlsson i Västerås, Dahlgren
och öhvall.

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670028