Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967

1

Nr 13

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 155 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och II: 198 av herr
Thglén m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning av frågan om sådan ändrad avfattning av
1952 års förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa
fall, att den 80-procentiga reduktionsregeln vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen
blir effektiv.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 155.

Enligt förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta
avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution
av erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening. Avkortningen
och restitutionen skall avse det belopp varmed påförd statlig
inkomstskatt och förmögenhetskatt samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel sammanlagt överstiger 80 procent av den enligt
förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det
belopp varmed avdrag för allmänna skatter åtnjutits vid den ifrågavarande
taxeringen (den s. k. 80-procentregeln). Avkortningen och restitutionen får
dock aldrig inkräkta på de kommunala skatterna — allmän kommunalskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel. Beträffande den statliga förmögenhetsskatten
får denna aldrig nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den
skatt, som skall utgå på femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

För att komma i åtnjutande av avkortning eller restitution skall den
skattskyldige inge särskild ansökan till länsstyrelsen i det län, inom vilket
han taxerats till statlig inkomstskatt för det ifrågavarande taxeringsåret,
eller — därest han taxerats till sådan skatt i Stockholm — till överståthållarämbetet.
Ansökan skall vara nämnda myndighet till handa före utgången
av kalenderåret näst efter taxeringsåret vid äventyr att avkortning

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 13

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967

eller restitution inte må beviljas. Om förutsättningarna för åtnjutande av
avkortning eller restitution föreligger först efter utslag av kammarrätten
eller regeringsrätten, skall ansökningen inges inom ett år efter det kammarrättens
utslag vunnit laga kraft eller regeringsrättens utslag meddelats.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna om skattebegränsning tick skattereduktionen
endast gå ut över den statliga inkomstskatten och inte såsom
nu även över viss del av den statliga förmögenhetsskatten. I proposition nr
359 till 1942 års riksdag uttalade föredragande departementschefen bl. a.
att uppfattningen att förmögenheten såsom sådan medförde skattekraft oberoende
av inkomsten och att man inte kunde uppställa kravet, att en förmögenhetsskatt
alltid skulle kunna betalas ur inkomsten utan fick belasta
själva förmögenheten, lett till att alla förslag om maximering dittills avvisats
av statsmakterna. Denna uppfattning fann departementschefen visserligen
grundad i de fall, då belastningen av själva förmögenheten vore av
övergående natur, men att läget blev ett annat vid mycket stora förmögenheter
och då skattesatserna stigit till sådan höjd, att även vid normal avkastning
förmögenheten mera permanent behövde tas i anspråk för skattens
erläggande. Vid övervägande av det förslag till bestämmelser om skattebegränsning,
som propositionen innehöll, hade departementschefen inte
ansett riktigt att göra avsteg från principen, att skatt på förmögenhet kunde
idgå oberoende av inkomstens storlek. Den begränsning som föreslogs lämnade
därför den särskilda förmögenhetsskatten så till vida orubbad, att
denna under alla förhållanden skulle utgå, även om på grund därav skattebeloppet
inte kom att nedbringas till de 80 procent av den taxerade inkomsten,
som i övrigt föreslogs såsom maximum.

Den nuvarande avfattningen av 80-procentregeln tillkom på förslag av
1949 års skatteutredning. Utredningen fann (SOU 1951:51 s. 250) att något
praktiskt hinder för alt inbegripa den statliga förmögenhetsskatten i
det belopp, som enligt spärregeln skulle kunna avkortas eller restitueras,
inte syntes finnas. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter från länsstyrelserna
hade 80-procentspärren på grund av ifrågavarande inskränkning
i vissa fall icke medgivit en begränsning av skatterna till 80 procent
av inkomsten. Då detta varit avsikten med spärren och denna avsikt utan
större olägenheter syntes kunna förverkligas genom att skattereduktionen
tilläts omfatta även förmögenhetsskatten, fanns enligt utredningens mening
skäl för en sådan utvidgning av de nuvarande bestämmelserna. Vid utvidgningen
måste dock fästas det villkoret, att förmögenhetsskatten icke därigenom
nedbringades till lägre belopp än som motsvarande skatten på 50
procent av den skattepliktiga förmögenheten. 80-procentspärren skulle
nämligen eljest i vissa fall leda till en rubbning av grunderna för den statliga
förmögenhetsskatten.

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967 3

Att skatterestitutionen inte får överstiga ett belopp, motsvarande — förutom
kommunalskatten — skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten,
sammanhänger med den i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
givna s. k. reduktionsregeln. Normalt skall såsom beskattningsbar
förmögenhet vid taxering till statlig förmögenhetsskatt upptagas
den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet. Om emellertid för fysisk
person eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten överstiger
trettio gånger ett belopp, motsvarande summan av den skattskyldiges enligt
förordningen om statlig inkomstskatt fastställda sammanräknade nettoinkomst
för beskattningsåret, skall den beskattningsbara förmögenheten
utgöra detta belopp, dock minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Reduktionsregeln innebär, såsom framhölls vid dess tillkomst
(se SOU 1946: 79 s. 194), att då den skattskyldiges sammanräknade nettoinkomst
understiger 1 2/3 procent av den skattepliktiga förmögenheten någon
ytterligare reduktion av förmögenhetsskatten inte erhålles.

Bevillningsutskottet hade senast förra året att pröva samma yrkande
som det nu framförda. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 19/1966
avvisade utskottet yrkandet och erinrade därvid om att enligt den särskilda
reduktionsregeln i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt den beskattningsbara
förmögenheten — oavsett om förmögenhetsavkastningen varit
ringa eller ingen alls — inte fick fastställas lägre än till hälften av den
skattepliktiga förmögenheten. Detta i sin tur sammanhängde med grunderna
för den svenska förmögenhetsskattelagstiftningen, som byggde på principen,
att förmögenheten som sådan gav viss skattekraft oberoende av inkomsten.
Ett upphävande av den av motionärerna påtalade begränsningsregeln
kunde därför inte ske utan att man rubbade grunderna för förmögenhetsbeskattningen.
Bevillningsutskottet framhöll också att 80-procentregeln,
därest den tilläts inkräkta på de kommunala skatterna, skulle kunna
få för vissa kommuner mindre gynnsamma verkningar.

I de förevarande motionerna framhålles att det till 80-procentregeln fogade
villkoret att skatten inte får nedbringas till lägre belopp än som
motsvarar skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten i
vissa fall leder till att 80-procentspärren inte blir effektiv. Detta är bl. a.
fallet i fråga om förmögenheter med låg avkastning, t. ex. jordbruksfastigheter
med höga taxeringsvärden. Det totala skattebeloppet kan därvid väsentligt
överstiga 80 procent av inkomsten och i det närmaste ta hela inkomsten
i anspråk. Den fortskridande penningvärdeförsämringen, vilken
efter hand avspeglat sig i höjda taxeringsvärden utan motsvarande ökning
av avkastningen, har medfört att spärregelns konstruktion i individuella
fall kan leda till en mer betungande beskattning än som varit av statsmakterna
avsedd. Bestämmelserna kan i de individuella fallen leda till påtagliga
orättvisor och få en rent konfiskatorislc effekt. Enligt motionärernas

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967

mening bör en ändring kunna genomföras utan att förmögenhetsbeskattningens
grunder rubbas. Även svårigheterna med att skattereduktionen inte
får drabba de kommunala skatterna torde kunna undanröjas. För underlättande
av förfarandet bör övervägas införandet av en föreskrift, att 80-procentregeln
skall iakttagas av skattemyndigheterna ex officio och inte -—
som nu — efter särskild ansökan av den skattskyldige.

Utskottet

Enligt 1952 års förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i
vissa fall äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta avkortning eller restitution
av statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, i den mån
de direkta statliga och kommunala skatterna sammanlagt överstiger 80 procent
av den vid taxering till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad
med avdraget för kommunala utskylder vid nämnda taxering, den s. k. 80-procentregeln. Genom skattereduktionen får emellertid inte den totala skatten
nedbringas till lägre belopp än som motsvarar — förutom de kommunala
skatterna — skatten på hälften av den skattepliktiga förmögenheten.

Motionärerna anser att 8O-procentregeln i dess nuvarande utformning
inte medger den avsedda begränsningen av skatten och att detta i synnerhet
gäller skattskyldiga med förmögenheter som ger låg avkastning. Orsaken
till att 80-procentregeln i vissa fall inte blir effektiv är enligt motionärernas
mening det till regeln knutna villkoret att den statliga förmögenhetsskatten
inte får nedbringas till lägre belopp än som svarar mot skatten
på hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Detta villkor anser motionärerna
därför böra utgå ur författningstexten. Likaså bör man enligt deras
mening kunna undanröja svårigheten med att 80-procentregeln inte får inkräkta
på de kommunala skatterna.

Den begränsningsregel mot vilken motionärerna vänder sig sammanhänger
med utformningen av den s. k. reduktionsregeln vid taxering till
statlig förmögenhetsskatt. Enligt denna skall, om den skattepliktiga förmögenheten
överstiger 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten vid
taxeringen till statlig inkomstskatt, den beskattningsbara förmögenheten
nedbringas till belopp motsvarande 30 gånger nämnda inkomst. Den beskattningsbara
förmögenheten får emellertid därvid fastställas till lägst
hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Förmögenhetsskatten får alltså
inte genom tillämpning av 80-procentregeln nedbringas till lägre belopp
än som följer av den berörda reduktionsregeln och detta i sin tur beror på
att förmögenheten som sådan anses ge viss skattekraft alldeles oberoende av
om den årliga avkastningen av förmögenheten är ringa eller ingen alls.

Ett bifall till motionerna förutsätter således en omprövning av förmögenhetsbeskattningen.
För att motionärernas önskemål skall helt tillgodoses

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967

5

måste skattereduktionen vid bibehållen förmögenhetsskatt omfatta också de
kommunala skatterna, och en sådan tillämpning av 80-procentregeln skulle
enligt utskottets mening kunna få för vissa kommuner ogynnsamma verkningar.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att chefen för finansdepartementet
den 17 januari i år som svar på enkel fråga av herr Dickson uppgivit
att det av taxerings- och uppbördstekniska skäl hittills inte varit möjligt
att tillgodose det i och för sig berättigade önskemålet om att 80-procentregeln
skall iakttas ex officio vid skattedebiteringen. Avsikten är emellertid
att undersöka om förutsättningar för en sådan tillämpning föreligger
efter den planerade övergången den 1 januari 1968 till automatisk databehandling
inom uppbördsväsendet.

Med det anförda avstyrker utskottet utredningsyrkandet i motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 155 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. och II: 198 av herr Thylén m. fl. angående
den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1967

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Yngve Nilsson, Wärnberg, Elofsson, Tage Johansson,
Enarsson, Erik Filip Petersson och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Asp, Andersson i Essvik, fru Nettelbrandt, herrar Carlsson i Västerås, Lothigius,
Hammarsten och Börjesson i Falköping.

Reservationer

1) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson och Lothigius, vilka under åberopande
av innehållet i motionerna I: 155 och II: 198 ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 155 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och II: 198 av herr

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967

Thylén in. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning av frågan om sådan ändrad avfattning av
1952 års förordning med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall, att den 80-procentiga reduktionsregeln
vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen blir effektiv;

2) av herrar Erik Filip Petersson, istad, Gustafson i Göteborg och fru
Nettelbrandt.

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670028