Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1967
1
Nr 12
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående villabeskattningen m. m.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1)
de likalydande motionerna I: 18 av herr Lundberg och II: 26 av herr
Regnéll, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att den nu gällande
gränsen för skärpt villabeskattning — 100 000 kronor — skall höjas med
25 000 kronor för varje å fastigheten mantalsskriven och till ägarens hushåll
hörande person utöver fyra och att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderliga författningsändringar; ävensom
2) de likalydande motionerna I: 330 av herr Manne Olsson och fru Wallentheim
samt II: 419 av herr Nyström m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att åtgärder vidtages för att snarast
införa en särskild beskattning av fritidshus i syfte att ge de berörda
kommunerna den inkomsthöjning som måste anses vara väl motiverad.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 18 och II: 419.
Villabeskattningen
Inkomstbeskattningen av villafastigheter sker enligt en schablonmetod.
F. n. upptas 2 procent av fastighetens taxeringsvärde som intäkt och medges
avdrag för ränta på lånat kapital som lagts ned i fastigheten och för
tomträttsavgäld. Genom beslut av 1966 års riksdag har procentsatsen differentierats.
De nya reglerna, som gäller fr. o. m. 1968 års taxering, innebär
att den nuvarande intäktsprocenten, 2, behålls för villor med taxeringsvärden
upp till 100 000 kr. För villor med högre taxeringsvärden tillämpas
2 procent i botten och 4 procent för den del av taxeringsvärdet som ligger
mellan 100 000 och 200 000 kr. samt 8 procent för den del av taxeringsvärdet
som ligger däröver.
Den höjda intäktsprocenten har motiverats bl. a. med att taxeringsvär1
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 12
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1967
dena i fråga om större villor inte är representativa för det kapital som villorna
motsvarar och att det sålunda, över taxeringsvärdet, finns ett avsevärt
»dolt kapital» som blir obeskattat med nuvarande regler. Detta kapital
har ansetts, i kronor räknat, vara allt större ju värdefullare villa det är
fråga om.
Kommunal beskattning av fritidshus
1962 års fritidsutredning har i ett den 6 februari 1965 avgivet betänkande
»Fritidslivet i Sverige Del II Friluftslivet i samhällsplaneringen» (SOU
1965: 19) föreslagit rält för kommun att utta en årlig avgift på fritidsbyggnad
med högst 200 kr. Avgiften, som föreslås få karaktären av en kommunal
objektskatt på innehavet av sådan byggnad, skall bestämmas med beaktande
av kommunens utgifter för fritidsbebyggelsen. Avgiftsmedlen bör
enligt förslaget utnyttjas inte bara för löpande utgifter för administration
och investeringar utan också för allmänt miljöbefrämjande åtgärder, som
ökar kommunens attraktivitet från rekreationssynpunkt. Något avdrag för
erlagd avgift från den kommunala inkomstskatten föreslås ej fa ske. Uppbörd
och debitering av avgiften skall omhänderhas av kommunerna.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande.
I motionerna 1: 18 och II: 26 framhålles att den skärpta villabeskattningen
är så utformad att ingen hänsyn tas till familjestorleken, dvs. det antal
personer som bor i en villa. Därigenom verkar villabeskattningen i motsatt
riktning mot andra bestämmelser inom familjebeskattningen och mot andra
former av familjestöd. För att för barnfamiljerna mildra den dubbla progressivitet
som blir en följd av den nya villabeskattningen bör antalet personer,
mantalsskrivna på fastigheten och tillhörande ägarens hushåll, påverka
den undre gräns, från vilken det höjda procenttalet skall tillämpas.
Den nuvarande gränsen, 100 000 kr., förblir gällande därest det antal personer
som är mantalsskrivna på fastigheten uppgår till högst fyra. För större
familjer höjes gränsen med 25 000 kr. för varje ytterligare sådan person.
Detta betyder att åtta personer kan bo i en villa med högst 200 000 kr. i
taxeringsvärde utan att procenttalet höjs utöver grundsiffran två.
Motionärerna i motionerna 1: 330 och II: H9 framhåller att de utpräglade
s. k. värdkommunerna för fritidsbebyggelse ställs inför många kostnadskrävande
uppgifter. Nästan uteslutande är dessa uppgifter förorsakade av
fritidsbosatta, hemmahörande inom någon annan kommun. Fritidskommunerna
är i huvudsak glesbygdskommuner, medan de fritidsboende är mantalsskrivna
och skattskyldiga i någon tätortskommun. Det är naturligt att
trycket på fritidsbosättning utanför tätortsområdet blir störst i våra största
tätbebyggelseområden —- exempelvis huvudstadsregionen.
Alla kommunalekonomiska undersökningar som gjorts —- av fastighetsskattesakkunniga
och av fritidsutredningen —- har visat att fritidskommu
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1967
3
nernas inkomster ligger långt under deras totala nettoutgifter för sådant
som hör ihop med fritidsbebyggelsen. Med ökningen av standarden för fritidsbebyggelsen
får kommunerna ännu mer ansvar och nya uppgifter. Även
om de direkta exploateringskostnaderna i vissa fall frivilligt kan regleras
genom exploateringsavtal, kvarstår det faktum att fritidskommunerna inte
får någon kompensation för vad de allmänt sett får åta sig av ökad arbetsbelastning.
Det måste enligt motionärernas mening anses fastslaget att den enda
nuvarande inkomsten, som kommer från fastighetsskatten, inte på långt
när kan ge de berörda kommunerna kostnadstäckning inom det här aktuella
området.
Utskottet
Villabeskattningen. Fr. o. m. 1968 års taxering kommer procentsatsen
för beräkning av intäkt enligt villaschablonen att differentieras. Den nuvarande
procentsatsen, 2, behålls för villor med taxeringsvärde upp till
100 000 kr. För villor med högre taxeringsvärde kommer att tillämpas 2 %
i botten och 4 % för den del av taxeringsvärdet som ligger mellan 100 000
och 200 000 kr. samt 8 % för den del av taxeringsvärdet som ligger däröver.
I motionerna I: 18 och II: 26 har yrkats, att underlaget för intäktsberäkningen
skall göras beroende av antalet på fastigheten mantalsskrivna personer,
tillhörande fastighetsägarens hushåll. Enligt motionärerna bör den
nuvarande lägsta gränsen, 100 000 kr., förbli gällande, därest det antal personer
som är mantalsskrivna på fastigheten uppgår till högst fyra. Bor fler
än fyra personer på fastigheten, bör den undre gräns, från vilken det höjda
procenttalet skall tillämpas, uppräknas med 25 000 kr. för varje ytterligare
sådan person.
Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning att intäktsberäkningen
bör göras beroende av det antal personer som bor på fastigheten. En
dylik beräkningsmetod torde vara helt främmande för svensk beskattningsrätt.
Det kan givetvis förekomma fall, då familjer, som tvingats förvärva
en större fastighet för att tillgodose det egna behovet av bostad, på grund
av den nya villaschablonen kommer att åsamkas ökade bostadskostnader.
Detta är emellertid enligt utskottets mening inte något skäl för att genom
generella skatteregler göra intäktsberäkningen beroende av antalet på en
fastighet mantalsskrivna personer, tillhörande ägarens hushåll. Sådana
regler kan nämligen leda till från rättvisesynpunkt högst otillfredsställande
resultat.
Även andra omständigheter talar mot ett bifall till motionärernas yrkande.
Den metod de föreslår nödvändiggör nämligen skilda intäktsberäkningar
för fastigheter med samma taxeringsvärde och torde komma att medföra
avsevärda kontroll- och tillämpningssvårigheter.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1967
På grund av det anförda och då den förordade beräkningsmetoden också
leder till tröskelproblem avstyrker utskottet lagstiftningsyrkandet i motionerna.
Kommunal beskattning av fritidshus. Yrkandet i motionerna I: 330 och
11:419 syftar till införandet av en särskild kommunal beskattning av fritidshus.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har 1962 års
fritidsutredning i sitt betänkande »Fritidslivet i Sverige Del II Friluftslivet
i samhällsplaneringen» (SOU 1965: 19) föreslagit att kommun skall äga rätt
att utta en årlig avgift på fritidsbebyggelse med högst 200 kr. Detta förslag
har vid remissbehandlingen utsatts för hård kritik. Några remissinstanser
vänder sig särskilt mot de kommunalekonomiska undersökningar varpå
förslaget grundats och konstaterar att utredningen inte kunnat tillfredsställande
visa att de skatteintäkter som härflyter från fritidshusen skulle vara
otillräckliga för att täcka de särskilda servicekostnader som kommunerna
åsamkas för denna bebyggelse. Flera remissinstanser har pekat på de möjligheter
som kommunerna har att begränsa sina utgifter för fritidsbebyggelsen
genom att ta ut avgifter för utförda tjänster eller genom att begagna
sig av exploateringsavtal och byggnadslovstaxor. Från vissa håll har anmärkningar
riktats mot avgiftens skattetekniska natur av en kommunal
objektskatt och man har också pekat på att fritidshusen ofta är belägna
i vederbörande ägares hemortskommun och att detta minskar fritidsbebyggelsens
ekonomiska nackdelar. Även från andra synpunkter har utredningens
förslag kritiserats.
Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet har intimt samband med
frågan om den kommunala fastighetsskatten. Genom den senaste fastighetstaxeringen
torde skatteunderlaget för många fritidskommuner ha höjts i
icke oväsentlig mån. För åtskilliga utpräglade fritidskommuner torde emellertid
de till följd härav ökade skatteintäkterna och de inkomster som direkt
och indirekt kan erhållas från sommargäster vara otillräckliga i förhållande
till de ökade kostnader av skilda slag som sommarstugebebyggelsen
medför. Enligt utskottets mening är det angeläget att kommunerna får ersättning
för sina kostnader för fritidsbebyggelsen. Utskottet förutsätter därför
att Kungl. Maj :t ägnar frågan särskild uppmärksamhet.
Med hänsyn till att fritidsutredningens förslag f. n. är föremål för Kungl.
Maj :ts prövning saknas emellertid anledning biträda skrivelseyrkandet i
motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 18 av herr Lundberg
och 11:26 av herr Regnéll angående villabeskattningen,
ävensom
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1967
5
2) de likalydande motionerna 1: 330 av herr Manne Olsson
och fru Wallentheim samt 11:419 av herr Nyström m. fl.
om en särskild kommunal beskattning av fritidshus,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1967
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve
Nilsson, Tage Johansson, Gösta Jacobsson, Lundström, Erik Filip Petersson,
Sundin, Arne Pettersson och Stadling; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Gustafson i Göteborg, Yigelsbo, Andersson i Essvik, Eriksson i Bäckmora,
Forsberg, Enskog och Hammarsten.
Särskilt yttrande
av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson, Lundström, Erik Filip Petersson,
Sundin, Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson
i Bäckmora och Enskog, vilka anfört följande.
Frågan om villabeskattningen var föremål för behandling vid senaste
höstriksdag i anslutning till proposition med förslag till en progressiv beskattning
av en- och tvåfamiljsfastigheter. För vår del kunde vi inte ansluta
oss till den då genomförda lösningen. Olika alternativ till propositionens
förslag hade motionsledes framförts vid nyssnämnda riksdag. Ett nytt uppslag
har nu framkommit, i och med att i motionerna I: 18 och II: 26 föreslås
differentiering av inkomstberäkningen med hänsyn till antalet å fastigheten
mantalsskrivna personer tillhörande samma hushåll. Vi är inte nu
beredda att ge vår anslutning till ifrågavarande förslag men anser att frågan
om villabeskattningens utformning i denna del bör prövas i ett annat
sammanhang.
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670028