Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1967

1

Nr 11

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angaende avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. in.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 17 av herrar Isacson och Fälldin samt
II. 25 av herr Jonasson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

Anvisningar
till 22 §.

2. a. Avdrag medgives —-----till 29 §).

Såsom för------nödig bostadsbyggnad.

Fasta maskiner------första stycket.

Därest inkomst------om jordbruksfastighet.

b. Avdrag medgives i form av årliga värdeminskningsavdrag för sådan
kostnad för täckdikningsanläggning som bestritts av den skattskyldige och
avser arbete, vilket utförts under tid han ägt fastigheten och vilket icke utgjort
reparation eller underhåll. Avdraget skall beräknas enligt avskrivningsplan
och för år räknat utgöra tio procent av kostnaden, ändå att anläggningens
varaktighetstid är längre eller kortare än tio år. Motsvarande skall
gälla i fråga om kostnad för skogsväg, dock att endast två tredjedelar av
sådan kostnad må utgöra underlag vid beräknandet av de årliga värdeminskningsavdragen.

Har fastighet -— --- — årliga värdeminskningsavdrag.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt Nr 11

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1967

I täckdikningsanläggning — — — — — — ej huvudavlopp.
Med skogsväg----— — till byggnad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Äldre bestämmelser skola fortfarande äga tillämpning i fråga om 1967
års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1967 och tidigare år.

II) de likalydande motionerna I: 316 av herr Enarsson m. fl. samt II: 422
av herrar Ringaby och Hedin, vari hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta,

a) att ett förtydligande göres i punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
av innebörd, att även »nyanläggning» av skyddsdikning
i skogsmark är att anse som avdragsgill driftkostnad, samt

b) att i 22 § kommunalskattelagen införes en bestämmelse om att rätt
till avdrag skall föreligga för kostnader för dikning i skogsmark, som avser
att åstadkomma tillräcklig bärighet för maskiner och annan utrustning
inom skogsbruket;

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
författningstext;

III) de likalydande motionerna I: 328 av herrar Yngve Nilsson och Ebbe
Ohlsson samt II: 417 av herr Nilsson i Bästekille och fru Heurlin, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att kostnaderna för yrkesfruktodlarnas
omplantering av fruktträd skall vara avdragsgill vid beskattningen, även i de
fall då omplanteringen sker på mark som icke tidigare utnyttjats för
fruktodling; ävensom

IV) de likalydande motionerna 1:571 av herrar Yngve Nilsson och Sveningsson
samt II: 724 av herr Nilsson i Bästekille och fru Sundberg, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
sådan ändring av kommunalskattelagen, att avdragsrätt kan beviljas för
nyanläggning genom skogsplantering.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 1:316, 1:571, 11:25 och 11:417.

Värdeminskningsavdrag för skogsvägar
Gällande bestämmelser

Enligt bestämmelser i 22 § 1 mom. kommunalskattelagen och punkt 2 b
av anvisningarna till 22 § samma lag får vid beräkning av nettointäkt av

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1967 3

jordbruksfastighet en tredjedel av kostnaden för anläggning eller förbättring
av skogsväg avskrivas med 10 procent per år under tio på varandra följande
år, oavsett om anläggningens varaktighetstid är längre eller kortare än tio
år. Har den skattskyldige erhållit statsbidrag eller annat bidrag för utförande
av väganläggningen, får värdeminskningsavdrag endast åtnjutas på
den del av anläggningskostnaden, som den skattskyldige själv bestritt. Någon
rätt att förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag till senare beskattningsår
föreligger dock inte. Om fastighet övergått till ny ägare genom
köp, byte eller därmed jämförligt fång, får den tidigare ägaren det år fastigheten
avyttras på en gång åtnjuta avdrag för vad som återstår oavskrivet i
beskattningshänseende av kostnaden. I övriga fall då fastighet övergått till
ny ägare, exempelvis genom arv eller gåva, får den nye ägaren övertaga den
tidigare ägarens avskrivningsplan och således tillgodoföra sig de värdeminskningsavdrag,
som skulle ha tillkommit den förre ägaren, om denne
fortfarande ägt fastigheten.

Frågans tidigare behandling

Ovannämnda bestämmelser om rätt till avdrag för värdeminskning på
skogsvägar tillkom genom beslut vid 1962 års riksdag på grundval av förslag
i propositionen nr 56. I de i anledning av propositionen väckta motionerna
1:565 och II: 685, I: 566 och II: 687 samt I: 569 och II: 682 hemställdes
att avskrivningsunderlaget för skogsvägar skulle bestämmas till två
tredjedelar av anläggningskostnaden och i motionerna I: 570 och II: 686 att
hela anläggningskostnaden skulle få avskrivas.

I betänkande nr 40 anförde bevillningsutskottet.

Utskottet vill till en början erinra om att i propositionen inte ifrågasatts
någon ändring av hittills vid beskattningen tillämpade principer för avdragsrätt
i fråga om skogsvägar av mera tillfällig karaktär. Kostnad för
anläggande av sådana enklare vägar skall även i fortsättningen betraktas
som avdragsgill driftkostnad. Delade meningar kan självfallet råda om hur
stor del av anläggnings- resp. förbättringskostnaden för en mer permanent
skogsväg, som bör få avskrivas. Såsom skattelagssakkunniga och även departementschefen
framhållit kan inte alla permanenta skogsvägar med normalt
underhåll anses underkastade förslitning. Det torde vidare vara svårt
att för närvarande tillförlitligen bedöma i vad mån den framtida utvecklingen
inom skogsbruket kan komma att ställa andra och ökade krav på
skogsvägarna. Med hänsyn till de osäkra faktorer, som måste läggas till
grund vid avvägningen av hur stor del av anläggningskostnaden för permanenta
skogsvägar, som bör bli föremål för avskrivning, och då det nuvarande
inkomstbegreppet vid försäljning av fastighet inte avses skola ändras
i anledning av den föreslagna avskrivningsrätten, anser utskottet för sin
del, att tillräckliga skäl inte anförts för rätt till avskrivning å mer än en
tredjedel av anläggningskostnaden. Utskottet kan således inte tillstyrka
motionsyrkandena om att en större del av anläggningskostnaden för skogsvägar
än som föreslagits i propositionen skall få avskrivas.

4 Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1967

Riksdagen beslutade i denna fråga i enlighet med utskottet.

I de vid 1963 års riksdag väckta motionerna I: 48 och II: 58, I: 156 och
II: 184, I: 257 och II: 307 samt I: 364 och II: 517 samt i motionerna I: 129
och II: 155 vid 1964 års riksdag hemställdes att avskrivningsunderlaget för
skogsvägar skulle bestämmas till två tredjedelar av anläggningskostnaden.

I det av 1963 års riksdag godkända betänkandet nr 9 och det av 1964 års
riksdag godkända betänkandet nr 8 avstyrkte bevillningsutskottet bifall till
motionerna med i huvudsak samma motivering som i betänkandet nr 40 vid
1962 års riksdag.

Även i motionerna 1:35 och 11:41 vid 1965 års riksdag yrkades att avskrivningsunderlaget
för skogsvägar skulle bestämmas till två tredjedelar
av anläggningskostnaden.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 6 ansåg bevillningsutskottet
sig inte kunna tillstyrka att en större andel av kostnaderna för anläggande
av permanent skogsväg än en tredjedel skulle få avskrivas.

Motsvarande yrkande framställdes i motionerna 1:84 och 11:123 vid
1966 års riksdag.

Bevillningsutskottet tillstyrkte i sitt betänkande nr 4 bifall till motionerna.
I en vid betänkandet fogad reservation av herr John Ericsson m. fl.
avstyrkte reservanterna bifall till motionerna. Riksdagen beslutade i enlighet
med reservationen.

Motionerna

Som motivering för yrkandet i motionerna 1: 17 och II: 25 anföres bl. a.
följande. Nödvändigheten av en allt längre driven mekanisering av avverkningar
och virkestransporter liksom kravet på förbättrade arbetsförhållanden
för skogsarbetarna har alltmer ökat behovet av permanenta skogsbil;vägar.
Byggandet av sådana framstår för närvarande som en av de mest
angelägna uppgifterna inom skogsnäringen. Fortfarande återstår ett betydande
investeringsbehov inom väglösa skogsområden. Genom ökat krav på
bärighet behöver vidare en stor del av det äldre vägnätet omläggas och
förbättras. Tillfredsställande skogsbilvägar är en förutsättning för att skogens
värde skall kunna vidmakthållas och för att skogsindustrin, som arbetar
i hård internationell konkurrens, skall kunna bibehålla nödvändig lönsamhet.

Endast undantagsvis torde anläggandet av en skogsväg medföra en mer
avsevärd ökning av fastighetens värde. En skogsväg byggs nämligen ofta
när större virkesförråd skall avverkas. Sedan det avverkningsmogna förrådet
uttagits, får vägen vanligen minskad betydelse under längre eller kortare
tid, beroende på den återstående skogens ålderssammansättning. I sammanhanget
bör vidare uppmärksammas, att de enskilda skogsvägarna ofta
utnyttjas utan motprestation för turist-, brandskydds- och militära ändamål.
I princip borde enligt motionärernas mening skatt på bilar och på

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1967

5

drivmedel till bilar i huvudsak restitueras i den mån den avser körning på
skogsägarnas egna skogsvägar. Det torde emellertid vara förenat med svårigheter
att finna en lämplig form för en sådan restitution, varför skogsägaren
bör beredas motsvarande lättnader genom de ifrågavarande värdeminskningsavdragen.

Motionärerna anser att ett avskrivningsunderlag för skogsvägar motsvarande
två tredjedelar av anläggningskostnaden skulle innebära en i förhållande
till de faktiska kostnaderna skälig och riktig beskattningsregel.
En sådan reformering av avskrivningsreglerna behöver inte medföra minskning
av skatteinkomsterna. Ett ökat skogsvägbyggande betyder att avverkningsvärdet
höjs, och därmed stiger också skatteinkomsterna från skogsbruket.

Avdrag för kostnader för dikning i skogsmark

Gällande bestämmelser

Enligt bestämmelser i 22 § 1 mom. kommunalskattelagen och punkt 2 b
av anvisningarna till 22 § samma lag får vid beräkning av nettointäkt av
jordbruksfastighet hela kostnaden för nyanläggning och omläggning av
täckdikning avskrivas under tio på varandra följ ande år. Avskrivningsreglerna
överensstämmer i huvudsak med vad som gäller i fråga om
skogsvägar. Enda skillnaden är att hela kostnaden för en täckdikningsanläggning
får utgöra avskrivningsunderlag. I täckdikningsanläggning inbegripes
även täckt avlopp, som är direkt anslutet till täckdikning, fram
till huvudavlopp. Enligt riksskattenämndens meddelande nr 5/1964 p. 3)
bör i täckdikningsanläggning under normala förhållanden inbegripas täckta
sugdiken och stamdiken med rörledningar med en inre diameter av högst
600 mm.

Avdrag får däremot inte göras för kostnad för anläggande av öppna
diken på en jordbruksfastighet. Dylik kostnad hänföres jämlikt 22 §
2 mom. kommunalskattelagen till icke avdragsgill grundförbättring.

Kostnad för skyddsdikning utgör enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
avdragsgill driftkostnad. Med skyddsdikning i skogsmark avses
jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 § nämnda lag sådan dikning, vars
syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga och
hindra skogsmarkens försumpning m. m.

I proposition 1927: 102 framhöll departementschefen (s. 361), att ett förslag
av kommunalskattekommittén, att avdrag för »skogsdikning» skulle
vara medgivet, kunde ge anledning till den uppfattningen, att avdrag skulle
vara medgivet även för sådan dikning i skog, som vore att hänföra till
grundförbättring. Därför hade ordet skogsdikning ersatts med ordet skyddsdikning.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1967

Motionerna

Till stöd för yrkandena i motionerna I: 316 och II: 422 anför motionärerna.
Den tekniska utvecklingen har gjort, att gränserna mellan vad som
tidigare i skattelagstiftningen ansågs som grundförbättring resp. driftkostnad
i praktiken alltmer ändrat karaktär och betydligt breddat underlaget
för det sistnämnda kostnadsbegreppet. Enligt motionärernas uppfattning
är all skogsdikning i dag att anse som driftkostnad. I fråga om täckdikning
har detta accepterats, och avdrag för sådan dikning medges numera genom
årliga värdeminskningsavdrag. Inom vattensjuka skogsmarker finns ofta
ett glest skogsbestånd med ringa växtkraft. Vidare finns det områden med
mindre sammanhängande arealer högre belägna, där skogen har god växtkraft,
men dessa är då omgivna av försumpade marker, som gör drivningsarbelet
kostnadskrävande och knappast lönsamt. Även skogsmark med god
produktionsförmåga kan stundom på grund av dålig vattenavrinning och
tidvis översvämning vara i behov av viss dränering för att få tillräcklig
bärighet för maskiner och utrustning i skogsarbetet.

Enligt motionärernas uppfattning bör alla åtgärder, som ger ökade möjligheter
att utnyttja de moderna hjälpmedel som står till buds för erhållande
av bättre lönsamhet, tillvaratas. Dikning och dränering av skogsmark
ökar i hög grad markens produktionsförmåga och ger dessutom möjlighet
till ett effektivt utnyttjande av maskinell skogsdrift. Oklarhet synes råda
om »nyanläggning» av skogsdikning, som avser att hindra skogsmarkens
försumpning, är att betrakta som avdragsgill driftkostnad. Däremot torde
det vara uppenbart, att sådan dikning i skogsmark, som avser att åstadkomma
för nutida förhållanden erforderlig bärighet för maskiner och
annan utrustning i skogsbruket, enligt gällande lagstiftning inte utgör
avdragsgill driftkostnad.

Avdrag för kostnader för nyanlagd skogsplantering

Gällande bestämmelser

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet får enligt 22 § 1 mom.
kommunalskattelagen avdrag göras för följande särskilt till skogsbruk hänförliga
kostnader, nämligen kostnader för skogs vård och underhåll, såsom
förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,
skogsindelning m. m., ävensom, då fråga är om skogsavverkning,
kostnader för virkets huggning, tillredning, utdrivning, flottning m. in.; försäkring
av arbetspersonal, byggnader, skog, förråd och inventarier, som ej
är att hänföra till personlig lösegendom m. m. Såsom avdragsgill kostnad
anses kostnad för skogsplantering på område, som tidigare burit växande
skog. Däremot medges enligt praxis ej avdrag för plantering av skog på

Bevillningsutskottets betänkande nr It år 1967

7

mark, som veterligen icke tidigare varit skogbevuxen. (RÅ 1953 not. Fi 1507
och 1959 not. Fi 129.)

Frågans tidigare behandling

I motionerna 1:36 och 11:47 vid 1961 års riksdag hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag till sådan ändring
i kommunalskattelagen att avdragsrätt i någon form kunde beviljas för)
nyanläggning genom skogsplantering.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 15 anförde bevillningsutskottet
bl. a.

Utskottet delar så till vida motionärernas uppfattning att beträffande
skog särskilda förhållanden föreligger, som kan motivera vissa avsteg från
principen att avdrag ej bör medges för grundförbättringskostnader. En viktig
faktor är att värdet av skogens tillväxt i princip alltid skall beskattas.
Vidare bör beaktas att med hänsyn till den långa tid, som förflyter innan
ett med skog nyplanterat område ger avkastning, fysisk person som utför
nyplantering å sin fastighet aldrig kommer att få åtnjuta avdrag för de,

därpå nedlagda kostnaderna.---Visst fog synes således föreligga för

en omprövning av avdragsfrågan. Emellertid har i anslutning till införandet
år 1959 av nya regler rörande beskattningen av skog i samband med
nyttjanderättsupplåtelser uttalats önskemål från riksdagens sida om en allmän
översyn av reglerna för skogsbeskattningen. Då det synes lämpligt att
förevarande spörsmål ägnas uppmärksamhet i dylikt sammanhang anser
utskottet sig icke böra tillstyrka motionsyrkandet om ett separat förslag i
fråga om avdrag för skogsplanteringskostnad.

Samma yrkande som i de ovannämnda motionerna framställdes i motionerna
I: 342 och II: 416 vid 1962 års riksdag.

I sitt betänkande nr 40 fann bevillningsutskottet inte anledning frånträda
sin tidigare intagna ståndpunkt och avstyrkte bifall till motionerna.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottet.

I motionerna I: 48 och II: 58 vid 1963 års riksdag ävensom i motionerna
I: 77 och II: 203 samt I: 293 och 11:375 vid 1964 års riksdag hemställdes
jämväl om utredning rörande avdragsrätt för nyanläggning genom skogsplantering.

Bevillningsutskottet anförde i sina av riksdagen godkända betänkanden
nr 9 resp. 8, att frågan borde uppmärksammas i samband med den allmänna
översyn av skogsbeskattningen, varom riksdagen uttalat önskemål
år 1959, och avstyrkte med hänsyn därtill motionerna.

Frågan uppmärksammades även i de likalydande motionerna 1:63 och
11:83 vid 1965 års riksdag.

I sitt betänkande nr 6 erinrade bevillningsutskottet om att Kungl. Maj :t
år 1964 tillkallat tre sakkunniga -— skogsskattekommittén -—- för att verkställa
en förutsättningslös översyn av bestämmelserna rörande skogsbeskattningen.
Utskottet förutsatte att kommittén därvid skulle beakta berörda

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1967

spörsmål och avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen beslutade i enlighet
med utskottets förslag.

Vid 1966 års riksdag aktualiserades frågan på nytt i motionerna 1:307
och II: 375.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 4 avstyrkte bevillningsutskottet
motionsyrkandet under hänvisning till pågående utredning.

Motionerna

Motionärerna i motionerna 1: 571 och II: 725 framhåller angelägenheten
av att överförandet av dålig åkermark till skog på alla sätt stimuleras. Gällande
skattelagstiftning motverkar uppenbarligen sådana åtgärder. Det vore
önskvärt, framhåller motionärerna, att kostnad för skogsplantering i likhet
med skyddsdikning vore avdragsgill vid beskattningen, i all synnerhet som
den som utfört arbetet praktiskt taget aldrig själv får någon ekonomisk vinning
av åtgärden. Som bekant är de första gallringarna i en nyplantering
efter 20 år också att betrakta som en skogsvårdande åtgärd utan omedelbar
ekonomisk vinst. Nyanläggningar i form av skogsplantering har alltså
en helt annan karaktär än andra nyanläggningar vad gäller det ekonomiska
utbytet. Enligt motionärernas mening bör all skogsplantering vara avdragsgill
med hela kostnaden och från skattesynpunkt jämställas med nyanläggningar
i diken enligt riksdagens beslut år 1962.

Avdrag för kostnader för omplantering av fruktträd

Gällande bestämmelser

Enligt 22 § 2 mom. kommunalskattelagen får vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet avdrag icke göras för, bland annat, kosinad för grundförbättring
på fastigheten, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning
m. in. dylikt. Nu återgivna bestämmelser äger tillämpning vid redovisning
av inkomst av jordbruksfastighet såväl enligt den s. k. kontantprincipen som
enligt bokföringsmässiga grunder. Förbudet mot avdrag för grundförbättringskostnader
gäller även i inkomstkällorna annan fastighet och rörelse
(25 § 2 mom. och 29 § 4 mom. kommunalskattelagen).

Avdrag för vidmakthållande av eu tillgång kan — förutom avdrag för
underhållskostnader — ifrågakomma antingen i form av värdeminskningsavdrag
eller genom avdrag för ersättningsanskaffning.

I rättspraxis har avdrag för kostnader för nyplantering av fruktträd o. d.
icke medgivits. Således vägrades en skattskyldig i rättsfallet RÅ 1958 not.
Fi 319 avdrag för kostnader för inköp av pilsticklingar. Enligt regeringsrättens
avgörande, 1952 ref. 5, har vidare vid taxering av handelsträdgårdsrörelse
avdrag för värdeminskning av fruktträd inte medgivits. Rosen -

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1967

och syrenbuskar i handelsträdgårdsrörelse har med hänsyn till att trädgården
försålde s. k. snittblommor från dessa buskar ansetts hänförliga till
sådana anläggningstillgångar, att ersättning för skada på desamma till följd
av bombfällning icke ansetts utgöra skattepliktig intäkt i rörelsen (RÅ 1953
ref. 6).

Frågans tidigare behandling

I en den 28 december 1960 avgiven promemoria med förslag till bestämmelser
om värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar och skogsvägar
vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet (stencilerad) har
skattelagssakkunniga diskuterat olika möjligheter att genom värdeminskningsavdrag
tillgodose yrkesfruktodlingens intresse av ändamålsenliga avdragsregler
men funnit, att för praktiskt taxeringsbruk lämpliga regler
svårligen kunde tillskapas med mindre en utvidgning av inkomstbegreppet
skedde för dylika anläggningar. Då en sådan lösning icke ansågs böra väljas
och avdragsrätten för anläggningskostnad för fruktodling finge anses
utgöra ett delproblem av den större frågan om vidgade möjligheter till resultatutjämning
för denna näringsgren, fann de sakkunniga, att gällande regler
om ersättningsanskaffningsavdrag för dylika anläggningar tills vidare
borde bibehållas.

Föredragande departementschefen har i proposition nr 56 till 1962 års
riksdag uttalat, att han i likhet med de sakkunniga inte kunde förorda att
avskrivningsregler för det dåvarande infördes beträffande fruktodlingar.
Frågan om behov av ändrade beskattningsregler härutinnan kunde anses
föreligga, borde enligt departementschefens mening prövas sedan allmänna
skatteberedningen framlagt sina förslag.

I motionerna I: 302 och II: 373 vid 1965 års riksdag hemställdes om rätt
till avdrag vid beskattningen för kostnad för omplantering av fruktträd.

Bevillningsutskottet, som avstyrkte bifall till motionerna, uttalade i sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 6, att den föreslagna utökade rätten
till avdrag för plantering av fruktträd var av komplicerad beskaffenhet och
att frågan inte kunde lösas utan betydande avsteg från gällande beskattningsprinciper.
Utskottet var därför inte berett att tillstyrka omedelbara
lagstiftningsåtgärder i ämnet utan ansåg att frågan borde bli föremål för
överväganden, sedan allmänna skatteberedningen slutfört sitt utredningsuppdrag.

Även vid 1966 års riksdag framställdes i motionerna 1:520 och 11:641
motsvarande yrkande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 4 ansåg bevillningsutskottet
sig inte kunna tillstyrka omedelbara lagstiftningsåtgärder i ämnet men
uttalade att frågan borde bli föremål för närmare bedömanden sedan företagsskatteutredningen
slutfört sitt utredningsuppdrag.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1967
Motionerna

I motionerna 1:328 och 11:417 framhålles bl. a. följande.

För att göra svensk fruktodling konkurrenskraftig gentemot den utländska
krävs att behovet av manuell arbetskraft nedbringas. Av denna anledning
sker en mycket hård beskärning av träden för att förhindra dessa
att tillväxa på höjden. Härigenom erhåller man fruktträd på vilka allt
arbete kan utföras utan utnyttjande av stegar. Samtidigt medför den hårda
beskärningen emellertid att trädens livslängd avsevärt förkortas. Den torde
nu uppgå till mellan 15 och 20 år. Då nya träd måste planteras är det önskvärt
att det sker på områden, vilka tidigare ej burit fruktträd. Genom en
successiv förflyttning av träodlingsområdet kan en tillfredsställande växtföljd
erhållas. Gällande bestämmelser angående avdragsrätten vid omplantering
av frukt träd missgynnar en sådan rationell fruktodling. Möjligheterna
att undvika parasitangrepp minskar också när omplanteringen sker, där
träden tidigare varit placerade. Med hänsyn till fruktodlingens allmänna
lönsamhet och möjligheten att motverka parasitangrepp framstår det som
önskvärt att gällande lagstiftning ändras.

Utskottet

Utskottet behandlar först i ett sammanhang de motionsyrkanden som
avser ändrade beskattningsregler för vissa markanläggningar inom skogsbruket,
nämligen skogsvägar, skogsdikningar och skogsplanteringar.

Enligt gällande bestämmelser får vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet
en tredjedel av kostnaden för anläggning eller förbättring
av permanent skogsväg, som bestritts av den skattskyldige och avser arbete,
vilket utförts under den tid han ägt fastigheten, avskrivas med tio procent
per år enligt särskild avskrivningsplan, oavsett om anläggningens varaktighetstid
är längre eller kortare än tio år.

I motionerna 1:17 och 11:25 har hemställts att avskrivningsunderlaget
för skogsvägar skall bestämmas till två tredjedelar av anläggningskostnaden.

Kostnad för skgddsdikning utgör enligt uttryckligt stadgande i 22 § kommunalskattelagen
avdragsgill driftkostnad. Med skyddsdikning avses sådan
dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga
och hindra skogsmarkens försumpning. Kostnad för annan skogsdikning,
som inte avser underhåll av förut befintlig dikningsanläggning, är
däremot hänförlig till icke avdragsgill grundförbättringskostnad.

I motionerna I: 316 och II: 422 har hemställts om ett förtydligande stadgande
i kommunalskattelagen av innebörd, att även nyanläggning av skyddsdikning
i skogsmark skall anses som avdragsgill driftkostnad. Motionärerna
har därjämte yrkat, att avdragsrätt skall införas för kostnader för sådan
dikning i skogsmark, som avser att åstadkomma tillräcklig bärighet för
maskiner och annan utrustning inom skogsbruket.

Bevillningsutskottets betänkande nr It år 1967 11

Kostnad för nyplantering av skog på mark, som tidigare inte varit beväxt
med skog, har i rättspraxis ansetts hänförlig till icke avdragsgill omkostnad
i överensstämmelse med principen att avdrag vid beskattningen
inte medges för grundförbättringskostnader.

I motionerna I: 571 och II: 724 har hemställts om riksdagsskrivelse med
begäran om utredning rörande avdragsrätt för kostnad för nyanlagd skogsplantering.

Yrkandet i motionerna I: 316 och II: 422 om ett förtydligande stadgande
rörande kostnader för skyddsdikning torde bero på en missuppfattning av
gällande bestämmelser. Alla kostnader för skyddsdikning, vare sig de avser
nyanläggning eller iståndsättande av förut anlagd sådan dikning, är nämligen
att betrakta såsom vid taxeringen avdragsgilla driftkostnader för
skogsbruket. Någon ändring av bestämmelserna synes därför inte erforderlig.
Vissa gränsdragningsproblem kan givetvis uppkomma mellan skyddsdikning
i egentlig mening och annan skogsdikning. Frågor av denna
art kan emellertid inte lösas lagstiftningsvägen utan får överlämnas till
avgörande i rättspraxis. Ett sådant spörsmål har för övrigt varit föremål
för regeringsrättens prövning i rättsfallet RÅ 1956 ref. 33.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat kommer samtliga de frågor,
som behandlas i ovannämnda motioner, att bli föremål för överväganden
vid den översyn av bestämmelserna rörande skogsbeskattningen, som f. n.
pågår inom skogsskattekominittén. Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse
beräknas kommittén kunna slutföra sitt arbete under innevarande år. En
förutsättning härför torde emellertid vara att slutlig ställning dessförinnan
tagits till markvärdekommitténs förslag rörande realisationsvinstbeskattningen
vid försäljning av fastighet. Med hänsyn härtill anser utskottet det
lämpligt att avvakta resultatet av pågående utrednings- och lagstiftningsarbete,
innan ställning tas till de i motionerna berörda spörsmålen. Med
det anförda avstyrker utskottet yrkandena i motionerna I: 17 och II: 25,
I: 316 och II: 422 samt I: 571 och II: 724.

Enligt gällande rättspraxis medges vid taxeringen inte avdrag för kostnader
för nyplantering eller för värdeminskning av fruktträd. Rätt till avdrag
föreligger däremot för kostnader för omplantering av fruktträd på
mark, som tidigare varit beväxt med sådana träd, och för omympning.

I motionerna I: 328 och II: 417 har hemställts att rätt till avdrag för kostnader
för yrkesfruktodlares omplantering av fruktträd även skall föreligga,
då omplanteringen sker på mark, som tidigare inte utnyttjats för
fruktodling. I motionerna framhålles att fruktträdens livslängd inom de
yrkesmässiga odlingarna numera avsevärt förkortats genom kravet på ökad
avkastning och hård beskärning. Sålunda göres vanligen nyplantering eller
omplantering — med vissa variationer mellan olika sorter — redan efter
cirka 20 år. Finns tillgång till ny mark för plantering väljer man för att
förhindra parasitangrepp vanligen plantering på sådan mark framför en
omplantering på mark, som tidigare varit planterad med fruktträd.

12 Bevillningsutskottets betänkande nr It år 1967

Utskottet vill erinra om att i fråga om anläggningstillgångar av fast
egendoms natur skattelagstiftningen alltjämt bygger på den huvudprincipen,
att vad som inflyter vid realisation av dylik egendom principiellt
utgör icke skattepliktig intäkt. Det inkomstbegrepp som sålunda gäller i
fråga om dylika tillgångar begränsar i hög grad möjligheterna att utbyta
ersättningsanskaffningsreglerna mot ett system med värdeminskningsavdrag.
Svårigheterna att införa någon form av värdeminskningsavdrag för
fruktodlingens del sammanhänger med att fruktträden genom tillväxt under
en längre tidsperiod stiger i värde. Det torde därför ofta inträffa att
den som själv anlagt en fruktodling inte under sin verksamhetstid kommer
i det läget, att anläggningens värde vid tiden för upphörandet med verksamheten
understiger anläggningskostnaden. Med nuvarande princip om
avdragsrätt endast för förvärvskällans bibehållande i ursprungligt skick
kan en sådan skattskyldig inte anses berättigad till något avdrag. Denna
värdeökning innebär redan med gällande regler möjlighet till skattefri
realisationsvinst, om fastigheten innehafts längre tid än tio år. Å andra
sidan kan en skattskyldig givetvis även anlägga eller förvärva en fruktodling
vid sådan tidpunkt, att träden under hans verksamhetstid sjunker
i värde och kanske helt måste utrangeras. För den värdeminskning träden
i sådant fall undergår bör han vara berättigad till avdrag. Det är emellertid
med hänsyn till ojämnheterna i avkastningen inte möjligt att utforma regler
för värdeminskningsavdrag på fruktträd på samma enkla sätt som beträffande
skogsvägar och täckdikningsanläggningar. På grund härav kan
frågan inte lösas på ett tillfredsställande sätt utan betydande avsteg från
gällande beskattningsprinciper. Utskottet är därför inte berett att tillstyrka
omedelbara lagstiftningsåtgärder i ämnet. Frågan bör i stället bli föremål
för förnyade överväganden, sedan ställning tagits till realisationsvinstbeskattningens
utformning och företagsskatteutredningen slutfört sitt uppdrag.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall även till motionerna 1: 328
och II: 417.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 17 av herrar Isacson och
Fälldin samt 11:25 av herr Jonasson in. fl. angående avskrivningsunderlaget
för skogsbilvägar,

2) de likalydande motionerna 1:316 av herr Enarsson
m. fl. samt 11:422 av herrar Ringaby och Hedin angående
rätten till avdrag vid beskattningen för dikning i skogsmark,

3) de likalydande motionerna I: 328 av herrar Yngve
Nilsson och Ebbe Ohlsson samt 11:417 av herr Nilsson i
Bästekille och fru Heurlin angående rätten för yrkesfrukt -

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1967 13

odlare till avdrag vid beskattningen för omplantering av
fruktträd, ävensom

4) de likalydande motionerna 1:571 av herrar Yngve
Nilsson och Sveningsson samt II: 724 av herr Nilsson i
Bästekille och fru Sundberg om rätt till avdrag vid beskattningen
för nyanläggning genom skogsplantering,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1967

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve
Nilsson, Wärnberg*, Elofsson*, Tage Johansson, Gösta Jacobsson*, Lundström,
Erik Filip Petersson och Arne Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Allard, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Andersson i Essvik, Forsberg, Carlsson i Västerås*, Lothigius*,
Sterne* och Börjesson i Falköping.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.