Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9 år 1967

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner om effektivisering av
övervakningen inom kriminalvården.

I de likalydaude, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 121 „av herrar Enarsson och Lundberg samt II: 159 av herr Werner m. fl.
framföres synpunkter på arbetsbetingelser och arvodering för övervakare
inom den s. k. frivården samt hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Ivungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t måtte överlämna motionen till
utredningen om övervakare inom kriminalvården för beaktande.

Motionärerna framhåller att kriminologiska forskare och andra med erfarenhet
av kriminalvård ofta anför frivårdens företräden framför anstaltsvardens,
i synnerhet när det gäller det yngre klientelet. Brottsbalken ger
också avsevärda möjligheter att tillämpa frivårdsformen även för åldersgrupper
över 18 år.

Skyddstillsynen torde kunna ge avsevärt bättre resultat med förbättrade
arbetsbetingelser för övervakaren. Begär man att eu övervakare skall fullgöra
de många grannlaga uppgifter som instruktionen ålägger honom
maste också arvodet stå i rimlig proportion till insatsen. Medan en fång•vårdsplats
kostar mellan 80 och 100 kronor per dag — enbart i driftkostnad
— utgår till övervakaren ett arvode om endast 25 kronor per månad
med retroaktiv utbetalning efter fullgjort uppdrag. Detta kan innebära
att övervakaren forst efter tre år erhåller sitt arvode, vilket därtill betraktas
som skattepliktig inkomst. Med tanke på att frivården rätt skött har
stora möjligheter att nå resultat torde det vara starkt motiverat att också
ge högre ersättning. Den som tillrättaför en ung människa som kommit in
pa brottets bana har utöver den rent personliga insatsen också gjort en
samhällsekonomisk insats av stora mått. Motionärerna anser, att det med
nuvarande penningvärde vore realistiskt med ett arvode om 1 000 kronor
per klient och år. Ett arvode i rätt proportion till avsedd insats skulle stimulera
vederbörande att med allvar bemöda sig om att lösa sin upppgift

Motionärerna anför vidare, att det har visat sig att övervakare gärna
överhopar sig med övervakningsuppdrag. Orsaken härtill kan kanske bl. a.
sokas i den blygsamma arvoderingen. Det kan förekomma att en och
samma person åtar sig upp till 75 övervakningar. Självfallet måste de
många uppdragen medföra att tillsynen sjunker i kvalitet. En begränsning
till fem uppdrag synes rimlig

En begränsning av uppdragens antal innebär att ett större antal övervakare
måste anskaffas. Redan nu råder rekryteringssvårigheter. Den ökade
arvoderingen skulle dock troligen visa sig vara en stimulerande faktor.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från kriminalvårdsBihang
till riksdagens protokoll 1967. 11 samt. Nr 9

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9 år 1967

styrelsen, som hänvisar till vad styrelsen uttalat i här berörda frågor i
sitt i mars 1966 avgivna yttrande över motionen 11:6 1966 angående utformningen
av den s. k. frivården, i vilken motion hemställts om utredning
särskilt i fråga om övervakningssystemet och en mer organiserad utbildning
för övervakarkåren. I sitt yttrande häröver har styrelsen åberopat,
att en utredning tillsatts med uppdrag att behandla de enskilda övervakarnas
ställning inom kriminal- och socialvård och utalat att det var obehövligt
att härutöver tillsätta ytterligare en utredning av den typ motionärerna
avsett (se allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35/1966).
I sitt nu avgivna yttrande har styrelsen tillstyrkt motionärernas hemställan
att motionerna måtte överlämnas till utredningen om övervakare inom
kriminalvården för beaktande.

Utskottet

Enligt sina direktiv skall utredningen om övervakare inom kriminalvården
(se bil. 1) bl. a. behandla frågan om åtgärder för att stimulera rekryteringen
av goda övervakare, arvodenas storlek och sättet för deras utbetalande
samt ersättning för övervakarnas kostnader och därmed sammanhängande
frågor om beskattning. Utredningen skall vidare överväga om antalet
övervakningsfall per övervakare bör på något sätt begränsas.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1967.

Då utredningen enligt direktiven har att beakta de frågor som omfattas
av motionerna får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 121 och II: 159 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1967

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sörlin*, Hellebladh, Eric Gustaf Peterson,
Axel Kristiansson*, Hedlund, Yngve Persson*, fru Elvy Olsson*,
herrar Helge Karlsson, Wååg, fru Diesen, fru Hamrin-Thorell och herr
Blomquist; samt

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg*, herrar
Hamrin i Kalmar, Dickson*, Haglund, Rimås*, Wikner, Larsson i Borrby,
Nilsson i Bästekille, Rask, Johansson i Växjö och Hugosson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Nilsson i Bästekille.

Reservation

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9 år 1967

3

Bilaga 1

Direktiv för utredningen om övervakare inom kriminalvården

(i de delar som intagits i riksdagsberättelsen 1967)

Dire,1nJc, (anförande av statsrådet Kling till statsrådsprotokollet den 4
mars 1966):

Sedan lång tid har frivilliga krafter anlitats för övervakning av de villkorligt
dömda och av dem som har frigivits villkorligt eller utskrivits på
p™.v/ran fångvårdsanstalt. Enskilda personer och sammanslutningar har
utfört ett betydelsefullt pionjärarbete i fråga om stöd och hjälp åt detta
klientel. Tjänstemän hos de frivilliga skyddsföreningarna hade länge hand
om den overvagande delen av övervakningen och tillsynen. Dessa föreningars
verksamhet har numera i huvudsak avvecklats. Fortfarande svarar
emellertid skyddsvärnen i Stockholm och Göteborg med bidrag från staten
för övervakningen av en väsentlig del av frivårdsklientelet i dessa städer.
Ett mte obetydligt antal övervakningar ombesörjs av personer som är anstallda
mom skilda grenar av socialvården. Den statliga skyddskonsulentorganisationen
har från en blygsam början år 1942 byggts ut till att omfatta
39 distrikt och 114 tjänstemän i konsulent- och assistentgraderna. Samtidigt
har emellertid klientelet ökat fortlöpande. Skyddskonsulenterna och deras
assistenter hinner sjalva fungera som övervakare endast i de svåraste och
™est. komplicerade fallen. Skyddskonsulentorganisationens utbyggnad har
därför inte på något avgörande sätt minskat behovet av frivilliga medhjälpare
i övervakningsarbetet. Två tredjedelar av totala antalet övervakningar
utövas f. n. av personer utanför kretsen av yrkesmässigt verksamma tjänsteman
inom kriminal- och socialvård.

Det ar mot den nu tecknade bakgrunden naturligt att frågorna om kvalitikationerna
hos lekmannaövervakare, om formerna för deras rekrytering
och om storleken av den ersättning de bör få för sina uppdrag har ställts
under diskussion.

Det har hittills gått att utan större svårigheter finna övervakare för flertalet
frivårdsfall. Omdömesgilla, intresserade och socialt inställda människor
i skilda yrken och samhällsförhållanden har i stor utsträckning ställt
sig till förfogande för dessa uppgifter. De utgör ett värdefullt och i dagens
lage omistligt inslag i frivårdsarbetet.

Redan utvecklingen av klientelsiffrorna visar emellertid att ansträngningar
bör göras att på sikt stimulera rekryteringen av goda övervakare.
Detta blir så mycket angelägnare som en förskjutning har inträtt i förhållandet
mellan anstaltsvård och frivård inom den moderna kriminalpolitiken
sådan den har kommit till uttryck bl. a. i brottsbalkens påföljdssystem.
Tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet tenderar att alltmer
vidgas. Det är därför ett angeläget samhällsintresse att i tid sörja för
att lämpliga övervakare finns att tillgå i tillräckligt antal. Hur detta syfte
skall nås bör utredas allsidigt och förutsättningslöst.

Frågan om övervakningsarvodets storlek är självfallet av stor betydelse
i detta sammanhang. När denna fråga har behandlats vid tidigare tillfällen,
har tanken på en differentiering av arvodesbeloppen efter uppdragens olika
beskaffenhet ibland förts fram. Det har sagts att övervakningen av en villkorligt
frigiven eller av en person som efter dom på ungdomsfängelse eller
internering vårdas utom anstalt i allmänhet kräver större insatser från
övervakarens sida än övervakningen av andra frivårdsfall. Det har också
gjorts gällande att de första månaderna av en övervakningsperiod normalt

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9 år 1967

är mer arbetskrävande än de följande. Vid utredningen bör skälen för och
emot en sådan differentierad arvodessättning övervägas. Om utredningen
leder till förslag om differentierade övervakararvoden, bör det redovisas
hur detta påverkar arbetet inom kriminalvårdens administration.

Ersättningens storlek hänger samman med möjligheterna att tillse att
övervakarens arvode inte beskattas till den del det använts för att täcka
kostnader i anledning av uppdraget. Denna fråga har vid upprepade tillfällen
behandlats i riksdagen. Bevillningsutskottet anförde i utlåtande 1961: 43
att de utgifter som övervakarna liar haft är att betrakta som avdragsgilla
kostnader samt att de speciella förhållanden som är förknippade med
uppdraget motiverar att frågan om de uppgivna kostnaderna bedöms efter
tämligen generösa grunder. Utskottet framhöll i anslutning härtill att det
även borde beaktas att det kan ställa sig svårt för övervakarna att styrka
kostnaderna. Riksdagen godkände utlåtandet. Riksskattenämnden har i
cirkulärskrivelser till taxeringsintendenterna hänvisat till bevillningsutskottets
uttalande. Praxis synes likväl alltjämt vara växlande. Taxeringsmyndigheterna
torde sålunda vara mer återhållsamma när det gäller att godkänna
avdrag för en övervakare som har flera övervakningsuppdrag än för
den som bara har ett eller ett par uppdrag.

Under utredningen bör därför frågan om övervakarnas kostnader säl skilt
uppmärksammas. Bland de alternativ som synes böra undersökas är, om
särskild kostnadsersättning lämpligen kan utgå i form av visst schablonbelopp,
som förutsätts svara mot kostnaderna i samband med uppdraget.
En sådan kostnadsersättning är enligt allmänna regler skattefri. Det bör
vidare övervägas i vilken utsträckning det kan vara möjligt att dessutom
bereda övervakarna ersättning för större kostnader vid särskilda tillfällen.
Längre resor i anledning av övervakningsuppdraget, förlust av arbetsförtjänst,
när övervakaren av någon anledning har varit tvungen att ta ledigt
från sitt arbete för att kunna fullgöra sitt uppdrag, och liknande omständigheter
av tillfällig beskaffenhet kan tänkas motivera ersättning i särskild
ordning. Även sådan ersättning är, i den mån den inte avser förlorad arbetsförtjänst,
skattefri. Ett önskemål som har framförts är vidare att arvodena
betalas ut årsvis och inte såsom f. n. efter uppdragets slut, d. v. s.
normalt efter tre år. Förutsättningarna för denna administrativa omläggning
bör klaxdäggas.

Lösningen av övervakarnas ersättningsfråga bestämmer givetvis inte ensamt
rekryteringsläget. Även åtgärder av annat slag kan vara ägnade att
bredda rekryteringsunderlaget. Upplysning om övervakarnas uppgifter och
funktioner bör på olika sätt kunna spridas hos en större allmänhet. Möjligheterna
att rikta sådan upplysning i större utsträckning än f. n. till skilda
ideella föreningar och fackliga organisationer torde särskilt beaktas. Man
har anledning räkna med att de som engagerar sig i ideellt eller fackligt
föreningssammanhang är mer benägna än andra att ställa sig till föi fogande
för frivilligt socialt arbete. Rekryteringssträvandena bör emellertid
rikta sig även mot kretsar utanför föreningslivet. Under utredningen bör
undersökas hur en upplysningsverksamhet av det slag som här har antytts
bör läggas upp och organiseras.

Lika viktig som upplysningen utåt är informationen inåt. Ett reservationsanslag,
som har uppförts med 50 000 kr. för innevarande budgetår,
står till kriminalvårdsstyrelsens förfogande för kurser för övervakare och
personundersökare. Med medel från detta anslag ordnas kurser med skiftande
innehåll och av olika längd. Med ledning bl. a. av de erfarenheter

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9 år 1967 5

från området som kriminalvårdsstyrelsen kan ha att redovisa bör utredningen
undersöka hur utbildningen för övervakarna lämpligen bör utformas.

Alla övervakningar skall ske under överinseende av skyddskonsulenten.
Skyddskonsulenterna bör ha ett fast grepp över frivårdsklientelet i dess
helhet. För att åstadkomma detta har övervakarna ålagts en tätare rapporteringsskyldighet
än tidigare beträffande sina övervakningsfall. Det är viktigt
att skyddskonsulenterna håller nära kontakt med de enskilda övervakarna
och biträder dem med råd och anvisningar. Vid utredningen bör övervägas
lämpliga åtgärder för att underlätta för konsulenterna att ge övervakarna
den service och handledning som behövs. Allteftersom skyddskonsulentorganisationen
får resurser för en vidgad kontroll av hur övervakningsuppdragen
utövas blir de mer slentrianmässiga övervakningar som
väl ännu någon gång förekommer allt sällsyntare. Med detta är också sagt
att allt större krav ställs på de enskilda övervakarna. Möjligheterna att
hindra en övervakad från att återfalla i brott och att påverka honom i
positiv riktning under övervakningstiden är i hög grad beroende av den
aktivitet som övervakaren utvecklar. En förutsättning för att lekmannaövervakningen
skall ge ett gott resultat är också att inte alltför många övervakningsuppdrag
samlas på en och samma hand. Tillgänglig statistik visar
att den 1 september 1965 endast 355 av 10 140 övervakare hade fler än
fem uppdrag. Förhållandena synes alltså nu i stort sett vara tillfredsställande,
allra helst som det stora flertalet av de 355 torde vara kriminalvårdstjänstemän
eller anställda inom socialvården. Om tillgången på kvalificerade
övervakare går ned, kan läget emellertid snabbt ändras. Det bör övervägas
vid utredningen om antalet övervakningsfall per övervakare bör på något
sätt begränsas.

Inte endast kriminalvårdsklientel är föremål för övervakning. Även inom
barna- och ungdomsvården och nykterhet svår den utgör övervakningarna
en betydelsefull del av vårdarbetet. Förutsättningarna för de olika slagen
av övervakningar är i många avseenden lika. Vid utredningen bör övervägas
i vad män de lösningar som man stannar för i fråga om övervakning
inom kriminalvården kan få tillämpning även inom barna- och ungdomsvården
och inom nykterhetsvården.