Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6 år 1967
1
Nr 6
Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätten till frimärken
å vissa postförsändelser.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 243 av herr Nils-Eric Gustafsson och II: 313 av herr Johansson i Skärstad
hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära åtgärder
för sådan förändring att de frimärken, vilka avsändare betalt som porto,
kommer mottagaren till del i enlighet med vad i motionerna angivits.
Motionärerna framhåller bl. a. filateliens stora utbredning i vårt land
och dess värde som en stimulerande och trevlig hobby för alla åldrar och
som gemenskapsfaktor inom familjen m. m. Många investerar stora summor
i frimärken, vilket ger postverket betydande inkomster. Enbart vid
postens filateliavdelning i Stockholm gav försäljningen förra året flera
miljoner kronor.
Det är emellertid ett starkt irritationsmoment bland filatelisterna att postverket
vid försändelser av bl. a. paket och postanvisningar återtar av avsändaren
betalda frimärken. Märkena säljs sedan en andra gång som s. k.
postklipp. En ändring bör ske.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från poststyrelsen och
Sveriges Filatelist-Förbund.
Poststyrelsen anför följande.
De föreskrifter som närmare reglerar rättsförhållandet mellan Postverket
och dess kunder finns intagna i Allmän poststadga som utfärdas av Poststyrelsen
enligt bemyndigande i Kungl. Maj :ts instruktion för Postverket.
I § 71 av nu gällande poststadga, som är utfärdad den 20 juni 1941, återfinns
följande bestämmelse.
»Frimärke får icke av adressaten borttas från postanvisning eller adresskort,
även om frimärken till motsvarande belopp sättes i stället.»
Angående bakgrunden till denna bestämmelse, som är av gammalt datum,
kan nämnas följande.
Ett frimärke är i och för sig att anse som enbart ett postalt redovisningsoch
kontrollmärke. Den avgift som postverket uppbär för en postförsändelse
eller postanvisning utgör ersättning inte för frimärket utan för den
tjänst som Postverket åtar sig att utföra genom att ta mot försändelsen
eller anvisningen. När försändelsen eller postanvisningsmedlen lämnats ut
har Postverket fullgjort sitt åtagande.
Frimärkena måste placeras på sätt som passar de postala behandlingsrutinerna.
Föreskrifter härom har tagits in i poststadgan. Där stadgas bl. a.
att frimärkning beträffande paket skall ske på adresskortet.
I sådana fall där Postverkets intressen inte berörs får adressaten förfoga
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 11 samt. Nr 6
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6 år 1967
över frimärke på försändelse, när Postverket fullgjort sitt uppdrag. Så
är fallet beträffande brev, postkort och korsband. När det gäller postanvisningar
och paketadresskort förutsätter den interna kontrollen att frimärkena
finns kvar även sedan medlen eller försändelsen lämnats ut. I fråga
om postanvisningar spelar dessutom frimärket och dess valör samt på frimärket
anbragt avtryck av datumstämpel en viktig roll för Postverkets
kontroll av att anvisningen är äkta och inte utsatts för några manipulationer.
Bestämmelsen i § 71 liksom övriga bestämmelser i poststadgan är att
anse som avtalsvillkor. Förhållandet mellan Postverket och den enskilde
blir till sin rättsliga natur ett avtalsförhållande som uppkommer i och med
att kunden anlitar verket och det är detta avtalsförhållande som bestämmelserna
i poststadgan reglerar. Bestämmelsen i § 71 är nödvändig även
i fortsättningen av skäl som ovan nämnts.
Bestämmelserna om frimärkets uppgifter och användning som postalt
redovisnings- och kontrollmärke är i princip lika inom alla postförvaltningar.
I den mån avvikelser förekommer, t. ex. beträffande frimärkets
placering, beror de på skiljaktigheter i de postala rutinerna, vilka givetvis
måste anpassas till förhållandena i det enskilda landet.
Poststyrelsen vill i detta sammanhang nämna att kamrer Ernst Löwenhielm
i slutet av år 1960 hos Kungl. Maj :t hemställde bl. a. att bestämmelserna
om postpaket skulle ändras så att den som önskade skulle äga rätt
att frimärka paketet i stället för adresskortet. Denna framställning, som
syftade till att ge adressat till paket möjlighet att få behålla frimärket,
avstyrktes av Poststyrelsen såväl av praktiska skäl som ur kontrollsynpunkter.
Framställningen föranledde inte någon Kungl. Maj :ts åtgärd
(ämbetsskrivelse från Kungl. Kommunikationsdepartementet 28.4.61, dnr
A 787/60).
Med anledning av vad motionärerna anfört om försäljningen av Postverkets
frimärksmakulatur vill Poststyrelsen anföra följande.
Då det visat sig att frimärkena på postanvisningar och adresskort är
mycket begärliga för filatelister låter postverket, när nämnda handlingar
inte längre erfordras ur kontroll- och reklainationssynpunkter, försälja denna
s. k. frimärksmakulatur för att därigenom tillgodose de filatelistiska intressena.
Försäljningen — i regel en gång årligen — sker efter anbudsförfarande
och det är alltså filatelisterna själva och inte Postverket som bestämmer
försäljningspriset.
Nettobeloppet vid försäljningen av frimärksmakulaturen tillföres Postverkets
understödskassa. Denna är en under Postverkets förvaltning stående
kassa, som har till ändamål att lämna understöd dels åt behövande änkor
och barn efter avlidna personer som varit anställda hos verket, dels till
semesterhemsverksamhet för verkets personal. Enligt § 2 i nuvarande reglemente
för understödskassan som fastställts av Kungl. Maj :t den 29 juni
1966 skall kassan tillföras bl. a. behållen inkomst vid försäljning av makulatur
och äldre handlingar samt makulerade frimärken på dessa. Föreskriften
att överskottet vid försäljningen av frimärksmakulaturen skall tillföras
understödskassan går emellertid tillbaka på ett beslut av Kungl. Maj :t den
9 juni 1905. Det belopp som genom försåld frimärksmakulatur tillfördes
kassan uppgick 1964 till 144 381 kr. och 1966 till 240 139 kr. (1965 skedde
ingen försäljning på grund av omläggning av det tekniska förfarandet vid
makulaturens iordningställande).
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6 år 1967 3
Försäljning av postal frimärksmakulatur förekommer även i många andra
länder, bl. a. i Danmark och Norge.
Sveriges Filatelist-Förbund utlalar följande.
Förbundet delar helt motionärens inledningsvis uttalade åsikter rörande
filateliens värde och betydelse som hobby. Detta är givetvis också anledningen
till den synnerligen starka tillväxt, som filatelien haft inte minst
under de senaste åren. I sammanhanget kan nämnas, att Sveriges FilatelistFörbund
för närvarande representerar cirka 100 föreningar med spridning
över hela landet.
De av motionären påtalade förhållandena torde kunna ställas i samband
med följande omständigheter, nämligen:
1. Det svenska postverket utger — till skillnad från åtskilliga andra länders
postförvaltningar — de s. k. bruksmärkena i ett mycket stort antal
valörer. Det kan nämnas, att av den s. k. »Tre-kronor»-serien i valörer
över 1 krona under årens lopp utkommit över tjugotalet märken. Enbart i
samband med årets portohöjningar utkom tre nya valörer, nämligen 1: 80,
1:85 och 2:80 kr.
2. De s. k. ininnesserierna, som utges av postverket, omfattar — även här
i motsats till flertalet andra länders postförvaltningars utgåvor — ofta
utöver ett eller flera märken av lägre valör även ett märke av hög valör,
som företrädesvis kommer till användning vid frankering av paket- och
paketpostför skottsförsändelser.
3. Frankering av sistnämnda slags försändelser får icke ske genom anbringande
av frimärken på försändelsen utan skall enligt postverkets föreskrifter
verkställas på de särskilda kort, som åtföljer försändelsen. Det
kan i sammanhanget nämnas, att i vissa andra länder, exempelvis Schweiz,
frimärken kan anbringas på själva försändelsen även när fråga är om
paket. Det är icke tillåtet att avlägsna märken från dessa adresskort. Inte
heller får den del av adresskortet, vari frimärken anbringats, frånskiljas
av adressaten. Detta medför, att dessa frimärken med hög valör inte blir
tillgängliga för samlarna förrän cirka tre år efter utgivningen, då postverket
genom anbudsförfarande försäljer talongerna till adresskort. Försäljningen
sker i poster om 3 ettkilospaket och priset för en sådan post
varierade år 1966 från högst 450: — kronor till lägst 203: — kronor.
Det är uppenbart av intresse inte endast för svenska samlare av stämplade
svenska frimärken utan även för utländska att förhållandevis snart
få sina samlingar kompletta, detta gäller såväl ifråga om bruksmärkena
som, och kanske i främsta rummet, i fråga om ininnesserierna.
De möjligheter, som då står samlarna till buds, är att köpa av det fåtal
märken, som kommer ut i marknaden, därigenom att brevförsändelser frankerats
med de högre valörerna eller också, vilket torde vara det vanligaste,
av de märken, som makuleras i samband med retursändningar av paket
eller andra försändelser. I sistnämnda sammanhang tillgår ofta så, att postorderfirmor
och andra, som har att erlägga returporto för returnerade försändelser,
försäljer de högvalöriga märkena. De belopp, som denna försäljning
inbringar, bidrar givetvis till att minska dessa företags returportokostnader.
För frimärkssamlarna innebär det system, för vilket nu redogjorts,
att de för att snarast efter utgivningen erhålla de höga valörerna
stämplade, nödgas köpa dessa till priser, som ofta ligger endast obetydligt
under nominalvärdet. — Sedan postverket därefter två å tre år senare
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6 år 1967
påbörjat försäljningen av s. k. kilovara, innehållande ifrågavarande högvalörer,
reduceras priset för dessa högvalöriga märken till en bråkdel av
vad samlaren erlagt.
Ur de synpunkter Sveriges Filatelist-Förbund har att företräda är det
av stort intresse, att de av motionären begärda ändringarna kommer till
stånd. Förbundet vill därför föreslå, att motionen föranleder Riksdagen
att hos Kungl. Maj :t hemställa om en utredning i syfte att tillgodose det i
motionen avsedda syftet.
Utskottet
Som framgår av poststyrelsens yttrande får enligt gällande bestämmelser
frimärke icke borttagas från postanvisning eller adresskort. Föreskrifterna
är betingade av de kontrollmetoder som tillämpas inom postverket.
Filatelien har enligt utskottets mening ett icke obetydligt värde som en
stimulerande, lärorik och trevlig hobby och utskottet förutsätter att postverket,
i den mån det kan förenas med kraven på ett kostnadsmässigt riktigt
avvägt, rationellt kontrollsystem, är berett att tillmötesgå rimliga önskemål
från filatelisternas sida. Däremot anser sig utskottet icke kunna förorda
sådana direkta åtgärder av Kungl. Maj :t som föreslås i motionsyrkandet.
Utskottet får därför hemställa,
att de likalydande motionerna I: 243 och II: 313 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 februari 1967
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Möller, Sörlin, Hellebladh, Eric Gustaf
Peterson, Axel Kristiansson*, Hedlund, fru Hultell, herr Wååg, fru Diesen,
fru Landberg och herrar Johan Olsson och Wirtén;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg,
herrar Svensson i Kungälv, Dickson, Rimås, Wikner, Nilsson i Bästekille,
Rask, Andersson i Örebro, Johansson i Växjö*, Wiklund i Härnösand och
Johansson i Skärstad*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Dickson och Johansson i Skärstad.
ESSELTE AB. STHLM 67
714619