RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21 ANDRA KAMMAREN 1966

3—4 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. verksamheten vid Töreverken...... 3

herr Johansson i Skärstad ang. utbildning av lärarvikarier........ 6

Interpellation av herr Lindahl ang. förslag till riksdagen på grundval

av 1962 års bostadsförmedlingsutrednings betänkande........... 8

Onsdagen den 4 maj {in.

Svar på interpellationer av:

herr Andersson i Storfors ang. årlig hälsokontroll av ålderspensionärer.
...................................................

fru Nettelbrandt ang. elevernas fördelning på klasser i grundskolan 16
herr Gustavsson i Alvesta ang. trafiksituationen inom statens järnvägar.
...................................................

herr Larsson i Norderön ang. speciella anslag för vissa särskilda

broprojekt, m. m.......................................... 33

fru Ryding ang. principerna för utformningen av kommuners ut annonsering

av tjänster.................................... 36

Statsbidrag till folkhögskolor................................... 37

Debatten om den ekonomiska politiken.......................... 58

Ökat statligt stöd till barnstugor m. ............................ 59

Onsdagen den 4 maj em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m. (forts.).................... 91

Utformningen av den s. k. frivården............................. 120

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jansson ang. kontrollåtgärderna för att uppdaga dold tuberkulos.
..................................................... 123

herr Bengtsson i Landskrona ang. olaga trålfiske i Öresund....... 123

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Sid.

Onsdagen den 4 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 54, om anslag till Förvaltningarna m. m.
vid universiteten och vissa högskolor: Avlöningar (gemensam omröstning).
................................................. io

— nr 55, om anslag till Universiteten och vissa högskolor: Omkostnader
(gemensam omröstning)............................... 11

— nr 56, om anslag till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar (gemensam
omröstning)........................................... 12

— nr 57, om krediter för bostadsförbättringar (gemensam omröstning)
..................................................... 12

— nr 78, ang. överlämnande till bankoutskottet av vissa till statsutskottet
hänvisade motioner i viss del........................ 37

— utlåtande nr 75, ang. statsbidrag till folkhögskolor............. 37

Onsdagen den 4 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 76, ang. ökat statligt stöd till barnstugor
m-m...................................................... 91

— memorial nr 77, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

om riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten.
............................................. 119

Bevillningsutskottets memorial nr 38, med föranledande av kamrarnas
beslut om återremiss av utskottets betänkande rörande alkohollagstiftningen.
............................................... 119

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. utvidgad tillämpning av lagen
om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg
m. m. och av lagen med vissa bestämmelser om fraktfart med
svenska fartyg............................................. 119

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. vårdbidragen till handikappade
barn................................................. 120

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35, ang. utformningen av

den s. k. frivården.......................................... 120

Tisdagen den 3 maj 196G

Nr 21

Tisdagen den 3 maj

Kl. 16.00

§ i

Justerades protokollen för den 26 och
den 27 nästlidne april.

§ 2

Svar på interpellation ang. verksamheten
vid Töreverken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har frågat mig, om en lösning av
problemet om fortsatt och mera bestående
verksamhet vid Töreverken är att
förvänta inom den närmaste framtiden
och när i så fall ett definitivt besked
härom kan vara att emotse.

Jag vill svara följande:

Interpellationer! avser den verksamhet,
som bedrivs av Törefors aktiebolag
i Töre kommun. Detta bolag ägdes
tidigare av Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
som drev sågverksrörelse i
Töreforsbolagets anläggningar. När sågverksrörelsen
på grund av bl. a. bristande
råvarutillgång måste läggas ner,
vidtogs åtgärder för att upprätthålla
sysselsättningen i Töre genom annan
industriell verksamhet i Töreforsbolagets
regi. Efter förslag av Kungl. Maj :t
anvisade 1961 års riksdag medel till investeringar
för produktion av mineralullprodukter.
Samtidigt övertog staten
aktierna i Töreforsbolaget. Den nya
verksamheten, som inriktades på tillverkning
av tunga isoleringsplattor och
hårda väggbeklädnadsplattor, blev emellertid
inte ekonomiskt bärkraftig och
bolagets ställning blev ohållbar. En
plan angående rekonstruktion av bolaget
och förstärkning av dess resurser

underställdes 1965 års riksdag. Med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag anvisade
riksdagen 4 milj. kr. för att bygga ut
anläggningarna för ett bredare tillverkningsprogram,
innefattande även lätta
isoleringsprodukter av mineralull. I
syfte att få till stånd ett intimt samarbete
mellan de statsägda företag, som
sysslar med mineralulltillverkning,
framhöll jag i höstas samtidigt med att
riksdagens godkännande av förvärvet
av aktierna i Svenska Durox aktiebolag
inhämtades, att det i princip syntes
vara lämpligt att föra över aktierna i
Töreforsbolaget till Svenska Skifferoljeaktiebolaget.
Det reella ansvaret för
verksamheten i Töreforsbolaget hade då
redan tagits över av skifferoljebolaget.
Töreforsbolaget arbetar vidare på dessa
planer. Hittills gjorda kalkyler tyder
emellertid på att ej heller den ifrågasatta
nya produktionen skulle bli lönsam.
Något beslut om att genomföra de
föreslagna investeringarna har därför
ej fattats. I början av innevarande år
har i samarbete med länsarbetsdirektören
och planeringsdirektören i Norrbottens
län och med biträde av ett konsulterande
företag undersökningar satts
i gång om möjligheterna att åstadkomma
en annan, mera lönsam verksamhet
i Törefors. Något resultat av dessa undersökningar
föreligger ännu inte. I avbidan
på resultatet av desamma har aktierna
i Töreforsbolaget ännu inte förts
över till skifferoljebolaget.

Av vad jag nu sagt framgår, att stora
ansträngningar gjorts och alltjämt görs
för att stödja Töreforsbolaget i dess
strävanden att upprätthålla sysselsättningen
i den av arbetslöshet hårt drabbade
bygden. Jag utgår från att den arbetsgrupp,
som för närvarande håller

Nr 21

Tisdagen den 3 maj 1966

Svar på interpellation ang. verksamheten

på med att inventera möjligheterna till
en lönsam och bestående industridrift
i Töre, noga överväger alla tänkbara
utvägar. Det kan emellertid inte bestridas,
att svårigheterna har visat sig stora.

På grund av den stränga kylan och
den i samband därmed minskade byggnadsverksamheten
i landet har Töreforsbolaget
i vinter ställt in driften
under omkring två månader. Driften
är emellertid nu åter i gång. Bolaget
kommer att fortsätta sin nuvarande
verksamhet i avvaktan på resultatet av
de pågående undersökningarna. Detta
kan förväntas föreligga före semesterperiodens
början. Som jag framhållit tidigare
kommer alla ansträngningar att
göras för att uppehålla sysselsättningen
i Töre.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till handelsministern
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

I direktiv av den 30 april 1953 till
den då tillkallade Töreutredningen anfördes
bl. a. följande: »Sysselsättningen
inom Töre kommun i Norrbottens
län har under flera år varit synnerligen
ojämn, och tidvis har en besvärande

arbetslöshet gjort sig gällande. —--

Det är uppenbart att en nedläggning av
Töreforsindustrien skulle ställa kommunens
befolkning i svår belägenhet.
Starka skäl talar därför för ett ingripande
från samhällets sida för att trygga
sysselsättningen för kommunens invånare.
På vilket sätt detta ingripande
lämpligen bör ske bör bli föremål för
närmare utredning.»

Så långt direktiven av år 1953. Till
detta Kungl. Maj:ts uttalande för 13 år
sedan är tyvärr endast att göra det konstaterandet,
att situationen är lika beklaglig
i dag. Efter 13 års utredningar
och experiment är det bara att förtrösta
på nya utredningar. Klart är väl att des -

vid Töreverken

sa förhållanden är långt ifrån tillfredsställande.
Inte minst måste den känsla
av osäkerhet de anställda och hela bygden
utsättes för vara deprimerande.

Interpellationssvaret innehåller en
redogörelse för vad som under den senaste
tiden hänt i Törefors och det arbete
som just nu pågår.

Av allt att döma föreligger det en betydande
osäkerhet i fråga om den fortsatta
produktionen av mineralullplattor
vid Törefors enligt 1961 års beslut.
Denna »osäkerhet» torde väl bl. a. stå
i ett visst samband med fjolårets transaktioner
i samband med statens förvärv
av aktierna i Svenska Durox aktiebolag.
Inför hotet om en nedlagd
produktion av mineralullplattor vid
Törefors må några konstateranden vara
på sin plats.

Då denna verksamhet startades skedde
det väl — under trycket av att så
fort som möjligt få en ersättningsindustri
för det sågverk som ASSI beslutat
lägga ned — utan att behövliga undersökningar
gjorts beträffande olika produktionsdetaljer
och marknadsutrymme.
Däråt är nu i efterhand intet att
göra. Det vill dock synas som om det
då skulle ha varit desto mera angeläget
att fullfölja verksamheten, sedan
den startats, med ett utvecklingsarbete
syftande till en förbättring och differentiering
av produktionen liksom en
rationalisering för att ernå en bättre
lönsamhet. Skulle — mot alla förmodanden
—■ en fortsatt produktion av
mineralullplattor visa sig möjlig, då
måste det enligt mitt förmenande vara
angeläget med ett utvecklingsarbete.
Även om ett sådant arbete självklart
kostar pengar måste det vara att föredra
att satsa på att försöka få till stånd
en lönsam produktion i stället för att
under sociala motiveringar driva en
förlustbringande produktion dag för
dag.

Skulle farhågorna att produktionen
av mineralullplattor endast blir en episod
i Törebvgdens lidandes historia

Tisdagen den 3 maj 1906 Nr 21

Svar på interpellation anp. verksamheten vid Töreverken

besannas, måste det vara angeläget att
andra sysselsättningstillfällen erhålles.
Härvid bör några principiella dogmer
inte tillåtas stå hindrande i vägen.
Skulle en möjlighet att ernå en bestående
och lönsam verksamhet under fortsatt
statligt huvudmannaskap yppa sig,
må ett sådant tillfälle tillvaratas. Kan
å andra sidan enskild företagsamhet intresseras
för att starta tillräcklig verksamhet
må detta utnyttjas och hälsas
med tillfredsställelse. Det primära är
och måste vara att ernå en tillförlitlig
grund för denna bygds bevarande och
utveckling.

Departementschefen redogjorde i sitt
svar för en arbetsgrupp som tillsatts
för att utreda möjligheterna att åstadkomma
en mera lönsam verksamhet i
Törefors. Han meddelade att resultatet
av dessa undersökningar kan förväntas
föreligga före semesterperiodens början.
Jag noterar med tillfredsställelse
beskedet på denna punkt och hoppas
att det, hur svårt det än kan synas,
skall vara möjligt att inom denna tid
få ett besked som kan bilda ett realistiskt
underlag för en kommande framtidstro
i och om Törebygden. Med denna
förhoppning ber jag ännu en gång
få tacka för interpellationssvaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill först som sist
säga att det var med intresse som jag
lyssnade till vad herr Larsson i Hedenäset
yttrade, i synnerhet i sista delen
av anförandet.

Jag konstaterar med stor tillfredsställelse
att han betonade hur nödvändigt
det är att det skapas stadigvarande
sysselsättning och lönsam drift vid
någon företagsenhet i Töre. Jag delar
också helt hans uppfattning, att inga
principiella invändningar kan riktas
mot vare sig den ena eller den andra
företagsformen. Visar det sig föreligga
ett företagsintresse från enskilt håll
som ser ut att kunna manifesteras i

form av produktion i Töre med någorlunda
utsikter till avkastning och stadigvarande
drift, bör man ta fasta härpå
och inte med nödvändighet driva
synpunkten att det under alla förhållanden
måste vara ett statsägt företag.
Även härvidlag vill jag alltså instämma
i herr Larssons i Hedenäset uppfattning.

Vi är båda överens om att svårigheterna
varit betydande. Med en viss
tveksamhet gick jag i mitt interpellationssvar
tillbaka till år 1961 när ASSI
lade ned sågverket och vilka anstalter
som då träffades. Det var som sagt
med en viss tveksamhet som jag i mitt
interpellationssvar gick tillbaka så
långt, men detta hade kanske sitt berättigande.
Herr Larsson i Hedenäset
ansåg för övrigt att man borde gå ännu
längre tillbaka i historien, nämligen
till 1953 då en utredning tillsattes med
uppgift att om möjligt finna en lösning
på det problem som Törebygdens människor
upplevde. Han har därmed än
effektivare än jag kunnat illustrera hur
vi nästan, vågar jag säga, stött pannan
blodig för att finna lösningar. När ASSI
mot sin vilja tvingades att överta sågverket
— jag vill betona att det skedde
mot ASSI:s vilja — gjordes detta för att
man skulle få andrum. När vi till slut
1961 ansåg oss kunna gå med på att
sågverket lades ned berodde det även
i detta läge på bristande råvarutillgång
men framför allt på att lönsam drift
vid sågverket inte kunde åstadkommas.
Därjämte fanns det utredningar som
tydde på att annan tillverkning skulle
kunna bereda viss sysselsättning åt
dem soim hade haft sin utkomst vid sågverket.

Jag vill understryka att det även mellan
1961 och 1965 bedrevs ett ganska
kontinuerligt utvecklingsarbete. Bl. a.
med stöd av Norrlandsfonden ansträngde
man sig för att komma till rätta
med svårigheterna vid tillverkningen
av byggnadsmaterial men utan att komma
till ett positivt resultat.

6 Nr 21 Tisdagen den 3 maj 1966

Svar på interpellation ang. utbildning av lärarvikarier

Det är bara på en punkt som min
uppfattning kanske skiljer sig något
från den herr Larsson i Hedenäset här
har deklarerat. Det är inte så, att förvärvet
av aktierna i Svenska Durox aktiebolag
har försämrat våra förutsättningar
att lösa problemen i Töre. Jag
tror tvärtom att de problemen hade blivit
ännu större, om vi inte hade kunnat
anlita den expertis och sakkunskap som
vi därigenom fick i våra försök att
komma till rätta med svårigheterna i
Töre.

Det är dock en detalj. I princip tror
jag att vi är överens. Men jag skulle
bli ännu gladare, om herr Larsson i
Hedenäset också kunde lägga fram ett
konstruktivt förslag till hur vi skall
lösa denna fråga. Jag kan försäkra herr
Larsson, att om han lägger fram ett
sådant förslag, så skall jag också se till
att det blir omsorgsfullt och i vederbörlig
ordning prövat.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Statsrådet konstaterade
att jag gick längre tillbaka i tiden än
han hade gjort. Jag vill då bara göra
den kommentaren, att jag inte gjorde
det för att tala om den snö som föll i
fjol eller för att söka syndabockar för
de mindre lyckade resultat som ibland
uppnåtts. Jag gjorde det enbart för att
belysa vilka svårigheter som föreligger
och vilken press som de anställda och
hela bygden får leva under.

Sedan uppmanade statsrådet mig att
presentera en patentlösning för hur
problemet Törefors skall lösas, men
statsrådet vet alltför väl att Töreforsfrågan
inte är så lättlöst att man i all
hast kan presentera en lösning. Men
det förhållandet att jag inte har en
universallösning till hands bör väl inte
få hindra att jag efterlyser hurudan
situationen för dagen är och hur långt
arbetet på en lösning har avancerat.
Det är bara min önskan att få klarhet
i den saken som gjort att jag ställt min
fråga.

Slutligen noterar jag med tillfredsställelse
statsrådets upprepade försäkringar
att det inte skall sparas någon
möda för att så långt möjligt är nå en
god och bestående lösning på den besvärliga
problematik det här gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. utbildning
av lärarvikarier

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Johansson i Skärstad frågat mig
om jag observerat föreliggande svårigheter
att anskaffa vikarier för lärare
och om jag är beredd att medverka till
anordnande av speciella kurser för blivande
lärarvikarier.

Betydande insatser har gjorts för att
öka möjligheterna att förse skolväsendet
med erforderliga vikarier. Dessa
insatser har tagit sikte såväl på situationer
med permanenta vakanser som
på lägen med ett mer kortvarigt behov
av lärarvikarier. Sålunda har arbetsförmedlingsorganen
utvecklat former för
att förse skolväsendet med så välutbildade
vikarier som möjligt.

Det ligger i sakens natur att lärarvikarier
liar skiftande kvalifikationer i vad
gäller såväl den ämnesmässiga som den
pedagogiska utbildningen. I och för
sig skulle det beträffande åtskilliga lärarvikarier
vara önskvärt med en utbildning
som satte vederbörande i stånd
att bättre fullgöra sina läraruppgifter.
I storstäderna där antalet lärarvikarier
absolut sett är störst, har man funnit
behov av särskild utbildningsverksamhet,
och en sådan har därför på kommunalt
initiativ anordnats i viss utsträckning.

De åtgärder, som från statens sida
har vidtagits för att möta de problem
som hänför sig till rådande lärarbrist -

Tisdagen den 3 maj 1966 Nr 21

Svar på interpellation ang. utbildning av lärarvikarier

situation, har friinist inriktats på att
öka utbildningskapaciteten vid lärarhögskolor
och folkskoleseminarier.

Frågan om statlig medverkan också
i utbildningen av lärarvikarier har aktualiserats
bl. a. i motioner till innevarande
vårriksdag. I sitt utlåtande nr
42 har statsutskottet uttalat att frågan
om utbildning av oexaminerade lärare
hör utredas. Enligt utskottets mening
hör den föreslagna utredningen avse
lärare med lång, väl vitsordad tjänstgöring
inom skolväsendet, som äger
meriter som i och för sig berättigar till
inträde vid lärarutbildningsanstalt men
som av olika skäl, exempelvis försörjningsbörda,
ej har möjlighet att förvärva
fullständig lärarutbildning. Interpellanten
synes däremot åsyfta andra
lärarvikarier, kanske främst sådana som
inte har utbildning och praktisk erfarenhet
av så kvalificerat slag som nyss
nämnts.

Jag vill slutligen nämna, att frågan
om utbildning av lärarvikarier ingår
som ett naturligt led i det frågekomplex,
som för närvarande är under övervägande
i ecklesiastikdepartementet i
anledning av lärarutbildningssakkunnigas
förslag.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret.

I min interpellation har jag velat aktualisera
ett mycket stort och svårlöst
problem. Statsrådet har i sitt svar visat
ett positivt intresse för nämnda
problem. Däremot frågar man sig varför
inte problemet ägnats större uppmärksamhet
tidigare, då det ju är av
gammalt datum. En framstående skolman
sade för flera år sedan, att detta
är ett av skolans största problem.

En grundläggande tanke i fråga om
grundskolan har varit och är att elever
så långt som möjligt bör ha samma
lärare de två—tre första åren. Sett ur

flera synpunkter skulle detta vara nyttigt
och positivt befrämja elevens start
och utbildning de första skolåren.

Nu är det inte ovanligt att elever får
ha fyra eller fem lärare de två—tre första
åren. Redan detta är ett svårt ingrepp
i elevens grundläggande undervisning.
Men därtill kommer — och det är huvudmotivet
till min interpellation —
att när vikarie skall tillsättas får man
ofta anlita en icke kvalificerad person.
Framför allt föreligger brist på
pedagogisk utbildning.

Jag säger ingenting om dessa ungdomar
som griper chansen, när den finns,
att utan erforderlig utbildning få arbete
med full lön. Det är inte fel på
ambitionen, och en del klarar uppgiften
något så när. Men åtskilliga når
inte upp till minimigränsen för vad
man har rätt att begära av en person
i katedern. Elevernas negativa reaktion
tar sig uttryck på olika sätt, som
sannerligen inte befordrar vare sig undervisningen
eller disciplinen och som
många gånger gör det svårt för den ordinarie
läraren att ta vid igen. Man
kan inte på andra områden, t. ex. inom
sjukvården, göra likadant.

Detta problem löses inte i nämnvärd
grad genom att man utbildar flera
lärare. Man kan knappast tänka sig
lärare som står i reserv. Det finns en
stab av hemmafruar m. fl. med god utbildning
— en del har realen och studenten
-—• som kan komma i fråga.
Flera av dem har genom de egna barnen
fått en viss pedagogisk utbildning.
Efter att ha genomgått vissa kurser
skulle de kunna få behörighet att
vikariera, och då de bor på platsen
kunde de rycka in när vikarier behövs.

En översyn av beskattningen för gifta
skulle säkert lösgöra en del lärarinnor
som på grund av äktenskap inte
är i aktiv tjänst. Även pensionerade
lärare med god kondition kunde säkert
utnyttjas mera, om beskattningen
vore annorlunda.

Nr 21

Tisdagen den 3 maj 1966

Interpellation ang. förslag till riksdagen

lingsutrednings betänkande

Det är min förhoppning att ecklesiastikministern
vill medverka till att
det problem jag tagit upp i min interpellation
får en snar och positiv lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Vid föredragning av talmanskonferensens
å bordet vilande skrivelse med
överlämnande av ett från riksdagens organisationsutredning
inkommet betänkande
med vissa förslag rörande riksdagens
förvaltningsorganisation hänvisades
betänkandet, såvitt avsåg ändringar
i riksdagsstadgan och i stadgan om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

§ 5

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 125, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1966/67 m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg det
procenttal av grundbeloppet, varmed
statlig inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär
skatt, till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående ny strandskoning
på »Puckeln» i Norrström.

§ 7

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 916—921.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr

på grundval av 1962 års bostadsförmed 75—77,

bevillningsutskottets memorial
nr 38, första lagutskottets utlåtande nr
30, andra lagutskottets utlåtande nr 43
och allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 35.

§ 9

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående lantbruksnämndernas
fullgörande av viss inlösensskyldighet
enligt jordförvärvslagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. förslag till riksdagen
på grundval av 1962 års bostadsförmedlingsutrednings
betänkande

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Frågan om en gemensam
bostadsförmedling i Storstockholm
har länge diskuterats. Kommunerna i
Storstockholm utgör ett gemensamt bostadsförsörjningsområde.
Det ter sig
därför föga ändamålsenligt att de olika
kommunerna har bostadsförmedlingsorgan,
som arbetar i huvudsak skilda
från varandra efter delvis olika principer
och med väsentliga skillnader i
fråga om den tid som de bostadssökande
måste vänta på anvisning av lägenhet.
Visserligen finns ett för Storstockholms
kommuner gemensamt förmedlingsregister,
men detta har en obetydlig
effekt på fördelningen av lägenheter.

1962 års bostadsförmedlingsutredning
lade i september 1965 fram ett betänkande
om gemensamma bostadsförmedlingar.
I detta betänkande föreslogs att
Kungl. Maj:t skulle bemyndigas ålägga
kommuner, vilka ingår i ett område
som kan anses utgöra en enhet i bo -

Tisdagen den 3 maj 1966

Nr 21

Interpellation ang. förslag till riksdagen på grundval av 1962 års bostadsförmedlingsutrednings
betänkande

stadsförsörjningshänseende, att anordna
gemensam bostadsförmedling. Enligt
uppgifter i pressen är något förslag
från regeringens sida i anledning av
betänkandet inte att vänta för närvarande.

Då frågan om gemensam bostadsförmedling
har betydande intresse för befolkningen
i huvudstadsregionen anhåller
jag om kammarens medgivande att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
rikta följande interpellation: Är

det regeringens avsikt att förelägga
riksdagen proposition, grundad på
det av 1962 års bostadsförmedlingsutredning
framlagda betänkandet, och när
kan i så fall denna proposition väntas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 78, angående överlämnande
till bankoutskottet av vissa
till statsutskottet hänvisade motioner i
viss del.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till kostnader för övergång till högertrafik; nr

157, i anledning av väckt motion
om pension åt fiskmästare John Jonasson
;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till de
svenska utlandsförsamlingarna m. in.,
i vad propositionen avser anslag för
budgetåret 1966/67;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj :ts
1* — Andra kammarens protokoll 1966.

framställningar angående utbildning i
automatisk databehandling samt anslag
för budgetåret 1966/67 till pedagogiskt
utvecklingsarbete; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1966/67 till bidrag till politiska partier;
samt

från bevillningsutskottet:
nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta om vissa postavgifter
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal med ändring och komplettering
av avtalet den 20 december 1956
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

§ 13

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 121, angående kostnader för
svenska FN-styrkor m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 14

Ordet lämnades på begäran till

Herr ENSKOG (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1966/67
in. m., måtte med hänsyn till ärendets
omfattning utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter torsdagen
den 12 innevarande maj.

Denna hemställan bifölls.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.29.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 maj

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 54—57
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

l:a omröstningen
(enligt memorialet nr 54)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:406 och 11:497,
såvitt nu är i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits fastställa personalförteckning
för förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor,

b) godkänna följande avlöningsstat
för förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1966/67:

Avlöningsstat

Utgifter

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 2 650 900

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis 522 300

3. Avlöningar till annan

icke-ordinarie personal,
förslagsvis ............ 10 351 300

Summa kr. 13 524 500

Särskilda uppbördsmedel
Avkastning från vissa fonder
vid

a) Uppsala universitet
...... 900

b) Stockholms

universitet . . 334 600 335 500

Diverse inkomster vid Stockholms
universitet ...... 1 000

Summa kr. 336 500

Nettoutgift kr. 13 188 000

c) till Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 13 188 000 kr.,
röstar

* Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 406 och II: 497, såvitt nu
är i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet föreslagits
fastställa personalförteckning
för förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor,

b) godkänna följande avlöningsstat
för förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1966/67:

Onsdagen den 4 maj 19GG fm.

Nr 21

Avlönings stat
Utgifter

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 2 G50 900

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis 522 300

3. Avlöningar till annan

icke-ordinarie personal,
förslagsvis ............ 10 398 300

Summa kr. 13 571 500
Särskilda uppbördsmedel
Avkastning från vissa fonder
vid

a) Uppsala universitet
...... 900

b) Stockholms

universitet . . 334 600 335 500

Diverse inkomster vid Stockholms
universitet ...... 1 000

Summa kr. 336 500

Nettoutgift kr. 13 235 000

c) till Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 13 235 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 101 Ja och 105 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 77 Ja och 63 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller ........ 101 Ja och 105 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 178 Ja och 168 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överens -

stämmelse med ja-propositionens innehåll.

2:a omröstningen
(enligt memorialet nr 55)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag på motionerna I: 406 och II: 497,
såvitt nu är i fråga, till Universiteten
och vissa högskolor: Omkostnader för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 23 500 000 kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:406 och
II: 497, såvitt nu är i fråga, till Universiteten
och vissa högskolor: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 23 560 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 97 Ja och 110 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 78 Ja och 64 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller ........ 97 Ja och 110 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 175 Ja och 174 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

3:e omröstningen
(enligt memorialet nr 56)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:480 och 11:593,
såvitt nu är i fråga,

a) godkänna följande avlöningsstat
för nordiska afrikainstitutet, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67:

Avlöningsstat

1. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis . . 1 500

2. Avlöningar till icke-ordina rie

personal ............ 149 500

Summa kr. 151 000

b) till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 151 000
kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 480 och II: 593, såvitt nu
är i fråga,

a) godkänna följande avlöningsstat
för nordiska afrikainstitutet, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67:

Avlöningsstat

1. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis . . 1 500

2. Avlöningar till icke-ordina rie

personal ............ 191 500

Summa kr. 193 000

b) till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 193 000
kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 91 Ja och 114 Nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfalilt med 73 Ja och 66 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 91 Ja och 114 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 164 Ja och 180 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

4:e omröstningen
(enligt memorialet nr 57)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må beträffande
krediter för bostadsförbättringar i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna I: 174 och II: 225 samt
1:421 och 11:518, sistnämnda två motioner
såvitt nu är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär riksdagen i likhet
med andra kammaren beträffande krediter
för bostadsförbättringar beslutat
att i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:421 och 11:518,
såvitt nu är i fråga, samt med bifall till
motionerna I: 174 och II: 225 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
i reservationen 11b) anförts.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt vo -

Onsdagen den 4 maj 19C6 fin.

Nr 21

i:t

Svar på interpellation ang. årlig hälsokontroll av ålderspensionärer

teringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 84 Ja och 122 Nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 84 Ja och 55 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 84 Ja och 122 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 168 Ja och 177 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få meddela,
att jag råkade rösta fel i den gemensamma
voteringen angående krediter för
bostadsförbättringar. Jag avsåg att rösta
nej.

§ 2

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
april.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Skoglund enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 4—den 8 innevarande maj.

Herr Skoglund beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 4

Svar på interpellation ang. årlig hälsokontroll
av ålderspensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har frågat om jag är beredd att
undersöka möjligheterna att anordna
en årlig hälsokontroll av alla ålderspensionärer
och om jag kan medverka
till att de kommuner som redan nu
föranstaltat om regelbunden hälsokontroll
av ålderspensionärer kompenseras
för sina utgifter av försäkringskassan.

Jag vill erinra om att riksdagen
nyligen tagit ställning till väckta motioner
angående utformningen av en
allmän hälsokontroll. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande 1966:21 anför
allmänna beredningsutskottet, att
utskottet anser att resultaten av den
av 1962 års riksdag beslutade försöksverksamheten
med allmän hälsokontroll
i Värmlands län bör avvaktas innan
ställning las till frågan om påbörjandet
av en allmän, hela folket omfattande
hälsokontroll. Enligt min mening bör
inte heller frågan om särskilda hälsokontroller
för vissa befolkningsgrupper
tas upp innan resultaten från värmlandsundersökningen
föreligger.

Frågan om läkarvårdsersättning vid
förebyggande vård ingår i det utredningsuppdrag
som har lämnats till 1961
års sjukförsäkringsutredning. I utredningsdirektiven
har framhållits, att ett
mycket nära samband föreligger mellan
den förebyggande hälsovården och
sjukvården och att den förebyggande
vården står nära de intressen som berörs
av sjukförsäkringslagstiftningen.
Man kan inte gärna pröva frågan om
att bereda kommuner ersättning från
sjukförsäkringen för viss hälsokontroll
förrän man har utrett om och i vad
mån sjukförsäkringen bör ge ersättning
för sådana åtgärder.

De båda problem som interpellanten
tagit upp får vi alltså tillfälle ta ställning
till när pågående utredningsarbete
har slutförts.

Vidare anförde:

Nr 21

Onsdagen den 4 inaj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. årlig hälsokontroll av ålderspensionärer

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min interpellation.
Låt mig först säga att jag
är fullkomligt medveten om det riksdagsbeslut
och den utformning av allmänna
hälsokontrollen som statsrådet
Aspling åsyftar. Vi vet alla att den
försöksverksamhet som bedrivs i mitt
eget hemlän, Värmland, är mycket värdefull.
Ett samlat resultat därifrån
kommer givetvis att vara avgörande för
en allmän hälsokontroll för hela folket
i vårt land. Så långt kan jag vara
överens med socialministern i svaret,
men när det gäller särskilda hälsokontroller
för vissa befolkningsgrupper
delar jag inte riktigt hans uppfattning.
Jag anser att en hälsokontroll av ålderspensionärerna
borde vara möjlig att genomföra.
Anledningen till interpellationen
är ett konkret fall från min egen
hemkommun, och jag vill gärna nämna
något härom.

Socialnämnden i den kommun det är
fråga om har ordnat en hälsokontroll
av ålderspensionärer. En fördel i detta
fall är att kommunen är liten och
har god tillgång på läkare och krafter
som helt står på socialnämndens sida
och som har ansett att det finns ett
stort behov av en speciell hälsokontroll
av ålderspensionärer. Syftet med kontrollen
har varit att förebygga sjukdomar
av sådana typer som man vet är
vanliga bland åldrande människor, men
man har också velat kontrollera syn,
hörsel och många andra faktorer som
är avgörande för om den gamla människan
skall kunna fortsätta att leva
ett normalt liv eller behöver läggas in
på vårdhem. Vetskapen om att antalet
åldringar snabbt växer medför också
problem för kommunerna att ordna
platser på vårdhemmen — det är knapp
tillgång på sådana för närvarande.

Jag har tidigare till statsrådet överlämnat
en ganska utförlig redogörelse
för kontrollverksamheten i den kommun
jag här åsyftar. Däremot har den -

na redogörelse inte kommit kammarens
ledamöter till del. Därför tar jag mig
friheten nämna vad som hänt sedan
interpellationen lämnades till statsrådet
Aspling.

Som jag redan framhållit har denna
kommun god tillgång på läkare. Läkarna
har också varit fullkomligt på
det klara med att det initiativ som tagits
varit nödvändigt. Varje vecka har
man kallat ett bestämt antal pensionärer,
för närvarande 24, per brev. Sedan
får de själva beställa tid hos läkaren.
Till i går har man kallat 260 pensionärer.
Av dem har endast 20 uteblivit
från läkarkontrollen. En del av dessa
har tidigare konsulterat andra läkare
och därför fortsatt kontrollen hos dem.
Läkarna säger själva att kontrollen varit
mycket värdefull och att kontakterna
mellan läkarna och de gamla har
blivit mycket goda.

Denna undersökning har även haft
till uppgift att kartlägga de gamlas
sociala anpassning och deras individuella
behov av stödjande åtgärder antingen
för att de skall kunna fortsätta
det liv som de är vana vid i sina egna
bostäder eller för att, om nödvändigheten
kräver det, placera dem på de
vårdhem som finnes. Vi har även en
god samaritverksamhet med vars hjälp
vi kan klara dessa spörsmål.

Läkarna meddelade under gårdagen
att de hittills inte har påträffat några
livshotande symtom. Däremot har
åkommor kunnat konstateras som kunnat
förebyggas med medicin eller åtgärder
som hjälper dessa människor
att leva ett någorlunda normalt liv. En
del fall har remitterats för specialvård
till lasarett och övriga inrättningar, och
man tror att man därigenom har kunnat
lösa en del problem.

Ett av de viktigare rön man gjort är
att pensionärerna har ganska stora besvärligheter
med sina tänder och sina
proteser. På läkarhåll är man mycket
angelägen att dessa missförhållanden
rättas till. Läkarna säger att på grund

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Nr 21

Svar på interpellation ang. årlig hälsokontroll av ålderspensionärer

av att dessa människor inte kan äta all
mat får de eu otillfredsställande närringstillförsel,
vilket har ganska menliga
inverkningar på kroppen över huvud
taget.

En annan av de stora undersökningar
som gjorts i detta fall gäller frågan om
medicinerna. Där har man konstaterat
att gamla människor ganska ofta använder
många mediciner av skiftande
slag. De använder många onödiga inedikainenter
som nu liar slopats och som
icke var nödvändiga för att de gamla
skulle kunna klara sig på ett hyggligt
sätt.

Jag har velat nämna detta därför att
myndigheterna som handhar hälsokontrollen
nog anser att man redan nu
har nått sådana resultat att de ger förhoppningar
om att man skall kunna få
det mycket bättre ordnat för de gamla
människorna. Även om inte mer än halva
antalet nu är genomgångna har det
lett fram till det resultatet att vårdhemmen
har avlastats och att man har kunnat
ha de gamla kvar i deras bostäder
ute i bebyggelsen och därmed lättat på
trycket på socialnämndens arbete med
inplacering på vårdhemmen.

Jag har bara velat ta upp dessa saker
här. Statsrådet Aspling känner till
den bygd det är fråga om och han vet
väl vilken struktur den har. Att det är
lättare att arbeta i detta område vill
jag understryka. Det är svårare att klara
det i de stora kommunerna, men i
en liten kommun av denna art kan man
göra en sådan här specialaktion.

Trots att statsrådet Aspling inte anser
sig kunna göra någonting i denna
fråga förrän den stora värmlandsundersökningen
har slutförts och man
har fått frågan klarlagd, vill jag ändå
be statsrådet om att han, när den dagen
kommer, då en slutredovisning för
värmlandsundersökningen är klar, prövar
även denna fråga om att lösa
spörsmålet om en hälsokontroll för ålderspensionärerna.
Det är ju den gruppen
människor som har det särskilt

besvärligt på grund av att de är gamla
och ofta sjuka. Man kanske kunde
hjälpa många och rädda en del hland
dem om den frågan kunde lösas. Det är
alltså en vädjan till socialministern.

Den andra frågan, om läkarvårdsersiittningarna,
aktualiserades på grund
av att när hälsokontrollen började vägrade
försäkringskassan att betala för
det första besöket. Däremot står det i
överensstämmelse med de förordningar
som gäller, att kassan betalar alla återbesök
och alla kontroller och all den
specialvård det är fråga om. Det är här
inte fråga om stora pengar för det första
besöket. Det kostar 17 kronor per
pensionär. Det beloppet betalar kommunen
i dag, men vi har när vi resonerat
om det, ansett, att det väl ändå borde
finnas möjligheter att kunna lösa den
frågan så, att sjukkassan kunde träda
in även vid det första besöket. Om pensionärerna
en och en beställer tid, träder
sjukkassan redan nu in. Men bara
därför att man har ordnat detta i kommunens
regi går det inte, utan då får
kommunen betala hela beloppet. Det
gör den visserligen gärna. Vi tycker
ändå att frågan borde kunna lösas så,
att man finge samma rätt till ersättning
vid det första besöket som vid de följande,
och det är detta vi har velat
trycka på i våra resonemang. Därför
har jag också önskat ta upp saken i interpellationen
och bett att socialministern
skulle undersöka möjligheterna att
lösa även denna fråga. Nu är det väl så
såsom socialministern sagt, att frågan
behandlas av 1961 års sjukförsäkringsutredning
som ju nu arbetat i ganska
många år. Jag skulle därför vilja fråga
socialministern när han räknar med att
utredningen är klar att lägga fram de
ifrågavarande förslagen, eftersom det
ju kan vara intressant att veta detta.

Jag ber att få tacka statsrådet Aspling
för svaret och hoppas att dessa frågor
kan aktualiseras den dag departementet
summerat resultatet av värmlandsundersökningen
ocli sjukförsäk -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

ringsutredningens förslag ligger klart.
Frågorna är viktiga och bör lösas snarast.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPL1NG:

Herr talman! Jag har med stort intresse
tagit del av den undersökning som herr
Andersson i Storfors refererat och som
har igångsatts i Storfors på initiativ av
socialnämnden. Det föreliggande materialet
är mycket intressant, och jag vill
på denna punkt understryka värdet av
initiativ av detta slag ute i kommunerna
i den mån resurser och möjligheter
finns.

Frågan om hälsokontrollen för vissa
grupper vill vi ändå se i ett större sammanhang.
När vi har en omfattande undersökning
i arbete för att bl. a. kartlägga
och undersöka möjligheterna till
enklare och rationellare metoder är det
givet att vi vill avvakta undersökningens
resultat innan några initiativ tas på
området i fråga.

Sedan har herr Andersson i Storfors
i sin interpellation, som han avslutningsvis
nämnde, också frågat om inte kommunerna
kan av försäkringskassan kompenseras
för sina utgifter. Detta är ju
också en fråga som måste ses i ett större
sammanhang. Uppdraget att undersöka
förutsättningarna för läkarvårdsersättning
vid förebyggande vård har 1961
års sjukförsäkringsutredning. Det är
därför ganska rimligt att jag i mitt svar
har hänvisat till att vi helt enkelt vill
avvakta resultatet av det pågående utredningsarbetet
innan initiativ tas.

Slutligen frågade herr Andersson när
man kan beräkna att sjukförsäkringsutredningen
är klar. Nu skall man komma
ihåg att denna utredning har haft
och har många stora uppdrag. Bl. a. har
frågan om tandvårdsförsäkring utretts
och betänkandet härom har som bekant
lämnats. Man har vidare att behandla
frågan om läkemedelsrabatterna liksom
en rad andra utomordentligt viktiga och
stora frågor. Jag kan inte direkt svara

beträffande tidpunkten men har försport,
att man kan räkna med att
ett betänkande på denna punkt kan motses
under nästa år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. elevernas
fördelning på klasser i grundskolan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman: I en interpellation har
fru Nettelbrandt ställt ett antal frågor
till mig, vilka berör elevernas fördelning
på klasser i grundskolan.
Interpellanten frågar
dels om jag delar skolöverstyrelsens
uppfattning, att i årskurserna 1, 4 och
7 sådana klasser bör åstadkommas, som
ligger så nära de i skolstadgan angivna
delningstalen som möjligt och att den
primära utgångspunkten alltid skall vara
reglerna om delningstal,

dels hur jag, såvida detta är fallet,
vill förklara innebörden i begreppet
sammanhållen klass och tolka bestämmelsen
i skolstadgan om att eleverna
vid övergången från årskurs 6 till 7
skall behålla sina klasskamrater,

dels om jag anser att de av skolöverstyrelsen
föreslagna åtgärderna i syfte
att höja klassmedeltalen är ägnade att
underlätta den pedagogiska reformverksamheten
i skolan t. ex. individualiserad
undervisning,

dels om jag har för avsikt att även
i tätortsskolor mera allmänt låta införa
den s. k. b- eller Bl-formen.

Utgångspunkten för interpellationen
är vissa uttalanden i årets statsverksproposition
och åtgärder som skolöverstyrelsen
med anledning härav vidtagit.
Som bekant fastställdes i samband
med grundskolereformen -—• efter förslag
av 1957 års skolberedning — maximital
för antalet elever per klass i

Onsdagen den 4 maj 19(56 fm.

Nr 21

Svar på interpellation anjr. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

grundskolan, s. k. dclningstal, vilka i
jämförelse med tidigare regler skulle
medföra en sänkning av den genomsnittliga
klasstorleken. Målet var vissa
av skolberedningen angivna genomsnittstal.
Sedan de nya reglerna börjat
tillämpas har emellertid utvecklingen
gått snabbare och längre än vad man
räknat med. Skolberedningens genomsnittstal
bar delvis underskridits och
tendenserna pekar mot en ytterligare
sänkning om inte motåtgärder vidtas.

En sådan minskning av elevantalet i
klasserna kan naturligtvis från vissa
synpunkter vara fördelaktig. Konsekvenserna
blir emellertid övervägande
negativa om minskningen går längre än
våra personella och lokalmässiga resurser
medger. För att ge kammaren en
uppfattning om storleksordningen av
dessa konsekvenser vill jag nämna att en
sänkning av den genomsnittliga klasstorleken
med endast en elev per klass medför
ett ökat behov av i runt tal 2 000 lärare
och lika många klassrum. Det bör
vidare observeras att en lägre genomsnittlig
klasstorlek ingalunda ger någon
garanti för att alla eller ens det stora
flertalet klasser får lägre elevantal.
Elevantalet per klass varierar nämligen
inom vida gränser. Det sagda understryker
vikten av att genom lämpliga åtgärder
inom ramen för 1962 års riksdagsbeslut
förhindra att vi anstränger våra
resurser mer än vad utfästelserna i detta
beslut innebar.

Vad gäller de direkta frågorna i fru
Nettelbrandts interpellation vill jag som
svar på den första konstatera, att skolöverstyrelsens
anvisningar enbart syftar
till att förhindra att klasstorleken blir
mindre än som var förutsättningen för
riksdagens beslut 1962. Tekniskt måste
givetvis, som också framgår av anvisningarna,
utgångspunkten vara stadgebestämmelserna
om delningstalen. Målet
är de av skolberedningen angivna
klassmedeltalen. Enligt överstyrelsens
egen bedömning kan tillämpningen av
de nya anvisningarna, som SÖ nu utfär -

dat, beräknas medföra att lärarbehovet
1970/71 blir ca 2 600 mindre än eljest
skulle bli fallet.

Med det sagda är också svaren på de
två följande frågorna givna, då dessa
utgår från premissen att de av skolöverstyrelsen
angivna åtgärderna inte skulle
ligga i linje med 1962 års beslut.

På fru Nettelbrandts fjärde fråga vill
jag svara afl jag inte har för avsikt att
föreslå någon ändring i nu gällande regler
beträffande inrättandet av s. k. boch
Bl-klasser.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Statsrådet hänvisar till vart man syftade
vid genomförandet av grundskolereformen,
och jag tycker det är viktigt
att understryka det syftet, eftersom man
så livligt diskuterade de frågor som beröres
i min interpellation i samband
med att riksdagen antog grundskolereformen.

Statsrådet säger att maximitalet, det
s. k. delningstalet, enligt 1962 års beslut
innebar en sänkning av den genomsnittliga
klasstorleken jämfört med tidigare.
Det var alltså den målsättning man då
hade. Men vi vet att det såväl innan det
beslutet fattades som i samband med
och till och med efter beslutet fördes
diskussioner om att gå längre på den
vägen. Det uttrycktes också önskemål
därom från många håll. Orsaken till
att man då stannade vid det tal som
beslöts 1962 var bl. a. — och kanske jag
vågar säga framför allt — att resurserna
inte beräknades räcka till en större nedskärning
än vad beslutet innebar. Men
jag vill understryka att man redan då
hade en klar siktning på framtiden, innebärande
att vi framdeles skulle kunna
gå ytterligare ett steg framåt.

Nu har det i årets finansplan uttalats,

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

och det är det som föranlett skolöverstyrelsens
åtgärder senare, att den genomsnittliga
klasstorleken kommit att understiga
den som 1957 års skolberedning
räknade med och som låg till grund för
det beslut som fattades här i riksdagen;
det bär till och med talats om ett väsentligt
underskridande av den genomsnittliga
klasstorleken.

Jag tycker det är viktigt att göra en
jämförelse mellan de tal man då inriktade
sig på och de genomsnittstal som
vi har redovisade i dag.

Enligt denna s. k. målsättning — om
det nu är en målsättning vill jag lämna
därhän och kanske säga några ord om
sedan — skulle man inom klasserna
1—3 få genomsnittssiffror på 20—21. De
tal som nu är redovisade ger genomsnittet
20,51. Man kan enligt min mening
inte gärna komma närmare mitten mellan
de två talen.

För klass 9 skall man enligt samma
beräkningar få en genomsnittssiffra på
22. Vi har kommit till genomsnittssiffran
21,71. Även den ligger mycket nära
det tal som man en gång tänkte sig.

För klasserna 4—8 hade man beräknat
att man med de fastställda delningstalen
skulle få ett genomsnittstal på 26—
27. Den redovisning som lämnats omspänner
inte hela fältet 4—8 tillsammans.
För klasserna 7 och 8 har vi en
genomsnittssiffra på 26,80, även den
mycket väl harmonierande med det
nämnda genomsnittstalet och t. o. m.
närmare den övre gränsen än den undre.
På mellanstadiet har man konstaterat
en genomsnittssiffra på 23,68, som
alltså något avviker från vad som beräknats,
nämligen 26—27. Om vi hade
haft siffror som visat genomsnittet för
hela den grupp som utgörs av klasserna

4—8 och således beaktat det högre talet
för klasserna 7 och 8, skulle det förmodligen
ha visat sig att vi hållit oss
inom ramen 26—27 enligt de tidigare
beräkningarna.

Jag kan alltså, herr talman, inte finna
att de siffror som i dag har konstaterats

nämnvärt avviker från tidigare beräkningar.
Dessutom vill jag säga att målsättningen
väl inte huvudsakligen var
att man skulle få dessa genomsnittstal
-— som herr statsrådet anför i sitt interpellationssvar
kan det inte slå lika inom
alla klasser -— utan att man med en
sammanläggning av reglerna om delningstal
och inriktningen på ett visst
genomsnittstal skulle få en viss reducering
av barnantalet i klasserna.

I statsrådets svar sägs att anvisningarna
endast syftar till att förhindra att
klasstorleken blir mindre än vad som
var förutsättningen för riksdagens beslut
1962. Som framgår av det jag nyss
har sagt kan jag inte finna annat än att
anvisningarna mycket väl harmonierar
med en viss mindre differens, som kanske
skulle visa sig ligga inom ramen för
de tidigare beräkningarna.

Det sägs också i svaret att tillämpningen
av de nya anvisningarna skulle
leda till att lärarbehovet för läsåret
1970/71 skulle minska med 2 600. Jag
tycker det är viktigt att jämföra den
sifferuppgiften med en annan sifferuppgift,
som också lämnas i interpellationssvaret.
Det heter där att en reducering
med en elev per klass betyder
2 000 lärare. Uppgiften om ökning eller
minskning av antalet lärare måste väl
fungera lika i båda riktningarna. En
minskning av antalet lärare med 2 600
skulle sålunda betyda en ökning av genomsnittstalet
i klasserna med mer än
en elev. Det vore av intresse att få den
frågan belyst av herr statsrådet — om
inte den skisserade minskningen skulle
få denna effekt. Under sådana förhållanden
kan jag inte finna, herr talman,
att vi längre befinner oss inom ramen
för de riktlinjer som drogs upp i grundskolebeslutet
1962.

Jag har bett om en förklaring till begreppet
»sammanhållen klass», ett begrepp
som är av stort intresse i detta
sammanhang. Jag bär emellertid inte
fått något besked, utan statsrådet har
närmast ansett att frågan besvarats ge -

Onsdagen den 4 maj 19GG fm.

Nr 21

Svar på interpellation ang. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

nom redovisningen i övrigt för medeltalet
samt hänvisat till det beslut som
fattades 1962.

Men det kan väl inte vana möjligt, herr
talman, att tillgodose både kravet på
sammanhållna klasser, på det sött som
åsyftades 19G2, och kravet på en ökning
av genomsnittsantalet. Det måste betyda
att man inte längre håller sig till principen
om delningstalen — man måste i
stället på andra vägar, alltså utan en
strikt tillämpning av överskottsprincipen,
skapa en genomsnittssiffra, som
avviker från den man eljest skulle komma
fram till.

Min tredje fråga gällde, om åtgärderna
för att höja klassmedeltalet är ägnade
att underlätta den pedagogiska reformverksamheten
i skolan, t. ex. genom
individualiserad undervisning. Jag har
inte fått något svar på den frågan heller,
anser jag. Men det kanske beror på att
frågan är alldeles för enkel, ty det är
väl otänkbart att åtgärder, som syftar
till en ökning av barnantalet i klasserna,
inte kan underlätta den individualiserade
undervisning som förutsätts få allt
fastare former inom den nya skolan.

Det är enligt min mening viktigt att
ha i åtanke de besvärande disciplinproblem
som förekommit i skolan under
en lång följd av år. Ett steg, som
leder i riktning mot en ökning av barnantalet
i klasserna, kan inte medverka
till att minska bekymren med disciplinen
i skolan, utan varje steg i den riktningen
måste få en motsatt effekt.

Disciplinproblemen torde främst finnas
i tätorterna. Men när det gäller
landsbygden och glesbygderna måste vi
komma ihåg att ett frångående av delningstalen
och ett högre genomsnittstal
betyder en ökning av antalet skolskjutsar.
Detta medför i sin tur problem dels
för eleverna, som får en längre skolväg
att resa, dels för kommunerna, som
drabbas av kostnader för det ökade antalet
skolskjutsar. 1 båda hänseendena
är det fråga om olyckliga konsekvenser.

Dessutom vill jag peka på risken för en

ökning av antalet Bl-skolor — det skulle
kunna blir fler sådana skolor än vi
haft på länge. I en PM från skolöverstyrelsen
antyds att man t. o. in. kan
tänka sig att använda Bl-formen även
inom tätorterna. Jag kan inte förstå annat
än att det vore att ta ett reaktionärt
steg. Jag tror att invändningarna mot
ett sådant steg kan komma att bli mycket
starka.

Dessutom bör man tillägga att de lärare,
som i tätorterna kanhända kommer
att undervisa vissa elever i b-former,
inte har sådan utbildning och sådana
erfarenheter att de lika lätt kan
handha denna undervisning som de
lärare hade, vilkas undervisning tidigare
var upplagd på detta sätt.

Årliga omgrupperingar av eleverna
måste vara synnerligen olyckliga. De leder
till att eleverna inte kan få en sådan
gemenskapskänsla i klasserna, som var
syftet med principen om sammanhållna
klasser. Känslan av samhörighet både
med lärare och med kamrater, som man
kanhända sedan länge tillhört i en klassgemenskap,
försvinner. Möjligheterna
till den sociala fostran som onekligen
bäst kan tillgodoses i en sådan fortlevande
gemenskap inom klassens ram
måste också minska.

Herr statsrådet uttalar i sitt svar att
det bör observeras, att en lägre genomsnittlig
klasstorlek inte kan komma alla
klasser till del, utan att en sådan åtgärd
kommer att slå olika. Jag vet inte om
det är nödvändigt att bemöta detta påstående.
Detta är nämligen en självklar
följd av den metodik som man använt
sig av. Oavsett om man vidtar åtgärder
i höjande eller i sänkande riktning kommer
dessa att medföra olika konsekvenser
på olika håll, eftersom man inte alltid
har ett elevantal vilket är jämnt delbart
med det genomsnittstal som eventuellt
kommer att fastställas. Det är inte
heller i de anvisningar, som utfärdats
från skolöverstyrelsen, eller i svaret
skisserat något förslag till förändring
på denna punkt, utan systemet kommer

r 1

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. elevernas

väl även i fortsättningen att fungera på
detta sätt.

Jag skulle till slut, herr talman, vilja
ställa frågan om man har ett verkligt
konstruktivt grepp på de problem, som
först har tagits upp i finansplanen. Jag
har förståelse för att man i ett läge där
resurserna är ansträngda kan bli tvungen
att söka finna vägar, som man inte
tidigare har prövat, men jag tycker att
det är nödvändigt att däri söka finna
en lösning som förenar stort positivt
utbyte med så små negativa konsekvenser
som möjligt. Jag kan inte inse att
man har gjort några allvarliga försök
till konstruktioner av denna typ.

Man skulle kanske i detta sammanhang
ha ställt begreppet sammanhållna
klasser kontra de varierande delningstalen
inom olika stadier och sökt finna
konstruktiva och positiva lösningar. Det
är onekligen så att de principer som vi
har att följa måste leda till egendomliga
resultat.

En annan fråga, som enligt min mening
är ytterligt väsentlig och som man
borde ha beaktat, är mig veterligt över
huvud taget inte ens berörd i detta sammanhang.
Den har endast tagits upp på
det sättet att man konstaterar att det,
om man behöver t. ex. ytterligare 2 000
lärare för att sänka elevantalet med en
elev, också behövs ytterligare 2 000
klassrum. Finns det då inte några möjligheter
att skaffa fram detta större
antal klassrum t. o. in. inom ramen för
de samlade resurser som vi har? Enligt
min mening är svaret på denna frågan
ett obetingat ja. Det är en fråga som har
diskuterats i riksdagen under ett flertal
år, men regeringen har visat föga intresse
för att ta ett verkligt radikalt
grepp på detta område.

Vi har under detta år kunnat se hur
sakteliga det går framåt när det gäller
förskjutningen från anslag till s. k. permanenta
skolbyggnader till anslag till
s. k. provisoriska skolbyggnader; jag
använder den mycket olyckliga terminologien
i brist på någon bättre. Ett
provisorium som kan stå t. ex. så lång

fördelning på klasser i grundskolan

tid som 30 år förtjänar inte namnet
provisorium utan är ett mycket gott
permanent alternativ, kanhända t. o. in.
bättre än något som är byggt för en
mycket avlägsen framtid. Med tanke
på den utveckling vi har att räkna med
också på skolans område kan det rent
av vara en fördel att utan några ekonomiska
förluster inom en tid av
exempelvis 30 år kunna avveckla skolor
som visar sig ha blivit för gamla.

Jag skulle ha satt ett mycket stort
värde på om man i anslutning till behandlingen
av denna fråga — det borde
lämpligen ha gjorts redan i finansplanen
— hade tagit upp denna problematik
i hela dess vidd och konstaterat
att det är nödvändigt att ha flera klassrum
för att man skall kunna fullfölja
intentionerna med beslutet år 1962 och
att man, om man på ett vettigt sätt
skall använda de tillgängliga resurserna,
inte kan trampa vidare på den väg
som man har gått alltför länge utan
måste bygga klokare och mera ekonomiskt
än hittills. Om man fortsätter
med en statsbidragsgivning som i själva
verket betyder ett stimulerande av
kommunal skrytbyggementalitet, vinner
man inga syften i detta avseende.

På kommunalt håll har man inga önskemål
att ändra sin skolbyggnadspolitik
när man av staten inte premieras
för det utan snarare tvärtom. Då låter
man även fortsättningsvis arkitekter leka
sig fram till synnerligen dyrbara lösningar
på synnerligen dyrbara tomter,
givna vid planeringen, tomter som absolut
inte borde vara skoltomter men
på vilka man kan spränga in skolbyggnader
av egendomligt slag till ett
högt pris.

Jag vill, herr talman, till slut ställa
frågan om vi inte från ecklesiastikministern
skulle kunna ha att vänta ett
konstruktivt grepp, som skulle kunna
eliminera hela den frågeställning som
har blivit väckt på ett enligt min mening
olyckligt sätt.

Onsdagen den 4 maj 19G6 fm.

Nr 21

Svar på interpellation ang. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! På fru Nettelbrandts
senaste fråga vill jag svara ett obetingat
ja. Jag vill t. o. m. påstå att skolbyggnadsproblemet
för närvarande är
det besvärligaste problemet inom hela
utbildningspolitiken.

En — som jag hoppas — effektiv rationaliseringsgrupp
arbetar nu inom
skolöverstyrelsen. Den är förstärkt både
med kommunal erfarenhet och med
arkitekter från fältet. Jag tror att vi
när denna grupp är färdig med sitt arbete
skall kunna presentera ett program,
som kommer att gå ganska långt i riktning
mot vad fru Nettelbrandt efterlyste:
»Ett mera rationellt byggnadssätt
med andra ord. Vi har redan i pressen
skymtat åtskilligt på det området; där
talas om byggelement, bygglådor och
seriebyggande. Det är möjligt att vi genom
sådana metoder verkligen kan få
stora vinster.

Detta var emellertid inte huvudfrågan
i fru Nettelbrandts interpellation.
Den gäller den motåtgärd som skolöverstyrelsen
på regeringens uppmaning nu
vidtar.

Jag kan egentligen, berr talman, på
alla fru Nettelbrandts funderingar svara
att det ju inte är fråga om att höja
några medeltal. Det är inte fråga om
att försämra någon standard. Det är
hela tiden fråga om att stå kvar på
1962 års grund, med 25 respektive 30
som maximital och med riktpunkt i de
medeltal som då fixerades av riksdagen.
Att vi nu gör ifrågavarande aktion beror
på att de tendenser som man kan
räkna fram är alldeles klara, och det
är de tendenserna, fru Nettelbrandt,
som visar på ett gap på 2 600 lärare
1970—1971, om man ingenting gör. En
annan uppgift, som jag har, anger att
lönekostnaden skulle bli 80 miljoner
högre än vad man rätteligen kunde
förvänta efter skolbeslutet 1962.

Det allvarliga, fru Nettelbrandt, är ju
att hela vår skolplanering kan komma

att misslyckas därför att vi utgår från
felaktiga förutsättningar. Skolberedningens
förslag och prognoser i fråga
om skolbygget har helt slagit fel. De
är definitivt för lågt satta. En av anledningarna
till att man alltså inte har
kunnat följa de planer som 1962 års
riksdag antog är att vi har fått lägre
medeltal i klasserna. Det har gått åt
fler lärare än vad vi hade räknat med.
Vi har behövt fler skollokaler än beräknat.
Det är den tendensen som vi
måste bryta och återgå till skolbeslutets
grund och göra prognoserna med
utgångspunkten därifrån.

I de anvisningar som nu är utfärdade
har skolöverstyrelsen angivit ett exempel:
Om tre klasser av årskurs 6 med
respektive 16, 17 och 21 elever från
olika skolenheter förs samman till en
skolanläggning, skall dessa elever bilda
två klasser. Det är väl ganska rimligt
att de får göra det. Men då frågar
fru Nettelbrandt: Hur stämmer det med
vad som står i bestämmelserna att »vid
uppflvttning till årskurs 7 och 8 skall
eleverna behålla sina klasskamrater»?
I särskilda fall — står det dock —
»må rektor besluta om sådana avvikelser
härifrån, som föranleds av högstadiets
omfattning, tillgång på lärare och
lokaler».

»Högstadiets omfattning» syftar här
— vilket också klart framgår av skolberedningens
förslag — på t. ex. det
fallet att elever kommer till högstadiet
från skolor med små klasser. Vi har,
dess bättre, ett betydande antal små
skolor i landet. Det finns sålunda cirka
4 300 skolenheter med lågstadium,
4 100 med mellanstadium och bara cirka
1 200 med högstadium av grundskola
eller folkskola. Det säger sig självt
att man vid sådana sammanföringar
till nya 7:or måste särskilt beakta anvisningarna
för de nya medeltalen.

När fru Nettelbrandt tror att det är
något fel begånget i interpellationssvaret,
då vi på en rad talar om ett ökat
behov av 2 000 lärare och något längre

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

ned talar om 2 600 lärare, vill jag bara
upplysa om att det första fallet är ett
rent räkneexempel på vad en sänkning
av klasstorleken med en elev innebär i
fråga om ökat behov av lärare. I det
andra fallet är det skolöverstyrelsen
som efter den tendens som man nu märker
och efter sin långtidsprognos har
räknat fram siffran 2 600 nya lärare.

När fru Nettelbrandt i fråga om medeltalet
använder uttrycket halva lärare
får man intrycket att hon vill förringa
nämnda tendens. Bakom så obetydliga
tal som t. ex. en halv enhet ligger
det emellertid oerhört betydelsefulla
ekonomiska realiteter. Det är detta som
siffran 2 600 lärare såsom motsvarighet
till en sänkning av medeltalet med en
elev är avsedd att åskådliggöra.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag fattade också dessa
siffror som ett räkneexempel. Men det
är väl inte ett hypotetiskt räkneexempel,
utan jag förmodar att det grundar
sig på de förhållanden som råder här
i landet. Med den utgångspunkten finner
jag det talande, att man vill vidta
åtgärder som medför en minskning av
antalet lärare med 2 600.

Jag håller helt och hållet med herr
statsrådet om att det här är fråga om
oerhörda ekonomiska realiteter, och jag
vet att en mycket liten sänkning eller
höjning av elevantalet kan betyda mycket
i pengar räknat. Jag tror att det
finns en uppgift på att en sänkning
med 1 å 2 elever kan kosta någonting
på 10 miljoner kronor. Men dessa 10
miljoner kronor skulle mycket snabbt
kunna sparas — och de kunde ha sparats
sedan lång tid tillbaka — om man
ginge fram på den linje som jag förut
skisserade när det gällde byggnadspolitiken.

Det är naturligtvis riktigt som statsrådet
säger, att skolbyggnadsfrågorna
inte var någon huvudpunkt i min inter -

pellation. Men dessa frågor hör enligt
min mening intimt samman med de
problem jag tar upp i min interpellation.
Jag tycker att det är mycket glädjande
att nu få höra att det kanske
kommer förslag i det avseendet. Jag
vill också tro att den arbetsgrupp som
sysslar med detta problem kommer
att framlägga mycket långtgående förslag
i denna riktning. Det är bara så
beklagligt att de förslagen inte lagts
fram långt tidigare. Det kan väl inte
vara så, att just den omständigheten
att en oppositionspolitiker drivit denna
fråga från början varit anledningen
till att man väntat så många år. Vi skulle
ha sluppit den situation vi i dag befinner
oss i, om regeringen långt tidigare
vidtagit radikala åtgärder i detta
avseende.

På en annan punkt blev jag verkligen
förbryllad av statsrådets senaste anförande.
Statsrådet sade att det inte är
fråga om att höja några medeltal. I
årets finansplan heter det emellertid:
»Med rådande brist på lärare med föreskriven
kompetens har det framstått
som angeläget att vidta åtgärder för
att, inom ramen för gällande delningstal
för klass, något öka den genomsnittliga
klasstorleken».

Statsrådets uttalande nu står alltså i
strid med vad som säges i finansplanen,
och jag förmodar att statsrådet inte
varit helt omedveten om eller rent
av helt oskyldig till den formuleringen
i finansplanen.

Herr statsrådet sade vidare, att vi
fått ett lägre klassmedeltal. Detta uttalande
skulle alltså inte endast avse
vad vi väntar i framtiden, utan vi skulle
redan nu ha fått ett lägre medeltal
i klasserna. Jag skall inte upprepa de
siffror jag nämnde tidigare, men dessa
siffror som avser utvecklingen hittills
—■ och alltså inte den framtida utvecklingen,
beträffande vilken vi ännu inte
kan ange några fixa siffror — visar inte
att vi fått något lägre medeltal.

Onsdagen den 4 maj 1966 fin.

Nr 21

Svar på interpellation ang. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Vad beträffar skrivningen
i finansplanen vill jag än en gång
stryka under, att det är fråga om att nå
de av riksdagen 1962 beslutade maximitalen.
Om man kan läsa in någonting annat
i finansplanen måste det bero på att
man tror, att finansplanen talar om en
höjning från den väntade lägre nivån
upp till den av riksdagen beslutade. Det
är alltså, fru Nettelbrandt, icke fråga
om en standardförsämring, utan vi står
fast kvar på den av riksdagen angivna
grunden.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Hur mycket förståelse
jag än försöker mobilisera för de vidtagna
åtgärdernas ekonomiska sida —
och det är en utomordentligt viktig sida
—, känner jag mig ändå tvingad att
mycket kort betrakta denna fråga också
ur direkt klassrumssynpunkt. Det är i
klassrummet — inte i riksdag, departement
och skolöverstyrelse — den dramatiska
verkligheten utspelas dagligen
och stundligen, när lärare och elever
agerar och lever tillsammans.

I skoldebatten — och sannerligen
även i socialdemokratisk press — anklagas
lärarna ofta för bristande anpassning
och för konservatism när det
gäller undervisningsmetoder. Det har
till och med framskymtat åsikter som
att detta skulle bero på något slags
allmän lättja och nejsägarattityd.

Motståndet — om det nu har funnits
något motstånd — mot nyheterna på pedagogikens
och metodikens svåra och
mycket stora område, kunde enligt min
mening ha brutits långt tidigare, om
man inte på lärarhåll och också på målsmannahåll
fått en känsla av att intresset
för skolreformerna på något egendomligt
sätt, inte minst i finansdepartementet,
har svalnat, så snart författningarna
lämnat trycket.

Trots att klasstorleken något under -

stigit — jag måste medge det — det antal
elever som man har valt som norm,
så är klasserna åtminstone på högstadiet
ändå, pedagogiskt sett, för stora för att
man skulle kunna genomföra alla de pedagogiska
nyheter som väl ingen vill
motsätta sig.

Man blir också något betänksam, när
man finner, att kommunerna — för att
spetsa till det litet grand — hellre satsar
på koppartak än på hjälpmedel; detta
är givetvis inte på något sätt riktat mot
statsrådet.

Jag är rädd, att den här senaste given
och de senaste åtgärderna från SÖ, vilka
alltså livligt understöds från departementet
— det är ju till och med departementet
som har tagit initiativet —, inte
kommer att göra lärarna så där kolossalt
entusiastiska för tanken att pröva
ännu flera pedagogiska och metodiska
nyheter ■—- vilket ju var vad vi ville
åstadkomma.

Fru Nettelbrandt berörde disciplinproblemet
och dess samband med
klasstorlekarna. Att stora skolklasser generellt
sett ger större disciplinproblem,
vet var och en som har suttit i en kateder,
vare sig vederbörande har suttit
där kort tid eller som jag lång tid.
De försök med storklasser och dylikt
som pågår har ju inte kommit långt,
och resultaten av dem är sannerligen
ännu inte entydiga. De kan därför lämnas
utanför diskussionen tills vidare;
vi måste utgå från den situation, i vilken
vi befinner oss i dag.

Finns det någon som vill förneka att
stora skolklasser ger större disciplinproblem?
Jag skulle också vilja veta,
om någon vågar påstå, att stora skolklasser
är mer lättarbetade än mindre
skolklasser. Varje ny elev, som införs
i en klass, gör den klassen mer tungarbetad.
Jag vill gärna ta upp en diskussion
om detta, om det finns någon
som vill hävda en motsatt mening, i
så fali, hoppas jag, stödd på erfarenhet.

Jag är ledsen över att de pedagogiska

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

synpunkterna tycks komma bort i denna
diskussion, som förs på olika nivåer
och också här i riksdagen. Det talas
alltför mycket om personella, lokalmässiga
och ekonomiska resurser och
faktorer. När det gäller de personella
resurserna vill jag fråga: Är det så alldeles
säkert att lärartillgången på litet
längre sikt blir bättre genom de åtgärder
som SÖ och departementet nu har
vidtagit? Kan det inte medföra — jag
tror för min del det kommer att göra
det —, att vi får ännu större rekryteringssvårigheter,
när det gäller läraryrket,
än vi har haft tidigare? Om sådana
rekryteringssvårigheter uppstår,
leder dessa på längre sikt automatiskt
till en än värre lärarbrist. Jag förmodar,
att statsrådet Edenman tidigare
kunnat konstatera en del sömnlöshet
på grund av skolan, men jag hoppas,
att denna sömnlöshet inte nu skall förvärras
genom de åtgärder han så lidelsefullt
har försvarat.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Nordstrandh utmanade
den som med stöd av erfarenhet
kunde tala för större klasser. Jag
tog genast åt mig.

Jag har många gånger från denna
talarstol och även vid diskussioner i
utskottet deklarerat att om stora klasser
är ett otyg, är för små klasser ett
lika stort. Om jag får välja mellan en
klass på femton och en på 30 elever,
väljer jag stödd på erfarenheten den
på 30. Enligt denna erfarenhet ligger
idealet någonstans omkring 22—25,
men det finns ingen möjlighet att få
alla klasser exakt så stora; vi måste
räkna med att några går något över och
några något under. Den lärare som sitter
med 28—29 barn i sin klass har i
sina disciplinproblem inte ett dugg
hjälp av att det sitter en lärare på ett
annat ställe med 16—17 barn i sin klass.
Det är maximitalet som är det avgörande
och inte medeltalet.

Vi har nu sent omsider fått fram ett

maximital vid 30 elever. När man tidigare
räknade medeltal, betydde detta
att man för att hålla ett medeltal på
32 kunde få klasser med ända upp
emot 40 elever, eftersom man aldrig
kunde undgå att få även mycket små
klasser. Nu har vi just ur disciplinär
synpunkt satt ett tak. Detta gäller även
de små skolor i glesbygderna, som man
ömmar för. Om man i fråga om dem
ändrar på medeltalet, sägs det att det
kommer att betyda flera skolskjutsar
och fler nedlagda skolor. Detta har
inte heller med medeltalet att göra utan
tvärtom med minimitalet, och detta har
vi inte ändrat på. Vi kommer inte att
behöva dra in en enda skola därför att
man ändrar på medeltalet. Däremot kan
det naturligtvis, som fru Nettelbrandt
sade, inträffa att en A-skola får förändras
till B-skola, men även detta sammanhänger
med minimitalet.

Vad jag reagerade mot var fru Nettelbrandts
påstående att B-skolorna är
reaktionära. Det är de visst inte! Vi
har B-skolorna att tacka för mycket i
detta land. Inte minst har de på många
områden varit föregångare till de
arbetsmetoder som vi nu försöker införa
i skolan i dess helhet. Om det inte
går att få fram vettiga klasstorlekar på
annat sätt, har man här rekommenderat
att vi skall överväga att göra Bform
av någon avdelning vid skolorna.
En sådan åtgärd är otvivelaktigt många
gånger svår att vidtaga, men åtgärden
har vidtagits. Bara ett stenkast härifrån
hade vi åtminstone häromåret
en Bl-skola — jag vet inte om den nu
är nedlagd — som var mycket populär
både bland föräldrar och lärare. I
Huddinge, som är ett stort och växande
skoldistrikt och som har betydande
svårigheter på skolfronten, har man
haft en B-avdelning som efter vad det
sägs också slog mycket väl ut. Ett införande
av en B-form behöver inte nödvändigtvis
innebära en försämring för
någon.

Det medeltal man nu strävar efter

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Nr 21

Svar på interpellation anfi. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

och vilket man fruktar skall leda till
eu omgruppering av klasserna kan vara
eu nackdel, men en omgruppering måste
ske mellan låg- och högstadiet, därför
att vi har olika delningstal, vilka vi
sjiilva varit med om att fastställa. Därvidlag
kan man alltså inte komma ifrån
omgrupperingar. Men den ömtåliga
omgrupperingen äger rum från G:e till
7:e klass. Om man som nu har ett medeltal
i 6:e klass på 23 och ett medeltal
i 7:e klass på 26—27, måste det,
om man skall rätta sig efter medeltalet,
betyda stora omgrupperingar där.

De omgrupperingarna är tyvärr
många gånger ofrånkomliga just därför
att man flyttar från en skola till en
annan, vilket kan betyda att klasserna
måste omfördelas. Det är naturligtvis
en fördel, om hela klasser kan flyttas
från bygdeskolans mellanstadium till
högstadieskolan utan att delas om, men
det finns andra problem. För att åter
använda min erfarenhet som exempel
hade vi tidigare på min hemort, innan
samhället växt så mycket, två parallellavdelningar
i centralskolan och tre bygdeskolor
med vardera inte flera elever
än att sjätte klasserna i dessa tre skolor
gemensamt räckte just till en klass. Det
visade sig emellertid att vi inte kunde
behålla de två klasserna i centralskolan
odelade och låta de tre bygdeklasserna
bilda en avdelning. Vi fick bättre klasser
och undvek en hel del disciplinära problem,
om vi slog ihop samtliga fem
sjätteklasserna och delade upp dem i
tre avdelningar.

Det finns alltså ibland skäl som talar
för en uppdelning även där den med
hänsyn till elevantalet inte är absolut
nödvändig. Jag tror att det är mycket
viktigt att skoldistrikten så långt möjligt
får behålla friheten att ordna saken
så som från fall till fall bedöms vara
bäst och lämpligast, men man måste
samtidigt just ur ekonomisk synpunkt
se till att det inte i nuvarande pressande
läge blir för dyra lösningar.

Enligt min uppfattning gäller det att

få bort inte de stora klasserna, utan de
alltför små klasserna. Ett medeltal på
20—23 elever i klasserna måste betyda
att det finns tusentals klasser med mindre
än 20 elever, t. ex. 16—17 elever. Om
man kan gruppera om dessa klasser
så att de blir större, är det bra. Disciplinproblemen
är i och för sig inte ett
dugg värre i en klass med 24 elever
än i en klass med 22 elever; det beror
på var på skalan klassen befinner sig.
Har man 30 elever är det nog en lättnad
att slippa två elever till, men har man
22 och får ytterligare två elever kan det
många gånger vara en fördel ur arbetssynpunkt.

Jag måste också reagera mot vad fru
Nettelbrandt sade om kommunernas
skrytbyggen. För något årtionde sedan
kunde man i enstaka kommuner finna
skolbyggen som kunde betecknas som
skrytbyggen. I dagens läge sitter emellertid
alla kommuner så trångt — allra
helst de växande kommunerna som ideligen
ställs inför nya skolproblem — att
ingen enda kommunalman är med på
att bygga dyrare än som är absolut nödvändigt.
Jag kan försäkra att varje förslag
till rationaliseringar kommer att
hälsas med allra största tillfredsställelse
av alla kommunalmän.

Kommunalmännen vet emellertid av
erfarenhet att provisorierna ofta blir
mycket dyrbara. Ibland är paviljongerna
ganska utrymmeskrävande, och även
om själva byggnaderna blir billigare,
så blir tomtkostnaderna högre när man
bygger mera utbrett. Detta medför också
att ledningarna blir dyrare. Sanitära
anordningar, brandskyddsanordningar
o. s. v. liksom alla specialsalar är fullt
ut lika dyra. Det är enbart klassrum
man kan bygga billigare på detta provisoriska
sätt.

Fru Nettelbrandt sade att ett provisorium
skulle kunna bestå i 30 år. Men
en byggnad som är helt försliten efter
30 år börjar bli schabbig efter fem år.
Provisorierna är mycket dyra i underhåll,
och kommunerna måste tänka inte

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. elevernas

bara på byggnadskostnaderna utan också
på underhållskostnaderna.

Jag tror alltså inte att det är så mycket
att vinna på provisorier. Vid enstaka
tillfällen kan mian kanske åstadkomma
en god lösning genom att sätta
upp en mera barackliknande byggnad
vid en skola, men många gånger blir besparingen
mycket obetydlig. Kan det
verkligen bevisas att lösningar av detta
slag är både ändamålsenliga och billiga
tvekar säkerligen ingen kommunalman
att användia den utvägen.

Det talas så mycket om rationaliseringar
på byggnadsområdet och om nyheter
som kommer fram, men hittills har
inte någonting inneburit ett verkligt förbilligande.
Kan skolöverstyrelsens arbetsgrupper
hjälpa oss härmed kommer
det att hälsas med den allra största tillfredsställelse
i kommunerna.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det var ett intressant
meddelande som fröken Olsson lämnade
när hon sade att faran inte är att man
har för stora klasser, utan att man har
för små klasser. Jag ifrågasätter inte att
fröken Olsson varit en idealisk lärare,
men däremot tror jag att de ideal hon
företräder i dessa frågor ingalunda omfattas
av övriga lärare i detta land.

Fröken Olsson sade vidare att jag
skulle ha påstått att B-skolor är reaktionära,
och hon konstaterade själv att
vi har B-skolorna att tacka för mycket
i detta land. I den senare delen av detta
påstående vill jag instämma. Den första
delen av påståendet var däremot felaktig;
jag har över huvud taget inte sagt
något sådant. Däremot anser jag att
det är ett reaktionärt steg inom skolpolitiken,
om man börjar gå tillbaka till
B-skolor t. o. in. inom våra tätortsområden.
Därmed är inte sagt att inte utomordentligt
viktiga uppgifter har fullgjorts
på ett skickligt sätt av B-skollärarna.
Men dessutom passar den metodiken
bättre för vissa delar i detta land

fördelning på klasser i grundskolan

än för övriga — det är emellertid en
annan fråga.

Beträffande skrytbyggen sade fröken
Olsson att för något årtionde sedan kunde
man finna exempel härpå. Jag har
många exempel på skrytbyggen som
ingalunda är något årtionde gamla. När
man själv har kunnat konstatera att
valet ibland står mellan byggnader med
kostnader per klassrum på 200 000—
225 000 kronor och byggnader med kostnader
per klassrum på 40 000 kronor
eller dylikt vet man vilka skillnader vl
har att röra oss med.

Jag hoppas att fröken Olsson kan få
tillfälle att studera alla de exempel som
finns i denna riktning, innan det blir
fråga om att ta ställning till dessa frågor
i riksdagen.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill endast kort konstatera
— och det gör jag med tillfredsställelse
— att fröken Olsson erkänner,
att två elever mindre i en klass med
30 elever på högstadiet har betydelse
för lärarnas och därmed även för elevernas
arbetssituation.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Oändligt många gånger
har vi i denna kammare lyssnat till
fröken Olsson och beundrat hennes förmåga
att med balans, erfarenhet och
klokskap göra sådana inlägg i debatten
att denna verkligen koncentreras till
väsentligheter. Desto mera häpnadsväckande
är det att i dag höra hur herr
Nordstrandh lyckats hetsa upp fröken
Olsson till den grad att hon säger saker
som varken hör hemma i verkligheten
eller som hon själv vid närmare eftertanke
förmodligen vill stå för.

Jag kan börja med att konstatera att
fröken Olsson, som ju är en ståndaktig
tennsoldat när det är fråga om att kämpa
för stora klasser, dock har flyttat
sina positioner en aning under de senaste
tio åren. För tio år sedan sade frö -

Onsdagen den 4 maj 19GG fm.

Nr 21

Svar på interpellation anff. elevernas fördelning på klasser i grundskolan

ken Olsson vid ett tillfälle, att klasser
med mindre än 25 elever ville hon inte
gärna se. I dag godtar hon och t. o. in.
berömmer klasser med 22, 23 och 24
elever. Redan det är glädjande.

För ungefär tio år sedan sade fröken
Olsson att några kommunala skrytbyggen
kände hon inte till. I dag vet hon
att det för ungefär tio år sedan förekom
kommunala skrytbyggen.

Men det verkligt allvarliga i fröken
Olssons inlägg var påståendet att paviljongbyggandet
enbart skulle utnyttjas
för klassrumsbyggandet och icke för
byggande av specialrum. Fröken Olsson
har väl ändå rest här i landet med
statsutskottets andra avdelning och haft
tillfälle att se högstadieskolor av paviljongtyp,
där man med utnyttjande av
markresurserna på ett fördelaktigt vis
och till lägre byggnadskostnad men ändå
på ett sätt som tillfredsställer lärarna
har använt paviljongtypen just för
institutionslokaler. Res annars till Linköping
och se på tekniska gymnasiet
där, som på ett tidigt stadium visade
oss, att det var möjligt att med låga anläggningskostnader
och rimliga driftkostnader
utnyttja paviljongtypen även
för dessa ändamål.

Herr talman! Det är många andra
viktiga ärenden som väntar oss i dag,
men jag vill med ett par ord ytterligare
beröra konsekvenserna av elevantalets
storlek för skolbyggandet, eftersom
statsrådet Edenman nog litet för lätt
förde den frågan åt sidan i sin replik
till fru Nettelbrandt.

Det förhållandet att skolberedningens
bedömning av skolbyggandet per år
inte svarar mot de faktiskt anmälda
önskemålen säger oss bara, att ambitionen
har växt ute i kommunerna och att
den utveckling som man 1960, 1961
och 1962 kunde förutse inte låter sig
bindas i förväg av en utveckling vars
alla detaljer man inte kan känna till.
När 1962 års riksdag beslöt att på en
gång höja skolbyggnadsanslaget från 225
miljoner kronor till 350 miljoner kronor

om året var det i sig en så revolutionerande
tilldragelse, att jag skulle ha velat
se den statliga utredning som den gången
hade vågat begära mer.

Nu är emellertid viktigt att slå fast
att regeringen är beredd att gå vidare
på skolbyggnadsrationaliseringens väg.
Jag fäster särskilt stor vikt vid att finansministern
under sina resor ute i
landet så energiskt för denna rationaliserings
talan. Hans senaste fynd är ju
eu skola med arkitektritade klädhängarc,
men det är bara en pikant detalj i det
hela. Viktigare är att finansministern
tycks ha blivit på det klara med att det
är nödvändigt att fullfölja den linje
som bekämpades från regeringens sida
på 1950-talet och dels utnyttja trähuspaviljongerna,
dels införa elementbyggandet
som ett väsentligt led i skolbyggandet.
Därvidlag har regering, statsutskott
och riksdagsmajoritet gjort sig
skyldiga till åtskilliga försyndelser, innan
man har dragit de slutsatser man
nu är beredd att dra.

Till sist ett par ord till herr Nordstrandli.
Han betonade så riktigt att det
är i klassrummet som den dramatiska
verkligheten utspelas, men jag förstår
inte varför han i samma andedrag måste
nedvärdera riksdagens roll i detta
sammanhang. Dagens minskade klassavdelningar
är ändå produkten av en politisk
uppgörelse som riksdagen godkände
1962. Herr Nordstrandh har oändligt
många yrkeskolleger som år efter år
har trälat i den gamla realskolan med
klasser på över 35, ja, upp till 38, 39
och 40 elever. Samma lärare kan i dag
tjänstgöra på grundskolans högstadium
i klasser som har omkring 25 elever.
Det borde väl någon gång kunna erkännas
av dem som på 1950-talet sade att
den viktigaste skolreformen är en
minskning av elevantalet, att genom det
då så omdiskuterade beslutet om grundskolan
uppnåddes en väsentlig förändring.
Fäster man så avgörande vikt vid
disciplinläget på högstadiet — som man
också bör göra, eftersom det är där som

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Svar pa interpellation ang. trafiksituationen inom statens järnvägar

elevernas karaktärsutveckling i stor utsträckning
grundläggs — bör man också
i hederlighetens namn erkänna att
1962 års riksdagsbeslut om skolreformen
har skapat en helt ny förutsättning
för ett bättre samarbete mellan lärare
och elever. Och jag hoppas, herr Nordstrandh,
att lärarna då inte sitter kvar
i katedern, utan verkar nere i klassrummen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. trafiksituationen
inom statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig dels om jag är beredd
att lämna en redogörelse för orsakerna
till den i vintras rådande trafiksituationen
inom SJ, dels om jag anser
att kraven på trafiksäkerheten inom SJ
är tillfredsställande i nuvarande läge,
dels vilka åtgärder jag har för avsikt att
vidta för att komma till rätta med missförhållandena,
dels om jag har för avsikt
att medverka till att en beredskapsplan
upprättas inom SJ, så att situationer
som den aktuella kan undvikas i
framtiden.

SJ har i början av april gett ut en
egen officiell informationsskrift om
järnvägens trafikproblem under vintern
1965/66. För min del har jag i riksdagen
vid ett par tillfällen — senast i
första kammaren den 10 mars i år —
utförligt besvarat interpellationer om
dessa problem. I vad avser den första
delen av interpellationen tillåter jag
mig hänvisa herr Gustavsson till SJ :s
utförliga redogörelse. Jag vill i sammanhanget
framhålla att SJ i slutorden i informationsskriften
konstaterar, att man
under den svåra vinterperioden dåligt

motsvarat de förväntningar, som vi alla
ställt på SJ, och att allt skall göras för
att återvinna förtroendet för järnvägen.

I fråga om trafiksäkerheten har de
stationära säkerhetsanordningarna effektiviserats
väsentligt under senare år.
Anläggningarna är av hög standard. Under
tider med vissa störningar i trafiken
sätts emellertid även säkerhetstjänsten
på svåra prov. Det bör understrykas
att detta inte innebär att något avkall
görs på säkerhetskraven. Tåghastigheten
har på grund av det stora antalet
rälsbrott satts ner i stor omfattning. Att
antalet lok och vagnar som tagits ur trafik
under den gångna perioden blivit
stort, beror till viss del på att säkerheten
ej fått eftersättas. Dessa förhållanden
har i vinter påtagligt bidragit till
att öka tågförseningarna.

Herr Gustavsson har anfört att strävandena
att ersätta undermålig rullande
materiel med sådan som är godtagbar
från trafiksäkerhetssynpunkt inte
drivs med den kraft som måste krävas.
Jag har funnit anledning att särskilt bemöta
detta påstående som jag antar gäller
personvagnarna med träkorg. Under
år 1965 har skärpt uppmärksamhet ägnats
möjligheten att snabbt utmönstra
trävagnarna i personvagnsparken. På
vissa huvudlinjer är alla för resande
upplåtna vagnar av stål. Samtliga sovvagnar
och restaurangvagnar är av stål.
Eu särskild plan för avvecklingen av
trävagnarna finns. Enligt den skall alla
trävagnar vara borta fr. o. m. tredje
kvartalet 1969. Avvecklingen har emellertid
skett i snabbare takt så att trävagnar
under normal trafik över huvud
taget inte behöver användas. Antalet trävagnar
har under år 1965 minskats
från 500 till 245. Ett 50-tal stålvagnar är
beställda för leverans under nästa år.

För att få underlag för en bedömning
av vilka åtgärder som krävs för att så
långt det är möjligt förebygga att vinterns
trafiksituation upprepas har från
departementets sida vissa uppgifter begärts
in från SJ till den 7 juni. Jag räk -

Onsdagen den 4 maj 19G(i fm.

Nr 21

Svar på interpellation ang. trafiksituationen inom statens järnvägar

nar med att detta material kommer alt
ge underlag för en mera fullständig bedömning
av hela frågan.

1 vad avser den sista delfrågan vill jag
framhålla att ingen organisation normalt
kan vara rustad att utan vidare
klara av en så utomordentligt besvärlig
situation som den i vintras. En sådan
organisation skulle bli alltför kostsam.
1 stället får omdisponeringar och särskilda
insatser vid behov göras inom
den ordinarie organisationens ram vid
extraordinära situationer. På reparationssidan
åstadkoms snabbt en sådan
temporär specialorganisation när loksituationen
blev verkligt prekär i februari.
Mot bakgrunden av vinterns erfarenheter
kommer att övervägas vilka
ytterligare åtgärder som kan behöva
planeras och organisatoriskt förberedas
för att på ett bättre sätt möta situationer
av detta slag.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack
för svaret på min interpellation.

Interpellationen ställdes vid en tidpunkt
då det förelåg en mycket prekär
trafiksituation, men även om situationen
i dag är annorlunda saknar inte interpellationens
frågeställningar aktualitet.

I fråga om orsakerna till vinterns trafikkaos
hänvisar statsrådet till SJ:s redogörelse,
som kammarens ledamöter
redan tidigare fått och som jag också tagit
del av. Vid ett studium av denna redogörelse
tycker jag att man i alltför hög
grad åberopar den onormala väderlek
som rått, de snöförhållanden som förekommit
o. s. v. Men vi har ju litet till
mans upplevt snöhindren i vinter och
vet att en sådan vinter ställer oerhörda
krav på en trafikapparat av SJ:s dimensioner,
om den skall kunna fungera.

Nu har den inte fungerat. Statsrådet

erinrar i sitt svar om slutorden i SJ :s
informationsskrift, där det konstateras
att SJ under den svåra vinterperioden
dåligt har motsvarat de förväntningar
som vi alla har ställt på trafikföretaget.
Till detta har jag ingen avvikande mening
i förhållande till statsrådet och SJ.
Men det räcker inte att bara konstatera
den saken och säga att det har varit
mycket snö med åtföljande hinder och
skador. Kvar står frågan huruvida SJ
har haft trafikapparaten i högsta trim
inför vintersäsongen. Har man inom SJ
till följd av den starka rationaliseringen
kanske inte hunnit med att sköta underhållet
och att ge lok- och vagnparkerna
den extra service som fordras för
en vintersäsong? Vi bilägare vet litet
var att bilen måste ges en extra service
inför en vintersäsong. Detsamma måste
givetvis gälla beträffande SJ och dess
materiel.

Det har ofta framhållits, bl. a. i pressen,
att SJ under goda år har eftersatt
underhållet av maskiner, vagnar, lok
och banvallar genom en stark rationalisering
av personalen på underhållssidan.
Därför ställer jag frågan: Är det
så, herr statsråd, att SJ i sin iver att
rationalisera har alltför mycket minskat
ned den för underhållet erforderliga
personalen? Eller har man rationaliserat
bort tidigare erfarenheter på området? Det

gäller här ett för näringsliv och
samhälle oerhört viktigt område; järnvägstrafiken
är en livsnerv i samhället.
Kan man då — som synes ha skett — i
sina rationaliseringssträvanden utgå
ifrån att det alltid kommer att vara solsken
och vackert väder här i landet?
Alla vet att det inte blir så, och vi har
också fått uppleva något helt annat. Det
kan bli snö, tjäle och strida vårflöden,
och detta måste naturligtvis också SJ
vid sin rationalisering ta hänsyn till.

SJ:s informationsskrift berör bl. a.
omorganisationen av järnvägstrafiken.
Man vill inte direkt erkänna att denna
omorganisation bär skulden till rådan -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. trafiksituationen inom statens järnvägar

de trafikförhållanden, men det talas om
att organisationen har varit hårt pressad
och knappast hunnit bli stabiliserad
efter den omfattande omorganisation
som företagits. Härav tycker jag framgår
att organisationen inte hunnit ta
fast form efter den snabba omläggningen
och därför helt enkelt inte orkat
med de påfrestningar som förekommit
denna vinter. De farhågor som från sakkunnigt
håll uttalades innan SJ :s nya
organisation beslöts har besannats. Det
säger väl en hel del. På papperet upptagna
förslag håller inte alltid, när de
konfronteras med den kalla verkligheten.

Då det gäller trafiksäkerheten hänvisar
statsrådet till att de stationära trafiksäkerhetsanordningarna
under senare
år har effektiviserats väsentligt. När
jag ställde min fråga, tänkte jag i första
hand på rullande materiel, d. v. s. vagnar
och lok. Att dessa blir nedslitna och
sättes ur funktion under tider då de är
i trafik anser jag utgöra en väsentlig
risk. Förhållandena är därför inte tillfredsställande
ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Den 16 februari i år hade SJ inte
mindre än 162 skadade lok eller 23 procent
av alla ellok i linjetjänst. Detta har
i och för sig varit en trafikrisk. För
vagnarnas del — det gäller här stålvagnar
—- var siffran 221 skadade eller 16
procent.

I min interpellation har jag bl. a. sagt
att det vill synas som om strävandena
att ersätta undermålig materiel, som
kommer till användning särskilt vid
högtrafik, med ur trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbar sådan inte drives med
den kraft som måste krävas. Detta gillar
inte statsrådet, som anser att det behövs
ett särskilt bemötande. Jag tackar för
upplysningen att det här kämpas för
fullt med att exempelvis få bort de gamla
trävagnarna. Men vi kan inte tala om
en tillfredsställande ordning i detta fall
förrän varje trävagn har tagits ur trafik.

Statsrådet säger vidare att departe -

mentet har infordrat vissa uppgifter till
den 7 juni för att kunna göra en fullständig
bedömning av hela frågan. Det
är en mycket intressant upplysning. Såvitt
jag kan förstå måste det efter denna
vinters erfarenheter göras en ordentlig
undersökning av orsakerna till vad som
har hänt — en undersökning av både
organisatorisk och teknisk art. Frågan
är då, om den expertis, som här behövs,
finns inom departementet eller om statsrådet
har för avsikt att låta expertis
utanför SJ och departementet göra eu
sådan undersökning.

Sedan säger statsrådet att ingen organisation
normalt kan klara av en så
utomordentligt besvärlig situation som
den som rådde i vintras — en sådan organisation
skulle bli alltför kostsam. Det
är väl inte alltid, herr statsråd, som
kostnadernas storlek är en mätare på
effektiviteten. En organisation kan vara
uppbyggd på olika sätt. Här är det fråga
om effektivitet och trafiksäkerhet,
och då måste vi rätta organisationen efter
dessa krav och se till att de kan bli
uppfyllda. Vad kostar det svenskt näringsliv
och enskilda människor här i
landet, om inte trafikapparaten fungerar? Det

finns här i Mellansverige ett annat
järnvägsföretag, nämligen TGOJ.
Visserligen kan det inte på något sätt
jämföras med SJ, men det är dock fråga
om en elektrifierad järnväg med betydande
trafik mitt i landet. TGOJ har
tydligen inte haft samma svårigheter
med snön som SJ, trots att de klimatiska
svårigheterna torde ha varit ungefär
desamma.

Sedan säger statsrådet bl. a. att det på
reparationssidan snabbt åstadkoms en
specialorganisation när loksituationen
blev verkligt prekär i februari. Kom den
verkligen till stånd så snabbt? Vintern
hade ju då varat i tre månader; det
var först när lokskadornas frekvens
nådde maximum, vilket enligt SJ-informationen
skedde den 16 februari, som
denna specialorganisation kom till. Då

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Nr 21

Svar pa interpellation anp. trafiksituationen inom statens järnvägar

fanns det 162 skadade lok, alltså 23 procent
av det totala antalet. Men redan den
9 januari uppgick antalet skadade lok
till 108, vilket var mer än dubbelt så
mycket som normalt. Borde därför inte
denna specialorganisation ha tillkommit
på ett betydligt tidigare stadium?

Jag noterar till sist vad statsrådet avslutningsvis
säger, nämligen att vissa
åtgärder skall övervägas. Jag hoppas att
så sker och det snabbt. Svenskt näringsliv
och den svenska allmänheten har
rätt att av hela svenska folkets järnväg
kräva trafiksäkerhet och effektivitet —
kräva att SJ åter skall kunna använda
sin slogan: Res med SJ, så kommer Ni
säkert fram.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Först och främst vill jag
säga till herr Gustavsson i Alvesta, att
trafiksäkerheten inte har eftersatts under
vinterns svårigheter. Man har tvärtom,
för att kunna bibehålla trafiksäkerheten
helt ograverad, varit tvungen att
ta betydande störningar i trafiken. Jag
tycker att SJ på den punkten har handlat
rätt genom att sätta trafiksäkerheten
främst, även om det har lett till störningar
i trafiken.

Siffrorna om trävagnarna har jag bara
velat ange för att visa att man driver
på snabbare än enligt planen för att få
bort trävagnarna ur trafiken.

I förbigående vill jag framhålla att
jämförelsen mellan TGOJ och SJ kanske
inte är helt adekvat. Jag föreställer mig
att denna vinter inte heller har gått
spårlöst förbi TGOJ. Men det väsentliga
är att TGOJ har en enda linje och därför
bör närmast jämföras med malmbanan.
Och malmtrafiken mellan Kiruna
och Narvik har också i stort sett klarats
bra. Det rör sig alltså i dessa båda fall
om linjer, som inte varit engagerade i
det vidlyftiga bansystem som är SJ och
där en störning på en punkt får dessa
multiplikatoreffekter över hela systemet.
På malmbanan och på TGOJ:s enda lin -

je har man således kunnat klara sig
hyggligt därför att dessa banor är relativt
oberoende av vad som händer i övrigt.

Så några ord till frågan om rationalisering
och organisation! Det är ju två
skilda problem.

Visst har SJ drivit en mycket hård
rationalisering, helt i enlighet med riksdagens
ofta uttalade önskemål. Den rationaliseringen
har naturligtvis omfattat
även huvudverkstäder och driftverkstäder,
där man försökt anpassa sig till
moderna metoder och rationell hantering.
Men det har inte inneburit att man
systematiskt och under lång tid eftersatt
underhållet, utan det har inneburit
en strävan att driva underhållsverksamheten
på ett effektivare sätt med
mindre personalåtgång.

Man kan spekulera över vad denna
rationalisering medfört ur personalsynpunkt
— personalstyrkan har minskat
med ca 2 000 personer om året. Det är
klart, att med större personal har man
större reserver som kan sättas in i ett
störningsläge. Å andra sidan var den
större personalstyrkan tidigare bunden
vid så att säga icke rationaliserade arbetsuppgifter.
Därför är det långtifrån
säkert att någon mera betydande del
av den personalen hade kunnat användas
som reservstyrka.

Det är någonting som drabbar varje
rationaliserad verksamhet, att om man
i effektivitetens intresse minskar den
totala personalstyrkan — och SJ är i
det hänseendet ett högeffektivt företag,
som just tillvaratar dessa möjligheter —
blir känsligheten större, när störningar
inträffar.

Det generella påståendet är alltså
riktigt, herr Gustavsson i Alvesta, men
man skall inte dra slutsatsen att alla
dessa 2 000 personer hade kunnat arbeta
med att rätta till störningar.

Organisationen är en sak som inte
är mätbar. Jag tror att SJ har rätt i att
det inte kan konstateras att den nya
organisationen haft någon försämrande

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. trafiksituationen inom statens järnvagar

inverkan på SJ :s effektivitet — dess
syfte är ju det motsatta. Men införandet
av en ny organisation innebär alltid vissa
omställningsproblem, och det är dem
SJ pekat på.

På en punkt har emellertid generaldirektören
för SJ uttalat att den nya organisationen
förefaller ha varit den
gamla underlägsen, nämligen när det
gäller informationen. Det har varit en
av Akilleshälarna under vinterns svårigheter,
och SJ kommer att studera
erfarenheterna för att kunna åstadkomma
förbättringar.

Det är rätt länge sedan departementet
skickade ett brev till SJ, där vi bad om
en genomgång av erfarenheterna från
vintern och de åtgärder som kunde aktualiseras.
Min åsikt är att denna genomgång
i första hand bör göras inom
företaget och förslag därefter framläggas
av SJ. Jag anser att SJ — efter en
mångårig och i stort sett mycket framgångsrik
verksamhet — är värt förtroendet
att primärt inom företaget få
analysera situationen och redovisa förslag
till förbättringar.

Slutligen vill jag bara för att inte
förlänga denna debatt säga att det ligger
mycket i vad Svenska järnvägsmannaförbundets
ordförande, före detta ledamoten
av första kammaren Gustaf Kolare
för någon tid sedan framhöll vid
Centrala företagsnämndens sammanträde
inom SJ. Han påpekade »att vintern
varit en gastkramning för både personalen
och ledningen. Allmänheten kunde
acceptera, att haven frös igen och
sjöfarten stannade av, att flygverksamheten
och Bälttrafiken inställdes och
att tunnelbanorna fick störningar» —
och han kunde ha tillagt att åtskilliga
bilar drabbades av stora svårigheter —
»men att SJ fick driftstörningar kunde
man inte stå ut med. Det var lätt att bli
nedslagen av ett sådant fenomen, men
djupare sett låg det något positivt däri.
Allmänhetens uppskattning och förtroende
för SJ är så fast rotat, att man
kräver att järnvägen skall funktionera

oklanderligt under alla förhållanden.
Det kan vara skäl i att ta fasta på en
sådan inställning och verkligen göra
allt för att närma SJ till detta idealtillstånd.
»

Detta Gustaf Kolares uttalande speglar
också inställningen bland SJ :s personal.
Jag har tidigare framhållit — och
jag vill gärna upprepa det — att mycket
av kritiken mot SJ under den gångna
vintern, som varit hård både från
allmänhetens och tidningarnas sida och
här i riksdagen, är utomordentligt välförståelig
och i sina delar berättigad.
Men nästan ingen har kritiserat personalen,
utan alla har haft stor respekt
för dess förmåga att under mycket svåra
förhållanden reda upp situationen och
för den oerhörda insats, som från personalhåll
gjorts för att någorlunda
hyggligt klara påfrestningarna.

Det förtroende bland allmänheten som
har funnits för SJ och för SJ:s utomordentliga
personal på alla nivåer är
ett viktigt kapital för framtiden. Förtroendet
har i vinter blivit något skakat,
men jag tror att vi kan ha tillit till att
SJ kommer att göra sitt yttersta för att
reparera de skador både i materiellt
och i andligt avseende som har uppstått
under denna tid. Vi skall från departementets
sida följa detta arbete med den
yttersta uppmärksamhet.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag har inte kritiserat
SJ :s personal då jag har det största
förtroende för denna. Jag har dock haft
en hel del kontakter med SJ-personalen
och jag har funnit att det förekommer
vissa olustkänslor på detta håll. Vad jag
framhållit är att SJ rationaliserat så
hårt, att man inte haft tillräckligt med
personal särskilt på underhållssidan.
Det är detta jag anser inte har framgått
av svaret.

Herr statsrådet har inte heller givit
något klart besked om anledningen till
att under viss tid 25 procent av elloken
var skadade och ur funktion. Jag tror

Onsdagen den 4 maj 1966 fm. Nr 21 33

Svar på interpellation ang. speciella anslag för vissa särskilda

inte att detta bara berott på snöförhållandcma,
utan också på att SJ inte haft
tillräckligt med personal på underhållssidan,
så att loken när vintern kom inte
var i tillräckligt god trim. Det var på
denna punkt jag tog upp en jämförelse
med TGOJ. Jag vet mycket väl att det
inte går att göra jämförelser i några
andra avseenden.

Vidare menar jag att det uppstått så
allvarliga störningar under den gångna
vintern att dessa inte går att bortförklara.
Statsrådet säger nu att vi med
förtroende skall överlåta detta till SJ,
men i sitt svar uttalar statsrådet att han
till den 7 juni begärt att få vissa uppgifter,
på grundval av vilka man skall
inta ståndpunkt. Jag förutsätter att man
även med dessa uppgifter som grundval
verkligen skall analysera det läge som
bär rått.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
den långa redogörelse som SJ har lämnat
beträffande vad som hände med
loken, eftersom jag kanske inte är tillräckligt
tekniskt kunnig för att ge mig
så djupt in på detta område. Alla hjulskador
och andra fel som har uppstått
har emellertid med väderleken att göra,
vilket SJ har lyckats bevisa på ett ganska
genomlysande sätt i sin informationsskrift,
där detta är ett av huvudnumren.
Jag tror alltså inte att skadorna
beror på ett genomgående eftersättande
av lokunderhållet. Däremot sker en
kontinuerlig förnyelse av lokparken,
och det finns tankar på att gå ännu
snabbare fram än man hittills kunnat
göra.

Det finns inte heller någon motsättning
mellan det förtroende jag uttalade
för SJ:s vilja och förmåga att självt gå
igenom denna situation och det faktum
att departementet har infordrat uppgifter.
För det första innebär detta att vi
har begärt att företaget självt skall sammanställa
och analysera materialet samt

broprojekt, m. m.

lägga fram förslaget och inte i första
hand gått till utanförstående expertis.
En sådan fråga uppstår över huvud
taget inte förrän vi får se materialet.
För det andra har vi begärt in materialet
för att kunna se vilka åtgärder på departementsnivå
som kan aktualiseras.

SJ är och skall i största möjliga utsträckning
vara ett självständigt företag,
drivet efter företagsekonomiska
riktlinjer, men det hindrar inte att det
finns många nära kontaktpunkter mellan
företaget och departementet.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Inte heller jag är tekniker,
men även jag har haft möjligheter
att diskutera frågan med tekniker som
kan dessa saker.

Jag vill när det gäller den stora procenten
lokskador bara erinra herr statsrådet
om att vi upplevde mycket svåra
vintrar på 1940-talet. Jag tror att det
vid detta tillfälle var betydligt färre
lokskador än vi har haft denna vinter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. speciella anslag
för vissa särskilda broprojekt,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat mig om jag är beredd att
framlägga förslag om speciella anslag
för särskilda broprojekt, varvid som
exempel nämns en bro till Öland och
en bro mellan Frösön och Östersund.
Vidare har herr Larsson frågat om
man från kommunikationsdepartementets
sida kan vänta att vid inplacering
av projekt i storbroplanen särskild hänsyn
kommer att tas till de konsekvenser,
som en nedläggning av flottningen i Indalsälven
och Ljungan innebär.

2 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 21

34 Nr 21 Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. speciella anslag för vissa särskilda broprojekt, m. m.

De medel som statsmakterna årligen
anvisar för den ordinarie statliga vägoch
brobyggnadsverksamheten fördelar
sig på de fyra anslagen Byggande av
riksvägar, Byggande av länsvägar, Byggande
av ödebygdsvägar och Byggande
av storbroar. Under sistnämnda anslag
beräknas medel för brobyggnadsföretag,
vilka var för sig beräknas kosta
mer än 3 miljoner kronor. Fördelningen
mellan de olika anslagen blir beroende
på omfattningen av de projekt som
är aktuella för utförande. För budgetåret
1966/67 utgör anslaget till byggande
av storbroar cirka 7 procent av de
sammanlagda väg- och brobyggnadsanslagen.

Enligt min mening är det inte motiverat
att dela upp de medel som anvisas
för den ordinarie statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
på ytterligare
riksstatsanslag.

Beträffande herr Larssons andra fråga
vill jag anföra att ombyggnaden av
vägnätet inom områden som berörs av
flottningsnedläggningar bör bedömas
enligt allmänt tillämpade prioriteringsregler.
Dessa innebär bl. a. att hänsyn
tas till näringslivets behov av goda
transportmöjligheter. I den mån storbroar
blir aktuella att utföra bör de
prioriteras tillsammans med andra angelägna
väg- och brobyggnadsföretag i den
ordning som gäller för inplacering av
företag i flerårsplanerna. Kungl. Maj :t
kommer under innevarande år att —
efter förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— fastställa flerårsplan
för byggande av storbroar under perioden
1967—1971.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation. Jag har ansett det angeläget
att få denna fråga belyst av den
ansvarige departementschefen därför

att viss oklarhet kan sägas råda beträffande
statsmakternas syn på investeringar
i brobyggnader.

Svaret har väl inte helt infriat mina
förhoppningar om en klar beredvillighet
från statsrådets sida att beakta de
särskilda omständigheter som föranleder
nybyggnader av broar. Jag har i
min interpellation nämnt ölandsbron
som ett exempel på unika projekt och
som ett annat den planerade nya broförbindelsen
mellan Frösö köping och
Östersunds stad. I det senare fallet föreligger,
som jag framhöll i min interpellation,
den särskilda omständigheten att
såväl stambanan Östersund—Storlien
som inlandsbanan korsar den nuvarande
brons tillfartsleder omedelbart intill ena
landfästet, med svåra trafikstockningar
som följd. Sådana speciella trafikproblem
borde man kunna lösa utan att
belasta det ordinarie storbroanslaget.
Detta är så mycket mer påtagligt i den
bygd jag kommer ifrån eftersom den
har en speciellt besvärlig trafiksituation
till följd av bristen på broar. Den
jämtländska storsjöbygden med en för
Norrlands inland unik befolkningskoncentration
splittras av Storsjöns långsmala
vikar, vilket komplicerar kommunikationerna.

I min interpellation har jag nämnt att
ett aviserat projekt över Sannsundet
betraktas som speciellt angeläget för
näringslivets utveckling i storsjöbygden,
liksom att en likaledes aviserad bro
över Indalsälven vid Lit betraktas som
synnerligen angelägen ur skogsbrukets
synpunkt.

Här kommer jag till den andra speciella
omständighet som motiverar en
särbehandling av vissa brobyggnadsprojekt.
Det är nu klart att den omfattande
virkesflottningen på Indalsälven
och Ljungan skall upphöra före 1970.
Detta medför en mångdubbling av belastningen
på vägnätet i Jämtlands och
Västernorrlands län. Det rör sig om
mycket betydande transportkvantiteter
som kommer att utgöra en hård beläst -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm. Nr 21

Svar på interpellation ant?, speciella anslag för vissa särskilda broprojekt, m. m.

ning på kommunikationsnätet. Enligt
skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län beräknas
nämligen virkestransporterna på
de mest belastade vägarma per år räknat
uppgå till över 200 000 ton på riksväg
86 vid Bispfors i östra Jämtland
och till över 400 000 ton på europaväg
75 vid Krokom. Som jämförelse kan jag
nämna att skogsbrukets transportutredning
1959 inte räknade med att någon
väg i Jämtlands län skulle få uppta
större virkestransporter än 50 000 ton
per år. Nämnda nedläggning av flottningen
innebär alltså på ett av de mest
utsatta ställena inemot en tiodubbling
av transportvolymen.

Det finns alltså klara skäl för en forcerad
brobyggnad, och därför bör enligt
min uppfattning en särbehandling
av de nämnda broprojekten i Jämtland
— Frösöbron och broarna över Sannsundet
och Indalsälven vid Lit — vara
motiverad.

Statsrådet säger nu att ombyggnaden
av vägnätet inom områden som berörs
av flottningsnedläggningar bör bedömas
enligt allmänt tillämpade prioriteringsregler,
och att hänsyn skall tas till näringslivets
behov av goda transportmöjligheter.
Statsrådet säger vidare att i
den mån storbroar blir aktuella att utföra
bör de prioriteras tillsammans
med andra angelägna väg- och brobyggnadsföretag
i den ordning som gäller
för inplacering av företag i flerårsplanerna.

Herr talman! Jag tolkar detta så, att
statsrådet vid fastställande av flerårsplanen
för brobvggandet är beredd att
med allvar pröva de angelägna behov
som har aktualiserats i min interpellation.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Får jag bara säga, att
jag inte handlar på eget bevåg. Riksda -

gen har visserligen uttalat, att man vill
ha särskilt anslag för storbroar —
d. v. s. för broar som drar en kostnad
på över 3 miljoner kronor — men riksdagen
har också ett antal gånger avvisat
tanken på en ytterligare uppspaltning
av anslaget med en specialberäkning
för varje enskild bro. Riksdagen
vill alltså ha ett klumpanslag för brobyggande.
Mitt svar avspeglar ju bara
denna av riksdagen så klart uttalade
mening.

Det är klart att olika projekt får
trängas med varandra inom ett sådant
klumpanslag. Herr Larssons i Norderön
interpellation andas något av oro
för att ölandsbron skall bli så dyr, att
det inte blir någon plats för andra
broprojekt. Naturligtvis tar ett så stort
företag en betydande del av tillgängligt
anslagsutrymme i anspråk. Men
är vi inte beredda att ta den konsekvensen,
skall vi inte ge oss på så stora
företag som exempelvis ölandsbron.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag vill ytterligare poängtera,
att jag inte på något sätt är
ute efter ölandsbron. Jag anförde bara
detta broföretag som ett exempel och
övergick sedan omedelbart till att belysa
vilka praktiska konsekvenser ett
sådant företag kan få inom mitt eget
område.

Jag vill emellertid än en gång notera,
att statsrådet uttalat att en prioritering
skall komma till stånd vid fördelningen
av anslaget särskilt med hänsyn till behovet
av att tillgodose näringslivet och
i detta speciella sammanhang med hänsyn
till att flottlederna läggs ned. Jag
tar ytterligare fasta på det och vill
samtidigt erinra om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
inventering visar
att vägarna i Jämtlands län befinner sig
i bottenläge vad beträffar godtagbar
standard. De synpunkterna bör man ha
i minnet när flerårsplanen fastställs.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

36 Nr 21

§ 8

Svar på interpellation ang. principerna
för utformningen av kommuners utannonsering
av tjänster

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: Herr

talman! Fru Ryding har i en
interpellation bett mig lämna en redogörelse
för principerna för utformningen
av kommuners utannonsering av
tjänster. Interpellationen har föranletts
av att en annons förekommit om en ledig
tjänst som reparatör vid ett kommunalt
elverk under rubriken: »Fotbollsspelare
av div. Il-klass.»

Till svar på interpellationen får jag
utan att gå in på det enskilda fallet
anföra följande.

Kommunallagarna innehåller inga bestämmelser
om att eller hur kommunal
tjänst skall utannonseras. I fråga om
tjänster inom kommunala förvaltningsområden
som är reglerade särskilt, t. ex.
skolväsendet, finns i flera fall sådana
bestämmelser i författningarna. I andra
fall kan bestämmelser om förfarandet
när tjänst skall ledigförklaras finnas i
kommunalt tjänstereglemente eller i avtal
mellan kommun och vederbörande
personalorganisation.

Några föreskrifter i detalj om t. ex.
vad annons om ledig tjänst skall innehålla
i fråga om meritkrav torde inte
förekomma. Som allmän princip vid
tillsättning av offentliga tjänster gäller
att inga andra meriter får beaktas än
sådana, som har betydelse för tjänsten.
Därför bör givetvis också endast
sådana meriter anges i annonsen.

Vidare anförde:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på
min interpellation. Jag är helt till freds
med vad som sägs om de allmänna principerna
vid utformningen vid annonsering
av offentliga tjänster, nämligen att
inga andra meriter får beaktas vid till -

sättningen än sådana, som har betydelse
för tjänsten i fråga, samt att givetvis
endast sådana meriter bör tas med i
annonserna. Vad jag reagerade mot i det
speciella fall som jag har relaterat i
min interpellation var att man genom
annonsen direkt vände sig till en kategori
av människor, nämligen fotbollsspelare
av division 11-klass. Jag anser
att ett sådant förfaringssätt innebär eu
diskriminering av andra grupper av
människor. Däremot angavs ju senare
i annonsen endast de meriter som den
sökte förste reparatören skulle besitta
rent yrkesmässigt.

Jag har i efterhand erfarit att man i
ifrågavarande kommun befann sig i ett
nödläge, då man tidigare hade annonserat
ut tjänsten i gängse form utan att
lyckas få någon sökande. Den av mig
påtalade annonsen var en sista utväg
i detta nödläge. Man får kanske därför
betrakta detta som ett olycksfall i arbete
till följd av en uppkommen nödsituation.
Men det är väl ändå bra
ljusblått att tro att man skulle lyckas
bättre genom att vända sig till just en
kategori av människor och diskriminera
andra. Den som är god fotbollsspelare
sparkar säkert boll där han redan finns
och är nog inte så benägen att flytta på
sig, såvida han inte kan erbjudas betydligt
större löneförmåner och även
andra förmåner på ett nytt ställe. Detta
är väl också den egentliga anledningen
till att man misslyckats att skaffa sökande
till tjänsten. Men detta problem
ligger ju helt utanför vad som berörs
i interpellationen, och jag skall därför
inte vidareutveckla frågan i detta sammanhang.

Till sist vill jag, som jag också framhöll
i min interpellation, önska att även
alla fotbollsspelare får goda anställningar,
liksom jag önskar alla kommuner
lycka till i sina strävanden att i fortsättningen
dra till sig goda fotbollsspelare
— dock utan att tillgripa en annonsering
av nu påtalad art. Till statsrådet
Lundkvist ber jag att ännu en
gång får framföra mitt tack för det
snabba och konkreta svaret.

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Nr 21

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Utöver det svar jag
lämnade på interpellationen kanske jag
ändå i rättvisans namn bör tala om, att
enligt vad jag har erfarit har inte kommunen
infört den senare annonsen, utan
den annonsen har införts av annan.
Kommunen införde den första annonsen
utan den rubrik som omtalas i interpellation,
och sedan har som sagt
någon annan satt in den senare annonsen.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Den upplysningen har
jag inte fått. Eftersom svaret på annonsen
skulle ställas till kommunalkontoret
och eftersom annonsen helt och hållet
gällde en kommunal tjänst, så kunde
jag inte drömma om att en annan
organisation eller en enskild person
kunde ha satt in en sådan annons med
det kommunala verkets underskrift.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 121, angående kostnader
för svenska FN-styrkor m. m.

§ 10

Föredrogs statsutskottets memorial nr
78, angående överlämnande till bankoutskottet
av vissa till statsutskottet hänvisade
motioner i viss del.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 11

Föredrogs den av herr Lindahl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

Statsbidrag till folkhögskolor

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående förslag till riksdagen
på grundval av 1962 års bostadsförmedlingsutrcdnings
betänkande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Statsbidrag till folkhögskolor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
75, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående statsbidrag till folkhögskolor
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkterna D 59, 60 och
64, s. 329 och 341 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1966) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1966/67 beräkna dels till Bidrag till driften
av folkhögskolor ett förslagsanslag
av 37 085 000 kr., dels till Bidrag till arvoden
åt skolläkare vid folkhögskolor ett
förslagsanslag av 49 000 kr., dels ock
till Bidrag till byggnadsarbeten vid folkhögskolor
ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.

I propositionen nr 42 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 februari
1966, föreslagit riksdagen att dels godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats
angående statsbidrag till folkhögskolor
fr. o. m. budgetåret 1967/68, dels
till Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1966/67 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
37 085 000 kr., dels till Bidrag till arvoden
åt skolläkare vid folkhögskolor för
budgetåret 1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
49 000 kr., dels ock till Bidrag till byggnadsarbeten
vid folkhögskolor för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Statsbidrag till folkhögskolor

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft följande motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Larfors m. fl. (I: 650) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
in. fl. (11:800);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Blomquist och fröken Stenberg (I: 653)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh in. fl. (11:805), i
vilka hemställts att riksdagen måtte
fastställa relationstalet för lärartäthet
vid folkhögskola till 2,4;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (1:654) och den andra
inom andra kammaren av herr Källstad
in. fl. (II: 804), i vilka bl. a. hemställts
att riksdagen vid sin behandling av propositionen
nr 42 måtte besluta 2. att det
s. k. relationstalet för lärartilldelning
fastställdes till 2,4, 4. att fr. o. m. budgetåret
1966/67 utbyta 10 icke ordinarie
lärartjänster vid folkhögskola mot lika
många ordinarie, 5. att utöver Kungl.
Maj:ts förslag om statsbidrag till Klarälvdalens
folkhögskola även bevilja Kjesäters
folkhögskola och ledarinstitut
statsbidrag fr. o. in. budgetåret 1966/67,
C. att i anledning av förslagen i punkt
4 och 5 således till Bidrag till driften
av folkhögskolor för budgetåret 1966/67
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 37 347 500 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (1:655) och
den andra inom andra kammaren av
herr Skoglösa m. fl. (11:806), i vilka
bl. a. hemställts att riksdagen vid sin
behandling av propositionen nr 42 måtte
3. i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna vad i motionerna anförts beträffande
veckoarbetstidens längd, 4. i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin uppfattning
framföra, att statsbidraget för liirarlönekostnaderna
borde grunda sig

på en lärartäthet motsvarande relationstalet
2,4.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:655 och 11:806,
i vad de avsåge saneringsbidraget, icke
måtte bifallas av riksdagen;

2. att motionerna 1:654 och 11:804,
i vad de avsåge statsbidrag till löner åt
s. k. kringpersonal, icke måtte bifallas
av riksdagen;

3. att motionerna 1:655 och 11:806,
i vad de avsåge veckoarbetstidens längd,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4. att motionerna 1:653 och 11:805,
1:654 och 11:804 samt 1:655 och
II: 806, sistnämnda fyra motioner i vad
de avsåge relationstalet för lärartäthet
vid folkskolor, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

5. att motionerna 1:655 och 11:806,
i vad de avsåge inackorderingspriset
för elever vid folkhögskolor, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

6. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet förordats angående
statsbidrag till folkhögskolor
fr. o. m. budgetåret 1967/68;

7. att motionerna 1:650 och 11:800,
1:654 och 11:804 samt 1:655 och
II: 806, samtliga motioner i vad de avsåge
statsbidrag till Kjesäters folkhögskola,
icke måtte bifallas av riksdagen;

8. att motionerna 1:654 och 11:804,
i vad de avsåge utbyte av tio icke-ordinarie
lärartjänster mot ordinarie sådana
tjänster, icke måtte bifallas av riksdagen; 9.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:650 och 11:800,
1:654 och 11:804 samt 1:655 och
II: 806, samtliga motioner såvitt nu var i
fråga, till Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 37 085 000 kr.;

10. att riksdagen måtte till Bidrag till
arvoden åt slcolläkare vid folkhögskolor
för budgetåret 1966/67 på driftbud -

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Nr 21

geten under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 49 000 kr.;

It. att riksdagen måtte till Bidrag till
byggnadsarbeten vid folkhögskolor för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Per Jacobsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Nihlfors, Antonsson, Mattsson,
Källstad och Tobé, vilka ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 655 och II: 806, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
i fråga om veckoarbetstidens längd;

2) av herrar Per Jacobsson, Virgin,
Dahlén, Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Wallmark, Bohman,
Turesson, Nihlfors, Antonsson, Mattsson,
Källstad och Tobé, vilka ansett

dels att utskottet under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 653 och II: 805, I: 654
och II: 804 samt I: 655 och II: 806, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu var i
fråga, besluta om en fyraårig försöksverksamhet
som ledde till relationstalet
2,3 för beräkning av statsbidraget
till lärarlöner vid folkhögskolor;

dels ock att utskottet under 6. — under
förutsättning av bifall till reservationen
beträffande hemställan under 4.
— bort hemställa,

att riksdagen måtte — med den ändring
som föranleddes >av vad reservanterna
anfört — godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats angående
statsbidrag till folkhögskolor fr. o. m.
budgetåret 1967/68;

3) av herrar Per Jacobsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Nihlfors, Antonsson, Mattsson,
Källstad och Tobé, vilka ansett

dels att utskottet under 8. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av

Statsbidrag till folkhögskolor

motionernia 1:654 och 11:804, såvitt
nu var i fråga, besluta att fr. o. in.
budgetåret 1966/67 tio icke-ordinarie
lärartjänster måtte utbytas mot lika
många ordinarie sådana tjänster;

dels ock att utskottet under 9. — under
förutsättning av bifall till reservationen
beträffande hemställan under 8.
—- bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:654 och 11:804 ävensom med avslag
å motionerna I: 650 och II: 800 samt
1:655 och 11:806, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till
driften av folkhögskolor för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
37 172 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (li):

Herr talman! I proposition nr 42 har
framlagts de förslag om ändrade regler
för statsbidrag till folkhögskolorna, som
statsutskottet behandlar i detta utlåtande.
De nya reglerna innebär en ökning
av statsbidragen, framför allt till lärarlöner.
De innebär bl. a. införandet av
nya bidragsformer, som möjliggör en
upprustning av pedagogiska hjälpmedel,
en förstärkning av den s. k. kringpersonalen
— ett mystiskt ord för vaktmästare,
biblioteks- och laboratoriepersonal
— och de innebär också att i
byggnadsbidragen skall kunna ingä kostnaderna
för inventarier i elevhemmen.

Totalt sett får man säga att de nya
reglerna genom den översyn som bidragen
har fått innebär en rationalisering
men också, som jag inledningsvis
sade, en ökning av bidragen till folkhögskolorna.
I släptåg med detta har
man sett över en del andra förhållanden,
framför allt dem som rör undervisningstiden
per vecka i folkhögskolorna
och lärartätheten.

Beträffande undervisningstiden konstaterar
man att det råder högst varie -

Nr 21

Onsdagen den
Statsbidrag till folkhögskolor

rande förhållanden vid olika folkhögskolor.
I propositionen påminner man
om att det är Kungl. Maj:t som har att
bestämma om huruvida man skall införa
några förändringar beträffande undervisningstiden
per vecka. Departementschefen
anmäler att han ämnar
utfärda föreskrifter om en maximitid,
som för vissa folkhögskolor, kanske
många av dem, kommer att innebära en
minskning av undervisningstiden per
vecka.

I samband med detta har farhågor
uttalats för att denna minskning i undervisningstid
per vecka skall gå ut
över vissa av de undervisningsgrenar
som omhuldas vid folkhögskolorna och
som säkerligen har stor betydelse, t. ex.
undervisning i konstnärliga och praktiska
ämnen. Å andra sidan kan man
naturligtvis hävda, att denna undervisning
av detta skäl inte behöver komma
bort i programmet; den kan mycket
väl förekomma inom ramen för
studiecirkelverksamheten.

För min del förstår jag väl de betänkligheter
som kan riktas mot detta
s. k. ingrepp i folkhögskolornas frihet
att själva bestämma över denna
sak, men jag har inte kunnat finna att
ingreppet är av så väsentlig art, att det
bör föranleda några uttalanden. Man
får därför hoppas att även om Kungl.
Maj :t föreskriver en maximitid det skall
finnas möjligheter att inom studiecirkelorganisationen
bibehålla den frivilliga
undervisningen i ifrågavarande
ämnen. Det är angeläget att denna undervisning
finns kvar.

Vad beträffar den andra frågan som
kommit i släptåg med rationaliseringen
samt utbyggnaden och omorganisationen
av statsbidragsverksamheten,
d. v. s. den som rör lärartätheten, kan
sägas att man kunnat konstatera att antalet
lärartimmar per elev och vecka
i folkhögskolorna för närvarande är
2,42 eller avrundat 2,4. I propositionen
sägs det att genom den sänkning av
maximiantalet undervisningstimmar per

4 maj 1966 fm.

vecka som föreslås kan detta lärartäthetstal,
det s. k. relationstalet, minskas
till 2,2. Därigenom närmar man sig
det tal som förutsättes komma att gälla
i det nya gymnasiet, d. v. s. 2,0.

När man vet att vi har stor lärarbrist
här i landet — ecklesiastikministern
nämnde nyss från denna talarstol att
det vid budgetåret 1970/71 kommer att
fattas 2 600 lärare — är det naturligtvis
angeläget att hushålla med de krafter
som nu finns. Man kan göra det genom
en minskning av undervisningstiden
per vecka. Man kan också göra det
genom att se efter hur de s. k. delningstalens
utformning påverkar antalet
klassavdelningar. I det senare fallet
är det väl så, att delningstalen i folkhögskolorna
medverkar till en relativt
hög lärartäthet.

Man förutsätter i propositionen, och
det tycker jag är en väsentlig fördel,
att man skall ta bort reglerna om delningstal
som ju reglerar inrättandet
av nya klassavdelningar, och i stället
ge folkhögskolorna full frihet att inom
ramen för det antal lärare som relationstalet
och antalet elever konstituerar
själva bestämma vilka klassavdelningar
de skall ha, hur stora de skall
vara och vilka relationer mellan stora
och små klassavdelningar man anser
lämpliga. Den fria dispositionsrätt över
lärarresurserna inom den givna ramen,
som folkhögskolorna på det sättet
får, måste, såvitt jag förstår, vara
en väsentlig fördel för skolorna. Den innebär
också ett stort förtroende för
skolornas sätt att sköta den pedagogiska
organisationen.

Kungl. Maj :t föreslår i propositionen
att man skall gå ned till relationstalet
2,2 från nu gällande 2,4 under en försökstid
på fyra år, under vilken man
sänker med 0,05 enheter per år, och
att man efter den försökstiden skall
ta definitiv ställning till vilket relationstal
som i fortsättningen skall användas
som grund för statsbidragsgivningen.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

I reservation nr 2 har utskottets borgerliga
ledamöter samlat sig kring ett
något avvikande önskemål. Vi tycker
nämligen att en försöksverksamhet för
att undersöka om man kan minska relationstalet
från det nu ganska högt
liggande 2,4 visserligen kan vara motiverad
men att det inte kan vara nödvändigt
att gå ända ned till 2,2. Man
kan säkerligen uppnå de erfarenheter
man behöver för att kunna ta definitiv
ställning till frågan, om man inskränker
sig till att minska från 2,4
till 2,3; det är vad yrkandet i reservation
nr 2 går ut på.

Herr talman! Jag har hittills uppträtt
som talesman både för utskottet och för
en av de tre reservationerna. När det
gäller behandlingen av ett motionsyrkande
om statsbidrag till Kjesäters folkhögskola
har jag att uppträda som talesman
för ett enhälligt utskott. Vi vet
att vi under de senaste åren i riksdagen
behandlat frågan om statsbidragsgivning
till flera folkhögskolor än det
finns statsbidragsutrymme till. Vi vet
också att riksdagens politik i detta avseende
liksom Kungl. Maj ds präglats av
en viss återhållsamhet. Det sammanhänger
bl. a. med den osäkerhet om
folkhögskolans dimensionering och anpassning
till det nya skolsystemet som
råder. Vi har upplevt att en folkhögskola
till om året har fått statsbidrag.
Vi minns Åkers Runö och Kaggeholm;
i fjol ville Klarälvsdalens folkhögskola
med Värmlands läns landsting som huvudman
ha statsbidrag men kunde inte
få det då. I år är det denna folkhögskola
som kommer i fråga, och därefter
står scouternas folkhögskola på Kjesäter
i Södermanland i tur. Vi har vid utskottsbehandlingen
ansett det angeläget
att Kjesäters folkhögskola får statsbidrag
snart, inte minst därför att där
bedrivs vid sidan om den vanliga folkhögskoleverksamheten
en alldeles särskild
verksamhet bland handikappade
och till förmån för handikappade. Det
är angeläget med hänsyn till de ekono 2*

— Andra kammarens protokoll 19(16.

Statsbidrag till folkhögskolor

miska bekymmer som är förenade med
driften av folkhögskolan, att man så
snart som möjligt får statsbidrag, men
också att man får klarhet om att man
har att räkna med detta.

På s. 5 i utlåtandet har utskottet uttalat
sig härom och skrivit: »Utskottet
förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t
vid sin avvägning av antalet statsunderstödda
folkhögskolor fr. o. m. budgetåret
1967/68 kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på den särskilt betydelsefulla
verksamhet som bedrivs
vid sistnämnda folkhögskola». Detta avser
alltså Kjesäters folkhögskola. För en
i statsutskottets formuleringskonst inte
initierad förefaller detta uttalande något
kryptiskt. Utformningen av utlåtandet
är förmodligen motiverad av utskottets
omhuldade traditioner i fråga
om skrivsätt och formuleringskonst. Jag
är emellertid angelägen att inför kammaren
uttala, att det i klartext innebär
att avdelningen och statsutskottet förutsätter
att Kjesäters folkhögskola får
statsbidrag fr. o. m. budgetåret 1967/
68. Jag är också angelägen att framhålla
att i denna del är utskottets utlåtande
enhälligt.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
har anfört yrkar jag bifall till utskottets
utlåtande i alla delar utom beträffande
punkterna 4 och 6, beträffande
vilka jag yrkar bifall till reservationen
nr 2.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I ett uttalande år 1962
framhöll statsrådet Edenman, att folkhögskolans
fria ställning kräver att
»den nödvändiga omställningen och anpassningen
till fortskridande förändringar
i ett dynamiskt utbildningsväsende
och till nya strömningar i människornas
bildningssträvanden nu kommer
inifrån folkhögskolan själv såsom
ett praktiskt uttryck för de reformsträvanden
som bör hållas levande vid varje
skola».

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Statsbidrag till folkhögskolor

Detta uttalande har ofta citerats i
folkhögskolekretsar och efter vad jag
kunnat förstå har man inte funnit anledning
att reagera emot det. När detta
uttalande gjordes var säkerligen alla
medvetna om att skulle folkhögskolan
kunna åstadkomma den nödvändiga omställningen
och anpassningen behövdes
ett förbättrat statsbidrag.

I dag har vi att behandla ett utskottsutlåtande
vari föreslås ett sådant ekonomiskt
stöd åt folkhögskolan, att det
enligt min mening bör ge folkhögskolan
bättre möjligheter att åstadkomma
behövlig anpassning.

Vid utskottsbehandlingen av den proposition
som ligger till grund för utlåtandet
har enighet inte uppnåtts på
alla punkter. På några punkter förekommer
därför reservationer. Reservationerna
berör förslaget om att i folkhögskolestadgan
införa en bestämmelse
om högsta veckotimtal för eleverna
samt lärartätheten vid folkhögskolorna
och fördelningen av ordinarie och ickeordinarie
lärare vid folkhögskolorna.

Enligt nu gällande folkhögskolestadgar
skall elevernas undervisningstid vara
lägst 30 veckotimmar i årskurs 1
och i övrigt lägst 24 timmar. Skolöverstyrelsen
har i sitt stadgeförslag förordat
att undervisningen skall utgöra
lägst 24 veckotimmar i samtliga kursformer.
Enligt folkhögskolans statsbidragsutredning
kan veckoarbetstiden
för eleverna i folkhögskola vara väsentligt
högre än vad skolöverstyrelsen
har förordat som lägsta antal tillåtna
veckotimmar, alltså 24. Det finner jag
för min del inte vara något märkligt;
tvärtom tycker jag att det bör vara
möjligt att ha fler än 24 veckotimmar.
Folkhögskolans statsbidragsutredning
föreslår att antalet undervisningstimmar
i veckan för elev som deltar i heltidsundervisning
i folkhögskola skall
vara minst 24 och högst 35 och i vissa
fall med skolöverstyrelsens tillåtelse 38
timmar. Departementschefen säger i
propositionen att han har för avsikt

att i annat sammanhang föreslå Kungl.
Maj :t att i enlighet med utredningens
förslag, i folkhögskolestadgan införa en
bestämmelse om det högsta veckotimtalet
för elev i folkhögskola.

Vad vi i reservationen nr 1 har framhållit
är att man inte i folkhögskolestadgan
bör införa en bestämmelse om
högsta veckotimtalet för elev i folkhögskola.
Här är det visserligen Kungl.
Maj:t som bestämmer, men riksdagen
har givetvis rätt att uttala sin mening.

Jag för min del anser det värdefullt
om folkhögskolan får behålla sin fria
ställning även på detta område. Skulle
sedan uppkomma en sådan situation att
någon skola lägger för stor arbetsbörda
på eleverna, är det möjligt att genom
folkhögskoleinspektionen rätta till
förhållandet.

Jag tror att flertalet av folkhögskolorna
kommer att stanna vid ett veckotimtal
som inte är högre än 35. Men när
lärarna skall göra upp schemat, kan det
mycket lätt tänkas, att de kan finna det
välbetänkt att kunna utöka tiden med
någon timme utöver 35 per vecka. De
kan komma fram till att de behöver
denna frihet för att de skall kunna meddela
en mera fullödig undervisning än
vad de annars skulle ha möjlighet till.

Man har gjort jämförelse med veckotimtalet
i gymnasier och fackskolor.
Jag anser emellertid inte att det är helt
riktigt iatt göra sådana jämförelser.
Folkhögskolorna är internat och erbjuder
en god studiesituation. Gymnasieeleverna
har det ofta sämre ställt i detta
avseende genom att de i många fall har
långa resvägar och har besvär med var
de skall hålla till under håltimmar o.s.v.
Dessutom är ju gymnasieeleverna yngre
än folkhögskoleeleverna.

Här har herr Turesson tidigare erinrat
om att en låg maximitid kan utgöra
ett hinder för skolor, som har praktiska
kurser. Begränsningen innebär att
det skapas vissa problem vid dessa skolor,
vilket också folkhögskolans statsbidragsutredning
har observerat. Utred -

Onsdagen den 4 maj 19G6 fm.

Nr 21

ningen liar sålunda framhållit att en begränsning
till 35 timmar kan innebära
problem för skolor med s. k. praktiska
kurser. Man har därför föreslagit att,
om synnerliga skiil föreligger för ett
högre veckotimtal än 35, detta skall
kunna höjas till 38 för kurser med övervägande
praktisk undervisning. Detta
föreslår emellertid utredningen i förvissning
om att skolöverstyrelsen kommer
att vara mycket restriktiv vid sin
prövning av skolornas ansökningar om
ett högre veckotimtal än 35.

I stället för att nu gå in för att skolorna
skall söka tillstånd om undantag,
varigenom man fråntar folkhögskolan
något av den frihet som den tidigare har
haft, tycker jag att man under den förestående
fyraåriga försökstiden bör kunna
låta skolorna ha sin frihet under ansvar
med inspektion av skolöverstyrelsen.
Jag tror att det blir bäst på detta
sätt.

Rörande lärartätheten vid folkhögskolorna
föreligger också en reservation.
Utskottets förslag innebär en
minskning av antalet lärartjänster som
motsvarar cirka 100 heltidstjänster när
den fyraåriga försöksverksamheten är
slut, d. v. s. från och med budgetåret
1970/71. Vi skall få ett nytt system för
lärartilldelningen vid folkhögskolorna,
vilket innebär att statsbidrag skall utgå
med 100 procent av de faktiska lärarlönekostnaderna,
dock högst för 2,2
lärartimmar per elev och vecka när försöksperioden
är slut. Under försöksåren
skall det ske en successiv minskning
som leder till nämnda lärartäthet.

Reservationen nr 2 innebär att man
godtar försöksverksamheten liksom
även eu minskning av antalet lärare i
förhållande till det nuvarande antalet
men inte en så stor minskning som föreslås
av Kungl. Maj:t och utskottet. Vi
föreslår sålunda en betydligt mindre
minskning. Att jag för min del har kunnat
gå med på en viss sänkning beror på
att vi framdeles skall kunna få tillgång
till personal som i viss mån övertar

Statsbidrag till folkhögskolor

lärarnas nuvarande arbete. Jag tänker
på biblioteks- och biträdespersonal, institutionstekniker,
vaktmästare o. s. v.
På grund av att dessa övertar vissa av
de uppgifter som hittills har åvilat lärarna
tror jag det kan finnas anledning
att försöka med den i reservationen
föreslagna successiva minskningen. Det
nya systemet att organisera undervisningen
mera fritt torde väl också härvidlag
ha sin betydelse.

Elevsituationen vid folkhögskolan är
emellertid annorlunda än vid gymnasium
och fackskola, och det är detta som
har gjort att jag för min del inte har
kunnat biträda förslaget om att man
under denna fyraåriga försöksperiod
skall minska lärarantalet så mycket som
föreslås i propositionen. De som kommer
till folkhögskolan har i allmänhet
inte samma längre sammanhängande
studieerfarenhet som den gymnasiestuderande.
Detta medför att många av dem
har svårare att arbeta på egen hand.

Vidare har eleverna som kommer till
folkhögskolan olika skolunderbyggnad
och visst märks det skillnader härvidlag
mellan äldre och yngre elever. Till
folkhögskolan söker sig elever av olika
anledningar, och de har olika motiv för
sina studier. Dit kommer sådana som
under flera år har varit ute i manuellt
förvärvsarbete, och under den tiden
har de inte i någon större utsträckning
ägnat sig åt att läsa, skriva och räkna,
men de har på arbetsplatsen blivit observerade
för sin duglighet och för sina
ledaregenskaper. De har fått ett sent
påkommet intresse för studier och ser
genom dem en möjlighet att avancera.

Vidare har vi sådana elever som blivit
intresserade av föreningsarbete. De
har deltagit i möten med fackföreningar
och med ekonomiska och politiska
föreningar. De liar funnit det vara intressant
att syssla med sådant arbete
men har upptäckt att de i så fall behöver
ökade kunskaper.

Vidare finns det sådana elever som
tycker det är intressant att arbeta med

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 19CG fm.

Statsbidrag till folkhögskolor

samhällsfrågor och som vill ägna sig åt
arbetet på det kommunala fältet. Slutligen
har vi alla dem som söker sig till
folkhögskolan för att där få de kunskaper
som behövs för att komma in vid
andra skolor, t. ex. sjuksköterskeskolor
och polisskolor.

Detta tycker jag är skäl som talar för
att det vid folkhögskolan behövs flera
lärare i förhållande till antalet elever
än vid gymnasiet. Detta har också medgivits.
Striden står nu om hur stor lärartäthet
vi skall ha. Därvid skall vi ha
klart för oss att man med hänsyn till de
olika förkunskaperna inte kan i alltför
hög grad placera eleverna tillsammans
under föreläsningarna. Vid undervisning
på en alltför elementär nivå är
detta inte bra för dem som har goda förkunskaper,
och om undervisningen blir
för invecklad, kan inte elever med otillräckliga
förkunskaper tillgodogöra sig
densamma.

Om vi skär ned antalet lärare för mycket,
tror jag också man riskerar att
vissa ämnen måste strykas från schemat.
Jag tänker här på sådana ämnen som
filosofi, sociologi, konsthistoria, musik
in. fl. Det är ämnen som inte samlat
några stora grupper vid folkhögskolorna,
men de elever som deltagit i den
undervisningen blir ofta opinionsbildare.

Vidare vill jag erinra om att man vid
åtskilliga folkhögskolor har ett betydande
inslag av praktiska och estetiska
ämnen.

Alla dessa skäl tillsammantagna bär
gjort att jag kommit till den uppfattningen,
att vi inte kan minska antalet
lärare i förhållande till antalet elever
så mycket som Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagit.

Beträffande reservationen nr 3, som
handlar om förhållandet mellan ordinarie
och icke-ordinarie lärare, har jag
den uppfattningen att det måste ha
betydelse för lärarrekryteringen att i
större utsträckning kunna erbjuda ordinarie
tjänster. Därigenom måste man

kunma få flera och bättre kvalificerade
sökande.

Vid behandlingen av propositionen
har vi i avdelningen också haft att ta
ställning till en del motioner, som har
blivit föremål för ingående överläggningar.
Bland de motionsförslag som
diskuteras mycket har bl. a. varit frågan
om bidrag till Kjesäters folkhögskola,
som herr Turesson redan talat om. Mot
bakgrunden av det stora intresse man
i utskottet visat för den skolans verksamhet
och med hänsyn till utskottets
skrivning i det stycket torde det finnas
anledning förvänta att statsbidrag mycket
snart kommer att beviljas den skolan.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
nr 1, 2 och 3 vid punkterna 3, 4 och 8.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Skoglösa, Johansson i Dockered, Antonsson
och Svensson i Vä (samtliga
ep).

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! De tre reservationer,
som har mitt namn knutet till sig, utgör
så att säga en enhet. Det finns ett visst
samband mellan de tre reservationerna,
och man skulle kunna säga att de bildar
ett slags paket. Det första som jag alltså
här vill tala för är frihet när det gäller
veckoarbetstiden, så att det inte blir
någon låsning till ett visst maximiantal
timmar, t. ex. 35 som nämnts. Det
andra gäller relationstalet, som vi reservanter
satt till 2,3, d. v. s. 230 lärartimmar
på 100 elever per vecka och
inte, som regeringen föreslagit, 220.
Det tredje gäller ett önskemål om att tio
icke-ordinarie lärartjänster utbyts mot
ordinarie. Detta är de tre saker som
jag anser vara väsentliga i samband med
folkhögskolan och dess framtid.

Den första frågan avsåg alltså vecko -

Onsdagen den 4 maj 1%G fm.

Nr 21

arbetstiden. Folkhögskolans statsbidragsutredning
liar ju nu påstått att denna
för elevernas del i många fall är
mycket lång. Därför bar utredningen
också föreslagit att en ny bestämmelse
skall införas i folkhögskolestadgan, varigenom
det högsta antalet veckotimmar
för eleverna skall fastställas till 35. Det
finns emellertid ett litet undantag. Det
heter att skolöverstyrelsen har nämnt
att för praktiska ämnen skall man, om
synnerliga skäl föreligger, medge att
timantalet höjs till 38. Statsrådet Edenman
har uttalat att han avser att i annat
sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att i
enlighet med utredningens förslag i
folkhögskolestadgan införa en bestämmelse
om högsta veckotimantal för elev
vid folkhögskola. Eftersom det här sägs
att det skall vara i enlighet med utredningens
förslag, har jag tolkat uttalandet
så att det blir fråga om siffran 35.

I en artikel i dag i Svenska Dagbladet
går den kände folkliögskolerektorn Ingvar
Sablin vid Geijerskolan i Ransäter
allvarligt till storms mot denna enda
siffra, som enligt hans och mångas uppfattning
skulle innebära »det största ingrepp
i folkhögskolans frihet som hittills
har förekommit». Han menar att
om denna siffra fastställs blir en mycket
väsentlig del av skolformens uppgifter
så starkt beskuren att den första
paragrafen i folkhögskolans stadga
egentligen sätts ur kraft. Denna paragraf
talar om att man skall bibringa eleverna
insikt om deras ansvar som människor
och samhällsmedlemmar och om
att elevernas samarbetsvilja skall stärkas.
Det beter slutligen i stadgan: »I enlighet
med denna målsättning utformar
varje folkhögskola sitt arbetssätt.»

Rektor Sahlin framhåller att detta är
någonting av skolans Magna Charta, dess
frihetsbrev, och han protesterar mot det
diktat om 35 veckotimmar som här
skulle införas och som skulle vara ett sådant
kraftigt ingrepp i folkhögskolans
liv.

Detta rimmar faktiskt mycket väl med
vad som framhållits i vår första reserva -

Statsbidrag till folkhögskolor

tion, där vi har betonat att skolan själv
skall fastställa elevernas undervisningstid.

Vi reservanter vill bibehålla folkhögskolans
fria ställning härvidlag. Det är
mycket betydelsefullt att denna linje
får fullföljas när det gäller ifrågavarande
skolforms arbete i framtiden.

Nästa fråga rör det nya system för
lärartilldelning som skall införas —
d. v. s. att statsbidrag skall utgå med
100 procent till lärarlönerna, dock
högst 220 lärartimmar per 100 elever
och vecka enligt förslaget. Detta kommer
att innebära en minskning av lärartätheten,
såsom här redan framhållits.
Vi reservanter har som vår mening
uttalat, att relationstalet 2,2 är
alltför lågt; det innebär en reducering
av antalet tjänster vid folkhögskolorna,
någonting som jag tycker är ganska
egendomligt i en tid av utbildningsexpansion.
Arbetet vid folkhögskolorna
skulle härigenom onekligen försvåras.
Följden bleve, som det också heter i
propositionen, en minskning av antalet
lärare motsvarande 100 heltidstjänster.
Då det finns drygt 600 folkhögskolelärare
i landet blir det fråga om en avsevärd
procentuell minskning.

Vidare framhåller vi att jämförelsen
med den beräknade lärartätheten i det
framtida gymnasiet, som åberopas i
utskottsmajoritetens yttrande, inte är
giltig. Det är ju fråga om olika arbetssätt.
Folkhögskolan har frihet i fråga om
kurser, i fråga om sina arbetsformer,
och därtill finns inte någon motsvarighet
i det nya gymnasiet.

Ett annat förhållande som talar för
det av oss föreslagna relationstalet är
att elevgrupperna vid folkhögskolorna
är mycket mera heterogent sammansatta
än i andra skolor. Eleverna har
en ganska varierande bakgrund vad gäller
tidigare studier, och undervisningen
kräver därför en anpassning till
kunskaperna och en uppdelning på olika
grupper. Ett lågt relationstal skulle
försvåra en sådan undervisningsmetod.

Vidare vill jag framhålla att den spe -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Statsbidrag till folkhögskolor

ciella typ av skola som folkhögskolan
utgör — den nämligen med internatform
—■ fordrar en alldeles särskild arbetsinsats
från lärarnas sida, utöver
vad som är fallet vid andra skolformer.

Och inte minst viktigt är att för ett
högre relationstal än det, som föreslagits
i propositionen, talar det större
inslaget av praktiskt-estetiska ämnen
vid folkhögskolorna. Undervisningen i
dessa ämnen är mycket lärarkrävande.
Inslaget av praktiskt-estetiska ämnen
bör enligt mångas mening helst öka i
framtiden, med hänsyn till det allmänna
bildningsvärde som dessa ämnen
har. Blir de estetiska ämnena trängda
inom den obligatoriska skolans område,
är det ju så mycket viktigare att
man ägnar sig åt dem inom exempelvis
folkhögskolan. Kunskaper i de estetiska
ämnena är också förutsättningen för en
bättre kulturkonsumtion — jag tänker
på ämnen som dramatik, körsång och
konsthantverk. Om nu timtalet begränsas
och fixeras kan detta gå ut just
över de estetiska ämnena; eleverna blir
benägna att hellre ägna sig åt mera
matnyttiga ämnen.

Det bör kanske också observeras att
många av de lärartimmar, som ingår
i framräkningen av den nu gällande
kvoten 2,42, är s. k. timlärartimmar,
som handhas av personer med specialutbildning
eller specialinriktning inom
konst, teater, musik o. s. v., och sådan
praktiskt-estetiskt inriktad undervisning
är av vitalt intresse för folkhögskolan.

Reservation nr 3 gäller statsbidrag
till ett visst antal ordinarie lärartjänster
vid folkhögskolan. Skolöverstyrelsen
har begärt bidrag för att 40 ickeordinarie
lärartjänster skall kunna bytas
ut mot lika många ordinarie lärartjänster
vid folkhögskolorna. Den svenska
folkhögskolan har ett oproportionerligt
stort antal lärartjänster som inte är
ordinarie. Enligt viss uppgift som jag
erhållit skulle det finnas 267 icke ordi -

narie och 347 ordinarie ämneslärartjänster.

Antalet fasta tjänster är också ganska
ojämnt fördelat mellan de olika skolorna.
Vissa skolor har fått större delen
av sina lärartjänster besatta med
ordinarie innehavare, medan andra —
särskilt mindre rörelseskolor som befinner
sig under utveckling —• kan ha
en enda ordinarie tjänst vid sidan av
tre extra ordinarie tjänster.

Statsrådet Edenman har nu förklarat
att han saknar möjlighet att föreslå
medel för utbyte av några icke-ordinarie
tjänster mot ordinarie tjänster vid
folkhögskolor under budgetåret 1966/
67. Jag skulle härvidlag vilja framhålla
att det kan bli ytterst allvarliga konsekvenser
särskilt för de nya skolor, som
under den senaste tioårsperioden erhållit
statsbidrag genom riksdagsbeslut
men som ännu inte är fullt utbyggda.
Dessa nya skolor har i de flesta fall
under en startperiod av tre till fyra år
i väntan på statsbidrag fått klara sig
med orutinerade yngre lärarkrafter. En
enda länge väntad ny ordinarie lärartjänst
—- som kanske också är utlovad
av skolöverstyrelsen — skulle betyda
synnerligen mycket för en sådan skola.
Vi har därför i vår reservation på
denna punkt föreslagit att i varje fall
10 icke-ordinarie lärartjänster skulle
utbytas mot lika många ordinarie lärartjänster.

Jag har slutligen när det gäller frågan
om Kjesäter ingen anledning att ytterligare
ta till orda utan vill ansluta
mig till det yttrande, som tidigare gjorts
av herr Turesson, och till dennes tolkning
av utskottets skrivning, nämligen
att det verkligen skulle vara fråga om
en beställning av statsbidrag till denna
skola för nästa budgetår. Om så sker
vore detta kanske inte heller så egendomligt,
eftersom denna folkhögskola,
i varje fall enligt vad vi vet, är den
enda till vilken det i nuvarande läge
återstår att skaffa statsbidrag.

Jag vill därför, herr talman, nu yrka

Onsdagen den 4 maj 19G0 fm.

Nr 21

bifall till de reservationer på vilka mitt
namn förekommer.

I detta anförande instämde herrar
Nelander, Westberg och Jonsson (samtliga
fp).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att understryka något som har
skymtat i föregående talares anföranden,
men som jag inte tycker tillräckligt
har betonats, nämligen att den proposition
som vi nu behandlar och som
statsutskottet i allt väsentligt har tillstyrkt
innebär en mycket stor förbättring
av folkhögskolornas ekonomiska
villkor. Vi har fått vänta ganska länge
på detta förslag, eftersom hela vårt
utbildningsväsende varit i stöpsleven.
Framför allt har vi därvid inte varit
på det klara med hurudan folkhögskolans
ställning skulle komma att bli.

Det är mycket tillfredsställande att
vi nu fått detta förslag till förbättrade
grunder för bidragsgivningen. Det visar
hur mycket statsmakterna uppskattar
den gärning som folkhögskolan har
utfört och hur stor betydelse man tillmäter
denna i vårt framtida undervisningsväsen.

Bara på några få punkter har det rått
delade meningar, och jag skall i största
korthet beröra dem. Den första reservationen
gäller veckotimtalet. Jag är
ganska förvånad över att detta har tillmätts
sådan betydelse i diskussionen.
Vi strävar ju på alla områden efter att
få reglerad och förkortad arbetstid och
har gått ganska hårt fram inom det
allmänna skolväsendet.

Jag tror att det var herr Mattsson
som sade att lärarna vid folkhögskolan
kan finna att de kan ge en fördjupad
och bättre undervisning, om de får
flera timmar till förfogande. Fråga vilken
gymnasielärare som helst om han
inte kan ge en förbättrad och fördjupad
undervisning i sitt ämne, om han
får flera timmar! Det kommer varje
lärare utan vidare att stryka under.

Statsbidrag till folkhögskolor

Detta hindrar emellertid inte att man
någonstans måste sätta en gräns, och
det finns inte något skäl för att vi därvidlag
skulle undanta folkhögskolan,
allra helst som det ligger i hela denna
skolas natur att man måste uppmuntra
eleverna till mycket självständigt och
frivilligt arbete både i anslutning till
och vid sidan om skolundervisningen.
Om man har en schemabunden skoltid
på — vilket lär ha förekommit vid någon
folkhögskola — upp till 60 timmar
i veckan, får eleverna inte bara
otillräcklig fritid; de får — vilket nästan
är värre — ingen tid över till fri
läsning och individuell fördjupning i
det som intresserar dem eller till arbete
i grupp med kamrater.

Här har talats om att eleverna har olikartad
bakgrund. Elevmaterialet är heterogent,
och det skulle betyda att man
behöver både flera timmar och flera lärare.
Detta verkar väl i båda riktningarna.
Visserligen har man en del elever
som är ovana vid studier och har en
ganska dålig grund att stå på och därför
behöver mycken extra hjälp av lärarna,
men å andra sidan har man elever som
är flera år äldre än t. ex. gymnasieeleverna
— alltså med mycket större
mognad — och som frivilligt har sökt
sig till folkhögskolan av studieintresse.
Dessa bör ha förutsättningar att studera
på egen hand. Det var väl återigen herr
Mattsson som talade om sådana som
hade visat sin duglighet t. ex. som arbetsledare
och som velat bättra på sina
teoretiska kunskaper för att komma
längre. I varje folkhögskoleklass måste
det finnas elever som är fullt i stånd
att bedriva ganska avancerade studier
på egen hand och även att självständigt
leda arbete i en grupp av kamrater. På
detta sätt avlastar de läraren och ger
honom möjligheter att ägna sig tidsmässigt
mera åt svagare elever.

Jag tror alltså att det absolut inte
är någon olycka, om man begränsar
timtalet till 35 och därmed något hejdar
ambitionerna hos lärarna att så att säga

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Statsbidrag till folkhögskolor

ge allt och framför allt motverkar att
alla studier skall ske under lärares
handledning.

Vid folkhögskolorna lägger man mycket
an på att eleverna självständigt
skall utarbeta uppsatser, hålla föredrag
o. s. v. Detta kräver grundliga förberedelser,
som tar åtskilliga timmar i
anspråk. Det är nog riktigt att man kan
ha något längre arbetstid vid internatskolor
än vid andra skolor, men det
finns många möjligheter att tillgodogöra
sig denna arbetstid utan att ha
timmarna inskrivna i schemat. I folkhögskolornas
schema ingår obligatorisk
studiecirkelverksamhet. Den är frivillig
på det sättet, att varje elev själv
väljer vilken studiecirkel han eller hon
vill vara med i, men obligatorisk så
till vida att vederbörande måste välja
någon cirkel. Man kan fortsätta, om
man vill, och ha frivilliga studiecirklar
på eftermiddagarna. Eleverna vid en
folkhögskola har ju samma rätt som
vilka andra medborgare som helst att
samla sig i .studiecirklar. I fråga om dem
föreligger ju mycket goda bidragsmöjligheter.
Den enda lilla skillnaden blir
alltså att man icke får göra deltagandet
d studiecirklar obligatoriskt, om de
ligger utanför den schemabundna tiden.

Beträffande lärare är ju tilldelningen
till folkhögskolan ganska generös, och
det blir den även med det föreslagna
relationstalet 2,2. Dessutom innebär
som redan har understrukits här, den
rättighet, som folkhögskolan får och
som ingen annan skola har, att inom
ramen för detta tal själv dela in undervisningen,
en frihet som måste ha mycket
stor betydelse. Det kommer för
många skolor att kompensera den lilla
skillnad som uppstår jämfört med det
tidigare lärarantalet.

Därtill vet jag att många skolor inte
heller förut haft fler lärare än det
nämnda talet 2,2 medger, men de har
ändå alla möjligheter att ordna undervisningen
precis så som de vill. Det är
de skolor som har alltför lång schema -

bunden arbetstid som, om de går ned till
35 timmar, automatiskt också kommer
att behöva färre lärartimmar.

Att en del lärartjänster skulle bli
överflödiga finns knappast någon risk
för, just med tanke på att folkhögskolorna
har så många timlärare och extraliirare.
Det kan ju synas som om de hade
alltför många icke ordinarie lärare i förhållande
till de ordinarie, men det finns
nog förklaringar till det. En förklaring,
som ingen har nämnt här, är filialskolorna.
Icke minst från riksdagens sida
har under senare år varnats för att upprätta
nya folkhögskolor, men när man
pekat på att tillströmningen till folkhögskolorna
fortfarande är mycket stor,
har vi rekommenderat vederbörande att,
hellre än att upprätta nya skolor, undersöka
om det inte går att öka kapaciteten
med en parallellklass till vid de
.skolor som redan finns eller eventuellt
ordna en filialskola.

Sådana filialskolor kan inte få ordinarie
lärare, eftersom de är avsedda att
vara tillfälliga. Det finns nu inte så få
lilialskolor som -— bortsett från någon
enstaka ordinarie lärare från moderskolan
— får bedriva undervisningen
enbart med icke ordinarie lärare, enär
man som sagt inte kan inrätta ordinarie
tjänster vid filialskolor.

Det är nog nödvändigt att både filialskolorna
och icke minst de mindre, relativt
nystartade skolor, som det talas om
här, har möjlighet till ganska stor rörlighet.
Folkhögskolorna har ju inga fastställda
kurser, utan de gör själva upp
sina kurser, och dessa varierar. Man tar
upp ämnen, kanske en hel kurs, som
man icke haft på schemat förut, och
man lägger ned andra. Många gånger
händer det helt enkelt att man börjar
med ett nytt ämne eller en hel kurs därför
att man under några år råkar ha tillgång
till en lärare som är särskilt lämplig
för undervisning häri. För att få denna
möjlighet till variation måste man ha
ett icke obetydligt antal tjänster som
icke är fasta. En ordinarie tjänst är ju

Onsdagen den 4 maj 19(i6 fm.

Nr 21

låst vid eu ämneskombination, och genom
alltför stor ordinariesättning skulle
också folkhögskolans möjligheter att
variera sitt kursprogram låsas.

Vidare har vi här många gånger uttryckt
farhågor för att underlaget för
rekryteringen till folkhögskolorna kan
komma att minskas när fackskolorna
och gymnasierna blir fullt utbyggda.
Det är anledningen till att vi har velat
vara försiktiga och återhållsamma med
inrättandet av nya folkhögskolor. Innan
vi vet hur det går i detta avseende måste
vi räkna med att, när läget i sin helhet
har stabiliserat sig, kan en del av de
folkhögskolor som vi nu har bli överflödiga
och få dras in eller på något
sätt slås tillsammans. Då är det också
ganska viktigt att de inte har för många
ordinarie tjänster, ty detta medför stora
svårigheter.

Att det skulle vara någon större svårighet
med rekryteringen till folkhögskolorna
på grund av att man har få
ordinarie tjänster har åtminstone hittills
icke framkommit något belägg för.
Jag vågar påstå att folkhögskolorna är
den skolform som har de minsta svårigheterna
att rekrytera lärare. Skälen härtill
är många. Det finns alltså ingen anledning
att inrätta fler ordinarie tjänster
för att inte äventyra rekryteringen.

Till slut skulle jag vilja säga ett par
ord om Kjesäters folkhögskola. På den
tiden då det inrättades fler folkhögskolor
än nu hade vi knappast några regler
för när en folkhögskola skulle få statsbidrag.
Det ansågs att en folkhögskola
skulle vara i verksamhet ett par år för
att visa att den verkligen var så att säga
hållbar. Frågan om statsbidrag har också
varit ganska beroende av hur många
folkhögskolor som startats samma år.
Om vi går litet längre tillbaka finner
vi, att folkhögskolor som startats samma
år fått vänta olika länge på statsbidrag,
eftersom man ansett att man inte
borde ge mer än ett visst antal nya skolor
om året statsbidrag. För inte så
länge sedan räknade man med två om

Statsbidrag till folkhögskolor

året. På senare år, då vi varit överens
om att vara restriktiva, bar vi försökt
hålla på att inte mer än en ny folkhögskola
om året bör få statsbidrag.

I år var det två folkhögskolor som sökte
statsbidrag. Det var dels Klarälvdalens
folkhögskola, som fick stå över förra
året och beträffande vilken det var tämligen
självklart att den skulle få statsbidrag
i år, och dels Kjesäters folkhögskola,
som är så nystartad, att den, om
vi följde de principer som tidigare tilllämpats,
inte skulle kunna få något bidrag
i år och knappast heller nästa år.
Vi har emellertid i statsutskottet varit
överens om att det är fullt motiverat att
denna folkhögskola får statsbidrag redan
nästa år. Därigenom bryter vi inte
principen att ge endast en ny skola om
året statsbidrag — det finns ingen annan
som kan komma i fråga nästa år. Men
framför allt är det ett speciellt förhållande
med denna skola. Det är Svenska
scoutförbundets skola, och man har vid
denna skola tagit upp folkhögskolekurser
för handikappade. Vi känner alla till
de insatser som Scoutförbundet gjort
på handikappvårdens område. Att vi ger
Kjesäters folkhögskola en något förmånligare
ställning än andra folkhögskolor
innebär ett välförtjänt erkännande av
de insatser Scoutförbundet gjort på detta
område, som vi alla har så stora omsorger
för. Utskottet har i år inte direkt
velat uttala, att skolan bör få statsbidrag,
eftersom den är relativt nystartad.
När nästa statsverksproposition skall
skrivas kommer skolan emellertid att
ha varit i verksamhet i över ett år, och
det finns alltså då möjligheter att undersöka
om skolan hållit vad den lovat. Man
har då en säkrare grund att stå på för
anslagsäskandet. Vi hoppas och tror att
de erfarenheter man gör vid en inspektion
av skolan skall visa att det är väl
motiverat att ge den statsbidrag redan
nästa år.

Jag ber alltså, herr talman, att på
samtliga punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 21

Onsdagen den 4 inaj 1966 fm.

Statsbidrag till folkhögskolor

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson var förvånad
över att reservanterna gjort så
stor sak av att statsrådet Edenman har
för avsikt att i annat sammanhang föreslå,
att det i folkhögskolestadgan intas
en bestämmelse om ett högsta veckotimantal.
Jag är för min del förvånad
över att det skall komma ett sådant
förslag. Det är anledningen till att
vi inte kunnat uppnå enighet i utskottet
utan har fått en reservation. Vi
reservanter anser att vi har positiva
erfarenheter av att antalet veckotimmar
inte är maximerat.

Det har här talats om arbetstider på
60 timmar i veckan. Jag kan, fröken
Olsson, inte förstå hur man kan komma
upp till ett så stort antal timmar. I
utredningen har jag läst, att det i något
fall förekommit 50 timmar, men även
det är ju alldeles för mycket. Jag tror
att man inom ytterligt få folkhögskolor
kommer att överskrida 35 timmar. Men
det kan vara klokt att se till att det
finns en möjlighet att i något visst fall
gå över detta timtal. Denna mening har
jag därför att jag tror att man på det
sättet kan nå ännu bättre resultat i
arbetet.

De elever som kommer till folkhögskolorna
— jag nämnde det tidigare —
har olika skolunderbyggnad och många
har inte någon sammanhängande studieerfarenhet
på samma sätt som de
som genomgår gymnasium. De behöver
därför mer handledning än de som
lärt sig arbeta självständigt och på
egen hand. Det är detta som gjort att
vi avgivit denna reservation. Om det
sedan skulle visa sig att någon skola
pålägger eleverna en alltför tung arbetsbörda,
så kan man säkerligen rätta
till detta genom folkhögskoleinspektionen.
Genom att ta upp saken på kurser
och genom kontakt med folkhögskoleinspektören
kan man komma fram
till en ordning med normal arbetstid.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min reaktion på fröken
Olssons förvåning över att vi vill
ha frihet för folkhögskolorna att själva
besluta om timtalet var densamma som
herr Mattssons.

Det är visserligen sant att det genomförs
en förkortning av arbetstiden i
samhället, men, fröken Olsson, vårt syfte
är inte att folkhögskolorna skall få
hur många timmar som helst — 50—60
timmar är väl ändå ganska orealistiskt
— utan vårt förslag grundar sig på en
principiell inställning till folkhögskolans
arbetssätt, livsform och struktur.
Den skall ju ge en allmän medborgerlig
bildning, och i enlighet med den
målsättningen utformar varje folkhögskola
sitt arbetssätt. Så heter det i stadgan.
Detta fundamentala uttalande i
stadgan skulle på ett flagrant sätt åsidosättas
genom en fixering av veckotimtalet.
Vi får inte heller bortse ifrån
elevernas studieambition, vilket jag
tyckte fröken Olsson gjorde i sitt inlägg.
Deras ambitioner får inte stäckas.
Nej, vi bör och skall bibehålla folkhögskolans
fria ställning.

När det gäller frågan om antalet ordinarie
tjänster så vill jag säga att det
inte gäller något stort antal. Det är fråga
om att till de 347 som nu finns lägga
ytterligare 10, och det är ju inte
någon stor utvidgning. Skolöverstyrelsen
önskade ju 40 sådana tjänster.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Låt mig först säga ett
par ord om vad jag skulle vilja kalla
»borttappad vuxenutbildning», ord som
väl ändå måste uttalas av någon i denna
debatt i samband med folkhögskolornas
framtida villkor.

Jag vet inte om kammarledamöterna
har lagt märke till det, men det är en
ganska påfallande brist, synes det mig,
hos gymnasieutredningen, att den i sitt
betänkande om vuxenutbildningen varit
ensidigt inställd på formalutbildning
och liksom tappat bort den mer

Onsdagen den 4 maj 19G6 fm.

Nr 21

informella utbildning som bedrivs i
studieförbund och folkhögskolor. När
utredningen talar om en utbildningsreserv
på 180 000 personer, ter sig detta
uttalande nästan patetiskt för den som
är underkunnig om det faktum, att 1
miljon vuxna deltar i studiecirklar och
liknande på olika nivåer och med olika
inriktning. Både studieförbund och folkhögskola
har självfallet lång erfarenhet
av just vuxenundervisning och av vuxnas
studiesituation. Man måste nog säga,
att det är litet egendomligt, att utredningen
lyckats att nästan i det närmaste
gå förbi dessa för att ta gymnasium
och fackskola som nära nog enda
modell för vuxenstudier. Det skall visserligen
medges, att folkhögskolan har
uppmärksammats, men utredningen förordar
för dess del vissa formella ämneskurser,
helst med betyg. Tidskrift
för Svenska folkhögskolan vill med all
rätt hävda, att de erfarenheter och insatser
som gjorts i fråga om det allmänna
folkbildningsarbetet och folkhögskolan,
inte kan förbigås vid den
fortsatta behandlingen av vuxenutbildningen.

Mot denna bakgrund är det mycket
tacknämligt att finna, att ecklesiastikministern
i propositionen om förbättring
av statsbidraget till folkhögskolan
intar en annan attityd. Inledningsorden
i departementschefens uttalande är förtjänta
av att understrykas, och jag gör
detta så mycket hellre, som jag hoppas,
att det vid ett ställningstagande i
kommande tider skall bli omöjligt eller
åtminstone ytterligt svårt för någon
i departementet att »springa ifrån» vad
som har sagts. Sedan departementschefen
konstaterat, att det under de senaste
åren förts en mycket livlig debatt
om folkhögskolans ställning och
uppgifter, säger han: »Denna debatt
har utmynnat i att folkhögskolan även
framgent har viktiga uppgifter att fylla.
Liksom hittills har den som grundläggande
uppgift att ge eleverna allmän
medborgerlig bildning. Dess vid

Statsbidrag till folkhögskolor

sidan därav viktiga uppgift att meddela
målinriktad utbildning av yrkesförberedande
och kompletterande karaktär
kommer att bestå för avsevärd tid
framåt.» Jag vill livligt instämma i vad
han här har konstaterat och hoppas, att
det står fast för framtiden så långt vi
kan överskåda denna.

Det skall villigt erkännas att ecklesiastikministern
har dragit konsekvenserna
av denna sin deklaration när han
framlagt sitt förslag till omprövning
av gällande statsbidragsregler. Det mesta
i hans förslag är gynnsamt för folkhögskolan.
Jag är dock litet tveksam
huruvida jag vill sätta adverbet »mycket»
framför ordet »gynnsamt», såsom
fröken Olsson gärna ville göra. Det är
egentligen bara på ett par punkter där
det, såsom framgått av debatten hittills,
råder delade meningar. Här har
meningsmotsättningarna också skärpts
en aning. Den viktigaste invändningen
mot departementschefens ställningstagande
i anslutning till utredningen gäller,
såsom sedan framgått, det s. k. relationstalet
för lärartätheten.

Här föreligger ett motionspar där
den ena motionen framburits av mig
och som går ut på att riksdagen kort
och gott skall fastställa relationstalet
till 2,4, och detta utan någon försöksverksamhet,
vilken väl närmast, enligt
vad som framgår av propositionen, syftar
till att bereda marken för sänkning
av talet. Reservationen 2 i utskottets utlåtande
är, om man mäter den med
motionens mått, ingalunda tillfredsställande.
Den går ut på relationstalet 2,3
och dessutom den enligt min mening
något misstänkta, fyraåriga försöksverksamheten.
Eftersom reservationen i alla
fall innehåller någon förbättring i
förhållande till propositionen, skulle
alltså även jag, trots mitt motionsskrivande,
kunna tillstyrka densamma. Jag
har för övrigt knappast något annat val
om jag vill uppnå någonting.

Slutligen vill jag också säga något
om folkhögskoleelevernas undervis -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Statsbidrag till folkhögskolor

ningstid. Den får skolorna, som det redan
sagts här, bestämma själva enligt
nu gällande regler. De motiv, som framförts
för en maximering av högsta veckotimantal
för elev vid folkhögskola,
att införas i folkhögskolestadgan, tycker
jag för min del inte är övertygande.
Jag skall emellertid inte fortsätta att
upprepa den argumentering som redan
flera gånger framförts. Jag vill endast
säga, att trots att inget högernamn finns
i reservationen 1, är det åtskilliga inom
högerpartiet, i denna kammare
kanske t. o. m. flertalet, som delar den
uppfattning som kommer till uttryck
i reservationen. Vi som har den uppfattningen
har för avsikt att rösta för
reservationen 1 liksom reservationen 2.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Låt mig först få uttrycka
tillfredsställelse med de riktlinjer
för stöd åt folkhögskolan som framlagts
av ecklesiastikministern. Inte minst för
rörelseskolorna betyder detta en ny situation
som kommer att göra deras arbete
ekonomiskt friare och tryggare.
Förslaget innebär också ett erkännande
av denna skolform som måste vara
värdefullt för dess gärning och utveckling
i framtiden. Därför är det så mycket
viktigare att folkhögskolans innehåll
och möjlighet att förverkliga sin
klassiska målsättning inte försvagas. I
de tre reservationer som fogats till statsutskottets
utlåtande ger reservanterna
uttryck åt sin oro på några punkter.

Vid denna tidpunkt i diskussionen
finns det inte så mycket att tillägga,
men jag skulle vilja göra några kommentarer
till den punkt som behandlas
i reservationen 2 och som rör antalet
lärartimmar per elev och vecka. I den
nuvarande folkhögskolan är, som det
påmints om, lärartätheten större än den
beräknas bli i det nya gymnasiet, men
departementschefen föreslår att den
skall sänkas till samma nivå i folkhögskolan
som i gymnasiet.

Det är emellertid enligt min uppfatt -

ning — och det har även påpekats från
flera andra håll — en betydande skillnad
i fråga om arbetsförhållandena
mellan dessa båda skolformer. Folkhögskolan
har sedan gammalt ägnat stor
uppmärksamhet åt den personliga handledningen
i arbetet och åt elevvården.
Elevkårens heterogena sammansättning
i fråga om ålder och kunskapsnivå
har gjort detta nödvändigt. Likaså har
internatformen ställt särskilda krav på
lärarna. Den större lärartätheten har
såvitt jag förstår varit nödvändig för
undervisningens goda genomförande.

Meningen är inte att några genomgripande
förändringar skall genomföras i
folkhögskolans målsättning och arbetsformer.
I så fall bör heller ingen större
förändring göras i relationstalet. Både
folkhögskolans huvudmän och dess lärare
har med oro konstaterat att det
föreslagna relationstalet medför en reducering
med omkring 100 heltidstjänster,
d. v. s. i genomsnitt en tjänst vid
varje skola. Redan nu upplever många
folkhögskolor sin lärarsituation så, att
de ingalunda har ett överflöd på lärare.
Jag är medveten om att man kan företa
vissa reduktioner, men därmed riskerar
man en del av vad som har varit
folkhögskolans stora tillgång: möjligheten
att främja personlighetsutvecklingen
hos unga människor genom kontakt
med lärare som kunnat ge dem individuell
vägledning.

Man har från flera håll, bl. a. från
TCO och rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation,
framfört önskemål om
att medel för en halv kuratorstjänst
skulle inräknas i bidragsunderlaget. Detta
är ett uttryck för att folkhögskolan
har att möta kurativa uppgifter. Dessa
har hittills fullgjorts av skolans lärare.
De bör säkerligen ha ett huvudansvar
även i framtiden, men denna faktor understryker
behovet av större lärartäthet.

Herr talman! Med det sagda har jag
velat understryka särskilt de synpunkter
som kommit till uttryck i reservationen
2, och jag yrkar bifali till denna re -

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Nr 21

scrvation liksom till de båda andra reservationerna.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Vi behandlar ett ärende
om vilket jag föreställer mig att ovanligt
mänga av kammarens ledamöter har
en på personlig erfarenhet grundad
kunskap. Många av oss lär ha haft eller
liar direkt beröring med folkhögskolan,
antingen som tidigare elever, som
lärare eller som styrelseledamöter. Jag
är övertygad om att alla vi som har sådan
erfarenhet är djupt eniga i vår
uppskattning av folkhögskolan som
bildningsform och av de insatser som
folkhögskolan har gjort och gör.

Vi är sannolikt även överens om att
mycket av det som vi värdesätter hos
folkhögskolan grundar sig på en särskild
tradition, en särskild atmosfär, ett
särskilt förhållande mellan lärare och
elever. Allt detta har till stor del varit
möjligt att åstadkomma antingen på
grund av elevernas ovanligt starka studieambition
eller också på grund av
folkhögskolelärarnas stora villighet till
uppoffring av egen tid och bekvämlighet.

En del av förklaringen till att folkhögskolan
kunnat vara vad den är ligger
emellertid också i att den har varit
jämförelsevis litet insnörd i regler och
bestämmelser rörande timantal m. in.

Min egen personliga erfarenhet av
folkhögskola knyts till en liten och
ganska speciell folkhögskola, Nordiska
folkhögskolan i Kungälv. Just därför att
jag tämligen väl känner till en mycket
liten skolas arbete och villkor är jag
särskilt bekymrad över förslaget att
minska lärartätheten vid folkhögskolorna.
Det lär komma att medföra särskilda
svårigheter just för de små enheterna.
Har man en skola med kanske 60
elever, blir det inget stort lärarkollegium,
om man skall få lov att ha maximum
2,2 lärartimmar per elev och vecka
— det skulle bli 132 veckotimmar om
jag räknar rätt i huvudet. Det är inte

Statsbidrag till folkhögskolor

mycket till ram, om den skall rymma
lärare med kompetens i det antal ämnen
man behöver även vid en liten folkhögskola.

Har man sedan som många av våra
små folkhögskolor en speciell inriktning
genom anknytning till en folkrörelse
eller på annat sätt, uppstår ofta
ett alldeles särskilt behov av speciell
lärarkompetens som också skall rymmas
inom denna trånga ram. I vårt fall
där hemma i Kungälv har vi t. ex. problemet
att hålla lärare på fyra språk
i en skola med 60 elever. Det lär vara
praktiskt taget omöjligt att klara det
inom den ram som dras upp av talet 2,2.
Jag tror för min del att hänsynen till
de små enheterna alldeles särskilt starkt
talar för att statsmakterna visar sig
generösa på denna punkt och inte snör
in skolorna alltför hårt.

Man kan naturligtvis fråga: Skall vi
verkligen ha så små enheter? Undervisningsekonomiskt
låter det inte särskilt
rationellt att anordna skolor och tillhandahålla
lärare med full kompetens
för 50 ä 60 elever. Men just många folkhögskolors
karaktär av rörelseskolor
med en ganska speciell inriktning gör
att en del av enheterna nästan med nödvändighet
blir små. Jag tror knappast
att någon av oss vill bli av med den typen
av skolor med den rika variation
som det tillfört och alltjämt tillför bildningsarbetet.

Ett par ord, herr talman, också om
den fråga som berörs i reservation nr 1.
Liksom herr Nordstrandh har jag för
avsikt att stödja den reservationen, och
jag tror att det finns mycket goda skäl
för det. Vi vet i dag mycket litet om
folkhögskolans framtida uppgifter och
arbetssätt. Det pågår viss försöksverksamhet
bl. a. hemma i Kungälv vid Nordiska
folkhögskolan, där vi har arbetat
med ett ännu mycket friare system än
det fria folkhögskolesystemet alltid varit,
där t. o. m. årskursindelningen är
praktiskt taget upphävd, där inga fasta
ämneskombinationer finns och där äm -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Statsbidrag till folkhögskolor

nesvalet är helt fritt. Det är ett försök
och det är väl ännu för tidigt att säga
hur det slår ut. En sak kan man alldeles
säkert säga, nämligen att det ställer
ännu större krav på lärarna än det tidigare
systemet.

Men det gör det också ännu svårare
än tidigare att på ett rättvisande sätt
mäta både lärares och elevers arbete i
veckotimmar. Det finns faktiskt inget
fast sammanhang mellan verklig arbetstid
och schematimmar. Man kan ha en
lång och intensivt utnyttjad arbetstid
med ett litet antal schematimmar, och
man kan ha betydligt mindre att göra
med ett stort antal schematimmar. Det
är mer en fråga om undervisningens
uppläggning och organisation än om arbetets
omfattning.

Personligen lutar jag närmast åt den
uppfattningen att den bästa vägen vore
att inte bara låta taket för elevernas
veckotimtal vara lika öppet som nu
utan också öppna golvet nedåt och medge
underskridande av 24 timmar i veckan.
Det är nämligen min tro att undervisningen
vid folkhögskolorna kommer
att åtminstone i viss utsträckning snarast
närma sig den akademiska undervisningen,
där den schemabundna lektionsundervisningen
visserligen har
tenderat att öka på senare år men där
man ändå har en helt annan typ av undervisning,
där det antal timmar, eleverna
sitter samlade kring läraren kan
vara relativt litet men där arbetet är
mycket intensivt och graden av handledning
av lärare också är mycket hög.

Herr talman! Jag skall naturligtvis inte
ställa något nytt yrkande om »öppnande
av golvet» men vill understryka, att
jag tror att det vore ytterst olyckligt om
man nu även skulle lägga på taket. Den
nuvarande friheten att även med avseende
på timantal ordna undervisningen
efter vad de lokala förhållandena
kräver är sannolikt mycket värdefull,
och det är inte bara onödigt utan antagligen
också skadligt att ta bort den.

Herr talman! Med detta har jag velat

yrka bifall till dels reservationen nr 2,
dels även till reservationen nr 1.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag har verkligen all
anledning att vara nöjd med utskottets
behandling av denna proposition och
debatten här i kammaren ger mig knappast
någon anledning att polemisera mot
några av de tidigare talarna. Jag skall,
herr talman, inte heller upprepa någonting
ur de många tal som jag under senare
år hållit om folkhögskolans villkor
och ställning. Jag har sökt göra en sammanfattning
i departementschefens inledande
ord i propositionen och det
hela kan sägas ännu kortare, nämligen
att jag under dessa års debatt har försökt
bevisa, att jag verkligen tror på
folkhögskolan som skolform även i
framtiden. Jag är glad åt att utskottet
har uppskattat att jag har fått tillfälle
att gå från ord till handling beträffande
denna sak. Men, herr talman, några få
ord om de punkter vi här har diskuterat.

Jag blev något häpen när jag i morse,
såsom tydligen så många andra här i
kammaren, läste artikeln i Svenska Dagbladet
av rektorn vid Geijerskolan. Han
har verkligen tagit till i överkant. Hade
jag inte själv svarat för propositionen
och om någon här i kammaren möjligen
inte läst propositionen utan bara denna
artikel måste vederbörande få ett intryck
av att regeringen och då i första
hand departementschefen helt på egen
hand har hittat på en mängd saker, t. ex.
att maximera timantalet i skolorna.

Det står i denna artikel att »trots remissinstansernas
förkrossande kritik
och trots en mycket stark både lärar och

elevopinion---så innebär»

etc. etc.

Herr talman! För det första har jag
stött mig på en mycket sakkunnig utredning
som bl. a. hade vår nuvarande folkhögskoleinspektör
bland sina ledamöter.
För det andra har jag, i motsats till vad

Onsdagen den 4 maj 19 G (i fm.

Nr 21

som framliälles i denna artikel, också
kunnat stödja mig på skolöverstyrelsen,
kommunförbunden, Landsorganisationen
och Sveriges folkhögskoleelevers
förbund, som bl. a. mycket starkt har
understrukit att de nuvarande förhållandena
i fråga om elevernas arbetsbörda
är otillfredsställande. Det kan enligt
förbundet, d. v. s. eleverna, »inte
anses lämpligt — vare sig från studiesynpunkt
eller från pedagogisk synpunkt—
med ett veckotimantal om ca
50 timmar, vilket förekommer vid vissa
skolor».

Jag skulle egentligen beträffande
maximeringen av timantalet kunna argumentera
på samma sätt som herr
Carlshamre, ty det är samma ideal som
föresvävar oss. Jag vill göra folkhögskolan
till en fri skola, vill få bort
folkhögskolan från preparandstadiet
och höja den till högskolenivå, och därför
hade jag oerhört lätt att hänga med
vid dessa resonemang om att hindra
lärarna och skolledningen att lasta på
schemabundna timmar i stor omfattning.

Även 35 timmar — i vissa fall kan
man gå upp till 38 — är en mycket
stark schemabunden belastning jämfört
med vad man har i många andra skolformer.
Och går vi till den akademiska
undervisningen, så är 35 timmar en
orimlig schemabunden arbetsbörda. Vid
tekniska högskolor och liknande, möjligen
också vid medicinska fakulteter,
kommer man kanske i närheten av 25
å 30 timmar, men i fria studier är det
mycket lägre tal.

Maximeringen har sålunda tillkommit
för att skolorna skall inrikta sin verksamhet
mot den fria, högskolemässiga
arbetsatmosfär som herr Carlshamre
talade om.

Sedan anförde fröken Olsson en rad
argument, som jag här inte skall upprepa.
För mig är det emellertid viktigt
att understryka att min utgångspunkt
är densamma som den herr Carlshamre
nyss gav uttryck åt. Det är alltså inte

Statsbidrag till folkhögskolor

friheten någon vill åt. Snarare vill vi
öka möjligheten att i fria former förkovra
sig inom folkhögskolan.

När man hör argumentet — det har
även framförts i den åberopade artikeln
— om elevernas minskade möjligheter
till undervisning i estetiska ämnen, så
förstår jag ingenting. Ty det måste bygga
på föreställningen att man vid folkhögskolorna,
där man själv kan komponera
sina timplaner, anser att de
estetiska ämnena skall placeras längst
ned på schemat och att de följaktligen
förlägges till den fria sektorn utanför
de 35 timmarna. Är inte det, ärade kammarledamöter,
att misstro folkhögskolan
och dess ledning? Det förhåller sig ju
precis tvärtom.

Vi skall inte glömma att det väsentliga
som hänt är att folkhögskolans intresseinriktning
kommer att ändras med
hänsyn till den nya obligatoriska skolan.
Vi behöver framdeles anslå ett färre
antal timmar i modersmål, rättskrivning,
innanläsning, räkning och liknande,
som man tidigare tyvärr sysslade
alltför mycket med i folkhögskolan. Vi
kan i stället i hög grad gå över till de
estetiska ämnena, och till filosofi, religionskunskap,
debatter, samhällskunskap
och liknande.

Det har sagts att folkhögskoleeleverna
kommer från olika miljöer och att de
ofta inte ha den studievana som behövs.
Därför behöver man schemabunden undervisning.
Men är det inte i stället
tvärtom? När en elev kommer direkt
från produktionen t. ex. jordbruk,
skogsbruk eller industri, är det nog så
arbetsamt rent fysikt att hänga med
under en skoldag som upptar fem å sex
timmars schemabunden undervisning.
Hur skall lian eller hon dessutom ha
kraft och vitalitet över för att läsa någon
bok på fritiden?

Nej, jag tror att elevopinionen och
läraropinionen — om det nu finns någon
sådan — är ganska olika när det
gäller folkhögskolorna. Eleverna, tror
jag, uppskattar den ökade fritiden och

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 19GG fin.

Statsbidrag till folkhögskolor

därmed den ökade frihet man får med
det förslag som jag har lagt fram.

Vad slutligen lärartätheten angår har
jag varit mycket försiktig. Det hoppas
jag att de ärade opponenterna är medvetna
om. Frågan om de mycket små
folkhögskolorna är just en sådan fråga
som bör kunna belysas bättre efter några
års försöksverksamhet. I likhet med
utredningen har jag utgått ifrån det faktum
att ingen skolform är så gynnad som
folkhögskolan när det gäller lärartätheten
och lärarresurserna. Om man räknar
om det nuvarande systemet till det
nya, så får man ett relationstal på 2,42.
Det innebär att man har ungefär 9,5
lärare per 100 elever. De skolmän och
representanter för skolan som uppträtt
i denma talarstol kan nog alla vittna om
att det är en fantastiskt hög standard.
.lag tror aldrig att herr Nordstrandh
med sin akademiska bakgrund någonsin
har upplevt en skolform där man har
9,5 lärare på 100 elever. När nu utredningen
föreslår någon skärpning på den
punkten är det naturligtvis, herr talman,
också mot bakgrunden av det anslag det
här är fråga om.

Jag vill sluta med att bara nämna de
pengar som tillförs denna skolform. Vi
hade 19G3/64 28,5 miljoner i anslag, fördelade
på 13 miljoner till landstingsskolor
och 15,5 miljoner till rörelseskolor.
19G7/68 blir det inte mindre än
47 miljoner, varav landstingsskolorna
tar 19 miljoner och rörelseskolorna 28
miljoner. Jag tror att folkhögskolans
vänner — jag räknar mig verkligen till
dem — inte gör folkhögskolorna någon
riktig tjänst utan vad man brukar kalla
för björntjänst när de också mot denna
bakgrund fortsätter att argumentera för
en lärartäthet som ur andra skolors
synpunkt skulle kunna betecknas nästan
som exklusiv.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag har verkligen ingen
önskan att ta upp något gräl med ecklesiastikministern
i denna fråga. Jag har

mycket lätt för att urskilja den starkt
positiva ton rörande folkhögskolan som
ljuder genom hans anförande, och jag
är mycket glad åt den. Det är egentligen
bara ett par små förty dligan den jag vill
göra till vad jag sade tidigare.

När jag menar att det är onödigt och
kanske skadligt att sätta ett tak på 35
veckotimmar, skulle jag ändra uppfattning
på den punkten om jag verkligen
trodde att det vore risk för ett allmänt
överskridande av det taket. Alldeles särskilt
om jag ett ögonblick anade en risk
för att man skulle gå upp mot 50 eller

— för att använda fröken Olssons siffra

— 60 veckotimmar, skulle jag anse åtgärder
påkallade. Men nu tror jag liksom
statsrådet Edenman att tendensen
kommer att gå i motsatt riktning, att
önskan snarast kommer att bli att minska
den schemabundna undervisningen.
Därför menar jag att risken är obetydlig
om man för de fall då det kan vara
behövligt behåller en möjlighet (att även
gå över 35 timmar.

I dessa 35 timmar skall, om jag förstått
saken rätt, inräknas även all frivillig
verksamhet, alla fritt tillvalda
ämnen och sysselsättningar som eleverna
ägnar sig åt. Om nu en elev med ett
förutsatt ganska fritt ämnesval har råkat
få ett schema i trakten av 30 timmar, är
det lätt hänt, om han önskar ta del av
något av det som står på skolans matsedel
därutöver, att han kommer i konflikt
med denna gräns. Jag menar att
gränsen helt enkelt är onödig därför att
tendensen kommer att gå åt andra hållet.

I fråga om lärartätheten är jag också
fullt medveten om att folkhögskolan har
varit och är gynnad i jämförelse med
andra skolformer. Men jag tror att just
detta har varit en av de viktiga förutsättningarna
för att folkhögskolan har
kunnat vara vad den har varit med den
mycket nära kontakt mellan lärare och
elever som där finns och den ganska intensiva
handledning av eleverna som vi
räknar som självklar i folkhögskolan.

Onsdagen den 4 maj 19GG fm.

Nr 21

Icke desto mindre är mitt huvudbekymmer
dessa mycket små skolor, där
det rent praktiskt blir mycket besvärligt.
För en skola av den storleksordning
jag nämnde med bara GO elever — det
finns ett antal sådana skolor — innebär
i alla fall beskärningen från 2,42 till 2,2
att man avskaffar ungefär en halv lärartjänst,
eftersom det blir 12—13 veckotimmar
som försvinner. Jag tror att det
på många håll blir ganska bekymmersamt
att behålla den allsidiga sammansättning
av kollegiet som man behöver
även i en liten skola. Jag vet inte om
man kan våga hoppas på en generös bedömning
i det enskilda fallet, när man
har speciella bekymmer med behovet av
särskild kompetens. Det är faktiskt detta
som för mig är det viktigaste skälet till
någon ängslan för denna nedskärning.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Inte heller jag skall söka
gräl med ecklesiastikministern.

Jag konstaterar med stor tillfredsställelse,
att ecklesiastikministern förklarar,
att han strävar efter att ytterligare
höja undervisningsnivån vid folkhögskolorna,
t. o. m. till närheten av
högskolenivå. Detta uttalande är jag
alltså mycket glad över.

När ecklesiastikministern riktar sig
direkt till mig och frågar, om jag inte
har observerat att det är en mycket
hög standard i fråga om lärarna på
folkhögskolorna -— i fråga om både antalet
lärare och deras kompetens —
skall jag ge ett klart svar: Det är en
hög standard. Därför söker sig också
så många utmärkta lärare till folkhögskolorna
— det blir en växelverkan.
Och jag menar, att den höga standarden
bör bibehållas även i fortsättningen,
inte minst om vi skall inrikta oss
på att höja undervisningsnivån ytterligare.

Detta är alltså orsaken till den oro
vi hyser i fråga om relationstalet.

Vad beträffar maximeringen av antalet
veckotimmar för eleverna uttalade

Statsbidrag till folkhögskolor

ecklesiastikministern, att han har en
mycket stor tilltro till folkhögskolornas
möjligheter att själva avväga detta
timtal i förhållande till de behov och
övriga förhållanden som kan föreligga.
Då måste jag fråga, varför man skall
skapa irritation genom att nu gå in
för en bestämd maximering och tillgripa
lagstiftning. Om vi undantar vissa
övertramp, som tydligen har förekommit,
tycks folkhögskolorna ha skött dessa
ting på ett alldeles utmärkt sätt tidigare.
Varför inte låta det vara så
även i fortsättningen?

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

58 Nr 21

Debatten om den ekonomiska politiken

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 95 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mattsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Per Jacobsson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 98 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 8

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Källstad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Per Jacobsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 73
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Debatten om den ekonomiska politiken

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Enligt tidigare meddelande skulle

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

bankoutskottets utlåtande nr 25 om den
ekonomiska politiken m. m., som i dag
bordlägges första gången, behandlas i
kamrarna nu på fredag, den 6 maj. Det
har emellertid befunnits lämpligt att
uppskjuta behandlingen av detta ärende
till nästa vecka, och avsikten är
därför att uppföra nämnda utlåtande
först bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för kammarens
sammanträde onsdagen den 11
maj.

§ 14

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
76, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ökat statligt stöd till
barnstugor in. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 7, punkterna
D 5 och 6 samt VI: 5, s. 74 och 313)
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1966/67 beräkna
följande anslag, nämligen dels på driftbudgeten
till Bidrag till anordnande av
barnstugor ett reservationsanslag av
14 000 000 kr. och till Bidrag till driften
av barnstugor ett förslagsanslag av
24 000 000 kr., dels ock på kapitalbudgeten
till Lån till anordnande av barnstugor
ett investeringsanslag av
10 000 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 54, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 25 februari
1966, föreslagit riksdagen att

a) godkänna de av föredragande statsrådet
förordade grunderna för bidrag
och lån till anordnande av barnstugor
samt för bidrag till driften av barnstugor; b)

till Bidrag till anordnande av
barnstugor för budgetåret 1966/67 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 000 kr.;

c) till Bidrag till driften av barnstu -

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

gor för budgetåret 1966/67 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
24 000 000 kr.;

d) till Lån till anordnande av barnstugor
för budgetåret 1966/67 på kapitalbudgeten
nnder fonden för låneunderstöd,
socialdepartementet, anvisa ett
investeringsanslag av 10 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
haft till behandling följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson (1:638) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Skärstad m. fl. (II: 600);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 639) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 599), i vilka — såvitt nu
var i fråga — hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att förslag om statligt stöd till familjedaghemsverksamheten
förelädes
riksdagen i samband med aviserad proposition
om samhällets barntillsyn i
enlighet med vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg in. fl. (I: 640) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (II: 598), i vilka — såvitt nu var
i fråga — yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om vidgad
och intensifierad forskning rörande
den kollektiva vårdens inverkan på
barn;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 641) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 602), i vilka — såvitt nu var
i fråga — hemställts att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att förslag om statligt stöd till
familjedaghemsverksamheten förelädes
riksdagen i samband med aviserad pro -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

position om ökat statligt stöd till barnstugor.

Vidare hade utskottet haft till behandling
följande i anledning av propositionen
nr 54 väckta motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 664) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:817), i vilka hemställts
att riksdagen måtte

a) uttala sig för att bidrag till lekskolor
måtte utgå i enlighet med i motionerna
angivna grunder;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om parlamentarisk utredning rörande
utformningen av förskolan;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag om
statligt stöd till av kommunerna bedriven
familjedaghemsverksamhet i enlighet
med vad i motionerna anförts;

d) till Bidrag till driften av familjedaghem
för budgetåret 1966/67 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 800 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:665) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamrin i Kalmar m. fl. (II: 816), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta

a) att driftbidraget till lekskolor skulle
utgå med 200 kr. per plats och år
samt att i följd härav under femte huvudtiteln
till Bidrag till driften av barnstugor
anvisa ett jämfört med propositionen
med 5 000 000 kr. förhöjt anslag
av 29 000 000 kr.;

b) att statligt stöd till familjedaghemsverksamheten
tills vidare skulle utgå
enligt de riktlinjer socialstyrelsen föreslagit
samt för ändamålet under femte
huvudtiteln under en ny anslagstitel
Bidrag till familjedaghem anvisa ett förslagsanslag
av 2 800 000 kr.;

c) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till 1967 års riksdag
ang. det fortsatta stödet till familjedaghemsverksamheten; -

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (1:666) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (11:815), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta

a) att bidrag till driften av barnstugor
skulle utgå med 1 200 kr. per plats
och år för barndaghem, 500 kr. per
plats och år för fritidshem och 200 kr.
per plats och år för lekskolor samt att
inget villkor om visst minimiantal dagoeh
fritidshemsplatser i en barnstuga
skulle gälla för rätt till statsbidrag;

b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att integrerade barnstugor, som
kunde medföra risk för ökad påfrestning
på barnen, icke borde anordnas
utan föregående försöksverksamhet och
forskning samt att detsamma borde gälla
beträffande öppethållande av barnstugor
på sen kvällstid, nattetid eller i
skift;

c) att motionerna såvitt avsåge kostnadsfördelning
mellan samhälle och enskilda
samt avvägningen mellan olika
stödformer måtte överlämnas till familjeberedningen
och familjepolitiska
kommittén för beaktande;

dels ock en inom andra kammaren
av fru Svensson in. fl. väckt motion
(II: 818), vari hemställts

a) att det i propositionen nr 54 föreslagna
villkoret för erhållande av anordningsbidrag
till integrerade barnstugor,
nämligen att kommunen skulle förbinda
sig till att -/3 av platserna skulle
beläggas av barn för heltids- eller femtimmarsvistelse,
skulle utgå;

b) att för erhållande av anordnings-''
bidrag till daghem och integrerad barnstuga
kommunen förbunde sig att i
förtur ställa platser till förfogande för
sådana barn, vilkas båda föräldrar (förälder)
vore förvärvsarbetande;

c) att driftbidraget till integrerad
barnstuga inte påverkades av det i propositionen
angivna Vs-villkoret, utan utginge
per plats som vore belagd med
barn för heltids- eller femtimmarsvistelse; -

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

(1) alt det nuvarande driftbidraget till
förskolorna, 100 kr. per plats, bibehölles
(alternativt tills vidare).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen mätte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
ä motionerna I:6(i0 och 11:815 samt
II: 818, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad utskottet anfört
beträffande villkoren för län och bidrag
till anordnande och drift av barnstugor;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:664 och 11:817, 1:665
och 11:816, 1:666 och 11:815 samt
II: 818, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad utskottet anfört
beträffande statsbidragsbeloppen för
anordnande och drift av barnstugor;

III. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande av barnstugor för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 000 kr.;

IV. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:664 och 11:817,
1:665 och 11:816 samt 11:818, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till driften av barnstugor för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 24 000 000 kr.;

V. att riksdagen måtte till Lån till anordnande
av barnstugor för budgetåret
1966/67 på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.;

VI. att motionerna I: 664 och II: 817,
såvitt avsåge utredning rörande förskolan,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 640 och II: 598
samt 1:666 och 11:815, såvitt avsåge
försöksverksamhet och forskning rörande
den kollektiva vården, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna I: 638 och II: 600,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

Nr 21 61

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

IX. att motionerna 1:639 och II: 599,
1:641 och 11:602, 1:664 och 11:817
samt 1:665 och 11:816, såvitt avsåge
skrivelse angående statsbidrag till familjedaghemsverksamheten,
icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

X. att motionerna 1:664 och 11:817
.samt 1:665 och 11:816, såvitt avsåge
medelsanvisning till bidrag till familjedaghemsverksamhet,
icke måtte av
riksdagen bifallas;

XI. att motionerna I: 666 och II: 815,
såvitt avsåge kostnadsfördelning och avvägning
mellan olika stödformer, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bidragsbestämmelsernas
utformning

av herrar Per Jacobsson, Virgin, Kaijser,
Dahlén, Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman och Bohman, fröken
Elmén, herrar Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå, Antonsson och Nilsson i
Tvärålund samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet under I. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 666 och II: 815 samt II: 818, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört beträffande
villkoren för lån och bidrag till anordnande
och drift av barnstugor;

2) beträffande statsbidragens belopp

a) av herrar Per Jacobsson, Dahlén,

Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson
och Nyman, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Antonsson
och Nilsson i Tvärålund, vilka
ansett att

dels utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:664 och 11:817, 1:665 och 11:816,
I: 666 och II: 815 samt II: 818, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört beträffande
statsbidragsbeloppen för anordnande
och drift av barnstugor;

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

dels ock utskottet under IV. — under
förutsättning av bifall till reservationen
beträffande hemställan under II.
— bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:664 och 11:817, 1:665 och 11:816
samt II: 818, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till driften av
barnstugor för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 26 500 000
kr.;

b) av herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett
att utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:664 och 11:817, 1:665 och 11:816
och 11:818 samt med bifall till motionerna
I: 666 och II: 815, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört beträffande
statsbidragsbeloppen för anordnande
och drift av barnstugor;

3) beträffande utredning om förskolan av

herrar Per Jacobsson, Virgin, Kaijser,
Dahlén, Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman och Bohman, fröken
Elmén, herrar Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå, Antonsson och Nilsson i
Tvärålund samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet under VI. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 664 och II: 817, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning angående den
framtida utformningen av förskolan i
huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer som angivits av reservanterna; 4)

beträffande försöksverksamhet och
forskning

av herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett
att utskottet under VII. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

motionerna 1: 640 och II: 598 samt
I: 666 och II: 815, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört om behovet av försöksverksamhet
och forskning rörande den kollektiva
vården;

5) beträffande statsbidrag till familjedaghemsverksamheten a)

av herrar Per Jacobsson, Virgin,
Kaijser, Dahlén, Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Nyman och Bohman,
fröken Elmén, herrar Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå, Antonsson och Nilsson
i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet under IX. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:639 och 11:599, 1:641
och 11:602, 1:664 och 11:817 samt
1:665 och 11:816, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om ytterligare utredning
och förslag till 1967 års riksdag
angående det statliga stödet till av
kommunerna bedriven familjedaghemsverksamhet; b)

av herrar Per Jacobsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson
och Nyman, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Antonsson
och Nilsson i Tvärålund, vilka
ansett att utskottet under X. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:664 och 11:817 samt
I: 665 och II: 816, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till familjedaghem
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 2 800 000
kr.;

6) beträffande kostnadsfördelning
och avvägning mellan olika stödformer

av herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett
att utskottet under XI. bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa att motionerna

Onsdagen den 4 maj 1906 fm.

Nr 21

1:060 och 11:815, såvitt avsåge kostnadsfördelning
och avvägning mellan
olika stödformer, överlämnades till familjeberedningen
och familjepolitiska
kommittén för beaktande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Eftersom det tycks vara
ganska många som ämnar vara med och
leka på detta område skall jag försöka
att i möjligaste mån fatta mig kort.

Det är ju ett oerhört viktigt spörsmål
som detta utlåtande från statsutskottet
behandlar, nämligen frågan om
ökat statligt stöd till barnstugor m. m.,
med allt vad det innebär av lekskoleverksamhet,
daghemsverksamhet och
s. k. fritidshem.

Man måste också konstatera att hela
detta område på ett beklagligt sätt har
släpat efter i förhållande till den samhällsutveckling
som har ägt rum. Visserligen
har ett flertal utredningar
framlagts under årens lopp, men ingen
av dem har utmynnat i något förslag.
Därför har utvecklingen på detta område
som sagt på ett beklagligt sätt kommit
att släpa efter. Nu har man i alla
fall tagit ett ordentligt grepp över frågan
genom förslaget om ändring av
statsbidragsreglerna, och alla är vi väl
tacksamma för att man i vissa avseenden
försökt stimulera till en lämplig
utbyggnad av ifrågavarande institutioner.

Vid den förändring som samhället
undergår kommer barnen många gånger
på ett beklagligt sätt i kläm. Därför
måste samhället ta verkliga krafttag för
att förbättra deras situation. Det är då
förskolorna och lekskolorna kommer in
i bilden. Varje barn bör, där föräldrarna
så vill, ha möjlighet att gå i lekskola.
Men problemet har också andra aspekter.

Vi har de förvärvsarbetande mödrarna
och de ensamstående föräldrarna,
som kräver att få en fullgod tillsyn av

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

sina barn under den tid de är ute i sitt
förvärvsarbete. Därför måste långtidstillsynen
naturligtvis byggas ut på ett
annat sätt än som hittills varit fallet.
Det gäller också kvinnans frihet att avgöra
om hon vill ha yrkesarbete eller
om hon vill arbeta i hemmet. Skall hon
få möjlighet till fritt val därvidlag måste
man tillgodose kravet på barntillsyn.

Ett annat problem, som behandlats i
andra propositioner än den nu föreliggande,
är arbetsmarknadens krav på
ökade arbetsinsatser, framför allt av de
gifta kvinnorna och mödrarna. Det råder
ju en utomordentligt stor brist på
arbetskraft, och vad man i denna situation
ser som en betydande reserv är de
mödrar som nu är hemma och som man
på olika vägar vill försöka få ut i arbetslivet.
Men detta kräver som sagt att
samhället gör en motprestation, nämligen
genom att på ett riktigt sätt bygga
ut barntillsynen.

I fråga om daghemmen, som är mycket
viktiga i detta sammanhang, vet vi
också att kommunerna inte visat någon
större vilja att bygga ut dessa. Anledningen
till kommunernas tveksamhet
härvidlag har varit att både anläggningskostnaderna
och driftkostnaderna
för dessa institutioner blir mycket höga.

Ur den synpunkten hälsar man med
stor glädje förslaget att öka anordningsbidraget
för barnstugor till det dubbla.
Lika glädjande är förslagen om lån för
anläggande av barnstugor samt om höjning
av det driftbidrag som daghemmen
kommer i åtnjutande av.

I propositionen föreslås en ny teknisk
utformning av bidragssystemet och
inrättande av en integrerad barnstuga,
en kombination av daghem och lekskola.
Det föreslås att två tredjedelar av
platserna skall upplåtas för daghemsbarn,
d. v. s. för långtidstillsyn, och en
tredjedel av platserna för lekskola. Härigenom
kommer även lekskolan i åtnjutande
av de föreslagna mycket förmånliga
bidragen. Jag förmodar att regeringen
anser att denna anordning skall

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

medföra ett rationellt utnyttjande av resurserna
såväl i fråga om lokaler och
utrustning som framför allt i fråga om
lärare och personal i övrigt. Vi är alla
angelägna om att vi på detta område,
vare sig det gäller lekskolor, långtidstillsyn
eller eftermiddagshem, får tillgång
till kvalificerad personal. I detta
sammanhang kommer den rådande bristen
på förskollärare och behovet av en
utbyggnad av utbildningen in i bilden.

I propositionen föreslås vidare att det
nuvarande bidraget till fristående lekskolor,
d. v. s. till lekskolor som inte
är kombinerade med långtidstillsyn,
skall slopas. Dessa lekskolor skall alltså
i fortsättningen inte komma i åtnjutande
av något driftbidrag alls. Det driftbidrag
som hittills utgått har varit ytterst
blygsamt — 100 kronor per barn
och år. Det bidraget anses inte ha någon
betydelse i sammanhanget. Anordningsbidrag
och utrustningsbidrag till lekskolor
utgår för närvarande från arvsfonden.
Departementschefen förutsätter
i propositionen, att dessa bidrag skall
utgå till dess den utredning, som skall
framlägga förslag om den framtida användningen
av arvsfondens medel, är
klar med sitt arbete. Det är alltså ovisst,
huruvida lekskolorna i framtiden skall
komma i åtnjutande av dessa bidrag.

På grund av de varierande arbetsmarknadsförhållandena
är behovet av
barntillsyn mycket olika i olika delar
av landet och i olika samhällen. Om man
fixerar att två tredjedelar av platserna i
den integrerade barnstugan skall användas
till långtidstillsyn och en tredjedel
till lekskola, kommer det kanske inte
alls att passa för alla samhällen. I vissa
samhällen skulle det kanske behövas en
omvänd proportion, och i så fall har
inte kommunen någon möjlighet att få
del av dessa bidrag, om man är ärlig och
inrättar barnstugan efter de behov som
arbetsmarknadsläget på platsen skapar.

Utskottet har i någon mån mjukat
upp Kungl. Maj:ts skrivning. Utskottet
säger nämligen, att om det skulle visa

sig bli en förskjutning mellan daghemsbarn
och lekskolebarn, så bör det vara
möjligt att tills vidare fördela platserna
på annat sätt. Barnstugan skall emellertid
alltid kunna erbjuda två tredjedelar
daghemsplatser och en tredjedel lekskoleplatser.

Det bidrag som föreslagits för daghem
och för den lekskoleverksamhet som
kan rymmas inom den angivna proportionen
är som sagt mycket förmånliga.
Men ur barnpsykologiska synpunkter
kan lämpligheten av en integrerad barnstuga
diskuteras. Flera sakkunniginstanser
har också ifrågasatt om en sådan
anordning är den bästa för barnen. Vad
barnpsykologer, förskollärare in. fl. i
någon mån oroat sig över är långtidstillsynen,
d. v. s. att barn under alltför
lång tid får vistas i ett kollektiv. Det beror
naturligtvis i någon mån på hur
daghemmet är planerat och organiserat.
I en integrerad barnstuga kan det
bli så att en långtidsgrupp under dagens
lopp sammanförs med två korttidsgrupper,
och det kan vara utomordentligt
tröttande för långtidsgruppen. Den skall
alltså först under tre timmar vistas tillsammans
med en lekskolegrupp, och sedan
kommer en ny lekskolegrupp med
ny energi som skall vistas tillsammans
med barnen i långtidsgruppen. Många
gånger medför detta — det förstår man
om man känner till barn — att de blir
uppskärrade och uttröttade.

Med hänsyn till de problem som tidigare
mött när det gäller daghemstillsynen
kan ifrågasättas om detta system är
riktigt. Jag hoppas att man kommer att
följa det hela med uppmärksamhet och
se hur det utvecklas. Vi har ju tidigare
från riksdagens sida beslutat att frågan
om den kollektiva samvarons inverkan
på barnen skall utredas, och jag antar
att en sådan utredning har igångsatts.

Statsrådet talar vidare i propositionen
om att man skulle kunna tänka sig
ett utsträckt öppethållande av daghemmen.
Också arbetsmarknadsstyrelsen
har uttalat sig för mer varierade tider

Onsdagen den

när det gäller öppethållandet av daghemmen.
En del ställer sig tveksamma
till detta förslag, men jag gör det inte.
Vilka möjligheter har föräldrarna att
lämna barnet på något annat håll? Barnet
kanske måste föras över till ett privat
hem eller någon annan institution,
och på det sättet får det vistas i ännu
fler skilda miljöer.

På högerhåll är man tveksam till s. k.
nattjour för barnen på daghemmen och
önskar en utredning av den frågan. Detta
är något som jag inte ställer mig så
betänksam till. .lag har själv sett många
fall då föräldrarna eller någon av föräldrarna
har arbete långt in på natten.
Vad skall de då göra med barnen? Skall
de rycka ut dem mitt i natten eller ta
dem tidigare från daghemmet för att
placera dem på annat håll? Är det inte
i så fall bättre med nattjour på daghemmet,
så att barnen kan få stanna kvar i
en miljö som de förut är vana vid?

I Borås lär man vid det daghem, som
där är knutet till lasarettet, tagit upp
just frågan om nattjour för barn. Detta
har väckt tillsynsmyndighetens ogillande,
samtidigt som det uppstått en väldig
pressdiskussion om saken. Vad jag
kan förstå av alla uttalanden — daghemmet
står ju under tillsyn av bl. a.
barnläkare — har emellertid det hela
hittills utfallit väl. Men varför kan då
inte experimentet få fortgå i lugn och
ro, så att vi ser hur det egentligen utfaller? För

föräldrar med nattjänst möter
stora svårigheter att placera barnen.
Detta gäller inte bara sjukvårdspersonal
utan också andra grupper som har
arbetstider som inte sammanfaller med
de tider då daghemmen normalt hålls
öppna, t. ex. viss personal inom televerket,
restaurangpersonal och många
andra. Man borde därför, som sagt, låta
detta experiment ha sin gång och se om
det inte utfaller väl.

När det gäller lekskolan tycker en del
av oss reservanter att det är beklagligt
att bidraget på 100 kronor tas bort. På
3 — Andra kammarens protokoll 1960.

A maj 1906 fm. Nr 21 05

Ökat statligt stud till barnstugor ra. m.

sådana orter där man har många lekskoleplatser
är inte bidraget betydelselöst.
Att öka avgiften för föräldrarna,
så som föreslagits i propositionen, vore
inte heller lyckligt. Detta kan drabba
barn i ekonomiskt svaga familjer som
kanske inte har råd att låta barnen
fortsätta om avgiften höjs. Lekskolan
har emellertid en oerhört stor betydelse
i nuvarande samhälle. Såsom samhällsbilden
utvecklar sig borde varje
barn ha rätt att komma till en lekskola.
Vi sanerar bort samhällets möjligheter
att ge barnen tillfälle till konstruktiva
lekar, och många gånger uppkommer
liknande problem för glesbygdens barn.
Barnen behöver en gruppsamvaro åtminstone
under den korta tiden av tre
timmar, då de kan få underlag för sin
fantasi, utföra skapande arbete och delta
i lekar, vilka jag tror har mycket
stort värde för hela deras framtida utveckling.
Jag skulle vilja säga att lekskolan
är av stor betydelse i hela den
förebyggande barnavården. Många barn
kanske kommer från en miljö och en
omgivning, som är ganska utarmad och
torftig, varför de behöver denna möjlighet
till fantasieggande lekar och skapande
arbete.

Därför är det egendomligt att man
här stryker bort detta bidrag som kan
förefalla oväsentligt; snarare borde
man höja bidraget för att stimulera till
inrättandet av flera lekskolor. Om frågan
om lekskolan förs åt sidan på detta
sätt, kan det komma att bromsa utvecklingen;
det ger ett intryck av att statsmakterna
inte har det verkliga intresset
för lekskolan.

Frågan om familjedaghemmen har
diskuterats i flera omgångar och det
skall göras en utredning om dem. Men
vi vet att vi för närvarande inte kan
vara av med familjedaghemmen, eftersom
daghemsverksamheten och barntillsynen
inte kunnat byggas ut i tillräcklig
omfattning. Det gäller därför att
få så god kvalitet som möjligt på familjedaghemmen.
Vi för vår del biträder
Xr ‘it

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

gärna tanken på en utredning om familjedaghemmen,
men vi förordar också
att statsbidrag utgår till familjedaghemmen
tills vidare i den utsträckning
som socialstyrelsen har rekommenderat.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 1, 2 a,
3, 5 a och 5 b, som är fogade till statsutskottets
utlåtande nr 76.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag kan i långa stycken
instämma i vad fröken Elmén här anfört
beträffande frågan om ett ökat statligt
stöd till barnstugor. Det är bara på några
få punkter våra meningar kanske går
isär; i stort sett är inställningen till
denna verksamhet densamma. Jag skall
för den skull, herr talman, försöka att
begränsa mitt anförande för att inte i
onödan upprepa någonting.

För att inte bli missförstådd vill jag
från början deklarera, att vi är ense i
fråga om kravet på att samhällets barntillsyn
kraftigt måste utbyggas. I stor
utsträckning gäller det här bara avvägningsfrågor.
Som vi ser det från mitt
parti måste det göras en avvägning mellan
olika verksamhetsformer inom barntillsynen,
och även vissa kostnadsavvägningar,
vilka det kan bli anledning att
diskutera inte minst i anslutning till resultatet
av de utredningar som är å
färde.

Herr talman! Bakom de föreliggande
förslagen ligger främst arbetsmarknadens
behov av den kvinnliga arbetskraften.
De gifta kvinnorna anses kunna erbjuda
det enda större tillskottet av inhemsk
arbetskraft inte bara under det
decennium som redan börjat sin andra
hälft utan också under 1970-talet. Med
den ökande fritid vi kommer att få och
med den ökande utbildningstiden för
barnen och ungdomarna beräknas nettotillskottet
till befolkningen i arbetsför
ålder under perioden 1966—1970 bli endast
hälften så stort som under perioden
1961—1965. Denna prognos bekräf -

tas ånyo i den reviderade finansplan
som just lagts på riksdagens bord.

Det är med andra ord mycket allvarliga
frågetecken man måste sätta för beräkningen
av de samlade produktionsresursernas
utveckling under de närmast
följande åren. Nu skall ju riksdagen
om ett par veckor diskutera dessa
frågor i arbetsmarknadspolitikens större
sammanhang, och därför skall jag
bara konstatera att frågan om samhällets
barntillsyn måste påverkas av hänsynstagande
till samhällets arbetskraftsbehov.
Lika gärna som jag vill göra den
deklarationen, lika angeläget finner jag
det emellertid vara att ta avstånd från
propositionens uppläggning, när den låter
arbetsmarknadsmotivet ganska ensamt
dirigera utformningen av de aktuella
samhällsåtgärderna. Det är ju ändå
så, statsrådet Lindström, om jag inte
läst propositionen fel, att daghemmen
har fått karaktär av serviceanordningar
för barnfamiljer med förvärvsarbetande
föräldrar. Varför glömmer man bort den
pedagogiska uppgift som lekskolorna
och lekskoleverksamheten inom daghemmen
har och som blir mer och mer
uppskattad av föräldrarna?

Om arbetsmarknadskraven inte skulle
motivera inrättandet av barnstugor på
en mindre ort, med den struktur som
näringslivet har där, skall då kommunen
ställa sig likgiltig inför familjens
önskan att få sina förskolebarn placerade
i en lekskola? Självfallet avser inte
propositionen detta, men vederbörande
kommun kommer dock i ett annat läge
än framför allt de större kommuner,
som bättre kan tillgodogöra sig den
form av statligt stöd som propositionen
föreslår.

Bör inte också barnens behov beaktas
i större utsträckning än propositionen
ger uttryck åt? Barn är inte och får
aldrig bli betraktade som hindrande
faktorer i fråga om föräldrarnas produktiva
insatser. Sa vill väl ingen av de
ärade kammarledamöterna se saken.
Dkrför ligger cl et en risk i att, som här

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 21

skett, begränsa motiveringen till att avse
arbetsmarknaidsmässiga överväganden.
Även om det nu är nödvändigt att
ta mycket stor hänsyn till arbetsmarknadens
behov förefaller det mig, som om
en mera verklighetsbetonad avvägning
av hur de differentierade behoven från
familjernas sida skall kunna tillgodoses
skulle ha lett till ett annat förslag, där
talet om familjernas och kvinnornas
valfrihet skorrat mindre falskt än det
gör i detta sammanhang. Vi behöver
förvisso en utbyggnad av både antalet
daghemsplatser och antalet lekskoleplatser,
och vi behöver en familjepolitik
som ger kvinnan reella möjligheter
att välja de vårdformer som hon med
hänsyn till barnet-individen bedömer
som mest tillfredsställande.

Här kommer även familjedaghemmen
in i bilden. Fröken Elmén har talat om
dem och jag kan instämma i allt vad
hon därvidlag sade med undantag av att
jag i nuvarande läge inte kan biträda
hennes förslag om ett provisoriskt statsbidrag
till familjedaghemsverksamheten.
Det skulle enligt mitt sätt att se
vara ytterligare ett uttryck för att man i
viss män låser situationen på detta barntillsynsområde
genom långtgående åtgärder.
Nu får vi ju relativt snart möjlighet
att ta ställning till familjepolitiken
och inom dess ram barntillsynen i
ett mycket vidare sammanhang än vi
kan göra just nu. Jag hälsar därför med
tillfredsställelse att statsrådet har tillkallat
en särskild sakkunnig för utredning
av familjedaghemsverksamheten.

Jag finner det också skäligt — och reservationen
i det sammanhanget till
statsutskottets utlåtande nr 76 yrkar jag
bifall till — att man även utreder finansieringsfrågan.
Det är möjligt att
detta är avsikten, men det går inte att
utläsa av propositionen. Kanske kan
statsrådet så småningom ge oss ett lugnande
besked i det avseendet. I varje
fall förefaller det mig angeläget att vid
den tidpunkt, då vi skall ta ställning till
familjedaghemsverksamheten som en

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

verksamhetsform till vilken statligt stöd
bör ges, frågan om olika alternativa eller
mest gynnsamma bidragsformer bör
vara väl utredd.

Den integrerade barnstugan har mött
invändningar från remissinstanserna. I
och för sig är den väl ett försök — och
enligt min mening ett intressant försök

— att differentiera statsstödet till vårdformerna.
Sfi till vida vill jag salutera
den. Den gemensamma barnstugan kan
ur kommunal synpunkt — och inte
minst ur kommunalekonomisk synpunkt

— i vissa fall erbjuda goda lösningar av
ganska svåra investeringsproblem. Men
när den görs till den enda verksamhetsform
för vilken driftbidrag från statens
sida till lekskola skall utgå, förefaller
den mig vara mindre lämplig. Då har
man kommit in på en avvägning som
jag tycker är vansklig.

Driftbidraget är så litet, sägs det i
propositionen. Det spelar ringa roll för
kommunen, som kan täcka förlusten med
en obetydlig avgiftsökning. I och för sig
är detta riktigt. Det stämmer också väl
överens med tankar som vi från högerpartiets
sida ofta har fört fram och
som vi till vår glädje även har sett
finansministern beröra i årets statsverksproposition,
nämligen att man kanske
måste resonera på ett annat sätt
än tidigare om avgiftsfinansieringen
som en kompletterande finansieringsform
i samband med samhällets serviceverksamhet.

Men även om det alltså i och för sig
är riktigt att avgiftsfinansiera i större
utsträckning, kräver detta vissa kompletterande
åtgärder — den frågan har
man inte velat ta upp i det här sammanhanget
— med t. ex. hänsynstagande
till familjer i sämre ekonomisk ställning
eller som har ett mycket stort antal
barn. Det kräver också, föreställer
jag mig, en annan avvägning mellan
avgiftsfinansieringen av lekskolan och
av daghemmet. Eller varför skall man
bara kunna höja avgifterna för lekskolan?
Vad är avsikten därmed?

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

Till de ekonomiskt motiverade invändningarna
som hör samman med
förslaget om den integrerade eller som
statsrådet hellre säger gemensamma
barnstugan — i många avseenden kanske
en bättre benämning — kommer
också viktiga medicinska och pedagogiska
invändningar. Det finns faktiskt
anledning att fråga, varför inte familjeberedningens
PM angående utbyggnad
av samhällets barntillsyn remitterats till
sådana organisationer som inrymmer
expertisen på detta område. I Läkartidningen
nr 13 i år får man ta del av en
skrivelse till Kungl. Maj:t, där Svenska
barnläkarförbundet, Svenska föreningen
för barn- och ungdomspsykiatri och
Svenska pediatriska sällskapet framhåller
att de inte har erhållit denna PM
på remiss men gärna vill uttala sina synpunkter
i en särskild skrivelse.

De påtalar också att familjeberedningen
befunnit sig i den olyckliga situationen
— jag vet inte om det är riktigt,
men det sägs så i denna skrivelse —
att dess läkarexpert på grund av olyckliga
omständigheter, d. v. s. framför allt
stor arbetsbörda, inte kunde delta i
detta ärendes slutbehandling. Desto mera
angeläget hade det enligt dessa organisationer
varit att anlita annan pediatrisk
och barnpsykiatrisk expertis.
Jag delar nog den uppfattningen.

Beträffande själva förslaget till omorganisation
av daghemmen och införande
av de gemensamma barnstugorna
uttalar föreningarna i sin skrivelse farhågor
för att det har ägnats för liten
uppmärksamhet åt dessa förslags eventuella
inverkan på barnens hälsa och
hela utveckling.

De anser det uppenbart — så långt
går de — »att införandet av integrerade
barnstugor innebär förändringar
som på olika sätt kan påverka barnen.
De eventuella effekterna borde ha diskuterats
ingående, utländska erfarenheter
kunde ha inhämtats och viss försöksverksamhet
borde ha bedrivits, innan
förslag till definitiva organisationsformer
framlagts». Jag tycker att des -

sa ord väger ganska tungt i detta sammanhang.

I skrivelsen kritiseras också — vilket
jag gärna vill ta upp — att socialstyrelsens
inormer för daghemspersonalens
storlek och kvalifikationer av
familjeberedningen har förändrats till
en målsättning för framtiden. Det heter
vidare att ökat platsbehov görs just
nu till huvudsak i det föreliggande förslaget,
medan man nödgas tillmäta vårdens
kvalitet mindre betydelse. Detta
uttalande överensstämmer med den kritik
som högerpartiet ansett sig ha anledning
att rikta mot åtskilliga av de
senaste årens reformer på utbildningens
område och som går ut på att vår
regering inte har hittat den rätta balansen
mellan kvantitets- och kvalitetskrav;
man har ännu inte förstått att
kvantitet i längden aldrig löser ett problem
om den inte förenas med kvalitet.

Mot denna bakgrund tycker jag att
kritiken, som framförts bl. a. från barnläkarförbundet,
är allvarligt, och jag har
därför funnit anledning referera den
i detta sammanhang.

Fröken Elmén sade att högerpartiet
är tveksamt om lämpligheten av nattjour
pa daghem — »nattöppna daghem»,
såsom vi har tillåtit oss att inom
citationstecken skriva i vår reservation.
Ja, det är vi, och detta egentligen med
samma motivering som jag delvis har
anfört beträffande integrerade barnstugor.
Orsaken är de mentalhygieniska
problem som de nattöppna daghemmen
kan medföra. Härvidlag vet man
synnerligen litet om effekten. Det är
klart att man kan börja med sådan
verksamhet i mindre skala och erfarenhetsmässigt
då komma ganska långt.
Mot detta är kanske inte så mycket att
invända, men skall man i ett slag sätta
i gång med verksamhetsformer, vilkas
hälsoeffekt och mentalhygieniska
effekt på barnen är för litet kända, föreligger
det risker för dem det gäller.
Detta är mitt sätt att se på saken.

Även i detta sammanhang har barn -

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Nr 21

läkarförbundet oroats av utvecklingen
och har bl. a. framhållit att det blir
mycket svårt, om man inte börjar med
försöksverksamhet, att i avvaktan på
vunna erfarenheter kunna hejda ett
okontrollerat inrättande av nattöppna
daghem. Det uppkommer risker för barnen
ur många synpunkter, t. ex. i fråga
om identifikation och annat som
man talar om i detta sammanhang.

Herr talman! Det är kanske mest
principiella synpunkter jag här anlagt
på detta stora och viktiga frågekomplex,
men jag har funnit det väsentligt
att redovisa dem inte minst med tanke
på att vi inom högerpartiet såväl i
vår partimotion som i reservationer till
föreliggande utskottsutlåtande har kommit
att inta eu i förhållande till andra
avvikande mening. Detta gäller även
våra synpunkter på behovet av forskning,
undersökningar, experiment och
försöksverksamhet. Vi har därför ansett
att man bör starta med en försiktig
utökning av de integrerade barnstugorna
och de nattöppna daghemmen.

Slutligen vill jag något beröra kostnadsfördelningsfrågan.
I vår partimotion
har vi givit ganska stort utrymme
åt den saken. Vi konstaterar att
daghemssubventionerna utgör för de familjer
som åtnjuter dem det i särklass
största familjestöd som för närvarande
förekommer i vårt land. I och för sig
är ingenting att säga om detta, men vi
gör den invändningen att stödet inte
fördelas efter sociala grunder. Det tillfaller
inte de familjer som bäst behöver
det med hänsyn till inkomster och
barnantal, utan det går till dem som
råkar bo på en ort där det finns daghem.
Inte ens med den nu förebådade
utbyggnaden av barnhemsverksamheten
kan man på långt när tillgodose
efterfrågan på daghems- och lelcskoleplatser.

Stödet är, som sagt, inte fördelat efter
sociala grunder, och framför allt
har mödrar med många barn svårt att
lösgöra sig från hemmet och bli del -

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

aktiga av daghemsvården. Dessutom tar
många daghem, åtminstone på vissa orter,
inte emot mer än ett eller högst
två barn från samma familj i förskoleåldern.
Om detta är felaktigt, bör det
sägas ifrån.

Största delen av barnen till förvärvsarbetande
mödrar får tillsyn i annan
form än genom de av samhället anordnade
barnhemmen.

Vi inom högerpartiet menar att verklig
valfrihet innebär att alla godtagbara
tillsynsformer skall vara ekonomiskt
likvärdiga för familjen, och därför
trycker vi fortfarande starkt på att
även skattefrågorna måste tas med vid
en avvägning av åtgärderna på familjepolitikens
område. Vi har inte något
yrkande när det gäller kostnadsfördelningen
mellan samhället, staten, kommunen
och den enskilde, men vi vill
att de synpunkter vi anlagt på denna
fråga tages upp till ny prövning i samband
med de utredningar som pågår på
familjepolitikens område.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört yrkar jag bifall till reservationen
1 vid punkt I och reservationen
2 b) vid punkt II. Om vårt yrkande
under punkt II kommer att falla,
har vi på högerpartiets sida för avsikt
att stödja reservationen 2 a) såvitt
angår denna punkt. Men vi gör det med
ett uttalande — inte något yrkande —
att den förordade höjningen av bidraget
till lekskoleverksamheten måtte på
sätt som angivits i motionerna 1:666
och II: 815 genomföras inom ramen för
det i propositionen beräknade förslagsanslaget.

Jag yrkar beträffande punkt IV bifall
till utskottets hemställan. Däremot
yrkar jag bifall till reservation nr 3 vid
punkt VI, nr 4 vid punkt VII, nr 5 a)
vid punkt IX samt nr 6 vid punkt XI.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Det finns anledning att
först uttala tillfredsställelse med den
ökning av samhällets insatser för barn -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

tillsyn som detta förslag innehåller. De
föreslagna bidragen bör kunna stimulera
till den ökade produktion av tillsvnsplatser
som vi så väl behöver. Att
resurserna på detta område måste ökas
är helt klart. Det totala antalet platser
vid daghemmen har mellan åren 1955
och 1963 stigit med netto endast något
över 300.

Sedan statsbidragen till anordnande
och drift av daghem höjdes den 1 juli
1963 har antalet daghemsplatser ökat
rätt snabbt. Man får därför förutsätta
att de ytterligare ökade bidrag som det
här är fråga om kommer att leda till
en snabb ökning av tillsynsmöjligheterna
i barnstugor.

Antalet barn under sju år som har
föräldrarna i förvärvsarbete utgör i dag
närmare 200 000. Omkring 1970 kan
antalet beräknas ha ökat till omkring
250 000. Daghemsplatserna motsvarar
för närvarande bara drygt 5 procent av
detta antal. Om vi i början av 1970-talet
kan komma upp till 10 procent är
det ganska bra.

Arbetsmarknadspropositionen, som
skall behandlas här inom kort, understryker
nödvändigheten av att ge de
gifta kvinnorna förutsättningar att komma
ut på arbetsmarknaden. De gifta
kvinnorna är ju den stora arbetskraftsreserv
som vi i dag har i vårt samhälle.
I det läget borde det vara klart för
alla att familjedaghemmen är helt nödvändiga.
Vilken uppfattning man än
har om dem, så behövs de för att man
skall kunna få en något så när stor
kvantitet på barntillsynen.

Från visst socialdemokratiskt håll
har förekommit uttalanden som är mycket
negativa mot familjedaghemmen.
Det har t. o. m. uttalats rädsla för att
det hos barnen skall skapas en alltför
positiv inställning till hemmen. Man
måste nästan läsa det två gånger för
att tro att man uppfattat rätt. En person
som väl måste betraktas som en
»coming man» i Kanslihuset har nämligen
i en tidningsintervju uttalat att

han inte kan tänka sig att själv ha en
hemmafru. »Jag föreställer mig att en
sådan tillvaro måste vara helt meningslös.
» Familjedaghemmen är värdelösa,
påstås det vidare. Där får barnen hemmafruns
värderingar inpräntade. Idealet
för barnomvårdnaden är Israels kibbutzer.
Där slipper barnen ifrån en moders
beskyddande närvaro.

På direkt fråga till vederbörande,
om detta kunde vara sant, svarades att
missförstånd uppstått på väsentliga
punkter. Vad beträffar just den fråga
som vi nu diskuterar sade vederbörande,
att han nämnde kibbutzen som ett
exempel på hur frågan kan lösas.

Jag måste säga att detta uttalande
andas en inställning till hemmet och
dess betydelse för uppfostran och för
samhället, som i varje fall vi på vårt
håll bestämt tar avstånd från.

Faktum är att familjedaghemmen av
många föräldrar betraktas som en tillsynsform
av lika stort värde som daghemmen
— en del värderar t. o. m. familjedaghemmen
högre. Men även om
barndaghemstillsynen är den bästa formen,
så får inte det bästa bli det godas
fiende. Och på vårt håll anser vi att
familjedaghemmen är en god tillsynsform.

Utbildningsfrågorna för dem som i
hemmen skall ha hand om andras barn
måste lösas, och hälsokontrollen måste
vara noggrann. Familjeberedningen har
i sin promemoria tagit upp ett antal
positiva tankegångar om åtgärder som
bör vidtagas för att förbättra familjedaghemmen.
Från vårt håll har vi tidigare
i motioner aktualiserat dessa frågor,
och jag noterar med tillfredsställelse
att de fallit framåt.

I propositionen finns emellertid en
tendens att bara tala om för kommunerna
hur de skall göra och vad de
skall göra. Man ger pekpinnar till kommunerna
men vill inte nu vidtaga några
stimulerande åtgärder i form av bidrag
för att åstadkomma en större satsning
på familjedaghemmen. Detta måste

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Nr 21

vara eu mindre klok politik, eftersom
det är nödvändigt att öka resurserna
för barntillsyn.

Det hänvisas i propositionen till att
familjeberedningen ännu inte är klar
med utredningen av frågan om familjedaghemmen.
Men som jag nyss sade
måste resurserna för barntillsyn ökas
snabbt, och då är det nödvändigt att
kommunerna får ett visst driftbidrag,
så att de stimuleras till eu satsning härvidlag.
Det förefaller riktigt att bidraget
ansluter till driftbidraget för daghemsplatserna.
Som ett provisorium till
dess att utredningen är klar bör fastställas
ett bidrag enligt socialstyrelsens
förslag om 2 kronor per plats.

En viss kritik har av remissinstanserna
riktats mot förslaget om ett sådant
provisorium. Mot bakgrund av det angelägna
i att resurserna ökas tycker vi
emellertid att förslaget bör kunna godkännas.
Familjedaghemmen synes vara
en för samhället billig väg, som ger
möjlighet att öka tillsynen kvantitativt
och inte minst att lösa personalfrågorna
vid lasaretten.

Med anledning av statsrådet Lindströms
föreliggande förslag finns det
anledning att i dag också ta upp frågan
om lekskolan, samtidigt som vi debatterar
frågan om barnstugorna. De
två föregående talarna har även ingående
behandlat lekskolan.

Lekskolan har blivit alltmer uppskattad
av såväl föräldrar och elever
som kommuner. Allt fler kommuner bedriver
en målmedveten utbyggnad av
lekskoleverksamheten; under de senaste
tio åren har verksamheten expanderat
mycket kraftigt. Lekskolan har haft
svårigheter att kämpa med tidigare,
men nu har svårigheterna tydligen övervunnits,
och lekskolan är, vill jag hoppas,
på väg att bli en skolform för alla.
Den skall inte, såsom skett på en del
håll, betraktas som en sista rest av
»finskolan». Tvärtom, tycker jag, är
det på det sättet att barn från inte särskilt
stimulerande hemmiljöer har svn -

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

nerligen god behållning av lekskolan.
Barn som gått i lekskolan har — det
tror jag att vi allesammans uppmärksammat
— merendels ett för deras ålder
rikt ordförråd och visar en frimodighet
och en öppenhet, som underlättar
deras inträde i den obligatoriska skolan
och i kamratlivet samt umgänget
med den äldre generationen och inte
minst med föräldrarna. Såsom fröken
Elmén tidigare understrukit utgör lekskoleverksamheten
också en förebyggande
ungdomsvård för barn som har
anpassningssvårigheter.

Lekskolans förtjänster har framhållits
i ett flertal motioner väckta i anledning
av den nu behandlade propositionen
nr 54. I en av dessa motioner
hävdas att man inte skall bortse från
önskvärdheten av att alla barn oavsett
föräldrarnas förvärvsarbete kan gå i
förskola. Detta tycker jag är ett riktigt
påstående.

Detta var också uppfattningen hos
dem som år 1964 motionerade om en
allmän förskoleundervisning. Riksdagen
ansåg då att en utredning borde
komma till stånd om förskoleverksamheten
och uttalade att denna utredning
borde syfta till en precisering av lekskolans
mål och innehåll. Särskilt angeläget
syntes det riksdagen vara att
den pedagogiska aspekten inte minst
med hänsyn till önskvärdheten av ett
väsentligt bättre och mera utbyggt samarbete
med grundskolans lågstadium
skulle uppmärksammas av utredningen.

Riksdagen uttalade vidare att skolöverstyrelsen
skulle beredas erforderlig
representation i utredningen. Statsutskottet
anförde nämligen följande:
»Utskottet som givetvis icke avser att
påverka den eventuella sammansättningen
av den kommande utredningen,
anser dock att intresse för nu berörda
frågeställningar jämväl kan förefinnas
hos de socialvårdande myndigheterna,
pedagogisk-barnpsykologisk expertis,
vederbörliga ''förskoleinstitutioners’ huvudmän
och lärarorganisationer på om -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

rådena för förskolan och grundskolans
lågstadium.»

Riksdagen skrev därefter till Kungl.
Maj :t och hemställde om en utredning
rörande förskoleverksamhetens, särskilt
lekskoleverksamhetens, mål och innehåll
in. m. i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som angivits av utskottet.

Vi gick sedan länge och väntade på
att det skulle tillsättas en parlamentarisk
utredning. Riksdagen hade enligt
vad jag förstår gjort en klar beställning
om en utredning med klar pedagogisk
inriktning av lekskolan. I stället
fick vi så småningom på ryktets vägar
höra att familjeberedningen höll på att
arbeta med förskolefrågan.

Enligt min mening borde en särskild
parlamentarisk utredning ha tillsatts,
vilken på grund av förskolans stora betydelse
borde ha haft tyngdpunkten
förlagd på den pedagogiska sidan. Familjeberedningen
har ju sin tyngdpunkt
på servicen för barnfamiljerna.

Familjeberedningens promemoria och
departementspromemorian har föranlett
en proposition om en barnstugeverksamhet,
som är integrerad på ett
sådant sätt, att det enligt vår mening
finns stor risk för att lekskolan kunde
komma att försvinna som självständig
enhet. Med anledning av uttalanden av
socialdemokrater i en del tidningar anser
vi oss ha fog för att frukta att det
är detta som är målsättningen för politiken
på området.

Vi menar att de föreslagna bidragsreglerna
skulle komma att få en ogynnsam
inverkan på lekskolorna. Lekskoleplatserna
i integrerade barnstugor får
nämligen förhållandevis gott stöd i
form av bidrag medan de självständiga
lekskolorna blir utan.

Vi anser vidare att två tredjedelsregeln
gör barnstugan så osmidig när det
gäller att möta de varierande behoven
på olika orter, att man måste förvåna
sig över alt ett sådant förslag har lagts
fram. Reservanternas förslag tillgodo -

ser kravet på en flexibel integrerad
barnstuga. Vi menar nämligen — vilket
vi också framhållit i vår reservation
— att det på sådana ställen där
det inte finns möjligheter att låta minst
två tredjedelar av platserna utnyttjas
för daghemsändamål skall kunna utgå
bidrag till daghemsplatserna enligt den
regel som gäller för dessa och till lekskoleplatserna
enligt tidigare bidragsgrunder.

Det har anförts att det förslag som fru
Lindström framlagt om att lekskoleplatser
i barnstugorna skulle få så pass höga
bidrag är synnerligen gynnsamt. År
1964 fanns det 49 116 platser i lekskolor
medan antalet daghemsplatser uppgick
till 11 073. Om man gör tankeexperimentet
att alla platser som vid
detta tillfälle fanns i lekskolor skulle
integreras i barnstugan, skulle man behöva
ungefär femdubbla antalet platser
i denna för att ge möjlighet till de
höga bidragen till lekskoleplatserna.
Var och en förstår väl att detta är
orimligt. Det visar också att synnerligen
många lekskolebarn blir berörda
av det förslag som här föreligger.

Jag vill i sammanhanget säga ifrån
att jag inte har något emot att en integration
sker på det sättet att en rationell
drift befrämjas genom gemensamma
lokaler och gemensam personal.
Vad som måste slås fast är att lekskolan
eller förskolan, vilket kanske är ett
bättre namn, är en skolform och daghemsverksamheten
en tillsynsform. Jag
skulle gärna vilja ha auktoritativa besked
från både regeringens och utskottsmajoritetens
representanter om
hur de ser på denna fråga. Man har
nämligen en känsla av att de inte i
skriven text vågar säga ut hur de egentligen
ser på saken.

Det nuvarande bidraget till driften
av lekskolor om 100 kronor per barn
och plats är otillräckligt och borde naturligtvis
vara betydligt större. Viktigast
anser jag emellertid vara att man
nu får fastslaget, att driftbidraget till

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1906 fm.

lekskolor även i fortsättningen skall
utgå. Det ger intrycket att staten inte
tar sin hand frän lekskolan och därmed
avskräcker kommuner från att inrätta
sådana.

När utskottsmajoriteten och regeringen
föreslår ett avvecklande av lekskolebidraget
föreslår vi således ett bibehållande
av nuvarande bidrag med 100
kronor, i enlighet med vad som föreslagits
i den mot lekskolorna positiva
motionen av fru Svensson in. fl. Man
får sannolikt utgå från att detta låga
belopp av 100 kronor måste höjas efter
den utredning om förskolan som
enligt vår mening bör komma till stånd.

Jag anser inte att riksdagens begäran
om en utredning beträffande förskolan
har verkställts på ett tillfredsställande
sätt genom statsrådet Lindströms
åtgärd att föra över utredningen
om förskolan till familjeberedningen.
Man har låtit denna behandla frågan
utifrån sina perspektiv, vilket inte
borgar för att en god skolform åstadkommes.
De pedagogiska aspekterna
måste uppmärksammas.

I motioner liksom i reservation nr
2 a har frågan om bidrag från allmänna
arvsfonden till anordnande av lek
skolor tagits upp. Vi har förutsatt att
sådant bidrag skall kunna utgå även i
fortsättningen. Det skulle vara av värde
att få också den frågan klarlagd under
diskussionen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
nr 1, 2 a, 3, 5 a och 5 b.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Samtliga tre talare som
har varit uppe hittills har talat om att
detta är en betydelsefull fråga, att vi i
stort sett är ense om att bygga ut denna
verksamhet och att alla anser att samhället
bör öka sina insatser för barntillsynen.

De förslag som har framlagts i proposition
nr 54 år 196G får ses mot bak -

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

grunden av den utveckling som ägt rum
i vårt samhälle. Kvinnorna har i allt
större utsträckning kommit ut i förvärvsarbete,
varigenom behovet av barntillsyn
bär ökat. Det måste vara samhällets
sak att tillse att barn till föräldrar
som båda förvärvsarbetar eller till
ensamstående mödrar som måste söka
sig ut i arbetslivet kan erhålla den tillsyn
och vård som erfordras. Utvecklingen
i fråga om utbyggnaden av barnstugorna
visar klart att samhället hittills
ensidigt satsat på lekskolorna och att
utbyggnaden av barndaghem och fritidshem
släpat efter. Sedan 1950 har antalet
lekslcoleplatser ökat från 18 743 till
49 110, under det att antalet platser i
daghem och fritidshem endast har ökat
från 12 072 till 13 738. Om man väger
dessa siffror mot behovet, kan man lätt
konstatera att samhället här har stora
uppgifter att fylla. Som ett mått på
skillnaden mellan tillgången och efterfrågan
på barndaghemsplatser kan anföras
att man av tillgängliga siffror kan
utläsa, att bara vart femtonde barn i dag
kan få plats på barndaghem. Räknar
man in de platser som kommunerna
ordnar i familjedaghem, blir siffran ungefär
vart tionde barn.

Man har anledning räkna med att behovet
av barndaghemsplatser kommer
att öka genom att antalet kvinnliga förvärvsarbetande
kommer att stiga — något
som fröken Ljungberg framhöll och
som bestyrks av långtidsutredningen,
vilken uttalat att, om vårt arbetsliv skall
tillföras ytterligare arbetskraft, det måste
bli kvinnorna som i ökad utsträckning
går ut i förvärvsarbete.

Utskottsmajoriteten anser att vad som
i dagens situation fordras är åtgärder i
syfte att få till stånd ökade tillsynsmöjligheter
för barn till förvärvsarbetande.
I begreppet förvärvsarbetande skall man
då också räkna in studerande barnfamiljer
eller ensamstående med barn.
Då Kungl. Maj:t och även utskottet säger
klart ifrån, att det är kommunerna
som skall svara för utbyggnaden av

3* — Andra kammarens protokoll 1966. Xr 21

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

barntillsynen, blir det statens uppgift
att underlätta och stimulera kommunernas
utbyggnad av ifrågavarande verksamhet,
samtidigt som staten genom utbyggnad
av utbildningen måste se till
att det finns personal för detta ändamål.

I fråga om lekskolorna visar utvecklingen
faktiskt att några direkta åtgärder
från statens sida inte erfordras för
att stimulera verksamheten. När det gäller
daghem och fritidshem måste vi
dock få i gång en snabb utveckling för
att bryta den tendens som kan utläsas
av de siffror som jag förut har nämnt
och som visar att det endast har tillkommit
ungefär 1 700 platser. I detta
sammanhang vill jag säga till fröken
Ljungberg, att det även här råder brist
på personal. Det är inte fråga om att
sänka kvaliteten, men man måste öka
tillgången. Det blir också fråga om en
avvägning mellan lekskolornas och daghemmens
personalbehov. Även lärarutbildningen
måste ökas och åtgärder i
detta syfte har också vidtagits.

När det gäller pengar till detta område
är ju den föreslagna ökningen av
det statliga stödet ganska betydande.
Propositionens förslag innebär att stödet,
som för närvarande utgår med 20
miljoner, för nästkommande år skall
uppgå till 48 miljoner, d. v. s. alltså mer
än en fördubbling. Dessutom är det fråga
om en teknisk omläggning, och det
är väl närmast detta som vi diskuterar
i dag. Denna tekniska omläggning innebär
att stödet sätts in där det är motiverat
ur stimulationssynpunkt, nämligen
till daghems- och fritidsverksamheten.
Orsaken till den eftersläpning som uppstått
på dessa områden är ju att kommunernas
kostnader för denna verksamhet
är betydligt större än deras kostnader
för anordnande av lekskolor.

Beträffande anordningsbidraget innebär
det framlagda förslaget att det skall
fördubblas och utgå med 5 000 kronor.
Dessutom skall kommunerna få lån med
4 000 kronor. Det blir tillsammans 9 000
kronor per plats. Enligt de uppgifter

som utskottet fått kan man för detta belopp
uppföra en serietillverkad barnstuga.

Driftbidraget föreslås höjt från 1 200
till 1 600 kronor per plats vid daghem
och s. k. gemensamma barnstugor samt
från 500 kronor till 600 kronor per plats
och år vid fritidshem. Det nuvarande
bidraget till lekskolor, 100 kronor per
år och plats, skall avvecklas.

I anslutning till propositionen har det
väckts en hel del motioner och till utskottets
utlåtande har fogats reservationer
avseende såväl anordningsbidraget
som driftbidraget.

I reservationen nr 1 liksom i de motioner,
som denna reservation bygger
på, anförs att det i propositionen föreslagna
statsbidraget är ogynnsamt för
lekskoleverksamheten. Låt mig då säga,
delvis med anledning av den fråga som
herr Nilsson i Tvärålund ställde, att utskottsmajoriteten
inte på något sätt vill
nedvärdera det arbete som utförs inom
lekskolorna eller familjedaghemmen. Vi
anser att det finns all anledning att stimulera
även den verksamheten. Enligt
vår uppfattning måste emellertid samhället
för tillfället sätta in sin största
kraft på att ordna tillsynen av de barn
som måste tas om hand hela dagarna,
d. v. s. tillsynen av barn till heldagsarbetande
föräldrar. Varken våra ekonomiska
eller personella resurser räcker
till för allt vad vi önskar, och därför
måste vi välja. Det är vad utskottsmajoriteten
gjort.

Det är riktigt att förslaget innebär,
att det särskilda statsbidraget till lekskolorna
försvinner. Utskottsmajoriteten
biträder den uppfattning som framförts
i propositionen, att detta kan ske utan
menlig inverkan på lekskoleverksamheten;
statsbidraget utgör bara ca 5
procent av kommunernas kostnader.
Däremot är det en missuppfattning att
statsbidraget till de s. k. gemensamma
barnstugorna skulle vara ogynnsamt för
korttidstillsynen, d. v. s. för lekskoleverksamheten.
Låt mig som exempel ta

Onsdagen den 4 maj 196G fm.

Nr 21

de små kommunerna, som jag kanske
bast känner till. Om man i en sådan
kommun har en lekskola med 20 platser,
får man i dag 2 000 kronor i statsbidrag.
Det är en ringa summa även i en
liten kommuns budget. Om denna kommun
nu inrättar en s. k. integrerad
barnstuga med 15 platser — 10 för heldagstillsyn
och fem för lekskoleverksamhet
— blir statsbidraget sammanlagt
24 000 kronor, varav 8 000 kronor
belöper sig på de fem lekskoleplatserna.
Kommunen får då sammanlagt 25 lekskoleplatser.
Statsbidraget för dessa blir
8 000 kronor, d. v. s. något mer än 300
kronor per plats i stället för som nu 100
kronor. Detta är givetvis till fördel för
kommunen.

Reservanterna hyser också farhågor
för att avskaffandet av det särskilda lekskolebidraget
skulle få den psykologiska
effekten, att utvecklingen på detta
område avstannade. Men även efter införandet
av de nu föreslagna bidragsformerna
kommer ju lekskoleplatserna
att vara betydligt billigare för kommunerna
än daghemsplatserna. Barndaghemmen
kostar 5 800 kronor per plats,
medan motsvarande kostnad för lekskolorna
är bara 1 800 kronor.

När vi år 1965 i samband med skatteutjämningen
lade om systemet för statsbidrag
till kommunerna, slopade vi det
specialdestinerade bidraget till ålderdomshemmen.
Det är väl ingen kommunalman
här i kammaren som anser att
kommunerna av den anledningen på
något sätt skulle få ett mindre intresse
att sörja för en hygglig åldringsvård.
Vad vi kanske måste göra är att driva
en propaganda för att hos kommunerna
skapa samma intresse för lekskolorna
och barntillsynen. Vi tror emellertid
inte att man på detta område behöver
riskera någonting.

I reservationen nr 2 a) anförs, att
målsättningen bör vara att göra lekskolan
tillgänglig för alla barn. Det kan
man naturligtvis i princip hålla med
om. Men i detta avseende kommer stora

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

svårigheter att uppstå dels på grund av
att många barn har lång väg till lekskolorna,
dels på grund av att det i dag
råder brist på förskolelärare — jag har
tidigare talat om bristen på personal. I
det liiget måste det vara viktigare att
tillse att de hundratusentals mödrar,
som har barn i förskoleåldern och som
förvärvsarbetar, får en chans att placera
sina barn i barndaghem så att barnen
får känna den samhörighet och får den
tillsyn som de för närvarande många
gånger saknar.

Lekskoleverksamlieten bör växa fram
på så sätt som hittills skett — intresset
härför visas ju av de siffror jag förut
har nämnt — och vi anser att den kommer
att göra det i fortsättningen trots
att vi slopar det nuvarande statsbidraget.

Högern vill höja statsbidraget till lekskolorna
till 200 kronor, men man motsätter
sig höjning av driftbidraget till
daghemmen. Fröken Ljungberg sade att
de kommer att stödja detta förslag men
att de, om det faller, kommer att stödja
reservation nr 2 a, enligt vilken det
gamla bidraget på 100 kronor skulle bibehållas,
dock med den skillnaden att
det av Kungl. Maj :t föreslagna anslagsbeloppet
inte ökas. Hur den ekvationen
skall kunna gå ihop begriper inte jag.
Det skulle jag vara intresserad av att
veta.

Kritiken riktas — även här i kammaren
— mot den föreslagna två tredjedelsregeln
som statsbidragsvillkor. Denna
regel innebär att två tredjedelar av
platserna skall vara avsedda för heldagstillsyn.
Enligt utskottsmajoritetens
skrivning skall driftbidrag utgå för de
platser som utnyttjas för tillsyn under
minst fem timmar per dag, även om detta
platsantal inte uppgår till två tredjedelar
av antalet platser på avdelningen.
En förutsättning är att två tredjedelar
av platsantalet står till förfogande för
barn som behöver heldagstillsyn. Utskottsmajoriteten
anser i motsats till reservanterna,
att man därigenom skapar

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 19GG fm.

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

ett smidigt och för kommunerna gynnsamt
bidragssystem. De som står bakom
reservation nr 1 vill inte att man skall
ha denna garanti för att de barn som
fordrar heldagstillsyn skall få förtursrätt.
Genom majoritetens skrivning erhåller
man en sådan garanti för att en
barnstuga, som med hjälp av statsbidrag
byggts för att kunna användas för heldagstillsyn,
i praktiken också i rimlig
utsträckning med hänsyn till föreliggande
behov kommer till användning för
sådan verksamhet.

I fråga om anordningsbidraget har
utskottet skrivit:

»Utskottet utgår från att bidragsreglerna
skall tillämpas så, att driftbidrag
för de platser som utnyttjas för daghemsändamål
utgår även i de fall två
tredjedelar av platsantalet i en avdelning
står till förfogande för tillsyn under
minst fem timmar per dag men på
grund av mindre efterfrågan på sådan
tillsyn tills vidare delvis disponeras för
lekskoleverksamhet. Motsvarande bör i
tillämpliga delar gälla i fråga om anordningsbidragen.
»

Avsikten är att den kommun, som vill
bygga en barnstuga och som förbinder
sig att ställa minst två tredjedelar av
antalet platser till förfogande för barn
som behöver tillsyn under minst fem
timmar per dag, skall kunna erhålla
fullt anordningsbidrag, d. v. s. bidrag
med ö 000 kr. och lån på 4 000 kr. Om
efterfrågan på sådan tillsyn inte blir
tillräcklig för att man skall kunna fylla
två tredjedelar av antalet platser får de
överblivna platserna tas i anspråk för
lekskoleverksamheten utan att anordningsbidraget
påverkas. Detta måste
medföra att man får ett bidragssystem
som medverkar till en flexibel planering
och flexibelt utnyttjande av daghemsverksamheten.
Det bör ankomma
på socialstyrelsen att pröva att kommunernas
byggnadsplaner står i rimlig
proportion till behovet, och det torde
inte inom överskådlig framtid möta några
som helst svårigheter; någon explo -

sionsartad utveckling, kommer vi nog,
trots dessa förbättrade bidrag, inte att få.

Om riksdagen bifaller reservation nr
1 måste kommunerna redan vid planerandet
av en barnstuga ange hur många
platser som skall användas för det ena
och det andra ändamålet. Majoritetens
förslag torde bli förmånligare för kommunerna,
även om det innebär en styrning
av verksamheten till förmån för
heldagstillsynen — det kan vi gärna erkänna.

Det föreligger vidare en del motioner
och reservationer med förslag om utredningar
och dylikt. Jag skall inte
uppehålla mig alltför länge vid dem.
Det har redan sagts, att en hel del av
dessa frågor hänskjutits till familjeberedningen.
Man kan vara missbelåten
med att denna har fått hand om dem,
men vi anser för vår del att detta är
till fyllest. Detta gäller även de reservationer
som handlar om samordning
och forskning.

När det gäller familjedaghemmen har
reservanterna föreslagit att man skall
gå på socialstyrelsens förslag och införa
ett provisoriskt bidrag med 2 kronor
per dag under en övergångstid. Kostnaden
härför beräknas uppgå till 2,8 miljoner
kronor. Detta skulle ske utan att
man därigenom får den effekt man vill
ha, nämligen en ökad kontroll över familjedaghemmen,
utbildning av dem
som har hand om barnen och en kontinuitet
i daghemmen, så att det inte blir
som tidningen Vi skrev att ett barn efter
tre månader blev uppsagt och att
föräldrarna stod utan möjlighet att få
någon som tog hand om barnet.

Om en kommun lämnar 3 kronor och
en annan kommun 13 kronor i bidrag,
skall ändå 2 kronor utgår till samtliga
familjedaghem. Detta förslag har mött
stark kritik från remissinstanserna, även
från dem som borde vara mest intresserade.
Bl. a. har Kommunförbundet och
Stadsförbundet kritiserat förslaget. Vi
anser för vår del, att man inte nu bör
införa ett provisorium, när vi vet att

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 21

statsrådet liar tillsatt en sakkunnig, som
sysslar med utredning om familjedaghemmen.
Vi bör alltså avvakta härvidlag.

Herr Nilsson i Tvärålund nämnde att
någon i kanslihuset skulle ha talat nedsättande
om barndaghemmen. Han ville
i detta läsa in att socialdemokraterna
inte skulle inse hemmets stora betydelse
för barnuppfostran. Jag har ingen anledning
att gå in på vad denne person
kan ha sagt. Herr Nilsson i Tvärålund
säger, att personen i fråga meddelat att
han blivit felrefererad. Man kan också
säga att han inte har någon chans att
försvara sig i denna kammare. Jag kan
emellertid här deklarera att det från socialdemokratiens
sida inte finns någon
som helst orsak att nedvärdera hemmens
betydelse. När det gäller de
mindre kommunerna ligger den enda
möjligheten att få i gång en ordnad
barntillsyn inte i att man satsar 2 kronor
utan i att man får fram ett verkligt
stimulerande bidrag. Därigenom kunde
vi få ordning och reda på familjedaghemmen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
dess utlåtande nr 76.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns inte så mycket
att replikera. Jag vill emellertid understryka
en sak, nämligen att det inte
föreligger någon skillnad mellan herr
Fagerlunds och min uppfattning och
inte heller mellan propositionens förslag
och vårt partis syn på denna fråga;
kraftfulla åtgärder måste till för att
starkt öka resurserna för barntillsynen.
Skillnaden i uppfattning gäller bara den
praktiska utformningen.

Tillåt mig, herr talman, att ta upp just
herr Fagerlunds exempel, den lilla kommunen
som bygger en barnstuga för 10

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

daghemsplatser och 5 lekskoleplatser.
Det framgår tydligt av våra reservationer,
att vi på intet sätt hindrar denna
kommun från att få det statsbidrag som
föreslås av utskottet ocli regeringen.
Men den kommun som inte har behov
av mer än tio daghemsplatser men behöver
tio lekskoleplatser får enligt propositionen
såsom vi uppfattat denna
inte något bidrag alls. Detta anser vi
vara en mycket stel utformning av detta
förslag.

Herr Fagerlund pekade på möjligheterna
till dispens. Om kommunen ville
gå med på att upplåta två tredjedelar
av platserna för tillsyn under fem timmar
per dag skulle ändå bidrag utgå.
Jag vill gärna ställa frågan direkt: Kan
den kommun som är beredd att göra
detta åtagande men för dagen inte har
behov av mer än tio lekskoleplatser och
tio tillsynsplatser för daghemsbarn erhålla
bidrag enligt propositionens förslag?
För min del tror jag att den kommunen
inte kan erhålla något bidrag
alls.

Sedan uttalar herr Fagerlund vänliga
ord om barndaghemmen. Jag vill tacksamt
notera detta. Man måste likväl vara
förvånad över att i så fall inte kommunerna
redan i dag, när behovet av tillsynsmöjligheter
är så stort, som ett
provisorium kan få ett litet bidrag, må
vara alltför litet, för att göra familjedaghemsplatserna
kvalitativt bättre och
för att få till stånd flera sådana platser.
Vi måste ändå utgå ifrån att det dröjer
länge innan behovet är fullt täckt beträffande
barnstugeplatser.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att skiljaktigheterna
i uppfattningar inte är så
stora, men det finns dock en. Vi kan
konstatera att vi har brist på lärarkrafter,
personal och kapital, och i det läget
anser vi att vi vill satsa mest när det
gäller barndaghemmen, d. v. s. heldagstillsynen,
medan herr Nilsson i Tvärålund
vill använda 2,8 miljoner kronor

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1906 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

till annan verksamhet. Det kanske dock
inte är så farligt som splittringen av
den knappa tillgången på lärarkrafter.

Om jag känner kommunalmännen rätt
bygger de inte tio daghemsplatser och
tio lekskoleplatser utan i stället tio plus
fem samt fem vid sidan om, och på så
sätt klarar de även det problemet.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Fagerlund gav nu
själv ett exempel på att Kung]. Maj :ts
utformning av förslaget verkligen blir
en påfrestning på kommunalmännens
moral.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Det kunde vara frestande
att omedelbart börja med herr
Nilssons i Tvärålund tal om moral när
det gäller kommunerna, men jag skall
återkomma till detta så småningom. När
vi behandlar denna proposition är det
lätt att komma in på en rad detaljer och
upprepa de arbetsmarknadssiffror som
redan anförts flera gånger. Jag skall
dock inte göna detta utan vill bara peka
på att den stora efterfrågan vi har på
tillsynsplatser, en efterfrågan som kommer
att påverkas av utvecklingen på
arbetsmarknaden och som också kommer
att öka i mycket snabb takt under
de närmaste åren genom ökade födelsetal
och fortsatt urbanisering. Det bör
också tagas med i bilden. Tillsammans
kommer detta att medföra en ökad platsefterfrågan
inte minst i orter som redan
bar en stor andel av den barntillsyn som
för närvarande finns i kommunal regi.
Platsefterfrågan är för närvarande mycket
stor. Det skiljer givetvis mycket i
fråga om köer och efterfrågan från ort
till ort, från storstädernas efterfrågan
på hundratals eller tusentals nya platser
till de mindre orternas mera begränsade
behov.

Enligt av socialstyrelsen företagen utredning
för långtidsutredningens räkning
och baserad på kommunala upp -

gifter skulle vi behöva omkring 30 000
daghemsplatser 1970 mot de cirka
13 000 som vi i dag förfogar över. Vi
torde knappast komma att uppnå ett
sådant platsantal fram till 1970, men
även om vi lyckades därmed vågar jiag
påstå, att det knappast skulle räcka till
för att tillgodose det behov som vi kommer
att ha vid den tidpunkten. Jag har
då utgått från att vi vid samma tidpunkt
kommer att förfoga över ett ökat
antal familjedaghem, kanske cirka
15 000 platser mot de 8 500 kommunalt
organiserade familjedaghem som
vi förfogar över i dag.

Vart tionde barn till förvärvsarbetande
bar nu möjlighet att få tillsyn i
daghem eller i familjedaghem. För samtliga
skolbarn i lägre åldrar finns 2 700
fritidshemsplatser att tillgå. Det är mycket
litet i relation till antalet kvinnor
som redan är ute i arbetsmarknaden
och som har små barn. Genom hjälp
från släkt och grannar samt genom hemhjälp
kan ytterligare 40 000 barn tas om
hand. Hur de övriga barnen till förvärvsarbetande,
cirka 120 000 barn, har
sin tillsyn ordnad vet vi inte mycket
om. Vi kan förmoda att de får tillsyn genom
privat anordnade familjedaghem
eller genom skiftestillsyn mellan familjemedlemmarna.
Men det rör sig här
även om nyckelbarn som lämnas mer
eller mindre ensamma för längre eller
kortare tider på dygnet.

Dagens läge på barntillsynsområdet
är alltså inte särdeles ljust, vilket jag
vill konstatera innan jag går över till
att säga något om de nya bidragen och
det nya barnstugesystemet.

För daghemsfrågans historieskrivning
kommer det som nu göres att vara en
ljuspunkt. Framför allt är det av utomordentligt
stort värde och mycket glädjande
att flertalet remissinstanser helhjärtat
har ställt sig bakom familjeberedningens
förslag om en prioritering
av den arbetsmarknadsmässigt inriktade
barntillsynen. Att kommunförbunden så
oförbehållsamt sluter upp på denna

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 19GC fm.

linje måste betyda att eu verklig kommunal
islossning kan komma till stånd.
Liinsgruppernas arbete beträffande planering
och behovsberäkning samt de
föreslagna höjda bidragen måste medföra
att en utökning av antalet tillsynsplatser
nu kommer att genomföras. 19G3
års riksdagsbeslut visade sig också på
relativt kort tid medföra en ökning av
antalet platser, medan daghemsutbyggnaden
praktiskt taget stått stilla under
hela 1950-talet. Den ökade stimulans,
som vi nu har möjlighet att fatta beslut
om, måste innebära att utbyggnaden kan
komma att genomföras i ännu snabbare
takt.

Det anordnings- och lånestöd som nu
föreslås får också anses utgöra tyngdpunkten
i det föreliggande förslaget. På
mycket förmånliga villkor kan kommunerna
nu starta ett barnstugebygge. Kapitalanskaffningsfrågan
kan i framtiden
knappast användas som ett argument
för en uppbromsning på denna sektor,
eftersom man har möjlighet att klara
praktiskt taget hela bygget med bidrag
och lån. Förutsatt att minst två tredjedelar
av platsantalet står till förfogande
för tillsyn under minst fem timmar om
dagen kan 5 000 kronor i anordningsbidrag
och 4 000 kronor i lånemedel beviljas.

Jag är medveten om att det blir en
del upprepningar från talarstolen i dag,
men det är alldeles nödvändigt, eftersom
det tycks vara så svårt att förstå
hur detta system är konstruerat.

En kommun kan genom att uppföra
en barnstuga lösa byggnadsfrågan för
daghem och lekskola i ett sammanhang
och på dessa förmånliga villkor eftersom
även lekskoleplatserna kommer att
beviljas anordningsbidrag och lån. Det
betyder ju i själva verket att 50 procent
av barnantalet i en barnstuga, oftast de
förvärvsarbetandes barn, kan få längre
tillsyn, medan återstående 50 procent
av barnantalet, oftast liemarbetandes
barn, kan utnyttja barnstugan för korttidstillsyn.
I det senare fallet rör det sig

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

främst om två grupper som kommer att
använda sig av platserna, och detta gäller
speciellt i grupperna 5- ocli 6-åringar.
På samma sätt kommer också driftbidraget
att kunna utgå inte endast till
de två tredjedelar av platserna, som avser
tillsyn om minst fem timmar, utan
också till den tredjedel av platserna som
avser korttidstillsyn.

Den gemensamma barnstugan och de
bidrag som knyts till denna verksamhet
ger således kommunerna möjligheter att
få ett mycket högt bidrag till byggande
och drift av lekskolor. Det var ju på den
punkten herr Nilssons i Tvärålund moraliska
synpunkter kommer in i bilden,
men jag kan inte förstå varför herr
Nilsson skulle vara ledsen över att dessa
möjligheter verkligen föreligger för
kommunernas vidkommande. Han har
ju i andra sammanhang talat så varmt
för lekskoleverksamheten.

Det är faktiskt förvånande att reservanterna
menar att detta förslag kommer
att ha en negativ effekt på utbyggnaden
av lekskolorna. Det rätta förhållandet
är, vilket också framgår av förslaget,
att det inte bara tas hänsyn till
behovet av barntillsyn under kortare
och längre tid, utan att det samtidigt
förutsätts, att förvärvsarbetandes barn
skall ha lika goda möjligheter som icke
förvärvsarbetandes barn att tillgodogöra
sig den pedagogiska ledning som kan
fås av utbildad personal. De företrädare
för lekskolan som så ofta talar
om alla barns behov av förskoleverksamhet,
gruppgemenskap, fostran, förberedelse
för skolan m. in. yttrar sig tyvärr
alltför sällan om daghemsbarn och
deras möjligheter att tillgodogöra sig
denna verksamhet. Fröken Ljungberg
tryckte visserligen litet på detta i dag,
men det var ändå ett vagt resonemang
i förhållande till vad hon för övrigt anförde
här.

Att dessa senare barn också behöver
tillsyn under en längre tid, måltider
in. in., är en annan del av verksamheten
som vi inte behöver dra in i detta

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1900 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

resonemang. Men jag vill slå fast att vi
har en begränsad tillgång på förskollärarutbildad
personal. Även om tillgången
på sådan personal kommer att
öka väsentligt under de närmaste åren,
kommer vi att ha begränsade personalresurser
även i fortsättningen.

Lekskolorna har för närvarande möjlighet
att ta emot 50 000 barn, och om
man bara toge in 6-åringar skulle dessa
platser faktiskt räcka till nära hälften
av landets samtliga 6-åringar — jag
bortser här helt ifrån hur dessa lekskolor
är lokaliserade. Jag använder exemplet
endast för att illustrera storleken
av tillgängliga resurser.

Vad beträffar daghemsplatserna finns
det, som jag förut anförde, 13 000 sådana
platser att tillgå för att tillgodose
tillsynen av barn till samtliga förvärvsarbetande
småbarnsföräldrar som efterfrågar
daghemsplatser samt för alla dem
som står i ko för att få plats för sina
barn i syfte att själva kunna gå ut i förvärvsarbete.
Under sådana förhållanden
frågar man sig: Är det då inte rimligt
att genom de anordningar och den bidragskonstruktion,
som föreslås i propositionen
och av utskottsmajoriteten,
försöka styra utvecklingen på ett sådant
sätt att vi i vart fall kan räkna med att
båda verksamheterna växer ut sida vid
sida och i ungefär samma omfattning
och att det också skapas möjligheter att
tillgodose skiftande behov av tillsyn,
t. ex. för deltidsarbetandes barn, vid
tillfällighetsarbete, vid tillfällen av ledighetsbehov
för hemarbetande, så att
även dessa kategorier kan få möjlighet
att lämna barn för längre tid allteftersom
det flexibla systemet medger detta?

Kommunerna kommer i fortsättningen
att själva kunna avgöra vilken form
av barnstugeverksamhet som de med
hänsyn till lokala förutsättningar vill
satsa på. Jag är övertygad om att de
flesta kommunerna kommer att lösa
tillsynsfrågorna genom att införa ett
integrerat barnstugesystem och på så
sätt få till stånd en smidig anpassning

till de skiftande behov som föreligger
vid olika tidpunkter.

Frågan om indragandet av stödet till
de separata lekskolorna, 50 kronor per
barn och år, har varit föremål för en
debatt där sakskälen inte varit överdrivet
starka. Det har nämligen anförts,
såväl i mittenpartiernas reservation
2 a som från denna talarstol i dag,
att bortfallet av dessa 50 kronor skulle
komma att leda till en uppbromsning
av lekskolornas vidare utveckling. Alla
som något sysslat med kommunal ekonomi
bör ha klart för sig att en så blygsam
summa knappast kan ba någon betydelse
som stimulans för lekskoleutbyggnaden.
Bortfallet av denna femtilapp
skulle inte alls betyda att kommunalmännen
helt enkelt slutar med
lekskoleverksamhet eller att de i fortsättningen
inte kommer att bygga ut
densamma.

Herr Fagerlund tog ett räkneexempel
med 20 platser, vilket kan anses
vara ganska vanligt i en medelstor kommun.
Jag skall använda mig av ett liknande
exempel. I det här fallet betyder
bortfallet på lekskolesidan en kommunal
merutgift på 2 000 kronor per
år. Har man vid denna kommuntyp
också ett daghem tar man igen det förlorade
statsbidraget till lekskolan mycket
snabbt, eftersom fem av daghemsplatserna
genom höjningen av statsbidraget
med 400 kronor per plats kompenserar
kommunen för förlusten av
de 2 000 kronorna. Vi kan också ta ett
exempel med en större kommun som
jag känner mycket väl. Den har 700
barn i lekskola och 500 i daghem. Förlusten
på lekskolesidan utgör i detta
fall 35 000 kronor, medan vinsten på
grund av höjda statsbidrag till daghemsplatserna
ger kommunen 200 000
kronor i form av intäktsökning. Jag
förutsätter att de remissinstanser som
varit negativt inställda till slopandet
av driftbidraget till lekskolorna knappast
kan ha bedömt denna fråga från
kommunalekonomiska aspekter utan

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Nr 21

snarare rusat i väg utan att bedöma vad
de nya statsbidragen i realiteten betyder
för kommunerna med avseende på
möjligheterna att främja verksamheten
inom hela barnstugesektorn.

För de små orterna med relativt svagt
underlag för separata daghem och lekskolor
ger de nya bidragsbestämmelserna
och det föreslagna flexibla systemet
möjligheter att realisera två önskemål
i ett sammanhang. Det är också
av stor betydelse att ett förändrat underlag
för någon del av verksamheten
inte betyder att platser står outnyttjade.

I reservation 1 beträffande bidragsbestämnielsernas
utformning föreslås
att 2/3-regeln slopas och att bidrag utgår
till daghemsplatserna även i de
fall då inte två tredjedelar av platserna
utnyttjas för längre tillsyn. Det är
svårt att förstå vad reservanterna här
åsyftar. Om det inte råder brist på daghemsplatser
på en ort och om två tredjedelar
av platserna inte kan utnyttjas
för längre tillsyn, förutsätts både i propositionen
och av utskottsmajoriteten,
att statsbidrag till driften av daghemsplatserna
skall kunna utgå. Detta får
regleras genom dispensförfarande. Menar
verkligen reservanterna att det i
kommuner med ko till platser som avses
för förvärvsarbetandes barn ändå
finns skäl att i första hand bereda hemarbetandes
barn platser utöver dessa
50 procent som de redan har fått genom
den gemensamma barnstugan?
Fröken Elmén, som ändå har känsla
och intresse för tillsynsfrågorna, kan
det verkligen vara Er mening att man
skall kunna handla på detta sätt?

Man kan säga att det inte är så särdeles
mycket bevänt med barntillsynsintresset,
som centern och folkpartiet
gärna vill skylta med, om det är detta
de avser. I så fall handlar reservanterna
stick i stäv mot vad arbetsmarknadens
parter finner önskvärt. Enligt
Svenska arbetsgivareföreningens mening
bör den föreslagna integreringen

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

kunna bidra till en önskvärd ökning
av antalet platser för att tillgodose behovet
hos förvärvsarbetade mödrar med
barn. Arbetsmarknadsstyrelsen önskar
en klarare prioritering av den föreslagna
tillsynsformen. Landsorganisationen
anser att förslaget bör kunna
motverka den nuvarande ojämna tillväxttakten
mellan daghem och lekskolor.
Även andra remissinstanser redovisar
i huvudsak liknande tankegångar.

Det vore intressant att höra vad reservanterna
egentlig’en här är ute efter.
Den borgerliga enigheten har tydligen
också varit stor när det gällt slopandet
av 2/3-regeln, vilken ju ändå är den
regulator vi behöver för att få en lämplig
avvägning mellan olika tillsynsformers
tillväxt.

Det vore frestande att gå in på ännu
ett antal frågeställningar i samband
med de yrkanden som framförts i återstående
reservationer, men jag skall
nöja mig med att bara ta upp ett par
frågor. Först vill jag helt allmänt säga
att högerpartiet intar en särställning
gentemot övriga partier när det gäller
barntillsynsfrågorna. Man kan kort och
gott säga att högerpartiet för närvarande
släpar efter tre år jämfört med övriga
partier när det gäller statsbidrag
till daghemmen och fritidshemmen.
Först i år är man i högerpartiet uppe
i den summa på 1 200 kronor per plats
och år till daghemmen, som övriga
partier sade ja till våren 1963. Man
kan alltså hoppas att högern någon
gång 1969 skall kunna vara med om
att öka stödet till daghemsplatserna
upp till de nu föreslagna 1 600 kronorna.

De insparade pengarna vill högern
satsa på lekskolorna, vilket även det i
dagens situation är mycket underligt.
Samtidigt som arbetsgivarna landet
runt, Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet,
arbetsmarknadsstyrelsen
m. fl. är helt införstådda med att samhällets
arbetsmarknadsinriktade barntillsyn
behöver byggas ut, säger det

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 196G fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

parti, som gärna vill göra sig till förespråkare
för företagar- och arbetsmarknadsintressen,
nej till en prioritering
av denna tillsyn — i en situation som
präglas av stor arbetskraftsbrist!

De dunkla argument som flödar i
högerns sedvanliga och årliga familjepolitiska
roman — eller novell eller
följetong, vad man nu skall kalla den
— finns det knappast skäl att här ingå
på. Det skulle föra alltför långt att ta
upp ett resonemang om högerns dunkla
tankegångar rörande barntillsyn, förvärvsarbetande
kvinnor, familjelivets
helgd in. m. som återfinnes i högerns
partimotion och som också fröken
Ljungberg här har ordat om. Jag skall
därför avstå från det.

Däremot skall jag till sist ta upp frågan
om familjedaghemmen, men jag
skall göra det mycket kortfattat, eftersom
frågan är under utredning och det
därför knappast finns skäl att i dag ta
upp alla de detaljer som familjedagliemsverksamheten
inrymmer.

Jag framhöll inledningsvis att även
om vi får en mycket snabb utbyggnad
av daghemmen, kommer vi ändå under
de närmaste åren att befinna oss
i ett klart bristläge. Likaså får vi ta
med en ökad efterfrågan i bilden. Därför
kommer vi för lång tid framåt,
att vara i behov av familjedaghem som
ett komplement till daghemsverksamheten,
om vi skall ha möjligheter att
klara tillsynsfrågorna. Och i det läget
är det angeläget att göra familjedaghemsverksamheten
så stabil och så likvärdig
den institutionella tillsynen som
någonsin är möjligt. I första hand gäller
det att förstärka kommunernas inspektionsverksamhet
och förmå dem
att ta emot endast fullt godtagbara
hem med ordentliga bostadsförhållanden
och med barnvänlig miljö.

Hälsokontrollen bör förbättras, sambandet
mellan familjedaghemmen och
barnstugorna bör förstärkas, och dagbarnsvårdarna
bör ha möjligheter till
utbildning i likhet med vad som gäl -

ler för hemsamariter och barnvårdarinnor.

Det ankommer i första hand på kommunerna
att lösa dessa frågor. Herr
Nilsson i Tvärålund får gärna kalla
detta pekpinnar till kommunerna -—
jag tycker att de behöver dessa pekpinnar
mycket väl. En förstärkt inspektionsverksamhet
kan knappast kostnadsmässigt
tynga kommunerna alltför
mycket. Det får nästan anses genant
att de stora kommuner som bedriver
huvudparten av landets famiijedaghemsverksamhet
—- av de ca 8 500
platser vi har finns över 6 000 i 12
av landets största städer — inte anser
sig ha råd att hålla en väl utbyggd inspektionsverksamhet
för den billigaste
av alla tillsynsformer som vi har. Man
kan hellre förstå att de ibland kan
vara med om att godkänna hem med
undermåliga bostadsförhållanden eftersom
det råder en så klar brist på tillsynsplatser,
främst i dessa orter.

Men man kan ändå fråga sig: Skall
vi inte ställa vissa minimikrav också
på denna verksamhet, eftersom vi för
våra institutioner har nästan rigorösa
krav och bestämmelser? Kommunerna
har stora möjligheter att rätta till vad
de försummat på detta område. De kan
förstärka familj edaghemsverksamheten
genom att följa de riktlinjer som har
dragits upp i familjeberedningens betänkande
och som har bemötts positivt
av samtliga remissinstanser. Ett enhälligt
beredningsutskott kommer också
senare att framlägga ett förslag om utbildning
av dagbarnsvårdare i arbetsmarknadsverkets
och skolöverstyrelsens
regi.

Om kommunerna ansträngde sig litet
mer än vad som nu är fallet för att
hålla ersättningen till familjedaghemmen
på en rimlig nivå, skulle en standardhöjning,
mer kontinuitet och ökad
trygghet för de förvärvsarbetande och
deras barn vara att vänta. Den ersättning
som erbjuds, mindre än en krona
per timme för tillsyn av andras barn

Onsdagen den 4 maj 1900 fm.

med det ansvar och den bundenhet som
detta åtagande medför, år utan tvivel
den lägsta betalning som någon yrkesgrupp
för närvarande har i vårt land.
Det finns starka skäl för kommunerna
att allvarligt begrunda hur ersättningsfrågan
är reglerad för denna grupp
kvinnor, som ofta återfinns i familjer
med låga inkomster och som själva är
bundna genom tillsynen av egna barn
och således inte kan gå ut på arbetsmarknaden
för att få en bättre ersättning.
Att ersättningsfrågan är av mycket
stor betydelse för möjligheterna att
skapa större kontinuitet och få ett säkrare
platsunderlag för familjedaghem
kan sägas vara ställt utom all tvivel.
En förbättring av ersättningen skulle
också påverka rekryteringsmöjligheterna
i positiv riktning.

Socialstyrelsen begärde i petita att
statsbidrag till familjedaghemsverksamheten
skulle utgå med två kronor per
plats och dag. Mellanpartierna har i reservation
nr 5 b) anslutit sig till socialstyrelsens
förslag men vill också att
frågan skall bli föremål för vidare utredning
— här har man gjort gemensam
sak med högern. Mellanpartierna
vill dels äta kakan redan nu, trots att
man egentligen underkänner socialstyrelsens
statsbidragskonstruktion, och
dels ha kakan kvar, förmodligen därför
att man vill äta en större bit i framtiden.
Jag tycker att detta är nästan
som en hålkaka, i varje fall en ihålig
kaka.

Socialstyrelsens förslag har fått kritik
från många håll, inte minst av den
anledningen att den föreslagna tvåkronan
knappast skulle kunna medverka
till någon kvalitetshöjning för familjedaghemsverksamheten.
Eftersom det
enda skälet för ett eventuellt införande
av statsbidrag för denna verksamhet
egentligen är att man skall få till stånd
en standardhöjning, så kan man gott
medverka till att avslå detta förslag om
statsbidrag, som tas upp i reservationen.
Det finns inget skäl att ge kom -

Nr 21

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

munerna en tvåkrona i statsbidrag till
en verksamhet, som kostar kommunen
cirka 5 kronor per barn och dag, medan
kommunens kostnad per barn och
dag för daghemmet åtminstone i vissa
fall uppgår till omkring 20 kronor. Den
billigare tillsynen skulle komma att bli
ännu billigare, och daghemsutbyggnaden
skulle kanske komma i kläm.

Skall man göra något härvidlag bör
man även reglera kostnaden. Det talas
om att detta är en så billig tillsynsform
och att man därför skall välja den. Men
varför är tillsynsformen billig? Jo, helt
enkelt därför att kommunerna och samhället
åker snålskjuts på familjedaghemmen.
Vi kan väl ändå vara ense om att
så bör det inte vara i framtiden.

Nu skall hela denna fråga bli föremål
för översyn, och därvid kommer
även de privata daghemmen in i bilden,
eftersom det trots allt är de som
utgör den stora andelen. Det måste undersökas
huruvida kommunerna kan ta
emot ett mycket större antal familjedaghem
t. ex. och vara med och betala
dessa. Även om statsbidrag skulle utgå
är det inte säkert att kommunerna helt
plötsligt kan ta på sig sådana kostnader.

Herr talman! Det finns många andra
frågor som jag skulle vilja ta upp i detta
sammanhang. Men jag har redan varit
så långrandig att jag skall sluta nu.
Och jag gör det med att säga att det föreliggande
förslaget angående ökat statligt
stöd till barnstugor in. in. innebär
att kommunerna genom de verkligt generösa
anordningsbidrag och lånemöjligheter
som erbjuds kommer att kunna
inrätta de barnstugeplatser som så
väl behövs för att tillgodose den mycket
stora efterfrågan. Kommunalmän
och kommunalkvinnor och givetvis förvärvsarbetande
med barn i tillsynsålder
har all anledning att känna tillfredsställelse
över förslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i samtliga
punkter.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor in. m.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom fru Hörnlund
åberopade mig när det gällde utbyggnaden
av barntillsynen vill jag framhålla
att det enligt ifrågavarande reservation
såvitt jag förstår blir en generösare
hållning vad gäller långtidstillsynen.
Man vill inte ha två tredjedelar
respektive en tredjedel som heliga
tal, utan om inte just de proportionerna
kan fyllas skall bidrag ändå kunna
utgå enligt samma normer, om det
behövs daghemsplatser, medan lekskoleavdelningen
får bidrag enligt nuvarande
bestämmelser.

Där det är proportionen två tredjedelar
respektive en tredjedel — där går
det ju bra och där kan också lekskolan
få detta fördelaktiga bidrag. Men
när det inte är möjligt att fylla dessa
tal eller när proportionerna är andra,
finns ju inga möjligheter att få bidrag
till inrättande av ett daghem för långtidstillsyn.

Fru Hörnlund gick ganska hårt åt
familjedaghemmen. Dessa tillkom redan
under kriget, då det var byggnadsstopp
och det över huvud taget inte fanns
möjlighet att bygga ut daghemmen. Då
började man med denna verksamhet —
barnavårdsnämnderna tog hand om den
och hade tillsynen över familjerna. Men
det är ju så med all ersättning, att det
reella värdet på grund av inflationen
efter hand blir mindre. Så har det varit
även i detta fall.

Jag anser, att om statsbidrag med 2
kronor utgår, så kan också vissa villkor
knytas till detta bidrag vad gäller
hemmen och ersättningen till hemmen.
Jag är helt överens med fru Hörnlund
om att den nuvarande ersättningen är
alldeles för liten och att större ersättning
bör utgå. Men vi kan, som sagt,
inte undvara familjedaghemmen i dag,
eftersom de svarar för en så stor del
av barntillsynen. I många fall har familjedaghemsverksamheten
visat sig
vara bra. I t. ex. Hälsingborg har man
en mycket väl utbyggd familjedaghems -

verksamhet, som såvitt jag förstår fungerar
mycket väl.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av att fru Hörnlund i största
allmänhet angrep högerpartiet för dess
familjepolitiska hållning genom åren på
ett sätt, som gjorde att jag plötsligt tyckte
mig försatt till något valmöte i socialdemokratisk
regi framåt höstsidan.
Jag ville nu gärna locka fru Hörnlund
tillbaka till kammardebatten i denna
fråga. Fru Hörnlund visade mycken
sakkunskap, och jag lyssnade därför
med intresse på den del av anförandet
som var präglat av denna sakkunskap.

Med anledning av fru Hörnlunds påstående
att högerpartiets inställning innebär
en eftersläpning på tre år när det
gäller bidraget till daghemsplatser, vill
jag medge, att det kan förefalla så om
man utgår från det synsätt som fru
Hörnlund har; men om man ser frågan
från högerpartiets ståndpunkt uttrycker
man sig inte i sådana ordalag om
högerpartiets ställningstagande på denna
punkt. Jag tror att fru Hörnlund med
sin sakkunskap inser att dessa frågor är
komplicerade och besvärliga och att
det verkligen vid många tillfällen kan
gälla avvägningar mellan de olika verksamhetsformerna.

Påståendet att vi skulle säga nej till
prioriteringen av arbetsmarknadens behov
är felaktigt. Fru Hörnlund hade
tydligen skrivit sitt anförande i förväg.
Jag betonade tvärtom ganska starkt i
mitt anförande att jag betraktar det
som fullständigt riktigt att man tar hänsyn
till detta. Men om det förekommer
en ensidig dirigering enligt arbetsmarknadens
önskemål finns det anledning
att befara att man inte tar tillräcklig
hänsyn till barnets behov. Det var närmast
detta som jag kände mig föranlåten
att tillägga.

Onsdagen den 4 maj 1900 fm.

Nr 21

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan gärna instämma
i vad fru Hörnlund anförde beträffande
pekpinnarna. De behövs naturligtvis
i många fall, och det är angeläget
att så snart som möjligt få fram goda
familjedaghem. Men vad vi kritiserat i
detta sammanhang är, att man bara använder
pekpinnen men inte nu vill lämna
ett bidrag, så att kommunerna stimuleras
till att göra verklighet av de
intentioner som man har på statligt
håll.

I det nämnda exemplet, där det på en
ort föreligger behov av tio daghemsplatser
och tio lekskoleplatser, innebär
propositionens och utskottets förslag
att man får bygga en barnstuga på femton
platser, där tio barn per dag erhåller
lekskoleundervisning och tio barn
omhändertas som daghemsbarn. Men
när det gäller de ytterligare tio barn
som inte får plats i lekskolan medför
detta att kommunen, om denna har ambitionen
att ge barnen i fråga en lekskoleundervisning
inte erhåller något
bidrag alls för hela anläggningen. Om
bidrag skall utgå måste man först bygga
en barnstuga för femton platser och

använda denna lokal enligt 2/3-regeln

och dessutom bygga en separat lokal,
till vilken man inte får något statsbidrag.
Detta måste vara en stelhet som
är anmärkningsvärd.

Enligt min mening träffar detta förhållande
de mindre orterna, som mestadels
inte har ett så rikt differentierat
näringsliv. På dessa orter är det för
det mesta kvinnorna som drabbas av
denna regels verkningar, vilket medför
att det på dessa orter finns större
möjligheter att få familjedaghemsplatser.
Såsom fröken Elmén redan framhållit
är reservanternas förslag smidigare,
generösare och mera anpassningsbart
till de skiftande förhållanden som
förekommer i vårt land.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Elmén framhöll

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

att det fanns större generositet i reservanternas
förslag, enligt vilket man
skulle kunna medverka till att bygga in
daghemsplatser, även om de inte bleve
så många. När det gäller de små orterna
behöver vi över huvud taget inte
diskutera saken, ty det framgår klart
och tydligt att det på orter med begränsat
underlag finns möjligheter att
få dispens. Därför kan reservationen på
den punkten sägas vara onödig.

Det är emellertid också fråga om hur
det skall vara ordnat på de större orterna,
där det finns efterfrågan på daghemsplatser.
Vi skulle inte ha någon
regulator där, menar reservanterna,
utan låta kommunerna först utnyttja de
bidrag och lånemöjliglieter som finns
på anläggningssidan för att bygga ett
flexibelt daghem och sedan i verkligheten
använda denna stora investering
till att utvidga platsantalet ytterligare
för de barn som redan har fått platsutrymme
med 50 procent, medan det
skulle krympas ännu mer för de andra.
I det sammanhanget frågade jag om det
verkligen kunde vara i linje med fröken
Elméns uppfattning, eftersom jag vet
att hon är positivt inställd till barntillsynen
och under många år har verkat
på detta område.

Familjedaghemmen har inte jag gått
hårt åt; det är felaktigt att påstå något
sådant. Jag tycker att man skall tala om
både de förtjänster och de svagheter
som detta system har, och det har jag
också försökt göra genom att vara så
objektiv som möjligt. Jag tror emellertid
inte i likhet med fröken Elmén att
man med en tvåkrona i statsbidrag verkligen
skulle kunna ställa några direkta
villkor till kommunerna beträffande
hur de skulle ordna denna verksamhet.
Jag är ganska säker på att vi behöver
göra mycket kraftigare insatser för att
kunna ställa några egentliga villkor. 1
och för sig har jag inte heller något
emot att vi ställer dessa villkor, men
jag tror inte att vi kan göra det med en
tvåkrona.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

Fröken Ljungberg sade att hon lyssnade
till mig, och jag lyssnade också
till hennes anförande. Jag betonade
även att den motion som högern har
avgivit kanske något skilde sig i nyanserna
från vad fröken Ljungberg anförde
i debatten. Jag fann den så underlig
i hela dess konstruktion att jag inte
kunde gå in på alla dess egendomliga
detaljer.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
fråga fru Hörnlund varför man inte
skall kunna ordna efter behovet på
platsen, om proportionen inte är 2/ä mot
1/3. Varför skall vi inte kunna tänka oss
bidragsreglerna sådana att man kan
ordna efter föreliggande behov? Varför
skall de bindas till 2/3 mot V3?

Om inte just detta behov föreligger
säger man kanske som det anfördes här:
»A la bonne heure, vi ordnar efter denna
regel i alla fall, så får vi större bidrag
och kan utnyttja det på annat
sätt.» Det är ganska farligt, och jag
finner det bättre att reglerna görs sådana
att man kan få bidrag efter föreliggande
behov. Sedan kan lekskolan få
stöd efter de regler den hittills har haft.
Jag är lika angelägen som fru Hörnlund
om att daghemstillsynen byggs ut
på ett rätt sätt.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för fröken
Elmén att vi naturligtvis inte kan
ta på oss att låta korttidstillsynen generellt
växa ut mer än vad som är avsett
genom denna 2/3-regel, som faktiskt ändå
ger kommunerna möjlighet att hålla
50 procent av platserna tillgängliga för
korttidstillsyn. Vi kan väl inte sätta in
ökad stimulans till den andra delen,
lekskolorna, när vi ändå anser — den
uppfattningen trodde jag att fröken Elmén
också hade — att vi måste satsa
särskilt på den arbetsmarknadsmässigt
inriktade barntillsynen. Det är ju på

daghemssidan som eftersläpningen är
störst.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några kamrater i denna kammare
väckt en motion i anslutning till Kungl.
Maj:ts proposition nr 54 angående ökat
statligt stöd till barnstugor m. m. Innan
jag kommenterar denna motion vill jag
säga att barnstugefrågan för mig inte är
något nytt intresse. Jag har under mer
än tjugo år arbetat med denna fråga i
dess praktiska tillämpning, både på
hemmaplan och annorstädes. Jag har
nödgats se problemen också ur kommunens
synpunkt. Därvidlag kan man
inte underlåta att ställa dem i relation
till andra frågor, vare sig det gäller investeringar
eller driftkostnader. Jag vill
understryka att det statliga stödet spelar
en betydelsefull roll ur kostnadssynpunkt
men också rent psykologiskt som
värdemätare på verksamheten.

Redan 1960 väckte jag, också då tillsammans
med några kamrater i denna
kammare, en motion i vilken vi vädjade
om bättre statligt stöd åt den halvöppna
barnavården, som det hette på
den tiden. Statens stöd då utgick i form
av ett lönebidrag på 32 procent för utbildad
personal vid daghem och 16 procent
för utbildad personal vid förskola.
Lönebidraget utgick på 1958 års löner,
då motionen, som inte lyckades åstadkomma
någon höjning av bidraget,
väcktes.

Men 1963 hände det verkligen någonting
på det statliga planet. Lönebidraget
ändrades till att bli ett platsbidrag och
har sedan utgått med 1 200 kronor per
år och plats i driftbidrag till daghem
och med 100 kronor per år och plats
till lekskola.

Beslutet innebar ingen som helst höjning
för lekskolornas del, medan det för
daghemmen innebar en välbehövlig förbättring.
De överväganden som man
gjort i då föreliggande proposition nr
62 resulterade i att det ansågs rimligt

Onsdagen den 4 maj 1906 fm.

Nr 21

att kommunerna svarade för halva kostnaden
för daghemmen, att föräldraavgiften
skulle täcka en fjärdedel och
statsbidraget den återstående fjärdedelen
av kostnaden. Man beräknade driftkostnaden
per daghemsplats till cirka
4 700 kronor om året. Att detta var i
underkant, vet vi, liksom att föräldraavgifterna
nog var uppskattade en smula
i överkant. Kostnadsfördelningen är
ungefär densamma som föreslås i proposition
nr 54, som vi i dag behandlar.

Kommunernas svar på riksdagsbeslutet
1963 om ökat statsbidrag till daghemsverksamheten
bär väl varit positivt,
även om de hittills färdigställda
nya daghemsplatserna inte är mer än
cirka 3 000. Vi vet dock — och det redovisas
både i långtidsutredningen och
i propositionen — att planeringen ute
i kommunerna i dag är en helt annan
än tidigare.

Det förslag om ökat statligt stöd som
proposition nr 54 innebär kommer att
mötas av ännu bättre planering och
ännu intensivare utbyggnad i alla de
kommuner där det finns arbete och
efterfrågan på arbetskraft, ty det är ju
ändå detta som är underlaget eller förutsättningen
för verksamheten.

Jag vill alltså, herr talman, gärna understryka
vad vi framhållit i motion
II: 818 då det gäller den ytterst värdefulla
satsning på daghemsverksamheten
som propositionen innebär. Att vi ändå
har funnit oss föranlåtna att i vissa delar
föreslå ändringar gör inte regeringsförslaget
mindre värdefullt. Syftet med
propositionen är ju att stimulera kommunerna
till att inrätta allt fler daghemsplatser
för hel- och halvtidsvistelse.
På den punkten är vi helt ense med
statsrådet.

Vi vet alla att efterfrågan på daghemsplatser
i våra större städer är
enorm, och den lär väl inte kunna byggas
ifatt på åtskilliga år, om ens någonsin.
Inflyttningen till dessa områden av
unga människor, som där söker sin utkomst,
går i en aldrig sinande ström.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

Men även små och medelstora städer
och t. o. m. små tätorter har problem
av detta slag — även om storleksordningen
där är en annan. Allt detta beror
ju på att kvinnorna i större utsträckning
än tidigare söker sig ut på arbetsmarknaden
och på att arbetsmarknaden
i större utsträckning än tidigare frågar
efter kvinnorna för arbete inom industrien.

Barntillsynen, som tidigare var en social
angelägenhet för att göra det möjligt
för ensamstående föräldrar att genom
eget arbete försörja sig, har nu mer
och mer blivit en arbetsmarknadspolitisk
angelägenhet av stora mått. Vi har
ont om arbetskraft i detta land, och det
gäller för oss att på något sätt försöka
lösa det problemet. Kommunerna är
klart medvetna härom. Eftersom de också
är ytterst angelägna om att få behålla
sina industrier, att dessa skall
kunna expandera och nya industrier
kommer till, så är de också ytterligt
angelägna om att industrierna får sina
arbetskraftsbehov tillgodosedda. Om arbetskraften
i alltför stor utsträckning
måste rekryteras utifrån, medför detta
ett allt större tryck på bostadsmarknaden.
Här är kvinnorna en värdefull arbetskraftsresurs
att räkna med.

Jag har velat säga detta dels för att
understryka de arbetsmarknadspolitiska
aspekterna i detta sammanhang, dels
för att framhålla att kommunerna i de
flesta fall är medvetna om situationen.

Att det ändå går en smula trögt med
daghemsbyggandet, som i stor utsträckning
är en förutsättning för att kvinnorna
skall kunna komma med i produktionen,
beror till mycket stor del på
att dessa institutioner drar så höga
driftkostnader. Detta har också framhållits
i utskottsutlåtandet. Medelbruttokostnaden
för hela landet lär enligt socialstyrelsen
vara 5 250 kronor per plats
och år. Jag fick emellertid i min hand
för ett par dagar sedan en redogörelse
från Västerås, som jag har nära kontakt
med, av vilken det framgår att brutto -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

kostnaden per år för en daghemsplats
i relativt nya institutioner beräknas till
drygt 6 000 kronor.

När man alltså vet att kommunernas
nettokostnad för varje daghemsplats ligger
på cirka 4 000 kronor, sedan föräldraavgift
och statsbidrag har avräknats,
kan man kanske i någon mån förstå
kommunernas tveksamhet. Jag tycker
att detta förtjänar att nämnas i detta
sammanhang, eftersom det klankas
rätt mycket på kommunernas bristande
vilja och bristande planering. Nog vet
jag, herr talman, att det finns kommuner
som är mer intresserade av att hålla
en låg utdebitering än av att bygga sociala
institutioner av detta slag — och
dem tänker jag verkligen inte på något
sätt försvara. Men jag vet också att det
finns många kommuner, där man trots
en hög utdebitering verkligen satsar på
det här området och där man försöker
planera på ett riktigt sätt för framtiden.
Men kommunerna får som alla vet inte
alltid fullfölja sina utbyggnadsprogram.
Detta understrykes också i Kommunförbundets
remissyttrande. Vi kan inte
komma ifrån att de stora kostnaderna
för dessa institutioner är driftkostnaderna,
och av dem får kommunerna
bära lejonparten.

Vi har talat om detta i vår motion och
avslutningsvis sagt: »Det är möjligt att
departementet menat att i första omgången
kraftigast höja bidraget till anordning
för att därmed underlätta en
snabb utbyggnadstakt och tänkt sig att
kommande budgetår ge även driftbidraget
en radikalare lyftning.» Motionärerna
anser i likhet med vad som framhållits
i remissyttrandena från såväl
Stadsförbundet som Kommunförbundet,
att staten borde bära en större andel av
kostnaderna än vad som nu sker. Vi har
emellertid inget annat förslag än propositionens
när det gäller storleken av
driftbidraget till hel- och halvtidsplatser
i barnstugor.

Inte heller när det gäller anordningsbidragets
storlek har vi något att invän -

da, även om vi i motionen för vissa resonemang
om vad det verkligen kostar
att bygga daghemsinstitutioner av önskvärd
standard.

När det gäller det villkor som ställs i
propositionen för att kommunerna skall
kunna erhålla anordningsbidrag -— nämligen
en förbindelse från kommunen att
minst två tredjedelar av platserna i institutionen
skall utnyttjas för hel- eller
halvtidsvistelse —• har vi framlagt ett
ändringsförslag. Vi har således föreslagit
att 2/3-regeln skulle borttas och att
kommunerna i stället skulle förbinda sig
att ge förtur åt barn vilkas båda föräldrar
eller ensamförälder har förvärvsarbete.
Vi ansåg nämligen att denna 2/sregel
skulle ha en bromsande inverkan
på kommunerna, eftersom man faktiskt
kunde råka i den situationen att man,
om barnstugan inte blev utnyttjad till
två tredjedelar av hel- eller halvtidsbarn,
inte fick något statsbidrag alls.
Hade barnstugan exempelvis 20 platser,
så måste 15 vara utnyttjade av hel- eller
halvtidsbarn. Var exempelvis endast tio
platser utnyttjade på detta sätt kunde
man inte räkna med att få vare sig driftbidrag
eller anordningsbidrag ens för de
tio platser som så att säga var rätt utnyttjade.

Nu hade en del remissinstanser ifrågasatt
lämpligheten av denna 2/3-regel i
departementspromemorian. Kommunförbundet
hade yttrat sig rätt så kritiskt,
och Stadsförbundet hade anfört
liknande synpunkter.

I propositionen införde statsrådet då
en möjlighet till dispens från Vs-regeln.
På sidan 27 i propositionen säger statsrådet:
»Möjlighet till dispens från den
nämnda regeln bör inte vara utesluten.»
Vi motionärer tyckte nog att möjligheten
till dispens, såsom vi tolkade propositionen,
var ganska minimal och i
mycket ringa utsträckning skulle kunna
motverka den bromsande effekt som
vi ansåg att 2/s-regeln skulle ha. Detta
var anledningen till vårt ändringsförslag.

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1906 fm.

Utskottet har, åtminstone såvitt vi kan
bedöma, gått ännu ett steg längre. Man
säger på sidan 5 i utskottsutlåtandet om
denna regel:

Detta innebär en väsentlig uppmjukning
av 2/3-regeln, och även om jag
anser att det hade varit enklare om den
inte hade funnits kommer jag att stödja
utskottet i denna del.

Vårt förslag att kommunerna skulle
förbinda sig att ge förtur åt barn, vilkas
båda föräldrar eller förälder är förvärvsarbetande,
kan man också se spår av i
utskottets skrivning. Dessutom är det väl
så att denna förtur i praktiken tillämpas.
Motionärernas förslag var menat
som ett alternativ till Vs-regeln och var
avsett att understryka propositionens
syften.

Då det gäller anordningsbidraget säger
utskottet i en fortsättning på det
stycke jag tidigare citerade: »Motsvarande
bör i tillämpliga delar gälla i fråga
om anordningsbidragen.»

Vi har i vår motion fört ett resonemang
omkring denna fråga och framhållit
att om statsmakterna avser att villkoret
för statligt anordningsbidrag skall
bibehållas, så borde detta kompletteras
med bestämmelser om att bidraget kan
utgå då lokalen senare tas i bruk på föreskrivet
sätt. Detta förefaller oss emellertid
vara en smula krångligt, i varje
fall om man tänker sig den integrerade
barnstugan som framtidens barnstugeinstitution.
Det är givetvis tillämpningsbestämmelserna
som skall förtydliga
detta, men jag antar att man också gjort
vissa bedömningar inom utskottet innan
man kommit fram till denna skrivning.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. in.

När det gäller driftbidraget till korttidsplatserna,
d. v. s. förskoleplatserna,
föreslår statsrådet i propositionen å ena
sidan en ökning av driftbidraget till de
förskoleplatser som finns eller kommer
att finnas i den integrerade barnstugan
från för närvarande 100 kronor per
plats och år till 1 000 kronor per plats
och är. Å andra sidan föreslås i fråga
om förskoleplatser i fristående institutioner
att den hundralapp som nu utgår
i driftbidrag helt skall försvinna.

Jag får säga, herr talman, att jag har
lika svårt att smälta det ena som det
andra av dessa förslag. Om ett samhälle
har daghem och förskolor i skilda institutioner,
får det alltså inget statsbidrag
alls till förskoleplatserna enligt propositionen,
medan det kan komma åt
statsbidrag på 1 600 kronor per plats
bara man blandar barnen på lämpligt
sätt i institutionerna. Jag har svårt att
tänka mig att en dylik anordning helt
plötsligt kommer att ge något större
tillskott av tillsyningsplatser för hel- och
deltidsvistelse, och det är ju ändå detta
vi är ute efter.

Vi frågar i vår motion efter förskolans
målsättning och vi framhåller, att
denna blir avgörande för en riktigt genomförd
planering och att den statliga
och kommunala målsättningen måste
överensstämma. Vi framhåller också att
förskolans nuvarande organisation med
två tretimmarsgrupper per dag och lärare
naturligtvis kan ses som något av
en kompromisslösning för att tillgodose
kvantitativa aspekter. Men inte heller
denna strävan är oväsentlig, en strävan
att så många barn som möjligt får förskolevistelse.

Men har familjens funktion och situation
i dagens samhälle förändrats i så
stor utsträckning att vi måste ställa
andra krav på förskoleverksamheten,
borde väl denna fråga ha prövats innan
vi förändrar statsbidragsbestämmelserna.
Eftersom riksdagen 1964 på
förslag av ett enigt statsutskott beslöt
om en genomgripande men snabb utred -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 fm.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

ning av förskoleväsendet, sett ur både
dess förskole- och daghemsaspekt, har
vi redan sagt att vi önskar klarhet i
målsättningen. Utskottet framhåller att
familjeberedningen fått detta utredningsuppdrag,
och vi kan alltså förvänta
oss att förslag kommer. Men nog
hade det varit lättare, om vi i dag hade
vetat något litet om inriktningen för
förskolan.

De frågor kommunerna ställer sig är
bl. a. dessa: Skall förskolan knytas fastare
samman med grundskolan och bli
ett eller två frivilliga skolår, eller skall
den helt integreras med daghemmen
och bli barnstuga för halvtidsvistelse?
Personligen kan jag väl tänka mig vilken
som helst av dessa utvecklingslinjer.
Men har jag tolkat familjeberedningen
rätt, så är den gemensamma
barnstugan det mål man eftersträvar,
Vi har talat om detta i vår motion och
sagt, att anser man att de nuvarande
förskolorna efter hand skall avvecklas
och helt ersättas med den integrerade
barnstugan, erfordras en väl tilltagen
övergångstid med bibehållet statsbidrag.
Vi har nämnt en tid på 5—6 år. Allt
detta är saker som inte kan ordnas i
en handvändning. Det gäller både lokalfrågor,
personal- och arbetstidsfrågor.

Jag är övertygad om att kommunerna
inte kommer att vara overksamma efter
det beslut vi fattar i dag, men nog bör
de så snart som möjligt få veta vad som
är målsättningen för förskolan, om man
skall undgå felinvesteringar och felplaneringar.
All planering av permanenta
institutioner måste vara långsiktig
och inriktad på framtida behov.

Herr talman! Jag är medveten om att
statsbidraget till förskoleplatserna är en
liten slant i förhållande till kostnaderna,
och ekonomiskt betyder väl denna
hundralapp inte så mycket för kommunerna.
Jag vill emellertid ändå instämma
med de remissinstanser — och
det är de flesta — som ansett att förskolans
funktion är så viktig att staten borde
markera detta genom att låta bidrag

till verksamheten utgå. De synpunkter
jag framfört rörande propositionens förslag
om ändrade bidragsbestämmelser
till förskoleplatserna kunde ha varit
utförligare motiverade i motionen, det
skall villigt erkännas, men detta var så
självklart för oss att motiveringen inte
blev så utförlig. Eftersom propositionen
innehöll så väsentliga förändringar
i detta sammanhang antar jag att dessa
synpunkter ändå varit föremål för utskottets
prövning.

Nu omfattar emellertid ingen av reservationerna
helt vår uppfattning i
detta sammanhang och givetvis inte heller
utskottets. Jag har, herr talman, i
denna situation funnit det utsiktslöst
att i detta skede av behandlingen vinna
gehör för ett yrkande om bifall till motionen
i denna del, och därför kommer
jag att avstå från att ställa något yrkande,
väl medveten om att vi inte mött
denna fråga för sista gången i riksdagen.

Beträffande familjedaghemmen har
jag ingen annan uppfattning än den
som återfinnes i propositionen. Vi får
vara tacksamma för att denna tillsynsform
finns, ty den är ett utomordentligt
komplement till daghemsinstitutionerna.
Jag tycker emellertid att vi kan
ge oss till tåls med förslag till statligt
stöd för denna verksamhet tills vi får
se resultatet av utredningen i denna
fråga. Det är mycket viktigt att vi
får veta vad familjeberedningens bedömningar
går ut på.

När det gäller den starka utbyggnaden
av förskoleplatserna kan jag inte
underlåta att säga, att förklaringen inte
enbart är att dessa institutioner är så
billiga i drift jämfört med daghemmen.
Ofantligt många kommuner har ingen
som helst efterfrågan på daghem, och
då bygger man kanske förskola, och
eftersom varje plats i en förskola besättes
av två barn blir antalet barn som
går i förskola dubbelt så stort som antalet
platser. Det är inte enbart därför att
det är billigt som kommunerna bygger

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Nr 21

så många lekskolor utan också därför
att det är långt ifrån alla ställen som
över huvud taget har underlag för daghem.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på före -

dragningslistan upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 76, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
ökat statligt stöd till barnstugor ni. in.
jämte i ämnet väckta motioner, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Fru RYDING (k), som yttrade:

Herr talman! Alla är ense om att vårt
samhälle i dag skall ställa stora resurser
till förfogande för våra barn och
vår ungdom. På skolans område börjar
detta bli en självklarhet för alla stadier
från lågstadiet i grundskolan och
uppåt. Ett sådant betraktelsesätt borde
vara lika självklart beträffande barn
i förskoleåldern, men hittills har det
inte varit så helt med detta.

Ingen bestrider i dag att den absolut
största tillgång vi har här i landet är

våra barn. Samhällets ökade ansvar för
barn i förskoleåldern har den senaste
tiden blivit brännande aktuellt på grund
av det skriande behovet av kvinnlig
arbetskraft. Detta förhållande sammanfaller
lyckligtvis med de flesta kvinnors
egna önskemål att få gå ut i förvärvslivet.
Men så länge situationen på arbetsmarknaden
var en annan bortsåg
man ofta från att en satsning på barnen
också före skolåldern var nödvändig
och betydelsefull. Man glömde gärna
bort att barnstugorna inte bara är
till fördel för föräldrarna utan även för
barnen själva.

Jag vill i detta sammanhang påminna
om att den stora majoriteten av icke
yrkesverksamma kvinnor inte är mödrar
till barn i förskoleåldern. För dessa
kvinnor behövs andra samhälleliga
åtgärder för att få dem yrkesverksamma.
Jag tycker att man i denna diskussion
inte skall glömma bort detta förhållande,
åtminstone inte ur arbetsmarknadssynpunkt.

Jag skall inte gå in på den betydelsefulla
funktion som barnstugorna har för
fostran av barnen utanför hemmets väggar
— den känner de flesta till och är
fullt införstådda med. Många talare har
också tidigare i denna debatt berört
den aspekten. Vad vi nu är oense om

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

är formerna för denna tillsyn av förskolebarnen
och vem som skall betala
samt hur mycket som skall betalas.

1963 års riksdag fattade beslut om en
femdubbling av statsbidragen för anordnande
och drift av daghem och fritidshem.
Trots detta höjda statsbidrag
vet vi att utbyggnaden inte gick i den
takt som var önskvärd och som man
hade hoppats på. Anledningarna härtill
kan vi tvista om, men nog spelade väl
den allmänna tröghetslagen i kommunerna
en stor roll liksom också de trots
höjda statsbidrag kännbara kostnader
som ändå kvarstod för många kommuner.

Den ytterligare satsning från statens
sida, som riksdagen i dag skall fatta
beslut om, hälsas därför med stor tillfredsställelse.
Med detta beslut anser
jag för min del att, som det populärt
heter, bollen nu ligger hos kommunerna.
Det beror främst på dem, om de
förhoppningar som ställs på en rejäl
utbyggnad av barnstugeverksamheten
skall infrias.

Jag finner lösningen med den integrerade
barnstugan i dag vara en ändamålsenlig
och god lösning för att tillvarata
de resurser som vi förfogar över
på olika områden utan att barnen därför
behöver komma i kläm. Utbildningen
av personalen är densamma -—
förskolelärarens — såväl när det gäller
de nuvarande lekskolorna som daghemmen.
Arbetets karaktär är densamma,
och någon skillnad föreligger inte heller
beträffande barnavårdens pedagogiska
kvalitet. Det är inte, som många
tyvärr ännu tror, fråga om att bara parkera
barnen i ett daghem under den tid
då föräldrarna har förvärvsarbete. Det
handlar också om barnavårdens psykologiska
aspekter.

I likhet med utskottet anser jag för
min del att en sådan anordning som
den föreslagna integrerade barnstugan
inte kan betraktas som ogynnsam för
lekskoleverksamheten. Bra är också att
i utskottsutlåtandet särskilt påpekas,

att utskottet utgått från att bidragsreglerna
skall tillämpas med viss dispens.
Jag skall inte upprepa detta uttalande,
som flera talare tidigare har citerat
och som står att läsa i utskottets utlåtande
på sid. 5, tredje stycket.

Med bl. a. detta som bakgrund kan
jag också acceptera att det särskilda
driftbidraget på 100 kronor per barn
till de nuvarande lekskolorna avvecklas,
då denna stora satsning på den integrerade
barnstugan nu sker. De nuvarande
lekskolorna, som av sig själva
haft en så stark tillväxttendens, kommer
säkerligen att ändå leva kvar så
länge de behövs. Det låter kanske krasst
att säga så, tv lekskolor kommer alltid
att behövas, men min framtidsvision i
detta avseende är, att man inom den
integererade barnstugan skall kunna
tillgodose behovet av heldagstillsynen
av barnen och att halvdagstillsynen i
dessa skall kunna ersätta de nuvarande
separata lekskolorna samtidigt som man
vid halvdagstillsynen också tillgodoser
behovet för de deltidsarbetande föräldrarnas
vidkommande. Detta behov är
nu inte tillgodosett i de separata lekskolor
som finns, därför att tillsynen
där endast omfattar 3—3‘/i timmar, och
på denna tid hinner inte en deltidsarbetande
förälder att dels uträtta sitt
arbete, dels resa till och från arbetet.

Men vid en sådan anordning som jag
skisserat och som jag tror skall bli möjlig
i framtiden får lekskoleplatserna,
som också påpekats i utskottets utlåtande,
avsevärt bättre statsbidrag än
hittills. Jag vill emellertid understryka
vad jag sade om framtidsvisionen, ty
så länge en mer fullständig utbyggnad
av den integrerade barnstugan inte har
ägt rum kan förhållandena inte bli sådana
som jag har nämnt.

I en reservation yrkas på en höjning
av bidraget med 2,5 miljoner kronor
för anordningsbidrag till lekskolor under
vissa förutsättningar. Vi har för vår
del ingenting emot höjda anslag till
barnstugeverksamheten, men av vad jag

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

sagt framgår att vi inte vill vara med
om ett så specialdestinerat bidrag, och
vi kan av den anledningen inte ansluta
oss till denna reservation.

Enligt min mening är det stora ocli
viktiga problemet i hela detta sammanhang
frågan om en snabb utbyggnad.
Hur skall vi få verksamheten utbyggd
så, att vi snart äntligen kommer därhän,
att det kan tillhandahållas daghemsplatser
till alla som behöver sådana och att
det finns lekskoleplatser för alla förskolebarn
i landet? Även med de höjda
statsbidrag som nu kommer att beslutas
återstår många viktiga problem, som
kan vara nog så svåra att bemästra under
ett som jag hoppas inte alltför långt
övergångsskede.

I detta sammanhang vill jag säga att
det skulle vara av mycket stort intresse
att vid en lämplig tidpunkt erhålla en
redogörelse av statsrådet Lindström beträffande
resultatet av det arbete som
utförs av den centrala samarbetsgruppen
som bildades i februari 1963 liksom
också av de lokala samarbetsgrupper
som sedermera har kommit till
stånd i samma syfte, d. v. s. med uppgift
att söka stimulera intresset hos de
lokala myndigheterna för en förbättrad
planering av de kommunala åtgärderna
för barntillsynen.

Till slut några ord om familjedaghemsverksamheten.
Jag har tidigare vid
ett flertal tillfällen här i kammaren deklarerat
min inställning till dessa och
jag kan därför fatta mig kort. I den PM
som kom ut i december 1965 och som
utarbetats av familjeberedningen finns
en god kartläggning av denna verksamhet.
Jag stöds därigenom i min uppfattning
att daghemmen även i fortsättningen
skall ha största möjliga prioritet
och att familjedaghem bör finnas
som ett komplement till dessa.

För närvarande finns det emellertid
inga preciserade krav eller fasta bestämmelser
beträffande familjedaghemsverksamheten,
vare sig i fråga om bostaden,
daghemsvårdarens lämplighet

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

eller fastheten i organisationen. Det är
oerhört viktigt att en bättre stabilitet
åstadkommes i familjedaghemsverksamheten.
Att i dag införa ett ynkligt litet
statsbidrag på 2 kronor per dag till
denna verksamhet är enligt min mening
inte ändamålsenligt. Visst skall familjedaghemmen
ha en rejäl ersättning för
sitt åtagande, vilket de inte har i dag,
men med 2 kronor i statsbidrag tror
jag inte att man löser denna fråga. Nej,
enligt min mening är det bättre att man
slutför den påbörjade undersökningen
och, vilket säkerligen därefter befinnes
lämpligt, utarbetar korrekta bestämmelser
liksom också regler för denna familjedaghemsverksamhet
och sedan inför
ett ordentligt tilltaget statsbidrag
som på ett verkligt kännbart sätt kan
slå igenom när det gäller ersättningen
till familjedaghemsvårdare.

Herr talman! Med förhoppningen att
den i dag beslutade nya satsningen på
barnstugeverksamlieten verkligen snabbt
skall medföra de positiva resultat som
alla väntar sig ansluter vi inom den
kommunistiska gruppen oss till utskottets
yrkande vid samtliga punkter.

Därefter anförde:

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! En kollega här i huset
uttryckte för en stund sedan skämtsamt
sin åsikt om den debatt vi nu för och
sade att det i dag var Mors dag. Jag
skulle hellre vilja säga Barnens dag.
Yttrandet föranleddes förmodligen av
att ett så stort antal kvinnliga ledamöter
anmält sig till debatten och av det
intresse som många kvinnor visat för
frågan. Det kan väl inte vara så, att
våra manliga kolleger undervärderar
betydelsen av denna fråga för samtliga
parter. Men det verkar som om en del
inte inser vilken betydelse just denna
sak har för samtliga parter såväl för
barnen som för mor och far. — Detta
sagt bara som en liten parentes.

Herr talman! Proposition nr 54 angå -

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

ende ökat stöd till barnstugeverksamheten
bär noterats med tacksamhet av
alla som är intresserade av och som
haft anledning att syssla med denna
verksamhet. Även om det blir en upprepning
vill jag ta tillfället i akt och
uttala min glädje över det kraftigt ökade
stöd som detta innebär för denna
betydelsefulla verksamhet.

Vid genomläsning av dels familjeberedningens
promemoria och dels den
därpå grundade propositionen har jag,
som så många andra, kunnat konstatera
att tyngdpunkten läggs på sådana
institutioner som främst tillgodoser
barntillsyn för heltids- och deltidsarbetande
föräldrar. Samtidigt föreslås att
man bör eftersträva större smidighet
vid utnyttjandet av barnstugorna. Det
framhålles också att denna utformning
bör ses som ett alternativ till de nuvarande
tillsynsformerna. Självklart anser
man att det bör ankomma på huvudmännen,
som i de flesta fall är kommunerna,
att själva avgöra vilken form
som i det enskilda fallet kan anses mest
lämplig.

Med den nuvarande situationen på
arbetsmarknaden är det naturligt, att
man fäster stor vikt vid möjligheten för
förvärvsarbetande föräldrar att genom
utbyggnad av samhällets barntillsyn erhålla
den trygghet som behövs då det
gäller tillsynen av barn under skolåldern
och även av äldre barn, eftersom
denna utbyggnad ju också innefattar
fritidshemmen.

Många har i denna debatt beklagat
att bidragen till de separata förskolorna
föreslås bli borttagna, och jag tillhör
också dem som anser det önskvärt
att man inte på en gäng avvecklar dessa
bidrag, innan man vet hur förskolornas
utveckling kommer att gestalta sig.
Medför de föreslagna bestämmelserna,
att kommunerna helt enkelt utökar verksamheten
att för alla barn omfatta
minst fem timmar per dag, blir samhällets
kostnader inte mindre, och femtimmarstillsynen
kan inte heller, såvitt

jag förstår, begränsas till de barn vilkas
båda föräldrar arbetar utanför hemmet.
Detta om kostnadsfrågan.

Enligt propositionen föreslås emellertid
statsbidragsbestämmelserna bli så
utformade, att det knappast är tänkbart
att kommunerna i fortsättningen kommer
att i större utsträckning satsa på
separata förskolor och alltså helt gå
miste om det ekonomiska tillskott som
statsbidraget ändå innebär.

Det finns också mänga kommuner
som har satsat enbart på förskolan och
där man tyvärr inte har tillräckligt gott
om arbetstillfällen för båda föräldrarna.
Underlaget för ett barndaghem kan
då vara vanskligt att med en gång beräkna
för en sådan kommun. Där måste
man känna sig hämmad — jag tänker
i det sammanhanget givetvis på de små
kommunerna, eftersom jag själv kommer
från en sådan — av det villkor,
som angivits i propositionen, att två
tredjedelar av platserna i den integrerade
barnstugan skall utgöras av barndaghemsplatser
och att detta är en förutsättning
för erhållande av statsbidrag.

Utskottet ger uttryck för uppfattningen
att de föreslagna bidragsreglerna för
de gemensamma barnstugorna inte kan
betraktas som ogynnsamma för förskoleverksamheten.
Ja, jag kan visst
hålla med om det. Det är generöst att
förskoleplatserna skall få samma bidrag
som övriga platser i den integrerade
barnstugan. Men ett faktum är att enligt
propositionens huvudregel utgår
inga bidrag alls, om antalet förskoleplatser
överstiger en tredjedel. Det är
mot den bakgrunden jag betraktar propositionens
förslag som ogynnsamt, i
synnerhet för de små kommunerna.

Vid remissbehandlingen har också,
som tidigare nämnts upprepade gånger
här i debatten, både stadsförbundet,
kommunförbundet och en del andra
remissinstanser ytterligare understrukit
att man anser det vanskligt med ett
sådant absolut villkor.

I familjeberedningens promemoria

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1906 em.

finns ingenting nämnt om dispensmöjlighet.
Däremot framskymtar i propositionen
att dispens icke bör vara utesluten.
När vi läste detta, tyckte vi nog
att den formuleringen inte var överdrivet
positiv, och det var anledningen
till vår motion. Om statsrådet hade
skrivit litet fylligare i den punkten,
hade kanske inte den motion som jag
varit med om att underteckna kommit
till.

Vid utskottets behandling har man
dock framhållit följande, när man tagit
ställning till motionen — jag vill återge
det, trots att såsom fru Ryding sade
så många talare redan citerat: »Utskottet
utgår från att bidragsreglerna skall
tillämpas så, att driftbidrag för de platser
som utnyttjas för daghemsändamål
utgår även i de fall två tredjedelar av
platsantalet i en avdelning står till förfogande
för tillsyn under minst fem
timmar per dag men på grund av mindre
efterfrågan på sådan tillsyn tills vidare
delvis disponeras för lekskoleverksamhet.
Motsvarande torde i tilllämpliga
delar gälla i fråga om anordningsbidragen.
Därmed torde syftet med
hithörande yrkanden i motionen II: 818
i huvudsak vara tillgodosett.»

Om detta uttalande av utskottet kan
tolkas så, att dessa regler skall kunna
gälla även vid det tillfälle då en kommun
står beredd att starta den integrerade
barnstugan, så är jag mycket nöjd
med utskottets skrivning. Den innebär
nämligen att en kommun inte behöver
avge bindande löfte om att två tredjedelar
av platserna omedelbart skall disponeras
som daghemsplatser. Jag tror
att risken att ge dispens är liten, därför
att när barnstugan väl har kommit
till stånd, kommer det att vara lättare
att med en flexibel barnstuga tillgodose
behovet av den sortens barntillsyn som
i varje situation kan uppstå, och detta
är ju det väsentligaste.

Tyvärr har motionen i ett avsnitt
inte blivit så tydligt skriven att missförstånd
om motiven kunnat undvikas.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. ni.

Vår avsikt har varit, såsom fru Svensson
redan framhållit, att föreslå att till
barnstuga, där Vs-villkoret inte omedelbart
kan uppfyllas, bidrag ändå skulle
utgå med de belopp som föreslagits i
propositionen, dock att i fråga om förskoleplatserna
det nu gällande bidraget
om 100 kronor per plats skulle bibehållas.

Samtidigt vill jag också påpeka att i
punkten b) i motionen har särskilt
framhållits att:-----»för erhållan de

av anordningsbidrag till daghem och
integrerad barnstuga kommunen förbinder
sig att i förtur ställa platser till
förfogande för sådana barn, vilkas båda
föräldrar är förvärvsarbetande.»

Det tycker jag är mycket viktigt att
framhålla, ty då kan ingen misstänka
att vi vill ge prioritet åt förskolan.

Till sist vill jag understryka att jag
hoppas avsikten har varit att ge samma
chans och samma stimulans åt såväl
små som stora kommuner. Jag förutsätter
därför att utskottets skrivning skall
tolkas så, att de kommuner som vill
starta en integrerad barnstuga men inte
omedelbart anser sig kunna ställa garantier
i enlighet med 2/s-kravet, om
vilket så mycket här har ordats, ändock
skall ha möjlighet att få den begärda
dispensen utan alltför stora omgångar
och därmed komma i åtnjutande av statens
bidrag.

Under sådana förutsättningar är jag
beredd att rösta med utskottet.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det är värt att påpeka
att det finns tre motiv för att samhället
skall engagera sig i den kollektiva barntillsynen:
barnens behov av utveckling
och anpassning i gruppen, hemmafruns
behov av förvärvsarbete av olika anledningar
och samhällets behov av arbetskraft.
I den ordningen möter man också
motiven i begynnelsen av propositionen,
men man behöver inte läsa länge
förrän det blir den omvända ordningen,

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

så att arbetsmarknadsmotivet är det allt
överskuggande. Det är ett helt legitimt
motiv, fattas bara annat. Men det dominerar
sedan debatten så att de båda
andra motiven kommer i skymundan,
och det är fel. Barnstugorna är ju över
huvud taget till för barnens skull, och
det får icke vara så att barnen måste
nöja sig med vad som kan arrangeras
för att arbetsmarknaden skall få sitt.

Låt mig knyta en reflexion till arbetsmarknadsfrågan.
Man tycks utgå ifrån
— som om det vore ett axiom — att
arrangemanget med barnstugor skall avhjälpa
en väsentlig del av vår arbetskraftsbrist.
Hur vet man det? Hur pass
tungt väger egentligen arbetsmarknadsmotivet?
Hur stor är den nationalekonomiska
vinningen? Det är skada att
ingen har sysslat med denna fråga på
allvar och att vi inte har fått någon
officiell utredning av nationalekonomer.
På enskilt initiativ har gjorts vissa utredningar.
Högermotionen anför ett räkneexempel,
som väl inte gör anspråk på
att vara fullkomligt men ändå ange vissa
närmevärden. Man anför sålunda, att
en barndaghemsplats kostar 7 000 kronor
per år, i varje fall här i Stockholm.
Till den summan finns anledning att
addera 1 000 kronor för förhöjda levnadskostnader
i de familjer där båda
makarna har förvärvsarbete. Sedan kan
den förvärvsarbetande hustrun göra en
yrkesinsats som motsvarar i medeltal
en inkomst av 10 000 kronor. 10 000 minus
8 000 blir 2 000 kronor, och det är
alltså den summa som tillförs samhällshushållet.
Detta förutsätter att vederbörande
familj har endast ett barn på
barndaghem. Skulle familjen ha två
barn där, blir det faktiskt 5 000 kronor
i underskott, om inte hustrun har en
inkomst på 1Ö 000 kronor.

Härvid har man ändå utelämnat alla
andra nog så betydelsefulla värden såsom
trygghet, trivsel och kärlek i föräldrarnas
närhet — det som ingen nationalekonom
kan taxera, utan bara
I.ill-Jocke och Lill-Stina där hemma.

Men deras synpunkter är ju också rätt
viktiga.

Bara med dessa enkla ekonomiska
beräkningar verkar alltså utfallet klent,
och jag tycker som sagt att det är skada
att det inte har gjorts någon officiell
utredning på denna punkt. Vi får hoppas
att en sådan tillkommer genom någon
av de tre statliga utredningar som
pågår inom familjepolitiken. Jag tror
att det finns alla skäl att mycket kraftigt
spela ut de båda första motiven —
barnens behov av utveckling och anpassning
i gruppen samt hemmafruns
behov av valfrihet, särskilt den ensamstående
moderns behov av förvärvsarbete.

Sedan skall jag av naturliga skäl gå
förbi många andra väsentligheter, men
stanna ett slag inför de medicinska synpunkterna
på den integrerade barnstugan.
Jag tycker att dessa synpunkter
har försvunnit ur debatten här i kammaren.
Det finns ju alternativ som är
acceptabla, men i de fall där en heldagsgrupp
skall konfronteras med två korttidsgrupper
blir det hela problematiskt.
Och vi vet att remissinstanserna inte är
helt tveklösa på den punkten. Socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen och Sveriges
förskollärares riksförbund anför betänkligheter.

Man kan naturligtvis säga: Det finns
ju ytterligare 22 remissinstanser. Men,
dessa remissinstanser inriktar sig självfallet
på andra punkter. LO och Svenska
arbetsgivareföreningen har anledning
att syna förslaget utifrån sina utgångspunkter,
och vi kan inte förvänta
att de skall anlägga någon psykiatrisk
aspekt på bedömningen.

Familjeberedningens skolexpert, fru
Strömberg-Lind, framför också betänkligheter.
Härtill kan fogas en PM av
Svenska barnläkareförbundet, Svenska
föreningen för barn- och ungdomspsykiatri
och Svenska pedagogiska sällskapet,
som yttrat sig i frågan utan att vara
remissorgan. Det är för övrigt beklagligt
att så auktoritativa instanser som

Onsdagen den

dessa tre organisationer inte fått förslaget
på remiss. Det rör sig ändå om
frågor, som ligger helt inom ifrågavarande
organisationers verksamhetsområde,
och därtill mycket väsentliga frågor.

De tre barnläkarförbunden anför
bl. a.: »Att blanda en grupp heldagsbarn
och två korttidsgrupper förefaller äventyrligt
med hänsyn till barnens såväl
kroppsliga som psykiska hälsa.» Det är
allvarliga ord, tycker jag. Vidare heter
det: »Att under lång tid vistas i ett kollektiv
utgör för vuxna människor en påtaglig
påfrestning. Denna påfrestning är
inte mindre för barn.»

Att helt överlåta på kommunerna att
avgöra vilket alternativ för integration
som skall tillämpas ter sig vanskligt. Vi
vet, med erfarenhet från byggnationen
av lekskolor och barndaghem, att kommunerna
gärna väljer det billigaste alternativet,
och det är ju ingalunda alltid
det bästa för barnen.

Dessa synpunkter får inte föras ur
bilden heller när det gäller frågan om
nattöppna daghem. De tre organisationer
jag nämnde har yttrat sig även i
den frågan och avråder på det bestämdaste
från ett okontrollerat inrättande
av nattöppna daghem. Som ett helhetsomdöme
anföres att »man finner det
beklagligt att så liten uppmärksamhet
ägnats förslagens eventuella återverkan
på barnens hälsa, utveckling och trivsel».

I familjeberedningens PM anföres
också allvarliga betänkligheter. Beredningen
skriver: »Av många skäl kan
man anse det olyckligt, att föräldrar
med barn i förskoleåldern måste ha
nattarbete, men det torde vara ett faktum,
som inte får förbises i en realistisk
analys av situationen, att nattarbete
faktiskt förekommer och att även småbarnsföräldrar
har sådant arbete. Då
valet är fritt och hör vara fritt, måste
denna rätt också gälla för de föräldrar,
som väljer att arbeta på obekväm arbetstid.
»

maj 19GG em. Nr 21 97

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

Det är, herr talman, verkligen ett fattigdomsbevis
att det i en statlig utrednings
yttrande skall behöva skrivas, att
man »av många skäl anser det olyckligt
atl småbarnsföräldrar måste ha nattarbete»
— utan att sedan ha annat att
erbjuda dem än nattöppna daghem.
Finns det verkligen inget alternativ?

Säkerligen är valet av arbete inte så
fritt för de mammor det gäller —- många
av mammorna hade utan tvivel mycket
hellre varit hemma hos sina små, om de
haft möjlighet till annan sysselsättning
med motsvarande inkomst. Varför skulle
man inte kunna hjälpa vederbörande
till annat arbete i stället?

Det familjestöd vi nu diskuterar är
det mest omfattande som nu lämnas.
Detta kan uttryckas på många sätt. En
dagliemsplats i den integrerade barnstugan
innebär t. ex. en förmån motsvarande
sju extra barnbidrag.

Jag vill poängtera att vi från vårt håll
inte är motståndare till barndaghemmen,
men vad jag nu syftar på är kostnadsfördelningsfrågan.
Detta stora familjestöd
utgår inte efter sociala grunder.
Varför har det blivit impopulärt att
tillämpa social bedömning? Det är säreget
att det skall vara högerpartiet som
i dag behöver framföra sådana synpunkter.

Dessutom verkar detta stora familjestöd
i omvänd riktning mot vad som
borde vara fallet — de sista blir de
första i detta sammanhang. De stora
barnfamiljerna har praktiskt taget ingen
möjlighet att utnyttja stödet, utan det är
bara fåbarnsfamiljerna som kan göra
det. Det är på de flesta håll praxis att
daghemmet endast tar emot ett, möjligtvis
två barn från samma familj. Dessutom
utgår stödet slumpartat. Huruvida
man kan utnyttja det är beroende av om
man råkar bo i ett område där det finns
ett barndaghem. Kostnadsfördelningen
är därför viktig, och jag tror att även
statsrådet Lindström håller med om att
den ytterligare behöver begrundas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag

4 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

att få yrka bifall till reservationerna nr
1, 2 b, 3, 4, 5 a och 6.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det förslag om ökat stöd
till barnstugor, som kammaren i kväll
skall ta ställning till, har tillkommit av
två skäl, ingalunda bara, såsom reservanterna
tycks mena, av arbetsmarknadsmässiga
orsaker — de utgör det ena
skälet — utan också av sociala, pedagogiska
och, om jag får vara en smula högtidlig,
demokratiska motiv, vilka tillsammans
utgör det andra skälet.

I reservation nr 3 och av dess förespråkare
i debatten har framhållits att
arbetsmarknadsmotivet dominerat utformningen
av förslaget. Fröken Ljungberg
tyckte att detta motiv ganska ensamt
hade dominerat förslaget, och så
gjorde även nyss herr Werner. Man
framhåller vidare att de pedagogiska
synpunkterna är bortglömda i detta
sammanhang. Jag vill genmäla att detta
är en synvilla. Så är nämligen alls inte
fallet. I reservation nr 3 och i flera tidigare
anföranden har efterlysts den
utredning om förskoleverksamheten, om
vilken riksdagen beslöt i slutet av år
1964, och man vill ånyo tillskriva Kungl.
Maj:t för att påminna om att den bör
tillsättas. Ändå är det den första etappen
av denna utredning, som just nu
behandlas av kammaren. I den andra
etappen skall behandlas de pedagogiska
frågor, som oppositionen tycks tro blivit
helt bortglömda. Jag kan hålla med
om, att det hade varit lyckligare, om vi
i ett enda betänkande hade kunnat redovisa
hela ämnet barntillsyn med pedagogiska,
sociala och ekonomiska synpunkter.
Men detta hade sinkat möjligheterna
till en utbyggnad av barnstugeverksamheten
genom beslut vid årets
riksdag. Jag har inte, mot bakgrunden
av att behovet av barntillsyn växer och
att otåligheten över bristen på daghemsplatser
är så stor, kunnat stå till svars
med ett sådant fördröjande.

Det faktum att familjeberedningen tog

organisationsfrågorna först betyder alltså
inte att de pedagogiska och sociala
synpunkterna har förts åt sidan eller
uppskjutits; de har tvärtom varit i hög
grad närvarande vid utformningen av
den gemensamma barnstugan.

Familjeberedningen har även av flera
talare i debatten blivit misstänkliggjord
som utredningsorgan. Herr Nilsson i
Tvärålund citerade en intervju med en
person, som själv inte ville ha en hemmahustru
och ogillade familjedaghem,
därför att hemmafruns värderingar där
inpräntades. Man kan tycka tvärtemot
eller likadant, men det har ingenting
med familjeberedningen att göra, ty den
intervjuade tillhör varken beredningen
eller dess sekretariat och har inte någon
som helst beröring med den.

Fröken Ljungberg beklagade i sin tur
att familjeberedningens barnpsykiater
inte hade kunnat vara med i slutskedet
av arbetet på det här föreliggande förslaget.
Denna något sensationella upplysning
— om hon nu ansåg den vara
sensationell; tonfallet tydde på det —
hade hon inhämtat i en barnläkarskrivelse
i Svensk läkartidning. Hon kunde
ha funnit den på närmare håll: på sid.
32 i propositionen. Även jag beklagar
att vår högt värderade ledamot doktor
Söderling inte hann vara med i sluttampen,
men han skulle kanske inte ha infriat
vare sig fröken Ljungbergs eller
herr Werners förhoppningar. I motsats
till dem anser han nämligen inte att ett
»nattöppet» daghem är helt förkastligt;
han praktiserar själv ett sådant vid
sjukhuset i Borås.

När riksdagsbeställningen överlämnades
till familjeberedningen i början av
år 1965 kompletterade sig beredningen
med ytterligare sakkunskap — främst
pedagogisk sådan — utöver den barnpsykiatriska
och administrativa sakkunskap
som den redan förfogade över. En
särskild arbetsgrupp avdelades för att
ägna sig helt åt uppgiften. Ganska snart
nådde denna grupp fram till uppfattningen
att nuvarande gränser mellan

Onsdagen den

lekskola och daghem är konstlade, föråldrade
och betingade av en speciellt
svensk utvecklingshistoria, som avviker
från den i grannländerna och på åtskilliga
andra håll i världen. Man reste faktiskt
till både Danmark och Finland
för att studera barntillsynen; detta sagt
till fröken Ljungberg, som ansåg att man
bort inhämta utländska erfarenheter innan
förslaget framlades. Sådana erfarenheter
är inte alltid jämförliga men
nyttiga att ta del av.

Här i Sverige har daghemmet vuxit
fram ur barnkrubban, som på sin tid
var en inrättning där småbarn med fattiga,
ofta ogifta mödrar, som mäste
arbeta, mottogs som ett slags inlämningsgods,
eftersom de ju inte kunde
lämnas på gatan. Barnkrubbans hela
bakgrund var socialt och humanitärt
färgad. Dess existens var uteslutande
socialt motiverad. Parallellt inrättades
så kindergarten för de välbeställda
familjernas barn. Där var den pedagogiska
leken och den goda uppfostran,
som barnen fick, huvudsaken. Även om
mödrarna uppskattade de fritimmar,
som de fick genom kindergarten —•
sedermera kallade lekskolor — var detta
underordnat fördelen av den pedagogiska
förberedelse för den riktiga skolan,
som lekskolan åsyftade och som
man även började markera genom en
ökad benägenhet att kalla lekskolan
förskola — vilket det också pläderas
för i reservation nr 2.

Utvecklingen av dessa två institutionstyper
är emellertid inte längre parallell,
utan den nya tiden har alltmer
närmat dem till varandra. Vad angår
det pedagogiska innehållet är det numera
ingen skillnad alls. Samma slags
personal, förskollärare och barnsköterskor,
leder verksamheterna. Samma
utvecklingsbefrämjande lekar och leksaker
sysselsätter barnen. Rekryteringsunderlaget
har också förändrats. De
förvärvsarbetande mammorna kommer
numera även från inkomsttagargrupper,
där intresse och inte tvång har bestämt

maj 196(5 em. Nr 21 99

ökat statligt stöd till barnstugor in. ni.

arbetsvalet. Behovet av barntillsyn under
samhällets medverkan har gjort daghemmet
till en alla samhällsklassers angelägenhet.

Även lekskolan rekryterar numera sina
barn ur alla slags familjer. Inte sällan
är lekskolan ett komplement till annan
barntillsyn -— i familjedaghem, hos
släkt eller grannar — som möjliggör för
mammorna att trassla ihop tillräckligt
mycken tid för att kunna ta ett deltidsarbete
utom hemmet. Vad som alltjämt
skiljer de traditionella institutionsformerna
åt är tillsynstidens längd — i
daghemmet upp till 10 timmar, i lekskolan
3V*—4 timmar. Men är det vettigt
att upprätthålla två olika institutionstyper
enbart av den anledningen?
På den frågan har familjeberedningen
svarat nej, och det är bakgrunden till
dess förslag om den gemensamma barnstugan
med flexibla mottagnings- och
tillsynstider, där alla barn behandlas
lika och får samma sociala och pedagogiska
omvårdnad. I detta ställningstagande
ligger ett program — ett socialt
program — om barns lika rätt till pedagogisk
utvecklingshjälp, oberoende av
det motiv som har föranlett föräldrarna
att placera barnet i en småbarnsinstitution
och oberoende av den tid som barnet
tillbringar där. Inom parentes vill
jag ställa frågan: Att den pedagogiska
handledningen är utbredd över en längre
tid, 8—10 timmar i stället för 3—4
timmar, kan väl i och för sig inte göra
den sämre?

Samtidigt ser beredningen i denna
gemensamma barnstuga en möjlighet att
öka barntillsynens kapacitet i ett läge,
där de allt talrikare kvinnorna på arbetsmarknaden
alltmer högljutt efterlyser
denna service. Ty som beredningen
har sett saken är det inte bara det kraftigt
höjda statsbidrag, som riksdagen
beslutar om i dag, som bör kunna medverka
till sådan ökad kapacitet, utan
det gör även själva organisationsformen.

När man i reservation nr 1 talar om

4* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 21

100

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

att den gemensamma barnstugans konstruktion
med Vs-regeln, som jag strax
skall återkomma till, kan hindra vissa
kommuner från att utnyttja sin bidragsriitt,
d. v. s. skulle verka återhållande
på utbyggnaden, har man valt fel utgångspunkt.
De kommuner som man har
i tankarna —- kommuner med mindre
tätorter och kringliggande landsbygd —
och som inte skulle kunna fylla ett daghem
till 2/s med barn för heldagsvistelse,
har ju ännu mindre möjlighet att helt
fylla ett daghem med % sådana barn,
och de har i nuvarande läge sannolikt
inte heller inrättat något sådant daghem.
Den gemensamma barnstugan öppnar
emellertid möjligheten att göra detta.
Kommunen får till en tredjedel inräkna
lekskolebarn i underlaget för det
kraftigt förstärkta statsbidraget, och den
erhåller både det förmånliga anordningsbidraget
och det med 33 procent
förhöjda driftbidraget, därest den förbinder
sig att ställa två tredjedelar av
platsantalet till förfogande för barntillsyn
minst fem timmar per dag, även
om efterfrågan för tillfället inte skulle
vara stor nog iatt ta i anspråk de platser
som sålunda står till förfogande.

Jag medger emellertid gärna att denna
bestämmelse — såsom en del talare
här påpekat — har varit snävare formulerad
i propositionen och fått en
mjukare och något vidare formulering
i utskottets utlåtande. Jag anser den senare
vara bättre, och den ligger nu också
till grund för författningsutkastet i
denna punkt.

Denna konstruktion kommer alltså
att öka de mindre kommunernas möjligheter
att ordna en barntillsyn, som
tillgodoser de olika behov som finns i
kommuner med ett mindre eller ett osäkert
rekryteringsunderlag bl. a. emedan
ju dessa kommuner inte kommer att riskera
så mycket ekonomiskt genom den
dispensregel som föreslagits.

Men klart oförmånligt för kommunerna
är alternativet i reservationen
nr 1, som fröken Elmén pläderat för

och som hon ansåg vara lika bra som
propositionens förslag. Det alternativet
innebär, att en anordnare kan få det
högre statsbidraget endast för varje
plats som utnyttjas för den längre tillsynen
men inte för korttidsplatserna,
för vilka det nuvarande statsbidraget
om 100 kronor per år och plats skulle
tillämpas. Ty om man på detta sätt väljer
att knyta statsbidraget till det faktiska
utnyttjandet, måste varje anordnare
för att kunna ta ut statsbidraget
i riktiga proportioner redan från början,
d. v. s. redan i anläggningsskedet,
ha bestämt sig för vilket exakt antal
platser som skall upptas av barn, som
stannar mindre än fem timmar, och
vilket antal platser som skall upptas
av barn som stannar fem timmar eller
mer. Blir det fem heltidsbarn, skall anordningsbidraget
enligt reservationen
utgå med 5 x 9 000 kronor, blir det 8
heltidsbarn skall det utgå med 8 x 9 000
kronor, etc. Men om man efter något
eller ett par år låter ytterligare ett antal
barn stanna i fem timmar eller mer,
därför att mödrarna tagit förvärvsarbete
eller därför att den allmänna efterfrågan
på heldagsvård blivit större, då
kan man inte gärna i efterhand begära
påfyllnad med t. ex. 5 x9 000 kronor
av det anordningsstöd, som man fick för
ett par år sedan. Schablonregeln med
proportionen två tredjedelar kan däremot
tillämpas från första början under
förutsättning att kommunerna förutser
att utvecklingen kan gå mot ett ökat behov
av heldagstillsyn och är beredda att
möta detta ökade behov. Två tredjedelsregeln
är alltså — enbart härmed —
administrativt och ekonomiskt överlägsen.

Även driftbidraget, som i och för sig
skulle vara lättare att variera från ett
år till ett annat än vad anordningsbidraget
är, blir mycket oförmånligare
för kommunerna med den konstruktion
som mittenpartierna förordar. Med denna
konstruktion skulle man också minska
den stimulans till utbyggnad som

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Nr 21

101

varit avsikten med det förstärkta statsbidraget.

Vad man förlorar på gungorna vinner
man på karusellen, menade Karl Gerhard
på sin tid. Ja, det gör man enligt
propositionens och utskottets förslag,
men enligt mittenpartireservanternas —
nej.

Det har i debatten höjts många betänksamma
röster mot den föreslagna
avlösningen av det nuvarande lekstugebidraget.
Rader av argument har anförts
mot förslaget — inte så värst sammanhängande
argument, måste jag säga.
Samma reservanter som talar om kommunernas
»målmedvetna utbyggande av
lekskoleverksamheten» såsom »betingad
av en stark efterfrågan från föräldrarnas
sida---och hög värdesättning

av lekskolornas pedagogiska och sociala
insatser», samma reservanter, som medger
att statsbidraget till lekskolorna är
»relativt lågt», försöker få oss att tro
att dessa 100 kronor per år och lekskoleplats
— d. v. s. 50 kronor per barn,
eftersom varje plats disponeras av två
barn — verkligen är en stimulans för
kommunerna att vidareutveckla lekskolan,
en stimulans så stark, att om den
borttogs skulle lekskolorna kanske mer
eller mindre försvinna som självständiga
enheter. Jag måste då säga att det
talet förefaller vara starkt överdrivet.
Skulle 100 kronor ha en sådan makt
över den stora efterfrågan och den stora
uppskattning som här talats om? Här
har kommunerna ångat på och under
de senaste femton åren ökat lekskolebyggena
med cirka 140 procent medan
antalet daghem bara ökat med 5 å 6
procent, men nu skulle alltså kommunerna
med ens göra tvärstopp när det
gäller utbyggnaden av lekskolorna —
jag tror inte på det. Men jag tror att man
kommer att uppblanda de fristående
lekskolorna med integrerade lekskolor,
integrerade korttidsgrupper, där en gemensam
barnstuga genom sin belägenhet
i stadsbebyggelsen och på grund
av befolkningsmässiga förhållanden är

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

mest praktisk. Jag tror också att den
gemensamma barnstugan kommer att
tilldra sig ett stort kommunalt intresse
i sådana fall genom det större statliga
stödet — och det är meningen med förslaget.
Den integrerade lekskolan blir
mer ekonomiskt gynnad just därför att
vi anser den principiellt riktigare konstruerad,
såsom jag försökte klargöra i
början av detta inlägg.

Varför det skulle vara ett så stort
värde i och för sig att bevara lekskolan
som självständig enhet under ett eget
tak återstår för reservanterna att förklara.
Det pedagogiska innehållet rörs
ju inte, lekskolegruppens numerär och
storlek bibehålls; det är endast närvaron
under samma tak av barn som vistas
längre tid i samma lokaler som skiljer
den integrerade enheten från den
självständiga. Men om kommunerna föredrar
att bibehålla de fristående lekskolorna
står ju dem detta fritt, som skolöverstyrelsen
anmärker i sitt remisssvar:
»Beredningens förslag synes inte
heller utgöra hinder för detta, även om
beredningen lägger huvudvikten vid en
utveckling av den integrerade barnstugan.
»

Nej, det förslag som i dag ligger på
kamrarnas bord har verkligen ingalunda
farit hårt fram med lekskolan.
Dess möjligheter till bidrag ur allmänna
arvsfonden kvarstår. Dess ekonomi kan
kommunen trygga mycket bättre genom
ett parallellt inrättande av gemensamma
barnstugor och nya daghem än genom
nuvarande småplottriga, separata
statsbidrag till lekskolorna. Det är inte
heller nödvändigt för kommunen att ta
ut 5 kronor per månad i föräldraavgifter,
som man här dragit upp såsom det
särskilt vanskliga i detta förslag. Det
är inte nödvändigt, om kommunen får
t. ex. fyra gånger mer i statsbidrag på
den övriga barnstugeverksamheten.

Om kommunerna verkligen skulle vilja
göra lekskolorna till en plats inte
bara för pedagogiska lekar utan även
för social tillvänjning och på samma

102 Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

gång betjäna deltidsarbetande mödrar
med att ta hand om lekskolebarnen en
och en halv timme längre, alltså förlänga
tillsynstiden från tre och en halv
till fem timmar, så kan de göra det och
få sexton gånger högre statsbidrag. Som
sagt, ingen kan väl påstå att förskoleträningen
blir sämre genom detta. Jag
har haft mycket svårt att förstå den
motsägelsefulla argumentation som presterats
i rader av reservationer på denna
punkt.

Jag vill också i detta anförande ta
upp en del synpunkter som framförts i
högerreservationerna och av fröken
Ljungberg och herr Werner. I reservation
nr 2 b har utskottets högerledamöter
yrkat avslag på propositionens och
utskottets förslag om höjning av driftbidraget
till daghem och fritidshem och
i stället föreslagit en fördubbling av anslaget
till lekskoleverksamheten. De beräknar
att den ekonomiska effekten
skall bli densamma som den i propositionen
kalkylerade. Jag hade i morse
tänkt att ge reservanterna en eloge för
att de med känsla av ansvar för statsutgifterna
i varje fall inte föreslår ett
både-och och inte hade förenat sig med
mittenpartierna i deras överbud på 2,5
miljoner kronor. För övrigt är detta belopp
för lågt räknat, eftersom lekskolebidraget
till de numera nära 30 000 platserna
uppgår till 3 miljoner kronor. Jag
hade kunnat ge denna enda eloge, om
inte fröken Ljungbergs deklaration på
eftermiddagen hade kommit emellan.
Fröken Ljungberg förklarade här att om
högerns reservation blir bortvoterad,
kommer högerreservanterna att förena
sig om mittenpartiernas reservation,
dock med. som hon sade, en deklaration
om att man skulle hålla sig inom den
föreslagna anslagsramen. Detta betyder
i klara verba, att man skulle klämma
in detta lekskolebidrag inom de
totala resurserna för barnstugeverksamheten
och därmed minska resurserna
för den gemensamma barnstugan för
heltidstillsyn. Med de 3 miljoner som

man undandrar heltidstillsynen kommer
man att förlora 2 000 platser. Nå, detta
är en brasklapp men utan värde, ty fröken
Ljungberg vet att vinner mittenpartiernas
reservation, som hon i andra
hand kommer att ge sin röst, innebär
det ett direkt tillägg på 2,5 miljoner till
det belopp som propositionen och utskottet
förordar.

Även i övrigt tycker jag att högerreservanterna
har missat förslagets kärnpunkter.
De säger i reservation nr 4 —
de har sagt detta även från detta talarpodium
— att de är tveksamma »beträffande
ett startande i större skala av integrerade
barnstugor, innan man fått
kunskap och erfarenhet av dessas återverkan
på barnens hälsa och trivsel».
Men man måste i varje fall, tämligen
omfattande, pröva en verksamhet som
man vill få någon erfarenhet av. Vad
den integrerade barnstugan beträffar
har den prövning som hittills skett i
liten skala — vid HSB:s lekskolor i
Stockholm under närmare 30 år — inte
givit några negativa erfarenheter för
barnens vidkommande. Socialstyrelsen
vitsordar som tillsynsmyndighet att
»den enda nackdelen utgjorde de mindre
ändamålsenligt planerade lokalerna».
I hur stor skala man framdeles kommer
att uppföra den integrerade barnstugan
vet vi inte. Det beror på kommunernas
intresse för saken, och kanske kommer
dessa — det är i varje fall min förhoppning
— att mera lyssna på arbetsmarknadsparternas
krav och kvinnornas
behov än vad högerreservanterna
förefaller vara benägna till. De kommer
kanske att lyssna till Svenska arbetsgivareföreningen,
som enligt vad
fru Hörnlund redan påpekat i sitt anförande
är mindre räddhågad än högerreservanterna
och som enligt sitt remissvar
vill ha en fördomsfri prövning
av alla kombinationer av barntillsyn
och därvid ger den integrerade
barnstugan ett positivt förord.

Samtidigt som dessa reservanter alltså
skjuter ifrån sig näringslivets och ar -

Onsdagen den 4 maj 19(>6 em.

Nr 21

103

betsmarknadens synpunkter ocli vill ta
bort den tänkta stimulansen till driften
av barnstugor med heltidstillsyn och
samtidigt som de i gengäld vill fördubbla
stimulansen till lekskolorna, drar de
upp frågan om kostnadsfördelningen
mellan samhälle och enskilda och hela
den problematik som här inställer sig
i samband med daghemmen. De utgår
därvid ifrån att den enskilde skall betala
mera för daghemsservice. Motionen
gör det i varje fall. Men en ökad subventionering
av lekskolorna känner de
sig inte förhindrade att föreslå, och
möjligheten av att lekskolorna utan
statsbidrag skulle kunna finansieras
med en femma mera i månadsavgift för
den enskilde blundar de för, även om
fröken Ljungberg antydde tillfredsställelse
med vad som sagts i vissa andra
sammanhang om avgiftsfinansiering av
sociala förmåner. Hon hade dock inte
föreslagit något sådant själv.

Herr Werner drog upp ett helt kostnadsresonemang
om hur mycket en daghemsplats
kostar och hur det nationalekonomiskt
ställer sig med barn på daghem
och kvinnor på arbetsmarknaden.
En daghemsplats kostar inte 7 000 kronor
som herr Werner nämnde och som
anges i högerns motion; i 1965 års
prisnivå kostar den 5 800 kronor. Hur
stort nettotillskott av arbetskraft ger
ett daghem? Om man skall diskutera
detta skall man diskutera det i arbetskraft
och knappast i inkomstkronor som
herr Werner försökte. Vid 80 procents
utnyttjande av platserna — jag tar alltså
inte till särskilt högt — ger 1 000
daghemsplatser netto 540 nya personer
till arbetsmarknaden. Ja, visst kan man
kalkylera på det sättet med arbetsmarknadens
intressen för ögonen. Men ytterst
är detta inte bara ett räknestycke
utan en fråga om individens frihet och
kvinnans valfrihet att utnyttja sin utbildning,
sitt intresse och sin förmåga
på det arbetsområde som lockar henne
mest. Och något förmyndarskap vill
väl ändå inte heller högern utöva?

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

Jag vill dock gärna hålla med om att
kostnadsfördelningen har ett intresse
i sig själv, och på fröken Ljungbergs
direkta fråga till mig, om avsikten är
att utreda kostnadsfördelningen, vill jag
säga att det blir en självklar ingrediens
i familjepolitiska kommitténs överväganden
om eventuella vårdbidrag. Föräldraavgifternas
aktuella storlek upptas
nu i andra etappen av familjeberedningens
utredning om småbarnsinstitutionerna.
I båda fallen sker detta utan
att det behövs någon särskild beställning
enligt reservation nr 0.

Slutligen vill jag säga några ord om
familjedaghemmen. De har redan blivit
så utförligt debatterade av fru Hörnlund
som i egenskap av sakkunnig för
denna fråga har sagt det mesta. Jag
vill endast påpeka att man ganska
tryggt kan avvisa dessa reservationer
om familjedaghemmen utan att därmed
binda sig för framtiden, och jag tror
inte heller att man skall binda sig för
ett pro eller contra statsbidrag till familjedaghemmen.
Med all sannolikhet
får vi se fram mot en period med allt
större investeringsbekymmer, och då
blir familjedaghemmen ett ännu mera
ofrånkomligt komplement till barnstugorna
i ett samhälle där kvinnors förvärvsintensitet
stadigt ökar och enligt
långtidsutredningen kan väntas omfatta
särskilt småbarnsmödrarna.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Statsrådet Lindströms
anförande var ur många synpunkter belysande
och klarläggande också i förhållande
till propositionen som är litet
diffus, och jag vill gärna uttrycka
mitt tack för detta. Det är emellertid
några synpunkter jag har anledning ta
upp.

Statsrådet säger att det finns två skäl
för förslaget. Det är inte bara arbetsmarknadsmässiga
orsaker som ligger
bakom utan det är också sociala, pedagogiska
och t. o. m. demokratiska syn -

104 Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

punkter — detta sagt med särskild emfas.
Allt detta är bra, och jag blev mycket
glad när jag hörde det. På något
sätt förtogs emellertid det starka intrycket
av denna deklaration av vad
statsrådet sade i fortsättningen, då hon
gav uttryck åt uppfattningen, att daghemmen
i dagens läge är så mycket
mera värda som verksamhetsform i
samband med samhällets barntillsyn än
lekskolorna. Detta uttalande beklagar

jag Det

vore lyckligare, sade statsrådet,
om man hade kunnat redovisa denna
fråga i dess stora sammanhang, men det
hade fördröjt förslaget. Jag respekterar
deklarationen och vill därför inte gå
närmare in på den.

Beträffande frågan om barnpsykiater
sade statsrådet att jag inte hade behövt
hänvisa till den artikel som jag hämtade
ur Svensk läkartidning eftersom
den frågan nämnes i propositionen. Det
är alldeles riktigt. Det märkvärdiga är
emellertid att medan statsrådet ansåg
att det var så bra att ha tillgång till
denne expert — även om han inte kunde
vara närvarande i slutskedet — därför
att han var helt överens med beredningen,
så tycks Svenska barnläkarförbundet
ha en annan uppfattning.

Man har inhämtat utländska erfarenheter
i Finland. Ja, det är alltid något! Den

nya tiden har närmat daghem
och lekskola till varandra, det pedagogiska
innehållet är detsamma, sade statsrådet
vidare. Detta är vi helt överens
om och på den punkten har vi ingen
anledning att debattera med varandra.

Statsrådet sade sedan att reservation
nr 1 felaktigt skulle göra gällande
att den gemensamma barnstugan i vissa
fall blir oförmånligare för kommunerna.
Men detta är väl ändå riktigt
just för mindre kommuner, framför allt
för de kommuner som inte kan bygga ut
en barnstuga emedan näringslivsstrukturen
är sådan att något behov av en
sådan inte uppkommer.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det var till
mig som statsrådet Lindström vände sig
när hon sade att reservationens förslag
är oförmånligare än propositionens. I
reservationen står: »Utskottet anser att
bidragsreglerna därför i stället bör utformas
så, att i de fall mindre än två
tredjedelar av platsantalet i en barnstugeavdelning
utnyttjas för daghemsändamål
skall driftbidrag för daghem
utgå för det antal platser som utnyttjas
för tillsyn under minst fem timmar per
barn och dag. Motsvarande bör i tilllämpliga
delar gälla i fråga om anordningsbidragen.
» I de fall då man inte
kan fylla två tredjedelsregeln — förhållandena
skiftar ju i tätorter, mindre
kommuner o. s. v., som tidigare framhållits
av fru Lindberg — anser vi att
daghemsplatserna ändå skall kunna få
det förmånligare bidraget enligt propositionen,
under det att lekskoleplatserna
får det mindre fördelaktiga bidrag,
som de för närvarande har. Därmed
blir det dock generösare regler och
större möjligheter att utnyttja bidragen
för daghemsän damål.

Om jag fattat diskussionen här rätt
skulle man inte behöva så strikt följa
två tredjedelsregeln. Jag hade uppfattat
saken så, att man måste göra en inventering
och konstatera att denna proportion
med två tredjedelar av antalet
platser för långtidstillsyn och en tredjedel
lekskoleplatser verkligen förelåg.
Om man börjar dispensera är — det
har jag märkt på andra områden — gärdet
i allmänhet upprivet. Jag har emellertid
av diskussionen fått den uppfattningen,
att man inte behöver ta detta
villkor om två tredjedelar respektive
en tredjedel så allvarligt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag citerade ett uppmärksammat
uttalande. Det var ett citat
av ett uttalande som statsministerns
nye sekreterare hade gjort. Av erfaren -

Nr 21 105

Onsdagen den 4 maj 1966 cm.

het vet vi ju att statsministerns sekreterare
inte är vem som helst och att
lian sannolikt också har ett visst inflytande.
Om fru Lindström kan garantera
oss att vederbörande i den sak vi nu
diskuterar inte har något inflytande på
denna frågas utveckling kan jag väl
säga som så att det är vackert så.

Fru Lindström sade att förslaget hade
tillkommit av sociala, pedagogiska och
demokratiska skäl. Jag tycker att om
dessa skäl skall uppfyllas borde barnstugan
kunna anpassas till de olika
förhållanden och behov som vi har i
vårt land. Det föreliggande förslaget
om bidraget till barnstugeplatserna
skulle också innebära en stor fördel
för lekskolorna, men det är väl ändå
så, fru Lindström, att man kan räkna
med att det blir en mindre del av lekskoleplatserna
som under överskådlig
tid kommer i åtnjutande av det högre
bidraget. Alltså blir det en större del
av lekskoleplatserna som får 16 gånger
lägre bidrag än en mindre del får.
Vilken demokrati finns det i ett sådant
förslag? Mittenpartiernas förslag innebär,
att, när fru Lindströms regler för
bidrag förhindrar att bidrag utgår, detta
rättas till genom de generösare bidragsregler
som föreslås av mittenpartierna
och gör barntillsynen och lekskolan mera
flexibel.

Sedan vill jag på nytt ställa frågan,
om bidrag utgår till en sådan barnstuga
där kommunen visserligen erbjuder
sig att upplåta två tredjedelar av platserna
till daghemsplatser men det inte
finns behov av mer än tio daghemsplatser
och tio lekskoleplatser. Utgår bidrag
i sådant fall? Är det, som herr Fagerlund
trodde att kommunalmännen
skulle göra, möjligt för en kommun
att få bidrag till de ytterligare lekskoleplatser
utöver ä/s-regeln i barnstugan
som kommunen eventuellt kan vara ambitiös
nog att bygga för att ge sina
kommunmedlemmar bättre service? Det
är rätt väsentligt att få reda på detta
för att kunna avgöra vilken bidrags -

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

form och vilken organisationsform som
är att föredra i dessa sammanhang och
vilket värde som utskottets uttalande
om dispens kan ha.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är självfallet, fru
Lindström, att man inte skall röra ihop
människor och pengar. Det vill jag erkänna
— men när det gäller att höja nationalprodukten
så är det väl ganska
egalt, om man räknar med personell
eller ekonomisk ökning. Får vi en arbetskraftsökning
genom barndaghemmen
slår det igenom i nationalprodukten.

Sedan vill jag säga att om statsrådet
hade Sunt Förnuft, tidningen som ju är
mycket kongenial med sitt namn, hade
statsrådet där i ett nummer i fjol kunnat
finna en artikel som refererar socialstyrelsens
beräkningar. Enligt dessa
kostar driften av ett daghem med 27
platser 166 000 kronor. Om man förutsätter
att 100 kvinnor med tillsammans
110 barn utnyttjar barndaghemmet innebär
detta en kostnad på 6 763 kronor
för varje kvinna som på detta sätt går
ut i förvärvsarbetet.

Vidare uppger man de extra kostnader
som tillkommer för det hem där
båda förvärvsarbetar och fortsätter:
»Tillsammans med daghemsvården är
det inte orealistiskt att anta att en kvinna
som går ut i förvärvsarbetet innebär
en fördyring på 8 000 kronor.»

Detta om detta. Här står alltså uppgift
mot uppgift. Uppgifterna ovan var
alltså socialstyrelsens.

Fru Lindström sade vidare att det är
självklart, att kostnadsfördelningen tas
upp i familjeberedningen i samband
med vårdbidragsfrågan. Då skulle jag
vilja fråga: Kan statsrådet sträcka sig
till en villkorslös utredning om komplettering
av vårdbidraget med skatteavdrag
som vi från vårt håll har förordat? Statsrådet

fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Först en replik till frö -

106 Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

ken Ljungberg. Hon beklagade att jag
fortfarande tycktes anse daghemmen
mer värda i dagens läge än lekskolorna.
Jag anser daghemmen mera angelägna,
men inte på grund av några pedagogiska
plus eller minus utan därför att de
erbjuder en längre tillsvnstid; de ger
på detta sätt en bättre service med tanke
på de behov som är särskilt accentuerade
i detta fall.

För att det inte skall bli något missförstånd
vill jag också framhålla för
fröken Ljungberg, att jag aldrig har
sagt att doktor Söderling, om han hade
varit med vid slutjusteringen av förslaget,
skulle ha varit helt överens med
beredningen. Sådant vet man inte om
en frånvarande ledamot. Jag pekade
bara på hans inställning till nattöppna
daghem. Han tillhör emellertid delegationen
och kommer att vara med vid
den senare pedagogiska delen av dess
arbete och får då allt tillfälle att utveckla
barnläkarnas och sina egna synpunkter.

Såväl fröken Ljungberg som fröken
Elmén och herr Nilsson i Tvärålund
återkommer med envishet — och kanske
naturlig envishet — till frågan, om
mindre kommuner vinner eller förlorar
på att de icke får ett lekskolebidrag
på 100 kronor om året per lekskoleplats.
Fröken Elmén tyckte att det som
sagts i debatten var suddigt. Hon sade
att det verkade som om man inte visste
om man skulle få dispens eller ej. Hon
använde kanske inte precis detta uttryck
men menade tydligen att man
inte riktigt visste hur man skulle uppfatta
saken.

Kanske bör jag ännu en gång försöka
klara ut vad som är skillnaden mellan
reservanternas ståndpunkt under punkt
I och utskottsmajoritetens. Det finns
två och därtill två väsentliga skillnader.

Den ena skillnaden är följande. Med
propositionens och utskottsmajoritetens
schablonregel med krav på två tredjedelar
av platsantalet för heltidstillsvn
garanteras att arbetsmarknaden och de

förvärvsarbetande småbarnsmammornas
behov tillgodoses i första hand.
Detta blir inte fallet om kommunerna
ges obegränsad frihet att göra vilka
kombinationer de vill med barngruppernas
storlek och tillsynstidens längd.

Den andra skillnaden är följande.
Propositionens och utskottsmajoritetens
förslag ger anordnarna av gemensam
barnstuga ekonomiskt stöd till hela
denna barnstuga, ett stöd av sådan storlek
att det inte vore rimligt, att de anordnad
som inte vill acceptera avsikten
med denna generositet skall få rätt
att ta för sig av förmånerna precis som
det passar sig. Men de kommuner, som
ofrivilligt kommer på mellanhand genom
temporära rekryteringssvårigheter
med hänsyn till heltidstillsynen, får en
dispens som i författningsutkastet avses
få följande utformning; jag tar nu
fram utkastet för att precisera bättre:

»Barnstugan skall vara anordnad på
sådant sätt, att den kan användas för
barntillsyn minst fem timmar per barn
och dag. Den som ämnar anordna barnstugan
skall lämna förbindelse att
minst två tredjedelar av antalet platser
i barnstugan tills vidare skola stå till
förfogande för tillsyn i nämnda utsträckning
---.»

I en följande paragraf står det:

»Om i barnstuga avdelning som avses
under a) i där angiven omfattning
står till förfogande för där nämnda tillsy
nstid, må bidrag utgå med 1 600 kronor
per år för varje sådan plats i avdelningen
som utnyttjas för barntillsyn
under minst fem timmar per barn och
dag.»

Med detta anser jag mig också ha besvarat
herr Nilssons i Tvärålund konkreta
fråga om en barnstuga med tio
plus tio platser. Kommunen får i det
fallet anordningsbidrag, om två tredjedelar
av platserna står till förfogande
under minst fem timmar.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: -

Onsdagen den 4 maj 1906 em.

Nr 21

107

Herr talman! Endast några ord om
två tredjedelsregeln.

Som jag ser det gäller den inte bara
frågan: Är det förmånligt eller inte förmånligt
för den mindre kommunen?
Den gäller också — och nu skall jag uttrycka
det drastiskt — frågan: Är det
samhällsekonomiskt försvarligt att locka
kommuner att investera i betydligt
dyrbarare daghemsplatser, om de befinner
sig i den situationen att de skulle
vara tillgodosedda med lekskoleplatser? Herr

JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Först vill jag instämma
i det som sagts av min partikamrat herr
Nilsson i Tvärålund, men jag skall inte
upprepa det sagda.

Mitt anförande här är byggt på den
motion jag väckt och som har behandlats
i detta sammanhang. Där har jag
dels tagit upp problemet med de färdigutbildade
kvinnorna som länmat arbetsmarknaden,
och dels har jag breddat
anspråken till att omfatta inte bara utbyggnad
av barndaghem utan också
föreslagit en breddning av möjligheterna
för yrkesutövande gifta kvinnor med
minderåriga barn att få hemhjälp.

Den fråga vi nu behandlar är betydelsefull,
känslig och svårlöst. Den gäller
hur samhället på bästa sätt skall
kunna utnyttja den kvinnliga arbetskraft
som står till förfogande men som
av olika anledningar är förhindrad att
fullgöra aktiv tjänst. Antalet färdigutbildade
i kvinnliga serviceyrken är
ganska stort, efter vad som kan utläsas
av statistiken från utbildningsanstalterna,
men i arbetslivet föreligger ändå
en akut brist på kvinnlig personal. Så
har t. ex. flera vårdavdelningar vid våra
sjukhus fått stängas vid upprepade tillfällen
på grund av bristen på sjuksköterskor,
och även andra områden av
arbetslivet, t. ex. undervisningsväsendet,
uppvisar samma svårigheter.

Orsakerna härtill är många. Här må
endast nämnas det förhållandet, att ett

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

stort antal kvinnliga yrkesutövare lämnar
sina anställningar i samband med
giftermål och barnafödande. Givetvis
kan här också föreligga personliga ställningstaganden,
men förhållandena i
samhället är ofta sådana att gifta, yrkesutbildade
kvinnor varken kan ordna det
praktiskt för barnen eller finna det ekonomiskt
försvarbart att ägna sig åt förvärvsarbete.

Systemet med barndaghem är inte tillnärmelsevis
utbyggt så att det motsvarar
behovet, och rådande skattepolitik med
bl. a. nekad rätt till avdrag för hemhjälp
under rubriken Kostnader för intäkternas
förvärvande gör det synnerligen
ogynnsamt för gifta yrkesutbildade
kvinnor att återuppta sitt yrke.

Samhället har emellertid inte med eu
påtaglig bristsituation för ögonen råd
att avvara insatsen av en betydande kader
av högt kvalificerad personal i serviceyrkena.
Ändrade förhållanden i detta
avseende skulle medföra avsevärd
vinning för samhället, som ju i stor utsträckning
bär bekostat utbildningen
av hithörande kategorier. Det kan med
visst fog sägas att ansvaret för dessa
frågors ordnande ligger hos kommunerna
och landstingen, men dessa instanser
är bundna i sin handläggning bl. a. genom
utformningen av skattepolitiken.

Den fråga vi nu behandlar får inte i
första hand vara en arbetsmarknadsfråga
utan en mänsklig familjefråga.
Min uppfattning är att man först bör ge
hjälp så att barnen kan vårdas i hemmen,
t. ex. hjälp till hemhjälp, som också
praktiseras här och var. Detta innebär
att någon kan anställas i hemmet
eller att grannfrun åtar sig vården av
barnen medan modern är på arbetsplatsen.
Familjebarndaghem, barndaghem,
lekskolor m. m. bör vara komplement
till den hjälp man ger hemmen.
Jag tror att man bör undvika de stora
kollektiven så långt som möjligt. Varför
skall alla lösningar innebära större och
större kollektiv när fördelarna inte väger
upp nackdelarna? Barnens bästa

108

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

måste alltid sättas framför kostnaderna.
Stundens vinst får inte äventyra framtiden.
Vad innebär det för barnet och
dess framtid att växa upp i kollektiv?

Det är viktigt att inte utvecklingen går
i den riktningen att hemmets grund och
sammanhållning hotas. Hemmet får inte
bara vara en plats där föräldrarna och
barnen sover, utan det bör vara en plats
där de upplever hemmets rika gemenskap.
Ty fyra väggar bara bildar ej
ett hem. Ett hem är ting som svarar när
hjärtat ropar dem. Det finns visserligen
ett kinesiskt mönster enligt vilket samhället
mer och mer tar hand om barnen
och deras fostran, men det får inte bli
ett svenskt demokratiskt mönster.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Här har sagts att det
nästan har varit som Barnens dag och
Mors dag i dag. Men det har till syvende
og sidst varit en föräldradag av
stora mått. Även en sådan måste emellertid
ha sitt slut, och jag förstår de
ledamöter som nu börjar tycka att det
är tid att vi slutar debatten. Det har här
till sist blivit nästan patetiska ordalag.
Efter herr Werners som jag tyckte nästan
litet cyniska utsagor om kvinnornas
betydelse på arbetsmarknaden nationalekonomiskt,
som han uttryckte det, var
det som en läkedom att höra herr Johansson
i Skärstad tala om hemmets
stora betydelse.

Ingen människa vill avskaffa hemmet.
Alla är vi överens om att hemmet är
grunden. Vad det är fråga om här i dag
är bara att ge hemmen de möjligheter
som kan stå till buds då de skall hjälpa
till i vårt gemensamma hem, samhället,
för att hålla hjulen snurrande och hålla
alla serviceyrken i gång. Det kan betyda
en lärartjänst mindre om vi inte
har barntillsyn, det kan betyda att sjuka
på sjukhus får ligga utan att sjuksköterskan
finns där. Detta är helt enkelt
realiteterna i sammanhanget. Sedan

hjälper det inte om vi blir aldrig så
patetiska.

Även jag hade skrivit litet i dag för
ovanlighetens skull. Men vårt värderade
statsråd Ulla Lindström har tidigare
haft ordet och så övertygande givit uttryck
för precis de tankegångar som
jag lekmannamässigt också hade, att jag
inte behöver ge mig in i olika labyrinter.

Låt mig i alla fall säga att det är en
positiv debatt som i dag förs om barntillsynen
ute i våra kommuner. Det är
roligt för den som har sysslat med denna
fråga i många år, för den som har
stått på svarandesidan i en barnavårdsnämnd
för att motivera inför drätselkammaren
varför man envisas med att
vilja ha ytterligare ett daghem och varför
man skall uppamma behov, som antas
komma när Fackliga centrals kvinnokommitté
uppvaktar. Man har bemötts
litet kallsinnigt när man hänvisat
till möten där kvinnorna sagt att »vi
måste ha någon form av organiserad
barntillsyn för att vi skall kunna arbeta
utan att springa hem med hjärtat i
halsgropen, som våra mödrar och mormödrar
fick göra på sin tid för att se
hur barnen klarat dagen». Den som i en
barnavårdsnämnd fått ta emot sådana
klagomål har fått försöka att genom utredning
och på annat sätt påvisa behovet.
Det har inte alltid varit lätt.
Många har inte förrän under de allra
senaste åren kommit ur begreppsförvirringen
och förstått vad det egentligen
är för skillnad mellan lekskola och
daghem. Man blandar samman dessa
ting och talar om barnstuga i största allmänhet
samt tror att all rättfärdighet
är uppfylld, om man startat lekskoleavdelningar.

Jag och alla andra som yttrat sig här
i dag förstår att dessa lekskoleavdelningar
är både nödvändiga och nyttiga,
inte minst för barnens pedagogiska fostran
och för deras förutsättningar att
komma in i ordnad skolgång. Men lekskoleavdelningarna
löser inte problemet

Onsdagen den ‘I

för de förvärvsarbetande, luir nyttiga
dessa avdelningar än är. Det är den enkla
sanningen.

Sedan riksdagen år 1903 debatterade
frågan har man emellertid ute i kommunerna
börjat få en annan syn på hithörande
ting. Och det är kanske inte
bara riksdagsdebatten som spelat in,
utan man har helt enkelt fått lov att
börja resonera på ett annat sätt på
grund av att de olika framåtsträvande
kommunerna — stadskommuner och
andra — fått mer och mer industri. Från
dessa industriers sida ställs frågan:
»Har ni ordnat med barntillsyn? Vi vill
ha kvinnlig arbetskraft.» Då står man
där med sin tvättade hals — man har
inte ordnat barntillsyn.

Det är kanske ingenting att säga om
detta, ty kommunerna har sannerligen
haft häcken full med uppgifter under
de år som gått. Men nu har man som sagt
fått upp ögonen för saken. När man som
jag är med i en länsgrupp och har att
resa ut och så att säga hålla husförhör
med kommunalmän i dessa frågor finner
man att kommunalmännen nu på
allvar säger: Vi måste klara detta. På en
plats förklarade man exempelvis att
man inte kunnat få en lärare på grund
av att barntillsyn inte var ordnad. Då
sade man sig: Vi måste göra någonting.

Vi riksdagsledamöter har nu kunnat
ge glädjebudskapet att frågorna tagits
upp i en proposition — jag talade senast
i måndags om för en grupp kommunalmän
att ärendet skulle behandlas
i riksdagen denna vecka. Man har överallt
funnit detta mycket värdefullt. Men
i många mindre samhällsbildningar frågar
man sig: Kan vi slå på så stort?

Här är ingen, fröken Ljungberg, som
vill tubba kommunerna att bygga för
stort eller att göra någonting som de
inte skulle behöva. Och jag vill en gång
för ialla säga, att de som har hand om
kommunernas drätsel är sannerligen
inte lättflirtade. Vi behöver alltså inte
vara ängsliga på den punkten. Men att
kommunalmännen vill försöka ordna
detta på bästa sätt förstår man.

5—Andra kammarens protokoll 1966. 1

maj 1900 em. Nr 21 109

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

.lag talade tidigare om att industriernas
behov iav kvinnlig arbetskraft spelar
in. Företagen förklarar att de kan
använda kvinnlig arbetskraft. Det finns
också kvinnor på orten som vill ha arbete,
men det gäller att få barntillsyn
ordnad. När så inte skett blir man
tvungen att ta annan arbetskraft till
orten. Det betyder att mera bostäder
måste byggas. Om den gifta kvinnan
kunnat anlitas som arbetskraft, hade
bostadsfrågan varit ornad, ty familjen
hade redan bostad.

Ja, detta var min jeremiad i detta
sammanhang. Men jag begärde egentligen
ordet för att säga några ord om en
fråga som så att säga föranlett en debatt
i debatten. Det gäller våra sjukhusdaghem.

På grund av att kommunerna inte
hunnit ordna barntillsyn har man på de
platser, där det finns sjukhus, kommit
i kläm. Det har mer och mer börjat
visa sig vilka svårigheter som föreligger
att få personal — det behöver jag för
resten inte tala om, tv ni känner alla till
det. Då har man förfrågat sig om den
kommunala planeringen av barntillsynen.
På papperet finns det en lösning,
men man har ingen institution
som står på fast grund och kan ta emot
barn. Inför trycket av framställningar
från läkare och andra ansvariga inom
sjukvården har man då ordnat provisoriska
avdelningar någonstans inom lasarettets
område. Detta har inte skapat
någon större glädje i socialstyrelsen —
man har där varit skeptisk. En utredning
har gjorts som visst inte rosat sjukhusdirektionernas
försök att ordna
barntillsyn, men för min del måste jag
säga att utredningens påpekande inte
stämde in på lasarettet i min hemstad.

Jag tror inte att man på något sjukhus,
där man är mån om sin personal

— och det måste man ju vara överallt

— skulle gå med på att inrätta något
slags barninlämning för att sedan inte
ägna sig åt barnen där, median deras
mödrar gjorde en stor insats på sjukvårdens
område. Tvärtom har man nog

IT 21

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat .statligt stöd till barnstugor m. m.

försökt att göra det allra bästa av ett
många gånger lokalmässigt inte så tillfredsställande
provisorium. Det är möjligt
att man inte heller haft alla de leksaker
som skulle finnas enligt förteckningen.
Framför allt har man dock erbjudit
en god och närande kost och sökt
hålla en så kvalificerad personal som
möjligt för de provisoriska barnstugorna.

Men man har sedan kommit underfund
med att det kan vara lika bra att
ta saken i egna händer och bygga ett
permanent daghem, och det är ett sådant
som nu är aktuellt på olika platser.
Jag ville fråga fru Lindström vad hon
har att säga i denna fråga. I vårt landsting
sätter vi vilken dag som helst spaden
i jorden för ett seriebyggt hus enligt
det byggnadsalternativ som rekommenderas
i lånevillkoren. Vi tror att
detta barndaghem skall bli till mycket
stor hjälp för det område som vårt sjukhus
betjänar. Vi kan helt enkelt inte
vänta på kommunens insats.

Jag skulle tro att detta inte är något
som vi behöver skämmas för. Jag tror
inte heller att socialstyrelsen skall behöva
vara missbelåten med sjukhusdirektionernas
och landstingens insatser
för att ordna barntillsynen.

Herr talman! Detta var min enkla
fråga i sammanhanget. I övrigt ber jag
att på samtliga punkter få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag skall med några ord
svara på denna direkta fråga. Jag vill
beträffande den inspektionsrapport,
som fru Torbrink berörde, framhålla att
den nog inte var så alldeles nyanserad
som man skulle ha önskat. Den kritiserade
sålunda provisorier, som man
är van vid att få godta när kommunerna
i sin barnstugeverksamhet inte hunnit
uppfylla kraven på lokaler och personal.
Under sådana förhållanden får
man acceptera provisorier även på sjukhusdaghemmen.
Att t. ex. hälften av

landstingsdaghemmen förestås av barnsköterskor
i stället för av förskollärare,
vilket man anmärker på i ifrågavarande
rapport, är ett utslag av den allmänna
knappheten på förskollärare,
som också tvingat många kommuner
till samma arrangemang. Detta innebär
ingen nonchalans från huvudmannen
i vare sig det ena eller det andra fallet.
Härvidlag kommer den utökade
examinationen av förskollärare att förbättra
förhållandena. Det framhålls både
i propositionen och i utskottets utlåtande
hur starkt examinationen kommer
att öka.

Jag vill också gärna säga beträffande
kategoridaghemmen, eftersom fru Torbrink
nu frågar om man skall kunna
sätta i gång sådana, att jag inte tror
att man skall bedöma dessa så doktrinärt
som skett på en del håll. De kan
fylla en utomordentligt stor funktion.
Invändningarna mot dem är knutna
till en äldre tids industridaghem, vilka
fru Torbrink också nämnde; dessa
skapade ett beroendeförhållande mellan
arbetskraften och arbetsgivaren.
Men när det gäller kategorien daghem
för barn till i allmän tjänst anställda
gäller inte detta resonemang. Arbetsmarknadssituationen
är för övrigt sådan,
att något »slavarbete» inte förekommer
genom de bindningar, som arbetskraften
till äventyrs kan känna genom
tillgången till sådana daghemsplatser.

Inte heller från sociala synpunkter
— som ibland åberopas mot kategoridaghemmen
— finns det egentligen någon
anledning till invändning. Jag tror
därför att fru Torbrink mycket lugnt
kan sätta spaden i marken och låta uppföra
sitt sjukhusdaghem.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag har inte något före
debatten skrivet anförande och har inte
heller under denna skrivit något anförande.
Hade jag haft ett sådant, skulle
jag kanske inte ha vågat fresta kam -

Nr 21

111

Onsdagen den 4 maj 19GG em.

marens ledamöter med att läsa upp det
vid denna tidpunkt.

Jag skulle i stort sett ha kunnat inskränka
mig till att hänvisa till det som
fröken Elmén tidigare i denna debatt
anfört, men jag skulle, herr talman, ändå
vilja använda tillfället till att göra
några randanmärkningar, i huvudsak
föranledda av den debatt som nu förts.

Låt mig till en början bara konstatera
att det är synnerligen glädjande
att det nu på riksdagens bord ligger
ett förslag till stödåtgärder för att stimulera
till utvecklad barnstugeverksamhet.
Jag skall inte uppehålla mig vid
detta, även om man kunde orda mycket
kring just denna huvudfråga, som
många redan har tagit upp. Jag vill i
alla fall ha sagt att jag är glad över att
det så att säga har lossnat på denna
punkt.

I anslutning till denna fråga vill jag
framföra bara en enda synpunkt på den
rent ekonomiska sidan. Här har talats
om kall ekonomi. Jag tror att det finns
anledning att understryka vad bl. a.
statsrådet Lindström har anfört om
kvinnornas möjligheter till valfrihet
och till att ordna med en tillfredsställande
barntillsyn. Det är viktigt att
komma ihåg att detta verkligen är en
fråga inte bara om tillgodoseende av
detta valfrihetskrav, utan i lika stor
utsträckning om tillgodoseende just av
barnens behov. Den som tror att det är
någonting annat har glömt bort att det
för närvarande är ett gap befäst mellan
tillgång och efterfrågan. Det gäller inte
bara — kanske inte ens huvudsakligen
— att stimulera till en ökad förvärvsverksamhet,
utan att ordna för barnen
till de många tiotusental föräldrar som
för närvarande är sysselsatta i förvärvsverksamhet
men inte har möjlighet till
barntillsyn i någon av de former som
vi nu talar om.

Tyvärr är eftersläpningen på detta
område så betydande att det krävs oerhörda
ansträngningar för att åstadkomma
balans mellan tillgång och efterfrå -

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

gan. Under den utbyggnadstid som vi
måste ha kommer familjedaghemmen
alt spela en mycket väsentlig roll. Jag
har särskilt velat nämna dessa, därför
att de enligt min mening har fått eu
alltför nonchalant behandling, bl. a.
av familjeberedningen och senare även
i propositionen och av utskottsmajoriteten.
Jag kan inte hjälpa att jag finner
det en aning cyniskt när man, såsom
familjeberedningen har uttryckt
det, säger att det enligt beredningens
mening i dagens läge knappast kan
vara realistiskt att inte söka tillvarata
och vidareutveckla de tillsynsmöjligheter
som familjedaghemsverksamheten
erbjuder.

Detta konstaterar man. Man förlitar
sig till familjedaghemmen i stor utsträckning,
men man vill ändå inte vara
med om att ge någonting från staten
till dessa. I propositionen finns inte,
vad jag kunnat se, mer än indirekt
att läsa tankegångar som står i överensstämmelse
med familjeberedningens
yttrande, men jag förmodar att föredragande
statsrådet inte är alldeles
främmande för de synpunkter som denna
med sin ordförande har presenterat.

Det har i dagens debatt liksom över
huvud taget i diskussionen kring dessa
frågor i andra sammanhang visat
sig att det uppstår en konstlad motsättning
mellan lekskola å ena sidan och
daghem å andra sidan, en motsättning
som närmast går ut på att den ena formen
enbart är till för att tillgodose
ett pedagogiskt krav, medan den andra
formen enbart är till för att tillgodose
ett krav på tillsyn av barnen. Det
finns enligt min mening inte någon
gränsdragning som fungerar på det sättet.
I stället förekommer i båda dessa
former större eller mindre inslag av
både tillsyn av barnen och pedagogisk
verksamhet. Detta är av vikt att komma
ihåg, ty när man här talar om att
det är betydelsefullt att utöka daghemmen
men inte lika viktigt att lekskolorna
finns och har utvecklats i så -

112

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

dan takt som har skett, glömmer man
bort att även lekskolorna, förutom att
de fyller det mycket väsentliga pedagogiska
behovet, även för många har fungerat
såsom en tillfredsställande tillsynsmöjlighet.
Forskningen är här otillräcklig,
och från samhällets sida har
undersökningar inte gjorts, som kartlägger
behovet. Detta har väl föranlett
att man på organisationshåll har satt i
gång sådana undersökningar. Jag vill
erinra om den undersökning som gjorts
av TCO, och jag hoppas att familjeberedningen
har tagit del eller kommer
att ta del av vad den ger på denna
punkt. Av denna undersökning framgår
att man i mycket stor utsträckning
har använt sig av lekskolor för att få
till stånd en god barntillsyn och att
man önskar fler lekskolor för att på
den vägen ordna barntillsynen.

Jag skulle gärna vilja ha sagt att det
enligt min mening är ett mycket väsentligt
krav att vi så snart som möjligt
kan bereda alla barn möjlighet att,
innan de börjar skolan, tillbringa någon
tid i en förskola. Jag tror att detta har
mycket stor betydelse för barnens utveckling.
Jag tror också att det inte är
alldeles oväsentligt för barnets möjligheter
att sedan anpassa sig i skolan.
Det kan hända — jag vågar dock inte
göra något påstående härom — att en
allmän förskoleundervisning kan komma
att betyda att skolgången kan avslutas
vid lägre ålder än som är möjligt
om barnet inte fått den förberedelse
som en förskola kan ge. Att sysselsätta
sig med perspektiv i den riktningen
är nog ingalunda oväsentligt.

Det har här i dag talats oerhört mycket
om den reglering som den föreslagna
2/3-t*egeln innebär. Enligt statsrådet
Lindström skulle denna regel i utskottets
utlåtande ha fått en både mjukare
och vidare formulering än den hade
i propositionen, och detta är ju värdefullt.
Men enligt min mening betyder
regeln ändå krångel. Det står i utskottsutlåtandet:
»Utskottet utgår från att

bidragsreglerna skall tillämpas så, att
driftbidrag för de platser som utnyttjas
för daghemsändamål utgår även i de
fall två tredjedelar av platsantalet i en
avdelning står till förfogande för tillsyn
under minst fem timmar per dag
men på grund av mindre efterfrågan
på sådan tillsyn tills vidare delvis disponeras
för lekskoleverksamhet.»

Om jag har läst utlåtandet rätt, skulle
regeln i praktiken komma att fungera
så, att om det finns 90 barn på en
institution och 60 av dem tillhör daghemmet
och 30 lekskolan, lämnas bidrag
för 90 barn, men om 59 barn tillhör
daghemmet och 31 lekskolan, utgår
bidrag bara för de 59 barnen på
daghemmet.

Sådana tröskelproblem som man på
detta sätt skapar är inte lyckliga, men
det blir tyvärr ofta så när man vill
reglera. Jag tror att det riktiga vore
att överlämna åt kommunerna att själva
handha dessa uppgifter och fatta
de beslut som erfordras. Kommunerna
har visserligen tidigare misskött sig i
dessa frågor, men de har heller inte
från statligt håll haft någon vägledning
eller fått någon reell stimulans som
kunnat hjälpa dem till rätta.

Statsrådet Lindström har talat mycket
om den dispens som skulle kunna
ges. Men om dispensgivningen blir så
generös som statsrådet ville göra gällande,
kan man fråga sig varför man
över huvud taget behöver ha denna reglering.
Dessutom är det enligt min mening
svårt för oss bär i riksdagen att
ta ställning till de regler, som föreslagits
i propositionen och som i någon
mån modifierats av utskottet, om dessa
regler sedan genom tillämpningsanvisningar
kommer att ytterligare väsentligt
modifieras; de i dag tillgängliga
handlingarna lämnar nämligen inga
uppgifter om hur dessa modifieringar
kommer att utformas. Det enda raka
är enligt min mening att lämna den typen
av reglering.

Så ett par ord om det nuvarande

Onsdagen den 4 maj 19G6 em.

Nr 21

113

statsbidraget på 100 kronor till lekskolorna.
Statsrådet Lindström hade på
den punkten en bestämd tro. Hon trodde
att det lilla bidraget inte kunde ha någon
avgörande betydelse. Hon påpekade
att utbyggnadstakten beträffande lekskolorna
varit 140 procent, trots att bidraget
inte varit större än 100 kronor.
Hon menade också att det vore en väsentlig
överdrift att tro, att kommunerna
skulle sluta att bygga lekskolor bara
för att detta bidrag toges bort. Ja, så
kan man naturligtvis tro. Men vi kan
naturligtvis lika gärna vända på det
och tro motsatsen. Det kan ju rent av
tänkas, att det här lilla bidraget haft
en stimulerande effekt och att det varit
i varje fall en av orsakerna till att
utbyggnadstakten på lekskolesidan varit
så snabb som den varit.

Det är här inte fråga om vetande på
någondera sidan, utan det är fråga om
tro. .Tåg vill för min del hävda, att det
inte är motiverat att man i ett läge, där
man vill stimulera till en ökad utbyggnad,
tar bort det låt vara blygsamma bidrag
som vi hittills haft. Jag vill i detta
sammanhang hänvisa till vad jag tidigare
sagt om det behov även när det
gäller barntillsynen som lekskolan onekligen
tillgodoser.

I början av denna debatt hade vi inlägg
av herr Fagerlund. Herr Fagerlund
talade mycket om vad som var samhällets
uppgift i dessa sammanhang:
Det vore samhällets sak att tillgodose
att förvärvsarbetande föräldrar finge
möjlighet till tillsyn för barnen. Han
visade med siffror hur illa det gått, därför
att samhället skött dessa uppgifter
som det gjort. Han påpekade även att
samhället härvidlag har och framdeles
kommer att ha mycket stora uppgifter.
Jag tycker att de olika konstateranden
som herr Fagerlund gjorde var mycket
värdefulla. Men det skulle ha varit ännu
mer värdefullt, om herr Fagerlund hade
preciserat vad som menas med samhället
i det här fallet. Samhället — som haft
att fullgöra dessa uppgifter, vilka icke

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

fullgjorts — iir lika med den regering
som vi har och som först nu kommer
med ett initiativ av någon betydelse.
Samhället är också lika med de många
socialdemokratiska majoriteterna ute i
de kommuner, som skött sig mindre val
i dessa avseenden.

Det har i dag också talats om den
utredning som riksdagen begärde 1964.
På den punkten har statsrådet hänvisat
till att — vilket också framgår av trycket
— familjeberedningen avser att ta
opp de olika frågor som riksdagen då
ville ha belysta.

I propositionen återges vad familjeberedningen
skrivit på denna punkt:
»Det är beredningens avsikt att återkomma
med en redovisning av frågor
som äger sammanhang med barnstugornas
inre arbete, kontakten med hemmen,
föräldraavgifterna etc.» Detta kan enligt
min mening ingalunda vara identiskt
med de önskemål som riksdagen uttalade
när beslut fattades i denna fråga
1964. Det var betydligt vidare områden
man ville ha utredda, och jag tillåter
mig, herr talman, att citera vad statsutskottet
skrev vid den tidpunkten: »Utskottet
finner att en utredning i nu berörda
hänseenden bör sikta mot en precisering
av lekskoleverksamhetens mål
och innehåll. Särskilt angeläget synes
det vara att den pedagogiska aspekten,
inte minst betingat av önskvärdheten
av ett väsentligt och starkare utbyggt
samarbete med grundskolans lågstadium,
uppmärksammas av utredningen.
Även de utvecklingspsykologiska aspekterna
bör, som betonas av TCO i organisationens
remissyttrande, beaktas i
sammanhanget.»

Det var alltså riksdagens avsikt att
man skulle göra en utredning av detta
mycket större område.

Jag vill gärna säga ett par ord om
familjeberedningen. Det är många som
från olika utgångspunkter här har talat
om den beredningen. Man har enligt
min mening med rätta ställt frågan:
Varför blev inte familjeberedningen eu

114

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

parlamentarisk beredning? Detta rör
ändå frågor av den yttersta betydelse,
stora frågor, politiska frågor. Det hade
enligt mitt sätt att se varit på sin plats
att man hade fått en utredning av det
slag som en parlamentarisk beredning
är. Det hade väl varit möjligt att på
det sättet tillgodose kravet på sådan
erfarenhet, som onekligen arbetet med
frågor av detta och angränsande slag ute
i våra kommuner och landsting samt här
i riksdagen ger. Jag har all respekt
för alla de förtjänstfulla personer från
olika håll som verkat och verkar i familjeberedningen.
Men ändå kan jag
under hänvisning till detta och också
under hänvisning till vad som har utvecklats
till en fin tradition här i landet
inte annat än tycka att det hade varit
motiverat med en parlamentarisk beredning.

Dessutom kan jag till sist, herr talman,
inte underlåta att ta upp en fråga
som rör just familjeberedningens arbete
och arbetssätt. Jag har fäst mig vid
tidsschemat. I propositionen finns en
redovisning av den promemoria som
familjeberedningen avgivit. Den avgavs
i december 1965. På basis av denna
familjeberedningens promemoria utarbetades
en departementspromemoria
som är daterad den 29 december 1965.
I statsverkspropositionen ingick en del
siffermaterial, låt vara att det inte var
preciserat, och en del uttalanden som
enligt vad jag kan förstå grundar sig
på just dessa båda promemorior. Statsverkspropositionen
föreligger väl i det
närmaste i korrektur så där omkring
jultiden enligt mina erfarenheter. Statsrådet
har i dag uttalat att man har intresse
av att lyssna till arbetsmarknadsorganisationernas
krav och även till
andra remissinstansers krav.

Remissförfarandet gick här till på det
sättet att man sände familjeberedningens
och departementets promemorior i
ett och samma sammanhang. Jag har
levat i den föreställningen — måhända
har den varit naiv — att man när någon

utredning framlagt ett förslag, som sedan
sänts ut på remiss, i varje fall till
synes avvaktat de yttranden som kommit
in och med ledning av bl. a. de
skilda synpunkterna från de olika remissorganen
utarbetat förslagen i departementen.
Jag tycker därför att det är
en något egendomlig och kanske inte
särskilt tilltalande form av remissförfarande
att man från remissorganens
sida får möjlighet att ta ställning både
till det förberedande utredningsförslaget
och departementsförslaget i ett sammanhang.
Jag tror att det för en fullständig
belysning av frågorna skulle ha
sin vikt att en viss tid förflöte däremellan.
Men såsom tidsschemat här var har
väl denna möjlighet inte gärna funnits.
Med tanke på att utredningsförslaget
dessutom kom nära nog samtidigt med
att statsverkspropositionen skrevs har
möjligheten att få en allsidig debatt till
stånd innan man låst sig i dessa frågor,
blivit mindre än vad som brukar vara
vanligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få instämma i de yrkanden om bifall
till skilda reservationer som fröken Elmén
tidigare har framställt.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
övertagit herr Ohlins roll att hålla ett
långt, onödigt anförande i slutet av en
debatt.

Otvivelaktigt kommer den betydande
ökning av det statliga stödet till utbyggnaden
av barnstugorna att på ett avgörande
sätt stimulera till kommunal
aktivitet på detta område. Svårigheterna
att få gehör för önskemålen om byggande
av daghem i städer och kommuner
har till stor del berott på de dryga
kostnaderna. Men jag tror inte att detta
varit hela orsaken. Bidragande orsak i
orter, där daghem ej funnits, har varit
frånvaron av tillförlitliga behovsunder -

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Nr 21

115

sökningar, vilka visat de verkliga behoven
och önskemålen från småbarnsfamiljerna.
Om sådana behovsundersökningar
utföres, är jag rädd för att det
kommer att visa sig, att målsättningen
för en ökning av platsantalet är otillräcklig.

I min egen hemort, Svalöv, har en
ingående intervjuundersökning utförts.
Av 173 mödrar med barn under sex år
var 100 hemarbetande och hade 151
barn i sin vård, 42 mödrar med 50 barn
hade heltidsarbete och 31 mödrar med
38 barn hade deltidsarbete.

Av de redan förvärvsarbetande mödrarna
ville 30 lämna 35 barn på daghem.
Dessa mödrar utgjorde inget nytt
arbetskraftstillskott. 22 mödrar med 27
barn ansåg att familjedaghem passade
dem bäst och ville fortsätta med detta.
Av undersökningen framgick vidare att
18 mödrar med 31 barn önskade förvärvsarbeta
om daghem ordnades. Av
de 100 hemarbetande mödrarna som ingick
i intervjuundersökningen önskade
64 stanna hemma hos barnen, medan 12
var tveksamma om att gå ut i förvärvsarbete
även om barntillsynen ordnades.
Slutligen önskade 24 förvärvsarbeta om
barntillsynen ordnades; av dessa önskade
6 familjedaghem.

Även om det här refererade undersökningsmaterialet
är ringa, visar det att
familjernas önskemål om samhällets
medverkan till att ordna barntillsynen
vid makarnas förvärvsarbete inte helt
är inriktat på daghemsformen. Vissa familjers
önskemål om familjedaghem och
den stora bristen på daghemsplatser gör
att familjedaghemmet som tillsynsform
måste ordnas på ett för alla parter tillfredsställande
sätt.

Barnet måste i första hand tillförsäkras
en god vård. Det gäller miljön och
framför allt, att det har tillgång till utevistelse.
Föräldrarna måste kunna känna
trygghet för barnets vård under deras
arbetstid. Men även dagbarnvårdaren
bör ha rätt att veta i förväg om
barnet av någon anledning uteblir. Myc -

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

ken irritation mellan dagmamman ocli
föräldrarna beror just på bristande
stadga i åtagandet från båda håll. Att
barnet helt plötsligt uteblir eller att
dagmamman lika plötsligt viigrar att ta
emot barnet åstadkommer irritation. Utredningen
om familjedaghemmen hälsar
jag med tillfredsställelse.

Mina medmotionärer och jag hoppas
på en välvillig behandling av en motion
som ligger hos allmänna beredningsutskottet
och vari vi framfört önskemål
om att den i familjeberedningens promemoria
framförda tanken att utbilda
dagbarnvårdare redan nu skall förverkligas.
Genom utbildning når man dagbarnvårdare
som har intresse för uppgiften.
Kommer denna utbildning till
stånd kan en värdefull försöksverksamhet
redan nu påbörjas.

När man vet att för närvarande mellan
180 000 och 190 000 barn under 7
år har förvärvsarbetande föräldrar och
man räknar med att detta antal 1970
kan vara 250 000, säger det sig självt
att barntillsynen inte uteslutande kan
ordnas genom barndaghem under den
angivna tidsperioden.

När man talar om låglöneyrken är
dagmamman den mest lågavlönade av
alla trots det arbete och ansvar hon
åtagit sig.

Med hänsyn till det behov av daghem
som kan anas vore jag tacksam att få
del av statsrådet Lindströms synpunkter
på kommunförbundens yttranden, där
de framhåller, att det självfallet är angeläget
att hög såväl materiell som personell
standard upprätthålles vid barnstugorna,
men tillägger, att därest det
skall bli möjligt för kommunerna att
inom rimlig tid realisera den planerade
utbyggnaden av platsantalet vid daghem
och fritidshem får man inte bortse
från att det i vissa sammanhang kan bli
ofrånkomligt att för viss tid begagna
sig av provisorier, varvid inte alltid
gällande föreskrifter om standard och
normer kan iakttagas.

Konkurrensen om investeringar och

116 Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

personal är nu sådan att önskemål både
om en hastig utbyggnad på förevarande
område och upprätthållande av hög
miateriell och personell standard dess
värre inte alltid går att förena.

Vidare tillägger man att det i enstaka
fall synes vara att föredraga att tillgripa
provisorier framför att lämna de
förvärvsarbetande mödrarna, varav en
betydande del utgöres av ensamstående,
helt utan samhällets stöd.

Stadsförbundet har i sitt yttrande
framhållit att en liberal dispensgivning
måste tillämpas. Framför allt är det
tillämpningsföreskrifterna som bör göras
mera generösa. Jag är medveten om
att statsrådet inte är beredd att göra ett
så starkt ställningstagande för en dispensgivning,
men jag är övertygad om
att de båda kommunförbunden, som
praktiskt skall ansvara för dessa frågor,
vore tacksamma för en meningsyttring
från statsrådet. Jag tänker på de fall,
då det uteslutande är fråga om daghemsplatser
och där det kan tänkas att lokalerna
inte fyller normerna till alla delar
eller att viss del av personalen inte innehar
formell kompetens.

Jag noterade statsrådets svar till fru
Torbrink, och jag antar att det blir detsamma
till Statsförbundet. Statsrådet
nickar bifallande, och jag tar det som
bevis för att hon delar min uppfattning.
Även om det statliga stödet kraftigt
ökas blir det trots allt så att större delen
av driftkostnaderna även i fortsättningen
åvilar kommunerna.

Slutligen hoppas jag att som villkor
för att få del av statsbidragen inte alltför
detaljrika uppgifter skall avkrävas
kommunerna, enär de onödigt betungar
administrationen. Det är också med en
blick på statsrådet som jag säger detta.

Jag kommer på alla punkter att följa
utskottets förslag.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag har behov av att få
ytterligare en kort fråga belyst av
statsrådet.

I en replik till fru Torbrink sade
statsrådet Lindström att kategorien daghem
hade man egentligen inte varit
intresserad av. Den vore tänkbar i t. ex.
landstingens regi för sjukhuspersonal,
det vore ingen risk när det vore fråga
om personal i allmän tjänst. Detta var
litet egenartat uttryckt. Gäller samma
regler om t. ex. en textilindustri vill
upprätta ett daghem för sin personal
eller är det risker då?

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Enligt den blivande
statsbidragskungörelsen har en industri
möjlighet att vara huvudman för
en barnstuga och inrätta en sådan.
Men man vill ha pedagogisk insyn genom
en representant från barnavårdsnämnden
i styrelsen för barnstugan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Nr 21

117

omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 96 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2 a) av
herr Per Jacobsson m. fl. i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till reservationen
2 b) av herr Virgin m. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde likväl votering,

1 anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock fröken
Ljungberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. II) i statsutskottets utlåtande
nr 76 antager reservationen

2 a) av herr Per Jacobsson m. fl. i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-pro -

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

positionen och att kammaren alltså till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
2 a) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 94 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplöstes och godkändes: -

118

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. VI)
i utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 97 nej,
/arjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. VII)
i utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 146 ja och 31 nej, varjämte 26
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VIII

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. IX) i
utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 a) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 96 nej,

Nr 21

119

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. X)
i utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 b) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 69 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra pro -

ökat statligt stöd till barnstugor m. m.

positionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. XI)
i utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 163 ja och 29 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 77, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om motionsvis väckta förslag angående
riktlinjer för och planläggning
av den internationella biståndsverksamheten.

§ 3

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets memorial nr 38,
med föranledande av kamrarnas beslut
om återremiss av utskottets betänkande
i anledning av väckta motioner rörande
alkohollagstiftningen;

första lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

120

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Utformningen av den s. k. frivården

med förslag till lag angående utvidgad
tillämpning av lagen den 22 juni 1939
(nr 299) om förbud i vissa fall mot
överlåtelse eller upplåtelse av fartyg
m. m. och av lagen den 21 mars 1940
(nr 176) med vissa bestämmelser om
fraktfart med svenska fartyg; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 43, i
anledning av väckta motioner angående
vårdbidragen till handikappade barn.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 4

Utformningen av den s. k. frivården

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av
väckt motion angående utformningen
av den s. k. frivården.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Som motionär kunde
jag inskränka mig till att tacksamt notera
den framgång motionen om en
översyn av övervakningssystemet rönt.
Utskottet har ju på alla punkter tillgodosett
motionskraven. Men till utskottsutlåtandet
har fogats ett remissyttrande
från kriminalvårdsstyrelsen
som ger mig anledning till en kommentar.

Styrelsen påstår att motionen bygger
på grovt förvanskade uppgifter. På intet
sätt har man emellertid bevisat var
felaktigheterna skulle föreligga. Vi motionärer
finner kriminalvårdsstyrelsens
angrepp mycket anmärkningsvärt. Jag
kan förstå att man inom kriminalvårdsstyrelsen
kan känna sig illa berörd av
att uppenbara bristfälligheter, som nu
påtalats, givits offentlighet. Som riksdagsman
anser jag emellertid att det
hade varit mera korrekt att erkänna

försummelserna än att komma med anklagelser.
En sådan missriktad prestige
hos kriminalvårdsstyrelsen anser jag
anmärkningsvärd.

Vi motionärer har inhämtat intyg på
att de uppgifter vi lämnat i motionen
är riktiga. De som intygat är föräldrar
som drabbats hårt av de påtalade missförhållandena.
Intyget kommer sedermera
att tillställas kriminalvårdsstyrelsen.
Undertecknarna av detta intyg anser
styrelsens påstående om grovt förvanskade
uppgifter häpnadsväckande.
Jag skall be att få citera: »Vi är tacksamma
för att dessa missförhållanden
givits offentlighet. De är inte ensamma
om att ha blivit utan verklig hjälp
i en situation då man är i stort behov
av det stöd samhället skall erbjuda de
drabbade.» Dessa föräldrar uttrycker
också förhoppningen att motionen skall
leda till positivt resultat för »alla ungdomars
och föräldrars skull som hamnar
i ett förtvivlat läge».

Herr talman! Med det sagda har jag
velat anteckna till kammarens protokoll
att jag anser att kriminalvårdsstyrelsens
yttrande inte bör stå helt oemotsagt.
Då utskottets hemställan i stort
sett överensstämmer med yrkandet i
motion 11:6, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Motionärerna Börjesson
i Falköping och Hamrin i Jönköping
har hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en snabb
utredning om utformningen av frivården,
särskilt i fråga om övervakarsystemet,
och en mer organiserad utbildning
för övervakarkåren. De åberopar
den ständigt stigande brottsligheten
framför allt bland ungdomen och anser
att denna stigande brottslighet ger anledning
till en granskning av samhällsvården
på området.

Vidare anser motionärerna att det är
otillfredsställande att en och samma

Onsdagen den 4 maj 1906 em.

Nr 21

121

övervakare tilldelas alltför många övervakningsuppdrag.
Orsaken till att övervakarna
åtar sig så många uppdrag
anser motionärerna vara den låga ersättningen
per klient och månad.

Jag vill meddela att jag inte ämnar
gå in på hur enskilda fall sköts av övervakare
— det är frågan i dess helhet
vi skall behandla och söka lösa.

Utskottet har inhämtat yttrande över
motionen från kriminalvårdsstyrelsen.
Det heter i detta yttrande bl. a.:

»Styrelsen är givetvis medveten om
det angelägna i att undanröja de brister
och missförhållanden som kan föreligga
inom övervakarsystemet. Detta kan
bäst ske genom en effektivering av
skyddskonsulentorganisationen som
närmast har att stimulera och kontrollera
övervakarnas verksamhet.

Styrelsen avser att även framgent
söka verka för en ändamålsenlig utbyggnad
av skyddskonsulentorganisationen
för att därigenom bl. a. möjliggöra
en allt noggrannare handledning och
kontroll av övervakarna i deras verksamhet.

---Kungl. Maj :t har i årets stats verksproposition

förutsatt att ytterligare
utredning i detta ämne erfordras. Den
beramade utredningen har numera tillsatts
och kommer enligt direktiven att
beröra de enskilda övervakarnas ställning
inom kriminal- och socialvård

I utskottets yttrande heter det bl. a.:

»Som framgår av kriminalvårdsstyrelsens
yttrande har Kungl. Maj:t för
kort tid sedan tillsatt särskilda sakkunniga
att utreda frågan om de enskilda
övervakarna inom kriminalvården.»
Kungl. Maj:t har självfallet också utfärdat
direktiv för de sakkunniga.

Herr talman! Jag anser att den av
utskottet anförda motiveringen är stark
och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Utformningen av den s. k. frivården

§ 5

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bankoutskottets utlåtande
nr 25 skulle uppföras närmast
efter allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 37 bland en gång bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamområde,

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verk -

122

Nr 21

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

samhetsområde, jämte i ämnet väckt
motion,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond,

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av ett
internationellt institut för freds- och
konfliktforskning i Sverige jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation av
en för krigsmakten gemensam intendenturkår
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss ändring i
statens pensionslöneförordning, m. m.,
och

nr 93, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1966/67 till Socialhögskolorna:
Avlöningar;

bevillningsutskottets betänkande nr
35, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om
utjämningsskatt å vissa varor jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial nr 26, angående
bemyndigande för bankoutskottet
att utse företrädare för arbetsgivarparten
i tjänstenämnd för riksdagen
och dess verk;

första lagutskottets utlåtande nr 27,
i anledning av väckta motioner angående
dels viss ändring av bestämmelserna
om ersättning åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl., dels ock det
allmännas skadeståndsansvar inom offentligrättslig
verksamhet;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., m. m., jämte i ämnet väckta motioner,

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillstånd för brukande av svävare
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) jämte i ämnet
väckta motioner;

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

33, i anledning av väckta motioner
om utbildning av dagbarnvårdare,
nr 34, i anledning av väckta motioner
angående huvudmannaskapet för
åldringsvården och om samordning
mellan landstingens sjukvårdande verksamhet
och den primärkommunala åldringsvården,

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående familjevård, och

Onsdagen den 4 maj 1966 em.

Nr 21

123

nr 37, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot narkotikamissbruk;
samt

bankoutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av motioner angående den ekonomiska
politiken, m. m.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om förklaring enligt artikel
46 i Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna; nr

153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk tilllämpning
av bestämmelser om privilegier
och immunitet för organisationen
för europeisk rymdforskning; och
nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan svenska regeringen
och polska regeringen om reglering
av vissa ekonomiska intressen avseende
svensk fast egendom i Polen;
från konstitutionsutskottet:
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.;

från tredje lagutskottet:
nr 165, i anledning av väckt motion
om kontroll över rulettspelverksamhet;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen;
och

nr 167, i anledning av väckt motion
om ändring i lagen om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 163, i anledning av väckta motioner
om flygutbildningen m. m.

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 2—6 maj
1966 på grund av deltagande i Europarådets
session i Strasbourg.

Stockholm 29 april 1966

Anders Forsberg

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
kontrollåtgärderna för att uppdaga
dold tuberkulos, och

herr Bengtsson i Landskrona, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående olaga trålfiske
i Öresund.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.11.

In fidem

Sune K. Johansson