RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27

FÖRSTA KAMMAREN

1966

26—27 maj

Debatter m. in.

Torsdagen den 26 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. det statliga lokaliseringsstödet 4
av herr Petersson, Erik Filip, ang. skydd för fiskbeståndet i insjöar
.................................................. 5

av herr Svanström ang. ersättning för vissa skador inom jordbruket
till följd av översvämning........................ 7

Svar på interpellationer:

av herr Wanhainen om upprustning av vägnätet i Norrlands inland
.................................................. 8

av herr Pettersson, Harald, om regeringens beredning av vissa
förslag avseende styrelsen och förvaltningen på länsplanet,

m. m................................................. 11

Om åtgärder mot psykiska störningstillstånd .................. 15

Den ekonomiska politiken........... 26

Om åtgärder för att åstadkomma en stabil ekonomi, m. m....... 112

Om utredning rörande statsutgifterna m. m..................... 114

De värnpliktigas utbildning, m. in............................. 118

Fredagen den 27 maj

Svar på enkel fråga av fru Segerstedt Wiberg ang. svenska tele visionssändningar

till Narviks-området i Norge .............. 125

Bidrag till riksdagsledamöters studieresor utomlands .......... 127

Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning .......... 135

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 26 maj

Utrikesutskottets memorial nr 7, ang. uppskov med behandlingen

av visst till utskottet hänvisat ärende ...................... 14

Konstitutionsutskottets memorial nr 38, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .............................. 14

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 27

Nr 27

Torsdagen den 20 maj 1960 fm.

Ang. det statliga lokaliseringsstödet
herr östrand, Erik Leonard,
ledamot av andra
kammaren, ...... med 37 röster,

lierr Andersson, Torsten
ledamot av första
kammaren, ........ med 37 röster;

suppleant för herr Lindholm, P. S.:
herr Adamsson, Erik
Selmer Johan, ledamot
av andra kammaren,
............ med 36 röster;

suppleant för herr Wärnberg, E. G.:
herr Karlsson, Helge
Gunnar, ledamot av
första kammaren, .... med 37 röster;

suppleant för herr Augustsson, J. A.
G.:

herr Damström, Karl
Adolf, ledamot av
första kammaren, . . med 37 röster;

suppleant för herr Sterne, G. E. W.:
herr Dahlén, Per Olof
(Olle) Reinhold, ledamot
av första kammaren.
............med 37 röster;

suppleant för fru Kristensson, A. AL;
herr Eskilsson, Carl

Eskil, ledamot av
första kammaren, .... med 37 röster;

suppleant för herr östrand, E. L.:
herr Martinsson, Bo Nils
Olov, ledamot av andra
kammaren, ...... med 37 röster;

suppleant för herr Andersson, T.:
herr Larsson, Lars

Thorsten, ledamot av
första kammaren, .... med 37 röster.

Gust. Elof sson G. Ivar Virgin

Ingemund Bengtsson Eric Nelander

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade genom utdrag
av protokollet skulle underrättas
om dessa val samt anmodas låta upp -

sätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock, såvitt gällde valen av riksbanksocli
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter,
till skrivelser till Konungen med
anmälan om de förrättade valen.

Justerades tre protokollsutdrag.

Ang. det statliga lokaliseringsstödet

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Ferdinand
Kilssons fråga angående det statliga lokaliseringsstödet,
vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 23 maj,
och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig, om några ändringar i
bestämmelserna för lokaliseringsstödet
— eventuellt någon ändrad praxis — är
att vänta dels beträffande de inom det
s. k. stödområdet förefintliga generellt
gynnsammare möjligheterna att erhålla
del av stödet, dels beträffande de utanför
detta område krävda »särskilda skälen»
för att erhålla någon del av lokaliseringsstödet.

Riksdagen har nyligen i samband med
att medel anvisats för lokaliseringsstödverksamheten
under budgetåret 1966/67
gjort ställningstaganden som innebär att
någon ändring i gällande bestämmelser
eller hittills tillämpad praxis inte är aktuell.
Liksom hittills kan i särskilda fall
stöd utgå utanför norra stödområdet.
Som exempel på sådana särskilda fall
anger kungörelsen om statligt lokaliseringsstöd,
att avsevärda sysselsättningssvårigheter
förutses eller uppkommit till
följd av industrinedläggning i samband
med omfattande branschrationalisering
eller av liknande orsak eller att
speciella skäl talar för att industriort
med ensidigt näringsliv bör tillföras ytterligare
industriföretag.

Det är regeringen som fattar beslut i
fråga om lokaliseringsstöd till företag
utanför norra stödområdet. Därvid prö -

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

vas alla relevanta omständigheter, och
möjligheter finns alt bevilja stöd även i
andra särskilda fall än de i kungörelsen
exemplifierade.

Ilerr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för att han har besvarat min
fråga och gjort det så uttömmande. Så
småningom får jag väl tillfälle att i protokollet
ta del av detaljerna.

Anledningen till att jag framställde
min fråga är ett uttalande som statsrådet
gjorde vid debatten på onsdagen i
förra veckan. Det hade kämpats i utskottet
om stödområdenas avgränsning,
och man hade talat om möjligheterna att
föra det ena eller andra området till
stödområdena. I debatten sade statsrådet
följande, som jag förmodar gjorde
behörigt intryck ej mindre på minoriteter
som hade kämpat för att få olika
områden inom stödområdenas gränser
än även på den majoritet som sett till att
stödområdenas gränser blev som de
blev:

»Vi behöver inte fördjupa oss i frågor
om stödområdenas utvidgning, eftersom
lokaliseringspolitiken gäller
över hela landet. Den kan punktvis sättas
in i de områden och på de platser
där det ter sig nödvändigt på samma
sätt som nu sker i boråsområdet och
som övervägs i karlskronaregionen. Liknande
åtgärder kan komma i fråga också
på andra håll i landet, där det kan
påvisas att insatser är nödvändiga.»

Jag hörde det men var inte säker på
att jag hörde rätt. Jag fick det sedan
upprepat i radioutsändningen, och då
gjorde uttalandet ett så starkt intryck
på mig, att jag samma kväll framställde
min fråga till statsrådet. Jag fäste emellertid
då inte särskild vikt vid de reservationer
som låg i uttrycken »kan sättas
in» och »kan komma i fråga», och
som väsentligen reducerade uttalandets
räckvidd.

Sedan herr statsrådet nu har förklarat
att allt blir ungefärligen vid detgam -

Ang. skydd för fiskbeståndet i insjöar
la vet vi vad vi har att rätta oss efter.
Jag vill tacka statsrådet för att den saken
blivit så klart förtydligad.

Skall jag tillägga någonting, vill jag
uttala en varm förhoppning — i någon
mån stödd på ett tidigare uttalande i
denna kammare av en ärad representant
för bankoutskottet — att vi snart kan
få effektivare lokala organ, som upptar
till prövning de »särskilda skäl» som
kan föreligga, än de mera rudimentära
eller skissartade organ som de nuvarande
planeringsråden utgör. Åtminstone
utanför stödområdena fungerar de praktiskt
sett som studiecirklar och just
inte mycket mer.

Jag ber att få tacka statsrådet för detta
förtydligande som reducerar de förhoppningar
som väcktes, men som gör
att vi vet vad vi har att rätta oss efter.
Jag uttalar förhoppningen att vi snart
skall få förslag som gör att planeringsråden
på ett mer effektivt sätt kan medverka
vid utformningen av lokaliseringspolitiken
och vid prövningen av
de »särskilda skäl» som fortfarande kan
bli så betydelsefulla.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. skydd för fiskbeståndet i insjöar

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Erik Filip
Peterssons fråga till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
skydd för fiskbeståndet i insjöar,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 11 maj, och yttrade: Herr

talman! Herr Petersson har frågat
om jordbruksministern anser behov
föreligga av en allsidig utredning om
skydd för fiskbeståndet i våra insjöar.

Frågan har uppfattats så, att den avser
skydd av fiskbeståndet mot utsläpp
från industrier och andra föroreningskällor.

Verkningarna på fiskbeståndet av oli -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Om upprustning av vägnätet i Norrlands inland

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Johansson för det svar som
han i jordbruksministerns ställe har
lämnat. Jag är inte helt tillfreds med
svaret.

I år har det varit alldeles speciella
förhållanden. På grund av den rikliga
snöförekomsten och den hastiga avsmältning
som skett, har betydande
översvämningar ägt rum i olika delar
av landet. I mitt eget hemlän är det ett
par områden, som varit särskilt hårt
drabbade, nämligen Emådalen och
Stångåns dalgång. I Stångåns dalgång i
trakten av Vimmerby beräknar man,
att sammanlagt ca 3 000 tunnland översvämmats.

Statsrådet säger, att i systemets konstruktion
ingår reglering av sådana här
skador. Jag skulle då vilja fråga om man
kan tänka sig att få en förändring av
strataområdena till stånd, så att sammanhängande
områden, t. ex en dalgång,
kan inräknas i ett gemensamt strataområde.
Om så inte är fallet, kommer
sannolikt många stora områden med
betydande skador ändå icke att få skördeskadebidrag.

De behovsprövade bidragen kan enligt
min uppfattning inte med fördel
sättas in i dessa fall. Här är det ju inte
fråga om skador där det gäller att ta
den enskilde jordbrukarens ekonomiska
förutsättningar som utgångspunkt för
bidragsgivningen. Anledningen bör
självfallet vara det förhållandet att här
är eu totalskada.

Jag noterar med tacksamhet möjligheten
att man kan få del av naturkatastrofanslaget.

Till sist uttalar jag den förhoppningen,
att jordbruksministern ville med det
snaraste vidta åtgärder för att få till
stånd en inventering över hela landet
av omfattningen av de översvämningsskador,
som har skett.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få tacka för svaret på min fråga.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Eftersom denna fråga
berör också inrikesdepartementet, då
naturkatastrofanslaget ligger där, vill
jag gärna säga, att vi mycket tidigt anmodat
alla berörda länsstyrelser att i
respektive län göra undersökningar beträffande
översvämningarnas omfattning
och deras verkningar och, i den
mån man finner anledning, komma in
med redovisning om dessa översvämningar
och eventuella anspråk på ersättning.

När de rapporterna kommit in får
man diskutera om det finns förutsättningar
att gå på skördeskadeersättningssystemet.
Där är det inte så låst, som
herr Svanström tycks uppfatta. Det ligger
i systemets möjligheter att ändra
indelningen. Man kan alltså ta de särskilda
hänsyn som herr Svanström här
talat om.

Herr talman! Jag ville bara komplettera
svaret med denna uppgift.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
vad inrikesministern nu har rapporterat.
Det gläder mig att åtgärder redan
är vidtagna för att få ett begrepp om
omfattningen av dessa skador. Likaså
noterar jag med tillfredsställelse att
man på regeringshåll inte ställer sig
främmande inför tanken att göra förändringar
i strataområdena.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om upprustning av vägnätet i Norrlands
inland

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Wanhainens interpellation om upprustning
av vägnätet i Norrlands inland,
erhöll ordet och yttrade:

Torsdagen den 20 maj 190(5 fm.

Nr 27

«.)

Om upprustning av vägnätet i Norrlands inland
Herr talman! Herr Wanhainen har
frågat mig om vilka åtgärder man kom -

mer att vidta från vägmyndigheternas
sida för att rusta upp vägarna, i första
band i vissa områden i Tornedalen, så
att risk för befolkningen att bli isolerad
från omvärlden på grund av vägarnas
ofarbarhet inte behöver befaras i framtiden.

I det område som det bär är fråga om
började en häftig snösmältning under
de sista dagarna av april månad, vilken
medförde en besvärande ytuppmjukning
av vägbanorna. Med början den 29
och 30 april ansågs det därför erforderligt
att stänga vissa vägar norr om Pajala
och Tärendö för tyngre trafik för
att förebygga mera djupgående och varaktiga
skador. Vid avstängning för tyngre
trafik ges som regel dispens för bl. a.
busstrafik och livsmedelstransporter.
Vissa av de vägar som stängdes var
emellertid i sådant skick att praktiskt
taget all trafik låg nere under två å tre
dagar. Främst drabbades vägarna 400
Autio—Arevaara, 880 Pajala—Kolari,
887 Junosuando—Lautakoski, 851 Nittiko—Tärendö
och 394 vid Tärendö.

Under senare år har omfattande ombyggnads-
och förstärkningsarbeten utförts
i Norrbottens län. Arbetena har i
tornedalsområdet i stort sett bedrivits i
riktning från kusten och norrut. Vägen
Haparanda—Pajala är praktiskt taget
helt upprustad. För väg 400 från Autio
och norrut pågår f. n. projektering för
hel ombyggnad. För att i fortsättningen
kunna hålla vägen framkomlig även under
tjällossningen till dess den blir ombyggd
avser vägförvaltningen i länet att
i år utföra erforderliga förstärkningsarbeten.
På väg 851 utförs f. n. förstärkningsarbeten
och ombyggnad pågår på
väg 394.

Under åren 1963—1965 har inom
tornedalsområdet för ombyggnads- och
förstärkningsarbeten använts sammanlagt
SO miljoner kr. av totalt 290 miljoner
kr., som stått till länets förfogande
under samma tid. Detta innebär att området
erhållit nära 30 procent av de

tillgängliga medlen. Det allmänna vägnätet
inom tornedalsområdet utgör
drygt 20 procent av länets vägnät. Kostnaderna
för upprustning av samtliga vägar
inom området i sådan omfattning,
att inskränkningar i framkomligheten
inte skulle behöva förekomma under
tjällossningen är mycket stora. Trots
den pågående kraftiga vägupprustningen
torde det därför inte vara möjligt att
helt undvika inskränkningar.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
ett snabbt svar på min interpellation.

Interpellationen föranleddes av att en
stor del av vägnätet i Norrbotten vid
tidpunkten för interpellationens avlämnande
var avstängd för trafik. Totalt
var vid slutet av april och början av
maj månad 377 vägmil avstängda för
tyngre fordonsvikter än 7 ton, och 50
mil var avstängda för all trafik inom
länet. Dessa siffror motsvarar drygt 40
procent av länets vägnät. Värst drabbad
var Tornedalen och i synnerhet
dess norra delar.

Av statsrådets svar framgår bland annat
att tornedalsområdet fått 30 procent
av tillgängliga medel under åren
1963—1965. Vad som i detta sammanhang
avses med tornedalsområdet framgår
emellertid icke av svaret. Man räknar
i vissa fall till tornedalsområdet
Kiruna stad samt överkalixområdet, i
andra sammanhang ett betydligt snävare
område. Hur området räknats i detta
sammanhang kan jag givetvis inte veta.
I dessa siffror om vägkostnaderna torde
också ingå bland annat mellanriksvägen
till Finland vid övertorneå.

I svaret nämns att all trafik var avstängd
två eller tre dagar på vissa vägar.
Enligt mina iakttagelser har denna tidsperiod
varit väsentligt längre. Ännu på
lördag i förra veckan var en del vägar
avstängda för tyngre fordonsvikter än
7 ton. Enligt tidningsuppgifter var bl. a.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Om regeringens beredning av vissa förslag avseende
på länsplanet, m. m.

na utrednings mera långsiktiga och genomgripande
överväganden inte borde
få fördröja det redan då långt framskridna
utredningsarbetet i länsindelnings-,
länsförvaltnings- och landskontorsutredningarna.

När förslagen från sistnämnda utredningar
avlämnats kommer de att göras
till föremål för samtidigt remissförfarande.
Remisstiden bör avvägas så att
remissvaren kan beräknas vara inkomna
mot slutet av år 1967. Hela år 1968
torde behövas för departementsberedning
av förslagen och remissvaren — ett
arbete som säkerligen blir omfattande
och bl. a. kräver överläggningar ute i de
olika länen. Proposition i frågorna skulle
— om denna tidsplan blir möjlig att
följa — kunna avlämnas till 1969 års
vårriksdag.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet Lundkvist för svaret på min
interpellation.

Samordningen inom styrelse och förvaltning
på länsplanet är i många fall
bristfällig på grund av den utveckling
som ägt rum. Ett omfattande utredningsarbete
pågår, som statsrådet har redovisat
i sitt svar och som vi alla känner
till. Min interpellation siktade framför
allt till ett besked om huruvida man har
för avsikt att bereda de olika utredningarnas
förslag samtidigt. Jag ser ett så
nära samband mellan de fyra utredningarna
att jag har litet svårt att förstå att
regeringen nu så klart anger att man
inte har tid att avvakta länsdemokratiutredningens
förslag. Arbetet inom denna
utredning har inte kommit så långt
—• som statsrådet riktigt har sagt — och
man kan inte veta när dess förslag kommer
att föreligga. Men om man skulle
bereda den utredningens förslag lika
grundligt som man förmodligen tänker
göra med de tre andra utredningarnas
förslag, då skulle ju riksdagen i varje
fall inte få någon möjlighet att ta ställ -

styrelsen och förvaltningen

ning till propositioner i dessa ärenden
förrän någon gång in på 1970-talet.

Svaret är klart och redigt, och jag
kan inte på något sätt ens försöka att
misstolka vad statsrådet där har sagt.
Men jag finner att det bekräftar farhågan
i min interpellation, att den nuvarande
ordningen på länsplanet inte är
tillfredsställande. Uppgiftsfördelningen
är, såvitt jag förstår, en primär fråga
i dessa sammanhang, framför allt uppgiftsfördelningen
mellan de statliga och
de lokala kommunala organen, mellan
statlig och regional förvaltning. Först
när ställning tagits till dessa problem
har man möjlighet att riktigt bedöma
hur förvaltning och indelning på länsplanet
skall ordnas.

Jag är införstådd med att uppläggningen
av utredningsarbetet och den föreliggande
tidsplaneringen inte gör det
möjligt att ändra på utredningarnas arbetstakt.
Men det är angeläget att länsdemokratiutredningens
arbete påskyndas
så att man kan göra en samlad bedömning
av alla utredningarna, så som
jag tidigare sagt. Först måste man klara
av fördelningsfrågorna och söka ange
de olika organens uppgifter; därefter
skulle man lösa frågorna om förvaltning
och länsindelning.

Nu har statsrådet sagt att den samordnade
beredning, som jag efterlyste,
inte kommer till stånd när det gäller de
fyra utredningarna. Då vill jag framhålla
att det ju ändå är regeringen obetaget
att ta den frågan under ytterligare
övervägande — varken riksdagen eller
någon annan har förklarat att de tre utredningarna
skall beredas samtidigt och
länsdemokratiutredningen senare. 1964
års riksdag underströk med skärpa, såvitt
jag kunde förstå, just nödvändigheten
av att man får ordentliga överväganden
inte minst när det gäller den regionala
demokratien och den regionala
självstyrelsens ställning i det stora
sammanhanget. Jag anser att i varje fall
riksdagen inte bör på något sätt försumma
detta. Vi bör ge uttryck för den me -

Torsdagen den 20 maj 1900 fm. Nr 27 13

Om regeringens beredning av vissa förslag avseende styrelsen och förvaltningen

på länsplanet, m. m.

ning vi liar. Och jag för min del anser
att på samma sätt som vi talar om parlamentarismen
som en hörnsten måste
vi betrakta även den kommunala självstyrelsen
som en hörnsten för vår demokrati.

Jag vädjar alltså till statsrådet att
överväga dessa spörsmål. Det finns
ingenting i svaret som ändrar på kärnpunkten
i min interpellation, nämligen
att den primära frågan vid utformningen
av styrelse och förvaltning på länsplanet
rimligtvis bör vara att man söker
bedöma vilka uppgifter som med
fördel kan lämnas åt en regional styrelse
och förvaltning.

Då avsikten är, som 1964 års riksdag
framhöll, att den kommunala självstyrelsen
på länsplanet skall stärkas borde
man i första hand ha prövat frågan om
uppgifts- och arbetsfördelningen mellan
statliga myndigheter och länskommunala
organ.

Låt mig inom parentes säga att jag inte
tror att man stärker den länskommunala
demokratien enbart genom att sätta
några lekmän i länsstyrelserna. Därefter
skulle det ha varit lämpligt att
pröva frågan om vilka uppgifter som
kan anses höra till den statliga länsförvaltningen.
I sista hand skulle man lia
tagit ställning till frågan om en avvägning
av länsindelningen i syfte att skapa
lämpliga områden för en länskommunal
och en statlig regional styrelse
och förvaltningsorganisation.

Jag ber att få än en gång tacka herr
statsrådet för svaret.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan dela herr Petterssons
uppfattning att det kan te sig
naturligt med en behandling av frågan
rörande formerna för den regionala förvaltningen
i den ordning som anges i
interpellationen och som herr Pettersson
här ytterligare har utvecklat.

Jag vill emellertid erinra om att när
utredningarna rörande länsfrågorna
drogs i gång var det från början en -

dast fråga om lämplig länsindelning och
den statliga länsförvaltningens organisation,
varvid också frågan om lekmannamedverkan
i länsstyrelsen skulle prövas.

När länsdemokratiutredningen sedermera
tillkallades på initiativ av 1964
års riksdag skulle från andra utgångspunkter,
bl. a. möjligheten att stärka
den regionala självstyrelsen, förhållandet
mellan statlig och kommunal förvaltning
på länsplanet genomlysas. En
så omfattande och mycket komplicerad
problematik tar naturligtvis tid att utreda.

Självfallet är det riktigt — och jag
är glad över att vi är ense på den punkten
— när herr Pettersson i sin interpellation
understryker att det på detta
stadium av utredningsarbetet inte är
möjligt att ändra på den tidsplanering
som beror av den ordning i vilken utredningskraven
aktualiserades.

Reformer på den statliga länsförvaltningens
område måste emellertid snarast
möjligt komma till stånd för att
göra länsförvaltningen mera effektiv
och tidsenlig ur bl. a. planerings- och
samordningssynpunkter, synpunkter
som ju även herr Pettersson ville understryka.

Vad regeringen sålunda värjer sig
emot är att i detta avseende angelägna
reformer skall fördröjas i avvaktan på
resultatet från länsdemokratiutredningen.

I den mån emellertid länsdemokratiutredningen
kommer fram med förslag
i sådan tid att dessa kan beaktas innan
beslut i anledning av de övriga utredningarnas
förslag måste fattas eller delar
av de övriga utredningarnas förslag
utan olägenhet skulle kunna anstå i avvaktan
på länsdemokratiutredningens
slutliga ställningstagande bör självfallet
en samordning i bedömningen de olika
förslagen emellan eftersträvas. I andra
fall måste såvitt jag förstår länsdemokratiutredningens
ställningstagande prövas
i ett senare sammanhang.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Om åtgärder mot psykiska störningstillstånd

slag är omfattande och djupgående. Den
enskilda människan orkar ofta inte med
i svängarna. Hon mals sönder inombords.
Mot den yttre härligheten svarar
inte alltid en inre härlighet, om uttrycket
tillätes. Tvärtom, alltför ofta
tycks situationen vara den att individen
går sönder i sin psykiska existens. Här
får ett gammalt bibliskt ord djup relevans.
»Vad hjälper det en människa,
om hon vinner hela världen, men tar
skada till sin själ?» Och med själ menar
jag då psyket, individens jag, hans
personlighet.

Om människan som helhet inte lyckas
komma till rätta med sig själv så är
detta bl. a. ett tecken på att livet i vårt
samhälle har en delvis förödande slagsida.

Det är om denna delvis förödande
problematik som den motion handlar
som vi nu har att ta ställning till. Om
problemets innehåll skall jag inte ytterligare
orda. Ärendet har fått en ganska
fyllig belysning, bl. a. genom de
remissyttranden som utskottet infordrat.
Vad är det motionen innerst inne
vill? Den vill i Sveriges högsta politiska
instans aktualisera den viktiga sida av
vårt samhälle som har sina rötter i individens
personliga livsupplevelse och
livsgestaltning.

Vi som motionerat tror inte att samhället
djupast sett kan eller skall ta ansvar
för individens livsutformning. Det
är mig angeläget att betona detta. Men
vi tror att samhället har att besinna
vad innebörden för individen i hans helhet
som människa är, vad innebörden
är av det samhällsbygge som pågår. Vi
tror att samhället dels måste ägna mycket
större uppmärksamhet än vad som
nu sker åt den psykiskt mänskliga innebörden
av den yttre ram som vi söker
skapa, dels att samhället skall ta ett
krafttag för att hjälpa dem som mals
sönder i kvarnen av ett eller annat skäl.
Och det krafttaget har vida aspekter.
Vad det borde innebära, det är oss inte
helt bekant, men vi måste med större
energi och större beredvillighet gripa

oss an med denna fråga, även om detta
skulle betyda att en ekonomisk standardhöjning
i viss mån måste bli mer
återhållsam än vad förhållandet nu är.

Nu sker det som väl som regel sker
vid motionsbehandling: remissinstanser
och utskott söker visa upp vad som
görs och söker få läsarna av handlingarna
att få den föreställningen att vad
som göras skall är egentligen allaredan
gjort. I varje fall säger man att det är
på väg, och för resten kan vi inte göra
mer, ty vi saknar resurser. Det är ju
dräpande. — Vad gör man i en sådan
situation?

Jag skall inte trötta kammaren med
någon detaljgenomgång av tankar, idéer
och uppslag som motionen bär fram och
som diskuterats av de olika instanser
som betraktat detta ärende, men ett par
kommentarer, nog så intressanta, må vara
tillåtna.

I det uppslag som vi som exempel på
aktuella frågor för samhället att behandla
har burit fram finns en punkt 5 som
gäller inrättande av öppna, ej till allmänna
sjukvården anknutna kliniker
för hjälp till människor i psykisk obalans.

När nu medicinalstyrelsen betraktar
detta uppslag är den inte beredd att tillstyrka
det och säger följande: »Ett inrättande
av öppna, ej till allmänna sjukvården
anknutna kliniker för hjälp till
människor i psykisk obalans måste anses
vara mindre välbetänkt» — märk
sedan: »med hänsyn till den splittring
av befintliga, mycket knappa personalresurser
som detta otvivelaktigt skulle
leda till.»

Så har vi socialstyrelsen, som också
yttrar sig om denna sak. Den säger så
här: »Behovet av helt öppna organ för
rådgivning och vård vid framför allt depressiva
sinnestillstånd» — märk nu:
»är mycket stort. Måhända kan man
tänka sig enklare sådana avdelningar
förlagda helt fristående från sjukhusen.
»

När nu utskottet betraktar vad dessa
remissorgan har skrivit, kommer det till

Torsdagen den 20 mai 190b fm.

Nr 27

följande resultat: »Motionärernas förslag
om inrättande av öppna, från den
allmänna sjukvården fristående kliniker
har mött» — hör och häpna! ■—- »bestämda
gensagor i remissyttrandena och
utskottet ansluter sig till vad remissmyndigheterna
anfört i denna fråga.»

Det förefaller mig nu vara ett säreget
utskottsyttrande. Vad är det för bestämda
gensagor som i remissyttrandena
har anförts? Det vore mycket intressant
att få den saken belyst. Vad
är det för remissyttranden man stöder
sig på? Är det medicinalstyrelsens, som
säger att man inte tror att detta är en
möjlig utveckling på grund av bristande
resurser, eller socialstyrelsens, som
säger att detta är ett gott uppslag som
man anser vore värt att pröva? Vad är
det egentligen utskottet stöder sig på,
och vad är det för bestämda gensagor
som utskottet har funnit i remissyttrandena? Mig

synes som om utskottet har skrivit
litet väl lättvindigt. Mig synes som
om man skrivit med vad amerikanerna
kallar »preconceived ideas» — på förhand
färdiga, negativt fixerade idéer
om ett uppslag.

Så har vi uppslaget om ett forskningsinstitut
med uppdrag att fånga in
de olika beteendevetenskaperna och
samordna arbetet. De, om jag så får uttrycka
saken, tre stora — medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet
— avstyrker, och
det gör också skolöverstyrelsen, även
om denna punkt väl inte direkt ligger
inom dess område.

Men Sveriges psykologförbund, som
genom att dess medlemmar särskilt arbetar
just med den problematik som i
motionen behandlas, har en annan syn.
Man säger följande: »Det synes ohållbart
att samhällets mentalhygieniska insatser
på längre sikt skulle ske utan en
samordnande planering både vad gäller
att utnyttja de kunskaper som redan
finns att tillgå och vad gäller att vidga
och fördjupa kunskapsläget. Att en sådan
planering måste ta fasta på en bäs 2

Första kammarens protokoll 1966. Nr 2 7

åtgärder mot psykiska störningstillstånd
ta avvägning mellan olika insatser inte
minst på det profylaktiska området på
ett helt annat sätt än vad som nu är
fallet torde vara klart.» Man säger vidare:
»Det synes dock klart, att en allmän
ökning av samhällets mentalhygieniskt
inriktade aktiviteter måste bli en insats
av långsiktig karaktär vilket understryker»
— det vill jag betona — »behovet
av utredning och planering. Det förefaller
emellertid redan nu klart, att den av
motionärerna föreslagna upprustningen
av interdisciplinär forskning rörande
människans anpassning i industrisamhället
måste utgöra en nödvändig
inledande investering från samhällets
sida.»

Jag vill naturligtvis inte söka tolka
remissinstansernas avstyrkande av
idén om ett utredningsinstitut, men jag
har med de här citaten velat visa att frågan
om hur vi skall komma till rätta
med denna sak och komma vidare är en
fråga om gemensam forskningsplanering,
tydligen något mer angelägen och
komplicerad än utskottet har bedömt
— och det ligger i sakens natur.

Problemets art är sådan att det berör
människan som helhet i hennes skilda
relationer: hemliv, arbetsliv, livet
med sig själv, kultursammanhanget, fritidsliv,
statusidéer, personliga karriärambitioner,
skolliv och många andra
livssammanhang i vilka vi människor
har att leva. Forskningsinsatser punktvis,
som av utskottet har betonats som
värdefulla, är givetvis av största värde,
och det är kanske vad vi i samhället orkar
med f. n. Men — därom är jag övertygad
— det hör framtiden till att samla
den punktvis vunna kunskapen till en
helhetssyn, att i fortsättningen vinna
den tvärkunskap som söker att fånga in
hela bilden av människan i samhället.
Inte är väl ändå idén om ett gemensamt
forskningsinstitut så felaktig, så orealistisk?
Jag tror att idén om helhet i människosynen
är ofrånkomlig för en fruktbar
samhällsinsats i det avseende som
vi här diskuterar.

Ytterligare ett par ord om den öppna

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Om åtgärder mot psykiska störningstillstånd

vården! Jag vill anmäla att jag icke delar
den uppfattning som bl. a. medicinalstyrelsen
har, att den psykiska vården
helt bör inarbetas i den allmänna
sjukhusvården.

När vi talar om psykisk vård tänker
vi nog ofta på allvarliga mentala störningar,
förvirringstillstånd, depressioner,
starka ångesttillstånd o. dyl., och så
går tanken omedelbart till psykiatri, till
sjukhus, till läkare o. s. v. Men det finns
en annan art av psykisk obalans i samhället:
de emotionella störningarna,

neuroserna. Är de fenomenen detsamrtia
som sjukdom i traditionellt avseende?
I varje fall vet jag att dessa psykiskt
störda människor värjer sig mot beteckningen
sjuka. Det finns en naturlig resistens
hos dem mot sjukhus, mot psykiatriker.
Varför skall då dessa människor
ovillkorligen nödgas söka hjälp på
sjukhus? Varför inte skapa öppna vårdformer,
ungefär som socialstyrelsen
bär antytt?

Jag är medveten om att det finns
skilda sätt att se på den psykiska problematiken:
å ena sidan en somatiskt
orienterad själsvård, å andra sidan en
dynamisk människosyn, där de emotionella
faktorerna och de känslomässiga
störningar som uppkommer i en människa
som följd av felaktiga gemenskapsförhållanden
spelar en avgörande roll.
Här finns i vårt land för närvarande
ingen consensus — det har bland annat
vårens debatt i Dagens Nyheter klart
visat. Min personliga tro är att den
senare synen arbetar sig fram också i
vårt land, såsom den gjort i t. ex. Förenta
staterna, och håller på att arbeta
sig fram i andra länder. Då blir resultatet
att det är riktigt med en öppen
vårdform i linje med vad vi i motionen
föreslagit.

Jag har bara gett några exempel på
den problematik som finns bakom den
motion som vi har väckt. Vad jag anfört
visar, hoppas jag, att ett vitt fält, som
vi är tvungna också samhällsmässigt att
bearbeta, här öppnar sig. Det är människorna,
individerna, det gäller och de -

ras förmåga att totalt leva väl i den välfärd
som vi söker främja. Frågorna är
många och fältet är i stor utsträckning
otillfredsställande bearbetat. Vi harmed
vår motion velat att någonting utöver
vad som nu göres skulle komma till
stånd.

Det har i handlingarna påvisats att eu
del av de uppslag som vi antytt är på
gång. Nåväl, utmärkt! Låt oss stärka
möjligheterna för de skilda organen att
arbeta vidare! Men vad jag anfört visar
väl ändå att så angeläget och så oklart
är ännu hela detta fält, att en utredning
verkligen varit på sin plats.

Med tacksamhet för utskottets ord om
»att stora ansträngningar bör göras för
att råda bot» på de brister, som i de
aktuella avseendena är för handen, får
jag dock knappast den känslan att det
här har förelegat en stark vilja att i motionens
anda, gärna med korrigeringar
av mindre lyckade uppslag, ta ett initiativ
för att söka penetrera den psykiska
problematik som här antytts och som
är av avgörande betydelse för vårt folks
välfärd och dess framtid. Men vi motionärer
och reservanter anser att tiden nu
är inne för att vi skall göra någonting.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Till slut detta ord! Jag ser det som
högst väsentligt att vi i vårt samhälle
har en genomtänkt och genomlevd människosyn.
När vi talar om det samhälle
vi vill skapa är det inte bara goda ekonomiska
förhållanden det gäller. Målet
är människan, inte bara som biologisk
varelse eller som ekonomisk eller social
varelse, utan människan som helhet. Det
är, för att använda den gamla uppdelningen,
en fråga om ande, själ och
kropp och, herr talman, inte minst om
själ.

Häri instämde herr Ahlsten (fp).

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Sörenson har i sitt
anförande med inlevelse motiverat behovet
av en utredning för att komma

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

till rätta med de tilltagande psykiska
störningstillstånden bland vårt folk.
.lag vill söka komplettera hans framställning
med några reflexioner i denna
allvarliga fråga som skulle kunna
liknas vid ett naturvårdsproblem på
det mänskliga området, ett slags mälarproblem
som är aktuellt för mig där
frågan gäller oas eller kloak, god anpassning
eller psykiska störningar av
olika slag som påverkar hela människan
och hennes handlingsliv.

Problemet i fråga om anpassning i
livets olika förhållanden ligger ju mest
på det psykologiska planet och kan
därför svårligen lösas med enbart materiella
medel. Något måste emellertid
göras och motåtgärder sättas in i tid
precis som när det gäller Mälaren. Mina
erfarenheter av dessa störningstillstånd
är mest förknippade med arbetslivet,
där det finns inte så få människor
som är mer eller mindre missanpassade
och upplever detta som någonting djupt
otillfredsställande.

Varje anställd bär vissa anspråk på
sin arbetsplats, ofta betingade av hans
eller hennes tidigare erfarenheter i livet,
av utbildning, miljöförhållanden
och personliga läggning. De flesta arbetstagare
har behov av trygghet, uppskattning,
information och av att få ge
utlopp för sina kunskaper och färdigheter
— d. v. s. att förverkliga sig själva.
Vi finner som sagt på de flesta arbetsplatser
en större eller mindre grad
av tillfredsställelse hos de anställda,
ehuru de flesta har en förvånansvärt
god förmåga att anpassa sig även i
svåra situationer. Det har, herr talman,
genom sociologiska undersökningar påvisats
behov hos människan på arbetsplatsen
som inte tillfredsställs. Det gäller
kanske främst behovet av information
och att få förverkliga sig själv, sitt
kunnande och sina erfarenheter.

Nu skall det anmärkas att det inte enbart
är förhållandena på en arbetsplats
som skapar missanpassning hos skilda
individer utan en mängd andra faktorer
utanför människan, liksom naturligtvis

åtgärder mot psykiska störningstillstånd
vissa svaghetstillstånd hos henne själv.
Psykiska störningstillstånd, som stress,
aggressioner, obalans o. s. v., gör sig ofta
gällande när påfrestningarna blir för
stora och kan yttra sig i synnerhet när
människan börjar bli försliten men kan
också betingas av en särskilt svår situation.

Arbetsmiljön och arbetets art kan
medverka till sådana psykiska störningstillstånd,
och man räknar med att
omkring 15 procent av de anställda tillhör
en grupp som kan få eller får sådana
besvär förr eller senare. Dessa arbetstagare
orsakar icke sällan arbetskamrater
och arbetsbefäl stora bekymmer.
Detta är ett stort problem i arbetslivet.

Tyvärr beaktas icke de socialpsykologiska
förhållandena på en arbetsplats
så väl som man skulle kunna önska,
även om man har kommit en bra bit på
väg. Frågan uppmärksammas alltmer,
inte minst när det gäller utbildningen
av arbetsledare. Det är därför det nya
institutet för arbetsmedicin har varit så
välkommet. Det är beklagligt att institutet
icke redan från början kunde få en
speciell avdelning för psykologi och sociologi.

Det brister ännu här och var i förståelsen
för människans psykiska situation,
även om vi gärna talar om »människan
i centrum». Vi gör mycket i samhället
och på arbetsplatserna för den
materiella miljön, men de mentalhygieniska
åtgärderna kommer ofta i andra
hand. Vi mildrar symptomen av människans
psykiska störningstillstånd men
går liksom icke till roten med dem. Detta
är kanske förståeligt. Det är icke så
lätt, så ingripande som den psykologiska
problematiken är snart sagt i hela
samhällslivet. Det är svårt att få grepp
om den.

Frågan i allmänna beredningsutskottets
utlåtande har varit hur långt vi kan
komma beträffande åtgärder i syfte att
bemästra de psykiska störningstillstånden
genom en utredning. Vi har sagt i
motionerna att den föreslagna utred -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Om åtgärder mot psykiska störningstillstånd

ningen bör få till uppgift att penetrera
den psykiska problematiken i det moderna
samhället och lägga fram förslag
till åtgärder. I ett antal punkter har,
som herr Sörenson påpekade, lagts
fram förslag till åtgärder som borde beaktas.
Utskottet har i sin kommentar
pekat på vad som redan är under arbete
och kan visa på att inom de flesta
områden utredes en hel del. Men tvekar
om ännu en utredning skulle fylla
någon uppgift. Man menar att frågan
kunde lösas bäst genom insatser punktvis.
Utskottet bär visat förståelse för
vikten av dessa frågor men nöjer sig
med att hoppas på att de punktvis vidtagna
åtgärderna skall visa sig ge resultat
för framtiden. Vi tror att dessa frågor
kommer att göra sig allt mer påminda.
De kommer att skapa ökade problem
i samhället, och de måste därför
med all kraft beaktas. Därför tror vi att
det vore värdefullt med ett program, i
vilket en utredning skulle kunna medverka
genom att visa på vilket sätt samhället
kan göra sina insatser för att
motverka dessa psykiska störningstillstånd.

Herr talman, jag ber att med detta få
yrka bifall till reservationen.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Givetvis är det så att vi
vet alldeles för litet om de problem som
föreligger till behandling med anledning
av denna motion, men en del vet
vi ganska väl. Vi vet t. ex. att det finns
människor, anställda och andra, som
gör för litet. Till den gruppen brukar
ibland vi riksdagsmän räknas. Vi vet
också att det finns en icke obetydlig
grupp i yrkeslivet som tvingas överskrida
de personliga resursernas gräns,
med allvarliga skadeverkningar som
följd. Låt mig här, herr talman, kort ge
en beskrivning på en sådan grupp av
människor.

Säkerligen känner vi någon eller några
av dem var och en av oss. Det är

dessa som under den ordinarie arbetstiden
har ett oerhört hårt och pressande
arbete. När den tiden är slut stoppar de
portföljen full och går hem och fortsätter
arbetet hemma. Detta gör att det
inte finns någon tid för rekreation eller
avkoppling. Följden måste bli minskad
psykisk och fysisk kraft och minskad
arbetskapacitet, vilket gör att deras
arbetsuppgifter tar längre tid undan för
undan. Detta problem kan inte sluta på
mer än ett sätt, nämligen med katastrof.
Då annonserar man för att finna en efterträdare,
helst en ännu duktigare, alltså
ett nytt offer för denna karusell.

Det kan ju sägas att ingen makt i världen
kan hindra en man eller kvinna
med starka aspirationer att arbeta för
att komma framåt. Det är kanske sant,
men det finns en otalig massa anställda
och andra som av pliktkänsla och plikttrohet
inte kan annat än till det yttersta
fullgöra de ålagda uppgifterna. Man
kan då fråga sig vem som bär ansvaret.
Jag skall inte försöka svara på det. Jag
vill bara med detta lilla exempel — för
övrigt en upprepning av något som jag
sade från denna plats för fyra år sedan
— motivera varför jag stöder reservationen
till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Egentligen hade jag
tänkt att det skulle bli en ganska kort
diskussion i detta ärende, eftersom vi
har behandlat principfrågan om en utredning
av de psykiska störningstillstånden
så sent som i december månad
i fjol. Men efter att nu tre talare har
anmält sitt stora intresse för frågan och
efterlyst orsaken till utskottsmajoritetens
ställning, blir jag tvungen att något
längre uppehålla mig vid ärendet.

Jag skall börja med att bemöta vad
herr Sörenson sade. Jag kan inledningsvis
säga att han såväl som alla andra
reservanter tycks utgå ifrån att dessa

Torsdagen den 26 maj 196G fm.

Nr 27

frågor är helt okända för den stora allmänheten
och även för oss här i Sveriges
riksdag. Motionärerna och även
reservanterna utgår ju ifrån det i sina
yrkanden. Så är emellertid ingalunda
fallet. När det gäller grundfrågan är vi
väl alla på det klara med att vårt moderna
samhälle ställer människorna på
svåra prov. Att man lätt råkar ut för
psykiska störningar är välkänt inte bara
i Sverige utan även i andra kulturländer.
Den ekonomiska välståndsökningen
medför komplikationer av sådan
art.

Jag vill också peka på att riksdagen
har behandlat dessa frågor i andra
sammanhang vid olika tillfällen, bl. a.
då man diskuterade hur riksbankens
jubileumsfond skulle användas. Den
kommitté som haft att utreda denna fråga
anmälde att man kommit till de slutsatserna
att tryggheten och bekvämligheten
i samhället, det ökade välståndet
o. s. v. har medfört att det uppstått
mindre gynnsamma effekter på levnadsförhållandena
som hotar att spoliera
väsentliga värden. Detta uttalande antogs
av riksdagen som dess. Detta är
sålunda ingenting som är motionärerna
förbehållet att ömma för.

Herr Sörenson gjorde sig i sin beskrivning
av detta fenomen skyldig till
betydande överdrifter. Självklart är att
det uppkommer psykiska störningstillstånd,
men jag tror ändå inte, herr Sörenson,
att de är så allmänna som man
fick en känsla av att herr Sörenson menade.
Han förklarade att snart sagt varannan
eller var tredje människa här i
landet drabbas av psykiska störningstillstånd
i någon form. De flesta av oss
är väl ändå så pass starka att vi tål dessa
påfrestningar, men vissa klarar dem
inte, det skall också erkännas.

Motionen är ganska yvig, och det
tycker jag också att reservationen är i
sin skrivning. Reservanterna har där
mycket ingående tagit upp själva grundsynen
beträffande dessa psykiska störningstillstånd.
Detta tycker jag var
ganska onödigt att göra, ty där kan vi

åtgärder mot psykiska störningstillstånd
instämma allesammans. Jag har sagt tidigare
här att detta fenomen är känt.
Vi vet att det finns, och det är inte mycket
att orda om. När motionärerna lämnar
denna yvighet i årets motion och
går in på vissa konkreta åtgärder så
har de summerat vad de anser vara nödvändigt
och som borde uppmärksammas
speciellt i en utredning. Detta har
specificerats i nio punkter.

Under remissbehandlingen och överläggningarna
i utskottet har det framkommit
att så gott som samtliga de
punkter och områden där utredning nu
krävs redan är uppmärksammade och
föremål för åtgärder av olika slag.
Trots detta har inte motionärerna nöjt
sig utan har arbetat för och lyckats
åstadkomma en reservation, som också
är ganska märklig. I reservationen på
sid. 10 i utlåtandet har man erkänt att
utvecklingen på detta område synes peka
på att ökad omsorg från samhällets
sida ägnas åt samlevnadsfrågorna och
vårt folks psykiska hälsa. Jag skall inte
citera hela uttalandet, det är andra stycket
på sidan 10. När reservanterna har
gjort detta konstaterande har de begravt
sju av de nio punkterna. Vad som
återstår av vad de nu vill utreda är förslaget
om ett forskningsinstitut kring
de psykiska störningstillstånden i samhället
samt förslaget om kliniker för
psykoterapeutisk vård, kliniker fristående
från den allmänna sjukvården.

Vad beträffar ett forskningsinstitut
vill jag först hänvisa till vad universitetskanslersämbetet
har anfört i denna
fråga. Det är inte så, herr Sörenson, att
vi har hittat på detta med bestämda gensagor
själva. Inte bara medicinalstyrelsen
har gått emot förslaget, utan även
universitetskanslersämbetet har anfört
gensagor. Ämbetet har formulerat det
så att det ställer sig frågande till den
grundsyn som ligger bakom motionärernas
tankegångar om fristående kliniker.
Förslaget om ett forskningsinstitut
är väl också ganska starkt avvisat i
remissvaret.

Jag skulle i detta sammanhang också

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Om åtgärder mot psykiska störningstillstånd

kunna erinra om ett interpellationssvar,
som socialministern lämnade i går i vår
ärade medkammare på en fråga av herr
Sjönell angående inrättande av ett forskningsinstitut
av den karaktär som reservanterna
här pläderar för. Detsamma
har sagts från denna talarstol vid behandlingen
av liknande frågor för ett
par veckor sedan. Vi har ju genom den
stora mentalsjukvårdsreformen strävat
efter att få en samlad syn på all sjukvård
här i landet. Man har velat föra
in mentalsjukvården, dit väl även psykiska
störningstillstånd får anses höra,
under samma hatt som kroppssjukvården
för att därmed markera att samhället
betraktar dessa sjukdomstillstånd
såsom likartade och inte vill ha
någon särbehandling av de psykiskt
sjuka.

Skulle det då vara riktigt att i dag
gå in för ett speciellt forskningsinstitut
för psykiska frågor? Utskottsmajoritetcn
tror det inte. Det skulle nämligen
vara att arbeta emot den integrering
av och likasyn på mentalsjukvården
som man nu försöker få igenom.
.lag tycker att detta är ett argument som
reservanterna och motionärerna borde
ha uppmärksammat något bättre. Ett
forskningsinstitut vid sidan om medicinalstyrelsen,
som nu också är avsedd
att förstärkas på dessa punkter,
skulle inte innebära någon förbättring
och skulle inte medföra den samordning
som reservanterna och motionärerna
tycks tro. Jag tror att det i stället endast
skulle åstadkomma splittring.

Jag skall också uppehålla mig litet
grand vid vad herr Nyman sade. Han
talade mycket om förhållandena på arbetsplatsen.
Hur man upplever sin situation
på arbetsplatsen har nog många
gånger medverkat till att skapa psykiska
störningstillstånd. Är det dock inte litet
allvarligt för herr Nyman att från denna
talarstol ta upp de synpunkter som
han anförde? Han uppehöll sig så gott
som hela tiden vid de anställdas bekymmer.
Med den ställning som herr
Nyman har i det stora företag, där han

är anställd såsom personalkonsulent,
kan man ju ställa herr Nyman den frågan:
Vad har företaget gjort för att underlätta
de anställdas anpassning på arbetsplatsen?
Jag är övertygad om att det
har gjorts betydande insatser. Jag vet att
näringslivet och industrien söker underlätta
trivseln för att skapa anpassningsmöjligheter.
Att här kräva en utredning
på dessa punkter är väl dock att
gå litet grand över ån efter vatten. Kan
vi inte, herr Nyman, vara överens om
att vi i detta sammanhang skall börja
på arbetsplatsen?

Herr Eric Gustaf Peterson säger att
vi alla vet alltför litet i dessa frågor.
Jag är den förste att instämma med herr
Peterson. Vi vet faktiskt så litet att jag
inte tror det är någon mening med att,
såsom motionärerna har krävt, tillsätta
en parlamentarisk utredning för att
komma till rätta med problemen. Vi behöver
ökade kunskaper om stressfenomenen
o. s. v. Egentligen är det väl inte
så förfärligt svårt att förstå varför man
drabbas av dessa stressfenomen. Det är
kanske den enskilde individens ambitioner
som driver in honom i en situation
som han inte orkar med. Jag
läste i en tidning — eller kanske jag
såg i TV — en intervju med en av våra
främst psykologer, som tillfrågades hur
han klarade sig från stress. Intervjuaren
frågade: Hur skall man bära sig åt?
Professor Husén har ju en mängd arbetsuppgifter,
mycket mera än många
andra av oss, men Ni uppträder ändå
så lugnt och avspänt. Professor Husén
angav som ett recept mot stressen att
man måste arbeta upp en viss förmåga
till ansvarslöshet. Det får naturligtvis
inte tolkas bokstavligt, men man måste
lägga ifrån sig ambitionerna ibland och
tänka på sin situation som människa.
Jag tror inte att man behöver någon
parlamentarisk utredning för att komma
till rätta med detta, utan det bör genom
upplysning kunna göras till allmän
egendom.

Herr talman! Till sist vill jag bara
säga att skulle man tillsätta en utred -

Torsdagen den 2(i maj 10(5(5 fm.

Nr 27

ning rörande dessa frågor, vilket reservanterna
till sist ändå har krävt, trots
att det inte finns mera kvar av de nio
punkterna än de två som jag har helyst
här, så står sig denna parlamentariska
utredning ganska slätt med det grundmaterial
som finns för närvarande. Vad
som skall till är naturligtvis — här som
på många andra områden — en ökad
forskning. En insats av bättre resurser
på det området tror jag och utskottsmajoriteten
skulle ge bättre utbyte än
om några parlamentariker sätter sig ned
och försöker analysera problemen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag har stor respekt för
herr Hedlund som en ansvarsmedveten
samhällsbyggare, men ur det anförande
han nu hållit har knappast strömmat
någon mera positiv känsla för den viktiga
sak som vi här behandlar utan just
det som jag antydde i mitt förra anförande,
nämligen att vi gör vad vi kan
och vad ni anser bör göras är allaredan
gjort. Jag måste göra några mycket
korta kommentarer till några av de
yttranden som herr Hedlund fällde.

Vi diskuterade inte i december månad
den fråga som vi nu diskuterar
utan en liten detaljfråga som gällde
psykoterapeutisk vård — inte det vidare
fält som nu tagits upp.

Herr Hedlund säger vidare att det
förefaller som om vi tror att dessa problem
vore helt okända både för myndigheter
och människor i samhället. Nej,
herr Hedlund, inte alls! Det går ju an
att läsa vad som står i utskottsutlåtandet
på sidan 10. Jag skall nu inte läsa
mer än den första satsen: »Samhället
har redan gjort insatser på skilda områden.
» Det är således inte helt okänt
för oss. I mitt anförande försökte jag
säga att vi med tacksamhet noterar att
samhället i skilda avseenden har gjort
en insats, så det försök till dräpande
kritik som gick ut på att vi skulle vara

åtgärder mot psykiska störningstillstund

otroligt naiva men att vi ansåg oss vara
insiktsfulla medan alla andra vore naiva,
det stämmer inte med verkligheten. Jag
lycker att handlingarna och vad som
sagts från vår sida i debatten har visat
det.

Enligt herr Hedlund låter det på oss
som om varannan eller var tredje person
är psykiskt störd. Jag svarar: Det
vet ingen i vårt samhälle. Det är därför
vi anser en utredning vara väsentlig.
Jag vet emellertid en sak: I New York
city är var tredje människa psykiskt
störd och i behov av vård. Jag anser
att skall vi komma någon vart så är det
väsentligt att vi ägnar oss åt dessa frågor.
Vem, herr Hedlund, arbetar för
närvarande konstruktivt med detta?

Herr Hedlund har också talat om ytlighet
hos oss. Det tillkommer inte mig
att bedöma huruvida jag och medmotionärerna
och de som yttrat sig är ytliga
eller inte. Men det är en ganska bestämd
dom som han fäller, och den kräver en
något bättre dokumentering än han här
har presenterat.

Han säger också att reservationen är
ganska märklig. Ja, en reservation kan
ju vara märklig på två sätt. Den kan vara
positivt märklig, en utomordentlig
prestation. Men det menar nog inte herr
Hedlund. Antagligen menar han att reservationen
är negativt märklig. Då ber
jag herr Hedlund förlåta mig att jag ändå
till försvar vill säga att ett sådant yttrande
förefaller att innebära exakt det
som herr Hedlund tillvitade oss: en betydande
överdrift. Så i botten är väl
ändå inte det vi har anfört.

Sedan sägs det att sju av nio punkter
har begravts. Ja, frågan är om man anser
att problemen i de sju punkterna är
till fyllest lösta i vårt samhälle. Menar
herr Hedlund att detta fungerar på ett
riktigt sätt så all right, men då tror jag
att det brister hos herr Hedlund i verkligt
djup förståelse för vad det här gäller.
Från vår sida finns ingen vilja att
mana fram en skräcksituation, utan vi
har helt enkelt känslan att detta är en
mycket betydelsefull angelägenhet ock -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Om åtgärder mot psykiska störningstillstånd

så för Sveriges riksdag. Och hur skall
man bära sig åt för att skriva en motion,
herr Hedlund? Man är väl tvungen
att först och främst belysa det ärende,
den situation man vill ha behandlad.
Jag kan inte se att det är något fel att
ge en ordentlig bakgrund — annars har
ju yrkandet inte någon motivering.

Jag vände mig, herr Hedlund, mot alt
utskottet säger att förslaget om öppna
kliniker mött bestämda gensagor i remissyttrandena.
Remissinstansernas bestämda
gensagor gäller forskningsinstitutet,
men jag talade om de öppna klinikerna
och gav exempel. Jag tycker
nog att utskottets skrivning på denna
punkt inte är särskilt klar.

Slutligen säger herr Hedlund att vi vet
för litet. Ja, jag delar den synen. Men
då får vi väl gripa oss an med problemet
att skaffa kunskaper. Herr Hedlund
förstår säkert att varken vi eller någon
annan tror att parlamentarikerna skall
lösa dessa frågor. Men de skall visa vägarna
för att lösa dem och anvisa hur
vi i samhället skall på ett effektivare
sätt genom experterna gripa oss an med
problemet. Detta är väl ändå självklart.

Jag skall inte bråka mer i detta ärende,
det försäkrar jag. Jag menar mig
inte veta, hur frågorna skall lösas, menar
mig inte besitta någon speciell insikt.
Men jag har en stark känsla av att
detta är en samhällsfråga som riksdagen
icke kan lämna åt sidan. Vi är utomordentligt
tacksamma för vad som görs
och vi har duktiga forskare, men jag
tror att en starkare satsning från samhällets
sida är av behovet påkallad och
viktig.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! När jag i mitt första
anförande tog upp förhållandena på
arbetsplatsen var det inte som något
slags representant för arbetsgivarna
utan som en av representanterna för
vårt folk här i riksdagen. Jag kan tala
om för herr Hedlund att jag är anställd
vid Metallverken och grundade mina

erfarenheter därifrån när det gäller
dessa psykiska störningstillstånd; där
har jag nämligen haft bästa tillfället att
iakttaga förhållandena.

Jag är också medveten om, herr Hedlund,
att man gör mycket inom arbetslivet
och företagen för att komma till
rätta med dessa problem. Personaladministrativa
rådet ägnar mycken tid
och anslår stora pengar just till forskningsverksamhet
på det här området.
Men jag menar att förhållandena i alla
fall kunde bli mycket bättre. Och det
måste väl räknas mig till godo att jag
redovisar mina erfarenheter om dessa
problem på en arbetsplats. Jag hoppas
verkligen att herr Hedlund inte själv är
tillfredsställd med förhållandena sådana
han lärt känna dem.

Sedan vill jag vända mig mot påståendet
att vi skulle anse att riksdagen
inte är medveten om dessa problem.
Jag tror att de är aktuella för oss alla
vare sig vi sitter i riksdagen eller finns
någon annanstans. Vi tar upp dem här
i riksdagen därför att de är så levande
och verkliga. Det är vårt ansvar.

Det är mycket vi inte känner till
beträffande dessa problem, en omfattande
forskning måste bedrivas. Jag
anser att det är samhällets uppgift att
allvarligt se över detta och göra vad vi
kan.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Det var själva grundtanken
i motionerna som jag betraktade
som likartad med den som fördes fram
i fjol, även om man i fjol hade andra
slutkrav i motionerna. Bakgrunden till
motionerna är emellertid densamma i
år som den var i fjol.

Jag hoppas verkligen att jag i mitt
anförande inte tog ordet »ytliga» i min
mun. Det måste vara något hörfel från
herr Sörensons sida eller någon felsägning
av mig, men jag skall noga läsa
protokollet på den punkten; om jag
uttryckt mig så, ber jag om ursäkt och
skall naturligtvis rätta till saken.

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

Herr Sörenson tog ånyo upp den enligt
hans mening bräckliga grund vi har
för vår syn på de öppna klinikerna.
Nu kortade jag av mitt anförande och
hoppade kanske över någon punkt;
jag borde kanske ha talat litet mera om
den saken. .lag vill emellertid framhålla
att universitetskanslerämbetet har uttalat
sig emot de öppna klinikerna och
sagt att ämbetet inte kunde förstå
grundtanken i motionärernas uppfattning.

Jag skulle också kunna citera en herr
Sörenson mycket närstående tidning
av mycket stor omfattning och stor
spridning här i landet som för någon
vecka sedan hade en artikel på ledarsidan
— på den inrutade högra delen
som brukar vara förbehållen forskare
och andra — men tyvärr har jag inte
tidningen med mig. I den artikeln togs
nämligen just den här idén upp som
herr Sörenson och hans medreservanter
pläderar för. Där nagelfors denna
idé grundligt och avvisades helt. Varför?
Jo, därför att man från vetenskapligt
håll uttalat starka farhågor för att
en form av kliniker som dessa, fristående
från sjukvården i övrigt, lätt skulle
få karaktären av något slags kvacksalverikliniker;
jag kan inte finna något
annat uttryck. Man befarade alltså att
det skulle urarta till en behandlingsmetod
och en behandlingsform som inte
har vetenskaplig grund. Detta kan
vara ganska allvarligt, och jag hoppas
att ni läser artikeln, eftersom jag inte
har den tillgänglig och kan citera ur
den.

Också herr Sörenson slutade ju faktiskt
med att säga att han inte tror att
parlamentarikerna ensamma kan lösa
dessa problem. Enligt min mening är
det för tidigt att nu koppla in parlamentariker
på den här frågan. Det är
klart att man med herr Sörensons engagemang
och på andra vägar likaväl
kan animera forskarna att intressera
sig för dessa uppgifter. Jag tror också
mycket på möjligheterna att använda
medlen från riksbankens jubileums -

)

åtgärder mot psykiska störningstillstånd
fond. Därigenom blir det ju möjligt för
intresserade forskare, i den mån det
finns intresse ocli forskare, att syssla
just med dessa frågor; miljöfrågor, sociologi,
psykologi, o. s. v. Jag tror att
vi kan vänta oss mera av en sådan utveckling
än av en parlamentarisk utredning.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Låt mig bara tillägga
några ord om de öppna klinikerna eller
den öppna vårdformen.

Jag vill inte att det skall stå i kammarens
protokoll att den enda vetenskapliga
synen är den att denna vårdform
innebär så stora risker att den
inte bör brukas. Jag har varit i förbindelse
med avancerade psykologer
som har gett mig upppslaget i förevarande
avseende och som hävdar att detta
vore den bästa formen av vård. Här
föreligger alltså den situation som jag
antydde: det finns olika synsätt. Jag
har inte yttrat någon bestämd personlig
mening i detta avseende. Jag har
bara sagt att detta är ett uppslag som
behöver ytterligare penetreras. En utredning
har verkligen många frågor att
ta upp och behandla när det gäller
att fortsätta den forskning och det arbete
som redan sker på det psykiska
området.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningspropostion:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1966/
67 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 35, i anledning av framställning
från riksdagens revisorer angående an -

slag för utrustning m. m. av nya lokaler;
och

nr 38, angående uppdrag åt bankoutskottet
i anledning av bestämmelse i
60 § arbetarskyddslagen.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 47, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1966/
67, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 21 april 1966 dagtecknad
proposition, nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1966/67 m. m., hade Kungl. Maj:t
bland annat föreslagit riksdagen att besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för budgetåret
1966/67 med 100 procent av
grundbeloppet.

Propositionen nr 125 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 755,
av herrar Adolfsson och Werner, samt
II: 929, av herr Hermansson m. fl., vari
bland annat hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t beakta vad i motionerna anförts
rörande den statliga skattepolitikens utformning; II)

de likalydande motionerna I: 756,
av herrar Bengtson och Lundström,
samt II: 928, av herrar Ohlin och Hedlund,
vari anhållits, att riksdagen vid
sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en skattereform och andra
åtgärder i syfte att åstadkomma en sta -

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

bil ekonomi, inriktad på att främja ekonomisk
tillväxt och hejda prisstegringarna,
med utgångspunkt från det sjupunktsprogram,
som framlagts i motionerna;
ävensom

III) de likalydande motionerna I: 757,
av herr Holmberg m. fl., och IT. 926, av
herr llohman m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle i princip antaga en plan
för reformering av vårt skattesystem,
innebärande

1) för år 1967

a) från och med ingången av året
en sänkning av progressionen med
tyngdpunkten förlagd till .mellanskikten
i skatteskalorna, nämligen från och
med 16 000 kronor beskattningsbar inkomst
för gifta och ensamma barnförsörjare
samt 8 000 kronor för ensamstående,
ävensom viss höjning av ortsavdragen,

b) från och med ingången av året
skattefrihet upp till vissa belopp för
enskilt frivilligt sparande för bostads-,
utbildnings- och annat speciellt sparändamål,

c) från och med den 1 juli en omläggning
av den nuvarande omsättningsskatten
till en mervärdeskatt samtidigt
med avlyftning av vissa punktskatter,
varvid allmänna skatteberedningens förslag
i förevarande avseende skulle tagas
till utgångspunkt, samt

2) för åren 1968—1970

a) ett kompletterande av barnbidragen
med barnavdrag å 1 000 kronor för
varje hemmavarande barn under 18 år,
som ej åtnjöte egen inkomst uppgående
till minst samma belopp som ortsavdraget
för ensamstående skattskyldig,
kompletterat med ett system av den innebörd,
att den som helt eller delvis ej
kunde tillgodogöra sig barnavdrag erhölle
motsvarande förmån,

b) införande av indexreglering av
ortsavdrag samt skiktgränser i skatteskalorna,

c) fortsatt sänkning av progressionen
och förbättring av ortsavdragen innebärande
ett fullföljande av de sänkningar
av de direkta statsskatterna, som

Ang. den ekonomiska politiken
allmänna skatteberedningen enhälligt
förordade i sitt betänkande 1964.

De under I ovan redovisade motionerna
hade hänvisats till bevillningsutskottet
såvitt de avsåge skatteplikten
och i övrigt till bankoutskottet.

De under II redovisade motionerna
hade hänvisats såvitt de avsåge punkterna
1, 2 och 3 till statsutskottet, såvitt
de gällde punkten 4 och punkten
5, i vad sistnämnda punkt rörde beskattningsfrågor,
till bevillningsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet också upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 305,
av herr Holmberg m. fl., och IT 370, av
herr Bohman m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
vilket förslag avsåg att, med verkan
från och med 1968 års taxering, ortsavdragen
skulle höjas från nuvarande
4 500 kronor till 4 800 kronor för gifta
och från 2 250 kronor till 2 400 kronor
för ensamstående;

2) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
vilket förslag avsåg, att skatteuttaget
vid den statliga beskattningen från och
med 1968 års taxering skulle sänkas i
inkomstskikten 16 000—40 000 kronor
för gifta och i skikten 8 000—12 000
kronor för ensamstående med procentsatser
varierande mellan två och sju
procent;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte

a) förelägga 1967 års vårriksdag förslag
rörande indexreglering av ortsavdrag
och av skatteskiktsgränser inom
de statliga inkomstskatteskalorna;

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

b) senast vid 1967 års vårriksdag
framlägga förslag om införande av s. k.
mervärdeskatt i huvudsak enligt av allmänna
skatteberedningen angivna principer; II)

de likalydande motionerna I: 494,
av herrar Adolfsson och Werner, samt
II: 621, av herr Hermansson m. fl., vari
såvitt nu vore i fråga, anhållits att riksdagen
måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt, vilket förslag
avsåg en skärpning av förmögenhetsskatten
till skattesatser varierande mellan
en och tre procent;

2) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt, vilket förslag avsåg,
att uttagningsprocenten vid den
statliga inkomstbeskattningen för aktiebolag
skulle höjas från för närvarande
40 procent till 50 procent av den beskattningsbara
inkomsten;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om

dels förslag till skärpt beskattning av
lyxkonsumtion i enlighet med vad i
motionerna angivits;

dels förslag till beskattning av reklam; dels

prövning av förutsättningarna
för beskattning av utlandsresor;

III) de likalydande motionerna I:
500, av herr Bengtson m. fl., och II: 619
av herr Hedlund in. fl., vari yrkats,

1) att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att förslag måtte
framläggas för nästa års riksdag om
en allmän skattereform, innefattande
bland annat en omläggning av den nuvarande
omsättningsskatten till en generell
indirekt skatt av mervärdeskattens
typ samt lättnader i den direkta
beskattningen och reformer inom företagsbeskattningen,
som stärkte konkurrensförmåga
och kapitalförsörjning;

2) att riksdagen skulle besluta fastställa
sänkta skalor för den statliga in -

komstskatten i enlighet med vad i motionerna
förordats, att gälla från och
med den 1 januari 1967;

3) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om skyndsam utredning
och förslag till 1967 års riksdag
angående införande av ett särskilt
schablonavdrag vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt, motsvarande det
vid statsbeskattningen gällande kommunalskatteavdraget,
i enlighet med
vad i motionerna anförts;

4) att riksdagen skulle besluta, att för
beskattningsåret 1967 skulle vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt medgivas
ett särskilt schablonavdrag med
300 kronor för makar och för ofullständiga
familjer samt med 150 kronor för
övriga skattskyldiga;

5) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om prövning och
förslag till innevarande års höstriksdag
angående kompensation från staten
till kommunerna för det skattebortfall,
som föranleddes av den under 4
förordade reformen;

IV) de likalydande motionerna I: 503,
av herr Eric Carlsson och herr Svanström,
samt 11:613, av herr Eriksson
i Bäckmora, vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om lämplig översyn av nuvarande
beskattning med inriktning på
att ortsavdraget måtte höjas till 3 000
kronor för ensamstående samt 6 000
kronor för gift inkomsttagare;

V) de likalydande motionerna I: 517,
av herr Lundström m. fl., och 11:423,
av herr Ohlin m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta höjning av beskattningen
på cigarretter i den i motionerna
angivna omfattningen, att träda
i kraft vid den tidpunkt riksdagen
bestämde;

VI) de likalydande motionerna I:
519, av herr Lundström m. fl., och II:
645, av herr Ohlin m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förslag måtte framläggas för
nästa års riksdag om en allmän skatte -

Torsdagen den 20 maj 1906 fm.

Nr 27

reform, innefattande bland annat en
omläggning av den nuvarande omsättningsskatten
till en generell indirekt
skatt av mervärdeskattens typ, lättnader
i den direkta inkomstskatten samt reformer
inom företagsbeskattningen som
stärkte konkurrensförmåga och kapitalförsörjning,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att undersökningar måtte komma till
stånd rörande metoder att undvika inflationens
skattehöjande verkningar
samt att förslag i anledning härav måtte
föreläggas riksdagen,

c) besluta höja ortsavdragen i den
statliga och kommunala inkomstbeskattningen
med 100 kronor för ogift
och 200 kronor för gift skattskyldig
från och med den 1 januari 1967, samt

d) fastställa sänkta skalor för den
statliga inkomstskatten i enlighet med
i motionerna angivna förslag, att gälla
från och med den 1 januari 1967;

VII) de likalydande motionerna I:
538, av herr Åkerlund, samt II: 638 av
herr Magnusson i Borås och herr Björkman,
vari yrkats, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t snarast hemställa
om utredning rörande restitution
av indirekt skatt vid export och uttagande
av motsvarande utjämningsskatt
vid import samt att förslag härom i avvaktan
på införande av mervärdeskatten
skulle föreläggas vårriksdagen;
ävensom

VIII) motionen II: 650, av fru Byding
in. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 10 till årets riksdag väckta likalydande
motionerna I: 349, av herr Bengtson
m. fl., och II: 420, av herr Hedlund
in. fl., vari bland annat föreslagits, att
skatten på cigarretter skulle höjas med
tre öre per cigarrett, att gälla från och
med den 1 juni 1966.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

Ang. den ekonomiska politiken

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 125, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet — måtte besluta,
att .statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå
i preliminär skatt för budgetåret 1966/
67 med 100 procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:305,
av herr Holmberg m. fl., och II: 370,
av herr Bohman m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 349,
av herr Bengtson m. fl., och II: 420, av
herr Hedlund m. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande,

3) de likalydande motionerna 1:494,
av herrar Adolfsson och Werner, samt
II: 621, av herr Hermansson in. fl., i vad
motionerna behandlats i detta betänkande,

4) de likalydande motionerna I: 500,
av herr Bengtson m. fl., och II: 619, avherr
Hedlund m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 503,
av herr Eric Carlsson och herr Svanström,
samt II: 613, av herr Eriksson
i Bäckmora,

6) de likalydande motionerna 1:517,
av herr Lundström m. fl., och II: 423,
av herr Ohlin m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 519,
av herr Lundström in. fl., och II: 645,
av herr Ohlin m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:538,
av herr Åkerlund, samt 11: 638, av herr
Magnusson i Borås och herr Björkman,

9) de likalydande motionerna I: 755,
av herrar Adolfsson och Werner, samt
II: 929, av herr Hermansson m. fl., i
vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

10) de likalydande motionerna I: 756,
av herrar Bengtson och Lundström,
samt II: 928, av herrar Ohlin och Hedlund,
i vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

11) de likalydande motionerna I: 757,
av herr Holmberg m. fl., och II: 926,
av herr Bohman m. fl., ävensom

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

12) motionen II: 650, av fru Ryding
in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1966/67 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade anförts
beträffande särskilt schablonavdrag vid
den kommunala taxeringen

1) av herrar Sundin, Vigelsbo och
Eriksson i Räckmora, vilka ansett att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet i anledning
av de likalydande motionerna 1:500
och 11:619 bort under B 4 hemställa,

dels att riksdagen måtte besluta att
vid 1967 års taxering till kommunal inkomstskatt
medgiva ett särskilt schablonavdrag
med 300 kronor för makar
och för ofullständiga familjer samt med
150 kronor för övriga skattskyldiga och
därvid antaga i reservationen infört
förslag till lag om ändrad lydelse av
46 § 2 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370),

dels att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om prövning
och förslag till innevarande års höstriksdag
angående kompensation från
staten till kommunerna för det i ovannämnda
författning föreslagna schablonavdraget,

dels ock att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära successivt införande
av särskilt schablonavdrag vid
taxeringen till kommunal inkomstskatt,
motsvarande kommunalskatteavdraget
vid den statliga taxeringen, och däri
innefatta regler för kompensation från
staten till kommunerna på grund av
skattebortfall;

beträffande ortsavdragen

2) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottet bort förorda en höjning
av ortsavdragen, nämligen för gifta

samt ogifta med hemmavarande barn
under 18 år till 4 800 kronor och för
ogifta till 2 400 kronor, och således bort
under B 1 hemställa, att riksdagen måtte
antaga det vid motionerna I: 305, av
herr Holmberg m. fl., och 11:370, av
herr Bohman m. fl., fogade förslaget till
lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

3) av herrar Stefanson, Skärman och
Gustafson i Göteborg samt fru Nettelbrandt,
vilka ansett, att utskottet bort
under B 7 hemställa, att riksdagen med
bifall till de likalydande motionerna
I: 519, av herr Lundström m. fl., och
II: 645, av herr Ohlin m. fl., måtte antaga
i reservationen infört förslag till
lag om ändrad lydelse av 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

beträffande skatteskalorna

4) av herrar Stefanson, Sundin, Skärman,
Gustafson i Göteborg och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herr Eriksson
i Bäckmora, vilka — under åberopande
av vad i fråga om skatteskalornas
utformning anförts i de likalydande motionerna
1:500 och 11:619 samt de likalydande
motionerna I: 519 och II:
645 — ansett, att utskottet under B 4
och B 7, i vad gällde skatteskalornas utformning,
bort hemställa, att riksdagen
måtte fastställa sänkta skalor för den
statliga inkomstskatten i enlighet med
i motionerna angivna förslag att gälla
från och med den 1 januari 1967 och
således antaga i reservationen infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt;

5) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottet bort förorda en i reservationen
närmare angiven sänkning
av skattesatserna i de statliga skatteskalorna,
samt att utskottet därför bort
under B 1 hemställa, att riksdagen måtte
antaga det vid motionerna 1: 305, av
herr Holmberg m. fl., och 11:370, av

Torsdagen den 2(i maj 1900 fm.

Nr 27

herr Bohman m. fl., fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse av
10^1 mom. förordningen den 20 juli
1947 (nr 570) om statlig inkomstskatt;

beträffande indexreglering av skattesystemet 0)

av herrar Stefanson, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Sandin, Skärman, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg
och Vigelsbo, fru Nettelbrandt samt
herr Eriksson i Bäckmora, vilka ansett,
att utskottet under B 1, B 7 och Bil, i
vad gällde inflationens verkningar vid
beskattningen, bort hemställa, att riksdagen
— i anledning av de likalydande
motionerna I: 305, av herr Holmberg
in. fl., och II: 370, av herr Bohman
m. fl., I: 519, av herr Lundström in. fl.,
och II: 045, av herr Ohlin m. fl., samt
I: 757, av herr Holmberg m. fl., och II:
92G, av herr Bohman m. fl., — måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
undersökningar måtte komma till stånd
rörande metoder att undvika inflationens
verkningar vid beskattningen samt
att förslag i anledning härav måtte föreläggas
riksdagen;

beträffande den indirekta beskattningen

7) av herrar Stefanson, Skärman och
Gustafson i Göteborg samt fru Nettelbrandt
vilka ansett, att cigarrettskatten
bort höjas med 2 öre per cigarrett och
att utskottet således under B 0 bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna I: 517, av herr
Lundström m. fl., och 11:423, av herr
Ohlin m. fl., samt i anledning av de
likalydande motionerna I: 349, av herr
Bengtson m. fl., och II: 420, av herr
Hedlund m. fl., måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 10 juni 1901 (nr 394) om
tobaksskatt;

8) av herrar Sundin, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
cigarrettskatten bort höjas med 3 öre
per cigarrett och att utskottet således
under B 2 bort hemställa, att riksdagen

Ang. den ekonomiska politiken
med bifall till de likalydande motionerna
I: 349, av herr Bengtson in. fl., och
II: 420, av herr Hedlund in. fl., samt i
anledning av de likalydande motionerna
I: 517, av herr Lundström in. fl., ocli
11:423, av herr Ohlin in. fl., måtte antaga
i denna reservation infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 10 juni 1901
(nr 394) om tobaksskatt;

beträffande fortsatt reformering av beskattningssystemet 9)

av herrar Stefanson, Sundin, Skärman,
Gustafson i Göteborg och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herr Eriksson
i Bäckmora, vilka ansett, att utskottet
under B 4, B 7, B 8 och B 10 bort
hemställa, att riksdagen — med bifall
till de likalydande motionerna I: 500,
av herr Bengtson m. fl., och II: 019, avherr
Hedlund m. fl., I: 519, av herr
Lundström m. fl., och 11:045, av herr
Ohlin m. fl., I: 756, av herrar Bengtson
och Lundström, samt II: 928, av herrar
Ohlin och Hedlund, ävensom i anledning
av de likalydande motionerna I:
538, av herr Åkerlund, samt II: 638, av
herrar Magnusson i Borås och Björkman,
samtliga motioner i vad avSåge
den framtida utformningen av skattesystemet
— måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära, att förslag måtte framläggas
för 1967 års riksdag om en allmän
skattereform, innebärande

a) lättnader i den personliga inkomstskatten
genom sänkning av marginalskatterna
och sänkt skatt för lägre inkomster; b)

att den nuvarande omsättningsskatten
skulle ersättas med en konsumtionsneutral
och i förhållande till skatteberedningens
förslag vad gällde omfattning
och administration förenklad
mervärdeskatt samt att en utrensning
måtte ske bland punktskatterna, varigenom
bland annat skulle åstadkommas,
att exporten befriades från de olika indirekta
skatter, som belastade produktionen,
och att inhemska varor likstäldes
med importerade; samt

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

c) reformering av beskattningen av
företag och enskilda i syfte att främja
enskilt sparande och ekonomisk expansion; 10)

av herrar Stefanson, Sundin,
Skärman, Gustafson i Göteborg och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herr
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
utskottet bort under BIO hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 756, av herrar Bengtson
och Lundström, samt II: 928, av
herrar Ohlin och Hedlund, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära åtgärder
i enlighet med det i motionerna
framlagda sjupunktsprogrammet i syfte
att åstadkomma en stabil ekonomi, inriktad
på att främja ekonomisk tillväxt
och hejda prisstegringarna;

11) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka på
anförda skäl ansett, att utskottet i anledning
av de likalydande motionerna
I: 757 och II: 926 under Bil bort hemställa,
att riksdagen måtte i princip antaga
en tidsplan för reformering av
vårt skattesystem, innebärande för åren
1968—1970

a) ett kompletterande av barnbidragen
med barnavdrag å 1 000 kronor för
varje hemmavarande barn under 18 år,
som ej åtnjöte egen inkomst uppgående
till minst samma belopp som ortsavdraget
för ensamstående skattskyldig,
kompletterat med ett system av innebörd,
att den som helt eller delvis ej
kunde tillgodogöra sig barnavdrag erhölle
motsvarande förmån,

b) införande av indexreglering av
ortsavdrag samt skiktgränser i skatteskalorna,

c) fortsatt sänkning av progressionen
och förbättring av ortsavdragen, innebörande
ett fullföljande av de sänkningar
av de direkta statsskatterna som
allmänna skatteberedningen enhälligt
förordade i sitt betänkande 1964;

12) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka, under
åberopande av innehållet i de lika -

lydande motionerna I: 305 och II: 370,
ansett, att utskottet bort förorda en omläggning
av den indirekta beskattningen
från nuvarande omsättningsskatt till
en mervärdeskatt och således under
B 1 hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till förenämnda motioner i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t senast vid 1967 års vårriksdag
måtte framlägga förslag om införande
av s. k. mervärdeskatt i huvudsak enligt
av allmänna skatteberedningen angivna
principer;

13) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka av
angivna orsaker ansett, att utskottet
bort under B 8 hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 538, av herr Åkerlund, samt
II: 638, av herrar Magnusson i Borås och
Björkman, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
vid början av instundande höstsession
förelägga riksdagen förslag om ett avräkningsförfarande,
innebärande restitution
av indirekta skatter vid export
och uttagande av motsvarande utjämningsskatt
vid import.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Stefanson,
Sundin, Skärman, Gustafson i
Göteborg och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herr Eriksson i Bäckmora.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
rörande nu förevarande betänkande
jämväl finge omfatta bankoutskottets
utlåtande nr 39 och statsutskottets
utlåtande nr 121; yrkanden avseende
sistnämnda utlåtanden skulle
dock framställas först sedan desamma
föredragits.

Redogörelser för innehållet i bankoutskottets
utlåtande nr 39 och statsutskottets
utlåtande nr 121 återfinnes i kammarens
protokoll för aftonsammanträdet
denna dag.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Tillåt mig att inledningsvis
referera ett brev. Det är ett

Torsdagen den 2(5 maj 1966 fm.

Nr 27

brev som för några dagar sedan nådde
två adressater. Den ene är finansminister
Sträng, den andre är jag själv.
Avsändaren är en svensk familjefar
med två barn. Han är anställd i kommunal
tjänst och sedan den 1 juli 1963
placerad i 15 lönegraden. I hans förmåner
ingår tjänstebostad. Hyran för
bostaden dras på hans lön. 1963 hade
denne tjänsteman en månadslön på
1 728 kronor. 424 kronor i månaden
betalade lian i skatt, och för tjänstebostaden
drog arbetsgivaren en hyra
på ungefär samma belopp, 428 kronor.
Av lönen återstod 876 kronor att leva
på sedan skatt och hyra var betalda.

I december 1965, två och ett halvt år
senare, hade samme tjänsteman fått sin
lön höjd till 1 874 kronor i månaden,
alltså en löneförbättring i kronor räknat
med 146 kronor.

Men vad hade nu inträffat? Skatten
på hans lön hade stigt med 105 kronor
i månaden och månadshyran hade åkt
upp med 90 kronor. Av hans månadslön
återstod med andra ord nu endast 827
kronor sedan skatt och hyra var betalda.

Under de två och ett halvt år som
gått hade han, trots 150 kronor i löneförbättring
per månad, fått 50 kronor
mindre i månaden att röra sig med sedan
skatten och hyran betalats, 50 kronor
mindre i en tid när allt hans familj
köper blir dyrare och dyrare.

Herr talman! Denne tjänsteman är
inte ett unikt fall. Han är en av de
många i detta samhälle som fått betala
det pris som en förlegad socialdemokratisk
ekonomisk politik kostar. Det
priset har för åtskilliga löntagare betytt
extra arbete, om de velat klara standarden.
Det har inneburit kortare fritid
för att förverkliga drömmen om den
egna sommarstugan, motorbåten, bilen
eller vad det nu kan vara. För andra
åter, inte minst för mindre och större
företagare och för jordbrukare, har det
ofta inneburit en besvärlig ekonomi
med skulder, amorteringar och räntor.

Det tycks nu, herr talman, som om

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 27

Ang. den ekonomiska politiken
även regeringen börjat inse allvaret i
den uppkomna situationen. Finansministern
har i kompletteringspropositionen
övergivit sin standardoptimism.
Den ekonomiska verkligheten har tvingat
regeringen till retriitt, och kompletteringspropositionen
präglas till skillnad
från finansplanen i januari av fullt
berättigad oro för den svenskauekonomien,
framför allt på kort sikt. Men
även långtidsperspektivet tecknas med
allvar.

Denna prägel på en socialdemokratisk
regerings ekonomiska budskap fyra
månader före ett val vittnar kanske
bättre än något annat om situationens
allvar. Regeringen konstaterar nu att
de besvärande balansrubbningarna i
vårt lands ekonomi består. Nedgången i
utrikeshandeln har inte kunnat hävas
— den blir kvar och beräknas bli av
samma omfattning 1966 som 1965. Den
övermodigt friserade prognos för exportutvecklingen
som finansministern
lämnade i januari har reviderats. Den
förbättring som skulle inträda med
hjälp av årets skattehöjningar på bensin,
tobak, brännolja, vin, Öl och brännvin
inträdde inte. Ambitionsgraden har
därför sänkts till att bara omfatta en
förhoppning om att balans skall ha
uppnåtts 1970.

Prisstegringarna har under den senaste
tolvmånadersperioden varit 8
procent. De fortsätter med en även efter
regeringens mått mätt alltför hög
hastighet. Resultatet har blivit att vår
konkurrenskraft gentemot utlandet försvagats
och vår ekonomiska handlingsfrihet
begränsats. I sin framtidsbedömning
tvingas regeringen nu erkänna, att
svåra problem i fråga om arbetskraftstillgång
och kapitalbildning kommer
att möta. Den kärva kreditmarknadspolitiken
består. Frågan hur en tillräcklig
kreditförsörjning för näringslivets
investeringar skall kunna ordnas
är alltjämt olöst.

Herr talman! Karakteristiken av regeringens
misslyckanden på det ekonomiska
området behöver inte göras

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
mer utförlig — den är vid det här laget
känd. Situationen är resultatet av den
ekonomiska politiken som helhet och
inte av några enstaka socialdemokratiska
missgrepp. Men lika väl som det
är en kombination av felaktiga åtgärder,
som tillsammans har lett till penningvärdets
gradvisa försämring, behövs
nu, en kombination av välövervägda
och Ihktiga åtgärder för en stabilisering.

Från högerpartiets sida har vid årets
riksdag i ett flertal motioner föreslagits
en serie samverkande och inbördes
väl avvägda motåtgärder just i syfte
att komma till rätta med inflationen.
Att regeringen och dess riksdagsmajoritet
skulle avvisa dessa förslag var
väntat, men än allvarligare är att regeringen
inte har satt något i stället. Regeringen
tycks ha kapitulerat inför inflationen,
inför utgifts-skatte-lönespiralen.

Från början använde sig regeringen
som försvar av metoden att bagatellisera
den kontinuerliga och smygande
inflationen. Den hänvisade till och sökte
tröst i att andra länder också haft
prisstegringar av ungefär samma storlek
som vårt land.

Detta är en felaktig och vilseledande
uppgift. Under 1960-talet har de
flesta av våra verkliga konkurrenter
bland industriländerna haft en väsentligt
lägre prisstegring än Sverige. Våra
priser och kostnader har ökat mer
på sex år än Frankrikes, Tysklands,
Schweiz’, Hollands, Belgiens, Kanadas,
USA:s och Storbritanniens, för att nämna
några viktiga exempel.

Regeringens andra försvarslinje gick
ut på att inflationen var priset för den
fulla sysselsättningen. Även detta påstående
har uppenbara brister. Den
minskade konkurrensen gentemot utlandet
som de svenska kostnadsstegringarna
medfört har medverkat till en
ganska omfattande nedläggning av företag
eller av inskränkning av driften.
Enbart inom industrien varslade under
tiden 1 januari 1965—1 maj i år 164

företag om nedläggning eller inskränkning
av driften. Dessa driftsinskränkningar
berör över 7 000 anställda, och
bara i år har för industriens del varsel
utfärdats i en omfattning som berör
mellan 1 000 och 2 000 anställda varje
månad.

Naturligtvis är inte varje driftsinskränkning
ett resultat av det höga
kotsnadsläget — i flera fall är det fråga
om rena tekniska rationaliseringar —
men man kommer inte ifrån att regeringens
ekonomiska politik bär den
huvudsakliga skulden och antalet nedläggningar
kommer att öka, om inte
pris- och kostnadsstegringarna dämpas.
En ändring i den ekonomiska politiken
är därför nödvändig just för att
trygga den fulla sysselsättningen.

Regeringen har nu intagit en tredje
försvarsposition. Nu talar man om
skärpt prisövervakning. Under fanfarer
aviserades i 1-majtalen tillsättandet
av en särskild priskommitté med representanter
för regeringen och Landsorganisationen.
Enligt uppgift skall
denna kommitté kläcka idéer och uppslag.
Högerpartiet har givetvis inget att
invända mot en övervakning av prisutvecklingen,
men man bör inte glömma
att företagens lönsamhet är den första
försvarslinjen mot permitteringar och
arbetslöshet.

Men det bör också samtidigt sägas
ifrån att lika vilseledande som vi anser
det socialdemokratiska jordbruksutspelet
vara, lika vilseledande är det när
man från socialdemokratiskt håll söker
ge intryck av att en skärpt prisövervakning
skulle vara ett verkligt effektivt
medel i kampen mot prisstegringarna.
Man kommer inte till rätta med
febertillståndet hos en patient genom att
knacka ner termometern innan man avläser
den; man måste söka rätt på sjukdomsorsaken
och angripa den.

Se på detaljhandeln! Den har brottats
med stora svårigheter under senare
tid. Minskad omsättning och efterfrågan
har pressat priserna, men de höga kostnaderna
består. Tror verkligen rege -

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

ringen att en intensifierad prisövervakning
ytterligare kan pressa priserna i
detta läge? För att komma till riitta med
inflationstendenserna i vår ekonomi
krävs i stället ett samlat grepp över
hela det ekonomiska fältet.

Den första och grundläggande förutsättningen
för en balanserad samhällsekonomi
är att de olika konjunkturpolitiska
medel som statsmakterna förfogar
över samordnas och medvetet inriktas
på prisstabiliseringen. Det innebär
att den strama penningpolitiken
måste samordnas med en stram finanspolitik.
Detta har regeringen underlåtit.
Det fanns en tid när socialdemokraterna
underkände penningpolitikens betydelse
och år efter år tillämpade en extrem
lågräntepolilik. När de så småningom
tvingades överge lågräntedoktrinen
och penningpolitiken fick sin renässans,
inträdde så småningom den
motsatta ytterligheten. Penningpolitiken
blev då det enda medlet i kampen
mot inflationen. Men dess verkningar
har förtagits genom att regeringen vid
sidan av den strama penningpolitiken
fört en expansiv finanspolitik, som drivit
på inflationen. Ovanpå detta har bostadssektorn
undantagits från den kreditbegränsning,
som en stram penningpolitik
är avsedd att åstadkomma. Så
har också resultatet blivit därefter.

Nu har emellertid finansministern i
kompletteringspropositionen sökt betona
kravet på en skärpt finanspolitik.
Det låter bra, och skulle vara det, om
det inte samtidigt tydligt framgick, att
regeringen med en stram finanspolitik
bara menar nya skattehöjningar. Därmed
gör man sig skyldig till ett grundläggande
fel, som kommer att förhindra
en prisstabilisering. De höga offentliga
utgifterna som stiger väsentligt
snabbare än nationalprodukten driver
på inflationen i två avseenden. Dels
skapar de en ökad statlig efterfrågan
på pengar, arbetskraft, varor och tjänster,
dels orsakar de ett oavbrutet växande
skattetryck, och detta i sig självt
är numera en inflationsfaktor.

Ang. den ekonomiska politiken

Även eu i ekonomiska ting mindre
initierad person än finansminister
Sträng inser nog att man i längden inte
kan öka de offentliga utgifterna med 10
procent när produktionstillväxten endast
är 3,5 å 4 procent. Vi kräver därför,
intill dess att penningvärdet stabiliserats,
att statens och kommunernas
utgifter inte får växa i snabbare takt än
den årliga ökningen av produktionen.
Med en sådan finanspolitik undviker
man också att kompensationskrav för
skattehöjningarna reses i den utsträckning
som nu sker vid avtalsförhandlingarna.
ökade lönekostnader, som orsakas
av skattehöjningar och pristegringar,
betyder ju endast nya kostnader för
produktion och handel — kostnader som
höjer priserna ytterligare.

Av uttalandena i finansplanen framgår
emellertid med all tydlighet, att regeringen
ämnar fortsätta på den gamla
vägen. Med ovanlig öppenhjärtighet förklaras
att statsutgifterna kommer att
svälla och att den offentliga sektorn,
trots vissa bemödanden att i år uppmuntra
industriinvesteringarna, skall
ges prioritet. Det grundläggande kravet
på uppbromsning av statsutgifterna i
nuläget och återhållsamhet åren framöver
möter sålunda regeringen med krav
på nya skatter — någon gång efter höstens
val. Såväl finansministern som
statssekreteraren i finansdepartementet
Krister Wickman har ju talat om detta.

Av intresse är då vilka verkningar regeringens
ekonomiska politik får på
den enskildes ekonomi fram till 1970.
Låt mig ge ett par exempel! En industriarbetare
som 1960 hade en inkomst
på 16 000 kronor var 1965 uppe i en inkomst
på cirka 23 100 kronor. Genomsnittsakademikern
ökade under samma
tid sin inkomst från 26 800 till cirka
37 000 kronor. Med samma utveckling
kommer inkomsten 1970 att vara 33 400
för industriarbetaren och 51 000 för
akademikern. Men hur går det , då med
skatterna? Vi kan någorlunda exakt
räkna ut dem för 1960 och 1965. Men
hur är de 1970?

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Ja, statssekreterare Wickman har talat
om att skatteutvecklingen till 1970
blir ungefär densamma som under decenniets
första fem år. Jag har antagit
att detta kommer att bli fallet i fråga om
de indirekta skatterna, men att både
kommunalskatten och den direkta statsskatten
blir densamma som 1966. Det är
ju en ganska optimistisk och verkligt
försiktig bedömning. Ändå finner jag
att skatteandelen för industriarbetare
stiger från cirka 30 procent 1960 och
34 procent 1965 till närmare 44 procent
1970. För genomsnittsakademikern är
stegringstakten hårdare; där stiger
skatteandelen från 36 procent 1960 och
43 procent 1965 till ej mindre än 53
procent 1970. Han får alltså betala mer
än hälften av sin totala lön i skatt.

Dessa siffror visar klart att vi snabbt
närmar oss toppen för vad som är möjligt
att ta ut i skatter med en fortsatt
standardhöjning. Det är den utvecklingen
som måste brytas.

För övrigt vore det naturligtvis intressant
att få ett uttalande från regeringen,
d. v. s. finansministern, på den här
punkten. När når vi enligt regeringens
bedömning den yttersta gränsen för
skattetrycket?

Herr talman! Lika grundläggande och
samhällsekonomiskt välmotiverad som
uppbromsningen av statsutgifternas ökning
är framstår kravet på en genomgripande
omläggning av vårt skattesystem.
Kravet på en minskad progression
och sänkta marginalskatter måste
därvid få högsta prioritet.

Årets avtalsförhandlingar har klart
visat, att progressiviteten och de höga
marginalskatterna verkar kostnadsuppdrivande.
Löntagarna söker i dag inte
blott få sin rimliga andel av välståndsutvecklingen.
Vad deras krav gäller är
också att få kompensation för de prisoch
skattestegringar som varit, liksom
att täcka in sig för de pris- och skattestegringar
som man kan räkna med skall
följa av den socialdemokratiska politiken.

Skall vi komma bort från den tröst -

löshet som präglat många inkomsttagares
situation, att varje ny inkomstökning,
varje extra förtjänst skall ätas upp
av skatte- och prisstegringar, måste vi
se till att vårt skattesystem radikalt moderniseras.
Vi måste länka utvecklingen
därhän, att var och en åter får en
känsla av att han förhandlar om och arbetar
för sin egen lön och inte om en
summa pengar som nästan omedelbart
berövas honom.

Frågan är därför inte längre om vi
har råd att ge en skattelättnad. Frågan
är hur länge samhället har råd med ett
omodernt och arbetshämmande skattesystem.
Enligt min mening har tidsfristen
redan löpt ut. Varje ytterligare förlikning
av den skattereform som den
enhälliga skatteberedningen föreslog
har samhällsekonomiska skadeverkningar.

Det är, herr talman, mot denna bakgrund
som högerpartiet framlagt sin
tidsplan för en omfattande skattereform.
I korthet kan den sammanfattas
på följande sätt:

År 1967: nya skatteskalor som sänker
skatten i inkomstlägena 16 000—
40 000 kronor för gifta. För ogifta börjar
skattesänkningen redan vid 8 000
kronor. Höjda ortsavdrag med 150 kronor
för ogifta och 300 kronor för gifta.
Skattefrihet för sparande till eget hem,
villa eller annat målsparande. Övergång
från omsättningsskatt till mervärdesskatt.

Åren 1968—1970: ortsavdragen och
skatteskalorna indexregleras, d. v. s. följer
penningvärdeförsämringen. Barnbidragen
kompletteras med barnavdrag,
d. v. s. barnfamiljerna får rätt till »ortsavdrag»
även för barnen. Ytterligare
skattelättnader i enlighet med skatteberedningens
förslag.

Högerpartiets förslag om sänkning av
marginalskatten och höjning av ortsavdraget
fr. o. m. 1967 betyder skattesänkning
främst för de hårdast drabbade
mellaninkomstlägena. I vissa inkomstlägen
sänks marginalskatten ända
upp till 7 procent. Detta måste emeller -

Torsdagen den 20 maj 1966 fm.

Nr 27

tid vara bara första steget i en planlagd
och målmedveten reformering av skattesystemet.

Herr talman! En förutsättning för en
balanserad ekonomi är också att sparandet
ökar, så att kapitalbildningen
kan hållas på en hög nivå. Det är därför
högerpartiet medvetet kombinerar
sina skattelättnader med olika åtgärder
för att stimulera det enskilda, frivilliga
sparandet. Skall vår konkurrenskraft
befrämjas och en hög och jämn produktionsökning
kunna underbyggas är det
nödvändigt, att tillräckligt utrymme
skapas för näringslivets investeringar.

Problemets allvar understryks av det
bekymmersamma faktum, att sparandet
utvecklar sig mycket otillfredsställande.
Det privata sparandet har såvitt man
nu kan se t. o. m. sjunkit från 1964 till

1965. Sparkvoten för frivilligsparandet,
som 1964 uppgick till 11 procent av de
disponibla inkomsterna, sjönk 1965 till
9 procent. Enligt den reviderade nationalbudgeten
beräknas sparkvoten
kvarligga på denna lägre nivå även

1966.

Till detta kommer, att näringslivets
möjligheter att med egna vinstmedel finansiera
sina investeringar nedgått
högst betydligt sedan 1950-talet. Det gör
totalbilden än bekymmersammare.

Mot denna bakgrund är det viktigt att
den ekonomiska politiken ges en markerad
produktionsstimulerande och
sparfrämjande inriktning just i syfte att
trygga näringslivets kreditförsörjning.
Men regeringen misstror som alltid de
enskilda människorna. Den drar i stället
slutsatsen: »Den sparandebrist som
hotar att uppstå måste samhället medverka
till att täcka.»

Det är sällan som de socialiseringssträvanden
regeringen företräder framställs
i så klar belysning som i regeringens
egen långtidsprognos. Det sägs,
att en ökning av det offentliga sparandet,
som ägt rum under 1960-talets första
hälft, måste fortsätta under resten av
detta decennium. Men det sägs också,
att det offentliga sparandet inte bara

Ang. den ekonomiska politiken
skall tillgodose det offentligas egna utgiftsåtaganden,
utan också finansiera
näringslivets investeringar.

Här öppnar sig intressanta och betänkliga
perspektiv. Genom att först undergräva
det personliga sparandet skapar
regeringen ett behov av offentligt
sparande. När det sedan visar sig att
det trots allt kan vara svårt att genom
ökade skatter få in de pengar som behövs,
är regeringen beredd att angripa
AP-fonderna. Så långt bär vänstervridningen
i politiken fört oss!

Herr talman! Möjligheten för riksdagen
att vrida den ekonomiska utvecklingen
till ett bättre läge finns. Ett bifall
till flertalet av de reservationer,
som är fogade till bevillningsutskottets,
bankoutskottets och statsutskottets nu
behandlade betänkanden skulle leda
därtill. De formella yrkandena härutinnan
från högerpartiets sida kommer
senare att framställas av våra utskottsreservanter.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Att reducera det alltför
höga efterfrågetrycket anges i den reviderade
finansplanen 1966 som ett av
huvudmålen för den ekonomiska politiken.
Detta är säkerligen riktigt. Men
regeringens analys av vårt lands ekonomiska
situation just nu är dock halvdan
på så sätt, att den inte sökt finna ut
vad orsaken är till det höga efterfrågetrycket.
Undersöker man den saken finner
man snart, att orsaken till våra nuvarande
besvärligheter med inflation,
trängsel i bostadsköerna och framför
utbildningsanstalter, sjukhus m. m. till
stor del har orsakats av en felaktig politik
från regeringens sida.

På de mest väsentliga områdena har
regeringen misslyckats. Det gäller produktionen
som stagnerade under förra
året, det gäller bytesbalansen, som fick
ett minus på 1 400 miljoner, det gäller
inflationen som man inte kunnat bemästra
och det gäller åtskilliga andra
områden, där regeringen inte kunnat
planera vårt lands ekonomiska utveck -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
ling på ett tillfredsställande sätt. Landets
tillgängliga resurser har inte fördelats
på ett riktigt sätt. Detta har resulterat
i missförhållanden på en rad områden.
Det är inte underligt att missnöjet
med den förda politiken blir allt
större.

På bostadsområdet är regeringens
misslyckanden speciellt framträdande.
Köerna för att få en bostad är mycket
långa och boendekostnaderna så höga,
att unga familjer och familjer med låga
inkomster i många fall inte har råd att
ta emot en ny bostad även om det skulle
erbjudas en sådan.

Det är mycket svårt och tar lång tid
att rätta till missförhållanden, om ett
lands ekonomiska politik snedvrides.
Det är att likna vid en stor atlantångare
som kommit ur kurs. Man kan inte helt
hastigt få den i rätt kurs igen, utan det
tar sin tid.

Trots de svårigheter som finns är det
självfallet varje demokratiskt partis
skyldigheter att försöka leda vårt lands
politik in i rätta banor igen, och centerpartiet
är givetvis villigt att medverka
till att söka genomföra en balanserad,
icke inflationsdrivande och produktionsvänlig
politik. Mittpartierna
har i sju punkter, som framförts i reservationer
och särskilda yttranden, föreslagit
åtgärder som nu bör vidtagas.

I första hand bör budgetplaneringen
göras fastare och få en mera långsiktig
karaktär, förslagsvis en femårsperiod
med framflyttande av planeringen varje
år. En sådan rullande femårsplan
skulle ge bättre möjligheter att bedöma
förutsättningarna för den ekonomiska
politiken och att ta in planerna för
olika reformer efter deras angelägenhetsgrad
och de förefintliga finansiella
och samhällsekonomiska resurserna.

För det andra bör en översiktlig nationalbudget
innefattande tillgång och
efterfrågan på olika slag av arbetskraft
upprättas. Med nuvarande handläggning
av anslagsfrågorna ges få möjligheter
för riksdagen att granska hudgeten
ur besparingssynpunkt, och därför

bör för det tredje en parlamentarisk
översyn av statsutgifterna göras med
jämna mellanrum.

I den fjärde punkten föreslås att omsättningsskatten
ersättes med en konsumtionsneutral
och förenklad mervärdesskatt,
som stärker de svenska exportföretagens
konkurrenskraft.

För det femte måste sparfrämjande
åtgärder vidtagas. Konkurrensens värde
måste beaktas och främjas, det har vi
framhållit i den sjätte punkten, och
slutligen har vi i sjunde punkten framhållit
att en rundabordskonferens bör
sammankallas för att överlägga om de
ekonomiska problem som vårt land f. n.
kämpar med.

Detta är några av de väsentliga punkterna
i centerns och folkpartiets förslag,
men därjämte bör givetvis på alla
områden bedrivas en politik som leder
till samhällsekonomisk balans, höjd produktion
och stabilare penningvärde.

Herr talman! Då respektive utskottsledainöter
kommer att tala över de
ämnen, som berörs i utlåtandena, skall
jag nu enbart uttala mig om den ekonomiska
politiken i allmänhet. Jag har
redan angett att regeringen har felplanerat
i många avseenden. Man tar till
mer än vad vårt lands resurser medger,
och då råkar man i svårigheter. Då
måste man tillgripa kreditåtstramningar
och dylika åtgärder. Dessa är i
många fall effektiva, men de drabbar
så pass blint att man inte odelat kan
säga att det är ett gott medel att använda
penningmarknaden som återhållande
broms när man tagit till så att farten
blivit alltför hög.

Jag kan däremot inte dela herr
Holmbergs uttalande om räntepolitiken
därför att dess effekt är överskattad i
många fall. Yår tids nationalekonomer
har inte alls den bedömning av räntan
som man hade tidigare. Sekelskiftets
bedömning av ränteeffekten existerar
inte i dag, utan läser man nationalekonomer
som Keynes och andra får man
en helt annan uppfattning om räntans
effekt. Räntan är produktionsfördy -

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

rande. Den kan vara rationaliseringshämmande.
Man liar också genom mycket
omfattande undersökningar i Förenta
staterna och Finland funnit att
räntan inte är sparfrämjande i den utsträckning
som man tidigare hade föreställt
sig.

Den felaktiga räntepolitiken i vårt
land har förts under lång tid. Vi hade
en period med hög ränta i Sverige, men
så kom åtstramningar på olika sätt i
form av arbetslöshet och sådant. Centralbankerna
i en hel rad länder sänkte
sina räntor, men Sverige envisades
med att hålla en hög ränta. Så slutade
den perioden och så kom återigen en
högränteperiod. Slutligen nödgades
man göra vissa sijnkningar, men det
dröjde inte länge förrän räntan snabbt
höjdes. Över huvud taget har man
överskattat ränteeffekten i ett modernt
samhälle. Räntan verkar inte på samma
sätt som den gjorde någon gång vid
sekelskiftet.

Det är naturligtvis väsentligt att vi
anpassar våra utgifter till våra resurser,
så att utgifterna överensstämmer
med de tillgångar vi har i vårt land
och så att man åstadkommer en balanserad
ekonomi och ett gynnande av
produktionen. Regeringen har så drivit
sin politik, att den i ivern att utdela
åtskilliga förmåner, som inte har
någon täckning i reella resurser, rusat
i väg alltför långt. Det har inte blivit
någon riktig anpassning av det hela.

Det som jag nu säger — om man nu
vill kalla det för en strävan mot prissänkning
— bär bedömts av långtidsutredningen,
som just påvisar hur vårt
lands politik har varit i detta fall. Jag
skall för att underbygga mitt anförande
ytterligare på den punkten citera några
ord ur långtidsutredningen: »I och för
sig behöver ju inte en stegrad efterfrågan,
vare sig den uppkommer genom
prissänkning eller på annat sätt, leda
till köer. Men att det faktiska resultatet
blivit detta måste nog sägas hänga samman
med att man genomfört olika reformer
utan att tillräckligt beakta ef -

Ang. den ekonomiska politiken
fekterna av ''prissänkningen’ och därför
underskattat efterfrågeökningen
och därigenom inte heller i tid planerat
för motsvarande utbyggnad av produktionsresurserna.
Skall man komma
till rätta med dessa köproblem måste
man nog försöka grundligare penetrera
sambanden mellan och följderna
av olika åtgärder.»

Herr talman! Jag tycker nog att det
vore en synnerligen lämplig lektyr för
regeringens företrädare att läsa sådana
stycken ur långtidsutredningen, som ju
inte har skrivits av politiker utan av
folk som har försökt att vetenskapligt
studera problemen. Det som jag citerar
ur långtidsutredningen kanske i ett
nötskal visar hur politiken förts under
senare år i vårt land.

Jag skall ta ytterligare exempel, utvisande
resultatet av den form av politiska
åtgärder som regeringen har
vidtagit och där den inte har planerat
på ett riktigt sätt. Jag tar endast ett par
exempel, också hämtade från långtidsutredningen.

När det gäller olika vårdformer har
regeringen varit ganska obenägen att
låta den fria och öppna vården verka
mera utan har ofta satsat på institutioner
och sådant. Om detta säger långtidsutredningen:
»Sålunda är det i dag
för den enskilde pensionären» — det
gäller alltså åldringsvård — »billigast
att vårdas inom de ur samhällsekonomisk
synpunkt dyraste vårdgrenarna
och dyrast att vårdas i hemmet, vilket
är en vårdform som ur kostnadssynpunkt
vore att föredra. En åldring med
folkpension och ATP som vårdas på
t. ex. mentalsjukhus har betydligt större
möjligheter att samla sparmedel än
en annan åldring som inte får en avgiftsfri
vård utan måste använda sina
pensionspengar för att få sjukhjälp i
hemmet och bekosta sitt uppehåll där.»

Den bostadspolitik som har bedrivits
har enligt långtidsutredningen verkat
på följande sätt: »Bostadssubventionerna,
vare sig de lämnas i form av räntebidrag
eller förmånlig skattebehand -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

ling, samt hyresregleringen gynnar
dem som har och speciellt då dem som
länge haft en bostad men missgynnar
bostadslösa och nybildade bostadshushåll
vilka ofta har jämförelsevis låga
inkomster.»

Detta är således några resultat av den
politik som den nuvarande regeringen
har fört. Var ligger skulden? Det har
jag kanske redan angivit, men det är
klart att ofta får man höra att vi är
beroende av andra länder i stort utsträckning.
Jag har emellertid tillåtit
mig säga i en debatt tidigare i TV, och
jag har sagt det senare vid andra tillfällen,
att vår inflation till stor del är
hemmagjord. Den svenska exporten är
inte särskilt stor i jämförelse med en
del andra länders. Den svenska exportens
andel av bruttonationalprodukten
är inte hög, om man jämför med andra
mindre industriländer. Beräknat enligt
internationell metod var procenttalet
1963 i löpande priser: Nederländerna
51 procent, Norge 41, Schweiz 40,
Belgien 37, Danmark 31, Sverige och
Österrike 25 samt Finland 24 procent.

Det går alltså inte att påstå att vi i
jämförelse med en del länder av liknande
storlek skulle vara i särskilt hög
grad beroende av exporten. Därmed
har jag inte på något sätt förringat
exporten, ty av malmen säljer vi drygt
90 procent utomlands, av fartygen inemot
tre fjärdedelar, av papperet två
tredjedelar och av massa, trävaror och
bilar ungefär hälften, så visst har exporten
stor betydelse. Men siffrorna
står ändå kvar vid jämförelse med andra
länder.

När kritik framförs från oppositionens
sida, får man ofta det svaret från
regeringen, att oppositionen ju har alla
möjligheter. — Ni kan ju också försöka
rätta till det hela, brukar man säga. Ni
har riksdag, ni har motionstid och då
har ni alla möjligheter!

Ja, det är klart! Men det är dock regeringens
skyldighet att vid riksdagens
början framlägga ett förslag till alla de
inkomster och utgifter, som skall gälla

för statens del under det kommande
budgetåret, och också en planering av
den ekonomiska politiken. Där ligger
alltså initiativet. Sammanlagt finns det
ju i budgeten betydligt över 1 000 poster
— jag kan inte säga exakt hur
många — och det är självfallet att om
regeringen gör ett felaktigt utspel, så
är det mycket svårt för oppositionen
att rätta till dessa felaktigheter. Regeringen
har möjlighet att arbeta med
hudgeten i månader, och sedan får oppositionen
femton dagar att motionera
på. Är det rimligt att begära att oppositionen
skall kunna rätta till regeringens
missgrepp under sådana förutsättningar? Nej,

man måste slå fast att det är den
socialdemokratiska regeringen som har
ansvaret för den politik som förts,
även om oppositionen i vissa fall kan
rätta till en del av de saker som den
anser har varit misslyckade.

Några av de punkter som jag nämnde
i sammanfattningen över vad vi
önskar göra har presenterats och diskuterats
tidigare. Budgetplaneringen
får visserligen ske för varje år — jag
vill understryka att varje riksdag är
suverän att besluta, och vi kan inte
göra något nämnvärt för framtiden.
Men å andra sidan sker inte kastningarna
i riksdagen så förfärligt hastigt
— helt visst kan vi planera för en längre
tid också. Det kan bli effektivare
planering om det finns möjlighet att
se mer än ett år framåt, och det är därför
vi så starkt har understrukit att
försök måste göras att få en mera
långsiktig budgetplanering.

Även beträffande besparingsåtgärderna
får vi ofta svaret, att det finns möjligheter
att motionsvis framföra förslag
om besparingar. Jag har tidigare påvisat
att det inte är någon bra metod
att gå till väga på det sättet. Om regeringen
föreslår en förmån av något
slag, så kommer naturligtvis de grupper
som närmast berörs av den att se
fram mot dess genomförande med förhoppningar.
Skulle oppositionen då fö -

Torsdagen den 2(5 maj 1966 fm.

Nr 27

reslå att reformen inte genomföres, så
förstår var och en att det politiskt inte
vore någon särledes lämplig åtgärd.
Därför menar vi att det bör vara en
granskning ur besparingssynpunkt varje
år. Får vi en parlamentarisk översyn
av statsutgifterna blir det kanske
möjligt att komma till rätta med
problemen och spara på ett annat
sätt.

Den stora frågan när vi diskuterar
vårt lands ekonomiska situation gäller
ju alltid arbetskraften. Ibland vill man
påstå, att det är kreditfrågorna som har
särskilt stor betydelse. Ja, visst är de
betydelsefulla, men det råder ju ingen
brist på pengar. Vi har ålagt bankerna
att hålla rätt avsevärda kassareserver,
och skulle vi säga att det inte behövs
några kassareserver så blev följden
att väldigt stora kapital kom ut i marknaden.
Riksbanken låter inte bankerna
låna mer än 50 procent av det egna
kapitalinnehavet — överstiger lånen
någon gång den siffran blir räntan 11
procent, och det är naturligtvis avskräckande.

Problemet gäller alltså inte främst
pengarna, utan vår återhållsamhet sammanhänger
med att vi inte kan släppa
loss så mycket kapital att det inte finns
arbetskraft till de olika ändamålen.
Därför har vi också föreslagit en arbetskraftsbudget,
som inte har funnits
tidigare. Det vore önskvärt att vi kunde
få en sådan.

Jag skall inte ta upp så många punkter
till. Vårt förslag om en s. k. rundabordskonferens
har diskuterats mycket
vid flera tillfällen och regeringspartiets
företrädare har sagt att de inte tror
på en rundabordskonferens mot inflationen.
Vi tror inte heller att en sådan
konferens är något undermedel —
det är inte säkert att den leder till en
lösning av nuvarande besvärliga situation.
Men vi är i alla fall övertygade
om att bara man inom alla organisationer
vill medverka till att hejda inflationen
så finns det betydligt större
möjligheter att nå resultat. Därför skul -

Ang. den ekonomiska politiken
le en rundabordskonferens ha ett stort
positivt värde.

Nu har DO och regeringspartiet tillsatt
en egen priskommitté. Ja, det är ju
ungefär samma idé —- skillnaden är bara
att inga andra organisationer får
vara med! Jag skulle vilja fråga statsministern:
Tror regeringen på rundabordskonferenser
bara man avgränsar
dem till regeringspartiet och LO? Eller
är det DO som har tagit initiativet
till kommittén och inte regeringen?
Naturligtvis finns det en skillnad till
— denna kontakt mellan regeringspartiet
och LO har tagits först i efterhand,
sedan den nya inflationsbrasan
är ett faktum. Skulle man verkligen ha
gjort någonting borde det ha skett på
ett betydligt tidigare stadium.

Man frågar sig vad som gjorts för att
bekämpa inflationen och penningvärdeförsämringen.
Om kronans värde
sätts till 100 år 1946, det första hela år
vi hade socialdemokratisk regering
efter perioden med samlingsregering,
så beräknas kronans värde år 1965 till
48 öre. Detta är det siffermässiga uttrycket
för hur inflationen ungefärligen
har fortskridit. Vår nuvarande finansminister
yttrade förra året — inte i år,
som man ibland har sagt — att en treprocentig
prisstegring är tolerabel. Det
yttrandet fick med rätta, tycker jag,
en hård kritik från bl. a. LO:s ekonomer.
Vi kan icke acceptera finansministerns
uppfattning — den innebär
att man resignerar i kampen mot inflationen.
Betraktar man en årlig prisstegring
med tre procent som tolerabel
kommer priserna mycket lätt att stiga
åtskilligt mer än tre procent.

Vad har då regeringen gjort för att
motverka prisstegringarna? Ja, en sak
finns ju att notera — det har kommit
en broschyr i brevlådorna, den där
med »margaringåsen» — för det kan
ju inte gärna vara smör; skulle socialdemokraternas
jordbrukskommitté få
igenom sin linje blir det ju en smörprishöjning
med ungefär fem kronor per
kilo.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

I den broschyren står att det är gott,
det som pojken har i händerna — en
»margaringås» med ost och ett glas
mjölk —• men det måste bli billigare.
På första sidan har vi fått en redogörelse,
som är ungefär densamma som
har lämnats förut vid ett par tillfällen,
bl. a. av statsministern i remissdebatten,
och som innehåller i stort sett samma
siffror som lämnats vid dessa tillfällen
beträffande orsakerna till prisstegringen.
Det är frågor som vi har diskuterat
tidigare, bl. a. ökningen på jordbruksprodukter
med 3 promille, enligt de
regler som alla partier i riksdagen varit
eniga om. Den saken tas också upp i
broschyren.

Nu är det ju känt, att av konsumentens
krona utgör den del som går till
jordbrukaren 8 procent. År det dessa
8 procent av konsumentens krona, som
nu skall klara av hela inflationen? Fortsätter
man att titta i broschyren, som
jag trodde skulle vara någonting av ett
program för vad som skulle kunna göras
mot inflationen, finner man att nästa
helsida upptages av en redogörelse
där det sägs att priserna på maten skall
bli billigare. Tre saker tas där upp:
mjölken, sockret och margarinet.

Jag skall inte gå närmare in på alla
dessa punkter, men eftersom det har
varit diskussion om speciellt en av dem,
som jag tycker är anmärkningsvärd,
skall jag något beröra den punkten —
jag syftar på sockerpriserna. För dagen
är priset på färdigt socker på Parisbörsen
cirka 35 öre, t. o. m. lägre än som
angivits i broschyren, där man talar
om 37 öre. Detta är nu ett extremt lågt
världsmarknadspris. Bara för ett par år
sedan var priset på världsmarknaden så
högt, att Sverige under nära ett år inte
hade något skydd för sockernäringen.
Det behövdes inte, ty så höga var priserna
på världsmarknaden.

När man talar om detta låga pris på
35 å 40 öre avser det 10 procent av
konsumtionen. De andra nio tiondelarna
regleras genom avtal, och beträffan -

de den delen skulle priset för socker
här i Sverige bli cirka 95 öre. Det är
alltså de tio procenten som vi skall ta
från Indien och andra länder, som kanske
inte har så mycket att exportera,
som vårt land skall förlita sig på. Om
man nu slopade allt skydd för den
svenska sockernäringen, skulle sockret
kanske kunna bli 10 öre billigare per
kilo. Det skulle för en fyrabarnsfamilj
göra en besparing på 1 krona 33 öre i
månaden.

Är det de kraftiga åtgärderna mot inflationen,
som man har tänkt sig när
man plockat ut dessa tre speciella saker?
Skulle vi tillämpa EEC-priset, som
det är föreslaget för 1967/68, skulle vi
i Sverige få ett sockerpris av ungefär
kr. 1: 20. Vi har ju alla en mycket stor
åstundan att få till stånd ett mera intimt
samarbete med EEC, men då skall
vi nog inte räkna med några 35 öre per
kilo på sockret, utan i stället 1:20.

Jag kan inte finna det korrekt när
man inger konsumenterna den föreställningen
att vi kan lösa en del av inflationsproblemet
genom dessa speciella
poster.

På nästa sida i broschyren talar man
om bostäderna. Det sägs att det är angeläget
att nedbringa kostnaderna för
bostäder, och det är ju en sak som vi
naturligtvis alla är angelägna om.

Sedan står det egentligen inte mycket
mer än ett uttalande om en politik mot
inflationen. Sista sidan är blank; där
har man inte lyckats åstadkomma någonting
alls.

Skall detta vara ett program när det
gäller att bekämpa inflationen, så får
jag säga att vi inte har fått så värst mycket
besked om vad regeringen tänker
göra för att förhindra en fortsatt inflation.

Till slut skall jag också, herr talman,
säga några ord om skatterna. När finansministern
i televisionen kommenterade
mellanpartiernas motioner sade
han, att för en industriarbetare med
25 000 kronor i inkomst medför mellan -

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

partiernas förslag en så ringa skattesänkning,
att det inte är mycket att tala
om.

Exemplet måste ha valts med en speciell
avsikt. Hur många industriarbetare
har en inkomst av 25 000 kronor om
året? Det vore inte så särdeles svårt
att räkna ut, skulle jag tänka mig, ty de
är ganska få. Av de 4,5 miljoner inkomsttagare
vi har här i landet, varav
många är deltidsarbetande, ligger 2,7
miljoner på en inkomst under 15 000
kronor. De inkomsttagare som finansministern
har talat om — de som har
över 25 000 kronor ■— utgör bara 10
procent av alla Sveriges inkomsttagare.
Detta visar en annan sak i vår politik.
Vi från centerns sida anser ju, att de
grupper som det är mest angeläget att
vidta åtgärder till förmån för är låginkomstgrupperna
— i alla avseenden.
Det gäller också beträffande skatterna.
Det förslag som vi har fört fram går ut
på att man skall försöka sänka den
skatt, som är mest betungande för låginkomstgrupperna,
d. v. s. kommunalskatten.

Nu vet jag inte vad socialdemokratiska
partiet har för intresse av det. Men
jag fick tag på en annons i en tidning
för en tid sedan, och där annonserade
man om A-pressens väldiga förmåner.
En av de förmåner som man pekade på
var att A-pressens läsare bildade en
grupp med goda inkomster, och man talade
om hur många av dessa läsare som
hade över 20 000 kronor om året i inkomst.
Det är möjligt att det är den
gruppen man tänker på. Men jag vill för
vår del deklarera, att de skattesänkningar
vi alla bör sträva efter i framtiden i
första hand bör komma låginkomstgrupperna
till godo. Det sker bäst genom
att man sänker kommunalskatten
och kompenserar kommunerna eller
överför uppgifter från kommunerna till
staten.

Herr talman! Om man ser på den reviderade
finansplanen, finner man att
den tyvärr inte innehåller optimistiska
tongångar. Det beräknas att vi om igen

Ang. den ekonomiska politiken
skall få ett underskott i bytesbalansen
på ungefär 1 miljard kronor. Man räknar
med fortsatta prisstegringar, och
man kan inte se fram emot några förbättringar
omedelbart. En sak hälsar vi
dock med tillfredsställelse, och det är
att man räknar med att industriens investeringar
skall stiga mera. Det är en
sak som många gånger framhållits från
denna talarstol, och jag har för min del
påvisat det farliga i att industriens investeringar
stod stilla under åren 1961
och 1965. Det är sannolikt att detta har
verkat åtminstone i viss mån produktionshämmande,
så att produktionsökningen
förra året stannade vid 3,2 å 3,5
procent mot en produktionsökning av
5 procent tidigare och år 1964 t. o. m.
så hög som 7 procent.

Det är ett glädjande tecken, men om
vi verkligen skall tänka oss att nå vidare
på den väg som vi är fullkomligt eniga
om, d. v. s. skapa ännu bättre förhållanden
för vårt lands befolkning, då
måste vi försöka få en helt annan planering
av vårt lands ekonomiska politik
än den som regeringen nu gör.

Herr talman! Jag återkommer med yrkanden
på de punkter där vi framfört
reservationer i respektive utskottsutlåtande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Liksom de båda föregående
talarna har jag i finansministerns
resonemang i kompletteringspropositionen
tyckt mig spåra ett allvarligare tonfall
än vanligt. Det är också i dagens
läge mera behövligt än tidigare.

Men naturligtvis medger finansministern
i sin kompletteringsproposition
ingenstans att dagens och morgondagens
situation är en följd av den ekonomiska
politik som regeringen har fört
under en lång rad av år. I min ungdom
fick jag lära mig att en regerings måhända
viktigaste uppgift är ansvaret för
den samhällsekonomiska balansen. Men
i kompletteringspropositionen ges inte
regeringen ens den minsta gnutta av

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

ansvar för att dagens ekonomiska läge
är som det är. Det stora underskottet i
handelsbalansen beror enligt finansministern
framför allt på en hög efterfrågan
inom landet, vidare på försvagat
marknadsläge på trävaror, massa, papper
och järnmalm, produkter som tillsammans
svarar för cirka 40 procent
av vår export, samt slutligen på att
svenskarna reser så mycket till utlandet
att turistnäringen visar ett icke föraktligt
underskott.

Men varför har då folk köpt så mycket
under 1965 att den svenska produktionen
inte hunnit med? Varför har man
importerat mer än vanligt? Varför har
den svenska exporten haft speciella svårigheter
genom ökad konkurrens från
andra länder och stigande priser hos
våra kunder? Varför gör folk dyrbara
resor till södern i stället för att vistas
hemma och spara för framtiden och för
fäderneslandet? Självklart kan det ges
många och skiftande svar på dessa frågor.
Men ett svar är gemensamt för dem
alla. Den svenska kostnadsnivå vi nu
nått är så hög att den skapar verkliga
svårigheter på alla områden och den
fortsätter att stiga.

Världsmarknaden är numera rik på
konkurrens. Även på den europeiska
marknaden börjar Amerika konkurrera
med framgång. Den svenska kvaliteten
räcker ett gott stycke, men det gäller
inte bara den. Priset är väsentligt. Medan
takten i den internationella kostnadsstegringen
något dämpats på senare
år — i en del länder ganska påtagligt
— gäller detta icke i fråga om den
svenska kostnadsstegringen.

Det går inte för oss att med framgång
fortsätta att konkurrera på utlandsmarknaden,
om utvecklingen fortgår på ett
liknande sätt som nu i in- och utlandet.
Därtill kommer att den fortgående utbyggnaden
av EEC-blockets tullpolitik
redan satt spår i vår export, vilket inom
kort kommer att medföra ytterligare
svårigheter, när sex-staternas hela tullkonstruktion
blir färdig. I vad mån
Kennedy-ronden, som vi hoppas, skall

medföra några lättnader, står alltjämt i
vida fältet, låt vara att Frankrike återvänt
till förhandlingsbordet i EEC och
att svårigheterna i Kennedy-rondens förhandlingsläge
något lättat. Man bör dock
inte hysa alltför överdrivna förhoppningar
ens på industrisidan. På jordbrukssidan
är utsikterna något mörkare.

Vår höga kostnadsnivå betyder inte
bara att exportindustrien försvagas.
Även vår inhemska produktion får konkurrens
utifrån. Det är inte så få producenter
i andra länder med lägre kostnadsnivå,
som på senare år kommit underfund
med att man kan sälja i Sverige
med extra god förtjänst och ändå hålla
sig under de priser som den svenska
produktionen hetingar.

Varför skulle vi inte köpa och resa,
medan våra pengar har värde? Det är ett
resonemang som inte borde vara alldeles
okänt.

Ja, vad tror regeringen? Är svenskarna
bara köpgalna eller är de galna i den
sydländska värmen eller är de allmänt
nordiskt lättsinniga? Kanske inte! Eller
kanske litet av varje, vad vet jag? I så
fall har åkomman inte slagit ut helt
plötsligt.

Vad som skett och sker är det mest
typiska bevis man kan begära på den
grundliga misstro som svenska folket
hyser till regeringens förmåga att behärska
penningvärdet. Därvid tror jag
inte att några bortförklaringar hjälper.
Därför är också återställandet av förtroendet
till penningvärdet den grundläggande
frågeställningen i hela det problemkomplex
som den svenska ekonomiska
situationen utgör. Observera att
jag inte säger att det är den enda frågeställningen
men väl den centrala.

Vad är då regeringens program mot
en fortgående inflation? I stort sett står
frågan lika obesvarad sedan man läst
igenom kompletteringspropositionen
som innan man börjat läsa den. Finansministern
redogör öppet för situationen,
och man går med spända förväntningar
till det avsnitt i hans proposition
som bär rubriken »Stabiliserings -

Torsdagen den 2(S maj 19G6 fm.

Nr 27

politikens förutsättningar». Med besvikelse
läser man de två sidorna och några
diirpå följande avsnitt. Det finns gott
om synpunkter där, många synpunkter,
men med bästa vilja i världen kan jag
inte beteckna det som något program
med det långsiktiga syftet att man skall
komma ur den onda cirkel där vi befinner
oss.

Redan dagens dilemma, av regeringen
främst uppmärksammat genom underskottet
i handelsbalansen, är besvärligt
nog, men delvis mer begränsat. Förutom
skärpt priskontroll tillgriper regeringen
sitt speciella vapen — dirigerings-
och restriktionssystem — genom
att bl. a. starkt ransonera tillståndsgivningen
på byggfronten, där såväl statliga
som kommunala och enskilda företag
för längre eller kortare tid stoppas
eller senareläggs. Härigenom vill man
frigöra arbetskraft och kapital för industriens
investerings- och rationaliseringsbehov.
Som utvecklingen gått är
det inte mycket att säga härom. Jag vill
dock tillfoga att den restriktivitet som
i viss utsträckning även drabbar bostadsbyggandet,
därigenom indirekt
också kan drabba såväl industrien som
andra för försörjningen viktiga områden
och bl. a. därför bort undvikas.

Uppbromsningen av den beräknade
personalutvecklingen för offentliga
tjänster, exklusive statliga och kommunala
affärsverk, från genomsnittligt
7 G30 personer per år för tiden 1962/63
—1965/66 till 4 830 personer år 1966/67
åberopas likaså i propositionen, såvitt
jag förstår med all rätt, som en återhållande
åtgärd för tillfället.

I vad mån de nämnda åtgärderna
hjälper oss i dagens konjunkturläge lär
ingen kunna konstatera. Inte ens regeringen
tror såsom tidigare talare också
påpekat, att någon förbättring av handelsutbytet
skall ske under 1966. Underskottet
på bortåt en halv miljard för år
1965 beräknar finansministern bli bestående
för 1966, ehuru han med anslutning
till ett resonemang inom långtidsutredningen
försöker trolla bort 400

Anj;. (len ekonomiska politiken
miljoner kronor, som om dessa s. k.
reguljära valutaintäkter skulle vara något
nytt för året. Såvitt jag förstår är
detta inte fallet, och därför är den
gjorda beräkningen ur jämförelsesynpunkt
oberättigad.

Långt intressantare iin nuet är att man
i propositionen saknar ett sammanfattande
och konkret stabiliseringsprogram
på längre sikt. Detta säger jag alldeles
oberoende av att riksdagen naturligtvis
är suverän att fastställa statens inkomster
och utgifter från år till år. Ett program
för framtiden på lång sikt är ändå
erforderligt.

Regeringen hänvisar till åtgärder som
har vidtagits: höjningen av omsättningsskatten,
revideringen av investeringsplanerna
för stat och kommun samt den
förstärkta priskontrollen. Förutom vissa
resonemang dels om arbetskraftsbristen

— dock utan några klart angivna åtgärder
— dels också om det bristfälliga
sparandet, även här utan planer i klarspråk,
finns ingenting av programkaraktär.

I medvetande om arbetskraftsbristen
och dess verkningar på lönenivån för
finansministern vissa resonemang om
gapet mellan tillgång och efterfrågan.
Långtidsutredningen har redan tidigare
visat hur framtidsläget ter sig. Enligt
dess uträkning skulle efterfrågan på
arbetskraft för perioden 1966—1970
uppgå till mellan 165 000 och 265 000
personer, varemot svarar en beräknad
tillgång på 110 000. Bristen skulle alltså
röra sig om mellan 55 000 och 155 000

— den sistnämnda siffran hänför sig
till det behov som är en följd av arbetstidsförkortningen
från 45 till 42,5
timmar i veckan.

Man frågar sig alltjämt, vad regeringen
avser att göra åt arbetskraftsproblemet.
Den nyssnämnda revideringen av
personalplanerna på det statliga och
kommunala serviceområdet har i första
hand kortsiktig verkan. Den kan bli mer
permanent, om rationaliseringssträvandena
på den offentliga sektorn blir omfattande
och effektiva.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Finansministern säger emellertid om
bristtendenserna allmänt sett, att »de
måste genom ekonomisk-politiska åtgärder
elimineras». Vad är det för åtgärder?
Det är åtgärder som inte skall
rubba den fulla sysselsättningen, inte
heller försvåra en rimlig prisstabilitet
och inte hindra balans i utrikesbetalningarna.
Klarar regeringen, med hittills
redovisade synpunkter, dessa uppgifter?
Jag är skeptisk.

Företrädare för regeringspartiet beskyller
ofta oppositionen för att inte
komma med alternativ. Vad menas: alternativ
till vad? Man saknar ju regeringens
egen samlade plan. Oppositionen,
som varken förfogar över
Kungl. Maj:ts kansli eller över den
expertis och det väldiga utredningsmaskineri
som står maktinnehavet till
buds, har faktiskt framfört en råd förslag,
men de har vinkats bort av de
mäktige.

Dock, herr talman, är det inte oppositionen
som regerar. Det är regeringen
som skall regera. Den skall presentera
planerna och lägga fram förslagen,
även långtidsplanerna. Medan regeringens
anhängare ställer krav på oppositionen,
draperar sig regeringen
själv i en slöja av ord, vilkas innebörd
den antingen inte riktigt fattar — vilket
vore ett andligt fattigdomsbevis,
som jag inte tror på -— eller också vågar
den inte, vilket är det sannolika,
föra fram sina verkliga tankar före
valet.

Jag efterlyser därför ett besked om
vad det är som regeringen förbereder
på arbetskraftens område, om den nu
förbereder något. Kanske man rent
av i en riksdagsdebatt kunde få förhandsupplysningar
om regeringens planer.
På senare år har sådana planer
ofta varit förbehållna föredragspublik
i landet eller radio och TV.

Flera frågeställningar kunde regeringen,
om den så vill, ge klarhet i,
t. ex. denna: På vilket sätt ämnar regeringen
stimulera gifta kvinnor till
det väldiga uppbåd på arbetsmarkna -

den som förutsättes enligt långtidsutredningens
siffror? Dessa visar nämligen
att arbetsmarknaden skall tillföras
cirka 30 000 gifta kvinnor per år
under perioden 1966—1970, d. v. s. att
den möjliga nettoökningen av arbetskraften
med 110 000 personer nästan
helt består av kvinnor. Skall detta mål
nås och skall man kanske kunna mobilisera
ytterigare gift kvinnlig arbetskraft,
lär det nämligen bli ofrånkomligt
att skapa en större stimulans än nuvarande
förvärvsbidrag och skatteregler
utgör. Vad avser regeringen?

En fråga i sammanhanget rör den
äldre arbetskraften, som också är en
betydande reserv. Ett stort antal personer
som har nått pensionsåldern liar
mycken kraft och mycken erfarenhet
att ge arbetslivet. Man bör inte undervärdera
dem. Har regeringen några
särskilda planer på att tillvarata denna
arbetskraftsreserv?

Skall det lyckas, måste den besvärliga
tröskeleffekten vid beskattningen
av arbetsinkomst vid sidan av pensionen
övervinnas. En tidning redogjorde
för någon tid sedan på ett slående sätt
för hur denna tröskeleffekt verkar. En
folkpensionär utan extraarbete får i
pension och bostadstillägg 5 900 kronor
och betalar härför ingen skatt. Vid
en arbetsinkomst på 3 800 kronor får
han inget bostadstillägg men påförs
skatt med 1 450 kronor. — Kommunalskatten
har då beräknats till 18 kronor
per skattekrona. En arbetsinkomst på
3 800 kronor ger honom därför ett behållet
netto på 750 kronor för ett
helt år! Är det någon som tror att en
sådan proportion mellan arbetsinsats
och förtjänst leder till insatser på arbetsmarknaden
av den äldre arbetskraften?
Sedan må man prata hur mycket
som helst om att skatten inte skall
påverka lönesättningen.

På tal om arbetskraften: Avser regeringen
att medge en vidgning av arbetskraftsimporten
från utlandet? Här
finns onekligen betydande reserver.
Sammanhängande med spörsmålet är

Torsdagen den 2(i maj 19(>(i fm.

Nr 27

givetvis Id. a. utbildningsresurserna för
denna nya arbetskraft, likaså bostadsmöjligheterna
och en del annat. Har regeringen
för avsikt att vidta några åtgärder
för att lösa dessa problem ocli
därmed öka möjligheterna till arbetskraftsimport
utifrån?

Frågorna kunde blir fler. Ett svar på
dem jag framfört skulle dock ge ett
bättre begrepp om hur regeringen konkret
ämnar gripa sig an arbetskraftsproblemet.

Om regeringens planer på arbetskraftsområdet
är diffusa eller obefintliga,
gäller detta tydligen hela problemkomplexet
om penningvärdet. Prisövervakning
häver — som jag sagt tidigare
— ingen inflation. Att prishöjningar
utan kostnadsunderlag i rådande läge
är av ondo, råder väl inga delade meningar
om, och att öppna eller dolda
kartellavtal i prisreglerande syfte bör
övervakas, har från vårt håll sedan
länge understrukits. Men jag tror nästan
att det är något av en illusion, om
man inbillar sig att prishöjningar utan
varje reellt kostnadsunderlag förekommer
i någon utsträckning av större
betydelse för närvarande. Det existerar
dock nu en så stark konkurrens
såväl inom handel som inom produktion,
att redan detta utgör en starkt
hämmande faktor på sådana prishöjningar.
Och, som sagt, priskartellavtal
skall naturligtvis bekämpas.

En fråga, som däremot går på djupet
och inte berör symtomen och som för
övrigt även berör arbetskraften, gäller
näringslivets, särskilt industriens
kapitalförsörjning. Det är så länge inflationen
pågår med oförminskad kraft
ett svårt problem, eftersom penningvärdeförsämringen
sannerligen inte
uppmuntrar folk till sparande. Det enskilda
sparandet är visserligen till sin
storlek endast en mindre del av det totala
sparandet men ändå av stor betydelse
— större skulle jag vilja påstå
än regeringspartiet av allt att döma
vill göra gällande. Det enskilda spa -

Ang. den ekonomiska politiken
randets marginella effekt kan nämligen
i en given situation vara avgörande
för möjligheten att nå ett erforderligt
kreditutrymme.

Men många säger: »Varför skall vi
spara, när penningvärdeförsämringen
äter upp sparkapitalets realvärde?»
»Envar är sig själv närmast», säger ett
gammalt ordspråk, och ingen lär spara
av ren samhällsekonomisk solidaritet.
Från oppositionen har i åratal krävts
ny och effektivare stimulans för det
enskilda sparandet. Förslagen har avslagits.
Man har sagt från socialdemokratisk
sida, att det räcker med lönsparandet
— och tydligen varit belåten.
Men jag undrar, om man inte bör
akta sig för en sådan belåtenhet i förtid.
Inte heller lönsparandet kommer
att kunna lockas fram på längre sikt,
om inflationen fortsätter ytterligare ett
antal år. Att ge det s. k. hushållssparande!
och det enskilda sparandet
över huvud taget bättre förutsättningar
att utvecklas under de närmaste
åren vore det naturligaste och bästa
sättet att vid sidan av andra medel
stärka kapitaltillgången. Det medför
inga samhällsekonomiska nackdelar,
bara fördelar.

När man nu i propositionen stannat
för att hushållens realt disponibla inkomster
skulle få öka med endast cirka
2 procent, frågar man sig: Var i dessa
2 procent skall utrymme ges till det
ökade sparande som är nödvändigt?
Svaret måste bli, såvitt jag förstår, att
något sådant utrymme inte ges, d. v. s.
såvida inte en sådan stimulans kan
ställas i utsikt att den förmår åstadkomma
den ytterligare åtstramning i
hushållens konsumtion som kan ge ett
ökat sparande till följd.

Att det beskattningssystem beträffande
aktievinster, som i går beslutades av
riksdagen, skulle bidra till att öka aktiesparande!
och den vägen tillföra näringslivet
investcringskapital, tror tydligen
inte ens socialdemokraterna på.
Detta är för övrigt ingen retorisk för -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
modan från min sida. Den är underbyggd
av ett uttalande av finansministern
i kompletteringspropositionen.

På sidorna 34 och 35 diskuterar han
näringslivets sjunkande självfinansieringsgrad,
ett spörsmål som vi för vår
del vill beteckna som ytterst allvarligt
med hänsyn till industriens utvecklingsverksamhet.
Självfinansiering av nya
projekt har nämligen en ovärderlig
förtjänst. Den möjliggör ett risktagande
som svårligen skulle tas med upplånat
kapital. Det är just detta risktagande
som fört vårt näringsliv, enkannerligen
industrien, framåt när det gäller utvecklingsprojekt.
Utan självfinansiering
skulle säkert många framsteg ha
uteblivit.

Men nu säger finansministern på sid.
35: »För egen del finner jag att en minskad
självfinansiering som sådan har
väsentliga fördelar från fördelningspolitisk
synpunkt. Dessutom möjliggör den
en rationellare avvägning av investeringsverksamheten
mellan olika företag.
»

Uttalandet är beklagligt. Det vittnar
om en så utpräglad dirigeringsmentalitet
att det närmast måste betecknas som
fientligt mot det fria näringslivets utveckling.
Det är dock denna utveckling
som vi har kunnat bygga på under ett
stort antal år under vilka vår levnadsstandard
starkt höjts.

Vad har då regeringen att sätta i stället
för detta företagssparande, som tydligen
bör avvecklas? Vill den öka möjligheterna
till krediter i utlandet? Ingalunda.
Svaret är tydligt nog, då det heter
i propositionen: »Den sparandebrist
som hotar att uppstå, måste samhället
medverka till att täcka.» Detta innebär,
sägs det vidare, »att den ökning av det
offentliga sparandet som ägt rum under
1960-talets första hälft måste fortsätta
under resten av detta decennium».

Statligt sparande skall alltså med andra
ord ersätta det privata sparandet.
Statligt sparande är ofta detsamma som
överbeskattning, ett tvångssparande via
skattsedeln eller via de indirekta skat -

terna. Enligt det framtidsperspektiv
som i propositionen presenterats vad
gäller fullföljandet av under 1960-talet
redan beslutade reformer är det tämligen
tydligt utsagt att nya skattehöjningar
måste komma på det ena eller
andra sättet. Det är förståeligt om finansministern
söker undvika klarspråk
än så länge på den punkten.

Ett statligt sparande genom skattehöjningar
leder emellertid ofta till konsekvensprisstegringar
på grund av att
indirekta skatter — i framtiden kanske
också mer än nu direkta skatter —•
höjer kostnaderna. Det är värt att observera
även den saken. Det är sålunda
minst sagt en tvetydig metod att försöka
bromsa inflationen genom skattehöjningar,
som i sin tur ökar inflationen.
Är avsikten att fördriva Belsebub
med Belsebub?

I anledning av finansministerns förtjusning
över minskad självfinansiering
inom näringslivet undrar man, om det
är den Hagnellska tanken om dirigering
av industriföretagen genom direkttillförsel
av AP-fondens medel som han
har i tankarna. Detta skulle uppenbarligen
medföra att staten erhöll ett stigande
inflytande i de privata företagen,
i det ena efter det andra. Är detta meningen
med finansministerns uttryck
»en rationellare avvägning av investeringsverksamheten
mellan olika företag»?
Det vore i så fall en olycka. Den
frihet och självständighet, inom av samhället
givna gränser, som är det enskilda
näringslivets styrka, skulle på ett
beklagligt sätt komma att försvagas.

I betraktande av allt detta kan man
spörja: Är det verkligen regeringens tro
att man med de fragmentariska åtgärder
som vidtagits eller i övrigt berörts
i kompletteringspropositionen skall
kunna nå en produktionsökning på 4,5
procent för femårsperioden 1966—1970,
som långtidsutredningen räknat med.
Det innebär ju även en ökning från perioden
1960—1965. Ändå var de givna
förutsättningarna då långt bättre än dem
vi kommer att ha under de närmaste

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

fem åren. Produktionen skall ju öka
trots arbetstidsförkortning och med en
samtidig bekämpning av prisstegringarna.

Jag ställer mig kritisk till om detta
som regeringen i propositionen har
uppräknat verkligen räcker härför. Jag
tror att det kommer att krävas en ny
syn och nya vägar för att komma fram
i den tänkta riktningen.

Nu har regeringen visserligen lovat,
att näringslivet skall få kapital — om
inte annat så med statliga medel. Den
offentliga sektorn skall underkastas en
rationalisering. Med de expansiva krav
på arbetskraft, som anmälts från den
offentliga sektorn, lär den rationaliseringen
få lov att gå mycket effektivt
fram. Den torde också få lov att arbeta
med stor kontinuitet om resultatet skall
bli bestående.

Att industrien och näringslivet i övrigt
kommer att göra vad möjligt är för
sin egen rationalisering är ställt utom
tvivel. Där har man ju inte några statliga
delägartillskott att lita till. Klarar
man inte problemen, återstår bara att
do. Här har tidigare i dag givits vissa
exempel på den saken. I det valet tror
jag företagen kommer att göra sitt yttersta
för att rationalisera och att tillgodogöra
sig all den uppslagsrikedom
som rimligtvis går att prestera.

Kapitalförsörjning utan väsentlig ökning,
måhända minskning, i det enskilda
sparandet, samt med en statlig obenägenhet
till bättre förutsättningar för
företagssparande och självfinansiering,
påtaglig arbetskraftsbrist och därutöver
av penningvärdets fall orsakade kostnadsstegringar
— det är de problem
som måste övervinnas om en reell produktionsökning
skall kunna nås. I intet
avseende har regeringen presenterat ett
realistiskt och sammanhängande program
för att nå det målet.

I sina gemensamma partimotioner i
anledning av kompletteringspropositionen
bär folkpartiet och centerpartiet,
som herr Bengtson påpekade, framlagt
ett program i sju punkter. Han har kort 4

Första kammarens protokoll 1966. Nr 27

Ang. den ekonomiska politiken
fattat redogjort för innehållet, och jag
skall därför inte upprepa detta. Jag är
emellertid väl medveten om att man på
socialdemokratisk sida har lagt och lägger
stora ansträngningar i dagen för att
bagatellisera det programmet. Jag tycker
nog det är obegripligt att man från
statsledningens sida verkligen inte är
beredd att pröva sig fram på vägar som
inte har använts. De vägar, som regeringen
hittills sökt gå — ökade kontroller,
ökade regleringar, ökad dirigering,
ökade skatter — har inte fört till
målet, knappast ens i närheten av målet.
Inflationen fortsätter som förut, eller
värre än förut. Några nya förslag
från regeringen har jag inte märkt. Säga
vad man vill, men inte tror jag att
det är till landets nytta med en sådan
trubbig självtillräcklighet när det gäller
att styra vår samhällsekonomi.

Jag har, herr talman, i detta anförande
helt uppehållit mig vid de konjunkturpolitiska
frågorna och inte gått in på
de detaljspörsmål som återkommer i reservationerna
till de olika utskottens
betänkanden och utlåtanden. Dessa frågor
kommer att behandlas av företrädare
från utskotten, och yrkanden i anledning
härav kommer att framställas
senare.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! De synpunkter som har
framförts ifrån de föregående tre ärade
talarna har en för oss alla mycket bekant
karaktär. Vi har hört dem under de
senaste 20 åren. I varje situation då vi
har diskuterat landets ekonomi har man
från oppositionens sida talat om att vi
står inför en katastrof, det måste bli ett
regimskifte. Den enda variationen i
tonlägena är att när det är valår anstränger
man sig något mer än vanligt
för att tala om vilken fruktansvärd situation
vi befinner oss i.

Lika väl som herrarna har hänvisat
till sina företrädares och sina egna anföranden
under tidigare remissdebatter,

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
skulle jag i och för sig kunna nöja mig
med att göra detsamma. Det finns emellertid
ett par ting som har ett visst intresse
utöver upprepningen av de ständiga
klagovisorna över att landet står
inför en katastrofsituation. Det var
onekligen det grepp på de reella ekonomiska
problemen som präglade den
senaste talarens framställning.

Det är alldeles klart att när man tar
upp frågorna om arbetsmarknadsläget,
arbetskraftssituationen och den svenska
industriens kapitalförsörjning så kommer
man in på reella ting, som vi har all
anledning att ägna uppmärksamhet. Tyvärr
lär det väl inte vara möjligt att i
riksdagens sista om inte klämtande så
dock minut ta upp en så lång och ingående
diskussion som de problem som
herr Lundström drog upp i och för sig
motiverar.

Herr Lundström ställde några frågor,
indirekt i varje fall, bl. a. denna: Inser
inte regeringen allvaret i den arbetsmarknadspolitiska
situationen med den
arbetskraftsbrist som förefaller nära nog
oundviklig? Ja, herr Lundström, den
maktfaktor, om jag får begagna det uttrycket,
i informationsverksamheten
som först fäste uppmärksamheten på
denna situation var regeringen. Både
stats- och finansministern påpekade före
långtidsutredningen att här står det
svenska folkhushållet inför inte bara
en våldsam omflyttnings- och omdaningsprocess
och en våldsam förvandling
på många områden, utan inför den
helt nya situationen att tillflödet av arbetskraft
inom de, som vi har vant oss
vid att beteckna som de produktiva åldrarna,
inte är så stort som det varit
förut, och det kanske t. o. m. kommer
att minska.

Vi signalerade samtidigt, både jag och
herr Sträng, att detta kommer att medföra
ytterligare anspråk på mobiliteten
inom vår arbetsmarknadsorganisation.
Vi förberedde därför den svenska allmänheten
på att även under en högkonjunktur
måste vi begära av riksdagen
och skattebetalarna starkt ökade anslag.

Tidigare betraktade man ju arbetsmarknadsanslagen
som omvänt proportionella
mot arbetslöshetssituationen. Men vad
vi ville göra klart var att vi måste kräva
mera av resurser för vår arbetsmarknadsorganisation
ju hårdare högkonjunkturen
pressar på våra i och för sig
hårt ansträngda personaltillgångar.

Jag kan inte erinra mig att man från
den borgerliga sidan ögonblickligen accepterade
det såsom någonting viktigt.
Somliga har inte gjort det ännu. Herr
Holmberg, med den naturliga trögrörlighet
som utmärker och väl skall utmärka
en ledare för högerpartiet, föreslår att
vi i dagens situation skall minska på
antalet tjänstemän i arbetsförmedlingen,
en åtgärd rakt i strid med vad herr
Lundström och jag är överens om. Jag
skulle väl tro att herr Lundström, även
om borgfreden gör det omöjligt för honom
att säga någonting elakt om herr
Holmberg, väl ändå kan tänka, och då
kanske jag kan få tolka hans känslor.
I en situation som är precis sådan som
den herr Lundström har skildrat går
högern in för en minskning av effektiviteten
hos den arbetsmarknadsorganisation
som skall hjälpa oss att klara problemen! Jag

kanske också skall be att få hänvisa
till att vi från och med i fjol och
ännu kraftigare i år satsar på sådana familjepolitiska
åtgärder som skall möjliggöra
en vidgad användning av den
kvinnliga arbetskraften. Det är inga
småsummor — 48 miljoner kronor står
det i årets budget. Jag föreställer mig
att ingen kan förneka att här finns ett
samband med insikten om att vi står
inför en situation på arbetsmarknaden,
då man verkligen behöver använda den
arbetskraftsreserv som finns.

Den viktigaste åtgärden är otvivelaktigt
den omskolningsverksamhet som vi
bedriver inte bara för att få arbetskraften
mobil utan också för att utnyttja
den på ett så effektivt sätt som möjligt.
Jag har inte träffat någon utländsk expert
som har kommit hit — det har varit
många, dess bättre eller dess värre,

Torsdagen den 2G maj 1966 fin.

Nr 27

det vet jag inte — som inte har varit
förbluffad över den intensitet med vilken
vi under en högkonjunktur satsar
pengar och personal på omskolning av
folk i lågre betalda yrken till högre
betalda yrken och framför allt arbetslösa
personer. Det är någonting i andra
länder tämligen okänt att 1 procent av
vad man kallar labour force, alltså den
tillgängliga arbetsstyrkan, varje år genomgår
dessa omskolnings- och utbildningskurser.

Vi har inte öppnat gränserna för en
okontrollerad immigration. Vad vi har
gjort har varit motiverat av önskan att
det under kontrollerade former skall
komma in arbetskraft från andra länder.
Med andra länder menar jag nu inte
de nordiska länderna, ty där är ju arbetsmarknaden
helt fri, och vi har mycken
stor glädje av den finländska, norska
och danska arbetskraft so.m har velat
söka sin utkomst här. Jag tror emellertid
att vi skall akta oss för att på grund
av den situation som nu har uppstått
tro, att det finns några gottköpslösningar,
exempelvis den att om vi bara öppnar
gränsen för arbetskraft från Turkiet
och Balkan så klarar vi på det sättet
det hela.

Det är en typisk borgerlig illusionspolitik
som herr Lundström här presenterar
såsom en lösning på det problem
som jag här har snuddat vid. Men, som
sagt, jag hälsar ändå herr Lundströms
anförande såsom utomordentligt intressant,
ty han kom in på centrala ekonomiska
problem, vilket inte händer
så ofta när man diskuterar ekonomi. De
rent taktiska övervägandena tvingar då
ofta oppositionen att gå anfallsvis till
väga på mera lättköpta fronter än att
behandla de reella ting som han sysslade
med här.

Jag skulle gärna vilja återkomma till
kapitalförsörjningsproblemet. Jag får
nöja mig med att i detta inlägg säga att
den skildring som herr Lundström gav
av vad finansministern skriver i tillläggspropositionen
var väldigt förenklad
och kanske ett försök att populari -

Ang. den ekonomiska politiken
sera politiken. Om man läser —- och det
förutsätter jag att herr Lundström bär
gjort — vad finansministern har skrivit,
finner man att finansministern först
skildrar det faktum att det blir en
minskad självförsörjning, eftersom vi
går mot en period av starkt stigande investeringar
inom näringslivet och eftersom
det inte är sannolikt att vinstmarginalerna
ökar. Är det någon som kan
bestrida detta? Hur skall man klara det?
Menar herr Lundström att man skall öka
vinstmarginalerna inom näringslivet i
en situation då konkurrensen är så hård
som den är för närvarande? Nej, det är
ett illusionsmakeri att tro någonting sådant.
Låt oss bara konstatera att det är
som finansministern har sagt: vinstmarginalerna
kan inte tänkas nämnvärt
ökas, men investeringsviljan ökar, kraven
på nya investeringar växer. Då
uppstår otvivelaktigt ett finansieringsproblem.

Finansministern är själv medveten om
att denna utveckling kan medföra nackdelar.
Han har vid flera tillfällen poängterat
att det finns risk för. att investeringsviljan
och företagareandan — om
vi skall begagna det gamla ordet.— kan
slappna. Botemedlet finner lian vara ett
närmare samarbete mellan näringsliv
och samhälle för att finna vägar fram
till en mera planmässig användning av
de knappa kapitaltillgångar som skall
räcka till så oerhört mycket. Han säger
att då kan det vara en fördel att man
ur den synpunkten har en möjlighet till
en bättre planläggning än tidigare. .

Jag har velat lämna denna mera utförliga
redogörelse som herr Lundström
inte ansåg sig ha tid att ge då han stod
i talarstolen. Jag tror att kammarens
ledamöter måste säga sig att det är kloka
synpunkter som har kommit fram.
Herr Lundström kallar dem socialistiska.
All right, vi är ju vana vid att kloka
åsikter kommer från socialistiska utgångspunkter,
och vi har alltså ingenting
emot att de betecknas så. De behöver
inte betecknas så. De kan mycket
väl vara ett uttryck för den vilja till

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
samarbete mellan näringsliv och stat
som har präglat svensk ekonomi under
efterkrigstiden. Kanske också detta av
herr Lundström betecknas såsom socialistiska
tankegångar, och jag skall
inte polemisera i så fall.

Herr Bengtson har haft oturen att få
ett exemplar av vår broschyr, där feltrycken
måtte ha vimlat. Jag är mycket
ledsen över det, och jag skall tillställa
honom ett fullgott exemplar som
jag har här.

För det första sade herr Bengtson att
sista sidan är blank. Nej, herr Bengtson,
den är inte blank. Den redovisar
de borgerligas alternativ i kampen mot
inflationen. Det finns inte mycket mer
att säga om det. Men kom med ett alternativ,
så skall vi gärna publicera det
och kritisera det! Det står ordagrant:
»De borgerliga partiernas patentmedicin
mot prisstegringarna är en rundabordskonferens
där man skall prata om
priserna.» Är det inte riktigt? Det är
beklagligt att det tydligen har fallit bort
i herr Bengtsons exemplar.

För det andra är det också besynnerligt
att en massa sidor har fallit bort.
Herr Bengtson skildrar det som om det
viktiga i denna broschyr var kampen
för sänkt margarinpris. Det är riktigt att
jordbrukspolitiken ägnas en sida, och
där talas också om den sak herr Bengtson
nämnde. Men herr Bengtson sade
ingenting om att i broschyren tas upp
bostadspolitiken, de stigande markpriserna,
kampen mot den oförtjänta markvärdestegringen
och kampen mot byggnadskostnadernas
stegring.

Jag undrar om det inte vore bra att
nästa gång herr Bengtson och jag skall
upplysa kammaren, tala litet grand om
vad man talar om, för att ingen skall få
alldeles felaktiga föreställningar. Det är
inte sant att vi har koncentrerat vår
kamp mot inflationen på en kamp mot
jordbrukspriserna. Jag har haft tillfälle
att i denna kammare, herr talman,
för inte så länge sedan tala om vad som
avses med det socialdemokratiska utspelet
i jordbruksfrågan, och jag skall

inte nu fördjupa mig i det, ty vi diskuterade
det då rätt utförligt. Men är det
inte märkvärdigt ändå, när vi lever i ett
samhälle med en så högt utvecklad demokrati
och så upplyst folkopinion, att
vi skall behöva skildra varandras ståndpunkter
med så litet verklighetsunderlag
som herr Bengtson gjorde.

Vi har inte sagt annat än följande:
Det svenska jordbruket befinner sig i en
våldsam omdaningsprocess. På fem år
har det förlorat omkring 190 000 av sina
yrkesutövare. Och denna process är icke
avslutad, den kommer att fortsätta. Men
vi tror att det är klokt och befogat att
säga, att samma grad av solidaritet som
vi visar t. ex. den utslagna textilarbetaren
och textilarbeterskan skall omfatta
även jordbrukarna. Därför anser vi
det klokt att lägga upp en jordbrukspolitik
som anpassar sig till det förhållandet
att vi har att räkna med en fortsatt
utflyttning från jordbruket. Vi har inte
sagt någonting annat än att de som vill
stanna kvar i jordbruket skall få göra
det — på rationaliserade enheter som
lämnar bättre avkastning än de nuvarande.
Men samtidigt hoppas vi att det
genom stöd till rationaliseringsverksamlieten
skall vara möjligt att få jordbrukspriserna
att inte stiga lika hastigt
som andra priser.

Ja, jag tror att det är meningslöst att
söka föra en diskussion om man icke respekterar
spelreglerna för en debatt.
Detta har vi gjort klart så många gånger.

Kan jag bara få lägga till en sak som
jag antydde när vi hade den föregående
jordbrukspolitiska diskussionen här i
kammaren. Väldiga angrepp hade vid
det tillfället riktats mot socialdemokraterna
av representanter för centerpartiet,
som talade om jordbruksfientlig
inställning, kamp mot jordbruket etc.
När jag sedan läste protokollet från andra
kammarens debatt såg jag att herr
Bengtson inte var värst, det fanns ledamöter
där som tog till ännu starkare ord
— men herr Bengtson var inte dålig
han heller! Ungefär samtidigt stod emellertid
herr Ohlin i Umeå och sade, att

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

det var vid ingenting konstigt som socialdemokraterna
kommer med — det iir
ju bara ungefär vad som redan pågår.
Man gör så mycket väsen av detta —
det iir klart att vi får en avfolkning inom
jordbruket, att det är billigare att köpa
vissa livsmedel utifrån o. s. v.

Nu ser jag till min glädje — för jag
tycker alltid om folk som är »samförståndiga»
— att centerpartiet och folkpartiet
har kommit överens i jordbrukspolitiken.
Den fråga jag därför skulle
vilja rikta till herr Bengtson är: Ansluter
sig herr Bengtson nu till herr
Ohlins uppfattning att detta inte är
någonting märkvärdigt? Eller har herr
Ohlin kapitulerat? Det är ju en mycket
intressant fråga. Ansluter sig herr
Bengtson till herr Ohlin har han även
anslutit sig till herr Holmqvist, eftersom
herr Ohlin i Umeåtalet anslöt sig
till herr Holmqvist. Då har vi ju helt
plötsligt den verkliga folkfronten bildad
i jordbruksfrågan! — Ja, jag bara
söker information, ingenting annat;
jag har inga ohederliga avsikter.

Men i avvaktan på att få veta om det
är herr Ohlin och herr Holmqvist som
nu dikterar centerpartiets jordbrukspolitik,
eller om det är herr Bengtson
och herr Hedlund som dikterar folkpartiets
jordbrukspolitik, skall jag kanske
fortsätta med det som diskussionen
bör röra sig om, herr talman. Det var
inte jag som kom inramlande med jordbruket,
utan det var ju herr Bengtson,
som har en olycklig kärlek till jordbruket.

Jag började med att säga att vi år efter
år, framför allt valår, fått höra
skildringar av det fruktansvärda läge
som Sverige befinner sig i. Vi kan slå
upp protokollen från vilken remissdebatt
som helst: katastrofen är omedelbart
förestående, det måste bli ett regimskifte,
det finns ingen annan bot för
att stoppa den här utvecklingen. Och så
har det inte blivit något regimskifte,
utan regeringen bär suttit kvar, och
suttit kvar ett antal år — jag skall inte
nämna hur många. Det har inte blivit

Ang. den ekonomiska politiken
vare sig regimskifte eller katastrof —
utvecklingen har tvärtom gått förträffligt
och vi kan redovisa en otroligt
snabb välståndsökning.

Här vill jag gärna polemisera mot
herr Holmberg då han talar om att vi
haft ett lättsinnigt drag över oss när vi
diskuterat ekonomi. Så är det visst inte.
Vi har i varje debatt av denna typ
sagt: Sverige står ingalunda inför någon
katastrof, men det fordras att man
handlägger de ekonomiska frågorna
med varsamhet. I ett samhälle med höga
ambitioner när det gäller både produktionsutveckling
och sysselsättningsgrad
är nämligen marginalerna mycket
små, om vi inte skall trampa över och
komma in i en utveckling där vi konsumerar
mer än vi producerar. Det har
vi ständigt sagt. Vi har framför allt
varnat mittenpartierna för att tro att
man utan vidare kan gå med på åtgärder
som är aldrig så populära och
som vi själva gärna skulle vilja genomföra.
Man kan inte sträcka sig längre
än vad de ekonomiska resurserna möjliggör.
Detta har vi sagt hela tiden, och
vi säger det även nu.

Vad som har hänt i dag är naturligtvis
så till vida allvarligare som att våra
förmodanden om att marginalen mellan
våra tillgångar och våra ambitioner är
liten har visat sig vara riktiga. Vi ligger
nu mycket nära, kanske till och
med över, den gräns som är förenlig
med en fast ekonomi. Detta är ingenting
nytt; tongångarna är de gamla. Vi
har kommit i den situationen, men fortfarande
vägrar jag att erkänna att det
skulle vara ett katastrofläge. Det fordras
bara att vi undersöker vad som kan
göras för att balansen skall kunna återställas.

Jag tror att det finns två tecken på
att balansen är rubbad. Det ena är det
dåliga utfallet när det gäller handelsbalansen,
som dock ännu inte kan
nämnvärt spåras i valutareserven, men
det är illa nog att handelsbalansen inte
är tillfredsställande. Det andra tecknet
är prisstegringarna.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

När vi talar om prisstegringarna
skulle jag än en gång vilja uttala den
önskan att vi talar om hur det verkligen
förhåller sig. Här skildras prisstegringar
på sex å åtta procent som om vi
vore i färd med att uppleva en inflatorisk
utveckling av den storleken. Nära
hälften av dessa prisstegringar —
jag her kammarens ledamöter om ursäkt
att jag upprepar det — är en följd
av det beslut som Sveriges riksdag —■
också praktiskt taget alla ledamöter i
denna kammare — fattat om att vi skall
lägga om skattesystemet med en ökad
tyngd på de indirekta skatterna. Kommer
vi förbi det? År det någon idé att
i den offentliga debatten blanda in
den del av prisstegringarna som är en
direkt följd av vår vilja att se till att
de direkta skatterna inte stiger till
orimliga proportioner utan att man i
stället flyttar över en del på den indirekta
beskattningen? När det gäller
de internationella jämförelser, som
herrarna excellerat i, är det obestridligen
så att en mycket stor del av de
sex, sju eller åtta procenten —- vilken
siffra man nu än använder — är en
följd härav. Även i andra länder är
förhållandet detsamma. Vi har sett på
Danmark som ligger på ungefär samma
nivå som vi, men de har inte riktigt
samma intensitet i överflyttningen''.
Hos oss ligger den vid sammanlagt
3, kanske 3,5 procent. I Danmark ligger
den på 1,5 procent. Men jag varnar
för att hårdra de internationella jämförelserna.
Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att det är meningslöst
att anföra dessa siffror som tecken
på att vi har inflation i landet, om
man inte gör den mycket betydelsefulla
reservationen att hälften, kanske mer
än hälften beror på beslut som vi har
varit med om att fatta och tagit ansvaret
för gemensamt. Det skall ni inte
försöka komma förbi. En väsentlig del
av återstoden är en följd av lönerörelserna,
inte på det sättet att köpkraften
ökat och spränger sönder gränserna,
utan på det sättet att man under

de senaste åren och framför allt under
det sista året lönerörelsen sökt hjälpa
låglönegrupperna. Inom dessa grupper
finns de anställda i regel i företag där
marginalerna är små och där man inte
har så stora rationaliseringsmöjligheter.
Vill ni göra någonting för låglönegrupperna
skall ni göra klart att i den prisstegring
som ni talar om inte bara ingår
den skatteomläggning som skett
utan också en prisstegring som skall
möjliggöra för låglönegrupperna att få
en någorlunda hygglig lönehöjning.
Annars kan ni komma i det läget att
man bibringas en fullkomligt felaktig
föreställning om vilken roll lönerörelserna
har spelat. Man kan tro att det är
den våldsamma ökningen i köpkraftspridningen
som åstadkommit detta.
Jag tror inte alls att det har förhållit
sig på det viset, utan det är en följd av
att lönerörelserna har varit mera selektivt
dirigerade från Landsorganisationens
sida för att få fram konkurrenskraftiga
lönestegringar för låglönegrupperna,
där marginalen varit särskilt
låg.

Men så finns det en tredje sorts prisstegringar
som beror på att man håller
på att spränga gränserna för våra
resurser. Det är dessa prisstegringarna
som utgör risken, det är dem som vi i
rimlighetens namn bör diskutera vad
man kan göra åt. Vad är det man kan
göra? Har herrarna något annat recept
än det vi föreslagit skulle det vara intressant
att höra det. Vi har sagt att
eftersom dessa prisstegringar är beroende
på att det ekonomiska klimatet
är överhettat tror vi att det går att
komma till rätta med denna del av prisstegringarna
genom att göra det ekonomiska
klimatet en smula lugnare, med
andra ord sänka byggnadsintensiteten,
införa byggnadsreglering även för objekt
som vi själva sätter ett stort värde
på, inte pressa upp bostadsbyggandet
ytterligare. Vi har världens högsta bostadsbyggande
för närvarande. Från
folkpartiets sida vill man öka med
2 000 nya lägenheter. Det vill vi också,

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

f).r)

man vi frågar om det kan vara klokt
att i det nuvarande läget pressa fram
ytterligare 2 000 lägenheter. Vi tror att
det är nödvändigt att gå varsamt fram
här. Herr Lundström, som är så rädd
för kapitalbrist och arbetskraftsbrist,
kan väl inte anse att det är något genidrag
som kampmedel mot inflationen
att bygga 2 000 lägenheter ytterligare.
Man bygger inte dessa lägenheter utan
kapital och utan arbetskraft, och man
ökar följaktligen bristen i de faktorer
som herr Lundström själv med rätta
betecknade som knapphetssektorerna
inom den svenska ekonomien.

Vad har vi gjort i övrigt? Vi har infört
beskattningar, inte särskilt populära
beskattningar. Men har de beskattningar
som vi infört exempelvis på
bilen varit skadliga för svenskt näringsliv?
Kan det påvisas någonting
som inte skulle vara värdefullt i denna
press på en av de kraftigast expanderande
grupperna inom näringslivet?
Alla vill ha bilar. Jag har ingenting
emot bilen — den är en utmärkt vara.
Men i en situation som den nuvarande,
då vi håller på att överanstränga våra
resurser, kan jag'' inte finna annat än
att en försiktig höjning av beskattningen
såsom skedde — i stor utsträckning
med herrarnas hjälp och damernas
också, hoppas jag — i början
av denna riksdag var en lämplig åtgärd.

Vad vill ni mer göra? Herr Holmberg
vill sänka skatten. Han går ut från det
resonemanget att vi säkert kan sänka
skatterna kraftigt i framtiden. Effekten
kommer inte nästa budgetår,
men i alla fall. Trots att han vet av
långtidsbudgeten och långtidsutredningen
att situationen inte är bättre
nästa år, ställer han sig i spetsen för
en rörelse som vill ge svenska folket
den föreställningen att man kan komma
åt inflationstrycket genom en kraftig
skattesänkning. Han säger att han
kan skaffa pengar till skattesänkningen
bland annat genom — jag föreställer
mig att det råder den tankeförvir -

Anfj. den ekonomiska politiken
ringen hos honom — att minska den
statliga finansieringen av bostadsbyggandet.
Det är en rätt fantastisk tanke.

I ett läge då herr Lundström och jag
är överens om att vi har en svårartad
brist på kapitalmarknaden kommer högern
och föreslår att vi skall vidta åtgärder
varigenom en väsentlig del av
vad som nu finansieras med offentliga
medel flyttas in i en redan förut överansträngd
kapitalmarknad.

Det kan finnas andra skäl. Jag har
själv ibland varit inne på detta. Men
det kan omöjligt vara ett recept för
kampen mot inflationen, ty denna åtgärd
måste ligga rakt i strid mot vad
praktiskt taget en enig ekonomisk opinion
anser vara rimligt.

Herr Holmberg fortsätter i precis
samma spår som hans företrädare herr
Heckscher, när denne i ett läge som inte
var riktigt lika ansträngt som detta
på allvar föreslog att vi skulle ta de
sparmedel som finns i pensionsfonderna
och dela ut dem till konsumtion.
Tänk om vi hade följt det rådet! Tänk
om inte centerpartierna och socialdemokratien
hade sagt blankt nej till denna
åtgärd. Var hade vi då stått i dag? Då
hade vi verkligen haft fart på inflationen
med ett köpkraftsöverskott som vi
icke hade kunnat bemästra med andra
medel än en utomordentligt sträng restriktivitet,
exempelvis med de kvantitativa
regleringarna. Jag skulle verkligen
vilja säga till mittenpartierna: Ni
har slutit borgfred med herr Holmberg.
Ni skall inte säga något om honom under
valrörelsen, och det kan vi inte
tvinga er till, men vi kommer nog att
fråga saker då och då. Eftersom ni har
borgfred med herr Holmberg men inte
med oss skulle jag vilja fråga herrarna
Lundström och Bengtson: Föredrar ni
denna politik som leder rakt ut i en
storinflation framför den politik som vi
företräder? Är det v.rkligen möjligt att
det kan bildas en borgerlig front för utdelning
av sparkapitalet? Ni har förut
energiskt och med framgång bekämpat
högerns förslag att dela ut pensionsfon -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
derna, men jag föreställer mig att det är
lika vanvettigt att nu ge svenska folket
den föreställningen att man som medel
mot inflationen kan tänka sig en skattesänkning
som skulle innebära att man
inte längre kunde finansiera en väsentlig
del av bostadsbyggandet via budgeten
utan tvinga bostadsbyggandet att i
ökad utsträckning finansieras genom
vanliga bankkrediter. Det skulle vara
mycket intressant att höra. Är vår politik
lika orealistisk som högerns? Nog
skulle det vara intressant att få höra
hur borgfredsparterna ser på detta.

Vad vi har gjort har redovisats i propositionen.
Den har naturligtvis grundligt
studerats av alla kammarens ledamöter,
fastän slumpen gjort att de tre
talarna före mig tydligen inte haft tillfälle
att ta del av den. Men i övrigt har
ni naturligtvis studerat den.

Vi har gjort följande. Vi har genomfört
impopulära skatteåtgärder för att
pressa på de sektioner inom näringslivet
som är speciellt utsatta för påfrestningar.
Bilaccisen och spritskatten har
höjts. Vi har kraftigt dämpat ner takten
i statsutgifternas stegring. De förslag
som från oppositionens sida har kommit
om ytterligare neddämpningar har
vi försökt överväga, men jag tror inte
att de är så betydande att de spelar någon
som helst roll mer än just att bostadsfinansieringen
skall upphöra att
ske från statens sida. Vidare har vi vidtagit
dessa kvantitativa nedskärningar
av byggandet, där jag med sorg måste
konstatera att kommunernas byggande
har råkat i farozonen och där vi i fråga
om det av oss alla högt skattade sjukhusbyggandet
har tvingats inte att lägga
ner sjukhusbyggandet naturligtvis
men att upprätthålla det på ungefärligen
samma nivå som i fjol. Men den
snabba expansionstakten har vi alltså
inte kunnat acceptera.

Vi har sagt att dessa åtgärder riktar
sig just mot kärnpunkten, nämligen
överhettningen inom ekonomien.

Vad är det som herrarna har att föreslå
därutöver? Ja, vi har hört här att

det inte är en skärpt prisövervakning,
och vi liar för all del förståelse för det.
Vi har aldrig gjort gällande att man
med prisövervakningsåtgärder kan klara
inflationsproblemet. Det har vi verkligen
inte gjort. Vi har sagt att det nog
kan vara nyttigt att man skärper prisövervakningen,
och jag föreställer mig
att ingen motsätter sig det. Men det
finns andra recept, t. ex. att sänka ambitionsgraden.
Vi kan minska vår höga
ambitionsgrad när det gäller sysselsättningen
— det skulle få en omedelbar effekt.
Ändå vill säkerligen ingen i denna
kammare att vi skall göra det.

Det finns en intressant belysning av
sambandet mellan prisstegringar och
sysselsättningsgrad. Förenta staterna
har haft en mycket liten prisstegring,
och detta har betraktats som en värdefull
sak i den amerikanska ekonomien.
Jag skulle tro att prisstegringarna genomsnittligt
under de senaste åren har
legat vid en procent — helt har man
inte kommit förbi ökningen.

Nu har det emellertid blivit fart på
prisstegringarna. Jag läste i förra veckan
en skildring av hur man på amerikanskt
finanshåll ser på den för Amerika
helt nya situationen, där prisstegringarna
är stora. De officiella siffrorna
visar endast på en prisstegring av tre
procent, men den är dock tre gånger så
stor som förut. Är det inte intressant
att denna prisstegring har infallit just
när två ting händer inom det amerikanska
näringslivet? Det ena är att
Kennedys great society genomföres under
Johnsons ledning och skapar nya
sysselsättningar när kampen mot arbetslösheten
tas upp. Det andra är att vietnamkriget
skapar tvång till en forcerad
sysselsättning inom stora delar av det
amerikanska näringslivet.

Om orsaken till de högre prisstegringarna
är regeringens mera expansiva
arbetslöshetsbekämpande politik eller
krigsansträngningarna är naturligtvis
viktigt i och för sig men är i detta ekonomiska
sammanhang likgiltigt, eftersom
arbetslöshetssiffrorna pressas ned i

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

båda fallen. Jag skulle uppriktigt sagt
tro att Amerika börjar närma sig de
svenska arbetslöshetssiffrorna. Man är
inte där ännu men börjar närma sig vad
vi betraktar såsom en tyvärr oundviklig
arbetslöshet.

I det ögonblick detta sker händer någonting
annat med den amerikanska
ekonomien: priserna rusar i väg uppåt.
Herr Holmberg kunde förlägga sill föreläsningsverksamhet
till Washington, eftersom
denna utveckling med stigande
priser just har börjat där. Jag tror knappast
man kan säga att någon del av
prisstegringarna är en följd av försök
att flytta över från direkta skatter till
indirekta, men jag kan inte säga det säkert.
Det finns nog de som följer det
amerikanska näringslivets utveckling
bättre än jag gör — bl. a. herr talmannen,
men han får inte yttra sig och kan
därför inte dementera min uppgift. Jag
har för mig att man inte har upplevat
en så kraftig överflyttning till indirekta
skatter i Amerika, men jag gör reservationen
att det kan vara ett minnesfel.

Detta exempel visar att det t. o. m. i
ett så fantastiskt rikt land som Förenta
staterna, där bara fem procent av näringslivet
är beroende av import och
export, finns risk för överansträngning
och genomslag av marginalerna
när man börjar bli ambitiös och försöker
driva en fullsysselsättningspolitik.
Borde inte det vara en maning till oss
alla att säga alt det väl inte är så säkert
att det finns ett enkelt recept att utan
vidare råda bot på svårigheterna.

Herrarna har i varje fall varit med
om två tredjedelar av prisstegringarna.
Den sista tredjedelen beror på att vi är
så ambitiösa när det gäller både sysselsättningsgrad
och produktivitetsstegring.

Jag skulle gärna vilja säga ett par ord
om en annan sak. Det är klart att takten
i produktionsstegringen avtar när man
minskar hettan i det ekonomiska livet.
Den engelska regeringens misslyckande
med att få upp produktionssiffrorna var
exempelvis till stor del förorsakat av att

Ang. den ekonomiska politiken
man ständigt sökte hindra ett överslag.
Då pressade man ner produktionen och
fick en mycket långsam stegringstakt.
Nu hoppas vår EFTA-partner komma
upp i ungefär samma höga framstegstakt
som vi och de övriga skandinaviska
länderna.

Mitt anförande har blivit litet längre
än jag från början tänkte, men jag skall
sluta strax. Det finns mycket övrigt att
säga, men jag hoppas vi får träffas igen.
och jag hoppas att vi nästa vår då vi
resonerar om dessa ting återigen får höra
hur den sittande regeringen leder
landet till ekonomisk katastrof. Det
skulle vara tråkigt om denna goda sedvänja
skulle upphöra.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i mitt första
anförande att jag hade en känsla av att
regeringens ekonomiska politik innebar
att man kapitulerade inför inflationen.
Nu har statsministern bekräftat att han
icke kan ge något recept på hur man
skall klara inflationen, och han har
verkligen vitsordat denna kapitulation.

Vad var det statsministern sade? Jo,
att det visserligen har förekommit en
kraftig prisstegring men att vi får vara
beredda att ta ansvaret för kanske två
tredjedelar eller tre fjärdedelar av prisstegringen,
eftersom den beror på beslut
av regering och riksdag. Jag vill
tillägga att besluten i största utsträckning
har fattats mot högerpartiets röster.
Inflationen under den senaste tolvmånadersperioden
var 8 procent. Tre
fjärdedelar av 8 procent är 6 procent.
Är det en prishöjning som regeringen
anser vara acceptabel för framtiden?

Statsministern var också inne på frågan
om en skattesänkning och använde
ett fantastiskt uttryck, nämligen att en
skattesänkning leder rakt ut i en storinflation.
Det skulle innebära att de
som för närvarande förhandlar om våra
löner — arbetsmarknadens parter,
större och mindre företag, vår exportindustri
— och övriga som är intres -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

serade av hur man skall komma till
rätta med inflationen har ett recept
som skulle innebära att man går mot en
storinflation. Samtliga dessa parter har
nämligen konstaterat att det första villkor
för samhällsekonomisk balans som
måste uppfyllas är en reformering och
successiv sänkning av skatterna.

Jag har, herr statsminister, fått den
uppfattningen att regeringen när det
gäller skattefrågorna inte har lärt någonting
av den ekonomiska utvecklingen
under de senaste åren. Under tidigare
perioder — i en annan ekonomi
— då vi icke hade det fullsysselsättningssamhälle
som vi nu slår vakt om,
kunde det vara riktigt att försöka åstadkomma
samhällsekonomisk balans med
en viss pressning av skatterna. Men i
dagens läge medför just ökningen av
skatterna att inflationen drivs på, eftersom
vi alla — och inte minst regeringen
— inrättar oss efter den pågående
inflationen och försöker på olika sätt
fä kompensation.

Ett område ville statsministern över
huvud taget inte gå in på, nämligen de
offentliga utgifterna. Statsministern
framhöll visserligen att vad regeringen
har gjort för att åstadkomma samhällsekonomisk
balans är att höja skatterna
och dämpa takten i utgiftsökningen,
men är det inte en ganska kraftig överdrift?
Är det inte ganska konstigt att
säga att man dämpat utgiftstakten, då
vi, såvitt vi nu kan bedöma, får räkna
med en utgiftsökning för staten på cirka
10 procent nästa budgetår som skall
ställas i relation till — som jag tidigare
sade — vår totala produktionsökning
på cirka 3,5 å 4 procent? Det är,
herr statsminister, just den situationen
som är inflationsdrivande på två sätt.
Det ena är att efterfrågan på arbetskraft,
på varor, på pengar, på tjänster
från den offentliga sektorn blir så stor,
att den i och för sig driver på inflationen.
Det andra är att man för att kunna
finansiera denna utgiftsökning måste
höja skatterna.

Slutligen, herr talman, vill jag bara

beklaga att statsministern tydligen inte
följer med vad som händer här i riksdagen.
Vi har vid ett flertal tillfällen
under denna session diskuterat den
ekonomiska politiken. Vi har haft ett
par bankoutskottsutlåtanden, där oppositionspartierna
framlagt samlade program
för hur vi skall komma till rätta
med inflationen. För högerpartiets del
har vi i år i ett utlåtande som behandlas
i dag och som kanske statsministern
ännu inte haft tillfälle att läsa på tio
punkter preciserat de samlade åtgärder
som vi anser måste vidtas för att komma
till rätta med inflationen.

Vi vill t. ex. ha en rullande femårsplan,
vi vill ha en besparingsutredning,
vi vill ombilda planeringsrådet,
vi vill öka samrådet mellan företrädare
för arbetsmarknadens organisationer
och näringslivet samt fristående expertis
i syfte att påvisa de samhällsekonomiska
förutsättningarna för den
inkomstförbättring som vi gärna vill
ha. Vi vill också ha en redogörelse för
arbetskraftsbalansen och prognoser för
behov av och tillgång på arbetskraft.
När därför, herr talman, herr statsministern
försöker spela ut högerpartiet
mot folkpartiet i arbetsmarknadsfrågorna,
är det ett synnerligen illa valt exempel.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag delar så till vida
statsministerns uppfattning att man
naturligtvis inte bör överdriva situationen
och tala om katastrof — det
har jag inte heller gjort, utan jag har
sagt att situationen varit besvärlig,
vilket den ju är. Eftersom jag bara
har några få minuter till förfogande,
skall jag inte gå närmare in på frågan
om inflationsutvecklingen. Jag vill
bara konstatera att det ju allmänt erkänts
— även detta kan läsas i kompletteringspropositionen
— att inflationen
hållit sig på en högre nivå under
senare år än vad den gjort på vis -

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

sa håll i utlandet, framför allt på vissa
håll i Europa.

Vad sedan bytesbalansen gäller, försämrades
den under 1905 lika mycket
som under tioårsperioden 1954—1904,
vilket jag tycker är om inte en katastrof
så dock en allvarlig sak att observera.
Vi har ju i många avseenden
samma uppfattning, men i ett avseende
är vi inte överens. Jag betvivlar
nämligen att det som är planerat eller
som i varje fall kan utläsas av planerna
är tillräckligt i stabiliserande syfte.

Statsministern ägnar betydande uppmärksamhet
åt arbetskraftsfrågorna,
och jag är tacksam för detta. Låt mig
rent parentetiskt säga att jag inte tror
att den tillförsel av ytterligare arbetskraft
utifrån som förekommit och som
förekommer löser alla problem. Jag
har tvärtom påpekat att denna fråga
sammanhänger med vissa andra spörsmål,
nämligen omskolningskapaciteten
och bostäderna — för att nämna ett
par. Men trots detta har jag frågat: Avser
regeringen att undersöka om det
går att lösa även dessa frågor så att
man om möjligt får räkna med ett
större tillskott av arbetskraft utifrån?

Beträffande den gifta kvinnliga arbetskraften
nämner statsministern de
åtgärder som har vidtagits rörande
daghem och barnstugor. Ja, men det
är ju ingenting nytt! Jag dristar mig
till att påstå att vad som på detta område
beslutats är en bråkdel, en mycket
liten bråkdel av behovet, om man
under den närmaste femårsperioden
skall kunna räkna med att årligen tillföra
den svenska arbetsmarknaden
30 000 nya arbetstagare bland de gifta
kvinnorna. I prognosen räknas med
detta antal och det är en så betydande
mobilisering av arbetskraftsreserven
bland de gifta kvinnorna, att jag
har frågat om inte även andra åtgärder
avses. Flera daghem och barnstugor
betyder naturligtvis en del, men
långt ifrån tillräckligt, för att nå det
mål som man har uppsatt.

När det gäller arbetsmarknadspoli -

Ang. den ekonomiska politiken
tiken i övrigt har statsministern även
berört arbetsmarknadsstyrelsen och de
olika förstärkningar som skett på det
området. Jag vill erinra om att det här
inte är fråga om beredskapsåtgärder
utan om rörlighetsbefrämjande åtgärder.
Det nya i omskolningsverksamheten
är att den skall påverka struktureringen
av näringslivet. Anställda i exempelvis
ett låglöneyrke omskolas för
att göra det möjligt för dem att flytta
till ett bättre betalt arbete. Detta kommer
visserligen att stärka en viss del
av näringslivet men måhända samtidigt
att försvaga en annan del. I varje fall
är det inte bär fråga om något nettotillskott,
och det är vad jag har diskuterat
om.

Statsministern hade vidare vänligheten
att tala litet om näringslivets självfinansiering.
Han menade att jag målande
beskrivit finansministerns uttalanden
i färger som kanske inte motsvarade
finansministerns avsikt. Jag citerade
bara tre olika uttalanden i finansministerns
proposition. Sedan försökte
jag efter fattig förmåga att omskriva
dessa till vanligt språk. Jag kom
då till den slutsatsen att finansministern
icke var särskilt intresserad, ja
tvärtom inte alls intresserad av självfinansieringsgraden
inom näringslivet.
Vidare noterade jag också de svårigheter
som uppstått för det enskilda sparandet
i övrigt och som även drabbat
företagen. Då frågade herr statsministern:
Vad skulle vi göra? Vi kan ju inte
lämna näringslivet utan medel. En självfinansiering
är svår och man kan inte
höja marginalerna.

Jag kan inte på rak arm komma ihåg
de olika förslag som vi enbart under
detta år och delvis under tidigare år
har lagt fram, men jag har erinrat mig
några: För det första har vi tagit upp
frågan om reglerna för avskrivning på
industribyggnader. Vi har där föreslagit
helt andra regler, innebärande en
snabbare initialavskrivning, vilket skulle
förbättra företagens möjligheter. För
det andra har vi föreslagit avskrivning

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
på nyanskaffningsvärdet på maskiner
och inventarier i stället för den nuvarande
avskrivningsmetoden. Sedan
finns ju också den skattereform som vi
har förordat och som enligt vår mening
innebär en mycket betydande fördel
för näringslivet. Jag kan också nämna
det förslag som framförts rörande progressionsutjämningen.
Det finns kanske
fler som jag inte erinrar mig, men det
räcker ju i alla fall något. Det finns
alltså även andra medel att tillgripa än
statsministern vill göra gällande. Om
jag har tolkat honom rätt menar han
att man inte har annat att tillgripa än
att ge statliga lån på det ena eller andra
sättet.

Beträffande bostadsbyggandet vill jag
till sist säga att jag tror att man med
mindre ryckighet i igångsättningen av
lägenhetsbyggen skulle ha haft större
produktionsutrymme, som skulle ha
möjliggjort de 2 000 lägenheter vi talar
om. Men därtill har folkpartiet föreslagit,
inte bara i år, vilket herr Bengtson
läste upp, utan även tidigare år, att man
skall tillvarata möjligheterna till förbättrad
verklig konkurrens inom byggnadsindustrien,
ökat industrialiserat
byggande o. s. v. När det gäller i varje
fall ökat industriellt byggande, tror jag
att det egentligen inte råder delade meningar
mellan mig och i varje fall finansministern.
När det gäller att tillvarataga
konkurrensen på ett bättre sätt,
råder däremot onekligen vissa skillnader,
eftersom hela det system varpå vår
byggnadsreglering är uppbyggd faktiskt
icke rätt tillgodoser konkurrensmöjligheten.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det har ibland påståtts
att människor har en förkärlek för traditioner
och inte så gärna vill ha någonting
nytt. Om vi skall bedöma statsministerns
anförande ur den synpunkten
har de väl blivit synnerligen tillfredsställda
i dag. Den bild som målades
upp var ungefär som den brukar.

Där fanns den lilla vackra sjön med
stugan och björken och alltsammans.
Att det sedan fanns några fula mannar
som hette Holmberg, Lundström och
Bengtson, som ville blanda in en del
annat i tavlan, det mottogs kallsinnigt
och kunde icke accepteras.

Men den där bilden skulle, om den
blivit riktig, fått med en del andra drag
också. Rutschandet av kronan från
1946, då statsministern kom med i regeringen,
och fram till 1965 från en
krona till 48 öre, det förbigicks ganska
lätt. Även de besvärligheter vi kämpar
med i vårt land gick det kvickt att
komma förbi, så att man i stället kunde
fortsätta att måla den vackra tavlan.

Nu vet jag att statsministern är från
Värmland, annars skulle man lätt kunna
tänka på dalamålarna, dessa kurbitsmålare
som sade: »Jag målar som
det mig lyster.» I varje fall har det varit
så i dag, och så har tavlan blivit.

När det gäller de alternativ som vi talar
om har statsministern också en annan
förkärlek. Då det inte passar riktigt
snickrar han hastigt till egna väderkvarnar
att slåss emot. Det är ungefär
vad som förekommit i dag också.
De alternativ som presenteras går han
förbi och gör egna alternativ i stället.

Det centrala som vi diskuterar här i
dag är ju, som statsministern mycket
riktigt sade, att man inte kan gå längre
än de ekonomiska resurserna räcker.
Ja, just det! Det framhöll jag i mitt första
anförande med skärpa.

Men det är kanske så — eftersom
statsministern också haft en viss kontakt
med Lund — att man kan tänka på
studenternas skrift en gång där det sades:
Att äta är detsamma som att svälta,
fast tvärtom. Det är vad som förekommit
här. Regeringen har drivit en
politik som gått utöver vad resurserna
medgivit, alltså raka motsatsen till vad
statsministern sade att man borde göra.
Man har alltså gjort motsatsen, och därmed
har man kommit in i alla dessa
besvärligheter.

Torsdagen den 2(i maj 1966 fm.

Nr 27

Det passade inte att se litet på vad
långtidsutredningen sade för någonting,
annars citerade jag vad resultatet blir
när man handlar som regeringen gjort:
länga köer och besvärligheter, kreditåtstramning
som drabbar blint — en hel
rad olägenheter som just den politiken
har åstadkommit. Jag förstår att det är
önskvärt för statsministern att på något
sätt få fram en sorts skillnad mellan
högern och oss. Han gör en märklig
slutsats, han vill liksom påstå att det
inte finns mer än två alternativ. Jag
vet inte om statsministern har någon vidare
hög tanke om mitt parti, men jag
trodde nog inte att vi var så piskade
att välja mellan två alternativ, bara mellan
högerns och socialdemokraternas.
Vi har faktiskt tänkt oss att vi kan utforma
ett alternativ själva och att vi
inte behöver välja något av dessa båda
icke tillfredsställande alternativ. Det var
svaret på den frågan.

Herr statsministern har också bekymrat
sig över herr Ohlins inställning
till jordbruket. Efter vad jag minns sade
herr Ohlin att folkökningen i vårt land
kommer att medföra att självförsörjningsgraden
blir mindre. Det blir alltså
ett sådant resultat även utan att använda
tvingande åtgärder gentemot
jordbrukarna. Det kommer ändå att inträffa.

Jag vill också säga att det har varit
en mycket hård kritik ifrån herr Ohlins
sida mot jordbruksministern för den politik
som har förts. Det är ju bara att
titta i andra kammarens protokoll så
finner man det. Bl. a. har jag frågat mig
om det egentligen är en så bra taktik
att kasta sig över denna lilla grupp av
människor som representerar åtta procent
av konsumentens krona därför att
man har misslyckats själv i sin politik.

Den där broschyren blir visst märkligare
och märkligare. Har man nu
tryckt olika upplagor så att det trycks
en som passar på en plats och en annan
som passar på en annan plats, eftersom
statsministern sade att den inte är rik -

An(j. den ekonomiska politiken
tig som jag har? Den består av sex sidor.
Av dem är det två som handlar om
jordbruket, det är alltså den stora delen,
de åtta procenten! Om den första
sidan kan inte bestridas att den handlar
om jordbruket, och den tredje sidan
handlar också om jordbruket. Jag har
inte alls, herr statsminister, glömt bort
vad det stod tidigare. Jag redogjorde för
det också. Jag sade alt på sista sidan
talades det om boendekostnaden och
om politik mot inflationen. På sista sidan
är man välvillig, det behövs inte
att vi i centern och folkpartiet skriver
några alternativ, det gör statsministerns
parti åt oss. Det skriver alternativ och
sedan slåss det mot dem. Det är alltså
det man har gjort, men statsministern
sade att det har blivit en väldig oreda
i detta sammanhang. Ja, det måste det
ju bli, ty på den sida som jag betecknade
som blank står nu först och främst
oppositionspartiernas alternativ, och
det är undertecknat av socialdemokraterna.
Nu har det blivit en väldig oreda,
herr statsminister, när allt har kommit
på en sida. Jag tror nog att det är
bäst att ni trycker om den där broschyren
och ser till att det blir litet mera
ordning och reda med den. I sak behöver
jag inte tala om den, ty det gick
inte statsministern in på. Han talade
om helt andra saker, om broschyren
och dess tryckning o. s. v.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
något om bostadspolitiken. Under den
tid som den nuvarande regeringen bär
funnits har vi ju haft, som jag nämnde,
det lägsta bostadsbyggandet, och
under de senaste åren var höjningen av
bostadsbyggandet mycket mindre än
den var t. ex. från 1951 till 1957. Det
har liksom stagnerat vid den ökning
som vi började med 1951, så nog har
regeringen sin stora skuld till att bostadsfrågan
är sådan den är.

När det gäller arbetskraftsfrågorna,
herr statsminister, har vi ju sagt att vi
bör göra upp en ordentlig arbetskraftsbudget.
Då kan vi kanske bli eniga på
den punkten också och kan möjligen få

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
socialdemokraterna till att ansluta sig
till detta. En central fråga skall vi försöka
att kartlägga, så att vi har väl reda
på den. Det är vi kanske eniga om. Jag
skall kanske lägga till att det finns en
utredning beträffande hela frågan, varför
vi kanske kan bli eniga även på de
punkter där vi tidigare inte varit fullständigt
eniga. Vi kanske kommer fram
till att vissa omläggningar kan bli behövliga.

Herr talman! Med detta kan jag säga
att den bild jag tecknade i mitt första
anförande inte har förändrats mycket.
Jag tog till en hård kritik i början, och
jag menar givetvis att den inte har blivit
bemött. Statsministern har farit med
sin pensel på andra områden, men han
har inte tagit itu så mycket med de
konkreta och besvärliga tingen som
bl. a. finns också i den reviderade finansplanen.
Där säger man att man
måste gå in för en åtstramande politik.
Det är ju just det som vi har sagt vara
en realistisk politik, anpassad efter de
resurser som vi verkligen har i vårt
land.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det senaste anförandet
är det väl inte så mycket att säga om.
Herr Bengtson drömmer om röda stugor
och vackra sjöar, vita björkar o. s. v.
och bryr sig inte om att lyssna på vad
vi säger här. Jag kan förstå honom.
Det är trevligare att dväljas i sådana
områden. Nu resonerar vi emellertid
om ekonomi, och då kan det vara klokt
att slita sig bort från den röda stugan
ett ögonblick. Den frågeställning vi nu
diskuterar är nämligen allvarlig och
lämpar sig inte alls för sådana underliga
avledningsmanövrer som framför
allt herr Bengtson excellerar i.

Vi befinner oss i en situation då vi
har fått illustrerad den teori som vi
har fört fram under hela efterkrigstiden,
nämligen att vi har pressat fram
en mycket ambitiös målsättning för det

svenska näringslivet, för det svenska
folket och för den svenska socialpolitiken.
Vi har hela tiden sagt att när vi
gör detta betyder det att vi löper en
risk att komma ut över de tillgångar vi
disponerar. Därför blir alltid politikerns
uppgift att försöka finna en riktig
avvägning mellan ambitionsgraden och
insikten om vad vi har att röra oss med.
Det svenska folkhushållet är på den
punkten inte mycket märkvärdigare än
vad förhållandena är för den enskilde.
Den enskilde kan ha många önskemål
som han vill tillfredsställa, men han har
att röra sig inom den ram som hans resurser
eller hans kreditvärdighet i bästa
fall ger honom.

Denna teori har nu visat sig vara riktig.
Vi har med gemensamma krafter
pressat upp vårt bostadsbyggande till
att bli världens högsta. Det är ju nästan
fantastiskt — ja, inte nästan, vi kan
stryka det — när herr Bengtson skildrar
det nuvarande bostadsläget såsom ett
uttryck för en mindre expansionskraft
än den vi hade år 1957. Se på produktionssiffrorna!
Vi har världens högsta
bostadsbyggande. Herr Bengtson begär
replik, och den begäran förmedlar jag
gärna till herr talmannen, ty det skall
bli roligt att få höra vad han har att
säga.

Vi har dessutom en industrirationalisering,
som vi är glada över. Rationaliseringsgraden
är hög. Sverige är ett
avlångt land. Skall vi ha ett vägväsen
i nivå med industrien kostar det mycket
pengar.

Samtidigt med allt detta har vi gjort
det största experiment på utbildningens
område som något land har vågat sig
på, där vi på en gång försöker bryta
ner massor av klassbarriärer. Häromdagen
satt jag just och läste en bok om
hur den engelske ministern Crossland
såg på socialismens framtid. Det är en
nyttig bok för varenda en av oss att
läsa, även om vi alla inte tror på socialismens
framtid, ty boken innehåller en
skildring av det engelska utbildningsväsendet,
vilket är en av förklaringarna

Torsdagen den 2(5 maj 19(5(5 fm.

Nr 27

till den konservatism som i England
hindrar en rationalisering.

De reformer vi har genomfört med
förenade krafter — jag säger inte socialdemokraterna
allena — på utbildningsväsendets,
vägbyggandets, försvarets
— även det skall vi ta med — och
bostadsbyggandets områden, för att inte
tala om socialpolitikens, iir en anspänning
av krafter, där vi hela tiden har
måst säga oss att vi ligger nära vad vi
orkar med. Nu befinner vi oss i ett läge
då denna teori visar sig vara riktig,
och det är en allvarlig situation. Vad
skall vi då göra? Jo, säger socialdemokraterna,
vi vill inte rasera någonting
av det som vi med gemensamma krafter
har byggt. Vi vill inte gå till anfall mot
den fulla sysselsättningen, bostadspolitiken
eller någonting annat, som det i
och för sig vore enkelt att reducera och
återställa jämvikten.

Vi väljer i stället den väg som är anvisad
i tilläggspropositionen och i årets
statsverksproposition: Gör reduktioner
på framstegstakten! Ta det lugnare,
och låt oss gemensamt komma överens
om att det finns byggen som man kan
skjuta på, att det finns reformer som
är önskvärda i och för sig men som får
anstå till dess att produktionssiffrorna
är så stora att reformerna ryms innanför
ramen!

Detta är seriösa ting, och man skulle
vinna mycket i den publika diskussionen,
om man även från oppositionens
sida gjorde sig besväret att skildra läget
på riktigt sätt. Nu ger man i stället
allmänheten den föreställningen att det
är misstag, begångna av regeringen, som
är skuld till detta. Det är klart att vi
är stolta över att vi har varit med om
att pressa upp bostadsbyggandet till den
högsta nivån i världen, och det är klart
att vi är stolta över vad vi har gjort
på undervisningens område, på forskningens
område och på sjukhusbyggandets
område. Det är klart att vi är stolta
över det, men vi delar i väsentlig
mån äran av detta med oppositionen.
Men då står vi också solidariskt ansva -

(5:5

Ang. den ekonomiska politiken
riga för de ting som lett oss fram (ill
en situation där det kan finnas risker
för att man överanstränger resurserna.
Tänk, om ni lade upp den ekonomiska
situationen på det sättet och talade om
för svenska folket de fakta som ligger
bakom denna min framställning, så
mycket vettigare diskussionen skulle bli.

Jag skall inte tala mera om herr
Bengtsons röda stugor. Det får han göra
själv, och jag tror inte att det gör så
mycket. Emellertid reser representanterna
för oppositionen ut och säger att
priserna har stigit med åtta procent,
men inte ett ord om i vad mån denna
stegring är en följd av förbättringar för
låglönegrupperna, av skattepolitiken eller
av en gemensam ansträngning att
pressa upp sysselsättning och ambitionsgrad
på det sätt som vi har gjort.

Då jag lyssnat till allt som sagts i
denna debatt har jag sagt mig: När det
inte kan komma fram ett enda uppslag
från oppositionen, tror jag ännu mindre
efter denna debatt på en rundabordskonferens.
Jag har verkligen lyssnat
med uppmärksamhet, men här finns
icke en enda sak som skulle reellt innebära
en minskning av det som är inflationsproblemets
kärna, nämligen en
minskning av överhettningsgraden.

Så återkommer jag till herr Bengtson.
Jag begär inte att herr Bengtson skall
välja mellan mig och herr Holmberg.
Det är ett svårt val, och jag kan inte
begära att herr Bengtson skall göra det
på rak arm. Han får väl grunda på det
i sin kammare. Men jag har inte sagt
så heller, utan jag har sagt så här: Ni
går våldsamt till anfall mot socialdemokratien
men ni är lena mot högern.
Då måste det väl innebära att ni gillar
högerns inflationspolitik mera än vår.

Jag hade verkligen hoppats att jag
hade missuppfattat högermotionerna,
men eftersom herr Holmberg inte polemiserade
på den punkten, så måste jag
väl dess värre anta att det var riktigt
att högern menar att den skattesänkning
man föreslår skall finansieras genom att
man flyttar över på kapitalmarknaden

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
de delar av bostadsbyggandet som för
närvarande finansieras via statsbudgeten.
Då säger jag: Detta är en rakt inflationsdrivande
politik. Det måste vara
precis raka motsatsen till vad som kan
vara klokt och rimligt att göra.

Min enkla fråga till herr Bengtson
gällde inte att han skulle välja, ty det
måste, som sagt, vara svårt att välja
mellan oss två, utan frågan var denna:
Är herr Holmbergs alternativ så mycket
bättre i kampen mot inflationen, att
det motiverar kärvänliga toner mot högern
och borgfred men en oresonlig
kamp mot socialdemokratien? Ligger
det inte till så här i stället, herr Holmberg
— och även herr Lundström: När
ni talade så lovade ni visserligen att
sänka statsutgifterna, men ni talade på
samma gång om nödvändigheten att
öka den offentliga sektorn på alla punkter
där den avsåg att tillgodose viktiga
mänskliga behov. Det är en ofrånkomlig
motsättning mellan å ena sidan herr
Holmbergs krav på kraftig beskärning
av den offentliga sektorn och å andra
sidan herrarnas tal om nödvändigheten
att ta upp kampen mot köerna o. s. v.
Tror ni verkligen att det går an att komma
ut i en valrörelse och säga: »Vi har
borgfred med högern därför att vi anser
att dess inflationsprogram är mera tilltalande
än socialdemokraternas. Det
gäller att bekämpa socialdemokratien»?
Ja, ni kan ju försöka — men vi är inte
alldeles värnlösa!

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är uppenbarligen
svårt att föra en seriös ekonomisk debatt
med statsministern eftersom han
inte ens vill göra en åtskillnad mellan
orden »öka» och »sänka» — det gäller
framför allt de offentliga utgifterna.
Från högerpartiets sida har vi sagt att
ökningstakten måste anpassa sig till
produktionens utveckling. För att få
detta att innebära en total sänkning, ett
raserande av den offentliga sektorn,
måste man vara bra dialektiskt inställd.

Men, herr talman, när statsministern

nu säger att man måste röra sig inom
den ekonomiska ram som föreligger så
tror jag att han och jag är i hög grad
överens. Denna ram måste också bestämmas,
även när det gäller den offentliga
aktiviteten av produktionens ökning.
När man går utöver resultatet av
våra gemensamma arbetsinsatser, det
är då man driver fram inflationen.

På samma gång som statsministern
mycket riktigt säger att vi måste hålla
oss inom den givna ramen, förklarar
han att vi har pressat upp bostadsbyggandet
till världens högsta. Han kunde
tillägga att vi trots det har världens
längsta bostadskö. Statsministern framhöll
också att vi har en hög rationaliseringstakt
inom industrien, en hög industrialiseringstakt,
ett stort vägbyggande
i vårt avlånga land, ett starkt försvar
och att vi gjort det största utbildningsexperiment
som någonsin gjorts.

Den utveckling som betingas av politiska
beslut i dessa avseenden omfattas
ju av samtliga demokratiska partier i
riksdagen. Men inom högerpartiet anser
vi att utvecklingstakten — inte målsättningen
men takten — måste anpassas
till de ekonomiska resurserna. Det
är på den punkten som statsministern
bara talar, inte ger något konkret besked
om hur anpassningen skall åstadkommas.

Inom högerpartiet har vi sett det som
en skyldighet för oss att också framlägga
ett konkret alternativ till utgiftsökningen.
Det är därför som vi i vår
budget har skaffat täckning för de
skattesänkningar vi föreslagit. Varje annat
påstående är en dialektisk överdrift
av det slag som vi från statsministern
hört prov på så många gånger tidigare
här i landet.

Herr talman, vad som händer är ju
att regeringen fortsätter utan något ekonomiskt
program —- man seglar som en
barkbåt på ett villande hav.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Debatten har följt ungefär
samma mönster som tidigare — vi

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

er»

tre från oppositionen liar arbetat en del
med våra anföranden, och sedan får vi
från statsministern ofta en hel del raljerande
anmärkningar på olika punkter;
debatten fortsätter, och så kommer
vi fram till det stadium som jag tycker
är häst, nämligen då vi skall tala allvar
om de olika problemen.

Låt mig bara först anmärka att statsministern
talade om att vi skulle ha använt
ordet katastrof — det har inte jag
gjort och inte herr Lundström — inte
heller herr Holmberg har jag hört tala
om en katastrof. Vi har talat om att läget
är allvarligt men inte om en katastrof.
Det har blivit ett felaktigt uttryck
från statsministerns sida.

Statsministern sade till mig att vi har
det högsta bostadsbyggandet i världen
— det var någonting mera som också
var bäst i världen — och så betvivlade
han vad jag sade om mina siffror. Jag
skall redovisa dem nu. Åren 1946—1951
sjönk bostadsproduktionen från 59 000
till 39 000 lägenheter per år, alltså med
en tredjedel. Det var alltså under de
sex år som den socialdemokratiska regeringen
hade ansvaret för politiken.
Under åren 1951—1957 steg byggandet
från 39 000 till 64 000 lägenheter, vilket
alltså innebär en ökning med 62 procent.
Åren 1957—1964 steg produktionen
från 64 000 till 87 000 lägenheter,
d. v. s. med 34 procent. År siffrorna felaktiga,
herr statsminister? Det var alltså
en mycket kraftigare stegring under
koalitionstiden, men det har blivit en
stagnation i den raska takten.

Statsministern säger att oppositionen
inte har haft ett enda uppslag. Det är
ju lätt att säga. Jag vill då bara peka
på bostadsbyggandet; på det området
bär vi påvisat tre saker. Statsministern
talar ständigt om bostadsproduktion, vi
talar om bostadsförsörjning. Bostadsförsörjningen
har tre mycket viktiga element,
nämligen bostadsproduktionen,
frågan om hur många gamla lägenheter
som skall rivas och lokaliseringen.
Samtliga dessa tre faktorer är mycket
betydelsefulla när det gäller att få

5 Första kammarens protokoll 1966. Nr 27

Ang. den ekonomiska politiken
en tillfredsställande bostadsförsörjning.
Statsministern talar alltså bara om en
av dessa faktorer.

Vi har presenterat alternativ. Innan
jag hade talat fem minuter i mitt första
anförande hade jag presenterat alternativen.
Om inte statsministern hörde det
så kan han ju studera mitt anförande
senare.

När det gäller statsutgifterna vill jag
framhålla att vi inte har ökat dem. Centern
har en budget som är ungefär 100
miljoner kronor bättre än den som föreslagits
av regeringen. När det talas om
de kommande åren får vi ofta höra anmärkningen:
Då blir det så och så dyrt.
Ja, men vi är väl inte sådana pessimister,
utan vi skall väl hoppas att produktionen
i varje fall skall öka med några
procent. Nog skall det väl bli litet grand
bättre för varje år som går, så att vi
skall ha resurser till sociala reformer
och annat. Vi skall väl inte säga att vi
kommer att stå stilla på den punkt där
vi nu är. Jag tror inte att något av partierna
har tänkt sig att vi skall bedriva
en sådan politik.

Statsministern sade vid ett tillfälle
någonting som jag tycker passar bra in
i detta sammanhang. Han sade: Låt oss
alla gemensamt försöka göra en avvägning
som leder till en balanserad politik.
Just det, där kommer återigen in
i bilden att det enda sättet att göra
någonting gemensamt är att träffas vid
en rundabordskonferens som vi har föreslagit
vid så många tillfällen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Om ändå oppositionen
ville göra sig besvär, säger statsministern,
med att sätta sig in i dessa frågor.
Ack, om herr statsministern bara visste
hur mycket besvär vi gör oss för att
sätta oss in i frågorna! Vi har inte någon
som utreder frågorna och presenterar
ett resultat som vi sedan kan använda,
utan vi måste själva efter egen
fattig förmåga söka sätta oss grundligt

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
in i problemen. Det är en sak som socialdemokratien
av i dag har glömt därför
att det är så länge sedan den var
i oppositionsställning.

Statsministern säger att vi nu vill inbilla
folk att det är regeringens misstag
som förorsakat det rådande läget. Ja,
herr statsminister, är det inte det då?
Jag använde första delen av mitt huvudanförande
till att försöka klara ut
den saken. Här säger statsministern att
vi har haft en stegring i prisnivån på
åtta procent. Jag har frågat: Vad gör
regeringen åt detta? Om en utveckling
är ogynnsam är det väl regeringens uppgift
både att lägga fram förslag och att
genomföra dem.

Ni har, herr statsminister, er regering
och ni har riksdagsmajoriteten. Skall
inte ansvaret i så fall vara ert? Men vad
sker? Jo, statsministern säger att oppositionen
har varit med och delat ansvaret.
Det har vi naturligtvis gjort när
det gäller vissa frågor. Men vi har framfört
åtskilliga yrkanden — bl. a. sådana
som jag räknat upp här i dag angående
till exempel näringslivets finansieringsproblem
och stabiliseringspolitiken —
som ni avslagit undan för undan.

Om regeringen har ett ansvar och
riksdagsmajoriteten har ett ansvar, då
är statsministerns resonemang obegripligt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är självklart att
regeringen har ett ansvar för den ekonomiska
utvecklingen. Vi begär inte
att få det ansvaret avlyft från oss.
Tvärtom, vi har ingen som helst anledning
att beklaga den utveckling som
Sverige har genomgått under efterkrigstiden.
Men vad jag har sagt här —
det är konstigt att det skall vara svårt
att uppfatta vad man säger — är att
när man skall ha en diskussion om dessa
seriösa problem tycker jag att den
diskussionen skall fotas på en sann
information om vårt läge. Till den san -

na informationen om läget hör att vi
med gemensamma krafter har pressat
fram utgifterna på vissa bestämda områden
som jag redan har pekat ut. Dessa
bestämda områden ■— bostäder, vägar,
försvar, skola, forskning o. s. v.
—- är så viktiga att vi är beredda att
ta risken av att befinna oss i närheten
av marginalen för att få våra önskemål
tillgodosedda. Det är precis vad jag
sagt, och i den offentliga diskussionen
skulle det vara otroligt mycket vunnet,
om man sade precis på det sättet. Jag
begär ingenting annat än detta som ett
uttryck för en korrekt diskussion.

Jag skall inte fördjupa mig i denna
sak. Jag förstår att det kan vara besvärligt
för er. Eftersom herrarna inte
har någon replikrätt skall jag vara
mycket varsam med att gå till anfall.
Jag vill bara erinra om vad jag har
sagt. Jag har inte sagt att jag vill ta
bort ansvaret från regeringen, men jag
vill att svenska folket skall få en information
om det faktiska läget — det
kan oppositionen otvivelaktigt hjälpa
oss med.

Nu förstår jag hur herr Bengtson har
kommit till siffrorna om bostadsbyggandet.
Det var ju inte vidare uppmuntrande.
Herr Bengtson räknade procentsatser.
Varför valde herr Bengtson
just året 1951? Samlingsregeringen med
bönderna kom till då, det är riktigt.
Men det avgörande för valet av det
året var ju att Sverige genomlevde en
valutakris 1948, 1949 och 1950. Den
framtvingade precis som nu en stor
varsamhet med utvecklingen av våra offentliga
investeringar, och då pressades
bostadsbyggandet ned. Vi kom ned
till 39 000 lägenheter. Jag tror att vi
strax dessförinnan hade varit uppe i
54 000 lägenheter. Om herr Bengtson
menar att det var centerpartiet som
drev fram de där lägenheterna, hänvisar
jag bara till hur mycket vi byggde
1946 och 1947 före valutakrisen. Det
var valutakrisen som tvingade oss till
att minska bostadsbyggandet. Centerpartiet
gjorde en stor insats, men inte

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

(57

i fråga om bostadsbyggandet, utan för
att göra det möjligt för Sverige att någorlunda
helskinnat komma ur de våldsamma
bränningar som den ekonomiska
stormen i samband med Koreakrisen
vållade. Det är den riktiga historieskrivningen.
Jag undervärderar visst
inte centerpartiets insatser, men jag har
litet svårt att se herr Bengtson som bostadsbyggare.

Jag ber om ursäkt att det har varit
en aning av polemik i detta inlägg. Jag
skall vara desto snällare om jag kommer
upp en annan gång. Eftersom herrarna
som jag tidigare sagt inte har
replikrätt, har jag mödat mig om att
vara ytterligt älskvärd.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Efter dessa tolv anföranden
har man alltså fått sin tur eller
möjligtvis kan man kalla det sin otur.
I det anförande jag skulle hålla vill jag
inte knyta an till herr Bengtsons hänvisning
till de lyriska orden om de
röda stugorna eller hans hänvisning till
litterära och studentikosa förebilder
utan skulle mera vilja syssla med den
allvarliga fråga som det gäller.

Jag vill då försöka komma fram till
vissa principiella frågeställningar i
särskilt hög grad. Men först några ord
ändå om vissa skatte- och statsbudgetfrågor
som i någon mån anknyter till
kommunistiska motioner men i hög
grad också till den mörka målning som
finns i långtidsbudgeten. Den målningen
— om den nu är realistisk eller inte;
i vart fall är den inte ljus —• bör väl
också ses mot bakgrunden av hur det
var förut, men den frågan har inte diskuterats
i den debatt som vi har haft
anledning lyssna till här nu. År efter år
har vi hört sägas att statsbudgeten har
varit icke stark eller många gånger rent

Ang. den ekonomiska politiken

av svag. Det har hävdats vid åtskilliga
tillfällen att situationen varit av ka.tastrofartad
natur. Att budgeten varit
svag har särskilt sagts om den som nu
skall träda till.

Då vill jag säga att styrkan eller svagheten
väl inte enbart har med sifferekvationen
att göra utan det sammanhänger
väl också i hög grad med frånvaron
eller närvaron av stimulerande
perspektiv beträffande den fortsatta utvecklingen,
av uppbyggande program
eller frånvaron av uppbyggande program.

Om jag emellertid lämnar denna den
viktigaste frågeställningen åt sidan —
den som jag skulle ha velat diskutera
om jag hade haft möjlighet att komma
till tals för att diskutera — och begränsa
mig till vad man kan kalla det rent
budgetmässiga, då bör väl i all rimlighets
namn ändå konstateras att 1960-talets statsbudgeter ända fram till den
nu föreliggande varit i denna mening
allt annat än svaga.

Finansminister Sträng gav en illustration
till detta på Sparfränijandets
konferens någon gång i våras. Han erinrade
där i den foliant som tillställts
oss, om att vedertagna budgetpolitiska
normer förut varit att statens investeringsutgifter
mer eller mindre skall avlastas
skattestaten för att i stället lånefinansieras.
Den normen har föga följts
under 1960-talet. Genomsnittligt har
omkring tre miljarder kronor i investeringsutgifter
och kapitalutgifter årligen
direktfinansierats. Till detta kommer
att staten till bostadsbyggande och
annat har lånat ut omkring sju miljarder
kronor över skattestat. Denna totalbalansering
— eller i förekommande
fall ett gott stycke på väg mot totalbalansering
— har naturligtvis ökat skattetrycket
i hög grad. Samtidigt har det
också i hög grad ökat statens tillgodohavanden.
Staten har således blivit rikare
i form av tillgodohavanden och
tillgångar. Om situationen alltså varit
god rent budgetmässigt, så har samtidigt
skatter och hyror genom statliga

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

åtgärder drivits i höjden i mycket hög
grad, varjämte ytterligare beskattning
av folkets livsförnödenheter nu tycks
allvarligt övervägas — och detta inte
bara av de borgerliga partierna.

Den bild som tecknas i den s. k.
långtidsbudgeten förefaller mig emellertid
kräva förebyggande åtgärder av
en helt annan art än de åtgärder, som
har aktualiserats under den debatt som
nu har pågått under några timmar.

Skattepolitikens roll nedvärderar vi
naturligtvis inte i sammanhanget, men
av budgetmässiga och självfallet även
sociala skäl har vi bi. a. föreslagit för
det första en viss skärpning av skatten
på de verkligt stora förmögenheterna
och för det andra en ökning av bolagsskatten
från 40 till 50 procent av den
vinst, som uppkommit sedan de generösa
avskrivnings- och fonderingsmöjligheterna
tagits i anspråk av bolagen.
Vidare föreslår vi, fastän jag inte yttrar
mig om det särskilt just nu, strängare
beskattningsregler för lyxvillor och
lyxkonsumtion — detta senare skulle
också kunna utgöra en behövlig delåtgärd
för att förbättra den nu dåliga
handelsbalansen.

Bevillningsutskottet går enhälligt
emot de förslag jag nyss nämnde, nämligen
om förmögenhetsskatten och bolagsskatten.
Utskottet vill alltså inte
ha ett ökat skatteuttag, där inga sociala
skadeverkningar kan uppkomma. Då
måste dess alternativ bli skattehöjningar
på de områden, där sociala skadeverkningar
uppstår. Därmed torde bevillningsutskottet
också uttala sig för
att statsbudgeten och en eventuellt återupptagen
social reformverksamhet skall
finansieras genom hårdare beskattning
av folkets livsförnödenheter, och särskilt
då genom den mervärdeskatt som
de borgerliga enhälligt kräver och som
man nu talat om bl. a. under denna debatt.

Att vi kommunister motsätter oss en
sådan politik behöver jag väl inte särskilt
understryka, och i konsekvens med
det kommer jag att yrka bifall till våra

motioner. Det kan jag göra redan nu
beträffande de motioner som berörs i
detta betänkande. Jag yrkar alltså bifall
till motionerna 1:494 och 11:621
såvitt de avser bolagsskatten och förmögenhetsskatten
och motionerna I: 755
och 11:929, vilka avser skrivelse till
Kungl. Maj:t beträffande en del frågor
som vi har behandlat i motionerna.

De skärpta indirekta skatterna och
den höga räntan har också en prisuppdrivande
effekt. Konsumentpriserna
steg med 6 procent i fjol och beräknas
öka med minst 3,5 procent i år. Statsministern
har här redogjort för vilka
olika komponenter som lett till denna
mycket beklagliga utveckling på prisoinrådet.

Herr Holmberg ironiserade litet över
åtgärderna mot prisutvecklingen och
menade att man måste söka själva sjukdomsorsaken.
Det räcker inte att bara
knacka ner febertermometern, eftersom
det inte får någon effekt på den sjukdom
som åstadkommer febern — ungefär
så fattade jag hans resonemang.

Som vi sagt tidigare beror den starka
prisökningen till betydande grad
— men inte uteslutande —- på storkapitalisternas
ohämmade spekulationsrush.
Utöver detta tillkommer bl. a. statens
egna prishöjande åtgärder, vilka
icke kan tänkas bort i sammanhanget:
höjningen av de indirekta skatterna och
åtgärder som leder till att bostadskostnaderna
starkt stegras.

Nu är herr Holmberg icke här, såvitt
jag kan se, så det tjänar ingenting till
att ställa frågor till honom — jag skulle
väl heller inte få något svar. Jag vill
emellertid med några ord kommentera
första delen av hans anförande, där han
sade att en tjänsteman i ett brev hade
klagat över sina försvårade förhållanden.
Tjänstemannens löneökning hade
ätits upp av höjda priser ocli ökade hyror
— hyran hade egendomligt nog
höjts med inte mindre än 25 procent,
om jag hörde rätt.

Herr Holmberg vill väl svara på brev
som han får, liksom vi väl alla bör

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

göra. Vill lian svara korrekt på detta
brev, måste svaret gå ut på att högerpartiet
önskar ytterligare försvåra situationen
för brevskrivaren och andra
i samma predikament, bl. a. genom införande
av en mervärdeskatt, som med
all sannolikhet kommer att gå upp till
15 procent och så småningom till äventyrs
mer, och genom ett totalt avskaffande
av det statliga bostadsstödet, med
ytterligare hyreshöjningar som följd.
Tjänstemannen i fråga har det utan tvivel
svårt, men han skulle få det ännu
svårare om riksdagen följde den linje
som herr Holmberg rekommenderar i
dessa frågor — förslagen har tyvärr i
viss utsträckning redan genomförts. Om
herr Holmberg hade varit här, skulle
jag ha velat fråga, om han besvarade
brevet på det sätt som jag tycker att
han realistiskt borde ha gjort.

Bland direkta åtgärder mot prishöjningarna,
utöver detta att upphöra
med den statliga prishöjningspolitiken,
föreslår vi — förutom det som har
nämnts i motionerna, vilka jag nu inte
refererar — förbud mot priskarteller
och bestämmelser om förhandsanmällan
angående prisökningar. Nu är jag
emellertid angelägen att understryka
och få noterat, att vi anser att prisövervakningen
inte bör begränsas till
detaljhandeln utan främst gå till själva
urkällan för prishöjningarna. Urkällan
är den spekulationsstyrda produktionen
och den reklamöverlastade mellanhandsdistributionen,
vilken är till för
att skapa konstlade behov och icke för
att tillgodose verkliga behov.

Varje allvarlig strävan att komma till
rätta med prishöjningarna måste vidare
ha som förutsättning att hyreskostnaderna
begränsas och att högräntepolitiken
upphör.

För att återigen använda herr Holmbergs
bild vill jag säga, att man med
högräntepolitiken knackar ner febertermometern
men på intet sätt botar
sjukan. Den kommunistiska motionen i
dessa ämnen behandlas mycket snävt av
bankoutskottet, som bl. a. säger att rän -

6!)

Ang. den ekonomiska politiken
tepolitikens utformning tillhör »riksbankens
kompetensområde».

•lag vet inte om exempelvis finansministern
godtar en riksbankssuveränitet
till 1 000 promille. En händelse under
en semestermånad för finansministern
för några år sedan — som vi kanske
minns — tydde inte på att han gjorde
det, och de minnesgoda kanske erinrar
sig namnet Eckerberg i sammanhanget.
Regeringen tycktes alltså vilja ha någonting
att säga till om beträffande räntepolitiken,
och finansministern slutade
snabbt den gången att måla sitt hus,
som han enligt vad som skildrades i
tidningarna gjorde, och reste omedelbart
upp till Stockholm när detta hadp
inträffat.

I vart fall har ju räntepolitiken en så
ingripande verkan beträffande det som
kallas samhällsekonomien, att varken
regering eller riksdag kan underlåta att
göra sina meningar gällande. Vi kan
därför inte godta det flyktiga resonemang,
som förekommer i bankoutskottets
uttalande med anledning av vår motion.

Den höga räntan motiveras som bekant
med vad som kallas övertryck i
ekonomien — ordet »övertryck» bär i
detta sammanhang blivit ett politiskt
modeord.

Men vad är då övertryck i ekonomien
för någonting? I allt väsentligt är det
väl fortfarande fråga om en spekulationsrush,
och det beror på att hehovstäckningen
icke blivit det centrala i
produktionen. Men då borde man ingripa
mot denna spekulationsrush och
därmed undanröja motivet för den höga
räntan, som ju verkar prisuppdrivande
och inflationsdrivande och socialt
nedrivande i fråga om sin effekt på
bl. a. bostads- och hyressituationen och
bostadskostnaderna.

Ingripandet sker emellertid inte mot
högräntans orsaker, utan mot högräntans
offer, nämligen människorna. På
samma sätt förhåller det sig med prisfrågorna
i allmänhet, så långt vi kan se,
Påstådd brist på varor i förhållande till

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
efterfrågan får utgöra motiv för åtgärder,
som medför prishöjningar över de
mest vida fält. Men då vill jag säga, en
smula schematiskt uttryckt, att man
på så sätt slår blint i högen med käppen
och träffar alla — med undantag
för dem som borde träffas. Andersson
och Pettersson får sig så att säga ett
rapp av käppen, men inte de storspekulanter
som frodas i den ekonomiska
högkonjunkturen och som orsakat snedvridningen
i handelsbalansen och i
samhällsekonomien.

I de många digra luntor av folianters
storlek, som vi har haft att läsa i anslutning
till vad vi nu diskuterar, återkommer
ständigt ropet på ökad produktion.
I kompletteringspropositionen
sägs, att stora resurser finns för att
lösa framtidens problem och behov.
Utan tvivel finns det stora resurser,
och man behöver inte se så mörkt på
framtiden. Men det är väl inte bara en
fråga om att resurserna finns, utan särskilt
en fråga om hur dessa resurser
används. Resurserna borde väl användas
för behovstäckning. På vissa produktionsområden
existerar ett rent häpnadsväckande
omfångsrikt utbud av varor,
däribland sådana som inte har någon
egentlig behovsfunktion, andligt eller
fysiskt. För en reklamkostnad i fjol
om 1 700 miljoner kronor — och den
reklamkostnaden är utan tvivel större
i år — slogs man om köpargunsten och
sökte bygga upp konstlade behov hos
allmänheten. Det är bl. a. på sådant som
vårt lands produktiva resurser skall
förödas. Detta gäller även hela den som
jag vill kalla »köp- och slängs-produktion,
som monopolisterna lever så högt
på och ständigt utvecklar, men ändå vill
exempelvis bevillningsutskottet inte ens
godta vårt förslag att åtminstone belägga
denna mördande reklam med skatt.

Den reviderade finansplanen och de
borgerliga motionerna, liksom de borgerligas
krav från denna talarstol i debatten,
utgår från en starkt markerad
förmånsrätt beträffande privata
investeringar och i motsvarande mån

en minskning av den kommunala och
statliga expansionen och servicen. I de
borgerliga motionerna hävdas i detta
sammanhang, att de offentliga utgifterna
har en inflationistisk effekt. Jag kan
inte underlåta att säga något så grovt
som att jag betraktar det som prat i
det blå. Inflationistisk effekt kan de få
endast om de är helt improduktiva eller
socialt obefogade ■— de får den motsatta
effekten om de är produktiva och
socialt angelägna.

Om vi undantar militärutgifterna,
statskyrkan, kostnadskrävande byråkratisering
och kanske något därutöver, så
är nästan alla de offentliga utgifterna
direkt eller indirekt produktiva och kan
då icke vara inflationsdrivande. Vem
vågar säga detsamma om den kopiösa
mängd av mer eller mindre onyttiga
märkesvaror, som framställes genom en
anspänning av landets produktiva resurser? I

detta sammanhang och i anslutning
till en motion av oss erinrar bankoutskottet
om skärpningarna beträffande
igångsättningstillstånd för vissa slag av
byggande. Jag vill säga det nu — så
slipper jag kanske göra det sedan —
att detta knappast berör den av oss resta
frågan. Om man, såsom skett t. ex.
i Göteborg, min hemstad, i kraft av denna
skärpning sätter spärr för vissa sjukvårdsinvesteringar
som är planerade
och nödvändiga enligt min uppfattning,
så är det socialt och ekonomiskt skadligt
genom sämre tillgodoseende av sjukvårdsbehovet
och minskad utbildning av
läkare, vilket kommer att bli konsekvensen.
Det är således produktionshämmande
att göra på det sättet. Ett
motsatt tillvägagångssätt däremot skulle
verka produktionsfrämjande.

Sådant får ske, medan vad jag kallar
»köp-och-släng»-produktion — för att
nu ge begreppet en något vidare innebörd
än vad själva beteckningen anger
— får fortgå och utbyggnader ske fritt.
Vi får däremot inte bygga ut de institutioner
som är nödvändiga bl. a. för att
utbilda de läkare som vi ovillkorligen

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

behöver, för att upprepa detta exempel.

Att komma till rätta med vad som benämnes
snedvridning i samhällsekonomi
och handelsbalans är således enligt
min uppfattning inte möjligt utan samhällskontroll
av investeringarna. Vi har
ingenting att invända emot att valutaskapande
exportindustrier får en betydande
andel av de lånemöjlighcter, som
står till buds, men prioritering av privata
investeringar utgör ingen lösning.
Prioritering för den produktion som
inriktas på att täcka våra nödvändiga
behov är det däremot.

Därmed är jag slutligen inne på frågan
— det skall inte bli många ord —
om att bryta enväldet i vårt samhälle
beträffande produktionsinriktning, investeringar
och utrikeshandel. Jag talar
då fortfarande icke om de »röda stugorna»,
utan om något som enligt min
uppfattning är mer väsentligt i en ekonomisk
debatt. Jag kan falla tillbaka på
vad LO:s tidskrift Fackföreningsrörelsen
skriver i sitt senaste nummer, där
jag citerar ordagrant: »Samhället måste
mera aktivt än hittills engagera sig i lösningen
av strukturfrågor och andra näringspolitiska
problem.»

Det som vi kallar samhällsekonomi
beror väsentligen av de storfinansiella
krafternas strategiska beslut i fråga om
de verksamheter, varav balansen eller
frånvaron av balans heror, det gäller
såväl i den inre samhällsekonomien som
beträffande vårt handelsumgänge med
andra länder. Det är i så hög grad genom
de fyra affärsbankerna, som det
hela avgörs. Att storkapitalisterna alltjämt
tillåts bestämma produktionsinriktningen
i stora drag, utgående från
sina snäva intressen, det blir, får jag
lov att säga, en het potatis i handen på
regeringen. Denna heta potatis kan vara
en produktionsinriktning, som överkorsar
alla eventuella strävanden från regeringens
sida till balans i ekonomi och
handel och beträffande produktionsinriktningen
och som medverkar till en
fortsatt penningvärdeförsämring.

Det s. k. obevekliga ödet med fort -

Anjf. den ekonomiska politiken
gående inflation upphör att vara ett öde,
om de inflationsdrivande krafterna
bromsas på det sätt som jag bl. a. i det
nu senast sagda har velat antyda.

Ordet »dialektik» användes vid några
tillfällen av herr Holmberg i ett av hans
senaste inlägg. Det var ju lustigt att höra
marxistiska termer i hans mun. Kanske
är det något litet av dialektik i det
jag här slutligen vill ha sagt.

För att så att säga också öppna en
port mot framtiden och därvid varaktigt
hindra balansrubbningar, skatteökningar
och förebygga penningvärdeförstöring
krävs enligt vår uppfattning,
att man börjar ändra ägandeförhållandena,
beslutanderätten och förvaltningsformerna
inom näringslivet.

Att detta inte kan ske utan politisk
strid, i de former vi är vana vid i vårt
land, är vi ju införstådda med, men det
är på tiden att börja utkämpa den striden
såsom andra likartade strider också
fått utkämpas och slutföras.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I statsverkspropositionen
hävdade finansministern, att det
importöverskott som inträffade under
år 1965 var en följd av för hög efterfrågan
i landets ekonomi och att balansen
kunde återställas främst genom
skatteskärpningar. Finansministern har
här, skulle jag tro, måst ändra uppfattning,
ty även om han anser sig kunna
räkna med halans i den interna efterfrågan,
måste han ändå räkna med ett
oförändrat underskott i utrikeshandeln.

Vi inom högerpartiet har tidigare
hävdat, att det inte enbart berott på ett
starkt efterfrågeöverskott, utan fastmer
på det höga kostnadsläge, som drabbat
landets näringsliv och därmed försvagat
konkurrenskraften.

Eftersom underskottet i vår handelsbalans
i största utsträckning kan hänföras
till starka förändringar i vår internationella
konkurrenskraft, måste,
anser vi, snabba åtgärder vidtagas, om
man skall kunna stärka denna.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Vi måste alltså hejda konstnadsstegringarna.
Bl. a. måste de skatter som
verkar diskriminerande för vår industri
jämfört med de utländska konkurrenterna
avlägsnas. Jag tänker därvid
närmast på omsättningsskatten på investeringar
och på energiskatten.

Förutsättningar bör skapas för ökade
investeringar, och den ekonomiska
politiken inriktas på att motverka kostnads-
och prisstegringar.

Då det gäller de offentliga utgifterna
är det alldeles tydligt, att vi fattar beslut
om nya kostnadskrävande reformer
i betydligt hastigare takt än som
kan vara förenligt med en sund ekonomi,
inte minst därför att de offentliga
utgifterna till största delen finansieras
genom skatter. Vi har tidigare påpekat
hur man inom EEC-länderna ser på
dessa problem. Där har man uppmanat
medlemsländerna att icke öka de offentliga
utgifterna i snabbare takt än vad
nationalprodukten ökar.

Resultatet har blivit, vilket också finansministern
vitsordat, en lugnare
pris- och löneutveckling i dessa länder.
Det är tydligt att vi med allvar måste
sträva efter samma mål om inflationen
skall kunna hejdas och därigenom vår
konkurrenskraft stärkas.

Om vi jämför våra skatter och avgifter
med andra länders så är det otvivelaktigt
så att våra skatter, direkta och
indirekta, jämte avgifter är bland de
högsta i världen. Detta framgår av de
statistiska uppgifter som lämnas av
OECD.

Som jag framhållit har redan genom
tidigare fattade beslut den offentliga
konsumtionen fått för stort utrymme.
Det är därför nödvändigt att i fortsättningen
vara synnerligen återhållsam
med nya utgifter och det kan dessutom
bli nödvändigt med en angelägenhetsgradering
vid genomförandet av redan
fattade beslut.

För att komma till rätta med dessa
förhållanden bör en parlamentarisk
besparingsutredning tillsättas.

I samband med bekämpandet av in -

flationen måste våra skatteproblem angripas.
Sänkningen av marginalskatten
framstår därvid som den mest angelägna
åtgärden, enär en sänkning av denna
får en produktionsfrämjande effekt. Ju
mer den skattskyldige får behålla av sin
inkomst, ju större arbetsinsatser blir
han troligen beredd att göra. Samtidigt
med att en skattesänkning genomföres
måste man också tänka på att införa
sparstimulerande åtgärder så att man
kan uppnå en annan önskvärd effekt,
nämligen att frigöra kapital för näringslivets
behov.

Det är vår övertygelse att skattesänkningarna
kommer att betala sig själva
genom sin produktionsfrämjande verkan,
med ett stigande skatteunderlag
som resultat. På kort sikt kan skattesänkningarna
leda till minskade statsinkomster
och därmed, om utgifterna
bibehålies oförändrade, till en försvagad
budget.

Vi har därför till årets riksdag föreslagit
besparingar som för budgetåret
1966/67 överstiger de inkomstminskningar
på cirka 300 miljoner kronor
som skulle uppstå om våra förslag genomföres.
Vi är övertygade om och det
visar också prognosen i den reviderade
finansplanen att alla goda krafter nu
bör samråda för att försöka hejda inflationen
och kostnadsstegringarna så att
vi kan nå balans både i samhällsekonomien
och utrikeshandeln.

Vi har länge varnat för den situation
som nu föreligger och har under det
här året lagt fram förslag, som är ägnade
att påverka det statsfinansiella och
samhällsekonomiska läget i gynnsam
riktning.

Vi har äskat besparingar och inkomstförstärkningar
som mer än väl täcker
de skattesänkningar som vi föreslagit.
Om dessa förslag vunnit riksdagens bifall
skulle de onekligen bidraga till att
skapa ett gynnsammare ekonomiskt klimat
både för landet och för den enskilda
människan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 2,

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

5, 11, 12 och 13 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. samt nr 6 av herr Stefanson m. fl.,
som är fogade till bevillningsutskottets
betänkande nr 47.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Om man blickar ut över
den ödsliga kammaren vid detta tillfälle,
kan man väl säga att vardagsförhållandena
har så att säga normaliserats.
Vi skulle väl alla kunna vara ense om
den önskan, att bilden av första kammaren
just nu med sin normalisering skall
vara ett lyckligt omen för en normalisering
även av de ekonomiska förhållandena
i vårt land!

Behandlingen av kompletteringspropositionen
är på sitt sätt ett riksdagens
ställningstagande till ett sammanfattande
bokslut men utgör även en värdemässig
revision av ställningstaganden
och beslut, som har med ett budgetår
att göra. Utöver detta brukar redovisas
de ekonomiska förhållandena för de
närmaste åren framöver.

Bokslutsmässigt är förhållandet det,
att det tänkta överskottet på 200 miljoner
kronor för i år har mer än väl försvunnit
beroende på att vissa statsutgifter
inte medtagits i årets statsverksproposition.
Tager man hänsyn till vad
som kommer att ske under budgetåret
1966/67, kommer man enligt framlagt
förslag fram till ett totalunderskott på
i runt tal 800 miljoner kronor. 1967/68
rör sig underskottet om knappt 3 miljarder
kronor och kommande år också
som miljardbelopp.

Beräkningarna för framtiden bygger
i stort sett på långtidsutredningens propåer.
Finansministerns beräkningar tager
enbart hänsyn till infriandet av beslutade
åtaganden, vilket skulle betyda,
att nya aktiviteter inte är möjliga inom
de närmaste åren. Det måste betyda att
finansministern anser, att på stället
marsch är oundvikligt under de närmaste
åren. Skulle man kunna tänka sig
en sådan situation, att regeringen på
grund av sitt misslyckande kommer

Ang. den ekonomiska politiken
att bli mera lyhörd för de förslag vad
det gäller ekonomi och skatter som
framförs från oppositionen, eller betyder
det att redovisade betydande underskott,
som framtiden enligt redovisningen
ger vid handen, utan hänsynstagande
till nya reformer kommer att täckas
med nya skatter? Inför höstens kommunalval
torde det vara en hedersak,
att väljarna får svar på dessa frågor.
Regeringen har ju i andra sammanhang
talat om nödvändigheten av det kommunala
sambandet.

I en demokrati som vår borde det
vara naturligt — utan att en samlingsregering
kommer till — att större hänsyn
tages till de olika intressenterna i
företaget Sverige. Av centerpartiet lämnade
förslag i den riktningen skall jag
beröra senare.

Låt mig först göra en deklaration. Det
måste för det första slås fast, att regeringen
har det största ansvaret för den
ekonomiska situation som vi hamnat

i. För det andra har regeringen ansvar
för att åtgärder vidtages, så att såväl
den inhemska inflationen som den försämrade
bytesbalansen och den ökade
lagerhållningen normaliseras. För det
tredje måste det anses oundgängligen
nödvändigt att berörda parter, alltså
förutom regeringen även oppositionen,
näringslivet och fackliga organisationer,
vet sitt ansvar.

Det finns ingen som tjänar på nuvarande
utveckling. Misstroendet mot penningvärdet
skapar ökad konsumtion och
mindre utrymme för nödvändiga investeringar.
Ökade investeringar och åtgärder
för en likvärdig konkurrens med
andra länder såväl i fråga om export
som import bör snarast åstadkommas.

Det får inte vara så att handelsministern
tar större hänsyn till andra länders
ekonomiska betingelser än till det
egna landets. Det måste vara en ihålig
glädje att mer eller mindre jubla över
att ett av EFTA-liinderna avskaffar en
otillbörlig importtull 1967, när man
samtidigt vet att samma land inför en
s. k. arbetsskatt som inte är någonting

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
annat än en subvention, bl. a. för dess
exportindustri. Utöver detta sias att här
tänkt åberopade land även ämnar införa
en importreglering. Man ger med ena
handen och tar igen med den andra.

Ser man på öststaterna, återfinnes
samma »generositet». En fri licensgivning
vid import till vårt land — en import
där dumpingpriser tillämpas — gör
att industrier såsom sko-, läder-, textiloch
glasindustrier med vårt i förhållande
till dessa länders höga löneläge kommer
i en situation som resulterar i industrinedläggningar
på löpande band.

Den reviderade finansplanen präglas
av lägets allvar, och man får kanske förmoda
att det ekonomiska allvaret är
större än det redovisade. Skulle finansministerns
på långtidsutredningen baserade
antaganden i nuläget måhända
vara riktiga, så kan vi vara ense om att
minsta rubbning för näringslivet i negativ
riktning kommer att få mycket svåra
återverkningar på samhällets olika
områden.

De angivna investeringsobjekten skapar
med den begränsade kreditvolym
som finns stora svårigheter för andra
nödvändiga investeringar. Jag tänker då
i första hand på de kommunala investeringarna.
Riksdagen har på förslag
av regeringen beslutat om långt gående
åtgärder på skolans område. Samma
är förhållandet när det gäller sjukvården
och då i synnerhet landstingens
övertagande av mentalsjukvården. Åldringsvården
kräver sina investeringar
enligt fattade beslut. När kommunalmännen
skall realisera givna direktiv,
saknas kapital för genomförandet.

I ett sådant läge genomför man arbetstidsförkortning
och reformerar sjukförsäkringen.
Det senare kommer att
kosta uppskattningsvis 700 å 800 miljoner
kronor. Man må vara hur positiv
som helst till dessa åtgärder, men man
måste dock med fog fråga sig, om tidpunkten
är rätt vald. Bostadsbyggandet
släpar efter och bostadsköerna ökar,
vilket kommer att inverka menligt på
den industriella utbyggnad som i dag

är en nödvändighet. År det inte så, måhända,
att regeringen med den konjunktur
som har varit rådande under hela
efterkrigstiden på något sätt har vant
sig vid en törnrosasömn, där väljarnas
gunst och som en följd därav maktinnehavet
orsakat ett visst ekonomiskt lättsinne? Kompletteringspropositionen

är ingen
uppbygglig läsning för reformvänliga
krafter. Till de krafterna hör centerpartiet.
Även om vi har rätt att se kritiskt
på regeringens handlande under senare
år, är det på sin plats att ge finansministern
ett erkännande för den realism
i nuläget och för framtiden som han ger
till känna i den reviderade finansplanen.
Man får väl hoppas, att han i det
sammanhanget inte står ensam inom regeringen.

Som jag tidigare sagt, är det nödvändigt
att alla demokratiska partier tar
ansvar när det gäller stabiliseringspolitiken.
Mittenpartierna har i ett sjupunktsprogram
preciserat nödvändiga
åtgärder, och jag vill mycket koncentrerat
återge de sju punkterna:

1. En bättre budgetplanering som i
fråga om reformer tager hänsyn till det
förefintliga finansiella och samhällsekonomiska
utrymmet.

2. En översiktlig nationalbudget även
uttryckt i arbetskraftstermer.

3. En parlamentarisk översyn i besparingssyfte.

4. Den nuvarande omsättningsskatten
bör ersättas med en konsumtionsneutral
och förenklad mervärdeskatt.

5. Sparandet bör stimuleras inte minst
med tanke på den pågående inflationen
och i övrigt i enlighet med vad som
framförts i mittenpartiernas motioner.

6. Konkurrens bör uppmuntras, kreditmarknaden
göras mera effektiv, prisoch
kartellnämnden ges ökade möjligheter
att hålla otillbörliga prishöjningar
tillbaka o. s. v.

7. I upplysande syfte bör rundabordskonferenser
komma till stånd för att
skapa en säker grund för nutida och
framtida handlande.

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

1 föreliggande betänkande behandlas
även motioner som väcktes vid årets
början.

Centerpartiet har i motion krävt riksdagsskrivelse
med krav om utredning
vad det gäller den kommunala beskattningen.
Från och med detta beskattningsår
har vi i den statliga beskattningen
ett kommunalt schablonavdrag.
Förslaget innebär att avdrag får göras
med 25 procent av nettot, maximerat till
4 500 kronor. Med tanke på de lägre och
medelstora inkomsttagarna tycker jag
att detta är ett bra förslag beträffande
den statliga beskattningen. I nuet och i
synnerhet i en framtid kommer med
den nuvarande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun den kommunala
skatten att bli mest betungande för
den enskilde. För att klara de lägre och
medelstora inkomsttagarna har vi på
sikt framfört tanken om ett schablonavdrag
även i den kommunala beskattningen.
Motiveringen för det förslaget
är densamma som finansministern åberopade
i fråga om det statliga schablonavdraget.
Det uppkomna skattebortfallet
skall enligt förslaget kompenseras av
staten. Administrativt synes det också
vara enkelt att koppla ihop det med den
kommunala skatteutjämningsautomatiken.

Vi är medvetna om att vi i nu rådande
ekonomiska läge inte kan genomföra
detta rättvisekrav i sin helhet. Vi får
hoppas att samhällsekonomien blir sådan,
att förslaget successivt kan genomföras.

Som ett första led vill vi införa ett
lågt schablonavdrag i den kommunala
beskattningen. I förslaget ingår att staten
skall kompensera kommunerna för
skattebortfallet.

En viss revidering av skatteskalorna
har skett från och med innevarande beskattningsår.
De s. k. puckeleffekterna
har reducerats, men kvar finns alltjämt
en del att göra. Ensamstående kan med
fog sägas vara föremål för en mycket
hård beskattning. Mittenpartierna har
i motion som i dag behandlas krävt en

Ang. den ekonomiska politiken
viss justering av skatteskalorna för att
åberopade kategorier inkomsttagare inte
skall befinna sig i det negativa läge som
jag här redovisat. För att klara kostnaderna
för de under vårriksdagen från
vårt håll föreslagna åtgärderna syftande
till att begränsa några av de största
orättvisorna när det gäller skatteskalor,
handikappvård, utbildning, hyreskostnader
för lägre inkomsttagare, de negativa
verkningarna av briinnolje- och
bensinskatten m. m. har vi i motsvarande
utsträckning föreslagit inkomstförstärkningar.
Det som ännu inte behandlats
av dessa förslag är höjningen
av cigarrettskatten med tre öre. Övriga
förslag till inkomstförstärkningar har
riksdagsmajoriteten tidigare tyvärr avvisat.

I motioner från centerpartiet om en
allmän skattereform har vi bl. a. föreslagit
en omläggning av nuvarande omsättningsskatt
till en mervärdeskatt.
Från högerhåll föreslås provisoriska åtgärder
genom en låt mig kalla det vid
gränserna borttagen omsättningsskatt.
Utskottet skriver också välvilligt om ett
sådant förfarande. I sak sympatiserar
jag med förslaget, men icke i princip.
Om man trots ett administrativt krångel,
som förslaget innebär, skulle genomföra
det med bibehållna inkomster så betyder
det ingenting annat än att man måste
höja den nuvarande 10-procentiga
omsättningsskatten i motsvarande grad.
Principen måste vara en generell mervärdeskatt
som ger mindre administrativa
svårigheter och som i konkurrensavseende
skapar större möjligheter
för våra exportföretag. De senaste årens
svårigheter för exportindustrien samt
hennnamarknadsindustriens ojämna
kamp med importvaror kräver ett
snabbt handlande på detta område.

Sammanfattningsvis vill jag anföra
följande.

Med den stigande konjunktur, som
varit rådande under de senaste åren,
och med möjligheten att förlita sig på
näringslivets egen förmåga har det inte
inneburit någon större svårighet för so -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
cialdemokratien att visa sig regeringsduglig.
Det har varit en lätt sak att i
detta ekonomiska klimat föra en reformvänlig
politik, övermodet har måhända
gjort att socialdemokratien inte
velat lyssna till oppositionen. Man har
fortsatt att draga växlar på en oviss
framtid. Oppositionen har gång efter
annan rekommenderat en annan ekononomisk
politik och skattepolitik, som
skulle ha gett stabilitet för nuet och
framtiden. Lika litet i år som tidigare
har regeringen velat lyssna. Den av regeringen
förorsakade ekonomiska situationen
bör bli ett observandum kanske
speciellt för kommunalt engagerade och
för alla de människor som vet vad kommunalskatten
i dag betyder. Det kärva
läget på kreditmarknaden samt det katastrofalt
höga ränteläget är också en
följd av den förda regeringspolitiken.

Mittenpartierna har visat vägen. De
makthavande har inte velat lyssna. Det
må ankomma på oss att föra budskapet
vidare. Svenska folket kan även vara
medvetet om att vi är beredda att taga
ansvaret.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna 1,
4, 6, 8 och 10 vid bevillningsutskottets
betänkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Efter det att nu de mera
prominenta representanterna för oppositionen
har haft ordet vågar man sig
upp i denna talarstol.

En nyhet som kom fram i herr Sundins
anförande var ju att han säger, att
han är beredd att ta ansvaret med regeringen.
Och han slutade med att tala
om att det finns en opposition och att
det nu gäller för den att för svenska
folket tala om vad regeringen har haft
för sig. Det är tongångar som friskar
upp, och det är ju många fler ledamöter
närvarande nu i kammaren än det
var för en timme sedan, då det var alldeles
folktomt.

Herr talman! Jag vill säga ifrån att
jag nu inte tänker gå igenom någon katalog
på vad partierna yrkar; det har
deras representanter gjort själva. Vare
sig det gäller sjupunktsprogram eller
schablonavdrag vid den kommunala beskattningen
vet kammaren vid det här
laget, hur förslagen är utformade.

I stort sett är det väl så att vi började
denna riksdagssession med att höja
skatterna — det var de indirekta skatterna.
Det ansåg de flesta vara en nödvändig
åtgärd, kanske delvis beroende
på att vi sänkte skatterna vid förra riksdagen
och att den sänkningen trätt i
kraft i början av detta kalenderår. Jag
ser det så att de som nu läser budgetförslaget
kommer fram till att vi i nuvarande
ekonomiska situation måste
sträva efter någorlunda god balans i
statsbudgeten. De som erkänner detta
måste också — om de följer herr Sundins
paroll — erkänna att i den mån
som man yrkar på nya statsutgifter, så
får man lov att peka på de inkomstkällor
som skall täcka de nya statsutgifterna.
Nu vet jag mycket väl att man
säger, att man har ställt yrkanden på
de ena och andra punkterna. Herr Sundin
hänvisar till kravet på ökad tobaksskatt,
för att ta ett exempel. Men han
vet att det inte finns någon majoritet
i riksdagen för ett sådant yrkande. Han
säger vidare att vi skall tänka på kommunerna
och inte öka belastningen på
dem. När vi nu fått en nyhet i statsbeskattningen
genom ett schablonavdrag,
vill herr Sundin föra över detta
även på den kommunala beskattningen.
Men han tillägger, att han utgår ifrån
att staten kompenserar kommunerna för
den inkomstminskning som därigenom
uppstår.

Det är lätt att säga så, men vi kommer
ändå till en slutpunkt, där vi måste
skaffa fram pengarna. Dit har vi kommit
nu. Men då ställer man krav på ändrade
skatteskalor. Mittenpartierna är
här måttliga i sina krav, högern bär
mera långtgående.

Serien av åtgärder som oppositionen

Torsdagen den 2G maj 196G fm.

Nr 27

har föreslagit ocli som tas fram i olika
reservationer åsyftar till ingen del inkomststegringar,
bortsett från tobaksskatten.
Man utgår ifrån att deras förslag
skall kunna genomföras, och så har
man då särskilda program, som skall
komplettera de där yrkandena i speciella
frågor.

En sådan sak är att man talar om
nödvändigheten av att underlätta exportindustriernas
verksamhet. Vi kan
vara överens om att det är angeläget.
Hur skall vi då lätta för exportindustrien?
Jo, säger man, vi har en bristande
balans i vår utrikeshandel, och därför
skall vi ta bort den nuvarande varuskatten
i vad det gäller belastningen på
industrien. Vi skall ta bort punktskatterna
— det gäller t. ex. energiskatten
— och så skall vi få en mervärdeskatt
i stället.

I yrkandena från de s. 1c. mittenpartierna
i reservation 9 finner jag bara
en enda ändring, men en mycket intressant
ändring. Man säger nämligen
att man skall ha ett förslag av samma
omfattning, som skatteberedningen föreslog,
och vidare en administration avmervärdeskatten
som skall förenkla det
hela. Det kan väl aldrig vara så att centerpartiet
har påverkat folkpartiet —
det vore nästan nödvändigt för att få
ihop denna reservation. Man sade ju
bl. a. att mervärdeskatten var mycket
besvärlig för jordbrukarna. Detta tal är
borta här, ocli nu förenas man om den
ståndpunkt som regeringen tidigare har
intagit genom att tillsätta en beredning
som skall överse allmänna skatteberedningens
förslag i dess helhet.

När man vidare talar om mervärdeskatten
tycker jag att man i sanningens
intresse skulle tala om att det inte kan
gå an att ensidigt på konsumenterna
övervältra de skatter, som näringslivet
nu betalar. Jag var med i allmänna
skatteberedningen, och jag tillstyrkte
införandet av en allmän mervärdeskatt
endast under den uttryckliga förutsättningen,
att man sammanför detta med
förslaget om att näringslivet skall be -

Ang. den ekonomiska politiken
tala socialavgifter. Och det är ingen
oväsentlig sak; det rör sig för närvarande,
skulle jag tänka mig, om 1 400
miljoner kronor. Men när industrien
och representanter för jordbruket accepterade
ett sådant förslag som allmänna
skatteberedningen lagt fram är
det klart att industrien på längre sikt
räknar med att vi skall få ett ändamålsenligare
skattesystem, inte minst med
tanke på den konkurrens man möter på
utlandsmarknaden. Jag har alltså förståelse
för detta, men man skall aldrig
inbilla människorna att inte någon måste
betala denna mervärdeskatt. Det tycker
jag att man i sanningens intresse
skall säga rent ut.

Sedan är det väl så att om det går så
illa, som oppositionen tycks mena, att
vår ekonomiska politik skulle leda fram
till en kris för landet, får man väl pröva
olika förslag för att i varje fall få
balans i vår interna ekonomi. Jag hoppas
verkligen att man skall kunna vidta
åtgärder som leder till en förstärkning
av t. ex. exportindustriens konkurrensförmåga.

Den nuvarande regeringen är inte
främmande för det problemet. För 15—
16 år sedan tvingades vi av olika skäl
att hänsynslöst driva exportindustriens
intressen. Det var ingalunda populärt,
ty det gick ut över andra ting. Efter ett
par års tid blev det ett resultat som —-jag vågar säga det — har påbyggts under
en 15-års period. Jag hör inte till
dem som säger att det är en katastrof
för riket om vi mister någon miljard av
vår valutareserv. Det är det inte. Men
det är en tendens som är otrevlig, ty
fortsätter det en längre tid, måste vi
vidta åtgärder av otrevlig karaktär. Annars
är valutareservens funktion inte
att vara oförändrad eller att växa jämt
och ständigt, utan den är en regleringsfaktor
som ger oss en viss trygghet, men
som naturligtvis kostar landet pengar,
hur egendomligt det än låter. Min mening
är alltså den, att om vi gör nya investeringar,
som jag förmodar appliceras
på sådant sätt att det blir en ratio -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
nalisering och en effektivisering, ökas
därmed vår konkurrenskraft.

När man nu visar upp, som herr
Holmberg gjorde, att vi på ett stort antal
områden varje dag ser industrier
som lägger ner sin verksamhet — ja
det är ju så och jag kan inte säga tyvärr
— rör det sig om industrier eller
om verksamheter som inte förmår betala
någorlunda samma ersättning som
andra delar av näringslivet gör, och då
får man ta konsekvenserna. Jag kan
gärna nämna ett konkret exempel, nämligen
nedläggningen av en industri i
Borås. Boråsarna tyckte verkligen det
var synd att industrien lades ned och
flyttades till Motala i stället. Men därmed
försvinner inte vare sig någon produktion
eller några arbetstillfällen. I
stället för att motarbeta förnuftiga arrangemang
bör väl samhället underlätta
sådana förändringar.

Det har talats mycket om att vår kostnadsnivå
är så hög att vi inte kan konkurrera.
Det har vi hört också tidigare.
Jag vill inte nonchalera dessa risker
men inte heller ideligen upprepa att det
nu verkligen är fara å färde.

Herr Lundström frågade vad vi skall
göra när vi inte kan konkurrera, och
han talade om köpgalna svenskar som
reser utomlands. Jag får väl vara cynisk
och säga att det inte bara är riksdagens
ledamöter som reser mycket,
utan också svenska folket i allmänhet.

Om nu svenska folket reser utomlands
i sådan utsträckning att det blir
en brist på 400—500 miljoner kronor
i vårt utbyte med utlandet, kan man
naturligtvis säga att vi bör effektivisera
turistnäringen inom Sverige för att få
hit turister så att vi kan täcka underskottet.
Någon gång tidigare har jag
sagt i denna kammare att man inte bör
överdriva betydelsen av sådana åtgärder.
Det har framlagts en proposition
där det står bl. a. att samhället bör vidta
alla möjliga åtgärder för att öka turismen.
Jag kan inte instämma i detta. Om
vi använder arbetskraften på sådant sätt
att den inte ger samma nettoutbyte som

en annan användning av arbetskraften,
bör vi avstå från det som är sämre ur
svensk synpunkt.

Jag kan illustrera det på detta sätt:
Antag att vi har brist på folk som kan
sköta en högmekaniserad industri som
ger en god exportproduktion. Skall vi
samtidigt bära många brickor eller städa
många hotellrum, om det ger ett
mindre utbyte? Jag är inte alls övertygad
om att det är en riktig politik. I
denna avvägningsfråga kan man inte
från början slå fast att vi skall handla
på ett visst sätt för att uppnå balans.

Jag skall inte uppehålla mig vid några
detaljer. Jag uppmärksammade emellertid
att herr Holmberg sade att regeringen
för en politik som påminner om
seglats med en barkbåt på ett stormigt
ekonomiskt hav. Ja, när så många oppositionsmän
har framträtt får man väl
försöka bärga hem det man kan. Därför
gläder jag mig åt att herr Holmberg talade
om en barkbåt i exemplet — den
sjunker aldrig!

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till bevillningsutskottets betänkande
på samtliga punkter.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Ett par kortfattade reflexioner
med anledning av herr Ericssons
anförande!

Låt mig först säga att när jag resonerade
om folk, som köper så mycket
att situationen blir sådan som den blev
i fjol och om folk som reser så mycket
utomlands att det uppstår underskott i
turistbalansen, så hänförde sig detta till
en undran, om regeringen anser att
människorna är köpgalna eller resgalna.
Det verkar nämligen så på det resonemang
som har förts. Man skyller underskottet
på vissa saker, däribland att
folk köpt så mycket att industrien inte
hunnit med, att människorna är köpgalna
och importerar och reser så mycket.
Man måste få den uppfattningen,
att regeringen anlägger en sådan synpunkt
på saken.

Torsdagen den 2G maj 1966 fm.

Nr 27

Jag sade förut oeli vill upprepa det,
att det som skett är ett klart bevis, om
något, på att folk icke har förtroende
för penningvärdet. Man resonerar som
så, att det är bäst att köpa och resa medan
pengarna har något värde. Hade
folk förtroende för att regeringen skulle
upprätthålla penningvärdet, skulle måhända
denna kraftiga ökning av människornas
inköp och resor anta avsevärt
mindre proportioner än de har
gjort.

Sedan några få ord beträffande mervärdeskatten!
Någon måste betala, säger
herr Ericsson.

Om man inför ett skattesystem som
kan bidra till att öka exporten, stärka
exportindustrien, skaffa mer pengar till
landet, bereda fler människor inkomst,
över huvud taget höja levnadsstandarden
på det sätt som man hoppas att detta
skall bidra till, då tror jag att mervärdeskatten
i det långa loppet tillför
land och folk så stora fördelar, att resonemanget
om kostnadsfaktorn blir betydelselöst.

Jag skall i övrigt inte gå in på det
resonemang som bevillningsutskottets
ärade talesman förde beträffande de
frågor som behandlats av bevillningsutskottet.
Jag hade väntat att herr Ericsson
skulle tala efter herr Stefanson, eftersom
jag i mitt anföranade icke alls
gick in på de spörsmål som har behandlats
av bevillningsutskottet, där jag inte
heller har deltagit i handläggningen i år.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte bemöta
herr Lundström annat än genom att
säga, att jag har försökt hålla mig i bakgrunden
när det gäller debatter i allmänhet.
Inte kan jag hålla reda på om
den ene eller den andre företrädaren
för folkpartiet har suttit med under behandlingen
av ett utskottsärende. Herr
Lundström representerar i alla fall partigruppen.

Ang. den ekonomiska politiken
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: I

mitt första anförande sade jag uttryckligen
att jag icke gick in på reservationerna
till bevillningsutskottets betänkande,
eftersom de skulle behandlas
av dem som deltagit i utskottets arbete.
Det tycker jag nog att bevillningsutskottets
ordförande bort kunna hålla reda
på.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Den sista trätan gäller
en av de mindre sakerna i detta sammanhang,
och jag hoppas att berörda
parter skall kunna enas om vad som är
rätt och inte rätt. I övrigt angår den
inte mig personligen på något sätt.

Till bevillningsutskottets ordföranade
vill jag säga att det väl inte finns någon
anledning för oss att ännu en gång presentera
vår budget — det har gjorts vid
tidigare tillfällen. Jag vill här bara säga
att den är inemot 100 miljoner kronor
starkare än den budget som regeringen
bär presenterat.

Jag blev litet förvånad över att herr
Ericsson i Kinna sade att han icke kan
använda ordet »tyvärr» i samband med
nedläggandet av industrier och att samhället
bör underlätta att industrier läggs
ned. När jag berörde frågan om dessa
industrier, hänvisade jag till det förhållande,
som råder bl. a. på grund av
en av våra EFTA-partners handlande i
detta sammanhang, och dessutom till
de mycket liberala handelspolitiska åtgärder
som vidtagits i fråga om importen
från öststaterna. Utöver detta må
det väl också vara tillåtet att hänvisa
till vad vi har sagt i fråga om mervärdeskatten
som sådan, nämligen att den
skulle ge ett större utrymme för våra
inhemska industrier i konkurrensen
med andra länder.

Låt mig också säga att jag, när jag
talar om mervärdeskatten som sådan,
avser den utformning som den i en
framtid kommer att få i enlighet med
det förslag som utarbetats av den all -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
männa skatteberedningen. Jag har på
intet sätt tänkt mig att man skulle ta
bort den sociala delen av detta förslag.
Om jag minns rätt var det här fråga
om ett slags bytesaffär som innebar att
en mervärdeskatt skulle införas och att
industrien skulle ta hand om den sociala
sidan.

Vi är medvetna om att de kommunala
schablonavdragen kommer att kosta
pengar i en framtid. Vi har klart
sagt ifrån detta. Jag har för en stund
sedan konstaterat att vi i nuvarande
läge inte har någon som helst möjlighet
att genomföra denna reform, utan att
det är ett förslag som är avsett att genomföras
i en framtid, när vi alla har
tagit det ansvar som gör att de ekonomiska
förhållandena blir bättre än hittills.

Till utskottets ärade ordförande vill
jag bara säga följande. Jag har i mitt
första anförande sagt att det är riktigt
att inte bara en regering tar ansvaret
för de ekonomiska och skattemässiga
åtgärder som vidtas i vårt samhälle,
utan att alla parter har ett visst ansvar.
Men om oppositionen gång efter annan
bär fört fram förslag, som den anser
vara vettigare än regeringens, måste det
väl också vara riktigt med den avslutning
jag hade av mitt anförande, där
jag sade att det i detta läge finge ankomma
på oppositionen att föra ut sitt
budskap till folket. Om detta sker i den
riktning som vi tror, måste det också
vara lika riktigt att säga att vi då också
är beredda att ta ansvaret för utvecklingen.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig bara att instämma
i vad herr Sundin sade men
spetsa till det något.

Situationen är inte bara den att oppositionen
har framfört ett program för
att komma till rätta med det ekonomiska
läget; vi är också den enda grupp
som har framlagt ett program.

Jag begärde ordet för att knyta an till

herr Ericssons inställning till frågan om
nedläggningen av industrier. Jag hade
i mitt anförande sagt att enbart inom
industrien hade 164 företag förra året
och i år nedlagts — och detta berörde
cirka 7 000 anställda. Jag tycker därför
att den inställning, som herr Ericsson
har när han säger att det är ofrånkomligt
att industrier läggs ned och att man
inte kan göra någonting åt detta, är
mycket cynisk mot de människor, som
arbetar i dessa företag. Med det uttryckssätt,
som herr Ericsson använder,
skulle jag vilja fråga, om de verkligt
stora industrier, som nu har svårigheter
i konkurrensen, exempelvis Uddevallavarvet,
också omfattas av herr Ericssons
inställning. Är det inte någonting att
göra åt saken? Kommer även dessa industrier
att nedläggas?

Slutligen är det, herr talman, ett alldeles
riktigt konstaterande, att den
barkbåt som här omnämndes inte sjunker.
Men den går inte heller att manövrera
eller att styra — och plötsligt befinner
den sig med botten upp.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag konstaterar och noterar
med tacksamhet att herr Sundin
inte har glömt bort socialavgifterna när
han talar om mervärdeskatten.

När det gäller att lägga ner industrier
vill jag vidare uttryckligen betona, att
företag som inte kan betala ersättningar
till de anställda, som är någorlunda
likvärdiga med vad som annars betalas,
inte kan komma ifrån konsekvenserna
därav.

Nu säger herr Holmberg att det är ett
cyniskt resonemang. Jag kan inte se
var cynismen skulle ligga. I Borås t. ex.
— märk väl att jag tar min egen valkrets
för att inte smita undan — tyckte man
självklart inte om den omtalade nedläggningen,
men den var en typisk rationaliseringsåtgärd.
I den mån vi skall
ställa krav på företagen, får vi också
medverka till att ge dem bästa och

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

gynnsammast möjliga villkor. Då blir
resultatet bättre.

Beträffande herr Holmbergs exempel
med Uddevallavarvet, så erkänner jag
utan vidare att en nedläggning av en
industri med 3 000 anställda inom ett
område, inom vilket praktiskt taget alla
människor är beroende av detta företag,
vill man inte gärna se genomförd. Staten
bar ju också vidtagit åtgärder för
att klara varvet. Om det visar sig att det
inte går i längden, får man överväga
andra åtgärder. Men att allmänt säga att
det ligger cynism bakom då vi exempelvis
erkänner nödvändigheten av att lägga
ner ett företag, kan jag inte förstå.

Att båten skulle vända botten upp får
väl nästan betraktas som ett framsteg
efter det yttrande som herr Holmberg
fällde, när han sade att de seglade på
detta oroliga hav. Jag tog barkbåten som
exempel, därför att det i alla fall är en
viss styrka i den.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Lundström har ett
par gånger framhållit att jag har till
uppgift att föra folkpartiets utskottsreservanters
talan i fråga om det betänkande
från bevillningsutskottet som här
föreligger, och jag skall göra detta. Jag
skall ganska strikt hålla mig till utskottets
utlåtande. Det är ju inte stor
idé att efter en omgång partiledardebatt
och en omgång utskottsdebatt börja
tala om allmän ekonomisk politik.

Jag ber först att få säga några ord
om reservation 9, som bl. a. yrkar på en
fortsatt reformering av skattesystemet.
Även i år tar folkpartiet i en partimotion
upp behovet av en allmän skattereform.
Kritiken mot vårt nuvarande skattesystem
riktar sig bl. a. mot att detsamma
är föråldrat. Det är en produkt
av ständiga justeringar, reglerna är
s\åröverskådliga och för skattebetalarna
svåra att förstå. Det var ju även en
av anledningarna till skatteberedningens
tillkomst år 1960.

Från folkpartiets sida beklagar vi än

6 Första kammarens protokoll 1966. Nr 27

Ang. den ekonomiska politiken
en gång, under denna debatt liksom tidigare,
att skatteberedningens resultat
lades åt sidan av finansministern och
att det ännu inte gett anledning till något
förslag från regeringen. Vi anser
fortfarande att en skattereform som i
huvudsak bygger på den allmänna skatteberedningens
förslag snarast bör genomföras.
Jag vill till herr John Ericsson
säga att vi är medvetna om vad det
förslaget innehöll. Huvudingredienserna
var: en omläggning av den direkta beskattningen,
d. v. s. en sänkning av marginalskatten,
en omändring av den indirekta
beskattningen till mervärdeskatt,
slopande av vissa punktskatter och en
omläggning också av vissa socialkostnaders
finansiering.

Det var ju en så gott som enhällig beredning
även inkluderande näringslivets
representanter, som stöd bakom
förslaget.

Kritiken mot den nuvarande beskattningen
riktar sig mot den höga direkta
beskattningen, som nu har nått ett sådant
läge, att en ytterligare höjning av
skatteuttaget den vägen är omöjlig. I
den svåra bristsituation vi i dag har
både på arbets- och kapitalmarknad, är
naturligtvis varje merinsats av arbete
och varje krona, som sparas, av betydelse.
Den höga progressionen i de normala
inkomstskikten med den höga marginalskatten
på merinkomster bidrar
inte till ökade arbetsinsatser och ökat
sparande. Det är mer än någonsin nödvändigt
med ett skattesystem, som innebär
en stimulans i den riktningen. En
allmän skattereform bör därför som en
viktig ingrediens innehålla lättnader i
den personliga inkomstskatten genom en
sänkning av marginalskatterna. Men
lättnaderna i den direkta beskattningen
torde föra med sig behovet av en
förskjutning mot ökad indirekt beskattning
i enlighet med skatteberedningens
förslag, och den kommer naturligtvis
att vara speciellt kännbar för grupper
med låga inkomster, t. ex. pensionärer
och barnfamiljer. Det är enligt folkpartiets
mening ett oeftergivligt krav — det

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

säger vi också i vår motion — att personer
med låg skattekraft då får kompensation.

I det nuvarande läget med negativ bytesbalans
i vår utrikeshandel blir kritiken
mot vårt system av indirekta skatter
speciellt aktuell. Från folkpartiets
sida har alltid framhållits, att den allmänna
varuskatten bör vara konkurrensneutral,
såväl gentemot utlandsmarknaden
som på vår hemmamarknad.
Den allmänna varuskatten fyller inte
sådana krav. Den utgör en permanent
skatt på företagens anläggningskostnader,
på deras maskinanskaffning och på
deras produktionsförnödenheter och belastar
vår industri med en kostnadspost,
som utländska konkurrenter inte har. I
det kostnadsläge som svenskt näringsliv
arbetar under är detta speciellt betänkligt.

De successivt ökade produktionskostnaderna
inom industrien har redan nu
haft svåra återverkningar för vissa
branscher. Det har många talare i dag
varit inne på. Vi har sett hur företag
inom textilbranschen t. ex. tvingats lägga
ned sin verksamhet på grund av att
de inte kunnat möta konkurrensen från
utländska företag. Den sämre konkurrensförmågan
beror inte på lägre effektivitet
eller sämre produktivitet än konkurrentländernas,
utan i mycket hög
grad på att produktionskostnaderna,
bland annat på grund av inflationen,
drivits i höjden. I andra fall har svenska
textilföretag tvingats utomlands för
att kunna behålla sin marknad. Det är
likadant inom skoindustrien.

Det föreligger stor risk att liknande
svårigheter även kommer att drabba
andra branscher. Företagsnedläggelser
är naturligtvis en tragedi för de branscher
det gäller, såväl för företagarna
som för de anställda. Jag instämmer i
vad herr Holmberg sagt i det fallet.

I dag tror jag följande fråga är mycket
aktuell: När kommer för svensk samhällsekonomi
livsviktiga exportindustrier
in i riskzonen? Hur länge kan rationalisering
och mekanisering kompen -

sera kostnadstrycket inom svenskt näringsliv?
Hur länge kan vi behålla vår
konkurrenskraft?

Jag tror liksom herr Ericsson att
svensk industri har en god livskraft och
en stark konkurrensvilja. Men trots detta
tror jag att många industrier nu ligger
i riskzonen. Jag vet att man i näringslivskretsar
och även på visst håll
inom den ekonomiska expertisen i dag
är oroligare än tidigare. Detta är ingen
svartmålning av situationen från min
sida. Jag har aldrig tillhört dem som
kverulerat över den ekonomiska situationen
och underskattat näringslivets
förmåga att anpassa sig till nya situationer,
men i dag tror jag att man verkligen
behöver ta krafttag för att hålla
kostnaderna nere och stimulera investeringsviljan.

För att belysa den oro som finns vill
jag referera några rader av professor
af Trolle. Han påpekar att »kostnadsskruven
visst inte undergräver bara textil-
och konfektionsföretag. Skadeverkningarna
har gripit omkring sig inom
hela industrien och nu är det åtskilliga
större, ja, kanske några av de verkligt
stora företagens tur att bli olönsamma»,
säger han. »Att satsa på långserieproduktion
med hög finansieringsgrad har
kunnat gå bra så länge vi verkligen
haft en överlägsen teknik och inte bara
inbillat oss detta, men när nu andra
länder med avsevärt lägre löner skaffat
sig samma teknik och samma utrustning,
då går det helt enkelt inte längre.»
Han säger slutligen att situationen är
oroväckande. »Den är kuslig därför att
det rör sig om företag som internationellt
sätt har en mycket hög produktivitet.
De verkligt stora fallissemangen
kommer inte inom textil- och konfektionsindustrien
utan i andra branscher,
även de guldkantade.»

Det är alltså en expert på det ekonomiska
området, som framhåller detta, en
framstående expert i frågor rörande näringslivets
strukturutveckling, som det
är värt att lyssna på.

Den gynnsamma trend för utrikes -

Torsdagen den 2(i inaj 1900 fm.

Nr 27

handeln som vi upplevde under första
hälften av 1900-talet har brutits, och
det det är väl ett tecken på att vi i dag
befinner oss i riskzonen. Från finansministerns
sida har framhållits att inflationen
inte innebär någon fara för
svensk konkurrenskraft så länge den
ligger under eller löper parallellt med
inflationen i industriländerna. Aktuella
siffror visar emellertid att utvecklingen
hos oss har varit ogynnsam i förhållande
till flertalet av de länder som vi
har att konkurrera med på världsmarknaden.

För att komma ur de svårigheter som
svensk utrikeshandel för närvarande
brottas med är det nödvändigt att vidga
förutsättnnigarna för industrien att förbättra
sin konkurrenskraft. Fin av de
första åtgärderna borde vara att avveckla
de skatter som verkar diskriminerande
för svensk industri i förhållande
till utländska företag. Oppositionspartierna
yrkar i reservationen 9 under
b att den nuvarande omsättningsskatten
ersättes med en mervärdeskatt, som
bl. a. innebär att exporten befrias från
de olika indirekta skatter som belastar
produktionen och att inhemska varor i
skattehänseende likställes med importerade.
Reservationen föreslår även en
utrensning bland punktskatterna.

På tal om punktskatter noterar jag
med tillfredsställelse utskottets skrivning
med anledning av ett motionspar
från kommunisterna, som yrkar på
skärpt lyxvarubeskattning. Utskottet
avslår detta yrkande under konstaterande
att den stigande levnadsstandarden
medfört och medför att sådana varor
som för kort tid sedan betraktades som
lyx i många fall nu är var mans egendom.
Att under sådana förhållanden
gradera beskattningen efter varornas
eller tjänsterna lyxkaraktär torde vara
förenat med utomordentliga svårigheter,
säger utskottet. Sådana åtgärder
skulle medföra att man styr konsumtionen
med utgångspunkt från subjektiva
värderingar. En sådan lagstiftning
skulle även strida mot den allmänt ac -

Ang. den ekonomiska politiken
cepterade principen att den indirekta
beskattningen såvitt möjligt bör vara
konkurrensneutral.

Det iir inte första gången de argumenten
framförs i denna kammare. Det är
argument som jag under många år har
använt i debatten om vissa punktskatter.
Jag noterar med tillfredsställelse att
de argumenten nu accepterats av utskottet.
Jag är tacksam för denna deklaration,
och jag hoppas att man också
kommer ihåg den när man vid kommande
tillfällen skall behandla förslag
om avveckling av t. ex. skatten på
guldsmeds varor.

I reservation 9 under c föreslås en
reformering av beskattningen av företag
och enskilda i syfte att främja enskilt
sparande och ekonomisk expansion.

Får jag sedan ta upp några problem
om den direkta beskattningen, som behandlas
i ett par reservationer först och
främst reservation 3, som berör de kommunala
ortsavdragen.

I sin partimotion framhåller folkpartiet
att det samhällsekonomiska läget
för närvarande inte tillåter någon reell
sänkning av den direkta beskattningen.
En verklig lättnad i det direkta skattetrycket
bör ske i samband med den genomgripande
reform av hela skattesystemet
som vi påyrkat och som jag redan
talat om.

De förslag till ändringar i den direkta
beskattningen som folkpartiet framlägger
är att betrakta som provisoriska.
De har i huvudsak till syfte att motverka
den skärpning av inkomstskatterna i
förhållande till reallönerna som inflationen
medför. Folkpartiet förordar i
den avsikten två åtgärder, den ena är
en höjning av ortsavdragen för såväl
statlig som kommunal inkomstskatt med
200 kronor för gift och 100 kronor för
ensamstående, vilket innebär en höjning
med cirka 4,5 procent. Ortsavdragen
skulle med den höjningen Utgöra
4 700 kronor för gift och 2 350 kronor
för ensamstående.

Den andra åtgärden för att förhindra

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
en skärpning av den direkta beskattningen
på grund av inflationen är en
sänkning av marginalskatten. Här föreslås
en mycket måttlig sänkning för inkoster
mellan 16 000 och 40 000 kronor
för gift skattskyldig och för inkomster
mellan 8 000 och 30 000 kronor för
ogift, räknat i beskattningsbar inkomst.
Folkpartiet menar att dessa ändringar,
såväl i fråga om ortsavdragen som i
fråga om skatteskalorna, skall träda i
kraft den 1 januari 1967 och således
gälla 1967 års inkomster. Denna fråga
tas upp i reservation 4.

I reservation 6 behandlas penningvärdeförsämringens
inflytande på skattetrycket.
Över huvud taget anser vi
det vara fel att penningvärdeförsämringen
skall tillåtas skärpa skattetrycket.
Vi kan inte godtaga att den del av
löneökningen som har tillkommit för
att upprätthålla en konstant reallönenivå,
d. v. s. de löneökningar som betingas
av försämringen i penningvärdet,
skall ätas upp av progressionen i skatteskalorna.
Den av inflationen betingade
skärpningen av skatterna inverkar
på löneuppgörelserna, pressar upp lönekostnaderna
och utgör på så sätt också
en extra beskattning av näringslivet.
Den direkta inkomstbeskattningen bör
vara så konstruerad att den tar hänsyn
till inflationen, vilket även framhålles
i reservation 6, avlämnad av oppositionspartiernas
ledamöter i utskottet. I
reservationen yrkas på en utredning i
detta syfte.

Det skattebortfall för staten som skulle
föranledas av de föreslagna skattelättnaderna
beträffande ortsavdragen
och skatteskalorna kan beräknas till
cirka 90 miljoner kronor. Folkpartiet
har i särskilda motioner föreslagit besparingar
och inkomstförstärkningar
som uppväger det inkomstbortfall som
dessa skattelättnader föranleder. Vid en
sammanräkning så här vid vårriksdagens
slut av de förslag till ökade utgifter
och inkomster för staten som folkpartiet
har framställt kan konstateras,
att de i förhållande till regeringens bud -

getförslag innebär en budgetförstärkning
med omkring 110 miljoner kronor.
Då inkluderas i detta resultat våra krav
på ökat stöd från staten, bl. a. ökat bistånd
till u-länderna, de handikappade,
sjukvården, idrotten, den vetenskapliga
forskningen och kulturlivet. Det är i
flera avseenden gemensamma motioner
och gemensamma yrkanden från mittenpartierna.

En av de inkomstförstärkande åtgärder
som folkpartiet föreslår är en höjning
av skatten på cigarretter med två
öre per styck. Höjningen motiveras
delvis av medicinska skäl. I partimotionen
framhålles att undersökningar påvisat
ett tydligt samband mellan tobaksrökning
och frekvensen av vissa sjukdomar.
Det har kunnat konstateras,
bl. a. på basis av amerikanska undersökningar,
att risker för cancer i främsta
rummet är förenad med cigarrettrökning.
Det är därför av betydelse för
folkhälsan att man på olika sätt söker
begränsa konsumtionen av cigarretter,
och vi anser att beskattningen är ett
användbart instrument.

Även om, vilket ju är den primära avsikten
med förslaget, konsumtionen av
cigarretter avtar, torde man ändå kunna
räkna med ett inkomsttillskott till
staten genom höjningen av beskattningen
på cigarretter. Det beräknas i motionen
till c:a 150 miljoner kronor för nästa
budgetår och 38 miljoner kronor för
i år.

I reservation nr 10, slutligen, hemställes
att riksdagen bifaller motioner av
mellanpartierna, i vilka yrkas att riksdagen
hos Ivungl. Maj:t måtte begära
åtgärder med anledning av det i motionerna
framlagda sjupunktsprogrammet.
Detta program har både herr Lundström
och herr Sundin behandlat utförligt,
och jag skall inte ta upp mer än
en enda sak i desamma.

Liksom tidigare föreslår mellanpartierna
ett närmare samråd mellan företrädare
för det allmänna, arbetsmarknadens
organisationer, näringslivet och
fristående ekonomisk expertis. Ett så -

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

dant samråd knndc lämpligen ske i form
av rundabordskonferenser och förberedas
av ett kontinuerligt arbetande ekonomiskt
råd. I dagens mycket ansträngda
samhällsekonomiska läge med en utvecklingshämmande
brist både på kapital
och på arbetskraftsresurser och med
risker för väsentliga prishöjningar på
grund av kostnadsökningar vore en sådan
överläggning av stort värde. Den
borde kunna bidraga till att stärka olika
intressegruppers förtroende för statsmakternas
vilja att verka för ett stabilt
penningvärde, och väcka förståelse för
behovet att medverka till att kostnader
och priser hålls nere.

Men regeringen och regeringspartiet
har avvisat varje förslag till sådant samråd.
I stället väljer regeringen — efter
en löneuppgörelse som medför ökade
kostnader för hela näringslivet och därmed
ökade priser eller sämre lönsamhet
— att enbart och ensidigt diskutera
med det mäktiga LO när det gäller möjliga
åtgärder mot prisstegringar, överläggningar
med LO anses således inte
överflödiga, men samtidigt gör regeringen
inte någon ansats till överläggningar
med andra medborgargrupper
som i stor utsträckning bär att bära
bördorna och ansvaret för kostnadsoch
prishöjningar. Några överläggningar
på regeringsplanet med företagarorganisationer
har inte skett, vilket får
anses anmärkningsvärt. Problemet är av
sådan vikt och regeringens ansvar så
stort att alla av dessa problem berörda
parter — även företagarna, liksom andra
löntagarorganisationer än LO — borde
kallas till ett samråd. Det borde
lämpligen kunna ske vid en s. k. rundabordskonferens.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 3,
4, 6, 7, 9 och 10.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å

Ang. den ekonomiska politiken
föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i lagen
om församlingsstyrelse;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar; och
nr 244, i anledning av konstitutionsutskottets
memorial med förslag till lag
angående ändring i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande
in. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/6G till teckning av aktier i Allmänna
bevakningsaktiebolaget an. m.;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte i ämnet väckt motion;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning
av socionomer och gymnastiklärare
in. in.;

nr 251, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1966/67 till lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
in. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner; -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till studiebidrag m. m.;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss utbildning
av läkare med utländsk medicinsk examen
m. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, i vad propositionen
avser medelsanvisning till bidrag
till sjukförsäkringen;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1966/67;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om riksstatens uppställning;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1966/67; och

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader för
svenska FN-styrkor m. m.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 262, i anledning av § 27 i riksdagens
revisorers berättelse över den år

1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket;

nr 263, i anledning av § 29 i riksdagens
revisorers berättelse över den år
1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket;

nr 264, i anledning av § 38 i riksdagens
revisorers berättelse över den av
dem år 1965 verkställda granskningen
av statsverket; och

nr 265, i anledning av väckta motioner
om utredning angående kraftvärmeverk.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 266, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 35 §
2 och 4 mom. kommunalskaltelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 272, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om föreläggande av ordningsbot
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för detta sammanträde, varefter
kammaren åtskildes kl. 17.12.

In fidem
K.-G. Linilelöw

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ang. den ekonomiska politiken
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 47,
bankoutskottets utlåtande nr 39 och
statsutskottets utlåtande nr 121.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det är en glesnande skara
som avlyssnar min förkunnelse, men
jag skall i alla fall försöka säga några
ord.

Debatten i förmiddags rörde sig delvis
om de stigande priserna som ett uttryck
för inflationen. Jag har under
middagspausen haft anledning att fundera
över det problemet. Allmänheten
och vi själva är bekymrade häröver.
Även regeringen synes med allt skäl vara
bekymrad över dessa reaktioner i
folkdjupet. För att rikta uppmärksamheten
på annat håll än den ekonomiska
politik som är upphovet till den rubbade
prisstabiliteten kastar man sig
gärna över inflationens symptom, prisstegringarna.
Så har det varit i alla tider
och under alla regimer när man
haft anledning att fundera över hur
man skall klara verkningarna av den egna
politiken då det har uppstått prisstegringar.
Det är vad herr statsministern
kallar avledningsmanövrer som det
här är fråga om. Man mer eller mindre
blundar för att de skärpta skatterna innebär
att löntagarna får så litet över
för egna behov och att prisstegringarna
av denna orsak träffar en trång sektor
av den enskildes ekonomi, medan lönekostnaderna
hos arbetsgivaren slår ut i
full blom. Man försöker blanda bort kor -

ten i fråga om sammanhanget mellan
kostnader och priser. Jag skall därför
något uppehålla mig vid själva prisproblematiken.

Även med risk att chockera den lilla
skaran kamrater som nu finns i denna
kammare skulle jag våga mig på en
något tillspetsad reflexion, en reflexion
som är en paradox: Det värsta som kan
hända är när kostnadsstegringarna inte
får slå igenom i prisstegringar utan näringslivets
män får slå sinna pannor
blodiga mot ett fastlåst pristak. I den
mån tillräckliga rationaliseringsmöjligheter
föreligger kan företagen klara
kostnadsstegringen inom ramen för gällande
priser. Men det är inte alltid så
enkelt. Rationaliseringen tar tid, den
framväxer ofta i etapper och kräver
pengar till de erforderliga investeringarna.
Med pristaket syftar jag på att rådande
konkurrenssituationer hemma
och utomlands i många fall skapar hinder
för företagen att kompensera sig
för de höjda kostnaderna genom höjda
priser.

Herr statsministern pekade i förmiddags
på att företagens vinstmarginaler
numera är så pressade att företagen inte
kan ta kostnaderna själva genom att
krympa marginalerna. Jag tror att det
är sant i många fall.

Att dagens konkurrenssituation är besvärlig
ger jag också herr statsministern
rätt i. Men, herr talman, vad herr
statsministern inte talade om, det var
den situation som stora delar av hemmamarknadsindustrien
på grund av
kostnadsläget befinner sig i i samband
med den allt mer stegrade importen.
Det ena företaget efter det andra nödgas
till följd av import av billiga varor
från andra länder med oerhört låg lönenivå
försöka fundera ut andra vägar
att klara sina konkurrenssituationer.
Ofta ligger det nära till hands att för -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken
lägga sin tillverkning till andra länder
med låga löner. Det ena företaget efter
det andra går på detta sätt över till löntillverkning
i utlandet. Tendensen är
stigande, och redan i höst kommer vårt
land om jag inte är fel underrättad att
översvämmas av sådana i utlandet löntillverkade
eller eljest importerade varor,
vilket måste få konsekvenser på
hemmaplan.

Jag är rädd för, herr talman, att permitteringar
blir ofrånkomliga. Sysselsättningen
kan komma i fara.

Bytesbalansen kommer i sin tur att utsättas
för allt svårare påfrestningar, och
valutareserven kommer att bli föremål
för avtappning. Exportföretagen får
dessutom allt svårare att hävda sig på
sina gamla marknader på kontinenten.
Detta kommer att minska tillgången på
exportvaror och ytterligare äventyra
valutareserven.

Vår exportindustri är dock inte allena
saliggörande. Vi måste också tänka
på hemmamarknadsindustrien, som sparar
valutor. Jag tycker även i likhet med
de talare som yttrat sig tidigare i dag
att bevillningsutskottets herr ordförande,
John Ericsson, var något cynisk
när han talade om nedläggningen av de
företag som inte kunde klara löneläget.
Det kan vara risk för att det inte bara
blir fråga om enstaka företag utan att
tendensen kommer att sprida sig över
ett vitt fält. Herr talman! Jag har faktiskt
för min del onda aningar om valutareservens
utveckling mot hösten.

Regeringen har ju olika recept för
denna situation, och ett recept är den
skärpta prisövervakningen. Jag vet inte
om regeringen tror sig om att genom
prisövervakning kunna förhindra den
inflationsbrasa som man på olika sätt
själv har tillfört bränsle. De flesta europeiska
stater har accepterat det faktum
att den fria prisbildningen och konkurrensen
löser husliållningsproblemen vida
effektivare än någon kommandohushållning
eller prisövervakning.

Men hur kan då den fria prisbildningen
klara och lösa dessa problem? Jo,

därigenom att priset på en vara som
gamle professor Eli Heckscher brukade
uttrycka saken fyller en dubbel uppgift
— att stimulera utbudet och samtidigt
tjänstgöra som graderat avskräckningsmedel
på efterfrågan. När priset stiger
blir det med andra ord mera lönande
för tillverkarna att producera, varför
utbudet ökas. Samtidigt måste konsumenterna,
förutsatt att deras penninginkomster
förblir någorlunda oförändrade,
välja mellan att köpa mindre av
den vara som stigit i pris och att köpa
mindre av andra varor. Köper de mindre
av den fördyrade varan tenderar priset
på den att sjunka, och i förening
med det ökade utbudet åstadkommer
det att ett nytt jämviktsläge uppstår.

Det är den fria prisbildningen som
på detta sätt på sikt sörjer för den samhällsekonomiska
balansen. Sättes den
ur spel, är det verkligen fara å färde.
Jag vill därför framföra en varning för
detta, herr talman.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Efter så här många timmars
debatt är det väl inte mycket kvar
att fördjupa sig i. De frågor som främst
har debatterats har varit hur man skall
främja produktionen, hur man skall nå
prisstabilitet, hur man skall få balans
i vår ekonomi. Inflationsproblemet, som
ju är en realitet, rör oss alla.

Jag skall emellertid inte uppehålla
mig närmare vid den problematiken,
herr talman. Jag har begärt ordet för
att litet närmare motivera motionerna
nr 503 i denna kammare och nr 613 i
andra kammaren, men innan jag gör
det skall jag ta upp frågan hur vår ekonomi
verkar inte bara för näringsliv
och samhälle utan också för den enskilda
människan.

Jag skulle vilja stanna ett ögonblick
inför låginkomsttagarnas problem. De
har varit föremål för stort intresse. Jag
skall inte så mycket beröra frågan vilka
som är låginkomsttagare, även om det
skulle vara frestande mot bakgrunden

Torsdagen den 26 maj 1900 em.

Nr 27

av alt, i varje fall när organisationerna
fär uttala sig, läginkomsttagare finns
snart sagt inom alla inkomstgrupper.
.lag vill stanna vid dem soin verkligen
är låginkomsttagare.

Det finns en rad vägar att förbättra
deras situation: höjda löner, större social
trygghet, lägre levnadskostnader,
o. s. v. Här har också skattepolitiken
stor betydelse. Prisstegringarna har i
olika sammanhang påtalats i dag, och
stort utrymme har ägnats åt skatterna,
både direkta och indirekta. När det
gäller direkta skatter har intresset ägnats
framför allt åt statsskatten, medan
kommunalskatten däremot har kommit
litet i bakgrunden, och när det gäller
de indirekta skatterna har krav rests på
genomgripande förändringar i vårt
skattesystem.

Det är intressant att se, att utskottet
har redovisat, att i finansdepartementet
en arbetsgrupp sysslar med en överarbetning
bl. a. av förslaget till mervärdeskatt.
I reservation nr 9, av centeroch
folkpartiledamöter, talas det också
om att den nuvarande omsättningsskatten
bör ersättas med en konsumtionsneutral
och i förhållande till skatteberedningens
förslag vad gäller omfattning
och administration förenklad mervärdeskatt
samt — för att citera vidare
— att det bör ske en utrensning bland
punktskatterna, varigenom bl. a. åstadkommes
att exporten befrias från de
olika indirekta skatter som belastar produktionen
och att inhemska varor likställs
med importerade.

Samma funderingar och samma krav
på en omläggning av den indirekta beskattningen
från nuvarande omsättningsskatt
till en mervärdeskatt kommer
igen i högerreservationerna. Denna
mervärdeskatt skall enligt de diskussioner
som har förts här innebära, att exportindustriens
konkurrensmöjligheter
underlättas. Vidare skall man kunna
sänka marginalskatten och sänka skatten
för låginkomsttagarna.

Jag har frågat mig vem som egentligen
skall betala denna skatt, som skall

Ang. den ekonomiska politiken

ge så många fördelar på så många håll.
Vi har i detta hus varit överens om de
flesta utgifterna, men när det gäller att
betala skatt så att staten får in vad delta
kostar råder kanske inte samma överensstämmelse.
Jag skulle ändå, herr talman,
vilja ge finansministern ett erkännande.
När skatteberedningen lade fram
sitt förslag om mervärdeskatt förklarade
finansministern, att det fanns anledning
att gå litet försiktigt fram och att
man, innan den sortens skatt infördes,
borde vara på det klara med hur den
skulle verka i samhället och hur den
skulle verka för medborgarna och för
näringslivet.

Jag har, herr talman, inte fått någon
bild av hur en mervärdeskatt skulle
komma att verka för de enskilda skattedragarna
i förhållande till nuvarande
omsättningsskatt. Finansministern sade
den gången, och det underströks från
vårt håll, att det var mera angeläget att
få ett genomtänkt skatteförslag än att
till varje pris driva fram mervärdeskatten
hastigt. Jag vill understryka, att det
är angeläget, att vi innan en mervärdeskatt
införs får en ordentlig kartläggning
av hur denna mervärdeskatt kommer
att verka inte bara för näringslivet
utan också för de enskilda skattedragarna
i olika inkomstklasser.

Efter dessa reflexioner skall jag uppehålla
mig ett ögonblick vid de bägge
motioner som jag nämnde inledningsvis,
nämligen nr 503 i denna kammare
av mig och herr Svanström och nr 613
i medkammaren av herr Eriksson i
Bäckmora.

I dessa motioner har vi tagit upp en
diskussion om en höjning av ortsavdraget.
Vår utgångspunkt har varit, att ett
grunddrag i beskattningen är, att man
skall betala skatt efter bärkraft. På detta
bygger tre principer som gäller för
skattelagstiftningen, nämligen att ett
bottenbelopp — ett grundavdrag eller
ortsavdrag — skall vara skattefritt, att
vi för samma skatt skall erhålla samma
förmåner samt att vi skall betala skatt
efter bärkraft. Det är därför vi på den

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken

statliga sidan har kvar en progessiv beskattning.

Emellertid har det under senare år
gjorts väsentliga avvikelser från dessa
principer. Jag tänker på den allmänna
omsättningsskatten, som i omgångar
har höjts till nuvarande 10 procent. Motivet
för omsättningsskattens införande
var, att de direkta skatterna var så
höga att man inte kunde höja dem ytterligare.
Detta gällde inte minst mot
bakgrunden av att under de senare åren
de kommunala skatterna höjts väsentligt.

Man behöver inte gå tillbaka till 1950
och jämföra med läget i dag, men medan
vi år 1950 hade en genomsnittlig
kommunal utdebitering av 9: 97, bär vi
1966 en utdebitering på 18:28. Det innebär
en väldig stegring. Från 1965 till
1966 steg den kommunala utdebiteringen
från 17: 25 till 18: 28, alltså med
nära nog 6 procent, detta trots att vi år
1965 kunde redovisa en skatteunderlagshöjning
på nära 15,6 procent och att
dessutom genom ett beslut i riksdagen
drygt 200 nya miljoner i skatteutjämningspengar
pumpades ut. Det är klart
att det kan sägas, som det har sagts här
i dag, att kommunerna bör visa återhållsamhet,
att kommunerna inte bör
engagera sig i nya utgifter och att det
är angeläget att satsa på industriinvesteringar
o. s. v. — jag skall inte förneka
det. Men jag skulle vilja citera vad
borgarrådet Hjalmar Melir sade vid ett
tillfälle, nämligen att det nog kan diskuteras
om det är viktigare att bygga
en karamellfabrik än att bygga en tandvårdspoliklinik.
Man bör nog göra klart
för sig vad de kommunala investeringarna
ändock syftar till.

Vi har i olika sammanhang fått höra
så mycket talas om att vi har ett kösamhälle
och att man måste avhjälpa dessa
köer på något sätt — inte minst på skolans
område. Vi skall under de närmaste
åren genomföra en av de största skolreformer
som vi har beslutat här i landet,
nämligen införandet av den nioåriga
grundskolan. Det fordrar utomor -

dentligt stora och kostnadskrävande insatser
från kommunernas sida. Jag frågar
mig då, herr talman: Kan kommunerna
över huvud avstå från att genomföra
denna angelägna reform? Detta
måste väl bli kontentan av diskussionen,
om det säges att kommunerna bör
visa återhållsamhet i sin investeringsverksamhet.
Skall man göra realitet av
detta? Hur går det då med skolreformen
på både grundskolans och den
högre utbildningens områden?

Det förhåller sig likadant med åldringssjukvården.
I detta fall lägges nya
uppgifter på landstingen. Vi vet att befolkningens
ålderssammansättning förändras
och att detta kommer att ställa
stora krav på nya vårdmöjligheter av
olika slag.

Helt nyligen har vi här i riksdagen
också fattat beslut om att mentalsjukvården
skall bli en landstingskommunal
uppgift. Motiven härtill har bl. a.
varit att det behövs en väsentlig upprustning
på detta område, en upprustning
som de kommunala huvudmännen
säkerligen är beredda att ta på sig för
att denna sjukvård skall få ungefärligen
samma standard som kroppssjukvården
har i dag.

Vi har urbaniseringen som också kräver
investeringar på den kommunala sidan.
Vi har visserligen i detta fall från
vårt håll sagt att en aktiv lokaliseringspolitik
skulle kunna minska övertrycket
och öka produktionen, men jag skall
inte fördjupa mig i den diskussionen.
Jag vill ändå säga, herr talman, att det
finns anledning att påminna om vilka
uppgifter det är som här lagts på kommunerna,
när man vill kritisera den
kommunala expansionen. Denna expansion
är ju en följd av de beslut som
fattats här i riksdagen, och den är en
följd också av att man överlåtit på kommunerna
att inte bara genomföra dessa
reformer på det lokala planet utan
också i stor utsträckning betala reformerna
på det kommunala planet.

Varför stanna inför detta så länge?
Jo, därför att vi här har bakgrunden

Torsdagen (ien 26 maj 1966 em.

Nr 27

till de höjda kommunala skatterna. Det
är de kommunala skatterna som är den
tyngsta bördan för de låga inkomsttagarna
här i landet. Den kommunala
skatten utgör för de flesta skattebetalarna
den stora posten på skattsedeln.
Från den utgångspunkten finns det anledning
att fråga sig: Vilka möjligheter
finns det att reducera de kommunala utgifterna
och de kommunala kostnaderna?
Jo, en väg att gå är att ändra kostnadsfördelningen
på så sätt, att en del
av kostnaderna överflyttas på staten,
kanske genom en indirekt beskattning.

Jag kommer emellertid tillbaka till
vår motion, i vilken vi föreslagit, att
de nuvarande ortsavdragen skall höjas
högst väsentligt, nämligen för gift person
från 4 500 kronor till 6 000 kronor
och för ensamstående från 2 250 kronor
till 3 000 kronor. Det är tre skäl
som kan anföras för detta. Först och
främst är dessa grundavdrag ingen mätare
på något sätt på existensminimum,
som bör vara skattefritt. Den som i dag
får existensminimum fastställt av den
lokala skattemyndigheten får ett existensminimum
som är betydligt högre
än nu gällande ortsavdrag. Vi vet också
att den som är folkpensionär och som
inte har annan inkomst än sin folkpension
också får ett höjt ortsavdrag som
ligger betydligt högre än nuvarande
ortsavdrag. Jag frågar mig då: Kan det
vara riktigt och logiskt att vi här skall
ha olika grundavdrag, beroende på om
vederbörande åtnjuter existensminimum
som fastställts av den lokala skattemyndigheten
eller om vederbörande är folkpensionär
eller om vederbörande är
skattebetalare med större eller mindre
inkomst? Ur principiell synpunkt måste
det vara ett mål att sträva mot,
att alla skattebetalare får samma ortsavdrag.

Det är klart att det kring en sådan här
reform, att höja ortsavdragen, uppstår
en rad frågor att lösa. Detta gäller såväl
för staten som för kommunerna, när
väsentliga skattebortfall uppkommer.
Det bör emellertid vara lättare att finna

Ang. den ekonomiska politiken
lösningar än att bifalla de nuvarande
orättvisorna för främst de låga inkomsttagarna.
Det bör finns möjligheter för
kommunerna att inom ramen för det
nuvarande skatteutjämningssystemet
komma fram till en lösning av exempelvis
det slag som minoriteten i skatteutjämningskommittén
framhöll, att vi
får en låst gräns för bidrag för hög
utdebitering. Därigenom skulle en del
av problematiken kunna lösas.

Jag sade att eu höjning av ortsavdraget
innebär ett bortfall av skatteinkomster.
Jag är medveten om — och jag kommer
tillbaka till vad jag sade inledningsvis
— att när vi har tagit på oss
utgifter, måste vi också se till att vi
klarar dem. När vi kan höja den lokala
utdebiteringen med omkring sex procent
per år — det är ungefär den höjning
vi fått vidkännas på de kommunala
skatterna de senaste sex åren —
skulle det då vara otänkbart att man av
solidaritetskäl, sociala skäl samt ekonomiska
också gjorde en justering av
de nuvarande skatteskalorna för statlig
beskattning?

Det föreligger här en motion om att
ta bort skattepuckeln för medelinkomsttagarna
och de något större inkomsttagarna.
Det kan ske på olika sätt. Jag
tror man kan åstadkomma det genom
att justera skalorna uppåt och därmed
i största möjliga utsträckning eliminera
det skattebortfall som en utjämning av
ortsavdraget skulle leda till.

Skall talet om stöd till låginkomsttagarna
vara en realitet kommer man inte
förbi en sådan justering, vilken innebär
att skatteuttaget förändras så att det
täcker den minskning i inkomsten som
en höjning av ortsavdraget skulle leda
till. I realiteten medför inte det någon
större höjning av skatterna, men däremot
en större rättvisa och en förändring
till det bättre.

Det är från den utgångspunkten, herr
talman, som vi har hemställt om skrivelse
till Kungl. Maj :t om en översyn av
den nuvarande beskattningen just med
inriktning på att ortsavdragen skall hö -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken
jas till 3 000 respektive 6 000 kronor.
Jag skall be att få yrka bifall till motionerna
I: 503 och II: 613.

Låt mig sedan säga att därest jag
skulle ha deltagit i den kommande voteringen
— jag blir kvittad om en liten
stund — skulle jag i logik med vad jag
här har sagt ansluta mig till utskottets
uppfattning beträffande reservation 4.
De 60 miljoner kronor som den reformen
kostar skulle göra större nytta om
de sattes för att lindra skatteuttaget genom
en ortsavdragshöjning för låginkomsttagarna
i detta land.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 121 är fogad en reservation nr
4, ur vars kläm jag skall be att få citera
:»att riksdagen må--- — uttala

att budgetarbetet för budgetåret 1967/
68 bör inriktas på en utgiftsram, vars
tillväxt motsvarar högst produktionsökningen
i landet.»

Många av kammarens ledamöter har
på ett betydligt bättre sätt än vad jag
förmår under dagens lopp belyst det
ekonomiska läge vari vårt land i dag
befinner sig. Men även jag vågar påtala
vår brist på balans i utrikeshandeln,
vår försvagade konkurrenskraft ute på
marknaden, vårt snabbt stigande kostnadsläge
och vår urholkade valuta. Jag
vill dock, herr talman, inte taga upp
en debatt om orsakerna till att vi försatts
i ett sådant läge. Därom råder som
bekant delade meningar. Att jag inte
vill ta upp en sådan debatt beror på
att det nu gäller att vara konstruktiv,
om vi skall kunna finna någon gemensam
nämnare för att råda bot på det
onda. Utan gemensamma ansträngningar,
och utan att vi alla vill vara beredda
att taga ansvaret för absolut nödvändiga
åtgärder, torde läget knappast
kunna bemästras. Det är denna grundsyn
som ligger bakom reservationen,
och det bör observeras att reservationen
endast pekar på ett i dag reellt läge

i vår ekonomi. Den innehåller inte sådan
kritik som i och för sig skulle
kunna anföras mot den hittills förda
politiken.

Vi har tolkat finansministerns agerande
under senare tid på det sättet att
finansministern kommer att framlägga
en mycket stram och återhållsam budget
för det kommande budgetåret. I ett
sådant läge skulle det med säkerhet
vara en styrka om finansministern i
sitt svåra värv kunde arbeta under den
fulla vissheten att han bakom sig har
stöd från alla de demokratiska partiernas
sida. På så vis skulle nästa års
riksdag kunna förlöpa i sparsamhetens
tecken.

Herr talman! En uppslutning kring''
vår reservation skulle av finansministern
kunna tolkas som en lojalitetsförklaring
från riksdagens sida i en besvärlig
ekonomisk situation.

Under utskottsbehandlingen har vi
såväl i avdelningen som i statsutskottet
framhållit dessa synpunkter. Vi beklagar
att de andra partierna inte följt
oss. Det borde inte råda några delade
meningar om att statsutgifterna inte bör
tillåtas stiga mer än vad som motsvaras
av ökningen i nationalinkomsten.
Vid utskottsbehandlingen gjordes tyvärr
inga som helst försök till sammanskrivning,
trots att flertalet av riksdagens
ledamöter med säkerhet torde instämma
i nödvändigheten av en stram budgetpolitik.
Den ekonomiska politiken
måste konsekvent inriktas på att motverka
fortsatta kostnads- och prisstegringar.
Större delen av det svenska folket
skulle med tillfredsställelse hälsa
ett resolut uppträdande från riksdagens
sida.

Vi har, herr talman, räckt fram handen.
Vill inte de andra partierna ta den,
återstår för oss, som det så drastiskt
uttrycktes i statsutskottet, endast att
under beklagande stoppa tillbaka handen
i fickan. Jag kommer, herr talman,
senare att yrka bifall till reservation
4 i statsutskottets utlåtande nr 121.

Torsdagen den 2(5 maj 19(5(5 cm.

Nr 27

Herr ÅKERLUND (li):

Herr talman! Liksom tidigare år innehåller
den reviderade finansplanen
vissa internationella synpunkter. Även
jag skall tillåta mig att något beröra
den internationella situationen.

Den allmänna internationella konjunkturen
präglas för närvarande och
för överskådlig framtid av fortsatt högkonjunktur.
I afl synnerhet är denna
högkonjunktur utpräglad i Förenta staterna,
där tillväxttakten i bruttonationalprodukten
innevarande vår stigit
med nära 10 procent.

Som medaljens baksida framträder
samtidigt en genomsnittlig prisstegringstakt
av ca 4 procent. Detta är ett
uttryck för de väldiga ansträngningar
som den amerikanska nationen gör för
att lösa såväl sina inhemska problem
som också de utländska, där Vietnamkriget
spelar den dominerande rollen.
Det är också ett mått på hur omfattande
och betungande detta krig verkligen
är. Samtidigt som jag vill uttala den
förhoppningen att Fdrenta staterna
skall lyckas finna en lösning på sitt
problem i Sydostasien och uttrycka
min sympati för det amerikanska folket
i dess kamp kan jag inte underlåta
att reagera mot de antiamerikanska demonstrationer
som inspirerats av oansvariga
element i vårt land. De är ovärdiga
det svenska folket och orättvisa
mot amerikanerna.

I detta sammanhang måste jag säga
att herr Palmes upprepade olyckliga
tal, senast i Malmö den 1 maj, komprometterar
regeringen. Den ekonomiska
högkonjunktur som vi har haft favör
av i vårt land har med andra ord en
dyster bakgrund för vilken vi inte i
självgodhet bör sluta ögonen.

Det internationella ekonomiska samarbetet
skall jag endast beröra i två
punkter med ett par konstateranden.
I den reviderade finansplanen återkommer
finansministern till utformningen
av det internationella betalningssystemet
och uttrycker förnyade önskemål
om ökad internationell likviditet. For -

Ang. den ekonomiska politiken
muleringarna är denna gång betydligt
försiktigare än i januari. Om det är
min lilla kontrovers med finansministern
som öppnat ögonen för att frågan
är besvärligare än man tidigare trott
i finansdepartementet vet jag självfallet
inte. Nu säger finansministern i alla
händelser att han hoppas att de åsiktsskillnader
som föreligger mellan de
större länderna skall kunna utjämnas.
Det hoppas jag också, men tvärtemot
finansministern hoppas jag att utjämningen
skall nås genom att amerikaner
och britter frångår sina reformtankar
i den utformning och med den målsättning
vi hittills lärt känna.

I huvudsaklig likhet med den neutrale
schweiziske nationalbankschefen
vill jag helt kort uttala att den s. k. nationella
likviditeten för överskådlig
framtid kan antagas vara tillräcklig och
att det är inflationsproblemets lösning
och stabiliseringen, internationellt och
nationellt, som är vår primära omsorg.
En valutareform som drar med sig ny
osäkerhet och nytt misstroende får helt
enkelt inte komma till stånd.

Mitt andra konstaterande gäller förhållandet
mellan EEC och EFTA. Finansministern
säger att atmosfären för
en lösning av de europeiska integrationsproblemen
synes ha förbättrats.
Skall man döma av handelsministerns
interpellationssvar till herr Jacobsson
i Malmö i går tycks handelsministern
knappast dela den uppfattningen. I dagens
tidningar kan vi dessutom läsa
att den franske finansministern inte bedömer
en engelsk anslutning till EEC
som trolig, vilka skälen till M. Debrés
uppfattning än må vara. Den svenska
regeringen har hittills förklarat att en
svensk associering till europamarknaden
endast kan ifrågakomma vid engelsk
anslutning till EEC. Vi är då alltså
bundna till England, och en svensk associering
skulle logiskt tänkt sakna aktualitet.

Den aggressiva inställning som på vissa
håll i vårt land på olika sätt yppas
mot de Gaulles Frankrike underlättar

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken
naturligtvis inte strävandena att nå en
ekonomisk uppgörelse i någon form
med den västeuropeiska kontinenten.
Enligt min mening är denna negativa
inställning till Frankrike beklaglig. Tyvärr
intar regeringen en passiv attityd
i detta hänseende, och så länge det är
fallet har jag svårt att tro att det ärekänsliga
franska folket kommer att be
oss, såsom det har erbjudit Danmark, att
inträda i EEC. Skall vi i vår tur anhålla
om inträde, får vår frusna attityd nog
tinas upp åtskilligt.

Om jag därefter vänder uppmärksamheten
till våra egna mera påverkningsbara
svenska förhållanden, vill jag framhålla
att långtidsutredningen har presenterat
sina bedömningar av svensk
ekonomisk utveckling för de närmaste
fem åren sedan vi senast hade en större
ekonomisk debatt i kammaren. Jag vill
för min del understryka att det material
som presenteras måste bedömas
som ett försök att kartlägga och inte
som ett program.

Vissa remissinstanser är alltför optimistiska
i sin tilltro till ekonomers förmåga
att skåda in i framtiden och alltför
ambitiösa på samma ekonomers
vägnar i sina krav på styrning av ekonomien
till allt bättre försörjning med
allt mindre insats av egna ansträngningar.
Sådant är orealistiskt och passar
inte väl in i denna värld. Långtidsutredningen
har varit klok som inte har
sökt ge sken av att gyllene tider ligger
framför oss i alla hänseenden utan i
stället framhåller att vi måste arbeta
hårt för vårt välstånd, kontinuerligt arbeta
hårt.

Med rätt eller orätt har arbetskraftsfrågan
tilldragit sig den största uppmärksamheten
i det material som långtidsutredningen
presenterar. Då denna
fråga kommer att belysas av annan
talare från vårt håll, skall jag inte vidare
uppehålla mig vid långtidsutredningen
och dess i många stycken förtjänstfulla
arbete.

I mitt inlägg nyligen om Norrbottens
järnverk tillät jag mig peka på det i mitt

tycke egendomliga psykologiska fenomenet
att statliga företag nästan genomgående
går med förlust när de tvingas
arbeta under konkurrensförhållanden.
Naturligtvis är det ytterst beklagligt att
det skall förhålla sig på det sättet, men
ett eller annat statligt företag som går
med förlust knäcker naturligtvis inte
svensk ekonomi. Allvarligare är det däremot
om ekonomien organiseras med så
starkt statligt inflytande att hela landets
ekonomi går med förlust. Företaget
Sverige går nu sedan halvtannat år
med klart underskott. Såsom nation
skuldsätter vi oss till utlandet i stor
skala.

Det har aldrig bestritts att den översiktliga
ledningen över ett lands ekonomi
skall utövas av regering och riksdag.
Ansvaret för skuldsättningen till
utlandet vilar därför på regeringspartiet.
Under hänvisning till att guld- och
valutatillgångarna inte har nedgått under
den senaste tolvmånadersperioden
bagatelliserar regeringen och dess talesmän
vad som sker. Detta är ytterst beklagligt.
Ändå är det många privata
svenska företag som intjänar jättebelopp
av utländska pengar till vårt land.
Andra företag skulle kunna tjäna valutor
till vårt land men hindras därifrån
av onödiga regleringar såsom valutaregleringen.
Det är här ändå fråga om
välskötta svenska företag, som sannerligen
inte går med förlust. Svensk export
gör sitt, men det hjälper inte när
kraven bara får växa och efterfrågan
på importvaror tillätes stiga än snabbare.
Hur mycket regeringen än vill
intala människorna att det inte gör så
mycket att nagga guld- och valutatillgångarna
i kanten för att kunna fortsätta
att leva över sina tillgångar, så
är detta farligt.

Att tära på guldet och valutorna är
att leva upp nationens internationella
rörelsekapital, och den som gör det
brukar få erfara sanningen i det gamla
talesättet att den fattige får betala dyrt.
I viss mån får vi göra det redan nu.
Till icke ringa del förklaras nämligen

Torsdagen den 26 maj cm.

Nr 27

bytesbalansens ogynnsamma utveckling
av försämrade bytesrelationer. .lag pekade
redan i remissdebatten på ett flagrant
exempel, nämligen kopparmetallens
fördyring, som enbart den på ett
år kostar oss ett eller annat hundratal
miljoner kronor extra.

Även om det ännu inte gått så långt
att det enda statliga företag som givit
ordentlig vinst, nämligen det av privat
företagsamhet uppbyggda LKAB, veterligen
också börjat gå dåligt, har det
väckt viss uppmärksamhet att företagets
styrelse begärt att få betala utdelningen
i två rater. Finansministern ger
i kompletteringspropositionen sin anslutning
till detta, vilket innebär ett
bortfall av statsinkomster för budgetåret
1965/66 av 47,5 miljoner kronor.
Riksrevisionsverket föreslår då i stället
att dessa pengar skulle läggas över till
nästa budgetår och räknas ihop med
den förutsedda utdelningen år 1967.
Detta godtar finansministern inte, varigenom
i praktiken 47,5 miljoner kronor
från LKAB uteblir helt.

Det händer ibland med obligationslån
att låntagaren inte kan betala räntan.
Lånet säges då vara nödlidande.
Med en viss analogi synes det kunna
sägas ha inträffat att LKAB:s utdelningskuponger
blivit nödlidande. Jag
vet inte om det någonsin hänt på senare
år eller ens tidigare att ett privat storföretag
förklarat sig ur stånd att inlösa
sina kuponger på utsatt dag. Kanske
går inte LKAB så bra längre som alla
trott och hoppats. I så fall får vi göra
en ny erfarenhet av den statliga företagsamheten.

Det finns en skiljelinje, herr talman,
i svensk ekonomisk politik, en skiljelinje
som det tyvärr inte lyckats oss
att sudda ut. Den gäller valet mellan
att följa marknadshushållningens principer
och tvångshushållningens regleringar.
Jag har alltid hoppats och vill
inte upphöra att hoppas att socialdemokraterna
en dag skall nå sådan mognad
i sin ekonomiska uppfattning att
de vågar helt ansluta sig till marknads -

Ang. den ekonomiska politiken
hushållningens principer. Tyvärr har
herr Hermansson och hans kommunister
ett sådant grepp om socialdemokraterna
att dessa fallit för en rad kommunistiska
krav, och det betyder givetvis
utveckling i tvångshushållningens
riktning. Jag erinrar om att den byggnadsreglering
som statsministern prisat
i dag tillkommit på beställning av kommunisterna.
Till en början gällde regleringen
bensinstationer, villor och kyrkor
och var tänkt som ett provisorium.
Nu är den inte längre ett provisorium.
Vidare beställde kommunisterna en beskattning
av aktievinster. Herr Hermansson
talade om 15 familjer. Inte endast
de utan ytterligare en halv miljon
människor — utplockade svenska medborgare
— fick senast i går en rejäl
smäll.

Nyligen har herr Hermansson interpellationsvägen
begärt en skärpning av
valutaregleringen. Herr Sträng har dess
bättre avvisat propån denna gång, men
herr Hermansson ger sig säkert inte,
lika litet här som han givit sig i de
andra frågorna. Kommunisternas angrepp
mot enskilt markägande är välkända,
och socialdemokraterna följer
i deras kölvatten. Kommunisterna har
väckt en motion om den ekonomiska
politken som jag inte skulle ha sett anledning
att befatta mig med över huvud
taget, om inte socialdemokraternas hittillsvarande
eftergiftspolitik och deras
vänsterglidning säger mig att det snart
nog kan bli nödvändigt att skärpa uppmärksamheten
än mer på den kommunistiska
aktiviteten.

Ett axplock i kommunistmotionen
visar följande krav: hyresstopp, prisstopp
på livsmedel, prisstopp i detaljhandeln,
av herr Adolfsson i dag utvidgat
till att omfatta även produktion och
mellanhänder, vidare investeringskontroll,
markvärdeskatt och höjd bolagsskatt,
av herr Adolfsson likaledes i dag
preciserad till en höjning från 40 till
50 procent i statsskatt.

Om inte socialdemokraterna stagas
upp eller kan staga upp sig själva får

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken
vi kanske i höst anledning att på allvar
syssla med nya regleringsförslag
av denna eller liknande modell.

Här har talats en del om katastrof
i ekonomien, men det talet har denna
gång kommit från statsministerns sida
— de borgerliga parti- och gruppledarna
här i kammaren har inte använt
ett sådant ord. Jag tror att vi har rätt
att säga att läget på utrikeshandelns
och penningvärdeutvecklingens område
är bekymmersamt, men att använda
ordet katastrof är en stark överdrift.
I högerpartiets reservation 4 i statsutskottets
utlåtande nr 121, som herr
Strandberg nyss redogjort för och som
gäller budgetarbetet för nästa år, har
vi uttryckt önskemål om en väsentligt
stramare utgiftspolitik och därvid även
sagt att redan fattade beslut av större
räckvidd måste kunna omprövas när läget
så påkallar. Därför fordras emellertid
— so.m herr Strandberg också framhöll
— såsom läget är, ett samråd mellan
alla de demokratiska partierna. Ett
enda enskilt parti rår inte med att få
till stånd en sådan aktion, det har erfarenheten
lärt. Jag tror inte ens att
socialdemokraterna mäktar med det helt
ensamma, med tanke på kommunisternas
tryck.

Jag har velat säga detta för att motverka
uppkomsten av domedagsstämningar.
Sådana hjälper oss inte. Det
kan däremot ett besinningsfullt allvar
inför handläggningen av de ekonomiska
frågorna göra; och det är just detta
vi behöver i dagens känsliga läge.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 47 återges departementschefens
sammanfattande uttalande i
kompletteringspropositionen, vari han
bl. a. säger att den centrala uppgiften
för den ekonomiska politiken under
den närmaste framtiden är att återställa
den utrikes betalningsbalansen. Lösandet
av denna uppgift medför en viss
omfördelning av resurserna. Standard -

ökningen inom både privat och offentlig
sektor måste fortgå i en något långsammare
takt än tidigare. Prioriteten
för näringslivets investeringar och
samhällsbyggandet ingår i planeringen
för framtiden, vilken planering framför
allt avser att öka den internationella
konkurrensförmågan.

Bevillningsutskottets majoritet ansluter
sig i sin bedömning av det samhällsekonomiska
läget till denna finansministerns
uppfattning. Även utskottets
minoritet kan väl i stort och i långa
stycken ansluta sig till en sådan målsättning
— men i fråga om vägarna att
nå fram till målet och resultaten härav
hyser vi avvikande meningar som konkret
tagit sig uttryck i ett antal reservationer,
vilka sammantagna bildar ett
alternativ innefattande de mera väsentliga
åtgärder som enligt vår uppfattning
ger snabbaste och bästa effekten när
det gäller att komma till rätta med
vår utrikeshandel och våra ekonomiska
problem över huvud taget.

Vi har från högerpartiet vid olika
tillfällen pekat på relationen mellan
skatter och löner och därav dragit den
slutsatsen att det är nödvändigt att bryta
den stegrande effekt som det höga
skattetrycket har på löneutvecklingen.

Organisationerna har vid årets avtalsrörelse
mycket starkt poängterat
sambandet skatter-löner. Fortsätter utvecklingen
i samma riktning blir det
snart så att löntagarna betraktar som
lön endast vad de får ut efter skatt.
Även om vi för dagen inte finner utrymme
för några beloppsmässigt stora
skattesänkningar ser vi det som angeläget
att börja med relativt små belopp
för att på sikt komma fram till
mera påtagliga skattelättnader.

Trots att jag kanske kommer med
vissa upprepningar av vad som tidigare
i dag sagts vill jag dock i korthet beröra
våra olika förslag till skattelättnader.

I reservation nr 2 föreslår vi en höjning
av ortsavdragen med 300 kronor
för gifta och 150 kronor för ogifta. Den -

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

na form av skattelättnad har största
betydelse för de mindre inkomsttagarna
som inte berörs av en sänkning av
progressiviteten. Dessa inkomsttagare
har dock i högsta grad känning av den
fortgående penningvärdeförsämringen
och därav följande prisstegringar.

Reservation nr 5 tar sikte på att via
skatteskalorna sänka den statliga inkomstskatten
för skattskyldiga med
hemmavarande barn under 18 år som
ligger i mellanskikten av den statliga
skalan. Denna åtgärd medför enligt vårt
förmenande en önskvärd progressionssänkning
just i de lägen där skatteprogressionen
sätter in på ett kännbart
sätt för skattedragaren, och samtidigt
har den en gynnsam inverkan i fråga
om samhällsekonomien.

Reservation nr 6 innehåller ett utredningsförslag
angående indexreglering
av beskattningssystemet varvid
undersökningar bör göras av olika metoder
för att undvika inflationens verkningar
vid beskattningen.

I reservationerna nr 11, 12 och 13
tar vi upp olika problem i samband
med en fortsatt reformering av beskattningssystemet.

En åtgärd med hög prioritet anser vi
från vårt håll vara en omläggning av
omsättningsskatten till en mervärdeskatt
och i samband därmed sänkning
av progressionen i den direkta inkomstskatten
samt avlyftande av punktskatter.
Metoden med mervärdeskatt är till
sina verkningar neutral i fråga om exporten
och har därför stor aktualitet
i dagens bekymmersamma läge för vår
exportindustri. Vi har här genom reservationer
fört fram förslag till både
i tiden näraliggande åtgärder och på
sikt verkande sådana.

Förutom de skattelättnader jag nu
har berört har vi förslag om viss skattefrihet
för sparande till vissa angivna
ändamål. Jag skall inte här närmare
gå in på några detaljer i förslaget utan
hänvisar till reservationerna.

Angelägenheten av ett ökat sparande
är ju allmänt omvittnad. Vi i högerpar 7

Första kammarens protokoll 1966. Nr 27

Ang. den ekonomiska politiken

tiet ser det inte minst som ytterligt
nödvändigt och önskvärt att det enskilda
sparandet ökar och kapitalet sålunda
stannar i den enskilde spararens
hand. .lag vill understryka att just spararens
eget fria förfogande intar en
framträdande roll i högerpartiets syn
på kapitalbildningen och därmed sammanhängande
problem.

Herr talman! Utan att göra anspråk
på fullkomlighet anser vi att våra förslag
i detta betänkande verksamt skulle
kunna bidra till uppnåendet av den ekonomiska
målsättning vi strävar emot.
Däri ingår ju att hejda prisstegringar,
att bevara penningvärdet och, det vågar
jag säga, över huvud taget skapa en
sund ekonomi både inom samhället och
hos den enskilde medborgaren.

Herr talman! Det är under förhoppning
om förverkligandet av denna målsättning
som jag yrkar bifall till de reservationer
jag här berört, d. v. s. samtliga
de reservationer där högerledamöter
finns antecknade.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! När statsministern försvarar
de försenade propositionerna,
som försätter riksdagen i tidsnöd och
därigenom hindrar en grundlig och saklig
behandling av ärendena i utskotten
och försvårar riksdagens planering av
arbetet, anför han ju oftast att det är
allas vår reformvilja som är orsaken
härtill. I varje fall vill inte regeringen
pruta av på reformtakten, och därför
får riksdagen finna sig i de olägenheter
som uppstår.

Herr talman! Om olägenheterna hade
inskränkt sig till arbetssvårigheterna för
oss här i riksdagen, kanske man inte
skulle behöva ta frågan så allvarligt,
även om förseningen i och för sig vittnar
om en dålig handläggning. Det

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken

verkligt allvarliga, som jag ser det, ligger
i de sidoeffekter och de följdverkningar
som takten i reformpolitiken
medför »så länge våra planer, våra ambitioner
och vår framstegsvilja ligger
så avgjort framom våra reala resurser»,
som finansministern uttryckt det.

I detta sammanhang skall jag tillåta
mig att göra en kommentar till statsministerns
anförande i förmiddags. Det
är ju fullt naturligt att regeringens
främste företrädare gärna slår sig för
bröstet och framhåller de genomförda
reformerna som stora och betydelsefulla.
När han emellertid talar om att
vår utbildningsreform är »världens
största utbildningsexperiment», kanske
han skulle tala med något mindre bokstäver,
inte minst i dag när det på
kamrarnas bord har delats ut ett litet
meddelande från rifo, där vi klart kan
få fram att exempelvis i USA avläggs
ungefär 450 000 akademiska examina
om året. Reducerar vi denna siffra i
förhållande till befolkningen skulle
motsvarande siffra för Sveriges del
vara 18 000. Jag har inte den aktuella
siffran för vårt eget land, men den torde
ligga vid 6 000 å 7 000, en tredjedel
alltså i förhållande till USA. Går vi
sedan till de högre akademiska examina
— de personer som disputerat — finner
vi att antalet i USA enligt uppgiften
är 52 000. Det skulle alltså motsvara en
jämförelsesiffra på 2 000 för Sveriges
del, medan den faktiska siffran här torde
ligga uppskattningsvis mellan 500
och 600, alltså en fjärdedel — och då
har jag räknat med både licentiander
och doktorander.

Jag vill gärna göra denna kommentar
för att man, som sagt, kanske bör tala
med litet mindre bokstäver om världens
största utbildningsexperiment.

I det uttryck som finansministern använder
när han talar om de reala resurserna
ligger ju båda produktionsfaktorerna,
kapital och arbete, och det är
den sistnämnda faktorn som jag nu i
huvudsak skall uppehålla mig vid.

Den arbetskraftsbrist som vi har haft,

har och kommer att ha enligt alla analyser
under åtskillig tid framöver
hänger intimt samman med den av
statsministern så prisade reformviljan,
och resultatet kan bli, om statsministern
får fortsätta att blåsa sina locktoner
på sin reformpipa för svenska folket,
att han leder detta inte till en förbättrad
standard, utan snarare till motsatsen.
Det är inte nog med att reformerna
i brist på arbetskraft inte kunnat
genomföras som utlovats, utan arbetskraftsbristen
har också slagit igenom
på alla andra områden med prisstegringar,
kompensationskrav, skattehöjningar,
inflation och bristande betalningsbalans
som följd.

I denna häxdans kreerar den offentliga
sektorn den ledande rollen. Det är
emellertid inte någon solodans som utföres.
Kåren består i dag av ungefär
en halv miljon människor, och skall utvecklingen
fortsätta som hittills räknar
man med att den år 1980 skall bestå
av ungefär en miljon personer. Det
är emellertid en helt orimlig utveckling.
Även finansministern har reagerat
mot dessa siffror, och långtidsutredningen
slår fast att en snabb, arbetskraftsbesparande
rationalisering inom
den offentliga sektorn är en av de viktigaste
ekonomiskt-politiska åtgärder
som vi är nödsakade att vidta.

Det finns, herr talman, i långtidsutredningen
ett räkneexempel som anger
att även om man går fram mycket hårt
i jordbrukspolitiken genom nedläggning
av gårdar och sammanslagning till större
jordbruksenheter, även om man rationaliserar
skogsbruket i mycket snabb
takt och även om industri, byggnadsverksamhet,
samfärdsel och varuhandel
kan hålla arbetsinsatsen oförändrad
trots en fördubbling av produktionen
under den kommande 15-årsperioden,
så går arbetsmarknadsbalansen inte
ihop, om inte ökningen av sysselsättningen
inom den offentliga sektorn hejdas.
För att illustrera detta drastiska
räkneexempel kan jag nämna, att man
räknar med att medan det nu sysselsät -

Torsdagen (lön 26 mai 1960 em.

Nr 27

tes ungefär 265 000 människor i jordbruket,
skall antalet gä ner till 80 000.
I skogsbruket sysselsätts förnärvarande
ungefär 70 000 personer, och den siffran
skall gå ned till 35 000, och de skall
ändå klara en stigande skogsavverkning.
Men räkneexemplet går ändå inte
ihop — man får alltså inte halans på
arbetsmarknaden — om inte var fjärde
eller femte person som är sysselsatt
inom den offentliga sektorn blir bortrationaliserad.

Till detta kommer att finansministern
i sin långtidsbudget anser att långtidsutredningens
prognoser för det totala
arbetskraftsutbudet är optimistiska, och
i det omdömet vill jag faktiskt helt instämma.

Det jag nu sagt, herr talman, är inte
ett försök till svartmålning av vår arbetskraftssituation
eller ett uttryck för
någon antireformvilja. Det är endast en
beskrivning av de kalla, klara men obehagliga
fakta som föreligger i detta
ärende. Eftersom arbetskraftsbristen,
som jag tidigare sagt, är roten och upphovet
till de flesta svårigheter vi brottas
med just nu, är snara åtgärder
oundgängligen nödvändiga.

Jag skall i detta sammanhang endast
beröra en av dessa åtgärder, och det är
det krav som vi har ställt på en arbetskraftsbudget
som skall fogas till nationalbudgeten.
Detta krav avvisas av
bankoutskottets majoritet i dess utlåtande
nr 25, och statsutskottets majoritet
instämmer i detta i sitt utlåtande nr
121, och detta trots att samtliga remissinstanser
instämt i kraven och ansett
det vara av värde att en sådan budget
kommer till stånd. Utskottsmajoriteten
konstaterar att upprättande av arbetskraftsbalanser
reser ett antal svårbemästrade
principiella och praktiska
problem, framför allt när det gäller uppdelningen
på olika sektorer. Sedan
konstaterar man att frågan ägnas tillräcklig
uppmärksamhet i kanslihuset
och att någon särskild åtgärd från riksdagens
sida inte är nödvändig.

Herr talman! Man kan verkligen tala

Ang. den ekonomiska politiken
om de obotfärdigas förhinder. Skulle
det börja brinna i det här huset, är jag
övertygad om att socialdemokraterna
inte av eget initiativ skulle kalla på
brandkåren, utan de skulle hoppas att
man i kanslihuset uppmärksammar
eldsvådan och följer brandens utveckling.
Men när vi nu kan konstatera att
regeringen inte inser riskerna, är man
då så förblindad av sin partilojalitet att
man hellre låter sig brinna inne än själv
är aktiv i sammanhanget?

En sådan arbetskraftsbudget som vi
begär skulle i hög grad underlätta både
för regeringen och för riksdagen och
även för näringslivet att med öppna
ögon se konsekvenserna på arbetsmarknaden
av de förslag som framläggs och
de beslut som fattas. Att man stöter på
problem när man skall göra upp en sådan
budget är självklart, men det får
givetvis inte utgöra något hinder för
att upprätta den. Vi är helt medvetna
om detta, och vi begär inte i och för
sig att man till ett kommande år skall
ha en fullständig budget med finanalyser
av alla delsektorer. Men när viljan nu
saknas går det bara inte att få någonting
gjort. Det betyder emellertid i sin
tur, att ansvaret för alla de negativa
verkningar som arbetskraftsbristen
medför helt och hållet faller inte bara
på regeringen, utan jämväl på den socialdemokratiska
gruppen här i riksdagen.

Till sist, herr talman, några ord till
den som söker lösningen på arbetskraftsbristens
problem i ökade kapitalinsatser.
Vi har häri landet en prisstruktur
som automatiskt ger ett starkt
tryck på områden med hög kapitalintensitet,
alltså områden där det fordras
stora investeringar för att kunna
uppnå en given ökning av produktionen
Redan i dag ligger Sverige i världstoppen
när det gäller att få ut en liten
produktionsökning av investeringarna.
Det är i och för sig en djupt oroande
faktor men det visar också att det inte
är så lätt att lösa arbetskraftsproblemen
den vägen ens om kapitaltillgång -

100

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken
arna skulle vara helt andra än de är i
dag. Det fordras, herr talman, helt andra
åtgärder för den saken, och mig förefaller
den mest rationella åtgärden
vara — att tillsätta en annan regering!

Herr HELLEBLADH (s):

Herr talman! Herr Wallmark talade
för en stund sedan om en eldsvåda. Jag
förmodar att den eldsvådan nu har blivit
släckt, och jag skall röra mig på ett
helt annat område.

Det är inte min mening att så här i
slutet av denna debatt fördjupa mig i de
stora ekonomiska frågor som särskilt
markeras i bevillningsutskottets betänkande
angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1966/67. De frågorna
har uttömmande diskuterats här
i dag både mångordigt, vältaligt och
också politiskt efter olika uppfattningar.

Vad jag i stället en kort stund skall
uppehålla mig vid är de skattebördor
som åvilar de låga inkomsttagarna och
då särskilt de ensamstående av dessa.
Det synes mig som om skattebördorna
i det fallet inte är fullt rättvist avpassade.

Om man nu genmäler, att den lågavlönade
gruppen är jämförelsevis liten,
vill jag endast påpeka att de inkomsttagare
här i landet som hade en inkomst
understigande 15 000 kronor enligt Statistisk
årsbok för 1965 utgjorde en mycket
stor del av befolkningen, över 2,5
miljoner människor. Även inkomsttagare
med en inkomst understigande 10 000
kronor var en mycket stor grupp, cirka
1,5 miljon människor.

Nu kan man ofta få höra att de lågavlönade
betalat ingen eller mycket liten
skatt. Så är emellertid inte fallet,
och för att i någon mån bevisa detta
skall jag bara anföra ett litet exempel
på den lågavlönade gruppens skattesvårigheter.

En ensamstående person med ett beskattningsbart
belopp på 6 000 kronor
till statlig taxering och cirka 7 000 kronors
beskattningsbart belopp till kom -

munal taxering betalar 600 kronor i
statlig skatt och vid en utdebitering till
kommunen på 20 kronor per skattekrona,
vilket inte är ovanligt i vår tid,
1 400 kronor. Till dessa 2 000 kronor i
stats- och kommunalskatt kommer pensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift.

Om jag beräknar att ifrågavarande
inkomsttagare har en bruttoinkomst på
cirka 9 000 kronor, så återstår efter avdrag
för skatt och andra avgifter högst
6 500 kronor. Hyreskostnaden för den
allra enklaste men dock någorlunda
moderna bostad torde inte understiga
3 000 kronor per år. Då återstår 3 500
kronor. Om han eller hon, såsom torde
vara alldeles oundvikligt, inköper varor
för detta återstående belopp, tar den
allmänna varuskatten 350 kronor. Kvar
slår då endast 3 150 kronor, eller 262
kronor per månad. Att det erfordras
levnadsvisdom för att klara av ett dylikt
förhållande är självklart.

Om nu detta exempel avsåg endast
ett fåtal, vore det kanske inte så mycket
att orda om, men dessa fall är
många.

Jag bar velat anföra dessa synpunkter
när man, som skett bär i dag, talar
om skattebördan för mellanskikt och
högre inkomsttagare, som trots skatteuttaget
ändå rör sig med belopp på tusentals
kronor per månad även efter
skattens erläggande.

Vore det ändå inte på tiden att man
höjde skatten för de högre inkomsttagarna
och sänkte den avsevärt för inkomster
understigande 15 000—20 000
kronor per år? Borde man inte i detta
fall vidta genomgripande förändringar
beträffande skatteuttagen? Den lågavlönade
gruppen, som trots alla ansträngningar
är avsevärd, torde inte försvinna
inom en alltför nära framtid.

Jag tror att en utredning på detta område
inte vore obehövlig. Den skulle
med säkerhet påvisa många av de problem
som de lågavlönade ofta brottas
med. En ändring här kan ju endast ske
genom att bördorna övertas av andra,
av högre inkomsttagare.

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

101

Jag tror inte att man kan räkna med
att de lågavlönade kan få någon hjälp
från oppositionen. Det är den socialdemokratiska
regeringen som skall vidta
de åtgärder som lyfter av de lågavlönade
deras skattebörda och hjälper dem
till bättre förhållanden.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! När debatten nu lider
mot sitt slut kan man konstatera att det
ord eller uttryck som flitigast bar begagnats
i dag har varit ordet inflation.

Det är många som har sagt att det är
ett fult ord som inte har någon motsvarighet
i verkligheten. Det kan bli litet
obestämbart. Om det hade funnits en
åhörare i dag, som inte varit så bevandrad
i den politiska terminologien, skulle
han väl ha funderat över om det är en
fruktansvärd drake som spyr sitt gift
över landet eller om det är ett osynligt
andeväsende som är oskiljbart förknippat
med vårt liv och leverne, eftersom
vi alla har försökt angripa detsamma,
fastän på olika sätt och efter olika rekommendationer.

Om den ena eller andra rekommendationen
kommer att slå in, får väl framtiden
utvisa. Den debatt, som har förts,
har emellertid till stor del åtminstone
från borgerligt håll koncentrerat sig på
att visa på skattesystemets brister —-och det gjorde också föregående talare
— från en utgångspunkt som givetvis
är riktig, och jag skall för min del bara
ansluta mig till den åsikten att vi måste
försöka komma till rätta med denna
onda andemakts verkningar genom att
se över vårt skattesystem. Det är kanske
inte förvånande att just det progressiva
skattesystemet spökar i den lönerörelse
som pågår, och också där åstadkommer
en hel del besvärligheter. Jag
skall inte försvara den ena eller andra
sidan utan vill bara konstatera, att så
förhåller det sig. Det får emellertid inte
bli på det sättet, att inflationen framstår
såsom ett vinstintresse för samhäl -

Ang. den ekonomiska politiken
let och att man via inflationen ökar
skattetrycket på den enskilde medborgaren.

Om vi studerar handlingarna i målet,
som är ganska omfattande — och särskilt
långtidsprognosen för samhällsekonomien
— kan vi konstatera att vi
har att räkna med betydande ökningar
av statsutgifterna efter de riktlinjer,
som nu är fastställda. Det säges att det
under budgetåret 1968/69 kommer att
redovisas ett minus på 2,5 miljarder
kronor, och då kan det vara intressant
att ställa frågan: Hur tänker sig regeringen
att täcka in sådana utgiftsökningar? Vi

får inte något besked, men på en
punkt tycker jag att det kan vara värt
att här i debatten anknyta till denna
tanke och det är vad som står i den reviderade
finansplanen på sid. 34, där
det efter redovisningen av den försämrade
bytesbalansen med utlandet säges
på följande sätt: »En satsning på denna
inriktning av våra resurser» — d. v. s.
att komma till rätta med underskottet
i bytesbalansen — »ställer det allmänna
inför uppgiften att i första hand åstadkomma
det sparandetillskott som investeringsökningen
och förbättringen av
bytesbalansen förutsätter.»

Vidare anfördes: »Den sparandebrist
som hotar att uppstå måste samhället
medverka till att täcka. Förhållandet
kan också uttryckas så att den inkomstökning
som hushållen kan påräkna är
större än det utrymme för privat konsumtionsökning
som står till förfogande
om investeringsökningen och utbyggnaden
av den offentliga servicen på angelägna
områden skall kunna genomföras.
Det är sålunda inte bara det offentligas
egna utgiftsåtaganden som ställer
anspråk på finanspolitiken.»

Det är ju orakelmässigt uttryck, men
om man skall försöka tolka det, kan det
ju inte betyda annat än att det här aviseras
skattehöjningar. I vilken form
dessa skall förekomma, sägs för tillfället
inte. Det är beklagligt att det av detta
resonemang också kan läsas ut att det

102

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken
enskilda sparandets utveckling förs undan
ur bilden — man tror inte på det
— ■ liksom åtgärden för att förbättra näringslivets
självfinansiering.

Det har väl ansetts störande att för
närvarande tala i ett klarare språk —
kanske passar det bättre till hösten efter
valet. Då kommer det väl att anses
som en förmildrande omständighet att
man uttryckt sig på det här sättet.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
ta till orda i denna ekonomiska debatt,
och nu ber jag kammaren om tillgift
för att jag tar tiden i anspråk några
minuter. Orsaken är ett inslag i TVaktuellt.

Vi har ju här talat om det ekonomiska
trångmål vi för närvarande befinner
oss i. Just i dag har en bok med
titeln »Jordbrukspolitikens mål och
medel» utkommit. Den visar svenska
folket att det skulle finnas stora överföringsvinster
att förtjäna, om man
mycket snabbt tar vara på dem på ett
riktigt sätt. Författarna är professor
Assar Lindbeck, tillika sakkunnig i 1960
års jordbruksutredning, och laborator
Odd Gulbrandsen vid lantbrukshögskolan,
vilka på uppdrag av Industriens utredningsinstitut
gjort denna utredning.
Det är alltså två herrar som var för
sig borde vara kvalificerade att behandla
ett så svårt och ömtåligt problem.

Denna bok presenterades i TV på ett
sätt som upprörde mig. Man visade en
slåttermaskin och en ensam häst som
gick för denna. Man såg en ensam hästtrilla
ute på en åker. Jordbruket är
botten!

Naturligtvis finns det enorma överföringsvinster,
om jordbruket så fort
som möjligt kan avfolkas och människorna
överföras till något mera produktivt.
Mot den bakgrunden fick folk
en känsla av hur illa ställt det är med
det svenska jordbruket. Jag tycker för
min del det är nästan skandal av Sve -

riges Radio-TV att göra en sådan presentation;
den upprör mig mycket. Men
det får man väl bortse från, och jag
skall hålla mig till sak.

Låt oss höra vad författarna säger:
»Jordbruket sysselsätter 7 proc. av den
förvärvsarbetande befolkningen. Det
använder 5 å 10 proc. av den samlade
kapitalstocken och ca 15 proc. av markarealen,
men bidrar inte med mer än
3,5 proc. till bruttonationalprodukten.»
Jag har, mina damer och herrar, läst
denna bok i söndags förmiddag, så jag
vet exakt vad jag säger. Världsmarknadspriserna
har man lagt som effektivitetsmätare
på det svenska jordbruket
och säger kallt och gott ungefär så
här: »Vad som är en effektiv produktionsinriktning
i jordbruket beror nämligen
på prisrelationerna på världsmarknaden.
» Man säger vidare att vi
har ett importskydd av 50—60 procent,
och räknar man efter så bidrar inte
det svenska jordbruket med mer än två
miljarder till bruttonationalprodukten.
Genom dessa utgångpunkter finns alltså
enorma överföringsvinster, om man
tänker på hur stor arbetskraft det
svenska jordbruket sysselsätter och hur
mycket pengar det använder i produktionen.

Vi skall gå ut och köpa på världsmarknaden,
säger man, ty det finns mycket
att vinna med det. Så räknar man
ut att vi egentligen behöver en mycket
liten produktion, någonting mellan en
halv och en miljon hektar. Det kan vara
nationalekonomiskt försvarbart, ty vissa
produkter kan vi trots allt framställa
i konkurrens med världsmarknadens
priser. Går vi efter det måttet kan vi
överföra 4 miljarder kronor till det
svenska folkhushållet.

Men så finns det beredskapsbehov.
Varför herrar nationalekonomer skall
krångla till det för sig och tala om beredskapsbehovet
förstår jag inte, men
det gör de i alla fall! Man säger, att
efter de utgångspunkterna finns det anledning
att bruka 2 miljoner hektar.
Som ni känner till brukade vi under

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

103

det senaste världskriget 3,7 miljoner
hektar. Nu har 0,5 miljon hektar lagts
ned, varför vi har kvar 3,2 miljoner.

Då bör vi kunna upprätthålla en
självförsörjningsgrad, som ligger mellan
60—65 procent. Det godtar man
och säger att vi skall inte odla socker
och mycket litet brödspannmål; vi
skall lagra upp allt detta, och så skall
bönderna, om det blir en längre tid
av avspärrning, få slakta sina djur i
ökad utsträckning. Vi skall tvinga folk
att äta mera cerealier. Allt detta räknas
upp i en tabell: mindre än hälften
av fredskonsumtionen av kött beräknar
man att folk inte behöver äta,
mindre än hälften av ägg o. s. v. Jordbruket
får ställa om sig! På detta sätt
skulle vi få möjligheter att få fram effektiva
företagsenheter.

Vi sysselsätter i dag 250 000 människor
inom det svenska jordbruket. Vi
behöver inte sysselsätta mer än 60 000,
säger man. Vi behöver 20 000 brukningsenheter
om 100 hektar, vilket blir
2 miljoner hektar. På det viset blir det
visserligen inte 4 miljarder kronor i
överföringsvinst, utan på grund av beredskapsmotivet
blir det bara 3 miljarder,
men det är ju inte heller dåligt.
Det är en verkligt fin fingervisning
till finansministern! Här finns det massor
med pengar att förtjäna. Jag hoppas
han förstår det på en gång.

Världsmarknadspriserna beräknas ligga
konstant under mycket lång tid.
Man räknar över huvud taget inte med
att de skall kunna stiga. Förutsättningen
för att man skall kunna räkna med
dessa överföringsvinster är ju att
världsmarknadspriserna ligger där de
ligger.

Så säger man, att om vi tillräckligt
snabbt överför människor från jordbruket
till andra näringar, så blir det
vissa bostadsproblem. Men det löser
man enkelt genom att säga, att å andra
sidan behöver inte byggas så många
fritidshus. Totalsumman av hela byggandet
ökar alltså inte.

Jag har velat relatera detta. Jag

Ang. den ekonomiska politiken

tycker det bör stå i riksdagens protokoll.
Jag skulle önska att mina riksdagskolleger
läser den här boken under
pingsthelgen. Här finns vackra,
skimrande miljarder att hämta hem.
Varför skall vi inte göra det?

När nu detta problem skall lösas,
när författarna skall anvisa vägarna
till detta fina mål, då hamnar man i en
fullständig snårskog, där man varken
vet ut eller in. Man talar om högprislinje
och lågprislinje. Man måste ta socialpolitiska
hänsyn till dem som man
vill ha bort ur jordbruksproduktionen.
Man måste använda prispolitiken för
att snabbt stampa ut alla ineffektiva
företag.

Men så säger man, att under sådana
förutsättningar måste det vara mycket
svårt att bygga upp effektiva företag,
och då kommer man på den geniala
idén att använda någon form av mängdrabatter
för att premiera det storjordbruk
man vill ha fram, så att det blir
effektivare. Ja, jag tycker det är Columbi
ägg!

Jag kan inte finna annat än att hela
detta inlägg är mycket egendomligt.
Jag kan inte se att det på något sätt
kan betraktas som ett seriöst inlägg
i en viktig fråga. Varje intelligent och
noggrann läsare finner stor ihålighet
i hela resonemanget. Jag vill emellertid
önska er alla, att ni skall läsa boken.
Jag har en känsla av att detta
är ett mycket teoretiskt resonemang,
som har framkommit på grundval av
två teoretikers lek med en datamaskin.
Man har inte tagit hänsyn till verkligheten
inom vårt land och utanför landets
gränser.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Vi hörde alldeles nyss
ett anförande av herr Åkerlund, som i
vissa delar var ytterligt förvånande och
som jag inte kan underlåta att göra en
kommentar till. Det är ett tal som hörts
då och då och syns i pressdebatten,
men man hade inte väntat, att en fram -

104 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken

trädande riksdagsman skulle på allvar
lansera den politiska teori han här för
till torgs: temat om svansen som styr,
om kommunister som bestämmer socialdemokratiens
politik. Hela hans anförande
i denna del gick ut på att visa
hur kommunistpartiet de facto på punkt
efter punkt påverkar och bestämmer regeringspartiets
politik.

Jag är ytterligt förvånad. Det kan
inte vara någon mening att föra ett sådant
tal till torgs i Sveriges riksdag.
Det är sakligt oriktigt, och det är politiskt
dumt.

Det är sällan man har hört ifrån en
borgerlig företrädare ett sådant propagandatal
för kommunisterna i vårt land.
Herr Åkerlund nämnde exempel. Han
erinrade om att kommunisterna nyligen
har krävt en höjning av bolagsskatten
från 40 till 50 procent, och det verkar
som om herr Åkerlund är inställd
på att regeringspartiet då skall falla
undan och föreslå en motsvarande höjning
till 50 procent. Herr Åkerlund
tycks inte ha uppfattat att kommunisterna
har krävt denna höjning från 40
till 50 procent i ungefär 15 år, nämligen
sedan bolagsskatten sänktes från
50 till 40 procent.

Han talar om hyresstoppet, ett kommunistkrav
på låsta hyror som framförs
i samma stund som statsmakterna
förbereder övergång till en friare och
rörligare hyres- och bostadspolitik. Att
man måste behandla denna fråga med
största omsorg är självklart därför att
det är en stor, viktig och komplicerad
social fråga, en av de mest svårlösta i
vårt samhälle.

Markfrågan är en annan fråga. Kommunisterna
vill gärna ta äran av det
förslag som nu förbereds och herr Åkerlund
stöttar under. Det är en annan
svårlöst fråga. Men att det kommer
fram ett konkret förslag nu till en ny
markpolitik som försöker att fånga in
till samhället en del av den oförtjänta
markvärdestegringen är inte att falla
undan för svansen, det är inte att låta
herr Hermansson bestämma. I själva

verket har markfrågan varit aktuell i
decennier. Man har haft den ena utredningen
efter den andra för att få ett
grepp om denna fråga och få en praktikabel
och realiserbar lösning. Nu håller
en sådan lösning på att mogna fram
på basis av ett utredningsarbete.

Jag kunde fortsätta uppräkningen,
men jag skall inte göra det i denna timma.
Vi känner alla kommunisternas parlamentariska
och allmänna politiska
taktik. Den präglas av yvighet. Jag skulle
kunna citera ett känt ord från en
borgerlig tidning och säga att den präglas
av det oansvarighetens privilegium
som en lång opposition kan medföra.

Jag måste bestrida riktigheten av vad
som tycks vara herr Åkerlunds politiska
kungstanke i detta avseende, nämligen
att svansen skulle styra. Socialdemokratien
skulle inte kunnat sitta i
regeringsställning i 30 år och däröver
om den fört en politik som bestämts av
sådana faktorer som herr Åkerlund hävdar.
Det har ofta gällt att genomföra
impopulära åtgärder. Jag erinrar om
omsättningsskattens införande och
kommunisternas uppförande därvid.
Det är inte kvartalspolitik och opportunism
som ligger till grund för den
långa gärning regeringspartiet utfört
och som har vunnit förtroende i väljarkåren
val efter val.

Det gagnar inte demokratien att framställa
den politiska verkligheten i vårt
land på detta sätt. Det gagnar däremot
kommunisterna, men jag kan inte tänka
mig att det är herr Åkerlunds syfte.
Det är en oförtjänt ära för kommunisterna,
och det är sakligt oriktigt, och
politiskt är det minst sagt en dumhet.

Häri instämde herr Lokander (s).

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Möller beskyllde
mig för att i mitt anförande ha tankemässigt
kommit in på någonting som
herr Möller kallade temat om »svansen
som styr».

För min del vill jag säga, att jag inte

Torsdagen den 26 maj 1906 em.

Nr 27

105

bär använt ett sådant uttryck. När herr
Möller får läsa protokollet skall lian
inte finna några vändningar av det slag
som han här har tillåtit sig att begagna.

Herr Möller säger att det varit politiskt
dumt att göra ett uttalande av det
slag som jag har gjort, ett uttalande i
mitt anförande som gick ut på att visa
att det på en lång rad punkter är kommunistiska
framstötar som lett till att vi
här uti riksdagen har fått förslag som
har inneburit en vridning av politiken
åt vänsterhåll.

Huruvida detta är propagandatal för
kommunisterna kan jag inte med säkerhet
uttala mig om. Det är väl i så fall
en bedömning som får stå för herr Möllers
räkning. Under alla förhållanden
är det, som jag ser det, en farlig politik
man faller in i, när man driver vårt
land så långt åt vänster att landet inte
orkar med att klara alla de krav som
reses från det hållet.

Herr Möller tillät sig också att påstå
att det är oansvarigt det som här kommer
till uttryck från vår sida. Det skulle
vara oansvarigt, som jag bedömer
det, om vi inte gjorde klart för väljarna
de faror som är förenade med alltför
mycken släpphänthet gentemot kommunisterna.
Socialdemokratien har ett ansvar
att hålla emot och icke ge efter för
alltför många av de radikala anspråk
som kommer från vänsterhåll. Herr Möller
torde ha svårt att bestrida det förhållandet
att socialdemokraterna har givit
efter i praktiskt viktiga frågor.

Herr Möller sade också att det inte
gagnar demokratien att påpeka, att en
kommunistisk politik kan vara farlig för
vårt land. Jag har aldrig någonsin i
något sammanhang ifrågasatt att inte
socialdemokraterna skulle vara lika goda
demokrater som någonsin de borgerliga
partierna är. Jag brukar t. o. m.
göra det vid valtillfällen, när jag många
gånger har haft nöjet att få diskutera
med socialdemokrater. Jag upprepar det
gärna i dag. Jag tvivlar inte ett ögonblick
på att vi har en gemensam grunduppfattning
i de demokratiska partier -

Ang. den ekonomiska politiken
na. Det är därför med beklagande jag
kan deklarera att denna uppfattning inte
delas principiellt av det kommunistiska
partiet. Om man i sin praktiska
politik driver för långt åt de åsikter
som det kommunistiska partiet företräder,
är det fara för att man i verklig
mening undergräver demokratiens möjligheter
att få fortbestå.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Åkerlund nu var
mera dämpad och inte lade upp sitt
andra anförande på samma offensiva
sätt som han gjorde i sitt första. Jag
tror det är en följd av eftertanke. Det
har kanske lämpat sig att han tänkt efter
före detta anförande.

Herr Åkerlund säger att kommunisterna
lägger fram förslag som då och då
upptages av regeringspartiet och lägges
fram såsom regeringens förslag. Han
betecknade det som en vänstervridning
och menade sig däri se att svansen styr
i de olika konkreta fall, som han tecknade
i sitt första anförande.

Då och då förkunnar den borgerliga
oppositionen med glädje och triumf att
socialdemokratien tar upp förslag från
de borgerliga partierna och lägger fram
dem — efter ett år eller så — som regeringspropositioner.
Man kunde lika gärna
säga att det vore en vridning till höger
eller mot mitten eller i den eller
den riktningen.

Jag skulle vilja säga, att i en demokrati
som vår sker ständigt och naturligt
ett växelspel mellan partierna. I ett
samhälle där våra partier jagar efter
och konkurrerar med varandra om att
upptäcka och utplåna de sociala bristerna
är det ofta en ädel tävlan att komma
först med förslagen. Det sker ett
växelspel, och det är ofrånkomligt och
helt naturligt att regeringspartiet tar
upp förslag, som tidigare framlagts av
oppositionen men som kanske vid den
tidpunkten inte varit mogna eller lämpliga
för en lösning eller för vilkas ge -

106

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken
nomförande vi inte haft de finansiella
resurserna. Jag kan inte beteckna det
som en osjälvständighet eller en vridning
åt ena eller andra hållet, långt
mindre som en opportunism av den karaktär
herr Åkerlund talade om i sitt
första anförande.

Jag kan tillägga att kommunisterna
i vårt land kan gå fram endast på socialdemokratiens
bekostnad. Rena självbevarelsedriften
gör att socialdemokratien
kommer i naturlig frontalställning
till kommunisterna. Därtill kommer ett
annat vägande motiv, nämligen omsorgen
om demokratien.

Det framstår som orimligt att socialdemokratien
skulle föra en kvartalspolitik,
en opportunistisk politik av den karaktär
herr Åkerlund gav uttryck för i
sitt första anförande. Det är helt verklighetsfrämmande
att lansera föreställningen
att svansen styr.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Möller återkommer
till ett uttryck som jag icke har använt.
Om det är uttryck för en inre oro
som herr Möller känner, så kan jag inte
hjälpa detta, men jag har inte använt
ett sådant uttryck som att det är svansen
som styr. Jag ser inte anledning att
göra det.

Socialdemokratien driver icke en
vänsterpolitik eller en radikal politik,
säger herr Möller. Jag sade i mitt anförande
att socialdemokratien av kommunisternas
propaganda har drivits åt
vänster, och det är någonting annat.
Att man medvetet driver en sådan politik
har jag inte gjort gällande, men att
man drivits av kommunisternas hårda
tryck på vänsterkanten är en uppfattning
som jag fortfarande hävdar är riktig Vidare

sade herr Möller att det är
naturligt med ett växelspel mellan partierna.
Jag har ingenting emot att socialdemokratien
driver det växelspelet
med de borgerliga partierna, men jag
opponerar mig emot att ni driver växelspelet
med kommunisterna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att propositioner beträffande bevillningsutskottets
betänkande nr 47 komme
att framställas först särskilt avseende
utskottets hemställan såvitt anginge
frågor, som upptagits i de vid betänkandet
avgivna reservationerna och
vissa motioner, för skilda sakfrågor var
för sig, enligt en till kammarens ledamöter
utdelad stencilerad propositionsordning,
samt därefter särskilt i fråga
om utskottets hemställan i övrigt.

Såvitt avsåge särskilt schablonavdrag
vid den kommunala taxeringen, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Sundin m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 47,
såvitt avser särskilt schablonavdrag vid
den kommunala taxeringen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

107

I vad gällde ortsavdragen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Nilsson, Yngve, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Gösta Jacobsson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Stefanson, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den
av honom m. fl. vid betänkandet anförda
reservationen 3.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Yngve
Nilssons yrkande.

Herr Stefanson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
ortsavdragen, antager godkännande av
det förslag, som innefattas i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
3, av herr Stefanson m. fl.

Ang. den ekonomiska politiken

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —25;

Nej —28.

Därjämte hade 71 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47, såvitt avser ortsavdragen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 47.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om skatteskalorna vid inkomstbeskattningen,
yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad ut -

108

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken
skottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Stefanson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen; samt
3:o), av herr Nilsson, Yngve, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i reservationen 5, av herr
Gösta Jacobsson m. fl.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr
Stefansons yrkande.

Herr Nilsson, Yngve, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
skatteskalorna vid inkomstbeskattningen,
antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 4
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
5, av herr Gösta Jacobsson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej — 21.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47, såvitt avser skatteskalorna vid inkomstbeskattningen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande skatteskalorna vid förmögenhetsbeskattningen
gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå att kam -

Torsdagen den 26 maj 1966 cm.

Nr 27

109

maren skulle bifalla motionerna I: 494
och 11:621 i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ytterligare gjordes beträffande utskottets
hemställan rörande den statliga
inkomstskatten för aktiebolag m. fl.
propositioner, först på bifall till densamma
samt vidare på bifall till motionerna
1:494 och 11:621 i denna del;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I vad anginge indexreglering av
skattesgstemet, anförde herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47, såvitt avser indexreglering av skattesystemet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Ang. den ekonomiska politiken

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 56.

Vidkommande den indirekta beskattningen,
yttrade herr talmannen, hade
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Stefanson,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Sundin, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i reservationen
8, av honom m. fl.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Stefansons
yrkande.

Herr Sundin äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
den indirekta beskattningen, antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen, röstar

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. den ekonomiska politiken

Jaj

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
8, av herr Sundin m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47, såvitt avser den indirekta beskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 36.

I avseende å förslag till 1967 års
riksdag om en allmän skattereform
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Stefanson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall

till vad utskottet hemställt, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 47,
såvitt avser förslag till 1967 års riksdag
om en allmän skattereform, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 68;

Nej — 36.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen såvitt
gällde vissa åtgärder i syfte att
åstadkomma en stabil ekonomi propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 10 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

111

Herr Stefanson begiirde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47, såvitt avser vissa åtgärder i syfte
att åstadkomma en stabil ekonomi, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 35.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å en tidsplan för viss
reformering av skattesystemet, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 11 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän -

An|?. den ekonomiska politiken
des en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47, såvitt avser en tidsplan för viss reformering
av skattesystemet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med
11 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 21.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen såvitt
an ginge införande av mervärdeskatt
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr

112

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Om åtgärder för att åstadkomma en stabil ekonomi, m. m.

47, såvitt avser införande av mervärdeskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 12 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 21.

Därjämte hade 32 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande restitution av indirekta skatter
vid export, m. m., yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
13 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47, såvitt avser restitution av indirekta
skatter vid export, m. m., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
13 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 21.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad avsåge viss utformning av den
statliga skattepolitiken gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till motionerna
I: 755 och II: 929 i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes såvitt avsåge skrivelse
till Kungl. Maj:t angående höjning
av ortsavdraget propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på bifall till motionerna I: 503
och II: 613; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta betänkande.

Om åtgärder för att åstadkomma en
stabil ekonomi, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 39, över motioner avlämnade i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

Torsdagen den 26 maj 1966 cm.

Nr 27

113

Om åtgärder för att åstadkomma cn stabil ekonomi, m. in.

angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1966/67 m. m.

Av de motioner, som väckts i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
125, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1966/67,
hade i vissa delar till bankoutskottet
hänvisats

dels de likalydande motionerna nr

755 i första kammaren av herrar Adolfsson
och Werner samt nr 929 i andra
kammaren av herr Hermansson m. fl.,

dels de likalydande motionerna nr

756 i första kammaren av herrar
Bengtson och Lundström samt nr 928 i
andra kammaren av herrar Hedlund
och Ohlin.

I motionerna I: 755 och II: 929, vilka
såvitt de avsåge skattepolitiken hade
hänvisats till bevillningsutskottet, hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
i motionerna förordats beträffande förändringar
av den ekonomiska politiken,
däribland räntepolitiken.

I motionerna I: 756 och II: 928 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en skattereform
och andra åtgärder i syfte att åstadkomma
en stabil ekonomi, inriktad på att
främja ekonomisk tillväxt och hejda
prisstegringarna, med utgångspunkt
från det sjupunktsprogram, som framlagts
i motionerna.

Med avseende på detta sjupunktsprogram
hade motionerna hänvisats till
statsutskottet såvitt de gällde punkterna
1, 2 och 3 samt till bevillningsutskottet
såvitt de avsåge punkten 4 och punkten
5, sistnämnda punkt i vad den rörde
beskattningsfrågor. Av de avsnitt, som
hänvisats till bankoutskottet, berörde
punkten 5 i aktuella delar inflationsbekämpning
såsom stimulans för det enskilda
sparandet samt tekniska förberedelser
för utgivande av värdefasta obligationer,
punkten 6 konkurrensens betydelse,
förenhetligande av kreditmark 8

Första kammarens protokoll 1966. Nr 27

naden samt resurser för intensifierad
prisövervakning samt punkten 7 slutligen
stabiliseringspolitiska åtgärder i
form av anordnande av rundabordskonferenser
och inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd.

Utskottet liadc i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna 1:755 och 11:929,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:756 och 11:928,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Hilding, Nils Theodor
Larsson, Berglund, Börjesson i Glömminge
och Larsson i Umeå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionerna I: 756 och II: 928, såvitt nu
vore i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära de åtgärder i syfte att
åstadkomma en stabil ekonomi, som
framginge av vad reservanterna anfört;

2. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund och Regnéll, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen 1.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
I: 755 och II: 929 till den del
som de behandlas här.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera

114

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Om utredning rörande statsutgifterna m.
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de avseende
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 755 och II: 929, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Hilding
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 35.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om utredning rörande statsutgifterna
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande statsutgifterna
m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Bengtson (I: 475)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 572),
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, dels
att en rullande femårsplan för statens
utgifter och inkomster borde uppläggas
för att nå ökad planmässighet, angelägenhetsgradering
och tidsplanering
i reformarbetet, dels att en nationalbudget
i arbetskraftstermer — en bedömning
av det samlade folkhushållets
tillgång och behov av olika slag av arbetskraft
— borde uppgöras för att underlätta
reformarbetets avvägning och
för att åstadkomma en fastare grund
för utbildningsväsendets utbyggnad,
dels ock att en parlamentarisk utredning
borde tillsättas för översyn av
statsutgifterna för att nå effektivitetsvinster
och kostnadsbesparingar.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Lundström
(I: 756) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Hedlund
och Ohlin (II: 928), såvitt avsåge punkterna
1—3 i motionerna, anhållits att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 125 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära vissa åtgärder
i syfte att åstadkomma en stabil
ekonomi, inriktad på att främja ekonomisk
tillväxt och hejda prisstegringarna,
med utgångspunkt från det sjupunktsprogram,
som framlagts i motionerna.

Därjämte hade i två likalydande mo -

Torsdagen (loa 26 maj 19(i(i em.

Nr 27

115

tioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Holmberg in. fl.
(I: 758) och den andra inom andra
kammaren av herr Bohman m. fl.
(It: 927), föreslagit att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t dels uttala,
alt budgetarbetet för budgetåret 1967/

68 borde inriktas på en utgiftsram, vars
tillväxt motsvarade högst produktionsökningen
i landet, dels hemställa om
tillsättande av en besparingsutredning,
vari samtliga demokratiska partier, näringslivet
och de ekonomiska vetenskaperna
vore representerade, med uppgift
att mot bakgrunden av det rådande
bekymmersamma läget ompröva redan
fattade beslut av större omfattning samt
framlägga en plan för den framtida
statsverksamheten med riktpunkten att
den fortsatta ökningen av statsutgifterna
högst borde motsvara produktionsökningen
i landet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:475 och 11:572
samt 1:756 och 11:928, samtliga motioner
såvitt de avsåge upprättande av
en rullande femårsplan för statens utgifter
och inkomster, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:475 och 11:572
samt I: 756 och II: 928, samtliga motioner
såvitt de avsåge uppgörande av en
nationalbudget avseende arbetskraften,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 475 och II: 572
ävensom I: 756 och II: 928 samt I: 758
och II: 927, samtliga motioner såvitt de
avsåge tillsättande av en parlamentarisk
besparingsutredning, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna I: 758 och II: 927,
såvitt de avsåge utgiftsram i budgetarbetet
för budgetåret 1967/68, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) beträffande rullande femårsplan,

utredning rörande statsutgifterna m. m.

av herrar Axel Andersson, loar Johansson,
Virgin, Bengtson, Eric Gustaf Peterson,
Strandberg, Wirtén, Bohman,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Gustafsson i Kårby, C assel och Tobé,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:475
och II: 572 samt I: 756 och II: 928, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
.skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att en
rullande femårsplan för statens utgifter
och inkomster borde uppläggas för att
nå ökad planmässighet, angelägenhetsgradering
och tidsplanering i reformarbetet; 2)

beträffande arbetskraftsbudget, av
herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Virgin, Bengtson, Eric Gustaf Peterson,
Strandberg, Wirtén, Bohman, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Gustafsson
i Kårby, Cassel och Tobé, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 475 och
II: 572 samt I: 756 och II: 928, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att en nationalbudget
avseende arbetskraften
borde uppgöras för att underlätta reformarbetets
avvägning och för att
åstadkomma en fastare grund för utbildningsväsendets
utbyggnad;

3) beträffande besparingsutredning,
av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Virgin, Bengtson, Eric Gustaf Peterson,
Strandberg, Wirtén, Bohman,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Gustafsson i Kårby, Cassel och Tobé,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort hava den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 475
och II: 572, I: 756 och II: 928 samt
1:758 och II: 927, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till

116

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Om utredning rörande statsutgifterna m.
Kungl. Maj:t uttala, att en parlamentarisk
utredning under medverkan av
företrädare för näringslivet och de ekonomiska
vetenskaperna borde tillsättas
för översyn av statsutgifterna för att nå
effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar; 4)

beträffande budgetarbetet för
1967/68, av herrar Virgin, Strandberg,
Bohman och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under IV hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 758 och II: 927, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att budgetarbetet för budgetåret
1967/68 borde inriktas på en utgiftsram,
vars tillväxt motsvarade högst produktionsökningen
i landet.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
särskilda yttranden

1) av herrar Virgin, Strandberg,
Bohman och Cassel, samt

2) av herrar Axel Andersson, Ivar
Johansson, Bengtson, Eric Gustaf Peterson,
Wirtén, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Gustafsson i Kårby och
Tobé.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1, 2 och 3 och i
övrigt till utskottets hemställan.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 4.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmanen, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i detta utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten

l, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson

m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som inne -

Torsdagen den 26 maj 19G6 em.

Nr 27

117

fattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 56.

Såvitt gällde punkten III, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

utredning rörande statsutgifterna m. m.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten

III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de avseende punkten IV framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten

IV, röstar

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

118 Nr 27

Ang. de värnpliktigas utbildning, m. m.

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej—21.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. de värnpliktigas utbildning, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
rörande de värnpliktigas utbildning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 106, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967),

dels bifalla det förslag i övrigt om
vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

I propositionen hade föreslagits nya
grunder för värnpliktsutbildningen.
Denna skulle omfatta grundutbildning

och repetitionsutbildning. Grundutbildningen
motsvarade i stort sett nuvarande
första tjänstgöring och tjänstgöring i
en följd. Den skulle i ökad utsträckning
differentieras inom och mellan försvarsgrenarna
med utgångspunkt i att behovet
av utbildningstid växlade mellan
olika grupper av värnpliktiga. Repetitionsutbildning
i krigsförband skulle,
utom som nu vid armén och kustartilleriet,
ske även vid flottan och flygvapnet.
Utbildningen omfattade krigsförbandsövningar,
särskilda övningar och
mobiliseringsövningar. Det nya utbildningssystemet
innebar, att det årliga
antalet tjänstgöringsdagar för värnpliktiga
vid fullt utbyggt system i förhållande
till det nuvarande minskade med
800 000 för grundutbildning samt ökade
med 300 000 för repetitionsutbildning.

Därjämte hade förordats decentralisering
från Kungl. Maj:t av beslutanderätten
i vissa ärenden om befrielse från
och anstånd med värnpliktstjänstgöring.
Ett nytt fristående organ, värnpliktsnämnden,
skulle inrättas med uppgift
att fungera som besvärsinstans i sådana
ärenden. Nämnden skulle enligt förslaget
bestå av tre personer. Dess beslut
skulle icke kunna överklagas.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 729
i första kammaren av herrar Lundberg
och Svenungsson samt nr 900 i andra
kammaren av herr Oskarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 730
i första kammaren av herr Petersson,
Erik Filip, och herr Åkesson samt nr
899 i andra kammaren av herr Nihlfors
in. fl., ävensom

3) de likalydande motionerna nr 731
i första kammaren av herr Svenungsson
m. fl. samt nr 898 i andra kammaren
av herr Hedin m. fl.

I motionerna I: 729 och II: 900 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa,

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

a) att den manliga gymnasiestuderande
ungdom, som så önskade, på försök
måtte beredas tillfälle att fullgöra förberedande
värnpliktsutbildning under
sommarferierna före sista gymnasieåret,

b) att i rekryteringsfrämjande syfte
kadettskola måtte organiseras i omedelbar
anslutning till den första repetitionsövningen
för värnpliktiga, som genomgått
plutonchefsskola eller motsvarande
frivillig befälsutbildning och som
anmälde sig till sådan vidareutbildning,

c) att de värnpliktiga, som genomgått
kadettskolan, måtte erbjudas frivillig
trupptjänstgöring följande sommar,
förslagsvis 1/6—1/9,

d) att Kungl. Maj:t måtte överväga
åtgärder i syfte att tillmäta den kvalificerade
trupptjänsten för det aktiva befälet
ökad vikt i merithänseende,

e) att meritvärdesfrågan — i vilken
utsträckning militär befälsutbildning
kunde tillgodoräknas som merit vid civila
utbildningsanstalter och vid anställning
och befordran i civil tjänst —
snarast måtte bringas till positiv lösning,

f) att Kungl. Maj :t uppmärksamt måtte
följa införandet av det nya systemet
för de värnpliktigas utbildning — varvid
särskild uppmärksamhet borde ägnas
åt frågan, huruvida de till förfogande
stående resurserna vore tillräckliga
— för att snabbt kunna vidtaga åtgärder,
därest den angivna målsättningen
skulle äventyras.

I motionerna I: 730 och II: 899 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 106 måtte
besluta fastställa antalet ledamöter i den
s. k. värnpliktsnämnden till fem, av vilka
en skulle utses på förslag av överbefälhavaren
och en på förslag av arbetsmarknadsstyrelsen.

I motionerna I: 731 och II: 898 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 106 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t snarast måtte framlägga förslag
rörande värnpliktstjänstgöring för den

119

Ang. de värnpliktigas utbildning, m. ni.

i handelsflottan tjänstgörande personalen
efter de riktlinjer, som i motionerna
angivits.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:730 och 11:899, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 106, såvitt
den anginge 30 § i förslaget till lag om
ändring i värnpliktslagen;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:731 och 11:898, måtte bifalla
förevarande proposition i motsvarande
del;

C. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition i de delar, som icke
omfattades av vad utskottet under A och
B hemställt;

D. att riksdagen, i anledning av motionerna
1:729 och 11:900, såvitt anginge
trupptjänstgöring för värnpliktiga
med officersutbildning samt uppföljning
av det nya systemet, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört i dessa frågor; samt

E. att motionerna 1:729 och 11:900,
i den mån motionerna icke besvarats
genom vad utskottet under D hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1., vid utskottets hemställan under A,
av fru Hamrin-Thorell samt herrar KarlErik
Eriksson, Jönsson i Ingemarsgården
och Jonsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, denna reservation visade, samt
att utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen, med bifall till motionerna
1:730 och 11:899 samt med avslag å
förevarande proposition, nr 106, i motsvarande
del, måtte antaga 30 § i förslaget
till lag om ändring i värnpliktslagen
med i reservationen angiven lydelse; 11.

, vid utskottets hemställan under B,
av herr Åkerlind, som ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hem -

120

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. de värnpliktigas utbildning, m. m.

ställa, att riksdagen, med avslag å förevarande
proposition i motsvarande del,
måtte bifalla motionerna I: 731 och II:
898;

III., av herrar Hubinette och Åkerlind,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
om de värnpliktigas utbildning
har inte föranlett någon större kritik
från utskottets sida. Det har ansetts betryggande
att försvarsgrenscheferna och
överbefälhavaren bedömt förslaget innebära
att de väsentliga kraven på
krigsorganisationens användbarhet under
överskådlig tid tillgodosetts. Nu är
det bara att hoppas att dessa förutsägelser
av de militära cheferna och vårt
ställningstagande som politiker är riktiga.

Den blanka reservation som finns till
utskottets utlåtande är betingad av de
motioner som tagit upp frågan om bl. a.
rekryteringsbefrämjande åtgärder. Vi
tycker att dessa förslag är värda beaktande
och har noterat att utskottet har
haft förståelse för synpunkterna, även
om inte motionärerna helt blivit tillgodosedda
i sina krav.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande, utan har bara med detta velat
motivera den blanka reservation som är
fogad till utskottets utlåtande.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Som herr Hubinette
nyss framhållit har det över lag rått
enighet inom andra lagutskottet, och det
finns därför ingen anledning att ta upp
frågan i hela dess vidd. Det är bara på
ett par punkter som meningarna är delade,
och jag ber att med några ord få
motivera den reservation jag biträtt.

I proposition föreslås att en värnpliktsnämnd
skall inrättas och att denna
skall bestå av ordförande jämte två
ledamöter. Detta förslag har utskottsmajoriteten
följt.

Vi har i en reservation föreslagit att
värnpliktsnämnden skall bestå av fyra
ledamöter förutom ordförande. Det står
uttryckligen i propositionen, att värnpliktsnämndens
beslut inte skall kunna
överklagas. Med hänsyn till att det här
gäller sista besvärsinstansen har vi bedömt
det som ytterst viktigt att värnpliktsnämnden
blir så allsidigt sammansatt
som möjligt.

Jag kan nämna att flera av remissinstanserna
också rekommenderat en
större nämnd än utskottet föreslagit.
Överbefälhavaren säger att han är tveksam
till inrättande av nämnden men tilllägger,
att om den skall inrättas, bör den
ha fyra eller fem ledamöter. Chefen för
flygvapnet föreslår att nämnden skall
ha fyra ledamöter. Arbetsmarknadsstyrelsen
hävdar, att under alla förhållanden
en ledamot från styrelsen bör ingå
i nämnden.

Vi föreslår nu i reservationen, att en
ledamot bör utses efter förslag av överbefälhavaren,
en ledamot på förslag av
arbetsmarknadsstyrelsen, och vidare
förutsätter vi att personalvårdssidan
blir representerad i nämnden.

Vårt huvudmotiv för förslaget om en
större nämnd är en strävan att få denna
sista besvärsinstans så allsidigt sammansatt
som möjligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation I.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
bygger i allt väsentligt på 1960 års
värnpliktsutredning och tar sikte på att
vi nu skall få en värnpliktslag, som tar
hänsyn till de snabba förändringar som
ägt rum inom försvaret under de senaste
åren. Framför allt har man velat
anpassa värnpliktslagen till det utbildningssamhälle
vi i dag lever i. Man har
även haft att ta hänsyn till arbetsmarknadsintressena.

Utbildningstiden kommer att differentieras
och framför allt effektiviseras.
Jag tror att man allmänt kan hälsa det

Torsdagen den

nya lagförslaget med tillfredsställelse.
Det har ju också sagts här tidigare att
det inte rönt några större invändningar
vare sig i remisserna eller vid behandlingen
i andra lagutskottet. Det finns
dock ett par små reservationer till utlåtandet.

Eu reservation från folkpartiet som
går ut på att värnpliktsnämnden skall
bestå av fem ledamöter i stället för i
propositionen upptagna tre. Det står
dock i lagförslaget att man även skall
ha suppleanter för dessa tre. Jag tror
därför att man kan säga att reservanternas
intressen tillgodoses genom att suppleanterna
kommer till.

Det bör också noteras att nämnden
får ett ganska stort och maktpåliggande
uppdrag med hänsyn till antalet ärenden.
Det framgår av propositionen att
år 1964 passerade 8 800 ärenden ända
upp till Kungl. Maj:ts kansli. Det innebär
att nämnden kommer att få sammanträda
minst ett par gånger i veckan.
Jag tror att det rent arbetsmässigt
skulle vara svårt att så ofta samla
fem ledamöter för att deltaga i nämndens
ärenden. Med tanke på detta och
med hänsyn till att det finns möjligheter
att kalla representanter för de intressen
som herr Eriksson här talade om
tror jag att vi kan tillgodose dessa krav
genom den föreslagna ordningen.

Reservation II har tagit upp framför
allt handelsflottans värnpliktsförhållanden.
Reservationen är skriven av en ledamot
av andra kammaren. Där vill man
att de som är anställda vid handelsflottan
skall ha 90 dagars brandtjänst och
därutöver vara befriade från värnpliktstjänst.
Det skulle enligt reservationen
kunna påverka rekryteringen till handelsflottan.
Det är väl ingen som inte
anser att den bör främjas, men utskottet
har ju anfört att det finns betänkligheter
mot att göra undantag för den
gruppen. Det skulle då säkert komma
fler önskemål från andra grupper.

Jag ber, herr talman, att få yrka hifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

9 Första kammarens protokoll 1966. Nr

(i maj 1966 em. Nr 27 121

Ang. de värnpliktigas utbildning, m. m.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Den som i flera år arbetat
med att förbereda en värnpliktsreform
kiinner en ödmjuk tacksamhet
över det goda mottagande förslaget har
fått inte minst hos andra lagutskottet.
Som bekant innebär det föreliggande
förslaget totalt en viss dagantalsmässig
besparing men kännetecknas i ännu
högre grad av omdisponering inom och
ökad differentiering av utbildningstiderna.

Inför värnpliktsutredningens framlämnande
var jag faktiskt rädd för att
röster skulle komma att höjas för att
föreslagna förkortningar av utbildningstider
skulle godtagas utan att de därmed
sammanhängande förlängningarna
skulle accepteras. Dessa farhågor visade
sig vara ogrundade. Ingen röst i den
riktningen har hörts av. Tvärtom har
vissa kritiker godtagit förlängningarna
men ställt sig tveksamma till förkortningarna.
Dessa kritiker har inte alls
beaktat belastningsfrågan. Denna är
förvisso allvarlig. Inte bara av kostnadsskäl
utan i ännu högre grad av hänsyn
till belastning på förband och anställd
personal är de föreslagna förkortningarna
av utbildningstiden för
stora grupper värnpliktiga nödvändiga.

Samtidigt som den hårda pressen på
den anställda personalen erkännes kanske
det dock bör noteras att vad som
först ger sig till känna inte är merbelastning.
Vad som sker först är att repetitionsövningarna
förkortas, vilket naturligtvis
minskar arbetsbördan. Merbelastningen
uppstår när övningstillfällena
ökats medan den förbättrade stegringsföljden
i det värnpliktiga befälets
utbildning ännu inte hunnit slå igenom.

Utökningen av antalet repetitionsövningar
har, såvitt jag har kunnat observera,
inte mötts av några invändningar.
Ingen remissinstans eller motionär
i riksdagen har haft något att
erinra. Jag vet inte om det är för pretentiöst
att tolka detta som ett imponerande
uttryck för allmän försvarsförståelse.

122

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ang. de värnpliktigas utbildning, m. m.

Jag vågar bestämt hävda att det föreslagna
utbildningssystemet, rätt uppföljt,
bör ge ett godtagbart resultat, trots
att några grupper föreslås få några dagars
kortare utbildningstid än vad värnpliktsutredningens
arbetsstudier utvisat
som önskvärt. Kalendermässiga skäl och
studiehänsyn har i några fall framtvingat
sådan inknappning. Att inkalla
värnpliktiga till grundutbildning någon
vecka före jul för att få full tid kan ju
t. ex. inte vara vettigt.

Förkortningen av utbildningstiden
för värnpliktiga officerare kan absolut
försvaras. Dels bör det föreslagna systemet
med grundläggande krigsförbandsutbildning,
med det värnpliktiga
befälet i sina befälspositioner under
grundutbildningen, ge ett förbättrat resultat
trots tidsminskningen, och dels
bör den studievänliga inpassningen tillsammans
med förbättrade ekonomiska
förmåner, som riksdagen senare får ta
ställning till, ge utslag i erforderlig rekrytering.
Därmed skulle vad som ofta
betraktats som försvarets svåraste
problem vara ur världen.

Det är riktigt, som ofta framhålles,
att många på värnplikt grundade krigsmakter
har en längre första tjänstgöringsperiod
än den vi tar ut av våra ynglingar,
men därmed är inte sagt att utbildningstiden
är längre. I den mån det
är likartade ting som skall läras blir
inlärningsperioden ungefär lika lång
oberoende av på vilket språk undervisningen
sker och oberoende av om eleverna
är värnpliktiga eller fast anställda.
Där man har en lång tjänstgöringsperiod,
använder man en stor del av tiden
till beredskap och bemanning av
stående styrkor. I tätbefolkade länder
kan man helt enkelt klara krigsmaktens
personalbehov genom att hålla de
värnpliktiga i tjänst omkring lialvtannat
år eller mera och genom den därigenom
erhållna överlappningen ständigt
ha erforderlig beredskapsstyrka
till hands. Våra skandinaviska grannländers
försvar har som NATO-villkor
inslag av detta system, ehuru man ge -

nom ökad rekrytering av fast anställda
i görligaste mån söker begränsa tjänstgöringstiden
för de värnpliktiga.

Vårt läge i Sverige är helt annorlunda
i jämförelse med läget i tätbefolkade
länder utanför Norden. Vi har att av
egen kraft försvara ett stort land med
de tillgångar som kan komma ur en liten
befolkning. Våra ambitioner och
därav föranledda arbetskraftsbehov gör
att vi inte kan räkna med att ha flera
än oundgängligen nödvändigt av yrkesanställda
inom försvaret. 80—90 procent
av befälspositionerna i krigsorganisationen
måste klaras med värnpliktiga.
Beredskapen måste vi till stor del
klara genom värnpliktiga som vid behov
snabbt kan inkallas från sin ordinarie
sysselsättning. Uppgifterna är så
många att 27 åldersklasser måste tas i
anspråk. Tanken att använda befrielse
från värnplikt för att rekrytera viss yrkesgrupp
är i detta läge totalt dödfödd.

Detta utgångsläge är styrande för systemets
utformning. De unga bör under
grundutbildning läras det nödvändiga
på kortast möjliga tid. Det inlärda måste
sedan hållas vid liv och nyheter inhämtas
under repetitionsutbildning.
Färdigheterna skall ju hållas aktuella
över ett kvartssekel.

Innebär föreslaget system en ökad
börda för samhälle och värnpliktiga?
Sammantaget är svaret nej. Totalt sett
beräknas detta system ta en halv miljon
mindre tjänstgöringsdagar i anspråk
än det nuvarande. Belastningen på de
olika kategorierna varierar. Detta ligger
i differentieringens natur.

På de två högsta befälskategorierna
och på den mindre del av underbefälet
och de meniga som enligt förslaget kommer
att tyngas med särskilda övningar
ställes stora anspråk. Detta är ofrån •
komligt. En av förutsättningarna för ett
värnpliktsförsvar är att det finns tillräckligt
många och tillräckligt utbildade
nyckelmän. Det är ju här vi hittills
har haft de största bristerna. De olägenheter
som drabbar dem som får detta
förtroende kanske inte helt kan gottgö -

Torsdagen den 26 mai 1900 em.

Nr 27

123

ras, men i den utsträckning som är möjligt
bör det ske, inte minst genom förbättrade
ekonomiska förmåner.

Den samhällsekonomiska totaleffekten
av föreliggande förslag är ännu gynnsammare
än den budgetmässiga. Insparade
tjänstgöringsdagar ger en klar
vinst.

Likaså rymmer studievänligheten
stora samhällsekonomiska fördelar utöver
fördelarna för de enskilda. Här
ökar studievänligheten befälsuttagna
akademikers med fleras verksamhet i
deras kvalificerade civila befattningar
med ett år.

Här har nu verkningarna för den enskilde
berörts. Hur är effekten för försvaret? Alla

kommer att ges en väl tilltagen
allmän-militär utbildning. Grundläggande
krigsförbandsutbildning under
grundutbildningen kommer att meddelas
i alla försvarsgrenar. Under denna
utbildning kommer det värnpliktiga befälet,
under yrkesbefäls överinseende,
att utöva befäl över sina krigsförband.
Vi får därigenom bättre utbildat befäl
och bättre samövade och tidigare till
strid uppsatta förband. Genom tätare
krigsförbandsövningar och särskilda övningar
hålles färdigheterna aktuella under
hela krigsplaceringstiden. Mobiliseringsövningarna
underlättar mycket
snabbt mobilisering av vissa förband.

Naturligtvis löses inte alla problem
på området med föreslagen reform, men
vi får dock ett försvar, där den mänskliga
faktorn i de värnpliktigas gestalt
bättre än nu kan svara mot materielens
standard.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten A samt vidare sär -

Ang. de värnpliktigas utbildning, m. m.
skilt rörande utskottets hemställan i
övrigt.

I vad gällde punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 122, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 123, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1965/66;

nr 124, angående statsregleringen för
budgetåret 1966/67; och

nr 125, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om den mu -

124

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

sikdramatiska utbildningen i Stockholm; bevillningsutskottets

memorial nr 48,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden; samt

bankoutskottets memorial:

nr 43, med förslag till ändring i instruktionen
för riksdagens revisorer;
och

nr 44, med förslag till ändring i reglementet
för riksdagsbiblioteket.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets memorial nr
123 och 124, vilka i dag för första gången
bordlagts, skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras efter de två gånger bordlagda
ärendena.

Justerades än ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.23.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 27 maj 1966

Nr 27

125

Fredagen den 27 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 267, till Konungen angående
beräkning av bevillningarna för budgetåret
1966/67, m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 269, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om vapenfri tjänst m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 271, till Konungen
i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag rörande
de värnpliktigas utbildning m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 48 bifölles även av andra
kammaren.

Ang. svenska televisionssändningar till
Narviks-området i Norge

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME er -

höll ordet för att besvara fru Segerstedi
Wiberys fråga angående svenska televisionssändningar
till Narviks-området
i Norge, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 18 maj, och anförde: Herr

talman! Fru Segerstedt Wiberg
har frågat mig vad som från svensk sida
kan göras för att invånarna i narviksområdet
liksom tidigare skall bli i tillfälle
att få se de svenska televisionssändningarna,
även sedan norska kringkastningens
televisionssändningar börjat
kunna mottas inom området.

Arrangemanget med återutsändning
av svenska televisionsprogram i narviksområdet
tillkom efter framställning
från det norska radioföretaget och avsågs
som ett kortsiktigt provisorium till
dess det norska sändarnätet utbyggts
till ifrågavarande område. Återutsändningen
som skedde via en norsk slavsändare
upphörde i slutet av februari i
år, då den av angivna sändare utnyttjade
kanalen togs i anspråk för de
norska TV-sändningarna.

Beträffande de svenska sändningsmöjligheterna
vill jag framhålla, att det
på grund av de topografiska förhållandena
inte är möjligt att i narviksområdet
motta de svenska programmen direkt
från någon av de svenska sändarstationerna.
Inte ens om en större station
upprättas nära den norska gränsen,
kan vid direktsändning godtagbara mottagningsförhållanden
i berörda område
skapas. För norsk del torde det med
hänsyn till det tillgängliga frekvensutrymmet
och det på grund av de topografiska
förhållandena stora behovet av
slavstationer föreligga svårigheter att
vidta arrangemang för fortsatt kontinuerlig
återutsändning av de svenska TVprogrammen
utan att störningseffekter
uppstår.

126 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Ang. svenska televisionssändningar till Narviks-området i Norge

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Det var ett mycket
tekniskt svar. Det är ju alldeles riktigt
att arrangemangen med återutsändningarna
av de svenska televisionsprogrammen
tillkom som ett provisorium,
men det är väl också riktigt att detta
provisorium hade så stor framgång att
man i Narvik vill behålla de svenska
TV-sändningarna även efter det att de
norska programmen har kunnat sändas
dit.

Jag förstår att det uppstår tekniska
problem i sammanhanget, och jag är
förvisso inte en person som är särskilt
insatt i tekniska frågor. Jag har varken
statsrådets kunnighet eller tillgång till
expertis. Men så mycket tror jag mig
kunna förstå att gränsen som sådan
inte kan vara ett staket som hindrar
sändningarna, utan det måste finnas
möjligheter att låta sändningarna gå till
Norge även i fortsättningen, om man
där vill ha fler program. Det måste bero
på viljan på båda sidor om gränsen,
om man skall sända programmen, och
jag hoppas att statsrådet, trots att han
mest uppehöll sig vid de tekniska svårigheterna,
dock är villig att medverka
och ge oss stöd, när Nordiska rådets
kulturutskott fortsätter sina strävanden
att få ett ökat TV-samarbete.

Det är ju Nordiska rådet som har fört
fram dessa tankar. Framför allt är det
riksdagsman Lassinantti som från
svensk sida har arbetat för ett samarbete
här och som nu vill att man skall
tillmötesgå de önskemål som finns från
både norskt och svenskt håll i Narvik
om TV-sändningar från Sverige även i
fortsättningen.

Jag vill i sammanhanget peka på att
vi i kulturutskottet inom kort skall ha
överläggningar med de nordiska radiooch
TV-cheferna, och dessutom tycker
jag att ett tillmötesgående skulle väl
svara mot statsrådets egna uttalanden.
Med »ett litet högtidligt ord» har statsrådet
talat om att söka skapa »ett demokratiens
radiosystem». Man kan ju

då ha ett nordiskt demokratiskt radiosystem,
i synnerhet om man som statsrådet
och jag inte vill ha en kommersiell
radio.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att det var ett tekniskt svar, men det berodde
helt enkelt på att staketet här inte
inte är viljan utan tekniken. Enligt våra
tekniska expertinstanser kan vi inte
från Sverige sända till narviksområdet
på grund av de tekniska förhållandena
i trakten. Då beror det på norrmännen
om de vill ordna sådana mottagningsförhållanden
inom norskt område att de
kan återutsända de svenska programmen.
Det tycks vara så i Norge att man
behöver alla frekvenser för att sända sitt
eget program, och då har man inte utrymme
för att ta de svenska programmet
längre. Då står vi där. Men tekniken
är ju inte något stationärt och
oföränderligt. Därför vill jiag gärna
önska fru Segerstedt Wiberg och övriga
medlemmar av kulturutskottet lycka till
med fortsatt press för att verkligen realisera
ett nordiskt samarbete på televisionens
område.

På denna punkt är vi ense, men vi
kan inte hoppa över tekniken. Tills
vidare får man i Narvik klara sig med
Tvekampen!

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
122, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Fredagen den 27 maj 1966

Nr 27

127

Ang. bidrag till

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 125, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om den musikdramatiska
utbildningen i Stockholm.

Sedan kammaren bifallit utskottets
hemställan om ärendets företagande till
avgörande efter allenast en bordläggning,
lades utskottets i memorialet gjorda
anmälan till handlingarna.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 48, angående uppskov med
behandlingen av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogos bankoutskottets memorial: nr

43, med förslag till ändring i instruktionen
för riksdagens revisorer;
och

nr 44, med förslag till ändring i reglementet
för riksdagsbiblioteket.

Beträffande vartdera av dessa memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

På särskild proposition vid vartdera
ärendet beslöt kammaren bifalla denna
hemställan.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial: nr

37, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning;

riksdagsledamöters studieresor utomlands

nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
ärenden; och

nr 41, angående skrivelse till Kungl.
Maj:t beträffande dispositionen av vissa
lokaler i kvarteret Vinstocken i
Stockholm.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 42, angående regleringen för
budgetåret 1966/67 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. in.

Punkterna t—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Ang. bidrag till riksdagsledamöters
studieresor utomlands

I anledning av motionsledes väckta
yrkanden hade 1965 års riksdag beslutat
bemyndiga talmanskonferensen att
under budgetåret 1965/66 försöksvis bevilja
bidrag till riksdagsledamöters utlandsresor.
För att täcka det sålunda
uppkommande medelsbehovet anvisade
riksdagen under rubriken Riksdagen:
Övriga omkostnader ett förslagsanslag,
som förhöjts med 50 000 kronor utöver
vad som eljest ansetts erforderligt. I den
anslagsberäkning, som låg till grund
för Kungl. Maj:ts under punkten Riksdagen:
övriga omkostnader framställda
förslag, hade riksgäldskontoret, enligt
vad utskottet erfarit, för här ifrågavarande
speciella ändamål förutsatt ett
medelsbehov av 50 000 kronor.

Vid årets riksdag hade i motionen I:
316, av herr Wallmark, hemställts, att
riksdagen måtte bemyndiga talmanskonferensen
att även under budgetåret
1966/67 bevilja bidrag till riksdagsledamöters
studieresor och att därvid i motionen
anförda synpunkter måtte beaktas.
Motionären hade funnit en utök -

128

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Ang. bidrag till riksdagsledamöters studieresor utomlands

ning av bidragssumman särskilt motiverad
med hänsyn till det intresse, som
europamarknadsfrågorna tilldroge sig.
Motionären omnämnde de studieresor,
som —- med ekonomiskt stöd från bland
annat industrien och vissa organisationer
— anordnades av Europarörelsen,
och ansåg det otillfredsställande, att
riksdagen icke själv kunde bekosta studieresor
av detta slag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

att riksdagen måtte för budgetåret
1966/67 anvisa till Riksdagen: Bidrag
till studieresor ett reservationsanslag av
100 000 kronor, samt

att motionen I: 316, i den mån den
icke besvarats genom vad utskottet under
punkten anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herr Gustaf Henry Hansson och
herr Regnéll, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte för budgetåret
1966/67 anvisa till Riksdagen: Bidrag
till studieresor ett reservationsanslag av
50 000 kronor, samt

att motionen 1:316, i den mån den
icke besvarats genom vad reservanterna
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2. av herr Åkerlund, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att motionen
I: 316 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 42 avhandlas under punkten 6
riksdagsmännens privata studieresor,
och där föreslår utskottet ett anslag på
100 000 kronor. Mot detta har herr Regnéll
och jag anfört en reservation, i vil -

ken vi yrkar att anslaget begränsas till
50 000 kronor, eller samma anslag som
utgår för detta år.

Det är här fråga om en förra året påbörjad
försöksverksamhet, som jag anser
inte bör ha större omfattning under
det kommande året än under det nuvarande
i avvaktan på en redogörelse
för den hittillsvarande försöksverksamheten.
Detta yrkande anser jag mig kunna
ställa så mycket mer som man ju i
de yttersta av dessa dagar har fått vetskap
om att utskotten bedriver en mycket
omfattande reseverksamhet i egen
regi, och man kan ju inte se på det ena
anslaget utan att ta någon hänsyn till det
andra.

Med detta korta anförande yrkar jag
bifall till reservation nr 1.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har vid detta utlåtande
fogat en reservation vari jag yrkar
att medel i år icke må ställas till
förfogande för enskilda riksdagsmäns
utlandsresor. Av motiveringen härför
framgår att jag önskar en utredning i
frågan innan ställning tas till ett återupptagande
av denna form av reseverksamhet.

Jag motsätter mig inte principiellt ett
enskilt resande utomlands i studiesyfte.
Tvärtom anser jag att detta kan vara
mycket bra och lämpligt och att den
kritik som ibland kommit till uttryck
i den allmänna opinionens inställning
till sådana utlandsresor som dessa felbedömer
det värde utlandsbesöken har
för folkrepresentanterna i riksdagen.
Det kan i själva verket vara till stort
gagn för väljarna att deras representanter
kan lämna av dem själva inhämtade
informationer om samhällsförhållandena
i andra länder.

Min reservation riktar sig mot något
annat. Vid diskussionen i bankoutskottet
i fjol rådde stor tveksamhet och osäkerhet
om hur vi skulle se på detta förslag
till enskilda resor, deras syften och
former. Vid godtog alla att en försöks -

Fredagen den 27 maj 1906

Nr 27

129

Ang. bidrag till
verksamhet skulle få komma till stånd.
För egen del anmälde jag dock i fjol,
med anledning av en socialdemokratisk
motion, i en reservation att man såsom
villkor för resa skulle ha fått en inbjudan
till konferens, kongress eller eljest
någon annan form av inbjudan. Enligt
min mening är det angeläget att riksdagen
har möjlighet att vid sådana tillfällen
anta inbjudan och skicka ut enskilda
riksdagmän.

Utskottet sade emellertid i fjol klart
och tydligt att innan medel i större utsträckning
ställdes till förfogande borde
närmare riktlinjer uppdragas. Erfarenheter
skulle dock först inhämtas av
försöksverksamheten. Utskottet ville
därför för det dåvarande inte förorda
en utredning. Med den skrivningen nöjde
jag mig i fjol.

I år när frågan återkommit motionsledes
föreslår majoriteten en fördubbling
av medelsanvisningen. Det kan alltså
inte sägas annat än vad som sades i
fjol, att om det blev fråga om en väsentlig
ökning — och en fördubbling måste
anses vara en väsentlig ökning — skulle
förutsättningarna för en utredning vara
för handen.

Men nu är uttalandet om utredning
fullständigt nonchalerat. Utskottet uttalar
bara att det är önskvärt med studieresor
och pekar särskilt på EFTA,
EEC och Europarörelsen som lämpliga
studiesyften. Jag tycker också att de i
och för sig är lämpliga. Jag har varit
med på en sådan resa i fjol, och visst
var det både nyttigt och trevligt. Men
trots detta anser jag, att det inte får gå
till, så som utskottet nu har handlat.
Riksdagen godkände dock i fjol utskottets
utlåtande. Mina partikolleger herrar
Hansson och Regnéll har också känt
olust inför utskottets agerande men
menar tydligen att resorna kan fortsätta
som en försöksverksamhet även under
innevarande år, och enligt vad som sägs
i deras reservation bör den grundliga
prövningen nu komma till stånd under
nästa budgetår.

Det är naturligtvis en möjlig linje. Att

riksdagsledamöters studieresor utomlands
jag inte har vågat tro på den och ansluta
mig till den vill jag motivera med
att majoriteten, som i fjol så klart sade
att en utredning skulle göras innan anslaget
till denna reseverksamhet ökades,
nu så fullständigt bortsett från vad den
då sade.

Jag påkallar därför att det nu sker
en ordentlig utredning av denna fråga
och att försöksverksamheten får ligga
nere till dess denna utredning föreligger.
Det är naturligtvis tråkigt att av
mitt förslag skulle kunna uppkomma ett
visst avbrott i denna reseverksamhet,
men hade man på allvar velat ta upp
detta problem hade utredningen mycket
väl kunnat göras redan under denna
vår. Så har dock inte skett. Enligt min
mening bör utredningen nu närmare
klargöra för vilka syften resorna skall
få äga rum. Det är också mycket viktigt
att alla de riksdagsledamöter vilkas
språkkunskaper är otillräckliga för
enskilt resande på något sätt kan få
detta problem avhjälpt. Skall exempelvis
våra utlandsambassader kunna påkallas
till hjälp åt riksdagsledamöterna
med tanke just på språket och med tanke
på de möjligheter ambassaderna har
att hjälpa till att öppna dörrar och anvisa
vägar för att införskaffa informationer
och upplysningar? Om ambassadernas
hjälp kan påkallas för detta, är
det tydligt att man måste undersöka i
vilken utsträckning de kan ställa resurser
till förfogande för ändamålet.

Sedan är det naturligtvis en fråga att
överväga om ledamöterna skall få resa
även i grupper där kanske någon ledamot
inte har detta problem med språket.
Det är lättförståeligt att orättvisor
här kan uppkomma där de språkkunniga
otvivelaktigt har ett övertag över
dem som inte har favören att kunna
tala ett främmande språk. Rättvisesynpunkten
får inte heller förbises med
tanke på att medelstilldelningen bör hållas
inom vissa gränser — utskottet har
nu i år varit generöst och föreslagit en
fördubbling av medelsanvisningen från
50 000 till 100 000 kronor — men något

130

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Ang. bidrag till riksdagsledamöters studieresor utomlands

slags gräns för anslagets storlek bör
ändå finnas. Om det nu är många som
önskar få göra sådana resor i framtiden,
uppkommer självfallet vissa rättviseproblem.
Det är ju dock en icke oväsentlig
förmån att få en utlandsresa till
skänks.

Talmanskonferensen har nu i sista
ögonblicket och inför den tveksamhet,
som har yppat sig inom hela riksdagen
i denna fråga, tagit upp den till en viss
granskning och sett efter om man inte
på vissa punkter i varje fall skulle kunna
få en mera stadgad ordning på det
hela, och detta finner jag självfallet vara
ytterst tacknämligt. Men det är en
hake i detta med talmanskonferensens
agerande, och det är helt enkelt den
att talmanskonferensen, när utskottet
och riksdagen har fastställt efter vilka
syften vi får resa, inte har någon befogenhet
att här ingripa. Om riksdagen
säger att dessa pengar nu skall användas
för resor av exempelvis den typ
som det nu är fråga om — jag tycker
som sagt att Europarörelsens resor är
utomordentligt angelägna och att det är
mycket bra att de företas — kan talmanskonferensen
inte ta ställning till
frågan om ledamöterna får resa till
Amerika, till Asien eller till Afrika —
alla högst önskvärda mål för individuella
studier och säkerligen också ur
vårt eget folks synpunkt angelägna att
bli studerade. Det bör självfallet inte
helt ligga i händerna på de experter,
som Kungl. Maj :t har rättighet att skicka
ut, att göra undersökningar, utan vi bör
själva också få skaffa oss förstahandsinformationer
i dessa frågor.

Med denna inställning, herr talman,
vill jag alltså ännu en gång säga att jag
inte motsätter mig ett resande, men jag
vill ha det under ordnade och ordentliga
former och med klara syften och så
länge detta enligt min mening inte är
fallet, vill jag inte vara med om att anvisa
anslag till fortsatt försöksverksamhet.

Med det anförda yrkar jag bifall till
min reservation.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det något ovanliga inträffar
här att jag kommer att tala mot
två partikolleger, men jag gör det med
ett mycket gott samvete. Jag var initiativtagare
till en fyrapartimotion i
denna fråga förra året som gav till resultat
att riksdagen anvisade 50 000
kronor, och jag har även motionerat i
frågan i år.

Innan jag går in på frågan i princip,
skulle jag vilja styrka under en del av
vad herr Åkerlund här förde fram, nämligen
frågan om riksdagens ställning
över huvud taget — det är det som
egentligen är kärnpunkten i sammanhanget.
Skall riksdagen endast vara ett
formellt organ och skall ledamöterna
endast trycka på knapparna, när regeringen
lägger fram sina förslag, eller
skall vi självständigt granska och ta
ställning till frågorna? Jag har den uppfattningen
att riksdagen bör gå den senare
vägen. För att åstadkomma något
vettigt praktiskt resultat är man alltså
nödsakad att sätta sig in i ärendena —
det är vi sålunda överens om. Men jag
vill också dra en liten parallell och
nämna hur det numera går till i näringslivet
— arbetsformer som kanske
riksdagen är helt ovan vid •— och det
gäller här frågan hur man bär sig åt för
att sätta sig in i de arbetsuppgifter man
har att fullgöra. Det är ganska normalt
att man gör en analys av vad arbetena
kräver och därefter söker att skola in
personalen med hänsyn till detta.

I riksdagens arbete ingår i hög grad
internationella arbetsuppgifter, och för
att nu reducera frågan till dess rimliga
kostnadsproportion vill jag säga att kostnaderna
för såväl utskottsresor som enskilda
resor sammanlagt i förhållande
till statsbudgeten uppgår till ungefär två
hundradels promille. Om vi tar ett relativt
stort svenskt företag, som har en
omslutning på ungefär 100 miljoner kronor,
motsvarar det en resekostnad för
företagets del på 2 000 kronor. Det är
alltså de verkliga proportionerna. Vi
kan visserligen lägga till resekostnader -

Fredagen den 27 maj 1960

Nr 27

131

Ang. bidrag till riksdagsledamöters studieresor utomlands

na för personalen i kanslihuset, om vi
skall göra en fullständig jämförelse,
men eftersom både reservanter och jag
är överens om att riksdagen bör ha en
självständig ställning, tror jag att jämförelsen
är korrekt. Därmed har vi väl
kanske reducerat en del av de i och
för sig vidlyftiga skriverier som har
förekommit i pressen och som kanske —
märkligt nog — en del av kollegerna här
i riksdagen tagit initiativ till.

Jag vill inom parentes säga att det är
ytterst märkligt, hur liten känsla man
på visst håll har för riksdagens anseende.
Att få bli ledamot av Sveriges
riksdag är en av de högsta om inte den
högsta förtroendepost man kan få, och
förutsättningarna för att riksdagen skall
vinna aktning och respekt hos allmänheten
är att den sköter sina interna angelägenheter
på ett vettigt sätt. Att pressen
av intresse skriver om riksdagsmännen
är fullt naturligt, men att ta in stoff
som gör att allmänheten kan få en felaktig
uppfattning om riksdagens sätt
att arbeta och dess arbetsformer, tycker
jag vittnar om en underlig inställning.
Till den kritiken vill jag foga en skrivelse,
som en av talmanskonferensens
ledamöter har sänt till sin egen konferens
— ett ytterst märkligt sätt att framlägga
förslag.

Anledning till att jag denna gång har
kommit tillbaka med en motion om fördubbling
av reseanslaget är mycket naturlig.
Den knyter an just till det som
herr Åkerlund sade, och det gäller
Europarörelsens resor. Jag har också
haft anledning att delta i en sådan resa,
och jag vill som exempel nämna att när
vi behandlade frågan om Norrbottens
järnverk fick jag i vår grupp vara med
om två utomordentliga föredragningar
i detta ärende om branschen som sådan
och Norrbottens järnverk speciellt. Men
som bakgrund hade jag mitt besök hos
Höga myndigheten, Kol- och stålunionen,
och de tillfällen till frågor och
diskussioner där som gjorde det möjligt
för mig att ta del av EEC:s politik i
dessa frågor och den diskriminering

man praktiserar mot andra länders leverantörer
—- även mot Sveriges. Detta
var för mig utomordentligt värdefullt
att få ta del av. Dessa resor bekostas
helt av svenskt näringsliv och Kooperativa
förbundet. Det kan inte vara rimligt
att dessa ensamma skall bekosta
dessa studiebesök, som jag alltså finner
vara en utomordentligt förnämlig och
lönsam investering.

Med anledning av de resor som har
ägt rum har Europarörelsen skickat ut
en fråga till kollegerna här i huset hur
många det är som vill resa. Efter de
diskussioner som såvitt jag förstår man
haft i de olika riksdagsgrupperna där
det alltså sakligt har informeras om
värdet med dessa resor, har ungefär 150
personer här i riksdagen anmält sitt intresse
av att få resa till EEC eller EFTA.
För att över huvud taget möjliggöra för
åtskilligt flera att få åka, har jag alltså
motionerat om en förhöjning. Resorna
kostar ungefär 2 000 kronor per person,
men tanken är, att hälften skulle bekostas
av Europarörelsen, som förut,
och hälften av riksdagens anslag. Det
kan ändå bara bli kanske en tredjedel
av dem som anmält intresse som får
åka.

Jag skulle beklaga om det blev en
inskränkning, ty jag finner det nödvändigt
att vi samtliga får tillfälle att delta.
Det är motivet till den föreslagna höjningen.

Fortfarande skall det vara en försöksverksamhet,
och talmanskonferensen
skall med ledning av resultaten finna
lämpliga former för hur dessa medel
skall användas.

Jag vänder mig emellertid mot ett
par saker som sagts i debatten här. När
herr Hansson talar om privata studieresor
förstår jag helt enkelt inte vad han
menar. Privata resor gör vi på vår fritid
för rekreation eller andra ändamål.
Dessa studieresor gör vi däremot i anslutning
till våra uppdrag. Jag undrar
om några av reservanterna skulle
vilja föra detta resonemang när det gäller
exempelvis kanslihusets personal el -

132

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Ang. bidrag till riksdagsledamöters studieresor utomlands

ler departementens personal eller över
huvud taget tjänstemän i något svenskt
företag.

Självklart kan det uppfattas som en
förmån, men ändamålet med resan är
att göra studiebesök å yrkets eller uppdragets
vägnar. Så skall det fattas. Därför
är jag litet tveksam inför de formuleringar
man tydligen diskuterat inom
talmanskonferensen. Jag vill inte kalla
det för stipendier. Det finns ingen anledning
att använda det uttrycket. Som
jag ser det är det här fråga om en ren
tjänsteresa på riksdagens vägnar. Skall
kostnaderna skäras ned, skall detta inte
ske genom att alla resebidragen minskas
utan genom att några får vänta till ett
kommande år. I annat fall går syftet förlorat.

Jag är också negativ till punkterna 5
och 6 i denna promemoria, där man
dels vill maximera beloppet till 2 000
kronor, eller för vissa utomeuropeiska
resor 3 000 kronor, och dels vill att det
skall utgå högst det beloppet under en
femårsperiod.

Man bör givetvis utgå ifrån den funktion
vederbörande ledamot har här i
riksdagen, i ett utskott. Jag vill speciellt
stryka under vad som framgår av punkt
4, att resan skall ha direkt anknytning
till riksdagsarbetet och inte vara en allmän
orienteringsresa. Försöksverksamheten
har väl visat att den skärpningen
av reglerna bör göras.

Herr talman! Det finns i detta ärende
mycket mer att säga som så att säga ligger
fördolt bakom vad som har sagts
och skrivits. Eftersom jag inte avser att
kommande år själv utnyttja dessa pengar
har jag anledning att framför allt
reagera mot den nedklassning av sina
kolleger, som en del riksdagsledamöter
gör. Jag tycker inte att det är det rätta
sättet att vårda riksdagens anseende inför
allmänheten, och det har jag anledning
att på vårriksdagens sista dag offentligen
uttala. Jag hoppas det blir en
skärpning på den punkten, så att allmänheten
har fullt förtroende för riks -

dagen, dess arbetssätt och dess ledamöter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Larfors (s), Nils Theodor Larsson (ep),
Dahl (s), Sveningsson (h), Erik Jansson
(s), Paul Jansson (s), Einar Persson
(s), Lage Svedberg (s), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Oscar Carlsson (s),
Hedström (s), Stadling (s) och Dahlén
(fp) samt fru Wallentheim (s).

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att man
blir minst sagt konfunderad när man
här får höra att det är en nedklassning
av dessa resor om man inte vill vara
med om ett obegränsat resande, som
herr Wallmark har föreslagit i sin motion.

Jag skall reda ut begreppen för herr
Wallmark genom att säga att när jag
talar om privata resor så är det resor
som företas i privat regi och icke i utskottens
regi.

Det är givet att om jag skickar ut en
cirkulärskrivelse på det sätt som här
skett beträffande EEC skulle det vara
märkvärdigt om jag inte får in 150 ansökningar.
Nu är det väl ändå på det
sättet att både EEC och EFTA kommer
att finnas till mer än ett år, och under
sådana omständigheter skulle man kunna
tänka sig att de av riksdagens ledamöter
som vill resa sprider ut detta på
några av de kommande åren.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber att helt få instämma
i det yrkande som herr Wallmark
här har ställt. Hans anförande är
hållet i en positiv anda, i den anda som
vi i bankoutskottet har diskuterat dessa
frågor. Att vi i utskottet har föreslagit
en ökning av beloppet från 50 000 till

Fredagen den 27 maj 1966

Nr 27

133

Ang. bidrag till riksdagsledamöters studieresor utomlands
Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten

100 000 kronor beror på det stora intresse
som dessa resor har rönt ibland
riksdagens ledamöter. Det är väl inte
förmätet av mig att säga att jag som
gammal drätselkammarordförande under
årens lopp har skapat mig ett underlag
för bedömningen av just dessa
frågor. Det är väl sällan pengar blir
så väl använda som då man i en kommun
skickar ut ledamöter för att få
lära av andras misstag.

Vad gäller dessa resor är väl avsikten
den att man skall ge riksdagens ledamöter
möjligheter att bli bättre riksdagsmän,
att de skall få komma i kontakt
med människor i andra parlament
och se hur arbetet bedrives på annat
håll. Det är särskilt viktigt då vi nu
står inför en utveckling av den stora
Europamarknaden.

Det är grunden för vår hemställan
från utskottet om en fördubbling av detta
anslag, och med dessa få ord, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Hansson,
Gustaf Henry, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
och herr Regnéll vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Åkerlund, att kammaren skulle godkänna
den av honom vid punkten anförda
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav, och sedan
till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson och herr Regnéll vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 21.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 1—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
123, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
124, angående statsregleringen för budgetåret
1966/67.

134

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan, varefter memorialet företogs
till avgörande punktvis.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 16 och 11

Lades till handlingarna.

Punkten 18

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19

Lades till handlingarna.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

258, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1966/
67 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

297, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1965/66;

nr 298, angående statsregleringen för
budgetåret 1966/67; och

nr 299, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1966/67.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseen -

de å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser, nr 273
och 278, till Konungen angående val av
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden nr

274 och 275, för

herr Erik Gunnar Wärnberg

herr Per Valfrid Åsbrink

att vara fullmäktige i riksbanken;
nr 276 och 277, för
herr Villiam Evert Björk
herr Edvard Emanuel Vilhelmsson

att vara suppleanter för fullmäktige i
riksbanken;

nr 279 och 280, för

herr Axel Wilhelm Strand

herr Karl Torsten Fredriksson

att vara fullmäktige i riksgäldskontoret;
nr 281 och 282, för
herr Paul Gerhard Jansson
fru Anna Mary Sylvia Holmqvist

att vara suppleanter för fullmäktige i
riksgäldskontoret;
nr 283, för

herr Per Sigurd Lindholm

att vara ordförande i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor;
nr 284—289, för
herr Erik Gunnar Wärnberg
herr Jonas Albert Gillis Augustsson
herr Gösta Eric Waldemar Sterne
fru Astrid Margareta Kristensson
herr Erik Leonard östrand
herr Torsten Andersson

att vara ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; och
nr 290—296, för

herr Erik Selmer Johan Adamsson
herr Helge Gunnar Karlsson

Fredagen den 27 maj 1966

herr Karl Adolf Damström

herr Per Olof (Olle) Reinhold Dahlén

herr Carl Eskil Eskilsson

herr Bo Nils Olov Martinsson

herr Lars Thorsten Larsson

att vara styrelsesuppleanter i riksdagens
förvaltningskontor.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 300, i anledning av Kungl. Majrts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets fjortonde session, såvitt skrivelsen
gäller punkterna C 4 och E2;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 29
november 1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar, m. m.; samt
nr 302, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 62 § lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser:

nr 303, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av framställning
från riksdagens revisorer angående anslag
för utrustning m. m. av nya lokaler;
samt

nr 304, till styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond angående
verkställd granskning av stiftelsens
verksamhet och förvaltning under år
1965.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 305, angående uppdrag åt bankoutskottet
i anledning av bestämmelse i
60 § arbetarskyddslagen;

nr 306, beträffande dispositionen av

Nr 27 135

vissa lokaler i kvarteret Vinstocken i
Stockholm;

nr 307, angående regleringen för budgetåret
1966/67 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
in. in.; samt

nr 308, angående ändring i instruktionen
för riksdagens revisorer.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade:

I samråd med andra kammarens talman
har jag beslutat att riksdagens höstsession
i år skall taga sin början tisdagen
den 18 oktober kl. 11.00. Kallelse
kommer i vanlig ordning att utfärdas
genom annonsering och genom tillkännagivande
i radio.

Det är med tillfredsställelse jag nu
konstaterar att kammarens ledamöter
kan åtskiljas i god tid före pingsten och
utan att nödgas återkomma efter helgen.
De organisationsutredningens förslag
till arbetets ordnande som kammaren
och medkammaren under hösten
gav sin välsignelse har i vår tillämpats
för första gången, och resultatet synes
mig ha varit tillfredsställande. Jag vill
uttala min tacksamhet till utskottens
presidier för välplanerat arbete och uttalar
den förhoppningen att en ytterligare
förbättrad samordning av arbetet
skall kunna ske också mellan regering
och riksdag. I år kom tyvärr tiden för
ledamöternas inläsning av ett stort antal
propositioner att sammanfalla med den
tid då arbetet i kamrar och utskott var
mycket intensivt.

Att kammarens förhandlingar i år
nödvändiggjort färre kvällsplena än
någonsin under överskådlig tid tillbaka
sammanhänger med den skicklighet
kammarens ledamöter visat i att kon -

136

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

centrera sig vid hållandet av anföranden.
Till belysning härav kan jag nämna
att av 2 073 anföranden t. o. m. den
25 maj i år ej mindre än 1 260 eller 60
procent var kortare än tre minuter och
endast nio över trettio minuter, därav
— av naturliga skäl — fyra av statsråd
och tre av gruppledare.

Det är min förhoppning att höstsessionen,
ehuru den förvisso i år kommer
att bli mera arbetsfylld än kanske
något tidigare år, skall kunna genom
noggrann planering förete en bild liknande
den som kännetecknat vårsessionen.

Riksdagens organisationsutredning
som avlämnade ett betänkande i höstas
och som har avlämnat ett betänkande
under vårsessionen har ytterligare att
slutbehandla riksdagens personalfrågor
och kommer att sammanträda under
sommaren för att under höstsessionen
kunna framlägga ett betänkande rörande
personalorganisationen.

Jag vill begagna detta tillfälle att tillönska
kammarens ledamöter en god och
angenäm ferie och hoppas att ni skall
återkomma till höstsessionen med nya
krafter. Denna tid kommer väl också
att upptagas av en valkampanj, och med
den opartiskhet som en talman bör
ådagalägga vill jag tillönska att var och
en skall finna de argument som bäst
passar hans valmän och hans parti.

Jag vill också till ledamöterna framföra
ett varmt tack för den välvilja jag
rönt under den gångna sessionen i min
egenskap av talman.

Detta tal besvarades av fröken ANDERSSON
i följande ordalag:

Herr talman! Med den rätt som åldern
ger mig ber jag att till talmannen få
framföra kammarens tack för den gångna
vårsessionen.

Inte minst tack vare talmannens aktiva
insatser har som redan nämnts arbetet
kunnat bedrivas på ett lugnt och
effektivt sätt, varför vi, som också
nämnts, har kunnat arbeta under mindre
press än såvitt jag kan minnas någonsin
tidigare.

Vi tackar nu för de vänliga ord som
har riktats till oss och önskar i vår tur
talmannen en välförtjänt och i allo god
vilotid.

Herr talmannen förklarade härefter
årets vårsession för första kammarens
del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
11.52.

In fidem

K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM l%6