RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1965

av dem verkställda granskningen av
ST ÅT SV E RKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLK 1963

Innehållsförteckning

Riksdagens revisorers skrivelse.................................. 5

Justitiedepartementet

§ 1 Den statliga revisionens konstitutionella ställning ........ 7

§ 2 Ändringsförfattningar i Svensk författningssamling........ 19

§ 3 Vattendomstolarnas befattning med mål angående atomkraftanläggningar
.................................... 24

Utrikesdepartementet

§ 4 Utrikesförvaltningens befattning med vissa ärenden rörande

utländsk rätt ....................................... 33

§ 5 Viss utrustning i utlandsrepresentationens fastigheter .... 37

Försvarsdepartementet

§ 6 Den till försvarets civilförvaltning förlagda specialrevisionen 44

§ 7 Revisionsverksamheten vid försvarets materielförvaltande

ämbetsverk ......................................... 48

§ 8 Arbetstidsreglering för militär och civilmilitär personal .... 63

§ 9 Tillhandahållande av varmbad åt personal vid försvaret---- 68

§ 10 Utbetalning av pension till svärdsmän och svärdsmedaljörer 72

§ 11 Enhetlig lottauniform .................................. 74

§ 12 Vissa statsägda enfamiljshus i Karlsborg.................. 77

Socialdepartementet

§ 13 Riksförsäkringsverkets inspektionsverksamhet in. m....... 79

§ 14 Vissa beslutsformer inom de allmänna försäkringskassorna .. 86

§ 15 Försäkringskasseförbundet.............................. 97

Kommunikationsdepartementet

§ 16 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget.......... 102

§ 17 Byggnadsstyrelsens avtal med arkitekter och konsulter---- 108

§ 18 Handläggningen av ärenden rörande ersättning för skadade

postförsändelser ..................................... 116

§ 19 Statens järnvägars knutpunktstrafik för styckegods........ 121

§ 20 Restaurangrörelsen på tågfärjelederna över Öresund ...... 131

Finansdepartementet

§ 21 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. in......... 137

§ 22 Uppbörd och indrivning av kvarstående skatt.............. 160

§ 23 Särskild fastighetsdeldaration........................... 164

§ 24 Handläggningen av vissa ärenden hos prövningsnämnderna 189
§ 25 Beräkningen av statsmyndigheternas omkostnadsanslag .... 194

§ 26 Statsmyndigheternas resekostnader ...................... 206

§ 27 Tillämpningen av den s. k. MTM-metoden inom statlig verksamhet
............................................. 212

§ 28 Trafikförsäkring och trafiksäkerhet...................... 224

Ecklesiastikdepartementet

§ 29 Vissa totalförsvaret berörande arkivfrågor................ 248

§ 30 Administrativa problem inom skolväsendet .............. 252

§ 31 Inköp av dentalmateriel m. m............................ 261

§ 32 Uthyrning av vissa lokaler vid karolinska mediko-kirurgiska

institutet och Lunds universitet........................ 267

Jordbruksdepartementet

§ 33 Kronans holmar och skär .............................. 268

Handelsdepartementet

§ 34 Statens provningsanstalt................................ 281

§ 35 Utnyttjandet av AB Atomenergis anläggningar............ 289

Civildepartementet

§ 36 Förening av tjänst med vissa uppdrag.................... 301

§ 37 Sammanträffande av vissa pensions- och avlöningsförmåner 304
§ 38 De affärsdrivande verkens avräkning med de allmänna försäkringskassorna
.................................... 307

Reservation ................................................... 317

Av revisorerna avlagda besök................................... 318

Jämlikt §§ 6 och 15 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen
får revisorerna härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning
av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 15
december 1965.

BENGT ELMGREN
CARL E. JOHANSSON
CARL CHRISTENSON
GUSTAF SVENSSON

CARL ESKILSSON
HENRY ALLARD
AXEL ANDERSSON
HERBERT HERMANSSON

JOHN LUNDBERG
GUST. NILSSON
EINAR PERSSON
KARL DAMSTRÖM

Per Dahlberg

f T

J U STITIE D E PARTE M E NTET

§ 1

Den statliga revisionens konstitutionella ställning

Enligt § 72 riksdagsordningen förordnar riksdagen årligen inom sex dagar
efter dess öppnande revisorer till ett antal av tolv, vilka till halva antalet
av vardera kammaren utses, att enligt regeringsformen och särskild
instruktion granska statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning. Revisor utövar sin befattning till dess nytt
val av revisorer förrättas. För varje revisor väljes en suppleant att vid förfall
för honom inträda. Revisorerna väljer själva inom sig ordförande.

För ärendenas förberedande behandling sammanträder revisorerna på tre
avdelningar. Varje avdelning har sitt speciella förvaltningsområde att granska.
Statsmyndighet är jämlikt kungörelsen 1949:357 skyldig att efter anmaning
tillställa revisorerna de handlingar samt lämna de upplysningar
och uppgifter som erfordras för fullgörande av revisorernas åliggande. Motsvarande
gäller om den som åtnjutit understöd av statsmedel.

Till sitt förfogande har revisorerna ett av dem tillsatt kansli, bestående
av en kanslichef såsom sammanhållande administrativ kraft och tre avdelningsdirektörer,
vilka tjänstgör som sekreterare på de nyssnämnda avdelningarna.
Revisorerna har därjämte möjlighet att vid behov anlita utomstående
experter. Erforderlig skriv- och vaktpersonal tillhandahålles av
riksdagens ekonomibyrå.

Enligt § 107 regeringsformen skall den av revisorerna förrättade granskningen
avse en »generell översikt av statsmedlens utdelning». I § 13 instruktionen
(i sin helhet senast införd i SFS 1949: 358; viss ändring 1961: 670)
bär denna uppgift uttryckts sålunda.

Vid sin granskning skola revisorerna tillse allt som till ett tillförlitligt
omdöme om statsverkets tillstånd och förvaltning kan anses erforderligt,
och böra revisorerna, utan att, såvitt omständigheterna medgiva, förbigå
detaljerna, huvudsakligen granska dispositionerna, förvaltningen och resultaten
på det hela.

Revisorerna avger den 15 december varje år särskilda berättelser, i vilka
redovisas de iakttagelser som gjorts vid granskningen av respektive statsverket,
riksbanken och riksgäldskontoret. Om speciella skäl föreligger, kan
berättelse i visst ämne avlåtas även före nämnda dag. Sedan remissyttranden
inhämtats från de av saken berörda myndigheterna in. fl., överlämnas
berättelserna till vederbörande riksdagsutskott för vidare behandling.

Som nyss berörts förutsättes i regeringsformen att revisorernas granskning
skall avse en »generell översikt av statsmedlens utdelning». Oberoende
härav bör det enligt samma författningsrum åligga vederbörande ämbetsmän
att verkställa den speciella revision som tillkommer dem i kraft av deras
ämbetsbefattning. Denna administrativa revision fullgöres av riksrevisions\erket,

slagning av dåvarande riksräkenskapsverket och statens sakrevision. I den
föi verket gällande instruktionen (SFS 1961: 352) har dess arbetsuppgifter
uttryckts sålunda, att riksrevisionsverket är central myndighet för kontroll
av statens inkomster och utgifter samt förvaltningen av statsförmögenheten.

Riksrevisionsverkets kontroll av den statliga medelsförvaltningen är i
första hand en räkenskapsgranskning från formella och kamerala utgångspunkter.
Som ett särskilt arbetsmoment häri ingår inventering av kassor,
värdehandlingar och förråd hos vederbörande myndigheter. Ämbetsverket
bedriver dessutom sakrevisionell granskning och har därvid bl. a. att tillse
att möjliga besparingar genomföres så skyndsamt förhållandena medger.

I anslutning till det direkta revisionsarbetet lämnar riksrevisionsverket,
antingen på eget initiativ eller efter förfrågningar från statliga redogörare,
anvisningar och upplysningar rörande tillämpningen av gällande bestämmelser
inom medelsförvaltningens område. Verket äger vidare meddela föleskrifter
om sättet för räkenskapsposternas bokföring och verifiering samt
i samråd med vederbörande myndighet fastställa formulär för dess räkenskaper
och övriga redovisningshandlingar.

Riksrevisionsverket handhar härjämte riksbokföringen och utarbetar statistik
över statens finanser.

Ledningen av riksrevisionsverket är anförtrodd en av Kungl. Maj :t utsedd
styrelse om inalles åtta personer med verkschefen som ordförande. I övrigt
är ämbetsverket organiserat på sex byråer, nämligen fyra revisionsbyråer,
en budgetbyrå och en finansstatistisk byrå samt ett fristående kansli. Personalstyrkan
uppgick den 1 oktober i år till sammanlagt 191 tjänstemän.

Riksrevisionsverket avger varje år till Kungl. Maj:t en för riksdagens revisorer
avsedd revisionsberättelse. I samma ordning tillställes revisorerna eu
särskild redogörelse för skatteuppbörden. Revisorerna brukar även beredas
tillfälle att successivt taga del av den inom verket upprättade budgetredovisningen,
innan denna ännu offentliggjorts. I övrigt förekommer huvudsakligen
endast informella kontakter mellan riksrevisionsverket och riksdagens
revisorer.

1 förevarande sammanhang må slutligen erinras om att de största affärsdrivande
verken, nämligen postverket, televerket, statens järnvägar, statens
vattenfallsverk och domänverket, är utrustade med s. k. specialrevisioner,
vilka ingår som särskilda organisationsenheter i vederbörande verksstyrelser
och har till uppgift att granska underlydande regionala och lokala organ.

Motsvarande specialrevisioncr finnes inrättade vid generaltullstyrelsen och
medicinalstyrelsen samt inom försvaret. Den revisionella kontrollen av försvarets
regionala och lokala myndigheter utövas i huvudsak av en till försvarets
civilförvaltning hörande revisionsbyrå, över den av specialrevisionerna
bedrivna granskningsverksamheten avges likaledes årligen berättelser,
vilka brukar bifogas riksrevisionsverkets förut omnämnda revisionsberättelse.

Beträffande den statliga revisionens ställning och organisation i vissa
främmande länder må följande av revisorerna införskaffade uppgifter lämnas.

Danmark

Revisionen bedrives av två organ, av vilka det ena svarar för den administrativa
revisionen och samtidigt biträder det andra, som har den parlamentariska
revisionen som sin uppgift.

Den administrativa revisionen utövas av fyra med varandra sidoordnade
avdelningar i finansministeriet, revisionsdepartementerne. Varje avdelning
ledes av en avdelningschef och arbetar på flera byråer. Revisionsärendenas
fördelning mellan avdelningarna är fastställd i instruktion. Revisionen omfattar
följande moment (lovbekendtgprelse nr. 178, 1937, § 10).

Alle Regnskaber bliver åt underkaste Revision, ved hvilken navnlig bliver
åt paase:

1. åt Regnskabet er rigtig af lagt i tal- og bogholderinmsessig Henseende,
og åt saavel Indtaegts- som Udgiftsposter er behprig dokumenterede,

2. åt Regnskabets enkelte Poster er i Overensstemmelse med de gseldende
Love, Anordninger og andre gyldige Bestemmelser samt indgaaede Kontrakter,

3. åt ingen Udgift er afholdt uden Hjemmel i Finansloven eller anden Bevillningslov,
åt Bevillningerne er anvendt efter deres Ord og Forudssetninger,
åt enhver Udgift og Indtsegt er posteret paa rette Maade, og åt ingen Post
uhjemlet er overfprt fra et Finansaar til et andet,

4. åt der ved Förvaltningen af Statens Midler og Driften af de i Regnskaberne
omhandlede Virksomheder er taget skyldige pkonomiske Hensyn.

Revisionsavdelningarna avger i första hand rapport till finansministern
och respektive fackminister. De avlämnar vidare revisionsberättelse till ledning
för den parlamentariska revisionen, som åligger statsrevisoratet. På anmodan
är revisionsavdelningarna även skyldiga att biträda statsrevisoratet
med utredning av alla sådana förhållanden om vilka detta önskar upplysning.

Statsrevisoratet består av fyra statsrevisorer, som jämte fyra suppleanter
väljes av folketinget för fyra år. Statsrevisorerna behöver icke vara men är i
regel folketingsledamöter. De uppbär lön och pension och biträdes av en
sekreterare.

lf—650680

Statsrevisoratets uppgifter är formellt desamma som tillkommer den administrativa
revisionen, varjämte följande, delvis därmed överensstämmande
föreskrifter gäller (lov nr. 95, 1928, § 3).

Statsrevisorerne gennemgaar hvert Aars Statsregnskab og paaser, åt samtlige
Statens Indtaegter deri er opfprt, og åt ingen Udgift uden Hjemmel i Finansloven
eller anden Bevillningslov har fundet Sted.

Ved deres Gennemgang af Statsregnskabet skal Statsrevisorerne derhos
forvisse sig om, åt Statsregnskabets Indtaegter og Udgifter er i Overensstemmelse
med de af Ministerierne og andre Institutioner og Myndigheder

---aflagte Regnskaber, og åt Statsregnskabets Status er rigtigt opfprt

efter Regnskaberne.

Statsrevisorerne bpr tillige have Opmaerksomheden henvendt paa, åt der
ved Förvaltningen af Statens Midler og Driften af de i Statsregnskabet omhandlede
Virksomheder er taget skyldige pkonomiske Hensyn.

Statsrevisorerna har emellertid rätt att godta revisionsavdelningarnas räkenskapsgranskning,
och i praktiken inskränker sig deras verksamhet i huvudsak
till den finansiella kontrollen i stort.

Statsrevisorerna skall före den 1 mars varje år till folketinget överlämna
en tryckt berättelse avseende det räkenskapsår som tilländalupit den 31 mars
föregående kalenderår (folketingsbeslutning 3/5 1962).

Som ett samarbetsorgan mellan statsrevisoratet och revisionsavdelningarna
fungerar statsregnskabsrådet, som består av statsrevisorerna, avdelningscheferna
och finanshovedbogholderen.

»Statsregnskabet» skall tillika med statsrevisorernas anmärkningar föreläggas
folketinget »till beslutning». Ärendet beredes av ett särskilt utskott,
som regelmässigt införskaffar kompletterande yttranden av olika myndigheter.
Enligt mångårig praxis utmynnar folketingets granskning, även om
kritik yppas under ärendets behandling, i ett blankt godkännande av »statsregnskabet»
för det aktuella budgetåret.

Finland

Revisionen är delad mellan ett administrativt och ett parlamentariskt
organ.

Den administrativa revisionen utövas av statens revisionsverk (valtiontalouden
tarkastusvirasto), som lyder under finansministeriet. Revisionsverket
är organiserat på fyra avdelningar, därav två revisionsavdelningar
omfattande tillsammans sju revisionsbyråer. Dess uppgift är att granska lagligheten
och ändamålsenligheten av statshushållningen, att kontrollera att
den fastställda budgeten blivit följd och att handhava statens allmänna bokföring.
Revisionsverkets beslutanderätt tillkommer revisionsrådet, som består
av verkets chef och tre av dess avdelningschefer.

För den parlamentariska revisionen svarar fem statsrevisorer, som jämte
— i regel lika många — suppleanter tillsättes vid varje lagtima riksdag
för att på riksdagens vägnar utöva tillsyn över att den fastställda budgeten

iakttages samt över statsverkets tillstånd och förvaltning. Statsrevisorerna,
som uppbär arvode, behöver ej vara men är mestadels riksdagsledamöter.
Till deras förfogande står ett permanent kansli, som övervakas av statsrevisorernas
ordförande. I kansliet tjänstgör för närvarande en sekreterare
och en överinspektör, varjämte statsrevisorerna äger rätt att anlita utomstående
sakkunnig hjälp.

Enligt för statsrevisorerna gällande instruktion (Finlands författningssamling
1951: 391) skall de utöva uppsikt såväl över lagligheten av statens
hushållning som över dess ändamålsenlighet. Tillsynen bör, utan åsidosättande
av detaljerna i högre grad än omständigheterna påkallar, i huvudsak
inriktas på statshushållningens allmänna tillstånd och förvaltning.

För varje budgetår skall statsrevisorerna före den 1 april det andra året
efter ifrågavarande år till riksdagen avge en berättelse, vari förekommande
anmärkningar framställes och åtgärder för iakttagna missförhållandens
rättande föreslås. Berättelsen, över vilken statsutskottet avger utlåtande, godkännes
regelmässigt av riksdagen, som översänder den till regeringen för
därav föranledda åtgärder.

Norge

Revisionen utövas helt av ett parlamentariskt organ.

Stortinget väljer för varje valperiod -—• alltså för fyra år — fem riksrevisorer,
av vilka en utses till ordförande, jämte suppleanter. Riksrevisorerna,
som icke behöver vara men ofta är ledamöter av stortinget, bildar tillsammans
styrelsen för ett särskilt ämbetsverk, riksrevisionen. De uppbär lön — ordföranden
som hög chefstjänsteman, de övriga ett lägre årligt belopp — och
pension. De högre tjänstemännen i riksrevisjonen, som utnämnes av stortingets
presidentskap, innehar förtroendesysslor från vilka de kan entledigas
efter uppsägning.

Riksrevisjonen arbetar på fyra avdelningar, som tillsammans omfattar
mer än 20 byråer. Arbetet är fördelat mellan byråerna enligt instruktion.
Personalen uppgår till över 300 personer.

Enligt gällande bestämmelser tillkommer det riksrevisjonen att »revidere
samtlige av den pverste administration og av andre overfor staten regnskapspligtige
myndigheter og personer avlagte regnskaper over penger, forraad og
vserdier av enhver art og kontrolere de av dem trufne dispositioner over
disse». Riksrevisjonen kan överlåta åt ett departement att utföra viss revision,
men för en varaktig anordning av detta slag fordras stortingets samtycke.
Sådan delegering befriar icke riksrevisjonen från skyldigheten att
företaga den efterrevision som kan vara nödvändig för det konstitutionella
ansvarets utkrävande.

Anmärkningar mot den högsta statsförvaltningens dispositioner rapporterar
riksrevisjonen till stortinget i en årligen avgiven berättelse. Denna behandlas
först av protokollsutskottet, på grundval av vars utlåtande stor -

tinget fattar sitt beslut om godkännande eller •— åtminstone teoretiskt —•
riksrättsåtal. Beslut i anledning av revisionen av de underordnade myndigheternas
finansförvaltning fattas av riltsrevisjonen själv, såvida icke vederbörande
departementschef påtar sig det konstitutionella ansvaret, i vilket
fall saken går till stortinget.

Förbundsrepubliken Tyskland

Det centrala revisionsorganet är förbundsräkenskapsverket (Bundesrechnungshof),
som har sitt säte i Frankfurt am Main. Det motsvaras i delstaterna
av landsräkenskapsverk (Landesrechnungshöfe), vilka samverkar
i principiella och eljest gemensamma frågor med förbundsräkenskapsverket
genom ett samarbetsorgan.

Förbundsräkenskapsverket är ett gentemot förbundsregeringen fristående,
grundlagsfäst organ. Dess ledamöter utses på livstid och har samma tryggade
ställning som domare (minst en tredjedel skall vara kompetent att bekläda
domarämbete). Ledamöterna får icke tillhöra förbundsdagen eller förbundsrådet.
Verket arbetar på en kansliavdelning och ett flertal revisionsavdelningar.
Den samlade personalen uppgår till över 400 personer.

Förbundsräkenskapsverket övervakar förbundets hela finansförvaltning.
Det skall därvid icke blott pröva om förvaltningen bedrivits i enlighet med
givna föreskrifter, i god ordning och med beaktande av kraven på sparsamhet
och god hushållning utan även undersöka om icke inrättningar underhålles
eller annars förbundsmedel utgives som hade kunnat inskränkas
eller indragas utan men för det adminstrativa syftemålet.

I fråga om den egentliga räkenskapsgranskningen biträdes förbundsräkenskapsverket
av interna revisionsorgan (Vorprufung), varigenom det i regel
kan inskränka sig till stickprovskontroll och mera principiella frågor. Verkets
granskning kan gälla icke blott avslutade räkenskapsperioder utan även
utsträckas till den löpande förvaltningen.

Resultaten av förbundsräkenskapsverkets revision meddelas efter hand
myndigheterna jämte rekommendationer om lämpliga åtgärder. Verket
avger vidare årligen en rapport över sina iakttagelser till förbundsdagen.

I förbundsdagen remitteras rapporten i regel till de utskott som berett
motsvarande anslagsfrågor eller också till särskilda utskott. Förbundsdagens
behandling utmynnar i ett formellt dechargebeslut.

Österrike

Enligt tillgängliga knapphändiga uppgifter är det österrikiska revisionssystemet
i stort sett lika utformat som det västtyska. Huvudorganet är även
här ett räkenskapsverk (Bundesrechnungshof).

Schweiz

Det egentliga revisionsarbetet åvilar administrationen själv och utövas av
en särskild avdelning inom finansministeriet (Finanzkontrolle). Avdelning -

en torde väsentligen bedriva formell och kameral granskning. Dess beslut i
revisionsärenden kan överklagas hos finansministern och i sista hand hos
förbundsrådet.

Som parlamentariskt revisionsorgan verkar av de båda kamrarnas finansutskott
tillsatta deputerade (Finanzdelegation), omlattande tre personer
som väljes för nationalrådets mandattid (fyra år). Finansministeriets kontrollavdelning
fungerar som sekretariat åt de deputerade. Dessa avger för
varje budgetår en berättelse över sina iakttagelser, som även gäller förvaltningens
effektivitet. Berättelsen överlämnas till finansutskotten, vilka vidarebefordrar
dem till kamrarna, och ligger till grund för parlamentets godkännande
av förbundsrådets årliga budgetredovisning.

Frankrike

Revisionsuppgiften tillkommer i Frankrike sedan gammalt en administrativ
domstol, räkenskapsrätten (Cour des comptes), som är oberoende av
både exekutivmakten och parlamentet.

Räkenskapsrättens ledamöter utses av republikens president och är oavsättliga
domare. Rätten arbetar under ledning av en president på fem avdelningar.
För insamling av redovisningshandlingar och verksamhetens behöriga
gång svarar ett fiskalsämbete (parquet).

I den franska finansförvaltningen skiljes strängt mellan beslutande tjänstemän
(ordonnateurs) och kassaförvaltande tjänstemän (comptables), vilka
båda grupper sköter var sin bokföring. Räkenskapsrättens granskning
avser direkt endast kassaförvaltningen, vars räkenskaper den prövar och
uttalar sig över i form av utslag. Dessa kan i viss utsträckning överklagas
hos högsta förvaltningsdomstolen (Conseil d’état). Med hänsyn till sammanhanget
mellan de båda tjänstemannafunktionerna blir indirekt även de beslutande
tjänstemännens finansiella dispositioner granskade, och rätten
sammanställer årligen redogörelser om resultatet av jämförelser mellan de
båda bokföringarna (dcclarations générales de conformité). Dessutom avger
räkenskapsrätten årligen till republikens president och till parlamentet en
rapport, vari redogöres för iakttagna fel och brister i finansförvaltningen
och framställes förslag till rättelser och reformer.

Med hänsyn till revisionsorganets domstolskaraktär är det naturligt att
dess väsentliga uppgifter ligger inom den formella och kamerala granskningens
område. Det vill dock synas som om effektivitetssynpunkter börjat
anläggas i växande utsträckning.

Utanför räkenskapsrättens granskning faller de statliga företagen, tör
vilkas kontroll tillskapats en särskild granskningskommission. Denna kommission,
i vilken ordföranden är en av avdelningspresidenterna i räkenskapsrätteri,
har uttryckligen tilldelats även sakrevisionella uppgifter. Den avger
eu ärlig rapport till republikens president, parlamentet och räkenskapsrätten.

Det tillkommer parlamentet att på förslag av finansministern i lagform
(loi des finances) godkänna budgetredovisningen och därmed bevilja respektive
ministrar ansvarsfrihet. Ärendet beredes i nationalförsamlingens och
senatens finansutskott, som därvid hav rätt att begära biträde av räkenskapsrätten
med undersökningar av angivna förhållanden.

Belgien

Det belgiska revisionssystemet överensstämmer både i organisatoriskt och
i funktionellt avseende med det franska. Den enda mera väsentliga skillnaden
är att ledamöterna i räkenskapsrätten (Cour des comptes) här utses för
en sexårsperiod av representantkammaren, som också när som helst kan
åtei kalla deras mandat. Ledamöterna är ofta medlemmar av parlamentet.
Räkenskapsrättens revisionsuppgifter är strängt inskränkta till formella och
kamerala aspekter.

Nederländerna

Huvudorganet för revisionen av den nederländska finansförvaltningen är
allmänna räkenskapskammaren (Algemene Rekenkamer), som bedriver sin
verksamhet på parlamentets vägnar.

Allmänna räkenskapskammaren består av tre ledamöter, som utnämnes
för livstiden (de maste dock avga senast vid fyllda 70 år) och i princip är
oavsättliga. Tillsättningen tillkommer formellt regeringen. Den har därvid
att för varje ledig plats välja mellan tre av parlamentets andra kammare
föreslagna personer, av vilka enligt stadgad praxis den först nämnde alltid
utses. Kammarens förslag grundar sig i sin tur på en av räkenskapskammaren
själv presenterad lista på sex personer, och i realiteten förnyas denna
således normalt genom kooptation. Två suppleanter och räkenskapskammarens
sekreterare tillsättes på samma sätt. Till räkenskapskammaren hör eu
personalstab på över 200 personer.

Allmänna räkenskapskammaren arbetar på sex avdelningar, var och en
omfattande flera byråer. Indelningen svarar i stort sett mot ininisterieorganisationen.

I allmänna räkenskapskammarens uppgifter ingår författningsenligt i
första hand formell och kameral revision och i praxis i stigande omfattning
även sakrevision (en särskild avdelning sysslar numera enbart med effektivitetskontroll).
Kammaren granskar icke blott den egentliga statsförvaltningen
utan även statliga företag och stiftelser.

I fråga om den formella kontrollen samarbetar räkenskapskammaren intimt
med administrationens revisionsorgan, främst finansdepartementets avdelning
för inspektion av statsfinanserna (Inspectie der Rijksfinancién).
över medelsförvaltare och redogörare utövar räkenskapskammaren en viss
myndighet och kan bl. a. döma dem till böter och återbetalning.

Alla statsutgifter skall i efterhand godkännas av allmänna räkenskaps -

kammaren, innan de får intagas i budgetredovisningen. \ ägrat godkännande
innebär att vederbörande minister har att välja mellan att vidtaga rättelse
eller att ingå i svaromål i parlamentet. Räkenskapskammarens ställningstagande
får dock icke grundas på sakrevisionella bedömanden, vilka
endast kan utmynna i rekommendationer.

Allmänna räkenskapskammaren avlåter årligen före den 1 april en berättelse
över sina iakttagelser till regeringen, som överlämnar den till parlamentet.
Ett andrakammarutskott rapporterar med ledning av berättelsen och
annat redovisningsmaterial till kammaren om finansförvaltningen under
budgetåret. Parlamentets granskning utmynnar regelmässigt i att den av
räkenskapskammaren godkända budgetredovisningen fastställes, varigenom
regeringen beviljas ansvarsfrihet.

Storbritannien

Den brittiska revisionen ligger helt under parlamentets inflytande.

Som ett parlamentariskt organ betraktas således generalkontrollörsämbetet,
vars innehavare (Comptroller and Auditor General) visserligen utnämnes
av regeringen men är ansvarig inför parlamentet och ej kan avlägsnas
från sin post utan dettas godkännande. Generalkontrollören förfogai
över en tjänstemannastab på över 500 personer (Exchequer and Audit Department)
.

Vid sin formella och kamerala kontroll använder sig generalkontrollören
i första hand av räkenskapsrapporter från förvaltningens ansvariga finanstjänsteinän
(Accounting Officers) och kan i övrigt nöja sig med stickprovskontroll.
Generalkontrollören utarbetar rapporter över sina iakttagelser, varvid
icke endast begångna fel och brister påtalas utan även finansförvaltningen
bedömes från allmän effektivitetssynpunkt. Rapporterna översändes
till finansministern, som vidarebefordrar dem till parlamentet.

Parlamentets granskning av finansförvaltningen äger väsentligen rum i
statsräkenskapsutskottet (Public Accounts Committee). Utskottet, som
har 15 ledamöter, hämtar enligt fast praxis sin ordförande från oppositionen
i parlamentet. I regel inväljes i utskottet personer med erfarenheter av
administrativa och finansiella frågor.

Med ledning av generalkontrollörens rapporter avhåller statsräkenskapsutskottet
en serie muntliga förhandlingar, i vilka alltid deltager generalkontrollören,
representanter för finansdepartementet och vederbörande ansvarige
finanstjänsteman. Även utomstående experter kan tillkallas. Ö\er
förhandlingarna föres protokoll, som bifogas de rapporter som utskottet
vanligen två gånger om året avger till underhuset.

I parlamentet ger statsräkenskapsutskottets rapporter vanligen icke anledning
till längre debatter eller formella beslut. De däri framställda anmärkningarna
och rekommendationerna anses dock vara mci eller mindre
bindande för regeringen och myndigheterna. Om regeringen icke anser sig

kunna följa utskottets anvisningar på någon punkt, anses den skyldig att
motivera detta ställningstagande i den berättelse den regelbundet avger om
sina åtgärder i anledning av utskottets senaste rapport.

Revisorernas uttalande. Genom bestämmelser i grundlagarna och vissa
andra författningar har riksdagens revisorer tillerkänts vidsträckta befogenheter
då det gäller kontrollen av statsverksamheten i vårt land. I princip
kan också riksdagens revisorer sägas utgöra en allmän överrevision, med
uppgift att förmedla en allsidig och fortlöpande bild av det sätt på vilket
statsmedlen utnyttjas. Samtidigt kan dock konstateras att revisorerna —
som förfogar över ett kansli om blott fyra tjänstemän — icke har en organisation
som svarar mot uppgiftens ansvarsfulla och maktpåliggande natur.

Nämnda förhållande sammanhänger till icke ringa del med den dualistiska
uppbyggnad som sedan gammalt utmärker den statliga revisionen.
Vid sidan av riksdagens revisorer finnes sålunda ett särskilt riksrevisionsverk,
som är direkt underställt Kungl. Maj :t och fullgör sina åligganden
i sedvanliga administrativa former. Personalstyrkan uppgår f. n. till inemot
200 tjänstemän. Det är gentemot detta ämbetsverk som statsmyndigheter,
statstjänstemän och statsunderstödda inrättningar i första hand är redovisningsskyldiga,
och en betydande del av verksamheten upptages av formell
och kameral granskning av kontinuerligt inflytande räkenskaper och andra
redovisningshandlingar. Riksrevisionsverket bedriver även sakrevisionell
granskning och har därvid bl. a. att tillse att möjliga besparingar genomföres
så skyndsamt förhållandena medger. Därutöver ankommer på verket
vissa andra tillsynsfunktioner, delvis föranledda av dess befattning med
riksbokföringen. Den ställning som ämbetsverket sålunda intager har i instruktionen
uttryckts med orden, att riksrevisionsverket är central myndighet
för kontroll av statens inkomster och utgifter samt förvaltningen av
statsförmögenheten.

I nu berörda avseende skiljer sig förhållandena i vårt land, såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen, avsevärt från vad som är brukligt
inom andra med oss jämförbara länder. Inom dessa betraktas sålunda
granskningen av den statliga finansförvaltningen i allmänhet som en uppgift
för vederbörande parlament eller är i vart fall anförtrodd ett gentemot
regeringsmakten fullt självständigt organ. Även i de länder där den ifrågavarande
kontrollen icke har samma enhetliga prägel utan, på liknande sätt
som i Sverige, är uppdelad på skilda händer kan den parlamentariska revisionen
sägas intaga en ledande ställning, medan den administrativa revisionen
närmast har en tekniskt biträdande funktion.

En omständighet som i förevarande sammanhang förtjänar ett visst beaktande
gäller själva utformningen av den administration som skall granskas.
Även liärutinnan kan olika principer spåras. Utmärkande för Sverige
— liksom för Finland som har en likartad förvaltningsorganisation — är

sålunda att den statliga administrationen på central nivå i huvudsak är koncentrerad
till åtminstone formellt fristående ämbetsverk. Inom praktiskt taget
alla andra länder däremot ankommer den centrala förvaltningen på organ
som utgör integrerande delar av vederbörande ministerier. Denna organisationsform
har utan tvivel påverkat revisionens karaktär och ställning
i dessa länder, då det icke minst av principiella skäl måste ha ansetts uteslutet
att en statlig administration som utövas i och genom regeringskansliet
skulle kontrolleras av ett organ tillhörande samma kansli.

Någon avgörande betydelse för bedömningen av förevarande spörsmål
kan dock den angivna olikheten i förvaltningsorganisatoriskt hänseende icke
sägas ha. Långt större vikt måste i stället tillmätas det förhållandet, att
själva den konstitutionella grunden för statshushållningen i princip är en
och densamma i alla de länder som nu avses. Sasom närmare skall utvecklas
i det följande talar detta närmast för att den statliga revisionen i vårt
land bör få en utformning som överensstämmer med vad som eljest är regel
på förevarande område.

Härutinnan må erinras om att riksdagen enligt svensk budgeträtt ensam
har befogenhet att utöva beskattningsmakten. Det tillkommer vidare riksdagen
att på riksstaten anvisa de anslag som erfordras för att täcka statsverkets
utgiftsbehov. Dessa medel ställes till Kungl. Maj :ts förfogande och
disponeras först i andra hand av vederbörande myndigheter, sedan Kungl.
Maj :t lämnat tillstånd därtill i form av s. k. regleringsbrev. Varken Kungl.
Maj:t eller de egentliga förvaltningsorganen får emellertid utnyttja riksstatsanslagen
efter gottfinnande utan skall i sina verkställighetsåtgärder
noga iakttaga de villkor som riksdagen förbundit med anslagsanvisningen
och riksstatens upprättande över huvud taget. Det synes mot bakgrunden
härav vara både naturligt och korrekt att den grundläggande kontrollen av
statsmedlens användning förbehålles riksdagen.

Som tidigare berörts har de centrala ämbetsverken i vårt land en formellt
självständig ställning. Detta innebär bl. a. att de inom ramen för gällande
bestämmelser har att fatta sina beslut efter eget bedömande och på eget
ansvar. Icke sällan händer emellertid att de underställer Kungl. Maj :t sina
beslut för prövning och godkännande. Understundom tar också vederbörande
departement aktiv del i det arbete som föregår ett ämbetsverks beslut.
I båda dessa fall är det som regel fråga om upphandling av olika förnödenheter
eller om byggnadsverksamhet, d. v. s. ärenden av det slag att de normalt
leder fram till stora anspråk på anslagsmedel. Angivna förhållande
torde vara ytterligare ett starkt skäl för alt den förenämnda kontrollen bör
anknytas till riksdagen, då den ju eljest icke helt kan täcka det statliga förvaltningsområdet.

Gentemot det sist anförda kan måhända invändas, att riksdagen genom
den granskning av statsrådsprotokollen som verkställes av konstitutionsutskottet
och som torde vara unik för vårt land alltid har möjlighet alt pröva

lagligheten och ändamålsenligheten av i varje fall de beslut som fattas i regeringsärenden.
Denna prövning är dock, icke minst såsom praxis utvecklat
sig, av helt annan karaktär än den rent revisionella kontrollen av statsverksamheten.
Konstitutionsutskottets befogenheter härutinnan kan därför icke
anses försvaga det behov av en koncentration av den statliga revisionen till
ett riksdagens organ som enligt det ovan förda principresonemanget visats
föreligga.

Frågan har emellertid icke blott en principiell utan även en praktisk sida.
Genom den olikhet som föreligger såväl i konstitutionell ställning som i personalorganisation
och verksamhetsformer kan en viss arbetsfördelning sägas
ha utbildats mellan riksdagens revisorer och riksrevisionsverket. Något
organiserat samarbete mellan de båda revisionsorganen förekommer likväl
icke, trots att de granskningsuppgifter de fått sig anförtrodda i väsentliga
avseenden nära sammanfaller. Bortsett från risken för dubbelarbete innebär
detta en mindre ändamålsenlig disposition av de personalresurser som
står till förfogande för förvaltningskontrollen. En kraftsamling med åtföljande
effektivisering av verksamheten vore på ett helt annat sätt möjlig,
om den statliga revisionen vore enhetlig och icke splittrad på två händer.
En dylik samordning skulle även för de granskade myndigheterna medföra
bestämda fördelar.

Flera tungt vägande skäl av både principiell och praktisk innebörd kan
alltså åberopas för att den statliga revisionen i vårt land bör koncentreras
till ett enda organ, underställt riksdagen och bedrivande sin verksamhet på
dess vägnar. Enklast skulle detta syfte uppnås om riksrevisionsverket omvandlades
till ett riksdagens verk med av riksdagen utsedd särskild styrelse.

Icke minst med hänsyn till den föreliggande frågans konstitutionella
aspekter bör den, innan något beslut däri fattas, självfallet underkastas noggrann
prövning. Erinras må att de konstitutionella spörsmålen för närvarande
är föremål för överväganden i ett vidare sammanhang. Det synes dock
föga troligt att därvidlag något större utrymme kan beredas frågan om den
statliga revisionens ställning och organisation. På grund härav synes för
ändamålet särskilda sakkunniga böra tillkallas.

§ 2

Ändringsförfattningar i Svensk författningssamling

I vårt land råder sedan långt tillbaka den uppfattningen att den stora allmänheten
bör beredas goda möjligheter att skaffa sig kännedom om gällande
rätt. Under tidernas lopp har olika åtgärder vidtagits för att tillgodose
detta krav. Härutinnan kan främst nämnas utgivandet av Svensk författningssamling.
Författningar hade i allt större utsträckning börjat utfärdas
vid sidan av lagkodifikationerna, av vilka 1734 års lag var den betydelsefullaste,
och tanken uppstod småningom på att utge en officiell publikation
som innehöll samtliga författningar allt efter som de utkom. Detta ledde
till att på initiativ av riksdagen Svensk författningssamling började utgivas
år 1825.

Beträffande vissa sedermera vidtagna åtgärder må ur förordet till det av
Nothin—Petri utgivna verket Svensk lagsamling anföras följande.

Då författningsmaterialet alltmera tillväxte samt utkomna författningar
upphävdes eller ändrades, erfordrades emellertid nya åtgärder för att klargöra
vad som vore gällande rätt. I sådant syfte utgåvos ett par lagsamlingsverk,
på grund av omfång och uppställning avsedda blott för yrkesjuristen.
Vidare började att från det Norstedtska förlaget utgivas »Sveriges Rikes
Lag». Förutom gällande civil- och kriminallag upptogos i detta arbete kommunala
lagar och andra viktiga författningar. Lageditionen har därför fått
stor användning som uppslagsbok även utanför yrkesjuristernas krets.

Den omständigheten att författningsmaterialet ständigt tillväxer har emellertid
gjort det omöjligt för lageditionens redaktör att i lagboken inrymma
mer än en begränsad del av detsamma. Samtidigt växer behovet för olika
medborgargrupper att erhålla möjlighet till kännedom om de författningar,
som reglera deras verksamhetsområden.

Den förenämnda lagsamlingen avsåg att ge en fullständig bild av den gällande
rätten. Den omfattar ett tjugotal band, och författningarna är grupperade
efter de samhälleliga verksamhetsområden som de berör. Verket utgavs
under de första åren av 1950-talet, men den av utgivarna tillkännagivna
avsikten att fullfölja arbetet genom kompletteringstryck har icke fullföljts,
och verket saknar därför i stor utsträckning aktualitet.

Det kan i detta sammanhang vidare erinras om att i bihanget till statsliggaren
varje år i fullständigt skick intages författningar som reglerar statstjänstemännens
löneförmåner, pensioner och reseersättningar in. m. ävensom
vissa andra för statsförvaltningen betydelsefulla författningar. Vidare
utger ett antal större ämbetsverk särtryck av författningar som äger mera
vidsträckt tillämplighet inom respektive verks arbetsområden, varvid man
antingen omtrycker ändrade författningar eller använder ett lösbladssystem

som medger nytryckning enbart av de blad i vilka ändringar gjorts. I ämbetsverken
förekommer även att tjänstemännen iordningställer interfolierade
exemplar av någon för verksamheten central författning och där successivt
inför ändringar och tillägg.

Ett antal författningar i vilka ändringar eller tillägg gjorts efter deras
tillkomst finnes således tillgängliga i sammanhängande och aktuellt skick.
Enligt vad revisorerna erfarit lär det emellertid såväl för tjänstemännen
i statlig och kommunal förvaltning som för den stora allmänheten ofta vara
förenat med ett tidsödande arbete att av sådant författningsmaterial i Svensk
författningssamling som undergått ändringar utläsa vad som är gällande
rätt. Revisorerna har därför ansett sig böra ägna förevarande fråga viss
uppmärksamhet.

I Svensk författningssamling intages som ovan nämnts samtliga författningar
allt efter som de utkommer. Flertalet författningar avser numera
partiella ändringar i tidigare utgivna författningar. Att ändringsfrekvensen
är mycket stor ter sig naturligt med hänsyn till den snabba utvecklingen
på olika samhällsområden. Det kan nämnas att exempelvis i 1964 års författningssamling
av totalt intagna 902 författningsnummer 521 avser ändringar
i tidigare författningar, därav omkring 340 ändringar i kungörelser.
Som jämförelse kan nämnas att under vartdera av åren 1955 och 1956 totala
antalet ändringar var något över 300. Många författningar har ändrats ett
flertal gånger. I regel införes endast ändringen, vilken emellanåt kan ha karaktären
av »ändring av ändring», i författningssamlingen, medan författningen
i sin helhet mera sällan nytryckes.

Nedan lämnas några slumpvis valda exempel på författningar som ändrats
ett flertal gånger och som icke i sin helhet nytryckts i författningssamlingen.
Exemplifieringen omfattar såväl författningar som är intagna i lagboken
som andra författningar.

En typ av författningar för vilka ändringsfrekvensen varit stor är instruktionerna
för statsmyndigheterna. Sålunda har instruktionen för fångsvårdsstyreisen
och fångvårdsanstalterna av år 1946 (numera gällande endast för
fångvårdsanstalterna) ändrats fem gånger. Lika många gånger har, för att
nämna några andra exempel, instruktionen för medicinalstyrelsen av år
1959 och instruktionen för tullverket av år 1958 ändrats, medan länsstyrelseinstruktionen
av år 1958 ändrats icke mindre än nio gånger. Inom det stora
komplexet av instruktioner på försvarsväsendets och skolväsendets områden
är också antalet ändringar stort. Innan läroverksstadgan nytrycktes år
1958 hade den ändrats ett femtiotal gånger.

Beträffande bestämmelser av mera allmänt intresse kan nämnas att sekretesslagen
av år 1937 ändrats mer än tjugo gånger och att sekretesskungörelsen
av år 1939 efter vissa ändringar omtryckts i sin helhet år 1953 men
sedan ändrats fjorton gånger. Lagen om fri rättegång av år 1919 har ändrats
åtta gånger och kungörelsen av år 1947 med bestämmelser angående tillämp -

ningen av denna lag fyra gånger. Arbetarskyddslagen av år 1949 har ändrats
sex gånger, förordningen av år 1940 angående yrkesmässig au tom obiltrafik
m. in. fjorton gånger, folkbokföringsförordningen av år 1946 femton
gånger och den kommunala vallagen av år 1930 mer än tjugo gånger. Att
1951 års vägtrafikförordning ändrats praktiskt taget varje år efter sin tillkomst
torde vara allmänt bekant.

I fråga om författningar av mera begränsad räckvidd kan erinras om att
exempelvis kungörelsen angående verksläkare vid den civila statsförvaltningen
av år 1939 ändrats sju gånger, kyrkomusikerstadgan av år 1950 åtta
gånger, lagen av år 1932 angående kyrkofonden omkring tjugo gånger och
kungörelsen av år 1942 med vissa bestämmelser angående handeln med
mjölk nio gånger. I ett par kungörelser av år 1930 respektive år 1952 med
anledning av Sveriges tillträde till konventioner angående automobiltrafik
och vägtrafik har ändringar gjorts sju respektive nio gånger.

Som ovan nämnts har ovan angivna exempel valts helt slumpmässigt, och
exemplen skulle självfallet kunna mångfaldigas. Exempelsamlingen kan icke
göra anspråk på att vara representativ för hela författningsmaterialet men
torde dock ge en viss belysning åt bl. a. det förhållandet att ändringar ofta
förekommer i mycket stor omfattning beträffande en och samma författning.

Revisorernas uttalande. Svensk författningssamling, som utgives sedan
år 1825, är det officiella organet för publicering av författningar. Som framgår
av den ovan lämnade redogörelsen finnes vid sidan av författningssamlingen
speciella editioner av lagar och andra författningar, främst Sveriges
rikes lag, där vissa författningar presenteras i aktuellt, fullständigt och
sammanhängande skick. Detta material omfattar dock av naturliga skäl endast
en mindre del av det mycket stora komplexet av gällande författningar,
och tillförlitlig upplysning om gällande rätt kan i mycket stor utsträckning
erhållas endast i författningssamlingen.

I författningssamlingen publicerade författningar avser till stor del andringar
i tidigare utgivna författningar — år 1964 var av totalt 902 forfattningsnummer
icke mindre än 521 ändringsförfattningar. I regel tryckes endast
själva ändringen — nytryckning av författningar i deras helhet i samband
med ändringar förekommer mera undantagsvis. Åtskilliga törfattningar
har vidare upprepade gånger, ofta under en lång foljd av år, ändrats utan
att hela författningstexten omtryckts. Några exempel harpå har lamnats i
den föregående framställningen. Det är uppenbart att materialet härigenom
ofta blir svåröverskådligt och att det kan medföra ett besvärligt och tidsödande
arbete att utröna vilken lydelse av eu bestämmelse som ar den foi
dagen gällande. Risken för misstag i sistnämnda hänseende är också påtaglig.
Enligt vad revisorerna erfarit har på många håll inom förvaltningsmyndigheterna
här angivna förhållanden vållat betydande praktiska olägenheter.

En oproportionerligt stor arbetsinsats måste ofta göras för att även i ärenden
av eljest enkel beskaffenhet klarlägga det aktuella innehållet i tillämpliga
bestämmelser. Även det tidigare omförmälda förfarandet att iordningställa
interfolierade exemplar av författningar och i dem successivt införa
ändringar och tillägg kan vara mycket arbetskrävande, då — såsom fallet är
t. ex. inom försvaret — ett större antal tjänstemän måste ha tillgång till exemplar
av författningarna. Det lär ha förekommit att särskild arbetskraft
måst avdelas under förhållandevis långa perioder för att göra sådana sammanställningar.

Revisorerna är medvetna om att förevarande spörsmål i hög grad är en
kostnadsfråga och att det icke gärna kan ifrågasättas att varje författning
skall omtryckas så snart en ändring däri genomförts. En avvägning måste
göras mellan å ena sidan de fördelar som kan vinnas i form av större lätttillgänglighet
och säkerhet samt arbetsbesparing och å andra sidan kostnaderna
för omtryckningen. När det gäller författningar som kommer till användning
väsentligen endast i myndigheternas egen tjänsteutövning och
som är införda i lagboken torde väl omtryckning i allmänhet utan men kunna
undvaras. Myndigheterna har emellertid också att tillämpa ett stort antal
flera gånger ändrade kungörelser som icke är införda i lagboken och som
genom de många ändringarna, ibland av typen »ändring av ändring», bereder
tjänstemännen åtskilligt arbete. Beträffande åtskilliga sådana författningar
torde skillnaden i kostnader mellan omtryckning av hela författningen
och tryckning av enbart ändringarna icke vara så stor och väl uppvägas
av de lättnader i arbetet som genom en omtryckning skulle beredas myndigheterna.

\ad ater gäller sadana bestämmelser som måste bedömas vara av särskilt
intresse även för en större allmänhet får vid prövning av frågan om omtryckning
bl. a. beaktas, att den enskilde som vill skaffa sig kännedom om
gällande rätt på ett visst område vanligtvis icke torde ha tillgång till lagboken
eller annan för ändamålet lämplig lagsamling.

Revisorerna har med det ovan anförda velat fästa uppmärksamheten på
de omständigheter som talar för att nytryckning av ändrade författningar
måtte göras i större utsträckning än f. n. är fallet. Som tidigare antytts är
emellertid, framför allt av kostnadsskäl, en viss återhållsamhet härvidlag
nödvändig. Det är bl. a. med hänsyn härtill angeläget att även andra möjligheter
att underlätta för myndigheterna och allmänheten att få en klar bild av
vad som är gällande rätt blir beaktade. Revisorerna får härom anföra följande.

I ändringsförfattningarna angives i rubriken årtal och nummer för den
ursprungliga författningen. Nederst på första sidan omtalas vidare bl. a. i
vilken författning de ändrade paragraferna varit införda i sin senaste lydelse.
Däremot lämnas ingen upplysning om de ändringar i övrigt som kan
ha vidtagits i författningen. Enligt revisorernas mening bör övervägas, om

icke i fortsättningen varje ändringsförfattning bör innehålla uppgift om
samtliga alltjämt gällande ändringar i ursprungsförfattningen liksom om
de författningar i vilka dessa ändringar är intagna. Härigenom skulle en
ofta tidsödande genomgång av register och annat material kunna undvikas
och exempelvis »ändrade ändringar» direkt sovras ut.

En tänkbar åtgärd vid sidan av den ovannämnda vore att, när en författning
ändras mer än en gång, i författningen angående den senaste ändringen
låta omtrycka tidigare gjorda ändringar. Ett sådant förfarande synes ändamålsenligt
speciellt då upprepade, mindre ändringar företages i en särskilt
omfångsrik författning, vars omtryckning i sin helhet skulle draga
stora kostnader. Metoden kunde anpassas efter omständigheterna i de särskilda
fallen och skulle leda till att ett betydligt mindre antal författningar
än med nuvarande system behövde komma till användning. Om denna metod
tillämpas bör det självfallet vara i kombination med den tidigare berörda.

Enligt revisorernas mening bör en allmän prövning av hithörande spörsmål
snarast komma till stånd.

§ 3

\ attendomstolarnas befattning med mål angående atomkraftanläggningar

I vattenlagen har bestämmelser meddelats om villkoren för utsläppande
av industriellt avloppsvatten. Tillstånd till sådan åtgärd meddelas efter ansökan
hos vattendomstol. Kan avloppsvatten från fabrik eller annan industriell
inrättning befaras genom förorening av vattendrag, sjö eller annat
vattenområde medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt
förfång eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas,
må medgivande till åtgärden lämnas endast om Konungen, efter hemställan
av vattendomstolen, förklarat att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän
synpunkt hinder däremot ej möter. Industriellt avloppsvatten får ej
avledas sa, att genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde
från allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon
betydelse, med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder
som ej skäligen kan fordras. — Utsläpp av avloppsvatten är däremot i princip
tillåtet om några olägenheter icke uppstår; om sådana icke befaras behöver
vattendomstolens tillstånd icke inhämtas.

Emellertid har genom en kungörelse år 1956 förordnats att förprövning i
vissa fall skall äga rum i syfte att motverka vattenförorening. Därigenom
har två väsentliga inskränkningar meddelats i fråga om rätten att uppföra
anläggningar. Vissa fabriker eller inrättningar från vilka industriellt avloppsvatten
skall utsläppas får icke anläggas innan frågan om åtgärder till
motverkande av vattenförorening har blivit prövad enligt vattenlagen. Sådan
förprövning föreskrives beträffande fjorton skilda slag av anläggningar,
däribland anrikningsverk, cellulosafabrik och pappersbruk, slakteri,
stärkelsefabrik, skifferoljeverk, oljeraffinaderi samt fabrik eller inrättning
med radioaktivt avloppsvatten. För en annan i kungörelsen angiven grupp av
fabriker gäller att de inte får anläggas utan att i god tid dessförinnan anmälan
gjorts till statens vatteninspektion. Denna grupp omfattar bl. a.
järnverk, cementfabrik, mejeri, fisk- och köttkonservfabrik samt läkemedelsfabrik.

Nu nämnda bestämmelser om tillstånd av vattendomstol och om förprövning
för utsläppande av industriellt avloppsvatten är tillämpliga beträffande
de anläggningar som tillkommit för forskning på atomenergiområdet,
för atomkraftverk och för uranverket i Ranstad. Befattningen med
uran, plutonium eller annat ämne som användes som atombränsle är emellertid
reglerat även i andra författningar. Enligt 1956 års atomenergilag
kräves Konungens tillstånd för handhavandet på olika sätt av nämnda slag

av bränslen och även för uppförande av atomreaktorer. I 1960 års atomansvarighetslag
meddelas bestämmelser om ersättning för skada i följd av
atomreaktordrift m. m., och i en lag samma år har föreskrifter lämnats
om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar. Enligt strålskyddslagen
av år 1958 fordras tillstånd av särskild myndighet för radiologiskt arbete
och för innehav av röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd
att utsända joniserande strålning.

Tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen är delegationen för atomenergifrågor,
vars granskning och godkännande av platsval och konstruktionner
krävs, innan atomenergianläggning får uppföras och tagas i bruk. Den
som vill uppföra en anläggning skall i ansökningshandlingarna beskriva
denna och dennas verksamhet i sådan omfattning att myndigheterna kan
göra en säkerhetsgranskning. Denna granskning utförs av delegationens
reaktorförläggningskommitté, som biträder delegationen vid behandling av
ärenden angående säkerhetsförhållanden vid atomenergianläggningar och
vid handhavande av atombränsle. Inspektion och övervakning verkställes
såväl under byggnadstiden som under den följande driften genom delegationens
reaktorinspektörer.

Vid utsläpp av aktiva ämnen i vatten skall de bestämmelser följas som
meddelats av vattendomstolen på grundval av föreskrifterna i vattenlagen
och förprövningskungörelsen. Härvid brukar kontrollprogrammet uppgöras
av tillsynsmyndigheterna i samråd med anläggningsinnehavaren. \ id utsläpp
av aktivitet i luften har något domstolsförfarande icke föreskrivits;
tillsynsmyndighet har hittills varit medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd,
vars uppgifter från och med den 1 juli 1965 övertagits av statens strålskyddsinstitut.
Vanligen har för detta ändamål föreskrivits viss instrumentkontroll
av utsläppet samt mätningar av luftaktivitet in. in. i omgivningen.

Kontrollen över strålrisker inom eu anläggning har hittills utövats av
strålskyddsnämnden med radiofysiska institutionen som inspekterande och
granskande expertorgan, allt enligt bestämmelserna i strålskyddslagen.
Anläggningsinnehavaren har — ofta i enlighet med sitt eget förslag ålagts
att iakttaga vissa maximala exponeringar av personalen i huvudsaklig anslutning
til) vissa av ett internationellt organ rekommenderade normer. Vid
anläggningar tillhörande AB Atomenergi har alla erforderliga dosmätningar
in. in. utförts i egen regi och resultaten har rapporterats kvartalsvis.

Planer för åtgärder mot följder av olyckor i atomenergianläggningar uppgörs
av anläggningsinnehavaren och granskas av reaktorförläggningskommittén.
För biträde åt länsstyrelserna då det gäller att begränsa verkningarna
av eu atomolycka har bildats den s. k. kommissionen för rådgivning
vid atomolyckor (KRA).

De normer som vederbörande myndigheter följer vid utövandet av sina
beslutande och kontrollerande befogenheter är icke fastställda i författningsväg.
Tillämpningen anknyter emellertid till de normer som utfärdats

av International Commission on Radiological Proteetion — ICRP. Detta
organ bildades år 1928 och arbetar under International Congress of Radiology-
År 1956 anslöts ICRP formellt till the World Health Organization
(WHO). ICRP lämnar rekommendationer om de grundläggande reglerna
för strålskydd och överlåter till de olika ländernas organ att fastställa de
detaljerade bestämmelserna. Kommissionens rekommendationer granskas
fortlöpande för att kunna anpassas till utvecklingen och forskningsframstegen.

Före år 1956 hade ICRP angivit tillåtliga doser endast för en kort bestrålningstid,
en dag eller en vecka. År 1956 infördes nya och utvidgade rekommendationer,
betingade bl. a. av utvecklingen på atomenergiområdet, som
kunde förväntas medföra ökning av det antal personer för vilka strålning
ingick bland yrkesriskerna. Den genomsnittliga stråldosen för befolkningen
i dess helhet tilldrog sig ökat intresse bl. a. med hänsyn till de genetiska
riskerna. I 1958 års rekommendationer, som i stort sett gäller alltjämt, beaktades
därför maximalt tillåtliga doser såväl för enskilda individer utan
strålrisker i sitt arbete som för hela befolkningen.

ICRP-normerna utgår från det nyssnämnda begreppet »maximalt tillåtliga
doser». I rekommendationerna framhålles att varje bestrålning utöver den
naturliga grundstrålningen kan innebära viss risk. Man kan emellertid icke
undvara radiologisk verksamhet, och problemet blir därför i praktiken att
begränsa stråldoserna på sådant sätt att risken icke kan betraktas som
oacceptabel för individen och för befolkningen. Samtidigt framhålles i 1958
års rekommendationer att alla doser bör hållas nere så mycket som är praktiskt
genomförbart och att varje icke nödvändig bestrålning bör undvikas.

Vad beträffar övrigt internationellt samarbete på strålskyddsområdet må
nämnas att OECD år 1959 beslöt att anta vissa strålskyddsnormer. Medlemsländerna
skulle vidtaga nödiga åtgärder för att få ett tillfredsställande
skydd mot radiologiska olyckor. År 1961 utfärdade International Atomic
Energy Agency (IAEA) ett utkast till »Basic Safety Standards». Man hade
därvid utgått från ICRP:s rekommendationer från år 1958 beträffande
största tillåtliga dos samt från år 1959 beträffande högsta tillåtliga koncentration
av radioaktivt material i luft och vatten.

I olika tillstånd för radiologiskt arbete samt koncessioner för atomenergianläggningar
har svenska myndigheter följt ICRP:s normer vid sina bedömningar
av strålrisker. I det följande lämnas vissa uppgifter beträffande
behandlingen av dessa problem vid vattendomstolarnas handläggning av
ärendena.

Frågan om tillstånd för forskningsstationen i Studsvik behandlades av
Österbygdens vattendomstol. I sin ansökan år 1956 beträffande utsläpp av
radioakti\t avloppsvatten för Studsviks räkning erinrade ÅR Atomenergi
om ICRP:s rekommendationer. Bolaget pekade vidare på de värden som till -

låtits och de förhållanden som gällt vid de båda anläggningarna i Harwell
och Windscale i Storbritannien och föreslog mot bakgrunden härav maximala
aktivitetsvärden för avfallsutsläpp i Tvären och Bergösundet. I sitt
yttrande till vattendomstolen framhöll radiofysiska institutionen att det rått
divergerande uppfattningar om underlaget för JCRP:s normer; under alla
omständigheter syntes emellertid allmän enighet råda om att en bestrålning
till blott 1/10 av vad normerna (1954 års värden) angivit icke innebar
någon fara för individen. I sin dom den 26 januari 1957 uttalade vattendomstolen
att man på vetenskapens dåvarande ståndpunkt med ofullständiga
praktiska erfarenheter rörande verkningen av radioaktivt avloppsvatten
icke med tillräcklig säkerhet i förväg kunde bedöma effekten av utsläpp i
vatten av radioaktiva ämnen. Atombolaget hade emellertid hållit en betydande
säkerhetsmarginal i förhållande till de beräknade kapacitetsvärdena
för recipienten. Vattendomstolen ansåg att skälig anledning saknades att
avvika från de av bolaget angivna aktivitetsvärdena. — I fråga om kontrollen
konstaterade vattendomstolen att såväl radiofysiska institutionen som
fiskeristyrelsen saknade personal för att kunna utföra sådana undersökningar
och fältarbeten som erfordrades för kontrolluppdragets fullgörande.
Bolaget skulle svara för de mätningar och provtagningar som dessa organ
kunde komma att påfordra samt överlämna materialet till kontrollorganen.
Strålskyddsnämnden har vidare fastställt plan för kontroll, provtagning
och rapportering av utsläpp av radioaktivt material till Bergösundet och
Tvären.

Även tillståndsfrågan för atomenergianläggningen i Ågesta har behandlats
av Österbygdens vattendomstol. I ansökningen utgick atombolaget från
att medelaktivitetskoncentrationen i Magelungen icke fick överskrida 1/50
av de maximalkoncentrationer av radioaktiva ämnen som av ICRP rekommenderats
för dricksvatten för personal i strålningsfärligt arbete. Strålskyddsnämnden
hade ingen erinran häremot. Vattendomstolen framhöll i
sin dom år 1959 att det icke kunde anses oskäligt att kräva en så långt gående
rening att olägenhet genom utsläppande av aktivitet icke uppkomme.
Å andra sidan ansåg domstolen att sökanden icke kunde åläggas att vidtaga
reningsåtgärder som gick utöver rimliga säkerhetsmarginaler. Domstolen
ansåg att någon annan lämplig utgångspunkt än ICRP:s normer inte
stod till förfogande och fann att aktivitet borde kunna tillföras Magelungen
på sätt sökandena begärt.

Vattendomstolens dom beträffande ågestaanläggningen överklagades av
sakägarna i målet. Vid den fortsatta behandlingen i vattenöverdomstolen
uttalade strålskyddsnämnden (i juli 1962) alt den ansåg sig böra ta hänsyn
endast till sådana auktoritativa bedömningar av strålningsriskerna som
gjorts av FN:s vetenskapliga kommitté för undersökning av radioaktiv strålningsverkan
på människan och hennes omgivning (UNSCEAR) och av
ICRP. Atombolaget framhöll i elt uttalande hösten 1962 att strålskydds -

nämnden vid sidan av ICRP-normerna numera använde även ett principiellt
nytt kriterium i sin bedömning, nämligen de av sökandena gjorda
uppskattningarna av mängden aktivt avfall som under normala driftförhållanden
behövde släppas ut från anläggningen. Bolaget kunde dock konstatera,
att nämndens motivering för ett reducerat utsläpp icke grundade
sig på ett principiellt avsteg från ICRP-normerna utan på uppfattningen att
de medgivna utsläppen inom ramen för dessa normer täckte uppgivet utsläppsbehov.

Vattenöver domstolen erinrade i sin den 29 november 1963 meddelade och
numera lagakrattvunna dom rörande ågestaanläggningen om ICRP:s grundläggande
regel, att alla stråldoser bör hållas på en så låg nivå som är praktiskt
taget görligt och att varje onödig strålning bör undvikas. Vattenöverdomstolen
fann det naturligt och nära till hands liggande, att strålskyddsnämnden
gjort sina uttalanden och dragit sina slutsatser på grundval endast
av sådana auktoritativa bedömningar av strålningsrisker som gjorts av
FN:s kommitté UNSCEAR och av ICRP. Även andra synpunkter än de som
varit väsentliga för strålskyddsnämnden kunde emellertid tillmätas betydelse
vid domstolens prövning. Det vetenskapliga underlaget hade visserligen
enligt strålskyddsnämndens uppfattning varit tillräckligt tillförlitligt
för att radioaktivt avloppsvatten skulle kunna utsläppas i Magelungen utan
praktiskt mätbar risk för någon människa. Å andra sidan manade övriga
förhållanden, bl. a. ICRP:s grundläggande allmänna uttalanden, domstolen
att iakttaga allra största försiktighet vid sin bedömning. Vattenöverdomstolen
fann det icke vara tillförlitligen ådagalagt att ett utsläppande av
radioaktivt avloppsvatten i Magelungen, även i den inskränkta omfattning
som skulle följa av de av strålskyddsnämnden förordade begränsade utsläppsreglerna,
icke skulle kunna vålla olägenheter. Under alla förhållanden
måste i ett hänseende utsläppande av även blott i helt obetydlig grad radioaktivt
avloppsvatten i Magelungen anses medföra direkt olägenhet, nämligen
därför att det måste anses strida mot god social vattenhygien. I avvaktan
på en utredning om andra recipienter än Magelungen fann sig vattenöverdomstolen,
ehuru med tvekan, kunna för en kortare period tillåta utsläppningen
i Magelungen, nämligen för tiden t. o. m. utgången av år 1967.

Provdriften vid Ågesta startade i december 1962. Atombolaget har efter
domstolsutslaget påbörjat utredning om möjligheten att leda avloppsvattnet
till annat håll än Magelungen.

I fråga om kontrollen vid Ågesta föreskrev vattendomstolen att tillsyn
och övervakning skulle uppdragas åt strålskyddsnämnden och vatteninspektionen
i samråd. Kostnaderna härför skulle åvila sökanden. Vattenöverdomstolen
gjorde icke någon ändring härutinnan.

I målet rörande uranverket i Ranstad, vilket anhängiggjordes vid Västerbygdens
vattendomstol, beräknade atombolaget tillåtligt utsläpp med stöd
av ICRP:s rekommendationer. Vattendomstolen förklarade i sin dom i

september 1962, att bolaget icke kunde åläggas att vidtaga åtgärder som
ginge utöver vad som krävdes för upprätthållande av rimliga säkerhetsmarginaler.
Anledning saknades enligt domstolens mening att för den prövotid
av fem år som domstolen utgick från föreskriva justering av bestämmelserna
för det fall att ICRP:s rekommendationer skulle skärpas. Den av domstolen
medgivna femårsperioden räknas från den tidpunkt då verket började drivas,
d. v. s. från augusti 1965. Kontrollen skulle enligt domen på bolagets
bekostnad handhas av strålskyddsnämnden och vatteninspektionen i samråd.
Domstolen förutsatte att kontrollorganen vid programmens utformning
inhämtade yttranden från veterinärstyrelsen, radiofysiska institutionen
eller den ytterligare expertis som kunde vara erforderlig.

Tillståndsfrågan beträffande det blivande atomkraftverket i Simpevarp
har handlagts vid Söderbygdens vattendomstol. I domen, som meddelades i
december 1962, framhöll domstolen bl. a. att ICRP:s normer vore ett uttryck
för vad man på forskningens dåvarande ståndpunkt ansåg vara betryggande.
Man måste emellertid reservera sig för att framtida forskningsrön
kunde ge vid handen, att rekommendationerna grundats på något för optimistiska
antaganden. Med hänsyn därtill borde man sätta gränserna för
tillåtligt aktivt utsläpp så låga, att de uppenbarligen icke ens i sämsta
fall innebure någon fara. Vad beträffade radioaktivitetens spiidning
och anrikning finge man full säkerhet först genom praktiska erfarenlietsrön.
Detta medförde att man måste iakttaga försiktighet i fråga om spridningsoch
anrikningsfaktorer. Det syntes ytterst osannolikt att det planerade utsläppet
av kontaminerat vatten kunde medföra fara för menliga strålningsverkningar.
Domstolen gav därför ett till tiden principiellt obegränsat tillstånd
till utsläpp. De närmare villkoren för tillståndet gällde dock endast
tills vidare, och frågan i vad mån de skulle ändras bleve beroende på erfarenheterna
under en treårig prövotid. En plan lör kontrollåtgärder skulle i
samråd med sökanden uppgöras av statens meteorologiska och hydrologiska
institut, strålskyddsnämnden och en befattningshavare vid statens vatteninspektion,
vilken anlitats som sakkunnig. Vissa anordningar skulle godkännas
av vatteninspektionen i samråd med den sakkunnige.

Söderbygdens vattendomstol har även handlagt målet rörande atomkraftverket
i Marviken, vilket för närvarande är under uppbyggnad. Den i oktober
1963 meddelade domen innehåller liknande tankegångar som kommit
till uttryck i simpevarpsmålet. Domstolen erinrade sålunda om att bedömningen
av vilka mängder radioaktivitet som recipienten kunde mottaga
utan fara för menliga verkningar ur strålningssynpunkt gjorts mot bakgrunden
av de rekommendationer som utfärdats av ICRP. Det syntes domstolen
ytterst osannolikt att det planerade utsläppet av kontaminerat vatten från
anläggningen skulle kunna medföra fara för menliga stialningsveikningar.
Även beträffande Marviken gavs elt till tiden principiellt obegränsat tillstånd
till utsläpp. De närmare villkoren för tillståndet gällde dock endast

tills vidare och en treårig prövotid föreskrevs. Kontrollföreskrifter av samma
innehåll som beträffande anläggningen i Simpevarp meddelades.

I detta sammanhang må erinras om att bestämmelser om kontroll över
olika former av industriell verksamhet meddelats i ett flertal olika författningar.
Åtgärder för undvikande av ohälsa och olycksfall föreskrives bl. a.
i arbetarskyddslagen och i vissa kungörelser som gäller minderårigas arbetsvillkor.
kontrollen utövas av arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen,
kommunala tillsynsmän, specialinspektörer, länsläkare m. fl. Andra författningar
reglerar främst förhållandet till utomstående. Sålunda får enligt
hälsovårdsstadgan industrier icke innebära sanitär olägenhet för omgivningen.
Tillstånd av hälsovårdsnämnd erfordras för uppförande av vissa
anläggningar. Säkerhetsföreskrifter avseende brandskydd finnes intagna i
brandlagen.

Beträffande sådan verksamhet som kan anses innebära faror för omgn
ningen har i särskilda författningar bestämmelser meddelats till de sysselsattas
och omgivningens säkerhet. I förordningen om explosiva varor
regleras i olika avseenden sådana varors tillverkning, transport, förvaring
och handhavande. Kontroll på detta område utövas av länsstyrelserna,
sprangämnesinspektionen, polismyndigheter m. fl. Motsvarande bestämmelser
gäller enligt förordningen om brandfarliga varor, vilken även innehåller
stadgande om att sådan åtgärd icke må föreskrivas som är mer betungande
än som är skäligt med hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet. Säkerhetsförhållandena
beträffande starkströmsanläggningar kontrolleras med
stod av författning av statens elektriska inspektion. Särskilda säkerhetsföreskrifter
finnes även exempelvis beträffande gifter, narkotika och bekämpningsmedel
mot insekter in. m.

Revisorernas uttalande. Forsknings- och utbyggnadsverksamheten beträffande
atomkraften i landet regleras av ett flertal bestämmelser, vilka syftar
till att bereda säkerhet för de i arbetet sysselsatta och för befolkningen i allmänhet
mot de strålningsrisker som verksamheten kan tänkas medföra.
Flertalet av de lagar och författningar i vilka dessa säkerhetsbestämmelser
innefattas har tillkommit under 1950-talets senare del. Enligt atomenergilagen
kräves sålunda tillstånd för att inneha och driva atomenergianläggning.
Likaså erfordras enligt strålskyddslagen särskilt tillstånd för radiologiskt
arbete och för innehav av teknisk anordning, avsedd att utsända
joniserande strålning. I särskilda författningar har bestämmelser meddelats
om åtgärder till förebyggande och begränsning av skador vid eventuellt
okontrollerat utspridande av radioaktiva ämnen och om anläggningsinnehavares
ekonomiska ansvar till följd av atomreaktordrift.

Uppgiften att pröva tillståndsfrågorna och utöva kontroll över verksamheten
har anförtrotts ett flertal olika myndigheter. Särskilt må nämnas de -

legationen för atomenergifrågor med dess reaktorförläggningskommitté
samt statens strålskyddsinstitut, vilket numera övertagit de uppgifter som
tidigare ankom på medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd och radiofysiska
institutionen. Särskilda uppgifter ankommer vidare på statens vatteninspektion,
länsstyrelserna och kommissionen för rådgivning vid atomolyckor.

Ett visst avsnitt av den för atomkraften föreskrivna tillståndsgivningen
och kontrollen, nämligen i vad gäller avledande av avloppsvatten från atomenergianläggning,
ankommer icke på någon av de nu nämnda myndigheterna
utan tillhör vattendomstols kompetensområde. I vattenlagen meddelas
bestämmelser om avledande av industriellt avloppsvatten under sådana
förhållanden att större olägenhet från allmän synpunkt därav kan
uppkomma, och enligt en särskild kungörelse av år 1956 får fabrik eller inrättning
med radioaktivt avloppsvatten icke anläggas, såvida ej frågan om
erforderliga skyddsåtgärder i förväg prövats enligt vattenlagens bestämmelser.
En dylik prövning och handläggning gäller ej endast atomenergianläggningar
utan ett flertal industrianläggningar vilkas avloppsvatten kan
antagas medföra olägenheter för omgivningen.

Några författningsbestämmelser om vilka mängder av radioaktiv strålning
som kan tillåtas i atomenergianläggningar eller i dem omgivande
vatten- och luftområde finnes icke meddelade. Myndigheter och domstolar
har emellertid härvidlag vägledning av de rekommendationer som utfärdats
av vissa internationella organ, främst ICRP, ansluten till WHO. Dessa
normer, vilka efter hand anpassats till nya forskningsrön, anger de maximala
doser som kan anses tillåtliga men innebär också att alla doser bör
hållas så låga som är praktiskt genomförbart och att varje icke nödvändig
bestrålning bör undvikas.

I det föregående har de fem anläggningar omnämnts, vilkas uppförande
och drift hittills varit föremål för domstolsprövning, nämligen anläggningarna
i Studsvik, Ågesta, Marviken, Ranstad och Simpevarp. Såsom framgår
av redogörelsen har dessa fem mål handlagts vid tre olika vattendomstolar,
varjämte ett mål — det som gäller Ågesta — förts vidare till vattenöverdomstolen.
I samtliga meddelade domar har räknats med strålningsrisker
som med synnerligen stor säkerhetsmarginal underskrider de internationella
normernas maximivärden. Med hänsyn till den osäkerhet som föreligger
på området har tillstånden i vissa fall meddelats endast för ett fåtal
år. I andra fall har ett i princip obegränsat tillstånd givits, men samtidigt har
förutsatts att villkoren för vattenavledning kan komma att omprövas. Föreskrifter
om tillsyn och kontroll har meddelats av olika innehåll.

Revisorerna vill ifrågasätta om den prövning vid vattendomstol som nu
är föreskriven beträffande avledande av radioaktivt vatten från atomkraftanläggning
är motiverad och ändamålsenlig. Prövning vid domstol enligt
vattenlagen innebär i sig själv ett förfarande som är tämligen omständligt
och tidskrävande, ytterligare markerat genom att mål kan passera flera in -

stanser. Landets uppdelning i sex olika judiciella områden med var sin vattendomstol
för handläggning av vattenmål leder till att en avsevärd mängd
personal i första instans blir engagerad i dessa tillståndsfrågor; då personalen
i viss omfattning icke är stadigvarande placerad vid domstolen kan
någon fördjupad kännedom om ärendenas natur ofta ej vinnas. De frågor
som tillståndsprövningen gäller är även av så tekniskt komplicerad natur,
att vattendomstolarna knappast kan ha möjlighet att till alla delar intränga
i problemen. Domstolarna torde därför väsentligen ha att lita till de yttranden
som föreligger i målen från vederbörande tekniska auktoriteter samt
göra en avvägning och sammanfattning därav. Den mångsidiga och ytterst
detaljerade prövning som beträffande andra riskmoment än vattenavledning
föregår tillkomsten av en atomenergianläggning och den kontroll som sedermera
utövas under anläggningens uppförande och drift verkställes till helt
övervägande del genom de speciella myndigheter som har dessa frågor till
sin egentliga uppgift och som sammansatts med tanke därpå. Dessa fackorgan
torde representera all den sakkännedom om dylika säkerhetsfrågor
som står till buds inom landet. Erfarenheterna av de tillståndsfrågor som
hittills prövats genom dessa myndigheter synes ge vid handen, att de hävdat
en synnerligen hög grad av säkerhet för allmänna intressen, liksom för
övrigt fallet varit även med vederbörande sökandeparter. Några eftergifter
i dessa hänseenden torde icke behöva befaras.

Vidare är att märka att viss betydelsefull verksamhet som kan medföra
risker för strålskador, nämligen radiologiskt arbete och innehav av apparatur
som är avsedd att utsända joniserande strålning, icke blir föremål för
domstolsprövning, därest den icke är förenad med utsläpp av radioaktivt avfall
i vatten, samt att vattendomstolarnas nuvarande tillståndsprövning icke
avser att fastställa ersättning för skador, eftersom någon skada icke förutsättes
uppkomma.

Revisorerna får alltså föreslå att det tages under övervägande, att den i
författning föreskrivna ordningen för prövning enligt vattenlagen av tillstånd
att avleda vatten från atomenergianläggning ersättes med ett administrativt
förfarande i likhet med det som nu tillämpas för andra till atomenergiområdet
hörande tillståndsfrågor.

UTRIKESDEPARTEMENTET

§ 4

Utrikesförvaltningens befattning med vissa ärenden rörande utländsk rätt

Vid utrikesdepartementets rättsavdelning och de under departementet
lydande utlandsmyndigheterna bedrives sedan lång tid tillbaka en omfattande
verksamhet, avseende lämnande av intyg av olika slag samt besvarande
av förfrågningar rörande utländsk rätt. De slag av ärenden det här
i första hand gäller är intyg angående äktenskapshinder samt frågor beträffande
makars förmögenhetsförhållanden, vårdnads-, förmynderskapsoch
underhållsfrågor, arvsrätts- och testamentsfrågor etc. Dessutom förekommer
ett stort antal förfrågningar om främmande lags bestämmelser rörande
barn utom äktenskap och underhållsbidrag till sådant barn samt om
bördstalan m. m.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att närmare undersöka omfattningen
av och statsverkets kostnader för här nämnda verksamhet. De
har därför tillställt utrikesdepartementet följande frågor i ämnet.

1. I vilken utsträckning har under vart och ett av de tre sistförflutna
budgetåren sådana uppgifter, fördelade på olika huvudgrupper av ärenden,
lämnats av departementet?

2. Vilka avgifter har därvid eventuellt uttagits? Vilka principer tillämpas
vid avgiftsbeläggningen?

3. Till vilket belopp kan departementets genomsnittliga kostnader för
handläggningen av de till var och en av ovannämnda huvudgrupper hänförliga
ärendena uppskattas?

Utrikesdepartementet har på de framställda frågorna lämnat följande
svar.

I. Antalet avgivna intyg om innehållet i utländsk rätt under budgetåren
19G2/63—1964/65 framgår av----(följande) förteckning.

Budgetår Äktenskaps- Skillnads- Övriga famil- Övrigt

hinder enligt grunder jerättsliga
uti. lag (jfr enligt uti. spörsmål
SFS 1915: 512) lag

1962/63............ 889 65 41 12

1963/64............ 1 024 73 43 10

1964/65............ 908 63 54 12

Antalet i övrigt avgivna skriftliga utlåtanden om innehållet i utländsk
rätt uppskattas till i genomsnitt 365 per år, varav familjerättsliga 275, arvsrättsliga
55 samt avseende andra ämnesområden (t. ex. medborgarskap och
skiljedom) 35.

2—650680. liev. berättelse ant), statsverket är 1965. I

II. För avgivna intyg om innehållet i utländsk rätt uttages expeditionsavgift
i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 29 oktober 1964 (nr
618) om expeditionsavgift m. in. (jfr bilagan till kungörelsen, Avdelning
III, »Övriga expeditioner»).

III. Rättsavdelningen har till sitt förfogande dels ett bibliotek med juridisk
litteratur, dels ett betydande aktmaterial avseende såväl tidigare handlagda
ärenden som utlandsmyndigheternas fortlöpande, allmänna rapportering
i rättsliga ämnen; det är i första hand detta material, som ligger till
grund vid utarbetandet av intyg och andra utlåtanden om innehållet i utländsk
rätt. I den män detta material ej är till fyllest för besvarande av uppkomna
frågor, söker departementet genom vederbörande utlandsmyndighet
erhålla en (kompletterande) utredning i ärendet. Om myndigheten för
sin del ej är i tillfälle att på grundval av här tillgänglig litteratur utarbeta
eu sådan utredning — i vilken utsträckning dylika självständiga undersökningar
utföras hos utlandsmyndigheterna är ej känt för departementet —
har den ibland möjlighet antingen att från utrikesministeriet eller annan
myndighet i anställningslandet hemställa om ett utlåtande — detta förfaringssätt
torde som regel ej tillämpas i frågor om tolkning och tillämpning
av utländsk rätt — eller att införskaffa ett utlåtande genom anlitande av
advokat eller annan rättslärd på platsen. Endast i det senare fallet plägar
kostnader uppstå. För dessa kostnader begär utrikesdepartementet ersättning
av sökanden, som regelmässigt i förväg har fått förbinda sig att svara
för i ärendet uppkommande kostnader.

Det är ej möjligt att ens uppskattningsvis angiva, hur stora kostnader
ärenden av här avsett slag åsamkar statsverket på grund av den tid, som
enskilda tjänstemän i utrikesdepartementet och vid utlandsmyndigheterna
avsätter för att utarbeta ifrågavarande intyg och utlåtanden.

Nämnas må i detta sammanhang att hithörande spörsmål närmare behandlats
i en i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund (häfte 2, år 1964)
införd artikel. I artikeln konstateras bl. a. att ett studium av den praxis
som tillämpas i vissa andra europeiska länder vid införskaffande av utredning
om utländsk rätt ger vid handen, att dessa länders utrikesministerier
i betydligt mindre grad än det svenska utrikesdepartementet tar befattning
med ärenden av nämnt slag samt att det svenska utrikesdepartementets
verksamhet på berörda område torde vara förhållandevis unik i sin omfattning.
Det betonas emellertid, att någon närmare statistik på det årliga
antalet förfrågningar till utrikesdepartementet angående utländsk rätt icke
föreligger samt att en sådan statistik, utvisande antalet inkommande och
utgående skrivelser i hithörande ärenden, under alla förhållanden knappast
skulle bli rättvisande dels därför att blotta uppgiften om antalet expeditioner
ej ger någon bild av det omfattande arbete som kan ligga bakom
besvarandet, dels emedan många förfrågningar ej alls avsätter spår i form
av en skrivelse.

De avgifter som utrikesförvaltningen med stöd av förenämnda kungörelse,
den s. k. expeditionskungörelsen, för närvarande uttar uppgår till
för intyg och certifikat utfärdade i utrikesdepartementet 10 kronor och för
intyg om innehållet i utländsk lag 50 kronor.

Revisorernas uttalande. Sedan lång tid tillbaka lämnar utrikesdepartementet
genom sin rättsavdelning samt de under departementet lydande
utlandsmyndigheterna svenska myndigheter och enskilda personer juridisk
hjälp i form av utfärdande av intyg och besvarande av förfrågningar
rörande utländsk rätt. Det gäller bl. a. intyg angående äktenskapshinder
samt frågor beträffande makars förmögenhetsförhållanden, vårdnads-, förmynderskaps-
och underhållsfrågor, arvsrätts- och testamentsfrågor etc.
Ej sällan förekommer också förfrågningar om främmande lags bestämmelser
rörande barn utom äktenskap och underhållsbidrag till sadant barn
samt om bördstalan m. m.

I syfte att få en uppfattning om omfånget av och statsverkets utgifter för
ovannämnda verksamhet har revisorerna från utrikesdepartementet införskaffat
vissa uppgifter i ämnet, avseende de tre senaste budgetåren. Av
uppgifterna, vilka i sin helhet återgivits i det föregående, framgar bl. a.
följande.

Sammanlagt ca 3 000 intyg rörande innehållet i utländsk rätt har avgivits
under de angivna budgetåren. Intygen har i första hand avsett frågor
om äktenskapshinder och skillnadsgrunder enligt utländsk lag. Antalet i
övrigt avgivna skriftliga utlåtanden beträffande innehållet i utländsk rätt
har uppskattats till i genomsnitt 365 per år, varav 275 berört familjerättsliga,
55 arvsrättsliga och 35 andra ämnesområden, t. ex. spörsmål rörande
medborgarskap, skiljedom o. dyl.

För lämnade intyg om innehållet i utländsk rätt uttar utrikesdepartementet
särskild avgift i enlighet med bestämmelserna i den år 1964 utfärdade
expeditionskungörelsen. Avgifterna uppgår till för intyg och certifikat utfärdade
i utrikesdepartementet 10 kronor och för intyg om innehållet i
utländsk lag 50 kronor.

Vid utarbetandet av förenämnda intyg och andra utlåtanden rörande utländsk
rätt har utrikesdepartementets rättsavdelning till sitt förfogande
dels ett bibliotek med juridisk litteratur inom detta speciella område, dels
ett betydande aktmaterial avseende såväl tidigare handlagda ärenden som
utlandsmyndigheternas fortlöpande, allmänna rapportering i rättsliga ämnen.
I mån av behov infordrar rättsavdelningen också kompletterande utredningar
från utlandsmyndigheterna, vilka i sin tur, om så erfordras,
brukar hänvända sig till vederbörligt utrikesministerium eller annan myndighet
i stationeringslandet med hemställan om utlåtande. Det förekommer
även alt utlandsmyndigheterna för ändamålet anlitar advokat eller
annan expertis på platsen. Endast i sistnämnda fall uttages av vederbörande
sökande särskild ersättning för uppkomna kostnader.

Utrikesdepartementet har uppgivit att det icke är möjligt att ens uppskattningsvis
ange statsverkets totala kostnader för den ovan berörda
verksamheten, bl. a. beroende på att det icke är känt i vilken utsträckning
utlandsmyndigheterna utför självständiga undersökningar på hithörande
område.

Av det anförda framgår att det arbete som utrikesdepartementet och vår
representation i utlandet nedlägger för biträde i juridiska frågor berörande
utländsk rätt är av betydande omfattning men att den av departementet
förda statistiken för närvarande icke ger tillfredsställande underlag för
ett bedömande av hur stor denna verksamhet i verkligheten är. Självklart
är att det vid sådant förhållande erbjuder stora svårigheter att med rimligt
mått av säkerhet precisera de med ifrågavarande arbetsuppgifter förenade
statsutgifterna.

Enligt revisorernas mening måste de tjänster som utrikesförvaltningen
lämnar svenska myndigheter och enskilda i ovan berörda avseenden anses
vara av mycket stor betydelse, och det torde icke heller råda delade meningar
om angelägenheten av att denna verksamhet även i fortsättningen
bedrives i erforderlig omfattning. Å andra sidan finner revisorerna det otillfredsställande
att tillgänglig statistik icke ger en klar bild av omfånget av de
arbetsuppgifter som här utföres samt att det på grund härav i dagens läge
icke går att ens uppskattningsvis få besked om vilka kostnader dessa prestationer
medför för statsverket. Det förefaller emellertid revisorerna sannolikt,
att de expeditionsavgifter och andra ersättningar som med nu tilllämpade
principer uttages av de sökande icke tillnärmelsevis täcker statsverkets
totala utgifter för verksamheten i fråga.

Revisorerna, som självfallet är medvetna om att i vissa lägen skälighets-
och lämplighetshänsyn talar för att här berörda kostnader helt eller
till större delen täckes av till utrikesförvaltningens förfogande stående
medel, anser mot bakgrunden av det anförda, att en undersökning snarast
bör komma till stånd i syfte att närmare klarlägga omfattningen och inriktningen
av den ovan behandlade verksamheten. Resultatet av en sådan
undersökning bör enligt revisorernas uppfattning därefter läggas till grund
för ett bedömande av frågan om storleken av de avgifter och andra ersättningar
som i fortsättningen bör erläggas av de myndigheter och enskilda
som i hithörande ärenden har behov av att anlita utrikesförvaltningen.

§ 5

Viss utrustning i utlandsrepresentationens fastigheter

Under anslaget Inköp, uppförande och iståndsättning av fastigheter för
utrikesrepresentationen har under den senaste tioårsperioden investeringsanslag
anvisats till ett sammanlagt belopp av mer än 20 milj. kronor. Därjämte
har under särskilda anslagsbeteckningar ytterligare 8 milj. kronor
anvisats för samma ändamål.

Medel för inventarier för utrikesförvaltningens fastigheter upptogs tidigare
under utrikesdepartementets omkostnadsstat. Främst i samband
med nybyggnader för utrikesrepresentationen visade det sig efter hand
önskvärt att bättre kunna överblicka samtliga kostnader för såväl uppförande
av som inventarieköp för kanslilokaler och tjänstebostäder. Från
och med budgetåret 1957/58 har därför under tredje huvudtiteln på riksstatens
driftbudget anvisats ett särskilt anslag, numera benämnt Inventarier
för beskickningar, delegationer och konsulat. Medelsanvisning och
belastning på detta anslag har uppgått till följande belopp.

Budgetår Anslag Medelsförbruk ning 1957/58

............................... 150 000 —

1958/59 ............................... 150 000 265 618

1959/60 800 000 723 903

1960/61 700 000 678 969

1961/62 ............................... 1 025 000 1 109 076

1962/63 ............................... 1 400 000 1 327 000

1963/64 ............................... 2 000 000 1 728 255

1964/65 ............................... 2 500 000 2 636 048

1965/66 ............................... 2 525 000

Frågor om utlandsrepresentationens fastigheter och lokaler ombesörjes
av byggnadsstyrelsens utrikesavdelning. Denna omfattar f. n. omkring 25
befattningshavare. Konstruktionsuppgifter och byggande uppdrages regelmässigt
åt utomstående arkitekter, konsulter och byggnadsfirmor, varför
avdelningens verksamhet i huvudsak avser administrativa göromål och i
viss utsträckning utredningsuppgifter.

Det under avdelningens förvaltning hörande fastighetsbeståndet disponeras
av beskickningarna, generalkonsulaten och konsulaten samt de permanenta
delegationerna hos vissa internationella organisationer. Kansliutrymmen
tillliandahålles genom statsverkets försorg, antingen i statsägda
eller av staten förhyrda lokaler. I fråga om konsulaten gäller dock nämnda
regel endast om av utrikesdepartementet avlönad tjänsteman är place -

rad därstädes. Bostäder kan tillhandahållas i olika former. Fri bostad i
statsägd eller av staten förhyrd fastighet tillkommer enligt gällande avlöningsreglemente
vissa chefer. I övrigt har all utlandskommenderad personal
vid utrikesförvaltningen rätt antingen till fri bostad eller till ersättning
för bostadskostnader.

Bostadsfrågan för sistnämnda personal kan lösas på olika sätt. Fri bostad
kan sålunda tillhandahållas i av staten ägd fastighet, stundom av typen
hyreshus. Staten kan vidare förhyra lägenheter på längre sikt för att
tillhandahålla vederbörande befattningshavare. I dylika fall kan vissa
kostnader nedläggas på lokalerna. Slutligen kan vederbörande personal
själv anskaffa och förhyra bostad på respektive ort och erhålla ersättning
för kostnaderna av statsverket. Byggnadsstyrelsens utrikesavdelning skall
i detta fält ha godkänt lägenhetens standard och pris. Denna bostadsform
är den vanligast förekommande.

Såsom redan antytts skall enligt avlöningsreglementet för sändebud
avsedd bostad genom statens försorg vara försedd med möbler och andra
inventarier för representationsändamål. Denna bestämmelse tillkom år 1939
i samband med att en lönereform genomfördes för utrikesförvaltningen.
I praktiken har emellertid statsmöblering under senare år i allt större utsträckning
förekommit även beträffande bostäder för annan utsänd personal
inom utrikesförvaltningen, sedan 1951 års riksdag bemyndigat
Kungl. Maj :t att bestrida utgifter för möbelanskaffning i vidare omfattning
där så prövades ändamålsenligt. Företrädesvis har det varit fråga
om bostäder åt generalkonsuler, kanslister och viss biträdespersonal. Vidare
är samtliga bostäder åt personalen vid ambassaden i Moskva fullt
möblerade, vilket även är fallet med ambassaderna i några utomeuropeiska
länder. I viss utsträckning har en avvägning härvid ägt rum gentemot
kostnaderna för utbetalande av flyttningskostnader. Såvitt gäller tropiska
länder kan statsmöblering även medföra att skadeersättningar på grund
av klimatförändringar undvikes.

Kanslilokaler — antingen ägda eller förhyrda av statsverket — möbleras
regelmässigt genom byggnadsstyrelsens försorg.

I möbelutrustningen till åtskilliga kanslier ingår en eller flera skyltinontrar
av olika typer och storlekar. Avsikten med dessa är att på ett
smakfullt sätt kunna visa svenska industri- och konstindustriprodukter.
Det skyltmaterial som eventuellt finnes har tillkommit på initiativ av vederbörande
ambassad eller myndighet, i några fall under medverkan av
svenska institutet. Undantag härifrån är kansliet i Madrid, som skyltats
genom den konsulterande arkitektens försorg, samt några nyinredda kanslier
som skyltats av Orrefors glasbruk. I ett antail kanslier är montrarna
tomma.

Från byggnadsstyrelsens utrikesavdelning har för revisorerna uppgivits
att frågan om skyltningen av imontrar och en samordning av dithö -

rande frågor efter hand gjort sig alltmer gällande. Avsikten är att det
allmänna önskemålet om skyltmontrar skall kunna tillgodoses vid den
fortsatta översynen, renoveringen och nyinredningen av kanslierna. Byggnadsstyrelsen
har emellertid f. n. icke stora möjligheter att ta itu med
detta omfattande arbete och har ansett önskvärt att en konsult kunde
anlitas härför. Denne borde ha att upptaga och vidmakthålla kontakten
med lämpliga utställare, sammanställa skyltningen på de olika orterna,
kontinuerligt skylta om och eventuellt arrangera vandringsutställningar.

Revisorerna har från byggnadsstyrelsen inhämtat vissa uppgifter rörande
utrikesförvaltningens fastighetsbestånd, varvid särskilt lokalernas resurser
och lämplighet för visning av industri- och konstprodukter och
andra liknande arrangemang, här kallade PR-anordningar, uppmärksammats.
Ett urval av de erhållna uppgifterna redovisas i nedanstående förteckning,
avseende främst Västeuropa.

Oslo. Kansli och personalbostäder nyuppfördes vid Bygdöy allé under
mitten av 1950-talet. Utställningsmontrar finnes icke. Sändebudsbostaden
är inrymd i en äldre fastighet, som tillhört statsverket sedan unionsupplösningen
och är belägen nära kungl. slottet. Där inrättades en monter vid
senaste ambassadörsskifte år 1956.

Narvik. Kanslilokaler och bostad för vice konsul förhyres. PR-anordning
ingår icke i lokalerna.

Köpenhamn. Beskickningsfastigheten består av en chefsbostad i ett hus
från 1700-talet samt kanslilokaler i en med det äldre huset sammanbyggd
flygel. I bostaden, vars inventariebestånd upprustades vid senaste chefsskifte
år 1964, saknas monter. Kansliet iordningställdes år 1952. I dess
väntrum, som torde bli ombyggt i en nära framtid, finnes montrar eller
hyllarrangemang för uppställning av gåvor m. m.

Helsingfors. Sverige äger en större fastighet vid Fiskartorget, uppförd
i början av 1800-talet och ombyggd på 1920-talet. Den inrymmer kansli
och chefsbostad ävensom vissa andra personalbostäder. Den s. k. representationsdelen
av chefsbostaden upprustades år 1964. Utställningsmontrar
finnes icke i fastigheten.

Bonn. Kanslilokaler hyrs; kontraktets giltighet utgår inom några år och
byggnadsstyrelsen söker nya lokaler. Utställningsmontrar finnes icke i
kansliet. Chefsbostaden ligger i Köln i ett staten tillhörigt hus. Den delade
förläggningen medför olägenheter, och möjligheten till flyttning av bostaden
till Bonn överväges. I bostaden finnes ett monterskåp.

Hamburg. Kansli och chefsbostad för generalkonsulatet nyuppfördes år
1954. Några PR-anordningar finnes f. n. icke. 1 samband med snart före -

stående chefsskifte kommer bostadens inredning att undergå förändringar
och ett monterskåp eventuellt att insättas.

Berlin. Generalkonsulatets kansli har förhyrda lokaler i en äldre byggnad.
Förhyrning av modernare lokaler på annan plats förestår. Anordningar
för PR ingår icke. Chefsbostaden är inrymd i en villa i förorten
Dahlem, inköpt år 1964. Där finnes glasmontrar i salongen.

Staten äger i Berlin fyra tomter nära Tiergarten, där den gamla beskickningsfastigheten
intill krigets slutskede var belägen. Tre av dessa är numera
avröjda, på den fjärde ligger en betongbunker.

Frankfurt am Main. Staten förhyr bostad för vice konsuln. Inga PR-åtgärder.

Warszawa. Beskickningsfastigheten äges av staten och inrymmer
kansli, chefsbostad och bostad för ambassadrådet. Den uppfördes i slutet
av 1930-talet. Kansliet, som nyinreddes år 1964, är försett med en glasmonter.
I övrigt inga PR-åtgärder.

Haag. Sändebudsbostaden är inrymd i ett 1700-talshus med kulturhistoriskt
värde, vilket även erhållit stilenlig möblering. Utställningsmontrar
finnes icke och torde ej heller lämpa sig i miljön. Kansliet är förlagt till
annan fastighet. Där finnes en monter och ett skyltskåp. — Nyligen har
staten inköpt en grannfastighet till den ovannämnda bostaden, och avsikten
är att kansliet skall inflytta där sedan de nuvarande hyresgästerna
(tillhöriga brittiska ambassaden) år 1966 lämnar fastigheten.

Rotterdam. Bostad och kansli för vice konsuln förhyres. Inga PRarrangemang.

Amsterdam. Samma förhållanden som i Rotterdam.

Bryssel. Kanslilokaler förhyres gemensamt för beskickningen och delegationen
hos EEC. En monter ingår i inredningen. Bostad för beskickningschefen
är inrymd i en statsägd fastighet. Där finnes två fasta montrar, som
förses med innehåll av beskickningschefen. Bostad för delegationschefen
förhyres.

Antwerpen. Kansli för generalkonsulatet förhyres. Generalkonsulns bostad
är inrymd i en statsägd villa, uppförd år 1955. Inga montrar eller
andra PR-anordningar finnes.

London. Beskickningsehefens bostad är förlagd till ett kulturhistoriskt
skyddat hus från 1700-talet, långtidsförhyrt på 99 år. Kanslilokaler förhyres
d ett närbeläget, likaledes äldre hus som förhyres på 17 år, varav
nu återstår drygt 7 år. Förhandlingar pågår om förändring av hyrestiden,
vilket skulle medföra att båda fastigheterna förhyres på 99 år. Inga montrar
eller dylikt finnes i lokalerna, bortsett från ett vitrinskåp i ett rum
i kansliet.

För generalkonsulatet förhyres såväl kansli (av svenska handelskammaren)
som chefsbostad. Inga PR-anordningar.

Liverpool. Bostad för vice konsuln förhyres. Inga PR-anordningar.

Dublin. Ny sändebudsbostad färdigställs år 1965. I entrén finnes två
nischer med orreforsglas. Kansliet, inrymt i en äldre statsägd fastighet,
kommer att ombyggas och överta även de utrymmen som frigöres sedan
den nya chefsbostaden tagits i anspråk. Utredning härom pågår.

Luxemburg. Den diplomatiska representationen upprätthålles av beskickningen
i Bryssel.

Paris. Kansli, sändebudsbostad och bostäder för viss annan personal är
inrymda i två angränsande, statsägda fastigheter. Inga montrar eller PRanordningar.
År 1952 inköptes ytterligare en tomt och tanken var att ditflytta
hela beskickningen. På grund av gällande begränsningar i rätten
att bebygga tomten befaras denna bli för liten, och utredning pågår om
nytt förvärv.

Delegationen hos OECD bär kansli i en inköpt kontorslägenhet, och en
likaledes statsägd våning disponeras som bostad av delegationschefen.
PR-anordningar finnes icke.

Roucn. Bostad för vice konsuln. Inga PR-anordningar.

Marseille. Bostad för vice konsuln. Inga PR-anordningar.

Bern. Kanslilokaler förhyres. Bostad för beskickningschefen inrymmes
i en statsägd villa, vars fortbestånd dock är osäkert på grund av förestående
gatureglering. Eventuellt anskaffas nya beskickningslokaler. PR-anorduingar
saknas (bortsett från ett bokskåp med glasdörrar).

Geneve. Moderna kanslilokaler för två delegationer (ständiga delegationen
hos de internationella organisationerna samt EFTA) inreddes år
1964. En monter med orreforsglas har arrangerats genom byggnadsstyrelsens
försorg. Visst fotomontage är anordnat. Delegationschefernas bostäder
möbleras icke av statsverket.

Zurich. Bostad tillhandahålles för vice konsul. PR-anordningar är icke
vidtagna.

Wien. Den äldre statsägda beskickningsfastigheten rymde tidigare såväl
kansli som chefsbostad. Nya lokaler har numera hyrts för kansliet och blivit
färdigställda år 1964; där finnes fotomontage men icke några montrar.
Det äldre huset skall nu nyinredas uteslutande som bostad. Inga PR-arrangemang
planeras; miljön blir sådan att den ej lämpligen kan förenas
med visning av industriprodukter. (Ev. deposition av gobeläng från nationalmuseum.
)

2f—Gj()(ISO. Rev. berättelse ang. statsverket är 1!)G5. I

Rom. Två byggnader, för kansli respektive chef sbostad, äges sedan 1920-talet av staten. Inga PR-anordningar. Eventuellt kommer yttre och inre
upprustning av fastigheterna att företagas i samband med förestående
sändebudsbyte.

Milano. Kansli för generalkonsulatet anskaffades och nyinreddes år 1964.
En bostadsvåning för generalkonsuln förhyres. Inga montrar eller liknande,
bortsett från ett litet skåp i kansliet.

Genua. Kansli och bostad för vice konsuln förhyres. Inga PR-anordningar.

Madrid. Den statsägda beskickningsfastigheten från slutet av 1800-talet
rymde tidigare såväl kansli som chefsbostad. En tillbyggnad för kansliet
genomfördes åren 1961—1963, och den äldre fastighetsdelen disponeras därefter
som bostad. I det nya kansliet finnes inbyggda montrar som skyltas
genom arkitektkonsulentens försorg. (Ev. deponerar nordiska museet dalmålning.
) I sändebudsbostaden finnes vitrinskåp.

Revisorernas uttalande. Det under utrikesdepartementets huvudtitel uppförda
anslaget till Inventarier för beskickningar, delegationer och konsulat
anvisades för ettvart av budgetåren 1957/58 och 1958/59 med 150 000
kronor. Anslagsbeloppet har därefter successivt höjts och uppgår för innevarande
budgetår till drygt 2,5 milj. kronor. Denna utveckling har flera
orsaker — dels har nya utlandsmyndigheter inrättats på ett antal orter,
dels pågår genom byggnadsstyrelsens försorg en upprustning och nyinredning
av beskickningarnas kanslier och bostäder och dels har statsverket i
ökad utsträckning åtagit sig uppgiften att tillhandahålla bostäder och möbler
åt den utrikes tjänstgörande personalen.

Sådana utlandsrepresentationen tillhöriga lokaler som möbleras genom
statsverkets försorg har på vissa håll försetts med montrar eller skåp, avsedda
för utställning av konstindustriprodukter m. m. Den ansats till PRverksamhet
som därigenom kommit till uttryck har emellertid hittills utvecklats
i mycket ringa omfattning. Läget belyses av de exempel som i
den ovan intagna redogörelsen lämnats beträffande Västeuropa. Revisorerna
har även genom besök vid några beskickningar, såväl innevarande år
som tidigare, kunnat iakttaga att möjligheterna för visning av svenska produkter
i detta sammanhang endast i obetydlig utsträckning tillvaratagits.
Montrar och liknande inredning saknas vanligen helt, och där sådana anskaffats
är de som regel av mycket blygsamt format och urvalet av föremål
synnerligen begränsat. På flera håll står montrar och skåp tomma.

Det är enligt revisorernas mening både lämpligt och överensstämmande
med beskickningarnas allmänna uppgifter att svenska industriprodukter
och alster av bildande konst kommer till synes i av dessa myndigheter
disponerade lokaler. Denna princip är redan vedertagen genom att repre

sentationsutrymmen och andra lokaliteter vid utrikesförvaltningen numera
ofta förses med möbler och inredningsdetaljer som utgör prov på
svensk tillverkning av hög standard. Revisorerna anser det högst önskvärt,
att denna begynnande verksamhet fullföljes och vidareutvecklas. Beskickningarna
i utlandet betecknas ofta med rätta som en viktig del av landets
ansikte mot omvärlden. Hos den krets av besökande med vilken kontakter
där upprätthålles torde det väcka intresse att möta åskådningsmaterial rörande
Sverige och dess kultur- och näringsliv; en viss utställningsverksamhet
äger därjämte ett icke oväsentligt reklamvärde. Härtill kommer
att de utställningsarrangemang som här åsyftas i sig själva kan utgöra
en del av lokalernas inredning och därigenom fylla betydande dekorativa
funktioner. Det sagda torde i främsta rummet vara tillämpligt på kanslilokaler,
men det är icke uteslutet att även bostädernas representationsdelar,
exempelvis entréhallar m. m., skulle kunna utnyttjas i samma syfte.
Givetvis förutsättes härvidlag att arrangemangen utformas på ett sätt som
icke verkar kommersiellt påträngande. Vissa hemmiljöer, exempelvis av
stilkaraktär, lämpar sig knappast heller för sådan föremålsvisning som
nu åsyftas.

Som utställningsmaterial i befintliga montrar in. m. har huvudsakligen
svenska glasföremål hittills kommit till användning. Denna internationellt
uppmärksammade produkt torde vara synnerligen lämplig för ändamålet,
men det bör understrykas att ett mera allsidigt urval av föremål är nödvändigt
om det avsedda PR-syftet skall vinnas. Alster av olika slag av
konsthantverk, textilier och nyttoting, föremål av bildande konst, industriprodukter
eller prover och modeller därav, ävensom bild- och kartmaterial
samt fotomontage m. m. torde ge en mångsidigare bild av vad landet i olika
hänseenden har att erbjuda. Uppgifter om konstnärer och tillverkare skulle
även öka arrangemangens upplysningsvärde. Det måste även förutsättas
att vidtagna anordningar kräver ombyte och en viss rörlighet för att den
reklamgivande effekten skall bibehållas. Ofta torde det visa sig lämpligt att
utställningsmaterial cirkulerar mellan de olika beskickningarna.

Enligt vad revisorerna inhämtat har byggnadsstyrelsen för avsikt att
äska medel för anställande av en särskild befattningshavare, åt vilken uppgifter
av nu ifrågavarande natur skulle anförtros. Revisorerna vill allenast
framhålla, att beskickningarna i vissa fall torde ha tillgång till personal
med intresse och fallenhet för dylika uppgifter. Då så är fallet bör
personalen beredas tillfälle att medverka vid anordningarnas genomförande.
Under alla förhållanden synes det vara erforderligt att anvisningar
och handledning lämnas från byggnadsstyrelsens sida liksom även att kontakter
med exempelvis industrier och organisationer i hemlandet upprätthålles
av styrelsen.

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

§ 6

Den till försvarets civilförvaltning förlagda specialrevisionen

Genom beslut av 1943 års riksdag (prop. nr 180; r. skr. nr 319) tillskapades
försvarets civilförvaltning som ett för samtliga försvarsgrenar gemensamt
ämbetsverk med uppgift att handlägga allmänt administrativa
frågor inom försvarsväsendet. Till civilförvaltningen centraliserades bl. a.
revisionen av krigsmaktens räkenskaper, dock ej i vad avser de centrala
militära ämbetsverken, vilkas räkenskapsmaterial såsom ditintills skulle
granskas av dåvarande riksräkenskapsverket.

Försvarets civilförvaltnings revisionella verksamhet bedrives dels å en
särskild revisionsbyrå, dels å kameralbyrån. Revisionsarbetet å kameralbyrån
avser företrädesvis förgranskning och saldokontroll. På revisionsbyrån,
som sysselsätter ett 35-tal befattningshavare, verkställes granskning
av räkenskapsmaterialet från såväl kamerala och författningsmässiga som
allmänt ekonomiska synpunkter. Granskningen avser i huvudsak avlöningsförmåner,
traktamenten av skilda slag, sjukvårdskostnader, flyttningskostnader,
särskilda arvoden samt förmåner enligt kollektivavtal.
Kontroll utövas även i fråga om inkomster, regional och lokal upphandlingsverksamhet,
titelredovisning o. dyl. Sakrevisionella synpunkter har under
de senare åren blivit alltmer beaktade vid granskningen. I revisionsbyråns
arbetsuppgifter ingår jämväl att verkställa lokala förrättningar, innefattande
kassainspektioner och inventeringar samt allmän granskning av
den ekonomiska förvaltningen.

Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation
blev genom beslut av 1960 års riksdag (prop. nr 126; r.skr. nr 282)
föremål för en genomgripande omorganisation. Beslutet innebar för revisionsverksamhetens
del bl. a., att i huvudsaklig överensstämmelse med ett
av 1956 års rationaliseringsutredning avgivet betänkande i ämnet (SOU
1959: 22) dåvarande riksräkenskapsverket och statens sakrevision sammanslogs
till ett nytt revisionsorgan, som fick namnet riksrevisionsverket. Till
nämnda ämbetsverk hänfördes också de arbetsuppgifter som dittills ankommit
på arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens specialrevisioner.
Däremot bibehölls särskilda specialrevisioner vid försvarets civilförvaltning,
generaltullstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen.

I sistberörda fråga framhöll rationaliseringsutredningen i sitt nyssnämnda
betänkande bl. a., att det enligt utredningens mening kunde vara lämp -

ligt att det inom större myndigheter, som hade cn mera betydande lokalförvaltning,
fanns inrättade särskilda revisionsorgan med uppgift att revidera
de underlydande förvaltningarnas räkenskaper. Vad angår försvarets civilförvaltnings
specialrevision uttalade utredningen därjämte, att detta revisionsorgan
till skillnad från övriga specialrevisioner hade en helt fristående
ställning gentemot de myndigheter som skulle revideras. Ett av de skäl som
brukade anföras mot lämpligheten av specialrevisioner, nämligen deras beroende
ställning av respektive förvaltningsgren, var därför enligt utredningens
mening icke för handen i fråga om civilförvaltningens specialrevision.
Utredningen var vidare av den uppfattningen, att sistnämnda revision och
övriga byråer inom försvarets civilförvaltning hade ett betydligt ömsesidigt
utbyte av varandra.

Vid riksdagsbehandlingen av förenämnda proposition anslöt sig föredragande
departementschefen beträffande frågan om specialrevisionernas bibehållande
till den av rationaliseringsutredningen intagna ståndpunkten, även
om enligt hans mening vissa skäl kunde tala för att man borde gå längre i
fråga om avveckling av dessa revisioner. Departementschefen förutsatte
emellertid i detta avseende, att det nya centrala revisionsorganet skulle komma
att följa specialrevisionernas verksamhet och vid behov ta initiativ till
de organisatoriska åtgärder som kunde påkallas.

Enligt den för riksrevisionsverket fastställda instruktionen (SFS 1961:
352) åligger det ämbetsverket att övervaka att den verksamhet som faller
under dess granskning är anordnad på ett ändamålsenligt, planmässigt
och sparsamt sätt. Härvid bör bl. a. kontrolleras, att statens inkomster
inflyter utan att onödiga kostnader förorsakas statsverket, att skäligt vederlag
erhålles för av staten tillhandahållna prestationer samt att, där myndighet
bedriver upphandling, tillverkning, försäljning eller ekonomisk verksamhet
i övrigt, såvitt möjligt affärsmässiga grunder blir tillämpade. Riksrevisionsverket
skall tillse, att de räkenskaper och redovisningshandlingar,
vilka jämlikt meddelade bestämmelser skall ingivas av statsmyndigheter,
statstjänstemän och statsunderstödda inrättningar ävensom av korporationer
och enskilda, som erhåller anslag av statsmedel mot redovisningsskyldighet,
blir i erforderlig omfattning granskade. Riksrevisionsverket äger, i
förekommande fall efter samråd med vederbörande myndighet, meddela de
anvisningar rörande tillämpningen av gällande föreskrifter inom området
för verkets kontrollerande verksamhet, vilka verket finner påkallade. Det
åligger riksrevisionsverket att vaka över att sådana medel inflytei, som vid
räkenskapsgranskningen befunnits ha obehörigen utgivits eller med för
ringa belopp påförts, ävensom att materiel m. m. i föreskriven ordning tages
till uppbörd. Riksrevisionsverket må hos de myndigheter, tjänstemän och
institutioner, vilkas räkenskaper skall granskas av verket, ävensom hos
dem underlydande redogörare låta inventera kassor, värdehandlingar och
förråd samt undersöka redovisningsväsendet.

Ledningen av riksrevisionsverket är anförtrodd cn av Kungl. Maj .t utsedd

styrelse om inalles åtta personer med verkschefen som ordförande. I övrigt
äi ämbetsverket organiserat på sex byråer, nämligen fyra revisionsbyråer,
en budgetbyrå och en finansstatistisk byrå, samt ett fristående kansli. Personalstyrkan
uppgick den 1 oktober i år till 191 tjänstemän.

Revisorernas uttalande. Riksrevisionsverket, som tillkom genom beslut av
1960 ars riksdag, är den centrala myndighet som närmast under Kungl. Maj :t
har att svara för kontrollen av statens inkomster och utgifter. Vid vissa större
ämbetsverk, vilka under sig har en mera betydande lokalförvaltning, finnes
emellertid inrättade särskilda revisionsorgan, s. k. specialrevisioner, med
huvuduppgift att kontinuerligt utöva kontroll över att vederbörande centrala
myndigheters allmänna eller speciella föreskrifter av ekonomisk innebörd
följes av de underlydande lokalförvaltningarna. En revision av sist
angivet slag är den kontrollverksamhet som i avseende å krigsmaktens regionala
och lokala organ utövas av försvarets civilförvaltning. Nämnas må i
detta sammanhang att revisionen av de militära ämbetsverkens räkenskaper
ankommer på riksrevisionsverket.

Den revisionella verksamheten vid försvarets civilförvaltning, som bedri\es
dels å en särskild revisionsbyrå och dels å kameralbyrån, avser företrädesvis
granskning av avlöningsförmåner, traktamenten av skilda slag, sjukvårdskostnader,
flyttningskostnader m. m. Kontroll verkställes vidare i fråga
om inkomster, regional och lokal upphandlingsverksamhet, titelredovisning
o. dyl. Även sakrevisionella synpunkter beaktas vid granskningen. I revisionsbyråns
arbetsuppgifter ingår jämväl att verkställa lokala förrättningar,
innefattande kassainspektioner och inventeringar samt allmän granskning
av den ekonomiska förvaltningen.

På civilförvaltningens revisionsbyrå sysselsättes för närvarande ett 35-tal
befattningshavare.

Enligt den för riksrevisionsverket fastställda instruktionen åligger det ämbetsverket
rent allmänt att övervaka att den verksamhet som faller under
dess granskning är anordnad på ett ändamålsenligt, planmässigt och sparsamt
satt. I sådant syfte skall riksrevisionsverket bl. a. kontrollera, att statens
inkomster inflyter utan onödiga kostnader, att skäligt vederlag erhålles
for av staten tillhandahållna prestationer, att, där myndighet bedriver upphandling,
tillverkning, försäljning eller ekonomisk verksamhet i övrigt, såvitt
möjligt affärsmässiga grunder blir tillämpade samt att materiel m. m.
blivit i föreskriven ordning tagen till uppbörd. I riksrevisionsverkets uppgifter
ingår också att i formellt och kameralt avseende granska de räkenskaper
som statsmyndigheter in. fl. har att insända till verket. Riksrevisionsverket
äger rätt att hos nämnda myndigheter etc. låta inventera kassor, värdehandlingar
och förråd.

Av det anförda framgår att det revisionsarbete som bedrives av riksrevisionsverket
å ena sidan samt av försvarets civilförvaltning å den andra till
sitt innehåll och sin allmänna uppläggning är nära nog identiskt. Mot bak -

grunden härav uppställer sig naturligen frågan, av vilka skäl en specialrevision
över huvud taget inrättats vid försvarets civilförvaltning.

När riksdagen år 1960 fattade beslut om bildandet av riksrevisionsverket
grundades beslutet i huvudsak på ett av 1956 års rationaliseringsutredning år
1959 avgivet betänkande rörande den statliga centrala rationaliserings- och
revisionsverksamhetens organisation. Beträffande frågan om ändamålsenligheten
av att vid vissa myndigheter bibehålla särskilda specialrevisioner framhöll
utredningen, att det kunde vara lämpligt att det vid större myndigheter
med mera betydande lokalförvaltning funnes inrättade sådana revisionsorgan
med uppgift att revidera de underlydande förvaltningarnas räkenskaper.
Vad angår den vid försvarets civilförvaltning befintliga specialrevisionen
uttalade utredningen, att denna revision till skillnad från andra
specialrevisioner hade en helt fristående ställning gentemot de myndigheter
som skulle revideras. Enligt utredningens mening var därför ett av de
skäl som brukade anföras mot lämpligheten av specialrevisioner, nämligen
deras beroende ställning av respektive förvaltningsgren, icke för handen då
det gällde civilförvaltningens specialrevision. Därtill kom enligt utredningens
uppfattning att nämnda revision och övriga byråer inom försvarets civilförvaltning
hade ett betydligt ömsesidigt utbyte av varandra.

Revisorerna kan för sin del icke finna att ovan angivna motiv för ett bibehållande
av försvarets civilförvaltnings specialrevision är från vare sig principiella
eller praktiska synpunkter tillräckligt bärande. För det första framstår
det såsom organisatoriskt otympligt att revisionen av försvarsväsendets
medelsförvaltning i stort skall fördelas så, att riksrevisionsverket omhänderhar
granskningen av krigsmaktens centrala förvaltningsmyndigheter, medan
civilförvaltningen kontrollerar de regionala och lokala organen. Men
även av sakliga skäl förefaller det omotiverat att utgifter av i huvudsak enahanda
karaktär skall granskas av olika myndigheter beroende på om utgifterna
verkställts centralt eller lokalt, särskilt som centralt fattade beslut av
ekonomisk innebörd mången gång kommer till verkställighet först på det lokala
planet. Ytterligare en oformlighet ligger i att riksrevisionsverket med
nuvarande organisation i sakrevisionellt hänseende har ansvaret för granskningen
av hela det militära förvaltningsområdet, men i kameralt avseende
endast för den del därav som hänför sig till de centrala myndigheternas verksamhet.

Revisorerna finner för sin del med åberopande av det ovan anförda att frågan
om ett slopande av försvarets civilförvaltnings specialrevision och dithörande
arbetsuppgifters inordnande under riksrevisionsverket snarast bör
upptagas till närmare prövning. Sannolika skäl talar nämligen enligt revisorernas
mening för att en dylik koncentration av all militär revision till
riksrevisionsverket skulle leda icke blott till totalt sett minskat behov av rcvisionspersonal
utan även verksamt bidraga till ökad effektivitet i revisionsarbetet.
Revisorerna får alltså föreslå att åtgärder i av revisorerna angivet
syfte utan dröjsmål vidtages.

§ 7

Revisionsverksamheten vid försvarets materielförvaltande ämbetsverk

Enligt de för försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets
intendenturverk, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen
gällande instruktionerna åligger det nämnda ämbetsverk
bl. a. att vart och ett inom sitt ämbetsområde utöva kontroll över handliavandet
av förvaltningsärenden hos underlydande myndigheter ävensom
genom bl. a. förrådskontroll tillse, att en ändamålsenlig hushållning med
medel och materiel äger rum.

I syfte att få en bild av den ifrågavarande verksamheten till den del denna
avser granskningsarbete av rent revisionell innebörd har revisorerna tillställt
berörda myndigheter följande frågor.

1. Hur många befattningshavare sysselsättes i denna verksamhet och vilken
tjänsteställning innehar envar av dem?

2. Till vilket årligt belopp uppgår f. n. nämnda befattningshavares löner?

3. Vilka arbetsuppgifter fullgör ifrågavarande befattningshavare? Om
särskild arbetsordning (motsv.) utfärdats för dem torde ett ex. härav tillställas
revisorerna.

4. Vilket ungefärligt antal erinringar framställdes i den här berörda verksamheten
under budgetåret 1963/64 och vad innefattade i korthet dessa
erinringar (torde om möjligt angivas tabellariskt i huvudgrupper) ?

5. Vilka nackdelar/fördelar skulle enligt Eder uppfattning vara förenade
med den ovannämnda verksamhetens överflyttande till exempelvis försvarets
civilförvaltning?

I det följande lämnas en redogörelse för huvudinnehållet i de avgivna
svaren.

Försvarets sjukvårdsstyrelse

Ämbetsverket uppger att en på den s. k. förvaltningsdetaljen placerad befattningshavare
i lönegrad 15 (deltid) sysselsättes med ifrågavarande arbetsuppgifter,
vilka bl. a. innefattar:

att bokföra in- och utgående skrivelser från detaljen

att aktgiva på penningmedlens ändamålsenliga användning och utgifternas
berättigande samt kontrollera riktighet och skälighet av erlagda "priser

att föreslå åtgärder, som kan leda till besparingar eller avhjälpa felaktigheter att

kontrollera att utgifterna belasta rätta redovisningstitlar

att statistiskt bearbeta räkenskapsmaterialet så att detta kan tjäna till
ledning för anslagsberäkningar och fördelning av medel till underlydande
myndigheter

att övervaka bokföring och redovisning av medelsanvisningar
att kontrollera att försäljning resp. inköp av materiel föranlett erforderliga
bokföringsåtgärder

att överväga och lämna förslag till åtgärder som granskningen kan giva
anledning till.

Antalet erinringar under budgetåret 1963/64 utgjorde ca 220, av vilka
huvuddelen avsåg felaktig titelsättning och icke uppbördstagen materiel.

Sjukvårdsstyrelsen framhåller, att den granskning som utföres nära
sammanhänger med handläggning av ärenden rörande sjukvårdsmaterielförvaltningen
och till sin huvuddel bygger på den kunnighet i sakfrågor
som personalen förvärvat eller har tillgång till inom sjukvårdsstyrelsen.
Ämbetsverket anser att det, om granskningsarbetet överfördes till försvarets
civilförvaltning, skulle erfordras ett omfattande samrådsförfarande, som
skulle medföra lika stor arbetsinsats för personal vid sjukvårdsstyrelsen
som med nuvarande system. Sjukvårdsstyrelsen finner därför att några
fördelar icke skulle vinnas med verksamhetens överflyttande till försvarets
civilförvaltning.

Fortifikationsförvaltningen

Den på ämbetsverket ankommande förrådskontrollen bedrives i enlighet
med gällande arbetsordning genom byggnadsbyråns inköps- och förrådssektion,
där f. n. en byråassistent i lönegrad Ae 19 och ett kanslibiträde
i lönegrad Ae 7 huvudsakligen sysselsättes med dessa uppgifter. Ledningen
av kontrollverksamheten utövas, vid sidan av ett stort antal andra arbetsuppgifter,
av sektionschefen (byrådirektör i lönegrad Ae 27) och under
denne av en byråingenjör i lönegrad Ae 21. För granskningsverksamhet av
revisionell karaktär är någon särskild person inte avdelad, och arbetsbelastningen
medger inte heller sådan granskning i nämnvärd utsträckning.

Det sammanlagda årliga lönebeloppet för den med förrådskontroll sysselsatta
personalen beräknas uppgå till omkring 47 000 kronor. Arbetsuppgifterna
för här omförmäld personal framgår av år 1950 av ämbetsverket
utfärdade »Bestämmelser rörande förrådskontrollkontorets åligganden»,
vilka i tillämpliga delar gäller för den nuvarande förrådskontrollverksamheten.
Bestämmelserna har följande innehåll.

Av förrådskontrollkontoret skall i första hand verkställas förrådskontroll
och granskning av medelsredovisning i avseende å underlydande förvaltningsmyndigheters
verksamhet inom ämbetsverkets aibetsomrade. Vid
därav föranledda inspektioner vid underlydande myndighet skall uppmärksamhet
jämväl ägnas åt frågor om penningmedlens ändamålsenliga användning.
På grund av gjorda iakttagelser skall förslag avgivas för avhjalpande
av förefintliga missförhållanden, åstadkommande av mera rationell verksamhet
och vidtagande av besparande åtgärder.

1. Chefen för förrådskontrollkontoret åligger:

att leda arbetet inom kontoret och öva tillsyn över att å kontoret anställd
personal fullgör sina skyldigheter,

",U med uppmärksamhet följa sådana frågor, som falla inom kontorets
förslag °mrade’ °Ch’ då han finner anledning därtill, i dem framställa

att från ämbetsverket underlydande myndigheter införskaffa för kon
torets verksamhet erforderliga uppgifter och upplysningar

med vT H- d!rti11 föreligger> efter samråd i förekommande fall

med vederbörande byråchef utfärda erinringar till nämnda myndigheter

v"f tdI ämbetsverket skriftligen anmäla, då vid kontorets kontrollerande

2 ininik? anledfnmg.. f°rekommer till anmärkning, varom förmäles i 29 §

1, instruktionen for ämbetsverket. 8

„^chefe,n fdr kontoret äger att själv företaga och åt honom underställd

kontoreL Tpdr fla att. foretaga de tjänsteresor, som för fullgörande av
kontorets uppgifter provas erforderliga.

f°r kont°ret ä»er vid behov rätt till särskild föredragning för
när var andel'' representant *>r den byrå ärendet angår skall vara

2. Kontroll av materielredovisning skall omfatta:

a) Förråds k ont roll. Samtliga fortifikations- och verkstadsförråd samt
upplag av fortifikationsmateriel skola bliva föremål för fortlöpande inspel^
tion. Därvid skall förrådsbokföring stickprovsvis kontrolleras^ot intäkfslugangsvennkatmner
Uppmärksamhet skall ägnas åt att materiel förstänLP
lg?ande °fh andamålsenligt sätt och att inventeringar verkm.
il I foreskriven ordnmg. Därjämte bör stickprovsvis inventeringar av
materiel företagas. Det åligger chefen för kontoret att årligen i januari
mana i ämbetsverkets chef skriftligen göra anmälan om vid vilka förv
|nrSmy^,ghe er inspektion företagits under nästföregående år.

V ld forradskontroll åligger det i övrigt kontoret

oU tillse att upphandlad eller på annat sätt tillkommen materiel blivit
vederbörligen tagen till uppbörd,

tn2,Skafinko-a månadssammandrag, reversal och kassationsprotokoH
samt infora tiHkomst och avgång av materiel i kontorets exemplar
av vederbörlig uppbördsliggare, 1

ant\ !mnSkn fS forfifikationsverkstäder inkomna årsredogörelser samt
_a« vid anbefallda inventeringar granska uppbördsliggaren gentemot insänt
inventeringsprotokoll. °

b) Granskning av medelsredovisningar.

Kontoret skall följa det ekonomiska resultatet av underlydande förvaltkon1rolferalgheterS
Verksamhet inom ämbetsverkets arbetsområden samt

att utbetalning hänför sig till det ändamål, för vilket medlen anvisats,
att upphandlingsforordningen, gällande kollektivavtal, bestämmelser om
central upphamlling m. fl. allmänna eller särskilda föreskrifter i avseende
a medelsforbrukningen efterföljas samt

att inreverserade medel krediteras rätt titel. I samband härmed skall
kontoret jamval agna uppmärksamhet åt frågor om erlagda priser avlöningar,
entreprenadsummor och dylikt.

För budgetåret 1963/64 har endast viss uppbördsgranskning utförts
under tiden den 1 februari—den 30 juni 1964, varvid 54 iakttagelser meddelats
beträffande brister i uppbördstagning av materiel. Verifikationerna
till gjorda materielanskaffningar vid 125 kassor har därvid granskats med

ca 25 kassor per månad. Den tid som åtgått för detta arbete torde kunna
uppskattas till högst 10 procent av berörda befattningshavares totala arbetstid
under nämnda tidsperiod.

Fortifikationsförvaltningen anser, att för ämbetsverkets vidkommande
några nackdelar inte torde vara förenade med ifrågavarande verksamhets
överflyttande till annat ämbetsverk.

Försvarets intendenturverk

Sammanlagt åtta befattningshavare, varav två på halvtid, sysselsättes i
granskningsverksamheten. Lönekostnaderna per år uppgår till ca 136 000
kronor. Arbetsuppgifternas karaktär framgår av en av ämbetsverket utfärdad
»Instruktion för förrådsbyråns personal».

Beträffande antalet gjorda erinringar och deras innehåll har ämbetsverket
anfört följande.

Antalet genomgranskade »kassor», större och mindre, vid armén, marinen
och flygvapnet utgjorde under budgetåret 1963/64 över 600. Varje
sådan »kassa» utgör resultatet av rörelsen under en månad vid en kassaavd
beträffande verifikationskategorierna lnt och Lag. Som resultat
härav utställdes omkring 1 200 st. så kallade »iakttagelser» på olika regionala
och lokala myndigheter. Varje sådan »iakttagelse» innehåller som regel
ett flertal olika erinringar. Dessutom utställes ofta »förnyade iakttagelser»
upprepade gånger i samma ärende.

Någon statistik beträffande arten av dessa olika erinringar föres inte
och kan inte nu lämnas, men de huvudsakliga anledningarna framgår av
ovan återgiven stämpel. Erinringar avseende utnyttjat anslag och tillämpad
titel torde kunna utgöra vardera omkring 25 %.

Upplysas må att den ovan omnämnda stämpeln anger sex olika anledningar
till erinran, nämligen »anslag», »titel», »redovisning», »prissättning»,
»ändamål» och »upphandling».

Försvarets intendenturverk anser att från ämbetsverkets synpunkt inga
fördelar kan påräknas genom att granskningsverksamheten överflyttas till
försvarets civilförvaltning, men framhåller samtidigt, att frågan huruvida
sistnämnda ämbetsverk eller statsverket i stort skulle ha fördel av en sådan
överflyttning inte kan i förevarande sammanhang och utan särskild
undersökning objektivt bedömas av intendenturverket.

Ämbetsverket anför i anslutning härtill följande.

Enligt Ivungl. Maj :ts instruktion för försvarets intendenturverk åligger
detta att utöva kontroll »över handhavandet av förvaltningsärenden
hos underlydande myndigheter». Uppföljningen av regionala och lokala
myndigheters användning av verket anförtrodda medel kan lämpligen icke
ske uteslutande genom annan central myndighet. Det samråd som ständigt
■erfordras mellan sakgranskningsorganet och verkets sakbyråer utgör ett
nödvändigt led i förvaltningsverksamheten. Sakgranskningen kräver intim
kännedom om inom verket fattade beslut och dess resultat påverkar i sin
tur såväl aktuella ställningstaganden som utformningen av anvisningar

och instruktioner. Allt synes tala för att verket bör disponera ett eget organ
för den löpande sakgranskningen, vilken samtidigt förmedlar verkets uppfattning
och informerar om dess ställningstaganden i fråga om medelsförvaltningen.

Verket finner sålunda att granskningsorganet erfordras och att ur verkets
synpunkt endast nackdelar vore att räkna med som en följd av ifrågasatt
överflyttning. ö

Arméförvaltningen

Granskningsverksamheten omhänderhas på deltid av en sektionschef i
Ao 25, en detaljchef i Ao 19, en kansliskrivare i Ao 11 och ett kontorsbiträde
i Ae 5. De årliga lönekostnaderna utgör ca 18 000 kronor.

Arméför\altningen har lämnat följande redogörelse för den granskande
personalens arbetsuppgifter.

Ekonomisk granskning (revision) av förbandens medelsredovisninq ■—
centralt

Sakgranskning av räkenskaperna gällande KAF/TfB underhållsanslag.

Från FCF erhålles räkenskaperna, inbundna i pärmar för varje kassanr,
månadsvis i genomsnitt 130 band, tillsammans 13 000 fakturor. Efter
granskning återställes pärmarna till FCF arkiv.

Den ekonomiska granskningen omfattar:

1. Behörighetskon troll beträffande beslut om utgifter.

2. Anslags- och titelkontroll.

3. Inköps- och försäljningskontroll, varvid tillses:

att anskaffningen (inköpet) skett enligt utfärdade förvaltningsföreskrifter
och avtal,

att överenskomna procent och rabattsatser utnyttjas,

att kostnader för utförda reparationer stå i rimlig proportion till den
reparerade artikelns nyanskaffningsvärde,

att inköpt materiel uppbördstagits samt

att influtna medel för försåld och utlånad materiel tillförts räkenskapen
(rätta titlar).

4. Verifikationskontroll, som avser kontroll enligt bestämmelserna i
FKF A-kassa mom. 78—87.

5. Erinringar, som föredrages för sektionschefen för åtgärd, tillställes
vederbörande förvaltningsgrenschef direkt för inkommande med förklaring.

6. Skrivelser för vidare korrespondens med förvaltningsgrenschef i anledning
av gjorda erinringar upprättas av detaljchefen och föredrages för
sektionschefen.

Ekonomisk kontroll vid lokal förvaltningsmyndighet

1. Kontrollen — revisionen — avser jml TI IV: 321 att »Genom rältenskapsgranskning
ägna uppmärksamhet åt penningmedlens ändamålsenliga
användning, erlagda priser och entreprenadsummor ävensom åtgärder, som
kunna leda till besparingar eller avhjälpa missförhållanden».

2. Kontrollen utföres genom granskning av tygavdelningens handlingar
avseende:

a) Anställning och avlöning av personal å tyganslag.

b) Utlåning av tygmateriel, motorfordon, skjutbanor m. in. mot kontant
ersättning.

c) Utförande av arbeten för annan förvaltningsgren, myndighet eller
enskilda.

d) Faktureringen av dessa kostnader.

e) Granskning av underhållsplanen med hänsyn till erhållen medelstilldelning.

f) Granskning av anslagsavräkningen beträffande underhallsanslag, torbesiktningar,
utbildningsanordningar, social verksamhet och eventuella övriga
anslag avseende tygförvaltningstjänsten.

g) Kontroll angående befintligheten och tillämpningen av översanda

PR-avtal.

h) Granskning av och uppföljning av åtgärder avseende den tekniska
ändringstjänsten.

i) Granskning av tygavdelningens inköps- och anskaffmngsverksamhet.

j) Kontroll av rutiner för leveransövervakning beträffande utlagda beställningar.
. v,

k) Kontroll av åtgärder beträffande handläggning av mkopsfakturor och

leveransbesked.

l) Uppföljning av ärenden angående förlorad och kontant ersatt materiel;
tjänstegrensanvisningarna härför.

m) Kontroll av åtgärder avseende kassation av materiel, dess avförande
ur uppbörden och den kasserade materielens omhändertagande. .

n) Granskning av försäljningsärenden angående kasserad materiel och
eventuella övriga försäljningar samt sättet för influtna medels redovisning.

o) Granskning av fraktkostnader debiterade tyganslag.

p) Granskning av kostnader avseende resor och traktamenten.

(i) Granskning av utanordningar å tyganslag.

r) Granskning av åtgärder avseende specialomföringar och Övriga om ^S1.

11 Granskning av expeditionstjänstens överensstämmelse med föreskrifterna
i TI bilaga IV: 4. ... , ...

4. Lämna anvisningar och råd angående gällande förvaltningsföreskrifter

och deras tillämpning. „ ... ...

5. Rapportera gjorda iakttagelser med förslag till åtgärder for tygfor valtningstjänstens

samordning och likriktning.

Resultatet av granskningsverksamheten under budgetåret 1963/64 framgår
av följande uppställning.

Specialomföringar för arméns förband:

10 278 st verifikationer på tillsammans....................

faktureringar till marinen, flyget, int- och kasernvårdsavd och
civila firmor:

1 234 st fakturor på tillsammans...................•"••••

Debiteringar och krediteringar av FN-bataljoner under budgetåret
63/64:

Cypern XXIV—XXVII

Gaza XIX—XXI på tillsammans....................

Kongo XX—XXII ] . ......

Kollationering av kassajournalen för rutin 26 med dan förekommande
justeringar av debet- och kreditposter..............

3 140 263: 45

1 151 221: —

2 078 503: 70

15 694 633: —

Summa kronor 22 064 621: 15

fl f,rT^11''™inge" a"Sei'''' ge”°m Sranstningsverksamhetens över““T™*
försvarets civilförvaltning större grad av enhetö
et skulle uppnås i denna verksamhet förvaltningsgrenarna emellan. Vidare
skulle den nu rådande dubbelgranskningen bos dels arméförvaltningen
och dels försvarets civilförvaltning undvikas. Ämbetsverket framhåller
emeUertid att också nackdelar skulle vara förenade med ett överförande

följandf01^^1 mgen berÖrda verksamhet och anför i sammanhanget

„,.KAF "Wer enligt Kungl. Maj:ts instruktion SF nr 287/1963 bl a »att
utöva kontroll over handhavandet av förvaltningsärenden hos underlydande
myndigheter ävensom genom bl. a. förrådskontroll tillse, att en ändalalsenlig
hushållning med medel och materiel äger rum».

1 en revisionella granskningsverksamheten utgör endast en del men en
integrerande sadan, i KAF :s kontrollverksamhet.

Densamma förutsätter ingående kännedom om av KAF utfärdade för
valtningsbestämmelser för att ändamålsenligheten i hushållningen med
medel och materiel skall kunna bedömas och kontrolleras.

Överflyttande av ifrågavarande granskningsverksamhet från KAF till
??™Pelvis FCF förutsätter att i tygförvaltningstjänst väl utbildad och
■val fortrogen personal jämväl överflyttas.

omEKAFdantf—fnarifndte £uI1f emelIertid försvåra dels samordningen inom
KAh av forradskontrollverksamheten, dels möjligheterna till en bedömning
av hushållningen med medel och materiel vid lokalmyndigheterna

Armeforvaltningen upplyser avslutningsvis, att ämbetsverket har för
avsikt att narmare utreda den här aktuella granskningsverksamheten och
dess former i anslutning till förestående systemutveckling och automatisk
databehandling av nuvarande förrådshållningssystem, vilket avses skola
integreras med ekonomi-, anskaffnings- och underhållssystem.

Marin förvaltningen

Inom den i marinförvaltningens förrådskontor ingående materielsektionen
finnes en förrådskontrolldetalj. Detaljen består av två befattningshavare
anställda i arvodesbefattningar för pensionerad personal- en
officer i löneklass A 24 och en underofficer i A 18. Arbetsuppgifterna för
namnda personal framgår av nedanstående utdrag ur marinförvaltnin«ens
arbetsordning. °

§ 52.

^.R.6.11 overvakning av verksamheten inom marinens myndigheter
marinforvaltningen har att utöva inom sitt ämbetsområde, innefattar''

granskning av medels- och materielredogörelser — sakgransknine_

förrådskontroll. 5

SOU!
bl. a.
samt

2. Sakgranskningen omfattar:

a) behörighetskontroll beträffande beslut om utgifter,

b) anslags- och titelkontroll,

c) inköps- och försälj ningskontroll, varvid tillses

att anskaffningar skett till skäliga priser och i överensstämmelse med
gällande föreskrifter och avtal, artiklar ej framställts, som förmånligare
kunna beställas hos annan myndighet eller privatindustrien,

kostnader för utförda reparationer stå i rimlig proportion till den reparerade
artikelns nyanskaffningsvärde, samt

försåld materiel blivit avförd och vid försäljningen influtna penningmedel
blivit vederbörligen tillförda räkenskapen.

d) verifikationskontroll, som avser kontroll av att på räkningar eller på
till dem fogade handlingar äro tecknade vederbörliga bevis angående leveranskontroll
av materielen, intagning i förråd eller annan kvittens.

3. Förrådskontrollen omfattar:

a) bokföringskontroll genom en stickprovsvis utförd granskning av bokföringen
mot intäkts- och uttagsverifikationer samt granskning av verifikationsmaterialet
med avseende på order, in- och utlämningsbevis, kvittenser
in. m. samt prissättningen,

b) kontroll av att i mottagningsbevis och utdrag ur medelsredovisningar
upptagen materiel in. in. blivit vederbörligen intagen i förråd,

c) kontroll att inventeringar verkställts i föreskriven ordning och på
föreskrivet sätt,

d) stickprovsinventeringar samt

e) förbrukningskontroll, som även kan avse jämförelse mellan olika
myndigheters och enheters förbrukning av samma slags artiklar samt översikter
av förluster av viktigare materielslag.

4. I samband med besök hos förvaltningsmyndigheterna skall uppmärksamhet
ägnas åt

att förrådslokalerna i land och ombord äro lämpliga för förvaring av därför
avsedd materiel samt ändamålsenligt utnyttjade och inredda,
skötseln och vården av i förråd varande materiel,

transportförhållandena och hjälpmedel härför i förrådsverksamheten,
lämjdigheten av använt emballage,
arbetsorganisationen i förråden,

redovisningsföreskrifternas tillämpning i praktiken samt
att verksamheten icke är belastad med inkurant materiel.

Om vid granskning av omsättningsförhållandena eller eljest anledning
uppkommit att antaga att materiel i förråd blivit obehövlig eller oanvändbar,
skall detta meddelas vederbörande avdelning för åtgärd.

5. Iakttagelser, som kunna vara av intresse för andra organ inom marinförvaltningen,
skola meddelas dessa.

Arbets- och redovisningsmetoder, som visat sig vara lämpliga vid viss förvaltning
och anses kunna tillämpas även hos andra jämförliga förvaltningar,
skola bringas till dessas kännedom.

När gjorda iakttagelser därtill föranleda, skall förslag avgivas till åtgärder,
som kunna leda till besparingar och rationalisering av verksamheten.

Chefen för förrådskontorets materielsektion äger avgöra förrådskontrollärende
då

granskningsrapport eller promemoria icke påkalla annan åtgärd än att de
anses böra delgivas vederbörande förvaltningsmyndighet;

inkommen förklaring anses nöjaktig och icke påkalla någon ämbetsverkets
vidare åtgärd, skolande om beslutet innebär att marinförvaltningens

medgivande att vid vidtagna åtgärder får bero, samråd hava ägt rum med
administrativa byrån; samt

ärende skall överlämnas till försvarets civilförvaltning, jämlikt 23 § instruktionen
för handläggning i den för anmärkningsmål stadgade ordningen.

Förrådskontorets materielsektion utger »Meddelanden», vari av sektionen
under granskningsverksamheten gjorda iakttagelser, som äro av natur att
bora spridas for vidsträcktare kännedom, meddelas regionala och lokala
myndigheter samt fartyg.

Resultatet av granskningsverksamheten under budgetåret 1963/64 framgåi
av följande av marinförvaltningen gjorda sammanställning.

Under budgetåret har medelsredovisningen för samtliga lokalförvaltningar
granskats i takt med färdigställandet av underlagen vid FCF.

Förrådskontroll (platsbesök) har verkställts:

30/7 -63
12/8—16/8 -63
11/11—16/11 -63
9/12—14/12 -63
2/1—11/1 -64
17/2—21/2 -64
30/3—3/4 -64

1. hkpdiv

MKSF

GbK och 2. hkpdiv

ÖVS

ÖVG

1/6—5/6 -64
15/6—18/6 -64
1961—1964

SIv

Samtliga vapen- och skeppstekniska förråd

granskade.

Erinringar utfärdade budgetåret 1963/64 — 75 st.

Båtmtrl allm .............. 3 st

Båtinotormtrl .............. 1 st

Fotomateriel .............. 4 st

Optisk materiel ............ 1 st

Navigeringsmtrl ............ 2 st

Rundradioapparater ........ 1 st

Telemateriel .............. 5 st

Transportmateriel .......... 1 st

Möbler .................... 19 st

Transporter................ 2 st

Verkstadsmaskiner ........ 2 st

Verktyg .................. 4 st

Kontorsmateriel .......... 2 st

Pumpmateriel ............ l st

Stickprovsinventering ...... 16 st

Titlar .................... 11 st

75 st

Under de två senaste åren har förrådskontoret insamlat data för materielens
identifiering m. m. såsom underlag för ett under utarbetande varande
materielredovisningssystem (ADB).

Därvid har samtlig lagerbokförd materiel förtecknats på stansunderlag
och samtidigt granskats i vad avser användbarhet, utnyttjandegrad in. m.
Forteckningar över materiel som ansetts böra utgallras eller av annat skäl
utgå ur redovisningen har därvid upprättats och tillställts vederbörliga sakorgan
för åtgärd (kassation, beslut om försäljning etc.).

Datainsamlingen, som är en synnerligen omfattande arbetsuppgift, beräknas
komma att fortgå under ytterligare 2—3 år. I viss utsträckning har
föi radskontrollens personal deltagit i datainsamlingen.

Beträffande de nackdelar/fördelar som skulle vara förenade med granskningsverksamhetens
överflyttande till exempelvis försvarets civilförvaltning
anför marinförvaltningen följande.

För ett bibehållande av förrådskontroll in. in. inom marinförvaltningen
talar följande synpunkter.

Enligt gällande instruktion (SFS 288/63) har marinförvaltningen att
under Kungl. Maj :t i tekniskt och ekonomiskt avseende utöva ledningen av
och uppsikten över förvaltningen vid marinen av vapenteknisk och skeppsteknisk
materiel.

I anslutning härtill upptar instruktionen som särskilt åliggande för marinförvaltningen
att, i vad angår dess ämbetsområde, utöva kontroll över
bandhavandet av förvaltningsärende hos underlydande myndigheter ävensom
genom bland annat förrådskontroll tillse, att en ändamålsenlig hushållning
med medel och materiel äger rum.

Åliggandet utföres så att de regionala och lokala förvaltningarnas verksamhet
uppföljes av förrådskontrollorganet genom besök för inventeringar,
intervjuer, anvisningar m. m. samt genom granskning av förrådshandlingar
och annat räkenskapsmaterial. Det rör sig således om en intern kontroll
inom marinförvaltningens ämbetsområde.

Även om förrådskontrollen överflyttas till exempelvis försvarets civilförvaltning
måste marinförvaltningen alltjämt få rätt att på något sätt fortlöpande
övervaka hur de förvaltningsuppgifter av ekonomisk natur, för
vilka marinförvaltningen i sista hand har ansvar, fullgöres vid underlydande
regionala/lokala förvaltningar. Dubbelarbete skulle således uppstå.

Den »inre» kontrollen genom sakgranskning m. m. utgör ett redskap
för verksledningen i dess företagsekonomiska uppgifter. Verksledningen får
underlag för att i tillrättaläggande och i för framtiden förebyggande syfte
slyra verksamheten i avsedd riktning.

Förrådskontrollens arbete bygger på ett direkt, aktivt och smidigt samarbete
med de medelsförvaltande enheterna inom marinförvaltningen. Förrådskontrollorganet
hålls fortlöpande underrättat om utfärdade förvaltningsbestämmelser
och synpunkter på dessas tillämpning och informerar i
sin tur sakorganen om sina iakttagelser och påpekanden. Informella överläggningar
äger rum före och efter förrådskontrollens besök vid underförvaltningarna.
Om förrådskontrollen förläggs till ett annat verk, kommer
relaterad samverkan mellan sak- och kontrollorgan att försvåras.

Kontrollarbetet och sakgranskningen bör utföras av personal, som har
någon praktisk erfarenhet av förvaltningsbestämmelsernas tillämpning och
kännedom om de krav som ur militär synpunkt bör ställas på förvaltningsverksamheten
inom berört område. Viss allmän kännedom om malerielen
och dess användning är således nödvändig. För uppgiften bör därför helst
användas militär personal. Sådan personal kan också förutsättas ha goda
personkontakter på regionala/lokala nivån, varigenom de lättare vinner
den kontrollerade instansens förtroende och blir accepterade som kontrollanter.

Försvarets civilförvaltning disponerar f. n. inte personal av ovan angivet
slag. överförs kontrolluppgifterna, måste alltså civilförvaltningen också tillföras
personalen, som nu handhar dessa uppgifter.

Av ovanstående torde framgå att den sakrevisionella granskningen ofta
sker med utgångspunkt från annat material än de kamerala räkenskaperna.

Fördelarna med förrådskontrollens förläggande till försvarets civilförvaltning
belyses av följande.

Medelsredovisningen utgör redan nu ett betydande underlag för sakgranskningen.

En samtidig granskning av medelsredovisningen kameralt och sakmässigt
skulle i och för sig verka tids- och arbetsbesparande. Då de båda typerna
av granskning kräver olika slags kompetens, uppstår emellertid svårighet
att anskaffa för uppgiften utbildad och tränad personal.

All revision vid krigsmakten skulle bli koncentrerad till ett ämbetsverk,
vilket kan tänkas ge större samlad erfarenhet.''

Vidare skulle möjligheter uppstå att samordna inventerings- och undersökningsverksamheten
ute på linjen över förvaltnings- och försvarsgrensgränserna.

Marinförvaltningen finner för sin del att de skäl som ovan anförts för att
bibehålla förrådskontrollen i de centrala materielförvaltningsverken väger
tyngre än de skäl, som talar för åliggandets överförande till försvarets civilförvaltning.

Flygförvaltningen

Flygförvaltningen har såsom svar på de av revisorerna ställda frågorna
rörande granskningsverksamheten hänvisat till nedanstående yttranden
från ämbetsverkets underhållsavdelning och vapenbyrå.

Underhållsavdelningen

1. Granskningsverksamheten utövas av personal ur underhållsavdelningens
centralsektion (FF/UHC) samt en heltidsanställd off i arvodesbefattning
(f. n. A 24).

2. Direkta lönekostnader för heltidsanställd personal uppgår f. n. till ca
36 000 kr (arvode ca 22 000).

3. Granskningen, som utövas av UHC, är av såväl granskande som vägledande
natur. Denna verksamhet sker dels vid besök på verkstäderna, dels
vid gemensamma genomgångar med personal av olika kategorier vid verkstäderna.
Dessutom verkställes sakgranskning av verkstädernas verifikationer
av den heltidsanställde revisorn, som även årligen besöker verkstäderna.

UHC har funnit att den granskande och vägledande formen för revisionsverksamhet
är den, som bäst fyller sin funktion med hänsyn till den relativt
stora omsättningen av administrativ förvaltningskunnig personal vid verkstäderna
och de speciella bestämmelser, som gäller för verkstäderna i förvaltningshänseende.

Härutöver utövar FCF — enl överenskommelse mellan FCF och FF/UHC
— viss granskningsverksamhet vid verkstäderna utöver FF/UHC mera tekniskt
betonade sakgranskning i samband med FCF åliggande revision av
kassaverksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med bif FCF »Arbetsschema
för lokal revision vid tygavdelning vid arméförband» (ej bilagt här).

4. Tidigare utfärdades skrivelser å bifogat formulär vid »revisionsanmärkning»
(ej bilagt här). På senare tid har UHC i stället förtecknat gjorda
iakttagelser, som därefter berörts vid besök på verkstäderna.

I samband med de årligen utförda revisionsgranskningarna vid verkstäderna
upprättas revisionsberättelser, vari i förekommande fall göres erinringar
beträffande ev felaktigheter i bokföringen, anmärkningsvärt höga
kostnader för underhåll av flygmateriel och verkstadskostnader, överskridna
befogenheter i förvaltningshänseende, förrådshållning m. m. Budgetåret
1963/64 gjordes ett hundratal erinringar.

5. Nackdelarna att förlägga granskningsverksamheten till någon annan
instans än FF/UHC är uppenbara.

Tekniskt kunnande samt ingående kännedom om såväl flygvapnets bestämmelser
som materiel erfordras av den granskande instansen. Vidare
måste arbetet vid verkstäderna bli betungande eftersom man i mycket stor
utsträckning på förekommande verifikationer måste hänvisa till de FF beslut
och bestämmelser, som gäller i varje särskilt fall.

Några egentliga fördelar synes ej föreligga.

Vapenbyrån

1. Normalt sköter en befattningshavare (kskr) ammunitionsredovisningen.
Vid behov biträder annan personal ur sektionen.

2. Lgr Ae 13.

3. Central ammunitionsredovisning. I samband med denna redovisning
ägnas en speciell kontroll på försändningsinstruktioner och mottagningsbevis
samt på de månadsvis insända förbrukningsrapporterna.

Den revisionella kontrollen omfattar i första hand en ständigt pågående
uppföljning av nyssnämnda uppgifter. Dessutom verkställes en speciell kontroll
av de inventeringsresultat som insändes i årsredogörelserna av resp.
förband.

Någon speciell arbetsordning för ifrågavarande befattningshavare finnes
icke.

4. Under den fortlöpande redovisningen rättas uppkomna fel genoin telefonsamtal,
teleprinter och skrivelser. Under budgetåret 1963/64 förelåg ca
200 st anmärkningar.

Genomgångarna av årsredogörelserna resulterar i skrivelse till resp förbandschefer.
Vid inventeringen uppkomna överskott och brister gav anledning
till ca 300 erinringar.

5. Ett överförande av ammunitionsredovisningen till exempelvis försvarets
civilförvaltning skulle ej medföra några fördelar, överförandet skulle
däremot vara förenat med nackdelar av ekonomisk och organisatorisk art
samt ge lägre beredskap och större risker ur sekretessynpunkt.

a) Den befattningshavare som sköter ammunitionsredovisningen måste
vara väl insatt i ammunitionens konstruktion och känna till de möjligheter
som finns att kombinera ammunitionsdetaljer, exempelvis bomb-tändrördetonator.
Kostnaderna för FV ammunitionsanskaffning har kunnat nedbringas
genom en lämplig kombination av tidigare anskaffad materiel (exvis
tändrör) med nytillkommen materiel (exvis bombkroppar).

b) FF utger varje år ny reviderad utgåva av krigsammunitionsplanen
som baserar sig på ÖB operativa order och CFV förbandsproducerande bestämmelser.
Detta arbete, som är mycket omfattande och tidskrävande,
måste grunda sig på det aktuella ammunitionsläget varför ett direkt samarbete
med den befattningshavare som sköter centrala ammunitionsredovisningen
ständigt pågår. EU överförande av denna redovisning till försvarets
civilförvaltning skulle medföra att utgivandet av krigsammunitionsplanen
kraftigt försenades och detta i sin tur skulle kunna medföra att ammunition
ej fanns på de nya grupperingsplatser som anbefallts genom eskaderchefens
operativa order. Hemliga uppgifter angående ammunitionstillgång och förbandens
basering skulle dessutom spridas till ytterligare eu instans (flera
uppgifter i krigsammunitionsplanen är kvalificerat hemliga) vilket ur sekretessynpunkt
är olämpligt.

c) För att hålla utbildningsplaner aktuella och snabbt tillgodose förban -

dens behov av utbildningsammunition utöver ordinarie tilldelning fordras
att ett aktuellt ammunitionsläge ständigt finns disponibelt vid vapenbyrån.

Sammanfattningsvis kan konstateras att även om ammunitionsredovisningen
överfördes till exempelvis försvarets civilförvaltning måste central
ammunitionsuppföljning utföras vid FF/VA. Detta i sin tur medför att
minst en befattningshavare till skulle komma att sysselsättas i denna verksamhet.

I detta sammanhang kan slutligen omnämnas, att den egentliga revisionen
av försvarets regionala och lokala organ är förlagd till försvarets civilförvaltning,
där den bedrives dels på en särskild revisionsbyrå och dels på
kameralbyrån. Revisionsverksamheten på kameralbyrån avser företrädesvis
förgranskning och saldokontroll. Revisionsbyrån, som sysselsätter ett 40-tal
befattningshavare, granskar räkenskapsmaterialet från framför allt kamerala,
författningsmässiga och allmänt ekonomiska synpunkter. Där förekommer
vidare inkomstkontroll samt kontroll av upphandlingsverksamheten
m. m. Ett icke obetydligt utrymme ges åt den sakrevisionella sidan av
granskningsverksamheten. Kontinuerliga undersökningar verkställes också
av bl. a. omföringsbeslut, varvid särskilt beaktas om dessa från saklig och
kameral synpunkt varit godtagbara med hänsyn till underlaget.

Revisorernas uttalande. Inom försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
försvarets intendenturverk, arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen utövas i enlighet med föreskrift i gällande instruktioner
visst granskningsarbete av revisionell innebörd, innefattande
kontroll över handhavandet av förvaltningsärenden hos underlydande myndigheter
samt tillsyn bl. a. genom förrådskontroll av att en ändamålsenlig
hushållning med medel och materiel äger rum. Ifrågavarande revisionella
verksamhet bedrives till icke ringa del i form av ren räkenskapsgranskning
och utövas jämsides med granskning av materielredovisningar m. m. och
med detta arbete sammanhängande kontrolluppgifter.

Den här nämnda revisionsverksamheten avser, såsom närmare framgår
av de i det föregående återgivna föreskrifterna, bl. a. behörighetskontroll beträffande
beslut om utgifter, anslags- och titelkontroll, kontroll av inköpsoch
försäljningspriser, kontroll beträffande penningmedlens ändamålsenliga
användning, verifikationskontroll etc.

Enligt vad revisorerna inhämtat är för närvarande sammanlagt ett 20-tal
befattningshavare vid de sex ämbetsverken på hel- eller deltid sysselsatta i
det revisionella arbetet. De årliga lönekostnaderna uppgår till ca 325 000 kronor.

Nämnas må i detta sammanhang, att den huvudsakliga revisionen av försvarets
regionala och lokala organ är förlagd till försvarets civilförvaltning,
som underkastar samtliga militära förbands räkenskaper granskning från
såväl kamerala och författningsmässiga som allmänt ekonomiska synpunk -

ter. Civilförvaltningens kontroll omfattar även försäljnings- och upphandlingsverksamhet
samt anslagsförbrukning och titelredovisning m. in. Det
av ämbetsverket bedrivna granskningsarbetet är till icke ringa del av sakrevisionell
natur. För ifrågavarande arbetsuppgifter sysselsättes ett 40-tal
befattningshavare.

Av det anförda torde framgå att de revisionella arbetsuppgifter som ålagts
de sex inledningsvis nämnda ämbetsverken å ena sidan och försvarets civilförvaltning
å den andra i hög grad griper in i varandra. Då det, såvitt revisorerna
kunnat finna, i praktiken här föreligger en ren dubblering av kontrollverksamheten,
har revisorerna ansett sig böra hos berörda ämbetsverk
efterhöra, vilka för- eller nackdelar som enligt deras uppfattning skulle vara
förenade med en koncentration av revisionsverksamheten till försvarets civilförvaltning.
De av ämbetsverken härvid anförda synpunkterna kan sammanfattas
sålunda.

Fortifikationsförvaltningen anser att för ämbetsverkets vidkommande
inga nackdelar skulle vara förenade med ett överförande av granskningsverksamheten
till exempelvis försvarets civilförvaltning. Av de övriga tillfrågade
ämbetsverken har arméförvaltningen och marinförvaltningen medgivit,
att ett sådant överförande skulle medföra vissa fördelar. Arméförvaltningen
betonar sålunda att större enhetlighet förvaltningsgrenarna emellan
skulle uppnås i granskningsverksamheten och dubbelgranskning undvikas,
medan marinförvaltningen framhåller att en samtidig granskning av medelsredovisningen
kameralt och sakligt i och för sig skulle verka lids- och
arbetsbesparande. Marinförvaltningen anser vidare, att en koncentration av
revisionsarbetet till endast ett ämbetsverk kan ge större samlad erfarenhet
och ökade möjligheter att samordna inventerings- och undersökningsverksamheten
ute på linjen över förvaltnings- och försvarsgrensgränserna.

Såväl arméförvaltningen som marinförvaltningen åberopar emellertid också
en råd olika skäl som enligt ämbetsverkens mening talar emot lämpligheten
av ett överflyttande av det revisionella arbetet till försvarets civilförning.
Så t. ex. understryker arméförvaltningen att, eftersom detta arbete utgör
en integrerande del av ämbetsverkets övriga kontrollverksamhet och
förutsätter ingående kännedom om hithörande förvaltningsbestämmelser,
dess överförande till försvarets civilförvaltning skulle kräva ett samtidigt
överförande dit av i tygförvaltningstjänst utbildad personal. Det sistnämnda
skulle enligt arméförvaltningens uppfattning försvåra dels samordningen
inom ämbetsverket av förrådskontrollen, dels möjligheterna till en bedömning
av hushållningen med medel och materiel vid lokalmyndigheterna.
Marinförvaltningen är inne på liknande tankegångar och framhåller bl. a.
att kontrollarbetet och sakgranskningen bör utföras av personal med praktisk
erfarenhet av förvaltningsbestämmelsernas tillämpning och kännedom
om de krav som från militär synpunkt bör ställas på förvaltningsverksamhelen.
Ämbetsverket är därför av den uppfattningen att helst militär personal
bör användas för uppgiften.

Försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets intendenturverk och flygförvaltningen
kan icke finna någon fördel förenad med en koncentration av revisionsarbetet
till försvarets civilförvaltning. Sjukvårdsstyrelsen anser att det,
om ämbetsverkets revisionsverksamhet överfördes till civilförvaltningen,
skulle erfordras ett omfattande samrådsförfarande, vilket i princip skulle
medföra lika stor arbetsinsats för personal vid sjukvårdsstyrelsen som i nuläget.
Flygförvaltningen anför att tekniskt kunnande samt ingående kännedom
om såväl flygvapnets bestämmelser som materiel kräves av den granskande
instansen. Ämbetsverket framhåller i sammanhanget att ett överförande
av exempelvis ammunitionsredovisningen till civilförvaltningen skulle
vara förenat med nackdelar av ekonomisk och organisatorisk art samt ge
lägre beredskap och större risker från sekretessynpunkt. Försvarets intendenturverk
betonar att från ämbetsverkets synpunkt inga fördelar kan påräknas
genom granskningsarbetets överflyttande till försvarets civilförvaltning,
men anser sig icke kunna utan särskild undersökning objektivt ta
ställning till frågan om civilförvaltningen eller statsverket i stort skulle vinna
på en sådan omläggning.

Enligt revisorernas mening vill det synas som om de tillfrågade myndigheterna
med undantag av fortifikationsförvaltningen vid sitt ställningstagande
till det här aktualiserade spörsmålet icke i tillräcklig grad uppmärksammat
skillnaden mellan det rent revisionella arbetet å ena sidan och förrådskontrollverksamheten
i mera inskränkt bemärkelse å den andra. I sistnämnda
verksamhet, vilken företrädesvis avser kontroll av materielredovisningen
och därmed sammanhängande arbetsuppgifter såsom frågor rörande
materielbokföring, förrådsförvaring, materielvård o. d., torde otvivelaktigt
behov av för dessa uppgifter särskilt utbildad och erfaren personal föreligga.
Eftersom de materielförvaltande myndigheterna äger tillgång till sådan personal
synes det sakligt befogat att denna verksamhet kvarligger hos dessa
myndigheter. Det renodlade revisionsarbetet är emellertid av helt annan natur.
Tyngdpunkten ligger här på det kamerala, författningsmässiga och allmänt
ekonomiska planet. För fullgörande av hithörande arbetsuppgifter
krävs speciell sakkunskap, som i första hand finnes representerad hos försvarets
civilförvaltning.

Revisorerna kan mot bakgrunden av det nu anförda icke finna, att de skäl
som av berörda myndigheter åberopats mot tanken på en koncentration av
all egentlig revisionsverksamhet till försvarets civilförvaltning är sakligt
grundade. Revisorerna är för sin del av den uppfattningen att i en rationell
organisation exakt samma arbetsuppgifter icke samtidigt bör utföras vid
flera sidoordnade ämbetsverk. Ett sådant dubbelarbete måste komplicera
förvaltningsorganisationen, försvåra en enhetlig handläggning av ärendena
samt leda till ett ineffektivt och oekonomiskt utnyttjande av tillgängliga
personalresurser. Revisorerna anser därför att frågan om ett överförande
till försvarets civilförvaltning av all revisionell verksamhet på förevarande
område snarast bör prövas.

§ 8

Arbetstidsreglering för militär och civilmilitär personal

För den militära och civilmilitära personalen vid försvaret har fr. o. m.
den 1 januari 1963 införts arbetstidsreglering. Bestämmelser härom finnes
meddelade i kungl. brev den 26 oktober 1962 med ändringar genom kungl.
breven den 29 juni 1964, den 26 februari 1965 och den 3 juni 1965.

Bestämmelserna äger tillämpning på följande personalkategorier med undantag
för läkar-, tandläkar- och veterinärpersonal:

a) innehavare av militär och civilmilitär beställning i lägst lönegrad A 7,

b) innehavare av arvodesbefattning för pensionerad personal samt

c) beställningshavare på reservstat, anställningshavare i reserv och i vägoch
vattenbyggnadskåren samt värnpliktigt och krigsfrivilligt befäl av lägst
furirs grad, samtliga vid frivillig tjänstgöring för att tillgodose föreliggande
behov av befäl.

Nämnda befattningshavare är under viss tjänstgöring undantagna från
arbetstidsbestämmelserna, exempelvis då vederbörande är elev vid utbildningsanstalt
eller vid kurs som obligatoriskt ingår i vederbörlig befälsutbildning.

Grundprincipen i arbetstidsregleringen är att den genomsnittliga arbetstiden
skall utgöra 45 timmar för arbetsvecka. I denna arbetstid skall emellertid
normalt inrymmas all tjänstgöring, såväl den vanliga rutinmässiga
tjänsten som förbandsövningar. På grund härav begränsas för personal i
trupptjänst vid armén den normala veckoarbetstiden till 42 timmar. Återstående
arbetstid om 3 timmar för vecka omfördelas för att senare uttagas
under ett visst antal förbandsövningsdygn, då arbetsmåttet är större än vid
den vanliga tjänsten. Den vanliga arbetsveckan avkortas in. a. o. med 3 timmar,
vilken tid »lagras» för att kunna utnyttjas i samband med förbandsövningar.
Arbetstiden under ett förbandsövningsdygn vid armén har enligt bestämmelserna
schablonberäknats till 16 timmar, varav 8 timmar motsvarar
den regelmässiga veckoarbetstiden för dygnet och 8 timmar utgör omfördelad
arbetstid.

Såsom ett normalt behov av förbandsövningsdygn för personal i trupptjänst
vid armén har räknats med ett antal av 25 för kalenderar. bör att
möjliggöra detta uttag av förbandsövningsdygn för kalenderår måste, utöver
nyssnämnda omfördelning av 3 timmars arbetstid för vecka, personalen
friställas 8 vardagar i samband med de värnpliktigas jul- och nyårsuppehåll.
Den sammanlagda tid som enligt ovan angivna bestämmelser omfördelas
i och för förbandsövningar utgör således för ett år normalt 200 timmar
per befattningshavare (48 veckor å 3 tim. + 8 vardagar å 7 tim.).

För varje förbandsövningsdygn utgår till berörd personal en kontant ersättning
(förbandsövningstillägg) om 60 kronor, varjämte under vissa förhållanden
övertidsgottgörelse kan erhållas.

I detta sammanhang bör bemärkas att, om en befattningshavare icke fullgör
hela det nyssnämnda antalet förbandsövningsdygn, han icke är skyldig
att i annan ordning fullgöra tjänstgöring motsvarande sålunda icke fullgjord
arbetstid.

För att få en bild av hur ovannämnda arbetstidsbestämmelser i sin praktiska
tillämpning verkat har revisorerna inhämtat upplysningar i följande
hänseenden från samtliga förband tillhörande I. och IV. militärområdena.

1. Antalet befattningshavare som under år 1964 var placerade i trupptjänst
vid vederbörande förband.

2. Sammanlagt antal utbetalade förbandsövningstillägg under år 1964 till
personal enligt punkt 1.

3. Sammanlagt antal övertidstiminar som fullgjorts under år 1964 av personal
enligt punkt 1.

De inkomna uppgifterna redovisas i nedanstående tablå.

Milo	Förband	Antal truppbefäl	Antal förbands-övningstillägg	Antal över-tidstimmar
I	I It.........................	105	1276	7 238
	I 12.......................	99	1 456	11 568
	P 2 ..........................	115	870	6 103
	P 6 .....................	115	1 841	6 267
	P 7 ........................	118	974	4 257
	A 3 ..........................	96	1 077	4 831
	A 6 ........................	92	1 019	4 979
	Lv 4....................	93	1 062	8 291
	Ing 2 ........................	66	1 270	6 101
	T 4....................	121	1 739	5 963
	Summa för I. milo	1 020	12 584	65 598
IV	Il ........................	96	1 418	10 398
	14 ......................	84	1 241	11 815
	Kl .......................		uppgift saknas
	P 1 .....................	85	851	11 898
	P 10....................	89	915	8 650
	Al ........................	54	879	9 550
	Lv 3......................	91	956	7 960
	Ing 1 ........................	72	1 026	7 557
	SI ......................	101	1 289	9 717
	TI ......................	109	1 308	8 874
	Summa för IV. milo	781	9 883	86 419
	Totalsumma	1301	22 467	152 017

Uppgifterna utvisar att inom berörda militärområden sammanlagt 1 801
befattningshavare varit placerade i trupptjänst under år 1964. Dessa befattningshavare
kan maximalt ha lagrat sammanlagt 360 200 timmar (200 X

Milo	Förband	Anställ-ningstid ut-tryckt i veckor	Antal förbands-övningstillägg	Antal över-tidstimmar
I	I 11..........................	170	0	74,5
	I 12..........................	367	3	593
	P 2..........................	105	0	75
	P 6..........................		uppgift saknas
	P 7..........................	191	0	49
	A 3..........................	131	0	25
	A 6..........................	145	20	151,25
	Lv 4 ........................	115	0	109,25
	Ing 2 ........................	52	0	23
	T 4..........................	41	0	7
II	15 ..........................	127	2	42
	I 14 .........................	146	37	176
	I 21 .........................	136	6	251
	A 4..........................	127	2	151
	Lv 5 ........................	94	5	46
	T 3..........................	24	4	13,75
III	I 15 .........................	241	2	92,25
	I 16 .........................	136	10	117
	I 17 .........................	215	0	70
	K 3..........................	26	0	21
	P 4..........................	105	4	99,5
	Lv 6 ........................	195	4	385
	S 2 ..........................	58	10	146,5
	T 2..........................	101	16	61,5
IV	Il ..........................	205	27	434,5
	14 ..........................	135	79	480
	K 1..........................	49	0	196,25
	P 1..........................	101	0	293
	RS ..........................	8	0	0
	P 10 ........................	179	5	359
	A 1..........................	in	0	564
	Lv 3 ........................	134	16	150,25
	Ing 1 ........................	55	0	18
	S 1 ..........................	261	6	402
	T 1 ..........................	137	4	252,75
VI		10	0	0
I 19..........................	59	0	131
	I 20..........................	164	0	48
	K 4..........................	47	17	208
	P 5..........................	31	0	24
	A 8..........................	51	0	136
	Lv 7 ........................	36	0	101
	Ing 3 ........................	100	6	312,5
	S 3 ..........................	17	4	5
	Fo 66/JS ....................	83	0	53,5
	Totalsumma	5 021	289	6 948,25

1801 timmar). Till ifrågavarande personal har tillhopa utbetalats 22 467
förbandsövningstillägg, vilket innebär att den också fullgjort samma antal
förbandsövningar. Då, såsom förut nämnts, en förbandsövning för envar
befattningshavare föranleder en förbrukning av 8 timmar lagrad tid, kan

3—650680. Rev. berättelse ang. statsverket år 1965. I

vid de här berörda förbandsövningarna maximalt ha utnyttjats 179 736 timmar
av den sammanlagt lagrade tiden. Nämnda förhållande medför att under
nyss angivna förutsättningar skillnaden mellan den lagrade tiden
(360 200 timmar) och den förbrukade tiden (179 736 timmar), d. v. s.
180 464 timmar, kan ha blivit efterskänkt. Samtidigt har, såsom även framgår
av de lämnade uppgifterna, under den aktuella tiden omförmäld personal
fullgjort 152 017 övertidstimmar, för vilka särskild ersättning utbetalats.

Den vid truppförbanden frivilligt tjänstgörande personalen tas huvudsakligen
i anspråk som förstärkning i utbildningsarbetet under semesterperioden
juni—augusti och placeras då i trupptjänst. Revisorerna har beträffande
ifrågavarande personalkategori införskaffat uppgifter i följande hänseenden
från samtliga förband inom I.—IV. samt VI. militärområdena.

1. Hur lång sammanlagd tid (uttryckt i antal veckor) har frivilligt tjänstgörande
personal hos Eder varit anställd och därvid varit placerad i trupptjänst
under tiden juni—augusti 1964?

2. Hur många förbandsövningstillägg har utbetalats till denna personal?

3. Hur många övertidstimmar har fullgjorts av den frivilligt tjänstgörande
personalen under i fråga 1 angiven tid?

De lämnade uppgifterna redovisas i förestående uppställning.

Av uppgifterna framgår att under tiden juni—augusti 1964 vid berörda
förband frivilligt tjänstgörande personal tagits i anspråk för trupptjänst
under sammanlagt 5 021 veckor. Under samma tid har denna personal fullgjort
289 förbandsövningar. Detta innebär dels att vid ifrågavarande förbandsövningar
maximalt 15 063 timmar (5 021 X 3 timmar) kan ha lagrats
och dels att av den sålunda lagrade tiden högst 2 312 timmar (289 X 8 timmar)
kan ha tagits i anspråk vid dessa övningar. Skillnaden — 12 751 timmar
är den lagrade tid som icke utnyttjats och som således under nvssnämnda
förutsättningar kan ha efterskänkts. Samtidigt har här omförmäld
Personal fullgjort 6 948 övertidstimmar, för vilka särskild ersättning utgått.

Revisorernas uttalande. I enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser
har fr. o. m. den 1 januari 1963 införts arbetstidsreglering för
militär och civilmilitär personal inom krigsmakten. Denna reglering innebär
att personalen genomsnittligt under året skall fullgöra 45 arbetstimmar
per vecka. För att tillgodose ett växlande behov av arbetstid omfördelas emellertid
nämnda timantal enligt vissa normer. I fråga om exempelvis personal
i trupptjänst vid armén gäller sålunda, att arbetstiden normalt skall begränsas
till endast 42 timmar per vecka, medan återstående arbetstid — d. v. s.
3 timmar — skall omfördelas (»lagras») för att uttagas under visst antal
förbandsövningsdygn, då arbetsmåttet naturligt nog är avsevärt större än
vid den vanliga tjänstgöringen. Arbetstiden under ett förbandsövningsdygn
har schablonberäknats till 16 timmar, varav 8 timmar anses utgöra normal
arbetstid och 8 timmar omfördelad tid. Eftersom normalbehovet av för -

bandsövningsdygn för personal i trupptjänst vid armén beräknats till 25
för kalenderår, motsvarande ett uttag av 200 lagrade arbetstimmar, har för
att tillräckligt antal sådana arbetstimmar skall stå till förfogande vid övningar
den bestämmelsen meddelats, att — utöver nyssnämnda omfördelning
av 3 timmar per arbetsvecka — personalen helt skall friställas 8 vardagar
i samband med de värnpliktigas jul- och nyårsuppehåll. Det bör i detta
sammanhang observeras att, om en befattningshavare av olika skäl icke
skulle deltaga i hela det antal förbandsövningsdygn som enligt vad ovan angivits
beräknats som normalbehov för ett kalenderår, han icke är skyldig att
i annan ordning fullgöra tjänstgöring motsvarande sålunda icke uttagen arbetstid.
I sådant fall efterskänkes med andra ord den icke utnyttjade arbetstiden.

Revisorerna har för att få en uppfattning om i vilken utsträckning aktivt
befäl i trupptjänst samt frivilligt tjänstgörande personal under år 1964 deltagit
i förbandsövningar närmare undersökt hithörande förhållanden vid ett
flertal olika arméförband. Undersökningen, som i fråga om den förstnämnda
personalkategorien omfattat I. och IV. militärområdena och beträffande
den sistnämnda I.—IV. samt VI. militärområdena, har givit vid handen att
vid berörda förband i medeltal endast omkring hälften av de fastställda 25
förbandsövningsdygnen fullgjorts av det aktiva befälet i trupptjänst samt
att den frivilligt tjänstgörande personalen i trupptjänst endast i obetydlig
utsträckning deltagit i förbandsövningar. Angivna förhållanden har medfört
att den ifrågavarande personalen fått sin lagrade arbetstid efterskänkt i en
utsträckning som knappast kan ha varit avsedd vid arbetstidsregleringens
tillkomst. Revisorerna får i berört hänseende hänvisa till den i det föregående
lämnade redogörelsen, av vilken bl. a. framgar att vid de aktuella förbanden
den outnyttjade arbetstiden under vissa förutsättningar kan ha överstigit
150 000 arbetstimmar. Tilläggas må att omförmäld personal, samtidigt
som den fått arbetstid efterskänkt, i betydande omfattning kommit i åtnjutande
av ekonomisk gottgörelse för övertidsarbete i anslutning till annan
tjänstgöring vid respektive förband än förbandsövningar.

De här beskrivna konsekvenserna i fråga om tillämpningen av gällande
arbetstidsbestämmelser för militär och civilmilitär personal inom krigsmakten
måste enligt revisorernas mening inge starka betänkligheter. Revisorerna
har sig emellertid bekant, att en särskild beredning tillsatts inom försvarsdepartementet
med uppgift att närmare analysera de praktiska verkningarna
av hithörande bestämmelser. Då det på grund härav torde kunna
förväntas, att de av revisorerna ovan behandlade problemen utan dröjsmål
kommer att i vederbörlig ordning bli beaktade, har revisorerna ansett sig i
detta sammanhang kunna begränsa sig till att lämna en redogörelse för vad
i ärendet förevarit.

§ 9

Tillhandahållande av varmbad åt personal vid försvaret

I ämbetsskrivelse den 30 december 1947 (TLA nr 109) med tillägg och
ändringar den 27 februari 1948 (TLA nr 14) och den 5 april 1957 (TLA nr
21) har meddelats följande bestämmelser i fråga om tillhandahållande av
varmbad åt personal vid försvarsväsendet.

1. Värnpliktig personal, fast anställt blandavlönat manskap, fartygsbesättning,
å kustartilleriförsvarens ytterbefästningar tjänstgörande personal
ävensom i matinrättning (kök och servering) anställd kvinnlig personal må
på kronans bekostnad tillhandahållas varmbad i genomsnitt en gång per
vecka.

Varmbad må därjämte på kronans bekostnad tillhandahållas officer, underofficer
och överfurir samt vederlikar, kontantavlönat manskap ävensom
i första stycket avsedd manlig personal, där badet lämnas i anslutning till
anbefalld övning avseende personlig fysisk träning eller efter deltagande i
kolnings- eller liknande arbete.

2. Bad enligt ovan skall lämnas i kronan tillhörig badinrättning, dock att,
där så av omständigheterna icke låter sig göra, allmän badinrättning må anlitas
för ändamålet. I sistnämnda fall må icke ifrågakomma högre kostnad
än enligt det vid badinrättningen tillämpade lägsta badpriset.

3. Vid försvarsväsendet enligt kollektivavtal anställd arbetare må tillhandahållas
avgiftsfritt bad i enlighet med vad därom stadgas i vederbörligt kollektivavtal.

4. Officer, underofficer och överfurir samt vederlikar ävensom kontantavlönat
manskap, samtliga jämte familjemedlemmar, övrigt manskaps familjemedlemmar
ävensom vid försvarsväsendet anställd civil personal må mot
kontant ersättning motsvarande kronans självkostnadspris tillhandahållas
bad i kronan tillhörig badinrättning, i den mån så prövas lämpligen kunna
ske och såframt särskild badpersonal icke anställes för ändamålet.

5. Kostnader för bad enligt ovan skola bestridas av vederbörlig försvarsgrens
anslag till bränsle in. m.

Dåvarande arméintendenturförvaltningen har efter samråd med försvarets
civilförvaltning den 30 maj 1958 (TLA nr 27, ändr. TLA nr 14/59) för
arméns del utfärdat nedanstående föreskrifter angående redovisningen av
de avgifter som vissa kategorier av de badande enligt ovannämnda bestämmelser
skall erlägga. Motsvarande föreskrifter har meddelats för marinen
och flygvapnet.

1. Badinrättning får uppvärmas för badning endast under de tider som
oundgängligen erfordras för att bereda varmbad åt sådan personal som äger
att avgiftsfritt åtnjuta bad. Dylik personal skall så långt möjligt bada kontingentvis.
Bad mot ersättning tillhandahålles endast i omedelbar anslutning
till ovan nämnda badtider.

2. Det ankommer på vederbörande chef att, därest kronan tillhörig bad -

inrättning lämpligen icke kan utnyttjas, föror dna om tillhandahållande i
allmän badinrättning av varmbad åt personal vid övning utom förläggningsorten
under längre tid än en vecka.

3. Personal som mot ersättning må tillhandahållas bad i kronan tillhörig
badinrättning skall härför erlägga vid varje badtillfälle

för karbad 60 öre, för bastubad 50 öre, för varmdusch 30 öre.

I ovanstående priser ingå ej ersättning för badutensilier, dock må i badinrättning
med bassäng utan kostnad tillhandahållas högst 10 gr tvål per person.

4. Badande skola i förekommande fall kunna legitimera sig för att styrka
rätt till bad (såväl fria som avgiftsbelagda).

5. Badbiljetter (FCF nr 729) tillhandahållas av FCF blankettförråd efter
beställning av kassachef.

6. Kassaavdelning skall inneha ett lager av badbiljetter för cirka ett halvt
års behov. Biljetterna skola såvitt möjligt förvaras under två lås. Utlämning
till badmästare (motsvarande) skall ske mot kvitto på vilket biljettnumren
angivas.

Kassachef skall föra redovisning över tillkomst (= från FCF erhållna)
och avgång av (= till badmästare utlämnade) biljetter. Som tillkomstverifikation
skall användas från FCF erhållet reversal och som avgångsverifikation
badmästarens kvitto.

7. Badbiljetter försäljas av badmästare (motsvarande). Denne tilldeles
såsom förskott badbiljetter motsvarande cirka en månads behov. Förskottslagrets
storlek skall såvitt möjligt icke ändras under budgetåret. Försåld
biljett makuleras före inträde i badinrättningen av badmästaren (motsvarande)
i köparens närvaro och överlämnas till köparen.

8. För de medel som inflyta vid försäljningen köper badmästaren (motsvarande)
nya biljetter av kassan, varvid blanketten inbetalningsreversal
(FCF nr 255) användes. Å reversalet angivas numren å inköpta badbiljetter.
På en kopia av inbetalningsreversalet kvitterar badmästaren (motsvarande)
emottagandet av biljetterna. Kopian utgör avgångsverifikation i kassachefens
redovisning av badbiljetter (jfr punkt 6). Kassachefen skall förvissa
sig om att å reversalet angivet belopp inbetalats av badmästaren (motsvarande).

9. Kassachef skall vid budgetårsskifte samt ytterligare minst en gång
varje budgetår inventera badmästarens (motsvarande) innehav av biljetter
och penningmedel.

Inventering av kassachefs förråd av badbiljetter skall äga rum vid budgetårsskifte
på sätt vederbörlig lokal förvaltningsmyndighet bestämmer.

De inkomster som inflyter till statsverket på grund av ovanstående ersättningsbestämmelser
är numera av mycket ringa storlek. Vid av revisorerna
gjord undersökning vid ett antal slumpvis utvalda förband har konstaterats,
att de redovisade intäkterna uppgått till blott 10—20 kronor per budgetår.
Vid vissa förband har inga inkomster över huvud taget redovisats på ifrågavarande
verksamhet under de senare budgetåren.

Revisorernas uttalande. Med stöd av bestämmelserna i en år 1947 utfärdad
ämbetsskrivelse må i kronans badinrättningar varmbad kostnadsfritt tillhandahållas
fast anställd militär och civihnilitär personal under förutsätt -

ning att badet intages i anslutning till anbefalld övning avseende personlig
fysisk träning eller efter deltagande i kolnings- eller liknande arbete. Uppfylles
icke sistnämnda villkor må angiven personal mot kontant ersättning
motsvarande kronans självkostnadspris tillhandahållas bad i badinrättningarna
i den mån så prövas lämpligen kunna ske och såframt särskild badpersonal
icke anställes för ändamålet. Sådan rätt tillkommer också personalens
familjemedlemmar.

Enligt särskilt utfärdade redovisningsföreskrifter skall personal som mot
ersättning tillhandahålles bad vid varje badtillfälle erlägga 60 öre för karbad,
50 öre för bastubad och 30 öre för varmdusch. I dessa priser ingår icke
ersättning för andra badutensilier än nödiga inventarier såsom badbaljor
och badborstar; dock må i badinrättning med bassäng utan kostnad tillhandahållas
högst 10 gram tvål per person. Vid badinrättning där härav betingade
anordningar utan särskild kostnad kan vidtagas må även handduk
eller liknande samt tvål om högst 10 gram utlämnas till ett pris av 20 öre
per person och badtillfälle.

Badande skall i enlighet med redovisningsföreskrifterna i förekommande
fall kunna legitimera sig för att styrka rätt till bad (såväl fria som avgiftsbelagda).
Badbiljetter tillhandahålles av försvarets civilförvaltnings blankettförråd
efter beställning av kassachef. Kassaavdelning skall inneha ett
lager av badbiljetter för cirka ett halvt års behov. Biljetterna skall såvitt
möjligt förvaras under två lås. Badbiljetter försäljes av badmästaren (motsvarande).
Denne tilldelas såsom förskott badbiljetter motsvarande cirka en
månads behov. Försåld biljett makuleras före inträde i badinrättningen av
badmästaren (motsvarande) i köparens närvaro och överlämnas därefter
till köparen. Kassachef skall vid budgetårsskifte samt ytterligare minst en
gång varje budgetår inventera badmästarens (motsvarande) innehav av
biljetter och penningmedel. Inventering av kassachefs förråd av badbiljetter
skall äga rum vid budgetårsskifte på sätt vederbörlig lokal förvaltningsmyndighet
bestämmer.

Sedan flera år tillbaka har statsverkets inkomster av försäljningen av badbiljetter
till försvarets personal varit mycket ringa. Vid vissa av revisorerna
undersökta förband har intäkterna uppgått till allenast 10—20 kronor per
budgetår. Flera förband har över huvud taget icke redovisat några inkomster
på ifrågavarande verksamhet under de senare budgetåren. Enligt vad revisorerna
inhämtat beror den låga frekvensen av avgiftsbelagda bad främst
på att den försvarsanställda personalen numera utnyttjar badinrättningarna
nästan uteslutande i samband med fysisk träning, i vilket fall, såsom ovan
nämnts, badavgift icke skall uttagas. Vidare lär det mycket sällan förekomma
att personalens familjemedlemmar begagnar sig av sin rätt att mot
avgift disponera badhusen.

Mot bakgrunden av det ovan sagda kan enligt revisorernas mening starkt
ifrågasättas, huruvida icke de nuvarande invecklade bestämmelserna om

försäljning av badbiljetter till försvarets personal samt de i anslutning härtill
meddelade omfattande redovisningsföreskrifterna helt bör slopas. Nämnas
må att de relativt obetydliga belopp som inflyter av biljettförsäljningen
icke ens torde förslå att täcka de administrationskostnader som är förenade
med försäljningen. Därtill kommer att det från personalvårdssynpunkt kan
vara av viss betydelse att, i den mån möjligheter härtill finnes, bad kostnadsfritt
tillhandahålles den försvarsanställda personalen utan att i sammanhanget
krav uppställes på föregående fysisk träning.

§ 10

Utbetalning av pension till svärdsman och svärdsmedaljörer

1 samband med instiftandet av svärdstecknet och svärdsmedaljen till belöning
åt underofficerare och manskap vid armén och flottan förordnade
Kungl. Maj :t år 1850, att ett visst antal svärdspensioner skulle årligen utgå
särskilt för underofficerare och särskilt för manskap efter erhållet avsked
och sedan viss levnads- och tjänsteålder uppnåtts. Svärdspensionernas antal
fastställdes genom kungl. breven den 18 maj 1878 och den 23 september
1892 till 284 för svärdsmän, varav 232 för armén och 52 för flottan, samt till
ooO för svärdsmedaljörer, gemensamt för armén och flottan. Pensionsbeloppet
utgör 45 kronor för svärdsman och 15 kronor för svärdsmedalj ör, allt
per år. Pensionerna tilldelas vederbörande i tur efter utnämning till svärdsman
(svärdsmedaljör) i den mån pensionsrum genom föregående innehavares
frånfälle blir lediga. Pensionsbrev utfärdas av försvarets civilförvaltning.
Nämnas må i detta sammanhang att genom kungl. brev av den 11 maj
1956 bestämts, att svärdspension icke skall utgå till svärdsmän och svärdsmedaljörer
som efter angivna dag benådats med svärdstecken respektive
svardsmetalj; innehavare av svärdstecken respektive svärdsmedalj, vilka
dessförinnan tilldelats ifrågavarande utmärkelse, må emellertid alltjämt
beviljas svärdspension.

Sedan vederbörligt pensionsbrev utfärdats översändes det av försvarets
civilförvaltning till det militära förband som svärdsmannen eller svärdsmedaljören
senast tillhört. Det åligger därefter förbandet att vidarebefordra
pensionsbrevet till den pensionsberättigade samt att varje år utbetala pensionen.
Särskilda utbetalningsföreskrifter har av civilförvaltningen utfärdats
den 10 november 1950. Föreskrifterna är av följande lydelse.

Försvarets civilförvaltning får härigenom föreskriva att utbetalning av
svärdspension, åtföljande svärdstecken och svärdsmedalj, som verkställes
direkt från kassaavdelning vid försvaret skall, därest icke annat utbetalningssätt
av särskilda skäl anses böra tillämpas, ske med utbetalningskort,
försett med påteckningen »Beloppet skall kvitteras av adressaten personligen».
Vid utbetalning i annan ordning bör på lämpligt sätt, exempelvis genom
inhämtande av uppgift från pastorsämbete, utrönas att vederbörande
underhållstagare befinner sig i livet. I äldre pensionsbrev intagen föreskrift
om företeende av prästbetyg (åldersbetyg) och pensionsbrev skall icke tilllämpas.

Riksdagens revisorer har funnit det vara av intresse att undersöka i vilken
utsträckning svärdspensioner fortfarande utbetalas till svärdsmän och
svärdsmedalj örer och har därför hos ett 40-tal militära förband gjort förfrågan
i ämnet. Av de inkomna svaren framgår att 32 av de tillfrågade för -

banden för närvarande utbetalar sammanlagt ca 280 pensioner. Antalet
pensioner per utbetalningsställe varierar från 1 till 27.

Revisorernas uttalande. Med svärdstecknet och svärdsmedaljen benådade
underofficerare och manskap vid armén och flottan har alltsedan mitten
av 1800-talet haft möjlighet att i viss begränsad utsträckning, efter beviljat
avsked och sedan föreskriven levnads- och tjänsteålder uppnåtts, erhålla
s. k. svärdspension. Antalet sådana pensioner fastställdes genom två åren
1878 och 1892 utfärdade kungl. brev till 284 för svärdsmän och 550 för
svärdsmedaljörer. Pensionerna, vilka för svärdsmän uppgår till 45 kronor
och för svärdsmedalj örer till 15 kronor per år, tilldelas vederbörande i tur
efter utnämning i den mån pensionsrum genom föregående innehavares
frånfälle blir lediga. I kungl. brev den 11 maj 1956 har bestämts, att svärdspension
icke längre skall beviljas sådana personer som efter angivna dag
benådats med svärdstecken respektive svärdsmedalj. Har ifrågavarande utmärkelser
tilldelats dessförinnan, beviljas emellertid vederbörande allt fortfarande
svärdspension.

Revisorerna har hos ett 40-tal militära förband gjort förfrågan i vilken
omfattning här omnämnda pensioner för närvarande utbetalas. De inkomna
svaren ger vid handen, att icke mindre än 32 av de tillfrågade förbanden
alltjämt betalar ca 280 pensioner varje år till olika f. d. befattningshavare.
Antalet pensioner per utbetalningsställe varierar från 1 till 27.

Vederbörliga pensionsbrev utfärdas av försvarets civilförvaltning. De
översändes därefter till det militära förband som svärdsmannen eller svärdsmedaljören
senast tillhörde. Det åligger sedan nämnda förband att vidarebefordra
breven till respektive pensionärer samt att årligen verkställa utbetalning
av pensionerna.

Det nu tillämpade förfaringssättet att låta de lokala förbanden överlämna
pensionsbreven och verkställa pensionsutbetalningarna till svärdsmän och
svärdsmedalj örer förefaller revisorerna mindre rationellt och ägnat att medföra
onödigt administrativt arbete för förbandens kassaavdelningar. Enklast
och mest praktiskt synes vara att överlåta åt försvarets civilförvaltning, som
utfärdar pensionsbreven, att i fortsättningen centralt ombesörja allt det
administrativa arbete som sammanhänger med de ifrågavarande pensionerna.
Revisorerna får därför föreslå att åtgärder i sådant syfte vidtages.

3f—650680. Rev. berättelse ang. statsverket år 1965.1

§ 11

Enhetlig lottauniform

De till riksförbundet Sveriges lottakårer anslutna lottakårerna har bl. a.
till uppgift att på frivillighetens väg verka för vidgat och fördjupat intresse
för fosterlandets försvar samt att i anslutning härtill rekrytera
lottor till det totala försvaret, främst det militära försvaret. Riksförbundet
omfattar för närvarande över 80 000 armé-, marin- och flyglottor.
Lottorna fullgör mycket betydelsefulla uppgifter inom krigsmakten bl. a.
genom att vid militära övningar deltaga i expeditions-, förplägnads-, materiel-,
signal- och luftförsvarstjänst m. m.

Under sin tjänstgöring äger lottorna rätt att enligt särskilda bestämmelser
på statens bekostnad utfå erforderliga uniformspersedlar. Uniformerna,
som tillhandahålles vederbörande genom försvarets intendenturverks
försorg, skiljer sig till utseendet icke oväsentligt från varandra beroende
på vilken försvarsgren lottorna tillhör.

I syfte att få en uppfattning om statsverkets kostnader för armé-, marinoch
flyglottauniformerna har revisorerna tillställt försvarets intendentur■\erk
vissa frågor i ämnet, vilka tillsammans med de av intendenturverket
avgivna svaren återges här nedan.

1. Fråga: Antalet storlekar för uniformsplaggen i arméns uniform m/60
kv (jacka, kjol, fältbyxor, rockklänning, barett och kappa)?

Svar:	Figurtyp Antal storl.
Jacka m/60 kv	medellång	9
	lång	3
	fyllig	3
	Summa	15
Kjol m/60 kv	= jacka m/60 kv
Fältbyxor m/60 kv	= jacka m/60 kv
Rockklänning m/60	medellång—lång	9
	kort	4
	Summa	13
Barett m/60	52—60 =	: 9
Kappa m/60 kv		9
2. Fråga: Antalet storlekar för	motsvarande plagg för marinens	och flyg-
vapnets lottor?
Svar:
a) Marinen
Jacka m/k-7 kv	medellång	9
	medellång—smärt	3
	läng	3
	fyiiig	2

Summa 17

Kjol m/47 kv
Fältbyxor m/54 kv

Figurtyp Antal storl.

= jacka m/47 kv

medellång 7

medellång—smärt 3

lång 3

fyllig 2

Summa 15

Rockklänning m/51
Båtmössa m/48 kv
Vintermössa m/48 kv
Kappa m/56 kv

— rockklänning m/60

52—60 = 9
= kappa m/60 kv

b) Flygvapnet

Jacka m/41 kv
Kjol m/47 kv
Vinterbyxor m/55 kv
Rockklänning m/51
Flygmössa m/30 kv 1
Vintermössa m/54 Art»J
Kappa m/56 kv

= marinen
= marinen

= fältbyxor m/54 kv
= rockklänning m/60

52—60 = 9
= kappa m/60 kv

3. Fråga: Kostnaden för en komplett lottauniform m/60 kv?

Svar: Kronor 354: 50.

4. Fråga: Kostnaden för en komplett marin- resp. flyglottauniform?
Svar: Kronor 424: 25 resp. 427: 50.

5. Fråga: Åtgången per år av arméns, marinens och flygvapnets lottauniformer? -

Svar:

Armén ca 2 000 omg
Marinen ca 400 omg
Flygvapnet ca 500 omg

Såsom framgår av ovanstående uppgifter består arméns lottauniform av
ett färre antal plaggvarianter (typ och storlek) än de två övriga försvarsgrenarnas,
vilket torde vara en bidragande orsak till att anskaffningskostnaden
för den förstnämnda är ca 70 kronor lägre per styck än för de
båda sistnämnda. Eftersom armélottornas antal är större än marin- och
flyglottornas förbrukas årligen mer än dubbelt så många armélottauniformer
som marin- och flyglottauniformer.

Revisorernas uttalande. I krigsmaktens organisation ingår för närvarande
mer än 80 000 armé-, marin- och flyglottor, vilka fullgör mycket
betydelsefulla uppgifter i försvarets tjänst. De tas bl. a. i anspråk för
expeditions-, förplägnads-, materiel-, signal- och luftförsvarstjänst.

Lottorna äger rätt att enligt särskilda bestämmelser på statens bekostnad
utfå för tjänsten erforderliga uniformspersedlar. Skilda uniformstyper
har fastställts för de tre försvarsgrenarnas lottor.

Revisorerna har i syfte att få en uppfattning om statsverkets kostnader
för ifrågavarande persedlar från försvarets intendenturverk infordrat vissa
uppgifter i ämnet, vilka återgivits i det föregående. Av uppgifterna
framgår att skillnaden i anskaffningskostnad mellan å ena sidan armélottauniformen
och å andra sidan marinlotta- respektive flyglottauniformen utgör
icke mindre än i runt tal 70 kronor. Orsaken härtill torde bl. a. vara
att de båda sistnämnda uniformerna omfattar ett större antal plaggvarianter
än den förstnämnda.

Med hänsyn till angelägenheten av att varje möjlighet till besparingar
inom statsverksamheten noggrant tillvaratages anser sig revisorerna böra
väcka frågan om icke en enhetlig lottauniform borde kunna fastställas för
de tre försvarsgrenarna, förslagsvis genom införande av den billigare armélottauniformen
inom hela lottarörelsen. Enligt revisorernas mening skulle
genom en sådan åtgärd icke blott anskaffningskostnaderna kunna nedbringas
utan också förrådshållningen förenklas och förbilligas. Nämnas
må i sammanhanget att vissa persedlar redan är gemensamma, nämligen
arméns rockklänning m/60 och kappa m/60, vilka användes också inom
marinen och flygvapnet.

Revisorerna får alltså med stöd av det anförda föreslå att här berörda
spörsmål blir föremål för närmare undersökning.

§ 12

Vissa statsägda enfamiljshus i Karlsborg

Under åren 1941 och 1942 uppfördes av dåvarande egnahemsstyrelsen för
krigsmaktens räkning sammanlagt 106 enfamiljshus i området Norra skogen
i Karlsborgs kommun, Skaraborgs län. Anledningen till att husen byggdes
var, att den utbyggnad av försvarsorganisationen som ägde rum under de
närmaste åren efter krigsutbrottet år 1939 medfört ett i hög grad stegrat behov
av bostäder på vissa orter med militära förläggningar eller verkstäder.
Då detta behov icke kunde tillgodoses i tillräcklig omfattning genom kommunal
eller enskild byggnadsverksamhet, blev staten nödsakad att i viss utsträckning
bygga bostäder för personal vid olika militära anläggningar. I
Karlsborgs kommun löstes en del av bostadsproblemen genom att ovannämnda
byggnader, samtliga av egnahemstyp, uppfördes. Omnämnas må att handhavandet
av de med berörda bostadsanskaffning sammanhängande frågorna
—- liksom förvaltningen av bl. a. de bostadshus som egnahemsstyrelsen byggde
i Karlsborg — den 1 juli 1943 övertogs av det särskilda organ, försvarets
bostadsanskaffningsnämnd, som inrättades genom beslut av 1943 års riksdag.
I samband med att bostadsanskaffningsnämnden avvecklades år 1948
överfördes nämndens bostadsförvaltning till fortifikationsförvaltningen.

Enligt från sistnämnda ämbetsverk inhämtade upplysningar uppgick de
ursprungliga byggnadskostnaderna till 1 816 200 kronor. Fastigheterna är för
närvarande åsatta ett taxeringsvärde, exklusive markvärde, av 2 232 400
kronor.

Av de 106 hyresgästerna har 100 anställning vid försvaret, medan de övriga
utgöres av förut försvarsanställda pensionärer eller anhöriga till avliden
hyresgäst som varit anställd vid krigsmakten. Den lokala tillsynen av fastighetsbeståndet
utövas av Göta signalregemente.

Budgetår	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65
Hyresintäkter ..................	123 336	143 208	154 008	172 728
Omkostnader
Större rep. och underhållsarb.....	54 300	56 650	53 050	65 000
Vattenavgifter ................	9 514	9 204	10 405	8 750
Soptömning ..................	4 500	4 500	4 500	5 000
Sotningsavgifter ..............	5 000	5 000	5 700	5 300
Förvaltningskostn. (uppskattade) .	9 500	9 500	9 500	10 000
Skatter (inkl. skatt för markvär-det) ........................	9 300	9 300	9 829	10 313
Kr.	92 114	94 154	92 984	104 363

Hyresinkomsterna av och omkostnaderna för ifrågavarande fastigheter under
budgetåren 1961/62—1964/65 framgår av omstående, av kasernvårdsavdelningen
vid Göta signalregemente gjorda uppställning.

Uppställningen utvisar att nettointäkterna under angivna budgetår uppgått
till respektive 31 222 kronor, 49 054 kronor, 61 024 kronor och 68 365
kronor eller tillhopa 209 665 kronor, vilket motsvarar en genomsnittlig årlig
förräntning på det i fastigheterna ursprungligen nedlagda kapitalet av ca
2,9 procent.

Revisorernas uttalande. Den kraftiga utbyggnad av det svenska försvaret
som blev en följd av krigsutbrottet år 1939 ledde till att på många orter där
den militära verksamheten var som störst brist på bostäder uppkom för den
vid krigsmakten anställda personalen. På grund härav blev staten nödsakad
att på vissa håll själv bygga bostäder till ifrågavarande personal. Så var fallet
bl. a. i Karlsborgs kommun, där i statlig regi uppfördes sammanlagt 106
enfamiljshus på ett område benämnt Norra skogen. Fastigheterna, som
byggdes åren 1941 och 1942 av dåvarande egnahemsstyrelsen, står sedan år
1948 under fortifikationsförvaltningens förvaltning. Den lokala tillsynen utövas
av Göta signalregemente. Huvuddelen av hyresgästerna innehar anställning
vid försvaret.

De ursprungliga byggnadskostnaderna för här nämnda fastigheter, vilka
alla är av egnahemstyp, uppgick till 1 816 200 kronor. Nuvarande taxeringsvärde,
exklusive markvärde, utgör 2 232 400 kronor. Hyresintäkterna uppgick
under budgetåren 1961/62—1964/65 sammanlagt till 593 280 kronor
och omkostnaderna till 383 615 kronor. Den genomsnittliga ränteavkastningen
på det i fastigheterna ursprungligen investerade kapitalet har således
under vart och ett av angivna budgetår uppgått till ca 2,9 procent.

Av det anförda framgår, att statsverket med inflytande hyresinkomster
för närvarande har möjlighet att täcka de med nyssnämnda fastighetsinnehav
förenade direkta utgifterna och därutöver kan tillgodogöra sig en viss
mindre ränta på det i fastigheterna från början nedlagda kapitalet. Däremot
ger inkomsterna icke utrymme för bestridande av de kostnader som ligger i
att fastigheterna relativt sett genom förslitning fortlöpande minskar i värde.
Nämnda omständigheter innebär att kronan i realiteten genom berörda fastighetsinnehav
årligen torde åsamkas icke obetydliga förluster.

Revisorerna vill mot bakgrunden av det nu sagda ifrågasätta om någon
anledning över huvud taget föreligger att i fortsättningen bibehålla de ovannämnda
fastigheterna i statlig ägo. Nämnas må i sammanhanget att, enligt
vad revisorerna inhämtat, flertalet av de nuvarande hyresgästerna förklarat
sig vilja friköpa de fastigheter de bebor.

Enligt revisorernas mening talar starka skäl för att här behandlade spörsmål
snarast bör upptagas till närmare prövning.

SOCIALDEPARTEMENTET

§ 13

Riksförsäkringsverkets inspektionsverksamhet in. m.

Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket och
de allmänna försäkringskassorna. Enligt lagen om allmän försäkring den
25 maj 1962 skall allmän försäkringskassa finnas för varje landstingskommun
samt varje stad som ej tillhör sådan kommun. Försäkringskassas verksamhetsområde
må emellertid då särskilda omständigheter föranleda därtill
omfatta två landstingskommuner eller landstingskommun och stad som
nyss sagts. Antalet försäkringskassor är f. n. tjugoåtta. I försäkringskassa
skall, förutom befattningshavare i erforderligt antal, finnas styrelse, en eller
flera pensionsdelegationer samt försäkringsnämnder. Vad beträffar kassornas
handläggning av pensionsärenden gäller att i ärenden angående ålderspension,
barnpension och änkepension beslut i regel meddelas av kassans
tjänstemän. Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
avgöres av pensionsdelegation, bestående av fem ledamöter, varibland
styrelsens ordförande som tillika är ordförande i delegationen. Frågor
om inkomstprövade förmåner, d. v. s. i första hand de kommunala bostadstilläggen,
handlägges av försäkringsnämnd. Sådan nämnd skall finnas
för varje kommun, dock kan riksförsäkringsverket medgiva att nämnds
verksamhetsområde må omfatta flera kommuner eller endast del av kommun.

Enligt 18 kap. 2 § förenämnda lag skall riksförsäkringsverket utöva tillsyn
över de allmänna försäkringskassorna, vilka har att ställa sig verkets
anvisningar till efterrättelse.

Revisorerna har ansett det vara av intresse att inhämta upplysningar i ett
par avseenden beträffande dels riksförsäkringsverkets tillsynsverksamhet
och dels beträffande arbetsförhållandena vid kassorna. Revisorerna har således
införskaffat uppgifter från riksförsäkringsverket angående inspektioner
av kassorna sedan den 1 januari 1963 och från kassorna angående ärendesbalanser
å pensionsavdelningarna per den 30 juni åren 1963—1965.

Av riksförsäkringsverket företagna inspektioner är angivna i omstående
tabell.

Inspekterad försäkringskassa Inspektionsdatum

Stockholms läns	5/8	— 3/9	1964
Södermanlands läns	28/5	—29/5	1963
» »	12/6	—14/6	1963
» »	17/6	—20/6	1963
» »	27/8	—30/8	1963
Kronobergs läns	11/2	—15/2	1963
» »	22/4	—26/4	1963
Kalmar läns	6/4	—10/4	1964
» »	31/5	— 5/6	1964
Blekinge läns	11/2	—15/2	1963
» »	14/3	—19/3	1963
Malmöhus	12/1	—18/1	1964
»	2/2	— 8/2	1964
»	30/8	—31/8	1965
»	13/9	—15/9	1965
Skaraborgs läns	4/11	— 9/11	1963
» »	25/11	—28/11	1963
Kopparbergs läns	27/9	— 1/10	1965
Stockholms	14/9	—15/12	1964
Malmö	11/3	—13/3	1963
Göteborgs	22/3	—27/3	1965
»	5/4	— 9/4	1965
»	10/5	—14/5	1965
»	17/5	—21/5	1965
»	31/5	— 4/6	1965

Verket framhåller att härutöver speciella avsnitt av kassornas verksamhet
granskats vid ett flertal tillfällen.

Av tabellen framgår att elva av kassorna sedan den 1 januari 1963 varit
föremål för inspektion beträffande hela sin verksamhet, vissa av dem vid
upprepade tillfällen.

I redovisningen av de allmänna försäkringskassornas ärendesbalanser på
pensionsavdelningarna har ärendena uppdelats i tre grupper, nämligen försäkringsnämndsärenden,
pensionsdelegationsärenden och övriga ärenden.
Uppgifterna är avsedda att omfatta icke blott genom ansökningar anhänggjorda
ärenden utan även sådana som tagits upp genom kassornas egna
initiativ. I något enstaka fall har uppgift angående sistnämnda slag av ärenden
icke kunnat lämnas, men detta torde icke vara av större betydelse i
detta sammanhang. De inkomna uppgifterna har sammanställts i vidstående
tabell. Däri angives dels det totala antalet balanserade ärenden och
dels antalet balanserade ärenden per 1 000 av det ungefärliga antalet vid
respektive kassa inskrivna personer.

Balanserade pensionsärenden hos de allmänna försäkringskassorna 30/6 1963, 30/6 1964 och
30/6 1965

(Totalt och per 1 000 vid resp. kassor inskrivna)

Försäkringskassa	Antal balanserade ärenden
	30/6 1963	30/6 1964	30/6 1965
	Totalt	Per	Totalt	Per	Totalt	Per
		1 000		1 000		1 000
		inskr.		inskr.		inskr.
Stockholms län:
A. Förs. n. ärenden......	1 190	2,9	737	1,9	934	2,3
B. Pens. del. ärenden ....	414	1,0	376	0,9	479	1,2
C. Övriga ärenden ......	651	1,6	412	1,0	595	1,4
Uppsala län:
A......................	864	6,4	687	5,1	152	1,1
B......................	114	0,8	263	1,9	129	0,9
G......................	355	2,6	229	1,7	105	0,8
Södermanlands län:
A......................	671	3,7	617	3,4	491	2,7
B......................	165	0,9	366	2,0	422	2,3
c......................	327	1,8	274	1,5	173	1,0
Östergötlands:
A......................	1 130	5,4	584	2,8	2 416	11,6
B......................	303	1,4	184	0,9	379	1,8
C......................	227	1,1	173	0,8	431	2,3
Jönköpings län:
A......................	676	3,0	310	1,4	318	1,4
B......................	190	1,7	114	0,5	186	0,8
G......................	339	1,5	79	0,3	171	0,8
Kronobergs län:
A......................	473	3,8	72	0,6	137	14
B......................	193	1,5	155	1,2	178	1,4
C......................	221	1,8	63	0,5	71	0,6
Kalmar län:
A......................	585	3,2	508	2,8	848	4,6
B......................	467	2,6	288	1,6	207	1,1
G......................	444	2,4	122	0,7	232	1,3
Gotlands län:
A......................	618	15,1	77	1,9	53	1,3
B......................	18	0,4	35	0,9	29	0,7
C......................	62	1,5	31	0,8	0	0,0
Blekinge län:
A......................	739	6,4	350	3,0	187	1,6
B......................	203	1,7	173	1,5	91	0,8
C......................	280	2,4	88	0,8	72	0,6
Kristianstads län:
A......................	791	3,9	1 101	5,5	234	1,2
B......................	359	1,8	291	1,4	216	1,1
c......................	359	1,8	55	0,3	106	0,5
Malmöhus:
A......................	1 582	5,0	615	1,9	223	0,7
B......................	419	1,3	321	1,0	185	0,6
c......................	669	2,1	175	0,5	92	0,3

Försäkringskassa

Hallands län:

A...............

B..........•

C...............

Bohuslän:

A...............

B...............

C...............

Älvsborgs län:

A...............

B...............

C...............

Skaraborgs län: .. .

A...............

B...............

C...............

Värmlands län:

A...............

B...............

C................

Örebro län:

A................

B...............

C................

Västmanlands län:

A...............

B................

C................

Kopparbergs län:

A...............

B................

C................

Gävleborgs län:

A................

B................

C................

Västernorrlands län:

A...............

B..............

C................

Jämtlands län:

A................

B................

G................

Västerbottens län:

A...............

B..............

C................

Antal balanserade	ärenden
30/6 1963	30/6 1964	30/6 1965
Totalt	Per 1 000 inskr.	Totalt	Per 1 000 inskr.	Totalt	Per 1 000 inskr.
185	1,4	105	0,8	235	1,7
145	1,1	129	0,9	199	1,5
131	1,0	21	0,2	100	0,7
144	0,8	299	1,7	283	1,6
315	1.7	212	1,2	174	1,0
182	1,0	108	0,6	27	0,2
523	1,7	869	2,9	1 751	5,8
540	1,8	362	1,2	337	1,1
632	2,1	224	0,7	84	0,3
1 482	7,6	352	1,8	252	1,3
352	1,8	233	1,2	203	1,0
628	3,2	58	0,3	64	0,3
1 320	5,8	784	3,4	573	2,5
284	1,2	135	0,6	221	1,0
410	1,8	175	0,8	252	1,1
943	4,5	339	1,6	796	3,8
329	1,6	122	0,6	102	0,5
523	2,5	127	0,6	168	0,8
603	3,3	1 635	8,9	540	2,9
*208 34	1,1 0,2	278 67	1,5 0,4	559 107	3,0 0,6
1 676	7.6	1 745	7.9	805	3,6
245	1,1	150	0,7	81	0,4
426	1,9	215	1,0	74	0,3
4 188	18,3	935	4,1	1 944	8,5
515	2,2	447	1,9	458	2,0
834	3,6	333	1,5	267	1,2
1 688	7,7	415	1,9	237	1,1
331	1,5	180	0,8	208	0,9
314	1,4	96	0,4	126	0,6
224	2,1	11	0,1	169	1,6
100	1,0	62	0,6	80	0,8
188	1,8	86	0,8	124	1,2
1 035	5,8	377	2,1	219	1,2
494	2,8	379	2,1	394	2,2
366	2,0	185	1,0	115	0,6

1 S. k. 16:1-ärenden ingår icke i detta antal.

Försäkringskassa	Antal balanserade ärenden
	30/6 1963	30/6 1964	30/6 1965
	Totalt	Per	Totalt	Per	Totalt	Per
		1 000		1 000		1 000
		inskr.		inskr.		inskr.
Norrbottens län:
A......................	1 587	8,2	262	1,3	666	3,4
B......................	308	1,6	336	1,7	317	1,6
C......................	217	1,1	83	0,4	129	0,7
Stockholm:
A......................	2 844	4,4	1 422	2,2	2 569	3,9
B......................	1 492	2,3	1 681	2,6	1 936	2,8
C......................	1 445	2,2	708	1,1	1 084	1,7
Göteborg:
A......................	2 313	7,0	1 495	4,5	2 603	7,9
B......................	1 245	3,8	1 093	3,3	770	2,3
G......................	937	2,8	651	2,0	984	3,0
Malmö:
A......................	734	3,8	734	3,8	1 089	5,7
B......................	286	1,5	214	1,1	138	0,7
C......................	195	1,0	171	0,9	79	0,4
Norrköping:
A......................	154	2,1	341	4,7	168	2,3
B......................	64	0,9	82	1,1	14	0,2
C......................	71	1,0	5	0,1	5	0,1
Totalt för hela landet:
A......................	30 962	5,1	17 778	3,0	20 892	3,5
B......................	10 098	1,7	8 661	1,4	8 692	1,5
C......................	11 467	1,9	5 014	0,8	5 837	1,0

Av tabellen framgår bl. a. att de största antalen balanserade ärenden i
allmänhet hänför sig till försäkringsnämndsärendena. Detta torde sammanhänga
med att ärendena angående kommunala bostadstillägg handlägges
av nämnderna. Varje ändring av beloppen för dessa tillägg — sådana ändringar
förekommer ganska ofta — medför nämligen en kännbar arbetsbelastning
för nämnderna. I övrigt kan iakttagas en viss om än icke genomgående
tendens till minskning av balanserna från år 1963 till år 1964, medan
skillnaderna mellan åren 1964 och 1965 icke är särskilt stora. Uppgifterna
för hela riket visar bl. a. en särskilt markant proportionell minskning
av balanserna i gruppen övriga ärenden, vilka utgjorde 11 467 år 1963, 5 014
år 1964 och 5 837 år 1965.

Revisorernas uttalande. Enligt lagen om allmän försäkring skall riksförsäkringsverket
utöva tillsyn över de allmänna försäkringskassorna, vilka
har att ställa sig verkets anvisningar till efterrättelse.

Revisorerna har ansett sig böra ägna frågan om i vilken utsträckning
verket utövar sådan tillsyn i form av inspektioner vid kassorna viss upp -

märksamhet. Av verket lämnade uppgifter härutinnan har redovisats i den
föregående framställningen.

Av uppgifterna framgår att sedan ovannämnda lag trätt i kraft den 1
januari 1963 inspektion företagits vid elva av de totalt tjugoåtta kassorna,
vid vissa kassor upprepade gånger. Härutöver har, enligt vad riksförsäkringsverket
uppgivit, vid ett flertal tillfällen speciella avsnitt av kassornas
verksamhet granskats.

Den tillsyn som inom statsförvaltningen ankommer på centrala ämbetsverk
gentemot lokala myndigheter inom deras verksamhetsområde utövas
av naturliga skäl i stor utsträckning genom inspektioner hos sistnämnda
myndigheter. En grundläggande bestämmelse angående inspektioner är
intagen i verksstadgan, i vars 7 § föreskrives att verkschef, i den mån medel
finnes tillgängliga, har att företaga bl. a. de inspektionsresor som han finner
påkallade av myndighetens ämbetsförvaltning och att sådana resor efter
myndighetens bestämmande må företagas även av ledamot eller tjänsteman.
Det ställer sig av olika skäl mycket svårt att överblicka vilken omfattning
inspektionsverksamheten har inom statsförvaltningen i stort. Såvitt är revisorerna
bekant saknas i allmänhet fasta normer för hur ofta inspektion
hos lokala myndigheter skall företagas — inspektionstätheten får bli beroende
av en bedömning av behoven från fall till fall och av de personella
och ekonomiska resurser de centrala myndigheterna förfogar över för detta
ändamål.

Vad särskilt gäller de allmänna försäkringskassorna föreligger enligt revisorernas
mening vissa omständigheter som talar för att inspektionsverksamheten
beträffande dem är av särskild vikt. Revisorerna avser härmed
icke att rikta några anmärkningar emot kassornas handhavande av sin
verksamhet, men kassorna har i och med ikraftträdandet av lagen om allmän
försäkring ålagts nya omfattande arbetsuppgifter som ställer stora
krav pa organisationsförmåga och effektivitet. Det är också angeläget att de
olika slagen av ärenden så långt möjligt får en för hela riket likformig behandling,
Revisorerna vill vidare erinra om att kassorna, oavsett att de är
underställda riksförsäkringsverkets tillsyn, fortfarande har ställning som
självständiga rättssubjekt. Detta medför bl. a. att de till skillnad från
rent statliga myndigheter icke är föremål för granskning av justitiekanslern
eller justitieombudsmannen, ett förhållande som självfallet ökar behovet
av en effektiv inspektion från det centrala ämbetsverkets sida.

Revisorerna har bl. a. mot bakgrunden av det ovan anförda kommit till
den uppfattningen att riksförsäkringsverkets inspektion av kassorna icke
är av tillfredsställande omfattning. Av de tjugoåtta kassorna hade från den
1 januari 1963 fram till oktober 1965 sjutton kassor icke varit föremål för
någon fullständig inspektion.

Inspektionsverksamheten omhänderhas inom verket av dess tillsynsbvrå.
Revisorerna har uppmärksammat att verket i sina petita för innevarande

och nästkommande budgetår framfört förslag om utökning av arbetskrafterna
på byrån. En viss förstärkning har genomförts för innevarande budgetår
och yrkandet om ytterligare förstärkning prövas i sedvanlig ordning.
Revisorerna vill framhålla vikten av att riksförsäkringsverket i mån av
ökade resurser utvidgar sin inspektionsverksamhet och förutsätter att så
kommer att ske.

Revisorerna har även ansett sig böra uppmärksamma frågan om ärendesbalanserna
hos de allmänna försäkringskassornas pensionsavdelningar. Från
kassorna infordrade uppgifter härom har redovisats i den föregående framställningen.
Uppgifter har lämnats särskilt för grupperna försäkringsnämndsärenden,
pensionsdelegationsärenden och övriga ärenden.

Av uppgifterna framgår bl. a. att antalet balanserade försäkringsnämndsärenden
i många fall är påfallande stort i jämförelse med de övriga ärendesgruppernas
balanser. Detta sammanhänger med att ändringar av de kommunala
bostadstilläggen — handläggningen av ärenden angående dessa tilllägg
ankommer på försäkringsnämnderna — medför ett ofta tidsödande omräkningsarbete.
I övrigt kan konstateras en tämligen klar tendens till
minskning av balanserna vid jämförelse mellan åren 1963 och 1965, en
minskning som, proportionellt sett, är särskilt påtaglig i fråga om gruppen
övriga ärenden.

Vid bedömningen av förevarande spörsmål synes särskild vikt böra tillmätas
det förhållandet, att de ärenden som kassorna har att handlägga ofta
gäller människor i sådan ekonomisk belägenhet, att de för sitt uppehälle är
i hög grad beroende av att ärendena avgöres utan onödiga dröjsmål. Revisorerna
vill också med anknytning till vad tidigare anförts angående kassornas
ställning som självständiga rättssubjekt erinra om att den för statliga
myndigheter stadgade skyldigheten att årligen redovisa uppkommen ärendesbalans
till justitiekanslern för granskning icke gäller för kassorna.

Även om de redovisade uppgifterna och den utveckling av balansernas
omfattning som däri kan spåras måhända icke behöver ge anledning till
större oro, hade det dock enligt revisorernas mening varit önskvärt att balanserna
kunnat nedbringas även från år 1964 till år 1965. I stället har beträffande
hela riket en viss ökning inträtt mellan nämnda år för samtliga
tre grupper av ärenden. Utvecklingen av balanserna pa kassornas pensionsavdelningar
följes emellertid kontinuerligt av tillsynsmyndigheten, och revisorerna
vill här begränsa sig till att understryka vikten av att möjligheterna
att minska balanserna blir väl tillvaratagna.

§ 14

Vissa beslutsformer inom de allmänna försäkringskassorna

I 18 kap. lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring (AFL) har föreskrifter
givits om de allmänna försäkringskassornas organisation och verksamhetsformer.
Beträffande beslutanderätten i angelägenheter med vilka
vederbörande kassa har att taga befattning stadgas i 6 § nämnda kapitel,
att befogenheten att besluta i dylika ärenden tillkommer styrelsen i den mån
ej annat föreskrivits. Styrelsen äger emellertid enligt It § uppdraga åt befattningshavare
hos kassan att å styrelsens vägnar fatta beslut i de angelägenheter
beträffande vilka sa lämpligen kan ske. Vidare ankommer enligt
lagen handläggningen av vissa kvalificerade pensionsärenden på särskilda
organ, nämligen pensionsdelegationer och försäkringsnämnder.

Allmänna föreskrifter om befattningshavare hos allmän försäkringskassa
har lämnats i 18 kap. 12 § AFL. Däri stadgas bl. a. att hos kassan skall vara
anställd en direktör, vilken i enlighet med de anvisningar som lämnas av
kassans styrelse har att leda arbetet inom kassan. Det må här anmärkas
att direktören är en motsvarighet till en befattningshavare som i den tidigare
kassaorganisationen även benämndes »verkställande tjänstemannen».
Enligt 13 § utses och entledigas direktör, föredragande för pensionsärenden
och annan tjänsteman beträffande vilken Konungen så föreskrivit av riksförsäkringsverket,
förtroendeläkare av medicinalstyrelsen och Övriga tjänstemän
av kassan.

Revisorerna har mot bakgrunden av bl. a. ovan angivna regler funnit
det vara av intresse att granska frågan i vad mån kassastyrelserna begagnat
sig av den i förenämnda 11 § stadgade möjligheten att överlåta sin beslutanderätt
på befattningshavare hos kassan. Den undersökning som revisorerna
i enlighet härmed utfört har dock begränsats till att avse vad som i detta
hänseende gäller beträffande den främste av tjänstemännen, direktören.

Revisorerna vill till en början erinra om att bl. a. frågan om direktörens
beslutsfunktion berörts i ett föredrag om kassastyrelsernas ställning och
funktion som i februari 1965 hölls av chefen för riksförsäkringsverket.

I föredraget påpekades bl. a. att riksförsäkringsverket erhållit befogenhet
att utfärda anvisningar och föreskrifter för kassorna i den mån förhållandena
icke är reglerade i lag eller genom av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter.
I övrigt anfördes i detta sammanhang följande.

Verkets formella befogenhet att ge anvisningar till kassorna kan alltså
sägas vara praktiskt taget obegränsad. Att verket undvikit att utnyttja den
fullmakten i tillnärmelsevis full utsträckning torde väl stå klart för kassastyrelserna.
Anledningen till att verket har iakttagit stor återhållsamhet, i

varje fall i förhållande till de formella möjligheterna, är givetvis i första
hand att det skulle vara meningslöst att ha särskilda kassor och kassastyrelser
om verket detaljreglerade allting. Och man kunde inte heller i sådant
fall påräkna ansvarskänsla i erforderlig mån. Men verket har inte heller
de erforderliga resurserna för att klara alla detaljer utan har med tacksamhet
noterat att styrelserna klarar även ganska betydelsefulla frågor.

Vad särskilt beträffar direktörens beslutanderätt uttalades följande.

Direktören kommer naturligtvis att i mycket stor utsträckning fatta beslut
i löpande ärenden rörande kassans förvaltning och det är han som gentemot
styrelsen svarar för att det löpande arbetet inom kassan handlägges på
riktigt sätt. Men gränsen mellan vad han har att besluta om och vad styrelsen
skall avgöra kan väl ofta vara svår att draga. Vad angår personalfrågorna
är det uppenbart att tillsättningen av högre befattningshavare än den
rena rutinpersonalen bör vara en styrelsefråga och likaså förordnande av
ordinarie tjänstemän i lägre grader. I fråga om längre ledigheter och vikariatsförordnanden
samt i fråga om extraordinära avgöranden bör gälla detsamma.
Att alla ledigheter och vikariatsförordnanden för direktören skall
ankomma på styrelsen är självklart. Vad jag nu sagt om personalfrågorna
gäller uppenbarligen endast i den mån beslutanderätten inte enligt givna
föreskrifter ankommer på Riksförsäkringsverket. När det gäller andra ekonomiska
frågor än personalfrågor lär det i allmänhet ge sig ganska självt
hur uppdelningen bör vara. Stora frågor och exceptionella frågor är styrelsens
sak att handlägga och i övrigt bör styrelsen kunna överlåta detta åt
direktören. Även här är det väl klart att det blir skillnad mellan olika kassor.
I en liten kassa, där man har få styrelseärenden, kan det vara naturligt att
man tar upp även mindre frågor, men i de stora kassorna faller det sig
naturligt att de handlägges av direktören eller i annan ordning.

Remisser från Riksförsäkringsverket, som inte endast rör enskilda försäkringsärenden,
bör givetvis handläggas av styrelsen. Även remisser i försäkringsärenden,
som är av mera principiell betydelse med hänsyn till kassans
praxis och arbetsrutiner, torde ankomma på styrelsen.

Genom rundskrivelse till samtliga allmänna försäkringskassor har revisorerna
införskaffat uppgifter till belysande av frågan i vad mån och på
vad sätt beslutanderätt tillagts direktörerna hos kassorna i ärenden angående
kassornas förvaltning. Därvid har särskilt efterfrågats om arbetsordning
fastställts för kassorna.

I inkomna svar hänvisar de allmänna försäkringskassorna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands och Kalmar län huvudsakligen till att spörsmålet
reglerats i överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i det ovannämnda
föredraget av chefen för riksförsäkringsverket.

Östergötlands allmänna försäkringskassa har redovisat ett den 28 november
19fil dagtecknat styrelsebeslut av innebörd att åt direktören uppdragits
att fatta beslut i löpande förvaltningsärenden. Uppdraget innefattar rätt att
besluta i frågor dels om tillsättning av befattningshavare å tjänster upp till
första kontorsbiträde och dels om inköp av inventarier och kontorsmaskiner.
Beslut i sistnämnda avseende skall anmälas till styrelsen. Vidare har

styrelsen enligt beslut år 1963 till direktören delegerat den styrelsen eljest
tillkommande rätten att bevilja befattningshavare semester och viss annan
ledighet.

Jönköpings läns allmänna försäkringskassa framhåller bl. a. att styrelsen
givit anvisningar om beslutanderätten samt anför vidare.

Detta innebär, att löpande försäkringsärenden handlägges av kassans befattningshavare
och endast i de fall där särskilda skäl det påkallar upptages
till behandling av styrelsen. Av kamerala och administrativa ärenden avgör
styrelsen alla anställningsfrågor, som gäller befordrade tjänster, och alla befattningshavare
i lönegrad 7 och däröver tillsättes och entledigas sålunda
av styrelsen, i den mån gällande lag ej föreskriver något annat. Om inköp
av inventarier och utrustning av lokaler beslutar styrelsen i den mån det
icke är fråga om mindre inköp, som regel för belopp under 100 kr. eller
regelmässigt förekommande förbrukningsartiklar.

Alla besvärsmål anmäles i styrelsen, såväl mål hos Riksförsäkringsverket
som mål hos försäkringsdomstolen. Ävenså anmäles Rikförsäkringsverkets
cirkulär och meddelanden, varav styrelsen också erhåller ex. för kännedom.
Försäkringskasseförbundets cirkulär och skrivelser liksom Förhandlingsorganisationens
motsvarande handlingar föredrages.

Styrelsen beslutar om ändring av gällande organisation och indelning av
området i lokalkontorsområden samt beslutar om alla lokalfrågor av vikt.

Längre tjänstledigheter avgöres av styrelsen ävensom fråga om tjänstledighet
för befattningshavare i lönegrad 21 och däröver.

Där tvekan kan förekomma om ett ärende skall föredragas i styrelsen
eller avgöras av befattningshavare samråder ordföranden och kassans direktör
om huru ärendet skall handläggas.

Kronobergs läns allmänna försäkringskassa anför.

Styrelsen har med stöd av bestämmelse i 18 kap. 11 § generellt beslutat
uppdraga åt kassans direktör att å styrelsens vägnar fatta beslut i de angelägenheter,
betr. vilka så lämpligen kan ske. Det ankommer sedan på direktören
att bestämma vilka ärenden, som äro av sådan vikt att de lämpligen
böra underställas styrelsen för beslut såsom t. ex. mera omfattande organisationsförändringar,
större inköp, förhyrande av lokaler, anställande av
personal i befordrade tjänster m. m.

Gotlands läns allmänna försäkringskassa uttalar följande.

Styrelsen beslutar i frågor rörande kassans organisation, anställning och
entledigande av personal, anskaffning eller omändring av kontorslokaler,
inventarieanskaffning samt i de ärenden som äro föreskrivna i lagen om allmän
försäkring. Härutöver kan direktören till styrelsens prövning och avgörande
hänskjuta frågor, som är av sådan art att styrelsebeslut bedömes
önskvärt eller erforderligt.

I vissa fall bemyndigar styrelsen direktören att handla å styrelsens
vägnar, såsom exempelvis vid anställning av tillfällig personal, mindre lokaländringar
och liknande. I andra fall kan inträffa att ett ärende är av så
brådskande art, att direktören måste träffa ett snabbt avgörande. Sådana
beslut underställs sedermera styrelsen för godkännande.

Vid bedömning av ärendesfördelningen mellan styrelse och befattningshavare
i detta fall bör beaktas kassans storlek.

Blekinge läns allmänna försäkringskassa framhåller att det förfaringssätt
som nu tillämpas grundar sig på praxis och att formella beslut med
stöd av 18 kap. 11 § i lagen om allmän försäkring icke fattats. Kassan anför
vidare bl. a. följande.

Administrativa frågor såsom organisationsfrågor av olika slag, inrättande
av nya tjänster, tillsättande av befattningar av alla kategorier t. o. m. lönegrad
A 20, inköp av inventarier, lokalfrågor, m. m. föredrages och behandlas
vid styrelsens sammanträden. I något fall har det förekommit att styrelsen
befullmäktigat styrelsens ordförande och kassans direktör att i samråd
lösa en fråga. Det har i sådana fall rört sig om frågor som av någon anledning
inte varit mogna för avgörande vid det aktuella sammanträdet, men
som erfordrat en lösning inom sådan tid att nytt sammanträde inte kunnat
avvaktas. Frågan har inte heller varit av sådan karaktär att extra styrelsesammanträde
ansetts erforderligt. Om ärende som påkallar styrelsens medverkan
och som kräver ett omedelbart ställningstagande aktualiseras vid
sådan tidpunkt att sammanträde med styrelsen ej kan avvaktas, löses frågan
preliminärt genom samråd mellan styrelsens ordförande och direktören,
eventuellt efter samråd med ytterligare styrelseledamöter, varefter styrelsen
fattar definitivt beslut vid första därpå följande sammanträde.

Kristianstads läns allmänna försäkringskassa anför att arbetsordning icke
fastställts samt uttalar vidare.

Helt allmänt har styrelsen enligt 18 kap. 11 § AFL beslutat delegera till
kassans direktör att å styrelsens vägnar fatta beslut i de angelägenheter,
beträffande vilka så lämpligen kan ske. — De viktigare förvaltningsärendena
avgöres av styrelsen, såsom exempelvis organisations- och icke rutinbetonade
anskaffningsärenden. Anställande och entledigande av personal
ankommer på styrelsen, undantaget dock anställande av befattningshavare
i lönegrad 5 eller lägre, varom beslut fattas av direktören enligt styrelsens
bemyndigande.

Malmöhus allmänna försäkringskassa synes i allt väsentligt tillämpa
samma ordning som den i Kristianstads län gällande, dock att direktören
äger tillsätta personal t. o. in. sjunde lönegraden. Det uttalas också att direktören
har viss beslutanderätt beträffande ledigheter och förordnanden.

Hallands läns allmänna försäkringskassa har den 7 oktober 1965 fastställt
arbetsordning för direktören hos kassan. I vad gäller direktörens beslutanderätt
säges i arbetsordningen att det ankommer på honom

att besluta i sådana försäkringsärenden av löpande natur, beträffande
vilka styrelsen ej förbehållit sig avgörandet;

att besluta i de försäkringsärenden i övrigt, vilka styrelsen i varje särskilt
fall överlämnar till direktören för avgörande;

att i upphandlings- (med undantag av blanketter o. dyl.), reparations-, inrednings-
och därmed jämförliga ärenden, såvida icke särskilda skäl till annat
föranleda, låta infordra minst två anbud och i den mån kostnaderna
för varje sammanhängande ärende överstiga ettusen kronor underställa
detsamma styrelsens prövning;

att vid behov inom ramen för av styrelsen angivet anslag anställa icke
ordinarie personal mot arvode motsvarande högst löneklass 7.

Vidare stadgas att direktören, i den män icke annat fastställts, äger delegera
sin beslutanderätt i fråga om mindre betydelsefulla ärenden till honom
underställd personal.

Bohusläns allmänna försäkringskassa anför bl. a. att direktören har fått i
uppdrag att besluta i rutinärenden. Gränsen för hans beslutanderätt vid
tjänsters inrättande och tillsättning har satts vid sjunde lönegraden.

Älvsborgs läns allmänna försäkringskassa anför i huvudsak följande.

Någon arbetsordning eller andra skriftliga bestämmelser beträffande fördelningen
av och beslutanderätten i ärenden mellan styrelsen och kassans
befattningshavare har icke upprättats.

De allmänna försäkringskassorna har som bekant utvecklats ur de erkända
sjukkassorna, som arbetade enligt 1931 års sjukkasseförordning,
och de allmänna sjukkassorna, som arbetade enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
och arbetsformerna och organisationen har undergått relativt
små förändringar, vilket medfört att kassastyrelserna kunnat fungera efter
en under lång tid utbildad praxis, som i varje särskilt fall visat sig ändamålsenlig
och som endast behövt justeras med hänsyn till nytillkomna förhållanden
beroende på ändrad omfattning av verksamheten osv.

Genom frånvaron av strikt fastställda arbetsordningar eller andra bestämmelser
har det varit möjligt att smidigt och snabbt anpassa styrelsearbetet
efter de tid efter annan ändrade förhållandena.

Den praxis som utvecklats har emellertid kommit att i tillämpliga delar
sammanfalla med punkterna 1—7 i § 8 av instruktionen den 26 maj 1961 för
Riksförsäkringsverket, senare ändrad genom KIv den 1 november 1963
(nr 549). Beträffande fjärde punkten avseende personalärenden har styrelsen
utvidgat sin handläggning att avse samtliga personalärenden med undantag
av anställning av tillfällig personal i lönegrad 5 eller lägre samt
antagande av kontorsbiträdesaspiranter i befordringsgång. Sistnämnda ärenden
avgöres av direktören, men då aspiranter och tillfälligt anställda skall
erhålla ordinarie tjänst, föredrages också dessa ärenden i form av förteckningar
för styrelsen, som sålunda har att ta ställning till alla ordinarie anställningar
oavsett lönegrad.

Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa uttalar bl. a. följande

Inom Skaraborgskassan föreligger ingen särskild arbetsordning till ledning
vid kompetensfördelningen mellan styrelse och direktör. Beträffande
personalärendena har styrelsen dock uppdragit åt direktören att ansvara
för alla nyanställningar samt tillsättningar av befattningar till och med 9
lönegraden. Vad avser inköp av inventarier m m ansvarar direktören även
för sådana inköp, som kan anses som sedvanliga, normala etc. Speciellt kostsamma
inköp eller köp av särskild beskaffenhet beslutas av styrelsen. Även i
de fall direktören har beslutanderätten tager denne ofta kontakt med styrelseordföranden
innan definitivt beslut fattas.

Värmlands läns allmänna försäkringskassa hänvisar till ett styrelsebeslut
enligt protokoll den 19 mars 1962, vari bl. a. anföres följande.

Styrelsen var enig om att för att förvaltningsapparaten ej skall bli för
tungrodd och osmidig, relativt stora befogenheter bör överlåtas på verkställande
tjänstemannen.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas denna fråga och detaljerade riktlinjer
bör utarbetas.

I avvaktan på denna frågas närmare utredning och lösning beslöt styrelsen
befullmäktiga verkställande tjänstemannen att anställa och avskeda
personal t. o. m. lönegrad 7. Beträffande ärenden i högre lönegrad än ovan
angivna skall styrelsebeslut föreligga.

Örebro läns allmänna försäkringskassa åberopar protokollsutdrag, utvisande
styrelsens beslut om firmateckning och attesteringsrätt samt framhåller
att arbetsordning eller liknande icke fastställts.

Västmanlands läns allmänna försäkringskassa anför att arbetsordning
icke upprättats samt uttalar vidare följande.

Hittills har gällt, att styrelsen handlagt ärenden gällande organisationsfrågor,
principfrågor och ekonomiska frågor av vikt. Vidare handlägger
styrelsen tillsättningsfrågor, som avser tjänster fr. o. in. lönegrad A 7
t. o. m. lönegrad A 20. Tillsättandet av tjänster under lönegrad A 7 har av
styrelsen delegerats på kassans direktör. Styrelsen fattar vidare beslut om
utgivande av all ersättning från kassans understödsfond.

Styrelsen har med anledning av revisorernas skrivelse beslutat att till protokollet
anteckna, att ovan angivna arbetsfördelning som regel skulle gälla
tills vidare.

Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa uttalar att vägledning för
reglering av förevarande fråga finnes dels i föreskrifter i ett av riksförsäkringsverket
den 27 februari 1962 utfärdat cirkulär (S 10/1962) angående
sj ukkassestyrelsernas arbetsformer och dels i en av kassans styrelse den
30 maj 1962 antagen organisationsplan.

I cirkuläret erinras bl. a. om den enligt da gällande bestämmelsei stadgade
befogenheten för sjukkassestyrelse att bemyndiga befattningshavare
att på styrelsens vägnar fatta beslut i de löpande förvaltningsangelägenheter,
beträffande vilka så lämpligen kan ske. I cirkuläret anföres vidare bl. a.
följande.

Med löpande förvaltningsangelägenheter torde avses sådana angelägenheter,
som enligt sin natur från praktisk synpunkt lämpligen bör och därför
skall omedelbart handläggas, d. v. s. angelägenheter som verkställande
tjänstemannen vanligen har att svara för. Däremot omfattar begreppet ej
åtgärd, som med hänsyn till sjukkassans förhållanden är av osedvanlig
beskaffenhet eller av stor betydelse.

Styrelsen har ej befogenhet att överlåta sin beslutanderätt i vidare man an
som direkt medgives i sistnämnda lagrum.

I organisationsplanen anges som arbetsuppgifter för verkställande tjänstemannen
att uppehålla kontakter med riksförsäkringsverket och andra myndigheter
samt pressen in. in. samt att omhänderha informationsverksamhet,
planering, samordning och kontroll av verksamheten.

Gävleborgs län allmänna försäkringskassa hänvisar till en organisations -

plan med i här ifrågavarande del samma innehåll som den av kassan i Kopparbergs
län redovisade samt anför att styrelsen dessutom bemyndigat direktören
att anställa tillfällig personal, förordna vikarier och bevilja kortare
tjänstledigheter samt inköpa nödvändig kontorsutrustning. Han skall
i dessa ärenden samråda med ordföranden.

\ ästernorrlands läns allmänna försäkringskassa har enligt styrelseprotokoll
den 5 februari 1962 beträffande direktörens beslutanderätt uttalat följande.

Styrelsen beslöt att tills vidare delegera beslutanderätten i nedan uppräknade
ärenden till verkställande tjänstemannen, som skall ha att till styrelsen
skriftligen anmäla vad som i delegerade ärenden åtgjorts mellan
styrelsens sammanträden.

a) anställningsfrågor, dock icke tjänster i lgr 12 och över

b) vikariatslöneförordnanden som ej uppgår till 6 månader

c) löneklassuppflyttningar

d) förflyttningar av personal

e) anställning av erforderlig extra arbetskraft

f) tjänstledigheter ej överstigande 6 månader

g) semesterledigheter

h) avgiva yttranden i besvärsärenden (i samråd med ordföranden)

i) i erforderlig omfattning verkställa inköp av förbrukningsmateriel

j) verkställa inköp av kontorsinventarier och kontorsmaskiner vars värde
ej överstiger kronor 1 000: —.

Jämtlands läns allmänna försäkringskassa anför att styrelsen fattat beslut
som i praktiken innebär en sådan uppdelning av beslutanderätten att
direktören äger besluta i ärenden av rutinmässig karaktär, såsom anställning
av personal på kontorsbiträdesplanet, vikariatsförordnanden samt
semestrar och annan ledighet ej över sex månader, löneklassuppflyttningar,
förflyttning av biträdespersonal, inköp av inventarier av intill 1 000 kronors
värde samt av förbrukningsmateriel.

1 ästerbottens läns allmänna försäkringskassa redovisar bl. a. en organisationsplan
som vad gäller direktörens arbetsuppgifter i allt väsentligt överensstämmer
med motsvarande planer för kassorna i Kopparbergs och Gävleborgs
län. Direktören har vidare av styrelsen fått bemyndiganden enligt 18
kap. 11 § lagen om allmän försäkring. Exempel på sådana bemyndiganden
anges vara inköp av inventarier m. m. samt anställning av personal t. o. m.
nionde lönegraden.

Norrbottens läns allmänna försäkringskassa har utfärdat en instruktion
för direktören. Av denna framgår i vad gäller direktörens beslutanderätt
bl. a. att han har att bevilja semester och tjänstledighet i enlighet med gällande
författningar och avtal eller av styrelsen fattade beslut. Frågor om
tjänstledighet i andra fall under mer än sju dygn skall underställas styrelsen.

I instruktionen föreskrives vidare följande.

§ 6.

Inom ramen av i förvaltningsstat upptagna eller av styrelsen för visst
fall till förfogande ställda medel äger direktören anställa icke ordinarie
personal i lönegrad 5 eller lägre samt besluta om sådan personals inplacering
i löneklass och om entledigande.

Tillsättande av ordinarie tjänst, inplacering i löneklass eller fråga om
entledigande skall i övrigt efter förslag av direktören handläggas vid sammanträde
med styrelsen.

Direktören äger dessutom att besluta i fråga om normal och avtalsenlig
löneklassuppflyttning för underställd personal.

§ 7.

Direktören äger besluta i ärende om upphandling av regelmässigt förekommande
förbrukningsmateriel (kontorsblanketter och därmed jämförbara
artiklar). I fråga om upphandling av materiel avsett för mera stadigvarande
bruk, inrednings-, reparations- och liknande ärende, beslutar direktören
intill ett belopp av tretusen (3 000) kronor under en tid av tolv månader
med redovisningsskyldighet till styrelsen. Till styrelsen skall hänskjutas
ärenden, som avser högre belopp eller där eljest särskilda skäl föreligga.

Stockholms allmänna försäkringskassa har antagit en arbetsordning vari
bl. a. stadgas att direktören äger besluta i försäkrings- och övriga löpande
ärenden som icke skall avgöras av styrelsen, pensionsdelegation eller försäkringsnämnd.
Vidare framgår av bestämmelserna att direktören fattar
beslut beträffande inrättande av ordinarie tjänster under sjunde lönegraden,
beträffande tillsättning eller entledigande från tjänster under elfte lönegraden
samt beträffande upphandling av materiel m. m. och beställning av
reparations-, inrednings- eller därmed jämförliga arbeten i den mån kostnaderna
för varje sådant sammanhängande ärende ej överstiger 10 000 kronor.

Göteborgs allmänna försäkringskassa hänvisar till beslut av styrelsen
den 29 januari 1962 och den 15 mars 1965 och anför därom följande.

Efter överläggningar beslutade styrelsen att inrättande och tillsättande
av tjänster skulle ske enligt nedan:

Tjänster t. o. m. lönegrad 7: inrättas och tillsättes av direktören.

Tjänster i lönegraderna 8—20: inrättas av styrelsen och tillsättes vad beträffar
lönegraderna 8—11 av ordföranden och direktören och beträffande
tjänster däröver av styrelsen.

Tjänster i lönegraderna 21 och uppåt: tillsättes enligt cirkulär av Riksförsäkringsverket
på förslag av kassans styrelse.

Vad beträffar handläggningen av inköpsfrågorna beslutade styrelsen uppdraga
åt direktören att fatta beslut beträffande inköp för den löpande verksamheten.
Större inköp skulle dock ske i samråd med ordföranden och då
så av ordföranden eller direktören anses vara lämpligt skulle styrelsens bemyndigande
avvaktas eller inköpet rapporteras i styrelsen.

Beslut beträffande övriga förvaltningsangelägenheter skulle fattas av direktören,
som skulle samråda med ordföranden då så anses erforderligt.

Vid styrelsesammanträde den 15/3 1965 har ovanstående beslut ändrats
så till vida att styrelsen uppdragit åt ordföranden och direktören att gemensamt
tillsätta ledigförklarade tjänster t. o. m. lönegrad 12.

Lokal- och lokalkontorsplanering, viktigare organisations- och inköpsfrågor
m. fl. beslutas om i styrelsen.

Malmö allmänna försäkringskassa anför bl. a. följande.

De ärenden eller grupper av ärenden, som direktören eller efter delegering
från direktören hans närmaste medarbetare fattar beslut i, rör i princip
löpande ärenden avseende kassans förvaltning och administration ävensom
övervakning och kontroll, att det löpande arbetet inom kassan handlägges på
riktigt sätt enligt gällande lag och utfärdade föreskrifter av tillsynsmyndigheten.
Genom att dessa beslutsfunktioner överlämnats till direktören, blir arbetsmetodiken
ur kassans synpunkt rationellare, enär beslutsförfarandet
förenklas och tidsutdräkt undvikes.

Det framgår vidare bl. a. att direktören äger inrätta och tillsätta tjänster
t. o. m. femte lönegraden.

Norrköpings allmänna försäkringskassa redovisar en arbetsordning som
i princip väsentligen överensstämmer med den för Stockholm gällande,
dock med i vissa fall andra gränser för direktörens befogenheter. Han äger
tillsätta eller entlediga befattningshavare från tjänst i högst åttonde lönegraden.
Kostnadsgränsen för direktörens beslutanderätt i upphandlingsoch
liknande ärenden har satts till 1 000 kronor.

Revisorernas uttalande. Enligt de i lagen om allmän försäkring givna bestämmelserna
om allmänna försäkringskassor gäller principen att all beslutanderätt
i ärenden som tillhör sådan kassas kompetensområde ankommer
på styrelsen i den mån ej annat föreskrivits. Styrelsen äger emellertid
uppdraga åt befattningshavare hos kassan att å styrelsens vägnar fatta beslut
i de angelägenheter beträffande vilka så lämpligen kan ske. Revisorerna
har ansett det vara av intresse att något undersöka frågan, i vad mån och
på vad sätt kassastyrelserna utnyttjat denna delegationsrätt såframt gäller
den främste befattningshavaren hos kassorna, direktören. Denne har att
i enlighet med de anvisningar som lämnas av kassans styrelse leda arbetet
inom kassan. Det må här vidare erinras om att direktören är en motsvarighet
till en befattningshavare som i den tidigare kassaorganisationen ofta benämndes
»verkställande tjänstemannen».

Till belysande av här angivna spörsmål har revisorerna i skrivelse till de
allmänna försäkringskassorna anhållit om svar på vissa frågor, bl. a. huruvidade
arbetsordning fastställts för kassorna.

De inkomna svaren, som redovisats i den föregående framställningen,
utvisar stora olikheter mellan kassorna beträffande såväl konstruktionen
av beslutsdelegationerna som, i den mån detta kan klart utläsas av svaren,
omfattningen av de beslutsbefogenheter som faktiskt tillagts direktörerna.

Vad först gäller konstruktionerna av beslutsdelegationerna kan konstateras
att de i många fall är mer eller mindre formlösa och diffusa. De mest
extrema fallen är sådana där det endast hänvisas till att gammal praxis
följes men formella beslut icke föreligger. Även i fall där formella beslut
fattats av styrelsen kan dessa vara så allmänt hållna att de icke ger någon
uppfattning om direktörens befogenheter, t. ex. när styrelsens beslut endast
återger ordalagen i 18 kap. 6 § lagen om allmän försäkring. I några fall
har svarats att de riktlinjer som angivits i det ovan omförmälda föredraget
av chefen för riksförsäkringsverket fått vara vägledande. I andra fall återigen
har mera preciserade styrelsebeslut med mer eller mindre klart angivna
avgränsningar av direktörens befogenheter redovisats. Inom fyra kassor
har formlig arbetsordning eller instruktion för direktören fastställts, för en
av kassorna så sent som i oktober 1965.

Som ovan antytts föreligger såvitt framgår av de inkomna svaren stora
olikheter mellan kassorna även beträffande omfattningen av de befogenheter
som faktiskt tillagts direktörerna. Av särskilt intresse är i detta sammanhang
spörsmålen om rätten att tillsätta och entlediga befattningshavare
samt rätten att besluta om inköp för kassans räkning. Således förekommer
att direktörens beslutanderätt vid tillsättning och entledigande av befattningshavare
begränsats till tillfällig personal. Då gränsen satts vid viss
lönegrad förekommer en stor variation — där gränsen är lägst går den vid
5 lönegraden och där den är högst vid It lönegraden, varjämte i ett fall uppdragits
åt ordföranden och direktören att gemensamt tillsätta befattningshavare
i 12 lönegraden. I fråga om rätten till inköp för kassans räkning har
i vissa fall angivits att den skall gälla »sedvanliga», »normala» inköp el. dyl.,
medan i andra fall en viss högsta beloppsgräns satts för inköpen. Beloppen
varierar mellan lägst 100 kronor och högst 10 000 kronor för varje enskilt
inköpsärende.

De mycket stora olikheterna i direktörernas beslutanderätt sammanhänger
självfallet i hög grad med kassornas ställning såsom från varandra
fristående, självständiga juridiska personer. Spörsmålet om kassornas ställning
har berörts av revisorerna i ett annat avsnitt av denna berättelse. Revisorerna
har därvid erinrat om att det offentligrättsliga draget i kassornas
struktur på olika sätt förstärkts i samband med ombildningen av sjukkassorna
till försäkringskassor. Vad särskilt gäller direktörerna må i detta sammanhang
framhållas att de tillsättes av riksförsäkringsverket och att deras
avlönings- och övriga anställningsvillkor fastställes i den ordning Kungl.
Maj :t bestämmer. Direktörerna torde vidare vara underkastade ämbetsmannaansvar.

Enligt revisorernas mening är i många fall den reglering som skett av
spörsmålet om direktörernas beslutanderätt så löslig och oklar samt differenserna
mellan de olika direktörernas befogenheter så stora, att den icke
skulle kunna godtagas om det här gällt ordinär statlig förvaltning. Därest elt

förstatligande av kassorna framdeles skulle komma till stånd, finge man
således räkna med att en reglering skulle genomföras i enlighet med de
allmänt gällande principerna härför inom statsförvaltningen. Kassorna har
emellertid redan nu i olika avseenden en tämligen fast anknytning till den
statliga förvaltningsorganisationen.

Det synes revisorerna av bl. a. detta skäl rimligt att förevarande spörsmål
ges en fastare reglering än den nu rådande. Revisorerna vill icke bestrida
att det i vissa fall kan vara befogat, med hänsyn exempelvis till kassornas
olika storlek, att vissa direktörer erhåller vidsträcktare beslutanderätt än
andra. Revisorerna anser sig således icke böra taga ställning till frågan, om
man bör införa en för samtliga direktörer enhetlig instruktion eller arbetsordning
eller om spörsmålet bör lösas på annat sätt. Vad som framför allt
framstår såsom önskvärt är emellertid att större reda och klarhet samt större
enhetlighet skapas på detta område. Enligt revisorernas mening bör det
ankomma på riksförsäkringsverket att i sådant syfte företaga en översyn
av den här upptagna frågan.

§ 15

Försäkringskasseförbundet

När sjukkasserörelsen började få allt större utbredning och antaga karaktären
av folkrörelse gjorde sig behovet av ett organ för regelmässigt,
riksomfattande samarbete mellan kassorna allt starkare gällande. Detta
ledde till sammankallandet år 1905 av den första sjukkassekonferensen,
och som ett resultat av denna skapades år 1907 Sveriges allmänna sjukkasseförbund.
Förbundet fick snart mycket stor anslutning, men splittringstendenser
inom kasserörelsen medförde att en konkurrerande sammanslutning,
rikssjukkassornas centralorganisation, bildades år 1917. Trots
stora ansträngningar att åstadkomma en sammanslagning av organisationerna
fortsatte splittringen till år 1934, då förbunden upplöstes och tillsammans
bildade svenska sjukkasseförbundet. I samband med tillkomsten
av den nuvarande lagen om allmän försäkring av år 1962 ändrades namnet
till försäkringskasseförbundet, och nya stadgar för förbundet antogs
på dess kongress den 4—5 juni 1962.

Revisorerna har med hänsyn till de i olika avseenden ändrade förhållanden
inom försäkringen som inträtt i och med 1962 års lag ansett det vara
av visst intresse med en granskning av förbundets nuvarande verksamhet
m. m.

Enligt stadgarna för förbundet är detta en sammanslutning av allmänna
försäkringskassor i landet och alla kassor är berättigade att inträda såsom
medlemmar. F. n. är samtliga kassor anslutna.

Förbundets uppgifter anges i stadgarnas 2 § på följande sätt.

1. Förbundet har till uppgift att tillvarataga allmänna försäkringskassors
intressen såväl beträffande gemensamma inre angelägenheter som i
fråga om enhetligt uppträdande inför statsmakterna och myndigheter. I sådant
syfte bör förbundet samarbeta med andra sammanslutningar och institutioner.

2. Förbundet skall verka för samordning och enhetlighet i fråga om de
anslutna kassornas verksamhet.

3. Förbundet skall genom upplysningsverksamhet främja den allmänna
socialförsäkringen.

4. Förbundet skall genom anordnande av utbildningsverksamhet och/eller
främjande av sådan verksamhet söka tillgodose de allmänna försäkringskassornas
behov av utbildad personal.

5. Förbundet skall utgiva ett eget tidningsorgan.

6. Genom förbundets försorg skall tillhandahållas arbetsmaterial för försäkringskassornas
verksamhet.

Förbundets beslutande organ är kongressen, representantskapet och
styrelsen. Kongressen sammanträder normalt vart fjärde år och synes vara

4—650680. Rev. berättelse ang. statsverket år 1065. 7

det högsta beslutande organet. Representantskapet har ordinarie sammanträde
årligen utom då ordinarie kongress samlas. Styrelsen sammanträder
på kallelse av ordföranden.

Beträffande avgifter till förbundet stadgas att ansluten försäkringskassa
per kalenderår och invånare inom kassans verksamhetsområde har att
inbetala den avgift som fastställts av nästföregående årskongress eller representantskap.
Avgiften utgör f. n. 7,5 öre per år och invånare.

Omfattningen och inriktningen av förbundets verksamhet torde i viss
mån kunna belysas av följande uppgifter ur förbundets vinst- och förlusträkning
för år 1964.

Inkomster:

Medlemsavgifter .................................... 686 429:46

Räntor ............................................ 24 420:83

Kursavgifter ...................................... 557 475:60

Övriga inkomster.................................... 3 134: 93

överskott på tidskriften ............................ 15 037:15

överskott på förlaget ................................ 8 353: 95

Summa 1 294 851:92

Utgifter:

Löner ......................................... 335 300: 32

Pensioner .......................................... 3 592:96

Pensionsavgifter .................................... 48 189:50

Styrelsearvoden .................................... 9 000:_

Revisorsarvoden .................................... 3 000:_

Resor och traktamenten ............................ 27 356:11

Nordiska socialförsäkringsmötet ...................... 3 199:88

Hyra, lyse och städning ............................ 28 671:42

Porton, telefon, kontorsmaterial och övriga kostnader .. 57 418:08

Förenings- och försäkringsavgifter ................... 8 236:80

Skatter ............................................ 685: —

Kommittéer och utredningar ........................ 68 223: 43

Besvärsnämnden .................................... 3 515:65

Representantskapsmötet ............................. 20 277:15

Kongressfonden, avsättning till ...................... 25 000: —

Utbildningsverksamheten:

Studierådet .......................... 2 357:78

Kurskostnader ....................... 505 191:24

Kursmaterial ........................ 10 504:78

Lärarlöner .......................... 101 558:20 619 612: —

Avskrivningar, inventarier ................ 7 980:41

Publikationer och blanketter till statliga myndigheter m.fl. 13 292: —
överskott .......................................... 12 301:21

Summa 1 294 851: 92

I anslutning till de redovisade överskotten på tidskriften, »Tidskrift för
allmän försäkring», samt på förlaget kan nämnas att den totala omslutningen
var för tidskriften omkring 218 000 kronor och för förlaget omkring
2 127 000 kronor.

I styrelsens berättelse för år 1964 lämnas en redogörelse för förbundets
verksamhet på olika områden under året. Som exempel på härvid lämnade
uppgifter kan nämnas att förbundet avgivit yttranden i fem ärenden,
avseende kommittéförslag o. dyl., till Kungl. Maj :t, chefen för finansdepartementet
eller riksförsäkringsverket. Beträffande utbildningsverksamheten
anföres att riksförsäkringsverket beslutat övertaga ledningen därav
fr. o. m. den 1 juli 1964, varför ett inom förbundet verksamt studieråd
upplösts. Uppgifter lämnas vidare om avhållna repetitionskurser, om pågående
arbete med en särskild plan för instruktion av nyanställda, om en
konferens för försäkringskassornas studieledare m. m. I fråga om organisationsverksamheten
anföres bl. a. att den under året huvudsakligen varit
inriktad på att genomföra ett projekt rörande kontorsrationalisering och
arbetsmätning vid lokalkontor och att som utredningsobjekt valts lokalkontoret
i Enköping. Vidare har vissa förslag till nya blanketter och arbetsrutiner
utarbetats. Förberedelser har gjorts för en rationaliseringsgenomgång
av centralkontor. Systembeskrivningar o. dyl. för avgiftsdebiteringen
har utarbetats i samarbete med riksförsäkringsverket.

Revisorernas uttalande. I samband med tillkomsten år 1962 av lagen om
allmän försäkring ombildades svenska sjukkasseförbundet, ett riksomfattande
organ för organiserat samarbete mellan de dåvarande allmänna
sjukkassorna, till försäkringskasseförbundet. Enligt sina stadgar, antagna i
juni 1962, är förbundet en sammanslutning av allmänna försäkringskassor
i landet. Samtliga kassor är medlemmar. Förbundet har till uppgift
bl. a. att tillvarataga kassornas intressen såväl beträffande gemensamma
inre angelägenheter som i fråga om enhetligt uppträdande inför statsmakter
och myndigheter, att genom upplysning främja den allmänna socialförsäkringen,
att genom anordnande av eller stöd till utbildningsverksamhet
söka tillgodose kassornas behov av utbildad personal, att utgiva ett
eget tidningsorgan och att tillhandahålla arbetsmaterial för kassornas
verksamhet.

Varje kassa erlägger en avgift till förbundet, beräknad per kalenderår
och invånare inom kassans verksamhetsområde. Avgiften är f. n. 7,5 öre
per invånare och år.

Revisorerna har med hänsyn framför allt till sättet för finansiering av
förbundets verksamhet ansett sig böra ägna frågan om denna verksamhet
viss uppmärksamhet.

Till en början kan då konstateras att försäkringskasseförbundet är en
helt privat organisation. Några regler beträffande försäkringskassornas

100

medlemskap i förbundet eller angående dettas verksamhet återfinnes ej
heller i de författningar som reglerar den allmänna försäkringens organisation.
Förbundet är icke ens omnämnt i författningstexten.

Vad försäkringskassorna i sin tur beträffar må erinras om att de fortfarande
är konstruerade som självständiga juridiska personer. Det offentligrättsliga
draget i deras struktur har emellertid på olika sätt förstärkts
1 och med ombildningen från sjukkassor till allmänna försäkringskassor.
Så har exempelvis riksförsäkringsverket att utöva tillsynen över kassorna
och har även befogenhet att genom anvisningar reglera deras verksamhet.
Vissa högre befattningshavare hos kassorna skall utses av verket, och löner
och anställningsvillkor för dessa befattningshavare bestämmes i den
ordning Kungl. Maj :t beslutar. Vissa arvoden fastställes likaså av Kungl.
Maj :t eller av riksförsäkringsverket. Vidare torde ämbetsmannaansvar föreligga
för kassornas direktörer och vissa andra befattningshavare.

Även om kassorna i princip bibehållit sin ställning som självständiga
rättssubjekt, har de således en stark anknytning till den statliga förvaltningen.
Deras verksamhet finansieras också, vilket är icke minst betydelsefullt
i sammanhanget, till alldeles övervägande del av allmänna medel.

De uppgifter försäkringskasseförbundet enligt sina stadgar har att fylla
är genomgående sådana som inom statsförvaltningen i stort normalt ankommer
på centrala ämbetsverk. Att på förevarande område en viss arbetsfördelning
kommit till stånd mellan förbundet och riksförsäkringsverket
torde få ses mot bakgrunden av de förhållanden som rådde när de stora
reformerna på socialförsäkringens område började genomföras för några
år sedan. Frågan om ett förstatligande av de dåvarande sjukkassorna var
i samband därmed uppe till övervägande. Så anförde exempelvis föredragande
departementschefen i propositionen 1961: 45, att många skäl talade
för att kassorna bleve statliga inrättningar. En betydande omorganisation
skulle emellertid genomföras på kort tid och borde icke äventyras genom att
man ställde sjukkassorna och centralmyndigheten inför de många svårlösta
problem som ett förstatligande skulle medföra. Departementschefen
framhöll också bl. a. att kassornas intresseorganisation, svenska sjukkasseförbundct,
med hänsyn till kassornas dåvarande ställning kunde fullgöra
viktiga uppgifter i samband med övergången till den nya organisationsformen
och den förestående reformeringen av socialförsäkringens materiella
innehåll.

Revisorerna har icke funnit anledning att närmare granska det sätt på
vilket försäkringskasseförbundet handhar sina arbetsuppgifter. Den organisationsform
som här tillämpas företer emellertid sådana frän svensk
förvaltningspraxis avvikande särdrag, att frågan om förbundets ställning
inom den allmänna försäkringsadministrationen synes böra upptagas till
särskild prövning. Det må härvidlag uppmärksammas att riksförsäkringsverket
sedan något år tillbaka övertagit ledningen av personalutbildningen,

101

som tidigare utgjort en betydande del av förbundets verksamhet. Något
formellt eller sakligt hinder mot att även övriga av förbundet nu omhänderhavda
arbetsuppgifter anförtros riksförsäkringsverket torde icke föreligga.
Av flera skäl skulle en dylik överflyttning snarare kunna betecknas
som en rationaliseringsåtgärd, ägnad att på förevarande område skapa
enklare och mera enhetliga organisationslinjer. Det bör i sammanhanget
icke bortses från att de övergångssvårigheter om vilka föredragande departementschefen
talade i den nyssnämnda propositionen numera torde
vara i allt väsentligt övervunna och att utvecklingen snarare får anses gå i
riktning mot ett totalt förstatligande av försäkringskassorna.

Enligt revisorernas mening synes den sålunda ifrågasatta organisationsöversynen
böra vidtagas utan dröjsmål.

102

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 16

Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Tillskapandet av specialstater inom eller vid sidan av riksstaten har som
regel haft till ändamål att möjliggöra en särredovisning av inkomster och
utgifter med direkt anknytning till ett särskilt avsnitt av den statliga verksamheten.
Vanligen har det därvid gällt att åskådliggöra att inkomster som
uppburits för ett visst ändamal verkligen användes för därmed avsedda utgifter.
Detta betraktelsesätt gällde även när automobilbeskattningen genomfördes
år 1922 i avsikt att skaffa medel för att finansiera kostnaderna
för vägväsendet. En specialstat inrättades då för medlens redovisning, till
en början vid sidan av riksstaten. Fr. o. m. budgetåret 1925/26 inordnades
dessa medel på riksstaten, och fr. o. m. budgetåret 1929/30 inrättades även
en fondtitel, automobilskattemedelsfonden, över vilken överskott och brister
inom specialbudgeten skulle regleras med anlitande av ett särskilt avsättningsanslag.

Reglerna för redovisning av inkomster och utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget har undergått åtskilliga förändringar under åren,
särskilt såvitt gäller utgifterna. Beträffande inkomstsidan gäller att förrättningsavgifterna
vid statens bilinspektion och vissa inkomster vid väg- och
vattenbyggnadsverket från och med budgetåret 1957/58 tillförs ifrågavarande
medel. Däremot ingår icke i automobilskattemedlen den permanenta omsättningsskatten
för motorfordon, som infördes den 1 december 1956, liksom
ej heller vissa andra indirekta skatter till den del de belastar inköp och
drift av motorfordon, såsom tull, allmän varuskatt och energiskatt. På utgiftssidan
omfattade specialbudgeten ursprungligen endast anslag till förbättrande
och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar och gator.
Efter hand har den emellertid utvidgats till att omfatta praktiskt taget alla
direkta utgifter för vägväsendet och en mängd utgifter för närstående ändamål.
Huruvida eu viss utgift rätteligen bör hänföras till specialstaten eller
lämnas utanför är givetvis en avvägningsfråga beträffande vilken någon definitiv
lösning icke lärer kunna åstadkommas. Biltrafiken tillför nämligen
samhället fördelar i många andra former än genom bilskattemedel, exempelvis
indirekt i form av skatteintäkter. Ä andra sidan har det allmänna åtskilliga
utgifter som på ett eller annat sätt sammanhänger med biltrafiken utan

103

att täckning erhålles av automobilskattemedel, exempelvis på sjukvårdens
och domstolsväsendets område.

På vissa riksstatsanslag avräknas utgifterna endast till viss andel på automobilskattemedlen.
Så är fallet med utgifterna för avlöningar och omkostnader
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vid vägförvaltningarna;
dessa utgifter avräknas med nio tiondelar av de verkliga kostnaderna
(jfr prop. 1954: 112). I fråga om vissa anslag under polisväsendet sker avräkningen
mot automobilskattemedlen endast med vissa bestämda belopp
(jfr prop. 1954: 174).

Reservationsanslag avräknas med hela sitt belopp såsom utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget under det budgetår för vilket de anvisats.
Eventuellt uppkommande reservationer redovisas således icke såsom tillgångar
för specialbudgeten. I realiteten är dock dylika reservationer direkt
jämförbara med den på budgetutjämningsfonden upptagna behållningen av
automobilskattemedel; i båda fallen är beloppen avsedda att framdeles tagas
i anspråk för vägväsendet och liknande ändamål. Reservationerna har
därför medtagits såsom särskilda tillgångsposter i den in- och utgående balansen
i efterföljande sammanställning. På utgiftssidan har däremot förts
endast de belopp varmed vederbörande anslag faktiskt belastats, d. v. s. poster
som har karaktär av verkliga utgifter.

Inkomster och utgifter på automobilskattemedlens specialbudget under
budgetåret 1964/65 framgår av följande uppställning.

Ingående balans den 1/7 1964
Tillgångar:

Reservationer .................................. 498 156 215: 94

Fordran å budgetutjämningsfonden ................ 828 436 253: 32 1 326 592 469: 26

Inkomster:

A. I. 2. a) Fordonsskatt..........................

2. b) Trafikomläggningsskatt ................

2. c) Bensin- och brännoljeskatt..............

A. II. 16. Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
................................

17. Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion

Utgifter:

VI. KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

A. Kommunikationsdepartementet m. m.

3 Kommittéer och utredningar genom sakkunniga . . 1 197 009: 83

B. Väg- och vallenbyggnadsväsendet
Väg- och vattenbyggnadsverket
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

1 Avlöningar (9/10 av styrelsens verkliga av

löningar).................................

2 Omkostnader (9/10 av styrelsens verkliga om

kostnader) ...............................

13 713 017:16
2 558 478:58

544 819 537: 74
93 666 718: 40
1323 443 784:58

1 333 647: 27
6 436 490: —

1 969 700 177: 99
3 296 292 647: 25

104

V ägförvaltningarna:

3 Avlöningar (9/10 av förvaltningarnas verkliga

avlöningar)................................ 34 905 761:68

4 Omkostnader (9/10 av förvaltningarnas verkliga

omkostnader).............................. 5 807 606:43

5 De lokala vägnämnderna m. m................. 266 314: 73

6 Reglering av vissa skador inom väg- och vatten byggnadsstyrelsens

ämbetsområde............ 1 202 969: 34

Vägunderhåll och vägbyggnader

Väghållningen på landet samt i städer och stads liknande

samhällen, där kronan är väghållare:

7 Vägunderhållet............................ 441 292 663:98

8 Byggande av riksvägar .................... 290 001 076: 96

9 Byggande av länsvägar .................... 195 662 539: 22

10 Byggande av ödebygdsvägar................ 8 969 158: 30

11 Byggande av storbroar .................... 37 339 517; 29

Väghållningen i städer och stadsliknande samhällen,
som är väghållare:

12 Bidrag till underhåll av vägar och gator...... 78 327 500: —

13 Bidrag till byggande av vägar och gator...... 221 025 850: —

Enskild väghållning:

14 Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. .. 32 852 546: 53

15 Bidrag till byggande av enskilda vägar m. m. . . 17 814 585:64

Diverse ändamål:

16 Kostnader för övergång till högertrafik........ 61 467 888:04

17 Utredningar .............................. 310 228:50

18 Vissa kostnader i samband med internationella

vägkongresser ............................ 115 989:16

Äldre anslag (1962/63 B 12) ................ 7 086 981: 58

C. Vägtrafikväsendet

Statens bilinspektion:

1 Avlöningar................................ 3 781 177:09

2 Omkostnader.............................. 1 843 432: 10

3 Uppdragsverksamhet ...................... 1885 637: 90

4 Utrustning................................ 124 753:16

6 Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid

järnvägskorsningar .......................... 5 501 516: 30

Statens biltrafiknämnd:

7 Avlöningar................................ 963 166:65

8 Omkostnader.............................. 443 944; 34

9 Statens trafiksäkerhetsråd m. m............... 288 950: 48

10 Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhets forskning.

................................... 1085 341:35

11 Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande .................................. 4 400 000: —

D. Sjöfart

Hamnar och farleder

19 Bidrag till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder..........................

G. Tekniska institut

1 Statens väginstitut .......................... 1 562 750: 53

2 Statens väginstitut: Utrustning................ 150 462: 30

I. Diverse

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond:

2 Byggnadsstyrelsens delfond.................. 5 600 000: —

5 Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslin jer ............................ 6 099 999:58

6 Ersättning till postverket för befordran av tj änste försändelser

................................ 4 500 000: —

58 454 147: 92

973 264 955: 75

419 001 569: 45

17 017 886:34

3 062 236: 51

1 713 212:83

13 199 999: 58

105

VIII. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
E. Högre utbildning och forskning

Tekniska högskolorna
Tekniska högskolan i Stockholm:

Avlöningar
Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar..................

222 000: —
210 000: —

IX. JORDBRUKSDEPARTEMENTET
C. Lantbrukets rationalisering och befrämjande av dess
produktion, m. m.

18 Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess ut -

övare erlagd bensinskatt...................... 153 504: —

18 Äldre anslag (1963/64 C 17).................... 248 295: —

H. Skogsväsendet

6 Vägbyggnader å skogar i enskild ägo............

J. Fiskeriväsendet m. m.

14 Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare

erlagd bensinskatt............................ 832160: —

Äldre anslag (1963/64 K 14) .................. 83 560: —

XI. INRIKESDEPARTEMENTET
C. Arbetsmarknad m. m.

9 Allmänna beredskapsarbeten m. m. samt
9a Ytterligare kostnader för allmänna beredskaps -

arbeten m. m............................... 284 375 934: 72

10 Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade
m. fl............................... 36 570 628: 52

E. Polisväsendet m. m.

Rikspolisstyrelsen:

1 Avlöningar............................ 340 000: —

2 Omkostnader.............................. 90 000: —

Polisverket:

4 Inköp av motorfordon m. m................. 4 515 343: 60

5 Underhåll och drift av motorfordon m. m..... 2 300 000: —

Lokala polisorganisationen:

8 Avlöningar................................ 37 700 000: —

9 Omkostnader.............................. 4 600 000: —

10 Utrustning................................ 1 000 000: —

Statspolisorganisationen:

16 Gottgörelse till polisdistrikten .............. 24 000 000: —

Statens polisskola:

18 Inredning och utrustning av nybyggnad ...... 161 138: 64

22 Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m............................... 900 000: —

XII. CIVILDEPARTEMENTET
C. Pensionering

1 Personalpensionsförmåner m. m...............

Summa utgifter

Utgående balans den 30j6 1965

T Utgångar

Reservationer.................................... 784 043 869:81

Fordran å budgetutjämningsfonden ................ 593 940 753: 75

432 000:—

401 799:—

9 894 441: —

915 720: —

320 946 563: 24

75 606 482: 24

23 200 000: —
1 918 308 023:69

1 377 984 623: 56
3 296 292 647: 25

4f—650680. Rev. berättelse ang. statsverket år 1965.1

106

Revisorernas uttalande. Automobilskattemedlen utgör numera den enda
inom riksstaten kvarstående specialstaten av någon betydelse. Redovisningsformen
gör det möjligt att följa, i vad mån vissa statsinkomster som direkt
härleds ur motorfordonstrafiken, främst fordonsskatt och bensinskatt, kommer
till användning för väg- och vägtrafikväsendet eller närstående ändamål.
De på automobilskattemedlen uppkommande differenserna mellan inkomster
och utgifter salderas år från år. Specialstatens slutbelopp visar
alltså icke årsresultatet utan det slutliga saldot efter hela den tid systemet
varit i tillämpning.

Inkomster och utgifter som hänför sig till automobilskattemedlen redovisas
såväl i riksstaten som i budgetredovisningen blandade med övriga poster,
och någon särredovisning av medlen förekommer icke. I syfte att möjliggöra
en samlad överblick över dessa medel har revisorerna sedan ett antal
år tillbaka i sin berättelse intagit en sammanställning av automobilskattemedlens
specialbudget för det senast förflutna budgetåret.

Alltsedan budgetåret 1954/55 har ett överskott förelegat på specialbudgeten.
överskottet steg under loppet av fem budgetår från 53 till 766 milj.
kronor och har därefter varierat. Utvecklingen framgår av följande uppställning,
i vilken beloppen avrundats till jämna miljontal kronor.

Budgetår	Reservationer	Överskott	Summa behållning
1954/55 ..........	.......... 398	53	451
1955/56 ..........	.......... 512	259	771
1956/57 ..........	.......... 681	287	968
1957/58 ..........	.......... 548	588	1 136
1958/59 ..........		743	1 126
1959/60 ..........	.......... 365	766	1 131
1960/61 ..........	.......... 376	747	1 123
1961/62 ..........	.......... 400	687	1 087
1962/63 ..........	.......... 509	742	1 251
1963/64 ..........	.......... 498	828	1 326
1964/65 ..........		594	1 378

Under budgetåret 1964/65 har inkomsterna uppgått till 1 970 milj. kronor
och utgifterna till 1 918 milj. kronor. Inkomsterna överstiger alltså utgifterna
med 52 milj. kronor. Samtidigt har reservationerna stigit med 286 milj.
kronor, varför automobilskattemedlens fordran på budgetutjämningsfonden
minskat med 234 milj. kronor. Den 30 juni 1965 utvisar specialbudgeten
som följd härav en behållning å 1 378 milj. kronor, varav 784 milj. kronor
i form av reservationer på anvisade men för sitt ändamål ännu icke utnyttjade
anslag samt 594 milj. kronor som fordran å budgetutjämningsfonden.
Sistnämnda belopp motsvarar alltså vad som vid budgetårets utgång
influtit i automobilskattemedel men ännu icke anvisats för vägväsendet och
övriga med dessa medel avsedda ändamål.

Att outnyttjade automobilskattemedel är avsedda att framdeles komma

107

vägväsendet till godo innebär icke att någon fondering i egentlig mening förekommer.
Det såsom behållning angivna beloppet visar endast specialbudgetens
ställning vid budgetårets slut. Det må även anmärkas att utfallet av
specialbudgeten icke lämnar något slutligt svar på frågan om automobilbeskattningen
är rättvist utformad eller i vad mån vägväsendets krav tillgodoses
från det allmännas sida. Såsom inledningsvis framhållits förekommer
nämligen i den allmänna budgeten såväl inkomster som utgifter med betydande
belopp, vilka äger nära samband med biltrafiken men likväl icke redovisas
över automobilskattemedlens specialbudget.

108

§ 17

Byggnadsstyrelsens avtal med arkitekter och konsulter

För beräkning av arvode åt arkitekter som anlitas för statliga husbyggnadsföretag
gäller f. n. regler, fastställda av Kungl. Maj:t år 1957. Arvodet
utgår normalt med visst belopp per volymenhet och med en gradering efter
uppgiftens beräknade svårighetsgrad.

Inom det enskilda byggnadsväsendets sektor har sedan en lång följd av
år ersättningen för arkitektuppdrag utgått enligt den s. k. arkitekttaxan,
som innebär att arkitektens arvode utgår med viss andel av byggnadskostnaderna.
Denna beräkningsgrund tillämpades före år 1926 även för statliga
byggnader. Sedan riksdagens revisorer i början av 1920-talet ifrågasatt
lämpligheten av denna princip, genomfördes år 1926 de ändrade regler
enligt vilka byggnadsvolymen utgjorde ersättningsgrund. I 1926 års regler
vidtogs efter hand vissa ändringar, bl. a. förordnades om tilläggsersättningar
med hänsyn till det ökade kostnadsläget. Bestämmelserna framstod
emellertid i flera avseenden som föråldrade, och en mera genomgripande
omarbetning företogs i samråd med vissa myndigheter och organisationer.
De nya bestämmelser som trädde i kraft år 1957 utformades i likhet med
de dittills gällande som en volymtaxa, men en anpassning skedde till aktuella
förhållanden och ersättningsnivån avvägdes så, att den i huvudsak
skulle medföra samma ersättning som en byggnadskostnadstaxa.

I nu gällande »Regler för beräkning av arkitektarvode vid statliga husbyggnadsföretag»
fastställes en volymtaxa för s. k. fullständigt arkitektuppdrag
i den mån uppgifterna kan betecknas som normalarbete. Dit hör i
huvudsak upprättande av skisser, huvudritningar och byggnadsritningar,
vissa arbetsuppgifter i samband med byggnads utförande samt upprättande
av relationsritningar. Arbetsuppgifter som icke ingår i normalarbetet
benämnes extraarbete, och ersättning härför utgår i särskild ordning. Angående
uppdrag som förutsätter tillämpning av reglerna skall skriftligt avtal
snarast upprättas mellan den byggande myndigheten och arkitekten.
Ändringar i överenskommelsen skall regleras genom skriftlig komplettering
av avtalet.

Arvode för det normalarbete som är förenat med fullständigt arkitektuppdrag,
avseende ny-, om-, på- eller tillbyggnad, bestämmes som regel för
varje byggnad för sig genom att byggnadsvolymen, uträknad i kubikmeter,
multipliceras med det arvode per kubikmeter som angives i en vid reglerna
fogad tabell, uppdelad i klasser och grupper. Varje av uppdraget omfattad
byggnad hänföres med hänsyn till svårighetsgraden till någon av klasser -

109

na I—IV och inom varje sådan klass till någon av de tre arvodesgrupper
som klassen innehåller. Gruppindelningen är så konstruerad, att den högsta
gruppen i varje klass samtidigt utgör den lägsta gruppen i närmast högre
klass. Reglerna innehåller vidare en exemplifiering av vanligen förekommande
byggnader för olika ändamål med angivande av den klass till vilken
byggnaden bör hänföras. Vissa byggnadskalegorier återfinnes i två
klasser, vilket innebär att ökad valfrihet föreligger vid uppgörelsen. För
belysning av klassindelningen må följande exempel återgivas.

Klass I (grupperna 1—3): Förrådsbyggnader, industribyggnader, kallgarage,
lagerhus, magasin, småstugor, uthus, verkstadsbyggnader.

Klass II (grupperna 3—5): Affärshus, bostadshus, förvaltningsbyggnader,
industribyggnader, kaserner, posthus, skolbyggnader, stationsbyggnader
för järnväg och tele, varmgarage, verkstadsbyggnader, värmecentraler.

Klass III (grupperna 5—7): Affärshus, förvaltningsbyggnader, högskolor,
institutionsbyggnader, laboratorier, kombinerade post- och telestationsbyggnader,
representationsbostäder, sjukhus.

Klass IV (grupperna 7—9): Byggnader med stora fordringar på konstnärlighet,
monumentalitet eller teknisk fulländning.

Den byggande myndigheten kan göra avsteg från klassindelningen om
detta uppenbarligen motiveras av förhållandena. Arvodet skall jämkas nedåt
om byggnad innehåller så likartade våningar eller om flera byggnader
är så likartat utformade, att ritningar behöver utarbetas till endast en av
dem. Om uppdraget omfattar flera i en anläggning ingående byggnader
som kommer till utförande i en huvudentreprenad, må även det enligt reglerna
utgående arvodet nedsättas.

Till extraarbeten som icke ersättes enligt taxan hänföres bl. a. skisser
enligt skiljaktiga program, utredningar angående tomt- och grundförhållanden,
arbeten angående disposition och anordningar på tomten, utarbetande
av modeller m. m. överenskommelse om ersättningsgrunderna för
extraarbete skall träffas från fall till fall, om möjligt i samband med upprättande
av avtalet om arkitektuppdraget. Ersättning för arbete skall därvid
utgå med hänsyn till ianspråktagen tid, ersättning för resor enligt allmänna
resereglementet och ersättning lör utlägg enligt styrkta verifikationer.

I anslutning till de regler för vilka redogörelse nu lämnats har byggnadsstyrelsen
låtit utarbeta ett formulär till avtal mellan styrelsen och arkitekter
som anlitas för statliga byggnadsföretag. Avtalsformuläret innehåller
en utförlig reglering av parternas inbördes rättigheter och skyldigheter.
Däri stadgas bl. a. att de av Kungl. Maj :t fastställda reglerna för beräkning
av arkitektarvode skall gälla för uppdraget. Vidare angives till vilka klasser
och grupper de olika byggnaderna hänföres i arvodeshänseende.

Beträffande extraarbeten säges i avtalsformuläret, att arvode utgår på

grundel a\ arkitektens självkostnad. Denna skall anses utgöra summan
av personalkostnader, allmänna omkostnader, vinst och kostnader för
resor och utlägg. T. ill personalkostnader liänföres de för uppdraget på
grundval av använd tid bokförda lönekostnaderna för arkitekten och hans
tekniska personal. I tiden inräknas i viss omfattning tid för förrättning på
annan ox t och tid som använts för resor. Lönekostnaden per timme förutsättes
vara 1/150 av vederbörandes månadslön, varvid hänsyn tagits till
den ordinarie arbetstidens minskning på grund av allmän ledighet, semester
och sjukledighet. Arkitekten har att med hänsyn till kostnaderna tillse,
att vid uppdraget icke sysselsättes personal med högre kvalifikationer än
erforderligt. Mellan parterna är förutsatt, att personal som sysslar med företaget
icke uppbär högre löner än vad som är brukligt och anses skäligt
inom facket. Allmänna omkostnader beräknas till viss procent av personalkostnaderna
för den tekniska personalen (f. n. 85 procent). Vinsten beräknas
enligt avtalsformuläret till viss procent av summan av personalkostnaderna
och de allmänna omkostnaderna (f. n. 10—15 procent). För
resor beräknas ersättning enligt allmänna resereglementet. Arvodesräkning
för extra arbeten skall upptaga samtliga de fyra huvudgrupperna av kostnader
var för sig, varvid personalkostnaderna skall så specificeras att därav
framgår slaget av arbetskraft som sysslat med uppdraget och den för
arbetskraften betalade timersättningen. Resor och utlägg skall specificeras.
Lönekostnaderna skall kunna styrkas genom bokföring och tidskrivning.
Styrelsen skall vara berättigad att taga del av och granska dessa handlingar.

I en av byggnadsstyrelsens administrativa byrå utfärdad promemoria angående
arkitektuppdrag, vilken tillställts de styrelsens tjänstemän som har
att handlägga avtalsfrågor av nu förevarande art, har lämnats vissa ytterligare
anvisningar att iakttagas vid uppdragens meddelande. Bl. a. framhålles
där att ersättningen normalt skall bestämmas enligt taxa och att bokoch
räkningsförfarande endast i undantagsfall får förekomma.

Byggnadsstyrelsen har även utfärdat vissa regler för beräkning av arvode
åt byggnadskonstruktörer och andra vid statliga husbyggnadsföretag
anlitade konsulter i de fall debiteringen äger rum enligt bok och räkning.
Reglerna är utfärdade den 12 mars 1958 men icke fastställda av Kungl.
Maj :t. Däri återfinnes åtskilliga av de regler som gäller för avtal med arkitekter,
bl. a. såvitt gäller parternas inbördes rättigheter och skyldigheter. I
fråga om ersättningsgrunderna gäller i stort sett samma föreskrifter som
intagits i avtalsformuläret för uppdrag åt arkitekter och gäller extra arbete.
Arvodet skall således även i dessa fall beräknas på grundval av självkostnaden,
som skall anses utgöra summan av lönekostnader, allmänna
omkostnader, vinst samt kostnader för resor och utlägg. Arvodesräkning
skall specificeras på motsvarande sätt. Lönekostnader skall kunna styr -

kas genom bokföring och tidskrivning, och beställaren skall vara berättigad
att genom av denne utsedd person ta del av och granska dessa handlingar.

Vid uppgörelser med av byggnadsstyrelsen anlitade arkitekter och konsulter
tillämpas i vissa fall andra grunder än de nu nämnda eller kompletterande
regler till dessa.

Vid arkitektuppdrag där ny volym inte tillskapas, såsom ombyggnader,
kan arvodet beräknas enligt Svensk Arkitekttaxa av den 19 juni 1954, enligt
vilken arvodet beräknas med utgångspunkt i byggnadskostnaderna. —
Vid om- och i vissa fall tillbyggnadsarbeten bör enligt denna taxa arkitektarvodet
ökas med 30—50 procent, emedan arkitektens arvode i dessa fall
vanligen blir mer omständligt och tidsödande än vid en nybyggnad. Arkitektarvode
som beräknas enligt såväl den statliga taxan som SAR:s taxa
reduceras regelmässigt vid byggnadsstyrelsens uppdrag med 12 procent,
enär kostnadsberäkning (2 procent) och byggledning (10 procent) undantages
från uppdraget.

För värme-, ventilations- och sanitetsteknik finnes en specialtaxa, knuten
till Svenska Teknologföreningens Arvodesnormer för rådgivande ingenjörsverksamhet
av år 1956. För elektroteknik finnes även en specialtaxa
av år 1956 i anslutning till teknologföreningens normer. Likaså finnes för
trädgårdsanläggning en särskild taxa, Svensk Trädgardsarkitekttaxa av den
13 mars 1956. De nu nämnda tre taxorna grundar arvodet på anläggningskostnadens
storlek. VVS- och eltaxorna indelar i likhet med arkitekttaxan
byggnadsobjekten i olika klasser och grupper med hänsyn till svårighetgrad.
Trädgårdstaxan har däremot icke någon sådan indelning.

För byggnadskonstruktörer finnes f. n. icke någon användbar taxa. Vid
byggnadsstyrelsens konstruktionsuppdrag av denna art tillämpas de ovan
nämnda reglerna av år 1958.

I de fall taxa icke kan eller bör tillämpas eller då uppdraget omfattar
arbete utanför ramen för normaluppdrag enligt taxa utgår ersättning på
grundval av konsultens självkostnader, d. v. s. enligt »bok och räkning».
Timarvode för chefskonsult utgår fr. o. m. år 1964 med högst 23 kronor,
vartill kommer ett indextillägg som f. n. är bestämt till 40 procent. För
löner till övrig teknisk personal samt för omkostnader och vinst beräknas
ersättningen enligt de regler för vilka redogörelse tidigare lämnats.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 november 1964 framlade byggnadsstyrelsen
förslag om tillsättande av en utredning angående regler för beräkning
av konsultarvoden in. in. Styrelsen framhöll därvid att byggnadsstyrelseutredningen
i sitt betänkande ar 1962 (SOU 1962:37) beräknat att
konsultkostnaderna för det statliga husbyggandet uppgick till i genomsnitt
9—10 procent av byggnadskostnaderna. Av konsultkostnaderna belöpte
omkring hälften på arkitektarvoden och återstoden på övriga konsult -

112

arvoden sammanslagna. Erfarenheterna av den projektering som utförts
sedan dess visade en tendens till ökning av den samlade kostnaden och en
förskjutning av storleksrelationen mellan de olika konsulterna mot en
minskad andel för arkitektarvodena.

Efter att ha redogjort för de olika regler enligt vilka arvoden till arkitekter
och konsulter beräknas anförde byggnadsstyrelsen vidare, att Svenska
konsulterande ingenjörers förening gjort en framställning till styrelsen
om utredning i syfte att komma fram till en lösning i taxefrågan för konstruktionsuppdrag.
Styrelsen hade övervägt möjligheterna härför men
funnit att frågan icke horde betraktas som ett avgränsat problem, lämpat
att utredas i styrelsens regi. De förekommande taxorna för beräkning
av olika konsultarvoden återspeglade i sin avgränsning och uppbyggnad
de olika konsulternas arbetsområden och arbetets omfattning i olika skeden
vid tidpunkten för taxornas tillkomst. Den fortgående förändringen
inom byggandet i både tekniskt och organisatoriskt hänseende hade emellertid
påverkat konsultarbetet i dessa avseenden, varför samtliga taxor,
den statliga arkitekttaxan icke undantagen, nu vore i olika avseenden föråldrade.
Den förestående utvecklingen kunde även väntas innebära väsentliga
förändringar, bl. a. i fråga om produktionsmetoderna. Frågorna om
rationella former for projektering och dess uppdelning på specialister påverkades
starkt av denna utveckling och studerades för närvarande av företrädare
för konsultsidan med stöd av statens byggnadsforskning. Kungl.
Maj :t hade även anvisat särskilda medel för viss del av detta arbete, som
bedrevs i omedelbar anslutning till projektering av ett statligt nybyggnadsföretag.
Konsultarvodena utgjorde därför ett sammanhängande komplex,
där det bl. a. gällde att vid sidan om enhetligheten finna en form som icke
onodigt försvårade konsultverksamhetens anpassning till de tekniska och
organisatoriska förändringarna. Med beaktande av dessa synpunkter borde
den a\ styrelsen föreslagna utredningen undersöka möjligheterna att åstadkomma
en enhetlig beräkningsgrund för arvodestaxor inom husbyggnadsoch
vissa angränsande projekteringsområden. Alternativt borde en ökad enhetlighet
eftersträvas inom delar av konsultverksamheten ävensom beräkningsgrunder
för arvoden, avseende konsultarbete som inte täcktes av de
taxor utredningen kunde komma att föreslå. Utredningen borde bedrivas i
nara kontakt med pris- och kartellnämnden, som upptagit angränsande
problem till behandling.

Den av byggnadsstyrelsen föreslagna utredningen har ännu icke kommit
till stånd.

I de skriftliga avtal som byggnadsstyrelsen upprättar med arkitekter och
konsulter har styrelsen, såsom framhållits i det föregående, förbehållit sig
rätt att ta del av det material på vilket ersättningen beräknats. Dylik kontroll
torde tidigare ha förekommit i mycket ringa omfattning. I mars 1964

113

träffade emellertid byggnadsstyrelsen överenskommelse med ett enskilt
revisionsföretag att detta skulle för styrelsens räkning verkställa sådan
granskning beträffande de uppdragstagare som debiterat ersättning enligt
bok och räkning. Revisionsuppdraget skall enligt överenskommelsen
avse dels att rapportsystemet för upparbetad tid fungerar tillfredsställande,
dels också stickprovsvis utvald granskning av att arbete och kostnader rätt
fakturerats. Under år 1964 verkställde revisionsföretaget kontroll hos 43
konsulter och arkitekter, utvalda ur en av byggnadsstyrelsen tillhandahållen
förteckning över personer och företag som styrelsen brukade anlita för
ifrågavarande uppdrag. I särskilda rapporter har revisionsföretaget meddelat
resultatet av granskningen, som i åtskilliga fall givit anledning till
anmärkningar eller påpekanden. En motsvarande granskning är avsedd
att företagas innevarande år. Byggnadsstyrelsen har därvid lämnat revisionsföretaget
uppgift om ett antal uppdragstagare, hos vilka en översyn
av rapportsystem och fakturering lämpligen bör företagas.

Revisorernas uttalande. I ett år 1961 avgivet betänkande rörande byggnadsstyrelsens
organisation angav 1960 års byggnadsstyrelseutredning att
styrelsens byggnadsverksamhet under 1960-talet kunde beräknas draga
en kostnad av 277 milj. kronor per år, av vilket belopp mellan 9 och 10
procent avsåg kostnader för arkitekter och konsulter. Då sistnämnda ersättningar
alltså för närvarande belöper sig till omkring 25 milj. kronor
per år endast för den del av den statliga byggnadsverksamheten som hänför
sig till byggnadsstyrelsens arbetsområde, är det uppenbart att denna
speciella tekniska arbetskraft utgör en kostnadsfaktor av betydenhet.

I en skrivelse till Kungl. Maj :t år 1964 har byggnadsstyrelsen vidare
framhållit, alt av konsultkostnaderna ungefär hälften tidigare belöpte sig
på arkitektarvoden och återstoden på övriga konsulter, främst för byggnadskonstruktion,
för värme, ventilation och sanitet och för elektrisk installation.
Erfarenheterna av den projektering som utförts sedan dess visade
en tendens till ökning av den samlade kostnaden och en förskjutning
av storleksrelationen mellan de olika konsultkategorierna mot en minskad
andel för arkitektarvodena. Byggnadsstyrelsen fann det angeläget att en
utredning kom till stånd angående möjligheterna att åstadkomma en enhetlig
arvodestaxa för konsultverksamhet inom hela husbyggnadsområdet
inklusive viss angränsande projekteringsverksamhet. Denna framställning
är alltjämt beroende av Kungl. Maj :ts prövning. Vidare kan i detta sammanhang
nämnas att den omorganisation som byggnadsstyrelsen nyligen
genomgått inneburit en förstärkning av styrelsens kalkylavdelning; till avdelningens
arbetsuppgifter hör — förutom kostnadsberäkningar före och
under projekteringsstadiet — efterkalkylering vid byggnadsföretag samt
ekonomisk-statistiska utredningar med analyser av de olika faktorer som
påverkar byggnadskostnaderna. Det torde kunna förväntas att frågan om

114

ersättningarna till av styrelsen anlitade konsulter och arkitekter därvid
blir töremål för mera översiktliga studier än vad som nu är fallet. Byggnadsstyrelsen
medverkar även f. n. i en särskild förhandlingsdelegation för
omprövning av avtalsformer och kontraktsformulär på konsultområdet.

Med hänsyn till de betydande belopp som konsultkostnaderna numera
betingar är det givetvis i hög grad angeläget, att de berörda frågorna fortlöpande
uppmärksammas från vederbörande myndigheters sida. Då problemen
emellertid kan väntas bli föremål för utredning och bearbetning,
har revisorerna icke ansett sig böra närmare ingå därpå. Revisorerna har
emellertid under innevarande år tagit del av ett antal skriftliga kontrakt,
vilka byggnadsstyrelsen upprättat med arkitekter och konsulter för speciella
projekteringsavsnitt, och har med anledning därav funnit anledning
att redovisa vissa iakttagelser.

För vissa av de lämnade uppdragen har något bindande avtal icke kommit
till stånd; kontraktsformulär har visserligen ifyllts med uppgifter om
innehållet i avtalet, men dessa formulär har sedermera icke underskrivits
av uppdragstagarna. Ett avsevärt antal andra kontrakt synes ha blivit upplättade
ellei undertecknade sa sent att arbetet redan påbörjats och i vissa
fall hunnit helt eller delvis färdigställas; de är dagtecknade antingen efter
den tidpunkt då förslagshandlingar, huvudhandlingar eller byggnadshandlingar
enligt avtalet bort vara ingivna eller också kort före sagda tid. I
vissa fall har i avtalet angivits att samtliga handlingar redan inkommit.
Tidsförskjutning av något av de slag som nu nämnts har påträffats beträffande
ett 70-tal av omkring 200 avtal. Det kan visserligen antagas att ett
skriftligt avtal stundom äger mera formell än reell ekonomisk betydelse,
exempelvis vid uppgörelser med konsulter med vilka byggnadsstyrelsen
sedan länge haft ett friktionsfritt samarbete, men det är likväl uppenbart
att underlåtenhet att i föreskriven ordning upprätta bindande avtal i vissa
fall kan försätta byggnadsstyrelsen i mindre gynnsamt förhandlingsläge,
särskilt i fråga om uppgörelser av sådana ersättningsfrågor beträffande
vilka en viss variationsmöjlighet föreligger. Bl. a. torde så vara förhållandet
då det gäller att avgöra om ersättning skall utgå enligt taxa eller arbetet
utföras på bok och räkning och om viss del av arkitektuppdrag skall
betraktas som extra arbete. Samma problem möter i de fall då viss arvodesgrupp
eller arvodesklass skall bestämmas för arbetsobjektet. I sistnämnda
hänseende framgår av de granskade avtalen att en viss tendens föreligger
att tillämpa en jämförelsevis hög arvodesgrupp. Av de tre grupperna
inom varje klass, vilka är avsedda att ge uttryck för arbetets svårighetsgrad,
användes huvudsakligen den mellersta och den högsta gruppen, under
det att den lägre gruppen kommer till användning i betydligt mindre
omfattning. Revisorerna vill i detta sammanhang framhålla önskvärdheten
av att de omständigheter som föranleder valet av arvodesgrupp specificeras
i det skriftliga avtalet. Detsamma gäller bestämmandet av arvodes -

115

klass i de fall då byggnad kan hänföras till flera klasser. Om dessa förhållanden
angives i avtalen torde ökad klarhet vinnas i ersättningsfrågan och
även möjligheterna till efterföljande utredning av kostnaderna underlättas.

I kontraktsformulären intages regelmässigt en bestämmelse att byggnadsstyrelsen
skall äga möjlighet att ta del av de handlingar som legat till
grund för debiteringen av lönekostnader och omkostnadstillägg. Tidigare
torde någon kontroll av denna natur knappast ha förekommit. År 1964
lämnade emellertid byggnadsstyrelsen uppdrag åt ett enskilt revisionsföretag
att för dess räkning verkställa en ekonomisk genomgång av viss omfattning
hos ett antal av styrelsen anlitade konsulter. Granskningsarbetet
har även resulterat i vissa anmärkningar och påpekanden. Revisorerna,
som finner den av byggnadsstyrelsen vidtagna åtgärden välmotiverad, vill
allenast framhålla att arbetet bör bedrivas i nära samarbete med byggnadsstyrelsen.
Revisionsföretaget bör erhålla uppgifter om den omfattning
i vilken vederbörande konsulter anlitats under verksamhetsåret samt delgivas
sådana av styrelsen gjorda iakttagelser som kan vara av värde vid
uppdragets fullgörande.

116

§ 18

Handläggningen av ärenden rörande ersättning för skadade
postförsändelser

I en kungl. förordning den 18 maj 1934 (nr 168) med senare vidtagna
ändringar har bestämmelser meddelats angående postverkets ansvarighet
för försändelser och medel som mottagits till postbefordran. Ansvarigheten,
som avser assnrerade och rekommenderade försändelser, oassurerade paket,
postförskottsförsändelser och inkasseringshandlingar samt postanvisnings-,
postgiro-, postförskotts- och inkasseringsmedel, innebär att avsändaren under
vissa förutsättningar är berättigad till ersättning för uppkommen förlust.
De ersättningsbelopp som fastställdes i 1934 års författning har vid
olika tillfällen höjts. Har assurerad försändelse gått förlorad eller har dess
innehåll helt eller delvis förkommit eller skadats, kan ersättning utgå motsvarande
verkliga värdet av förlusten eller skadan, dock högst med det assurerade
beloppet. För oassurerat paket utgår likaledes ersättning med verkliga
värdet av förlusten eller skadan, dock högst 200 kronor. För rekommenderad
försändelse som gått förlorad utgår gottgörelse med 50 kronor.
Har innehållet i sådan försändelse skadats, ersättes förlustens verkliga värde
intill ett högsta belopp av 50 kronor. Ersättning utgår även för erlagda
befordringsavgifter. Postverket är enligt förordningen under vissa förutsättningar
fritaget från ansvar, exempelvis då förlusten eller skadan orsakats
genom avsändarens fel eller försummelse. Postverket svarar icke heller för
indirekt skada eller för utebliven vinst.

Anspråk på ersättning skall skriftligen anmälas till poststyrelsen inom
viss föreskriven tid — beträffande förkommen försändelse inom ett år och
beträffande förkommet eller skadat innehåll i försändelse inom 60 dagar.
Om anspråket befinnes vara behörigen styrkt utbetalas ersättningen genast.
Bestrides ersättningsanspråket skall sökanden hänvisas att inom 90 dagar i
laga ordning anhängiggöra sin talan vid domstol, vid äventyr att rätten gentemot
postverket i annat fall anses försutten.

Beträffande utrikes försändelser som förkommit eller skadats gäller särskilda
bestämmelser och ersättningsbelopp, fastställda genom en internationell
konvention till vilken Sverige anslutit sig.

Nu ifrågavarande ärenden handläggs inom poststyrelsen av reklamationskontoret,
som tillhör kommersiella byråns allmänna avdelning. På reklamationskontoret,
som räknar omkring 45 befattningshavare, ankommer förutom
ärenden rörande ersättning för förkomna, skadade, försenade eller
felbehandlade försändelser vissa andra ärenden, främst reklamationer och
klagomål angående försändelser i allmänhet samt behandling av obeställ -

117

bara försändelser. Kontoret utför även reklamationsanalyser och omhänderhar
ärenden i förbindelse med polisen i fråga om brott som berör postförsändelser
och betalningsliandlingar. I sistnämnda hänseende fungerar kontoret
som kontaktorgan för postverkets olika enheter. Kontoret består av en
reklamationsgrupp, en skaderegleringsgrupp, en obeställbarhelsexpedition
och en undersökningsavdelning jämte vissa enheter för gemensamma administrativa
göromål.

Fråga om ersättning för skada på inrikes paket aktualiseras vanligen, då
adressaten utlöser försändelsen på adressortens postanstalt eller kort tid
därefter. Postanstalten tillhandahåller därvid en för ersättningskravet avsedd
blankett, kallad Protokoll rörande skadat inrikes paket. Blanketten har
utrymme för de olika uppgifter som anses erforderliga för ärendets vidare
handläggning, såsom paketets innehåll, skadans omfattning och orsak samt
beskrivning av omslag och eventuell skada därpå. Protokollet upprättas
vanligen på adressorten i samråd med adressaten och underskrives av vederbörande
postfunktionär och av den som varit närvarande vid protokollets
upprättande. Uppgift lämnas även om huruvida paketet utkvitterats, returnerats
eller kvarligger på anstalten. Protokollet översändes härefter av
postanstalten till avsändaren. Blanketten innehåller även ett formellt meddelande
till avsändaren att paketet framkommit i skadat skick samt utdrag
av de ersättningsbestämmelser som gäller för dylika skadefall ävensom vad
avsändaren har att iakttaga om ersättningsanspråk göres gällande. Det verkliga
värdet av skadan bör om möjligt styrkas genom faktura, räkning eller
intyg. Om ersättning yrkas kompletterar avsändaren protokollet med de
uppgifter som icke kunnat erhållas på adressorten, exempelvis värde och
ersättningsanspråkets belopp samt uppgift om huruvida anspråket överlåtes
på adressaten. Protokollet tillställes härefter poststyrelsens reklamationskontor.
Enklare och ostridiga ärenden behandlas därstädes omgående,
så att ersättningsbeloppet via postgiro är den berättigade till handa inom en
vecka eller kortare tid.

Ett mindre antal ärenden kan kräva en mera omfattande utiedning, exempelvis
då fel eller försummelse från avsändarens sida kan antagas föreligga
eller då skadebeloppet är betydande eller osäkert. Svårbedömbara värderingsfrågor
kan stundom uppkomma, särskilt i fråga om konst- och antikvitetsföremål
samt juvelarbeten.

Nedanstående tabell belyser för en tioårsperiod omfattningen av vissa slag
av postförsändelser i landet ävensom antalet diarieförda ärenden pa reklamationskontoret
och utanordnade ersättningsbelopp för assurerade eller rekommenderade
försändelser och paket.

118

År	Brev och paket 1 000-tal	Ass, rek och paket 1 000-tal	Ärenden på reklamations-kontoret	Ersättningsbe-lopp för ass, rek och paket
1955	1 120 700	36 700	20 824	146 000
1957	1 239 400	39 400	22 606	180 800
1959	1 137 000	42 900	24 987	215100
1961	1 324 600	47 600	27 545	265 200
1962	1 402 600	48 600	28 945	322 500
1963	1 391 100	50 200	34 070	419 100
1964	1 527 500	52 500	35 008	468 900

Av de ärenden som år 1964 handlades av reklamationskontoret — 35 008
till antalet — hänförde sig 12 045 eller drygt 34 procent till förbindelse med
utlandet. Ärendena fördelade sig sålunda:

allmänna ärenden ...................................... jgg

ärenden ang. assurerade och rekommenderade brev.................. 3 050

* inrikes vanliga brevförsändelser...................... 8 803

» » vanliga brevförsändelser till och från utlandet.......... 2 532

» » inrikes paket.....................................’ j 3 424

» » paket till och från utlandet.......................... 7 qoo

Summa 35 008

Fördelningen av de av poststyrelsen under år 1964 utanordnade ersättningsbeloppen
för postförsändelser framgår av denna uppställning:

Antal Belopp

kronor

A. Inrikes försändelser

Assurerade försändelser

skadade eller plundrade .................... 44 14 443.5g

falskeligen utkvitterade .................... 1 35q! _

Summa ass 45 14 793:58

Rekommenderade försändelser

förkomna eller tillgripna .................... 74 3 253- 79

skadade eller plundrade .................... 44 1281-75

falskeligen utkvitterade .................... 4 171- 30

försenade ................................ 4 ^47!_

Summa rek 126 4 853:84

Vanliga paket
förkomna eller tillgripna
skadade eller plundrade
falskeligen utkvitterade
försenade ...........

1 396	97 517: 89
8 629	320194:10
2	49: 30
17	423:91

418185: 20
437 832: 62

Summa paket 10 044
Summa inrikes 10 215

119

		Antal	Belopp
			kronor
B. Utrikes försändelser
Assurerade försändelser .......		61	3 355:28
Rekommenderade försändelser...		101	2 059:81
Vanliga paket ...............		896	25 644: 28
	Summa utrikes	1 058	31 059: 37
Summa inrikes och utrikes	11 273	468 891: 99

I vissa fall har poststyrelsen avslagit framställda ersättningsanspråk. Så
har skett beträffande 1 485 inrikes och 170 utrikes försändelser, d. v. s. tillhopa
1 655 försändelser. I flertalet av dessa eller 1 547 ärenden har ersättningsanspråket
kunnat angivas till visst bestämt belopp, tillhopa i runt tal
50 000 kronor. I 108 ersättningsärenden har något bestämt belopp icke angivits.

Revisorernas uttalande. I författningsväg har bestämmelser meddelats om
skyldighet för postverket att i viss utsträckning ersätta sådan förlust som
uppstår genom att vissa slag av försändelser förkommer eller skadas under
den tid de är omhändertagna för postbefordran. Ärenden angående sådan ersättning
handlägges centralt på poststyrelsens reklamationskontor. Under år
1964 utbetalade kontoret ersättningar för dylika förluster i mer än 10 200
fall av inrikes posttrafik med ett sammanlagt belopp av omkring 438 000
kronor. Huvuddelen därav eller omkring 418 000 kronor hänförde sig till
paket som ej assurerats eller rekommenderats. Sistnämnda belopp avsåg till
övervägande del skadade eller plundrade paket; dessa fall representerade 86
procent av antalet och 77 procent av utbetalade ersättningsbelopp.

Då skadefall inträffar upprättar postanstalten på adressorten ett protokoll
i samverkan med mottagaren och avsändaren. Ersättningsärendet överlämnas
därefter till reklamationskontoret, som efter prövning tillställer den
skadelidande det tillerkända beloppet.

Revisorerna vill ifrågasätta, om den handläggning av ersättningsärendena
som sålunda tillämpas under alla förhållanden är motiverad och ändamålsenlig.
En centraliserad prövning är givetvis påkallad i vissa fall, t. ex. då
det gäller ärenden i förbindelse med utlandet, ärenden angående förkomna
försändelser eller ärenden som avser större belopp och i vilka ersättningskravet
av en eller annan anledning kan bestridas från postverkets sida. Såsom
framgår av det redovisade materialet är det emellertid i förevarande
sammanhang mycket ofta fråga om ersättning för skadade paket till jämförelsevis
obetydliga belopp. Genomsnittligt utgår ersättning för skadat paket
med 37 kronor; med hänsyn till att däri inrymmes ett antal större ersättningssummor
kan det antagas alt huvuddelen av ersättningsanspråken avser
belopp som icke obetydligt understiger det nyssnämnda genomsnittet. Frågan
om ersättning för dylika smärre skador aktualiseras vanligen i samband

120

med att mottagaren utlöser försändelsen på adressorten. Det torde vara till
fördel såväl för postverket som för dess kunder, om dylika ersättningsfrågor
kunde utan vidare omgång regleras på mottagningsortens postanstalt. Enligt
nu gällande bestämmelser äger emellertid varken postmästare eller annan
poststationsföreståndare behörighet att pröva ärenden av denna natur. Revisorerna
får föreslå, att poststyrelsen överväger möjligheterna att i lämplig
omfattning överlåta handläggningen av sådana ersättningsärenden till
vederbörande postmästare. Det kan i detta sammanhang erinras om dels att
befogenhetsreglerna inom postverket för närvarande är föremål för översyn,
syftande till en delegering av beslutanderätten i ett flertal olika grupper av
ärenden från poststyrelsen till distriktsförvaltningen och från den sistnämnda
till lokalförvaltningen, dels ock att postmästarna äger beslutanderätt i en
mängd frågor av betydligt större ekonomisk räckvidd än de nu berörda, gällande
exempelvis anställande av personal och inköp av materiel.

Med hänsyn till att ersättningen för skadade försändelser för närvarande
tillkommer avsändaren och icke adressaten synes i samband med den föreslagna
delegeringen även frågan om den juridiska rätten till utbetalat skadebelopp
böra uppmärksammas.

121

§ 19

Statens järnvägars knutpunktstrafik för styckegods

För att möta konkurrensen om fraktstyckegodset har inom statens järnvägar
sedan ett antal år olika åtgärder vidtagits, syftande till dels bättre
service och transportkvalitet, dels effektivare godshantering. Genom anskaffande
av lastpallar och godsbehållare, gaffeltruckar och andra hanteringsredskap
har arbetet förenklats och effektiviserats samt riskerna för
godsskador minskat. Ackordsättning av arbetet i ett antal större godsmagasin
har lett till effektivare utnyttjande av personal och materiel. Koncentrering
av omlastningsarbetet till ett mindre antal stationer har minskat
transporttiderna för styckegodset.

Ett väsentligt drag i järnvägens ansträngningar att åstadkomma en snabbare
och effektivare styckegodsbehandling utgöres av godsets överförande
till lastbilstransport. Detta har främst gällt i fråga om sträckorna närmast
avsändnings- och ankomstorterna, under det att transporterna på de
mellanliggande och vanligtvis längre avstånden liksom tidigare ombesörjts
av järnvägsvagnar. Redan för ett tiotal år sedan påbörjades, till en
början försöksvis, denna s. k. kretstrafik med lastbil, som syftade till att
minska körningen med lokalgodståg och att öka möjligheterna att betjäna
kunderna vid dörren.

I skrivelse till Kung. Maj:t den 19 februari 1963 anmälde järnvägsstyrelsen
ytterligare medelsbehov för budgetåret 1963/64 för genomförande
av en ny transportorganisation för fraktstyckegodstrafiken, s. k. knutpunktstrafik.
Styrelsen framhöll att de på detta område redan vidtagna
åtgärderna, bl. a. en intensifierad samordning järnväg—bil, hade givit goda
resultat i form av minskat hanteringsarbete, minskad vagnåtgång, minskade
transporttider och bättre service. Järnvägens konkurrenskraft hade
därigenom stärkts. Efter grundliga utredningar med bl. a. kartläggning av
trafikströmmarna hade en plan utarbetats inom statens järnvägar för en
ny transportorganisation för fraktstyckegods. Den innebar att landet indelades
i 32 regioner, kallade knutpunktsområden, med var sin huvudort,
knutpunkten. Områdena var icke större än att de under dagens arbetstid
kunde täckas med biltrafik från sin knutpunkt. Ett undantag utgjorde övre
Norrland, som saknade underlag för uppdelning i knutpunktsområden på
grund av de långa avstånden mellan tätorterna och den allmänt sett ringa
styckegodsmängden. Med Ångc som knutpunkt skulle området betjänas
med järnvägstrafik.

Trafiken mellan de 32 knutpunkterna skulle som regel gå på järnväg
med direkta vagnförbindelser mellan knutpunkterna. Gods till och från ett

122

omiåde uppsamlades till respektive distribuerades från knutpunkten med
lastbil eller, där biltransport icke var lämplig, med järnvägsvagn. Den
lokala trafiken inom varje område ombesörjdes med samma bilturer eller
vagnar som användes vid spridningen och uppsamlingen.

Som knutpunkter hade valts sådana stationer som hade stor mängd avsänt
och mottaget gods. De direkta vagnförbindelserna mellan knutpunkterna
kompletterades med direkta vagnförbindelser till och från andra
stationer, som icke utgjorde knutpunkter men som hade tillräckligt godsunderlag
för egna vagnar.

Vagnarna mellan knutpunktsområdena förutsattes i största möjliga utsträckning
framföras under natten, så att det ankommande godset kunde
vara tillgängligt för spridning från knutpunkterna på morgonen. Likaså
skulle det under dagen insamlade, avgående godset kunna lämna knutpunkterna
samma kväll.

Varje kolli fraktstyckegods omlastades med dåvarande transportsystem
i medeltal 1,5 gånger under transporten mellan avsändnings- och bestämmelsestationen.
Det nya systemet väntades minska omlastningarna till i
medeltal 1,0 gång per kolli. Personalbehovet beräknades minska med 370
man, antalet järnvägsvagnar med 3 100 och dragkraftbehovet med 20 lok.
Merbehovet av landsvägsfordon beräknades till 70 lastbilar och 100 släpfordon.
För knutpunktstrafiken erfordrades vidare ändring eller utbyggnad
av 22 magasin till en beräknad totalkostnad av 13 milj. kronor. Till
detta belopp borde läggas kostnader om ca 5 milj. kronor för andel i tre
större godsterminaler. Nettoförbättringen av statens järnvägars ekonomiska
resultat genom införande av knutpunktstrafik beräknades bli 12 å 13 milj.
kronor per år. — Transportsystem liknande knutpunktstrafiken hade prövats
flerstädes utomlands.

Järnvägsstyrelsens förslag anmäldes för riksdagen i propositionen 1963:
81 i samband med äskande av investeringsmedel för omorganisationen. Därvid
angavs bl. a. att knutpunktstrafiken planerades bli genomförd fr. o. m.
den 1 juli 1964. Det förutsattes att järnvägsstyrelsen under det fortsatta
planeringsarbetet ingående undersökte möjligheterna att för övre Norrlands
del skapa en effektivare transportorganisation för fraktstyckegodset.
De landsvägsfordon som erfordrades i organisationen skulle i viss utsträckning
komma att tillhandahållas av dotterföretag till statens järnvägar, men
överläggningar skulle även komma att upptagas med företrädare för privata
åkeriföretag om transportuppdrag för ifrågavarande trafik.

1963 års riksdag anvisade det för ändamålet äskade investeringsanslaget.
I statens järnvägars investeringsprogram för följande budgetår bär arbeten
upptagits för ytterligare utveckling av knutpunktstrafiken.

Knutpunktstrafiken trädde i funktion den 6 juli 1964. Arbetena med omoch
tillbyggnader av knutpunktsmagasinen var då i huvudsak avslutade så

123

att magasinen kunde fungera med de nya trafikuppgifterna. Några helt nya
godsmagasin var även färdiga att tagas i bruk; på andra orter återstod ännu
vissa ombyggnadsarbeten eller byggnadsetapper. Dubbleringar av godståg
vidtogs på vissa sträckor och erforderliga personalomflyttningar genomfördes.

Styckegodstrafiken fungerade under tiden närmast efter omläggningen
icke tillfredsställande. På många platser inträffade förseningar i godsbefordringen.
Inom statens järnvägar hade man förutsett, att en så radikal
omläggning av transportapparaten som det nya systemet innebar icke skulle
kunna genomföras utan svårigheter. Igångsättningen försvårades av att
man i magasinen icke lyckats avverka den eftersläpning som normalt inträffat
i samband med midsommarhelgen. Under den säsongmässiga nedgång
i trafiken som sammanhänger med sommarmånadernas industrisemestrar
förbättrades situationen. Därefter inträffade emellertid återigen
förseningar genom att man icke hann lossa styckegodsvagnarna i den takt
de inlöpte till knutpunkterna. De största svårigheterna framträdde i Malmö
och Ånge. I Malmö orsakades svårigheterna främst av ett tekniskt fel på
den kedjetransportör som användes vid godsbehandlingen. På båda platserna
fick åtgärder vidtagas för att begränsa vagntillförseln.

De förseningar som inträffade beträffande styckegodstrafiken under hösten
1964 gav anledning till interpellationer i riksdagens andra kammare,
vilka besvarades av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
den 1 december. Statsrådet anförde bl. a. att störningar i trafiken förekommit;
i vissa fall hade dessa varit av relativt besvärande omfattning.
Trafiken hade till en början löpt tillfredsställande. Efter industriperiodens
slut hade emellertid styckegodstrafiken ökat oväntat kraftigt, och en avsevärd
eftersläpning hade till följd härav uppstått på ett flertal knutpunkter.
För att eliminera störningarna i trafiken hade åtgärder vidtagits för att,
i den utsträckning personalläget tillåtit, forcera lossningsarbetet. Vidare
hade under en kortare tid anlitats knutpunkter med mindre ansträngd
kapacitet för att minska godstillströmningen till de särskilt utsatta platserna.
Från statens järnvägar hade emellertid meddelats, att de inledande
svårigheterna finge anses övervunna. Läget hade stabiliserats och lossningen
av styckegodsvagnarna skedde numera i stort sett i takt med tillströmningen.

I den nya transportorganisationen för styckegods har kritiken särskilt
riktats mot det förhållandet, att en försämring av transporttiderna ofta inträffade
i fråga om gods som befordrades mellan två närbelägna orter, vilka
efter omorganisationen kommit att ligga på var sin sida om en gräns
mellan två knutpunktsområden. Tidigare kunde sådant gods ha befordrats
med lokalgodståg från den ena stationen direkt till den andra, något
som regelmässigt icke brukade ta mer än en dag i anspråk. Med det nya
systemet måste godset först omlastas på en var av de båda berörda knut -

124

punkterna och kunde även en eller t. o. m. flera gånger passera bestämmelsestationen
innan det enligt transportplanen slutligen lossades där. Förhållandet
berördes även i den nyssnämnda interpellationsdebatten.

Från statens järnvägars sida har i denna fråga framhållits, att en försämring
i åtskilliga fall inträffat i den berörda situationen. Hur än gränserna
dras mellan två regioner inträffar det emellertid att relativt närbelägna
stationer kan komma att hänföras till olika regioner. Knutpunktstrafikens
arbetssätt med uppsamling och spridning via den egna knutpunkten
kan i dessa fall medföra till synes omständliga transportvägar. Transporterna
mellan sådana stationer har emellertid befunnits så ringa, att det
icke ansetts ekonomiskt försvarbart att hålla en särskild transportapparat
för detta gods. Från centralförvaltningen har lämnats den rekommendationen
att för smärre lätthanterliga kollin använda befintliga persontåg, om
det gäller en transport över endast ett eller ett par stationshåll. En sådan
åtgärd får dock icke orsaka tågförsening eller annan olägenhet.

Järnvägsstyrelsen har vid ett flertal tillfällen företagit undersökningar
rörande knutpunktstrafikens funktion efter omorganisationen. Undersökningarna
har avsett en beräkning av personal- och vagnåtgång samt stickprovsmässiga
granskningar av transporttiderna. En redogörelse som avlämnats
till revisorerna i början av oktober 1965 innehåller bl. a. följande.

I magasinstjänst har personalantalet minskat med omkring 335 man i
effektivt arbete mot ett beräknat antal av 205 man. I övriga tjänstegrenar
(växlings- och tågtjänst) har personalbehovet minskat med omkring 65
man mot beräknade 100. Att den avsedda minskningen icke uppnåtts beror
främst på att lokalgodståg måst bibehållas på grund av förändringar i
vagnslasttrafiken på berörda linjeavsnitt. Totalt har personalbehovet minskat
med omkring 400 man mot beräknade 300. Ytterligare minskning av
personalbehovet väntas i samband med planerade magasinsbyggen i Skövde
och Örebro.

Antalet lastade fraktstyckegodsvagnar i genomsnitt per dag har minskat
från 3 300 till omkring 2 350. Vid den ursprungliga planeringen beräknades
att det dagliga behovet skulle minska med omkring 1 300 vagnar. Orsaken
till att det beräknade resultatet icke vunnits har icke kunnat helt
klarläggas. Medelbelastningen per vagn har ökat jämfört med den tidigare
transportorganisationen; under andra kvartalet 1965 utgjorde den 3 ton
för såväl slutna som öppna vagnar mot tidigare 2,8 ton för sluten vagn och
1,8 ton för öppen vagn.

I samband med övergången till knutpunktstrafik räknades med en reducering
av lokalgodskörningen med omkring 12 000 tågkm per vecka. Hittills
har omkring 9 500 tågkm per vecka fallit bort. Orsaken till differensen har
berörts vid redogörelsen för personalläget ovan. Antalet friställda dragkraftsenheter
kan antagas vara 12 mot beräknade 20. På grund av lokens

125

komplicerade omlopp i olika tågslag är det svårt att utan en fullständig
genomgång av lokanvändningen avgöra vad som är att hänföra till knutpunktstrafiken.

Den beräknade merinsatsen av omkring 45 lastbilar och omkring 100
släpvagnar för spridning och uppsamling av gods inom knutpunktsregionerna
har visat sig motsvara det verkliga behovet.

Vid en nyligen företagen avräkning med SLAB för dess hantering och
transport av gods visade sig den preliminärt beräknade ersättningen väl
svara mot företagets verkliga kostnader för uppdraget. Någon motsvarande
avräkning med den andra huvudentreprenören, GDG Biltrafik, föreligger
ännu icke.

Efterkontroll av transporttiderna har företagits vid olika tillfällen i driftsdistriktens
regi. Såsom exempel må nämnas att en granskning av samtliga
fraktstyckegodssändningar vid Stockholms södra den 3 och den 10 december
1964 lämnade följande resultat. De angivna dagantalen inkluderar söndagar.

Antal dagar:	1	2	3	5	6	7	8	9	10 12—15	S:a
Antal sändn. 3/12: %	no	212	149	14	57	40	11	9	6 5	613
18	34	24	2	9	7	2	2	1 1	100
Antal sändn. 10/12: %	146	278	212	10	48	8	8	8	3	721
20	39	29	1,5	7	1	1	1	0,5	100
Vid Västerås C undersöktes transporttiderna för alla	den 21 januari	1965
utlösta sändningar	med frakt att betala	. Följande tider	erhölls.
Antal dagar:	l	2	3	4	5	6	7	8	9	S:a
Antal sändn.	41	55	38	38	27	18	5	3	1	226
0/ / c\	18	24	17	17	12	8	2	1	—	100

Medeltransporttiden utgör för dessa tre undersökningar 3,15 dygn, inklusive
söndagar. Frånräknas söndagarna blir samma genomsnitt 2,69
dygn. Vid en undersökning av 568 sändningar i oktober 1964 uppgick motsvarande
dagantal till 3,47 respektive 2,94.

Då jämförelsematerial saknas från tiden före omorganisationen, kan
någon genomsnittlig tidsvinst icke angivas. Mängden av omlastat gods hai
emellertid minskat med omkring en tredjedel, och en förbättring måste därför
ha inträtt genom bortfallna omlastningsuppehåll. En omlastning under
vägen innebär oftast ett dygns uppehåll. Genom den ökade användningen
av bil i den nuvarande organisationen blir tidsförlusten för omlastning genomsnittligt
mindre, då omlastning mellan järnväg och bil oftast icke föranleder
samma tidsförlust.

126

För att erhålla en bild av hur knutpunktstrafiken utvecklat sig sedan
begynnelsesvårigheterna övervunnits har revisorerna besökt ett antal järnvägsstationer
i södra och mellersta Sverige. Genom granskning av fraktsedlar
avseende lossat styckegods bär uppgifter erhållits om befordringstiderna.

Den bild som järnvägsstyrelsen lämnat rörande den successiva förbättringen
av transportläget har i huvudsak bestyrkts vid revisorernas undersökning.
Flerstädes är det numera möjligt att lossa respektive lasta godset
under ankomstdagen samt distribuera eller omlasta på knutpunkterna enligt
transportplanen. Vagnar och gods blir därför normalt icke kvarstående
på knutpunkterna mer än högst en dag.

En översiktlig granskning av några tusental fraktsedlar har givit ett
allmant intryck av att transporttiderna efter hand förkortats. Under hösten
1964 utvisade den övervägande delen av fraktsedlar transporttider på 2—5
dagar, under det att motsvarande dagantal under första delen av innevarande
år utgjorde 2 3 dagar. Åtskilliga undantag med längre transport tider

förekommer dock, och likaså har stationer påträffats som genomsnittligt
bär betydligt längre transporttid än de nyssnämnda.

Revisorerna liar även företagit en närmare bearbetning av transporttiderna
och därvid låtit granska omkring 1 000 fraktsedlar, vilka utvalts
stickprovsvis -från tre stationer, nämligen Köping, Tierp och Norberg. Av
dessa stationer, som icke utgör knutpunkter, har Köping och Tierp i den
tidigare diskussionen varit nämnda som exempel på orter där dröjsmål
med godsbefordringen inträffat under de första månaderna efter knutpunktstrafikens
genomförande. Till Köping befordras styckegods vanligen
med järnväg. Stationen har direkta vagnförbindelser med Stockholm och
Eskilstuna men anlitar i övrigt Västerås som knutpunkt. Styckegods till
Norberg befordras på lastbil från Krylbo, som i sin tur har lokalgodståg
från Västerås. Tierp har endast järnvägsförbindelse med knutpunkten
Gävle.

De granskade fraktsedlarna avser till stationerna ankommande gods
under olika månader år 1965 — för Köping maj, för Tierp augusti och för
Norberg mars och augusti. Samtliga fraktsedlar av-ser transporter beträffande
vilka frakten varit betalad av avsändaren, eu omständighet som dock
icke kan antagas rubba urvalets representativa värde. I transporttiderna ingående
söndagar har frånräk-nats, men såväl avgångs- som ankomstdag har
räknats som hela dagar. Under ankomstdagen eller den därpå följande har
godset vanligen kunnat avhämtas på stationen eller distribuerats med bil
till kunden. Ett mindre antal transporter inom vederbörande knutpunktsområde
har icke medtagits.

Undersökningen visar följande transporttider.

127

Ort	Antal frakt- sedlar	Antal dagar för transport
2	3	4	5	6	7—10	mer än 10
Köping ...................	300	24	85	82	44	19	28	18
0/ /O......................		8	28	27	15	7	9	6
Tierp ....................	200	1	49	49	39	28	28	6
0/ /o......................		—	25	25	19	14	14	3
Norberg
mars ...................	250	19	53	74	56	22	25	1
aug.....................	250	6	60	69	52	40	14	9
summa ................	500	25	113	143	108	62	39	10
%......................		5	22	29	22	12	8	2
Summa	1 000	50	247	274	191	109	95	34
%		5	25	27	19	11	10	3

Beträffande samtliga tre stationer har vid genomgången av det redovisade
materialet iakttagits att de onormalt långa transporttiderna, i den mån sådana
förekommer, i vissa fall har en naturlig förklaring, exempelvis att godset
transporterats med isoleringsvagn eller varmvagn, att det på grund av sin
form eller av annan orsak transporterats på öppen vagn eller att det utgör
återgående tomt emballage. Exempel finnes emellertid även på mycket långa
transporttider utan att någon sådan förklaring framgår av fraktsedelns uppgifter.
I dylika fall torde man kunna förutsätta att felexpediering eller annan
avvikelse från den normala godsbehandlingen föreligger.

Av övriga iakttagelser kan nämnas att av det gods som efter långa transporttider
anlänt till Köping en påfallande stor andel är avsänd från Norrland.
Örnsköldsvik förekommer ett flertal gånger med avsevärda tider. Av
godset till Tierp har, såsom framgår av tabellen, 25 procent krävt den för
stationen jämförelsevis korta tiden av 3 dagar. Detta gods har så gott som
undantagslöst avsänts från Uppsala eller Stockholm. Det gods som anlänt
till Norberg efter långa befordringstider har i åtskilliga fall avsänts från
olika stationer i Småland, bl. a. Älmhult. Gods till Norberg med korta transporttider,
2—3 dagar, har i många fall avsänts från Stockholm men även
från andra håll, exempelvis Eskilstuna och Göteborg.

Beträffande ytterligare två stationer, nämligen Varberg och Tofta, har en
genomgång av ett större antal fraktsedlar företagits. Urvalet hänför sig till
mars och augusti 1965. Varberg tillhör Göteborgs knutpunktsområde och
Tofta räknar Borås som knutpunkt, men båda stationerna är belägna i
gränsområdet mellan tre olika knutpunktsoinråden. Undersökningen utvisar
att Varberg erhållit fraktstyckegods med ungefär samma tidsåtgång som
de ovan redovisade, under det att åtskilligt längre transporttider förekommer
vid Tofta.

Följande fördelning av transporttiderna har erhållits beträffande nu
nämnda stationer.

128

Ort	Antal frakt- sedlar	2	3	4	5	6	7—10	mer än 10
Varberg .............	525	in	101	118	95	65	35
		21	19	23	18	12	7
Totta ..................	272	7	28	39	60	46	89	3
/O......................		3	10	14	22	17	33	1

Revisorernas uttalande. Statens järnvägar har sedan åtskilliga år tillbaka
\ idtagit åtgärder för att åstadkomma en mera effektiv och ekonomisk styckegodsbehandling.
Dessa åtgärder var till en början av begränsad omfattning
och inriktades huvudsakligen på smärre förbättringar i fråga om godshanteringen,
såsom anskaffande av gaffeltruckar, lastpallar och godsbehållare,
varjämte ackordssystem infördes för personalen vid ett antal godsmagasin.
Under en lång följd av år undergick också den s. k. kretsbiltrafiken, som innebar
att styckegodset på vissa kortare sträckor befordrades med lastbil, en
fortlöpande utveckling.

Under år 1963 framlade järnvägsstyrelsen förslag om en mera genomgripande
omorganisation av styckegodstrafiken. Förslaget gick ut på att landet
skulle uppdelas i 32 s. k. knutpunktsområden med var sin centralort
som knutpunkt. Mellan knutpunkterna skulle godset liksom tidigare befordras
med järnväg, och vagnparken skulle disponeras så att varje knutpunkt
om möjligt erhöll en direkt daglig vagnförbindelse med varje annan punkt.
I princip skulle omlastning äga rum endast på knutpunkterna. Mellan dessa
och stationerna inom respektive område skulle godset i ökad omfattning befordras
med lastbil. Den nya organisationen beräknades ge snabbare och
säkrare godsbefordran och medföra avsevärda vinster i fråga om personal,
godsvagnar, lok och tågrörelser. Planerna anmäldes för 1963 års riksdag,
som anvisade medel för viss upprustning, främst beträffande godsmagasin.

Knutpunktstrafiken trädde i funktion i början av juli 1964 men visade
sig tämligen snart orsaka betydande svårigheter för styckegodstransporterna.
På många knutpunkter hann godset icke behandlas i den takt det strömmade
till, och därav följde anhopning av gods och vagnar på stationerna
samt långa förseningar i befordringen. Klagomål från kunderna kom till uttryck
i olika former. Förhållandena gav även anledning till interpellationer
i riksdagen, varvid brister i systemet ifrågasattes. Från statens järnvägars
sida gjordes gällande, att de inträffade störningarna vore att anse som igångsättningssvårigheter;
sedan systemet varit i funktion någon tid skulle det
löpa utan friktioner. En märkbar förbättring hade kunnat iakttagas redan i
november 1964.

Revisorerna har från järnvägsstyrelsen inhämtat vissa uppgifter för bedömningen
av det ekonomiska resultatet av omorganisationen. Därav synes
framgå att knutpunktstrafiken i flera avseenden ännu icke uppfyllt de för -

129

väntningar som ställdes då frågan anmäldes för riksdagen i mars 1963. De
föreliggande uppgifterna är i viss mån osäkra, eftersom förändringar normalt
inträffar i godsströmmarna och godshanteringen, oavsett vilket transportsystem
som tillämpas. Bl. a. har styckegodsmängden efter hand minskat.
Det vill emellertid synas som om behovet av såväl personal som vagnar
och lok kommer att bli större än man tidigare räknat med, även sedan vissa
magasinsbyggnader färdigställts.

I kritiken mot knutpunktstrafiken har bl. a. framhållits, att systemet i
vissa lägen komplicerar transporterna. Gods som tidigare gått med lokalgodståg
direkt från en station till en annan befordras numera över en eller
flera knutpunkter och blir där föremål för omlastning. Under transporterna
kan godset flera gånger passera bestämmelsestationen innan det slutligen
lossas på avsedd ort. Revisorerna har vid granskningen av denna detalj funnit,
att sådan skenbart onödig omgång ofta inträffar vid godsbefordran mellan
orter som genom områdesindelningen kommit att ligga på var sin sida
om gränsen mellan knutpunktsregioner. Förhållandet är en följd av systemets
uppbyggnad och torde icke kunna helt undvikas. Det är emellertid
uppenbart att de berörda olägenheterna drabbar synnerligen ringa godsmängder;
de ojämförligt största godskvantiterna måste under alla förhållanden
beröra knutpunkterna. Järnvägsstyrelsen har rekommenderat att
smärre avsteg i dylika fall göres från den instruktionsenliga transportvägen,
exempelvis genom att enstaka kollin befordras med persontåg. Revisorerna
har funnit att denna rekommendation skulle kunna tillämpas i större utsträckning
än som nu sker.

Revisorerna, som under innevarande år även besökt åtskilliga järnvägsstationer
för att erhålla en bild av knutpunktstrafikens aktuella läge, har
därvid kunnat konstatera att begynnelsesvårigheterna numera är övervunna
och att godstrafiken löper relativt tillfredsställande. Ingenstädes har några
anhopningar av styckegods påträffats, och godsströmmen hinner som regel
avverkas vid knutpunkterna under ankomstdagen eller den därpå följande
dagen. Revisorerna har vidare bearbetat ett 1000-tal fraktsedlar vid tre stickprovsvis
utvalda stationer som icke utgör knutpunkter. Resultatet, som redovisats
i den ovan intagna redogörelsen, utvisar att omkring 30 procent av
godset hinner befordras inom tre dagar, omkring 57 procent inom fyra dagar
och omkring 87 procent inom sex dagar. Längre transporttider kan i
vissa fall förklaras av speciella omständigheter, exempelvis att godset befordrats
i isoleringsvagn, öppen vagn eller liknande. Emellertid framgår
även av undersökningen, att transporttiderna i viss utsträckning är längre
än som kan motiveras av normala godstågsförbindelser utan att något särskilt
förhållande av nyssnämnda natur föreligger. Andelen sådana förseningar
synes även vara alltför hög för att kunna förklaras av oundvikliga
felexpedieringar. Tiderna för transporter mellan samma stationer synes även
variera högst väsentligt.

5—650680. Rev. berättelse ang. statsverket år 1965.1

130

Den företagna granskningen har givit revisorerna ett intryck av att styckegodstransporterna
bör kunna ytterligare rationaliseras. Med den för närvarande
rådande konkurrensen med den långväga lastbiltrafiken torde det vara
av synnerlig betydelse att järnvägen kan erbjuda snabba och tidsbestämda
godstransporter. Det torde vara av vikt att statens järnvägar fortlöpande eftergranskar
transporttiderna i syfte att fastställa på vilka stationer och i
vilka förbindelselinjer dröjsmål uppträder, så att erforderliga åtgärder kan
vidtagas för trafikens effektivisering.

{

t-r»

131

§ 20

Restaurangrörelsen på tågfärjeledema över Öresund

De färjeförbindelser med Danmark i vilka svenska staten har ekonomisk
del kan med hänsyn till ledernas belägenhet, trafikens anordnande
och gällande avtalsförhållanden indelas i tre grupper, nämligen

1. tågfärjetrafiken Hälsingborg—Helsingör, som ombesörjes av de danska
statsjärnvägarna, DSB;

2. tågfärjetrafiken Malmö—Köpenhamn, som ombesörjes av de svenska
statsjärnvägarna, SJ;

3. båttrafiken Malmö—Köpenhamn, som upprätthålles gemensamt av
två bolag, nämligen det av SJ ägda Rederiaktiebolaget Öresund och det av
DSB ägda Dampskibsselskabet Öresund A/S. Denna trafik omfattar även
bilfärjetrafiken Limhamn—Dragör.

A. Tågfärjetrafiken

Avtalet rörande tågfärjetrafiken Hälsingborg—Helsingör ingicks redan
år 1932, men ett flertal ändringar har vidtagits, särskilt år 1945 då trafiken
återupptogs efter kriget. Avtalet innehåller att de danska statsjärnvägarna
ombesörjer driften och att statens järnvägar betalar hälften av de bokförda
kostnaderna. Dessa består av dels direkta driftkostnader (löne- och pensioneringskostnader,
kostnader för bränsle och förbrukningsartiklar samt
för underhåll av färjorna), dels ock kapitalkostnader. Beträffande kapitalkostnaderna
märkes, att varje färja är åsatt ett kapitalvärde som är överenskommet
järn vägsförvaltningarna emellan och på vilket ränte- och amorteringsbelopp
beräknas.

När det gäller inkomsterna av befordringsavgifter skiljer avtalet på persontrafik
och godstrafik. Såvitt gäller persontrafik delas leden i en östligsvensk
och en västlig-dansk hälft. I fråga om godstrafik delas taxeavståndet
i en svensk del om 3 km och en dansk del om 5 km. Inkomsterna fördelas i
proportion till nu nämnda andelar av leden och tillfaller statsbanorna i
respektive land. Hälften av andra inkomster än trafikinkomster skall gottskrivas
statens järnvägar. Redovisning sker kvartalsvis.

Från principen om delning av färjeledens ekonomi fastställer avtalet ett
undantag, nämligen såvitt gäller restaurangrörelsen. Inkomster och utgifter
av denna rörelse delas icke utan tillfaller och bestrides av den danska parten.
Föreskriften gäller fr. o. m. den 1 oktober 1945.

I avtalet angives de färjor som skall trafikera leden. Om de kontraherandc
parterna skulle anse en ökning av antalet färjor i trafik eller en för -

132

nyelse helt eller delvis av trafikinaterielen vara nödvändig, kan SJ om så
önskas sjalv insätta en färja och deltaga i färjedriften. I så fall skall ny
överenskommelse träffas mellan parterna.

Avtalet rörande tågfärjeteden Malmö—Köpenhamn är daterat den 3 april
1945 med ett flertal senare vidtagna ändringar. Det är konstruerat på enahanda
sätt som avtalet rörande leden Hälsingborg—Helsingör, ehuru partstallnmgen
ar omvänd; statens järnvägar driver trafiken och erhåller gottgorelse
från de danska statsjärnvägarna för hälften av kostnaderna. Avtalet
innehaller motsvarande bestämmelser om gottgörelse från DSB för hälften
av kostnaderna, om uppdelning av leden i andelar i fråga om trafikinkomsterna
och om restaurangrörelsens undantagande från delning. Inkomsterna
av persontrafik delas i två hälfter, under det att godsinkomsterna liksom
vid den förstnämnda leden delas i proportionerna 3/8 till Sverige och 5/8
till Danmark.

Så lange DSB driver leden Hälsingborg—Helsingör och SJ leden Malmö—
Köpenhamn skall förvaltningskostnader icke inräknas i den ekonomiska
avräkningen för någondera lederna.

Beträffande inkomsterna av person- och godsbefordran på tågfärjelederna
finnes exakta uppgifter icke tillgängliga. För sådana personresor och
biltransporter som endast avser resa med färja erlägges som regel avgiften
vid färjelägena, och inkomsterna därav torde kunna uppgivas av trafikföretagen.
Däremot torde det möta större svårighet att beräkna inkomsterna
av transporter som avser dels svensk järnvägssträcka, dels färjeleden och
dels dansk järnvägssträcka. Avgift för hela transporten erlägges i avsändningslandet,
där avgiften uppdelas i de andelar som skall tillfalla de i transporten
deltagande järnvägarna. Anmälan härom göres till en internationell
byrå i Bryssel, som ombesörjer erforderlig clearing. Beträffande godstransporter,
som i fråga om dylika genomgående transporter är det ojämförligt
vanligaste alternativet, är att märka att tariffsystemet är så konstruerat, att
avgiften är förhållandevis lägre för högre kilometerantal, varför taxeinkomsten
för den svenska hälften av färjeleden varierar med hänsyn till
godsets avsändningsort. Beträffande personresor upphör däremot den fallande
taxeberäkningen vid hamnstationen, och en särskild s. k. snittavgift
beräknas för färjesträckan.

Då riktlinjerna för de nu nämnda avtalen uppdrogs i samband med
krigsslutet räknades från svensk sida med att trafiken skulle komma att
utvecklas snabbare för malmöleden eller att i vart fall de båda lederna
skulle vara i trafikhänseende likvärdiga. I verkligheten har utvecklingen
gynnat hälsingborgsleden. År 1964 trafikerades malmöleden av en färja,
den svenska Malmöhus; hälsingborgsleden trafikerades samtidigt av sex
danska färjor, därav fem kombinerade järnvägs- och bilfärjor och en färja
för endast bilar. (Här beröres endast den trafik som upprätthålles enligt
de nu aktuella avtalen mellan SJ och DSB.) Såsom framgår av redogörelsen

133

ovan delas emellertid kostnaderna i princip mellan länderna — endast
restaurangrörelsen kvarstår som respektive lands egen angelägenhet. Någon
anledning att påkalla ändring av avtalen under hänvisning till trafikutvecklingen
har icke ansetts föreligga.

Trafikens omfattning på de båda tågfärjelederna belyses av följande tabell.

Tågfärjetrafiken 1964	Malmö— —Köpenhamn	Hälsingborg— —Helsingör
Antal Järjeturer:
summa..........................................	2 976	44 131
därav med svensk färja............................	2 752	—
Antal resor:
i vagnar 1 kl.....................................	14 000	71 300
» » 2 kl.....................................	47 000	381 400
på färjor 1 kl.....................................	56 800	—
» » 2 kl.....................................	263 000	4 284 400
summa..........................................	380 900	4 737 000
Godstrafik, ton
express-, paket- o. ilstycke- ........................	6 244	8 402
fraktstycke-......................................	20 690	14 727
ilgods i vagnslaster................................	8 120	106 466
fraktgods i vagnslaster ............................	165 556	1 181 888
gods på lastbilar, från Sverige ......................	25	34 181
t t t , till » ......................	59	40 766
Motorfordon........................................	2 123	371754

För att möjliggöra en jämförelse med de förhållanden som vid tiden för
avtalets ingående torde ha legat till grund för bedömningen av trafikutvecklingen
må även lämnas följande uppgifter beträffande tågfärjetrafiken under
åren närmast före sista världskriget.

	Malmö—	Hälsingborg—
	—Köpenhamn	—Helsingör
Antal färjeturer:
1934 ............................................	3 009	8 110
1936 ............................................	3 028	13 784
1938 ............................................	3 001	14 707
Resor på betalda biljetter:
1934 ............................................	241 165	644 346
1936 ............................................	272 134	963 028
1938 ............................................	263 603	1 017 940

B. Båttrafiken Malmö—Köpenhamn

Denna trafik grundar sig på en överenskommelse den 27 mars 1944 mellan
statens järnvägar och de danska statsjärnvägarna. Den bedrives såsom

134

inledningsvis nämnts av två bolag, nämligen det av SJ ägda Rederiaktiebolaget
Öresund och det av DSB ägda Dampskibsselskabet Öresund A/S.
Trafiken omfattar även bilfärjetrafiken Limhamn—Dragör.

De båda bolagen betraktas enligt avtalet bokföringsinässigt som ägare
till vardera hälften av bolagens fartyg (jämte en fastighet i Köpenhamn). I
Sverige registrerade fartyg förvaltas och bemannas av det svenska bolaget,
under det att i Danmark registrerade fartyg förvaltas och bemannas av det
danska. Tidtabeller och turfördelning mellan fartygen fastställes efter gemensamma
förhandlingar och enligt grundprincipen att turerna skall delas
lika mellan länderna. Var och en av de båda statsbanestyrelserna skall föra
en särskild räkenskap beträffande trafiken; denna räkenskap ligger till
grund för en årlig avräkning vid vilken såväl inkomster som utgifter delas
lika. Detta innebär att även uppkommande vinst respektive förlust fördelas
lika.

Båttrafiken Malmö—Köpenhamn drives för närvarande med två svenska
och två danska båtar. De tre bilfärjor som trafikerar leden Limhamn—
Dragör är alla svenska.

Trafikens omfattning under år 1964 framgår av denna uppställning.

Båttrafiken 1964	Malmö—	Limhamn—
	—Köpenhamn	—Dragör
Antal båtturer..........................	8 074 2 173 700 8 739
» resor ..........................
Styckegods, ton .......................
Gods på lastbil, ton ..................
Personbilar .......................	41 600 42 630
Summa motorfordon ...................

Utdelningen på det svenska bolagets aktiekapital utgick åren 1961 och
1962 med 8 procent, år 1963 lämnades ingen utdelning och därefter har 5
procent utdelats.

1944 års överenskommelse rörande båttrafiken innehåller bl. a. att restaurangrörelse
skall drivas för statsbanornas räkning i enlighet med särskilt
avtal. Något skriftligt avtal härom har emellertid icke upprättats. Under
hand har denna del av driften ordnats så, att det danska rederibolaget sköter
restaurangrörelsen på samtliga fyra båtar på leden Malmö—Köpenhamn,
under det att det svenska rederibolaget svarar för motsvarande rörelse på de
tre bilfärjorna Limhamn—Dragör. Såvitt gäller leden Malmö—Köpenhamn
innebär detta en fortsättning på de förhållanden som gällde före 1940, då
danskarna drev restaurangrörelsen (så lär ha skett sedan länge tillbaka,
möjligen från början av århundradet). Statens järnvägar har funnit att danskarna
skött restaurangrörelsen på ett tillfredsställande sätt och att tillräcklig
anledning saknats att ändra det bestående förhållandet, helst som vinsten
av rörelsen ingår i det danska bolagets räkenskaper och liksom trafikintäkter
och övriga inkomster delas mellan bolagen.

135

Eftersom restaurangrörelsen på båtarna Malmö—Köpenhamn drives av
det danska bolaget är turneringen av rörelsen givetvis en dansk angelägenhet.
Huvuddelen av förnödenheterna inköpes i Danmark. För de svenska
båtarna på leden uppgick livsmedelsinköpen år 1964 till omkring 2,9 milj.
kronor, inköpen av Öl till 0,54 milj. kronor (därav ca 10 procent från Sverige)
samt inköpen av vin och sprit till ca 0,2 milj. kronor. På de båda svenska
båtarna är kioskerna för tobak och choklad överlåtna till entreprenörer
(den ene svensk och den andre dansk), vilka erlägger ersättning till bolaget
i form av procent på omsättningen. Kioskerna tillhandahåller både svenska
och danska varor.

På de av det svenska öresundsbolaget drivna bilfärjorna på leden Limhamn_Dragör
finnes barserveringar med kioskförsäljning. Dessa rörelser

har av bolaget överlåtits till en entreprenör, vilken erlägger ersättning till
bolaget i procent av omsättningen. Entreprenören ombesörjer själv furneringen,
som torde bedrivas huvudsakligen i Danmark och efter samma principer
som på båtarna Malmö—Köpenhamn.

Revisorernas uttalande. Båt- och färjetrafik över Öresund drives såväl i
statlig regi som av enskilda företag. Statsverket har genom statens järnvägar
ekonomiskt intresse i tre av de över sundet upprätthållna trafiklederna,
nämligen de båda tågfärjelederna — den ena mellan Malmö och Köpenhamn
och den andra mellan Hälsingborg och Helsingör — samt den s. k. båttrafiken
mellan Malmö och Köpenhamn, den sistnämnda icke förenad med järnvägsdrift.
De tre trafiklederna drives alla i nära samarbete med de danska
statsj ärnvägarna.

Tågfärjetrafiken över Öresund har fördelats mellan Sverige och Danmark
på sådant sätt, att statens järnvägar driver leden Malmö—Köpenhamn och
de danska statsj ärnvägarna leden Hälsingborg—Helsingör. Inkomster och
utgifter, inklusive kapitalkostnader, bokföres av respektive järnvägsförvaltning
och fördelas med nedan nämnt undantag mellan länderna i lika delar.
Båttrafiken mellan Malmö och Köpenhamn, som även innefattar bilfärjetrafiken
Limhamn—Dragör, upprätthålles gemensamt av två rederiföretag,
det ena svenskt och ägt av statens järnvägar och det andra danskt och ägt
av de danska statsj ärnvägarna. Inkomster och utgifter redovisas av respektive
bolag och delas sedermera i lika hälfter. Även uppkommande vinst av
denna trafik blir härigenom fördelad.

Principen om hälftendelning av inkomster och utgifter i nu itrågavarande
trafik gäller med ett undantag, nämligen i fråga om restaurangrörelsen
och kioskförsäljningen på de båda tågfärjelederna. Inkomster och utgifter i
denna speciella rörelsegren delas icke utan ankommer helt på järnvägsförvaltningen
i det land som uppehåller trafiken på respektive färjeled. Statens
järnvägar driver alltså restaurangrörelsen på tågfärjeledcn Malmö—Köpenhamn
och tillgodogör sig nettoresultatet därav utan redovisningsskyldighet

136

gentemot den danska parten, under det att de danska statsjärnvägarna på
motsvarande sätt såsom en intern angelägenhet ombesörjer restaurangrörelsen
på de tågfärjor som trafikerar leden Hälsingborg—Helsingör.

Avtalen mellan de svenska och danska järnvägsmyndigheterna rörande
de båda tågfärjelederna är i princip träffade år 1945 i samband med trafikens
återupptagande efter krigsslutet. Då restaurang- och kioskrörelsen undantogs
från den uppdelning av ekonomien som i övrigt är en grundprincip i
avtalsförhållandet, hade man som underlag för bedömningen icke tillgång
till annat material än trafikomfattningen under 1930-talet. Antalet resande
på leden Hälsingborg—Helsingör var under denna tidsperiod omkring fyra
gånger högre än på leden Malmö—Köpenhamn, men restiden på den sistnämnda
sträckan var å andra sidan avsevärt längre, och man torde på svensk
sida ha raknat med att förutsättningarna för restaurangrörelse skulle vara
ungefär likvärdiga på båda lederna.

Under de 20 år som förflutit sedan denna uppgörelse träffades har trafiken
över Öresund undergått betydande förändringar. Antalet resor på de
båda tågfärjelederna uppgick år 1938 till omkring 1,28 milj. men hade år
1964 stigit till narmare 5,12 milj., d. v. s. en fyrdubbling av resandeströmmen.
Denna ökning har till helt övervägande del tillfallit leden Hälsingborg—
Helsingör. Under det att ökningen på leden Malmö—Köpenhamn begränsar
sig till 117 000 resor eller 44 procent, har den på leden Hälsingborg_Hel singör

utgjort 3 719 000 resor eller 365 procent.

Med hansyn till det nu anförda vill revisorerna ifrågasätta, om icke förutsättningarna
för de berörda avtalen så väsentligt förändrats, att en omprövning
av den i avtalen intagna undantagsbestämmelsen om restaurangoch
kioskrörelsen är motiverad. Revisorerna får därför föreslå att järnvägsstyrelsen
upptager denna fråga till närmare övervägande. Innan denna
angelägenhet göres till föremål för överläggningar med vederbörande danska
myndighet, torde emellertid ett närmare klarläggande vara erforderligt rörande
vissa forhållanden som kan tänkas vara av betydelse för bedömningen
av skälighetsfrågan. En analys bör sålunda föreligga av de faktorer som inverkar
på resandeströmmens fördelning på de båda tågfärjelederna, och
man bör även äga någon kännedom om i vilken utsträckning de resande utgores
av svenskar eller danskar eller tillhör annan nationalitet. Uppgifter i
sistnämnda hänseende, som f. n. icke lärer finnas tillgängliga, torde kunna
mhamtas genom en stickprovsundersökning under enstaka resdagar.

137

FINANSDEPARTEMENTET

§ 21

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. m.

I enlighet med för riksrevisionsverket gällande instruktion har ämbetsverket
till revisorerna överlämnat vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Dessa avser den ordinarie uppbörden av dels preliminär A- och
B-skatt under uppbördsåret 1964—65 (tabell 1 och 2), dels kvarstående skatt
enligt 1964 års taxering (tabell 3). Redogörelserna omfattar vidare resultatet
av restindrivningen t. o. in. utgången av år 1964 i fråga om 1958 59

1963—64 års preliminära B-skatt samt kvarstående skatt enligt 1957—1962
års taxeringar. Redogörelserna omfattar slutligen resultatet av restindrivningen
under tiden januari—augusti 1965 beträffande alla slag av medel
som redovisas till länsstyrelserna i vederbörande utmätningsmäns månadsräkningar.

Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1964—65, preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av 18 171
milj. kronor, varav 14 513 milj. kronor såsom A-skatt (80 procent) och
3 658 milj. kronor såsom B-skatt (20 procent). Närmast föregående uppbördsår
uppgick under uppbördsterminerna influten preliminärskatt till
16 043 milj. kronor. Preliminär skatten har således ökat med 2 128 milj. kronor.
Av den debiterade B-skatten, 3 730 milj. kronor, restfördes 142 milj.
kronor (4 procent). För erhållande av en fullständig bild av preliminärskatteuppbörden
måste till tidigare nämnda belopp läggas de fyllnadsinbetalningar
av preliminärskatt som verkställts efter uppbördsårets utgång. Med
fyllnadsinbetalningar avses sådana skatteinbetalningar som gjorts inom viss
tid efter utgången av uppbördsåret och som medtages vid avräkningen av
den preliminära skatten mot den slutliga. För uppbördsåret 1964—65 uppgick
inbetalningarna av sådant slag till 1 205 milj. kronor, varav 294 milj.
kronor (24 procent) såsom A-skatt och 911 milj. kronor (76 procent) såsom
B-skatt. För närmast föregående uppbördsår inflöt såsom fyllnadsinbetalningar
896 milj. kronor, av vilket belopp 227 milj. kronor (25 procent) utgjorde
A-skatt och 669 milj. kronor (75 procent) B-skatt. Enligt årets taxering
belöper sig det sammanlagda beloppet av den ränta med nio procent
som med vissa begränsningar utgår å kvarstående skatt till 69 milj. kronor,
vilket innebär en ökning med 23 milj. kronor jämfört med närmast föregående
års taxering.

5f—650680. Rev. berättelse ang. statsverket år 1965.1

138

Vad årets fyllnadsinbetalningar beträffar har i fråga om A-skatt de största
beloppen inbetalats i Stockholms stad (64,0 milj. kronor), Stockholms län
(39,1 milj. kronor), Malmöhus län (33,8 milj. kronor) samt Göteborgs och
Bohus län (26,2 milj. kronor).

Beträffande B-skatten, som i huvudsak avser aktiebolag m. fl. juridiska
personer, har de största beloppen inbetalats i Stockholms stad (228,6 milj.
kronor), Malmöhus län (105,4 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län (86,1
milj. kronor), Stockholms län (65,7 milj. kronor) och Västmanlands län
(61,6 milj. kronor).

Under uppbördsåret 1964—65 inbetalades av svenska aktiebolag B-skatt
med ett sammanlagt belopp av 1 370 milj. kronor. Närmast föregående år
uppgick beloppet till 1 294 milj. kronor. Av tabell 2 framgår att större differenser
icke föreligger mellan vad som debiterats och vad som influtit. I vissa
län överstiger influtna belopp debiterade belopp, vilket sammanhänger
med att i de influtna beloppen även ingår under löpande uppbördsår verkställda
överbetalningar. De största beloppen har inbetalats i Stockholms
stad (458,3 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län (190,0 milj. kronor) och
Malmöhus län (123,7 milj. kronor).

Den kvarstående skatten enligt 1964 års taxering uppgick till 1 349 milj.
kronor; av detta belopp restfördes 222 milj. kronor (16 procent). Av den
kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 1 073 milj. kronor,
restfördes 174 milj. kronor (16 procent). Den kvarstående skatten har
ökat i samtliga län. Den största ökningen uppvisar Stockholms stad (42 milj.
kronor), Stockholms län (31 milj. kronor), Malmöhus län (27 milj. kronor)
och Göteborgs och Bohus län (23 milj. kronor). I fråga om uppbördsresultatet
har en förbättring inträtt i 10 län och en försämring i övriga 15 län.
Den högsta inflytandeprocenten uppvisar Kronobergs län (90,25 procent),
Skaraborgs län (89,97 procent), Kalmar län (88,15 procent) och Västerbottens
län (88,00 procent). Den lägsta förekommer i Stockholms stad (76,17
procent), Stockholms län (79,70 procent), Norrbottens län (80,08 procent)
och Göteborgs och Bohus län (80,31 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1965 års taxering beräknas uppgå till omkring
1 974 milj. kronor och den överskjutande preliminära skatten till omkring
1 265 milj. kronor (tabell 1).

Av 1958 59 års restförda B-skatt, 115,7 milj. kronor, vilken numera är
preskriberad för indrivningsåtgärder, har t. o. m. 1964 års utgång 33,3 milj.
kronor avkortats, 71,8 milj. kronor levererats och 10,4 milj. kronor avskrivits.
Såsom oredovisat kvarstod 0,2 milj. kronor. I tabellerna över restindrivningen
har levererade belopp ställts i relation till restförda, varvid avdrag
gjorts för avkortade belopp med hänsyn till att avkortningsförfarandet är en
från restindrivningen skild företeelse. Efter denna beräkningsgrund har 87
procent levererats och 13 procent avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1957 års taxering, 149,1 milj.

139

kronor, har t. o. m. 1964 års utgång 21,6 milj. kronor avkortats, 100,9 milj.
kronor levererats och 26,0 milj. kronor avskrivits. Såsom oredovisat kvarstod
således 0,6 milj. kronor. Levererat belopp har även här ställts i relation
till vad som efter avkortning återstått att indriva. De sålunda framräknade
relationstalen utvisar att 79 procent levererats och 20 procent avskrivits.

I tabell 4 återfinnes en sammanställning över resultatet av restindrivningen
i fråga om preliminär B-skatt för uppbördsåren 1958—59 — 1963—64
(B 58 —B 63).

Av tabell 5 framgår indrivningsresultatet beträffande kvarstående skatt
enligt 1957—1962 års taxeringar (K 58 — K 63).

I tabell 6 återfinnes en summarisk sammanställning över indrivningens
förlopp under tiden januari—augusti 1965 i fråga om till länsstyrelserna redovisade
uppbördsmedel.

Även andra slag av medel än de som tidigare omfattats av riksrevisionsverkets
statistik över skatteuppbörden kan bliva föremål för indrivning. För
att få en uppfattning om storleken av dessa medel har riksdagens revisorer
från länsstyrelserna inhämtat vissa uppgifter beträffande indrivningen under
innevarande år av bl. a. särskilt uppdebiterad A-skatt, särskilt uppdebiterad
preliminär allmän varuskatt ävensom kvarstående och tillkommande
sådan skatt samt arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring. Sammanställningar
över nyssnämnda slag av uppbördsmedel återfinnes i tabellerna
7—10.

Tabell 1. Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1964.

Län	Influten preliminär skatt							Restförd prel. B-skatt	S:a infl. o. restf. prel. skatt	Slutlig skatt	Kvarstående	Å kvar-stående skatt	över-
	Under uppbördsterminerna	Såsom fyllnadsinbetalningar	S:a prel.			skjutan-de prel. skatt
	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt							ränta
	Milj.	% av	Milj.	% av	Milj.	% av	Milj.	% av	Milj.	Milj.	% av	Milj.	Milj.	Milj.	%	Milj.	Milj.
	kr.	s:a infl. 0. restf. prel. skatt	kr.	s:a infl. o. restf. prel. skatt	kr.	s:a infl. o. restf. prel. skatt	kr.	s:a infl. o. restf. prel. skatt	kr.	kr.	s:a infl. o. restf. prel. skatt	kr.	kr.	kr.	av slut- lig skatt	kr.	kr.
Stockholms stad	2 347,31	67	825,01	24	63,99	2	228,59	6	3 464,90	34,33	i	3 499,23	3 637,43	336,32	9	13,98	201,22
Stockholms . . . .	1 410,45	81	212,84	12	39,06	2	65,66	4	1 728,01	12,05	i	1 740,06	1 811,89	175,54	10	6,69	109,58
Uppsala .......	331,98	78	69,86	16	6,72	2	11,89	3	420,45	2,67	i	423,12	449,59	49,23	11	1,73	25,24
Södermanlands..	424,58	77	94,50	17	5,82	1	23,15	4	548,05	3,31	i	551,36	564,59	48,54	9	1,60	35,92
Östergötlands ..	632,57	76	149,69	18	10,07	1	33,77	4	826,10	4,65	i	830,75	858,49	79,94	9	2,62	50,59
Jönköpings .. . .	468,20	77	108,59	18	9,87	2	19,21	3	605,87	3,37	—	609,24	645,01	73,90	11	2,47	39,09
Kronobergs . . . .	231,88	75	61,80	20	3,83	1	10,87	3	308,38	1,87	i	310,25	331,87	40,77	12	1,25	19,31
Kalmar........	326,43	76	84,68	19	4,09	1	12,30	3	427,50	3,38	i	430,88	468,87	60,36	13	2,04	26,69
Gotlands ......	63,79	73	19,43	22	0,78	1	2,93	3	86,93	1,05	i	87,98	93,41	11,93	13	0,33	6,73
Blekinge ......	229,83	79	46,28	16	3,06	1	8,21	3	287,38	2,48	i	289,86	300,17	30,78	10	1,06	20,63
Kristianstads . .	354,58	72	111,11	23	6,64	1	16,78	3	489,11	5,23	i	494,34	526,33	60,82	13	2,35	35,44
Malmöhus .....	1 238,45	71	357,53	20	33,85	2	105,38	6	1 735,21	11,44	i	1 746,65	1 809,66	177,41	10	6,36	115,54
Hallands ...... Göteborgs o. Bo-	254,28	73	74,62	22	4,63	1	10,46	3	343,99	2,51	i	346,50	303,20	31,66	10	0,96	27,95
hus..........	1 368,21	73	371,45	20	26,22	1	86,12	5	1 852,00	12,31	i	1 864,31	1 899,10	158,74	8	5,87	122,47
Älvsborgs ......	634,14	78	138,59	17	12,45	2	19,59	2	804,77	4,63	i	809,40	839,65	89,07	11	3,03	59,20
Skaraborgs . . . .	350,15	71	104,90	21	7,12	2	25,22	5	487,39	4,07	i	491,46	519,53	64,31	12	2,19	32,05
Värmlands . . . .	458,68	78	100,11	17	7,13	1	19,56	3	585,48	3,89	i	589,37	606,78	59,14	10	1,74	42,45
Örebro ........	483,87	79	102,92	17	7,33	1	16,05	3	610,17	3,54	—	613,71	628,44	56,56	9	1.95	42,76
Västmanlands ..	464,05	71	116,42	18	4,91	1	61,56	9	646,94	3,50	i	650,44	671,80	53,79	8	1,80	33,32
Kopparbergs . .	460,36	77	98,72	16	7,40	1	31,67	5	598,15	3,41	i	601,56	621,09	58,33	9	1,09	39,84
Gävleborgs ....	486,76	80	87,20	14	7,13	1	22,34	4	603,43	4,50	i	607,93	623,68	59,09	9	1,85	44,16
Västernorrlands	478,67	75	107,17	17	6,29	1	39,91	6	632,04	4,56	i	636,60	651,53	57,41	9	1,69	42,02
Jämtlands .....	195,58	79	39,71	16	2,81	1	6,77	3	244,87	2,25	i	247,12	256,46	29,59	12	0,87	20,81
Västerbottens ..	352,23	77	81,11	18	6,46	1	14,30	3	454,10	3,36	i	457,46	476,81	51,58	11	1,56	32,43
Norrbottens ....	466,75	79	93,56	16	6,32	1	18,37	3	585,00	4,12	i	589,12	603,02	52,85	9	1,72	39,27
Hela riket	14 513,78	74	3 657,80	19	293,98	1	910,66	5	19 376,22	142,48	i	19 518,70	20 198,40	1973,66	10	69,40	1 264,71

140

141

Tabell 2. Resultatet av den ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för uppbordsåret 1964 65

i fråga om svenska aktiebolag med fördelning efter län.

Län	Debiterade belopp (mkr.)	Influtna belopp (mkr.)
	461,26	458,27
	65,72	65,53
	13,66	13,63
	30,45	31,30
	47,63	47,76
	23,11	22,99
	10,38	10,36
	13,99	14.37
	1,15	1,15
	10,46	10,49
	15,82	15,74
	121,21	123,74
	11,48	11,52
	190,11	189,98
	35,40	35,43
	16,60	16,62
	34,49	34,43
	30,69	30,99
	55,96	56,16
	40,77	40,69
	28,40	28,17
	43,14	43,07
	8,48	8,48
	15,22	15,25
	43,93	44,03
Hela riket	1369,51	1 370,15

Tabell 3. Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1964 års

Län

literade opp (kr.)	Influtna belopp (kr.)	Inflytande- procent	Restförda belopp (kr.)
222 190 761	169 243 232	76,17	52 947 529
120 205 095	95 803 155	79,70	24 401 940
28 876 823	24 803 599	85,89	4 073 224
34 069 290	29 481 711	86,53	4 587 579
55 064 690	48 068 263	87,29	6 996 427
49 535 893	43 480 766	87,78	6 055 127
26 290 492	23 726 665	90,25	2 563 827
41 991 997	37 015 114	88,15	4 976 883
10 069 425	8 850 694	87,89	1 218 731
21 874 257	18 715 433	85,56	3 158 824
46 689 229	40 084 899	85,85	6 604 330
117 417 969	100 339 849	85,46	17 078 120
31 671 709	27 842 726	87,91	3 828 983
113 051 574	90 796 566	80,31	22 255 008
59 772 478	52 135 639	87,22	7 636 839
41 795 255	37 605 423	89,97	4 189 832
40 353 840	34 899 665	86,48	5 454 175
40 874 990	35 590 586	87,07	5 284 404
33 788 618	28 358 985	83,93	5 429 633
38 733 240	33 612 403	86,78	5 120 837
42 252 444	34 781 111	82,32	7 471 333
37 732 373	31 948 517	84,67	5 783 856
21 001 439	17 733 603	84,44	3 267 836
34 768 981	30 597 774	88,00	4 171 207
38 559 337	30 879 780	80,08	7 679 557
348 632 199	1 126 396 158	83,52	222 236 041

Stockholms stad . .

Stockholms ......

Uppsala ..........

Södermanlands ....

Östergötlands .....

Jönköpings........

Kronobergs........

Kalmar...........

Gotlands..........

Blekinge..........

Kristianstads......

Malmöhus ........

Hallands ..........

Göteborgs och Bohus

Älvsborgs ........

Skaraborgs........

Värmlands........

Örebro ...........

Västmanlands .....

Kopparbergs ......

Gävleborgs........

Väsl ernorrlands....

Jämtlands ........

Västerbottens......

Norrbottens ......

Hela riket

142

Tabell 4. Restindrivningen beträffande preliminär B-skatt för uppbördsåren 1958—59, 1959
—60, 1960—61, 1961—62, 1962—63 och 1963—64 (B 58—B 63) t. o. m. år 1964. Uppgifterna
om resultatet efter ett års indrivning avser förhållandena vid utgången av det kalenderår
under vilket den sista av de sex uppbördsterminerna infallit.

Län	Guldna restförda avkortac	Doster i % av efter avdrag för e	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 5	3 B 5	J B 6	1 B 6	B 6	B 6i	B 5	B5<	B 6(	) B 6	B 61	B 63
Stockholms Efter 1 år	32	32	32	32	32	35	32	44	32	32	29	31
stad » 2 »	56	56	55	55	53		60	67	58	58	56
» 3 »	66	65	64	63			70	75	68	67
» 4 »	71	70	69				75	80	73
» 5 »	73	73					78	82
» 6 »	74						79
Stockholms » 1 »	47	48	51	53	52	57	45	47	48	52	48	55
» 2 »	64	63	66	69	72		65	65	66	70	71
» 3 »	74	73	75	78			75	75	77	80
* 4 »	80	80	82				81	81	82
» 5 »	83	83					84	85
» 6 »	84						85
Uppsala » 1 »	66	67	68	68	69	67	69	68	69	68	71	67
* 2 *	76	77	79	79	80		80	80	80	80	83
» 3 »	82	83	84	84			86	86	85	85
» 4 »	84	86	86				88	89	88
» 5 »	86	86					90	89
» 6 »	86						90
Södermanlands » 1 »	64	75	76	72	77	82	66	74	78	77	78	82
» 2 »	89	89	89	91	91		89	89	90	93	92
» 3 *	94	94	93	94			94	94	94	95
» 4 »	95	95	94				95	96	96
» 5 »	95	95					96	96
» 6 »	95						96
Östergötlands » 1 »	52	54	58	58	60	67	56	57	62	61	61	70
* 2 »	75	75	76	78	80		80	79	80	81	83
» 3 »	82	83	83	84			86	86	87	87
» 4 »	85	86	86				88	88	89
» 5 *	87	87					89	89
* 6 »	87						90
Jönköpings » 1 »	56	57	60	63	60	73	54	60	62	62	59	72
» 2 »	77	76	77	84	83		79	82	81	82	84
» 3 »	85	82	83	90			87	88	86	89
* 4 *	87	85	89				90	90	90
» 5 »	89	87					91	91
* 6 »	89						91
Kronobergs » 1 »	70	71	75	74	76	72	72	70	78	73	77	72
* 2 *	83	86	86	87	88		86	88	89	88	90
* 3 *	90	90	90	93			92	92	93	94
* 4 *	91	92	92				93	94	95
* 5 »	91	93					94	95
» 6 *	91						94

143

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
	B 58	B 59	B 60	B 61	B 62	B 63	B 58	B 59	B 60	B 61	B 62	B 63
Kalmar Efter 1 år	63	70	72	72	71	68	61	72	72	71	71	69
» 2 »	85	83	85	85	86		85	85	86	85	86
» 3 *	90	90	90	91			90	90	91	91
* 4 *	92	92	92				92	92	93
* 5 *	93	92					94	93
* 6 »	93						94
Gotlands » 1 »	75	79	77	80	83	81	77	84	82	82	85	84
» 2 »	91	91	92	93	93		92	94	94	94	94
* 3 •	95	94	94	96			95	96	96	96
* 4 »	96	95	95				96	96	97
» 5 »	96	95					96	96
t> 6 »	96						96
Blekinge * 1 »	39	44	44	48	50	58	43	50	47	48	50	55
» 2 »	66	63	67	66	73		72	70	72	67	74
* 3 »	74	73	75	76			80	79	80	77
* 4 »	79	77	82				84	83	85
* 5 »	82	81					86	86
» 6 »	84						87
Kristianstads » 1 *	51	52	55	55	54	64	51	53	53	56	53	63
» 2 *	77	76	76	77	78		78	77	78	80	79
» 3 *	84	82	84	86			84	84	85	88
* 4 »	87	86	87				87	87	89
. 5 *	88	87					89	89
» 6 *	89						90
Malmöhus * 1 »	45	42	44	46	48	51	51	48	49	51	51	56
* 2 »	64	63	66	68	71		72	71	73	75	77
* 3 *	72	72	74	76			79	79	81	82
* 4 *	75	75	78				82	82	84
» 5 *	77	77					84	84
» 6 *	78						85
Hallands » 1 »	55	64	65	69	65	70	56	65	66	68	63	70
» 2 »	77	77	79	81	83		79	78	81	81	84
» 3 *	85	84	84	87			88	86	86	87
» 4 »	88	88	87				90	89	90
» 5 *	91	91					92	92
» 6 *	92						93
Göteborgs och * 1 *	39	39	41	42	44	52	40	41	42	40	43	55
Bohus » 2 »	59	59	59	62	65		64	62	63	64	69
* 3 *	69	68	70	72			73	71	73	75
» 4 *	74	72	74				77	76	77
* 5 *	76	75					79	78
> 6 *	77						79
Älvsborgs * 1 *	69	76	72	75	75	78	71	79	75	75	76	78
. 2 *	86	85	84	86	87		88	88	87	87	89
* 3 *	89	89	89	89			91	91	91	91
» 4 *	91	91	90				93	93	93
» 5 *	92	91					94	93
* 6 *	92						94

144

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 5	8 B 5	9 B 6	0 B6	1 B 6	2 B 6	3 B 5	8 B 5	9 B 6	0 B 6	1 B 61	il B 63 1
Skaraborgs Efter 1 år	63	67	69	68	66	73	62	66	69	67	64	71
» 2 »	85	86	87	85	88		86	88	87	86	89
» 3 »	90	91	91	90			91	93	92	91
» 4 »	93	93	93				94	94	93
» 5 »	93	94					94	95
» 6 *	94						95
Värmlands » 1 »	52	55	57	59	57	70	49	52	54	53	52	66
» 2 »	78	79	80	81	85		79	79	80	81	84
» 3 »	86	86	88	89			87	87	88	89
» 4 »	89	89	91				90	90	91
* 5 *	91	91					91	91
» 6 »	91						91
Örebro » l »	47	53	52	55	57	55	45	51	50	50	54	53
» 2 »	67	66	66	69	72		68	66	65	67	70
* 3 *	77	75	76	79			77	74	76	79
* 4 »	82	81	82				83	81	82
» 5 »	85	84					86	85
» 6 *	86						87
Västmanlands * 1 »	67	61	63	62	63	61	66	63	62	58	62	59
* 2 »	82	82	83	84	85		84	84	84	83	86
» 3 »	87	87	89	88			89	89	90	88
» 4 *	90	90	90				91	91	92
» 5 »	91	91					93	92
» 6 »	92						93
Kopparbergs » 1 »	59	57	59	64	63	63	53	52	52	58	58	59
* 2 »	72	70	72	75	75		68	68	68	73	73
» 3 »	80	79	81	83			78	80	79	83
» 4 *	84	85	87				83	86	85
» 5 *	87	88					87	88
» 6 »	88						88
Gävleborgs » 1 »	56	57	58	59	60	61	53	54	57	54	57	60
» 2 »	71	73	73	75	75		71	72	72	74	74
» 3 »	81	81	84	86			80	81	84	84
» 4 »	85	86	88				84	86	88
» 5 »	88	88					87	88
» 6 »	89						88
Västernorrlands » 1 »	61	65	67	71	65	73	65	72	70	72	68	74
i> 2 »	86	86	86	87	87		89	90	89	88	89
» 3 »	91	91	90	91			94	94	93	93
» 4 »	92	92	92				95	95	94
» 5 »	93	93					95	95
» 6 »	93						95
Jämtlands * 1 »	70	73	72	73	71	72	70	70	69	69	71	69
» 2 »	87	87	88	88	90		87	85	87	88	90
» 3 »	92	93	94	94			92	92	94	93
» 4 »	93	95	95				94	94	95
» 5 »	94	96					95	95
* 6 «	94						95

145

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i restfört efter avdrag avkortat	''o av för
B 58	B 59	B 60	B 61	B 62	B 63	B 58	B 59	B 60	B 61	B 62	B 63
Västerbottens Efter 1 år	64	67	69	71	75	76	62	67	66	72	75	76
	2	»	83	83	83	86	88		82	85	83	89	90
»	3	»	89	89	90	92			88	90	92	94
»	4	»	92	92	93				91	93	95
»	5	»	93	94					93	94
	6		94						94
Norrbottens »	1		47	52	57	62	63	70	50	55	59	64	65	72
»	2	»	73	78	82	84	84		76	82	85	86	87
*	3	»	84	87	89	91			86	90	91	93
»	4	»	89	91	93				90	92	94
»	5	»	92	93					92	94
»	6		93						93

146

Tabell 5. Restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1957, 1958, 1959, 1960, 1961
och 1962 års taxeringar (K 58—K 63) vid utgången av resp. första, andra, tredje, fjärde,
femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 58	K 59	K 60	K61	K 62	K 63	K 58	K 59	K 60	K61	K 62	K 63
Stockholms	Efter 1 år	51	51	50	49	49	48	48	48	45	41	43	40
stad	»	2	«	59	59	59	57	57		59	60	57	54	55
		3	»	63	63	63	62			65	66	64	62
	»	4	»	64	64	64				68	69	67
	»	5		65	65					70	71
		6	»	65						71
Stockholms	»	1	*	64	65	67	67	68	70	46	49	52	53	55	57
	»	2	»	72	72	73	74	75		60	60	64	67	69
	»	3	»	76	75	77	79			67	67	72	74
	»	4	»	78	77	79				71	71	76
	»	5	»	79	78					73	72
	»	6		79						75
Uppsala	»	1	»	65	64	65	69	61	67	64	65	63	67	67	65
	»	2	»	71	70	70	75	66		73	74	72	77	76
	»	3	»	74	73	73	77			77	78	77	81
	»	4	»	76	75	74				80	80	79
		5	»	77	75					81	80
	»	6	»	77						82
Södermanlands »	1	»	66	67	68	72	70	73	67	67	69	71	74	73
	»	2	»	74	75	75	78	77		80	79	79	82	84
	»	3		77	77	78	81			85	83	84	85
		4	»	78	79	79				86	85	85
	*	5	»	79	80					87	86
	»	6	»	79						87
Östergötlands	l>	1	»	60	62	64	67	66	68	61	61	60	67	66	71
	»	2	»	69	70	71	74	73		73	73	71	78	77
	»	3	*	73	74	75	77			78	78	76	82
	»	4	»	75	76	77				80	80	78
	»	5	»	76	77					81	82
	»	6	»	77						81
Jönköpings	»	1	*	67	68	61	60	62	72	63	63	62	63	67	67
	»	2	»	76	75	67	69	79		74	74	74	76	79
	»	3	*	81	79	72	77			80	79	80	82
	»	4	»	83	81	76				83	82	82
	*	5	»	84	83					84	83
	»	6	»	84						85
Kronobergs	»	1	»	70	72	76	76	76	77	64	70	72	74	76	75
	»	2	»	78	80	82	83	83		75	80	83	85	87
	»	3	»	81	82	84	85			78	84	88	88
	»	4	»	82	83	86				79	84	90
	»	5	»	83	83					80	86
	»	6	»	83						80

147

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 58	K 59	K 60	K 61	K 62	K 63	K58	K 59	K 60	K61	K 62	K 63
Kalmar Efter 1	år	68	70	71	71	71	74	67	70	70	69	71	70
	»	2		78	78	78	80	80		78	80	79	80	81
	»	3	»	82	81	82	83			83	84	84	84
	»	4	»	83	83	83				85	85	86
	»	5	»	84	83					88	86
	»	6	»	84						88
Gotlands	*	1		69	72	75	77	77	78	73	77	77	78	77	81
		2	»	79	80	82	83	83		84	85	85	87	85
	»	3		82	83	85	85			87	87	88	89
	»	4	»	83	84	86				88	88	89
	*	5	»	83	84					88	88
	»	6	»	83						88
Blekinge	»	1	»	57	59	60	62	62	65	56	58	58	54	57	60
	»	2	»	68	68	70	71	74		70	71	71	69	74
	»	3	»	73	74	74	78			77	78	78	79
	»	4	»	76	76	78				80	81	82
	»	5	»	78	78					82	83
	»	6	»	79						83
Kristianstads	»	1	»	64	66	67	68	66	71	60	62	59	63	64	67
	»	2	»	74	76	76	77	78		73	76	72	76	79
	»	3	»	79	80	81	82			79	82	77	83
		4	»	81	82	83				81	84	79
	»	5		82	84					83	86
	»	6	»	83						84
Malmöhus	»	1		57	57	57	59	59	61	56	55	56	58	60	60
	»	2	»	65	65	66	67	67		67	65	67	69	71
	»	3	»	69	69	68	70			72	70	72	74
	»	4		70	70	70				74	72	74
	»	5		71	72					75	73
	»	6	»	72						76
Hallands	»	1	»	70	72	74	75	75	78	65	65	66	70	69	72
	»	2		78	79	81	82	82		76	76	78	81	79
	»	3	»	82	83	84	85			82	83	83	86
	»	4		84	85	86				86	85	86
	»	5		86	86					88	87
	»	6	»	86						89
Göteborgs och	»	1	»	52	52	53	55	55	57	50	49	48	46	50	53
Bohus	*	2	»	62	61	62	63	63		64	63	59	60	63
	»	3	»	67	66	67	68			70	69	67	67
	»	4	»	69	68	69				72	71	70
		5	*	70	70					73	73
	»	6		71						74
Älvsborgs	*	1		70	71	70	74	73	74	71	72	72	73	74	75
		2	»	77	77	77	80	80		80	79	81	82	82
	*	3	*	80	79	80	83			84	82	85	86
	*	4	»	81	81	82				86	85	87
	»	5	»	82	82					87	86
	*	6	»	82						87

148

Län	Guldna poster restförda efter avkortade	i % av avdrag för	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 58	K 59	K 60	K61	K 62	K 63	K 58	K 59	K 60	K61	K 62	K 63
Skaraborgs Efter 1 år	71	72	75	75	73	74	70	71	73	72	70	75
» 2 »	79	80	82	82	82		81	82	84	82	84
» 3 »	83	84	85	86			86	88	88	86
» 4 »	85	85	86				88	89	89
» 5 *	85	86					89	90
» 6 »	86						89
Värmlands * 1 »	61	62	64	65	66	69	61	61	63	62	65	68
* 2 *	70	70	72	74	76		74	73	74	74	79
» 3 »	74	74	76	79			81	78	79	80
» 4 »	76	76	78				83	81	82
» 5 »	77	78					84	82
» 6 »	77						85
Örebro » 1 »	55	57	58	61	59	62	49	51	54	52	56	59
» 2 »	64	65	66	69	69		63	61	65	67	71
» 3 »	69	70	71	74			70	68	72	75
» 4 »	71	72	73				74	72	75
» 5 »	73	73					76	75
» 6 »	74						77
Västmanlands » 1 >	63	63	65	67	67	66	62	63	62	64	71	63
* 2 »	69	70	72	75	74		74	76	76	77	81
» 3 i	72	73	76	78			79	80	82	81
» 4 »	74	74	77				82	82	84
» 5 »	75	76					84	84
» 6 »	76						85
Kopparbergs » 1 »	61	63	65	68	67	66	57	62	55	61	60	60
» 2 »	71	71	73	75	74		70	74	70	73	72
» 3 »	75	66	77	80			77	81	77	81
» 4 »	78	78	80				80	83	81
» 5 »	80	80					82	85
* 6 »	80						83
Gävleborgs » 1 »	58	60	62	63	62	63	52	54	55	58	60	60
» 2 i	68	69	70	72	71		66	67	68	72	71
» 3 »	73	74	75	77			73	74	76	78
» 4 »	76	77	78				76	78	80
* 5 »	77	79					79	81
» 6 »	78						79
Västernorrlands » 1 »	63	65	66	69	67	72	65	67	66	67	70	71
» 2 »	72	72	73	76	77		75	77	76	77	82
» 3 »	76	76	76	80			81	82	80	82
» 4 »	77	77	78				83	84	82
» 5 »	78	78					84	86
» 6 »	78						84
Jämtlands » x »	69	70	72	75	76	76	64	69	68	68	73	75
» 2 »	78	78	79	82	83		77	80	80	78	83
» 3 »	81	82	83	85			82	84	85	83
» 4 »	83	84	84				84	86	87
» 5 »	84	85					85	87
» 6 »	84						86

149

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K58	K 59	K 60	K61	K 62	K 63	K 58	K 59	K 60	K61	K 62	K 63
Västerbottens Efter 1 år	68	70	72	72	72	75	64	66	63	65	69	74
»	2	»	78	79	80	81	81		77	77	79	80	81
»	3	»	83	83	84	85			83	83	84	88
»	4	»	85	86	86				86	86	87
»	5	»	86	87					88	87
»	6	»	87						89
Norrbottens »	1		50	53	54	58	58	61	52	56	55	58	60	63
»	2	*	63	65	65	68	69		68	72	71	73	72
»	3	»	70	72	72	74			77	80	80	79
»	4	»	75	76	76				81	84	84
	5	*	78	78					84	86
»	6	»	79						85

150

Tabell 6. Resultatet av restindrivningen under tiden januari—augusti 1965.

Kronofogdedistrikt	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat
Stockholms stad..................	174 918 791	78 660 934	8170152
Stockholms län
Danderyds ....................	12 117142	11 217 094	883 467
Handens ......................	4 010 097	3 126 018	370 805
Huddinge......................	6 746 874	5 212 673	160 504
Nacka ........................	4 308 279	4 565 754	226 818
Norrtälje ......................	3 778181	2 806 099	157647
Sollentuna .....................	6 395 417	6 976 034	195 364
Solna..........................	9 545 403	8 462 776	485 449
Södertälje......................	4 313 523	3 799143	230 447
Uppsala län
Uppsala ......................	9 632 796	8 648 472	125184
Södermanlands län
Eskilstuna ....................	3 846 711	4 956 830	138 743
Katrineholms ..................	1 926 775	2 743 522	247 439
Nyköpings ....................	2 374 443	3 030 648	74 079
Östergötlands län
Linköpings ....................	4 256 923	5 342 752	61 094
Motala ........................	4 915 363	4 057 946	97 938
Norrköpings....................	6 273 104	8133 513	225 640
Jönköpings län
Eksjö..........................	3 561 531	4 491 346	266 386
Jönköpings ....................	5 097 391	4 833 555	402 368
Värnamo ......................	2 511 702	3 692 402	169179
Kronobergs län
Växjö ........................	4 706 202	6 133 188	13 723
Kalmar län
Kalmar........................	3 992 842	4 901 829	54 066
Oskarshamns ..................	2 281 077	2 394 616	120179
Västerviks ....................	4154144	4 148 413	135 515
Gotlands län
Visby....................	1 794 618	2 693 442	62 352
Blekinge län
Karlshamns....................	5 991 104	4124 076	42 512
Karlskrona ....................	4 267 102	3 847 765	45 196
Kristianstads län
Hässleholms....................	3 849 334	3 570 379	8 592
Kristianstads ..................	8 475104	7 441 845	263 219
Ångelholms ....................	3 037 369	4 380 845	131 450
Malmöhus län
Eslövs .......................	1 505 638	2 682 778	64 082
Hälsingborgs ..................	10 645180	8 006 372	183 158
Landskrona ....................	2 651 573	1 950 512	81 797
Lunds .......................	3 794 448	3 394 012	335 689
Malmö .....................	19 462 883	19 799 673	1 451 226
Trelleborgs ....................	1 670128	1 690 696	97 257
Ystads ........................	2 442 788	2 405 221	138 325
Hallands län
Halmstads ...................	3 798 613	3 850 611	98 771
Varbergs ......................	3 325194	4 130 822	9 999
Göteborgs och Bohus län
Göteborgs......................	45 434 219	23 764 789	783 048
Uddevalla .....................	5191 313	3 692 945	66 538

151

Belopp att indriva	Avskrivet	%*	Levererat	%*	Utestående 31 augusti	%*
245 409 573	6 320 915	2,6	16 825 921	6,8	222 262 734	90,6
22 450 769	496 513	2,2	3 893 132	17,3	18 061 120	80,5
6 765 310	203 418	3,0	1 508 468	22,3	5 053 421	74,7
11 799 043	103 092	0,9	1 371 338	11,6	10 324 610	87,5
8 647 215	260 161	3,0	1 595185	18,5	6 791 867	78,5
6 426 633	42 730	0,7	1 570 619	24,4	4 813 285	74,9
13176 087	100 748	0,8	1 860 905	14,1	11 214 431	85,1
17 522 730	431 525	2,5	2 333 095	13,3	14 758105	84,2
7 882 219	8 680	0,1	1 397 478	17,7	6 476 062	82,2
18 156 084	373 541	2,0	3 771 308	20,8	14 011 236	77,2
8 664 798	249 302	2,9	2 349 398	27,1	6 066 097	70,0
4 422 858	92 269	2,1	1 245 801	28,2	3 084 786	69,7
5 331 012	28 312	0,5	1 716 851	32,2	3 585 846	67,3
9 538 581	157 657	1,7	2 532 100	26,5	6 848 823	71,8
8 875 371	251 999	2,8	1 816 630	20,5	6 806 737	76,7
14 180 977	1 013 309	7,1	3 983 012	28,1	9 184 656	64,8
7 786 491	175 577	2,2	2 179 182	28,0	5 431 732	69,8
9 528 578	357 988	3,7	2 084 452	21,9	7 086135	74,4
6 034 925	133 751	2,2	1 763 062	29,2	4138 111	68,6
10 825 667	16 580	0,1	3 189 766	29,5	7 619 321	70,4
8 840 605	264 043	3,0	1 859 685	21,0	6 716 876	76,0
4 555 514	204 887	4,5	1 393 915	30,6	2 956 709	64,9
8167 042	171 930	2,1	2 440 870	29,9	5 554 238	68,0
4 425 708	36 812	0,8	1 805 061	40,8	2 583 836	58,4
10 072 668	195 924	2,0	2 853 762	28,3	7 022 980	69,7
8 069 671	165 209	2,0	1 951 487	24,2	5 952 973	73,8
7 411121	1 682	_	1 685 595	22,8	5 723 846	77,2
15 653 730	335 109	2,2	3 402104	21,7	11 916 514	76,1
7 286 764	78 022	1,1	2 655 956	36,4	4 552 783	62,5
4 124 334	40 912	1,0	1 489 716	36,1	2 593 704	62,9
18 468 394	109 625	0,6	2 740 114	14,8	15 618 652	84,6
4 520 288	27 298	0,6	854 416	18,9	3 638 574	80,5
6 852 771	217 046	3,2	1 384 kl8	20,2	5 251 302	76,6
37 811 330	409 855	1,1	6 808 508	18,0	30 592 965	80,9
3 263 567	60 694	1,9	797 147	24,4	2 405 725	73,7
4 709 684	140 668	3,0	1 192 535	25,3	3 376 478	71,7
7 550 453	16 370	0,2	1 909 114	25,3	5 624 971	74,5
7 446 017	13 349	0,2	2 334 745	31,3	5 097 922	68,5
68 415 960	419 900	0,6	13 002 383	19,0	54 993 674	80,4
8 817 720	41 970	0,5	2 359 665	26,7	6 416 082	72,8

I procent av belopp att indriva.

152

Kronofogdedistrikt	Utestående 1 januari	Bestfört	Avkortat
Älvsborgs län
Alingsås ......................	2 116 258	2 899 063	159 333
Borås..........................	7 285 052	9 051 452	602 968
Trollhättans....................	1 731 517	2 515 851	170 288
Vänersborgs....................	2 237 289	3 940 701	343 746
Skaraborgs län
Falköpings ....................	1 557 214	2 060192	75 082
Lidköpings ....................	2 407 590	3 654 020	140 837
Mariestads ....................	2 021 719	2 026 479	49 302
Skövde ........................	3 925 426	3 064 880	153 231
Värmlands län
Arvika ........................	3 102 518	2 777 351	194 343
Karlstads......................	5 591 481	5 218 349	252 623
Kristinehamns..................	2 158 526	2155 954	81 072
Sunne ........................	1 939 023	2 429 438	88 719
Örebro län
Hallsbergs......................	2 855 603	2 373 264	163 915
Karlskoga......................	3 676 642	1 680 588	397 477
Lindesbergs....................	3 274 772	2 291 051	201 616
Örebro ........................	6 102 857	5 739 855	220 820
Västmanlands län
Köpings ......................	4 325 922	3 199 258	282 182
Västerås ......................	8 986 906	8 711 611	450 492
Kopparbergs län
Avesta ........................	3 743 003	2 676 545	64 303
Borlänge ......................	3 105 585	2 413 437	62 124
Falu ..........................	4 243 702	3 564 022	116 846
Ludvika ......................	2 197 478	1 655 392
Mora..........................	3 339 812	2 587 614	624
Gävleborgs län
Gävle..........................	8 668 848	5 652 820	371 130
Hudiksvalls....................	4 812 505	4 462 040	122 392
Sandvikens ....................	2 937 030	2 385 990	57 013
Söderhamns....................	4 432 829	4 229 524	247 668
Västernorrlands län
Härnösands....................	2 283 460	3 098 903	98 403
Sollefteå ......................	1 885 437	2 127 319	82 643
Sundsvalls ....................	6 301 545	6 411 793	1 qk 66n
Ömsköldsviks..................	2 190 847	2 443 828	125 661
Jämtlands län
Östersunds ......................	6 354 026	6 935 102	156 897
Västerbottens län
Lycksele ......................	2 905 063	3 813 509	65 437
Skellefteå......................	2 775 799	2 975 419	99 082
Umeå ........................	4 478 058	4 025 487	155192
Norrbottens län
Bodens........................	3 091 800	2 447 474	75 662
Gällivare ......................	2 847 983	1 939 584	82 892
Haparanda ....................	4 410 561	4 048 389	66 931
Kiruna ........................	1 809 084	1 608 593	121 721
Luleå..........................	3 982 261	3 022 162	174 317
Piteå..........................	4 454 853	2 754 246
Hela riket........................	565 549 203	436 830 889	23 449 041
Hela riket utom Stockholms stad....	390 630 412	358 169 955	15 278 889

153

Belopp att indriva	Avskrivet	%*	Levererat	%*	Utestående 31 augusti	Va1
4 855 988	36 313	0,8	1 506 225	31,0	3 313 448	68,2
15 733 536	424 289	2,7	3 968 854	25,2	11 340 391	72,1
4 077 080	52 543	1,3	1 006 171	24,7	3 018 365	74,0
5 834 244	44 064	0,8	1 698 539	29,1	4 091 642	70,1
3 542 324	36 470	1,0	1 084 456	30,6	2 421 395	68,4
5 920 773	78 233	1,3	2 108 738	35,6	3 733 800	63,1
3 998 896	67 586	1,7	1 118101	28,0	2 813 203	70,3
6 837 075	97 016	1,4	1 949 570	28,5	4 790 488	70,1
5 685 526	55198	1,0	2 063 023	36,3	3 567 300	62,7
10 557 207	382 587	3,6	2 588 386	24,5	7 586 232	71,9
4 233 408	12 140	0,3	894 663	21,1	3 326 607	78,6
4 279 742	66 006	1,5	1 388 795	32,5	2 824 938	66,0
5 064 952	356 702	7,1	1 481 054	29,2	3 227192	63,7
4 959 753	191 308	3,9	872 267	17,6	3 896 173	78,5
5 364 207	156123	2,9	1 318147	24,6	3 889 935	72,5
11 621 892	337 841	2,9	2 231 942	19,2	9 052 108	77,9
7 242 998	5 449	0,1	1 675 248	23,1	5 562 302	76,8
17 248 025	449 481	2,6	3 576 770	20,7	13 221 771	76,7
6 355 245	28 111	0,4	788 581	12,4	5 538 551	87,2
5 456 898	137 013	2,5	952 643	17,5	4 367 239	80,0
7 690 878	60136	0,8	1 189 320	15,5	6 441 421	83,7
3 852 870	—	—	653 207	17,0	3 199 664	83,0
5 926 802	14 032	0,2	1 219 725	20,6	4 693 045	79,2
13 950 538	421 046	3,0	2 284 467	16,4	11 245 020	80,6
9152153	37 057	0,4	2 520 908	27,5	6 594 187	72,1
5 266 007	—	—	962 397	18,3	4 303 607	81,7
8 414 685	54 557	0,6	2 302 074	27,4	6 058 052	72,0
5 283 960	124 660	2,3	1 605 246	30,4	3 554 053	67,3
3 930 113	97 908	2,5	1 205 356	30,7	2 626 844	66,8
12 514 678	239 325	1,9	3 071 344	24,5	9 204 007	73,6
4 509 014	86 921	1,9	1 227 897	27,2	3194194	70,9
13 132 231	256 603	2,0	4 058 952	30,9	8 816 674	67,1
6 653 135	55 511	0,8	2 372 863	35,7	4 224 758	63,5
5 652 136	56 294	1,0	1 865 914	33,0	3 729 928	66,0
8 348 353	26 636	0,3	2 460 233	29,5	5 861 483	70,2
5 463 612	60 408	1,1	1 031 613	18,9	4 371 588	80,0
4 704 675	155 620	3,3	791 569	16,8	3 757 485	79,9
8 392 019	105 926	1,3	2 219 968	26,4	6 066 123	72,3
3 295 956	—	—	745 393	22,6	2 550 563	77,4
6 830 106	135 568	2,0	1 173 905	17,2	5 520 633	80,8
7 209 099	—	—	1 831141	25,4	5 377 960	74,6
978 931 051	18 772 053	1,9	184 974 564	18,9	775 184 288	79,2
733 521 478	12 451 138	1,7	168 148 643	22,9	552 921 554	75,4

1 I procent av belopp att indriva.

Tabell 7. Indrivningen av särskilt uppdebiterad A-skatt under tiden januari—augusti 196S.

Län	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat	Belopp att indriva	Avskrivet	1 %	Levererat	1 %	Utestående 31 augusti	1 %
Stockholms stad......	13 767 281	5 230 734	731	18 997 284			1 026 881	5,4	17 970 403	94,6
Stockholms ..........	3 728181	2 757 266	21 583	6 463 864	47 471	0,7	963 031	14,9	5 453 362	84,4
Uppsala .............	949 872	493 780	760	1 442 892	130 041	9,0	239 517	16,6	1 073 334	74,4
Södermanlands .......	806 174	462 386	198	1 268 362	63 662	5,0	285 756	22,5	918 944	72,5
Östergötlands ........	2 369 491	1 228 214	—	3 597 705	256 937	7,2	475 744	13,2	2 865 024	79,6
Jönköpings ..........	883 664	714 008	3 512	1 594 160	75 147	4,7	359 876	22,6	1 159 137	72,7
Kronobergs ..........	430 598	353 676	1 340	782 934	5 016	0,7	194 541	24,9	582 777	74,4
Kalmar .............	1 204 133	754 865	—	1 958 998	167 833	8,6	293 838	15,0	1 497 327	76,4
Gotlands ............	94 037	120 491	—	214 528	178	—	77 357	36,1	136 993	63,9
Blekinge ............	570 242	336 356	282	906 316	43 724	4,8	140 720	15,5	721 872	79,7
Kristianstads ........	981 227	922 185	3 170	1 900 242	66 680	3,5	256 121	13,5	1 577 441	83,0
Malmöhus............	4 451 781	2 985 775	22 726	7 414 830	150 391	2,0	1 142110	15,4	6 122 329	82,6
Hallands ............	274 581	235 939	—	510 520	—	—	199 120	39,0	311 400	61,0
Göteborgs och Bohus	4 027 437	1 346 559	16 284	5 357 712	19 211	0,4	880 890	16,4	4 457 611	83,2
Älvsborgs ............	1 662 184	1 025 479	312	2 687 351	107 910	4,0	478 114	17,8	2 101 327	78,2
Skaraborgs ..........	1 054 264	621 634	1 016	1 674 882	27 282	1,6	409 218	24,4	1 238 382	74,0
Värmlands ..........	1 338 384	704 180	175	2 042 389	84 949	4,2	362 793	17,8	1 594 647	78,0
Örebro ..............	1 647 414	610 329	1 507	2 256 236	318 659	14,1	374 511	16,6	1 563 066	69,3
Västmanlands........	1 252 927	600 088	3 879	1 849 136	61 205	3,3	438 099	23,7	1 349 832	73,0
Kopparbergs ........	2 344 056	933 478	11 379	3 266 155	18 786	0,6	380 677	11,6	2 866 692	87,8
Gävleborgs ..........	2 112 283	958 868	5 693	3 065 458	40 216	1,3	491 434	16,0	2 533 808	82,7
Västernorrlands ......	1 171 266	688 870	712	1 859 424	68 517	3,7	328 299	17,7	1 462 608	78,6
Jämtlands............	748 655	298 242	844	1 046 053	41 793	4,0	220 710	21,1	783 550	74,9
Västerbottens ........	898 488	484 956	5 804	1 377 640	34 470	2,5	246 161	17,9	1 097 009	79,6
Norrbottens..........	3 052 833	873 516	1 584	3 924 765	53 490	1,4	472 377	12,0	3 398 898	86,6
Hela riket Hela riket utom	51 821 453	25 741 874	103 491	77459 836	1 884168	2,4	10 737 895	13,9	64 837 773	83,7
Stockholms stad	38 054 172	20 511140	102 760	58 462 552	1 884 168	3,2	9 711 014	16,6	46 867 370	80,2

1 Procent av belopp att indriva.

Tabell 8. Indrivningen av särskilt uppdebiterad preliminär allmän varuskatt under tiden januari—augusti 1965.

Län	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat	Belopp att indriva	Avskrivet	1 0/ /O	Levererat	1 %	Utestående 31 augusti	1 %
Stockholms stad......	11 769 559	6 135 232	958 812	16 945 979	_	__	837 944	4,9	16 108 035	95,1
Stockholms ..........	4 690 605	3 064 272	486 363	7 268 514	129 259	1,8	1 739 071	23,9	5 400 184	74,3
Uppsala..............	1 210 902	851 325	15 703	2 046 524	33 753	1,7	305 872	14,9	1 706 899	83,4
Södermanlands ......	736 693	933 796	52 441	1 618 048	39 303	2,4	593 966	36,7	984 779	60,9
Östergötlands ........	2 384 694	2 462 070	72 307	4 774 457	142 613	3,0	1 456 829	30,5	3 175 015	66,5
Jönköpings ..........	1 354 984	1 575 076	879 573	2 050 487	69 478	3,4	741 727	36,2	1 239 282	60,4
Kronobergs ..........	642 023	581 754	2 133	1 221 644	—	—	350 537	28,7	871 107	71,3
Kalmar..............	1 323 304	1 457 387	18 722	2 761969	54 500	2,0	913 301	33,1	1 794168	64,9
Gotlands ............	185 744	259 131	—	444 875	2 861	0,6	226 911	51,0	215 103	48,4
Blekinge ............	570 476	360 035	1 932	928 579	3 965	0,4	251 335	27,1	673 279	72,5
Kristianstads ........	1 970 371	1 410 650	38 374	3 342 647	28 928	0,9	827 192	24,7	2 486 527	74,4
Malmöhus ..........	5 092 539	3 679 122	234 400	8 537 261	92 957	1,1	1 667 177	19,5	6 777 127	79,4
Hallands ............	1 288 078	1 608 652	815 640	2 081090	4 626	0,2	603 845	29,0	1 472 619	70,8
Göteborgs och Bohus	3 656 414	2 673 701	79 389	6 250 726	32 249	0,5	1 620 586	25,9	4 597 891	73,6
Älvsborgs............	1 697 048	2 042 639	179 665	3 560 022	34 930	1,0	990 317	27,8	2 534 775	71,2
Skaraborgs ..........	881 167	999 662	22 264	1 858 565	20 839	1,1	604 563	32,5	1 233 163	66,4
Värmlands ..........	1 645 667	2 706 728	1 436 929	2 915 466	23 108	0,8	784 650	26,9	2 107 708	72,3
Örebro ..............	2 349 596	1 381 352	72 801	3 658147	85 805	2,4	911 736	24,9	2 660 606	72,7
Västmanlands........	1 689 061	1 015 369	94 526	2 609 904	16 124	0,6	630 no	24,2	1 963 670	75,2
Kopparbergs ........	2 325 828	2 691 825	1 387 378	3 630 275	19 364	0,5	460 277	12,7	3 150 634	86,8
Gävleborgs ..........	2 121 416	1 653 937	194 735	3 580 618	37 232	1,0	794 295	22,2	2 749 091	76,8
Västernorrlands ......	1 125 894	1 336 334	17 457	2 444 771	36 166	1,5	763 984	31,2	1 644 621	67,3
Jämtlands............	717 157	622 037	2 490	1 336 704	5 572	0,4	465 182	34,8	865 950	64,8
Västerbottens ........	1 040 771	1 647 782	91 469	2 597 084	23 116	0,9	1 102 104	42,4	1 471864	56,7
Norrbottens..........	2 242 722	1 392 497	48 227	3 586 992	83 586	2,3	872 313	24,3	2 631 093	73,4
Hela riket	54 712 713	44 542 365	7203 730	92 051 348	1 020 334	1,1	20 515 824	22,3	70 515190	76,6
Hela riket utom
Stockholms stad	42 943 154	38 407 133	6 244 918	75105 369	1 020 334	1,4	19 677 880	26,2	54407155	72,4

Procent av belopp att indriva.

Tabell 9. Indrivningen av kvarstående och tillkommande allmän varuskatt under tiden januari—augusti 1965.

Län	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat	Belopp att indriva	Avskrivet	1 %	Levererat	1 0/ /O	Utestående 31 augusti	1 0/ /O
Stockholms stad......	3 289 315	1 125 694	48	4 414 961			123 807	2,8	4 291 154	97,2
Stockholms ..........	742 294	682 452	75 488	1 349 258	32 830	2,4	216 543	16,1	1 099 885	81,5
Uppsala ............	132 972	139 651	—	272 623	2 285	0,9	37 147	13,6	233 191	85,5
Södermanlands ......	87 016	219 243	944	305 315	7 551	2,5	51 284	16,8	246 480	80,7
Östergötlands ........	758 661	228 722	225 907	761 476	48 093	6,3	312 045	41,0	401 338	52,7
Jönköpings ..........	240 947	340 682	56 581	525 048	23 613	4,5	121 778	23,2	379 657	72,3
Kronobergs ..........	248 414	157 991	31 581	374 824	—		174 657	46,6	200 167	53,4
Kalmar..............	119 779	158 600	—	278 379	5 506	2,0	39 907	14,3	232 966	83,7
Gotlands ............	76 353	25 687	19 418	82 622	—	—	52 973	64,1	29 649	35,9
Blekinge ............	88 620	181 008	1 200	268 428	1 605	0,6	35 764	13,3	231 059	86,1
Kristianstads ........	690 636	59 663	29 852	720 447	2 815	0,4	344 800	47,9	372 832	51,7
Malmöhus ...........	659 265	689 204	39 158	1 309 311	11 204	0,9	114 577	8,7	1 183 530	90,4
Hallands ............	75 899	190 667	—	266 566	2 324	0,9	24 700	9,2	239 542	89,9
Göteborgs och Bohus..	2 322 169	480 984	216 474	2 586 679	807	—	853 803	33,0	1 732 069	67,0
Älvsborgs ............	360 287	476 969	80 871	756 385	8 190	1,1	168 221	22,2	579 974	76,7
Skaraborgs ..........	448 512	254 120	190 603	512 029	5 379	1,1	214 648	41,9	292 002	57,0
Värmlands ..........	188 696	194 669	5 082	378 283	245	—	98 187	26,0	279 851	74,0
Örebro ..............	433 665	214 180	13 983	633 862	5 082	0,8	223 355	35,2	405 425	64,0
Västmanlands........	250 982	275 670	2 001	524 651	74	—	73 688	14,0	450 889	86,0
Kopparbergs ........	491 753	220 703	177 941	534 515	478	0,1	177 872	33,3	356 165	66,6
Gävleborgs ..........	1 291 029	84 061	231 988	1 143 102	24 855	2,2	387 923	33,9	730 324	63,9
Västernorrlands ......	141 925	299 845	11 759	430 011	4 472	1,0	136 672	31,8	288 867	67,2
Jämtlands............	338 475	30 949	49 880	319 544	489	0,1	163 789	51,3	155 266	48,6
Västerbottens ........	1 280 994	428 501	54 701	1 654 794	1 812	0,1	530 065	32,0	1 122 917	67,9
Norrbottens..........	1 521 180	233 372	290 479	1 464 073	5 947	0,4	619 549	42,3	838 577	57,3
Hela riket	16 279 838	7 393 287	1 805 939	21 867186	195 656	0,9	5 297 754	24,2	16 373 776	74,9
Hela riket utom
Stockholms stad	12 990 523	6 267 593	1 805 891	17452 225	195 656	1,1	5173 947	29,7	12 082 622	69,2

Procent av belopp att indriva.

Tabell 10. Indrivningen av arbetsgivaravgifter m. in. under tiden januari—augusti 1965.

Län	Utestående 1 januari	Restiört	Avkortat	Belopp att indriva	Avskrivet	1 %	Levererat	1 %	Utestående 31 augusti	1 %
Stockholms stad......	8 975 619	9 795 674	65 990	18 705 303			1 091 867	5,8	17 613 436	94,2
Stockholms ..........	3 087 018	3 448 799	344 066	6 191 751	34 688	0,6	1 723 958	27,8	4 433 105	71,6
Uppsala ............	589 857	718 662	22 919	1 285 600	4 072	0,3	326 576	25,4	954 952	74,3
Södermanlands ......	525 766	1 184149	55 832	1 654 083	15 422	0,9	622 429	37,6	1 016 232	61,5
Östergötlands ........	1 192 984	1 700 814	88 223	2 805 575	47 934	1,7	933 510	33,3	1 824131	65,0
Jönköpings ..........	1 135 674	1 437108	124 391	2 448 391	48 024	2,0	917 859	37,5	1 482 508	60,5
Kronobergs ..........	684 466	868 392	—	1 552 858	—	—	493 512	31,8	1 059 346	68,2
Kalmar..............	976 552	1 302 338	100 881	2 178 009	35 726	1,7	621 683	28,5	1 520 600	69,8
Gotlands ............	144 290	145 291	5 645	283 936	—	—	167 133	58,9	116 803	41,1
Blekinge ............	678 233	999 310	10 447	1 667 096	24 949	1,5	505 119	30,3	1 137 028	68,2
Kristianstads ........	865 870	1 640 417	107 344	2 398 943	2 512	0,1	842 850	35,1	1 553 581	64,8
Malmöhus ...........	3 163 891	3 785 768	219 910	6 729 749	79 131	1,2	1 385 910	20,6	5 264 708	78,2
Hallands ............	620 776	592 958	20 684	1 193 050	1 080	0,1	402 152	33,7	789 818	66,2
Göteborgs och Bohus . .	2 759 808	3 036 259	77 953	5 718 114	84 618	1,5	1 568 722	27,4	4 064 774	71,1
Älvsborgs ............	1 240 260	2162175	125 045	3 277 390	24 524	0,8	1 052 983	32,1	2 199 883	67,1
Skaraborgs ..........	1 118 481	1 368 579	74 626	2 412 434	21 173	0,9	747 806	31,0	1 643 455	68,1
Värmlands ..........	1 257 779	1 214 365	134 040	2 338 104	28 655	1,2	736 467	31,5	1 572 982	67,3
Örebro...............	995 191	1 254 754	73 926	2 176 019	38 648	1,8	570 900	26,2	1 566 471	72,0
Västmanlands........	1 170746	1 238 942	77 108	2 332 580	28 290	1,2	592 210	25,4	1 712 080	73,4
Kopparbergs ........	1 230 756	1 807 779	45 041	2 993 494	2 307	0,1	423 757	14,2	2 567 430	85,7
Gävleborgs ..........	1 457 953	1 723 033	141 995	3 038 991	10 193	0,3	813 065	26,8	2 215 733	72,9
Västernorrlands ......	1 362 874	1 477 092	86 397	2 753 569	23 908	0,9	915 077	33,2	1 814 584	65,9
Jämtlands............	575 777	660 087	32 585	1 203 279	4 470	0,3	420 170	35,0	778 639	64,7
Västerbottens ........	1 039 944	1 030 302	77 474	1 992 772	8 759	0,4	680 760	34,2	1 303 253	65,4
Norrbottens..........	1 673 024	1 446 622	42 311	3 077 335	10 527	0,3	863 307	28,1	2 203 501	71,6
Hela riket	38 523 589	46 039 669	2 154 833	82 408 425	579 610	0,7	19 419 782	23,6	62 409 033	75,7
Hela riket utom
Stockholms stad	29 547 970	36 243 995	2 088 843	63 703122	579 610	0,9	18 327 915	28,8	44 795 597	70,3

1 Procent av belopp att indriva.

158

Revisorernas uttalande. Såsom av den av riksrevisionsverket överlämnade
redogörelsen framgår inflöt under uppbördsåret 1964—65 såsom A-skatt
14 513 milj. kronor och såsom B-skatt 3 658 milj. kronor. Detta innebär att
jämfört med närmast föregående uppbördsår A-skatten ökat med 2 001 milj.
kronor och B-skatten med 127 milj. kronor. Vidare uppgick fyllnadsinbetalningarna
för uppbördsåret 1964—65 till 1 205 milj. kronor, varav 294 milj.
kronor utgjorde A-skatt och 911 milj. kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp
avser 689 milj. kronor aktiebolag m. fl. juridiska personer och 222 milj. kr. i
huvudsak fysiska personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår
har fyllnadsinbetalningarna ökat med 309 milj. kronor. Resultatet av den
ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1964—65, då
96,18 procent inflöt, innebär en förbättring med 0,09 procent jämfört med
närmast föregående uppbördsår. I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden
av den kvarstående skatten enligt 1964 års taxering må nämnas, att
inflytandeprocenten uppgick till 83,52; motsvarande tal enligt närmast föregående
års taxering var 83,76.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas, såsom förut omtalats,
uppgå till omkring 1 974 milj. kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 1 265 milj. kronor. Jämfört med de uppgifter
som vid motsvarande tidpunkt förra året förelåg i fråga om 1964 års taxering
har den kvarstående skatten ökat med ca 610 milj. kronor och överskottsskatten
minskat med 196 milj. kronor. Den kvarstående skatten uppgår
till 10 procent av den slutliga skatten, vilket innebär att den kvarstående
skattens andel i den slutliga skatten ökat med 2 procent jämfört med närmast
föregående års taxering.

I samband med den redogörelse för resultatet av skatteuppbörden som
lämnades i fjolårets berättelse erinrade revisorerna om den då förestående
omorganisationen av exekutionsväsendet, bl. a. innebärande en helt ny distriktsindelning.
Främst av detta skäl ansåg sig revisorerna icke böra ingå
på någon närmare granskning av skatteuppbörden. Den ifrågavarande omorganisationen
trädde i kraft den 1 januari innevarande år. Antalet utmätningsmansdistrikt
har därigenom nedgått från 379 till 81. Möjligheten till meningsfyllda
jämförelser med tidigare års indrivningsresultat har som följd
härav starkt beskurits. Vidare har enligt vad revisorerna erfarit betydande
initialsvårigheter på många håll varit förbundna med genomförandet av den
nya organisationen. Med hänsyn till såväl nyss anförda omständigheter som
den korta tid under vilken reformen hittills hunnit verka har ej heller årets
revisorer funnit sig böra underkasta indrivningsresultatet någon mera ingående
bedömning. Revisorerna förutsätter emellertid att alla erforderliga
åtgärder vidtages i syfte att avhjälpa eventuellt kvardröjande organisationssvårigheter.

Förutom en minskning av antalet distrikt har exekutionsväsendets omorganisation
medfört en övergång från manuell till maskinell bokföring.

159

Detta innebär bl. a. att vederbörande utmätningsmans redovisning till länsstyrelsen
av månadsräkningsmedel utskrives med hjälp av bokföringsmaskin.
För varje länsstyrelse gäller att ett exemplar av denna månadsräkning
skall vidaresändas till riksrevisionsverket för att ligga till grund för ämbetsverkets
uppbördsstatistik.

Omläggningen av redovisningssystemet har således inneburit, att ett fullständigt
underlag för en specificerad statistik över restindrivningen numera
kan erhållas. Då i många fall avsevärda balanser visat sig föreligga även
beträffande sådana medel som hittills icke ingått i uppbördsstatistiken, har
frågan om en utbyggnad av denna statistik i antydd riktning vid flera tillfällen
varit föremål för revisorernas övervägande. Revisorerna hälsar därför
med tillfredsställelse, att den av riksrevisionsverket i år upprättade statistiken
också omfattar en sammanställning över indrivningen av samtliga i utmätningsmannens
månadsräkning redovisade medel. Som ovan angivits och
även bekräftats av de uppgifter som införskaffats av revisorerna i särskild
ordning, torde emellertid hinder icke möta att låta uppbördsstatistiken få en
mera nyanserad och allsidig utformning än nu blivit fallet även i dess nya
skepnad. Det bör sålunda vara möjligt att för varje kronofogdedistrikt göra
en specificerad uppdelning på de olika slag av skatter och avgifter för vilka
ett exekutivt förfarande kan aktualiseras. Då en sådan mera detaljerad redogörelse
får anses vara av stort värde för tillsynen av restindrivningens förlopp,
finner revisorerna lämpligt att uppbördsstatistiken i fortsättningen utbygges
enligt i huvudsak ovan angivna riktlinjer.

160

§22

Uppbörd och indrivning av kvarstående skatt

I 28 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 stadgas beträffande skyldigheten
att erlägga kvarstående skatt följande.

Kvarstående skatt, som icke uppgår till minst fem kronor, skall icke erläggas.

Kvarstående skatt skall förfalla till betalning:

Om skattens belopp uppgår till högst femtio kronor, under den första
uppbördsterminen under uppbördsåret näst efter taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger femtio kronor, med lika belopp under vardera
av de båda första uppbördsterminerna under nämnda uppbördsår, dock
att belopp, som skall förfalla under den senare terminen, skall avrundas till
närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla under den
förra terminen.

Innebörden av reglerna är bl. a. att i de fall, då kvarskatten uppgår till
udda krontal och överstiger femtio kronor, det belopp som skall inbetalas
under första terminen blir en krona högre än det som debiteras för andra
terminen.

Skattsedel för slutlig skatt är försedd med två talonger för inbetalning av
kvarstående skatt, en för vardera terminen. Som framgår av vad ovan sagts
kan talongen för första terminen upptaga ett belopp som är en krona högre
än motsvarande under andra terminen förfallande belopp.

Uppbörden av kvarskatt, varom närmare regler givits i uppbördsförordningen
och en särskild kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen,
ombesörjes av postverket, men inbetalning av skatten kan även
göras hos affärsbanker eller andra penninginrättningar. Dessa redovisar
liksom postanstalterna och postgirokontorets skatteavdelning på sätt som
närmare anges i 26 § tillämpningskungörelsen den av dem verkställda uppbörden
till skatteavdelningen vid postkontoret i vederbörande residensstad.
Efter utgången av varje uppbördstermin skall skatteavdelningen till länsstyrelsen
överlämna redovisning rörande inbetald skatt för terminen. Avdelningen
skall vidare, likaså efter utgången av varje uppbördstermin, i vad
gäller skattskyldiga på landet i länet upprätta restlängd över debiterad skatt,
vilken förfallit under terminen men icke erlagts i föreskriven tid och ordning.
Restlängden översändes till länsstyrelsen. Vad beträffar skattskyldiga
i städer med egna uppbördsverk gäller att, därest överenskommelse härom
träffats, samma förfarande tillämpas, dock att restlängden överlämnas till
den lokala skattemyndigheten. I annat fall åligger det den lokala skattemyndigheten
i sådan stad att upprätta restlängd.

Indrivningen av på restlängd upptagen skatt omhänderhas numera av

161

vederbörande kronofogdemyndighet. Länsstyrelse respektive lokal skattemyndighet
i stad har att till vederbörande utmätningsman överlämna två
exemplar av restlängden, försedda med uppgifter dels om restförda belopp
och restavgifter som influtit utan indrivning, dels om vad eljest må vara av
betydelse för indrivningen, dels ock om det sammanlagda skattebelopp som
skall indrivas. Innan ytterligare åtgärder vidtages skall den skattskyldige
anmanas att fullgöra sin betalningsskyldighet.

Förfarandet innebär bl. a. på grund av kvarskattens uppdelning på två
terminer med särskild restföring för varje termin, att för en och samma
skattskyldig två skilda ärenden angående kvarskatten för ett år kan bli
anhängiga hos indrivningsmyndigheten.

Beträffande antalet skattskyldiga med kvarstående skatt, uppgående till
minst 5 kronor, må hänvisas till nedanstående ur uppbördsutredningens
betänkande nr 1 (SOU 1965: 23) återgivna tabell.

Kvarstående skatt Antal skattskyldiga

5— 9	kr.	44 000
10— 19	»	58 000
20— 24	»	22 000
25— 29	»	22 000
30— 49	»	124 000
50— 99	»	225 000
> 100	»	1 171 000
		Summa 1 666 000

Uppgifterna avser ett enda år, inkomståret 1961, men de torde likväl ge en
viss belysning åt omfattningen av arbetet med uppbörd och indrivning av
kvarstående skatt.

Några säkra uppgifter angående antalet skattskyldiga som underlåter att
inbetala dem påförd kvarskatt har icke kunnat erhållas. Enligt vad revisorerna
erfarit lär man emellertid kunna räkna med att 65 å 70 procent av
dem som försummar inbetalning under den första terminen även underlåter
att fullgöra inbetalningen för den andra terminen.

Revisorernas uttalande. Uppbörden av kvarstående skatt och indrivningen
av restförd skatt innebär i många fall en omständlig procedur, som, då fråga
är om smärre belopp, av vederbörande myndigheter kräver arbetsinsatser
och administrationskostnader som icke synes stå i rimlig proportion till
storleken av de medel som genom åtgärderna kan tillföras det allmänna.
Revisorerna anser det därför angeläget att möjligheterna till rationalisering
och förenkling på detta område uppmärksammas. Vissa hithörande frågor
har redan varit föremål för övervägande i olika sammanhang, bl. a. av revisorerna
själva i 1963 års berättelse.

6—050680. Rev. berättelse ang. statsverket ur 1965.1

162

I nämnda berättelse förordade revisorerna bl. a. att frågan om en höjning
av den beloppsgräns av 5 kronor, vid vilken kvarstående skatt icke utkräves,
borde närmare prövas. En sådan prövning har sedermera verkställts av uppbördsutredningen,
som i sitt betänkande nr 1 framlagt förslag om höjning
av gränsen till 25 kronor. Förslaget är under vidare behandling.

En annan framträdande olägenhet med det nuvarande systemet sammanhänger
med att kvarstående skatt över 50 kronor uppdelas på två uppbördsterminer
och att varje delbelopp i uppbörds- och indrivningshänseende representerar
ett särskilt ärende. Att en sådan uppdelning över huvud taget genomförts
är självfallet betingat av önskemålet att underlätta för den skattskyldige
att fullgöra sina inbetalningar, och revisorerna anser det också av
angivet skäl rimligt att den sålunda tillämpade ordningen i princip bibehålles
för framtiden. Såvitt revisorerna kunnat finna skulle emellertid en
väsentlig arbetsbesparing kunna vinnas genom en höjning av den beloppsgräns,
50 kronor, över vilken påförd kvarskatt f. n. skall uppdelas på
olika terminer. En dylik jämkning synes motiverad även av de förändringar
i penningvärdet som inträffat sedan regeln infördes. Av den i det föregående
redovisade tabellen över antalet skattskyldiga med kvarstående skatt kan
bl. a. utläsas, att antalet skattskyldiga som enligt nuvarande system skall erlägga
hela kvarskatten vid ett enda betalningstillfälle uppgår till omkring
270 000 och att en höjning av beloppsgränsen till 100 kronor finge beräknas
öka antalet till omkring 500 000 av de totalt omkring 1 700 000 skattskyldiga
med kvarskatt. Revisorerna har icke ansett sig böra taga ställning till vid
vilket belopp en ny gräns bör dragas men finner frågan härom böra allvarligt
övervägas med beaktande av såväl skattebetalarnas intressen som de fördelar
för uppbörds- och indrivningsarbetet som står att vinna vid olika beloppsgränser.

Som tidigare nämnts fördelas kvarstående skatt som slutar på udda krontal
sålunda, att det belopp som hänföres till första uppbördsterminen alltid
med en krona överstiger återstående belopp. Detta medförde under de första
åren sedan systemet med preliminärskatt införts synnerligen stora olägenheter
vid uppbörd och indrivning genom att i många fall den för andra terminen
avsedda skattsedelstalongen användes för inbetalning redan under
första terminen. Följden blev att mängder av poster på en krona fick restföras
och att indrivningsproceduren sattes i gång för varje sådan post. Sedermera
har åtgärder vidtagits beträffande skattsedelns utformning i syfte
att minska risken för misstag vid begagnandet av inbetalningstalongerna,
vilket lett till mycket väsentliga förbättringar i här ifrågavarande hänseende.
Fortfarande lär dock emellanåt förekomma att fel talong användes
med nyss angivna följder. Enligt revisorernas mening bör risken för dylika
företeelser slutgiltigt undanröjas, exempelvis genom att udda krontal utjämnas
till närmast lägre eller högre belopp och samma belopp således påföres
båda talongerna.

163

Revisorerna vill avslutningsvis beröra ytterligare ett par förenklingsmöjligheter,
närmast med sikte på indrivningsarbetet. Som ovan nämnts kompliceras
detta icke sällan därav, att utebliven betalning av sådan lcvarskatt som
är uppdelad på de båda ifrågakommande uppbördsterminerna resulterar i
två skilda ärenden, oaktat den skattskyldige i detta fall är en och samma
person. Därmed förknippade olägenheter i form av administrativt merarbete
synes emellertid kunna elimineras om regler infördes av innebörd, att även
andra uppbördsterminens delbelopp skulle omedelbart förfalla till betalning,
därest vederbörliga åtgärder under första uppbördsterminen försummades
av den skattskyldige. Enligt tidigare lämnade uppgifter kan man uppskattningsvis
räkna med att inemot 70 procent av dem som försummar den första
inbetalningen även underlåter att fullgöra den andra. Detta talar för att den
här ifrågasatta omläggningen, såvitt gäller flertalet skattskyldiga med kvarskatt,
icke skulle medföra något nämnvärt sämre läge än enligt nuvarande
regler. Samtidigt bör dock beaktas att ett sådant system, med hänsyn till att
restlängd ofta torde komma utmätningsman till handa först sedan andra terminen
utlöpt, i vissa fall kan tänkas medföra olägenheter. Måhända är därför
ett alternativ, innebärande att första uppbördsterminens delbelopp, om
det ej inbetalas i rätt tid, uppföres på restlängd först sedan även andra uppbördsterminen
gått till ända, att föredraga.

Revisorerna, som är medvetna om att vissa av de i det föregående berörda
frågorna redan uppmärksammats i skilda sammanhang, har med det anförda
velat erinra om att olika möjligheter föreligger att, delvis med ganska
enkla medel, åstadkomma förenkling och rationalisering av uppbörds- och
indrivningsverksamheten i vad gäller kvarstående skatt. Det är enligt revisorernas
mening av vikt, icke minst med hänsyn till den förestående omläggningen
till användning av datamaskiner inom denna verksamhet, att förutsättningar
skapas för ett system som kan fungera smidigt och friktionsfritt
och icke innefattar onödiga administrativa besvärligheter. Revisorerna
vill därför understryka angelägenheten av att hithörande spörsmål utan tidsutdräkt
blir ingående prövade.

164

§ 23

Särskild fastighetsdeklaration

I 12 § 2 mom. kommunalskattelagen anges olika förhållanden som föranleder
att nytt taxeringsvärde på fastighet skall åsättas i stället för det vid
den allmänna fastighetstaxeringen bestämda. Således skall omtaxering göras
bl. a. om fastighet som förut varit undantagen från skatteplikt blivit
skattepliktig, om fortsatt bebyggelse skett å fastighet som vid näst föregående
taxering ej varit färdigbyggd eller om fastighets värde eljest genom
ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att därav föranledes en ökning av
taxeringsvärdet med minst en femtedel.

De här särskilt angivna förhållandena lär i stor utsträckning föreligga i
fråga om den s. k. sommarstugebebyggelsen.

I 175 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen föreskrives följande.

Har vid ingången av år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum, beträffande
viss fastighet förhållande förelegat av beskaffenhet att böra jämlikt
12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde,
är fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare skyldig
att utan anmaning till ledning för fastighetens taxering det året avgiva deklaration
(särskild fastighetsdeklaration).

Av 175 § framgår vidare bl. a. att särskild fastighetsdeklaration skall avlämnas
senast den 15 februari samt att den som icke anser sig deklarationsskyldig
enligt 1 mom. men anmanas att avgiva deklaration är skyldig att
efterkomma anmaningen.

Jämlikt 186 § taxeringsförordningen skall den som i särskild fastighetsdeklaration
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift,
ägnad att leda till för låg taxering, dömas till dagsböter, där ej gärningen
är belagd med straff i strafflagen. Underlåtenhet att i rätt tid avgiva särskild
fastighetsdeklaration är däremot icke belagd med straff.

Revisorerna har, med hänsyn bl. a. till det under senare tid starkt ökade
sommarstugebyggandet och den utveckling på området som är att emotse,
funnit det vara av intresse att undersöka frågan på vad sätt kontroll sker av
att den föreskrivna deklarationsskyldigheten fullgöres. I sådant syfte har
revisorerna i skrivelse till överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
infordrat uppgifter beträffande den nuvarande kontrollen, särskilt i fråga
om kommuner med omfattande bebyggelse för fritidsändamål. Revisorerna
har vidare anmodat de nämnda myndigheterna att framlägga synpunkter på
frågan om hur en eventuellt behövlig effektivisering av kontrollen lämpligen
bör åstadkommas.

165

Överståthållarämbetet anför följande.

Beträffande ny-, till- eller ombyggnader jämte nybildade fastigheter samt
avstyckningar till gatumark o. d. sker kontrollen på följande sätt.

Uppgifter om samtliga av Stockholms stads byggnadsnämnd beviljade
byggnadslov erhållas månatligen från sagda nämnd.

Uppgifter om samtliga av arbetsmarknadsnämnden beviljade arbetstillstånd,
som gälla fastigheter, införskaffas vid varje årsskifte av fastighetstaxeringsdetalj
en.

Uppgifter om samtliga nybildade tomter och avstyckningar till gatumark
o. d. erhålles varje månad från Stockholms stads fastighetsregisterförare.

Samtliga fastigheter med byggnader i ofullbordat skick kontrolleras varje
år till dess att byggnaden/byggnaderna färdigställts.

Beträffande övriga i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen omnämnda fall,
där taxeringsvärdena varje år skola omprövas, erhålles uppgifter från den
lokala skattemyndigheten (Uppbördsverket).

Ämbetet finner kontrollmöjligheterna för Stockholms stad tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför.

En vanlig kontrollåtgärd vid den särskilda fastighetstaxeringen är att
jämförelse sker med de allmänna självdeklarationerna för inkomst- och
förmögenhetstaxeringen. Av dessa brukar kunna utläsas förändringar i fråga
om fastighetsinnehav. Nybildningar av fastigheter m. m. framgår även av
de stommar till fastighetslängder, som lokal skattemyndighet årligen upprättar
med ledning av lagfartsuppgifter in. m.

Vad särskilt gäller sommarstugebebyggelsen försvåras dock kontrollen
av att fastighetsägare vanligen är bosatt i annan kommun än den där fastigheten
är belägen, varigenom taxeringsnämnden i den sistnämnda kommunen
ej har tillgång till ägarens allmänna självdeklaration. Vidare förekommer
det en rätt omfattande bebyggelse på ofri grund, varom lokal skattemyndighet
ej erhåller kännedom och därför ej kan beakta vid upprättandet
av stommarna till fastighetslängderna. Vid allmän fastighetstaxering föreligger
dock en kontrollmöjlighet genom att markägaren i fastighetsdeklarationen
är skyldig lämna uppgift om dylik bebyggelse. En liknande möjlighet
till kontroll föreligger även årligen genom att markägaren kan avfordras
specifikation å intäkter av arrenden och hyror.

Över huvud taget torde taxeringsnämnderna genom att verkställa förfrågningar
hos skattskyldiga, byggnadsnämnder m. fl., genom att utnyttja sin
lokalkännedom och genom inbördes skriftväxling ha ganska goda möjligheter
att ernå ett tillfredsställande resultat på förevarande område. Vid
1965 års allmänna fastighetstaxering har på sina håll upptäckts en hel del
fall, där taxering av sommarstugor ej skett i vederbörlig ordning, men detta
förhållande beror enligt länsstyrelsens mening främst på att taxeringsnämnderna
vanligen måst utföra sitt arbete under tidsnöd och utan tillgång till
rutinerad personal, som kan biträda nämnderna i deras granskningsarbete.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar.

Vid ifrågavarande kontroll, som utövas i samband med den särskilda fastighetstaxeringen,
torde i första hand taxeringsnämndsledamöternas lokalkännedom
utnyttjas. I många fall kan härigenom en tämligen tillfredsstäl -

166

lande kontroll av avgivna deklarationer samt underlag för anmaningar att
in g i \ a deklaration erliallas. Sa kan vara fallet då i taxeringsnämnd finns
ledamot eller ledamöter med särskilt god kännedom om ifrågavarande förhållanden
inom distriktet, t. ex. i orten allmänt anlitad byggmästare eller
ledamot i byggnadsnämnd. Vidare kan i fastighetsägares självdeklaration
lämnas sådana uppgifter, t. ex. angående verkställda byggnadsarbeten, som
bör föranleda omprövning av gällande taxeringsvärde. Även andra uppgifter
i inkomstdeklarationerna såsom redovisade förmögenhets- och låneförhållanden
kan föranleda utredning om huruvida omständigheter av beskaffenhet
att böra föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde förelegat.

Det må emellertid framhållas att skyldigheten att avgiva särskild fastighetsdeklaration
otta inte fullgöres ävensom att ovannämnda möjligheter
till kontroll i många taxeringsdistrikt inte föreligga eller äro otillräckliga.
Särskilt i distrikt med sommarbostads- och fritidshusbebyggelse torde iaxeringsnämnderna
normalt inte ha tillgång till fastighetsägarnas allmänna
självdeklarationer. Som ytterligare hjälpmedel i förevarande hänseende bär
senast i samband med 1964 ars inkomsttaxering i utfärdade anvisningar till
ledning vid taxeringsarbetet påpekats möjligheten att inhämta uppgifter från
kommunalkontoren. En tillfredsställande kontroll på ifrågavarande område
torde naturligast kunna åstadkommas genom samarbete mellan taxeringsmyndigheterna
och byggnadsnämnderna. Med hänsyn till fritidsbebyggelsens
nuvarande och sannolikt ökande omfattning och då fritidsbyggnader ofta
torde uppföras etappvis, får kontrollfrågan anses vara av betydande kommunalt
intresse. Det bör därför kunna antagas, att taxeringsmyndigheterna
från byggnadsnämnderna kan erhålla kontrollmaterial i lämplig omfattning
utan stöd av särskild lagstiftning. Enligt länsstyrelsens mening bör
sålunda en effektivisering av ifrågavarande kontroll åstadkommas genom
att det samarbete mellan byggnadsnämnderna och taxeringsmyndigheterna,
som hittills i viss utsträckning förekommit, i möjligaste mån utökas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar bl. a. följande.

Kontroll i berörda hänseende sker främst genom ledamöterna i de lokala
taxeringsnämnderna. Då det gäller landsbygdsdistrikt känner ledamöterna
ganska väl till vad som händer inom distriktet, men helt naturligt är det
sämre ställt med lokalkännedomen där tätbebyggelse av större omfattning
förekommer. Vissa taxeringsnämndsordförande har även enligt uppgift genom
byggnadsnämnderna sökt erhålla erforderliga uppgifter för att kunna
anmana fastighetsägare avgiva särskild fastighetsdeklaration. Vidare söker
taxeringsnämndsordförandena få kännedom om nytillkomna fastigheter
genom att anmoda sådana fastighetsägare, som upplåter mark till främst
fritidsbebyggelse, att inkomma med namn och adress på arrendatorer.

Nytillkomna fastigheter — dock icke nyuppförda byggnader å ofri grund
— framgår av de längder taxeringsnämndsordföranden har tillgång till och
skall för det fall att särskild fastighetsdeklaration ej inkommer ägaren anmanas
fullgöra sin skyldighet i detta avseende. Om cn fastighet åsatts endast
markvärde ett år, har även vederbörande taxeringsnämndsordförande
att nästa år anmana fastighetsägaren för att utröna om byggnation skett.

Då det gäller bostadsfastigheter och villor avsedda såsom årsbostad för
ägaren torde det som regel ligga i ägarens intresse att så snart som möjligt
få fastigheten taxerad för att få lånen ordnade. I dylika fall är det sålunda
icke något problem att få in särskilda fastighetsdeldarationer. Förhållandet

167

är emellertid ett helt annat beträffande fritidsfastigheter. Vid den nu avslutade
allmänna fastighetstaxeringen har sålunda framkommit, att i en del
taxeringsdistrikt där bebyggelse av sistnämnda slag förekommit i större utsträckning,
ett stort antal villor uppförts samt till- och ombyggts under tiden
sedan förra allmänna fastighetstaxeringen utan att taxeringsnämnden haft
kännedom därom.

Länsstyrelsen anser att nuvarande kontrollmöjligheter icke är helt tillfredsställande
men alt en avsevärd förbättring otvivelaktigt skulle åstadkommas
om byggnadsnämnderna ålades att lämna taxeringsmyndigheterna
uppgift angående beviljade byggnadslov.

Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om att taxeringsintendenten i
länet i anvisningar till taxeringsnämnderna bl. a. framhållit vikten av att
samtliga om- och nytaxeringar som föranleds av förändringar i fastighetsbeståndet
verkställes. I anvisningarna anföres vidare.

Uppgifter om nybildade fastigheter och större ombyggnader inom laxeringsdistriktet
kunna erhållas hos kommunens byggnadsnämnd eller motsvarande
organ. Vid granskningen av inkomstdeklarationerna kunna även
erhållas uppgifter om nedlagda byggnadskostnader och fastighetsöverlåtelser
under beskattningsåret, vilka uppgifter kunna föranleda ändringar i fastighetslängden.

Därest särskilt fastighetstaxeringsdistrikt omfattande flera lokala taxeringsdistrikt
finnes inrättat, böra de lokala taxeringsnämnderna i den utsträckning
som det är möjligt underrätta ordföranden i det särskilda fastighetstaxeringsdistriktet
om sådana ändringar i fastighetsbeståndet, för vilka
om- eller nytaxering bör äga rum. Detta gäller även de särskilda taxeringsnämnderna.

Länsstyrelsen uttalar att de i anvisningarna lämnade rekommendationerna
synes ha följts av flertalet taxeringsnämnder och att i kommuner med mera
omfattande sommarstugebebyggelse jämväl uppgifter beträffande ägare av
sommarstugor brukar infordras från markägare som i större omfattning
utarrenderar tomter.

Länsstyrelsen anser det kunna bli av stort värde om byggnadsnämnderna
ålägges lämna taxeringsmyndigheterna besked om meddelade byggnadslov.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att föreskriften om lid för avlämnande
av särskild fastighetsdeklaration sällan iakttages och att ett betydande
antal anmaningar alt avgiva sådan deklaration årligen utsändes
men att anmaningsförfarandet synes ha endast ringa uppfostrande betydelse.
Länsstyrelsen anför vidare.

Som belåningsmöjligheten av fastighet numera icke är knuten till att taxeringsvärde
fastställts eller höjts, saknar de skattskyldiga oftast den press
på sig som låninstitutens krav på taxeringsbevis innebär. I vart fall kommer
detta krav att aktualiseras först något eller några år efter det att uppgiftsskyldighelen
enligt 175 § 1 mom. taxcringsförordningen inträtt.

Taxeringsnämnderna måste därför ha till sitt förfogande vissa kontroll -

168

möjligheter. Därvid är möjligheten till kontroll av nytaxeringsfallen regelmässigt
större än av omtaxeringsfallen.

Den lokala skattemyndigheten har att enligt 18 § 4 stycket taxer ingskungörclsen
avlämna stomme till fastighetslängd, utgörande fastighetsliggaren
av uiantalslängden. Här skall på grundval av anmälningar från överlantmätaren
och inskrivningsdomaren samt andra uppgiftskällor redovisas ändringar
i äganderätt samt i fastighetsindelning och -beteckningar. Mera sällan
lår dock taxeringsnämnden genom stommen kännedom om nybildning av
taxeringsenhet, som består av byggnad å ofri grund. Emellertid kan numera
tillkomsten av dylika enheter ofta kontrolleras genom att vederbörande
byggnadsnämnd på begäran härom tillhandagår med uppgifter om byggnadslov
och avsyningar.

Omtaxeringsfallen kunna i vissa fall utläsas av vederbörande inkomstdeklaration.
Det föreligger ju enligt bilagorna för jordbruksfastighet och
vissa slag av annan fastighet skyldighet att inom linjen upptaga kostnader
för ny-, till- och ombyggnad. I fråga om fastighet ingående i rörelse kan med
ledning av räkenskapshandlingarna ibland utläsas förändringar i fastighetsbeståndet.

I den åberopade 175 § 4 mom. taxeringsförordningen stadgas, att deklaration
skall vara avlämnad den 15 februari. Vid nämnda tidpunkt finnes tyvärr
ej kontrollmaterialet tillgängligt. Sålunda skall stomme till fastighetslängd
ej avlämnas förrän den 31 mars. Ett flertal av de inkomstdeklarationer,
som kunna tjäna som kontroll avlämnas ej förrän den 1 april och då
till annan taxeringsnämnd än som har att handlägga fastighetstaxeringen.
Att i dessa två avseenden nämnvärt förbättra kontrollmöjligheterna får anses
uteslutet.

Länsstyrelsen säger sig däremot anse att uppgiftsskyldighet för myndighet
som beviljar byggnadslov skulle kunna vara av värde.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som till sitt utlåtande fogat yttranden avett
antal taxeringsnämnder in. fl., framhåller bl. a. att inom länet icke finnes
sommarstugebebyggelse i tillnärmelsevis samma omfattning som i vissa
kustlän och att kontrollen således sannolikt är lättare att genomföra i Kronobergs
län än i många andra län. Eu undersökning beträffande taxeringsnämnderna
har också visat att kontrollsvårigheterna i allmänhet ej är större
än alt taxeringen går att bemästra. Länsstyrelsen anför vidare.

Det kan dock konstateras, att särskild fastighetsdeklaration ofta, kanske
ottast, ej lämnas utan anmaning och att det stundom är förenat med svårigheter
att få kännedom om vilka nya fastigheter som finns. Det kan heller
icke bortses ifrån att eu systematisk kontroll ej alltid sker eller i varje fall
är olika effektiv, beroende på taxeringsnämndsordförandens och övriga
nämndledamöters kunnande, intresse och intensitet i arbetet. Anvisningar
till taxeringsnämnderna om den särskilda fastighetstaxeringen har lämnats
i olika sammanhang. Upplysningsvägen tror jag ej att man kan påverka
taxeringsnämnderna i högre grad än som skett.

Eventuella brister i kontrollen faller emellertid tillbaka på själva systemet
med avlämnande av särskild fastighetsdeklaration. Det torde finnas ett stort
antal människor som har svårt att rätt ifylla eu deklaration och säkert ännu
fler som på grund av oföretagsamhet eller olust inför uppgiften uppskjuter

169

förfarandet tills det är för sent för ett rättidigt avlämnande. Huruvida de då
blir anmanade är helt avhängigt av taxeringsnämndens kännedom om fastighetens
existens. All sådan kännedom — utöver taxeringsnämndens lokalkännedom
— måste ytterst härleda från någon form av anmälningsskyldighet
från fastighetsägarens sida. Man kan därvid som ett hjälpmedel för kontrollen
tänka sig en anmälan till lokal skattemyndighet på ett tidigare stadium
än vid deklarationstillfället, d. v. s. i samband med själva fastighetsöverlåtelsen
— med fastighet avses här det skatterättsliga begreppet, alltså
innefattande även byggnad å ofri grund. Lokal skattemyndighet skulle då införa
fastigheten i ett kortregister för senare överföring till stommen till fastighetslängd.
För att en sådan metod skall vara effektiv bör den måhända
kompletteras med en skyldighet för den som förvärvat en ny fastighet att
vid lagfartsansökan förete bevis från lokal skattemyndighet om att uppgiftsskyldigheten
fullgjorts. Underlätelse att anmäla fastighetsinnehavet borde
vidare medföra straffpåföljd. Om en särskild kommunal skatt eller avgift å
fritidsbostäder skall införas, torde för övrigt en viss registrering eller en
effektivisering av den särskilda fastighetstaxeringen bli nödvändig.

Även ny-, till- eller ombyggnad av fastighet kan föranleda ändrad fastighetstaxering.
Det synes värdefullt för kontrollen av dylika förändringar om
den särskilda självdeklarationen, formulär nr 2 b (det s. k. brevkortet),
kompletterades på sådant sätt, att ägare av fastighet hade skyldighet att
lämna upplysning om huruvida fastigheten under beskattningsåret varit
föremål för ny-, till- eller ombyggnad och om storleken av dessa kostnader.

Länsstyrelsen berör möjligheten att ålägga byggnadsnämnderna skyldighet
att till lokal skattemyndighet eller taxeringsnämnd lämna uppgift om
ny-, till- eller ombyggnader av betydenhet men framhåller att ytterligare
uppgiftsskyldighet för fastighetsägarna måste vägas mot påräknelig förhöjd
effektivitet. Ökad uppgiftsskyldighet medför ökat arbete för berörda myndigheter.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför.

Beträffande fastigheter, som nybildats genom exempelvis avstyckning,
föreligga som regel inga problem härvidlag, då dessa fastigheter i enlighet
med gällande föreskrifter inflyta i respektive års stommar till fastighelslängder.
Innan stommarna överlämnas till respektive taxeringsnämnder utmärker
lokala skattemyndigheterna, vilka fastigheter som av denna anledning
böra bliva föremål för ny- eller omtaxering.

Beträffande fritidshus som uppföras å annans mark föreligga vissa kontrollsvårigheter.
Här i länet ha vi sökt bemästra dessa genom att uppmana
taxeringsnämnderna att hos de kommunala myndigheterna inhämta uppgift
om de tillstånd som lämnats av kommunerna beträffande bebyggelse å fritidsområden
ägda av kommunen eller privat ägda sådana områden.

Erfarenheterna vid innevarande års allmänna fastighetstaxering ha visat
att något större antal fritidshus, som undgått taxering under åren 1958—
1964, icke förelegat.

Med hänsyn till den omfattning fritidsbebyggelsen torde komma att få i
framtiden får det emellertid anses önskvärt, att de kommunala och andra
tillståndsgivande myndigheter ålades alt underrätta taxeringsnämnderna om
de tillstånd som lämnats för uppförande av fritidshus och att annan ägare
6f—650680. [{eu. berättelse ang. statsverhet år 1065.1

170

av lastighet, som upplåter mark för uppförande av sådana byggnader, på
lämpligt sätt ålades underrättelseskyldighet härom.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det i vissa strandsocknar med
omfattande sommarstugebebyggelse i icke ringa utsträckning förekommer
att särskild tastighetsdeklaration icke självmant avgives samt anför vidare.

I de fall tomtmarken är avstyckad blir fastigheten genom lokala skattemyndighetens
försorg upptagen i stommen till faslighetslängden. Lämnar
vederbörande ägare i sådana fall icke särskild fastighetsdeklaration blir han
automatiskt anmanad. Uppföres byggnad senare än det år tomten förvärvats
eller uppföres byggnad å ofri grund och ägaren icke lämnar deklaration
uppstår svårigheter för taxeringsnämnden att bevaka att byggnadsvärden
blir åsatta. Här i länet har kontrollen i allmänhet utförts så att taxeringsnämnden
uppdragit åt ledamöter i nämnden att å ort och ställe undersöka
vilka ny-, till- och ombyggnader som skett under närmast föregående år.
Härvid har i allmänhet kontakt tagits med vederbörande byggnadsnämnd.
Detta förfaringssätt utgör dock icke någon garanti för att ny-, till- eller ombyggnad
verkligen föranleder omtaxering respektive nytaxering redan det år
då sådant enligt gällande bestämmelser skall ske. Något större antal fall då
tastighet icke blivit taxerad i rätt tid på grund av taxeringsnämndens bristande
kännedom om att ny-, till- eller ombyggnad förekommit torde dock ej
förekomma här i länet då taxeringsdistrikten äro relativt små och därmed
överskådliga. Det faktum att skattskyldiga icke utan anmaning avgiver särskild
självdeklaration är dock otillfredsställande och taxeringsförfarandet
blir tidsödande och förenat med vissa osäkerhetsmoment. Svårigheterna
kommer att förvärras med den starkt expanderande fritidsbebyggelsen. Man
skulle möjligen kunna länka sig den ändringen till förbättrad kontroll att
byggnadsnämnder och länsstyrelser ålägges alt till ledning för fastighetstaxeringen
lämna uppgift å dem som under året erhållit byggnadslov respektive
byggnadstillstånd. Härigenom skulle man kunna fånga in en del av de
deklarationspliktiga. Kontrollen skulle dock bli ofullständig, enär för eu stor
del av sommarstugebebyggelsen det icke erfordras byggnadslov eller bvggnadstillstånd.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför att fastighetsägare i allmänhet icke känner
till den skyldighet att avgiva särskild fastighetsdeklaration som enligt
175 § taxeringsförordningen åligger dem, vilket medför att taxeringsnämnderna
i allmänhet själva får taga initiativet till om- och nytaxeringen. Länsstyrelsen
uttalar vidare bl. a. följande.

\ id de sammanträden, som årligen hålles fögderivis med taxeringsnämndsordförandena,
framhålles vikten av denna särskilda fastighetstaxering och
hur densamma skall verkställas. Taxeringsnämndsordförandena uppmanas
därvid bl. a. att undersöka, om och i vad mån anledning finns att i enlighet
med bestämmelserna i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen påföra nva taxeringsvärden.
Härvid uppmanas de särskilt att beakta uppgifterna i självdeklarationerna
om värdeökning av fastighet genom utförda ny-, till- eller ombyggnadsarbeten
eller om minskning av fastighets värde genom eldsvåda e. d.
^ idare uppmanas nämnderna att taga kontakt med vederbörande kommunala
myndigheter för att erhålla uppgifter om under nästföregående kalen -

171

derår utförda byggnadsarbeten inom distriktet. Observerar ordförande eller
taxeringsassistent för särskild taxeringsnämnd vid sin deklarationsgranskning
omständigheter, som kan ha betydelse för fastighetstaxeringen, har de
ålagts att härom skyndsamt underrätta vederbörande lokala taxeringsnämnd
eller taxeringsintendenten om den lokala nämnden avslutat årets arbete med
den särskilda fastighetstaxeringen.

Man kan i fråga om kontrollen för den särskilda fastighetstaxeringen skilja
mellan åtgärder, som vidtages av lokal skattemyndighet och av lokal taxeringsnämnd.

Från överlantmätaren erhåller lokal skattemyndighet månatligen uppgifter
angående fastighetsbildningar. Dessa nya fastigheter kommer därför alltid
med i stommarna till fastighetslängderna. Då lokal skattemyndighet numera
för in taxeringsvärdena i fastighetslängderna från nästföregående år,
kommer rum med nybildade fastigheter att stå öppna. Det förekommer även
att lokal skattemyndighet lägger upp ett anteckningskort för varje avstyckning
och vid flera avstyckningar jämväl en på den fastighet, varifrån avstyckningarna
ägt rum. Frågan kan nämligen i sistnämnda fall bli om
nedsättning av gällande taxeringsvärde. Med ledning av anteckningskorten
skall taxeringsnämnderna infordra särskilda fastighetsdeklarationer.

I fråga om taxering av nybildade fastigheter synes kontrollen således vara
betryggande.

Lokal skattemyndighet kan även vara de lokala taxeringsnämnderna behjälplig
att konstatera eventuell nybyggnad. Genom att läsa fastighetslängderna
i de delar, där endast markvärde finns åsatt, mot senaste mantalslängd
går det att få fram alla inflyttningar till dylika fastigheter fram till
den 1 november under året näst före taxeringsåret.

I fråga om ny-, till- och ombyggnad blir det närmast fråga om en kontroll
från de lokala taxeringsnämndernas sida i de fall särskild fastighetsdeklaration
inte avlämnats. Till sitt förfogande har då taxeringsnämnderna deklarationsmaterialet
för inkomsttaxeringen.

För andra fastigheter än schablontaxerade villafastigheter skall ej avdragsgill
kostnad för ny-, till- och ombyggnad upptagas inom linjen. Med
ledning härav kan taxeringsnämnderna bedöma, huruvida fastighet bör bli
föremål för omtaxering och särskild fastighetsdeklaration infordras.

Även om skattskyldiga i allmänhet inte känner till att skyldighet föreligger
att avlämna särskild fastighetsdeklaration vid nybyggnad av fastighet,
är de i regel medvetna om att — särskilt i fråga om fritidsfastigheter —
inkomstdeklaration skall avgivas. Taxeringsnämnderna kan därför med ledning
av detta deklarationsmaterial tillse att fastigheter, som inte varit föremål
för taxering, åsättes taxering.

För den särskilda fastighetstaxeringen är det av utomordentlig vikt, att
taxeringsnämnderna tar kontakt med vederbörande kommunala myndigheter
för uppgifter om den byggnation, som förekommit inom distrikten under
nästföregående år. Med hänsyn till den kontroll, som numera utövas
från de kommunala myndigheternas sida och de skärpta bestämmelser, som
numera gäller på byggnadsområdet, är det på denna väg möjligt att få reda
på inte endast nybyggnad utan även om- och tillbyggnad. Även i fråga om
fritidsbebyggelsen utövas numera en effektiv kontroll. Det krävs i regel upprättande
och godkännande av särskilda planer för denna bebyggelse, varför
»svartbyggen», vilka ordförandena kan få reda på enbart genom nämndernas
lokalkännedom, förekommer i allt mindre omfattning. Vissa taxc -

172

ringsnämnder med fritidsområden inom sina distrikt företager årligen syn
på dessa områden, varvid förteckningar upprättas över nybyggda hus.

bör alt få en viss ordning på hus å ofri grund har vid innevarande års allmänna
fastighetstaxering inom vissa distrikt tillämpats del systemet, att
fastigheterna åsatts samma nummer, som tilldelats dem av hälsovårdsnämnd
eller annan kommunal myndighet i samband med anordnande av sop- och
latrintömning etc. Dessa nummer kommer att ingå i fastigheternas betecknmg
vid längdernas uppläggande. Med hänsyn till den omfattning, sommarstugebebyggelsen
har inom vissa kommuner, torde detta förfaringssätt med
särskilda nummer vara strängt taget enda möjligheten att utöva någon effektiv
kontroll över att fastigheterna verkligen blir taxerade.

Därest taxeringsnämnderna iakttager de rekommendationer, som utfärdats
av taxeringssektionen, synes kontrollen bli någorlunda betryggande.
Den allmänna fastighetstaxeringen, som får ses som en fullständig inventermg
av fastighetsbeståndet, synes också ha givit helägg för afl den särskilda
fastighetstaxeringen skötes på ett tillfredsställande sätt. Endast i ett par
distrikt med omfattande sommarstugebebyggelse har ett större antal fasti«-heler undgått taxering tidigare år. Fråga har emellertid varit om byggnader
med relativt låg standard.

Genom att inrätta särskilda fastighetstaxeringsdistrikt i större omfattning
an n.l!ar faIlet torde man kunna ernå eu högst väsentlig förbättring av den
särskilda fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen har mycket god erfarenhet av
arbetet i dessa nämnder. Med hänsyn till den rådande byggnadsverksamheen
dlaSasa^ter länsstyrelsen, huruvida inte en lämplig utväg vore att inratta
särskilda fastighetstaxeringsdistrikt för varje kommun.

Riksskattenämnden utger årligen en broschyr, som innehåller deklarationsupplysningar.
Det vore värdefullt om i dessa upplysningar även intoes
ett avsnitt, som behandlade särskild fastighets taxering

Länsstyrelsen hänvisar avslutningsvis till den information i skattefrågor
som nu lämnas genom radio och TV men framhåller att den särskilda fastighetstaxeringen
därvid ägnas ringa eller ingen tid. ökad information torde
vara lämplig för att åstadkomma alt bestämmelserna på området bättre iakttages
av allmänheten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län påtalar likaså att deklaralionsavlämnandet
fullgöres endast för en bråkdel av de fastigheter som skall taxeras. I taxeringsnämnderna
sitter emellertid ofta personer som samtidigt är ledamöter i
byggnadsnämnd eller annan kommunal nämnd och därigenom känner till
nybyggnaderna. Med detta system föreligger dock risk för att fastigheter
undgår omtaxering särskilt i fråga om distrikt med omfattande sommarstugebebyggelse.
Större säkerhet skulle vinnas om byggnadsnämnderna lämnade
uppgifter angående byggnadslov till taxeringsnämnderna.

Länsstyrelsen har till sitt utlåtande fogat ett yttrande av ordföranden i
Åhus tredje taxeringsdistrikt. Denne anför bl. a. följande.

Den ingående kontakten med personer som på det kommunala planet
sysslar med tomt- och byggnadsärenden har medfört införandet av en ordnmg,
innebärande att undertecknad tillställes förteckningar, upptagande
av byggnadsnämndens besiktningsmän under närmast föregående år verk -

173

ställda byggnadsbesiktningar (i allmänhet en kopia av besiktningsmännens
förteckning i och för arvodesberäkning). Sedan å förteckningen antecknats
inkomna särskilda faslighetsdeklarationer, verkställes anmaningen och den
omfattar i allmänhet 80—90 % av de å förteckningen upptagna. Å anmaningskopian
antecknas § i byggnadsnämndens protokoll. Därest deklaration
ej skulle inkomma kan taxeringsnämnden lätt med ledning av §-numret
återfinna byggnadshandlingarna och med ledning av ritningar in. in. åsätta
taxering (ifrågakommande handlingar äro tillgängliga för taxeringsnämnden).

När det gäller taxering av nybildade tomter och fastighetssammanläggningar
användes häradsskrivarkontorets fastighetsliggare som underlag
för kontroll och anmaning. Ifrågavarande liggare bruka ställas till taxeringsnämndernas
förfogande, då stommarna till fastighetslängderna ej lämna
uppgift om hur för ny- och omtaxeringar ifrågakommande fastigheter
bildats. Vidare erhålles möjlighet konstatera om »hus å ofri grund» skall
taxeras med markvärde.

Vad angår sommarstugebebyggelsen på ofri grund, som synes bliva alltmer
omfattande, förekommer byggnation, som även vederbörande kommunala
myndighet kan vara ovetande om. För att inringa sådana fall har
tillskrivits ägare av fastighet, varå sommarstugebebyggelse kan vara aktuell,
med anhållan om uppgifter å eventuella tomtarrendatorer. Förekomsten
av dylika s. k. svartbyggare kan också bliva uppmärksammad, då vederbörande
begär anslutning till el-nätet eller önskar soptömning.

Det framhålles vidare att tillskapandet av särskilda fastighetstaxeringsdistrikt
skulle kunna vara av värde för att nå en effektivare särskild fastighetstaxering.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som till sitt yttrande fogat utlåtanden från
ett antal taxeringsnämndsordförande, anför bl. a. följande.

Av bifogade utlåtande från ett tiotal taxeringsnämndsordförande i såväl
städer som länets landsbygd och då speciellt områden med omfattande sommarstugebebyggelse
framgår att taxeringsnämnderna genom förfrågningar
hos byggnadsnämnder, hälsovårdsmyndigheter och med ledning av sin lokalkännedom
söker erhålla kännedom om de förändringar i byggnadsbeståndet,
som skall föranleda nya taxeringsvärden. Detta förfaringssätt synes enligt
nämndernas mening i stort sett fungera tillfredsställande även om inom
vissa kommuner med utpräglad fritidsbebyggelse mindre sommarstugor
ibland ej bli taxerade.

Till- och ombyggnadsarbeten av sådan omfattning att skäl för omtaxering
föreligger undgår ofta taxeringsnämnderna av den anledningen att anmälan
till byggnadsnämnden för dylika byggnadsarbeten ej sker.

För fastigheter, som vid inkomsttaxeringen redovisas å Formulär nr 6 a,
skall angivas värdet av ny-, till- eller ombyggnad, medan för schablontaxeradc
fastigheter enligt Formulär nr 6 b ej föreligger skyldighet att uppgiva
dylika kostnader. Det vore därför lämpligt att sistnämnda deklarationsformulär
kompletterades med dylik uppgiftsskyldighet.

Länsstyrelsen anser att uppgiftsskyldighet i någon form för de kommunala
myndigheterna gentemot taxeringsnämnderna skulle vara av värde.

174

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Vid instruktionssammanträden, som årligen hålles med länets taxeringsfunktionärer,
brukar taxeringsintendenten erinra om bestämmelserna om
särskild fastighetstaxering och framhålla vikten av att särskilda fastighetsdeklarationer
i förekommande fall infordras. Vidare har i de cirkulär med
råd och anvisningar för taxeringsarbetet, som taxeringsintendenten sammanställer,
anvisningar lämnats rörande den särskilda fastighetstaxeringen.

Av de under hand infordrade uppgifterna från vissa taxeringsdistrikt rörande
den särskilda fastighetstaxeringen framgår, att särskild fastighetsdeklaration
ofta avgives först efter anmaning. I fråga om den normala byggnationen,
då fastighetsägaren för belåning av sin fastighet har särskilt intresse
av att få ett taxeringsvärde fastställt, är väl bristerna i allmänhet inte
så framträdande. Genom (ten skyldighet som föreligger för inskrivningsdomare
att underrätta lokal skattemyndighet om beviljade lagfarter erhåller
taxeringsnämnderna kännedom om nytillkomna fastigheter och kan anmana
en försumlig fastighetsägare att inkomma med fastighetsdeklaration.
Sämre förhåller det sig med byggnader på ofri grund, vilka icke utgör fast
egendom och således ej behöver lagfaras. Problemet har under de senare
åren vuxit, eftersom åtskilliga ägare av mark, som är lämplig för sommarstugebebyggelse,
funnit det fördelaktigare ur skattesynpunkt att arrendera
ut tomterna än att sälja dem. Möjligen inverkar också den fortgående markvärdestegringen.
På detta sätt har flera stora områden med sommarstugebebyggelse
på ofri grund tillkommit under 1960-talet. Då i stomme till fastighetstaxeringslängd
uppgifter helt saknas om nybyggnader på ofri grund,
utgör stommen till fastighetstaxeringslängden inte ett tillförlitligt underlag
vid utfärdande av anmaningar. Taxeringsnämnderna har därför från kommunerna
erhållit förteckningar över beviljade byggnadslov. Uppgifterna i
dessa förteckningar har visat sig vara till nytta även i de icke sällan förekommande
fall då lagfart ännu inte sökts på nybildade tomter eller ägarens
namn och adress bristfälligt angivits. På grundval av dessa förteckningar
och den lokalkännedom, som finnes inom taxeringsnämnderna, har
särskilda fastighetsdeklaralioner i förekommande fall kunnat infordras.

I fråga om byggnader på ofri grund har inom något av de tillfrågade taxeringsdistrikten
markägare med större antal utarrenderade tomter avkrävts
förteckningar upptagande arrendatorernas namn och adress. Dessa förteckningar
aktualiseras varje år genom att markägaren tillställes avskrift av
föregående års förteckning med begäran om översyn och komplettering.

Sommarstugorna i länet äges i ganska stor utsträckning av personer som
är bosatta i andra län, ofta på betydande avstånd. Ägarna vistas endast på
somrarna i sina stugor. Det kan ifrågasättas om de utan att besöka stugorna
är i stånd att avge en något så när korrekt fastighetsdeklaration. I insikt
härom lät länsstyrelsen — i samarbete med kustkommunerna — föregående
år utdela blanketter till allmän fastighetsdeklaration på de olika sommarstugeområdena
redan under högsommaren för att underlätta deklarationsbestyret.
Detta visade sig i hög grad underlätta fastighetstaxeringsnämndernas
arbete.

De under hand inhämtade uppgifterna från vissa taxeringsdistrikt bekräftar
länsstyrelsens uppfattning, att den särskilda fastighetstaxeringen
medför betydande arbete inte minst då det gäller att spåra fastighetsägare
och avkräva dem fastighetsdeklaration. Fastighetsägarna synes nämligen i
många fall sakna kännedom om sin skyldighet att under vissa förutsätt -

175

ningar lämna särskild fastighetsdcklaration. Upplysning bör lämnas fastighetsägarna
på denna punkt. Då det är särskilt angeläget att fastighetsdeklaration
avgives då byggnation företagits, synes erinran om deklarationsskyldigheten
lämpligen kunna ske genom påskrift på byggnadsnämndens piotokoll
rörande beviljat byggnadslov. Det kan ifrågasättas om inte \id ^arje
sådant protokoll skulle kunna fogas blanketter till särskild fastighetsdeklaration.
Länsstyrelsen ämnar undersöka om inte detta är en framkomlig väg,
i vart fall då fråga är om sommarstugor. Svårigheten att komma i kontakt
med fastighetsägaren är i regel större, då fråga är om s. k. utbor. Det kan
därför vara lämpligt att även på formulären till de särskilda inkomstdeklarationerna
(2 a och 2 b) lämna upplysning rörande skyldigheten att avlämna
särskild fastighetsdcklaration. För kontroll av att deklarationsskyldigheten
fullgöres anser länsstyrelsen vidare lämpligt, att kommunerna ålägges
att underrätta taxeringsmyndigheterna om beviljade byggnadslov. Detta synes
lämpligen kunna ske genom att avskrift tages av byggnadsnämndens
protokoll.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län framhåller bl. a. att fastighetsägarna
merendels icke självmant avger särskild fastighetsdcklaration utan
att det i hög grad beror av taxeringsnämndernas aktivitet i vad mån taxering
kan komma till stånd. Intresset härför från nämndernas sida brukar
emellertid vara stort, särskilt i fråga om nytillkomna fastighetsägare som
är utbor, d. v. s. bosatta utom fastighetskommunen, vilket flertalet sommarstugeägare
är.

Länsstyrelsen anför vidare.

Eu viss ledning har taxeringsnämnderna därvid av de anteckningar i fastighetslängdens
stomme, som införts av lokal skattemyndighet med ledning
av uppgifter från överlantmätaren och inskrivningsdomarna. Understundom
inhämtas under hand uppgifter från vederbörande byggnadsnämnd. Ej
sällan är för övrigt ledamot av byggnadsnämnd samtidigt ledamot av taxeringsnämnden,
varigenom taxeringsnämnden far bästa möjliga informationer
angående den nybebyggelse, som förekommit inom distriktet. Någon
speciell kontroll av att Ilo g taxeringsförordningen efterleves bär däremot
icke organiserats från taxeringssektionens sida. Det förtjänar måhända påpekas,
att uppgifter år 1964 infordrats från byggnadsnämnderna i länet angående
beviljade byggnadstillstånd under ett antal ar i samband med för
närvarande pågående taxeringskontroll avseende arkitekter in. fl. Stora
svårigheter att lämna uppgifter har härvid anmälts från flera kommuner.
Man har sålunda i många" fall förklarat sig sakna personella resurser för
att lämna uppgifterna i fråga i efterhand.

Nytt taxeringsvärde skall åsättas fastighet icke enbart vid nybyggnad
utan även vid om- eller tillbyggnad för sa vilt vidtagna åtgärdci föranlett
värdestegring av fastigheten i sådan utsträckning alt det föranleder höjning
av taxeringsvärdet med lägst 20 procent. Dylika omtaxeringar underlåtes av
taxeringsnämnderna på grund av bristande information i belydligt stöire
ulsträckning än taxering av nybyggnader. De skattskyldiga avgiva självmant
mera sällan särskild fastighetsdcklaration i fall av denna art.

Eu möjlighet till förbättrad kontroll torde vara all taxeringsnämnderna
informeras angående ny-, till- och ombyggnader genom byggnadsnämndernas
försorg. Ovan bär framhållits att byggnadsnämnderna å sina håll gjort

176

gällande att de sakna resurser att lämna uppgifter av denna art. Om emellertid
genomslagskopior kontinuerligt tages av alla beslut angående meddelade
byggnadstillstånd, torde belastningen för dessa nämnder icke bliva alltför
betungande. Dessa kopior torde antingen kontinuerligt eller omedelbart
eftei utgången av kalenderår kunna överlämnas till taxeringssektionen vid
vederbörande länsstyrelse. Angivna material kan sedan — eventuellt efter
bortgallring av beslut avseende mindre betydande om- och tillbyggnadsåtgärder
överlämnas till vederbörande taxeringsnämnd för att utnvttias i
kontrollsyfte. J

Länsstyrelsen uttalar avslutningsvis att det av revisorerna berörda problemet
kan ses som en del av den större frågan hur värderingsorganen på
bästa sätt skall kunna förses med uppgifter om alla för värderingen relevanta
fakta.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län åberopar bl. a. en av taxeringsintendenten i
länet i en promemoria för 1961 års taxering lämnad redogörelse för åtgärder
i syfte att kontrollera efterlevnaden av 175 § taxeringsförordningen. 1
promemorian anföres i här ifrågavarande del följande.

Det förekommer i stor utsträckning att nybildade fastigheter undgår taxering
i första instans och att taxeringsvärden måste åsättas av prövningsnämnden
efter besvär av taxeringsintendenten. En noggrann genomgång av
årets stomme till fastighetslängd torde vara nödvändig för att undvika
* gaggar» i densamma. Som regel lämnar de lokala skattemyndigheterna
förteckningar över de rum i fastighetslängden, där nytaxering eller omtaxering
bör ske. De lokala skattemyndigheterna kan emellertid icke göra taxeringsnämnderna
uppmärksamma på samtliga fall, där ny- eller omtaxering
skall ske. Så är exempelvis fallet, då nybyggnad skett å en tidigare taxerad
tomt eller då till- eller ombyggnad skett av sådan omfattning, att nytt
taxeringsvärde skall åsättas jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen. Det
ankommer på taxeringsnämnderna att taga reda på dessa fall. Då skyldigheten
att utan anmaning avlämna särskild fastighetsdeklaration i stor utsträckning
icke fullgöres, kan detta förorsaka vissa svårigheter. Från vederbörande
kommunalkontor eller byggnadskontor torde emellertid taxeringsnämnderna
kunna erhalla uppgift om nybyggnader inom distriktet under
beskattningsåret; att helt lita till taxeringsnämndsledamöternas lokalkännedom
och goda minne torde oftast lämna ett ofullständigt resultat.

Inte sällan är vidare underlaget för den särskilda fastighetstaxeringen
alltför bristfälligt. I den mån de skattskyldiga icke själva avlämnat särskilda
fastighetsdeklarationer, bör fastighetsägarna anmanas att fullgöra denna
skyldighet, varvid formulär till särskild fastighetsdeklaration lämpligen bör
bifogas anmaningen. Det bör erinras om att vid särskild fastighetstaxering
skall fortfarande tillämpas samma värderingsgrunder som vid 1957 års allmänna
fastighetstaxering.

Underrättelse om verkställd särskild fastighetstaxering (ny- eller omtaxering)
skall expedieras i rekommenderad försändelse.

Då längdföringen skall ombesörjas av den lokala skattemyndigheten är
det av vikt att fastighetsdeklarationerna förses med tydliga anteckningar om
åsatta taxeringsvärden samt att det material, som legat till grund för särskild
fastighetstaxering överlämnas separat utan sammanblandning med
det deklarationsmaterial, som avser inkomst- och förmögenhetstaxering.

177

Länsstyrelsen framhåller vidare att visst samråd sker med länsstyrelsens
planeringssektion.

Länsstyrelsen anför fortsättningsvis bl. a. följande.

Vid 1965 års allmänna fastighetstaxering har emellertid konstaterats, att
åtskilliga fastighetsägare vid tidigare års taxeringar underlåtit fullgöra denna
skyldighet. Detta har särskilt gällt ägare till sommarstugor uppförda å
annan tillhörig mark. Vid årets allmänna fastighetstaxering har man genom
kontakt med olika kommunala organ lyckats att i huvudsak kartlägga denna
bebyggelse. Det kan vara av intresse att erfara, att man därvid haft god
hjälp av de inventeringar av sommarstugebebyggelsen som hälsovårdsnämnderna
i vissa kommuner låtit verkställa.

Av det anförda framgår att möjligheter torde föreligga att utöva en någorlunda
tillfredsställande kontroll av att särskilda fastighetsdeklarationer
i förekommande fall lämnas. Taxeringsnämnderna är emellertid så överlupna
av arbete med inkomsttaxeringen, att den särskilda fastighetstaxeringen
ej ägnas den tid som kräves för införskaffande av erforderliga uppgifter
för denna kontroll.

Länsstyrelsen anser att berörda myndigheter bör åläggas att tillhandahålla
kontrolluppgifter. Det skulle också vara värdefullt om alla byggnader
uppförda å annan tillhörig mark redovisades i fastighetslängden — således
oavsett om värdet understiger skattepliktsgränsen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför.

De närmast till hands liggande och av taxeringsnämnderna vanligen anlitade
kontrollmöjligheterna torde vara

1) meddelanden från inskrivningsdomare angående beviljade lagfarter;

2) uppgifter från vederbörande kommunala organ (genom kommunalkamrer
eller ordförande i byggnadsnämnd) beträffande sådana fastigheter,
varå lagfart ännu icke beviljats;

3) uppgifter från distriktslantmätare om hos denne anhängiga ärenden
angående avstyckning, vilka ännu icke fastställts av överlantmätare, men
där skriftligt köpekontrakt finnes upprättat; samt

4) nämndledamöternas ortkännedom (gäller särskilt byggnader å ofri
grund för fritidsändamål).

Länsstyrelsen anser de nuvarande kontrollmöjligheterna tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att här avsedda förhållanden
hittills icke medfört större problem men att de skattskyldiga ofta underlåter
att självmant avge särskild fastighetsdeklaration. Länsstyrelsen anför vidare.

Taxeringsnämnderna synes även i viss omfattning ha underlåtit infordra
deklaration, stundom troligen på grund av att man ansett sig kunna åsätta
ett riktigt taxeringsvärde ulan tillgång till deklaration. Detta torde gälla
särskilt när fråga varit om annan fastighet med byggnad av vanligen förekommande
typ, varvid taxeringsvärdet kunnat fastställas efter jämförelse
med tidigare taxerade fastigheter av samma beskaffenhet. Inom distrikt med
nämnder med god lokalkännedom torde förfarandet — ehuru formellt ej

178

riktigt — ej ha medfört större felaktigheter. I sammanhanget må nämnas
alt vid informationsmöten och i annan form taxeringsordförandena årligen
erinras om vikten av att ej försumma den särskilda fastighetstaxeringen.

Vad beträffar möjligheten att kontrollera att sådana fall, som avses i 12 §
2 mom. kommunalskattelagen, bli beaktade ger vederbörandes inkoinstdeklarationer
vanligen sådana upplysningar att de taxeringsnämnder, som
handlägger både inkomsttaxeringen och den särskilda fastighetstaxeringen
kan, såvitt gäller jordbruksfastigheter och sådan annan fastighet, som ej
schablontaxeras, taga ställning i frågan om ändring av taxeringsvärdet.

Såvitt gäller nytillkomna registerfastigheter, som införts i stommen till
fastighetslängden och vilka sakna taxeringsvärden, bör en genomgång av
stommen ge taxeringsnämnden impulsen till att infordra deklaration, därest
sådan ej redan lämnats.

Svårigheterna möter främst, när det gäller byggnader å ofri grund och
i sådana fall där inkomsttaxeringen handlägges av särskild nämnd. Allmänt
kan även om dessa fall sägas, att deklarationerna till inkomsttaxeringen
(allmän eller särskild) kan ge viss underrättelse och ledning för fastighetstaxeringen.
Vad beträffar nämnda kategori av byggnader, som till övervägande
del torde utgöras av sommarstugor eller annan fritidsbebyggelse finnes
emellertid redan nu viss kontrollmöjlighet. Taxeringsnämndens ordförande
kan sålunda vända sig till vederbörande byggnadsnämnd för att därifrån
erhålla uppgift om medgivna byggnadslov. Så lär även ske på vissa
håll. Större delen av Värmlands län är täckt av utomplansbestämmelser.
Eftersom vissa brister — som inledningsvis nämnts — synes föreligga, kanske
till viss del beroende på bristande initiativ av en del taxeringsnämndsordförande,
för vilka granskningen för inkomsttaxeringen kan antagas
framstå som det primära, skulle en bättre ordning kunna erhållas genom
att kommunerna ålades att till den årliga taxeringen lämna uppgifter om
de byggnadslov, som medgivits under beskattningsåret. Med den omfattning
som fritidsbebyggelsen numera synes få kan en sådan uppgiftsskyldighet
anses motiverad. Med hänsyn till den ökning av det kommunala skatteunderlaget,
som dylika uppgifter kan leda till, bör det ligga i kommunernas
intresse att på detta sätt medverka till en riktig taxering. Effekten av en sådan
uppgiftsskyldighet är givetvis beroende på övervakningen av bebyggelsen
inom vederbörande kommun.

Vidare finnes för ordförandena möjligheten att begära uppgift om utarrenderade
områden av ägare till sådana fastigheter, från vilka det är känt
att upplåtelser skett eller kan förmodas ske av tomter för fritidsbebyggelse.

När inkomsttaxeringen utföres i särskild nämnd, bör denna lämna den
lokala nämnd, som handhar den särskilda fastighetstaxeringen, sådana uppgifter,
som framkommit vid granskningen för inkomsttaxeringen och som
kan anses vara av betydelse för fastighetstaxeringen.

Länsstyrelsen nämner avslutningsvis möjligheten att inom varje fögderi
eller del därav inrätta särskilda fastighetstaxeringsnämnder.

Länsstyrelsen i Örebro län anför att någon fullständig kontroll i här ifrågavarande
avseenden i regel ej företages inom länet samt uttalar vidare bl. a.
följande.

Taxeringsnämnderna på landsbygden och i småstäderna torde emellertid
oftast ha sådan ortskännedom att de flesta nybyggnader blir uppmärksam -

179

made och att anmaningar alt avlämna felande deklarationer blir utsända.
Det torde icke vara osannolikt att exempelvis sommarstugebebyggelse — i
synnerhet å ofri grund — kan bli förbisedd, vilket framkommer vid allmän
fastighetstaxering, då möjligast noggranna inventering verkställes av nämnderna
genom besök på områden där sommarstugor finnes. Beträffande sadana
mera omfattande arbeten å redan befintliga byggnader som kan antagas
innefatta även ny-, till- eller ombyggnad, observeras dessa i regel vid
granskningen av de allmänna självdeklarationerna i de fall då fastighetsägaren
taxeras till statlig inkomstskatt i samma kommun som fastigheten
är belägen.

I Örebro stad, där ortskännedomen inom nämnderna givetvis icke kan vara
lika ingående som på landsbygden, har överenskommelse tidigare träffats om
att byggnadsnämnden tillhandahåller den taxeringsnämnd, som utför särskild*
fastighets taxering, uppgifter om verkställda nybyggnader in. m.

Inom länet finnes visserligen icke någon mera betydande sommarstugebebyggelse
men erfarenheten visar dock att nuvarande kontroll av deklarationsavlämnandet
beträffande ny sådan bebyggelse är bristfällig och att
samma förhållande, om än i mindre omfattning, föreligger beträffande uppförande
av bl. a. bostäder för permanent boende.

Länsstyrelsen anser eu effektivisering av kontrollen kunna åstadkommas
i första hand om byggnadsnämnderna åläggas giva taxeringsnämnderna uppgift
om lämnade byggnadslov. Man kan även tänka sig att stadga skyldighet
för ordförande i taxeringsnämnd, som genom allmän självdeklaration
erhåller kännedom om nybyggnad, att därom underrätta nämnden i det
distrikt där fastigheten är belägen.

Uppgiftsskyldighet för byggnadsnämnderna torde även kunna bli till fördel
vid de allmänna fastighetstaxeringarna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

Taxeringsintendenten i länet har under år, då särskild fastighetstaxering
förekommit, i olika sammanhang påpekat för vederbörande taxeringsnämndsordförande,
att fastighetsägare alltid borde anmanas att avlämna
särskild fastighetsdeklaration, då sådan icke inkommit men ny- eller omtaxering
ifrågasattes på grund av bestämmelserna i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen.
Därvid har betonats att kontakt borde tagas med kommunaleller
byggnadskontoret i orten, enär nämndledamöterna knappast kunde
känna till alla fall som borde bli föremål för ny- eller omtaxering,

Vid 1965 års allmänna fastighetstaxering ha nämnderna regelmässigt
företagit en grundlig fastighetsinventering bl. a. genom besiktning av däi till
särskilt utsedda ledamöter av områden som upplåtits för fritidsbebyggelse.
För att inga hus å ofri grund skulle överhoppas vid laxeringsarbeiet ha sådana
delegerade därvid varit i kontakt med vederbörande markägare, när
så ansetts påkallat, för uppgift om bl. a. antalet tomter som uthyrts för fritidsbebyggelse
och husägarnas namn och adress.

Vid den »finkamning» av taxeringsdistrikten som gjorts vid årets allmänna
fastighetstaxering torde endast i enstaka undantagsfall taslighet, som
skolat åsättas taxeringsvärde, undgått taxering. Länsstyrelsen har under
hand tillfrågat ett antal faslighetstaxeringsnämndsordförande i distrikt med
stor sommarstugebebyggelse i vad mån vid 1965 års fastighetstaxering dels

180

framkommit, att fastigheter nytaxerats som uppenbarligen borde ba åsatts
taxeringsvärde redan tidigare år, dels ock iakttagits, att fastigheter behållit
ett oförändrat taxeringsvärde under den närmast föregående taxeringsperioden,
oaktat ny-, till- eller ombyggnad förekommit i så stor omfattning under
tidsperioden 1958—1963, att omtaxering bort ske jämlikt ovannämnda lagrum.
Av svaren att döma har det huvudsakligen varit avsides belägna sommarstugor
som uppförts å arrenderad mark, vilka undgått taxering, medan
underlåtenhet att omtaxera fastigheter trots klara förutsättningar synes ba
förekommit relativt ofta.

Resultatet av den särskilda fastighetstaxeringen i länet är enligt länsstyrelsens
bedömande icke alltid fullgott och man torde heller aldrig kunna
räkna med att de nyssnämnda felen skola helt elimineras. Av bl. a. detta
skäl bör perioden mellan två allmänna fastighetstaxeringar icke utsträckas
alltför mycket. Ett bättre sakernas tillstånd skulle givetvis uppnås, om fastighetsägarna
utan anmaning iakttoge dekiarationsplikten enligt 175 § 1
mom. taxeringsförordningen. Detta försummas tyvärr alltför ofta, i allmänhet
beroende på bristande kännedom om denna skyldighet. Något bötesstraff
för försummad deklarationsplikt anser länsstyrelsen för närvarande
icke böra införas. Däremot torde lämpligen i slutet av januari och under
första hälften av februari varje år, då särskild fastighetstaxering äger rum,
genom massmedia inpräntas i allmänheten förutsättningarna för skyldigheten
att avlämna särskild fastighetsdeklaration.

Länsstyrelsen anser det dessutom höra åläggas byggnadsnämnderna att
lämna taxeringsnämnderna besked om byggnadslov. Taxeringsintendenten
avser alt även i fortsättningen och i ökad omfattning lämna taxeringsfunktionärerna
anvisningar beträffande de här föreliggande problemen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län redovisar de kontrollmöjligheter som
i. n. står taxeringsnämnderna till buds genom underrättelser från faslighetsregisterförare
och inskrivningsdomare och genom de uppgifter nämnderna
på eget initiativ inhämtar från kommunala organ, i första hand beträffande
lämnade byggnadslov. Även uppgifter i de allmänna självdeklarationerna
kan vara till ledning för kontrollen.

Länsstyrelsen anför vidare.

När det gäller de s. k. schablonfastigheterna är taxeringsnämnderna emellertid
hänvisade till att bygga sin kontroll enbart på inom nämnderna förefintlig
lokalkännedom.

Till detta kommer att jämlikt 177 § 1 mom. taxeringsförordningen särskild
fastighetstaxering skall äga rum så fort ske kan och jämlikt 29 § 2
mom. taxeringskungörelsen ha avslutats senast den 15 maj under taxeringsåret.
Detta i sin tur innebär, att flertalet nämnder får antagas icke vid den
särskilda fastighetstaxeringens avslutande ha hunnit genomgå hela deklarationsmaterialet,
varigenom risk föreligger för att i självdeklarationerna
lamnade uppgifter och upplysningar rörande nu förevarande förhållanden
icke komma att iakttagas. Det må för övrigt i detta sammanhang framhållas,
att de särskilda taxeringsnämnderna för taxering av rörelseidkare m. fl.
samt för taxering av aktiebolag och föreningar icke ombesörja särskild fastighetstaxering.
Enligt nuvarande bestämmelser föreligger icke någon skyldighet
för de särskilda nämnderna att lämna de lokala nämnderna uppgifter
och upplysningar av betydelse för särskild fastighetstaxering.

181

Länsstyrelsen säger sig vara medveten om att nuvarande kontrollmöjligheter
icke är tillfredsställande, särskilt i vad gäller sommarstugebebyggelsen,
och finner angeläget med en effektivisering av kontrollen. Den enda
framkomliga vägen härför synes vara att någon form av uppgiftsskyldighet
för byggnadsnämnderna överväges.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hänvisar inledningsvis till de för taxeringsnämnderna
nu föreliggande kontrollmöjligheterna, vilka avser uppgifter
i stommen till fastighetslängden, meddelanden från lokal skattemyndighet
rörande förändringar som icke införts i stommen, upplysningar från
kommunala organ angående byggnadslov och eljest kända ny-, till- eller
ombyggnader, taxeringsnämndernas kännedom om lokala förhållanden samt
uppgifter i inkomstdeklarationerna.

Länsstyrelsen uttalar i anslutning härtill följande.

De sålunda tillgängliga kontrollmöjligheterna äro icke helt betryggande
i vad avser ändringar i byggnadsbeståndet. En förbättring skulle möjligen
kunna åstadkommas genom föreskrifter om skyldighet för varje byggnadsägare
att till kommunen anmäla köp och försäljningar samt ny-, till- eller
ombyggnad eller annan förändring rörande honom tillhöriga byggnader och
skyldighet för kommunerna att med ledning av de sålunda inkomna uppgifterna
upplägga särskilda register över byggnaderna inom kommunen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att deklarationsskyldigheten
är föga känd bland allmänheten och särskilt inom kategorien sportstugebyggare
i hög grad försummas samt anför vidare.

När fråga är om bebyggelse i samband med förvärv av tomtmark, kan de
deklarationsskyldiga i regel uppspåras med hjälp av verkställda avstyckningar
och sökta lagfarter och vederbörande anmanas då att deklarera.
Motsvarande kontrollsystem finnes icke, när det gäller byggnader på ofri
grund. Det visar sig också, att vid de inventeringar på marken, som — särskilt
i kommuner med utbredd sommarstugebebyggelse — brukar företagas
i samband med de allmänna fastighetstaxeringarna åtskilliga otaxerade
objekt upptäckes.

Det låter sig kanske sägas, att det borde åligga varje taxeringsnämndsordförande
att hos byggnadsnämnden i kommunen förskaffa sig uppgift om
lämnade byggnadslov. På grund av det stora materialet är en sådan kontroll
emellertid tidsödande i förhållande till skatteeffekten och ordförandens
tid måste därför i regel disponeras för viktigare uppgifter.

Garantiskatteunderlaget har ju i väsentlig grad varit ett kommunalt intresse
och beträffande sportstugebebyggelsen kan måhända förväntas att intresset
framdeles blir än mer påtagligt. En väg till bättre kontroll av nytillkomna
byggnadsobjekt vore måhända att finna genom medverkan från
byggnadsnämndernas sida i form av årliga uppgifter till taxeringsnämnderna
om nybyggnader inom kommunen. För att sådana uppgifter skulle bli
praktiskt användbara för taxeringsarbetet, måste en stark sovring av materialet
ha skett. Möjligen kan man överväga att begränsa uppgiflslämnandet
till fritidsbebyggelsen, i fråga om vilken kontrollbehovet är störst.

182

Länsstyrelsen framhåller att en sådan medverkan från byggnadsnämndernas
sida är en fråga om tid och kostnader som måste vägas mot de förväntade
skatteintäkterna. Man kan därför icke utgå från att frivillig medverkan
alltid kan påräknas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att taxeringsnämndernas ledamöter i
allmänhet äger god kännedom om nybyggnader inom distrikten samt att
enligt allmänt tillämpad taxeringsrutin uppgifter infordras från byggnadsnämnd
eller kommunalkontor om byggnadslov respektive ansökningar om
egnahemslån o. dyl. Någon fullt effektiv kontroll att självdeklaration! avgives
kan dock — speciellt i fråga om sommarstugebebyggelse på ofri grund

— icke anses föreligga.

Länsstyrelsen uttalar vidare.

Erfarenheten från den nu avslutade allmänna fastighetstaxeringen torde
också — liksom varit fallet även vid tidigare allmänna fastighetstaxeringar

— utvisa, att vid allmän fastighetstaxering »kommer i dagen» ett icke ringa
antal taxeringsobjekt, vilka tidigare borde ha åsatts taxeringsvärde men där
så icke skett.

En effektivisering av kontrollen på förevarande område synes i första
hand kunna ske via den s. k. förmögenhetsbilagan (formulär 1 g tillhörande
den allmänna självdeklarationen). Det torde kunna förutsättas att i vart
fall flertalet deklarationsskyldiga — även om åliggandet att avlämna särskild
fastighetsdeklaration kan förbises — å nämnda bilaga lämna fullständig
redovisning av sitt fastighetsinnehav. Genom den underrättelseskyldighet
som gäller skilda taxeringsnämnder emellan bör de fall där särskild fastighetsdeklaration
skall infordras kunna uppmärksammas av vederbörande
taxeringsnämnd.

Även efter ett genomförande av ett förenklat taxeringsförfarande i fråga
om inkomst i annan kommun än hemortskommunen i huvudsak efter de
riktlinjer, som föreslagits i en inom Kungl. Finansdepartementet i juli 1963
upprättad promemoria (Fi-stencil 1963: 5), förutsättes ett i princip likartat
underrättelseförfarande (från taxeringsnämnden i hemortskommunen till
taxeringsnämnden inom den kommun, där förvärvskälla är belägen) skola
tillämpas. Underrättelserna skulle därvid kunna få betydelse även för kontroll
av att deklarationsskyldigheten avseende inom de särskilda kommunerna
belägna fastigheter fullgjorts eller komma att föranleda infordrande
av särskild fastighetsdeklaration.

Länsstyrelsen vill även påpeka, att ett bättre fullgörande av deklarationsskyldigheten
torde kunna ernås medelst upplysningsverksamhet genom
radio och TV.

Länsstyrelsen berör i fortsättningen det av fritidsutredningen i dess betänkande
Friluftslivet i Sverige, del II (SOU 1965: 19) framlagda förslaget
om en kommunal avgift å fritidsbebyggelse samt anför i detta sammanhang.

Utredningen föreslår att kommunerna själva skola ombesörja fastställandet
och uppbörden av avgiften men går icke in på frågan huru kontroll
skall ske att avgiften drabbar alla avsedda objekt. Oavsett om fastställandet
och uppbörden blir en kommunal angelägenhet eller om dessa arbets -

183

uppgifter åläggas de myndigheter, som handha den direkta beskattningen,
ligger det emellertid i sakens natur, att ett nära samarbete måste ske i
första hand mellan taxeringsnämnder och kommunala myndigheter när det
gäller att spåra upp skatteobjekten (avgiftsobjekten). Härvid får även beaktas
att konstruktionen av den föreslagna avgiften såsom eu kostnad, som
drabbar fastighetsägaren, kan innebära en ökad frestelse för denne att genom
att undvika att anmäla fastigheten minska driftskostnaderna för densamma.

Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar bl. a. om den kontroll som verkställes
vid taxeringsnämnds genomgång av stommen till fastighetslängd och
hänvisar vidare till de kontrollmöjligheter som föreligger genom uppgifter
i den allmänna självdeklarationen och genom nämndledamöternas lokalkännedom.
Taxeringsnämnderna torde också kunna infordra uppgifter om lämnade
byggnadslov, men det kan ifrågasättas om denna kontrollmöjlighet
verkligen utnyttjas. En omständighet som försvårar kontrollen är att sommarstugor
ofta uppföres på ofri grund.

Länsstyrelsen anser det lämpligt med bestämmelser om skyldighet för
byggnadsnämnderna att lämna taxeringsmyndigheterna uppgift angående
meddelade byggnadslov.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller bl. a. att ägare till nyuppförda
fritidsstugor ofta underlåter att självmant avlämna deklaration och anför
vidare.

I synnerhet gäller detta sommarstugor, som uppförts på arrenderad mark.
Många av de å ofri grund belägna sommarstugorna äro av så enkel beskaffenhet
och nyttjanderätten till marken så osäker, att värderingen jämlikt
5 § 4 mom. kommunalskattelagen icke bör medföra skatteplikt. Om ägaren
till en nyuppförd byggnad å ofri grund anser värdet understiga 5 000 kronor
lärer han icke vara skyldig att utan anmaning avlämna särskild fastighetsdeklaration
eftersom 136 § taxeringsförordningen stadgar undantag från
deklarationsskyldighet för sådan fastighet vid allmän fastighetstaxering.
Att fastighetsägaren i detta fall själv skall bedöma om skatteplikt med åtföljande
deklarationsskyldighet bör anses föreligga eller ej synes mindre tillfredsställande.

I detta län är det stora flertalet fritidsstugor av sådan typ, att tillfredsställande
värdering kan verkställas av taxeringsnämnden med stöd av andra
uppgifter än sådana, som framgår av särskild fastighetsdeklaration. Det är
dock önskvärt, att särskilda fastighetsdeklarationer införskaffas i största
möjliga utsträckning. Att så sker beror främst på den grundlighet och
energi, som vederbörande taxeringsnämndsordförande nedlägger i fråga om
den detalj av taxeringsarbetet, som den särskilda fastighetstaxeringen utgör.

Taxeringsintendenten i länet har uppmärksammat förevarande spörsmål
och i en promemoria till ledning för taxeringsarbetet år 1963 beträffande
den särskilda fastighetstaxeringen uttalat följande.

184

Det förefaller som om denna taxering av många nämnder utföres alltför
lättvindigt och summariskt. Sålunda finner man ofta att omtaxeringar på
grund av ny- eller tillbyggnad verkställts utan att ens något försök gjorts
att från ägaren erhålla särskild fastighetsdeklaration. Detta är icke tillfredsställande.
Om nämnden nödgats åsätta nytt taxeringsvärde i avsaknad av
fastighetsdeklaration, bör verkställda anteckningar om beräkningar av taxeringsvärdena
sparas och biläggas taxeringsmaterialet med vederbörlig beteckning
om uppslag och rum för fastigheten i fastighetslängden.

Länsstyrelsen framhåller såsom önskvärt att kommunerna åläggas skyldighet
att före januari månads utgång varje år lämna vederbörande taxcI
ingsnämnd uppgift om samtliga under föregående år meddelade byggnadslov.

Revisorernas uttalande. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet
är, som framgår av den ovan lämnade redogörelsen, jämlikt gällande
bestämmelser skyldig att under vissa förhållanden utan anmaning avgiva
s. k. särskild fastighetsdeklaration till ledning för fastighetens taxering. Bestämmelsernas
innebörd är i korthet att annat taxeringsvärde än det vid senaste
allmänna fastighetstaxering bestämda skall åsättas i bl. a. följande
fall, nämligen om tidigare icke skattepliktig fastighet blivit skattepliktig, om
vid senaste taxeringstillfälle påbörjad bebyggelse fullföljts eller om fastighets
värde eljest genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att därav föranledes
en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel. Vid nu angivet
förhållande skall, bortsett från år då allmän fastighetstaxering äger rum,
deklaration avgivas senast den 15 februari. Den som icke anser sig skyldig
avgiva sådan deklaration är likväl förpliktad att göra detta om han särskilt
anmanas härtill. Lämnande av oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg
taxering, är straffbelagt om det sker uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.
Däremot finnes icke någon straffsanktion för underlåtenhet att i rätt tid
avgiva deklaration.

Revisorerna har ansett det vara av intresse att undersöka de möjligheter
som är för handen att utöva kontroll över att deklarationsskyldigheten fullgöres.
Det har därvid stått klart för revisorerna att det i fråga om byggnader
för permanenta bostäder, industrier, kontors- och affärslokaler o. dyl.
i allmänhet föreligger omständigheter — lånebehov, anslutning till vattenoch
avloppsnät m. m. — som medför särskilda kontrollmöjligheter genom
att i dylika fall den deklarationsskyldige icke kan underlåta att avgiva deklaration.
Riktigheten av denna uppfattning bestyrkes av uppgifter som
vederbörande myndigheter lämnat revisorerna. Beträffande en annan art
av bebyggelse, nämligen byggnader för fritidsändamål, s. k. sommarstugor,
saknas emellertid ofta nyss angivna motiv för fastighetsägaren att vidtaga
åtgärder som fäster taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet på byggnadens
existens. Revisorerna har med hänsyn såväl härtill som till den omfatt -

185

ning sommarstugebyggandet f. n. har och den expansion på området som
kan emotses ansett sig böra inrikta undersökningen särskilt på detta slags
bebyggelse. Genom rundskrivelse till överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
har revisorerna införskaffat uppgifter beträffande den nuvarande
kontrollen och möjligheterna att åstadkomma en eventuellt behövlig effektivisering
därav.

Av de inkomna svaren, som ovan utförligt redovisats, framgår att de medel
för kontroll som nu står till buds mångenstädes betraktas såsom otillräckliga
eller opraktiska eller också icke kunnat i full utsträckning utnyttjas.
1 det övervägande antalet svar framföres önskemål om effektivare kontrollmöjligheter.

I arbetet med att uppspåra fall då deklarationsskyldighet föreligger men
icke fullgjorts använder sig taxeringsnämnderna, såvitt framgår av de inhämtade
upplysningarna, framför allt av de allmänna självdeklarationerna,
av stommarna till fastighetslängderna och av de uppgifter om meddelade
byggnadslov som vissa byggnadsnämnder lämnar taxeringsnämnderna.

1 den allmänna självdeklarationen och dess bilagor kan förändringar beträffande
deklarantens fastighetsinnehav avläsas. Användningen av självdeklarationerna
i kontrollsyfte försvåras emellertid avsevärt av att sommarstugor
oftast är belägna i taxeringsdistrikt inom annan kommun än den där
deklaranten är mantalsskriven och avlämnar sin självdeklaration. Kontroll
på denna väg förutsätter således ett samarbete mellan olika taxeringsnämnder.
Sådant samarbete synes emellertid förekomma endast i begränsad omfattning
med hänsyn till taxeringsnämndernas arbetsbelastning och de besvärligheter
som är förknippade med metodens användning.

Av lokal skattemyndighet upprättas årligen med ledning av lagfartsuppgifter
o. dyl. stomme till fastighetslängd, vilken ställes till taxeringsnämndernas
förfogande. Detta materials värde som kontrollunderlag reduceras
emellertid i avsevärd män därigenom att sommarstugor i stor utsträckning
är uppförda på ofri grund och således icke redovisade i stommarna.

Den tredje av de ovan antydda arbetsmetoderna, granskning av meddelade
byggnadslov, synes av flertalet länsstyrelser tillmätas den största betydelsen
och har också kommit till användning i viss utsträckning. Någon författningsenlig
skyldighet för byggnadsnämnderna att tillhandahålla detta
material finnes emellertid icke, och en förutsättning för att metoden skall
kunna tillämpas är således att taxeringsnämnd tar initiativ till en frivillig
överenskommelse med vederbörande byggnadsnämnd.

Bland övriga omständigheter och åtgärder som kan vara ägnade att bringa
ökad klarhet i här ifrågavarande spörsmål har i de till revisorerna inkomna
svaren särskilt hänvisats till de enskilda taxeringsnämndsledamöternas
kännedom om lokala förhållanden och till de upplysningar som i vissa fall
kan erhållas genom att ledamot i taxeringsnämnd samtidigt är ledamot i
byggnadsnämnden på orten. Det sägcs vidare förekomma i enstaka fall att

186

markägare, om vilken man vet att han utarrenderar mark till fritidsbebyggelse,
anmodas lämna uppgift beträffande arrendatorerna.

Icke minst mot bakgrunden av vad sålunda framkommit finner revisorerna
klart ådagalagt att en förbättring av kontrollmöjligheterna på förevarande
område bör komma till stånd. Eu ledande synpunkt härvidlag bör
självfallet vara att kostnaderna för en planerad åtgärd måste vägas emot
den nytta åtgärden kan beräknas få. Fritidsbebyggelsen torde dock redan
nu vara av en sådan omfattning att den såsom skatteobjekt representerar
ett icke obetydligt värde för många kommuner, och den pågående utvecklingen
torde innebära att detta värde ökar i snabb takt. Det kan i detta sammanhang
vidare erinras om att i fritidsutredningens betänkande »Friluftslivet
i Sverige» (SOU 1965: 19) framlagts förslag om en särskild kommunal
avgift på fritidsbebyggelsen. Förslaget är ännu icke slutbehandlat, men
uppenbarligen kommer angelägenheten av en effektiv kontroll att ytterligare
understrykas, om åtgärder i förslagets riktning genomföres. I vart fall
förtjänar enligt revisorernas mening de hithörande spörsmålen stor uppmärksamhet.

I länsstyrelsernas yttranden har framförts rätt varierande uppfattningar
beträffande värdet av vissa av de medel som f. n. står till buds för kontroll
av att deklarationsskyldigheten fullgöres. Revisorerna har icke ansett sig
kunna företaga någon mera ingående prövning av frågan om lämpligheten
av alla dessa olika medel men vill allmänt framhålla att bästa effekten i
arbetet torde nås genom en lämplig kombination av olika metoder. Revisorerna
har emellertid ansett sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt en
fråga som i flertalet yttranden ställts i förgrunden. Revisorerna åsyftar härmed
den kontroll som kan utövas genom granskning av lämnade byggnadslov.

För att fritidsbebyggelse skall vara tillåten inom område för vilket fastställts
stadsplan eller byggnadsplan eller beträffande vilket länsstyrelse förordnat
att utomplansbestämmelser skall gälla kräves att byggnadsnämnd
meddelat byggnadslov. Planer eller planbestämmelser av nu avsett slag
torde f. n. gälla i en stor del av riket och kan under den närmaste tiden väntas
bli gällande i ytterligare områden, icke minst i sådana som är lämpliga
för fritidsbebyggelse. Det får alltså förutses att byggnadsloven, bortsett från
s. k. svartbyggen, kommer att omfatta den helt övervägande delen av all
fritidsbebyggelse, även sådan på ofri grund.

Revisorerna delar den av flertalet länsstyrelser framförda uppfattningen
att en vidgad användning inom taxeringsnämnderna av systemet med
granskning av byggnadsloven bör komma till stånd. Som ovan nämnts finnes
icke f. n. någon författningsenlig skyldighet för byggnadsnämnderna att
tillhandahålla taxeringsnämnderna uppgifter om byggnadslov; i den mån
förfarandet förekommer grundar det sig på frivillig överenskommelse.
Många länsstyrelser föreslår införandet av en regel som i fortsättningen gör

187

förfarandet obligatoriskt. Revisorerna vill icke bestrida att skäl kan anföras
för att genom lagstiftning skapa garanti för att ett sådant samarbete
mellan byggnads- och taxeringsnämnder kommer till stånd över hela linjen.
Det kan också ifrågasättas om icke laglig skyldighet borde föreskrivas för
den som erhållit byggnadslov att göra anmälan till byggnadsnämnd när
byggnadslovet tagits i anspråk och skattskyldighet således kan uppstå. Detta
skulle nämligen medföra ökade möjligheter för byggnadsnämnden att utan
större besvärligheter sovra bland det i vissa kommuner rätt omfattande material
som byggnadsloven utgör och samtidigt minska taxeringsnämndernas
arbete med granskningen.

Enligt revisorernas mening bör emellertid ytterligare erfarenhet avvaktas,
innan definitiv ställning tages till frågan om eu eventuell lagstiftning
på förevarande område. Som tidigare framhållits torde fritidsbyggnadernas
betydelse som skatteobjekt och eventuellt även avgiftsobjekt för kommunerna
komma att i snabb takt öka. Insikten härom bör, såvitt revisorerna
kunnat bedöma, komma att medföra ökad benägenhet för kommunerna att
genom sina byggnadsnämnder och andra organ frivilligt medverka i taxeringsnämndernas
arbete med uppspårandet och taxeringen av skattepliktiga
fritidsbyggnader. Man bör heller icke bortse från att olikheter mellan
skilda delar av landet i fråga om exempelvis byggnadsfrekvens, arten av
och äganderätten till mark som utnyttjas för fritidsbebyggelse, planbestämmelser
o. dyl. kan göra det önskvärt att formerna för samarbetet mellan
kommunala organ och taxeringsnämnder får anpassas efter föreliggande
behov. Revisorerna anser sig därför icke böra förorda några omedelbara åtgärder
för en rättslig reglering av här ifrågavarande förhållanden. Utvecklingen
på området bör emellertid följas med uppmärksamhet. Skulle det
därvid visa sig att frivilligt samarbete icke kommer till stånd i önskvärd
omfattning, synes frågan om lagstiftning böra ånyo aktualiseras.

I vissa av länsstyrelsernas yttranden har framhållits att underlåtenhet att
avgiva särskild fastiglietsdeklaration i stor utsträckning skulle bero på att
fastiglietsinnehavarna icke ägt kännedom om sin skyldighet i detta hänseende
och att informationen härom borde göras effektivare. I sammanhanget
bär bl. a. uttalats att den som erhåller byggnadslov samtidigt borde
underrättas om sin deklarationsskyldighet. Så lär redan ske på sina håll,
och det är enligt revisorernas mening önskvärt att åtgärder av detta slag
kommer till mera allmän användning. Revisorerna anser det kunna förutsättas
att denna möjlighet till upplysning vinner större beaktande i samma
mån som kommunernas intresse för eu effektiv beskattning av sommarstugorna
stiger. Fritidsbebyggelsens expansion torde likaså medföra att
dessa frågor kommer att ägnas större uppmärksamhet i radio och television,
särskilt under tiden närmast före den dag, den 15 februari, då deklaration
skall vara inlämnad.

Revisorerna får sammanfattningsvis anföra att behovet av eu förbättrad

188

kontroll av att all bebyggelse för fritidsändamål blir vederbörligen beskattad
synes klart ådagalagt. De hittills brukade medlen för uppspårande av sådan
bebyggelse i fall då deklarationsplikten icke fullgjorts bör även fortsättningsvis
komma till användning. Särskilt angeläget är emellertid att möjligheten
till kontroll genom lämnade byggnadslov blir mera allmänt och effektivt
utnyttjad. Revisorerna är dock icke beredda att förorda omedelbara
lagstiftningsåtgärder i sistnämnda syfte utan förutsätter att den ökande
ekonomiska betydelsen för kommunerna av alt fritidsbebyggelsen blir beskattad
kommer att medföra ett större intresse från deras sida att frivilligt
medverka i förevarande sammanhang. Därest utvecklingen i detta hänseende
icke skulle visa sig tillfredsställande, kan dock frågan om lagstiftning
ånyo aktualiseras.

189

§ 24

Handläggningen av vissa ärenden hos prövningsnämnderna

Enligt taxeringsförordningen den 23 november 1956 skall i varje län
finnas en prövningsnämnd, bestående av — förutom landslcamreraren som
ordförande — minst fyra och högst åtta ledamöter eller, om nämnden sammanträder
å två avdelningar, fyra ledamöter å varje avdelning. För varje
ledamot skall finnas en suppleant. Hos prövningsnämnd skall inom länsstyrelsen
finnas ett under landskamrerarens ledning stående kansli.

På prövningsnämnd ankommer, bortsett från utarbetande av anvisningar
för taxeringsarbetet, väsentligen att pröva besvär över beslut av taxeringsnämnd
samt att handlägga och avgöra framställningar som i annan form
än genom besvär ingivits om åtnjutande av s. k. extraavdrag, d. v. s. den
extra nedsättning av den taxerade inkomsten utöver ortsavdrag som enligt
närmare bestämmelser i 50 § kommunalskattelagen efter särskild prövning
kan medgivas skattskyldig, vars skatteförmåga under beskattningsåret varit
väsentligen nedsatt. Det må här anmärkas, att ärenden angående extraavdrag
kan bli anhängiga hos prövningsnämnd såväl genom besvär över
taxeringsnämnds beslut att icke godkänna i deklaration gjort sådant avdrag
som genom framställning direkt till prövningsnämnden, vilken då
blir första instans i ärendet.

Beträffande formerna för prövningsnämndernas verksamhet stadgas bl. a.
i 77 § 1 st. taxeringsförordningen följande.

Hava besvär anförts av skattskyldig eller kommun, skall yttrande avgivas
av taxeringsintendent. Innan yttrande inhämtas från taxeringsintendendenten,
skall, när det icke finnes överflödigt, yttrande infordras från taxeringsnämndens
ordförande.

Såvitt revisorerna kunnat finna betraktas bestämmelserna angående besvärsärenden
i 77 § såsom analogt tillämpliga beträffande ovannämnda
direkta framställningar om extraavdrag.

I fråga om arbetet inom prövningsnämnderna kan vidare bl. a. erinras
om föreskrifterna i 89 § taxeringsförordningen, vari stadgas följande.

Prövningsnämnd skall avgöra mål och ärenden så snart ske kan. Besvär
av skattskyldig eller kommun rörande visst års taxering, som inkommit
under taxeringsåret, så ock besvär av taxeringsintendent rörande
samma års taxering, som inkommit före utgången av därpå följande april
månad, skola vara avgjorda senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret.

Vad sålunda stadgas ävensom i 50 § kommunalskattelagen angiven tidpunkt
för framställningar in. in. innebär att i praktiken prövningsnämnds

Vissa uppgifter angående av prövningsnämndcrna verksamhetsåret 1964—1965 avgjorda ärenden

Prövningsdistrikt (län)	Remiss till ordf. i taxeringsnämnd av	Avgjorda ärenden
besvärsärenden	framställn. om extraavdrag	Juli	Aug.	Sept.	Okt.	Nov.	Dec.	Jan.	Febr.	Mars	April	Maj	Juni	Summa
Stockholms stad . .	Sker sällan	Sker sällan		241	370	301	827	838	615	983	1 134	1 191	1 248	2 570	10 418
Stockholms........	Vissa ärenden	Förekommer ej	107	—	764	763	915	605	693	949	1 158	969	1 227	1 209	9 359
Uppsala..........	238 av 3 031	Förekommer ej	—	109	79	251	218	155	204	445	198	181	440	570	2 850
Södermanlands ....	Sker regelmässigt	Alla	—	—	295	296	163	472	354	101	379	191		669	2 920
Östergötlands......	Ärenden ang. jord-bruk o. rörelse samt i övrigt behövliga	Alla		65		637	448	432	330	430	392	357	374	505	3 970
Jönköpings .......	Sker regelmässigt	Alla	—	6	36	292	258	220	520	321	391	457	400	383	3 284
Kronobergs .......	Sker regelmässigt	Alla	—	—	—	149	290	329	52	229	343	203	153	584	2 332
Kalmar ..........	I det närmaste alla	Alla	—	—	40	200	269	293	50	307	527	322	348	765	3 121
Gotlands..........	299 av 408	Nästan alla	6	—	—	—	150	119	—	151		119	117	110	772
Blekinge..........	Sker regelmässigt	Alla	—	—	—	234	293	183	160	244	338	171	173	412	2 208
Kristianstads......	Sker regelmässigt	Alla	—	—	—	268	315	272	362	248	289	202	243	395	2 594
Malmöhus ........	21,5 % av samtliga	Sker sällan	—	219	365	667	587	488	951	744	797	878	398	880	6 974
Hallands..........	Sker regelmässigt	Alla	—	—	—	272	171	136	180	217	285	324	295	499	2 379
Göteborgs o. Bohus	757 av 9 954	Sker sällan	—	468	661	760	827	1 017	1 261	1 164	1 355	787	719	935	9 954
Älvsborgs ........	1 100 av 4 843	Vissa ärenden	—	79	165	278	335	431	385	538	377	566	542	1 147	4 843
Skaraborgs........	Sker regelmässigt	Alla	—	66	—	348	419	401	100	317	361	347	283	563	3 205
Värmlands........	738 av 2 226	En tredjedel	—	—	—	610	481	394	364	391	608	513		678	4 039
Örebro............	I erforderlig omfatt-ning	Alla	—	—	50	560	247	390	267	257	441	573	307	502	3 594
Västmanlands ....	Sker regelmässigt	Alla	—	—	83	192	256	285	344	192	376	165	402	641	2 936
Kopparbergs......	475 av 1 895	118 av 328	—	162	—	202	231	209	_	246	233	255	329	698
Gävleborgs1 ......	1 822 av 2 197	Alla	—	127	84	277	323	572	39	870	_	906	463	449	4 110
Västernorrlands .. .	600 av 4 533	Vissa ärenden	—	—	214	668	475	542	247	704	381	282	569	451	4 533
Jämtlands........	702 av 933	56 av 124	—	—	180	268	263	456	43	275	234	209	165	225	2 318
Västerbottens ....	1 015 av 1 781	157 av 192	—	—	—	225	418	242	285	322	360	268	572	402	3 094
Norrbottens ......	8 % av samtl.	Hälften	—	144	—	329	336	382	441	456	465	145	712	1 653	5 063

1 I uppgifterna för detta län ingår av ordföranden ensam avgjorda ärenden.

190

191

arbete med ett visst års taxering sträcker sig från den 1 juli taxeringsåret
till den 30 juni nästföljande år.

Revisorerna har ansett det vara av intresse med en viss granskning av
frågan, i vilken utsträckning förenämnda förfarande med remiss till ordförande
i taxeringsnämnd kommit till tillämpning beträffande dels besvärsärenden
och dels sådana ärenden som gäller framställningar om extraavdrag.
Med anledning därav har revisorerna i skrivelse till samtliga prövningsnämnder
anhållit om uppgifter i dessa hänseenden, varjämte samtidigt
infordrats uppgifter angående antalet under varje månad av verksamhetsåret
1964—1965 av respektive prövningsnämnder avgjorda ärenden. De
inkomna svaren redovisas i tabellform på motstående sida.

Av tabellen framgår att ungefär halva antalet prövningsnämnder remitterar
besvärsärendena regelmässigt eller närmast därintill. I övrigt synes
omfattningen av remissförfarandet, i den mån den kunnat utläsas ur svaren,
variera rätt mycket mellan de olika nämnderna — den är exempelvis
i Norbottens län omkring åtta procent av samtliga besvärsärenden, i Stockholms
stad begagnas remiss mera sällan, i Malmöhus län är remissfrekvensen
omkring 21,5 procent o. s. v. I andra svar har angivits att ärende remitteras
då fråga är om extraavdrag eller om förvärvskällorna jordbruk och
rörelse eller då det eljest bedömes vara behövligt.

Vad gäller framställningar om extraavdrag framgår att likaså ungelär
halva antalet nämnder, i stort sett desamma som beträffande besvärsärendena,
regelmässigt använder remissförfarande. I fem fall tillgripes remiss
icke alls eller sällan. I övrigt varierar omfattningen av remisserna mellan
omkring hälften och omkring en tredjedel av alla ärenden.

Revisorernas uttalande. Enligt gällande bestämmelser åligger det prövningsnämnd
att, innan besvär över taxeringsnämnds beslut avgöres, infordra
yttrande från taxeringsnämndens ordförande i de fall detta icke
befinnes överflödigt. Ett motsvarande förfaringssätt tillämpas beträffande
framställningar om s. k. extraavdrag, d. v. s. särskilt avdrag på grund av
nedsatt skatteförmåga, som ingives till prövningsnämnd i annan form än
genom besvär. Revisorerna har ansett det vara av intresse att något granska
frågan i vilken omfattning detta remissförfarande kommer till användning.
Från prövningsnämnderna infordrade uppgifter härom och om det
antal ärenden som handlagts av nämnderna under varje månad av verksamhetsåret
1964—1965 har ovan redovisats. Det bör här erinras om att
prövningsnämndernas arbete med taxeringarna för ett visst taxeringsår i
praktiken pågår fr. o. in. den 1 juli taxeringsåret t. o. in. den 30 juni nästföljande
år.

Vid handläggningen av hithörande ärenden inom prövningsnämnd skall,
som nyss berörts, särskilt prövas om remiss till ordföranden i vederbörande
taxeringsnämnd kan anses behövlig, d. v. s. om ordföranden kan beräknas

192

lämna uppgifter av värde för utredningen. Såvitt revisorerna kunnat bedöma
är remiss i många fall ändamålsenlig med hänsyn till den särskilda lokaloch
personkännedom som en ordförande i taxeringsnämnd får antagas besitta.
Även hans kontakter med arbetsgivare och lokala myndigheter på
orten och hans möjligheter att företaga besiktning av bostäder och fastigheter
in. in. kan vara av värde när det gäller att åstadkomma utredning.
Självfallet förekommer ärenden där uppenbara felskrivningar eller andra
misstag lett till att besvär anförts och där utredning således ej är erforderlig.
Behovet av remiss kan vidare vara beroende av exempelvis hur arbetet
i prövningsnämnden är organiserat och vilka resurser nämnden bar att
genom sina egna tjänstemän taga kontakt med sökandena eller på annat
sätt verkställa utredning. En viss variation mellan prövningsnämnderna i
fråga om remissfrekvensen synes därför naturlig. De skiljaktigheter härntinnan
som visat sig föreligga enligt de av revisorerna införskaffade uppgifterna
är emellertid större än som rimligen låter sig förklara av nyssnämnda
omständigheter. Omkring halva antalet prövningsnämnder har således
endast i liten utsträckning — då det gäller framställningar om extraavdrag
ibland icke alls — begagnat sig av möjligheter att remittera.

Av uppgifterna om antalet ärenden som behandlats varje månad under
den undersökta perioden framgår att anhopningen av ärenden i slutet av
verksamhetsåret i många fall är mycket påtaglig. Detta gäller särskilt prövningsnämnderna
i Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Malmöhus,
Älvsborgs, Kopparbergs och Norrbottens län. Samtliga dessa nämnder hör
till dem där remissförfarandet varit mycket begränsat eller, i fråga om en
av ärendesgrupperna, icke alls förekommit.

Det synes revisorerna kunna ifrågasättas om denna förskjutning av i
flera fall en mycket stor del av arbetsbördan till den tidpunkt då målen
och ärendena senast skall vara avgjorda står i god överensstämmelse med
stadgandet i 89 § taxeringsförordningen, att avgörandena skall träffas »så
snart ske kan». Det torde vidare icke vara osannolikt att i den stora mängd
mål och ärenden som behandlas i arbetsperiodens slutskede ingår åtskilliga,
vilkas avgörande fördröjts på grund av att de är särskilt komplicerade.
Man bör icke bortse från att nu angivna förhållanden kan medföra
risk för att önskemålen om grundlighet i målens och ärendenas handläggning
icke kan i önskvärd utsträckning tillgodoses under den brådska som
blir ofrånkomlig i slutskedet.

Det är icke möjligt för revisorerna att lämna några bestämda anvisningar
om hur en jämnare fördelning under året av arbetsbördan lämpligen bör
åstadkommas. Av stor betydelse i detta sammanhang torde emellertid vara
att utredningarna i ärendena verkställes snabbare än nu ofta synes vara
fallet. Revisorerna har på här tidigare anförda skäl kommit till den uppfattningen,
att ordförande i taxeringsnämnd i många fall torde kunna
verksamt bidraga till att åstadkomma snabbhet och säkerhet i utred -

193

ningsverksamheten. Revisorerna anser sig därför böra ifrågasätta om icke
förfarandet med remiss till ordföranden på sina håll tillämpats i alltför
liten utsträckning.

Revisorerna vill avslutningsvis framhålla angelägenheten av att möjligheten
till en snabbare handläggning av mål och ärenden hos prövningsnämnderna
ägnas skärpt uppmärksamhet och att därvid frågan om en utvidgad
användning av förfarandet med remiss till ordförandena i taxeringsnämnderna
blir beaktad.

7—650680. Rev. berättelse ang. statsverket år 1965.1

194

§ 25

Beräkningen av statsmyndigheternas omkostnadsanslag

För att täcka de med den statliga förvaltningsverksamheten sammanhängande
kostnaderna brukar i Kungl. Maj :ts årliga budgetförslag till
riksdagen äskas ett avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag för varje
ifrågakommande myndighet. För dessa anslag fastställes sedermera särskilda
stater, avseende de olika anslagsposter och delposter under vilka
utgifterna närmare redovisas. Omkostnadsstaten, vilken avspeglar den del
av myndigheternas medelsförvaltning som här kommer att behandlas, kan
variera till utseendet men omfattar som regel åtminstone följande fyra
anslagsposter, nämligen a) Sjukvård m. m., b) Reseersättningar, c) Expenser
samt d) Publikationstryck. Samtliga poster är betecknade »förslagsvis».
Vanligen föreskrives dock att anslagsposterna till reseersättningar
och till publikationstryck icke må överskridas utan Kungl. Maj :ts medgivande.
Anslagsposten till expenser uppdelas på två delposter, av vilka
den ena, »Bränsle, lyse och vatten», får behålla sin förslagskaraktär,
medan den andra, »övriga expenser», är maximerad genom beteckningen
»högst».

Till grund för beräkningen av de i riksstaten upptagna beloppen ligger
i första hand de anslagsframställningar som det åligger myndigheterna
att årligen, i allmänhet före den 1 september, ingiva till vederbörande
departement. Vissa allmänna riktlinjer för anslagsframställningarna brukar
årligen lämnas i ett av Kungl. Maj :t utfärdat brev till statsmyndigheterna,
medan närmare anvisningar i ämnet meddelas av finansdepartementet
och, i viss utsträckning, jämväl av respektive fackdepartement.
Det föreliggande materialet prövas inom vederbörande fackdepartement,
i vissa fall efter att först ha granskats i särskild ordning. En sammanfattande
bedömning av de statliga medelsbehoven företages sedan inom
finansdepartementet, som har det närmaste ansvaret för och överinseendet
över budgetarbetet inom Kungl. Maj :ts kansli.

Det kan även förekomma att ett anslag upptages i statsverkspropositionen
med endast preliminärt belopp och att definitivt anslagsäskande förelägges
riksdagen senare genom en särskild proposition. Ett sådant förfarande
kan vara nödvändigt exempelvis då en viss verksamhet står inför
en genomgripande omorganisation och utformningen av denna icke är
fullt klar när statsverkspropositionen avlämnas, vilket ju sker vid riksdagens
öppnande.

Tabell 1. Anvisade belopp och merutgifter under de statliga omkostnadsanslagen.

Huvud-	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65
titel	Anvisat	Merutgift	Anvisat	Merutgift	Anvisat	Merutgift	Anvisat	Merutgift
II	24 702 000	249 921	25 728 000	1 500 975	28 516 000	1 828 273	33 291 000	4 799 288
III	7 425 000	549 756	8 245 000	972 325	10 260 000	2 178 631	11 601 000	2 364 034
IY	13 867 000	1 262 961	14 460 000	1 760 337	20 155 000	995 809	110 867 000	9 337 167
V	26 487 000	1 037 450	30 575 000	1 058 822	123 283 000	5 540 210	138 334 000	8 793 848
VI	3 197 000	179 no	3 566 000	20 262	11 731 000	1 338 541	14 942 000	1 271 924
VII	14 123 000	639 090	17 881 000	397 504	20 028 000	725 375	16 937 000	1 971 769
VIII	39 403 000	2 795 552	43 961 000	4 654 204	51 in 000	3 866 465	55 950 000	6 363 518
IX	19 581 000	1 806 117	21 048 000	1 938 720	23 345 000	2 933 101	26 454 000	3 890 375
X	14 244 000	1 313 866	14 809 000	1 459 578	4 777 000	1 376 869	4 386 000	1 564 671
XI	110 033 000	4 892 021	119 585 000	8 695 413	48 411 000	2 568 046	71 834 000	5 112 714
XII	266 000	407 341	250 000	70 558	1 518 000	96 607	1 741 000	60 066
Summa	273 328 000	15 133 185	300 108 000	22 528 698	343 135 000	23 447 927	486 337 000	45 599 374
		(5,5%)		(7,5%)		(6,8%)		(9,4%)

Öl

196

Revisorerna har uppmärksammat att det i stor utsträckning förekommer
att i statsverkspropositionen eller i ovan berörda särpropositioner
upptagna och sedermera av riksdagen godkända belopp under myndigheternas
omkostnadsanslag överskrides och har därför ansett sig böra upptaga
frågan härom till viss granskning.

I den av riksrevisionsverket såsom bilaga till rikshuvudboken utgivna
s. k. budgetredovisningen lämnas dels en översiktlig bild av budgetutfallet
och dels detaljerade uppgifter om bl. a. belastningen på utgiftsanslagen.
Revisorerna har till belysning av den här upptagna frågan sammanställt
och bearbetat vissa uppgifter ur budgetredovisningen för budgetåren 1961/
62—1964/65, vilka här redovisas i tabellform.

I tabell 1 återges för varje departementshuvudtitel totalsummorna för
under vederbörande omkostnadsanslag anvisade belopp och redovisade
merutgifter. Beträffande merutgifterna totalt för hela statsförvaltningen
har inom parentes angivits jämväl deras storlek i procent av anvisade belopp.

Tabellen visar i fråga om summorna för anvisade belopp en fortlöpande
stegring för statsförvaltningen i dess helhet. Särskilt markant är ökningen
från budgetåret 1963/64 till budgetåret 1964/65. Merutgifterna har
även ökat kraftigt och, med undantag för budgetåret 1963/64, i stigande
skala.

I tabell 2 redovisas, enligt samma grunder som i föregående tabell, de
besparingar som uppstått på de statliga omkostnadsanslagen. Såsom framgår
av tabellen kan även i nu berört avseende betydande skillnader föreligga
i förhållande till anvisade belopp.

Tabell 2. Besparingar under de statliga omkostnadsanslagen.

Huvudtitel	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65
II..............	1 326 013	104 029	77 198	175 073

m..............	—	—	_
IV..............	830 333	135 024	459 977	593 564
V..............	681 271	258 375	1 031 608	2198 071
VI..............	241 176	384 003	45 660	429 985
VII..............	50 137	500 020	190 885	683 774
VIII..............	1 221 549	852 035		2 661 366
IX..............	d 1/3 UuO
489 675	679 107	732 761	884 115
X...............	256 256	83 946	22 465	54 946
XI.............	1 393 472	433 889		1 213 325
XII............	då zöy Zjj
823		390 013

Summa	6 490 705	3 430 428	8 099 605	10 859 862

Revisorerna har vidare gjort en särskild sammanställning beträffande
sådana myndigheter för vilka merutgifterna under något av de undersökta
budgetåren uppgår till minst 10 procent av anvisat belopp och till

197

lägst 10 000 kronor. Vissa uppgifter ur sammanställningen, som omfattar
drygt 140 myndigheter, återgives i tabell 3.

Tabell 3. Vissa statsmyndigheters omkostnadsanslag.

1961/62	1962/63	1963/64	1964/65
Anvisat	Mer-	Anvisat	Mer-	Anvisat	Mer-	Anvisat	Mer-
	utgift		utgift		utgift		utgift
		12 000	137 641	22 000	21 574
	_	1 694 000	188 749	1 959 000	234 237	*1 331 000	1 511 520
354 000	74 361	501 000	80 203		—	734 000	124 072
			_	390 000	200 617	590 000	333 441
	_	1 290 000	146 436		—	1 760 000	265 256
	—	1 870 000	209 957	2 077 000	228 375		—
58 000	40 820	62 000	32 648	70 000	47 829		—
263 000	47 108		—	295 000	36 565		—
	_		—	846 000	86 247		—
3 493 000	879 228	3 683 000	3 312 668	4 382 000	1 204 404	5 051 000	3 484 766
			—	1 365 000	718 486	2 508 000	296 843
207 000	24 615		—	243 000	55 110		—
	—	185 000	32 474	197 000	31 848		—
284 000	95 047		—		—		—
	_	107 000	10 900	110 000	16 960	117 000	18 642
189 000	29 154	264 000	75 664	283 000	87 072	335 000	71020
	—		—	1 691 000	227106	1 866 000	266 092
200 000	177 942	200 000	220 000	266 000	166 282	294 000	175 372
1 000 000	361 434	1 284 000	336 612	1 550 000	348 567	1 837 000	747 543
		540 000	85 226	578 000	308 743	626 000	210 098
r 115 000	17 000	125 000	74 677	142 000	158 544		—
		196 000	76 219	307 000	55 226	303 000	352 776
	_			6 327 000	999 238	7 340 000	1 142 502
1 011 000	327 367			995 000	167 225	265 000	176 541
. 144 000	56 029	187 000	128 874			217 000	76 012
. 307 000	93 403			478 000	120 236	622 000	241 308
. 1417 000	158 244	1 604 000	181 041	1 664 000	736 689	1 688 000	1 003 598
. 1 402 000	195 623	1 737 000	264 881	2 328 000	930 896		—
. 587 000	405 267					1 092 000	279 235

Myndighet

Regeringsrätten...
Häradsrätterna . . .
Fångvårdsstyrelsen
Nämnden för intern

bistånd .........

Marinförvaltningen .

Försvarsstaben.....

Försvarshögskolan .
Arbetarskyddsstyrelser
Medicinalstyrelsen...
St. bakt. laboratoriun
Sjöfartsstyrelsen ...
Fartygsinspektionen .
Sjöbefälsskolorna ...
Kontrollstyrelsen ...

Riksarkivet .......

Nationalmuseet.....

Skolöverstyrelsen . .
Överstyr, f. yrkesutbildning
........

Konstfackskolan ...
Lunds universitet . . .
Lantbruksstyrelsen .
St. forskn. anst. för

Skogsstyrelsen .....

Lantmäteristaten . . ,
Sv. geol. undersökning
St. skeppsprovn. anst

sen

1 Underrätterna

Revisorerna har slutligen gjort en särskild sammanställning över statsdepartementens
omkostnadsanslag jämte lör dessa anslag redovisade merutgifter
och besparingar, även här såvitt gäller de fyra budgetåren 1961/
62_1964/65. Därvid är att märka att beteckningen »Utrikesdep:tet» av ser

hela utrikesförvaltningen. Uppgifterna i fråga återfinnes i tabell 4.

Revisorerna har såväl hösten 1963 som hösten 1964 i skrivelser till ett
antal myndigheter anhållit om uppgift rörande den sakliga anledningen
till de merutgifter som visat sig föreligga på deras omkostnadsanslag. I det

Tabell 4. Statsdepartementens omk os t nåd san slag.

Departement

1961/62	1962/63	1963/64	1964/65
Anvisat	Merutg. (+)	Anvisat	Merutg. (+)	Anvisat	Merutg. (+)	Anvisat	Merutg. ( + )
belopp	Bespar. (—)	belopp	Bespar. (—)	belopp	Bespar. (—)	belopp	Bespar. (—)
22 000	+	12 934	24 000	_	2 066	38 000	+	308 245	71 000	+	211 066
162 000		24 590	166 000	+	116 768	239 000	+	54 497	285 000	4-	130 381
7 425 000	+	549 756	7 945 000	+	963 880	9 870 000	+ 1	978 014	11 011 000	+	2 030 593
140 000	+	96 424	300 000	+	164 048	340 000	+	89 351	450 000		79 679
103 000	4*	12 942	95 000	+	37 351	140 000	+	67 863	160 000	+	6 772
100 000	+	10 824	150 000	+	20 in	143 000	+	49 895	181000	+	43 542
1 161 000	+	53 072	1 262 000	+	107 752	1 433 000	+	170 917	1 916 000	+	271 447
141 000	+	61 621	200 000	+	163 697	290 000	+	186 841	373 000		76 194
100 000	+	2 807	128 000	—	1 627	128 000	+	6 342	140 000	+	69 436
75 000	+	35 051	155 000	—	19 853	170 000	+	307 565	165 000		12 632
174 000	+	60 242	198 000	+	41 895	368 000	+	79 239	271 000	+	54 892
41 000	+	385 873	41 000	+	49 494	50 000	+	93 978	86 000	+	54 164
9 644 000	+1	306 136	10 664 000	+ 1 664 996	13 209 000	+ 3	392 747	15 109 000	+	2 872 293
					23 546						168 505

Statsrådsberedningen ....

Justitiedep:tet..........

Utrikesdep:tet..........

Försvarsdep:tet ........

SociaIdep:tet ..........

Kommunikationsdep :tet

Finansdep:tet..........

Ecklesiastikdep:tet......

Jordbruksdep:tet ......

Handelsdep:tet ........

Inrikesdep:tet..........

Civildep:tet............

Summa

199

följande återgives vissa av de förklaringar som därvid lämnats såvitt gäller
budgetåret 1963/64.

Justitiedepartementet anför att en merutgitt på 308 000 kronor uppkommit
genom att vissa lokaler inom kanslihuset utrustats.

Försvarsdepartementet förklarar bl. a. vissa merutgifter å omkring 80 000
kronor för expenser och publikationstryck med att det visat sig nödvändigt
att anskaffa vissa dokument- och säkerhetsskåp ävensom elektriska
skrivmaskiner samt att anslaget till publikationstryck särskilt belastats
genom utgivande av en handbok och genom ökade tryckningskostnader.

Försvarets intendenturverk hänvisar bl. a. till att omorganisationen av
verket medfört särskilt stora svårigheter att beräkna medelsbehovet för
expenser i vad gäller det första verksamhetsåret efter nyorganisationen.

Socialdepartementet uttalar att kostnader i samband med omorganisationen
av departementet vid departementsreformen den 1 juli 1963 medfört
vissa extra kostnader samt anför vidare.

Under våren 1964 fick departementet i anledning härav ett tillskott
av 13 rum jämte diverse bilokaler. Samtliga lokaler övertogs utan möbler
eller annan utrustning. Flertalet av dessa rum nymöblerades helt under
budgetåret. Samtidigt utvidgades snabbtelefonanläggningen att avse även
de nya rummen. Vid den omfördelning av rummen inom departementet
som
upprustning av en del befintliga rum. Ivostnaderna för dessa ändamal kunde
ej beräknas redan hösten 1962, alltså i samband med budgetarbetet
för 1963/64, utan måste därför täckas i form av överskridande.

Beträffande överskridande av ungdomsvårdsskolornas omkostnadsanslag
anför socialstyrelsen bl. a. följande.

Den mest betydande anledningen till anslagsöverskridandet utgör den
intensifierade utplaceringen av elever i vård utom skola, dels i enskilda
hem, dels i kollektiva former. I petitaberäkningen för ifrågavarande budgetår
har styrelsen beräknat antalet elever i denna vårdform till 800,
varav 300 i enskilda hem. Detta senare antal har i genomsnitt för budgetåret
kommit att uppgå till cirka 400 med en tendens till fortsatt kraftig
ökning. Den expansiva utvecklingen har medfört ökad belastning ej blott
å anslagsposten vård utom skola utan jämväl å reseersättningar och övriga
expenser i och med ökad frekvens av resor och telefonsamtal för anskaffning
av enskilda fosterhem, elevtransporter och tillsyn.

I sitt svar beträffande vissa anslagsöverskridanden inom medicinalstyrelsens
verksamhetsområde anför styrelsen i fråga om statens rättskemiska
laboratoriums omkostnadsanslag.

Anslag: 483 000; belastning 650 021:25.

Huvuddelen av merutgiften eller kr 143 360:83 belöper i likhet med
närmast föregående budgetår på anslagsposten Ersättning åt blodgivare
ocli beror alltså på att — med början under budgetåret 1962/63 — s. k. utvidgad
blodundcrsökning företages i faderskapsärenden. Ärendena ha
fortsatt att öka. En bidragande orsak till den stora medelsåtgången på an -

200

slagsposten är dessutom, att ökad framställning och försäljning av testsera
vid laboratoriet medfört ökade kostnader för anskaffning av erforderliga
blodmängder. Anslagsposten i fråga, som 1963/64 var kr 115 000
har for innevarande budgetår uppräknats till 200 000 och för 1965/66 föreslagits
ytterligare höjd till 250 000.

Oberäknade merutgifter på ca kr 2 000 redovisas på vardera posterna
Sjukvård m. m. åt befattningshavare och Bränsle, lyse, vatten.

I fråga^ om anslagsposten Inköp av provtagningsmateriel för alkoholblodprov
åt polismyndigheterna har ökade priser på provtagningsmateriel
medfört en merbelastning om kr 5 417:10.

i Äie,rSi°fen a7 merutgiften på anslaget beror på att detta uppförts med
ar 483 000, under det att omkostnadsstaten slutar på kr 497 000.

Centrala sjukvårdsberedningen anför med anledning av att eu merutgift
på omkring 238 000 kronor uppstått på dess omkostnadsstat, att Kungl.
Maj:t medgivit en viss ändrad uppdelning på beredningens avlöningsoch
omkostnadsstat av medgiven medelsdisposition.

Statens bakteriologiska laboratorium anför bl. a. följande.

Vid en bedömning av kostnaderna för SBL:s drift bör även beaktas dels

a7oonno°om1Ster V\d- SBL SOm tillförs statsverket (1963/64: budgeterade
4700 000 kr, verkliga 6 629 658), dels de av SBL sedan åtskilliga år i petitaskrivelser
redovisade jämförelserna mellan å ena sidan statsverkets
beraknade totalkostnader för SBL och å den andra värdet enligt taxa av
SBL:s samtliga rutinprestationer, avgiftsfria undersökningar och preparatleveranser
sålunda medräknade.

Beträffande en av de större merutgiftsposterna på omkostnadsanslaget,
491000 kronor, avseende inköp av bakteriologiska preparat, uttalar laboratoriet
bl. a. följande.

SBL inköper olika preparat för direkt försäljning till apotek, läkare, sjukvårdsinrättningar,
myndigheter m. fl.

Användningen av preparaten och därmed inköpskostnaderna varierar
högst betydligt mellan olika år, beroende på de epidemiologiska förhållandena
samt allmänhetens och även myndigheternas krav på vaccinationsskydd.

Laboratoriets kostnader för inköp, lagerhållning och distribution av
dessa preparat täcks helt av inkomster.

Beträffande en annan merutgift å 313 000 kronor för inköp av humanblod
anför laboratoriet följande.

A Infn?l1/efei^av humanblod skedde i större utsträckning än normalt under
1963/64. Detta sammanhänger dels med en allmänt ökad efterfrågan
pa ^unglobuhner dels och framför allt med smittkoppsepidemien i
Stockholm 1963. SBL :s lager av immunglobulin mot komplikationer vid
smittkoppsvaccinering tömdes och krävde återuppbyggnad. På framställning
av medicinalstyrelsen beslöts även att utöka lagerhållningen till att
motsvara normalförbrukningen under minst 6 år mot tidigare 4 år för att
sakerstalla en erforderlig bättre beredskap. Möjligheten att för detta
andamal erhålla blod från nyvaccinerade i samband med smittkoppsepi -

201

demien utnyttjades därför i stor utsträckning. Den ökade insamlingen av
humanblod sammanhänger dessutom även med önskemålet att ersätta
hästserum med humant serum för att undvika i vissa fall uppträdande
negativa biverkningar, såsom allergi, serumsjuka, anafylaktiska chocker.

Kommunikationsdepartementet anger som förklaring till vissa merutgifter
att omdisponeringar skett av utrymmen i kanslihuset samt att departementet
fått ökat rumsantal och upprustat vissa lokaler m. m.

Ecklesiastikdepartementet anför beträffande merutgifter på tillhopa omkring
180 000 kronor bl. a. följande.

Den sakliga anledningen till merutgiften är det pågående, alltmer ökande
utvecklingsarbetet inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
vilket medfört ökat behov av befattningshavare och av lokaler. Under
budgetåret 1963/64 har ecklesiastikdepartementet övertagit ett 20-tal rum
i förutvarande handelsdepartements lokaler i kanslihusets södra flygel,
för vilkas inredning och utrustning Kungl. Maj :t genom beslut den 11 juni
1964 medgivit ett överskridande av expensposten med högst 55 000 kronor.

Vidare uttalas bl. a. följande.

Det ligger knappast i mänsklig förmåga att ett år i förväg exakt beräkna
sjukdomsfrekvensen samt behovet av medel för resor och tryck, något som
även kommit till uttryck genom att dessa poster betecknats förslagsvis.

Skolöverstyrelsen redovisar merutgifter på tillhopa omkring 250 000 kronor,
belöpande på posten reseersättningar med drygt 100 000 kronor och
på delposten övriga expenser med omkring 150 000 kronor. Beträffande
reseersättningarna hänvisar styrelsen bl. a. till de snabba och i många
stycken genomgripande förändringar som skolväsendet nu undergår och
som kräver att tjänstemännen företager resor i en omfattning som icke
på alla områden kunnat förutses vid beräknandet av medelsbehoven, överskridandet
av delposten övriga expenser hänför sig till stor del till merkostnader
för telefoninstallationer och telefonering, inköp av skrivmateriel
samt möbelanskaffning m. m. Av styrelsen anförda skäl till merutgifterna
kan i korthet sägas huvudsakligen vara sådana som sammanhänger
med skolreformen och överstyrelsens omorganisation.

För universitetet i Uppsala uppkommen merutgift avser till större delen
delposterna bränsle, lyse och vatten, städning och rengöring samt reseersättningar.
Universitetet anför beträffande dessa delposter följande.

överskridandet av posten »Bränsle, lyse, vatten» beror dels på ökade
vattenavgifter, dels på tillkomsten av nya lokaler under budgetåret.

Av morutgifterna för städning, rengöring avser kronor 58 539:24 budgetåret
1962/63. Kungl. Maj:ts medgivande till detta överskridande erhölls
den 20 mars 1964. För resterande belopp, kronor 34 646:45, är Kungl.
Maj :ts medgivande ännu ej klart, överskridandet beror på avtalsenliga
löneökningar samt tillkomsten av nya städningsområden, för vilka städningsarbetets
omfattning fastställts i samråd med slädningskonsulenten i
Statens avtalsnämnd.

7|—650080. Rev. berättelse ang. statsverket år 1965.1

202

Överskridandet av posten »Reseersättningar» avser icke till någon del
»resor i universitetets angelägenheter» utan flyttningsersättningar o. d.
Bland annat ingår en flyttningsersättning mellan Australien och Sverige
om ca kronor 13 000 samt traktamentsersättning i samband med anstånd
med omstationering till ett belopp om ca 7 500.

Lantbruks styr elsen anför beträffande styrelsens merkostnader följande.

Nettobelastningen å rubr. anslag var för angivet budgetår ca 886 500 kronor,
medan anslaget i riksstaten uppförts med 578 000 kronor. I förstnämnda
belopp ingår emellertid utgifter om ca 337 000 kronor hänförliga
till budgetåret 1962/63, vilka emellertid ej hunnit verkställas detta år.
Enär berörda utgifter skulle avföras från begränsade anslagsposter, där
erforderliga behållningar den 1/7 1963 stod till styrelsens förfogande, har
dessa utgifter enligt gällande regler bokförts å särskilda konton under
1963/64 års anslag.

Veterinärstyrelsen uttalar beträffande överskridande av anslagsposten
till reseersättningar, att vissa ändringar gjorts i ersättningsföreskrifterna
efter löneförhandlingarna våren 1963 och att ändringarna icke kunde
förutses vid beräkningen av medelsbehovet.

Handelsdepartementet anför att merutgifter för departementets del förorsakats
av flyttning till nya lokaler.

Patent- och registreringsverket uttalar beträffande merkostnader å delposten
publikationstryck å 764 000 kronor bl. a. följande.

De på ämbetsverkets publikationstryck belöpande kostnaderna bar under
de senaste åren stigit kraftigt, vilket beror på kostnadsökningar inom den
grafiska branschen samt på en kvantitativ ökning av det material, som verket
publicerar. Den kvantitativa ökningen är en direkt följd av det växande
antalet inkommande ärenden, speciellt patent- och bolagsärenden. Patentverket
har varje år begärt förstärkning av sin personalstat för att kunna
öka antalet slutbehandlade ärenden och på så sätt undgå en tillväxt av
antalet oavgjorda ärenden inom verket. Publiceringen, som sker under olika
stadier av ärendenas behandling, försiggår inte enbart i sökandenas utan
kanske än mer i allmänhetens intresse. Det må särskilt anmärkas, att de
avgifter, som sökande inbetalar till ämbetsverket för sina ärenden, till
fullo täcka samtliga kostnader för verket, alltså även publiceringskostnaderna.

Inrikesdepartementet hänvisar beträffande vissa merkostnader bl. a. till
åtgärder som måst vidtagas i samband med omfördelningen av ärenden
mellan inrikes- och socialdepartementen samt vissa under budgetåret inträffade
händelser som icke kunnat förutses. Beträffande merutgifter för publikationstryck
anföres följande.

Utgifterna för det sistförflutna budgetåret uppgick till 175 656 kronor
Anslaget utgjorde 125 000 kronor, varav 85 000 kronor beräknades för tidskriften
Svensk polis, vilken för övrigt från och med den 1 juli 1964 belastar
rikspolisstyrelsens anslag. Svensk polis kom emellertid att kosta 108 626
kronor, vilket innebär en merutgift av 23 626 kronor redan här. Vad beträffar
återstoden av den totala merutgiften under denna post ger en genom -

203

gång av tryckeriräkningarna i övrigt för budgetåren 1962/63 och 1963/64
vid handen, att utgifterna på ett ungefär stigit från 30 000 kronor till
60 000 kronor. Bl. >a. kan nämnas att enbart tryckningen av prop. 1964:100
angående organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. ni.
om 445 sidor kostade drygt 11 000 kronor.

Bostadsstyrelsen anför bl. a. i fråga om viss merutgift för reseersättningar
följande.

Styrelsen har under budgetåret bedrivit en synnerligen omfattande kursverksamhet
för länsbostadsnämnderna och nämnderna har själva anordnat
kurser för förmedlingsorganen och andra intressenter. Kurserna har
föranletts av ändringarna i belåningstaket eller avsett de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen
m. m. Vid dessa förhållanden har belastningen
på reseanslaget starkt ökat. Härtill har också medverkat den reseverksamhet,
som föranletts av de planerade åtgärderna på åldringsvårdens område.
Från anslagsposten har vidare i icke förutsedd omfattning utbetalats flyttningsersättningar
och omstationeringstraktamenten samt reseersättningar
i anledning av att tjänstemän hos länsbostadsnämnderna tagits i anspråk
för tjänstgöring vid annan nämnd än den egna. Även ökningar av automatisk
natur föranleder höjning av medelsanvisningen.

Från civildepartementet har under hand meddelats, att merutgifter på i
det närmaste 94 000 kronor föranletts av inredning och utrustning av lokaler.

Utöver ovan lämnade exempel på de i svaren angivna förklaringarna kan
allmänt framhållas, alt i många fall prishöjningar och löneökningar anförts
som orsaker till merutgifter på omkostnadsanslagen. Det har vidare
i ett par fall anförts att merkostnaderna berott på att utgifter fått skjutas
över från närmast föregående budgetår och att en besparing pa anslaget
uppkommit sistnämnda budgetår.

Revisorernas uttalande. De statliga förvaltningskostnaderna redovisas i
huvudsak på de avlönings- och omkostnadsanslag som för vederbörande
myndigheters räkning är uppförda i riksstaten. Till omkostnader räknas
därvid de utgifter av olika slag som föranledes av den löpande verksamheten
utan att avse löner och arvoden. De för ifrågavarande ändamål erforderliga
medlen anvisas av riksdagen såsom förslagsanslag och får således till
beloppet överskridas. Kungl. Maj :t brukar dock för varje sådant anslag fastställa
en särskild omkostnadsstat, innebärande en begränsning i olika hänseenden
av dispositionsrätten till däri ingående anslagsposter och delposter.

I det föregående har i tabellform framlagts vissa av revisorerna sammanställda
och bearbetade uppgifter för budgetåren 1961/62—1964/65, hämtade
ur den av riksrevisionsverket årligen utgivna budgetredovisningen, som
bl. a. utvisar belastningen på utgiftsanslagen.

Uppgifterna ger vid handen att staten för ifrågavarande ändamål har alt
vidkännas betydande utgifter, vilka därtill är i stadigt stigande. Medan den
sammanlagda belastningen på myndigheternas omkostnadsanslag för bud -

204

getåret 1961/62 uppgick till 288,5 milj. kronor, hade sålunda motsvarande
summa för sistförflutna budgetår ökat till 531,9 milj. kronor. Detta innebär
en kostnadsstegring med drygt 84 procent på tre år.

Av det sammanställda materialet framgår även att merutgifterna, d. v. s.
det sammanlagda belopp varmed de anvisade anslagen överskridits, kommit
att utgöra en allt större andel av de totala utgifterna. I absoluta tal belöpte
sig merutgifterna för ettvart av de fyra budgetåren 1961/62—1964/65 till
respektive 15,1, 22,5, 23,4 och 45,6 milj. kronor, vilket i procent av anvisade
belopp ger värdena 5,5, 7,5, 6,8 och 9,4. Motsvarande nettotal, vilka alltså
framräknats under hänsynstagande till de på anslagen redovisade besparingarna,
utgör 3,2, 6,4, 4,5 och 7,1. Särskilt påfallande är som synes, både
i absoluta och i relativa tal, stegringen sistförflutna budgetår. Att märka
är vidare att merutgifterna hänför sig till ett mycket stort antal myndigheter.
Genom en av revisorerna företagen specialgranskning har sålunda kunnat
konstateras, att under den angivna tiden anslagsöverskridanden förekommit
hos drygt 140 myndigheter. Därvid har bortsetts från sådana fall
då merutgiften icke uppgår till 10 procent av anvisat belopp och ej heller
till 10 000 kronor. För många av ifrågavarande myndigheter är merbelastningen
av omkostnadsanslaget icke en tillfällig utan en tämligen regelbundet
återkommande företeelse.

Såsom inledningsvis berörts får ett förslagsanslag i princip överskridas.
Denna anslagstyp brukar också användas i sådana fall då storleken av den
förväntade belastningen icke i förväg mera exakt kan beräknas. Att omkostnadsanslagen
anvisas som förslagsanslag är därför helt följdriktigt, då utgifter
exempelvis för sjukvård eller för bränsle, lyse och vatten svårligen
låter sig maximeras. Även beträffande andra slag av omkostnader kan oväntade
situationer inträffa, vilka gör det nödvändigt att gå utom ramen för
anvisat belopp. Genom att en stat regelmässigt fastställes för varje omkostnadsanslag
har Kungl. Maj :t samtidigt tillförsäkrat sig en möjlighet att
hålla utgifterna under viss kontroll.

Revisorerna, som sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på den nu
behandlade utgiftsutvecklingen, har i skrivelser till ett antal myndigheter
hösten 1963 och hösten 1964 förfrågat sig om den sakliga anledningen till
att merutgifter.förekommit på deras omkostnadsanslag. Av de inkomna
svaren, vilka till en del redovisats i det föregående, kan inhämtas att sådana
merutgifter mången gång varit betingade av omständigheter som icke
rimligen kunnat förutses vid omkostnadsstatens uppgörande. I ett stort antal
faU synes dock merutgifter ha vållats av att de verkliga behoven felbedömts
rantingen av myndigheterna själva i samband med anslagsframställningarna
eller vid anslagsfrågornas prövning inom Kungl. Maj :ts kansli.
Detta intryck av bristande budgetplanering förstärkes av att många myndigheter,
såsom tidiggre nämnts, uppvisar anslagsöverskridanden år efter år.

Såda^p regelbundet, återkommande överskridanden kan iakttagas icke

205

minst hos statsdepartementen. Praktiskt taget samtliga departement ledovisar
sålunda merutgifter på sina omkostnadsanslag under den granskade
tidsperioden, understundom till avsevärda belopp. Mera sällan förekommer
besparingar. Merutgifternas sammanlagda nettobelopp är också förhållandevis
stort. För de båda sistförflutna budgetåren uppgick det således till
respektive 3,4 och 2,7 milj. kronor, innebärande i relation till anvisade anslag
ett överskridande med 25,7 respektive 17,9 procent. Vad betiätfai de
ändamål för vilka de sålunda överskjutande medlen disponerats har revisorerna
inhämtat, att merutgifterna budgetåret 1963/64 väsentligen föranletts
av flyttning, möbelanskaffning, upprustning av lokaler o. dyl.

Liksom i fråga om alla andra anslag är det riksdagen som i sista hand piövar
myndigheternas omkostnadsanslag innan de uppföres på riksstaten. Av
kända skäl är det emellertid icke möjligt för riksdagen att därvidlag ingå på
någon detaljgranskning, vilket icke minst gäller sådana förvaltningstekniska
utgifter som de förevarande. Det är därför högst angeläget att de anslagsäskanden
som framlägges för riksdagen är grundade på realistiska bedömningar
av medelsbehovet, så att riksdagen i görligaste mån får en riktiguppfattning
om storleken av de belopp som synes erforderliga för att täcka
olika utgiftsändamål. Självfallet måste i sådana fall som nu närmast är i
betraktande en viss differens mellan beräknat medelsbehov och faktisk medelsåtgång
godtagas med hänsyn till den obestridliga svårigheten att rätt
förutse utgiftsutvecklingen, vilket ju också förutsatts genom valet av anslagstyp.
De förhållanden som redovisats i det föregående ger emellertid
enligt revisorernas mening vid handen, att de uppgifter som riksdagen erhåller
om omkostnadsanslagen icke alltid är så tillförlitliga som av nyss
angivna skäl synes önskvärt, varför anslagsanvisningen mången gång ger
en något missvisande bild av statsregleringens reella innebörd. Särskilt otillfredsställande
finner revisorerna det vara att i vissa fall helt nya rnedelsbehov,
stundom till betydande belopp, täckts genom överskridande av vederbörliga
poster i omkostnadsstaterna i stället för att anmälas för riksdagen i
sedvanlig ordning. Statsdepartementens förberörda möbelanskaffning m. m.
utgör ett exempel härpå.

Revisorerna, som anser skärpt uppmärksamhet böra ägnas frågan om beräkningen
av myndigheternas omkostnadsanslag, bär velat bringa de sålunda
gjorda iakttagelserna till riksdagens kännedom.

206

§ 26

Statsmyndigheternas resekostnader

Grundläggande bestämmelser om inrikes tjänsteresor inom den statliga
förvaltningen har givits i 7 § allmänna verksstadgan, vari stadgas att verkschef
har att företaga inspektions- och andra tjänsteresor inom riket, vilka
han finner påkallade av myndighetens ämbetsförvaltning, i den mån medel
finnes tillgängliga. Efter myndighetens bestämmande må sådana resor företagas
även av ledamot eller tjänsteman. Närmare bestämmelser om resekostnadsersättning,
traktamente, färdsätt m. m. vid förrättning och tjänsteresa
inom riket har meddelats i allmänna resereglementet.

Enligt resereglementet skall förrättningsman i enlighet med av Kungl.
Maj :t utfärdade bestämmelser hänföras till någon av rese- och traktamentsklasserna
A, B eller C. Den för en tjänsteman gällande klassen är beroende
av den lönegrad vari han är placerad eller det arvode han uppbär i lön. Vad
beträffar resekostnadsersättningen har i reglementet angivits bl. a. för vilka
färdmedel och reseklasser m. m. sådan ersättning utgår inom de olika
klasserna.

Traktamente utgår f. n. med de belopp som angivits i nedanstående tabell.

Traktamentsklass	Traktamente för natt	för dag	tillhopa för dygn
A ......................	29:—	37:—	66:—
B ...................	27:—	35:—	62:—
	25:—	33:—	58:—

Vidare lämnas föreskrifter om reducerade traktamenten som gäller när
mindre tid än helt dygn tagits i anspråk för resa och i vissa andra fall.

I en särskild kungörelse med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet
har lämnats ytterligare föreskrifter på detta område. Härvid har
bl. a. föreskrivits att vid förrättning som varar mer än femton dagar inom
en och samma förrättningszon traktamentena från och med den sextonde
dagen skall nedsättas till vissa särskilt angivna belopp. Om resekostnadsersättning
i vissa fall vid tjänstgöring under längre tid å annan ort än stationeringsorten
har föreskrifter också givits i en särskild kungörelse. Beträffande
tjänsteresornas planläggning och genomförande och vad som

207

härvidlag åligger vederbörande myndigheter att iakttaga lämnas i den
förstnämnda kungörelsen bl. a. följande allmänna anvisning.

I 4 § reglementet förutsättes, att tjänsteresor och förrättningar planläggas
och genomföras på det sätt, som är lämpligast med hänsyn till deras
ändamål, uppkommande rese- och traktamentskostnader samt andra omständigheter.
Det ankommer på vederbörande myndigheter att tillse, att sa
sker. Till en ändamålsenlig planläggning hör bl. a., att till förrättning icke
beordras någon av högre tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt
fordrar, att tjänsteresor och förrättningar samordnas med hänsyn saval
till syftet med förrättningarna som till angelägenheten av att statsverkets
kostnader såvitt möjligt begränsas, att lämpliga färdmedel och lämpligt
sätt för bagagetransport begagnas, att tur- och returbiljett kommer till användning,
om det på förhand kan beräknas, att detta låter sig göra, samt
att möjligheter till samåkning utnyttjas, om resekostnaden därigenom kan
minskas.

Beträffande utrikes tjänsteresor gäller att ett mindre antal verk erhållit
befogenhet att i viss utsträckning besluta om sådana för sina tjänstemän.

I övrigt kräves för dessa resor, om de icke avser de nordiska länderna, särskilt
medgivande av Kungl. Maj :t. Frågorna om resekostnadsersättning
och traktamenten vid utrikes tjänsteresor har reglerats genom ett särskilt
reglemente angående förrättningar och tjänsteresor utom riket (utlandsresereglementet).
Av de däri givna föreskrifterna skall här endast erinras
om att som regel den verkliga kostnaden för hotellrum enligt skälig kostnadsnivå
ersättes, varjämte utgår dagtraktamente med varierande belopp
beroende på vilket land besöket gäller — lägsta traktamentet, f. n. 40 kronor
i klasserna A och B, utgår för resa till Jugoslavien och det högsta beloppet,
85 kronor i nämnda klasser, för resa till USA. I klass C är traktamentet
genomgående 10 kronor lägre. I fall då kosthåll helt eller delvis är
inkluderat i hotellpriset gäller särskilda regler om reducering av traktamentet.

Det bör understrykas att traktamentsbeloppens storlek och omfattningen
av vissa andra förmåner i samband med statstjänstemännens resor är resultat
av förhandlingar med tjänstemännens centrala organisationer.

För bestridande av de med myndigheternas ämbetsutövning förenade
resekostnaderna finnes i ämbetsverkens stater under omlcostnadsanslaget
upptagen en särskild anslagspost för reseersättningar. Denna post är betecknad
förslagsvis, i allmänhet dock med förbehållet att den icke får överskridas
utan medgivande av Kungl. Maj :t. Härtill kommer emellertid att
resekostnader i viss utsträckning bestrides även från vissa för olika ändamål
anvisade sakanslag.

Revisorerna har med hänsyn till bl. a. de stora omkostnaderna för statsverket
ansett sig böra ägna frågan om statsmyndigheternas resekostnader
viss uppmärksamhet.

208

Nedan har vissa uppgifter sammanställts till belysande av resekostnaderna
och deras utveckling ävensom överskridandena av de beräknade beloppen
för budgetåren 1961/62, 1962/63 och 1963/64. Det bör här anmärkas
att försvarets civilförvaltning omhänderhar flertalet av de reseanslag som
anvisats for försvarets behov och att upplysning om vissa resekostnader
som bestridits från sakanslag inom försvaret, exempelvis för materielanskaffnmg,
icke kunnat erhållas, medan däremot uppgift lämnats för resekostnader
på övningsanslagen.

I tabellerna 1—3 har lämnats uppgifter rörande totalkostnaderna för hela
statsförvaltningen.

Tabell 1. Totalbelopp (i tusental kronor) under anslagsposterna till reseersättningar.

	1961/62	1962/63	1963/64
	Beräkn.	Belastn.	Beräkn.	Belastn.	Beräkn.	Belastn.
Samtliga myndigheter utom försvaret ............	33 907 27 416 755 62 078	33 957 28 743 931 63 631		37 343 30 403 1 049 68 795	40 462 36 909 947 78 318	45 775 36 793 1 139 83 707
Av försvarets civilförvalt-ning redovisade........ Försvaret i övrigt....... Summa	30 130 800 68 492

Tabell 2. Resekostnader (i tusental kronor) som redovisats på sakanslag in. m.1

Samtliga myndigheter utom försvaret ____

Försvarsgrenarnas övningsanslag m. m.......

Försvaret i övrigt......

1961/62

1962/63

1963/64

2 649

19 276

3 081

25 006

3 554
21034

3 398

27 986

3 637

25 016

3 561

32 214

Summa

1 Vissa kostnader på försvarets sakanslag har icke kunnat medtagas här.

Tabell 3. Sammanlagda resekostnader (i tusental kronor) för statsförvaltningen1.

1961/62

1962/63

1963/64

Under anslagsposterna till
Under sakanslag m. m....

reseersättningar ....

63 631

25 006

88 637

68 795

83 707

32 214

115 921

Summa

96 781

1 Vissa kostnader på försvarets sakanslag har icke kunnat medtagas här.

I tabell 4 har uppgifter lämnats om hur kostnaderna under anslagsposterna
till reseersättningar fördelar sig på de olika departementen jämte
underlydande myndigheter. Genom att beloppen för de särskilda myndigheterna
avrundats till jämna tusental kronor avviker totalsummorna något
från de i tabell 1 redovisade.

209

Tabell 4. Kostnader (i tusental kronor) under anslagsposterna till reseersättningar.

Departement jämte underlydande myndig-heter	Budgetår
1961/62	1962/63	1963/64
Beräkn.	Belastn.	Beräkn.	Belastn.	Beräkn.	Belastn.
Justitiedep:tet ..........	2 350	2 272	2 524	2 589	2 634	2 989
Utrikesdep:tet ..........	2 900	3 055	2 950	3 450	3 400	4 962
Försvarsdep:tet..........	28 171	29 672	30 930	31 452	37 856	37 932
Socialdep:tet............	4 679	4 989	3 657	5 624	6 215	6 778
Kommunikationsdep:tet ..	6 314	6 287	6 862	6 729	7 395	8 104
Finansdep:tet............	2 508	2 365	2 624	2 459	2 734	2 874
Ecklesiastikdep:tet ......	2 604	2 196	3 091	2 682	3 411	3 556
Jordbruksdep:tet ........	7 065	6 992	7 635	7 658	8 029	9 232
Handelsdep:tet..........	275	274	344	287	355	315
Inrikesdeprtet ..........	5 168	5 447	5 861	5 804	6 240	7 919
Civildep:tet..............	17	26	17	35	21	24
Summa	62 051	63 575	68 495	68 769	78 369	83 685

I tabell 5 har upptagits ett antal myndigheter m. m. med höga resekostnader.

Tabell 5. Resekostnader (i kronor) för vissa myndigheter under anslagsposterna till
reseersättningar.

Myndigheter	1961/62		1962/63		1963/64
	Beräkn.	Belastn.	Beräkn.	Belastn.	Beräkn.	Belastn.
Utrikesförvaltningen Beseersättningar ......	1 900 000	1 672 364	1 900 000	1 857 244	1 900 000	2 737 928
Flyttningsersättningar . .	1 000 000	1 383 208	1 000 000	1 523176	1 400 000	2107 412
Ungdomsvårdsskolorna . .	197 600	277 416	220 600	350 455	297 600	397 378
Arbetsmarknadsstyrelsen ..	285 500	314 182	324 000	390 663	362 000	442 001
Arbetsförmedlingen ......	885 000	1 162148	1 590 000	1 417 191	1 650 000	1 913 474
Statens mentalsjukhus ....	380 000	403 618	420 000	347 232	475 000	456 048
Statens bilinspektion ....	789 000	908 847	869 000	934 512	999 000	1 142 058
Lots- och fyrstaten ......	153 000	283 214	207 000	266 830	270 000	354 043
Byggnadsstyrelsen ......	119 000	121 941	190 000	191 603	220 000	247 516
Tullverket..............	1 540 000	1 478 636	1 540 000	1 434 929	1 540 000	1 622 723
Kontrollstyrelsens lokalför-valtning ..............	524 000	476 889	609 000	493 195	609 000	614 344
Skolöverstyrelsen........	284 000	286 823	303 000	302 937	330 000	422 374
Lärarhögskolan i Stockholm	81 500	67 590	221 500	160 617	221 500	224 241
Yeterinärstaten..........	119 000	156 097	142 000	181353	160 300	802 274
Skogshögskolan..........	78 000	70 568	480 000	482 245	549 000	549 000
Lantmäteristaten........	3 308 000	3 386 780	3 473 000	3 532 860	3 568 000	4 007 181
Fiskeris ty relsen med statens vatteninspektion: Vatten-inspektionen ..........	57 000	55 218	73 000	69 302	93 000	99 462
Länsstyrelserna..........	2 500 000	2 517 802	3 000 000	2 604 931	3 000 000	3 033 150
Civilförsvarsstyrelsen ....	135 000	139 849	140 000	140 913	180 000	149 600
Flygvapnet..............	4 500 000	5 227 458	5 500 000	5 517 657	6 300 000	6 626 562

210

Av tabellmaterialet, som icke torde tarva några mera ingående kommentarer,
framgår att totalkostnaderna ökat från år till år och nu kan beräknas
vara åtskilligt över 100 milj. kronor om året. Försvarets andel i kostnaderna
utgör mer än hälften. Det kan vidare konstateras att de beräknade
beloppen i stor utsträckning såväl över- som underskridits men att totalbeloppen
för hela statsförvaltningen visserligen utvisar ett överskridande
men att detta håller sig inom rimliga gränser.

Revisorernas uttalande. Med den statliga förvaltningens ökande omfattning
har kostnaderna för tjänsteresor kommit att ingå i budgeten med betydande
belopp. Av de i den föregående framställningen redovisade uppgifterna
för budgetåren 1961/62, 1962/63 och 1963/64 framgår bl. a. att de
totala kostnaderna ökat starkt och nu betydligt överstiger 100 milj. kronor
om året, fördelade på myndigheternas anslagsposter för reseersättningar
och på sakanslag för olika ändamål. Särskilt stora är av naturliga skäl kostnaderna
för försvarsväsendet som utgör mer än hälften av resekostnaderna
för hela statsverket, men även totalsummorna för de myndigheter som
lyder under jordbruks-, kommunikations- och inrikesdepartementen är betydande.
Vid jämförelse mellan de för de särskilda myndigheterna beräknade
och förbrukade beloppen kan konstateras att såväl överskridande som
underskridande av reseersättningsposterna är vanligt förekommande. Totalsummorna
för hela statsförvaltningen utvisar emellertid en tämligen god
överensstämmelse mellan begärt och förbrukat belopp —- överskridandena
är proportionellt sett icke särskilt stora.

Revisorerna är medvetna om den betydelse tjänsteresor allmänt sett har
för statsförvaltningens effektivitet. Man måste också räkna med att samhällsutvecklingen
och den statliga förvaltningsapparatens ansvällning medfört
ett ökat behov för myndigheterna av tjänsteutövning på andra platser
än stationeringsorten. Som tidigare anförts ankommer det på vederbörande
myndigheter själva att i mån av tillgång på medel besluta angående inrikes
tjänsteresor för tjänstemännen — i viss utsträckning även i fråga
om utrikes resor. Kostnaderna för resorna består i allt väsentligt av färdkostnader
och traktamentskostnader. Beträffande färdkostnaderna har i resereglementet
lämnats ingående regler om vilka färdmedel, reseklasser

o. dyl. som i olika fall må utnyttjas. En grundläggande princip är att inom
ramen för vad sålunda medgivits billigaste färdsätt skall komma till användning.
Vad åter gäller traktamentena måste beaktas att dessa numera
bestämmes efter förhandlingar med statstjänstemännens huvudorganisationer.
ökningen av totalkostnaderna för tjänsteresorna har till en del sin
förklaring i de höjningar av biljettpriser och traktamenten som tid efter
annan förekommer, och man har således även vid oförändrad resefrekvens
att räkna med en viss automatisk ökning av kostnaderna.

Det är icke möjligt för revisorerna att bilda sig någon bestämd uppfatt -

211

ning om de möjligheter som kan föreligga till nedbringande av resekostnaderna.
Detta skulle förutsätta ingående och tidsödande undersökningar beträffande
varje enskild resa för att utröna om syftet med resan kunnat tillgodoses
på annat sätt, om fler tjänstemän än nödvändigt deltagit i resan,
om för resan anlitats tjänstemän i högre lönegrad än som varit påkallat,
om viss förrättning bort kunna genomföras på kortare tid än den i verkligheten
använda o. s. v. Revisorerna, som tidigare i olika sammanhang
granskat tjänsteresornas planläggning och utförande inom begränsade förvaltningsavsnitt,
äger icke resurser för dylika undersökningar, avsedda
att ge en uttömmande och allsidig analys av resekostnaderna inom statsförvaltningen
som helhet betraktad.

Kostnaderna för de statliga tjänsteresorna är emellertid numera av sådan
storlek, att frågan om användningen av de medel som ställes till förfogande
för detta ändamål enligt revisorernas mening bör ägnas skärpt uppmärksamhet.
Kungl. Maj :t har i anvisningar till resereglementet förehållit myndigheterna
att planlägga och genomföra tjänsteresor på det sätt som är
lämpligast med hänsyn till deras ändamål samt till rese- och traktamentskostnaderna
och andra omständigheter. I anvisningarna framhålles även
bl. a. att till förrättning icke bör beordras någon av högre tjänstegrad än
ärendets vikt kräver, att tjänsteresor med hänsyn till ändamål och kostnader
såvitt möjligt bör samordnas och att s. k. samåkning bör utnyttjas
om resekostnaderna därigenom blir mindre.

Revisorerna vill för egen del starkt understryka vikten av att myndigheterna
väl tar till vara alla möjligheter att genom noggrann planering och
samordning samt rationaliseringsåtgärder i övrigt hålla kostnaderna för
tjänsteresorna nere, under samtidigt beaktande av att effektiviteten i förvaltningsverksamheten
icke härigenom eftersättes.

212

§ 27

Tillämpningen av den s. k. MTM-metoden inom statlig verksamhet

Under de senare åren har inom svensk industriell och likartad verksamhet
i alltmer vidgad omfattning införts en ny från Amerika hämtad metod,
den s. k. MTM-metoden (Methods Time Measurement = metodtidmätning)
och varianter därav, såsom hjälpmedel för tidmätning av manuellt
arbete. Metoden, som anses ha betydande fördelar framför de mera konventionella
systemen för arbetstidmätning, tillämpas framför allt i samband
med beräkningar av ackordslöner o. dyl. men utnyttjas dessutom i anslutning
till sådana slag av arbetsstudier som syftar till att framskapa rationellare
arbetsmetoder, effektivare arbetsverktyg etc. Innebörden av MTMmetoden
har i en facktidskrift i korthet sammanfattats sålunda.

MTM är ett förfarande vid analys av varje slag av fri manuell arbetsoperation.
Med MTM kan man med stor säkerhet fastställa nettoarbetstiden
på sådana manuella operationer, där tiden att utföra operationen inte påverkas
av processen själv — alltså där operationen inte är tvångsstyrd. Med
MTM kan man följaktligen fastställa den objektivt riktiga tiden för ett visst
arbete. Tillämpad på ackordssättning onödiggör den arbetsstudiernas tidtagning
och prestationsbedömning på subjektiv grund.

MTM-metoden har hittills kommit till användning framför allt inom privatindustrien
men har under senare år vunnit insteg även inom statlig företagsamhet.

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning MTM-metoden för närvarande
tillämpas inom den statliga verksamheten och vilka problem som
kan sammanhänga därmed har revisorerna genom besök hos arméförvaltningen
och vissa under nämnda förvaltning lydande verkstäder närmare
informerat sig om hithörande spörsmål. Vidare har nedanstående frågor i
ämnet tillställts försvarets intendenturverk, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
försvarets fabriksstyrelse, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen.

1. Tillämpas vid Eder underställda verkstäder (motsv.) den s. k. MTMmetoden
vid arbetsstudier och ackordssättning?

2. Om så är fallet, vilka erfarenheter har hittills vunnits av denna metod
och vilka ungefärliga kostnader har varit förenade med metodens införande?

3. Om så icke är fallet, föreligger för närvarande planer på att eventuellt
införa metoden?

Det huvudsakliga innehållet i de avgivna svaren jämte de uppgifter revisorerna
i övrigt inhämtat redovisas här nedan.

213

Arméförvaltningen har framhållit, att MTM-metoden och dess varianter
icke enbart får ses som ett medel att skapa ett rättvisande ackordsystem
med de ekonomiska fördelar som ett sådant medför i förhållande till det
system med »bedömningsackord» som man för icke repetitiva reparationsarbeten
hittills tvingats tillämpa i stor utsträckning. Största vinsten ligger
enligt ämbetsverkets mening kanske däri, att man genom MTM-metoden,
eftersom den förutsätter en systematisk genomarbetning och analys av olika
arbetsområden, kan få fram arbetsbesparande metoder och effektivare verktyg
in. in., vilket i sin tur kan leda till större effektivitet i arbetet. På senare
tid har som en ytterligare fördel framkommit, att MTM-metodens noggranna
katalogisering av olika reparationsarbeten går att utnyttja i de statistiska
datainsamlingar som ligger till grund för investeringsplanläggning
och lönsamhetsberäkningar.

I skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 18 februari 1965 har
arméförvaltningen närmare redogjort för bakgrunden till att MTM-metoden
införts för vissa verkstadsarbeten, projektets omfattning samt kostnaderna
därför. Av innehållet i skrivelsen må följande återgivas.

Arméförvaltningen har sedan länge vid tygverkstäderna bedrivit konventionella
arbetsstudier i syfte att rationalisera arbetsmetoder och att kunna
betala utfört arbete med lön efter prestation, vilket bör ge bästa utbyte för
såväl arbetsgivare som arbetstagare. För underhålls- och reparationsarbeten
är emellertid konventionella arbetsstudier tidsödande och ger dålig
ackordstäckning. De medger dessutom icke en systematisk genomarbetning
av verksamhetsområdena emedan studierna måste ske allteftersom arbetsobjekten
inkomma. De konventionella studierna har härigenom kommit att
släpa efter, vilket medfört, att man tvingats sätta flertalet ackord som så
kallade »bedömningsackord»; en ackordsform som uppenbarligen är behäftad
med ett flertal svagheter.

När MTM-systemet introducerades i vårt land undersöktes därför möjligheterna
att tillämpa detta vid arméns tygverkstäder. Först något senare,
sedan det tillkommit olika MTM-varianter, lämpliga för arbete i små och
medelstora serier och för renodlat underhållsarbete, syntes möjligheter ha
öppnats att införa MTM vid tygverkstäderna. Arméförvaltningens studier
av dessa MTM-varianters teoretiska och praktiska tillämpning vid civila
företag gav vid handen, att MTM var väl lämpat för sådant underhållsarbete
som förekommer vid arméns tygverkstäder samt att ett införande av
MTM-systemet borde medföra en avsevärd produktivitetsökning och ett rättvisare
ackordsunderlag.

Efter ingående överläggningar med tre konsultföretag — specialister på
MTM-tillämpning — och efter anlmdsinfordran från dessa angående konsul
[medverkan beslöt arméförvaltningen den 19 maj 1961 efter genomförd
lönsamhetsberäkning att, med bistånd av konsultfirman Svenska AD M13C,
Göteborg, utveckla metod- och tidsstudieunderlag grundade på MTM för huvuddelen
av tygverkstädernas arbetsområden.

Arbetet inleddes hösten 1961 med informationer för Försvarsverkens Civila
Personals Förbund samt berörda verkstadsklubbar vid P 4 tygverkstad
samt vid Stockholms Tygstations tygverkstad. Såväl arbetsstudie- som arbetsledar-
och ackordsättarpersonal som representanter för ovannämnda

214

verkstadsklubbar utbildades under hösten för att deltaga i analysarbete som
därefter kunde starta under januari månad 1962.

Hittills avslutade och pågående MTM-studier omfattar huvuddelen av tygverkstädernas
reparationsverksamhet och har genomförts så långt att installation
kan ske innevarande budgetår för de flesta av nedan redovisade
verksamhetsområden:

Cykelrenovering

Handvapen — ompipning, omsmörj ning och reparation

Stridsvagnsreparationer

Maskin verkstadsarbeten

Smide-, plåt- och svetsningsarbeten

Optisk materiel — reparation och renovering

Sadelmakeriarbeten

Målningsarbeten

Snickeriarbeten

Motorcykelreparationer

Reparation av bilar, traktorer och släpfordon

Som framgår av ovanstående inkluderar projektet ett stort antal arbetsområden
av synnerligen skiftande karaktär och omfattning. En del av de
ovannämnda MTM-studerade arbetsområdena är av samma karaktär som
de arbetsområden vid andra verkstäder där enligt personalförbundets yttrande
MTM-studerade reparations- och underhållsarbeten förekomma. Övriga
arbetsområden omfattar materiel, som visserligen icke blivit föremål
för MTM-tillämpning på annat håll, men som dock beträffande analysmetoder
och svårighetsgrad in. m. icke principiellt skiljer sig från sådana
arhetsområden för vilka MTM med framgång tillämpats bl. a. vid företag
inom den statliga sektorn. Som exempel kan nämnas, att Statens Järnvägar
vid två av sina reparationsverkstäder för bussar sedan ett år tillbaka tilllämpar
MTM-baserade ackord såväl för reparationsarbete som för förebyggande
underhåll. Resultaten uppges ha blivit synnerligen goda. Likaså
har LKAB använt sig av motsvarande teknik när det gäller reparationsarbete
å truckar m. m. Även inom detta område har enligt vad arméförvaltningen
har sig bekant resultaten varit mycket goda.

Vidare får arméförvaltningen framhålla att vissa av de arbetsområden
som innefattas i K AF MTM-projekt sedan flera år bär betalats med MTMbaserade
ackord inom en stor del av den privata industrins underhållsverksamhet.
Sådant arbete betalades tidigare med tidlön. Bland privata företag
som tillämpa MTM för underhållsarbete kan nämnas Volvokoncernen, BilIerudskoncernen,
Avesta Järnverk m. fl.

Ursprungligen beräknades analysarbetet inklusive en första provinstallation
vid Stockholms Tygstations tygverkstad kunna genomföras på cirka
två år. Kostnaderna för projektet beräknades samtidigt i 1960 års penningvärde
till 2,665 mkr (inklusive i medeltal 70 000:— per verkstad för överförande
av det centralt framtagna underlaget). Löner för avlöningsanställd
personal och ackordsättarpersonal hade icke medräknats enär dessa kostnader
är oberoende av vilket arbetsstudiesystem som användes.

Arbetet har tagit cirka ett år längre tid än som ursprungligen förutsågs.
Anledningen härtill är dels att stora svårigheter förefunnits att behålla upplärd
personal i konkurrens med den civila marknaden, dels att under arbetets
gång viss utökning av projektet visat sig erforderlig ävensom att
stridsvagnsanalysen visat sig vara mer komplicerad och mer tidskrävande
än beräknat.

215

Nedlagda kostnader var vid budgetårsskiftet 1964/65, då endast vissa förberedelser
för installation ännu företagits, 2,55 mkr, vilket motsvarar eu
engångsinvestering för de centralt nu i huvudsak genomförda studierna på
i medeltal 128 000: •— kr. per verkstad eller med tio års amortering 13 000: —
kr. per år och verkstad, d. v. s. mindre än en årsarbetares lön.

Kostnaderna i samband med installation vid vissa av verkstäderna blir
åtminstone skenbart betydligt större än vad som förutsågs år 1961 delvis
beroende på att det bedömts lämpligt att i anslutning till MTM-installationen
vid respektive verkstad utbyta en del maskiner och annan utrustning
som är i sådant skick att de under alla förhållanden hade behövt ersättas i
en nära framtid ävensom att genomföra vissa omdispositioner av lokaler
m. m. som icke ha direkt samband med MTM-arbetet. För de verkstäder,
som äro upptagna för installation under innevarande år — P 4, P 2 och A 3
— uppgår kostnaderna till respektive 196 000: —, 227 000: — och 138 000: —
kronor eller sammanlagt 561 000:— kronor. Kostnader för den i installationen
deltagande personalens löner, resor och traktamenten, utbildning och
information uppgår till respektive 150 000:—•, 111 000:— och 64 000: —
kronor. Dessa kostnader är delvis oberoende av vilket arbetsstudiesystem
som användes. Medräknas de dock i sin helhet blir installationskostnaderna
för P 4, P 2 och A 3 respektive 346 000: —, 338 000: — och 202 000: — kronor,
häri icke inräknat sådana byggnadsändringar och iståndsättningar,
som är oberoende av övergången till MTM men ändock av praktiska skäl
bör utföras i anslutning till MTM-installationen och som avses bestridas med
rationaliseringsmedel.

Arméförvaltningen har uppgivit, att erfarenheterna från nu pågående
installation av MTM-metoden vid Skaraborgs regementes tygverkstad varit
mycket goda. På de fyra verkstadsavdelningar där metoden redan installerats
— sadelmakeri, snickeri, smedja och maskinverkstad — har under inkörningsperioden
normal MTM-prestation uppnåtts eller överskridits betydligt
snabbare än vad som förutsetts.

Arméförvaltningen har utbytt erfarenheter av MTM-metoden med övriga
försvarsgrensförvaltningar och försvarets fabriksstyrelse genom försvarsverkens
arbetsstudiekommitté. Med flygförvaltningen har direkt kontakt
tagits i dessa frågor. Viss information har också lämnats statens järnvägar.

Försvarets intendenturverk har upplyst, att MTM-metoden icke tillämpas
vid under intendenturverket lydande verkstäder och intendenturanstalter
samt att planer för närvarande icke föreligger på att införa metoden.

Marinförvaltningen har punktvis lämnat svar på de framställda frågorna
enligt följande.

Fråga i. MTM tillämpas vid arbetsstudier vid örlogsvarvet i Stockholm vid
rörverkstaden, elmekaniska verkstaden, plåtverkstaden och mekaniska
verkstaden avseende sammanlagt 200 kollektivavtalsanställda.

MTM tillämpas vid ackordsättning i form av UMS vid rörverkstaden om
30 man och avses börja tillämpas vid elmekaniska avdelningen, om 15 man,
från den 1 januari 1966.

Fråga 2. Erfarenheterna från rörverkstaden äro hittills mycket goda. Pres -

216

tationsökningen har blivit ca 25 % i förhållande till tidigare tillämpade metoder.

Erfarenheterna beträffande arbetsstudier med MTM jämfört med konventionella
studier ha visat sig mycket goda. Av största vikt är härvid att
arbetarparten har accepterat MTM-systemet sådant det är upplagt och bedrivet
på ÖVS.

Kostnaderna för installationen av UMS på rörverkstaden uppgår till ca
540 000 kronor. Här är inberäknat lönen för alla de befattningshavare som
arbetat med införandet av systemet inklusive utbildning av dessa liksom
av fackföreningens representanter, allt enligt bifogade kostnadstablå, bilaga
1.

Fråga 3. ÖVS arbetar på att införa och tillämpa UMS för ackordsättning
jämväl vid plåt- och mekaniska verkstäderna, vilket beräknas kunna vara
klart någon gång under 1967, eventuellt 1968.

Den i svaret omnämnda kostnadstablån upptar följande poster.

1. Löner till egen arbetsstudiepersonal.................. 315 000 kronor

2. Löner till egna skrivbiträden ...................... 19 000 »

3. Kontorsmaterial, filmutrustning m. m............... 10 000 »

4. Konsultarvoden (löner m. m. till konsultpersonal) .. 110 000 »

5. Utbildningskostnader.............................. 29 000 »

6. Lön för egen personal under kontrollarbete och informationer
........................................ 57 000 »

Summa 540 000 kronor

Fly g förvaltningen har lämnat följande upplysningar.

Vid de centrala flygverkstäderna ingår rationaliseringsverksamheten sedan
många år som ett naturligt led i den normala verksamheten.

Beroende av arbetets omfattning och art kommer i denna verksamhet
olika former av metod- och arbetsstudieteknik till användning. MTM är en
sådan teknik och började tillämpas år 1961 vid de centrala flygverkstäderna.

Användningsområde är dels kontinuerliga eller periodiskt återkommande
översynsobjekt, dels tillverkning eller översyn av likartade produkter.

I den av flygförvaltningen bedrivna rationaliseringsverksamheten betr.
verkstadstjänsten vid flygflottiljerna har MTM sedan 1964 kommit till användning
vid flygplan 35-flottiljerna.

På detta område tillämpas MTM för metoduppläggning och tidsbestämning
av arbeten med den flygplansmateriel som kontinuerligt intages på flottiljverkstad.
Här utgör tillsyner och modifieringar av flygplan de dominerande
arbetsobjekten.

Med MTM har metoduppläggning och ackordsättning — och detta med goda
resultat — kunnat ske för sådana arbeten som tidigare, med användande
av konventionell metod och arbetsstudieteknik, icke varit möjliga eller mindre
lönsamma. Givetvis förekommer ändock i stor omfattning — till övervägande
del — användande av de konventionella arbetsstudiemetoderna.

Under de första åren har expertis från konsultfirma anlitats. Kostnaderna
för detta konsultuppdrag har för de tre centrala flygverkstäderna och
flottilj verkstäderna uppgått totalt till ca 1 400 000 kr.

Dessa kostnader samt lönekostnader för egen personal finnes medtagna i
de redovisade kostnadsrapporterna enl. bil. 1—7.1

1 Ej återgivna här.

217

Bil. 1—6 äro exempel på kostnader och besparingar för vissa arbeten vid
de centrala flygverkstäderna, där MTM använts för arbetsuppläggning och
ackordsättning.

Från nyssnämnda bilagor och från de kalkyler som f. ö. gjorts, kan en
beräknad besparing av i genomsnitt 30 % pr arbetad timma uppnås.

Under år 1964 uppgick antalet arbetade MTM-timmar vid de centrala flygverkstäderna
till ca 125 000.

Utan ovan beräknade reducering av arbetstiden (30 %) skulle denna arbetstid
i stället ha varit 180 000 timmar. Således en besparing av 180 000—
125 000 = 55 000 timmar. Med en beräknad timkostnad av 22 kr., inkl. omkostnadspålägg,
utgöres besparingarna av 1 100 000 kr.

Här kan nämnas att om arbetsuppläggningen med MTM kan ske redan på
förberedelsestadiet för en ny arbetsenhet, en tillämpning som numera kan
ske i större omfattning än tidigare, erhålles en större besparing än 30 %.

I bil. 7 redovisas kostnader och beräknade besparingar för rationaliseringsverksamheten
vid flottiljverkstäderna.

Rapporten avser fpl. 35-flottiljer och de beräknade besparingarna är baserade
på de resultat som ernåtts vid den försöksverksamhet som bedrivits
vid F 16 i Uppsala.

Utöver ovan redovisade besparingar erhålles även andra fördelar som
p. g. a. sin art äro svåra att kostnadsberäkna. Så göres t. ex. icke obetydliga
besparingar genom den minskade inkörningstid man ernår för arbeten, vars
arbetsuppläggning skett med hjälp av MTM, till skillnad mot den inkörningstid
som erfordras då konventionella metoder användes.

Tillämpningen av MTM-metoden medför även att nya och bättre arbetsrutiner
som regel utarbetas. Genom den väl styrda arbetsuppläggningen
kräves även större effektivitet av verkstadens stabfunktioner. Dessa åtgärder
ha givetvis en effektivitetshöjande effekt på verksamheten.

Flygförvaltningen har funnit att MTM är en god metod för rationalisering
av vissa delar av underhållsverksamheten och innebär stora vinster där densamma
användes. Ämbetsverket anser att metoden bör ingå som ett led i
dess strävan att minska kostnadsökningarna för sin underhållsverksamhet.

Försvarets fabriksstyrelse har som svar på de av revisorerna framställda
frågorna anfört följande.

Redan i början av 1950-talet upptogs frågan om införande av MTM-metoden
vid fabriksverket. Det stod vid den tidpunkten klart att MTM-principerna
skulle vara användbara för den typ av företag fabriksverket representerade,
nämligen ett industriföretag med såväl blandad som seriebetonad
tillverkning.

Införande av MTM började med att en ingenjör inom fabriksstyrelsen
utbildades för ändamålet för klarläggande av under vilka former en vidareutbildning
av personal skulle kunna ske i syfte alt använda metoden på
bästa sätt. Utbildning skedde därför företrädesvis av metodfolk, som till sin
normala sysselsättning har att förbereda produktion. Under utbildningstiden
informerades högre tjänstemän, arbetsledare samt representanter för arbetarparten.
Frågan om ett framtida införande av ett ackordsystem med
tillämpning av MTM diskuterades under hand med företrädare för arbetstagarna.
Utbildningen pågick fram till 1958, då ca 75 personer vid fabriksverket
utbildats. Under uppbyggnadsperioden skedde helt naturligt eu viss avgång
av personal, men samtidigt skedde eu återrekrytering av personal som

218

utbildats på motsvarande sätt vid andra industriföretag. Kostnaderna för
ovannämnda utbildning och information har uppgått till ca 235 000 kronor.

MTM-metoden utnyttjas numera inom försvarets fabriksverk för:

1. Produktionsförberedelser, kalkylarbete m. m.

a) vid utformning av arbetsplatser avseende såväl platsen för manuellt
arbete, maskiner, materialhantering som kontroll,

b) vid arbete med konstruktion av verktyg,

c) vid balansering av arbetstempon vid manuellt arbete, t. ex. vid sammansättningsline,

d) vid valet av produktionsutrustning,

e) vid instruktion och nyupplärning av personal (uppteckningen av de
data som kommit fram vid produktionsförberedelserna),

f) vid självkostnadskalkylering.

Sammanfattningsvis kan anföras att de erfarenheter man haft av de ovannämnda
principerna visat att de nedlagda kostnaderna gett betydligt mer än
normal förräntning och att användningen av metoden varit av utomordentligt
värde för produktivitetsutvecklingen inom fabriksverket.

2. Ackordsättning

Omkring 1954—55 startade en undersökning angående möjligheterna att
använda MTM-metoden för ackordsättning vid verktygstillverkning. Såvitt
det var bekant för styrelsen vid den tidpunkten kunde någon erfarenhet ej
införskaffas från något annat svenskt företag. Från arbetstagarnas sida förelåg
önskemål om att erhålla någon form av ackordsättning på verktygsavdelningarna
för att ge möjlighet till jämvikt i förtjänstmöjligheterna i förhållande
till de produktiva avdelningarna, där prestationslön tillämpas. Det
bedömdes att uppbyggandet av tidsformler med användning av modifierade
standarddata enligt MTM-principen skulle ge möjlighet till införande av
ackordslöner på verktygsavdelningarna. Det visade sig emellertid att ett
uppbyggande av tidsformlerna krävde en omfattande arbetsinsats och det
dröjde fram till 1957—58, innan provkörningarna inom ett avsnitt var så
pass klara att förhandlingarna angående ackordsättning kunde påbörjas.
Uppbyggandet av andra avsnitt, sammanlagt 8 st., pågick sedan till omkring
1960/61 för att sedermera utmynna i en definitiv överenskommelse vid Carl
Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna den 1 september 1964. Med användning
av det arbete som nedlagts vid gevärsfaktoriet kunde metoderna mycket
snabbt överföras till ammunitionsfabrikens Zakrisdal verktygsavdelning,
där en definitiv överenskommelse träffades mellan parterna den 3 juli 1964.
Det detaljarbete som nedlagts på tidsformlerna kan sålunda med fördel användas
inom fabriksverkets övriga verktygsavdelningar och successivt genomföras
där. Under senare tid har vissa utomstående industrier visat intresse
för fabriksverkets tidsformler. De detaljerade arbetena med uppläggningen
har dragit en kostnad på ca 15 000 kronor per tidsformel, varvid beräkningarna
grundats på förutsättningen att kostnaderna slagits ut på fyra
fabriker inom fabriksverket. De sammanlagda kostnaderna för tidsformler
har uppgått till i runt tal 500 000 kronor. Användningen av tidsformler har
medfört en väsentligt ökad kapacitet på verktygsavdelningarna, som varierar
mellan 10—50 %, beroende på vilka arbeten som utföres, vilket styrelsen bedömer
såsom en mycket god förräntning av nedlagt kapital.

219

Sammanfattningsvis har fabriksstyrelsen uttalat

att vid fabriksverket arbetsstudier och ackordsättning med tillämpning av
MTM-metoden endast begagnas vid verktygstillverkning, varvid sådana tidsformler
användes som uppbyggts på modifierade MTM-data,

att trots de relativt höga kostnaderna (235 000 + 500 000 = 735 000 kronor)
för införandet har MTM-tekniken visat sig vara en mycket god investering,

att metoden varit en ovärderlig tillgång vid kalkylarbete, produktionsförberedelse
och rationalisering,

att goda förutsättningar numera skapats inom industrin för ett byte eller
inköp av tidsformler i förbilligande syfte som framtida grund för successiv
ackordsättning inom produktionen med användning av tidsformler, samt

att tidsformlerna ger såväl arbetstagare som arbetsgivare ett gott ekonomiskt
utbyte.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har meddelat att MTM-metoden för närvarande
icke tillämpas vid styrelsens verkstäder. Under år 1963 utfördes
emellertid vissa undersökningar i samråd med bl. a. Volvo-Pentaverken och
arméförvaltningen beträffande metodens tillämpning vid reparationsarbeten.
Efter speciell utbildning bereddes dessutom verkets arbetsstudiepersonal
tillfälle att vid Stockholms tygstation aktivt deltaga i där pågående analyseringsarbete
för ackordsättning enligt varianter av MTM-metoden, nämligen
UMS-, USD- och IPS-metoderna.

Efter ämbetsverkets ovannämnda undersökningar konstaterades att följande
skäl i dagens läge talade mot ett införande av MTM-metoden, nämligen
dels att verkets personella resurser på arbetsstudiesidan är otillräckliga, dels
att verket har en mångfald olika maskinslag som kräver lång analyseringstid
och dels slutligen att stora kostnader skulle vara förenade med metodens
genomförande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid upplyst, att
den avser att följa utvecklingen på förevarande område vid andra statliga
verk och då ökad erfarenhet vunnits beträffande MTM-metodens tillämpning
på reparationsarbeten ånyo pröva en övergång till denna metod.

Poststyrelsen har meddelat att MTM-metoden tillämpas i postverket huvudsakligen
för metodstudier och fastställande av standards men att metoden
också använts för framtagande av underlag för premielön. Vidare har
inköp gjorts av ett MTM-baserat system för ackordsättning inom bilbranschen.
Ehuru MTM-metoden endast tillämpats ett halvt år inom postverket,
har metoden visat sig vara ett värdefullt komplement till övriga mätningssystem,
bl. a. genom att mätningar nu kan utföras inom områden som
tidigare varit omöjliga eller svåra att mäta.

Postverkets hittillsvarande kostnader för utbildning i MTM-metodens
användning uppgår till ca 50 000 kronor.

220

Telestyrelsen har upplyst att MTM-metoden prövats i mindre skala för
metodarbete vid styrelsens verkstadsbyrå. Under nästa år beräknas emellertid
metoden komma till användning i större utsträckning för undersökning
av arbetsmetoder och senare även för ackordsättning vid televerkstäderna.
En arbetsgrupp vid verkstadsbyrån har sedan ett år tillbaka arbetat med
dessa frågor, informationer har lämnats personalen och en fullständig MTMkurs
har genomförts för fjorton personer. För närvarande pågår diskussioner
med Svenska teleförbundet om lönefrågor m. m. i anslutning till MTM.
De erfarenheter som hittills gjorts inom telestyrelsens verkstadsbyrå pekar
på att MTM är en god metod för undersökning av olika arbeten och för allmän
rationalisering.

Telestyrelsen kan för närvarande inte ange vilka kostnader som hittills
varit förenade med MTM-metodens införande, eftersom den ännu tillämpats
endast sporadiskt.

Järnvägsstyrelsen har uttalat följande.

1. MTM-installationer har hittills gjorts vid huvudverkstaden i Göteborg
(styrventilverkstaden) samt vid tolv bilverkstäder på olika platser i landet.
Pågående installationer vid övriga delar av nämnda huvudverkstad, vid huvudverkstaden
i Tillberga (avser i båda dessa fall såväl revisioner av fordon
som arbeten i hjälpavdelningar såsom hjulverkstad, smedja och måleri), vid
driftverkstaden i Hagalund samt vid resterande 10 bilverkstäder beräknas
vara slutförda omkring årsskiftet 1966/67.

Avsikten är, att MTM-metoden skall komma till användning vid ytterligare
huvud- och driftverkstäder.

2. a) Erfarenheterna av hittills utförda MTM-installationer är främst

— väsentliga personalbesparingar

— väsentligt förhöjd arbetskvalitet genom förbättrade arbetsmetoder,
b) Kostnaderna för utförda installationer har uppgått till

— för styrventilverkstaden i Göteborg ca 400 tkr

—- för bilverkstaden i Ivarkskrona (första bilverkstad med MTM-ackord)
ca 700 tkr

— för övriga 11 bilverkstäder, där MTM installerats, sammanlagt ca
800 tkr

Kostnaderna för pågående installationer beräknas till

— för övriga delar av huvudverkstaden i Göteborg under 64/65 ca 400 tkr
samt under 65/66 ca 1 800 tkr

— för huvudverkstaden i Tillberga under 65/66 ca 500 tkr

— driftverkstaden i Hagalund ca 500 tkr

— för resterande 10 bilverkstäder, sammanlagt ca 500 tkr.

Initialkostnaden för installation av MTM inom viss verkstadsgren utgör

en betydande del av den sammanlagda kostnaden för MTM inom samma
område.

Vattenfallsstyrelsen har anfört följande.

MTM-metoden har i jämförelse med andra arbetsstudiemetoder haft en
mycket begränsad tillämpning i Vattenfall. De fåtal MTM-studier som ge -

221

nomförts har avsett nietodanalyser samt kontroller av med andra arbetsstudiemetoder
fastställda normvärden. De hittills genomförda MTM-analyserna
kan närmast betraktas som experiment med syfte att öka kännedomen
om metodens användbarhet i samband med statens vattenfallsverks speciella
förhållanden.

Med utgångspunkt från proven har konstaterats att de arbeten som bedrives
vid statens vattenfallsverks verkstäder endast i undantagsfall har sådana
seriestorlekar att analyser med MTM grunddata kunnat motiveras ur
kostnadssynpunkt.

MTM har sålunda icke tillämpats som underlag för ackord, varför frågan
om MTM-avtal ej aktualiserats.

För den typ av reparations- och underhållsarbete som verkstäderna utnyttjas
för har möjligheten att införa UMS-metoden diskuterats, varvid man
funnit att arbetsplaneringen måste intensifieras, innan ev. UMS-installationer
är motiverade.

Eftersom behov i första hand föreligger av kombinerade MTM-data, följer
statens vattenfallsverk med intresse utvecklingen av MTM2 bl. a. genom
kontakter med statskontoret, som medverkar i utvecklingsarbetet.

Domänstyrelsen har upplyst att ämbetsverket icke har några planer på att
införa MTM-metoden då dess verkstäder anses för små för denna metod.
Ackordsvolymen vid verkstäderna, som var och en sysselsätter högst 10 personer,
uppgår på grund av de synnerligen skiftande arbetsuppgifterna till
endast ca 30 procent av den totala volymen.

Revisorernas uttalande. Det svenska näringslivet har på senare år tillförts
ett nytt hjälpmedel — den s. k. MTM-metoden (Methods Time Measurement
= metodtidmätning) för bl. a. tidsbedömning av arbetsprestationer
inom industrien och närliggande verksamhetsområden. Metoden, för vars
innebörd redogjorts i det föregående, möjliggör i jämförelse med de konventionella
tidsstudiesystemen en mer objektiv mätning av tid och prestation.
MTM-metoden och varianter därav användes framför allt vid beräkning
av ackordslöner o. dyl. men anses också ha mycket stor betydelse
vid sådana slag av arbetsstudier som syftar till att utveckla rationellare och
effektivare arbetsmetoder in. in.

Såsom den förut lämnade redogörelsen ger vid handen har i fråga om
den statliga sektorn huvuddelen av de affärsdrivande verken samt de militära
ämbetsverk i vilkas arbetsuppgifter ingår industriell och närbesläktad
verksamhet i större eller mindre omfattning också börjat använda sig av
MTM-metoden. Revisorerna har från nämnda myndigheter infordrat närmare
uppgifter om vilka erfarenheter som vunnits vid metodens tillämpning
samt vilka kostnader som hittills varit förenade med dess införande.
Av de lämnade uppgifterna har bl. a. framgått följande.

Användningen av MTM-systemet har —- till gagn för såväl stalen-arbetsgivaren
som arbetstagaren — lett till eu mycket betydande ökning av produktionsresultaten.
Så t. ex. redovisar försvarets fabriksstyrelse en ökad
kapacitet på verkstadsavdelningarna med 10—50 procent och marinför -

222

vattningen en prestationsökning på Stockholms örlogsvarvs rörverkstad med
ca 25 procent. Vidare uppger flygförvaltningen att vid de centrala flygverkstäderna
under år 1964 uppnåtts direkta besparingar på omkring 1 milj.
kronor genom tillämpningen av MTM-metoden. Avsevärda kostnader har
emellertid å andra sidan varit förbundna med metodens införande. Som
exempel kan nämnas att arméförvaltningen för berörda ändamål hittills
investerat ca 3 milj. kronor, försvarets fabriksstyrelse ca 735 000 kronor,
marinförvaltningen ca 540 000 kronor, flygförvaltningen ca 1,4 milj. kronor
(avser endast konsultarvoden) samt järnvägsstyrelsen ca 6,6 milj.
kronor (inklusive kostnader för pågående installationer).

Även om ovannämnda investeringar får anses fullt motiverade med hänsyn
till de betydelsefulla resultat som redan uppnåtts genom MTM-metoden
i form av ökad produktion och minskade driftkostnader, anser revisorerna
det påkallat att skärpt uppmärksamhet ägnas frågan om möjligheterna
att i fortsättningen begränsa de med metodens tillämpning förenade
kostnaderna. Angelägenheten härav framträder desto starkare som man
torde få räkna med att metoden i framtiden kommer att få en allt vidare
användning inom den statliga verksamheten.

I viss begränsad omfattning har de av revisorernas undersökning berörda
myndigheterna under hand etablerat samarbete genom att delge varandra
vunna erfarenheter av MTM-metodens tillämpning m. m. Arméförvaltningen
har t. ex. i hithörande avseenden lämnat informationer till övriga
försvarsgrensförvaltningar samt till försvarets fabriksstyrelse och järnvägsstyrelsen.
Vidare har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samråd med
arméförvaltningen utfört vissa undersökningar beträffande lämpligheten
av metodens användning vid reparationsarbeten, och styrelsens arbetsstudiepersonal
har dessutom beretts tillfälle att vid Stockholms tygstation deltaga
i pågående analyseringsarbete för ackordsättning därstädes i enlighet
med MTM-systemet. I sammanhanget bör emellertid framhållas, att arméförvaltningen
med hänsyn till arbetsbelastningen på dess arbetsstudiesektion
och de ekonomiska konsekvenser en eventuell försening av installationen
av MTM-metoden vid tygverkstäderna skulle medföra för närvarande
icke anser sig kunna mera aktivt engagera sig i MTM-studier för andra
myndigheter.

Av det anförda framgår att någon fast och organiserad samverkan icke
förekommer myndigheterna emellan då det gäller att lösa de invecklade
tekniska och ekonomiska problem som sammanhänger med MTM-systemets
tillämpning. Nämnda förhållande anser revisorerna otillfredsställande. Det
förefaller revisorerna nämligen sannolikt att en sådan samverkan skulle
kunna i avsevärd grad bidraga till att minska kostnaderna för de metodtidmätningar
etc. som är en nödvändig förutsättning för att systemet över
huvud taget skall kunna användas. Ett samarbete av angivet slag skulle
vidare med all säkerhet leda till ett mer effektivt utnyttjande av den sam -

223

lade expertis som nu står till myndigheternas förfogande. Betydelsen av det
sistnämnda kan belysas av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgivit, att
ämbetsverket icke anser sig för närvarande kunna installera MTM-metoden
vid sina verkstäder på grund av bl. a. otillräckliga personella resurser på
arbetsstudiesidan.

Enligt revisorernas mening är det av stor vikt att här behandlade spörsmål
snarast får en tillfredsställande lösning. Revisorerna får därför föreslå
att åtgärder i av revisorerna angivet syfte utan dröjsmål vidtages.

224

§ 28

Trafikförsäkring och trafiksäkerhet

Den stegrade trafiktätheten i landet har medfört en ökning även av antalet
trafikolyckor. I nedanstående tabell belyses utvecklingen fr. o. m. år
1953. Uppgifterna är hämtade ur statistiska centralbyråns redogörelser angående
registrerade motorfordon och vägtrafikolyckor. Endast polisundersökta
olyckor är medräknade i statistiken.

Tabell 1.

År	Registrerade	Vägtrafikolyckor	Motortrafikolyckor
		Antal	På 100 reg. mf.	Antal	På 100 reg. mf.
1953..........................	800 898	32 706	4,08	31 914	3,98
1954..........................	907 427	41 392	4,56	40 651	4,48
1955..........................	1 006 675	46 754	4,64	45 850	4,55
1956..........................	1 084 579	49 936	4,60	49 227	4,54
1957..........................	1 178 237	52 480	4,45	51 857	4,40
1958..........................	1 276 987	57 058	4,47	56 575	4,43
1959..........................	1 364 273	56 642	4,15	55 959	4,10
1960..........................	1 450 363	58 605	4,04	58 060	4,00
1961..........................	1 537 644	60 683	3,96	60 318	3,92
1962..........................	1 635 763	62 557	3,82	62 041	3,79
1963 .......................... 1964 ..........................	1 746 000 1 854 000	63 711	3,65	63 213	3,41

Den stegrade trafiktätheten har dragit med sig en stark ökning av det
absoluta antalet trafikolyckor. Förhållandet mellan olycksfrekvens och trafikintensitet
har, såsom framgår av tablåns relativtal, icke undergått några
större förändringar under de tio redogörelseåren; en viss minskning av procenttalen
framträder för tiden fr. o. m. år 1959. Antalet olyckor i vilka motorfordon
ej varit inblandade utgör en mycket liten del av samtliga (för åren
1962 och 1963 endast 0,8 procent).

Till skydd för dem som lider skada genom motorfordonstrafik har bestämmelser
utfärdats om skyldighet för motorfordonsägare att hålla fordonet
trafikförsäkrat. Tillsynen över försäkringsväsendet utövas av försäkringsinspektionen.
Denna skall enligt sin instruktion bl. a. följa försäkringsväsendets
utveckling och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden
samt även i övrigt verka för en sund utveckling på området.

Å motorfordon som är registrerat här i riket eller utan registrering här
brukas i trafik skall finnas trafikförsäkring enligt lagen den 10 maj 1929

225

om trafikförsäkring å motorfordon (SFS nr 77 med ett flertal ändringar).
Denna försäkring täcker i stort sett den skadeståndsskyldighet som kan uppstå
enligt 1916 års lag om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.
Försäkringsplikten är sanktionerad med straffansvar samt möjlighet att
förelägga vite. Straff drabbar också den som brukar motorfordon med kännedom
om att försäkring saknas. År 1961 genomfördes försäkringsplikt även
för mopeder. Försäkringsplikten åvilar fordonets ägare (vid avbetalningsköp
köparen). Staten och kommuner in. fl. är undantagna från försäkringsplikten,
men om de begagnar sig av denna frihet ansvarar de på samma sätt
som trafikförsäkringsgivare. Enligt 5 § trafikförsäkringslagen må motorfordon,
varå försäkring är gällande hos utländsk försäkringsgivare, utan trafikförsäkring
brukas i tillfällig trafik här i riket, såframt försäkringsanstalt
som äger meddela trafikförsäkring förbundit sig att övertaga ansvaret.

Trafikförsäkringen omfattar i första hand en garanti till förmån för tredje
man. Den som i följd av trafik med motorfordon här i riket enligt lag
är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare har
nämligen enligt trafikförsäkringslagen rätt att utfå skadestånd av försäkringsgivaren.
Till denna del är försäkringen obligatorisk. Utöver garantimomentet
innebär trafikförsäkringen ett ansvarighetsmoment till försäkringstagarens
fördel. Försäkringen gäller nämligen, i den mån försäkringsgivaren
ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren mot den ansvarighet för
skada som kan uppkomma för honom i följd av trafik med motorfordon.
Detta moment är ej obligatoriskt och det kan uteslutas genom att försäkringstagaren
står självrisk. Försäkringsgivaren har i sådant fall regressrätt
mot försäkringstagaren för vad han nödgas utge till den skadelidande på
grund av försäkringen. Hel självrisk torde vara mycket ovanlig, och även
självrisk till begränsat belopp förekommer endast undantagsvis. — Försäkringsgivarens
ansvarighet skall för varje händelse som medför skada täcka
skadestånd om tillhopa 25 milj. kronor i anledning av personskada, med
begränsning till 1 milj. kronor för varje skadad eller dödad person, samt
om tillhopa 1 milj. kronor i anledning av skada å egendom. — Försäkringsgivaren
är icke ansvarig i anledning av skada å fordonet eller å egendom
som med fordonet befordras, ej heller i anledning av skada å föraren av fordonet,
med mindre försäkringstagaren är ansvarig för skadan, eller å person
som färdas i fordonet, därest detta brukas olovligen och han äger kännedom
därom. — Den som lider skada i följd av trafik med motorfordon,
vilket ej är trafikförsäkrat, kan vända sig mot vilken som helst av de försäkringsanstalter
som äger meddela trafikförsäkring. Denna solidariska
ansvarighet fullgöres av Trafikförsäkringsföreningen, ett organ för samtliga
trafikförsäkringsanstalter. Föreningen svarar även i viss omfattning
för skador som orsakats av okända fordon och för s. k. samaritskador, då
fordon tagits i anspråk vid olycksfall. En förutsättning för ersättning i dylika
fall är dock att viss utredning förebringas.

8—650680. Rev. berättelse ang. statsverket är 1965. t

226

\ id sidan av trafikförsäkring enligt 1929 års lag förekommer frivillig ansvarighetsförsäkring
för motorfordon. Dylik försäkring kan tecknas av kommunala
myndigheter eller av statliga företag. Försäkringen kan också avse
sådana fordon som ej är underkastade försäkringsplikt, t. ex. traktorer utan
gummihjul eller motorfordon som användes uteslutande inom inhägnat område.
Villkoren ansluter sig ganska nära till dem som gäller för trafikförsäkring.
Garantimomentet saknas dock.

Kaskoförsäkring är en sammanfattande benämning på försäkringsmoment
som avser skador på försäkrat motorfordon, nämligen vagnskade-, brand-,
glasrute- och stöldförsäkring. Här är fråga om vanliga skadeförsäkringar
på villkor som delvis ansluter sig till villkoren för trafikförsäkring.

Försäkringsrörelse får i Sverige utövas såväl av svenska som av utländska
försäkringsföretag under förutsättning att särskilt tillstånd (koncession)
meddelats. Huvudförfattningen beträffande de förstnämnda är lagen den 17
juni 1948 om försäkringsrörelse (SFS nr 433 med ändr.). För de sistnämnda
företagen gäller lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt
att driva försäkringsrörelse här i riket (SFS nr 272 med ändr.). Försäkringsbolag
får i princip icke driva annan rörelse än försäkringsrörelse.
Dispens kan dock undantagsvis medgivas på särskilda skäl. Sådana skäl kan
föreligga om rörelsen anses direkt främja försäkringstagarnas intressen,
varvid i allmänhet kräves att den särskilda rörelsen har ett naturligt samband
med förSäkringsverksamheten. Såsom exempel kan nämnas att ett försäkringsbolag
ersätter uppkomna skador in natura i egen regi eller bedriver
särskild skadeförebyggande verksamhet.

Bestämmelser om vilka försäkringsanstalter som får meddela trafikförsäkring
återfinnes vad angår svenska anstalter i trafikförsäkringslagen. Där
stadgas att trafikförsäkring må, förutom av anstalt som inrättats av staten,
meddelas endast av försäkringsanstalt som därtill erhållit Konungens tillstånd.
Någon statlig trafikförsäkringsanstalt har hittills ej inrättats. I fråga
om utländsk försäkringsanstalt som här i riket driver försäkringsrörelse
gäller enligt lagen 1950:272, att anstalten skall i alla därav härflytande
rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara pliktig att svara inför
svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande. Utländsk
försäkringsanstalt skall ha godkänd generalagent här i landet. Vid ansökan
om koncession skall fogas bl. a. bevis om nedsättning i riksbanken av visst
belopp.

I bolagsordningen för anstalt som fått tillstånd att meddela trafikförsäkring
må föreskrivas, att endast den som tillhör viss yrkesgirupp eller intressegrupp
eller är bosatt inom visst område skall erhålla försäkring hos anstalten.
Anledningen till detta medgivande är, att man velat tillmötesgå
önskemål från olika gruppintressenter, som ansett sig kunna genom att bilda
bolag för viss grupp hålla särskilt låg premie på grund av den personliga

227

kännedom gruppmedlemmarna har om varandra. Då det emellertid måste
finnas möjlighet för alla motorfordonsägare att fullgöra sin försäkringsplikt,
har tillika föreskrivits att anstalt för vilken dylik begränsning saknas
är pliktig att på begäran meddela trafikförsäkring.

Försäkringsanstalt äger i princip att själv bestämma försäkringsvillkor
och frågor om premier m. m. Vissa begränsningar i denna frihet är dock
föreskrivna. Sålunda skall uppgifter om de premiesatser som anstalt vid
varje tidpunkt tillämpar inges till försäkringsinspektionen och vara indelad
i riskklasser enligt formulär som fastställes av inspektionen. Riskklassindelningen
medför en differentiering efter olika grunder, bl. a. fordonens art,
tjänstevikt och användningsområden. Bestämmelsen om visst formulär har
tillkommit för att möjliggöra en enhetlig statistik. Finner anstalt anledning
att i något fall begära högre premie än tariffen anger, t. ex. för en notoriskt
oförsiktig bilägare, skall detta anmälas för inspektionen med uppgift om
anledningen till premieförhöjningen.

Enligt trafikförsäkringslagen har inspektionen att hos Konungen göra
anmälan, om allvarlig anmärkning mot anstalts trafikförsäkringsverksamhet
förekommer, exempelvis beträffande fullgörandet av förbindelser, skadereglering
eller omkostnaderna för rörelsen. Konungen kan, där så prövas
erforderligt, antingen förelägga anstalten att inom viss tid vidtaga rättelse
eller återkalla koncessionen. Det ankommer vidare på Konungen att fastställa
koncessionsvillkoren för anstalterna samt att meddela de särskilda
föreskrifter om tillsyn å anstalterna som finnes erforderliga. Tillsynen över
utländsk anstalts rörelse här i landet tar sikte på generalagentens verksamhet.

Den löpande tillsyn över försäkringsbolagens verksamhet som utövas av
försäkringsinspektionen anknyter till bestämmelser i lagen om försäkringsrörelse
och till bolagsordningarna. Såsom redan nämnts är bolagen skyldiga
att till försäkringsinspektionen avge uppgifter rörande premiesatserna och
beträffande vissa andra förhållanden som gäller verksamheten. Inspektionen
kan också infordra uppgifter från bolagen. Utöver granskningen av det material
som inkommer från bolagen företager ämbetsverket inspektioner hos
bolagen. De principer som ligger till grund för tillsynen kan sammanfattas i
kraven på soliditet och skälighet. Försäkringens värde för försäkringstagarna
beror icke blott av premien utan även av försäkringsvillkoren i övrigt. I
många länder skall tillsynsmyndigheten godkänna de allmänna försäkringsvillkoren.
I Sverige sker detta som regel ej, men trafikförsäkringen utgör
ett undantag. Vid koncession för trafikförsäkring äger Kungl. Maj:t föreskriva
de ytterligare villkor och bestämmelser som prövas nödiga. I koncessionsvillkoren
för trafikförsäkring brukar också upptagas vissa bestämmelser
om försäkringsvillkoren, varjämte enligt koncessionsvillkoren bolagen är
skyldiga att hänskjuta viktigare ersättningsfrågor till en särskild skaderegleringsnämnd
med reglemente fastställt av Kungl. Maj :t. Sammansättning -

228

en av denna »Trafikförsäkringsanstalternas nämnd» bestämmes under medverkan
av försäkringsinspektionen. Nämnden sysslar uteslutande med personskador.

För att främja enhetlig skadereglering har även Trafikförsäkringsföreningen
vidtagit olika åtgärder. I syfte att hålla domstolarnas praxis aktuell
för anstalterna ombesörjer föreningen sålunda bl. a. en fortlöpande sammanställning
av rättsfall samt referat av sådana rättsfall som är av mera
allmänt intresse. Genom cirkulär till anstalterna har föreningen givit anvisningar
för enhetlig behandling av olika med skaderegleringen sammanhängande
spörsmål, utarbetat formulär för underlättande av skilda detaljer i
skaderegleringsarbetet, anordnat studiekurser in. m. Föreningen har vidare
tagit initiativ till en s. k. kollisionsöverenskommelse mellan anstalterna, syftande
till att undvika rättstvister dem emellan och åstakomma fördelningsregler
till utjämnande av ersättningsskyldighet och begränsning av regressanspråk.
I detta sammanhang må nämnas att försäkringsföretagen även
samarbetar för främjande av god försäkringssed inom anskaffningsverksamheten.

Som redan nämnts bygger bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse
angående skadeförsäkring för närvarande på två huvudprinciper, nämligen
soliditetsprincipen och skälighetsprincipen. Soliditetsprincipen innebär att
garantier skall finnas för att skadeförsäkringsbolagen har förmåga att fullgöra
sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal. Skälighetsprincipen
innebär att försäkring skall beredas till en med hänsyn till försäkringens
art skälig kostnad. Vad skadeförsäkringen angår blev denna princip lagfäst
först genom 1950 års ändringar i lagen om försäkringsrörelse men
hade dessförinnan slagit igenom i de redan nämnda koncessionsvillkoren
och på livförsäkringsområdet. Sverige är det enda land där principen gäller
beträffande skadeförsäkring.

De villkor på vilka Kungl. Maj:t beviljar bolag tillstånd att meddela trafikförsäkring,
koncessionsvillkoren, gäller bl. a. premier, omkostnader och
vinst. Premie för trafikförsäkring får icke bestämmas till högre belopp än
som på grund av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses
svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostnader
med tillägg för andra nödiga kostnader och skälig vinst. Till
skaderegleringskostnader får endast hänföras sådana kostnader som enligt
anvisningar av försäkringsinspektionen icke bör täckas av premiernas omkostnadstillägg.
Sistnämnda tillägg får ej beräknas högre än efter de grunder
försäkringsinspektionen fastställer med ledning av vunnen erfarenhet
om vad som vid tillbörlig sparsamhet kan anses vara erforderligt för trafikförsäkringsrörelse.
Av konkurrens betingade anskaffningskostnader får ej
belasta trafikförsäkringen. Vinsttillägget får efter överenskommelser med
företagen ej sättas högre än 3 procent av bruttopremien.

229

I anslutning till de nu återgivna bestämmelserna i koncessionsvillkoren
har försäkringsinspektionen utfärdat åtskilliga detaljföreskrifter, som gäller
bl. a. uppgiftslämnande, riskklassindelning och medgivna omkostnader.
Trafikförsäkringsbolagen har sålunda ålagts att årligen ingiva uppgifter enligt
specialformulär, utarbetade inom försäkringsinspektionen i samråd
med bolagen och avsedda att möjliggöra en närmare kontroll av skadefrekvens
och riskpremie inom de skilda riskklasserna samt efter tillägg av
medgivna kostnader en verklig prövning av premiernas skälighet. I nämnda
specialformulär lämnas uppgifter bl. a. om:

a) antalet fordon under årsrisk, antalet fordon vid årets slut och bonusreducerat
antal fordon vid årets slut, fördelade på riskklasserna dels för
samtliga försäkringstagare, dels för försäkringstagare med nykterhetsrabatt,
samt

b) antalet skador och skadebelopp samt motsvarande reserver, uppdelade
efter ersättningsbeloppets storlek, för ett och två år avvecklade skador,
samtliga data fördelade på riskklasser dels för samtliga försäkringstagare,
dels för försäkringstagare med nykterhetsrabatt.

Den i anvisningarna föreskrivna differentieringen på riskklasser är långt
driven. Den upptar en indelning efter dels fordonsslag med vissa ytterligare
uppdelningar, såsom beträffande lastbilar efter vikt och beträffande motorcyklar
efter cylindervolym, dels användningssätt, såsom beträffande personbilar
och lastbilar efter huruvida fordonen används eller ej används i
yrkesmässig trafik. Flertalet fordon delas vidare pa tre tariffområden, nämligen
storstadsområdet (s), omfattande Stockholm och Göteborg med omnejder
samt Malmö stad, Norrland (n) och landet i övrigt (ö). Under år
1961 introducerade de till Svenska Bilförsäkringsföreningen (sedan den 1
januari 1964 uppgången i Svenska Skadeförsäkringsföreningen) anslutna
bolagen samt även vissa svenska och utländska »nontariffbolag» en premiedifferentiering
efter körsträcka (intill 1 000 mil, 1 000—2 500 mil och mera
än 2 500 mil per år) och motorstyrka (5 klasser). Folksam införde en klassindelning
efter tjänstevikt (3 klasser). Specialbolaget för helnyktra, Ansvar,
gjorde en differentiering i tre premiegrupper efter bilens användningssätt,
en motsvarighet till bilförsäkringsföreningens uppdelning efter körsträcka,
och två klasser efter bilmärket. Även förarens ålder och tiden för innehav
av körkort påverkar i viss mån premien.

Enligt koncessionsvillkoren åligger det vidare trafikförsäkringsföretagen
att varje år redovisa en regleringsfond för trafikförsäkring. För beräkning
av fonden har försäkringsinspektionen fastställt vissa grunder enligt följande.

Som inkomster upptages de vid årets början redovisade beloppen av premiereserv
och ersättningsreserv ävensom premieinkomster under året och
ränta på fonderna efter fastställt procenttal.

Som utgifter upptages de vid årets slut redovisade beloppen av premie -

230

reserv och ersättningsreserv. Vidare redovisas som utgifter summan av utbetalda
skadeersättningar, utbetalda skaderegleringskostnader (1 procent
av premieinkomsten), premiernas omkostnadstillägg, premiernas vinsttilllagg
(3 procent av under året intjänade premier) samt utbetald vinst till försäkringstagare.
Omkostnadstillägget får härvid beräknas endast enligt fastställda
grunder, nämligen till summan av dels 3 procent av premieinkomsten
under året, dels 9 procent av under året utbetalda skadeersättningar,
dels en styckekostnad, d. v. s. visst belopp per försäkrat fordon (tre grupper),
och dels vissa övriga kostnader, avseende deltagande i gemensamma
organisationer för försäkringsväsende och trafiksäkerhet.

Regleringsfonden utgör det från år till år salderade beloppet av nu nämnda
inkomster och utgifter. Den kan även upptagas med negativt belopp. Fondens
årliga saldo är oberoende av anstaltens verkliga driftomkostnader för
trafikförsäkring, eftersom endast de ovan angivna tillåtna omkostnaderna
får upptagas. Regleringsfonden är icke anstaltens egendom i annan mån än
att den kan användas för täckande av förlust å anstaltens rörelse i dess helhet.
Har så skett, är emellertid anstalten skyldig att, när dess medel lämnar
tdlgång därtill, överföra det felande beloppet jämte ränta till fonden.
Regleringsfonden kommer att verka som en resultatutjämningsfond för anstalten.
Växer fonden till större belopp än som för detta ändamål är behövligt,
föranleder detta premienedsättning.

Förutom ovan angivna bestämmelser innehåller koncessionsvillkoren dels
anvisning om att anstalterna bör i lämplig utsträckning bevilja bonus vid
skadefria år, dels åläggande att använda regressrätt mot den som avsiktligt
ellei genom grov vårdslöshet orsakar skada, dels åläggande att gemensamt
med övriga anstalter upprätta och vidmakthålla lämpligt organ för
ordnande av den gemensamma ansvarigheten för oförsäkrade och okända
fordon samt för ordnandet av försäkring genom tullverkets bemedling för
utländska fordon, vilka för tillfälligt brukande införes från utlandet, dels
ock åläggande att biträda vid bildandet av7 en skaderegleringsnämnd.

I de inom trafikförsäkringsbranschen tillämpade allmänna försäkringsvillkoren
finnes bestämmelser om premienedsättning efter skadefria år eller
bonus. Flertalet företag medger försäkringstagare rätt till bonus på grundpremien
efter följande schema:

Bonusklass.............. 1 2 3 4 5 g 7

Rabatt i %.............. 0 20 30 40 50 60 70

Försäkringen tillhör under det år den tecknas bonusklass 1. Efter varje
skadefritt försäkringsår uppflyttas den eu klass. Efter försäkringsår med
skada nedflyttas den två klasser för varje inträffad skada som medfört ersättningsskyldighet
för försäkringsgivaren. Nya försäkringstagare som antingen
fyllt 25 år eller haft körkort för bil i mer än 3 år placeras omedelbart

231

i bonusklass 2. övergår fordonet till annan ägare, äger denne icke tillgodoräkna
sig redan förflutna skadefria år. Bonus kan lämnas även på kaskoförsäkring,
men däremot ej på brand-, glasrute- eller stöldförsäkring utan
kombination med vagnsskadeförsäkring. Skada på brand-, glasrute- eller
stöldförsäkring medför ej sänkning av bonus.

Enligt en mellan försäkringsföretagen träffad överenskommelse kommer
fr. o. m. den 1 februari 1966 likformiga bonusregler att tillämpas av alla
företag, överenskommelsen innefattar även vissa bestämmelser om självrisk
in. in.

Liksom varje annan försäkringspremie är motorfordonsförsäkringspremien
sammansatt av tre delar, nämligen riskpremie, omkostnadstillägg och
säkerhetstillägg. Riskpremien bestämmes av medelskada (= totalt ersättningsbelopp
dividerat med antalet skador) samt skadefrekvens (= antalet
skador i förhållande till antalet försäkringar). Det är riskpremien som i
stort sett bestämmer priset på försäkringen. Omkostnadstillägget avser att
täcka försäkringsföretagets försäljnings-, service- och administrationskostnader.
Säkerhetstillägget anknyter till svårigheterna att kalkylera framtida
skadebelopp. De för motorfordonsförsäkringen typiska variationerna i skaderesultatet
motiverar särskilt väl detta tillägg.

Få tariffproblem torde ha varit så omdebatterade som motorfordonsförsäkringens.
Systemet för premieberäkningen är olika inom snart sagt varje
land. Man har eftersträvat alt åstadkomma en beräkning som ger så rättvist
utslag som möjligt för den individuella risken, dock utan att släppa
kravet på det väsentliga i all försäkring, nämligen skaderiskens fördelning
och utjämning mellan olika försäkringstagare. Svårigheten vid riskbedömningen
ligger däri att, vilka objektiva grunder som än användes vid riskens
beräknande, det till sist alltid visar sig att det utslagsgivande momentet
ligger hos föraren och att det i regel är omöjligt att i förväg räkna med
detta irrationella moment. Av denna orsak har bonus tillgripits såsom ett
medel att i efterhand i viss mån anpassa premien efter den individuella
risken, samtidigt som den utgör en sporre för föraren till ökad försiktighet.

Det har alltid varit vanligt att för premieberäkningen i första hand uppdela
fordonen i vissa enkla typer och efter användningssätt, t. ex. privata
personbilar, lastbilar etc. Denna uppdelning har alltmer förfinats beroende
ej minst på nya fordonstyper och utvidgade användningsområden för motorfordon.
Så långt torde tarifferna i olika länder vara ganska likartade. Åtskilliga
andra omständigheter har dock ansetts böra inverka på premien.
De faktorer som särskilt uppmärksammats utgöres främst av fordonets motorstyrka,
fordonets geografiska användningsområde och den tillryggalagda
våglängden.

Under tiden före trafikförsäkringens införande rörde man sig med ganska
ovissa utgångspunkter i avsaknad av gemensam statistik. I början bestämdes
premierna efter fordonets hästkraftantal. Gjorda undersökningar gav

232

emellertid icke belägg för att detta system var riktigt utan visade snarare
på en av fordonets motorstyrka praktiskt taget oberoende risk, varför premierna
även gjordes enhetliga. När det vid trafikförsäkringens införande
gällde att söka åstadkomma en för olika riskgrupper rättvis premieberäknmg,
verkställde de större bolagen en statistisk bearbetning av sitt material
varvid det visade sig att riskskillnaden mellan t. ex. fordon i storstäderna
och fordon på landsbygden var avsevärd. Detta förhållande kom i viss grad
till uttryck i premieberäkningen. Sedan man genom det gemensamma hos
örsäkringsinspektionen sammanförda statistiska materialet fått tillräcklig
grundval för ett fastare bedömande, har en ytterligare anpassning ägt rum
till den verkliga risken inom olika områden av landet. I detta hänseende har
den framkomna statistiken visat en relativ stabilitet.

Enligt överenskommelse utarbetar anstalterna en betydligt mera detaljerad
statistik an den som ligger till grund för de obligatoriska uppgifterna
till forsäkringsinspektionen. Statistiken upptar samtliga förekommande
riskgrupper, vilkas resultat kan tillhandahållas myndigheterna om och när
så anses önskvärt. Inom var och en av riskklasserna får man fram en riskpremie
per fordon, d. v. s. hur mycket den genomsnittliga skadeutbetalningen
utgjort per fordon och år. Den genomsnittliga riskpremien för ett lämpligt
antal år tages som utgångspunkt för premieberäkningen. Därvid måste
emellertid hansyn tagas till en hel del olika omständigheter, såsom tillfälliga
kastningar i skaderesultatet, framför allt inom mindre riskgrupper, samt till
påfallande tendens till stigande eller fallande riskpremie, väntade konjunkturförändringar
m. in., och jämkningar vidtagas med anledning härav. Till
den faststallda riskpremien göres därefter ovannämnda omkostnads- och
säkerhetstillägg.

Ehuru ett omfattande statistiskt material ligger till grund för premieberäknmgen,
uppvisar såväl de framräknade riskpremierna som de på grundval
darav beraknade tariffpremierna avsevärda växlingar mellan olika år.
Detta torde bero på att många andra omständigheter påverkar skadefallen,
främst den individuella förarens betydelse för skadeförloppet. Premierabatt
i form av bonus efter flera skadefria år å rad kan emellertid innebära betydligt
större premieskillnad inom en och samma tariffgrupp än den som
följer av t. ex. indelningen i olika fordonsgrupper.

Under vissa perioder har bolagen lämnat generella rabatter för reglerin«
av premienivån. Det finnes också rabatter som av speciella anledningar kan
beviljas vissa kategorier försäkringstagare, exempelvis staten samt landsting
och kommuner. Dokumenterad helnykterhet har numera allmänt accepterats
av bolagen som tecken på bättre risk än genomsnittet. Detta har
föranlett en nykterhetsrabatt. Ett bolag som uteslutande är inriktat på hel nyktra

försäkringstagare tillämpar i stället för rabatt en särskild premienivå.

Två tariffer för s. k. flytande försäkring avser bilhandel, garage och bil -

233

verkstäder. Den ena tariffen avser företagets egna fordon, den andra gäller
fordon som inlämnats till firman och äges av dess kunder. I båda fallen gäller
det ofta en större grupp bilar, motorcyklar och traktorer, som ständigt
växlar i sammansättning.

Genom samarbete i fråga om bl. a. riskberäkning har vissa överenskommelser
mellan grupper av försäkringsföretag kunnat träffas om likformig
premiesättning. Likväl råder alltjämt en betydande olikformighet på detta
område, överläggningar har ägt rum och pågår alltjämt mellan försäkringsinspektionen
och företagen i syfte att åstadkomma en större enhetlighet i
strukturen. Som resultat härav kommer som ovan nämnts en större likformighet
beträffande premierna att träda i kraft år 1966.

Trafikförsäkring drevs under år 1963 här i riket av:

åtta svenska försäkringsaktiebolag, nämligen Fylgia, Hansa, Holmia,
Landsbygden, Sak-Thule, Skandia, Skåne och Svea;

tio svenska ömsesidiga försäkringsbolag, nämligen Allmänna Brand, Ansvar,
Arbetsgivarnas (ansvars), Bore, Folksam-sak, Göta, Skånska BrandHermes,
Städernas allmänna, Svenska Automobil och Trafik; samt

fem utländska försäkringsanstalter, nämligen Liverpool & London &
Globe, Motor-Union, National, Winterthur och Ziirich.

Firmanamnen är angivna med sedvanliga förkortningar.

Annan motorfordonsförsäkring drevs år 1963, förutom av de ovan uppräknade
anstalterna, av Försäkringsaktiebolaget Volvia.

Till förestående uppräkning må nämnas att vissa förändringar inträffat
under de senaste åren. Skandiakoncernen eller S-bolagen (Skandia, Svea och
Skåne) har övertagit Thulebolagen, Hansa har uppgått i Städernas allmänna,
Bore har uppgått i Trafik och Svenska Automobil har trätt i likvidation.

Nedanstående tabell innehåller uppgifter om försäkringsbeståndet i trafikförsäkring
och annan motorfordonsförsäkring under åren 1959—1962. Den
omfattar samtliga svenska bolag och i Sverige koncessionerade utländska
bolag och avser direkt affär i Sverige. Mopeder är frånräknade och likaså fordon
som omfattas av s. k. flytande försäkring.

Tabell 2.

Trafikförsäkrade..................

Ansvarighetsförsäkrade (ej trafikför-

säkringspliktiga)................

Kaskoförsäkrade..................

Därav vagnskadeförsäkrade........

Antal motorfordon under årsrisk

1 000-tal

1959

1960

1961

1962

1963

1 456

''16
‘1 150
‘444

1 540

1 308
544

1 624

1 403
629

1 717

1 505
725

1 832

1 626

815

1 Exkl. utländska bolag.

8-f—650680. Rev. berättelse ang. statsverket ur 1965. I

234

Av tabellen framgår att flertalet av de trafikförsäkrade fordonen samtidigt
omfattats av någon form av annan motorfordonsförsäkring. Denna gäller
dock främst de speciella tilläggsförsäkringarna för stöld, brand m. m. Antalet
vagnskadeförsäkrade fordon är däremot lägre, år 1963 endast 815 000 av
1 626 000 kaskoförsäkrade. Härvid bör emellertid beaktas att den s. k. volvogarantien
innebär ett skydd motsvarande vagnskadeförsäkringen.

Följande tabell utgör en sammanställning av uppgifter om skadefrekvensen
under åren 1958—1962 i fråga om direkt trafikförsäkrade motorfordon.

Skadeutvecklingen under åren 1958—1962 belyses även av tabell 4, som
innehåller uppgifter om skadebelopp i medeltal per år och försäkrat fordon.
Vid studiet av denna sammanställning bör observeras, att det belopp som vid

Tabell 3.

Fordon (riskklasser)	Antal skador per 1 000 fordon
	1958	1959	1960	1961	1962
Personbilar:1
Storstadsområdet ..............	128	127	128	130	141
Norrland ......................	56	60	61	63	72
Landet i övrigt ................	54	53	58	62	70
Bussar2.......................	367	332	429	418	488
Lastbilar3 4 (ej yrkesmässig trafik) med totalvikt av: under 6 000 kg
Storstadsområdet ..............	325	314	341	346	377
Norrland ......................	95	104	126	119	137
Landet i övrigt ................	99	94	no	in	127
6 000 kg eller mer
Storstadsområdet ..............	586	543	632	653	756
Norrland ......................	206	212	230	248	235
Landet i övrigt ................	193	181	205	201	238
Lastbilar3 (yrkesmässig trafik) med total vikt av: under 9 000 kg
Storstadsområdet ..............	471	520	554	569	539
Norrland ......................	163	200	203	257	283
Landet i övrigt ................	207	191	238	238	224
9 000 kg eller mer
Storstadsområdet ..............	666	584	637	632	736
Norrland ......................	236	220	270	266	268
Landet i övrigt ................	242	220	246	252	278
Motorcyklar med totalvikt av: över 75 kg
Storstadsområdet ..............	77	84	73	77	62
Norrland ......................	14	15	13	13	13
Landet i övrigt ................	24	25	23	25	23
högst 75 kg......................	14	14	13	14	14
Mopeder ....................	—	—	_		10
Samtliga fordon1..................	86	85	91	94	103

1 Exkl. persontrafikbilar.

2 Exkl. bussar tillhöriga Stockholms spårvägsaktiebolag.

3 Exkl. lastbilar använda i fjärrtrafik.

4 Samtliga riskklasser exkl. lätta motorcyklar, mopeder och traktorer.

235

utgången av ett visst år reserveras för dessförinnan inträffade men ännu ej
slutreglerade skador (ersättningsreserven) grundar sig på uppskattning. Av
försiktighetsskäl tilltages beloppet i regel med viss säkerhetsmarginal. Detta
leder till att avvecklingen av skador vanligen medför avvecklingsvinster, vilka
framkommer icke endast under närmast följande år utan under en följd
av år.

Beloppen för samtliga fordon visar här liksom i närmast föregående tabell
en fortgående ökning med undantag för år 1959. Den successiva ökningen
av skadebeloppet per försäkrat fordon får antagas ha varit något
större än tabellen anger på grund av att ersättningsreserverna bestämts med
mindre marginaler de senare åren.

Tabell 4.

Fordon (riskklasser)	Skadebelopp i medeltal per år och försäkrat fordon, kronor
	1958	1959	1960	1961	1962
Personbilar1 *
Storstadsområdet ............i\	154	162	168	165	186
Norrland ......................	120	113	112	115	130
Landet i övrigt ................	84	82	88	99	108
Bussar3..........................	456	387	523	579	680
Lastbilar3 (ej yrkesmässig trafik) med total vikt av: under 6 000 kg
Storstadsområdet ..............	288	259	340	344	347
Norrland ......................	167	150	184	132	211
Landet 1 övrigt ................	in	121	129	150	151
6 000 kg eller mer
Storstadsområdet ..............	505	468	655	659	1 036
Norrland ......................	406	496	491	491	394
Landet i övrigt ................	289	302	328	352	421
Lastbilar3 (yrkesmässig trafik) med totalvikt av: under 9 000 kg
Storstadsområdet ..............	463	507	445	678	636
Norrland ......................	202	273	225	285	430
Landet i övrigt ................	275	232	241	223	290
9 000 kg eller mer
Storstadsområdet ..............	886	948	859	1012	1 045
Norrland ......................	513	546	589	700	606
Landet i övrigt ................	503	450	463	571	574
Motorcyklar med totalvikt av: över 75 kg
Storstadsområdet ..............	118	117	99	106	86
Norrland ......................	22	33	21	14	33
Landet i övrigt ................	44	44	34	34	43
högst 75 kg......................	21	18	20	16	17
Mopeder ........................	—	—	—	—	6
Samtliga fordon4..................	124	123	130	139	154

1 Exkl. persontrafikbilar.

3 Exkl. bussar tillhöriga Stockholms spårvägsaktiebolag.

3 Exkl. lastbilar använda i fjärrtrafik.

4 Samtliga riskklasser exkl. lätta motorcyklar, mopeder och traktorer.

236

Då det gäller skadeutvecklingens återverkan på premiebehovet är ytterligare
en faktor av betydelse, nämligen bonusutvecklingen. Såsom framgår
av tabell 5 har beståndet av bonusberättigade fordon förskjutits mot högre
bonusklasser.

Tabell 5.

Bonusklasser	1959	1963
Fordon (1 000-tal)	O/ /o	Fordon (1 000-tal)	O/ /o
1 ..............................	166	13,6	65	4,0
2 ....................................	128	10,5	148	9,1
	128	10,5	169	10,4
4 .........................	118	9,6	166	10,3
	119	9,7	158	9,7
6 ...................................	113	9,2	159	9,8
7 ...............................	452	36,9	757	46,7

Medan bonus i procent av grundpremien år 1959 utgjorde 41,6 (enligt tabell
6), hade motsvarande relativtal år 1963 stigit till 51,2. Detta innebär
att samma grundpremie givit lägre premieinkomst åt försäkringsgivarna.

Tabell 6.

År	Grundpremier milj. kr.	Bonus
milj. kr.	0/ /o
1959 .................................	287,7	119,8	41,6
1960 ............................	302,7	130,5	43,1
1961 .................................	334,5	159,8	47,8
1962 ...........................	399,7	200,6	50,2
1963 ...............................	564,3	288,9	51,2

Den genomsnittliga bonusrabatten (i °/oo av grundpremien) för personbilar
vid utgången av åren 1959—1963 inom förekommande bolag och bolagsgrupper
har angivits i tabell 7. Till tariffbolagen har hänförts de bolag
som år 1963 var anslutna till Svenska Bilförsäkringsföreningen (sedan den
1 januari 1964 uppgången i Svenska Skadeförsäkringsföreningen) ävensom
Hansa och Sak-Thule.

Tabell 7.

	1959	1960	1961	1962	1963
Tariffbolagen ....................	419	440	482	509	511
Ansvar..........................	466	498	550	579	599
Folksam-Sak ....................	373	384	470	494	513
Övriga bolag......................	424	437	498	522	534
Samtliga bolag....................	417	435	489	514	523

237

Förändringarna under åren 1959—1962 i fråga om premiebehovet för personbilar
har redovisats i tabell 8. De där angivna kalkylerade nettopremierna
har beräknats som skadebelopp per fordon, korrigerat med genomsnittligt
bonusavdrag så att de redovisade talen kan anses motsvara med hänsyn
till bonus erforderliga nettopremier. De kalkylerade bruttopremierna har
framräknats med tillämpning av omkostnads- och vinsttillägg enligt regleringsfondsschemat.
De utgör likaledes premier utan bonusavdrag.

Tabell 8.

Premie,	Kalkylerad nettopremie	Kalkylerad bruttopremie
Bolagsgrupp	1959	1960	1961	1962	1959	1960	1961 t	1962
Storstadsområdet
Tariffbolagen................	271	267	301	354	360	356	399	459
Övriga bolag................	234	278	264	342	316	368	355	444
Samtliga bolag ..............	255	272	285	348	341	362	380	452
Norrland
Tariffbolagen................	205	199	237	280	271	265	312	374
Övriga bolag................	167	183	191	242	226	246	258	333
Samtliga bolag ..............	185	190	210	258	248	254	280	351
Landet i övrigt								309
Tariffbolagen................	149	169	196	220	208	232	266
Övriga bolag................	140	150	186	227	196	209	254	317
Samtliga bolag ..............	144	159	191	224	201	220	260	336

Med hänsyn till de avsevärda premiehöjningar som ägt rum under senare
år har försäkringsinspektionen sökt att något närmare belysa, hur försäkringsrisken
och därmed premiebehovet i fråga om personbilar successivt
ökat under en längre följd av år och jämfört denna utveckling med de vid
varje tid gällande premierna. Den analys som gjorts för detta ändamål
bvgger på vägda medeltal — i förhållande till försäkringsbestånden föi
samtliga bolag, geografiska områden och övriga tillämpade riskgrupper.
Analysen har i brist på erforderligt material ej kunnat föras fram längre
än t. o. in. år 1962. Resultatet av beräkningarna återges i tabell 9. Beloppen
för år 1962 är preliminära och torde vara något för höga.

Tabell 9.

	1953	1954	1955	1956	1957	1958	1959	1960	1961	1962
Skadebelopp per	93	99	94	97	98	105	105	no	117	130
Erforderlig netto-	137	148	142	149	158	175	180	195	229	267
Erforderlig brutto-	187	200	193	204	216	238	246	264	308	363
Tariffpremie ,. . . .	307	301	254	221	221	216	215	211	230	277

238

Med utgångspunkt i skadebeloppet i medeltal per år och försäkrat fordon
har för den nu ifrågavarande tabellen beräknats en motsvarande nettopremie,
varmed avses den grundpremie som med hänsyn tagen till försäkringsbeståndets
fördelning på bonusklasser skulle erfordrats för att jämnt täcka
skadekostnaderna. På grund av den förskjutning i bonusklassfördelningen
som successivt ägt rum och som medfört att en allt större procent av antalet
försäkringstagaie natt högsta bonusklassen (se tabell 5), har den erforderliga
nettopremien stigit förhållandevis snabbare än skadebeloppet per fordon.
Den erforderliga bruttopremien har beräknats genom påslag av de utav
inspektionen för regleringsfondsberäkningen medgivna omkostnaderna
in. in. Till jämförelse anges i tabellen den vid utgången av respektive år genomsnittligt
gällande tariffpremien, varmed avses grundpremie utan bonusavdrag.
Hänsyn har således ej tagits till den tid det tar för en ny premie
att slå igenom; vid premieändringar anger därför talen högre belopp än de
verkligen influtna premierna. Av tabellen ser man att de gällande tariffpremierna
varit tillräckliga fram t. o. m. år 1957. För åren därefter iakttas
en successivt ökande differens mellan de erforderliga och de gällande premiema.
För åren 1961 och 1962 försvaras emellertid jämförelsen av den
strukturförändring som blivit följden av en år 1961 genomförd premieom^8§mrig*
Den sistnämnda innefattade nämligen bl. a. en sådan förändring
av bonusbestämmelserna, att endast en mindre del av de nytillkommande
försäkringstagarna behöver börja med att betala full tariffpremie. Det stora
flertalet placeras direkt i andra eller tredje bonusklassen. Då premieomläggningen
syftade till att i stort sett bibehålla den dittills gällande premienivån,
måste de ändrade bonusbestämmelserna kompenseras med en höjning
av tariffpremien. Detta förklarar tariffpremiens »formella» ökning från år
1960 till år 1961. Nu angivna förhållande medför att de för åren 1961 och
1962 angivna tariffpremierna icke är fullt jämförliga med de för samma
år angivna erforderliga bruttopremierna, eftersom de sistnämnda bygges på
hela försäkringsbeståndets fördelning på bonusklasser och sålunda i huvudsak
är betingade av de äldre bonusbestämmelserna.

För bedömning av frågan i vad mån de senaste årens premiehöjningar varit
motiverade av skadefrekvens och kostnader bör man enligt försäkringsinspektionen
beakta, att en under ett visst år vidtagen premiehöjning icke
når full effekt förrän under andra året därefter. Man bör därför rätteligen
jämföra den erforderliga bruttopremien år 1962 med den för år 1960 angivna
tariffpremien (363 resp. 211). Även om den för år 1962 angivna erforderliga
bruttopremien, enligt vad ovan nämnts, är något för hög, ger en
sådan jämförelse ändock vid handen att det redan år 1962 förelåg ett premiehöj
ningsbehov av omkring 70 procent. Då den iakttagna trenden i fråga
om den erforderliga bruttopremiens årliga stegring med säkerhet fortsatt
under åren 1963 och 1964 samt alltjämt fortsätter, har de vidtagna höjningarna
med sammanlagd effekt av 87 procent ansetts vara väl underbyggda
totalt sett.

239

Tabell 10 möjliggör en jämförelse mellan trafikförsäkring och annan motorfordonsförsäkring.
Mera specificerade uppgifter redovisas i tabell H 1
och tabell 30 i berättelsen Enskilda Försäkringsanstalter 1962.

Tabell 10.

År	Trafikförsäkring
	Premier, 1 000-tal kr.	Skador	Förvaltnings- kostnader	Över- eller underskott
I % av premierna
1958................	164 190	74	25	1
1959................	170 677	75	25	0
1960................	185 832	78	26	— 4
1961................	193 022	84	29	— 13
1962................	208 284	96	30	— 26
	Annan motorfordonsförsäkring
	Premier,	Skador	Förvaltnings-	Över- eller
	1 000-tal kr.		kostnader	underskott
		I % av premierna
1958................	148 243	71	33	- 4
1959................	165 243	67	33	0
1960................	190 348	69	33	— 2
1961................	210 007	74	35	— 9
1962................	241 163	79	33	— 12

Det ekonomiska resultatet av såväl trafikförsäkring som annan motorfordonsförsäkring
har under de senast redovisade åren varit synnerligen ogynnsamt.
Åren 1961 och 1962 visar stora underskott, för trafikförsäkringen 13
respektive 26 procent och för den andra grenen 9 respektive 12 procent av
premiesummorna. Som orsak framhålles bl. a. att premienivån under trycket
av den hårda konkurrensen hållits stilla alltför länge under de senare
årens starka prisstegring på varor och tjänster, förstärkt genom omsättningsskattens
införande och höjning. Bilförsäkringen är till större delen en
försäkring på s. k. första risk, vilket innebär att man vid utbetalning av
skadeersättning tar sikte endast på skadans absoluta värde då den inträffar
i stället för att, såsom inom flertalet grenar, beräkna ersättningen i relation
till ett försäkringsbelopp och därmed också till en premie, som sålunda
— för att en inträffad skada skall ersättas fullt ut — successivt måste
anpassas efter förändringar i det försäkrade föremålets värde. Branschens
första-risk-beroende gör den synnerligen känslig för kostnadsstegringar.
Till utvecklingen har också bidragit en markant ökning av den genomsnittliga
skadefrekvensen. I någon mån torde därjämte villkorsförbättringar ha
bidragit, bl. a. att skadeinaximum gjorts praktiskt taget obegränsat.

240

Med anledning av den oroande utvecklingen på området tog försäkringsinspektionen
under år 1962 initiativ till en allmän premiehöjning å 20 procent
inom båda grenarna. Det visade sig emellertid snart att denna höjning
var alldeles otillräcklig. Redan i början av år 1963 vidtogs därför en ytterligare
höjning, även nu under medverkan av inspektionen. Sålunda höjdes
trafikförsäkringspremien med ytterligare 20 procent, medan den totala höjningen
för motorfordonsförsäkring blev olika för olika bolag och bolagsgrupper.
I oktober 1964 genomfördes en tredje premiehöjning, denna gång
med 30 procent. Man har räknat med ytterligare förlustår för både trafikförsäkring
och annan motorfordonsförsäkring.

För bedömning av trafikförsäkringsrörelsens resultat i dess helhet och i
de skilda försäkringsanstalterna anlitar försäkringsinspektionen, förutom
den överskottsberäkning som ligger till grund för tabell 10 och underlaget
därför, dels anstalternas bokslutsmässiga redovisning, vars resultat framgår
a\ anstalternas förvaltningsberättelser, dels den beräkningsgrund som
står i samband med koncessionsvillkoren för trafikförsäkring. Enligt koncessionsvillkoren
skall å trafikförsäkringsrörelsen uppkommande överskott
avsättas till regleringsfonden.

Någon fullt riktig bild av trafikförsäkringsrörelsens resultat erhålles ej
genom regleringsfondsschemat. Det blir alltid någon skillnad mellan de faktiska
omkostnaderna och premiernas omkostnadstillägg. Man har vidare att
beakta skillnaden mellan den i regleringsfonden upptagna »schablonräntan»
av 3 procent å ingående regleringsfond och försäkringsfond (= premiereserv
+ ersättningsreserv) å ena sidan och marknadsräntan å andra sidan.
Ä-\en om en ej ringa del av de mot försäkringsfonden svarande tillgångarna
av praktiska skäl måste hållas likvida, torde den genomsnittliga avkastningen
av dessa tillgångar dock under en följd av år ha icke oväsentligt
överstigit 3 procent. Vad beträffar räntan å regleringsfonden bör observeras,
att den i regleringsfondsschemat upptages med negativt belopp i de fall
då regleringsfonden är negativ. Skillnaden mellan den verkliga avkastningen
och schemats schablonränta får i detta fall en motsatt effekt på resultatet
mot den som uppkommer då fonden är positiv.

Ett förhållande som varit ägnat att ytterligare i hög grad förringa regleringsfondsschemats
värde som mätare av utvecklingen inom trafikförsäkringen
är de extra förstärkningar som lagts in i försäkringsfonden och som
ofta ökats eller minskats i syfte att påverka det öppet redovisade resultatet
i önskad riktning. Företagsekonomiska skäl har sålunda föranlett flertalet
bolag att under goda konjunkturer öka dessa förstärkningar, så att de i
växande grad fått karaktär av dolda reserver. En sådan utveckling ägde i

markant grad rum inom trafikförsäkringen under perioden 1952_1957. Vid

utgången av denna period torde de på anfört sätt uppsamlade dolda reserverna
ha betydligt överstigit 100 milj. kronor, ett belopp som således icke
kom till synes på regleringsfonderna. Under den följande perioden, 1958

241

—1963, konsumerades dessa dolda reserver efter hand, så att relativt litet
återstod vid utgången av år 1963. Uppenbarligen har den anförda politiken
varit ägnad att i hög grad skymma den faktiska utvecklingen. Den kan också
ha bidragit till att behovet av de under åren 1962—1964 vidtagna premiehöjningarna
ej gjorde sig gällande i tid med tillräcklig kraft och att dessa
premiehöjningar därför kom att genomföras alltför sent, varigenom kastningarna
i premiepolitiken blivit mer utpräglade än vad som eljest måhända
behövt förekomma. Införandet år 1960 av en s. k. normalplan för avsättning
av försäkringsfond i skadeförsäkring, vilken har till syfte att åstadkomma en
så öppen redovisning som möjligt, kommer emellertid efter anpassningsåren
(1960—1965) att minska möjligheterna att använda dolda reserver i försäkringsfonden
som instrument att påverka årsresultaten, även om en viss frihet
beträffande fondavsättningarna kommer att kvarstå.

Tabell 11.

År	Fonden (1 000 kr.)	ökn. +, Minskn. —	År	Fonden (1 000 kr.)	ökn. + Minskn. —
1935 ..........	4 651		1950 ......	- 14 163 - 31848 - 35 198 - 15 163 11 469 42 364 45 031 45 256 39 467 35 325 20 188 - 10 957 - 77 236	- 8 081 - 17 685 - 3 350 + 20 035 + 26 632 + 30 895 + 2 667 + 225 - 5 789 - 4 142 - 15 137 - 31 145 - 66 279
1936 ..........	5 589	+ 938	1951 ......
1937 ..........	5 651	+ 62	1952 .......
1938 ..........	5 170	— 481	1953 .
1939 ..........	4 470	— 700	1954 ......
1940 ..........	7 579	+ 3 109 + 349	1955 ..........
1941 ..........	7 928	1956 ____
1942 ..........	6 364	— 1 564	1957 ........
1943 ..........	6 438	+ 74	1958 .
1944 ..........	7 091	+ 653 + 339	1959 .......
1945 ..........	7 430	1960 ..........
1946 ..........	2 905	— 4 525	1961 ..........
1947 ..........	- 2 644	- 5 549	1962 ..........
1948 .......... 1949 ..........	- 5 983 - 6 082	- 3 339 - 99	1963 ..........	- 138 250	- 61 014

Av tabell 11 framgår att den sammanlagda regleringsfonden minskat med
61 milj. kronor under år 1963 till minus 138 milj. kronor vid årets slut.
Även om regleringsfonden, såsom förut nämnts, är bristfällig som mätare
av det verkliga resultatet, ger tablån dock en påtaglig bild av de mycket
stora förluster som bolagen över lag fått vidkännas å trafikförsäkringsrörelsen
under åren 1962 och 1963. I själva verket var, såsom framgår av vad
ovan sagts, förlusterna ännu större än vad de anförda talen pekar emot,
beroende på att flera bolag tagit i anspråk tidigare balanserade extra förstärkningar
av försäkringsfonden och därigenom minskat den öppet redovisade
förlusten. De under åren 1962 och 1963 vidtagna premiehöjningarna
har endast delvis kunnat påverka resultatet, eftersom de nya premierna tilllämpats
först fr. o. in. närmast följande års förfallodag.

Av tabell 12 framgår hur de trafikförsäkrade personbilarna är fördelade

242

mellan de olika bolagen och bolagsgrupperna vid utgången av åren 1959—
1963. (Fordon i yrkesmässig trafik har därvid frånräknats.) Sammanställningen
visar också den på vissa bolag eller bolagsgrupper fallande procentuella
andelen av den totala beståndsökningen under de olika åren.

Tabell 12.

År	Tariff- bolagen	Ansvar	Folksam- sak	Övriga bolag	Summa
1959..............	543 323	120 540	173 848	185 870	1 023 581
1960..............	572 580	128 317	214 468	203 739	1 119 104
1961..............	605 303	127 893	275 900	215 806	1 224 902
1962..............	641 241	126 415	331 603	233 424	1 332 683
1963..............	709 325	127 163	368 880	252 448	1 457 816
	Procentuell andel	av den totala beståndsökningen
1960..............	30,6	8,2	42,5	18,7	100
1961..............	30,9	- 0,4	58,1	11,4	100
1962..............	33,3	- 1,4	51,7	16,4	100
1963..............	54,4	0,6	29,8	15,2	100

En översikt över de under åren 1953—1962 influtna premierna och betalda
skadorna ges i tabell 13. Denna omfattar samtliga svenska bolag och i
Sverige koncessionerade utländska bolag och avser direkt affär i Sverige.
Kol. 2 och 7 avser all skadeförsäkring inom nämnda bolag, d. v. s. olycksfalls-
och sjukförsäkring, brand- och skogsförsäkring, sjökaskoförsäkring,
trafik- och annan motorfordonsförsäkring samt husdjursförsäkring. Tabellen
visar att trafik- och annan motorfordonsförsäkring utgör en betydande
del av skadeförsäkringens belopp.

Tabell 13.

1	2	3	4	5	6	v	8	9	10	11
År	Premieintäkter	Betalda skador
	Summa	Trafik-		Annan motor-	Summa	Trafik		Annan motor-
	milj.	försäkring	fordons-	milj.	försäkring	fordons-
	kr.			försäkring	kr.			försäkring
		milj.	% av	milj.	% av		milj.	% av	milj.	% av
		kr.	kol. 2	kr.	kol. 2		kr.	kol. 7	kr.	kol. 7
1953 ......	745	152	20,4	92	12,4	393	56	17,0	37	9,6
1954 ......	786	170	21,7	102	13,0	395	64	13,7	41	10,5
1955 ......	799	166	20,9	108	13,6	454	73	18,3	56	12,4
1956 ......	854	158	18,5	123	14,5	536	86	17,9	71	13,4
1957 ......	920	161	17,5	139	15,2	546	98	18,0	83	15,4
1958 ......	995	171	17,2	161	16,2	602	112	18,6	104	17,3
1959 ......	1057	178	16,8	175	16,6	666	127	19,1	116	17,4
1960 ......	1 120	184	16,5	196	17,6	724	139	19,2	125	17,3
1961 ......	1 211	193	15,9	220	18,2	788	159	20,2	161	20,4
1962 ......	1 323	215	16,3	259	19,5	901	194	21,5	197	21,9

243

Revisorernas uttalande. Försäkringsväsendet är i vårt land reglerat bl. a.
genom 1948 års lag om försäkringsrörelse samt genom koncessionsvillkor och
bolagsordningar; försäkringsrörelse får drivas endast efter särskilt tillstånd.
För all försäkring gäller att garantier skall finnas för att företagen har sådan
ekonomisk stabilitet att de kan fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna avtal
(soliditetsprincipen) och att försäkring skall beredas till en med hänsyn
till dess art skälig kostnad (skälighetsprincipen). Sistnämnda grundsats
innefattar även att varje försäkringsgren i princip skall vara självbärande,
åtminstone på längre sikt, så att icke kostnader för en viss försäkringsgren
bestrides av andra försäkringstagare än dem verksamheten närmast gäller.

Det allmännas tillsyn över försäkringsväsendet handhaves av försäkringsinspektionen,
som enligt sin instruktion bl. a. har att följa försäkringsväsendets
utveckling och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden.
Inspektionen utövar sin verksamhet genom granskning av inkommet
rapportmaterial samt genom revision och kontroll hos företagen.

Bland de olika försäkringsformerna intager motorfordonsförsäkringen så
till vida en särställning som ett av dess försäkringsmoment — trafikförsäkringen
— är obligatoriskt. Enligt lag åligger det ägare av motorfordon att
hålla detta försäkrat mot skada som till följd av trafik med fordonet kan
tillskyndas tredje man till person eller egendom.

I princip äger försäkringsanstalt att själv bestämma villkoren gentemot
försäkringstagarna, bl. a. beträffande premier. Vissa begränsningar i denna
frihet är dock föreskrivna. Företagen har att till försäkringsinspektionen
lämna uppgifter om de premiesatser som tillämpas och deras uppdelning i
riskklasser och differentiering efter olika grunder. Över- och underskott av
trafikförsäkring redovisas vidare med hjälp av en särskild regleringsfond,
som salderas år från år. Det är därigenom möjligt att följa rörelsens ekonomiska
resultat.

Under de senaste tre åren har premierna för trafikförsäkring undergått
upprepade avsevärda höjningar, tillsammans uppgående till 87 procent av
premienivån år 1962. I det föregående har en redogörelse lämnats för vissa
förhållanden rörande dessa premiehöjningar och det ekonomiska utfallet av
trafikförsäkringsrörelsen under ett antal år. Framställningen, som bygger
på försäkringsinspektionens offentliga statistik, utvisar att trafikförsäkringen
i början av 1950-talet lämnade icke obetydliga överskott men att rörelsen
från och med år 1958 utvisat förluster som vissa år varit avsevärda, åren

1962 och 1963 uppgående till 66 respektive 61 milj. kronor. Detta har haft
till följd att de tidigare överskotten jämte vissa dolda reserver numera förbrukats
och att därutöver den samlade regleringsfonden vid utgången av år

1963 visade ett underskott med mer än 138 milj. kronor. Under år 1964 har
förlusten stigit ytterligare. Även annan motorfordonsförsäkring, främst s. k.
vagnskadeförsäkring, har givit underskott under nämnda år, ehuru icke i
samma omfattning som trafikförsäkringen.

244

De sålunda redovisade resultaten ger vid handen, dels att de betydande
höjningar av trafikförsäkringspremierna som inträffat under åren 1962—
1964 hänför sig även till underskott som förelegat under åren närmast därförut,
då premierna följaktligen varit otillräckliga, dels att försäkringspremierna
totalt sett för närvarande icke är för höga i förhållande till de
under senare år utbetalade skadeersättningarna. Det kan i detta sammanhang
nämnas att försäkringsinspektionen genom införande år 1960 av en
s. k. normalplan för avsättning av försäkringsfond i skadeförsäkring sökt
åstadkomma en närmare överensstämmelse mellan skadeutbetalningar och
premienivå, varigenom alltför kraftiga variationer i premieuttagen skulle
motverkas.

Ehuru det sammanlagda premieuttaget således avsevärt understigit vad
som skulle ha varit erforderligt för ekonomisk balans i trafikförsäkringsrörelsen,
synes det motiverat att de företagna premiehöjningarna på detta
område närmare uppmärksammas. Till en början är att märka, att vissa
förhållanden på motorfordons- och trafikområdet kan anses verka i riktning
mot lägre eller oförändrat premieuttag. Sålunda må erinras om att
antalet motortrafikolyckor i landet visserligen har stigit men icke i takt
med ökningen av antalet motorfordon och därmed antalet försäkringstagare;
antalet sådana olyckor fördelat på mängden av fordon har i stället
icke oväsentligt nedgått. Den relativa andelen motorfordonsägare som
på grund av skadefri körning uppnått den högsta medgivna premierabatten
— 70 procent bonus — är även i stigande; denna kategori utgör f. n.
mer än hälften av hela antalet försäkrade. Vidare har den premierabatt
som under senare år medgivits nytillträdande försäkringstagare över en
viss åldersgräns motiverats med att sådana förare visat sig representera en
mindre försäkringsrisk än vad som motsvarar grundpremien. Dessa förhållanden
utvisar att allt större grupper av motorfordonsförare i endast
ringa utsträckning eller icke alls utnyttjar försäkringarna. Företagens utgiftskonton
har även minskat genom att vissa skadeersättningar som tidigare
åvilade försäkringsgivarna numera har övertagits av de allmänna
försäkringskassorna. Slutligen kan erinras om den fortgående upprustningen
av vägnätet och dess säkerhetsanordningar samt arbetet för befrämjande
av trafiksäkerhet och trafikkultur.

Oaktat vissa skademinskande faktorer föreligger, torde en premiehöjning
knappast ha mött gensaga om den stannat inom ramen för den allmänna
prisstegringen, särskilt i fråga om motorfordonsreparationer, och
de förhöjningar av livräntor och ersättningar för personskador som domstolarna
i gemen utdömer. Då premierna emellertid stigit avsevärt utöver
vad som med hänsyn till nyssnämnda förhållanden betraktats som motiverat,
är det förklarligt att dessa premiehöjningar blivit föremål för en livlig
debatt och att därvid gjorts gällande att premierna i ökad utsträckning
borde fördelas på de kategorier av fordonsförare som vållat skadorna.

245

Det må till en början framhållas att all skadeförsäkring till sin natur
innebär en ekonomisk utjämning av risker. Trafikförsäkringen i Sverige
bygger vidare på en tämligen långt gående uppdelning av klientelet i olika
grupper, främst såvitt gäller fordonen men även i fråga om körsträckor,
geografisk indelning, ålder m. m., vartill kommer den betydande differentiering
som åstadkommes genom bonussystemet. Revisorerna har vid
granskningen av denna fråga funnit, att trafikförsäkringen liksom annan
skadeförsäkring måste räkna med en viss schematisk kategoriuppdelning
och att det icke torde vara möjligt att åstadkomma en fullständig individuell
rättvisa. Att utan ingående uti-edning överflytta en del av premiekostnaderna
på andra grupper av fordonsförare, som förmodas orsaka skador
i högre omfattning än andra, torde icke låta sig göra. Nya orättvisor skulle
därigenom tillskapas, och någon säkerhet skulle icke finnas för att åtgärden
ledde till åsyftad effekt, bl. a. med hänsyn till försäkringstagarnas
rörlighet mellan olika företag.

Likväl synes det revisorerna antagligt att förhållandena på ifrågavarande
område icke är i alla avseenden tillfredsställande. Åtskilliga av de på senare
tid företagna ändringarna i premiefördelningen synes ha motiverats mera
av konkurrenssynpunkter än av försäkringstekniska skäl och av hänsyn
till önskemålet att åstadkomma en lämplig fördelning av premiebördan.
Revisorerna har vidare fått det allmänna intrycket, att det statistiska material
som redovisas av försäkringsinspektionen och försäkringsföretagen
är alltför ofullständigt för att möjliggöra en systematisk bedömning av
föreliggande problem och att åtskilliga faktorer skulle kräva en mera ingående
belysning och en mera öppen redovisning inför försäkringstagarna.
I detta hänseende må endast vissa exempel anföras.

Det torde vara ostridigt att skador i betydande omfattning orsakas av en
mindre grupp fordonsförare, som till följd av flitigt anlitande av trafikförsäkringen
ej kommer i åtnjutande av bonus utan under längre perioder
kvarstår i lägsta bonusklass. I denna grupp finnes bl. a. ett antal ungdomliga
förare, vilkas skador i många fall kan hänföras till vissa typfall. Detta
förhållande har föranlett en högre premiesättning för samtliga förare som
ej uppnått en viss ålder. Någon ytterligare analys av denna försäkringstagargrupp
eller av skadornas natur och orsaker har ej redovisats. — Vidare
kan erinras om att högsta möjliga bonus eller 70 procents nedsättning
uppnås av förare som ej anlitat försäkringen under viss tid, vanligen sex
år. Alt ytterligare bonus icke medgives, även om föraren kör skadefritt under
ett mycket stort antal år, motiveras med att en viss kvarstående risk
alltid föreligger och att denna kan beräknas motsvara en premie av 30—35
procent av grundpremien. Någon differentiering av denna stora grupp av
försäkringstagare, vilken såsom tidigare nämnts omfattar mer än hälften
av hela antalet, har icke redovisats och synes ej heller ha företagits. — Vissa
andra frågor av betydelse för premieintäkterna synes även i behov av

246

närmare uppmärksamhet. Antalet fordonsförare som undandrar sig att
erlägga försäkringspremie torde sålunda icke vara obetydligt; mängden av
till länsstyrelsernas bilregister inkommande anmälningar om ej fullföljda
försäkringar lämnar vissa uppgifter härom. Försäkringsföretagen torde
även i mycket ringa omfattning utnyttja den regressrätt som i vissa fall
föreligger mot skadevållande förare och ej heller den möjlighet som förefinnes
att efter anmälan till försäkringsinspektionen besluta om högre premier
för förare som genom ett flertal skadefall orsakar stora skadeersättningar.
— Revisorerna har med det sagda icke tagit definitiv ställning till
frågan om försäkringsbördan bör fördelas på annat sätt än som nu sker
eller om åtgärder är påkallade mot vissa grupper av fordonsförare. Exemplen
synes emellertid ge stöd för antagandet att en ökad differentiering vid
premiesättningen kan tänkas vara motiverad men att tillräcklig kännedom
och redovisning saknas beträffande åtskilliga förhållanden som är av betydelse
för ett bedömande av frågan om en lämplig och rättvis premiefördelning.

Det nu anförda bär huvudsakligen gällt frågor av försäkringsteknisk natur.
Ytterligare en omständighet -—• måhända mera väsentlig än de ovan
berörda — bör i detta sammanhang nämnas. Det torde icke vara uteslutet
att de eventuella ekonomiska konsekvenser i fråga om försäkringspremien
som en motorfordonsförare har att räkna med i händelse av ett skadefall
kan leda till ökad försiktighet vid körningen. Anlitande av trafikförsäkringen
medför f. n. den jämförelsevis ringa påföljden av minskad premierabatt;
om föraren befinner sig i lägsta bonusklass uteblir denna konsekvens
helt. Det torde kunna antagas att en ökad premiedifferens i dylika
fall skulle medverka till att minska trafikriskerna, och det bör enligt revisorernas
mening tagas under övervägande om icke systemet med tilläggspremier
vid upprepade skadefall i O-klassen kunde prövas.

Den offentliga kontroll som för det allmännas räkning utövas på nu berörda
område ankommer på försäkringsinspektionens skadeförsäkringsbyrå,
som utöver byråchefen förfogar över fem befattningshavare för kvalificerade
arbetsuppgifter. Då byrån jämte motorfordonsförsäkring handlägger
ärenden tillhörande andra former av skadeförsäkring och särskild
vikt av naturliga skäl måste läggas vid frågor som rör försäkringsföretagens
ekonomi och soliditet, återstår för de s. k. tariffärendena inom motorfordonsförsäkringen
endast en tjänsteman. Det synes revisorerna uppenbart
att denna personaltillgång är helt otillräcklig om möjlighet skall förefinnas
att vid sidan av de löpande arbetsuppgifterna med tillsyn och inspektion
ägna de frågor som här berörts en mera ingående granskning och
undersökning. Det må tilläggas att inspektionens arbetsuppgifter omfattar
även en viss konsumentupplysning.

Sedan revisorerna påbörjat den nu förevarande granskningen har försäkringsföretagen
efter samråd med försäkringsinspektionen tillkännagivit

247

att vissa ändrade grunder för premiesättningen för trafikförsäkring kommer
att tillämpas från februari 1966. Dessa ändringar synes utgöra ett steg
i riktning mot en högre differentiering av försäkringstagarna, men de är
å andra sidan ej av så genomgripande natur att de rubbar underlaget för
de synpunkter för vilka revisorerna här givit uttryck.

Den på försäkringsinspektionen ankommande tillsynen över trafikförsäkringen
bör enligt revisorernas mening fördjupas till ett mera ingående
studium av grunderna för premiesättning och av försäkringens samband
med frågor om trafikskador och trafiksäkerhet. I sistnämnda hänseende
bör samarbete bedrivas med statens trafiksäkerhetsråd. Försäkringsinspektionen
bör för nu nämnda uppgifter förses med erforderlig arbetskraft.

248

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

§ 29

Vissa totalförsvaret berörande arkivfrågor

Under § 7 av sin berättelse upptog 1964 års riksdagsrevisorer till behandling
vissa frågor som sammanhängde med arkivering och utgallring av
handlingar vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter. Revisorerna
framhöll i sammanhanget bl. a. att stora och alltmer växande arkivmassor
förvarades hos dessa myndigheter och att behov förelåg av mera effektiva
och enhetliga utgallringsbestämmelser. Revisorerna påpekade därjämte att
särskilda gallringsbestämmelser saknades för arkivvården i krig och med
krig jämförbara lägen. Enligt revisorernas mening borde åt en expertkommitté
uppdragas att föreslå lämpliga åtgärder för en förbättring av förhållandena
på hithörande område.

Innevarande års revisorer har funnit det vara av intresse att undersöka
om ovan nämnda problem också föreligger hos de civila myndigheter
som ingår i landets totalförsvar. Revisorerna har därför från ett antal centrala
förvaltningsmyndigheter, vilka handlägger viktiga ärenden av försvarsberedskapsnatur,
infordrat följande uppgifter i ämnet.

1. Antalet i ritningsarkiv (motsvarande) ingående eller eljest för sig i
expeditionslokaler (skåp etc.) förvarade ritningar — såväl original som
s. k. mellanoriginal och andra som original utnyttjade kopior, film och
filmhålkort — kartor (på vilka inritningar gjorts, t. ex. översikts- och situationsplaner,
mineringsplaner in. m.), diagram o. d.

2. Tillgången på övriga arkivhandlingar uttryckt i hyllmeter.

3. Det årliga tillskottet av arkivhandlingar enligt punkterna 1 och 2.

4. Uppgifterna enligt punkterna 1-—3 skall lämnas för öppna och hemliga
handlingar var för sig och i avrundade tal. Där antalet icke kan närmare
preciseras, torde det uppskattas.

Uppgift skall i förekommande fall icke lämnas för Eder underlydande
verkstäder, förråd, utbildningsanstalter o. d.

5. Uppgift om för Eder gällande av Kungl. Maj :t eller riksarkivet fastställda
allmänna och ev. särskilda (endast för Eder avsedda) utgallringsföreskrifter
(s. k. gallringsbrev), varvid skall angivas om de täcker hela
Edert här åsyftade verksamhetsområde såväl i fred som vid krig och krigsliknande
förhållanden. Om så icke skulle vara fallet, lämnas uppgift om
de kompletteringar som bedömes erforderliga.

6. Uppgift om storleken av det inaktuella arkivmaterial som under de
sistförflutna tio åren avlämnats till arkivmyndigheten.

249

7. Uppgift huruvida tillgången på arkivlokaler är tillräcklig och om sådana
lokaler utanför ämbetsbyggnaden disponeras av Eder. I det sistnämnda
fallet angives dessa lokalers belägenhet och, om de förhyres, årliga kostnaderna
för förhyrningen.

Berörda uppgifter har inhämtats från poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
statens biltrafiknämnd, statens jordbruksnämnd, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen
samt beredskapsnämnden för psykologiskt försvar.

Beträffande punkterna 1—3 har av de lämnade svaren framgått, att antalet
ritningar, kartor, diagram o. dyl. beräknas till ca 90 000, varav ca
73 000 hemliga och ca 17 000 öppna. Övriga handlingar uppges omfatta omkring
2 220 hyllmeter, varav ca 1 100 hyllmeter hemliga och 1 120 hyllmeter
öppna. Det årliga tillskottet av ritningar o. dyl. beräknas uppgå till i
runt tal 1 300 st. och övriga handlingar till ca 48 hyllmeter. Största innehavet
av handlingar — omkring 90 procent av det totala — uppvisar telestyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap och civilförsvarsstyrelsen.

Beträffande frågan vilka utgallringsföreskrifter som finnes utfärdade
hänvisar de flesta myndigheterna till Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 december
1953 (nr 716) angående utgallring av handlingar hos vissa statsmyndigheter.
Särskilda utgallringsföreskrifter, meddelade av Kungl. Maj :t eller
riksarkivet, gäller emellertid för poststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, statens jordbruksnämnd,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen
och civilförsvarsstyrelsen. Såväl den nyssnämnda kungörelsen som de särskilda
utgallringsföreskrifterna berör endast i ringa mån eller icke alls
försvarsberedskapshandlingar. Ett undantag utgör riksarkivets gallringsbeslut
den 12 maj 1964 (nr 93) angående utgallring av handlingar vid civilförsvarsstyrelsen.
Ifrågavarande beslut täcker emellertid endast en del
av det här avsedda materialet. De flesta myndigheterna framhåller att behov
föreligger av komplettering av gällande utgallringsföreskrifter och uttrycker
samtidigt önskemål om att enhetliga föreskrifter på hithörande område
utfärdas för samtliga de myndigheter som tillhör totalförsvaret. Järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens jordbruksnämnd
och arbetsmarknadsstyrelsen anser dessutom att för krig och krigsliknande
förhållanden anpassade anvisningar och regler för arkivvården bör utarbetas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen slutligen finner det angeläget att
särskilda utgallringsföreskrifter i fråga om hemliga handlingar utfärdas.
I detta sammanhang kan omnämnas att en undersökning för närvarande
pågår vid arbetsmarknadsstyrelsen i syfte att få fram förslag till riksarkivet
om kompletterande gallringsföreskrifter.

Myndigheterna uppger att leverans till riksarkivet av arkivalier icke före -

250

kommit under de sistförflutna tio åren. En bidragande orsak härtill torde
vara att riksarkivet i brist på erforderliga utrymmen för närvarande har
svårigheter att mottaga sådana leveranser.

Tillgången på arkivlokaler uppgives vara tillfredsställande. Överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap är den enda myndighet som behöver disponera
sådan lokal utanför ämbetsbyggnaden.

Revisorernas uttalande. I ett avsnitt av sin år 1964 avgivna berättelse behandlade
riksdagens revisorer vissa problem som gällde arkivering och utgallring
av handlingar hos försvarets centrala myndigheter. En av revisorerna
gjord undersökning hade givit vid handen att hos dessa myndigheter
förvarades stora arkivmassor, vilka bl. a. på grund av ineffektiva och
oenhetliga utgallringsbestämmelser tenderade till att alltmer växa i omfattning.
Vidare konstaterade revisorerna att särskilda bestämmelser saknades
för utgallringsverksamheten i krig och i med krig jämförbara lägen.
Revisorerna ansåg att en expertkommitté borde få i uppdrag att närmare
undersöka förhållandena på förevarande område och framlägga förslag
till förbättringar.

Med hänsyn till den samverkan på skilda områden som inom totalförsvarets
ram numera finnes etablerad mellan civila och militära myndigheter
har innevarande års revisorer ansett sig böra undersöka, huruvida ovan
berörda problem är aktuella jämväl inom den civila sektorn av statsförvaltningen.
Revisorerna har därför inhämtat uppgifter i ämnet från vissa
av de centrala civila ämbetsverk som i viktiga avseenden har att ta befattning
med ärenden av försvarsberedskapsnatur, nämligen poststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, statens jordbruksnämnd,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknads
styrelsen, civilförsvarsstyrelsen samt beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar.

Av de inkomna uppgifterna, för vilkas innehåll närmare redogjorts i det
föregående, framgår att hos de tillfrågade myndigheterna för närvarande
förvaras ca 90 000 st. ritningar, kartor, diagram o. dyl. samt ca 2 200 hyllmeter
andra handlingar av försvarsberedskapsnatur. Ifrågavarande arkivbestånd
kan förväntas växa ytterligare allteftersom samarbetet mellan civila
och militära myndigheter på totalförsvarets område vidareutvecklas.

Självfallet är det av vikt att ovannämnda myndigheter genom fortlöpande
utgallring av inaktuellt material håller hithörande arkivbestånd nere på en
rimlig nivå. Möjligheterna härtill är emellertid för närvarande begränsade,
eftersom de gallringsföreskrifter som finnes utfärdade icke alls eller endast
till ringa del tar sikte på arkivhandlingar av försvarsberedskapsnatur. De
flesta av de tillfrågade myndigheterna har också framhållit, att de anser
behov föreligga av nya eller kompletterande föreskrifter i ämnet. Nämnas

251

må Aidare att järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens
jordbruksnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen anser att särskilda för krig
och krigsliknande förhållanden anpassade regler för arkivvården bör utarbetas
samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därjämte finner det angeläget
att speciella utgallringsföreskrifter för hemliga handlingar utfärdas.
Samtliga berörda myndigheter uttrycker slutligen önskemål om att enhetliga
föreskrifter på hithörande område utfärdas för samtliga de myndigheter
som ingår i totalförsvaret.

Enligt revisorernas mening talar starka skäl för att ovan behandlade
problem snarast får en tillfredsställande lösning. Det torde närmast ankomma
på de arkivvårdande myndigheterna att vidtaga de härför erforderliga
åtgärderna.

252

§ 30

Administrativa problem inom skolväsendet

Genom beslut av 1956 och 1957 års riksdagar (prop. 1956: 182 och 1957:
61; rskr. 1956: 420 och 1957: 253) trädde fr. o. m. den 1 juli 1958 en ny skolorganisation
i kraft, som till syfte hade bl. a.

att samordna skolväsendet inom skolkommunerna genom införande av en
gemensam skolstyrelse;

att ge skolstyrelsen vissa nya befogenheter och därmed öka det kommunala
inflytandet på skolväsendet i den egna kommunen;

att tillskapa en på länsplanet samordnande myndighet, länsskolnämnden;

att på länsskolnämnderna och skolstyrelserna överflytta beslutanderätten
i vissa frågor, vilka tidigare avgjorts av dåvarande skolöverstyrelsen eller
överstyrelsen för yrkesutbildning;

att genom denna decentralisering från överstyrelserna avlasta dessa styrelser
en del av deras tidigare arbetsbörda;

att befria de allmänna läroverkens rektorer från redogöraransvar gentemot
statsverket;

att avlasta rektorerna en del av deras arbetsbörda genom överflyttning av
den ekonomiska redovisningen på skolstyrelserna samt genom samordning
av lokalfrågor, byggnadsfrågor, inköpsfrågor m. m.

Ytterligare viktiga reformer på skolans område genomfördes av 1962 och
1964 års riksdagar, vid vilka beslut fattades bl. a. om införande av grundskolan
samt nytt gymnasium, fackskola och yrkesskola.

Ovannämnda reformer har på ett genomgripande sätt berört skolväsendet
i såväl organisatoriskt och administrativt som pedagogiskt hänseende.

I sin år 1960 avgivna berättelse upptog riksdagens revisorer till behandling
vissa problem som sammanhängde med 1958 års nyordning inom skoladministrationen.
Revisorerna konstaterade härvid bl. a. att tungroddhet i
skilda hänseenden kännetecknade den nya administrationen och att dubbelarbete
i stor utsträckning förekom vid handläggningen av vissa ärendesgrupper.
De av revisorerna berörda spörsmålen hänsköts sedermera till den år
1961 på grundval av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatta skoladministrativa
utredningen, vilken den 20 november 1962 avlämnat »Förslag till förbättring
av läroverksrektorernas arbetssituation» (SOU 1962: 5) samt den
10 november 1964 betänkandet »Organisation av skolledningen i grundskolan»
(SOU 1964: 53). Utredningen har numera slutfört sitt uppdrag.

Innevarande års revisorer har i samband med besök på olika skolor inhämtat,
att arbetsförhållandena på rektorsexpeditionerna av vederbörande

253

lektorer i flera hänseenden fortfarande bedömes såsom mycket otillfredsställande.
Revisorerna har därför i syfte att få nämnda förhållanden närmare
belysta tillställt ett 40-tal rektorer vid läroverk och tekniska gymnasier
följande frågor.

1. Hur är den ekonomiska förvaltningen vid Eder skola för närvarande
organiserad i avseende å bl. a. inköpsverksamheten samt kompetensfördelningen
mellan rektor (rektorsexpeditionen) och vederbörande skolstyrelse
(kommun) ?

2. Har rektorsexpeditionens arbetsbörda ökats eller minskats genom
grundskolans införande?

3. Har rektors arbetsbörda ökats eller minskats genom grundskolans införande? 4.

Har rektors sammanträdesbörda ökats?

5. Har överförandet av redogöraransvaret på kommunen ökat eller
minskat expeditionens arbetsbörda?

6. Har Eder skolstyrelse centraliserat skolornas inköp?

7. Har Eder skolas inköp av inventarier, undervisningsmateriel, lokaluthyrning
m. m. förenklats eller försvårats genom redogöraransvarets överförande
på kommunen?

8. Får rektor månatlig uppgift om kassornas ställning i tid för att kunna
ha effektiv kontroll över dessa?

9. Har rektor genom 1958 års skolreform reellt fått mera tid för pedagogisk
ledning av skolans arbete?

10. Har ev. centralisering av inköp av undervisningsmateriel skapat bättre
undervisningsförhållanden vid skolan?

11. Anser rektor, att skolans undervisning och administration ekonomiskt
sett förbättrats genom skolreformen?

12. Anser rektor, att de personella resurserna på expeditionen är tillräckliga? Innehållet

i de avgivna svaren redovisas punktvis i det följande.

Fråga 1. Vid 24 skolor är inköpen helt eller delvis centraliserade. Vid de
övriga äger rektor självständigt inom vissa gränser besluta om inköpen. Beträffande
den ekonomiska kompetensfördelningen tillämpas i huvudsak två
principer. Antingen disponerar rektor över statliga medel och skolstyrelsen
över kommunala medel eller också förfogar rektor själv över såväl statliga
som kommunala medel intill ett visst lägre belopp. I allmänhet anses inköpsförfarandel
alltför komplicerat och tungrott, vilket belyses av nedanstående
uttalanden.

Högre allmänna läroverket i Kristinehamn:

Inköp av undervisningsmateriel gemensam för alla skolformer beslutas
av rektor och sker genom expeditionen. Då skolstyrelsen inte vill lämna bidrag
till posten Bibliotek och materiel måste specificerad räkning utskrivas
på rektorsexpeditionen och sändas till skolstyrelsen, som därefter inlevererar
sill andel av kostnaden till nämnda post. När dyrare undervisningsmateriel
skall anskaffas för kommunala medel, måste dock skriftlig framställning
göras till skolstyrelsen. Anordningarna är betungande för rektorsexpeditionen.

254

Tekniska gymnasiet i Hälsingborg:

Inköpsverksamheten bestämmes i praktiken av skolstyrelsen och är mycket
komplicerad, tack vare allt för mycket pappersexercis. För inköp av den
minsta lilla sak skall fyra olika bilagor ifyllas och sändas till olika ställen.
Inköp av hushållsrullar och toilettpapper inköpes en gång per år, varför
många källarutrymmen får fyllas härmed och sedan får vid behov särskild
personal hämta fram papperet. När gymnasiet själv handhade inköpen, beställdes
hela årsförbrukningen på en gång men firman levererade beställningen
vid avrop i lämpliga poster.

S:t Petri högre allmänna läroverk i Malmö:

Vi gör rekvisition på särskild blankett, antingen en s. k. inköp sbegäran,
som sändes till skolkontoret och som används, då direktköp inte får göras,
eller ev. s. k. S-blankett, som sändes till vederbörande inköpskälla. Förteckning
på vad skolorna får köpa själva uppgöres av skolkontorets inköpsavdelning.
Denna förteckning ändras esomoftast. Den anger också var inköpet
skall ske. Det är nära nog omöjligt att få en klar bild av vad som för
tillfället gäller.

Det man beställt själv på S-blankett levereras direkt till skolan. Då skall
en kontrolluppgift attesteras av vederbörande institutions föreståndare. Den
förvaras tills vidare på expeditionen tills fakturan kommer från skolkontoret,
vilket kan dröja, om det vill sig illa, i ett par månader. När den kommer,
skall fakturan avstämmas mot kontrolluppgiften, d. v. s. i vad det gäller
mängden — priset har skolan aldrig fått någon exakt uppgift om, inte ens
när det gäller den statliga biblioteks- och materielkassan.

Om inköpsbegäran insänts, har skolan ingen som helst vetskap om vad
som sker, d. v. s. om inköp över huvud taget kommer till stånd.. Något meddelande
om beviljad eller avslagen begäran lämnas inte. Om inköp gjorts,
kommer det till skolans kännedom genom att två blanketter, s. k. Iv-blanketter,
översänds. Om inget inköp görs, vet vi inte om sådant överhuvud
taget skall ske eller om det skall göras vid en senare tidpunkt. Vissa saker
har vi rekvirerat år efter år. Om inköp görs vet vi inte, vilken av våra inköpsbegäranden
som lett till resultat.

Alla fakturor skall av rektor attesteras och littereras. En diger (ca 74 s.
stor) littereringstabell skall följas. Den ändras varje år.

Fri materiel och fria läroböcker skall beställas av skolan för hela nästkommande
läsår på vårterminen, vad läroböcker beträffar redan i februari
månad, då dels nya läroböcker ännu inte har kommit, varför sådana knappast
kan prövas, dels antalet elever på de olika linjerna eller tillvalsgrupperna
inte är känt. Korrigeringar måste senare göras, vilket förorsakar minst
dubbelarbete.

Orsaken till den tidiga rekvisitionen av läroböcker är, att avtal träffats
med ett företag i staden om leverans för samtliga skolor. Avtalet innebär,
att ett högre pris skall erläggas, om tilläggsrekvisition görs, vilket i varje
fall försvårar för skolan att komplettera beställningen under läsåret, vilket
kan bli nödvändigt på grund av inflyttningar till staden av familjer med
barn i skolåldern. En betydande tid åtgår att tvinga fram böcker till sådana
elever.

De fria läroböckerna kommer till skolan vid början av höstterminen. Skolans
personal, ej beräknad med tanke härpå, skall packa upp och bära upp
böckerna till den enda uppaekningslokal, som skolan disponerar, d. v. s.

255

biblioteket, som därför under lång tid knappast kan fungera som sådant

utan blir ett bokmagasin.---Som exempel kan nämnas, att vi i höstas

samtidigt fick mottaga ca 200 kollin, som skulle härbärgeras, packas upp
och distribueras, en nära nog kaotisk situation.

Fråga 2—4. Med få undantag har rektorerna ansett, att arbetsbördan på
rektorsexpeditionema liksom för rektor personligen ökats väsentligt genom
grundskolans införande. Skälen härtill har angivits vara bl. a. följande.

Högre allmänna läroverket i Kristinehamn:

Relativt bagatellartade ärenden blir nu tidskrävande genom skriftväxling
och telefonkommunikation med skolstyrelsens expedition.

Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg:

Rektorsexpeditionens börda har ökats sedan grundskoleklasser förlagts
till läroverket. Pappersexercisen blir större, och telefonsamtalen med skolstyrelsen
blir allt fler.

Högre allmänna läroverket å Kungsholmen, Stockholm:

Vid jämförelse med den statliga realskolan finner man att arbetsbördan
har ökat avsevärt, beroende dels på grundskolans mera invecklade organisation,
dels på den tillkrånglade ekonomiska förvaltningen.---- Sam manträdesbördan

har ökat. Skolstyrelse och skolförvaltning anordnar sammanträden,
ökat antal sammanträden med lärarna behövs för arbetets planering
m. in., och rektor måste anordna åtskilliga sammanträden med föräldrar
och elever för informationer av skilda slag.

Slottsstadens läroverk i Malmö:

Enorm ökning. Undertecknad har bra jämförelse. Före grundskolans införande
fanns vid skolan varken kurator eller tillsynslärare. Trots att båda
dessa befattningshavare nu finnes har rektors och expeditionens arbete ökat
som nämnt enormt. Elevvården med »handplockning» av varje elev och den
ständigt ökande disciplinlösheten, bl. a. skolk, förstörelse av skolans egendom,
störningar av undervisningen etc., kräver en helt annan insats från skolan
än på den gamla skolans tid.

Högre allmänna läroverket i Falun:

Merarbetet vållas av ett mera differentierat och komplicerat valsystem,
som förorsakar mera komplicerade organisationsrapporter. Grundskolans
schema är mycket mera tidsödande än realskolans, elevbokföringen (elevkort,
rapportering) är mera arbetskrävande, disciplinärenden tar mera tid.

Fråga 5. Beträffande frågan hur redogöraransvarets överförande på kommunen
inverkat på rektorsexpeditionernas arbetsbelastning har 27 rektorer
uppgivit att arbetet antingen ökat eller är oförändrat, medan 11 rektorer ansett
att en minskning inträtt. Följande kommentarer må här återges.

Högre allmänna läroverket i Kristianstad:

Arbetet med avlöningsuträkning, löneutbetalning, bokföring, betalning av
räkningar etc. bar ersatts med ett mera tidsödande arbete med meddelande

256

till och förfrågningar från skolstyrelsen, förande av attestliggare etc. I
många fall blir arbetet dubbelarbete.

Högre allmänna läroverket i Skövde:

Ett tungarbetat system för litterering och diarieföring av räkningar har
gjort, att bördan ingalunda minskat. Räkenskaper måste liksom tidigare föras
på rektorsexpeditionen, för att den ekonomiska situationen skall kunna
överblickas.

Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm, Stockholm:

överförandet av redogöraransvaret har minst fördubblat expeditionens arbetsbörda.
Det har blivit en ytterst omfattande skriftväxling mellan expeditionen
och den utbetalande myndigheten. Littereringen har i hög grad komplicerats.

Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg:

Arbetsbördan har icke minskat utan torde vara ungefär densamma som
förut i detta avseende. Rektor slapp bokslutet och lönerna, men har nu sämre
överblick över de ekonomiska förhållandena och tvångas leta i papper och
diarier efter ekonomiska uppgifter och ringa ett otal telefonsamtal till skolstyrelsens
ekonomiska avdelning.

Slottsstadens läroverk i Malmö:

Både minskat o. ökat. överförandet av löneärendena, matrikelförande,
städningsärendena, reparationer etc. nödvändig reform och helt enkelt omöjligt
för rektor att behärska. Men pappersexercisen med uppgifter för löner,
sjukdom, ledigheter, attester av räkningar, leveransrapporter tyngande och
invecklad procedur. Rationalisering nödvändig o. drives väl fram.

Högre allmänna läroverket i Kristianstad:

Ett belysande exempel på att arbetsbördan kraftigt ökat inom rektorsexpeditionen
utgör det förfarande, som skall tillämpas betr. avgifterna i samband
med särskild prövning och fyllnadsprövning för student- och realexa men.

---Det nuvarande tillvägagångssättet innebär, att prövningsligga ren

givetvis skall föras i vanlig ordning. Examinanderna skall inbetala avgiften
till rektorsexpeditionen. Innan prövningsperioden börjar skall en förteckning
över examinanderna upprättas med uppgift om vad var och en erlagt
och tillställas dels skolstyrelsen, dels drätselkontoret, dit samtliga erlagda
avgifter inlevereras. Efter periodens slut skall likaledes en förteckning
över examinatorer och medbedömare och dem tillkommande arvode
upprättas och tillställas skolstyrelse och drätselkontor, som per postgiro utbetalar
beloppet. Samtidigt skall uppgift om de examinander lämnas, som är
berättigade att återfå viss del av erlagd avgift.

Om alltså rektors bokförings- och bokslutsarbete har minskat så har summan
av kameralt arbete i tre instanser ökat, »den byråkratiska långrotningen»
har ökat och telefonsamtal mellan rektorsexpedition, skolstyrelsekansli
och drätselkammare är många.

Fråga 6. Beträffande denna punkt hänvisas till vad som anförts under fråga
1.

257

Fråga 7. I 35 fall har uppgivits att inköpen försvårats eller att i vart fall
någon förbättring icke inträtt. Endast fem rektorer har funnit att inköpsförfarandet
förenklats.

Fråga 8. Månatliga kassarapporter tillställes fyra skolor, medan 30 icke
erhåller sådana rapporter. Rektorerna har i fråga om detta spörsmål anfört
bl. a. följande.

Högre allmänna läroverket för gossar å Södermalm, Stockholm:

Rektor får månatlig uppgift om kassornas ställning, dock i synnerligen
svåröverskådlig form helt i codesystem. Eftersläpningen är också betydande,
så att kassornas verkliga ställning vid viss tidpunkt ej skulle kunna överblickas,
om ej skolans expedition förde utförlig attestliggare och kassakladd.

Högre allmänna läroverket i Falköping:

Nej, och då vår attestliggare ej kan hållas aktuell genom att en hel del går
över skolkansliet, blir det svåröverskådligt och dubbelarbete förekommer.

Nicolaiskolan i Hälsingborg:

Ibland erhålles månatliga uppgifter, ibland inte. Kontroll över kassornas
ställning är försvårad därigenom att läroverket icke har någon kännedom
om vilket som är beställt och vad det kostar, förrän vid alltför sen tidpunkt.

Högre allmänna läroverket i Falun:

Nej, rektor får inte månatlig uppgift. Tidigare bad jag om det, men jag
har givit upp. En gång i kvartalet kommer uppgifter, om fondbehållningar
endast en gång om året. Det har blivit helt omöjligt för mig att ha kontroll
över kassornas ställning. Det uppstår därför också underskott. Även om jag
fick månatlig uppgift skulle kontrollen vara dålig, eftersom en uppgift inte
gärna kan komma förrän två veckor efter månadens slut och eftersom det
tar lång tid för fakturorna att vandra från säljaren till skolan och så till
skolkansliet och sedan till drätselkammaren. Jag kan därför aldrig i detta
system få en klar uppfattning om effekten av mina inköpsbeslut. Före 1958
kunde jag före ett inköp direkt ta fram kassaboken och se efter om det fanns
pengar. Om jag låter föra en attestjournal som är en så gott som fullständig
kassabok går det nu också. Jag upplever den bristande kontrollen som mycket
obehaglig och systemets svagaste punkt.

Fråga 9. Endast två rektorer har ansett att de genom 1958 års skolreform
fått mera tid över för pedagogisk ledning av skolans arbete, medan de övriga
konstaterat att så icke blivit fallet. Vissa av de gjorda uttalandena
återges här nedan.

Högre allmänna läroverket i Kristinehamn:

1958 års skolreform har icke givit rektor mera tid för pedagogisk ledning
av skolans arbete. Rektor får nu i högre grad än tidigare ägna sig åt bagatellartade
ärenden. Åt ett ärende, som tidigare tog ett par minuter, kan nu
rektor få anslå ett par timmar. Skriftlig framställning skall göras med motiveringar
och förklaringar, rektors koncept skall renskrivas, beslut skall
inväntas etc.

9—650680. Rev. berättelse ang. statsverket är 1965. 1

258

Högre allmänna läroverket för gossar å Södermalm, Stockholm:

Rektors tid för pedagogisk ledning av skolans arbete har avsevärt minskat
genom 1958 års skolreform och är nu minimal, i varje fall klart otillräcklig.

Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg:

Tillkomsten av två mellaninstanser mellan rektor och SÖ, nämligen skolstyrelse
och länsskolnämnd, har ökat »pappersexercisen» och gjort det administrativa
arbetet mer tidsödande. Alltså mindre tid för pedagogiken.

Slottsstadens läroverk i Malmö:

Mycket mindre tid, rektor är kontorsslav utan några reglerade arbetstider
och får syssla med okvalificerade uppgifter, utskrivning etc., tel.-vakt m. m.

Fråga JO. Majoriteten av de tillfrågade rektorerna är av den uppfattningen,
att centraliseringen av inköpen icke medfört någon förbättring. Centraliseringen
av inköpen av AV-materiel synes dock i vissa fall ha lett till
att sådan materiel i större mängd kunnat tillföras skolorna.

Fråga 1J. Många rektorer gör gällande att en viss förbättring av undervisningsförhållandena
inträtt. Problemet anses emellertid i allmänhet vara
beroende av vederbörande kommuns förmåga att lämna ekonomiska bidrag
till undervisningen.

Fråga 12. De personella resurserna anses som regel icke tillfredsställande,
vilket delvis sammanhänger med de stora säsongvariationerna i arbetsbelastningen.

Revisorernas uttalande. Under det senaste decenniet har skolväsendet till
följd av en rad olika riksdagsbeslut undergått en genomgripande omdaning
i såväl organisatoriskt och administrativt som pedagogiskt hänseende. Särskilt
må här nämnas 1956 och 1957 års beslut om en ny skolorganisation,
1962 års beslut om grundskolan samt 1964 års beslut om nytt gymnasium
och om ny fackskola och yrkesskola.

Den nya skolorganisationen, som började tillämpas redan den 1 juli 1958,
syftade bl. a. till större samordning av skolväsendet på det kommunala
planet och till ökat inflytande för de kommunala organen i fråga om skolorna
inom den egna kommunen. Genom tillskapandet av länsskolnämnderna
möjliggjordes vidare dels en ökad samordning av skolfrågorna på
länsplanet, dels en decentralisering av vissa ärenden från dåvarande skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning till regionala enheter.
Den nya organisationen innefattade i princip också ett överförande av redogöraransvaret
från rektorerna till vederbörande skolstyrelse samt en
avlastning av rektorernas arbetsbörda genom överflyttning av den ekonomiska
redovisningen och vissa inköpsärenden m. in. till skolstyrelserna.

259

År 1960 upptog riksdagens revisorer till behandling vissa problem som
sammanhängde med 1958 års nyordning inom skoladministrationen. Revisorerna
konstaterade därvid bl. a. att den nya organisationen i praktiken
visat sig mycket tungrodd och att dubbelarbete i stor utsträckning förekom
vid handläggningen av vissa ärendesgrupper. De av revisorerna berörda
spörsmålen hänsköts sedermera till den år 1961 tillsatta skoladministrativa
utredningen, vilken år 1962 avlämnade ett betänkande med förslag
till förbättring av läroverksrektorernas arbetssituation och år 1964 ett betänkande
rörande organisationen av skolledningen i grundskolan. Utredningen
har numera slutfört sitt uppdrag.

Det nyssnämnda förslaget till förbättring av läroverksrektorernas arbetssituation
omfattade dels olika rationaliseringsåtgärder m. m., dels utkast
till lämplig organisation för administrationen av skolenheterna. Rationaliseringsförslagen
innebar bl. a. förenklingar av viss rapporteringsverksamhet
och elevregistrering m. m. samt ändrad arbetsfördelning på rektorsexpeditionerna.
Synpunkter anfördes också på möjligheterna att reducera
expeditionernas arbetsmängd. Det framhölls emellertid från utredningens
sida att rationaliseringsförslagen med nödvändighet hade måst begränsas
till mera generella arbetsuppgifter och att de därför icke kunnat ta
sikte på lokalt utbildade mindre rationella arbetsformer. I fråga om skolenheternas
administration innebar utredningens förslag i huvudsak att till
rektors förfogande skulle ställas dels en rektorsassistent, d. v. s. en kvalificerad
hjälp som kunde biträda med såväl kvalificerat administrativt som
pedagogiskt arbete, dels biträdespersonal i erforderlig omfattning.

De av skoladministrativa utredningen framlagda rationaliseringsförslagen
torde numera i stort sett vara genomförda. Betonas bör emellertid i
detta sammanhang att förslagen, såsom ovan nämnts, icke omfattade de
lokalt utbildade mindre rationella arbetsformerna.

I syfte att få en bild av hur arbetsförhållandena på rektorsexpeditionerna
i dagens läge ter sig har revisorerna tillställt rektorerna vid ett 40-tal
allmänna läroverk och tekniska gymnasier ett antal frågor i ämnet. De med
anledning härav avgivna svaren har, såsom framgått av den tidigare lämnade
redogörelsen, givit vid handen att allvarliga brister i åtskilliga hänseenden
fortfarande vidlåder skoladministrationen och att den avlastning av
rektorernas arbetsbörda som var ett av huvudsyftena med 1958 års reform
ej alls kommit till stånd; flera rektorer har t. o. m. uppgivit, att de administrativa
göromålen efter reformens ikraftträdande tagit en sådan omfattning
att rektorernas tid för pedagogisk ledning av skolornas arbete blivit
ytterligare beskuren.

En av de väsentligaste anledningarna till att någon förbättring av arbetsläget
på rektorsexpeditionerna ännu icke inträtt har uppgivits vara att införandet
av grundskolan medfört eu rad administrativa och andra problem,
vilka icke i detalj hade förutsetts då skolreformen beslöts. De tillfrågade

260

rektorerna har emellertid som en annan viktig omständighet i detta sammanhang
framhållit, att överflyttandet av redogöraransvar, ekonomisk redovisning,
inköpsärenden etc. från rektor och rektorsexpedition till skolstyrelserna
dels försvårat eller omöjliggjort rektors överblick över skolans
ekonomi och dels fått till följd att en ofta omfattande och tidsödande skriftväxling
mellan rektor och skolstyrelse även i fråga om rena bagatellärenden
blivit nödvändig. Det har t. ex. uppgivits, att rektor åt ett ärende som
tidigare klarades av på ett par minuter nu kan få anslå ett par timmar.
Nämnas må att ett stort antal rektorer omvittnat, att de betraktar sitt nuvarande
arbetsläge som mycket bekymmersamt och att de anser skyndsamma
och effektiva rationaliseringsåtgärder ofrånkomliga.

Enligt revisorernas mening är det mot bakgrunden av här berörda förhållanden
i hög grad angeläget, att de med skoladministrationen sammanhängande
problemen ägnas fortsatt uppmärksamhet och att därvid de möjligheter
till ytterligare rationaliseringar som kan finnas på hithörande områden
omsorgsfullt och utan tidsutdräkt tillvaratages.

261

Inköp av dentalmateriel ni. in.

Såsom svar på en vid 1964 års höstriksdag i första kammaren framställd
enkel fråga (nr 46) rörande vilka regler som tillämpas av försvarets sjukvårdsstyrelse
vid upphandling av dentalmateriel anförde chefen för försvarsdepartementet,
att upphandling av sådan materiel ombesörjes av sjukvårdsstyrelsen
i enlighet med bestämmelserna i 1952 års upphandlingskungörelse,
vilket bl. a. innebär att anbud infordras från flera företag. Departementschefen
upplyste vidare, att inkomna anbud underställes försvarsövertandläkaren
för prövning samt att i övervägande antal fall det anbud
antages som innefattar lägsta pris. I anslutning härtill uttalade departementschefen
följande.

1 de fall då högre anbud antas, uppfyller offererad vara till lägre pris
merendels icke fastställd specifikation eller också är den icke av godtagbar
kvalitet. Ett dyrare inköp kan vidare enligt sjukvårdsstyrelsens mening
vara motiverat av att det anses vara angeläget att de deltidsanställda försvarstandläkarna
om möjligt får arbeta med samma materiel som i sin privata
praktik, då detta medför bättre arbetsresultat och därigenom fördelaktigt
påverkar statsverkets totala kostnader för tandvård.

Med anledning av departementschefens ovannämnda uttalande anförde
frågeställaren bl. a. följande.

Enligt de upplysningar som jag har skaffat har denna myndighet i fråga
om exempelvis amalgam köpt till ett pris som med 26 kronor per kilo överstiger
priset för en likvärdig vara. Det är av denna anledning som jag hoppas
att herr statsrådet, och jag väll i detta sammanhang även vända mig
till riksdagens revisorer, är beredd att beakta just denna detalj. Detta har,
enligt de upplysningar som jag inhämtat, pågått under åren 1962, 1963
och 1964.

I ett ytterligare inlägg bestred departementschefen riktigheten av den
av frågeställaren lämnade prisuppgiften och upplyste i sammanhanget, att
amalgam visserligen köpts både till lägre och högre pris men att skillnaden
i pris icke uppgått till mer än omkring 13 kronor per kilogram.

Revisorerna har mot bakgrunden bl. a. av det ovan sagda ansett sig böra
undersöka försvarets sjukvårdsstyrelses inköp av dentalmateriel under
budgetåren 1962/63—1964/65 och har i sådant syfte låtit underkasta de vid
dessa inköp upprättade upphandlingsprotokollen närmare granskning. Mot -

262

svarande undersökning har gjorts beträffande inköp av dentalmateriel
vid universiteten i Lund och i Umeå samt vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet. I sammanhanget har också viss uppmärksamhet ägnats åt det
kontrollsystem som berörda myndigheter tillämpar då det gäller förbrukningen
av dentalmateriel. Vid undersökningen har bl. a. framkommit följande.

Vid samtliga upphandlingar har regelmässigt flera företag beretts tillfälle
att avge anbud. De av de olika företagen offererade priserna har i
mycket obetydlig grad varierat sinsemellan, och åtskilliga varor, framför
allt s. k. märkesvaror, har av anbudsgivarna offererats till exakt samma
pris. Det sistnämnda må belysas med följande exempel.

Avtrycksmaterial av fabrikat Kerr kr. 4: 96/ask, anbud från Dentalaktiebolaget,
AB Forssbergs Dentaldepot, Landstingens inköpscentral och
Åhgrens dentaldepot AB.

Alginat av fabrikat Zelgan kr. 11:85/15 avtr. resp. kr. 41:70/75 avtr.
anbud från Dentalaktiebolaget och AB Forssbergs dentaldepot.

Inbäddningsgips av fabrikat Christobalite kr. 211:—/fat 45 kg., anbud
från Dentalaktiebolaget, AB Forssbergs dentaldepot och Ähgrens'' dentaldepot
AB.

Guttaperkaspetsar av fabrikat de Treys kr. 5: 29/ask, anbud från Dentalaktiebolaget
och AB Forssbergs dentaldepot.

Polerstripes av fabrikat SSW kr. 7: 36/ask, anbud från Dentalaktiebolaget,
AB Forssbergs dentaldepot, Landstingens inköpscentral och Åhgrens
dentaldepot AB. °

Modellvax av fabrikat Tenax kr. 54: 25/fp 5 Lb, anbud från Dentalaktiebolaget,
AB Forssbergs dentaldepot, Landstingens inköpscentral och
Åhgrens dentaldepot AB.

Universiteten i Lund och Umeå samt försvarets sjukvårdsstyrelse har i
regel, då lika pris offererats för samma vara, låtit lotten avgöra valet av
leverantör, medan karolinska institutet träffat avropsavtal med samtliga
aktuella anbudsgivare.

I de fall då ett anbud å viss vara antagits, oaktat det ej innefattat lägsta
pris, har universiteten i Lund och Malmö i vederbörliga upphandlingsprotokoll
angivit, att den offererade varans ändamålsenlighet för undervisningen
varit utslagsgivande vid valet av leverantör. Försvarets sjukvårdsstyrelse
åter har i motsvarande situation gjort anteckning om att den dyrare
varan upphandlats på grund av önskemål från klinikerna.

Revisorerna har vid sin granskning ägnat särskild uppmärksamhet åt
upphandlingen av amalgam. Här nedan har förtecknats samtliga de anbud
å nämnda vara som ingivits under budgetåret 1964/65. Genom kursivering
har utmärkts de anbud som antagits.

263

Karolinska institutet

Anbudsgivare

Fabrikat

Förpackning å pris

Amalgambolaget

Dentalaktiebolaget

AB Forssbergs dentaldepot Landstingens

inköpscentral -

Åhgrens dentaldepot AB

Amalgambolaget

Dentalaktiebolaget

AB Forssbergs dentaldepot -

Landstingens inköpscentral -

AB Scanmedical
Åhgrens dentaldepot AB

Dentalaktiebolaget

AB Forssbergs dentaldepot -

Royal Dental Alloy	150 gr/fl	33:	90
500	»	112:
Kristall modell	250	»	48:	50
	500	»	96:	—
DAB Standard Alloy	150	»	45:	50
el. Argos	500	»	140:	—
Alloy modell	250	»	50:	—
500	»	95:	50
STA-68	150	»	43:	75
	500	»	134:	—
STA modell	250	»	62:	75
Ardent el. Royal	150	»	34:	95
500	»	113:	50
Kristall modell	250	»	51:	50
	500	»	101:	50
ANA modell	250	»	46:	75
	500	»	92:	—
Ardent extra	150	»	35:	25
	500	»	114:	—
Ardent modell	250	»	59:	75
Universitetet i Lund
Royal Dental Alloy	1 000	»	220:	—
Kristall modell	1 000	»	190:	—
DAB Standard Alloy el.
Argos	1 000	»	280	—
Argos modell	500	»	95	50
68	500	»	170	—
STA-68	500	»	134 129	—/ 6 fl —/ 30 »
STA modell	250	»	62	75
tyskt fabrikat	500	»	97	90
Ardent	150	»	35	25
	500	»	114	—
ANA modell	250	»	45	90
	500	»	91	50
Kristall modell	250	»	51	—
	500	»	101	50
(uppgift saknas)	500	»	145	—
Ärdent extra	155,5»	44	—
	500	»	114	—
Ardent modell	250	»	59	75
Universitetet i Umeå
DAB Argos Alloy	500	»	140	: —
d:o modell	500	»	95	: 50
STA-68	500	»	124	: —
STA modell	250	»	62	: 75
tyskt fabrikat	500	»	96: —

264

Anbudsgivare

Landstingens inköpscentral Åhgrens

dentaldepot AB

Amalgambolaget

Dentalaktiebolaget

AB Forssbergs dentaldepot Landstingens

inköpscentral Västra

Sveriges Dentaldepot Åhgrens

dentaldepot AB

Fabrikat

Roy al Dental Alloy

Kristall modell
Ardent

Ardent modell

Försvarets sjukvårdsstyielse

Royal Dental Alloy

STA-68

Royal Dental Alloy
el. Ardent
Royal Expansion

Förpackning å pris

150 gr/fl 34:95
500 » 113:50

250 » 51:50

150 » 35:25

500 » 114: —

250 » 57: —

150 » 33:—

500 » 109: —

150 » 45: 50

500 » 140: —

150 » 43:75

150 » 42: 50/100 fl

500 » 122 :—

150 » 34:95

500 » 113:50

150 » 44: —

500 » 142:50

150 »> 35: 25

500 » 114: —

Ardent

Argos

Revisorernas granskning av upphandlingsunderlaget vid inköp av klinisk
utrustning har utvisat, att inköp ofta icke verkställts från anbudsgivare
med lägsta pris. Skälet härtill torde ej sällan ha varit att det för att
bl. a. hålla reservdelslagren nere ansetts angeläget att vid komplettering
eller utökning av sådan utrustning anskaffa samma fabrikat som tidigare
använts.

Vad slutligen angår kontrollen av förbrukningen av dentalmateriel har
revisorerna under hand inhämtat, att vid universiteten i Lund och Umeå
samt vid försvarets sjukvårdsstyrelse, vilka samtliga disponerar över centrala
förråd, materiel får utlämnas endast mot särskild rekvisition till förrådet.
Karolinska institutet åter, som saknar centralt förråd, tillämpar det
förfaringssättet, att materielen utan rekvisition utlämnas dix-ekt från de
olika institutionernas lokala förråd, vilka står under överinseende av översköterska
eller avdelningstandsköterska.

Revisorernas uttalande. Revisorerna har, såsom framgått av den lämnade
redogörelsen, företagit en närmare granskning av de upphandlingar av
dentalmateriel som under budgetåren 1962/63—1964/65 gjorts vid försvarets
sjukvårdsstyrelse, universiteten i Lund och Umeå samt karolinska mediko-kirurgiska
institutet. I samband därmed har revisorerna också ägnat
viss uppmärksamhet åt det rekvisitionssystem som berörda myndigheter
tillämpar vid uttag av dentalmateriel. Granskningen har verkställts bl. a.
av det skälet, att vissa hithörande spörsmål aktualiserats genom en till che -

265

ten för försvarsdepartementet vid 1964 års höstriksdag ställd enkel fråga
rörande upphandling av sådan materiel vid försvarets sjukvårdsstyrelse.

Den företagna granskningen har givit vid handen att berörda upphandlingar
i överensstämmelse med bestämmelserna i upphandlingskungörelsen
föregåtts av infordrande av anbud från flera leverantörer inom branschen.
Det har emellertid kunnat konstateras att offererade priser i fråga om ett
flertal varor varierat mycket obetydligt och att, framför allt då det gällt
s. k. märkesvaror, nästan exakt samma priser angivits i de flesta anbuden.
I sistnämnda fall har universiteten i Lund och Umeå samt försvarets sjukvårdsstyrelse
låtit lotten avgöra valet av leverantör, medan karolinska institutet
träffat avropsavtal med samtliga aktuella anbudsgivare. Revisorerna
har i detta sammanhang icke ansett sig böra ingå på frågan om anledningen
till att rådande konkurrensförhållanden på förevarande område
icke resulterat i en mera divergerande prissättning.

Beträffande den del av upphandlingsverksamheten som avsett anskaffning
av klinisk utrustning och tillbehör därtill har revisorerna iakttagit
att lägsta offererade priser ofta icke antagits. Detta torde emellertid ha sin
naturliga förklaring i den omständigheten att myndigheterna ansett det ändamålsenligt,
bl. a. för att undvika alltför stora reservdelslager, att vid komplettering
eller utökning av sådan materiel hålla sig till de fabrikat som
regelmässigt användes på klinikerna.

Revisorerna har vid sin granskning ägnat särskild uppmärksamhet åt
upphandlingen av amalgam. Det har härvid kunnat konstateras att denna
vara i vissa fall icke inköpts från de leverantörer som offererat lägsta pris.
Såsom skäl till att högre pris betalats har de upphandlande myndigheterna
i regel åberopat att kvaliteten på den dyrare produkten varit överlägsen
den billigare. Riktigheten av denna motivering undandrar sig revisorernas
bedömande, eftersom objektiva kvalitetsnormer för närvarande icke finnes
fastställda för amalgam. Självfallet kan dock den möjligheten icke uteslutas,
att i en del fall alltför subjektiva bedömanden varit utslagsgivande vid
valet av leverantör.

Beträffande sistnämnda spörsmål må erinras om att nordiska rådet vid
1963 års session rekommenderade regeringarna i de nordiska länderna att
i huvudsaklig överensstämmelse med ett av en nordisk kommitté år 1961
avgivet förslag upprätta en gemensam institution för provning av dentalmateriel
samt forskning i samband därmed. I förslaget betonades vikten
av att en sådan institution gåves en av enskilda intressen oberoende ställning.
Vid ett möte år 1964 antogs sedermera vissa riktlinjer för samarbetet
mellan de nordiska länderna i denna fråga, varvid enighet nåddes om att
institutionen borde förläggas till Sverige. Chefen för socialdepartementet har
numera tillkallat en utredningsman med uppgift att bl. a. framlägga förslag
till avtal rörande detta spörsmål mellan de nordiska länderna.

Sammanfattningsvis kan beträffande de av revisorerna gjorda undersök 9f—650680.

Rev. berättelse ang. statsverket år 1965. I

266

ningarna sägas, att anledning till särskild erinran mot det sätt på vilket
de granskade myndigheterna handlagt här berörda upphandlingsärenden
icke synes föreligga. Revisorerna vill dock i anslutning till vad vid undersökningarna
i övrigt framkommit anföra följande.

Det sammanlagda värdet av den dentalmateriel som inköpes av de akademiska
läroanstalterna och av försvarets sjukvårdsstyrelse uppgår årligen
till miljonbelopp. Såvitt revisorerna kunnat finna förekommer icke något
som helst organiserat samarbete mellan berörda myndigheter i denna
upphandlingsverksamhet. Nämnda omständighet finner revisorerna otillfredsställande.
Det kan enligt revisorernas mening icke vara rationellt och
förenligt med god ekonomi att fyra olika statliga organ samtidigt upphandlar
samma slags artiklar. Icke obetydligt merarbete och avsevärda merkostnader
måste nämligen uppkomma genom att det nu åvilar vart och ett av
dessa organ att utvälja lämpliga leverantörer, tillställa dessa leverantörer
anbudsinfordran, genomgå inkomna anbud, företa kvalitetsprövning och
fatta beslut i de aktuella upphandlingsärendena. Därtill kommer att den
nuvarande splittringen av inköpsverksamheten självfallet minskar statsverkets
möjligheter att av leverantörerna utfå största möjliga kvantitetsrabatter.
Revisorerna anser för sin del mot bakgrunden av det nu sagda att
snara åtgärder bör vidtagas för att i förbilligande syfte samordna hela den
här omskrivna inköpsverksamheten.

Revisorerna vill i förevarande sammanhang slutligen också något beröra
den kontroll som för närvarande tillämpas i fråga om förbrukningen av
dentalmateriel. Såsom förut nämnts utlämnas vid universiteten i Lund och
Umeå samt vid försvarets sjukvårdsstyrelse sådan materiel först sedan
skriftlig rekvisition inlämnats till de vid dessa organ inrättade centrala förråden.
Härigenom möjliggöres en fortlöpande kontroll av förbrukningen.
Vid karolinska institutet, som icke förfogar över ett centralt dentalmaterielförråd,
utlämnas materielen från respektive institutioners lokala förråd
utan att någon skriftlig rekvisition behöver företes. Revisorerna anser sistnämnda
förfaringssätt från kontrollsynpunkt otillfredsställande. Revisorerna
vill därför förorda att systemet med skriftliga rekvisitioner införes
jämväl vid sistnämnda läroanstalt.

267

§ 32

Uthyrning av vissa lokaler vid karolinska niediko-kirurgiska institutet

och Lunds universitet

År 1930 träffades mellan dåvarande tandläkarhögskolan i Stockholm
(nuvarande odontologiska fakulteten vid karolinska niediko-kirurgiska institutet)
och två inom dentalbranschen verksamma försäljningsföretag separata
hyresavtal, varigenom till vart och ett av företagen uppläts en försäljningslokal
i högskolans fastighet vid Holländargatan 17 i Stockholm. I
lokalerna har bedrivits och bedrives alltjämt försäljning av dentalvaror
till odontologie studerande. Hyran fastställdes för envar av lokalerna till
4 000 kronor för år inklusive elkraft och värme, dvs. tillhopa 8 000 kronor
för år. Avtalen gäller fortfarande på oförändrade villkor. Någon reglering
av hyrorna har således icke verkställts under de gångna 35 åren.

Dåvarande tandläkarhögskolan i Malmö (nuvarande odontologiska fakulteten
vid Lunds universitet) ingick år 1949 med de ovannämnda företagen
liknande avtal om upplåtelse av försäljningslokaler i högskolans fastighet
i Malmö mot en årlig hyra av 3 000 kronor per lokal eller således
tillhopa 6 000 kronor. Även dessa två hyresavtal är fortfarande i kraft på
oförändrade villkor.

Revisorernas uttalande. Sedan flera år tillbaka har till två privata företag,
verksamma inom dentalbranschen, upplåtits försäljningslokaler i av
numera odontologiska fakulteterna vid karolinska niediko-kirurgiska institutet
och universitetet i Lund disponerade fastigheter i Stockholm och
Malmö. Lokalerna utnyttjas av de båda företagen i och för försäljning av
dentalvaror till odontologie studerande.

I de till grund för ovannämnda upplåtelser liggande hyresavtalen, vilka
ingicks år 1930 respektive år 1949, har hyrorna per försäljningslokal och
år inklusive ersättning för elkraft och värme fastställts till 4 000 kronor
för lokalerna i Stockholm och 3 000 kronor för lokalerna i Malmö eller
tillhopa 14 000 kronor för år. Hyrorna utgår alltjämt med oförändrade belopp.

Berörda fakulteter har uppgivit att en uppsägning av de ifrågavarande
hyresavtalen numera blivit aktuell från båda parters sida. Skulle en sådan
uppsägning icke komma till stånd inom den närmaste tiden, vill revisorerna
med skärpa understryka angelägenheten av att de utgående hyrorna
utan dröjsmål anpassas till nuvarande marknadsläge.

268

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

§ 33

Kronans holmar och skär

Holmar och skär omkring landets kuster är i det stora flertalet fall enskild
egendom. Vanligen tillhör de hemman på kusternas fastland eller på
större Öar eller holmar, eller utgör de oskiftad mark och tillhör i så fall byar
och skifteslag. Ett mindre antal utgör självständiga fastigheter i enskild
ägo. Vissa holmar och skär utgör emellertid kronoegendom, ofta redovisade
såsom liggande under särskild myndighets förvaltning, exempelvis domänverket,
sjöfartsverket eller militär myndighet. Andra holmar och skär redovisas
icke under särskild statlig myndighet. Ofta rör det sig härvid om holmar
och skär — belägna i de yttre skärgårdarna och i havsbandet — som
av ålder ansetts tillhöra kronan och som vid skifte av enskild mark icke
hävdats av visst hemman eller skifteslag.

Tillsyn av kronans ifrågavarande egendom ankommer på kammarkollegiet.
Enligt sin instruktion av år 1957 äger kollegiet inseende och vård över
vissa kategorier av staten tillhörig fast egendom och därjämte över den statens
fasta egendom i övrigt, beträffande vilken icke är annorlunda stadgat.
Bland de uppgifter som uppdraget avser nämnes i instruktionen särskilt att
kollegiet skall pröva och avgöra ärenden om upplåtelse på viss tid av mark
å kronan tillhöriga, i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke tillhör något
annat hemman eller innehaves under särskilda villkor.

Som nyss nämnts har äganderätten till en mängd holmar och skär i havsDandet
av ålder ansetts tillhöra kronan. Detta betraktelsesätt torde höra
nära samman med rätten till fiske i det omgivande vattnet; de vanligen sterila
skären ägde i sig själva föga värde. Den regalrätt till havsfiske som kronan
i äldre tid tillagt sig förlorade emellertid efter hand i betydelse, och den
blev formellt upphävd genom utfärdandet av den första allmänna fiskeristadgan
av år 1766. Som huvudregel kom därigenom att gälla att fiskerätten
inomskärs samt vid öppen havsstrand och utomskärs så långt landgrundet
räckte tillkom strandägaren men att däremot vattnet utanför gränsen för
strandägarens enskilda fiskerätt tillika med vattnet vid kronoskär, stränder
och holmar som icke tillhörde något hemman eller innehades under
särskilda villkor skulle vara en fiskeallmänning fritt tillgänglig för varje
svensk undersåte.

269

Vid 1950 års höstriksdag antogs en lag om gräns mot allmänt vattenområde,
varigenom en uppdelning gjordes mellan allmänt och enskilt vatten.

I förarbetena till denna lag berördes även frågan om äganderätten till holmar
och skär i havsbandet. I yttrande över lagberedningens och fiskerättskommitténs
förslag till gränsreglering i angivna hänseende framhöll kammarkollegiet,
att lagförslaget ej löste frågan vilka holmar och skär som
skulle anses tillhöra strandfastighet vid öppen kust. Den tolkning som föreföll
mest rimlig syntes vara, att endast sådana öar och holmar som på
något sätt hävdades inginge i en fastighets ägovälde jämte landgrundet omkring
dem. Små holmar och skär, vilka ej medförde enskilt fiskevatten och
som ej heller brukades för jakt samt låge utanför landgrundet, syntes däremot
ej ingå i strandfastigheten. Kollegiet anförde vidare följande.

För Bohusläns del synes regeln om marbacken ha medfört att holmar och
skär uppfattats såsom krono, även om de skulle höra till fastighet enligt
fiskerättslagens regler om den enskilda fiskerättens utsträckning. Dessa
holmar äro sterila och sakna värde för jordbruket, medan den fria tillgången
till dem är av betydelse vid fiskarbefolkningens näringsutövning. Pa
sistone ha de ibland blivit eftersökta som tomtplatser för sportstugor o. d.
Även hummerfisket har inverkat. Det finnes därför en strä\an att genom
lantmäteriförrättningar lägga dem under enskild äganderätt, en strävan som
för närvarande synes ha förrättningsmännens och domstolarnas stöd. Hari°enom
bliva dessa kronoholmar undandragna fiskarbefolkningen. Kollegiet
anser det vara önskvärt att dessa holmars särställning beaktades vid lagstiftningen
om äganderätten till landgrundet.

De holmar och skär, som ej höra till viss fastighet eller under särskilda
villkor innehavas, betecknas i fiskerättslagens 1 § såsom kronan tillhöriga.
Huruvida de holmar och skär som enligt den föreslagna lagen icke hänföras
till viss fastighet äro avsedda att bli kronans med äganderätt i civilrättslig
mening eller falla under kronans offentligrättsliga dispositionsrätt, intill
dess de falla inom gränserna för någon strandfastighet eller upptagas i jordregistret
såsom fastigheter, kan vara föremal för delade meningar. För den
senare meningen talar, att en holme kan komma att ingå i strandfastiglieten
genom havets uppgrundning, liksom andra holmar kunna skiljas därifrån0
genom att förlora i storlek på grund av erosion.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet påpekade i yttrande över nyssnämnda
lagförslag svårigheterna att avgöra äganderätten till sådana grund,
understigande 100 meters längd, vilka på sjökortet betecknades som enstenar
eller bränningar inom det enskilda äganderättsområdet »inom skären»
men vilka enligt den nya lagen skulle falla inom del fria vattenområdet. Ett
betydande antal sådana grund skulle inom loppet av något årtionde komma
att vara tydliga övervattensgrund, och efter någon mansålder kunde de vara
så stora att äganderätten till dem skulle medföra fiskerätt. Stridigheter
måste då uppstå rörande deras natur av krono eller enskild. För undvikande
av dyrbara processer och undersökningar borde redan vid lagens ikraftträdande
äganderätten till dessa klarläggas.

270

I utlåtande den 18 maj 1049 angående lagstiftning om gräns mot allmänt
vattenområde (jfr prop. 1950: 59, s. 11 ff) framhöll lagberedningen att förslaget
avsåg att reglera äganderätten allenast beträffande vattentäckt område.
Äganderätten till öar och holmar berördes i princip ej i förslaget. Även
Öar och holmar av mindre längd än 100 meter kunde emellertid vara föremål
för enskild äganderätt. Det syntes knappast föreligga anledning att i
forevarande sammanhang upptaga till reglering i lag den svårlösta frågan,
under vilka förutsättningar äganderätt till Öar och holmar skulle anses föreligga;
än mindre kunde det komma i fråga att giva bestämmelser om till
vilken fastighet de skulle höra eller vem äganderätten eljest skulle tillfalla.
Det sagda gällde även den av kammarkollegiet berörda frågan, huruvida
holmar och skär som då låge under enskilt vatten vore föremål för enskild
äganderätt eller vore att anse som allmän egendom. Denna rätt finge även
framdeles i händelse av tvist styrkas med tillgängliga bevismedel, t. ex. hävden
eller eventuell redovisning vid lantmäteriförrättning.

Lagberedningen framhöll vidare att rättsläget efter den nya lagstiftningens
genomförande torde komma att innebära, att sådan ö eller holme som
var belägen inom enskilt vatten enligt tidigare rätt men inom allmänt vatten
enligt den nya lagen fortfarande komme att tillhöra den som kunde visa att
han hade äganderätt därtill vid lagens ikraftträdande. Det låge i sakens natur,
att särskilt stränga krav på bevisningen icke borde uppställas när äganderätten
gjordes gällande av den som enligt äldre rätt ägde det omgivande
vattnet. Vid motsatt förhållande, nämligen att ö eller holme låg inom vattenområde
som förut varit allmänt men enligt den nya lagstiftningen utgjorde
enskilt vatten, gällde alltjämt principen att den som erhöll vattenområdet
icke därmed förvärvade äganderätt till ön eller holmen. Denna vore fortfarande
att anse som enskild egendom. — Vid tillämpningen av denna princip
borde emellertid beaktas, att holmar och skär kunde vara så små att de
ansågs följa vattenområdet. I dylikt fall kunde den nämnda principen icke
bh tillämplig. — Öar och holmar som efter den nya gränsdragningen vore
belägna inom enskilt vatten men kvarstode som allmän egendom, syntes
bora upptagas i fastighetsregistret om så ej redan skett. De skulle alltså anses
ingå i fastighetsindelningen.

Såsom framginge av det anförda kunde i viss utsträckning oklarhet komma
att råda beträffande äganderätten till öar, holmar och skär i havet. Tillräcklig
anledning syntes dock enligt lagberedningen icke föreligga att i
nämnda sammanhang företaga någon allmän inventering för klarläggande
av äganderätten till dessa landbildningar.

I viss mindre omfattning är de öar, holmar och skär om vilka här är fråga
upptagna i jordregistret. Någon gång kan de ha åsatts egna registernummer,
men vanligen lärer de återfinnas med de namn som de åsatts i jordeboken.
Denna redovisningsform torde främst gälla Öar och större holmar.

271

En mängd mindre holmar och skär, särskilt de vilkas egenskap av allmän eller
enskild egendom kan vara osäker, finnes icke på motsvarande sätt redovisade.

Den mest översiktliga bilden av kronans ägoinnehav i kustbandet kan
erhållas av den ekonomiska kartan med därtill hörande beskrivningar, i den
män sådana utgivits. Vidare har beträffande vissa avsnitt av kusten mera
ingående utredningar eller inventeringar företagits i syfte att åstadkomma
ökad klarhet rörande allmänt respektive enskilt ägovälde. Sådana utredningar
eller inventeringar har ägt rum beträffande Göteborgs och Bohus
län, Hallands län och Norrbottens län samt Sotholms härad i Stockholms
län. Samtliga dessa utredningar är gjorda av kammarkollegiet.

Den ekonomiska kartan i skala 1: 10 000 eller för vissa områden i skala
1: 20 000 började framställas enligt beslut av 1937 års riksdag, och arbetet
därmed har numera framförts så långt att samtliga landets kustomiåden
finnes redovisade med denna karttyp. Kartan bygger på flygfotografering
av sådan noggrannhet att även de minsta skär och grund återgives. På kartan
redovisas fastighetsindelningen enligt jordregistret samt fastigheternas
uppdelning i sämjedelningslotter. De uppgifter som erfordras för denna fastighetsredovisning
inhämtas av kartverket från länslantmäterikontoren.
Kartverket erhåller ur jordregistret uppgifter om fastigheterna, bl. a. hänvisning
till lantmäteriförrättning vid vilken fastighet tillkommit eller vilken
eljest haft betydelse i sammanhanget. Genom handlingar och kartor från
dessa förrättningar erhålles uppgifter om fastigheternas gränser m. m. Viss
komplettering rörande osäkra förhållanden kan även inhämtas vid fältarbetet.

Kartan har hittills icke vård föremål för åjourhållning i annat avseende
än beträffande fastighetsindelningen. Ändringar däri införes vid länens
lantmäterikontor på plastoriginal av kartans svartritning.

Fastigheternas tillhörighet markeras på kartan med registernummer; om
fastighet består av flera skiften har vanligen varje skifte nummerbetecknats.
Öar och holmar i havet har dock icke alltid erhållit egna beteckningai. I
stället kan registerbeteckningen ha placerats i vattnet mellan en grupp av
holmar, i andra fall kan beteckningen endast ha åsatts den största ön i en
grupp. Vanligen framgår därvid holmarnas tillhörighet av fastighetsgränserna.
Samfällda holmar och skär har markerats med »s». Kronans holmar
och skär i havsbandet saknar markering.

Till den ekonomiska kartan utgavs tidigare s. k. beskrivningar, bestående
av häradsvis upprättade förteckningar med olika uppgifter beträffande fastigheterna.
Däri finnes antecknade fastigheternas nummer och arealer, ägarens
namn vid tiden för kartans upprättande samt fastigheternas egenskap
av krono, skatte eller frälse. Även andra uppgifter återfinnes i vissa fall i
beskrivningarna, exempelvis att fastigheten står under viss statlig myndig -

272

hets förvaltning eller att till fastigheten räknas en mängd holmar och skär
i yttre havsbandet. Beskrivningar är upprättade beträffande Göteborgs och
Bohus, Hallands, Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Östergötlands, Södermanlands
och Stockholms län. För senare utgivna delar av kartan, avseende
Övriga kustlän, har dylika beskrivningar icke utgivits, men uppgifter som
framkommit under det fältarbete och utredningsarbete som föregått kartans
framställning finnes givetvis tillgängliga hos kartverket.

Kronans äganderätt till holmar och skär på västkusten har undersökts
av kammarkollegiet i samband med en vid början av 1920-talet verkställd
utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster (SOU 1925: 19).
Resultatet av undersökningen, som företogs med anledning av en framställning
från fiskarbefolkningen i Göteborgs och Bohus län om vidtagande av
åtgärder i syfte att fisket vid kronans holmar och skär måtte upplåtas för
yrkesfiskare, redovisades i tre huvudgrupper.

Den första gruppen utgjorde av dåvarande lotsverket disponerade kronoholmar
och skär inom västra lotsdistriktet. I samband med lotsregleringar
samt i vissa fall även tidigare hade ett avsevärt antal kronan tillhöriga holmar
och skär upplåtits till lotspersonalen för att bereda tillgång till boningsplatser
samt mulbete och fiske. Förteckningen upptar ett 80-tal lägenhetsnamn,
av vilka flertalet avser enstaka landbildningar; några lägenheter utgör
dock ögrupper med ett stort antal öar eller holmar. Beträffande de olika
objekten angives i åtskilliga fall grunden för kronans äganderätt (domar, utslag
m. m.) samt de beslut enligt vilka de ställts till lotsverkets disposition.

Den andra gruppen avsåg kronoholmar i Göteborgs och Bohus län, upplåtna
till fritt och allmänt begagnande jämlikt beslut av Kungl. Maj:t och
rikets ständer. Den omfattade omkring 130 holmar eller grupper av sådana.
Kronans åtkomst har i denna grupp icke angivits. Flertalet har upplåtits
till allmänt begagnande under 1840-talet.

Den tredje gruppen innehöll holmar och skär som på grund av sitt läge
eller eljest icke är att hänföra till vissa hemman utan torde vara kronan
tillhöriga. Gruppen innehåller 782 objekt i Göteborgs och Bohus län jämte
Göteborgs stad samt 70 objekt i Hallands län. I åtskilliga fall har angivits
att ett objekt består av ett flertal holmar eller att ett antal skär tillhör objektet.
Många av dessa holmar och skär har upptagits i förteckningen utan
uppgift om grund för kronans anspråk; därvid torde objektens läge som
regel ha varit avgörande. I andra fall har sådan grund angivits, exempelvis
att objektet i jordeboken eller eljest redovisats som krono eller att objektet
ej omnämnts i skitteshandlingar rörande visst hemman och därför utgör
kronoegendom. Stundom uttryckes sistnämnda förhållande icke lika kategoriskt;
det angives i stället att holmarna torde tillhöra kronan. Ett antal
holmar har på ansökan av ägare till vissa hemman blivit skattlagda, men

273

förrättningen har icke fastställts. Genom kungl. befallningshavandes beslut
kan sådana holmar ha förklarats för kronans egendom; dessa beslut kan ha
undanröjts, men något ytterligare beslut har sedermera icke fattats om äganderätten.

Kammarkollegiets utredning rörande kronans holmar och skär inom Sotholms
härad av Stockholms län är daterad år 1946 och företogs enligt Kungl.
Maj :ts uppdrag. Även denna utredning föranleddes av en framställning från
liskareintressenter. Kollegiet erinrade inledningsvis om dels att enligt då
gällande lag om rätt till fiske ägde varje svensk undersåte viss rätt till fiske
i öppna havet ävensom vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i
saltsjön belägna skär och holmar som icke till något hemman hörde eller
under särskilda villkor innehades, dels att enligt gällande lag om rätt till
jakt å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär som ej
hörde till visst hemman icke utan tillstånd av kronan finge bedrivas annan
jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl
eller sjöfågel. Kollegiet erinrade vidare om att de berörda framställningarna
gåve uttryck åt en jämväl i andra sammanhang framkommen känsla av otillfredsställelse
bland länets skärgårdsbefolkning över att omfattningen av
den skärgårdsbefolkningen genom nämnda lagstadganden medgivna fria fiskeoch
jakträtten, oklar redan i följd av lagbudens utformning, sedan länge
tenderade att inskränkas genom att betydande områden i den yttre skärgården
lagts under enskild äganderätt. Kollegiet hade börjat arbetet med att
låta vederbörande ortsrepresentanter uppgiva de holmar och skär som de ansett
böra bli töremål för utredning, men undersökningen hade kommit att
omtatta även andra holmar och skär än de sålunda nämnda. Under utredningen
hade upplysningar i viss utsträckning inhämtats från lantmäterimyndigheterna
samt lotsstyrelsen och marinförvaltningen. Lantmäterimyndigheternas
kartmaterial hade genomgåtts liksom även hos kollegiet förvarade
handlingar av kameralt innehåll, såsom skattläggningshandlingar
och handlingar rörande förpantning och skatteförsäljningar av kronan tillhöriga
fastigheter. Sockenbeskrivningar och annan tryckt litteratur samt
häradets lagfartsprotokoll hade lämnat vissa upplysningar. Däremot hade en
fullständig genomgång av häradets lagfartsprotokoll eller domböcker befunnits
alltför tidsödande och därför icke företagits.

Med utgångspunkt i historiska och rättsliga synpunkter hade kollegiet
tunnit undersökningsmaterialet kunna uppdelas i vissa huvudtyper, som
var för sig givit anledning till olika principiella synpunkter.

Beträffande den första gruppen - holmar och skär som vid i äldre tid
löretagna geometriska avritningar eller vid senare lantmäteriförrättningar
uppgivits tillhöra visst hemman — erinrades till en början att det genom ett
flertal av Kungl. Maj:t under 1930-talet meddelade utslag hade fastslagits,
att fastighetsgräns mot öppna havet icke finge bestämmas i den uti jorddelningslagen
stadgade ordningen för gränsbestämning. Visserligen hade

274

sådana gränsbestämningar ägt rum och blivit fastställda före och i enstaka
fall även efter tillkomsten av dessa prejudikat, men för det övervägande antalet
vid öppna havet belägna fastigheter torde gränsen mot havet icke varit
föremål för lantmäteriförrättning. Frågan huruvida till viss fastighet hörde
utanför denna belägna holmar och skär finge därför avgöras efter andra kriterier.
Lantmäteristyrelsen hade uppgivit, att de längst ut i havet belägna
skären vid lantmäteriförrättningar beträffande strandfastigheter ofta, även
om skären av ålder hävdats till respektive skifteslag, icke medtagits i förrättningarna,
emedan deras inmätning skulle ha betingat kostnader som icke
stått i rimlig proportion till deras värde. Å andra sidan hade icke sällan vid
redan i början av 1700-talet företagna avmätningar av skifteslag å kartorna
upptagits holmar och skär belägna ute i havet på ett betydande avstånd —
upp till ett par kilometer — från närmast innanför belägna landbildningar.
1 kartbeskrivningar kunde stundom upplysas att åbon vid dessa skär hade
tillfälle till fiske, äggtäkt eller jakt efter sjöfågel eller säl. Kollegiet kunde
icke finna att en dylik redovisning av holmar och skär, belägna långt ut i
havet, i alla fall utgjorde tillräcklig bevisning för att skären av ålder hävdats
såsom tillhöriga hemmanet. Ännu mindre vore detta fallet då lantmäteriförrättningarna
företagits de senaste mansåldrarna. Med stöd av urminnes
hävd kunde emellertid i vissa fall skären anses tillhöra viss fastighet.

Skattläggningen av skärgårdshemman lämnade icke någon säker vägledning
för bedömning i förevarande hänseende på grund av de principer som
därvid tillämpades. Om vid skattläggningen hänsyn tagits till slåtter, bete,
skogsfångst eller fiske kunde det finnas skäl för att hänföra skären till
hemmanet, men för alla fall läte sig detta måhända icke göra. Då det
gällde sådana nyttigheter som skötfiske, sälfiske eller sjöfågelsjakt vore del
nämligen icke uteslutet, att det rörde sig om en näringsbeskattning. Omnämnandet
av sådana rättigheter kunde icke alltid utgöra bevis för att vissa
holmar och skär hörde till hemmanet.

En annan av de landbildningstyper som omfattades av kollegiets utredning
avsåg skärgårdar som ägde anknytning till kronan tidigare tillhöriga, i jordeböckerna
upptagna strömmingsfisken, vilka sålts till skatte, huvudsakligen
under mitten av 1800-talet. I äldre tid bedrevs fisket i dessa skärgårdar under
den förutsättningen, att de fiskande hade sina bostäder och skötte insaltningen
av fisken i särskilda fiskelägen eller fiskehamnar, vanligen en
fiskehamn i varje större utskärgård. Då de skär på vilka fiskelägena var belägna
och dem omgivande klippor och skär utgjorde en stor del av den ytterst
mot havet liggande delen av Stockholms skärgård, vore det för förefintligheten
av kronoholmar och kronoskär av den största betydelse, huruvida
kronan genom skatteförsäljningarna hade avhänt sig endast rätten till fiske
eller även äganderätten till vatten och grund. Kammarkollegiet hade efter
prövning av detta spörsmål stannat för att äganderätten överlåtits, om vid
bestämmandet av fiskets ränta hänsyn tagits till värdet av ej blott rätten til!

275

fiske utan även till förmåner, vilkas tillgodogörande var lokaliserat till holmar
och skär, såsom äggtäkt, mulbete och höslåtter. Om åter vid bestämmandet
av fiskets ränta hänsyn tagits endast till värdet av fisket, oaktat andra
förmåner av uppskattningsbart värde förelegat, hade en senare skedd skatteförsäljning
av fisket icke omfattat holmar och skär. Denna skillnad i bedömningsresultatet
kunde föreligga vid försäljning av kronofisken jämlikt
1850 års författning. Såvitt gällde försäljningar jämlikt 1848 års författning
kunde emellertid nu icke bedömas vad som varit inbegripet under räntan.
Förhållandena beträffande sistnämnda kronofisken var emellertid sådana,
att övervägande skäl talade för att kronan avhänt sig även äganderätten
till holmar och skär.

På grundval av de allmänna principer som kammarkollegiet sålunda redovisat
— i det ovanstående återgivet endast i vissa delar — har kollegiet i
särskilda bilagor till utredningen lämnat utförliga uppgifter om de inom
häradet aktuella ögrupperna. I åtskilliga fall har kollegiet ansett sig kunna
beteckna holmar och skär såsom enskilda eller kronan tillhöriga, i andra
fall åter har kollegiet icke ansett sig kunna med säkerhet uttala sig om äganderättsfrågan.

I kammarkollegiets förevarande utredning erinrades även om att frågan
om betydelsen av kronans äganderätt till holmar och skär berördes vid 1938
års riksdag vid dess behandling av förslag om rätt till jakt. I skrivelse till
jordbruksutskottet hade representanter för fiskerinäringen i Stockholms län
framfört vissa yrkanden i frågan. Sedan jordbruksutskottet erinrat om att
kammarkollegiet år 1938 gjort hemställan om visst utredningsuppdrag, uttalade
utskottet.

De i skrivelsen till utskottet berörda spörsmålen äro uppenbarligen av den
art, att de icke kunna avgöras i lagen om rätt till jakt. Icke endast för fiskarbefolkningen
utan även ur naturskyddssynpunkt lärer det emellertid vara
av betydelse att få klarlagt omfattningen av kronans äganderätt till holmar,
klippor och skär i de yttre skärgårdarna. Då de av kammarkollegium föreslagna
utredningarna torde kunna bidraga till att skingra rådande ovisshet
härutinnan, vill utskottet framhålla det önskvärda i att dessa utredningar
komma till stånd. Oberoende härav finner utskottet det önskvärt, att åtgärder
för bevakande av kronans rätt till ifrågavarande holmar, klippor och
skär vidtagas mera allmänt än vad hittills torde varit fallet.

Sammanfattningsvis framhöll kammarkollegiet, att utredningen syntes
visa att även inom ett så begränsat kustområde som Sotholms härads kust
funnes ett flertal klippor och skär, beträffande vilka ovisshet rådde om de
rätteligen tillhörde kronan eller låge under enskild äganderätt. Denna ovisshet
syntes icke kunna undanröjas annat än genom domstolsprövning. En
sådan prövning skulle emellertid förutsätta, alt kronan anställde ett betydande
antal rättegångar emot olika ägare av strand fastigheter. Domstolarnas
benägenhet alt godkänna anspråk på enskild rätt till klippor och skär i
yttre skärgården gjorde att utgången av dylika rättegångar för kronan måste

276

te sig synnerligen oviss. Härtill komme att det syntes mindre sannolikt att
utgången i dessa mål finge större värde som prejudikat, även om de enskilda
anspråken bleve underkända. Kollegiet kunde därför för det dåvarande icke
tillstyrka anställande av dylika rättegångar.

Desto mera angeläget syntes det kollegiet, att lagstiftningen om ägogränser
i vatten bringades till ett positivt resultat. Därigenom borde effektiva hinder
skapas emot att klippor och skär underkastades enskilda äganderättsanspråk
som med tiden finge stöd av hävd. Enligt kollegiets erfarenhet från Stockholms
skärgård och från västkusten vore bestämmelserna i jorddelningslagen
om bevakandet av kronans rätt icke så effektiva som önskvärt vore.
Det vore uppenbart att vid lantmäteriförrättningar utefter kusterna värdet av
dessa bestämmelser vore beroende av att det allmänna ombudet icke godtog
varje från enskild jordägare framställt anspråk på hävd till holmar och skär
som låge på mera avsevärt avstånd från stranden.

Utredning rörande nu ifrågavarande äganderättsförhållanden inom Norrbottens
län utfördes av kammarkollegiet år 1952 efter framställning från
länsstyrelsen i länet. Utredningen inskränkte sig till en förteckning av de
holmar som enligt särskilda beslut vore att anse som krono, varvid även upptogs
det fåtal som enligt tillgängliga uppgifter stode under annan statlig
myndighets förvaltning. I betraktande av det stora antal skärgårdsholmar
som funnes inom länet syntes det kollegiet troligt att ytterligare holmar i länet
vore av krononatur, ehuru de icke påträffats vid arbetet med förteckningen.

Inventeringen omfattar omkring 160 holmar eller skär, i vissa fall bestående
av flera landbildningar. Det övervägande flertalet har upptagits i jordeboken
för vederbörande socken. Beträffande åtskilliga finnes beslut meddelade,
att holmen skall upplåtas till allmänt begagnande eller att fisket upplåtits
för detta ändamål. I något fall angives kronans äganderätt på grund
av domstolsutslag. Ett mindre antal holmar eller skär är ställda till dåvarande
lotsverkets disposition eller behålles som upplagsplats för kronans skogseffekter.

Domänverket förvaltar — som regel med stöd av Kungl. Maj :ts beslut —
ett antal kronoholmar och skär, de flesta belägna i Norrbottens län. På vissa
av dem men icke på alla finns skogsmark. De utgörs av sådana fastigheter
i kustlandet, som icke tillagts något hemman och ej heller innehaves under
särskilda villkor. Samtliga är att betrakta som domänfonden tillhörande
fastigheter. De redovisas i domänverkets förvaltningsberättelse för år 1960
med följande arealer och fördelning på län.

277

Län, fastigheter:

Norrbottens län

5 holmar, undantagna till upplagsplatser

3 holmar, upplåtna till lotsverket ......

8 namngivna holmar med tillhörande skär
193 ej namngivna holmar och skär ......

Summa Därav

areal skogs (hektar)

mark

(hektar)

58 42

22 13

417 118

715 184

Summa för Norrbotten 1 212 357

Västerbottens län
3 namngivna holmar

18 13

Västernorrlands län
2 namngivna holmar

1 216 642

Gävleborgs län, Östergötlands län och Hallands län

Vardera en namngiven holme eller grupp av d:o ........ 102_21

Summa för 217 holmar och skär 2 548 1 033

I detta sammanhang må slutligen omnämnas att kammarkollegiet år 1953
erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag
till lagstiftning, varigenom kronan förklaras vara ägare till de allmänna
vattenområdena. I direktiven för utredningen har erinrats om att det vore
oklart vilken rättslig ställning man skulle tillägga sådant vattenområde. Rätten
till fiske och jakt vore reglerad i lag, och enligt vattenlagen ägde enskilda
att för vissa ändamål utnyttja allmänt vatten. Även utan skriven lag
ägde enskilda viss dispositionsrätt över vattenområde, exempelvis att med
båt befara området. Ä andra sidan hade rätten till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde genom en samtidigt med uppdraget utfärdad
lag förbehållits kronan. Det vore enligt direktiven önskvärt att en legal förklaring
om kronans äganderätt till de allmänna vattenområdena komme till
stånd. I lagtexten eller dess motiv borde i möjlig mån klarläggas vilka begränsade
rättigheter som förefunnes och alltjämt borde bestå.

Enligt uppgift från kammarkollegiet kan resultatet av utredningen väntas
föreligga tidigast under år 1966.

Revisorernas uttalande. Vid rikets kuster finnes flerstädes vidsträckta
skärgårdar, omfattande en mängd öar, holmar och skär. Sådana landbildningar
förekommer även i stort antal vid kuststräckor med mera omedelbar
närhet till havet. Många av dessa holmar och skär har vid jorddelningsförrättningar
i äldre tid tillskiftats enskilda hemman eller skifteslag, andra
åter är i kronans ägo.

Av kronan tillhöriga holmar och skär kan några ha kommit i allmän ägo
genom att kronan medelst köp eller på annat sätt förvärvat stamhemmanet.

278

När det gäller smärre holmar och skär, belägna tämligen långt ut i havsbandet,
torde emellertid kronans äganderätt vanligen kunna hänföras till den
regalrätt som kronan i äldre tid tillagt sig. Sådana holmar och skär, vilka
icke tillskiftats hemman eller skifteslag vid lantmäteriförrättning och på
vilka enskilda icke på annan grund kunde göra anspråk, ansågs omfattade
av kronans rätt. Dessa holmar och skär har i vissa fall upplåtits till någon
myndighets disposition, såsom till sjöfartsverket eller militär myndighet,
i andra fall är de ställda under domänverkets förvaltning. Åtskilliga holmar
och skär har kronan av alder upplåtit till allmänheten för gemensamt nyttjande.
I sista hand tillhör det kammarkollegiets ämbetsuppgifter att utöva
tillsyn över sådana holmar in. in., beträffande vilka något särskilt förvaltningsbeslut
ej meddelats.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är kännedomen om och
redovisningen av detta kronans markinnehav synnerligen bristfällig. Härvid
bör beaktas att de bakomliggande rättsförhållandena mångenstädes är
komplicerade och oklara. Åtskilligt har dock uträttats för att vinna upplysningar
om äganderättsförhållandena. Vid arbetet med den ekonomiska kartan
har vissa utredningar företagits för att erhålla material till den fastighetsindelning
som kartan innehåller. Beträffande vissa delar av kusten har
vidare kammarkollegiet i skilda sammanhang företagit inventeringar i syfte
att klarlägga äganderättsförhållandena utanför kusterna. Så har skett beträffande
västkusten och Norrbottens län samt beträffande Sotholms härad
av Stockholms län. Därvid har åtskilliga holmar och skär med tämligen
stor säkerhet kunnat betecknas som kronoegendom, men beträffande en
mängd holmar och skär har de verkställda undersökningarna icke givit något
bestämt svar på frågan om äganderätten. Den rådande osäkerheten synes
gälla icke endast sådana holmar och skär som förmodats vara kronan
tillhöriga utan även holmar och skär som hävdats av ägare till enskilda
hemman eller andra och antagits tillhöra dem. Den oklarhet som i detta
hänseende föreligger torde få ses mot bakgrunden av att dessa fastighetsobjekt
i äldre tider ofta ansetts värdelösa. Det huvudsakliga intresset knöt
sig till vissa bestämda nyttigheter, såsom fisket i de kringliggande vattnen
och sjöfågelsjakten däromkring, eller till deras användning för anordnande
av bryggor, upplagsplatser, lastplatser in. ni. och för andra former av utnyttjande,
exempelvis bete och vasstäkt.

Av utredningarna rörande kronans innehav av holmar och skär vid saltsjökusterna
torde den som avser Sotholms härad av Stockholms län ha bedrivits
särskilt ingående. Utförliga undersökningar av tillgängligt akt- och kartmaterial
ligger till grund för kammarkollegiets omdömen om de olika objekten.
I fråga om de många tveksamma fall som likväl kvarstår beträffande
denna jämförelsevis begränsade del av kusten har kammarkollegiet framhållit,
att någon definitiv lösning av äganderättsfrågan icke torde kunna
vinnas utan omfattande och kostsamma processer med de markägare eller

279

andra som kunde tänkas framställa enskilda anspråk — en lösning som kollegiet
för sin del icke ansåg sig kunna förorda. Kollegiet framhöll även att
domar i enstaka mål måhända icke skulle få större värde som prejudikat
ens i de fall då kronan hade framgång med sin talan.

Att kronan skall hävda det allmännas anspråk på vissa tillgångar som ej
på klara grunder tillkommer enskilda står i full överensstämmelse med nu
gällande rättsuppfattning. Principen har bl. a. kommit till uttryck i den år
1953 genomförda lagen om rätt till sand-, grus- och stentäkt i allmänt vattenområde
och vid Kungl. Maj :ts uppdrag samma år åt kammarkollegiet
att avgiva förslag till lagstiftning, varigenom sådant vattenområde förklarades
tillkomma kronan med äganderätt.

En utförlig utredning rörande kronans rätt till holmar och skär i havet
skulle givetvis vara en synnerligen omfattande arbetsuppgift, och det torde
möta betydande svårigheter att uppbringa personalresurser för ett dylikt
företag hos de ämbetsverk som kan komma i fråga. Det kan även göras gällande,
att möjligheterna för enskilda att i dagens läge taga ifrågavarande
marktillgångar i besittning numera är väsentligt mindre än förr och likaså
möjligheten att sedermera med åberopande av hävd stärka sådana anspråk
som tidigare varit mindre väl grundade. Å andra sidan talar åtskilliga skäl
för att åtgärder från det allmännas sida icke bör skjutas på framtiden, så
att det nuvarande osäkra rättsläget blir bestående. Redan år 1938 framhöll
jordbruksutskottet — vid behandlingen av frågan om lag om rätt till jakt
— att det av olika skäl, bl. a. från naturskyddssynpunkt, vore av betydelse
att få klarlagt omfattningen av kronans äganderätt till holmar, klippor och
skär i de yttre skärgårdarna. Åtgärder för bevakande av kronans rätt till
ifrågavarande egendom borde enligt utskottet vidtagas mera allmänt. Sedan
dess har den nyssnämnda utredningen rörande Sotholms härad kommit till
utförande, men därutöver har någon mera genomgripande undersökning av
hithörande förhållanden icke genomförts.

Enligt revisorernas mening framträder behovet av åtgärder för att hävda
det allmännas rätt i förevarande hänseende numera med särskild styrka.
Naturvårdssynpunkterna är långt mera aktuella än tidigare. Utvecklingen
av fritidsintressena inverkar i flera avseenden på problemet; dels framstår
det som eu viktig samhällsuppgift att för det allmännas räkning trygga tillgången
till lämpliga markobjekt, ej minst i havsbandet, dels föreligger risken
att eu ökad aktivitet från obehöriga intressen motverkar de strävanden
som kronan i detta hänseende vill företräda. Som exempel kan nämnas att
länsstyrelserna flerstädes haft problem med bebyggelse i havsbandet som
tillkommit utan legala förutsättningar. Den fortskridande landhöjningen
medför även förändringar i läget; särskilt i norrlandslänen framträder nya
landbildningar på bränningar och grund. Del synes högst antagligt, att den
förestående utvecklingen inom en nära framtid kommer att påkalla en lösning
av dessa frågor.

280

I likhet med kammarkollegiet finner revisorerna det icke motiverat att
kostsamma processer anställes mot enskilda jordägare eller andra för att
klarlägga äganderättsförhållandena på begränsade kustavsnitt. Då en ökad
aktivitet från det allmännas sida likväl synes vara angelägen, bör det enligt
revisorernas mening närmare övervägas vilka åtgärder som i nuvarande läge
är möjliga och ändamålsenliga för att kronans och det allmännas intressen
skall kunna göras gällande mera effektivt än hittills. En legal förklaring om
kronans äganderätt till dessa tillgångar av samma natur som genomförts när
det gäller rätten till sand-, grus och stentäkt inom allmänt vattenområde
bör därvid tagas under prövning. Det synes även antagligt att fortsatta
grundliga undersökningar av rättsförhållandena, i likhet med den som företagits
beträffande viss del av Stockholms skärgård, kommer att lämna ytterligare
stöd för hävdandet av kronans anspråk. Det är vidare önskvärt att
den fasta egendom i havet som äges av kronan eller på vilken kronan ställer
anspråk erhåller en mera samlad och enhetlig redovisning. Eventuellt kan
denna förläggas till domänstyrelsen, som äger den för tillsyn av fastighetsbeståndet
erforderliga lokala förvaltningen, eller till den centrala myndighet
som framdeles kommer att omhänderha naturvårds- och fritidsfrågorna.
Den samlade redovisning som därigenom skulle ernås bör åskådliggöras på
lämpligt kartmaterial och göras tillgänglig för allmänheten, så att en ökad
insyn i äganderättsförhållanden och anspråk åstadkommes.

Revisorerna har även funnit att osäkerhet flerstädes råder beträffande
omfattningen av den förvaltning och tillsyn av kronans holmar och skär
som tillkommer de olika myndigheterna. I samband med en samlad redovisning
av dessa tillgångar bör därför en klarare gränsdragning eftersträvas
i fråga om den statliga förvaltningen av ifrågavarande fastighetsbestånd.

281

HANDELSDEPARTEMENTET

§ 34

Statens provningsanstalt

För den industriella och tekniska utvecklingen är noggrann kännedom
om egenskaperna och funktionerna hos olika slag av material och konstruktioner
av grundläggande betydelse. Behovet av undersökningar, provningar
och kontroll av material ökar också ständigt. Samtidigt framträder krav
på alltmer förfinade och komplicerade mät- och provningsmetoder.

Den ojämförligt största delen av provningsverksamheten i landet utföres
vid industrilaboratorier. Särskilt de stora industrierna har hunnit långt i
fråga om anordningar för materialkontroll och utvecklingsarbete på materialområdet.
För den mindre och medelstora industrin liksom för företag
och enskilda inom distributions- och konsumtionsleden är det emellertid
ofta icke ekonomiskt att skaffa egna provningsresurser. De kan i vissa fall
vända sig till branschforskningsinstitut och kommersiella laboratorier av
olika slag men är merendels hänvisade till offentlig provningsanstalt.

Den ledande offentliga provningsinstitutionen i vårt land är statens provningsanstalt.
Den grundades år 1920 genom att materialprovningsanstalten
vid tekniska högskolan organiserades som ett statligt verk. Dess huvuduppgifter
är att på uppdrag av statliga myndigheter och institutioner samt
enskilda utföra provningar och undersökningar av material och konstruktioner
ävensom att åtaga sig besiktningar, kontrolluppdrag och liknande
inom anstaltens kompetensområde. Utgifterna för verksamheten bestrides
genom anslag över riksstaten. Mot utgifterna svarar ej oväsentliga inkomster
i form av ersättningar för utförda provningar och undersökningar;
inkomsterna tas till uppbörd på riksstatens inkomstsida.

Omstående uppställning visar för tiden fr. o. in. budgetåret 1957/58 inkomsterna
vid statens provningsanstalt ävensom utgifterna på de för anstalten
uppförda anslagen.

Med anledning av propositionen nr 41 fattade 1961 års riksdag beslut om
en omorganisation av provningsanstalten, vilken resulterat i en genomgripande
upprustning av anstaltens resurser såväl för provningsverksamhet
som för forsknings- och utvecklingsarbete avseende provningsmetoder in. in.
Omorganisationen föregicks av eu särskild utredning genom sakkunniga
som tillkallats år 1958. I direktiven för utredningen framhölls, att prov -

282

Budgetår	Inkomster, kronor	Utgifter, kronor
Avlöningar	Omkost- nader	Uppdrags- verksamhet	Utrustning
1957/58 ..........	2 222 980	2 157 598	433 988		196 737
1958/59 ..........	2 418 026	2 367 562	502 085	—	87 383
1959/60 ..........	2 629 865	2 638 418	534 490	—	523 556
1960/61 ..........	2 928 409	2 936 035	596 866	—	157 529
1961/62 ..........	2 916 448	1 001 298	225 149	2 904 873	150 702
1962/63 ..........	3 210 912	1 371139	146 235	3 438 918	379 616
1963/64 ..........	3 765 073	1 456 823	201 159	3 930188	613 335
1964/65 ..........	4 683 049	1 547 460	231 858	4 721 691	650 995

ningsverksamhet förutom vid provningsanstalten bedrevs på många andra
håll inom den statliga och statsunderstödda sektorn. Denna uppdelning
medförde dubbelarbete och även merkostnader genom anskaffning på flera
håll samtidigt av ofta dyrbar teknisk utrustning. Ett vidgat samarbete mellan
olika institutioner skulle kunna medverka till ett bättre ekonomiskt
utbyte av de samlade resurserna på området.

I sitt år 1960 avlämnade betänkande lämnade utredningen en översikt
av de inom landet tillgängliga provningsresurserna inom huvudsakligen
den statliga sektorn. Därvid redovisades 93 olika myndigheter, institutioner
och enskilda organisationer som i större eller mindre omfattning utförde
provningar av skilda slag. Förteckningen omfattade ett 50-tal statliga
myndigheter, institutioner och utbildningsanstalter eller grupper av sådana.
Några av dessa utförde provningar som sin huvudsakliga arbetsuppgift,
under det att flertalet försetts med provningsresurser endast som ett
led i sin tekniska eller affärsdrivande verksamhet. Drygt ett 40-tal av de
med provningsverksamhet sysselsatta utgjordes av kommunala myndigheter
eller enskilda organisationer m. fl. Åtskilliga tillhörande den sistnämnda
gruppen uppbar statsbidrag.

Utredningen anförde i sitt betänkande att den i samordningsfrågan mött
svårigheter av skilda slag när det gällt att finna de praktiska lösningarna.
Myndigheter och institutioner inom den statliga och statsunderstödda sektorn
hade i allmänhet icke velat eller ansett sig kunna ta över arbetsuppgifter
från statens provningsanstalt. Samtidigt hade bl. a. branschforskningsinstituten
ansett sig förhindrade att till förmån för statens provningsanstalt
avstå från exempelvis förekommande rutinprovningar, -vilka vore
en form av service från institutens sida i förhållande till deras huvudmän.
Den väsentligaste invändningen hade emellertid gällt att man i landet borde
ha tillgång till en provningsinstitution, som vore helt fri från kommersiella
intressen och som vid ekonomiska och andra överenskommelser samt
vid tvister, tullfrågor etc. kunde utföra undersökningar och provningar
samt avge yttranden, vilkas opartiskhet vore ställd utom diskussion. Likväl
funnes även enligt utredningens bedömningar plats för olika former

283

av samarbete på provningsoinrådet, men frågorna härom vore möjliga att
lösa endast på sikt och genom initiativ och aktiv medverkan av statens
provningsanstalt.

I den nyssnämnda propositionen framhöll föredragande departementschefen
att ansträngningarna att vinna en ur ekonomiska och andra synpunkter
värdefull samordning av tillgängliga resurser på provningsområdet
måste fortsätta med all kraft, trots de svårigheter som mötte. Den snabba
tekniska utvecklingen krävde alltmer komplicerade instrument och apparater,
representerande ofta mycket stora anskaffningsvärden. Förvärv
på ett håll inom den statliga och statsunderstödda sektorn av dyrbar utrustning
som redan fanns tillgänglig på annat håll inom nämnda sektor
borde så långt möjligt undvikas. Exempelvis framginge av betänkandet att
branschforskningsinstituten och de tekniska högskolorna i allmänhet förklarat
sig villiga att under vissa betingelser utföra sådana provningar, för
vilka de vore ensamma i landet beträffande utrustning och personal. Även
vissa andra alternativ till samarbete hade anvisats i betänkandet, exempelvis
möjligheten att filialvägen utnyttja vissa provningsresurser vid de
tekniska läroverken och vid textilinstitutet i Borås. Statens provningsanstalt
borde i sin verksamhet noggrant beakta alla sådana möjligheter till
samarbete. För övrigt vore det en fråga på sikt att ordna det berörda samarbetet.
För planeringen vore det viktigt att anstalten, exempelvis genom samarbetsgrupper,
fortlöpande höll kontakt med olika provningsinstitutioner
i landet och även i utlandet. Därur syntes kunna växa fram konkreta förslag
till samordning och rationalisering, vilka det borde åligga anstalten att i
förekommande fall underställa Kungl. Maj :ts prövning.

1961 års beslut innebar som nämnts en omdaning och upprustning avstatens
provningsanstalt, som därigenom kom att organiseras på tre avdelningar
med sammanlagt tolv laboratorier. 1958 års utredning berörde även
frågan om verksamhetens finansiering och i samband därmed vissa kamerala
redovisningsfrågor. Utredningen konstaterade att uppdragsverksamheten
svarade för den dominerande delen, mellan 60 och 70 procent, avarbetet
vid provningsanstalten. Vid sidan av denna verksamhet bedrevs,
ehuru i ganska begränsad omfattning, forsknings- och utvecklingsarbete
för åstadkommande av ändamålsenliga provningsmetodcr. Dessutom besvarade
anstalten remisser och förfrågningar samt ställde personal till förfogande
för standardiserings- och liknande arbeten. Taxorna i uppdragsverksamheten
vore så avvägda, att de i princip skulle täcka alla med denna
verksamhet förenade utgifter, ehuru detta önskemål i realiteten icke
gick att helt genomföra. Kostnaderna för de arbetsuppgifter som icke vore
direkt hänförliga till uppdragsverksamheten och som sammanfattades
under begreppet allmän verksamhet bestreds helt av staten.

Utredningen hävdade vidare att anstaltens taxor även i fortsättningen

284

borde så avvägas, att full täckning i princip erhölls för alla med uppdragsverksamheten
förenade kostnader. Utredningen bedömde det emellertid icke
praktiskt möjligt att för det dåvarande höja avgifterna i uppdragsverksamheten
i vidare män än som erfordrades för att anpassa dem till redan beslutade
lönehöjningar. Vad gällde finansieringen ansåg utredningen att anstalten
borde kunna arbeta under friare ekonomiska förhållanden. I detta syfte
föreslog utredningen att inkomsterna av uppdragsverksamheten togs till
uppbörd under anstaltens anslag, varigenom större förutsättningar skulle
tillskapas för friare disposition av inflytande inkomstmedel.

Rörande sistnämnda frågor anfördes i 1961 års proposition, att full kostnadstäckning
i uppdragsverksamheten borde eftersträvas. Anstalten hade
emellertid i sin verksamhet en hel del oekonomiska grenar, framför allt
inom det elektro-fysikaliska området. Detta omfattade vissa slag av sällan
förekommande provningar, vilka erfordrade en dyrbar utrustning och mycket
förberedande arbete. Med hänsyn härtill ginge det i allmänhet icke att
via taxan få full ersättning för nedlagda kostnader. Dessa frågor vore emellertid
svåra att överblicka, och en närmare prövning därav borde anslå till
dess att de ekonomiska resultaten efter omorganisationen började framträda.
Såvitt gällde finansieringsfrågan vore en viss självständighet och rörlighet i
medelsdispositionen motiverad. Vid flertalet myndigheter med uppdragsverksamhet
användes emellertid — liksom dittills varit fallet vid statens
provningsanstalt — ett bruttoredovisningssystem, innebärande att inkomster
och utgifter redovisades skilda från varandra, varvid inkomsterna togs
till uppbörd på driftbudgetens inkomstsida. Även inom ramen för ett dylikt
redovisningssystem vore det möjligt att tillgodose de nämnda kraven på rörelsefrihet
för vederbörande myndighet, och systemet borde även fortsättningsvis
tillämpas för provningsanstalten. 1 anslagshänseende borde därvid
en skiljelinje dragas mellan anstaltens allmänna verksamhet och dess uppdragsverksamhet.
Alla de med sistnämnda verksamhet förenade synliga utgifterna
för avlöningar och omkostnader föreslogs sammanförda under ett
anslag med rubriken Uppdragsverksamhet. Detta anslag skulle få disponeras
intill ett belopp som svarade mot inflytande inkomster efter avdrag av
de på uppdragsverksamheten belöpande osynliga kostnaderna i form av
pensions- och kapitalkostnader m. m.

De förslag rörande upprustning av provningsanstalten som framlagts i
propositionen 1961: 41 bifölls av riksdagen. Någon erinran framställdes icke
gentemot de uttalanden som redovisats i det ovanstående. I statsutskottets
utlåtande framhölls bl. a. att utskottet förutsatte att full kostnadstäckning
i uppdragsverksamheten i största möjliga utsträckning skulle eftersträvas.

I de regleringsbrev genom vilka anslaget till uppdragsverksamhet ställts
till anstaltens förfogande har varje år intagits föreskrift om att av anslagel
finge disponeras sammanlagt högst ett belopp motsvarande de ersättningar
som anstalten betingade sig av uppdragsgivare efter frånräkning av de i er -

285

sättningarna ingående tilläggen för pensionerings- och kapitalkostnader
in. in.

t november 1963 överlämnade provningsanstalten till handelsdepartementet
en utredning rörande anstaltens taxor. I utredningen anfördes olika omständigheter
som minskade möjligheterna att uppnå full kostnadstäckning
i uppdragsverksamheten. Ett alltför hårt lönsamhetskrav skulle enligt anstaltens
mening tvinga fram en genomgripande omläggning av uppdragsverksamheten
och snedvrida dess inriktning. De tillämpade taxeprinciperna
stämde i huvudsak väl överens med vad som tillämpades vid jämförbar verksamhet
inom landet, och taxorna uppfyllde i fråga om kostnadstäckning det
minimum som uppställts i samband med 1961 års omorganisation. Det system
som då införts med ett särskilt anslag för uppdragsverksamheten hade
emellertid medfört svårigheter vid anslagsbokföringen. Bokförda utgifter
hade fått belasta den allmänna verksamheten respektive uppdragsverksamheten
på ett mer eller mindre skönsmässigt sätt.

Den nu berörda frågan upptogs till behandling i 1965 års statsverksproposition
(X ht, s. 73 o. f.). I huvudsaklig överensstämmelse med det av provningsanstalten
framlagda förslaget förordade föredragande departementschefen
därvid en omläggning av anstaltens anslagsredovisning, varemot
riksdagen icke hade något att erinra. Fr. o. m. budgetåret 1965/66 uppföres
sålunda för anstaltens räkning ett anslag för samtliga avlöningar och ett
anslag för samtliga omkostnader, vartdera anslaget avseende verksamheten
i dess helhet. Härjämte anvisas alltjämt ett särskilt anslag för utrustning.
Samtidigt har en ekonomisk ram fastställts för den s. k. allmänna verksamheten.
Liksom tidigare skall denna verksamhet icke omfattas av det
krav på kostnadstäckning som även i fortsättningen gäller beträffande uppdragsverksamheten.
Jämkningar i ramen bör kunna göras för att anpassa
den till mera betydande kostnadsförändringar, t. ex. till följd av löneregleringar
eller eljest då särskilda skäl föreligger.

I statsverkspropositionen framhölls samtidigt att anstalten genom den
successiva utbyggnad som numera skett snart syntes ha uppnått det fortvarighetstillstånd,
som förutsatts vid 1961 års omorganisation. Kravet på
kostnadstäckning i uppdragsverksamheten måste då betydligt skärpas. Provningsanstalten
borde anpassa sin taxesättning till denna målsättning, så att
redan nu en bättre kostnadstäckning än den rådande komme till stånd.

I den nyssnämnda år 1963 verkställda utredningen rörande anstaltens
taxor lämnades även uppgift om att anstalten vid sidan av den regelmässiga
anslagsbokföringen organiserat en på ekonomiska principer byggd kostnadsbokföring,
avsedd att ligga till grund för fortlöpande kontroll av taxorna och
den berörda kostnadstäckningen.

I provningsanstaltens framställning om anslag för budgetåret 1966/67 har
en redovisning lämnats för utfallet av anstaltens verksamhet enligt den

286

namnda speciella kostnadsbokföringen. Enligt denna har kostnadstäckningen
for uppdragsverksamheten i väsentlig grad kunnat förbättras. Medan
under budgetåren 1961/62 och 1962/63 intäkterna och de synliga kostnaderna
for hela verksamheten uppvägde varandra, har för de därpå följande
båda budgetåren ett overskott på 70 000 respektive 561 000 kronor kunnat
redovisas. Detla bokföringsmässiga överskott representerar uppdragsverksamhetens
bidrag till täckande av de s. k. osynliga kostnaderna, d. v. s. kostnader
för pensioner, hyror, avskrivningar och räntor m. m. På inkomstsidan
har härvid upptagits — förutom intäkter av uppdrag, publikationer
och anslag — forskningsbidrag med belopp som för de fyra nämnda budgetaren
uppgår till respektive 64 000, 97 000, 100 000 och 162 000 kronor.

Revisorernas uttalande. Statens provningsanstalt har som huvuduppgift
att på uppdrag av statliga myndigheter och institutioner samt enskilda utföra
provningar och undersökningar av material och konstruktioner samt
åtaga sig besiktningar, kontrolluppdrag och liknande. År 1961 fattade statsmakterna
beslut om en omorganisation av anstalten, innebärande en väsentlig
upprustning av dess resurser för såväl provningsverksamhet som
forsknings- och utvecklingsarbete.

I samband med nyssnämnda beslut underströks mycket kraftigt samarbetsfrägornas
betydelse på förevarande område. Det framhölls att provningar
och undersökningar liknande dem som bedrevs vid anstalten även
utfördes på en mängd andra håll i landet. EU 90-tal sådana myndigheter,
institutioner och enskilda nämndes i sammanhanget, av vilka omkring 50
tillhörde den statliga sektorn; såvitt gällde de övriga, huvudsakligen kommunala
myndigheter och enskilda, utgick i åtskilliga fall statsbidrag till
verksamheten. Den snabba tekniska utvecklingen krävde alltmer komplicerade
instrument och apparater, representerande mycket stora anskaffningsvärden,
och det vore därför av synnerlig vikt att ett intimt samarbete
k om me till stånd mellan de olika på området verksamma institutionerna,
så att dubbelarbete och onödiga investeringar kunde undvikas.

Den beslutade upprustningen av provningsanstalten är numera i huvudsak
genomförd, ehuru programmet i vissa avsnitt ännu ej hunnit fullföljas.
Enligt vad revisorerna inhämtat har ett visst samarbete med andra
myndigheter och institutioner kommit till stånd, innebärande i några fall
afl anstalten till andra institutioner överlåtit bestämda materialområden
och i andra fall en uppdelning av arbetsuppgifterna inom dylika områden.

I betraktande av den betydande omfattning som provningsverksamheten
äger i landet och det mycket stora antalet med provningsverksamhet sysselsatta
institutioner synes dock enligt revisorernas mening möjligheter
förefinnas att åstadkomma ytterligare resultat på den angivna vägen; ökade
ansträngningar synes böra göras för att fördela kostnaderna för instrumentanskaffning
och undvika dubbelarbete. Det synes även angeläget att

287

förekommande samarbete erhåller fastare former och regleras genom klara
överenskommelser, som kan tjäna till ledning på längre sikt för framlida
utbyggnadsprogram. Dessa synpunkter torde bl. a. gälla samarbetet
med statens hantverksinstitut, där en tämligen omfattande och mångsidig
provningsverksamhet i statlig regi bedrives.

Vid den nyssnämnda omorganisationen uppdrogs även vissa riktlinjer
för provningsanstaltens taxesättning; i samband därmed ägnades uppmärksamhet
åt frågan i vad mån de ersättningar som anstalten betingade
sig för utförda provningar skulle täcka kostnaderna för dessa. Härvid uppdrogs
en skiljelinje mellan anstaltens s. k. allmänna verksamhet och uppdragsverksamheten.
Den allmänna verksamheten avsåg visst forskningsoch
utvecklingsarbete för åstadkommande av ändamålsenliga provningsmetoder
ävensom de göromål som sammanhängde med exempelvis remisser,
standardiseringsfrågor och anstaltens ställning som central myndighet
för den statliga provningsverksamheten. Kostnaderna för denna del av
verksamheten borde helt ankomma på statsverket. För arbetet med uppdrag
från myndigheter och utomstående, vilket utgjorde den förhållandevis
större delen av anstaltens uppgifter, borde däremot utgå ersättning enligt
taxa, så avpassad att verksamheten i princip vore självbärande. I enlighet
med denna princip har under vart och ett av budgetåren 1961/62—
1964/65 å riksstaten upptagits ett anslag till provningsanstaltens uppdragsverksamhet.
I enlighet med vad som förutsattes vid 1961 års beslut har i
regleringsbreven meddelats föreskrift om att anslaget får anlitas högst intill
ett belopp som motsvarar influtna ersättningar efter frånräkning av
de beräknade utgifterna för s. k. osynliga kostnader, avseende främst pensionering
och hyror samt avskrivningar och räntor på instrumentutrustning
m. m.

Såsom framgår av de i det föregående lämnade uppgifterna om influtna
ersättningar och belastningen på det nyssnämnda anslaget har den angivna
kostnadstäckningen icke uppnåtts under de nämnda fyra budgetåren.
Under budgetåret 1961/62 uppkom ett mindre överskott som uppenbarligen
ej motsvarat de osynliga kostnaderna, men under de därefter följande tre
budgetåren har influtna inkomster väsentligt understigit utgifterna på anslaget,
och de har följaktligen än mindre förslagit till täckande av osynliga
kostnader. Förhållandet sammanhänger bl. a. med att vissa speciella
typer av provningar, som förekommer i ringa omfattning och därför lämnar
obetydliga inkomster, likväl är förenade med stora utgifter för instrument
in. in. Därjämte synes vissa svårigheter ha förelegat då det gällt att
fördela kostnaderna på de olika huvudgrenarna av anstaltens verksamhet;
vissa utgifter har med ungefär lika goda skäl kunnat hänföras till såväl
allmän verksamhet som uppdragsverksamhet. Den oklarhet som sålunda
förelegat i anstaltens anslagsredovisning belyses även genom utfallet av
den på ekonomiska principer uppbyggda kostnadsbokföring som vid an -

288

stalten föres vid sidan av den regelmässiga anslagsredovisningen. Denna
interna driftbokföring utvisar i fråga om kostnadstäckningen en gynnsammare
bild än vad belastningen på anslagen ger vid handen.

Under de senaste åren har upprepade höjningar vidtagits beträffande
anstaltens taxor, och dessa är även för närvarande föremål för översyn.
Med hänsyn därtill vill revisorerna begränsa sig till att framhålla att det
vid anstalten tillämpade redovisningsförfarandet bör överarbetas i syfte att
erhålla klarare och mera överskådliga regler för kostnadernas fördelning
mellan verksamhetsgrenarna. Redovisningssystemet bör utformas så att
det klart åskådliggör i vad mån kostnaderna för uppdragsverksamheten
motsvaras av de taxeinkomster som debiteras uppdragsgivarna för av anstalten
utfört arbete.

I provningsanstaltens verksamhet förekommer i viss utsträckning hänvändelser
från olika statliga myndigheter om biträde med undersökningar
och provningar, utan att frågan om bestridandet av kostnaderna för arbetet
beaktats. Vederbörande myndigheter saknar stundom medel för ändamålet
och förutsätter därvid att provningsanstalten utan ersättning skall
åtaga sig uppdragen som en statlig arbetsuppgift. Anstalten har i dylika
fall i viss utsträckning tillmötesgått de framställda önskemålen, i andra
fall har anstalten nödgats avvisa uppdragen, särskilt då dessa varit avstörre
omfattning. Det må framhållas att om principen om fullständig kostnadstäckning
för all sådan vid anstalten bedriven provningsverksamhet
som ej avser forskning och utvecklingsarbete skall kunna upprätthållas,
vederbörande myndigheter i dylika fall måste vidtaga sådana åtgärder att
kostnaderna rymmes inom myndigheternas egna anslag.

289

§ 35

Utnyttjandet av AB Atomenergis anläggningar

AB Atomenergi bildades år 1947 med uppgitt att bedriva målinriktad
forskning på atomenergiområdet. Staten äger fyra sjundedelar av aktiestocken
i bolaget. Övriga aktier äges av enskilda intressenter, huvudsakligen
industri- och kraftverksföretag. Vid nyemission år 1956 förvärvades
aktier också av försäkringsbolag och kommuner.

Enligt bolagsordningen skall AB Atomenergi efterforska och utvinna
grundmaterial som är nödvändiga för atomenergins utnyttjande, bygga
atomreaktorer, bedriva forskning samt industriell och kommersiell rörelse.
Huvudansvaret för forsknings- och utvecklingsarbetet på atomenergiområdet
i landet har lagts på bolaget. En väsentlig uppgift för detta är att i
samråd med kraftindustrin och i samarbete med verkstadsindustrin utveckla
atomenergitekniken i landet, så att eu atomkraftutbyggnad i full skala
kan realiseras i mitten av 1970-talet.

Den del av bolagets arbete som avser reaktorområdet kommer under de
närmaste åren liksom tidigare att huvudsakligen vara inriktad på tungvatten
reaktorer, vilka kan drivas med naturligt uran som bränsle. Det har
härvid varit av betydelse att stora tillgångar av naturligt uran finnes i de
mellansvenska skiffrarna. Huvudalternativet till tungvattenreaktorerna såväl
i Sverige som på exportmarknaden är lättvattenreaktorerna. Många
erfarenheter från tungvattenreaktorer kan utnyttjas även för lättvattenreaktorer.
Bolaget förbereder en vidgad insats för studium av de problem
som sammanhänger med uppförandet av en stor lättvattenkokare. Bolaget
avser icke att taga upp tillverkning eller försäljning av reaktorer på sitt
eget program.

Bolagets huvudkontor samt vissa av dess laboratorier ligger i Stockholm.
Där finnes också den först byggda reaktorn Rl, som varit i drift sedan år
1954 och som vid sidan av användningen för forskning inom bolaget utnyttjas
för forskning och utbildning vid tekniska högskolan i Stockholm.
Bolaget har vidare i Stockholm eu fabrik för tillverkning av bränsleelement
till reaktorer.

Forsknings- och försöksverksamheten har sin tyngdpunkt vid bolagets
forskningsstation i Studsvik i Södermanlands län. Där har t. o. m. budgetaret
1964/65 sammanlagt investerats omkring 240 milj. kronor, och ytterligare
investeringar för omkring 10 milj. kronor pågår under innevarande
budgetår. Vid Studsvik drives för närvarande fyra reaktorer. Vidare finnes
ett antal särskilda forskningsavdelningar m. in., som mera utförligt
beröres i det följande.

10—650680. Rev. berättelse ang. statsverket år 1965. t

290

Ett nytt uranverk har under år 1965 färdigställts i Ranstad på Billingen.
Kostnaden härför har uppgått till 140 milj. kronor. Under hösten 1965
påbörjades provdrift av verket. Dess fortsatta utnyttjande är beroende av
erfarenheterna från provdriften och marknadsutvecklingen.

De tekniska resultaten av bolagets forsknings- och utvecklingsarbete
liligodogöres i atomkraftanläggningar. De två för närvarande aktuella projekten
använder båda naturligt uran som bränsle och tungt vatten som moderator.
Ett av projekten färdigställdes år 1963, nämligen kraftvärmeverket
vid Ågesta söder om Stockholm. Det har uppförts i samarbete mellan bolaget,
vattenfallsstyrelsen och Stockholms elverk och dragit en kostnad av
närmare 200 milj. kronor. Reaktordelen har projekterats och principkonstruerats
av bolaget och byggts av svensk industri. Det andra projektet, eu
kraftstation i Marviken på Vikbolandet, är kostnadsberäknat till inemol
400 milj. kronor och beräknas bli färdigt år 1968. Det är avsett afl bli det
sista utvecklingssteget före de stora kommersiella reaktoranläggningarna.
Bolaget bedriver i samarbete med verkstadsindustrin utvecklingsarbete pa
sådana stora reaktorer på grundval av ågesta- och marvikenprojekten. För
svensk räkning deltar bolaget även i tre internationella projekt på atomenergiområdet.
Ett av dessa avser utvinning av plutonium ur bestrålat atombränsle
och bedrives i Belgien. De båda andra hänför sig till atomreaktorer
för speciella forskningsändamål i Norge och Storbritannien.

Kostnaderna för atomenergiverksamheten i Sverige bestrides till övervägande
del av statsmedel, som förvaltas och fördelas av bolaget. Från och
med budgetåret 1957/58 och till och med innevarande budgetår har riksdagen
anvisat omkring 1 021 milj. kronor till bolaget. För marvikenreaktorn
har under Fonden för låneunderstöd för sistförflutet och innevarande budgetår
anvisats sammanlagt 105 milj. kronor. Härjämte har särskilda medel
anvisats för de nämnda internationella projekten och för medlemskap i de!
internationella atomenergiorganet m. m.

När det i början av 1950-talet blev aktuellt att få fram en förläggningsplats
för en forsknings- och utvecklingsanläggning för atomenergin, hade
man att taga hänsyn icke blott till de vanliga faktorer av teknisk, ekonomisk
och social karaktär som påverkar ett platsval utan även till de speciella
omständigheter som sammanhängde med disponeringen av olika slag
av radioaktivt avfall, kravet på säkerhet för omgivningen från hälsosynpunkt
vid eventuella olyckshändelser samt hänsyntagande till de ekonomiska
konsekvenserna av åtgärder som måste vidtagas i händelse av okontrollerad
spridning av radioaktivitet. Efter omfattande utredningar inköptes det
markområde vid Studsvik som nu omfattar 192 hektar. Ehuru bygden är
glesbefolkad är Studsvik i fråga om kommunikationer ganska gynnsamt beläget
med 3 mil till Nyköping, som är den huvudsakliga bostadsorten för de
i anläggningen sysselsatta, och omkring 11 mil från Stockholms centrum.

291

Det forsknings- och utvecklingsprogram som fullföljes i atombolagets
anläggningar omfattar problem hänförliga till flera olika områden. Det
gäller främst reaktorfysik och regleringsteknik samt mekanisk och vänneleknisk
teknologi ävensom frågor om reaktormaterial och reaktorkemi, vidare
problem rörande reaktorbränslen och råvaror samt slutligen säkeihetsfrågor.
Problemen inom dessa olika områden år ofta starkt sammankopplade.
Utvecklandet av en atomkraftkonstruktion innebär en omfattande
planerings- och samordningsverksamhet som täcker alla dessa vitt skilda
vetenskapliga och tekniska fält. Atombolaget har icke i alla avsnitt stått
inför kravet att göra originalarbeten utan kunnat utnyttja åtskilliga utländska
erfarenheter, men även med tillgång till en mångfald informationer
utifrån innebär det svenska programmet en mycket ambitiös målsättning.

I den vid Studsvik uppbyggda materielen intar givetvis reaktorerna den
centrala platsen. Den första reaktorn, nolleffektreaktom RO, togs i bruk
år 1959 och har till ändamål att ge underlag för de reaktorfysikaliska beräkningarna
av kraftreaktorer som t. ex. Ågesta och Marviken. Den har
konstruerats vid bolaget. Forsknings- och materialprovningsreaktorn R2
av amerikansk konstruktion är ett forskningsredskap för provning i mycket
höga neutronflöden, främst av material till reaktordelar och reaktorbränsle.
Den är även ett allmänt verktyg för kärnfysikalisk forskning och
framställning av radioaktiva isotoper. Ett värdefullt komplement till R2 är
den svenskbyggda R2-0, avsedd för förberedande experiment och stralskyddsmätningar.
År 1964 trädde den senaste av företagets reaktorer, FR 0,
i funktion. Den representerar de s. k. snabba reaktorerna eller bridreaktorerna.
en reaktortyp som anses tekniskt mycket lovande och väntas etterträda
de typer av reaktorer som f. n. är i kommersiell drift. Den kan som
bränsle utnyttja dels det uran (U238) som utgör huvuddelen av naturens
uranförråd, dels också plutonium som bildas i termiska reaktorer.

Vid sidan av reaktorerna har i Studsvik uppförts ett llertal anläggningar
för experimentutrustning och särskilda forskningsavdelningar. De väsentligaste
av dessa beröres i följande förteckning.

I anslutning till RO finnes den s. k. zebran, som är mindre än en reaktor.
Eu kedjereaktion kan där icke upprätthållas utan all neutroner tillföres
från eu neutronkälla, och den kräver därför icke något säkerhetssystem.
Från zebran erhålles liknande informationer som från RO; en kombination
med den sistnämnda ger en informationskapacitet som är högre
än vad endera anläggningen kan prestera ensam. I en s. k. tryckzebra bestämmes
hur den kritiska volymen varierar med vissa värmebetingelser.
Tryckzebran disponerar eget tungt vatten.

Van de Graaffaccclcratorn användes för att bombardera olika ämnen,
t. ex. litinm eller tritium, med joner som accelererats till mycket hög hastighet.
En kärnreaktion uppstår, varvid bl. a. neutroner frigöres.

Ett laboratorium för aktiv metallurgi har byggts för att möjliggöra ef -

292

fektiv och riskfri undersökning av högaklivt material. Det användes i törsta
hand för studium av bränslestavar och konstruktionsmaterial som bestrålats
i bl. a. R2-reaktorn. Laboratoriet för aktiv kemi ger möjligheter för
kemiskt och metallurgiskt arbete med radioaktiva ämnen. Eu stor försökshall
tillåter även arbete i experimentskala. Vid materiallaboratoriet studeras
hållfasthets- och korrosionsegenskaperna hos material som användes i
torsk ningsreaktorer och kraftreducerande reaktorer. Laboratoriet förfogar
över utrustning för korrosionsprovning, t. ex. högtrycksautoklaver, hållfasthetsprovning
och metallografiska undersökningar. I värmetekniska och
mekaniska laboratoriet ulföres värmetekniska, strömningstekniska och mekaniska
experiment samt vissa långtidsförsök av materialprovningskaraktär.
Forskningsprogrammet omspänner hela området från funktionsprovning
av konventionella komponenter till grundforskning.

Isotopcentralen i Studsvik ligger i direkt anslutning till R2-reaktorn och
bär tillkommit för att fylla industrins, sjukvårdens och vetenskapens behov
av olika radioaktiva isotoper. Den huvudsakliga verksamheten består
av neutron- och gammabcstrålningar, produktion av kemiskt isolerade isotoper
samt tillverkning av gammastrålkällor. Den kemiska verksamheten
är huvudsakligen inriktad på isotopberedningar för medicinsk användning.

De laboratorier och den utrustning som finnes i Studsvik har ansetts
kunna utnyttjas även av den mera fria forskningen, bedriven både inom
atombolagets organisation och av forskare med anslag från forskningsråd.
Den isotopverksamhet som bolaget bekostar behöves icke för atomkraftutvecklingen
utan är ett rent stöd för allmän forskning på en mångfald
fält, främst det medicinska. I Studsvik finnes även i verksamhet ett
laboratorium, forskningsrådens laboratorium, som är inrättat av statens
råd för atomforskning, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens
medicinska forskningsråd, statens tekniska forskningsråd och jordbrukets
forskningsråd i och för forskningsverksamhet inom naturvetenskapens,
medicinens, teknikens och jordbrukets områden till tjänst för forskare och
tekniker som behöver utnyttja kärnreaktorer och annan mer omfattande
kärnfysikalisk eller kärnkemisk apparatur.

Utomordentligt stränga krav ställes på säkerheten inom och kring forskningsstationen.
Sektionen för strålningskontroll har, innan reaktordriften
påbörjades, kartlagt den rådande radioaktiviteten i stationens omgivningar
såväl på land som i vatten. Detta arbete följs upp i syfte att upptäcka förändringar
i naturen genom utsläpp av lågaktivt vatten eller genom spridning
av luftburen radioaktivitet. Vidare övervakar sektionen att arbeten
med aktivt material bedrives med tillbörlig försiktighet. Personalens stråldoser
fastställes och regelbunden personkontroll företages. Eu sektion för
avfallsbehandling tar hand om de olika slag av radioaktiva avfallsprodukter
som förekommer och ser till att de rigorösa krav som vederbörande kontrollmyndigheter
ställer på stationen alltid kan uppfyllas.

293

Driften av reaktorer och laboratorier kräver en omfattande service och
försörjning av olika slag. Följande tabellariska uppräkning nämnei uet
väsentligaste av vad som ingår i det bassystem som Studsvik i detta hänseende
förfogar över.

Försörjningssystem: anordningar för färskvatten, kylvatten, demineraliserat
vatten, ånga, varmvatten, elförsörjning och reservkraftförsörjning.

Säkerhetsorganisation: radiologisk och konventionell säkerhetstjänst,
brandskydd, katastroforganisation.

Kontroll och avfall: resurser för tillvaratagning och behandling av fast
och flytande avfall samt för kontroll av luft, dekontaminering.

Tekniska och vetenskapliga stödtjänster: ritkontor, instrumentutveck1
ing och service, verkstäder, bes trål ni ags tjänst och aktiveringsanalys, kemisk
analys, numerisk analys, bibliotek och information.

Allmän service och administrativ: underhåll av byggnader och utrustning,
transporttjänst, hotell och restaurang, inköps- och förrådsservice, peisonalkontor.

Studsviks experimentella och personella resurser beräknas under liera år
framåt till väsentlig del vara engagerade i arbetet på att utveckla konkurrenskraftiga
atomkraftreaktorer. Efter hand som detta program realiseras
och atomkraften blir kommersiellt och tekniskt etablerad i landet, kan det
förväntas att den övertager kostnaderna för den näraliggande tekniska utvecklingen.
Studsvik kan då komma att utnyttjas som ett branschtorsknings-
och provningsinstitut för en ekonomisk atomkraftindustri. Studier
över problem av grundläggande betydelse för framtida tekniskt utnyttjande
av kärnreaktioner kommer dock under alla förhållanden att höra hemma
i Studsvik. Anläggningens resurser är emellertid av den art och omfattning
att de kan få ett vidare utnyttjande utanför stödet för det praktiska
atomkraftarbetet. Eu sannolik utveckling mot en större andel mera långsiktig
och fri forskning aktualiserar formerna för samverkan dels med
forskningsråden, dels med universitetens högre undervisning och forskningsutbildning.
Möjligen skulle även utrymme kunna beredas för industriforskning
utanför det direkta atomkraftfältet.

Nu berörda problem angående studsviksanläggningens utnyttjande i ett
vidare program har vid olika tillfällen berörts av atombolaget. Från bolagets
sida har man sökt åstadkomma en systematisk uppdelning av de olika arbetsuppgifter
som framdeles kan komma att ligga inom olika parters intresseområden,
varvid även finansieringsmöjligheterna berörts. Följande
gruppindelning har härvid skisserats.

A. Allmänt forsknings- och utvecklingsarbete i bolagets regi, bekostat av
statsanslag. Häri innefattas forsknings- och tekniskt utvecklingsarbete på
kärnreaktionernas hela fält: energigenerering - antingen målinriktat arbete
i anknytning till reaktortyper av intresse på lång sikt eller i form :n
mera fri forskning radioaktiva isotoper, strålningskemi in. in. samt över

294

huvud taget insatser där den särskilda utrustningen eller organisationen
skapar gynnsamma förutsättningar för resultat.

B. Av projekt eller uppdrag styrt utrednings- eller experimentellt arbete,
främst på atomkraftområdet. Arbetet avses ge direkt stöd för eu atomkraftindustri
som vill prova konstruktionsmaterial under simulerade driftförhällanden,
som vill ha värmetekniska eller hydrodynamiska utredningar
utlörda eller som vill konsultera eller få uppdrag utförda inom säkerhetsområdet.
Arbetet bygger på övertygelsen att atomkraften inom ett decennium
är kommersiellt och tekniskt etablerad och därmed kan övertaga kostnaderna
för sin näraliggande tekniska utveckling. Utnyttjandet för sådana
uppgifter och på antydda ekonomiska villkor stimuleras av att vid Studsvik
bedrives sådan forskning in. m. som angivits under A. ovan — de båda
typerna av verksamhet är i hög grad ömsesidigt befruktande.

C. Utnyttjande av Studsvik i den akademiska utbildningen och av stalliga
forskningsorgan. Den högre utbildningen på atomområdet vid universitet
och högskolor kan med lämpliga arrangemang i Studsvik få åskådningsundervisning,
praktisk handledning och utrymmen för licentiander
och doktorander. De ökade kontakter som därigenom erbålles mellan Studsviks
med vetenskapliga uppgifter arbetande personal och ett antal unga
forskare och ingenjörer skulle komma till nytta för såväl den akademiska
utbildningen som anläggningens personal. Fördelningen av kostnaderna
för en sådan verksamhet har redan lösts på ett delområde, nämligen beträffande
den verksamhet som bedrives vid forskningsrådets laboratorium.
Driftkostnaderna för laboratoriet fördelas f. n. mellan forskningsråden.
Atombolaget beviljar även i viss utsträckning stipendier till universitetsanknutna
för bedrivande av arbete i Studsvik som bedömes vara av intresse
för bolagets långsiktiga program. Vid eu utvidgning av nu avsedda verksamhet
torde även anslag över respektive universitets och högskolors budget
bli aktuella.

D. övrig träning och utbildning av forskare och tekniker. Detta område
är till sin natur besläktat med det under C. nämnda och förutser möjligheterna
att utnyttja stationen för vidare utbildning och vidare information
i form av kurser, symposier, praktik o. s. v. exempelvis på strålskyddsomradet
eller inom isotoptekniken. Eu sådan verksamhet bör helst vara ekonomiskt
självbärande.

AB Atomenergi har i samband med eu presentation av studsviksanläggningen
med Sveriges industriförbund upptagit frågan om förutsättningarna
lör att utnyttja Studsvik för alt lösa forsknings- och utvecklingsproblem
för svensk industri även utanför det direkta atomkraftområdet. Problemen
berördes därvid huvudsakligen informatoriskt och något omedelbart resultat
var följaktligen icke alt vänta, även med hänsyn till att anläggningen nu
är ganska fullbelagd med uppgifter för de närmaste atomkraftprojekten.
Eu närmare precisering av de arbeten för vilka Studsvik skulle kunna

295

erbjuda resurser har emellertid av bulaget lämnats enligt följande uppställning: arbeten

som innefattar radioaktivitet i sådan omfattning, att säkerhetssynpunkter
och dekontaminering av radioaktiv utrustning eller deponering
av aktivt avfall kommer in som väsentlig faktor;

arbeten med höga radioaktiviteter, som kräver strålskydd genom arbete i
celler, boxar el. dyl. och fjärrmanövrering, och där lokalerna måste ha
särskilda installationer för ventilation och avlopp, som medger hantering
av aktiva material;

uppdrag där organisation och utrustning för transport och omhändertagande
av radioaktivt material erfordras;

dosimeterservice och helkroppsmätningar som hjälp åt verksamheter, som
utnyttjar radioaktiva ämnen i arbetet;

arbeten med radioaktiva isotoper och speciellt kortlivade sådana, rådgivning
däröver samt framställning av märkta föreningar;
strålkällor;

aktiveringsanalvser, speciellt sådana baserade på höga neutrondoser;
spektrografi, masspektrometri, röntgenfluorescensanalys m. in., speciellt
för bestämning av extremt låga föroreningshalter och för analys av aktivt
material *

vissa slag av materialundersökningar, t. ex. elektronmikroskopi, precisionsbetonade
hållfasthetsundersökningar, och för forskning inom materialfysiken; värme-,

ångtekniska och hydrodynamiska experiment liksom provning

av komponenter i sådana sammanhang; ...

kemiska arbeten i laboratorieskala och pilotskala över processer i inaktiv
eller aktiv miljö, särskilt inkluderande vätskeextraktion och jonbytare eller
vattenkemiska och korrosionsproblem vid höga tryck och temperaturer,
arbeten på strålningskemiområdet, av grundläggande eller tillämpad art,
t. ex. för ymppolymerisation.

Kompetens och erfarenhet finns därjämte

att utföra utredningar och planlägga säkerhetsorganisation för industriers
och forskningslaboratoriers arbete med aktivt material i form av isotoper
och strålkällor, liksom vad gäller planläggning av isotoplaboratorier och

deras inredning och utrustning för laboratorier och sjukhus;

att specificera och prova ventilationssystem, inkluderande absolutfiltei
med särskilt höga krav; en del provningsutrustning finns också på detta
vent ilationsomr åde;

att på konstruktionskontor och verkstäder utveckla och i begränsad omfattning
tillverka apparatur och utrustning för forsknings- och utvecklingsverksamhet,
speciellt där radioaktivitet kommer in;

att ge konsultation beträffande eller att utveckla detektorer, mätutrustning,
instrument för olika slags strålningsmätning samt i vissa fall specialiserade
större instrumentutrustningar.

Såsom redan framhållits innebär den verksamhet som bedrives vid forskningsrådens
laboratorium och vid isotopcentralen i Studsvik, att en viss
marginalkapacitet vid anläggningen tagits i anspråk för uppgifter som icke
utgör ett direkt led i atomkraftprogrammet. Anläggningens resurser har
alltså kommit även andra samhälleliga eller allmänna intressen till nytta.

296

1" rågan härom har berörts i ett flertal olika sammanhang och vissa steg i angivna
riktning eller förberedelser därtill har vidtagits.

Sålunda anförde atombolaget i sin petitaskrivelse den 28 augusti 1964
hl. a., att bolaget numera vid Studsvik fullbordat utbyggnaden av stora experimentella
resurser, som efter band kunde få stor betydelse för bearbetning
av allmänna eller långsiktiga problem inom olika grenar av vetenskap
och teknik samt för utbildning, och att bolaget strävade efter att i allt större
utsträckning låta sina anläggningar komma även annat forsknings- och utvecklingsarbete
till godo. — I 1965 års statsverksproposition anförde föredragande
departementschefen vid anmälan av anslaget till bolagets verksamhet
bl. a., att de för vårt land betydande resurser som byggts upp av
bolaget främst vid Studsvik borde, i enlighet med bolagets intentioner, kunna
utnyttjas även för andra industriella in. fl. behov av dylika insatser. Som
ett led i en sådan utveckling syntes i enlighet med ett av bolaget framlagt
förslag dess byggnadsavdelning, sedan de egna omfattande anläggningsarbetena
slutförts, kunna utnyttjas vid genomförandet av främst olika statliga
byggnadsprojekt. Verksamheten borde därvid handhas på kommersiell basis
av ett för ändamålet bildat företag.

I en till innevarande års höstriksdag framlagd proposition (nr 154) har
föreslagits att riksdagen bemyndigar Kungi. Maj :t att godkänna ett avtal som
Iräffats med Stiftelsen Industriens vatten- och luftvårdsforskning om inrättande
och drift av ett forsknings- och serviceorgan på vatten- och luftvardsområdet,
huvudsakligen avseende problem som sammanhänger med
industriell drift och därmed närbesläktade frågor inom tätbebyggelse. Enligt
avtalet skulle staten och stiftelsen med hälften vardera bidraga till institutets
driftkostnader och kostnaderna för utrustning av dess forskningslaboratorium.
Institutet skulle övertaga skogsindustriernas vattenlaboratorium
i Stockholm, där sedan ar 1954 forskning bedrivits rörande avloppsvatten
från skogsindustrier och även rörande vissa luftvårdsfrågor. Vid de
förberedande förhandlingarna om detta gemensamma åtagande hade AB
Atomenergi givit till känna att anläggningen i Studsvik, särskilt dess biologiska
och meteorologiska avdelningar, med fördel skulle kunna användas
för uppdragsforskning på dessa områden. Enligt det förslag som avgivits av
statens förhandlingsman — och biträtts av föredragande departementschefen
— borde emellertid formerna för utnyttjande av bolagets resurser ej
bindas i avtalet. Det borde i stället ankomma på institutets styrelse att ta
ställning därtill.

I anslutning till nyssberörda fråga har från atombolaget uppgivits, att
dess verksamhet krävt lösning av ett flertal problem inom luft- och vatten\ai
dsområdet. Detta har, då det gäller reaktorer och forskningsstationen i
Studsvik, främst berört radioaktiva frågor, medan det vid bolagets kemiska
anläggningar i Kvarntorp, Stockholm och Ranstad huvudsakligen gällt pro -

297

blem som ej till sin karaktär avviker från annan oorganisk kemisk industri
och gruvindustri. I Studsvik har holaget uppfört omfattande anläggningar
för luft- och vattenbehandling, vilket är en följd av de stränga krav som
ställes på anläggningar som berör radioaktivt material. För behandling av
avfallslösningarna vid försöksstationen har sålunda tillkommit kompletta
anläggningar för mottagning, indunstning och förvaring. Dessa anläggningar
har byggts med ledning av dels resultaten av egna forskningar och
eget utvecklingsarbete och dels utländska erfarenheter. Sedan flera år tillbaka
pågår även omfattande undersökningar av de meteorologiska förhållandena
i marknära luftlager vid Studsvik och Ågesta. Bolaget har vidare i
samarbete med statens meteorologiska och hydrologiska institut bedrivit
forskning i samband med radioaktiva föroreningsproblem i vatten, såväl
inom det hydrologiska området som inom det biologiska.

Studsviks roll för viss universitetsundervisning har berörts i det yttrande
som statens råd för atomforskning i juni 1965 avgivit över universitets- och
högskolekommitténs innevarande år avgivna betänkande rörande utbyggnaden
av universitet och högskolor. Rådet framhöll därvid, att det icke syntes
otänkbart att de omfattande forskningsresurser som fanns vid anläggningen
i Studsvik kunde användas för viss universitetsundervisning, företrädesvis
inom fysik, teoretisk fysik, kemi och även matematik. Redan f. n.
bedrevs en viss forskarutbildning vid anläggningen inom ramen för bolagets
ordinarie arbete. En utvidgning av den i Studsvik befintliga högre utbildningen
till att omfatta även utbildning på det akademiska lågstadiet (eventuellt
även teknologie magisterutbildning) kunde mycket väl tänkas vara
realiserbar. I detta fall skulle det enligt rådets mening helt nödvändiga sambandet
mellan forskning och lägre akademisk utbildning icke behöva brytas.
Lärarbehovet skulle också kunna väl tillgodoses genom den i Studsvik befintliga
akademiska personalen samt genom inrättande av professurer i
ovannämnda ämnesområden med placering i Studsvik. Antalet personer
med examen från teknisk högskola eller universitet som permanent arbetade
i Studsvik, uppgick till omkring 150 och antalet med samma kompetens på
deltid sysselsatta till omkring 20. De flesta av dessa hade under flera år
efter grundexamen varit verksamma inom forskning och utveckling och i
samband därmed också i ganska stor utsträckning avlagt högre teknisk eller
akademisk examen, även om detta ej varit huvudmål för deras verksamhet.
Från kostnadssynpunkt och från tidsmässig synpunkt syntes eu förläggning
av universitetsundervisningen i nämnda ämnen till Studsvik vara gynnsam
med hänsyn till att vissa lokaler, forskningsutrustning in. in. redan fanns
disponibla på platsen. Biblioteksresurserna syntes efter viss komplettering
acceptabla, liksom möjligheterna att åstadkomma studentbostäder. Rådet
föreslog med hänsyn till det anförda en närmare utredning rörande förutsättningarna
för den ifrågasatta förläggningen av universitetsutbildningen.

Såsom ytterligare exempel på atombolagets insatser utanför atomenergi10
f—650680. Rev. berättelse ang. statsverket är 1965. 1

298

området kan nämnas att bolaget haft överläggningar med svenska vanförevårdens
centralkommitté om konstruktionsuppdrag för proteser; en verksamhet
har kommit i gång med anlitande av personal och utrustning i
Studsvik. Även andra konstruktionsuppdrag av allmän natur har utförts,
i Studsvik har stora mängder rör och trummor av plast installerats. En
särskild kommitté har bildats med representanter för bolaget, byggnadsstyrelsen
och andra statliga myndigheter, brandskyddsföreningar, försäkringsbolag
och den plasttillverkande industrin för att studera bränder i
plast. En serie försök med sådana bränder har därefter utförts i Studsvik.
Genom att en särskild kursgård upprättats i Studsvik med olika anordningar
för utbildningsändamål har anläggningen också kunnat tagas i anspråk som
kursinternat, varvid deltagarna kunnat bo på mässen i Studsvik.

Revisorernas uttalande. AB Atomenergi bildades år 1947 av staten och ett
antal enskilda intressenter med uppgift att bedriva målinriktad forskning
och utvecklingsarbete för att inom landet möjliggöra atomkraftens användning
för fredliga ändamål. I bolagets regi har efter hand ett antal forsknings-
och experimentanläggningar kommit till utförande. Den mest omfattande
anläggningen utgör forskningsstationen i Studsvik, omkring 3 mil
nordost om Nyköping. Denna anläggning, som påbörjades år 1954, har hittills
krävt investeringar på omkring 250 milj. kronor och är nu i det närmaste
färdigställd.

Åtskilligt av de teoretiska och praktiska problem som står på atombolagets
program har redan bringats till en lösning genom att kraftvärmeverket
i Ågesta trätt i funktion. Arbetet gäller nu närmast att utveckla de vunna
erfarenheterna för tillämpning i större skala och till sådana kostnader, att
atomkraften kan utnyttjas på kommersiellt bärande villkor. En andra etapp
håller på att fullbordas i Marviken med gemensamma insatser av bolaget
och vattenfallsverket. Enskilda kraftföretag förbereder vidare att genom
utnyttjande i betydande mån av bolagets forskningsresultat förverkliga ett
atomkraftprojekt i full skala, den s. k. simpevarpsanläggningen nära Oskarshamn.

Sedan vissa betydelsefulla resultat sålunda uppnåtts, har bolaget kunnat
i viss omfattning begränsa den personal som sysselsatts med uppbyggnadsoch
forskningsuppgifter i Studsvik. Samtidigt har bolaget sedan något år
tillbaka kunnat konstatera, att en viss marginal- eller överskottskapacitet
förefinnes vid anläggningen och att en fortsatt utveckling i denna riktning
kan förutses. Bolaget, som funnit det från flera synpunkter ändamålsenligt
att denna kapacitet utnyttjas för annat forsknings- och utvecklingsarbete,
har i olika sammanhang tillkännagivit det föreliggande förhållandet för
sådana myndigheter och intressenter som kunde tänkas ha anledning att
förlägga arbetet med dylika uppgifter till Studsvik. Därvid har framhållits

299

att sådan verksamhet vore tänkbar även på områden som ej ägde direkt
samband med atomkraftens utbyggnad.

De initiativ av angiven innebörd som bolaget tagit har i vissa fall lett till
ett direkt samarbete i avsett syfte. Främst kan nämnas att de olika statliga
forskningsråden i Studsvik inrättat ett särskilt laboratorium för att kunna
sysselsätta forskare som vill utnyttja anläggningens resurser med anlitande
av forskningsanslag. Vidare driver atombolaget i Studsvik én isotopcentral
som fyller industrins, sjukvårdens och vetenskapens behov av olika radioaktiva
isotoper. En viss ytterligare verksamhet på mera begränsade områden
har kommit i gång vid anläggningen, exempelvis i fråga om konstruktionsuppdrag
för proteser och beträffande brandskydd.

I andra fall har bolagets åtgärder för utvidgning av studsviksanläggningens
användningsområde erhållit gensvar i form av allmänna önskemål om
ett framtida samarbete, ehuru de närmare formerna och förutsättningarna
härför ännu icke närmare angivits. Sålunda har bolagets byggnadsavdelning
förutsatts kunna tagas i anspråk vid genomförandet av främst olika statliga
byggnadsprojekt. Vidare har i den till innevarande års höstriksdag framlagda
propositionen om inrättande och drift av ett forsknings- och serviceorgan
på vatten- och luftvårdsområdet förutsatts, att en viss uppdragsforskning
för detta organs räkning skulle kunna förläggas till Studsvik. Möjligheterna
till anläggningens utnyttjande för den högre utbildningen har även
berörts vid behandlingen av den nu aktuella frågan om utbyggnad av universitet
och högskolor. Slutligen har atombolaget med företrädare för näringslivet
dryftat frågan om utnyttjande av studsviksanläggningen för att
lösa forsknings- < «h utvecklingsproblem för industrin även utanför atomkraftområdet.
I sistnämnda hänseende har hittills endast en allmän orientering
lämnats.

Den situation som nu synes ha inträtt vid Studsvik är enligt revisorernas
mening av sådan väsentlig ekonomisk betydelse att den är förtjänt av synnerlig
uppmärksamhet. Anläggningen torde under den tid som nu kan överblickas
under alla förhållanden ha som huvudsaklig uppgift att bedriva
forskning inom kärnfysikens och näraliggande vetenskapliga områden samt
att handhava utvecklingsarbetet beträffande de nya typer av reaktorer som
kan väntas komma till användning för energiutvinning. Anläggningen har
krävt mycket betydande investeringar och är i dag landets största samlade
forskningsenhet. Revisorerna finner det välmotiverat, att bolaget på ett tidigt
stadium upptagit frågan om hur anläggningen skall utnyttjas även på
längre sikt. Då en viss överskottskapacitet beträffande personal och teknisk
utrustning redan föreligger vid anläggningen och kan väntas framträda ytterligare,
är det givetvis av synnerlig vikt att dessa möjligheter kommer till
användning för andra statliga ändamål eller för landets industri och näringsliv
över huvud, speciellt där nyanläggningar är aktuella. Främst kom -

300

mer givetvis sådana ändamål i fråga för vilka anläggningens speciella säkerhetsresurser
har betydelse, men även andra utvecklingsproblem kan —
såsom bolaget framhållit — beredas utrymme där.

De hittills vidtagna åtgärderna är emellertid av tämligen begränsad omfattning,
och de planer och förberedelser som förekommit har huvudsakligen
inneburit ett konstaterande av att vissa förutsättningar till framtida
samarbete föreligger. Det är enligt revisorernas mening av vikt att dessa
möjligheter erhåller fastare konturer i form av en konkret plan. Såvitt gäller
den statliga sektorn torde främst de myndigheter som företräder den högre
undervisningen böra uppmärksamma de betydande tillgångar som förefinnes.
I viss omfattning torde dessa resurser redan nu kunna tillgodogöras,
därest frågan om de ekonomiska villkoren för förläggande av viss personal
till Studsvik löses. Såvitt gäller utnyttjandet av Studsvik för svenska industrier
och andra företag lärer det vara erforderligt alt atombolaget utförligt
preciserar de tillgångar i fråga om personal, teknisk utrustning, utrymmen
och serviceanläggningar av skilda slag som kan ställas till disposition och de
tider detta kan ske.

Det bör icke heller vara uteslutet att atombolaget utvidgar de upptagna
kontakterna till myndigheter och företag i andra länder. Förutsättningarna
härför synes böra tagas under prövning.

301

CIVILDEPARTEMENTET

§ 36

Förening av tjänst med vissa uppdrag

I 7 § statens allmänna avlöningsreglemente stadgas bl. a., att för förening
av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med tjänstebefattning eller därmed
jämförligt uppdrag eller med uppdrag såsom ordförande eller ledamot i
styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål att
driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkxingsväsen
eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen
ekonomiskt syfte, fordras särskilt tillstånd, såframt icke den som ägei bevilja
tillståndet meddelat uppdraget. Tillstånd beviljas av vederbörande
myndighet, såvitt fråga är om tjänst med lönegradsbeteckning Ao eller Ae
och något av lönegradsnumren 1—23, samt eljest av lvungl. Maj:t eller eftei
Kungl. Maj :ts bemyndigande av vederbörande myndighet. Ifrågavarande
tillstånd, som bör gälla viss tid, må beviljas endast försåvitt innehavet a\
uppdraget prövas icke inverka hinderligt för utövandet av den tjänst med
vilken förening avses skola ske.

Enligt 92 § kungörelsen 1952: 496 om upphandling och arbeten för statens
behov m. in. (upphandlingskungörelsen) må den som på grund av anställning
i statens tjänst har att taga befattning med upphandling eller arbeten
för statens behov varken för egen eller annans räkning tillhandahålla myndighet
gods eller utföra arbete av angivet slag, och skall på myndigheten
i varje särskilt fall bero, huruvida vad nu sagts skall gälla även beträffande
annan i statens tjänst anställd person.

Revisorerna har från universiteten i Lund och Umeå samt karolinska
mediko-kirurgiska institutet infordrat uppgifter på de befattningshavare
inom de odontologiska fakulteterna, som meddelats tillstånd att med sin
tjänst förena sådant uppdrag som ovan nämnts. Dylika uppgifter har också
införskaffats från försvarets sjukvårdsstyrelse beträffande vid styrelsen
anställda tjänstemän. Revisorerna har vidare från patent- och registreringsverket
inhämtat namnuppgifter på de personer som fullgör uppdrag såsom
styrelseledamöter eller revisorer i vissa i det följande omnämnda företag
inom dentalbranschen, vilka direkt eller indirekt uppträder som leverantörer
till staten, bl. a. till ovan angivna statliga organ. Av uppgifterna bär
bl. a. framgått följande.

1 styrelsen för ÅR Steri-scan, Stockholm, ingår såsom ledamot eu avdelningstandläkare
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.

302

I styrelsen för svenska tandläkarnes inköpsförening u. p. a., Stockholm,
som har till ändamål att driva handel med tandläkarutensilier antingen
genom egen verksamhet eller såsom aktieägare i andra företag, ingår såsom
ledamot en avdelningstandläkare vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.
Samme avdelningstandläkare är också styrelseledamot i Dentalaktiebolaget,
Stockholm.

Såsom revisor i såväl Dentalaktiebolaget som AB Svenska Dental Instrument,
Stockholm — båda företagen ägda av svenska tandläkarnes inköpsförening
fungerar försvarsövertandläkaren vid försvarets sj ukvårdssty Här

berörda befattningshavare har icke meddelats tillstånd att med sin
tjänst förena de ovan nämnda uppdragen.

Revisorernas uttalande. Enligt föreskrifter i statens allmänna avlöningsreglemente
(SAAR) ager ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare
icke rätt att utan särskilt tillstånd med sin tjänst förena tjänstebefattning
eller darmed jämförligt uppdrag eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot
i styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning som har till ändamål
att driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen
eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen
ekonomiskt syfte. Sådant tillstånd lämnas beträffande tjänster i
lönegraderna 1—23 av vederbörande myndighet samt i fråga om Övriga
tjänster som regel av Kungl. Maj :t. En förutsättning för att tillstånd skall
bevdjas ar att innehavet av uppdraget icke inverkar liinderligt på utövandet
av den statliga tjänsten. Anledningen till att ovannämnda föreskrifter utfärdats
torde bl. a. vara att det ansetts nödvändigt att på detta sätt söka förundra
obehörigt inflytande - eller misstanke därom av privata intressen
i den statliga befattningen.

Sistnämnda motiv torde också ligga till grund för de bestämmelser i upphandlmgskungörelsen
som stadgar, att den som på grund av anställning i
statens tjänst har att taga befattning med upphandling eller arbeten för
statens behov varken för egen eller annans räkning må tillhandahålla myndighet
gods eller utföra arbete av angivet slag samt att det ankommer på
myndigheten att bestämma huruvida det nu sagda skall gälla även beträffande
annan i statens tjänst anställd person.

Sasom framgått av den i det föregående lämnade redogörelsen har eu av
revisorerna verkställd undersökning givit vid handen att två avdelningstandläkare
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, utan att tillstånd
dartdl i föreskriven ordning lämnats, innehar uppdrag såsom styrelseledamöter
i foretag, vilkas verksamhet direkt eller indirekt omfattar leveranser
av dentalmateriel till statliga myndigheter, bl. a. till den myndighet vid vilken
befattningshavarna i fråga är anställda.

Revisorerna finner här berörda förhållande i hög grad anmärkningsvärt,

303

icke minst mot bakgrunden av att de befattningshavare det här gällei i sin
statliga tjänst torde ha förskaffat sig en sådan kännedom om och erfarenhet
av dentalmateriel, att deras uppfattning i fråga om användbarheten a\
olika slag av sådan materiel kan få betydelse i samband med upphandlingai

o. dyl.

Revisorerna förutsätter att genom vederbörande myndighets försorg eu
närmare undersökning utan dröjsmål kommer till stånd rörande orsaken
till att ifrågavarande anställningshavare icke inhämtat föreskrivet tillstand
till att med sin tjänst förena ovannämnda uppdrag.

Revisorerna vill vidare ifrågasätta lämpligheten av att en chefstjänsteman
vid försvarets sjukvårdsstyrelse innehar uppdrag som revisor i två företag,
vilka båda levererar eller kan komma att leverera dentalmateriel till
sjukvårdsstyrelsen. Ehuru revisorsuppdrag icke direkt omnämnes bland de
uppdrag som enligt förenämnda bestämmelser i SAAR förutsätter särskilt
tillstånd, anser revisorerna starka principiella skäl tala för att även de här
aktuella uppdragen blir föremål för tillståndsprövning. Erinras må i detta
sammanhang att i statstjänstemannalagen, vilken träder i kraft vid instundande
årsskifte, bl. a. föreskrivits att tjänsteman ej må åtaga sig uppdrag
eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen.

304

8 v

Sammanträffande av vissa pensions- och avlöningsförmåner

Jämlikt lagen om allmän försäkring äger försäkrad rätt till allmän pension
i form av förtidspension, om arbetsförmågan på grund av sjukdom,
psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte nedsatts med minst hälften
och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan
icke anses varaktig men antagas bli bestående avsevärd tid, äger den
försäkrade rätt till allmän pension i form av sjukbidrag.

Statlig anställningshavare kan beviljas förtidspension eller sjukbidrag
enligt lagen om allmän försäkring under den tid han är anställd hos staten
och från vederbörande myndighet åtnjuter sjukavlöning.

I regel beviljas förtidspension (sjukbidrag) i fråga om statliga anställningshavare
fr. o. m. ansökningsmånaden även om pensionsbeslutet fattas
först vid senare tidpunkt. I 17 kap. 1 § nyssnämnda lag stadgas att pensionsbelopp
som förfaller till betalning först efter bifall till ansökan om
förtidspension skall minskas med den försäkrade tillkommande sjukpenningen
jämte barntillägg i den mån pension och sjukförsäkringsförmåner
belöper på samma månad.

För statstjänsteman finnes bestämmelser om sammanträffande av förmåner
i 19 § 5 mom. statens allmänna avlöningsreglemente och 10 § 2 mom.
tilläggsbestämmelserna till nämnda reglemente. Bestämmelserna stadgar i
huvudsak att vederbörande myndighet skall, då tjänsteman är berättigad
uppbära förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, i skrivelse till civildepartementet
underställa Kungi. Maj :ts prövning frågan, om och i vad
mån av sådan anledning avdrag å lönen skall verkställas. I avvaktan på
Kungl. Maj :ts beslut skall myndigheten av lönen innehålla högst ett belopp
motsvarande pensionsförmånen.

För kollektivavtalsanställd personal inom försvaret har i gällande kollektivavtal
intagits föreskrift av innehåll, att för arbetare som tillerkänts förtidspension
(sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring och som fortfarande
äger uppbära sjukavlöning enligt kollektivavtal skall sjukavlöningen
nedsättas med belopp motsvarande å samma sjukperiod belöpande förtidspension
(sjukbidrag).

I fall då statlig anställningshavare beviljas förtidspension eller sjukbidrag
med retroaktiv verkan kan fråga uppkomma om reglering av ifrågavarande
förmån med den sjuklön som kan ha utgått i den statliga anställningen
för samma tid. Ordalagen i förenämnda avlöningsbestämmelser synes
icke otvetydigt ge vid handen att i bestämmelserna angiven reducering
av avlöningsförmånerna för förfluten tid skall göras. I allmänhet torde

3o:>

emellertid anställningshavaren av vederbörande myndighet anmodas att til!
statsverket återbetala belopp motsvarande vad som skulle ha avdragits enligt
berörda bestämmelser.

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning sammanträffande av
här nämnda förmåner kan förekomma inom statsförvaltningen har revisorerna
tillställt följande myndigheter förfrågan i ämnet, nämligen samtliga
länsstyrelser, telestyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt ett 60-tal
militära förband tillhörande armén, marinen och flygvapnet. Av de inkomna
svaren framgår att vid de tillfrågade myndigheterna under åren 1963 och
1964 sammanlagt 54 tjänstemän och 48 kollektivavtalsanställda beviljats
förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring under den
lid de åtnjutit sjukavlöning från vederbörande myndighet.

Revisorernas uttalande. Med stöd av bestämmelser i lagen om allmän försäkring
kan i statens tjänst anställd befattningshavare efter ansökan till försäkringskassa
beviljas allmän pension i form av förtidspension eller sjukbidrag
även för tid då vederbörande är anställd hos statlig myndighet ocli
från nämnda myndighet uppbär sjukavlöning. Förutsättningen härför är att
arbetstagarens arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte nedsatts med minst hälften och nedsättningen
kan anses varaktig eller i vart fall kan antagas bli bestående avsevärd tid.

Förtidspensionen (sjukbidraget) beviljas som regel från och med den
månad ansökan härom inkommit till försäkringskassan, även om pensionsbeslutet
fattas först vid en senare tidpunkt. Härav följer att ett sammanträffande
av arbetstagarens pensions- och avlöningsförmåner i vissa lägen
kan inträffa.

I statens allmänna avlöningsreglemente har bestämmelser utfärdats av
innebörd att, då en i statlig tjänst anställd befattningshavare blivit berättigad
att uppbära förtidspension, vederbörande myndighet skall i skrivelse till
civildepartementet underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan, om och i vad
mån av sådan anledning avdrag å lönen skall verkställas. I avvaktan på
Kungl. Maj:ts beslut skall myndigheten av lönen innehålla högst ett belopp
motsvarande pensionsförmånen.

Som förut nämnts beviljas förtidspensionen (sjukbidraget) i allmänhet
från och med ansökningsmånaden. Eftersom pensionsbeslutet av naturliga
skäl fattas först vid eu senare tidpunkt får nämnda beslut alltså i regel
retroaktiv verkan. Nämnda förhållande medför att en statlig arbetstagare i
avvaktan på pensionsbeslutet under lång tid kan åtnjuta sjukavlöning i sin
statliga anställning. Även om ordalagen i förenämnda avlöningsbestäinmelser
icke otvetydigt ger vid handen att i bestämmelserna angiven reducering
av avlöningsförmånerna skall verkställas jämväl för förfluten tid, torde
vederbörande myndigheter i nyssnämnda fall regelmässigt tillämpa den
principen, att de anmodar arbetstagaren att till statsverket återbetala ett

belopp motsvarande vad som skulle ha avdragits om de ifrågavarande bestämmelserna
normalt hade kunnat tillämpas. Anledningen härtill är självfallet
att arbetstagaren eljest under sin sjukdom skulle komma i åtnjutande
av avsevärt större ekonomiska förmåner än då vederbörande fullgör
hel tjänstgöring.

En av revisorerna verkställd undersökning hos samtliga länsstyrelser, telestyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt ett 60-tal förband inom
krigsmakten har givit vid handen, att vid berörda myndigheter under åren
1963 och 1964 icke mindre än 54 tjänstemän och 48 kollektivavtalsanställda
beviljats förtidspension (sjukbidrag) även för tid då de åtnjutit sjukavlöning
från vederbörande myndighet.

Enligt revisorernas mening får här ovan beskrivna förhållanden anses
vara i hög grad otillfredsställande. Det måste självfallet för den enskilde
arbetstagaren te sig märkligt och irriterande att först med retroaktiv verkan
av en myndighet få sig tillerkänd och utbetalad en pensionsförmån för
att någon tid senare av annan myndighet avkrävas ett belopp motsvarande
denna förmån. Ett sådant förfaringssätt kan i vissa fall ge upphov till betalningssvårigheter
för vederbörande arbetstagare och är självfallet också
ägnat att medföra onödigt och kostsamt administrativt arbete för berörda
myndigheter.

Revisorerna finner det angeläget att en sådan ändring av hithörande bestämmelser
kommer till stånd att ovannämnda olägenheter med det snaraste
elimineras.

307

§ 38

De affärsdrivande verkens avräkning med de allmänna försäkringskassorna

I Kungl. Maj :ts cirkulär den 5 juni 1963 (nr 363) med anvisningar beträffande
regleringen av statstjänstemän m. fl. tillkommande sjuklöne- och
sjukvårdsförmåner erinras bl. a. om tidigare beslut av Kungl. Maj :t, varigenom
fastställts vissa formulär för sjukkort in. in., ävensom om meddelade
bestämmelser angående s. k. arbetsgivarinträde. Vidare anföres bl. a. följande.

Samordningen mellan å ena sidan de sjuklöne- och sjukvårdsförmåner,
som i de statliga avlöningsreglementena in. fl. författningar tillerkänts statstjänstemän
och med dem jämställda befattningshavare i statsunderstödd
verksamhet, och å andra sidan de motsvarande förmåner, som utgå på grund
av den allmänna försäkringen, yrkesskadeförsäkringen och den allmänna
iäkemedelsrabatteringen, påkallar vissa särskilda åtgärder för regleringen
av här ifrågavarande förmåner. För detta ändamål användas blanketterna
Sjukkort A och Sjukkort B, avsedda för rapportering mellan myndighet och
försäkringskassa av sjukdomsfall m. m., Försäkran i samband med sjukdomsfall,
avsedd att styrka behov av tjänstledighet för sjukdom, Framställning
om ersättning för läkarvårdskostnader m. in., avsedd för tjänstemans
anhållan hos myndighet om ersättning för sjukvårdskostnader, samt Läkemedelsbevis,
avsett att styrka utgift för läkemedel.

I cirkuläret lämnas utförliga anvisningar angående anmälan till allmän
försäkringskassa om sjukdomsfall m. in., angående ersättning från myndighet
till tjänsteman för sjukvårdskostnader, angående ersättning från myndighet
till läkare, angående läkemedelskostnader samt angående sjukvårdskostnadernas
fördelning mellan myndighet och allmän försäkringskassa. I
sistnämnda hänseende lämnas i cirkuläret följande anvisningar.

19. Enligt vederbörliga avlöningsbestämmelser bestrider myndighet i regel
endast den del av ersättning för sjukvårdskostnader, som överstiger vad
som må utgå från allmän försäkringskassa. Myndighet skall i dylika fall —
om ej tjänsteman före framställning hos myndigheten utfått ersättning från
försäkringskassa — kräva berörda försäkringskassor på deras andel i kostnaderna.

Myndighet skall i enlighet med vad ovan sägs kräva försäkringskassorna
på deras andel i kostnaderna för

läkarvård och röntgen- eller annan undersökning,

läkarintyg, som översänts till allmän försäkringskassa,

tandläkarvård,

sjukgymnastik, bad, massage in. m. samt

resor och sjuktransporter i samband med intagning på eller utskrivning
från sådan sjukvårdsinrättning, som enligt 2 kap. 4 § lagen om allmän försäkring
är att anse som sjukhus.

T fråga om tandläkarvård behöver dock ersättning begäras endast i fall,

308

då vården meddelats vid cenlraltandpoiiklinik, tandläkarhögskola eller allmänt
sjukhus. Beträffande sjukgymnastik, bad, massage in. m. behöver ersättning
ej begäras, då myndigheten finner det uppenbait, att ersättning
från försäkringskassa icke kan utgå.

Myndighet skall icke begära ersättning från försäkringskassorna beträffande
kostnad för

läkarintyg, som icke översänts till försäkringskassa,

resor och sjuktransporter till och från läkare eller dispensär eller till och
från sjukvårdsinrättning i andra fall än som åsyftas i andra stycket eller
läkemedel.

20. Om ersättning från försäkringskassa till myndighet för kostnad för
läkarvård in. in., som meddelats av verksläkare eller av tjänsteläkare vid försvaret,
lämnas anvisningar i punkt 10.

21. I andra fall än som avses i punkt 20 tillämpas nedanstående förfaringssätt
(beträffande läkarintyg se dock punkt 22).

Med lämpliga tidsintervaller översänder myndigheten till berörda allmänna
försäkringskassor de originalverifikationer, som av tjänstemännen inlämnats
samtidigt med framställningar om ersättning för sjukvårdskostnader,
samt de läkarvårdsräkningar och förteckningar, som bifogats räkningar
från i punkt 17 avsedda läkare. Om dylik förteckning berör flera försäkringskassor,
skall myndigheten göra transuint för varje kassa. Varje sändning
till försäkringskassan skall åtföljas av skrivelse i två exemplar, innehållande
uppgift om dels summan av de på verifikationerna, läkarvårdsräkningarna
eller förteckningarna upptagna beloppen, dels handlingarnas nummer
(beträffande numrering se punkterna 13 och 17), dels ock numret på
det postgirokonto, på vilket myndigheten tillkommande ersättning skall insättas.

I samband med utbetalande av myndigheten tillkommande ersättning
återsänder försäkringskassan till myndigheten ett exemplar av följeskrivelsen,
försett med påteckning om det belopp, varmed kassan sammanlagt ersatt
de i översända handlingar upptagna kostnaderna, och om numren pa
de verifikationer, för vilka ersättning icke kunnat utgå. Sist angivna verifikationer
bifogas det återsända exemplaret.

Det av försäkringskassan påtecknade exemplaret av följeskrivelsen jämte
till denna hörande återgående verifikationer och inbetalningskupong utgör
myndighetens inkomstverifikation.

För statliga myndigheter gäller dessutom, att separat följeskrivelse skall
upprättas för varje anvisningsläkare. I följeskrivelsen lämnas, utöver de i
andra stycket denna punkt angivna uppgifterna, jämväl uppgift om anvisningsläkarens
namn. Av försäkringskassan lämnade uppgifter rörande av
kassan ersatta kostnader skola utnyttjas vid myndighetens bedömning av
skäligheten av anvisningsläkarens arvoden.

22. I samband med att myndighet kräver försäkringskassa på dess andel
i kostnaderna för sjukvård, skall myndighet, med iakttagande av vad nedan
sägs, begära ersättning jämväl för sådana kostnader för läkarintyg,
som icke i annan ordning (exempelvis i räkning på verksläkarkostnaderj
uttagas från försäkringskassan. Detta sker genom att i följeskrivelsen uppgives
antalet intyg, för vilka ersättning begäres. Försäkringskassan lämnar
på det återgående exemplaret av följeskrivelsen uppgift om den sammanlagda
ersättningen för intygen.

Myndighet skall föra fortlöpande anteckningar om intyg, för vilka ersättning
skall begäras hos försäkringskassorna. Härvid bör iakttagas, att ersatt -

309

ning icke skall begäras för intyg, som icke tillställts iörsäkringskassa, liksom
ej heller för intyg, som det ålegat tjänsteläkare vid försvaret eller anstaltsläkare
att utfärda utan särskild kostnad.

23. Vad till statlig myndighet inbetalas från allmän försäkringskassa
skall tillgodoföras anslag (anslagpost), varifrån ersättning för sjukvårdskostnad
bestrides.

lieträffande ersättning till verksläkare in. fl. säges i cirkulärets punkt 16
bl. a. följande.

Verksläkare rekvirera i härom föreskriven ordning hos vederbörande
myndighet ersättning för läkarvård, läkarintyg m. in., som avser anställda
hos myndigheten. Verksläkaren tillkommande ersättning utbetalas av myndigheten
efter verkställd granskning.

Myndigheten fördelar därefter den utgivna ersättningen mellan berörda
allmänna försäkringskassor efter de i verksläkarens rekvisition upptagna
tjänstemännens kassatillhörighet och översänder räkningar till dessa kassor
för utbekommande av på kassorna belöpande del av ersättningen (3/4 av
kostnaden). Å räkningen angives såväl hela kostnaden som det belopp, vilket
beräknas skola ersättas av kassan. Myndigheten behöver icke å räkningen
angiva, vilka medlemmar det debiterade beloppet avser, eller i övrigt lämna
någon specifikation av räkningsbeloppet. Myndigheten bär emellertid att
svara för att de verkställda debiteringarna gentemot försäkringskassan äro
korrekta och är skyldig att på begäran av kassan tillhandahålla densamma
de uppgifter, som erfordras för kontroll av räkningen.

1 fråga om myndighetens debitering av kostnaderna för läkarintyg skola
anvisningarna i punkt 22 iakttagas.

Ett antal verk har i anslutning till cirkuläret utfärdat ytterligare anvisningar
i förtydligande syfte.

Revisorerna har ansett det vara av intresse att undersöka de förfaranden
som myndigheterna i praktiken tillämpar i sina avräkningar med de allmänna
försäkringskassorna beträffande de anställdas sjukvårdsförmåner.
Det har härvid visat sig nödvändigt med eu viss begränsning av undersökningsområdet.
Med hänsyn bl. a. till att inom vissa av de affärsdrivande
verken finnes ett stort antal anställda, spridda över hela landet, har revisorerna
valt att låta undersökningen omfatta dessa verk och i skrivelse till
dom hemställt om svar på vissa frågor.

De inkomna svaren är i huvudsak återgivna i det följande.

Försvarets fabriksstyrelsc anför.

Den oss tillkommande ersättningen för sjukvårdskostnader rekvireras
tios vederbörlig allmän försäkringskassa genom riksrevisionsverkets blankett
nr R 208, varvid angives att ersättningen skall inbetalas till fabriksverkets
inbetalningskon to, pg 1008. Förfaringssättet är i överensstämmelse ined de
av Kungl. Maj :t enligt cirkulär den 5.6.63, SFS 363, R12, utfärdade föreskrifterna,
vilka även i övrigt följes.

Inbetalningarna redovisas i första hand centralt vid vårt huvudkontor,
men då resp. fabrik (motsv.) alltid skall krediteras för belopp som är hänförliga
till fabrikens personal, införskaffar huvudkontoret, från resp. fabri -

310

ker, det exemplar av den ovannämnda rekvisitionen som försäkringskassan
har att återställa till myndigheten. I vissa fall, då det är fullt klart vilken
fabrik som skall gottskrivas influtet belopp, behöver sistnämnda rutin ej
tillämpas utan bokföring kan ske direkt å fabrikens konto.

För att underlätta bevakningen av begärda ersättningar tillämpar vissa av
våra l%Tätterier den metoden att räkning tillställes försäkringskassan, varvid
den tidigare nämnda blanketten jämte tillhörande handlingar bifogas.

Styrelsen anser det tillämpade systemet i stort sett tillfredsställande men
uttalar vidare.

Det skulle dock vara en rationalisering om försäkringskassorna å talongen
till sina utbetalningskort kunde lämna en mera specificerad uppgift över
betalningarna än vad nu är fallet. Framförallt är det önskvärt alt vederbörande
fabriks (motsv.) namn angives, även om detta medför visst merarbete
vid de försäkringskassor inom vars distrikt vi har flera fabriker.

I nuläget angiver försäkringskassorna härvidlag »enligt översända handlingar»
e. d., i vissa fall lämnas talongen blank.

Avslutningsvis önskar vi i detta sammanhang framhålla att avräkningen
och redovisningen av det s. k. arbetsgivarinträdet medfört avsevärt större
problem för oss än avräkningen av sjukvårdsförmånerna.

Poststyrelsen anför att postverket stöder sig på ovannämnda cirkulär
jämte i anslutning till detta utfärdade särskilda anvisningar samt framhåller
vidare.

Som ett exempel på hur avräkningen är ordnad i praktiken tillåter sig
poststyrelsen i korthet redogöra för hur ifrågavarande ärenden handlägges
inom Stor-Stockholm.

Postdirektionen i Stockholms distrikt antager anvisnings- och verksläkare
för all postpersonal i Stor-Stockholm. För varje anvisningslukare avlåter
postdirektionen till varje berörd länsförsäkringskassa ett krav per månad
eller kvartal på Riksrevisionsverkets blankett R 208. En förenkling av detta
förtärande vore att slå ihop alla räkningar till samma länskassa i ett enda
krav. Tidsvinsten vid ett sådant tillvägagångssätt skulle dock bli ringa —
uppskattningsvis 1—2 timmar per månad. Det tillämpade systemet medger
dessutom en viss kontroll gentemot sjukkassorna, då det förekommer —
särskilt från sjukkassor i landsorten — att man icke observerar, att högre
taxor får tillämpas av läkarna i Stockholm. Kraven på försäkringskassorna
i fråga om anvisningsläkare varierar från c:a 35 000 till c:a 55 000 kr per
månad avseende postpersonal i Stor-Stockholm.

Beträffande verksläkarna framställer postdirektionen krav till försäkringskassorna
på c:a 4 000 kr per kvartal. Enär verksläkarna är taxebundna,
räknar postdirektionen ut gottgörelse om 75 % på bruttosuinman. Någon
förenkling av detta förfarande torde knappast kunna göras.

Beträffande specialistvården sändes krav till försäkringskassorna från
den postanstalt där vederbörande får sin avlöning. Därvid användes blankett
R 208. Någon förenkling synes ej heller i detta fall kunna vidtas.

Övriga postdirektioner samt postkontoren och A-postexpcditionerna (dock
ej i Stor-Stockholm såsom ovan nämnts) framställer sina krav til! försäkringskassorna
på liknande sätt. Inhämtade upplysningar ger vid handen,
att systemet fungerar tillfredsställande.

311

Poststyrelsen finner det nuvarande förfarandet fungera väl och finner icke
anledning att föreslå någon ändring däri.

Sedan poststyrelsen avgivit ovan berörda svar har styrelsen under hand
delgivit revisorerna följande ytterligare synpunkter i förevarande fråga.

En genomgripande förenkling av hela avräkningssystemet mellan i första
hand de statliga myndigheterna och försäkringskassorna skulle kunna uppnås
om från försäkringssidan en gemensam ersättning från samtliga kassor
kan tillställas varje berörd statlig myndighet. Storleken av den ersättning
varje enskild myndighet därigenom skulle erhålla, kan grundas på en på
statistisk väg fastställd »nyckel», dvs. en viss procent av den ersättning som
totalt skulle utgå från kassorna. Även då det gällde att fastställa den ersättning
med vilken varje enskild försäkringskassa borde bidra till den gemensamma
utbetalningen borde på samma sätt ett system med »nycklar» kunna
användas.

Möjligheten att ordna avräkningen på detta område på det sätt som skisserats
här ovan diskuterades redan när bestämmelser på området infördes
i samband med sjukförsäkringsformens genomförande i mitten på 1950-talet. Som bekant föranleder de nuvarande reglerna ett invecklat administrativt
förfarande både hos försäkringskassor och hos myndigheter. Anledningen
till att man ändå måste avstå från ett system som byggde på en fördelning
med hjälp av »nycklar» var den att något statistiskt grundmaterial då
av naturliga skäl inte fanns tillgängligt.

Då man nu har eu mer än 10-årig verksamhet alt bygga på synes goda
förutsättningar finnas för ett genomförande av ett förenklat system. I detta
sammanhang kan erinras om de undersökningar som genom riksförsäkringsverkets
försorg skett för tiden 1/7 1955—30/6 1956, för kalenderåret
1958 och för kalendei’året 1963. Den sista av dessa utredningar finns redovisad
i kap. 11 i »Sveriges Officiella Statistik Försäkringsväsen Allmän försäkring
1963». Som jämförelse kan nämnas det avräkningsförfarande mellan
försäkringskassor och statliga myndigheter som i samband med arbetsgivarinträdets
genomförande redan tillämpas i fråga om sjukpenning.

Telestyrelsen hänvisar likaledes till Kungl. Maj :ts förberörda cirkulär och
av verket meddelade ytterligare föreskrifter samt anför.

Som framgår av de ifrågavarande bestämmelserna inom området medför
avräkningsförfarandet ett förhållandevis omfattande administrativt arbete
från såväl de statliga myndigheternas som från de allmänna försäkringskassornas
sida. För televerkets del har det av arbetstekniska skäl varit nödvändigt
att fördela arbetet på ett stort antal tjänsteställen, vilket i sin tur
medfört att ett betydande antal befattningshavare måste äga ingående kännedom
om gällande bestämmelser inom området. Det framstår för telestyrelsen
som utomordentligt angeläget — bl. a. med hänsyn till rådande svårigheter
att rekrytera biträdespersonal — att alla möjligheter till förenklingar
av administrativa rutiner tillvaratages. Ett enklare avräkningsförfarande
mellan de statliga myndigheterna och försäkringskassorna skulle därför
hälsas med stor tillfredsställelse.

Såsom ett exempel på moment i avräkningsarbetet som är arbetskrävandc
och tidsödande kan nämnas, att alla läkarvårdskvitlon måste sorteras efter
försäkringskassetillhörighet. Med hänsyn dels till att byte av försäkringskassa
endast kan ske vid årsskifte, dels till den stora rörligheten på arbets -

312

marknaden, bl. a. inflyttningen till tätortsområdena, kan de! för televerkets
större tjänsteställen bli aktuellt att rekvirera ersättning från ett stort antal
försäkringskassor. För de statliga myndigheterna skulle det därför — vid
ett bibehållande i övrigt av nuvarande bestämmelser — vara bra om ersättningsanspråk
kunde utan angivande av de enskilda tjänstemännens försäkringskassetillhörighet
ställas till vederbörande försäkringskassors centralkontor
eller ännu hellre till en för hela landet central avräkningsavdelning,
exempelvis inom riksförsäkringsverket. En åtgärd som enligt styrelsens förmenande
skulle förenkla det administrativa förfarandet för såväl verksmyndigheterna
som försäkringskassorna vore, att myndigheterna erhåller ett
schablonmässigt beräknat belopp som ersättning för ifrågavarande kostnader.
Telestyrelsen hyser för sin del den uppfattningen att det — inom detta
område liksom inom andra liknande (t. ex. beräkning av arbetsgivaravgiften)
—- icke bör vara nödvändigt att framräkna exakta belopp.

Järnvägsstyrelsen framför bl. a. följande synpunkter och förslag beträffande
rutinerna för avräkning i fråga om sjuklöneförmåner, läkarvård som
meddelas av anvisningsläkare och övriga sjukvårdsförmåner.

a) Sjuklönerutinen: Ca 15 miljoner kronor per år utbetalas av försäkringskassorna
till SJ. Utbetalningen sker kvartalsvis från resp. länsförsäkringskassa
i ospecificerade totalsummor. Dessa totalsummor kan f. n. ej fördelas
på och gottskrivas de kontonummer, som tidigare blivit debiterade med
sjuklönekostnaden. För att lösa detta problem och bättre tillgodose möjligheter
till kontroll skulle rapportering till försäkringskassorna kunna ske
med hjälp av förstansade hålkort (märkkort) i stället för nuvarande sjukkort
A. Hålkorten kunde vara förstansade med lokalkassornas fyrsiffriga
kodnr och sjukpenning samt med SJ avlöningsställenr, folkbokföringsnr
och löntagarens namn. När en försäkringskassa får in ett sådant hålkort,
skulle kassan streckmärka (eller skriva i klartext) på kortet antalet dagar
med sjukpenning samt belopp, som skall utbetalas till SJ. När SJ återfår
korten från försäkringskassan, skulle dessa kort kunna kompletteras med
kontonr. Korten kunde sedan ingå i SJ datamässiga redovisningssystem och
härigenom skulle de rätta kontonumren kunna gottskrivas.

Vidare kunde sjukpenningens storlek jämföras med den anställdes lön,
varvid kontroll erhålles av att löntagarens sjukpenning svarar mot minst
lönen vid SJ. Det är nämligen f. n. inget som tvingar löntagare med arbetsgivarinträde
att meddela försäkringskassorna förändringar i inkomsterna,
eftersom löntagaren ej får del av ev. förhöjning av sjukpenningen.

Utbetalning av sjukpenning till SJ skulle kunna ske genom ett månatligt
debiteringsförfarande från SJ med hjälp av datamaskiner. Debiteringarna
skulle kunna grundas på det förstansade fyrsiffriga kodnumret för varje
lokalkassa samt de streckmärkningar, som kassorna gjort i de ovannämnda
hålkorten. På försäkringskassorna skulle noteringar utöver ovannämnda
komplettering av märkkort inte erfordras.

För att ovan skisserade förslag skall kunna genomföras fordras dock utredning
om lönsamhet samt i överenskommelser mellan berörda parter om
fördelningen av kostnader för stansning, programmering, datamaskintider
etc.

b) Avräkningsförfarandet med försäkringskassorna beträffande läkarvård,
som meddelas av anvisningsläkare, har förenklats genom den sammanställningsblankett
som SJ upprättat.

c) Övriga sjukvårdsförmåner: För att få ut ersättningar för i 43—47 §§
Saar avsedda kostnader skall tjänsteman enligt tilläggsbestämmelserna till
41 § Saar i första hand vända sig till myndigheten. Det synes både ur statsverkets
och den anställdes synpunkt vara viktigt att denna föreskrift efterföljs.
Från försäkringskassornas sida torde det vara fördelaktigare att ha
direkt avräkningsförfarande med resp. myndighet i stället för med varje
försäkringstagare

Kostnader, som är förbundna med separata utbetalningar till den anställde,
kan reduceras betydligt, om den anställdes ersättning för sjukvårdskostnader
får utbetalas i samband med lönen. Om den anställdes utlägg är betydande,
skulle förskott kunna medgivas. Inom SJ övervägs alt föreslå personalorganisationerna
att detta förfarande får tillämpas. Ett dylikt system
inverkar icke på nuvarande avräkningsförfarande med försäkringskassorna.

Styrelsen framhåller avslutningsvis att allmänt sett rekommendationer om
ett ökat samarbete mellan berörda myndigheter och riksförsäkringsverket
bör kunna leda till förenklingar i avräkningsförfarandet med försäkringskassorna.
Ett dylikt samarbete accentueras av de möjligheter som fortlöpande
öppnar sig med hjälp av den tekniska utvecklingen på databehandlingens
område. Integrering av olika system och ökat samarbete över
»gränsernas har redan medfört och kan komma att medföra
ringsåtgärder av stor ekonomisk betydelse för statsförvaltningen.

Vattenfallsstyrelsen hänvisar huvudsakligen till Kungl. Maj :ts cirkulär
och säger sig finna förfarandet tillfredsställande men anför vidare.

En förenkling skulle dock kunna åstadkommas om originalet av läkarvårdsräkningen
kunde få användas som verifikation hos myndigheten.

Försäkringskassornas andel i sjukvårdskostnaderna skulle i så fall helt
baseras på myndighetens uppgifter utan biläggande av originalräkningarna.

Luftfartsstyrelsen anför att avräkning med kassorna verkställes på följande
sätt.

A. För vård meddelad av verkslcikare debiteras respektive försäkringskassa
3/4 av kostnaderna för läkarvård och läkarintyg. Räkningen utställes
på luftfartsstyrelsens räkningsformulär.

B. För vård meddelad av anvisningsläkare debiteras respektive försäkringskassa
på försäkringskassans räkningsformulär, varvid fotostatkopia
av anvisningsläkarens räkning bilägges.

C. För övrig läkarvård, röntgen eller annan undersökning, läkarintyg som
översänts till allmän försäkringskassa, tandläkarvård, sjukgymnastik, bad.
massage m. m. samt resor i samband med intagning eller utskrivning från
sjukhus översändes räkning till respektive försäkringskassa på försäkringskassans
formulär med biläggande av originalverifikationerna.

Debitering beträffande punkt A—C sker som regel kvartalsvis.

D. Arbetstagare tillkommande sjukpenning som uppbäres av styrelsen på
grund av arbetsgivarinträde översändes till styrelsen från respektive försäkringskassa
utan debitering. Specifikation erbålles som regel ej från försäkringskassorna.

Styrelsen anser all förfarandet innebär eu stor arbetsbelastning för såväl
myndigheterna som kassorna men säger icke ha kunnat finna någon förenk -

314

ling eller rationalisering möjlig inom ramen för gällande bestämmelser. En
förutsättningslös utredning bör företagas under medverkan av försäkringskassorna
och andra myndigheter.

Domänstyrelsen uttalar att styrelsen tillämpar anvisningarna i Kungl.
Maj :ts cirkulär och icke har några önskemål om förenklingar.

Revisorernas uttalande. Anvisningar beträffande förfarandet vid sjukvårdskostnadernas
fördelning mellan myndigheterna och de allmänna försäkringskassorna
har lämnats i ett av Kungl. Maj :t utfärdat cirkulär (1963:
363). Revisorerna har i skrivelse till de af färsdrivande verken förfrågat sig
om det förfarande vederbörande verk tillämpar för avräkning med de allmänna
försäkringskassorna och om de önskemål verken eventuellt kan ha
beträffande förenkling och rationalisering av förfarandet. Vissa anvisningar
i cirkuläret som berör den här upptagna frågan ävensom de från myndigheterna
inkomna svaren har redovisats i den föregående framställningen.

Det i cirkuläret angivna förfarandet innebär i korthet, att myndigheten
till berörda allmänna försäkringskassor med lämpliga tidsintervall insänder
de originalverifikationer som tjänstemännen inlämnat samtidigt med framställning
om ersättning för sjukvårdskostnader samt de läkarvårdsräkningar
och förteckningar som är fogade till räkningar från anvisningsläkare.
Om en förteckning berör flera försäkringskassor skall transumt göras för
varje kassa. Varje sådan försändelse till kassa skall åtföljas av skrivelse
i två exemplar, innehållande uppgift om summan av de på verifikationerna,
läkarvårdsräkningarna eller förteckningarna upptagna beloppen ävensom
handlingarnas nummer in. m. I samband med utbetalning av ersättning till
myndighet återställer försäkringskassan det ena exemplaret av följeskrivelsen,
försett med påteckning om det belopp som kassan utbetalat för de
upptagna kostnaderna samt numren på de verifikationer för vilka ersättning
icke kunnat utgå. Sistnämnda verifikationer bifogas skrivelsen. Har flera
anvisningsläkare anlitats skall en särskild följeskrivelse insändas för var
och en, vari uppgift lämnas — förutom i ovan angivna hänseenden — om
anvisningsläkarens namn. Beträffande ersättning för av verksläkare meddelad
vård gäller bl. a., att myndighet fördelar ersättningens totalbelopp på
berörda kassor enligt de i verksläkarens rekvisition upptagna tjänstemännens
kassatillhörighet och översänder räkningarna till kassorna.

Ovan har angivits några huvuddrag i förfarandet. Även om dessa måhända
icke ger intryck av att proceduren skulle vara särskilt komplicerad,
framgår det av vissa av de inkomna svaren på revisorernas skrivelse att avräkningen
kan medföra ett betungande administrativt arbete och ställa myndigheterna
inför svårlösta problem. Olika mer eller mindre vittsyftande
förslag till förenkling och rationalisering av arbetet har framförts i en del
yttranden. Sålunda förmenar försvarets fabriksstyrelse att det skulle vara
en fördel om försäkringskassorna å talongerna till utbetalningskorten läm -

315

nacle mera specificerade uppgifter angående utbetalningarna än vad nu är
fallet. Telestyrelsen understryker angelägenheten av ett förenklat avräkningsförfarande
och anför som exempel på arbetskrävande och tidsödande
moment i avräkningsarbetet att alla läkarvårdskvitton måste sorteras efter
tjänstemännens kassatillhörighet. Verket framför bl. a. tanken på att ersättningsanspråk,
utan angivande av de enskilda tjänstemännens kassatillhörighet,
skulle få ställas till en för hela landet central avräkningsavdelning,
exempelvis förlagd till riksförsäkringsverket. En effektiv förenkling för såväl
myndigheterna som kassorna vore att myndigheterna finge ett schablonmässigt
beräknat belopp som ersättning för sjukvårdskostnaderna. Poststyrelsen
har visserligen i sitt svar till revisorerna anfört att den anser det
nuvarande systemet fungera väl, men enligt vad revisorerna under hand
erfarit och såsom framgår av en ovan redovisad skrivelse är man inom
styrelsen positivt inställd till en ordning som bl. a. innebär schablonmässigt
beräknade ersättningar.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att originalet av läkarvårdsräkningen bör
få användas som verifikation hos myndigheten och att alltså kassornas andel
i kostnaderna skulle helt baseras på myndighetens uppgifter.

Järnvägsstyrelsen framför vissa förslag till praktiska åtgärder. Styrelsen
[»åtalar bl. a. det förhållandet att kassornas utbetalning av ersättning för
sjuklön göres i ospecificerade totalsummor, vilka icke kan fördelas på och
goltskrivas de kontonummer som debiterats kostnaderna. Styrelsen föreslår
ett visst förbättrat rapporteringssystem med användning bi. a. av datamaskiner.
Styrelsen förordar vidare vissa åtgärder för skärpt kontroll av att
anställd är placerad i rätt sjukpenningklass. Beträffande kassornas utbetalning
till SJ av sjukpenning föreslår styrelsen ett debiteringsförfarande som
SJ skulle omhänderha med hjälp av datamaskiner. Styrelsen framhåller
dock att utredning är erforderlig beträffande de nyssnämnda åtgärdernas
lönsamhet och att de förutsätter att överenskommelse träffas med försäkringskassorna.
Styrelsen förordar slutligen att ersättning för sjukvårdskostnaderna
skall få av myndigheten lämnas till de anställda i samband
med löneutbetalningen samt understryker vikten av ökat samarbete mellan
riksförsäkringsverket och övriga myndigheter ävensom datamaskinteknikens
betydelse i rationaliseringssträvandena.

Luftfartsstyrelsen förordar en förutsättningslös utredning av frågan om
förenklingar i avräkningsförfarandet.

Revisorerna har för egen del kommit till den uppfattningen, att spörsmålet
om förenkling och rationalisering av avräkningsförfarandet mellan de
statliga myndigheterna och de allmänna försäkringskassorna förtjänar uppmärksamhet
och alt möjligheter torde föreligga alt jtå detta område genomföra
reformer, ägnade att minska administrationskostnaderna för det allmänna.
De ovan berörda, av myndigheterna framförda förslagen till åtgärder
kan med hänsyn till sin allmänna innebörd sägas vara av två olika slag.

316

Vissa av åtgärderna synes således främst syfta till att försäkringskassorna
i samarbete med myndigheterna skulle lämna en mera specificerad och preciserad
redovisning av de ersättningar som utbetalas till myndigheterna än
nu är fallet. Härigenom skulle vinnas bl. a. en effektiv kontroll av att de utbetalade
beloppen verkligen vore riktiga, och myndigheternas bokföring av
de inflytande medlen skulle bli mera rättvisande än som nu i vissa fall synes
möjligt. De olägenheter i form av merarbete som åtgärder av här antydd
art kan föra med sig skulle elimineras om datamaskiner komme till utbredd
användning.

Det andra slaget av åtgärder kan sägas ha en i viss mening motsatt inriktning.
Revisorerna åsyftar härmed förslagen om införande av en centraliserad
avräkning, som skulle innebära att myndigheterna finge ersättning för
här ifrågavarande kostnader med schablonmässigt beräknade belopp. Fördelarna
med en sådan ordning skulle vara en väsentlig förenkling och arbetsbesparing.
Revisorerna vill i detta sammanhang erinra om att en ordning
som företer principiella likheter med den här föreslagna tillämpas beträffande
fördelningen mellan försäkringskassorna av kostnaderna för fria
och prisnedsatta läkemedel.

Revisorerna kan självfallet icke taga ställning till frågan, vilka åtgärder
som kan vara mest lämpade för syftet att åstadkomma ett förenklat och
mera rationellt förfarande. Som av det ovan anförda i viss mån torde framgå
är problemen komplicerade och olika intressen måste beaktas. Enligt revisorernas
mening bör spörsmålen på detta område bli föremål för en ingående
och allsidig utredning. Den av revisorerna företagna undersökningen
avser endast de affärsdrivande verken, men det torde kunna antagas att
motsvarande eller liknande problem föreligger även beträffande andra statliga
verk. Utredningen bör därför omfatta statsförvaltningen i dess helhet.
Den torde vidare böra genomföras med beaktande av bl. a. det utredningsarbete
som bedrives av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

317

Reservation

av herr Carl Cliristenson, vilken med anledning av riksdagens revisorers
behandling av frågan om statssekreterarnas extrauppdrag till protokollet
låtit anteckna följande.

Vid senaste sammanträdet ingav jag en skrivelse, dagtecknad den 25 februari
1965, i vilken jag hemställde att riksdagens revisorer måtte granska
frågan om statssekreterarnas extrauppdrag. I min motivering för yrkandet
anförde jag, att uppdragen kunde förmodas vara förhållandevis arbetskrävande,
vilket måste menligt inverka på departementstjänsten.

Revisorerna beslöt vid sammanträde den 11 mars 1965 avslå min framställning.
Beslutet motiverades med att statssekreterarnas uppdrag, vilka givits
dem av Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande av statsråd,
icke kunde bliva föremål för granskning av revisorerna.

Mot detta beslut får jag under åberopande av § 3 instruktionen för riksdagens
revisorer anmäla reservation.

Enligt riksdagsordningen § 72 ankommer det på riksdagens revisorer att
enligt regeringsformen och särskild instruktion granska bl. a. statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning. Denna granskning bestämmes närmare
i § 13 instruktionen för riksdagens revisorer, vari angives att revisorerna
vid sin granskning skola tillse allt som till ett tillförlitligt omdöme om
statsverkets tillstånd och förvaltning kan anses erforderligt. I de för revisorernas
verksamhet gällande reglerna finns inget stadgande, på grund
varav statssekreterarnas förvaltning skulle vara undantagen från revisorernas
grundlagsenliga granskning.

Enär sålunda något konstitutionellt hinder för riksdagens revisorer
att granska statssekreterarnas förvaltning ej föreligger och då en sådan
granskning fastmera är angelägen för att nå fram till eu riktig bedömning
av effektiviteten i förvaltningen inom Kungl. Maj :ts kansli samt då det för
eu sådan bedömning är av vikt alt känna till omfattningen av statssekreterarnas
engagemang utanför sin tjänst, hade riksdagens revisorer bort bifalla
min framställning och till granskning upptaga frågan om statssekreterarnas
extrauppdrag. Stockholm den 8 april 1965.

Carl Cliristenson

318

Avlagda besök

Följande statliga myndigheter och institutioner in. in. har under året besökts
av revisorerna.

Stockholms stad
Arméöverdirektören
Statens institut för folkhälsan
Statens järnvägars centralförvaltning Handelsflottans

pensionsanstalt
Statens provningsanstalt
AB Atomenergis bränsleelementfabrik Överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap Statens

kriminaltekniska laboratorium Stockholms

län

Stockholms tygstation, Sundbyberg
Försvarets fabriksverks tvätteri,
Lövsta

Ågesta kraftvärmeverk
AB Tumba bruk, Tumba
Riksbankens sedelförstöringskontor,
Tumba

Uppsala län

Göta livgarde, Enköping
Lantmäterikontoret, Uppsala
Länsstyrelsens bilregister, Uppsala
Kronofogdemyndigheten, Uppsala

Södermanlands län
Gripsholms revir

AB Atomenergis forskningsstation i
Studsvik

Östergötlands län
Postkontoret, Motala
Lantmäterikontoret, Linköping

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna
av Södermanlands och
Östergötlands län, Söderköping
Marvikens atomkraftstationsbygge,
Vikbolandet

Jönköpings län

Smålands artilleriregemente, Jönköping Postkontoret,

Jönköping
Telestalionen, Jönköping
Järnvägsstationen, Jönköping
Järnvägsstationen, Nässjö
Järnvägsstationen, Värnamo
Järnvägsstationen, Forsheda
Järnvägsstationen, Hillerstorp

Kronobergs län
AB Teleunderhåll, Växjö

Kristianstads län

Norra skånska regementet, Kristianstad Socialvårdskonsulenten,

Kristianstad
Malmöhus län

Södra skånska regementet, Ystad
Rederiaktiebolaget Öresund, Malmö
Sköldenborgsinstitutet, Hälsingborg
S:t Petri högre allmänna läroverk i
Malmö

Högre allmänna läroverket för gossar
i Hälsingborg

Kronofogdemyndigheten, Malmö
Kronofogdemyndigheten, Hälsingborg -

319

Göteborgs och Bohus län
Carlstens fästning, Marstrand
Änggårdens yrkesskolor i Göteborg
Hvitfeldtska högre allmänna läroverket
i Göteborg
Samrealskolan i Strömstad

Älvsborgs län

Fångvårdsanstalten i Vänersborg
Älvsborgs regemente
Svenska Flygmotor AB, Trollhättan
Statens järnvägars huvudverkstad i
Åmål

Järbo skola, Skällsäter
Bäckefors centralskola, Bäckefors
Rösparksskolan, Åmål
Textilinstitutet, Boi''ås
Lantbruksnämnden, Vänersborg
Vissa jordbruksrationaliseringsföretag Skogsvårdsstyrelsen

Dalslands skogsbruksskola, Dals-Ed
Ivronoparken Halle-Hunneberg
Trollhätte kanalverk, Trollhättan
Länsstyrelsen, Vänersborg
Länsbostadsnämnden, Borås
Vissa statsbelånade fastigheter m. m.
Vissa enskilda företag av lokaliseringspolitiskt
intresse
Viss arbetsträningsverkstad, Dals-Ed

Skaraborgs län

Fångvårdsanstalten i Tidaholm
Skaraborgs regementes tygverkstad,
Skövde

Göta signalregemente, Karlsborg
Fallskärmsjägarskolan, Karlsborg
Västgöta flygflottilj, Karlsborg
Vissa statsägda enfamiljshus i Karlsborg Statens

vårdanstalt å Gudhem för
alkoholmissbrukare
Falbygdens sjukhus

Läckö slott
Stiftsnämnden, Skara
Domkyrkan, Skara
Vissa kulturhistoriskt märkliga
platser

Veterinärinrättningen och veterinärhögskolans
försöksgård, Skara
Tivedens revir
Vissa jordbruksdomäner
Gudhems föreningsj ordbruk
Hökensås fiskevårdsområde
AB Atomenergis uranverk i Ranstad
Länsstyrelsen, Mariestad

Örebro län

Livregementets grenadjärer, Örebro
Postkontoret, Örebro
Statens järnvägars sjunde bandistrikt,
Örebro

Statens järnvägars sjunde driftdistrikt,
Örebro
Järnvägsstationen, Örebro
Järnvägsstationen, Hallsberg

Västmanlands län
Centrala flygverkstaden, Arboga
Statens skol- och yrkeshem, Salbohed
Järnvägsstationen, Västerås
Järnvägsstationen, Köping
Järnvägsstationen, Västanfors
Järnvägsstationen, Norberg
Länsstyrelsen, Västerås
Mälardalens köpmannaförbund,
Västerås

Kopparbergs län
Järnvägsstationen, Söderbärke
Lantmäterikontoret, Falun

Gävleborgs län
Silvanum, Gävle
Lantmäterikontoret, Gävle
Länsstyrelsens bilregister, Gävle

320

Polen

Svenska ambassaden i Warszawa
Vissa statsägda och statsförhyrda
bostadslägenheter

Soujetunionen

Svenska ambassaden i Moskva
Vissa statsförhyrda bostadslägenheter -

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den dr 1965

av dem verkställda granskningen av

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

ISAAC MA R CU S BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

STOCKHOLM 1966

Innehållsförteckning

Justitiedepartementet

§ 1 Den statliga revisionens konstitutionella ställning .......... 5

§ 2 Ändringsförfattningar i Svensk författningssamling.......... 15

§ 3 Vattendomstolarnas befattning med mål angående atomkraftanläggningar
............................................ 33

Utrikesdepartementet

§ 4 Utrikesförvaltningens befattning med vissa ärenden rörande

utländsk rätt............................................ 42

§ 5 Viss utrustning i utlandsrepresentationens fastigheter........ 44

Försvarsdepartementet

§ 6 Den till försvarets civilförvaltning förlagda specialrevisionen .. 47

§ 7 Revisionsverksamheten vid försvarets materielförvaltande ämbetsverk
................................................ 49

§ 8 Arbetstidsreglering för militär och civilmilitär personal...... 53

§ 9 Tillhandahållande av varmbad åt personal vid försvaret...... 58

§ 10 Utbetalning av pension till svärdsmän och svärdsmedalj örer .. 64

§ 11 Enhetlig lottauniform .................................... 65

§ 12 Vissa statsägda enfamiljshus i Karlsborg .................. 67

Socialdepartementet

§ 13 Riksförsäkringsverkets inspektionsverksamhet m. m......... 70

§ 14 Vissa beslutsformer inom de allmänna försäkringskassorna . . 75

§ 15 Försäkringskasseförbundet................................ 76

Kommunikationsdepartementet

§ 16 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget............ 87

§ 17 Byggnadsstyrelsens avtal med arkitekter och konsulter...... 87

§ 18 Handläggningen av ärenden rörande ersättning för skadade

postförsändelser......................................... 90

§ 19 Statens järnvägars knutpunktstrafik för styckegods ........ 92

§ 20 Restaurangrörelsen på tågfärjelederna över Öresund.......... 102

Finansdepartementet

§ 21 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. m......... 104

§ 22 Uppbörd och indrivning av kvarstående skatt .............. 106

§ 23 Särskild fastighetsdeklaration ............................ 108

§ 24 Handläggningen av vissa ärenden hos prövningsnämnderna . . 117

§ 25 Beräkningen av statsmyndigheternas omkostnadsanslag...... 130

§ 26 Statsmyndigheternas resekostnader ........................ 133

§ 27 Tillämpningen av den s. k. MTM-metoden inom statlig verksamhet
................................................. 135

§ 28 Trafikförsäkring och trafiksäkerhet........................ 148

Ecklesiastikdepartementet

§ 29 Vissa totalförsvaret berörande arkivfrågor.................. 156

§ 30 Administrativa problem inom skolväsendet ................ 160

§ 31 Inköp av dentalmateriel m. m............................. 168

§ 32 Uthyrning av vissa lokaler vid karolinska mediko-kirurgiska

institutet och Lunds universitet .......................... 178

Jordbruksdepartementet

§ 33 Kronans holmar och skär ................................ 184

Handelsdepartementet

§ 34 Statens provningsanstalt ................................. 194

§ 35 Utnyttjandet av AB Atomenergis anläggningar.............. 199

Civildepartementet

§ 36 Förening av tjänst med vissa uppdrag...................... 208

§ 37 Sammanträffande av vissa pensions- och avlöningsförmåner .. 213
§ 38 De affärsdrivande verkens avräkning med de allmänna försäkringskassorna
........................................... 218

Vid tryckningen av de till departement och ämbetsverk inkomna förklaringarna
och yttrandena har vissa vid dylika officiella skrivelser brukade formaliteter
utan betydelse för innehållet uteslutits.

JUSTITIEDEPARTEMENTET

§ 1 Den statliga revisionens konstitutionella ställning
Justitiekanslern

Som revisorerna framhåller har frågan om den av riksdagen bedrivna
revisionens ställning, ansvarsområde och organisation konstitutionella
aspekter. Spörsmålet har också behandlats av författningsutredningen i
betänkandet Sveriges statsskick SOU 1963: 17 s. 468 ff. Med hänsyn härtill
kan sättas i fråga om det icke är lämpligare att den principiella frågan
om den statliga revisionens ordnande prövas i dess konstitutionella
sammanhang under det nu pågående arbetet med en författningsrevision i
stället för att, som revisorerna föreslår, göras till föremål för en särskild
utredning.

Bortsett härifrån föreligger måhända ett mer omedelbart behov av en
förstärkning av revisorernas kansliorganisation. En utökning av kanslipersonalen
synes väl kunna ske utan föregripande av en framtida lösning av
problemet rörande revisionsverksamheten inom statsförvaltningen. Stockholm
den 28 januari 1966.

STEN RUDHOLM

K. E. Uhlin

Statskontoret

Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation
blev under senare delen av 1950-talet föremål för grundliga överväganden.
På basis av 1956 års rationaliseringsutrednings betänkande (SOU
1959: 22) framlade Kungl. Maj :t 1960 (prop. nr 126) ett förslag till omorganisation
av rationaliserings- och revisionsorganen, vilket godkändes av
riksdagen.

I rationaliseringsutredningens betänkande framfördes genom en reservation
och flera särskilda yttranden alternativ till den av utredningsmajorileten
föreslagna lösningen, bl. a. förordades i ett särskilt yttrande av kanslichefen
hos riksdagens revisorer Per Dahlberg, att den statliga revisionsverksamheten
skulle koncentreras till ett enhetligt revisionsverk och att i
anslutning till författningsutredningens arbete skulle verkställas en undersökning
rörande lämpligheten att omvandla detta revisionsverk till ett riksdagens
verk. Denna tankegång, som nära överensstämmer med den som
riksdagens revisorer nu ger uttryck åt, hörde sålunda till dem som övervägdes
vid beredningen av rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisationsfråga,
varvid den emellertid inte synes ha vunnit något gehör.
Vid riksdagsbehandlingen av ärendet aktualiserades den inte.

Riksdagens revisorers ställning och verksamhet prövades sedermera av

lörfattningsutredningen. I sitt slutbetänkande framhöll denna utredning i
ett allmänt uttalande om revisorerna, att den fann det angeläget att dessa
bedrev sin verksamhet så att de fungerade som ett betydelsefullt aktivt organ
för riksdagens kontrollmakt. Härigenom kunde, sade utredningen, revisorerna
tjäna ej blott som ett värdefullt komplement till den under regeringen
sorterande revisionsverksamheten utan också som en förmedlare till
riksdagen av direkt och viktig information om förhållandena inom statsförvaltningen.
Av detta uttalande liksom av vad utredningen i övrigt anförde
om revisorerna torde man kunna draga slutsatsen att den icke delade den
principiella uppfattning rörande revisionsverksamhetens konstitutionella
ställning som riksdagens revisorer nu gör sig till tolk för. Icke heller vid
remissbehandlingen av författningsutredningens förslag synes denna uppfattning
ha kommit till uttryck.

Sin åsikt att revisionsverksamheten i sin helhet av konstitutionella skäl
rätteligen bör vara anförtrodd åt ett riksdagens organ stöder riksdagens
revisorer i första hand på en översikt över hur motsvarande verksamhet är
organiserad i andra länder i Västeuropa.

Det utländska jämförelsematerialet synes inte så entydigt som revisorerna
menar stödja uppfattningen att ett riksdagens organ bör handha den
samlade revisionsverksamheten. Dels förekommer exempel på en kompetensfördelning
på revisionens område liknande den som gäller i Sverige,
dels finns i flera länder enhetliga fristående revisionsorgan som icke är
underordnade parlamentet. Såsom fristående centralt ämbetsverk, vars beslut
i vissa fall kan omprövas av en förvaltningsdomstol, kammarrätten,
torde det svenska riksrevisionsverket reellt sett ha vissa likheter med revisionsorgan
av detta slag.

Överhuvudtaget torde det emellertid kunna ifrågasättas, om de utländska
jämförelserna hör tillmätas någon avgörande vikt i detta sammanhang. Revisionsverksamhetens
utformning i Sverige måste uppenbarligen bedömas i
första hand med utgångspunkt i svenska konstitutionella förhållanden och
svensk förvaltningstradition. Det grundläggande kravet att revision skall
bedrivas av ett i förhållande till de kontrollerade instanserna oberoende organ
får sägas vara uppfyllt. Detta antydes också av revisorerna, som dock
anser denna omständighet icke vara avgörande för frågans bedömning.

Att regeringsmaktens utövning måste bli föremål för kontroll från riksdagens
sida är självklart. I detta sammanhang kan ifrågasättas, om inte revisorerna
undervärderar den roll som konstitutionsutskottets granskning
av regeringsverksamheten skulle kunna spela i här förevarande avseende.
Såvitt bekant är inriktningen av denna granskningsverksamhet föremål för
t ortlöpande överväganden. Det synes ingalunda uteslutet att den, i den mån
så skulle anses erforderligt, kan i högre grad än för närvarande inriktas på
en kontroll av att regeringens ekonomiska dispositioner överensstämmer
med de villkor som riksdagen uppställt vid anslagsanvisningen.

Avsevärda olägenheter av praktisk art skulle enligt statskontorets bedömning
vara förenade med den av revisorerna angivna organisatoriska
förändringen.

Här må först uppmärksammas relationerna mellan statskontoret och
riksrevisionsverket. Arbetsfördelningen dem emellan var en av7 huvudfrågorna
i samband med 1960 års beslut om rationaliserings- och revisionsverksamhetens
organisation. Bl. a. förekom starkt delade meningar i frågan
huruvida man, såsom skedde, kunde organisatoriskt åtskilja rationaliseringsverksamhet
och sakrevision. Med den förbindelse, bl. a. på styrelse -

planet, som råder mellan de båda ämbetsverken, har de förutsedda problemen
knappast framträtt. En form för samarbetet bar varit gemensamma utredningar,
såsom den nu pågående programbudgetutredningen, och gemensamma
remissutlåtanden. Om revisionsverksamheten skulle förläggas till ett
riksdagens verk, skulle kontakter av nu förekommande typ försvåras eller
omöjliggöras. Det måste ju betraktas som uteslutet, att överflyttningen å
ena sidan skulle innebära ett från konstitutionell synpunkt avgörande steg,
a andra sidan icke skulle påtagligt inverka på förhållanden mellan revisionsmyndigheten
och statskontoret.

När det gäller gränsdragningen mellan riksrevisionsverket — som ett
riksdagens verk — och övriga myndigheter kan pekas på den komplikation
som ligger i förekomsten av olika specialrevisioner. Riksdagens revisorer föreslår
annorstädes i 1965 års revisionsberättelse en ytterligare centralisering
av revisionsverksamheten. Någon fullständig koncentration av revisionsuppgifterna
till riksrevisionsverket kan dock knappast beräknas komma till stånd.
Under sådana omständigheter framtvingas vid en omvandling av riksrevisionsverket
till ett riksdagens verk en mera strikt och principiellt motiverad
funktionsuppdelning mellan detta och andra revisionsorgan, vilken icke torde
låta sig genomföras utan svårigheter. För framtiden skulle en dylik uppdelning
försvåra sådana partiella reformer i fråga om revisionsverksamhetens
förläggning som nu kan genomföras utan större omgång. Ett aktuellt exempel
på eu förändring av sistnämnda slag är det av militära rationaliseringsutredningen
förordade överförandet av viss sakrevision till ett nybildat militärt
rationaliseringsorgan. Ett sådant förslag kan nu prövas förutsättningslöst,
utan att man behöver utgå från någon konstitutionellt betingad skiljelinje.

I propositionen 1960: 126 framhöll föredragande departementschefen, att
gränsen mellan kameral eftergranskning och därpå grundad sakrevision är
flytande och att någon skarp gräns inte heller torde kunna dragas mellan
olika former av sakrevision. I åtskilliga fall, uttalades vidare, kunde man
påstå, att många arbetsuppgifter som utfördes av något av de då befintliga
rationaliserings- och revisionsorganen utan nackdel skulle kunna åvila
något annat av dem. »Frågan om vilken myndighet som bör utföra de olika
närbesläktade uppgifterna på ifrågavarande område blir en praktisk bedömningsfråga.
» Detta uttalande, som alltjämt synes giltigt, talar enligt
statskontorets mening för att rörligheten i arbetsfördelningen mellan olika
statliga instanser bör vidmakthållas även vad beträffar revisionsverksamheten.
1 detta sammanhang vill statskontoret fästa uppmärksamheten på
nu pågående strävanden att effektivisera denna verksamhet. Inom riksrevisionsverket
företages för närvarande en utredning av verkets framtida
arbetsuppgifter och organisation. En central fråga är därvidlag vilka konsekvenser
ADB-teknikens utveckling medför för verkets revision.

I riksrevisionsverkets instruktion stadgas, alt verket äger, i förekommande
fall efter samråd med vederbörande myndighet, meddela de anvisningar
rörande tillämpningen av gällande föreskrifter inom området för verkets
kontrollerande verksamhet, vilka verket finner påkallade; verket skall också
lämna upplysningar i anledning av förfrågningar som riktas till verket. Stadgandet
belyser det nära samspelet mellan direktivgivning och eflerhandskontroll.
Att utfärda direktiv för förvaltningsmyndigheterna måste emellertid
tillkomma Kungl. Maj:t eller, efter särskilt bemyndigande, Kungl. Maj:t
underställt organ. Eu omvandling av riksrevisionsverket till ett riksdagens
verk förutsätter tydligtvis att eu annan, mera komplicerad ordning införes
för att få till stånd anvisningar av bär avsett slag.

När det gäller riksrevisionsverkets ställning inom statsförvaltningen måste
också beaktas att verket för närvarande har betydande icke-revisionella uppgifter
sig anförtrodda. Verkets budgetbyrå och finansstatistiska byrå liör
inte hemma inom ett under riksdagen lydande revisionsorgan och skulle
följaktligen, om verket underställdes riksdagen, få infogas i ett annat organisatoriskt
sammanhang. Frågan om de nämnda byråernas placering ägnades
stor uppmärksamhet i samband med den år 1960 beslutade reformen och
torde i den nya situationen som skulle uppstå inte vara lättlöst.

Beträffande riksdagens möjligheter att öva inflytande på revisionsverksamheten
kan noteras att riksrevisionsverket står under ledning av en styrelse,
vari enligt praxis riksdagsledamöter ingår. I praktiken synes sålunda
önskemålet om en effektiv riksdagsrepresentation i ledningen för den statliga
revisionen när det gäller riksrevisionsverket vara förhållandevis väl tillgodosett.

Statskontoret vill slutligen — utöver vad ovan sagts —- framhålla att systemet
att vissa myndigheter har ställningen som riksdagens verk icke är
utan komplikationer. Särskilt om den av revisorerna angivna konstitutionella
gränslinjen skall kunna vidmakthållas erfordras särskilda former för
kommunikation med den Kungl. Maj :t underställda förvaltningen. Härmed
sammanhängande problem torde med hittillsvarande begränsade omfattning
av kategorien riksdagens verk icke ha gjort sig så tydligt märkbara. En utvidgning
av denna förvaltningssektor kan emellertid komma att accentuera
problemen. Särskilda författningsbestämmelser och särskilda kollektivavtal
med tjänstemannaorganisationerna är även nödvändiga.

Sammanfattningsvis finner statskontoret att de skäl som riksdagens revisorer
anfört för den föreslagna utredningen icke förefaller övertygande. De
konstitutionella argumenten för en reform enligt revisorernas intentioner
torde böra tillmätas mindre vikt. De angivna praktiska fördelarna med reformen,
bestående av en ändamålsenligare disposition av personalresurserna
och mindre risk för dubbelarbete, torde inte uppvägas av de olägenheter som
reformen skulle medföra.

Några avgörande nackdelar hos den nuvarande organisationen har å andra
sidan inte påtalats. Riksdagens revisorer har med nuvarande begränsade resurser
årligen kunnat lämna uppmärksammade bidrag till diskussionen om
den statliga verksamhetens effektivitet. På frågan om inriktningen av och
resurserna för riksdagens revisorers verksamhet anser sig statskontoret
inte böra ingå. Det hittillsvarande samarbetet mellan riksrevisionsverket och
riksdagens revisorer torde kunna utbyggas. Några väsentliga nya fakta, som
inte förelåg när statsmakterna år 1960 fattade beslut om den centrala revisionsverksamhetens
organisation, har inte tillförts debatten. Under här anförda
omständigheter får statskontoret avstyrka att den av riksdagens revisorer
föreslagna särskilda utredningen kommer till stånd.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad ordförande,
deltagit ledamöterna Ståhl, Söderström, Luthman och S. Ekström, varjämte
närvarit tf. överdirektören Bruno och som särskilt tillkallad föredragande
fil. lic. L. Foyer. Stockholm den 3 februari 1966.

IVAR LÖFQVIST

P.-E. Nijrén

Riksrevisionsverket

Den statliga revisionen i vårt land utövas i huvudsak av två organ, nämligen
på riksdagens vägnar av riksdagens revisorer och på Kungl. Maj :ts
vägnar av riksrevisionsverket. Revisorerna föreslår nu att särskilda sakkunniga
tillkallas för att utreda frågan om koncentrering av revisionsverksamheten
på ett organ, underställt riksdagen och bedrivande sin verksamhet
på dess vägnar. Enligt revisorerna skulle detta syfte enklast uppnås
genom att riksrevisionsverket omvandlades till ett riksdagens verk
med särskild styrelse utsedd av riksdagen. Till stöd för förslaget åberopas
i första hand konstitutionella skäl; eftersom riksdagen ensam utövar beskattningsmakten
och anvisar de anslag, som erfordras för att täcka statsverkets
utgiftsbehov, bör också den grundläggande kontrollen av hur de
medel används, som ställts till Kungl. Maj :ts förfogande, förbehållas riksdagen.

Att den statliga revisionen har en dualistisk uppbyggnad torde sammanhänga
med utformningen av vårt statsskick. Utmärkande för 1809 års regeringsform
är sålunda dualismen mellan de båda högsta statsorganen
konungen i statsrådet (Kungl. Maj :t) och riksdagen. Dessa båda sinsemellan
sidoordnade statsmakter skulle balansera varandra och vara varandras
motvikter, och mellan dem har de väsentligaste statsfunktionerna utskiftats.
Ett av de grundläggande dragen i regeringsformens makldelningssystem
är den stränga åtskillnad som göres mellan å ena sidan den Kungl.
Maj :t tillkommande rätten att styra riket, vari befogenheten att leda den
under Kungl. Maj :t lydande statsförvaltningen ingår som en integrerande
del, samt å andra sidan riksdagens och dess organs befogenheter. Principen
att riksdagen ej får ingripa i den löpande riksstyrelsen, statsförvaltningen
däri inräknad, kommer till uttryck i ett flertal olika grundlagsparagrafer.
Enligt 4 § regeringsformen äger konungen allena styra riket, och
i 47 § talas om förvaltningsmyndigheternas skyldighet att lyda konungens
bud och befallningar. Riksdagen däremot har ej någon direkt myndighet
över den under Kungl. Maj :t lydande statsförvaltningen. Den inverkar genom
sitt deltagande i den samfällda lagstiftningen och genom sina till statsregleringsbeslut
fogade bestämmelser på utformningen av den statliga förvaltningsverksamheten.
Men riksdagen äger icke med till åtlvdnad förpliktande
verkan direkt hänvända sig till förvaltningsorganen och ge dem vare
sig generella handlingsföreskrifter eller konkreta befallningar rörande
tjänsteutövningen. Sådan befogenhet tillkommer ej heller de riksdagens
organ, som har att utöva kontroll över statsverksamheten, t. ex. just riksdagens
revisorer. Ett annat uttryck för regeringsformens genomgående
strävan att skilja riksdagens befogenheter från Kungl. Maj :ts och underlydande
organs verksamhetsområde återfinnes i 90 §, som stadgar förbud
för riksdagen och dess utskott att, i annat fall än grundlagarna uttryckligen
medger, överlägga om och pröva frågor angående regeringens och förvaltningsmyndigheternas
— liksom också domstolarnas — verksamhet.
Även i riksdagsordningen kommer separationstanken till uttryck. Statsutskottets
finanskontroll kan sålunda, såvitt avser den under Kungl. Maj :t
sorterande förvaltningen, enligt 39 § riksdagsordningen icke leda till att
utskottet eller riksdagen beslutar någon åtgärd mot någon tjänsteman utan
endast till anmälan från riksdagens sida till konungen om de anledningar
till anmärkning som förekommit. Uppfattningen alt icke riksdagen utan
Kungl. Maj :t intar förmansställning till förvaltningstjänstemännen bildar

1 f lic», berättelse, ant/, statsverket år 1965. II

vidare utgångspunkten för bestämmelsen i 46 § riksdagsordningen om att
riksdagens utskott, därest de skulle behöva inhämta upplysningar från
något Kungl. Maj:ts ämbetsverk, äger att hos en för ändamålet särskilt
förordnad statsrådsledamot begära Kungl. Maj :ts befallning till vederbörande
att lämna de önskade upplysningarna.

Dualismen mellan Kungl. Maj :t och den under Kungl. Maj :t sorterande
förvaltningen, å ena, samt riksdagen och dess organ, "å andra sidan, har
i själva verket också, låt vara mera indirekt, kommit till uttryck i reglerna
om riksdagens revisorers verksamhet. Jämlikt 72 g riksdagsordningen
skall denna verksamhet utövas »enligt regeringsformen och särskild instruktion».
Emellertid innehåller regeringsformen endast en antydan (i
107 § tredje stycket) om arten av revisorernas uppgift. Hänvisningen till
regeringsformen har därför ansetts som en hänvisning till den i nämnda
grundlag skapade allmänna maktdelningen mellan statens båda huvudorgan
och som en erinran till revisorerna att vid utförandet av sitt uppdrag
iakttaga den begränsning som följer av regeringsformens stadganden om
den styrande makten och riksdagens förhållande till denna. Detta har även
beaktats i den för revisorerna utfärdade instruktionen. Om revisorerna
skulle finna något att erinra vid revisionen av statsverket, har de endast
att anmärka detta i revisionsberättelsen och avge utlåtande i saken. Vid revisionen
av de under riksdagen lydande verken riksbanken och riksgäldskontoret
tillerkänner instruktionen däremot revisorerna betydligt vidsträcktare
befogenheter.

De nämnda reglerna angående riksdagens revisorers granskning av statsverket
medför att deras revision i denna del väsentligen blir en granskning
i efterhand. Därutinnan föreligger en klar skillnad i förhållande till vad
som är fallet med riksrevisionsverkets revisionsverksamhet. I det sakkunnigbetänkande
(SOU 1959:22), som låg till grund för det år 1961 genomförda
beslutet om sammanslagning av riksräkenskapsverket och statens
sakrevision till riksrevisionsverket, framhölls (s. 96) önskvärdheten av eu
utökning av den förebyggande verksamhet genom aktiv upplysning och
inventeringsförrättningar, som i viss utsträckning redan utövats av" riksräkenskapsverket.
Vad särskilt angick det föreslagna riksrevisionsverkets
sakrevisionella verksamhet ville de sakkunniga (s. 97) kraftigt understryka
att denna framför allt borde ha en positiv och förebyggande inriktning,
något som i sin tur förutsatte att verksamheten bedrevs i nära kontakt med
förvaltningsmyndigheterna. Dessa uttalanden föranledde ej någon gensaga
från statsmakternas sida utan kom till författningsmässigt uttryck i den
för riksrevisionsverket utfärdade instruktionen. Som ett led i det förebyggande
revisionsarbetet har riksrevisionsverket att inom området för sin
kontrollerande verksamhet utfärda anvisningar och meddela föreskrifter
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser i olika hänseenden. Det
förtjänar understrykas att denna verksamhet fått en efter hand alltmer ökad
omfattning. Vidare ankommer det på ämbetsverket att meddela erforderliga
anvisningar rörande det sätt varpå rättelse skall ske av felaktigheter
som uppmärksammats vid verkets granskning. Verket har även att pröva
och avgöra vid dess eller annat revisionsorgans räkenskapsgranskning uppkommande
anmärkningsärenden. Härutinnan fullgör verket en uppgift,
som påminner om dem som ankommer på domstolarna, och verkets avgöranden
kan överklagas till kammarrätten samt därifrån i viss utsträckning
till regeringsrätten.

Av den tidigare lämnade framställningen följer att det skulle strida mot

en väsentlig och genomgående princip i vårt statsskick att låta ett organ,
vilket i likhet med riksrevisionsverket som en av sina centrala uppgifter
har att inom härför givna gränser ingripa i och vägleda den under Ivungl.
Maj:t sorterande statsförvaltningens löpande verksamhet, stå under riksdagens
ledning. Att till ett riksdagens verk överföra riksrevisionsverkets
funktion att pröva och avgöra anmärkningsärendena skulle vidare icke
stämma väl överens med den i 47 § regeringsformen fastslagna principen
att statsorgan med dömande funktioner i denna sin verksamhet skall stå
helt självständiga.

Revisorerna synes i sin framställning fästa stort avseende vid revisionsverksamhetens
uppbyggnad utomlands och åberopar därutinnan att granskningen
av den statliga finansförvaltningen i andra med oss jämförbara länder
i allmänhet betraktas som en uppgift för vederbörande parlament eller
i vart fall är anförtrodd ett gentemot regeringsmakten fullt självständigt
organ. Det framstår måhända som något tveksamt huruvida detta uttalande
är en helt rättvisande sammanfattning av revisorernas egen redogörelse
för revisionsförfarandet i ett tiotal främmande länder. Enligt denna
redogörelse är sålunda revisionen i ett par länder, såsom Danmark och Finland,
uppdelad på ett administrativt och ett parlamentariskt organ. I
Schweiz åvilar hela det egentliga revisionsarbetet administrationen själv.
Enligt det franska systemet, varmed det belgiska väsentligen överensstämmer,
tillkommer revisionsuppgiften en administrativ domstol, som är oberoende
ej endast av exekutivmakten utan även i förhållande till parlamentet.
Vidare må beaktas att i Danmark och Schweiz den administrativa revisionen
utövas av avdelningar inom finansministeriet, vilka ingalunda torde
inta samma självständiga ställning i förhållande till regeringsmakten
som riksrevisionsverket i vårt land. Endast i Norge synes revisionsverket
ha en organisation som överensstämmer med den av revisorerna förordade,
dvs. ett verk med av parlamentet vald styrelse. Men även bortsett från det
nu anförda vill riksrevisionsverket kraftigt understryka att stor försiktighet
alltid måste iakttagas då det gäller att dra slutsatser av förhållandena
i främmande länder, eftersom de grundläggande utgångspunkterna kan
vara så skiftande på olika håll. Därutinnan må här endast erinras om att,
till skillnad mot vad som är fallet i åtskilliga andra länder, de under Ivungl.
Maj :t sorterande förvaltningsmyndigheterna i betydande utsträckning intar
eu helt självständig ställning i ämbetsutövningen.

Revisorerna uttalar vidare att även i de främmande länder där finanskontrollen
på liknande sätt som hos oss är uppdelad på skilda händer den
parlamentariska revisionen kan sägas inta en ledande ställning, medan den
administrativa revisionen närmast har en tekniskt biträdande funktion.
Riksrevisionsverket vill i anledning därav endast erinra om revisorernas
eget uttalande att även de i princip kan sägas utgöra en allmän överrevision,
låt vara att de säger sig ej ha en organisation som svarar mot denna
uppgift.

I anledning av riksdagens revisorers nu ifrågavarande framställning anser
riksrevisionsverket vidare angeläget att framhålla, att frågan om den
statliga revisionsverksamheten under senare år vid upprepade tillfällen
varit föremål för utredning, senast av 1956 års rationaliseringsutredning
i dess år 1959 avgivna betänkande angående den statliga centrala rationaliserings-
och revisionsverksamhetens organisation (SOU 1959:22). På
grundval av detta betänkande beslöt statsmakterna så sent som år 1960
om inrättande av riksrevisionsverket samt om verkets ställning, organisa -

lion och arbetsuppgifter. I rationaliseringsutredningens betänkande framförde
en av utredningens experter i särskilt yttrande (s. 173 ff) samma
tanke som riksdagens revisorer nu aktualiserar, nämligen att riksrevisionsverket
skulle omvandlas till ett riksdagens verk; då frågan hade nära samband
med det vidare problemkomplexet om riksdagens kontrollmakt över
huvud borde spörsmålet närmare prövas i anslutning till författningsutredningens
då pågående arbete. Denna tanke vann ej något gehör hos statsmakterna.
Ej heller författningsutredningen tog i sina år 1903 avlämnade
slutbetänkanden upp nämnda spörsmål. Utredningen föreslog ej någon
principiell omläggning av revisionsförfarandet men förordade vissa begränsade
reformer beträffande riksdagens revisorer, syftande till en effektivisering
av dessas verksamhet. Det framhölls som angeläget att revisorernas
verksamhet bedrevs så att de bl. a. tjänade »som ett värdefullt komplement
till den under regeringen sorterande revisionsverksamheten» (SOU 1963:
17 s. 470). Ej heller under remissbehandlingen av författningsutredningens
förslag framfördes tanken på en koncentration av revisionsverksamheten
till ett under riksdagen lydande organ.

Den av riksdagens revisorer väckta frågan har i det föregående behandlats
övervägande från konstitutionella utgångspunkter. Det kan vara lämpligt
att belysa den något även ur praktisk synpunkt. Beträffande riksrevisionsverkets
personalstorlek må erinras om att verket förutom de fyra
revisionsbyråerna innefattar en budgetbyrå och en finansstatistisk byrå, av
vilka den senare även handhar revision av företrädesvis utrikesförvaltningen.
Huvuduppgifter för budgetbyrån är att handha den löpande riksbokföringen
och att upprätta budgetredovisning och kapitalbokslut och för
finansstatistiska byrån att verkställa inkomstberäkningar. Att överföra
dessa uppgifter till ett riksdagens verk kan inte komma i fråga. Ej heller
kan det vara lämpligt att skilja ut dem från den centrala revisionsmyndigheten,
enär verksamheten å dessa byråer äger ett direkt samband med revisionsverksamheten
i stort, vilket beaktats vid riksrevisionsverkets tillskapande
1961.

Revisionsverksamheten hos riksrevisionsverket är i stor utsträckning
servicebetonad och avser att hjälpa myndigheterna fram till en från början
korrekt medelsförvaltning och författningstillämpning. I dagens samhälle
är inte minst den tekniskt inriktade serviceverksamheten av vikt med
hänsyn till den stora betydelse den automatiska databehandlingen fått och
kommer att få för redovisning och budgetering. Revisionsmyndighetens
medverkan redan vid uppbyggandet av nya redovisningssystem skapar en
från början fortlöpande intern kontroll som i sin tur bildar underlag för
central kontroll. Datateknikens utveckling torde leda till en samordning
av olika informationssystem, varigenom myndigheternas bokföring, riksbokföring
och revision kommer att bli led i en sammanhängande kedja,
som tillika torde kunna ge underlag för budgetarbetet i Kungl. Maj :ts kansli.
Denna sida av verksamheten, som innebär eu aktiv medverkan i systemutvecklingen,
äger ett organiskt samband med den i det föregående
berörda skyldigheten för verket att besvara förfrågningar från myndigheterna
och rätten att meddela råd och anvisningar. Det torde vara uteslutet
att förlägga ett sådant löpande samarbete med de under Kungl. Maj:t lydande
förvaltningsmyndigheterna till ett riksdagens verk.

Om man, så långt det är görligt, vill realisera den av revisorerna framförda
tanken att omvandla riksrevisionsverket till ett riksdagens verk,
måste därför först väsentliga delar av den hos riksrevisionsverket bedriv -

na revisionsverksamheten brytas ut och förläggas antingen till något redan
bestående under Kungl. Maj :t lydande ämbetsverk eller till ett nyinrättat
sådant verk. Att förlägga revisionsverksamhet till ett statsdepartement torde
nämligen få anses uteslutet. Det skulle bli mycket svårt att göra en rationell
gränsdragning mellan de båda därefter bestående revisionsorganen.
I stället för att vinna en tänkt koncentration skulle man därför i själva
verket riskera ett ökat dubbelarbete.

Under hänvisning till det ovan anförda får riksrevisionsverket som sin
mening uttala att tillräckliga skäl för utredning av det utav riksdagens
revisorer aktualiserade spörsmålet icke föreligger. En annan sak är den av
revisorerna något berörda frågan huruvida tillräckliga personalresurser
står till deras förfogande. Härpå bar riksrevisionsverket emellertid ej anledning
att ingå.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
vice ordförande, ledamöterna Lindencrona, Cardelius, Lundgren och Johansson
samt generaldirektörens ställföreträdare Ehnbom, varjämte avdelningsdirektören
Bäckman närvarit. Föredragande har varit hovrättsrådet
T. Löfstedt. Stockholm den 27 januari 1966.

T. Löfstedt

I. LÖFQVIST

Riksdagens justitieombudsman

Revisorerna förorda, att den statliga revisionen i vårt land koncentreras
till ett enda organ, underställt riksdagen och bedrivande sin verksamhet å
dess vägnar. Detta syfte skulle enligt revisorerna enklast uppnås om riksrevisionsverket
omvandlades till ett riksdagens verk med av riksdagen utsedd
särskild styrelse. Utredning genom för ändamålet tillkallade särskilda
sakkunniga föreslås.

Som motivering för förslaget anföres att det måste anses principiellt riktigast
att den grundläggande kontrollen av statsmedlens användning förbehålles
riksdagen. Av en sammanställning av förhållandena i vissa främmande
länder framgår, att rent parlamentarisk kontroll förekommer i
Norge och Storbritannien, medan revisionen i ett flertal länder på europeiska
kontinenten handlägges av organ, som äro fristående i förhållande till
såväl regeringen som folkrepresenlationen. I Danmark och Finland har man
ett system liknande vårt med ett under regeringen sorterande revisionsorgan
och därutöver parlamentariskt utsedda revisorer, som i första hand ha
till uppgift att kontrollera statsverkets allmänna tillstånd och förvaltning.

Efter långvariga förarbeten trädde en ny organisation av det statliga rationaliserings-
och revisionsväsendet i funktion den 1 juli 1961. Som allmänt
rationaliseringsorgan fungerar sedan dess statskontoret och som centralt
revisionsorgan riksrevisionsverket, vartdera under Elders Kungl. Maj :t
lett av en styrelse med en generaldirektör i spetsen. För att säkerställa en
god kontakt mellan de båda organen är generaldirektören i riksrevisionsverket
ledamot av statskontorets styrelse och vice versa. — Inom vissa större
förvaltningar finnas till verksledningarna knutna specialrevisioner.

De nya organen ersatte fyra tidigare rationaliserings- och revisionsorgan,
nämligen statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision och statens
organisationsnämnd. Gränsdragningen mellan den kamerala revisio -

nen, sakrevisionen och rationaliseringsarbetet var föremål för åtskillig
diskussion, härntinnan må hänvisas till IvProp. 126/1960. Länsstyrelsen
i Stockholms län ifrågasatte under remissbehandlingen, att sakrevisionen
skulle sammanslås med riksdagens revision (prop. s. 22). Detta förslag
upptogs dock icke vare sig av departementschefen eller av statsutskottet".
Tvärtom framhöll departementschefen sambandet mellan den kamerala och
den sakinriktade revisionen som ett huvudskäl för att sammanföra dem i
det nya riksrevisionsverket.

Det synes mig också upppenbart att regeringen för sin ledning av den
statliga förvaltningen nödvändigtvis måste ha tillgång till ett effektivt rationaliseringsorgan
och till en revision som ger full insyn i den statliga förvaltningen.
Med hänsyn till regeringens behov av ett samlande grepp över
rationaliseringsverksamheten och av en fortlöpande insyn i den ekonomiska
förvaltningen väcker en ändring av det slag riksdagens revisorer antytt
betänkligheter ur nu berörda praktiska synpunkt.

Å andra sidan äro de av statsrevisorerna anförda principiella argumenten
onekligen tungt vägande. Riksdagens exklusiva finansmakt måste innefatta
möjlighet att utöva en effektiv kontroll över att beviljade anslag
användas i enlighet med riksdagens beslut. Det förefaller därför icke bara
rimligt utan även nödvändigt att riksdagen har ett starkt inflytande på
hur revisionsverksamheten bedrives och därmed på den grundläggande
kontrollen över statsmedlens användning.

Hur man skall göra denna avvägning mellan regeringens behov av ett
revisionsorgan för att kunna leda rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen
och riksdagens behov av ett dylikt organ för att kunna kontrollera
statsmedlens användning synes mig tveksamt.

Sambandet mellan rationaliseringen och den sakinriktade revisionen är
så starkt, att det väcker betänkligheter att ge de båda verksamheterna
skilda huvudmän. Om riksrevisionsverket göres till ett riksdagens verk
möter det konstitutionella svårigheter att ge Eders Kungl. Maj:t befogenhet
att ge verket direktiv om hur verksamheten skall bedrivas för att kunha
effektivt stödja regeringens rationaliseringsverksamhet. Det rimmar
nämligen dåligt med regeringens ställning som ansvarig inför riksdagen att
tillerkänna regeringen direktivrätt gentemot ett riksdagens verk.

Å andra sidan möta icke några betänkligheter mot att låta statsrevisorerna
få ett väsentligt starkare inflytande på det sätt varpå riksrevisionsverkets
verksamhet bedrives. Riksrevisionsverket har för närvarande skyldighet
att i olika hänseenden tillhandagå riksdagens revisorer med rapporter,
redovisningar och upplysningar. Detta är principiellt invändningsfritt,
och även en vidgad direktivrätt från riksdagens sida torde mycket väl kunna
genomföras.

Det är mot bakgrunden av vad nu sagts knappast förvånande, att författringsutredningens
förslag innebär ett bibehållande av hittillsvarande ordning
med riksdagens revisorer som ett komplement till den ordinarie statliga
revisionen, ehuru utredningen tänkt sig eu effektivisering av den parlamentariska
revisionen (se SOU 1963: 17 s. 470 till 9 kap. 7 § i förslaget
till ny regeringsform).

Hithörande fråga synes förtjänt av ytterligare överväganden. Spörsmålet
har emellertid ett sådant samband med de centrala författningsfrågorna,
att det knappast kan vara välbetänkt att upptaga frågan till särskild behandling.

På grund av vad sålunda anförts får jag för min del förorda, att frågan

om den statliga revisionens ställning och organisation överväges i samband
med den utredning av författningsfrågan i dess helhet, som för närvarande
sker inom justitiedepartementet. Stockholm den 31 januari 1966.

ALFRED BEXELIUS

Karl-Olof Lidin

§ 2 Ändringsförfattningar i Svensk författningssamling
Rättschefen i statsrådsberedningen

Revisorerna har tagit upp frågan om möjligheterna för den som vill skaffa
sig kännedom om gällande rätt inom ett område att få upplysning härom
i SFS. Revisorerna har påpekat att materialet i SFS ofta är svåröverskådligt,
vilket beror bl. a. på den redaktionella teknik som används vid ändring
i författningar. Särskilt efter upprepade ändringar av en författning
kan arbetet att sammanställa författningens aktuella text bli tidsödande.

Den bästa möjligheten att underlätta tillgången på aktuella, auktoritativa
texter är, som revisorerna anfört, att trycka om författningar i SFS i
större utsträckning än vad som sker nu. Revisorerna säger sig dock vara
medvetna om att detta även är en ekonomisk fråga. En annan synpunkt
som måste beaktas är att trycket inte bör ha ett omfång som omöjliggör
eller försvårar hanteringen av SFS som årlig utgåva. Att omtryck hittills
skett i förhållandevis ringa utsträckning torde vidare i någon mån få
tillskrivas arbetsläget i departementen. De nu anförda omständigheterna
torde dock inte hindra att omtryck av författningar i fortsättningen sker i
större utsträckning.

Några i detalj utformade normer för när omtryck av författning bör ske
finns f. n. inte. Behovet av omtryck har hittills bedömts i varje aktuellt fall
för sig. Man har brukat beakta bl. a. omfattningen av den aktuella ändringen,
antalet tidigare ändringar, spridningsområdet och ev. tillgång på
fullständig text i andra årliga editioner. Inom statsrådsberedningen förbereds
just nu en promemoria med vissa allmänna rekommendationer i fråga
om skrivteknik m. m. som är avsedd att förenhetliga och underlätta författningsarbetet.
I denna promemoria kommer även rent redaktionella frågor
att behandlas. De åtgärder som revisorerna anvisat kommer att prövas i
detta sammanhang. Stockholm den 8 februari 1966.

GEORG ERICSSON

Göta hovrätt

Författningar, vilka ej är föremål för regelbundet återkommande publicering
i lageditionen eller i av myndigheter utgivna sammanställningar av
författningstryck, t. ex. den genom finansdepartementets försorg utgivna
»Skatte- och taxeringsförfattningarna», bör omtryckas i större utsträckning
än nu är fallet, lämpligen i samband med mera omfattande ändringar.

I de fall, då anledning till omtryckning icke anses föreligga, bör ändringsförfattningen
innehålla uppgift — förutom om senaste lydelse — om samt -

liga alltjämt gällande ändringar i ursprungsförfattningen. Dylika uppgifter
kan dock väntas bli tämligen omfattande såvitt angår större författningar
i vilka talrika ändringar företagits. Sådana författningar bör vid ett genomförande
av det nya systemet omtryckas i sin helhet vid första lämpliga
tillfälle till undvikande av alltför omfångsrika hänvisningar till tidigare
ändringar.

I handläggningen av detta ärende har deltagit presidenten Åqvist, lagmannen
Höijer, assessorn Sandström samt adjungerade ledamöterna Olsson
och Odencrants, den sistnämnde föredragande. Jönköping den 1 februari
1966.

N. ERIC ÅQVIST

Carl Odencrants

Försvarets civilförvaltning

Inom försvarets område finns kungörelser, instruktioner m. m. till ett
betydande antal publicerade i Svensk författningssamling. I särskilda, kontinuerligt
utkommande publikationer inom försvaret, Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret (TL), Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret (TS)
och Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet (Ekof), intages vidare bl. a.
bestämmelser av olika slag, utfärdade av7 Kungl. Maj :t i form av brev'' eller
ämbetsskrivelser, som icke inflyta i Svensk författningssamling. I de vid
varje års slut utkommande sakregistren till nämnda publikationer för försvaret
redovisas vissa under året på försvarets område utfärdade författningar
eller ändringar i sådana, även om de intagits i Svensk författningssamling,
därvid i sakregistret anges dag och nummer i författningssamlingen.
Med hänsyn till den mängd av7 bestämmelser, som förekommer inom
försvaret, har inom försvarets civilförvaltning sammanställts ett sakregister
— som uppföljes och omarbetas fortlöpande — i syfte att tjäna som
vägledning för myndigheter inom försvaret i fråga om gällande bestämmelser.

Vid försvarets myndigheter sker i regel en uppföljning av företagna ändringar
i skilda författningar och andra av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser
av praktiska skäl medelst inklistring eller anteckningar i särskilt
iordningsställda samlingspärmar eller dylikt.

På grund av7 det stora antal myndigheter inom försvaret, där ett sådant
förfarande tillämpas, och det betydande antal författningar m. in., varom
här är fråga, medför ofta förekommande författningsändringar ett avsevärt
administrativt merarbete för myndigheterna.

Ur dessa synpunkter bör varje möjlighet till rationalisering i förevarande
hänseende beaktas.

Den av revisorerna ifrågasatta åtgärden att i varje ändringsförfattning
i Svensk författningssamling ange samtliga gällande ändringar i ursprungsförfattningen
ävensom de författningar, i vilka dessa ändringar är intagna,
skulle enligt civilförvaltningens mening i hög grad underlätta arbetet för
såväl myndigheterna som enskilda medborgare i syfte att få klarlagt vad
som är gällande författningstext.

Vad gäller nytryckning av ändrad författning i sin helhet torde — såsom
revisorerna anfört — en avvägning böra ske mellan å ena sidan de fördelar
som kan vinnas i form av större lättillgänglighet och säkerhet samt arbets -

besparing och å andra sidan frågan om kostnaderna för nytryckningen. I
fall då nytryckning icke anses böra företagas synes det civilförvaltningen
ändamålsenligt att, då en författning ändras mer än en gång, tidigare gällande
ändring eller ändringar omtryckas i samband med ny ändring, särskilt
då det är fråga om mera omfångsrika författningar.

Under åberopande av det anförda vill civilförvaltningen uttala att ämbetsverket
delar de allmänna synpunkter revisorerna givit uttryck för och biträder
därför revisorernas mening att en prövning av hithörande spörsmål
bör komma till stånd.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och tf. byråchefen
Andersson, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Nilsson.
Stockholm den 14 januari 1966.

RAGNAR LUNDBERG

Torsten Andersson B. Hauschildt

Socialstyrelsen

Riksdagsrevisorerna framhåller, att de författningar som publiceras i
svensk författningssamling till stor del avser ändringar i tidigare utgivna
författningar och att i regel endast själva ändringen tryckes medan nytrvckning
av författningarna i deras helhet i samband med ändringar förekommer
mera undantagsvis. Revisorerna framhåller vidare, att det är uppenbart
att materialet härigenom ofta blir svåröverskådligt och att det kan
medföra ett besvärligt och tidsödande arbete att utröna vilken lydelse av en
bestämmelse som är den för dagen gällande.

Socialstyrelsen kan för sin del vitsorda att de av revisorerna påtalade förhållandena
vållar betydande praktiska olägenheter inom förvaltningen. Olägenheterna
är självfallet störst när det gäller författningar som icke är införda
i lagboken eller annan regelbundet utkommande publikation, t. ex.
statsliggaren med bihang. Som revisorerna framhållit är spörsmålet i hög
grad en kostnadsfråga och stora svårigheter måste uppkomma när det gäller
att väga å ena sidan fördelarna av eventuella reformförslag mot kostnaderna
för dem. Dessutom torde det vara mycket svårt att finna en för
alla samhälleliga verksamhetsområden gemensam och lämplig form för
spridning av gällande författningar.

Vad gäller den löpande författningsserien i Svensk författningssamling
torde det med hänsyn till publikationens stora spridning över alla verksamhetsområden
vara olämpligt att i allt för stor utsträckning belasta densamma
med omtryckningar av hela författningar i samband med ändringar.
Om så skulle ske torde författningssamlingen få allt för stort omfång. Däremot
vill socialstyrelsen i detta sammanhang särskilt förorda revisorernas
förslag att varje ändringsförfattning bör innehålla uppgift om samtliga alltjämt
gällande ändringar i ursprungsförfattningen ävensom hänvisning till
de författningar i vilka dessa ändringar är intagna. En sådan åtgärd, som
torde medföra ett relativt obetydligt merarbele för författaren av ändringsförfattningen,
skulle avsevärt underlätta arbetet med att fastställa gällande
lydelse av författningen.

Socialstyrelsen instämmer i revisorernas slutsats att en allmän prövning
av hithörande spörsmål snarast bör komma till stånd. Enligt socialstyrelsens
mening ligger det närmast till hands alt överlämna åt statskontoret att

pröva dessa frågor med beaktande av moderna organisationstekniska principen
Y id en sådan översyn borde särskilt uppmärksammas möjligheterna
att med användande av lösbladssystem utge systematiskt uppställda författningshandböcker
för olika samhälleliga verksamhetsområden. Som exempel
på eu sådan författningshandbok vill socialstyrelsen hänvisa till den
av försvarsdepartementets samordningsavdelning i mars 1964 utgivna »Totalförsvarets
författningshandbok». Det borde sålunda enligt socialstyrelsens
mening undersökas huruvida icke beträffande socialvårdsområdet en
eller flera författningshandböcker kunde utges enligt lösbladssystem. Tillkomsten
av sådana författningshandböcker torde vara ett gemensamt statligt
och kommunalt intresse. Det borde därför enligt socialstyrelsens mening
också övervägas huruvida icke staten och kommunförbunden gemensamt
kunde ställa sig som huvudmän för en sådan utgivningsverksamhet.
Det torde nämligen utan tvekan vara en samhällelig uppgift att ge ut dylika
författningshandböcker. Det behov av systematiska författningshandböcker
som uppenbarligen finns tillgodoses dock för närvarande huvudsakligen
i privat regi. Sålunda utges t. ex. på Håkan Ohlssons förlag i Lund eu
serie författningshandböcker kallad sociallagarna. Dessa handböcker, som
utkommer i bunden form, fyller enligt socialstyrelsens erfarenhet ett mycket
stort behov. På grund av den snabba samhälleliga utvecklingen är
emellertid antalet ändringar i här ifrågavarande författningar mycket stort
och ändringarna kommer med sådan snabbhet att de bundna böckerna
snabbt blir inaktuella.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektör Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare byråchef Rosén, tf. byråchef Sturkell, föredragande,
byråchef Andersson samt tf. byråcheferna'' Hasselrot, Nordström
och Foghelin. Stockholm den 7 februari 1966.

ERNST BEXELIUS

Carl E. Sturkell

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Det är såsom revisorerna uttalat uppenbart, att genom upprepade ändlingar
i författningarna författningsmaterialet ofta blir svåröverskådligt och
att det kan medföra ett besvärligt och tidsödande arbete att utröna, vilken
lydelse av en bestämmelse som är den för dagen gällande.

Olägenheterna härav drabbar främst tjänstemännen i statlig och kommunal
förvaltning. Även för den stora allmänheten kan det väl ibland innebära
olägenheter men dessa torde vara mindre framträdande. Vid de tillfällen,
då allmänheten har anledning att närmare sätta sig in i en viss författningsbestämmelse,
rör det sig nog i allmänhet om frågor på områden, som
regleras i författningar, intagna i lagboken, t. ex. familjerätt, hyres- och
arienderätt, straffrätt, skatterätt och trafikrätt. Lagboken är visserligen
inte var mans egendom, men den har en ganska vid spridning och den som
har intresse eller särskild anledning att efterforska vad som gäller i viss
fråga bör inte ha alltför stora svårigheter att på ett eller annat sätt få tillgång
till en lagbok. \Tad gäller den statliga och kommunala förvaltningen
ligger saken annorlunda till men i viss utsträckning har väl olägenheterna
bemästrats genom att vederbörande myndighet just inom sitt i allmänhet
relativt avgränsade arbetsområde bevakat och sammanställt de författnings -

ändringar, som är för myndigheten aktuella. En väsentlig hjälp har också
myndigheterna i statsliggaren, i vilken finnas intagna dels författningar i
gällande lydelse i frågor av för myndigheterna gemensamt intresse och
dels i övrigt författningshänvisningar i aktuella ämnen, som rör förvaltningsverksamheten.

Såsom revisorerna framhållit är det väckta spörsmålet i hög grad en kostnadsfråga
och det kan inte gärna ifrågasättas, att varje författning skall
omtryckas så snart en ändring däri genomförts. Men de av revisorerna framförda
förslagen i syfte att utan alltför stora kostnader få eu bättre ordning
till stånd finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen värda allt beaktande. Sålunda
vill styrelsen tillstyrka, att åtminstone försöksvis under en inte alltför
kort tidsperiod dels nytryckning av ändrade författningar sker i större
utsträckning än vad f. n. är fallet, dels till varje författningsändring knytes
en uppgift om samtliga alltjämt gällande ändringar i ursprungsförfattningen
liksom om de författningar i vilka dessa ändringar är intagna, dels ock
när en författning ändras mer än en gång i författningen angående den senaste
ändringen omtryckning sker av den tidigare gjorda ändringen. Efter
alt under en lämpligt avpassad tidsperiod ha prövat förslagen bör man ha
fått erfarenheter rörande såväl omfattningen av det merarbete, som förslagen
medför i samband med författningsskrivandet, som de ökade tryckningskostnaderna.
På grundval av de vunna erfarenheterna bör man sedan kunna
bedöma om fördelarna av förslagen är sådana, att de i oförändrad form eller
i vissa hänseenden måhända modifierade eller kompletterade böra mera
definitivt anammas.

I handläggningen av detta ärende har även deltagit byråchefen Fjellström.
Stockholm den 13 januari 19(56.

GUST. VAHLBERG

Äke Wirseen

Statskontoret

Revisorerna uttalar att i Svensk författningssamling (SFS) publicerade
författningar till stor del avser ändringar i tidigare utgivna författningar
och att fullständig nytryckning i samband med ändringar förekommer mera
undantagsvis. Materialet blir härigenom svåröverskådligt och att utröna det
aktuella innehållet av en bestämmelse kan innebära ett besvärligt och tidsödande
arbete. Dessa omständigheter talar för att nytryckning av ändrade
författningar måtte göras i större utsträckning än som för närvarande är
fallet. Dock är — framför allt av kostnadsskäl — en viss återhållsamhet
härvidlag nödvändig. Därför bör beaktas även andra möjligheter att ge en
klar bibi av vad som är gällande rätt. Sålunda bör enligt revisorernas mening
övervägas om inte ändringsförfattning bör innehålla uppgift om samtliga
alltjämt gällande ändringar i ursprungsförfattningen liksom om i vilka
författningar ändringarna är intagna. Vidare bör prövas åtgärden att i ändringsförfattning
låta omtrycka samtliga tidigare gjorda ändringar.

Delar av författningstrycket kan, vilket även revisorerna erinrar om, for
närvarande erhållas i aktuell form genom att grupper av författningar har
sammanställts i särskilt utgivna publikationer. Förutom de av revisorerna
gjorda exemplifieringarna — Sveriges Rikes Lag, statsliggarens bihang och
större ämbetsverks särtryck av författningar rörande respektive verks ar -

betsområden - bör nämnas linansdepartementets årliga sammanställning
av skatte- och taxeringsförfattningarna. Med anledning av revisorernas påpekande
att den kommunala vallagen av år 1930 har ändrats mer än tjugo
gånger må framhållas att inrikesdepartementet till varje kommunalval ger
ut en aktuell version av denna lag. Liknande åtgärd vidtas i samband med
riksdagsval. Som exempel på områden, där stor ändringsfrekvens förekommer,
pekar revisorerna på bl. a. komplexet av instruktioner inom skolväsendet.
Behovet inom detta område synes emellertid till viss del vara tillgodosett
genom den årliga utgivningen av skolöverstyrelsens författningsbok,
vilken mellan utgivningstillfällena följs upp med publicering av ändringar
och nytillkomna bestämmelser i publikationen Aktuellt från skolöverstyrelsen.
Således återfinns i denna författningsbok i aktuell form bl. a.
den av revisorerna — såsom exempel på författning med ett flertal ändringar
— nämnda kyrkomusikerstadgan av år 1950.

Da emellertid stora delar av författningsområdet för närvarande inte
täcks av sådana särskilt utgivna samlingspublikationer, biträder statskontoret
ievisorernas uppfattning att hithörande spörsmål närmare bör prövas.
Således bör övervägas om inte ändringsförfattning i ökad utsträckning bör
innehålla uppgifter om tidigare alltjämt gällande ändringar i ursprungsförfattningen
liksom om de författningar i vilka ändringarna är intagna.
Även de av revisorerna ifrågasatta åtgärderna rörande nytryckning i ökad
omfattning samt ändringstryck innefattande tidigare gjorda ändringar synes
böra prövas. Härvid bör hänsyn tas till dels åtgärdernas värde för läsarna,
dels om publicering i aktuell form sker i annat sammanhang, dels
ock till kostnaderna för tryckning och bindning. Den årliga utgivningen av
SFS omfattar för närvarande ca 2 200 sidor. För att belysa hur omnämnda
åtgärder kan påverka ifrågavarande kostnader kan nämnas att en ökning
med exempelvis 500 sidor under ett år medför en ökning av statens kostnader
för egen anskaffning med 150 kr. per sida eller totalt 75 000 kr. Prenumerationspriset,
vilket för närvarande utgör 41:50 kr./år, skulle komma
alt öka med ca 20 %.

Statskontoret vill härutöver nämna andra åtgärder som lämpligen skulle
kunna prövas i samband med en översyn av SFS. För att göra materialet
mer överskådligt bör övervägas om detta kan indelas i grupper efter olika
verksamhetsområden, exempelvis i likhet med vad som skett beträffande
Svensk Lagsamling. I så fall skulle en selektiv prenumeration och distribution
kunna ske, varigenom vederbörande mottagare erhåller i huvudsak endast
för dem intressant material. Även om någon fullständig uppdelning
inte skulle visa sig möjlig att genomföra skulle sannolikt vissa bestämda
grupper relativt lätt kunna urskiljas, t. ex. instruktioner för statens verk
och myndigheter, vissa avtal med främmande makter samt skatte- och taxeringsförfattningarna.
Ämbetsverket är emellertid medvetet om de svårigheter
som är förknippade med en selektiv uppdelning och utgivning av SFS.
Någon bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av en uppdelning har
ej gjorts.

Som tidigare framhållits utges inom vissa områden särskilda samlingar
ax författningar. Härvid kan samma bestämmelser återfinnas inom ett flertal
olika utgåvor. Som exempel kan nämnas att avlönings- och pensionsbestämmelserna
för statstjänstemännen förekommer förutom i SFS och i statsliggarens
hihang även i publikationer utgivna av bl. a. postverket, tullverket,
telestyrelsen, statens järnvägar, domänstyrelsen och skolöverstyrelsen.
Om den ifrågasatta gruppindelningen visar sig möjlig att genomföra, ska -

pas gynnsammare förutsättningar för en samordning av utgivningen av
SFS och publikationerna i fråga. Inte oväsentliga kostnadsbesparingar synes
härvid kunna uppnås.

Den nuvarande tekniska utformningen av SFS har i huvudsak varit oförändrad
sedan år 1923. Under senare tid har emellertid i fråga om typografin
gjorts vissa rön av informations- och avläsningsteknisk art, exempelvis om
radlängd, radavstånd och stilstorlek. Dessa rön ger vid handen att den nuvarande
typografiska utformningen av SFS inte är helt tillfredsställande.
Med syfte att underlätta en senare inbindning årgångsvis tillhandahålls SFS
för närvarande i häften i ouppskuret skick. I och med att det sedan något
år tillbaka är möjligt att erhålla förlagsbundna exemplar, synes häftena
numera utan olägenhet kunna levereras till läsarna i skuret skick. För att
underlätta förvaring bör de dessutom hålslås. Lämplig förvaringspärm återfinns
i generalpoststyrelsens sortimentlista (artikelnr 547.36). Det synes av
anförda skäl önskvärt att en modernisering av utformningen av SFS kommer
till stånd.

Statsverkets kostnader för SFS bestrids för närvarande från ett gemensamt
anslag. Statskontoret vill i detta sammanhang erinra om att Kungl.
Maj :t 28. 6. 1962 uppdragit åt ämbetsverket att verkställa utredning rörande
bl. a. den statliga publikationsverksamhetens finansiering. Resultatet av
denna utredning kommer att redovisas under våren 1966.

Sammanfattningsvis må anföras att statskontoret biträder riksdagsrevisorernas
mening att en allmän prövning beträffande SFS kommer till stånd,
varvid förutom de av revisorerna behandlade spörsmålen även må beaktas
de av ämbetsverket framförda synpunkterna.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit avdelningschef Nord
samt t.f. organisationsdirektör Johansson, föredragande. Stockholm den 31
januari 1966.

GÖSTA BRUNO

Ingemar Johansson

Riksrevisionsverket

I likhet med riksdagens revisorer finner riksrevisionsverket en förenkling
av det nu tillämpade systemet med en mångfald ändringstryck vara
vård att eftersträva. Vad beträffar revisorernas förslag att tillämpa nytryckning
av författningar i större utsträckning än för närvarande har
ämbetsverket erfarit att detta under vissa förutsättningar torde vara möjligt
att genomföra utan alltför höga kostnader. Det förutsättes då att förfarandet
begränsas till sådana fall, där antalet ändringar under en tidsperiod
är volymmässigt vägande eller där ett större fält av ursprungsförfattningen
beröres av utfärdade ändringar. Antalet erforderliga nytryckningar
lärer under dessa förutsättningar kunna begränsas till något tiotal per år. I
detta sammanhang bör framhållas att tryckeriet endast lagerhåller författningarna
i tio år.

Vad gäller ändrings trycket såsom sådant må framhållas att behovet av
hänvisningar i en ändringsförfattning till tidigare ändringar i ursprungsförfattning
redan synes vara tillgodosett samt att en ackumulcring av ändringstrycket
i den formen att vid varje ändringstillfälle tidigare ändringar
omtryckas torde leda till praktiska tillämpningssvårigheter, då de tidigare
ändringsförfattningarna icke kan upphöra att gälla.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Walck, varjämte
byrådirektören Grönlund varit föredragande. Stockholm den 11 januari
1966.

B. Grönlund

BERTIL EHNBOM

Skolöverstyrelsen

Den snabba utvecklingen på olika samhällsområden medför bl. a. atl
många författningar behöver ändras ett flertal gånger. Det härvid tillämpade
systemet för publicering av ändringarna i Svensk författningssamling
vållar förvaltningsmyndigheterna betydande olägenheter genom den bristande
tekniska redovisningen av materialet. Som exempel härpå kan anföras
metoden att medelst transumttecken utmärka sådana moment eller stycken
av författningstexten i en paragraf, vilka icke berörs av ändringen. För all
främja överskådligheten och nedbringa riskerna för en oriktig sammanställning
av gällande författningstext synes den åtgärden snarast möjligt
böra vidtas att — då fråga är om ändrade moment eller stycken till paragraf
i en omfångsrik författning — paragrafens lydelse i dess helhet alltid återges
med förstreckning i marginalen för ändrade textpartier. I ändringsförfattningen
bör dessutom i förekommande fall även alla tidigare vidtagna och
alltjämt gällande ändringar i andra delar av ursprungsförfattningens text
redovisas genom omtryck med angivande av nummer och årtal på ändringsförfattningarna
i SFS. Då en författning ändrats ett flertal gånger bör särskilt
beaktas att skillnaden i kostnader mellan omtryckning av hela författningen
och omtryckning av enbart ändringarna i många fall icke torde bli
stor och väl uppvägas av de besparingar i arbetet för alla dem som i sina
dagliga göromål har att tillämpa författningsbestämmelser. Bristerna i det
nuvarande systemet beträffande publiceringen av ändringsförfattningar har
föranlett flera ämbetsverk att utge särtryck av författningar som äger vidsträckt
tillämplighet inom respektive verks arbetsområden, varvid man antingen
omtrycker ändrade författningar eller använder ett lösbladssystem,
som medger nytryckning av de blad i vilka ändringar vidtagits. Som exempel
härpå kan nämnas att skolöverstyrelsen, för att få en rationell ordning
till stånd, funnit det nödvändigt att genom en årligen utkommande författningsbok
presentera för skolväsendet mera betydelsefulla författningar in. in.
i aktuellt, fullständigt och sammanhängande skick.

Vid ändring i en författning av ringa omfång bör ett omtryck av hela författningen
med erforderlig förstreckning i marginalen alltid ske.

I sällsynta fall förekommer att författningstexten i SFS försetts med marginalrubriker
(se exempelvis kungörelsen 1965:909 om ändring i lotsförordningen
den 4 juni 1937, nr 330). Systemet, som avsevärt underlättar en
snabbläsning av författningstexten, bör enligt överstyrelsens mening tillämpas
på all författningstext.

Mycket talar för att eu reformering av systemet beträffande publiceringen
av författningar i SFS på sätt ovan föreslagits skulle minska behovet
av speciella editioner av lagar och andra författningar inom stats- och kommunalförvaltningen.
En utredning av dessa och därmed sammanhängande
frågor bör därför snarast komma till stånd.

överstyrelsen vill i detta sammanhang även föreslå att SFS-trycket i fort

sättningen distribueras i hålslaget skick färdigt för insättning i samlingspärm
SFS 547.16.

Detta ärende har avgjorts av skolrådet Sönnerlind i närvaro av undervisningsrådet
Nordin och byrådirektören örnmarker, föredragande. Stockholm
den 19 januari 1966.

ARNE SÖNNERLIND

Ulf Örnmarker

Lantmäteristyrelsen

Som revisorerna påpekat är det många gånger förenat med betydande arbete
att finna den aktuella lydelsen av en viss författning. I synnerhet gäller
detta sådana författningar som ej äro intagna i årligen reviderade samlingar
sådana som lagboken och statsliggaren. Revisorerna ha som exempel
särskilt pekat på myndigheternas instruktioner. Till komplettering härav
kan nämnas att den intill den 1 januari 1966 gällande lantmäteriinstruktionen,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1961, hade ändrats tre gånger, vilka
ändringar berört ca en tredjedel av de ursprungliga paragraferna.

Lantmäteriets arbete debiteras enligt lantmäteritaxan av år 1960, vilken
efter betydande ändringar omtryckts år 1962 (nr 288). Efter omtryckningen
har författningen ändrats fyra gånger, varjämte genom en särskild
författning föreskrivits visst procentuellt tillägg till ersättningar enligt taxan.
I debiteringsarbetet har lantmäteripersonalen således att direkt beakta sex
kungörelser. Då arbetet är förlagt till cirka 170 organisationsenheter och då
uppemot 50 000 räkningar upprättas årligen inom verket medför detta såväl
ökade risker för feldebitering som ett merarbete jämfört med om personalen
hade att söka i färre författningar. Förhållandet medför givetvis även stora
svårigheter för allmänheten att kontrollera debiteringen. Liknande exempel
torde förekomma hos andra myndigheter.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts anser lantmäteristyrelsen att nytryckning
av ändrade författningar i större utsträckning än f. n. är fallet
skulle innebära avsevärda lättnader i arbetet för myndigheterna. Åtgärden
är särskilt angelägen i dagens arbetskraftsituation med stora svårigheter
för myndigheterna att rekrytera erforderlig personal.

Lantmäteristyrelsen tillstyrker även revisorernas förslag att varje ändringsförfattning
bör innehålla uppgift om samtliga alltjämt gällande ändringar
i ursprungsförfattningen liksom om de författningar i vilka dessa
ändringar äro intagna.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektörens ställföreträdare
överingenjören Magnusson, överingenjören Linder-Aronson och avdelningsdirektören
Davidson, föredragande. Stockholm den 21 januari 1966.

Under generaldirektörens frånvaro:

RALF MAGNUSSON

Rolf Davidson

Kommerskollegiet

Överlämnande ett från Stockholms handelskammare i ärendet inhämtat
yttrande får kollegium anföra följande. (Bilaga).

Den fortlöpande svenska lagstiftningen redovisas sedan år 1825 i Svensk
författningssamling. Riksdagsrevisorerna har funnit att redovisningen av
ändringar i författningarna ibland gör det besvärligt och tidsödande att
utröna vilken lydelse av en bestämmelse som är den för dagen gällande,
t ill avhjälpande av dessa olägenheter har revisorerna föreslagit viss omläggning
av redovisningen av författningsändringar i Svensk författningssamling.

Det är angeläget att gällande lagstiftning redovisas överskådligt och är
lätt tillgänglig för såväl myndigheter som för den stora allmänheten. Även
om utgivningen av Svensk författningssamling i stort sett ej är behäftad
med allvarligare brister, delar kollegiet revisorernas uppfattning, att det
till följd av de praktiska olägenheter som ibland kan uppstå är lämpligt
att överväga en omläggning i vissa avseenden av redovisningen av ändringar
i författningarna i Svensk författningssamling. Vid bedömningen
av vilka åtgärder som lämpligen bör vidtagas måste dock en viss hänsyn
tagas till de ökade kostnader och det merarbete som kan föranledas axen
förbättrad utgivning.

De åtgärder som föreslagits av riksdagsrevisorerna och i huvudsak biträtts
av Stockholms handelskammare ter sig ändamålsenliga. Betydande
fördelar skulle sålunda kunna uppnås om författningar — framförallt sådana
som har särskild aktualitet för den stora allmänheten — kunde i
större utsträckning omtryckas i samband med ändringar. Generella regler
härom kan knappast uppställas, utan frågan får avgöras från fall till fall.
Av kostnadsskäl bör dock som regel omtryck göras — utom i de fall där
skillnaden i kostnader mellan omtryck av hela författningen och tryckning
av enbart ändringar ej är så stor — endast i fall där ett påtagligt behov
att utge ett nytryck föreligger. Såsom revisorerna framhållit, kan det vid
tryck av ändringar av särskilt omfångsrika författningar ibland vara lämpligt
att göra ett samlingstryck av dittills vidtagna ändringar.

För att i övrigt underlätta för myndigheter och allmänheten att få klarhet
i gällande lydelse av författningar har revisorerna föreslagit vissa åtgärder.
Salunda borde övervägas om inte i fortsättningen varje ändringsförfattning
skall innehålla uppgift om samtliga alltjämt gällande ändringar
i ursprungsförfattningen liksom om de författningar i vilka dessa
ändringar är intagna. Enligt kollegiets mening skulle en sådan redovisning
säkerligen underlätta för läsaren att utröna vilken lydelse som är den aktuella.
En fullständig redovisning av tidigare ändringar kan dock i vissa
fall bli tyngande — 1947 års förordning om statlig inkomstskatt ändrades
under 1950-talet inalles tjugosju gånger och 1928 års kommunalskattelag
sextiotre gånger. Om det emellertid anses praktiskt möjligt att i ändringsförfattning
redovisa tidigare ändringar synes det, såsom Stockholms handelskammare
framhållit, vara särskilt värdefullt om uppgifter angående
tidigare ändringsförfatlningar kunde ansluta till metodiken i tioårsregistren
och uppgift lämnas också om vilka paragrafer som berörts av tidigare
andrmgar. Sådana uppgifter bör genomgående redovisas även i årsreeistren.

Införandet av uppgifter i ändringsförfattningar om de paragrafer som
tidigare ändrats borde kunna underlätta iordningställandet av" såväl års -

som tioårsregistren. En tidig utgivning av dessa skulle avsevärt underlätta
arbetet att utröna lydelse av författningar. Medan årsregistren som regel
torde utkomma utan större dröjsmål, har utgivningen av tioårsregistren
kommit att avsevärt släpa efter. Sålunda utkom allmänt sakregister till
SFS för åren 1950—1959 först under hösten 1963. Om förarbetet på tioårsregistret
kunde påbörjas redan tidigt under den aktuella registerperioden,
borde det vara möjligt att publicera tioårsregistret betydligt tidigare.
Stockholm den 1 februari 1966.

ANDERS LINDSTEDT

Jon Personne 1n9s Wille-Åval

Bilaga

Yttrande från Stockholms handelskammare

Riksdagsrevisorerna har bl. a. uttalat att författningsmaterialet, såsom
det redovisas i Svensk författningssamling, ofta blir svåröverskådligt och
att det kan medföra ett besvärligt och tidsödande arbete att utröna vilken
lydelse av en bestämmelse som är den för dagen gällande. Handelskammaren
kan för näringslivets vidkommande vitsorda att det nuvarande systemet
för redovisning av gällande författningar vållar praktiska olägenheter.
Detta gäller särskilt ifråga om författningar som är av mer eller
mindre central betydelse för näringslivet eller för viss näringsgren och
som ofta är föremål för ändringar. Den av riksdagsrevisorerna åberopade
förordningen om yrkesmässig automobiltrafik är ett belysande exempel.
Handelskammaren" vill därför förorda att nytryckningar av sådana författningar
göres i större utsträckning än för närvarande.

Vad gäller övriga av revisorerna anvisade möjligheter att minska påtalade
olägenheter anser Handelskammaren att de s. k. tioårsregistren till
Svensk författningssamling kan tjäna som förebild för vad som bör redovisas
i samband med författningsändringar. I tioårsregistren anges sålunda
var författningen senast finnes återgiven in extenso, var ändringar
finns införda och vilka paragrafer som blivit ändrade.

Handelskammaren vill slutligen även tillstyrka revisorernas förslag om
partiella omtryckningar av särskilt omfångsrika författningar.

Handelskammaren hemställer att det nu anförda måtte heaktas vid
ärendets vidare behandling. Stockholm den 27 januari 1966.

överståthållarämbetet

Frågan om åtgärder för att åstadkomma större översiktlighet i fråga om
de i Svensk författningssamling ingående författningarna är av stort intresse
för sådana myndigheter, hland annat överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
som har uppgifter inom vitt skilda områden och därför arbetar
med ett vidlyftigt författningsmaterial. Behovet av att ha tillgång till detta
material i mera lättillgänglig form än som publikationen Svensk författningssamling
erbjuder i sin nuvarande form tillgodoses inom överståthål -

larämbetet på olika sätt. Beträffande författningar som tillämpas dagligen
är det vanligt att tjänstemännen själva fullständigar ett författningsexemplar
där icke den aktuella lagtexten finnes intagen i lagkommentarer. I
fråga om mindre ofta tillämpade författningar, som finns intagna i Sveriges
Rikes Lag, användes i regel denna lagedition. Därest sistnämnda lagedition
icke innehåller författningarna är tjänstemännen hänvisade till att i det
enskilda fallet gå igenom de olika årgångarna i Svensk författningssamling
för att utröna förekomsten av ändringar i ursprungsförfattningen. Svensk
lagsamling kan härvid i fråga om äldre författningar bilda en värdefull utgångspunkt.

Behovet av ytterligare åtgärder för ökad översiktlighet av författningens
aktuella innehåll gör sig främst gällande beträffande de sistnämnda grupperna
av författningar, vilka alltså tillämpas mera sällan. Det arbete som i
dylika fall måste nedläggas på aktualiseringen är sammantaget icke obetydligt.
Överståthållarämbetet finner därför önskvärt att åtgärder i den av
statsrevisorerna angivna riktningen vidtages. Samtliga de tre slag av åtgärder
som diskuteras — nytryck, omtryck av samtliga ändringar samt notering
på senare ändringsexemplar av tidigare ändringar av författningen —
synes lämpliga. Det inbördes värdet av åtgärderna ansluter till den nyss angivna
ordningsföljden. Det torde icke vara ogörligt att fastlägga vissa normer
för de fall, då nytryck eller omtryck bör ske.

överståthållarämbetet vill slutligen ifrågasätta om det icke kan vara
lämpligt att i vissa fall göra sådana särtryck av författningar i deras aktuella
lydelse, som genom inrikesdepartementets försorg under valåren brukar
ske av lagen om val till riksdagen och av den kommunala vallagen,
vilka särtryck efter särskild rekvisition tillhandahålles de abonnenter på
Svensk författningssamling som finner sig vara i behov av desamma. Stockholm
den 1 februari 1966.

SAM WIDMARK

Bo Bärnheim

Bostadsstyrelsen

Revisorerna kritiserar den nuvarande ordningen vid publicering av ändringar
i författningar, vilken innebär alt regelmässigt endast den ändrade
delen av författningen tryckes och att i en not anmärkes när denna del
sist ändrades. Revisorerna anser att materialet härigenom ofta blir svåröverskådligt
och att det innebär ett tidsödande arbete att konstatera vad
som en viss dag är gällande författning.

Bostadsstyrelsen kan för sin del instämma i revisorernas allmänna synpunkt
att det nuvarande systemet ofta vållar betydande svårigheter för
dem som har att tillämpa en författning eller eljest är intresserade av dess
innehåll. Problemet accentueras av det förhållandet, att ändringar oftare
synes göras i de författningar som icke intages i lageditionen.

Revisorerna påpekar att ett antal ämbetsverk utger särtryck av »författningar
som äger mera vidsträckt tillämplighet inom respektive verks arbetsområden».
Så är fallet beträffande bostadsstyrelsen, som i tryckt form
enligt lösbladssystem utger författningstext (jämte tillämpningsföreskrifter)
till ett antal för den bostadspolitiska organisationen centrala författningar.
Beträffande andra författningar söker styrelsen genom stencilerade

meddelanden hålla de närmast berörda instanserna ä jour med gällande
författningstext. Det må anmärkas att de bostadsmyndigheterna berörande
författningarna ofta ändras, ibland flera gånger varje år.

Det är emellertid uppenbart att det av styrelsen tillämpade systemet —
vartill f. n. ej torde finnas något användbart alternativ — äger sina begränsningar.
Utgivning i tryckt form av ändrade bestämmelser måste ofta
— både av kostnadsskäl och ur distributionstekniska synpunkter — anstå
till avsevärd tid efter det att ändringsförfattningen utkommit. Kostnadsaspekten
i samband med tryckning blir desto mera betydelsefull ju oftare
författningsändringar vidtages. Styrelsen tillhandahåller de organ inom
bostadsorganisationen, som har att meddela beslut eller avge yttrande kostnadsfritt
exemplar av de tryckta kungörelserna jämte anvisningar. Andra
intresserade — i första hand lån- eller bidragssökande, d. v. s. de som i
revisorernas berättelse anges som »den stora allmänheten» — måste däremot
för att erhålla dessa styrelsens publikationer erlägga belopp, som
måhända icke för t. ex. en organisation men väl för en enskild person kan
le sig avskräckande höga. Det i skilda sammanhang, bl. a. av riksdagens
revisorer i deras berättelse av år 1959, aktualiserade förslaget att statens
publikationsverksamhet skall göras helt självbärande torde — om det genomföres
— ytterligare försvåra myndigheternas möjligheter att genom
tryckta meddelanden tillhandahålla upplysning om gällande författningar.

Det finns i detta sammanhang anledning beröra några särskilda förhållanden
beträffande de för bostadsmyndigheternas direkta arbetsområde
gällande författningarna. Den viktigaste författningen — bostadslånekungörelsen
— lämnar på åtskilliga punkter utrymme för Ivungl. Maj :t att
närmare inom kungörelsens ram bestämma dess innebörd. Dessa bestämmelser
—- »Ivungl. Maj :ts tillämpningsföreskrifter» — tillkännages allenast
genom brev till styrelsen och kommer över huvud taget icke till allmän
kännedom annat än genom styrelsens tryckta eller stencilerade meddelanden.
Det torde med fog kunna göras gällande att en av de för bostadsmyndigheterna
närmast gällande författningarna intresserad person i allmänhet
icke erhåller erforderlig vägledning enbart av författningen i fråga.
Genom olika åtgärder tillskapade möjligheter till kunskap om författningens
aktuella innehåll är sålunda ofta icke tillfyllest.

Med hänsyn till att ärendens slutliga avgörande ofta drager en tidrymd
av flera år kommer härtill att vid slutliga beslutets fattande äldre bestämmelser
än de vid beslutstillfället gällande äger tillämpning på ärendet. Detta
innebär att både den beslutande myndigheten och (ten sökande ibland behöver
tillgång även till äldre författningstext.

Vad ovan sagts innebär icke kritik mot revisorernas allmänna synpunkter,
däremot ett påpekande att det av riksdagens revisorer upptagna spörsmålet
i vissa fall kan ha ytterligare aspekter.

För alt avhjälpa olägenheterna vid ändringsförfattningar lämnar revisorerna
följande tre förslag:

1) nytryck av författningen i dess helhet i dess sist gällande skick;

2) uppgift i ändringsförfattningen om alla gällande ändringar; och

'',]) omtryck av samtliga ändringar av ursprungsförfattningen.

Beträffande de särskilda förslagen får bostadsstyrelsen anföra följande:

Det under punkten 1 ) angivna förslaget, vilket synes vara revisorernas
förstahandsalternativ men som av kostnadsskäl avvisas som generell lösning
i samband med varje författningsändring varom styrelsen icke
kan ha någon mening ter sig i förstone tilltalande. Ett totalt omtryck

torde emellertid såvitt styrelsen kan förstå — innebära alt kungörelsen
erhåller ny beteckning och nytt nummer i författningssamlingen såsom
om det vore fråga om en helt ny författning. Därest de i författningen införda
ändringarna visserligen måhända är många till antalet men icke
rubbat huvudprinciperna i den ursprungliga författningen ter detta synsätt
sig icke som helt naturligt. Härtill kommer att omtryck av detta slag
rimligen bör följas av liknande omtryck av författningsanvisningar, blanketter
m.m. Styrelsen finner därför liksom revisorerna att detta förfaringssätt
i allmänhet icke kan tillämpas.

^Revisorernas förslag att i ändringsförfattning ange årtal och nummer
för tidigare ändringar av samma författning vill styrelsen för sin del tillstyrka.

Förslaget att vid ny författningsändring låta omtrycka tidigare ändringar
av ursprungsförfattningen torde måhända i vissa fall vara lämpligt. Styrelsen
befarar emellertid att ekonomiska och administrativa omständigheter
liksom beträffande revisorernas första förslag utgör hinder för ett
genomförande av detsamma.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sännås,
ledamöterna överingenjören Bernhard, fru Lewén-Eliasson, herrar Hansson,
Nyberg och Ekström, ävensom byråcheferna Lundström och Sigurdson,
överingenjören von Grothusen, tf. byråchefen Sundberg samt tf. avdelningsdirektören
Sunnerman, föredragande. Stockholm den 27 ianuari

K.-E. Sunnerman

BERTIL SÄNNÅS

Svenska landstingsförbundet

Styi elsen vill helt ansluta sig till vad riksdagens revisorer anfört om behovet
av en snabbare och bättre tillgänglig översikt över vad som är gällande
rätt på olika områden. Styrelsen är fullt införstådd med att av praktiska
skäl omtryckning av hela författningen icke kan ske i samband med
''arje ändring, vilket i och för sig varit mest önskvärt. Revisorernas förslag
utgör en skälig avvägning, som redan den bör vara ägnad att väsentligt
förbättra nuvarande mycket besvärliga förhållanden och därmed göra bl. a.
föi \ altningsarbetet såväl inom statliga ämbetsverk som kommunala organ
smidigare och mera effektivt. Styrelsen tillstyrker sålunda att möjligheterna
prövas för en lösning av spörsmålet efter de linjer som uppdragits av
riksdagens revisorer. Stockholm den 18 januari 1966.

FRIDOLF THAPPER

Bengt Olsson

Svenska stadsförbundet

Revisorerna påpekar i förevarande avsnitt av sin berättelse att ändringstiekvensen
i författningarna är hög. Åtskilliga författningar har även upprepade
gånger, ofta under eu lång följd av år, ändrats utan att hela författningstexten
omtryckts. Enligt revisorerna blir författningsmaterialet här -

igenom ofta svåröverskådligt, vilket i sin tur anses medföra ett besvärligt
och tidsödande arbete att utröna vilken lydelse av en bestämmelse som är
den för dagen gällande.

Styrelsen kan i allt väsentligt ansluta sig till de synpunkter som revisorerna
framfört i nu föreliggande avsnitt i sin berättelse. Eftersom nytryckning
av ändringsförfattningar förekommer ytterst sällan är det för närvarande
ofta förenat med stora svårigheter att klarlägga det aktuella innehållet
i gällande bestämmelser. Styrelsen kan för sin del vitsorda att de nuvarande
förhållandena för de kommunala myndigheterna ofta vållar betydande
olägenheter och merarbete. Det är därför med stor tillfredsställelse
som styrelsen konstaterar att dessa frågor nu uppmärksammats av revisorerna.
Enligt styrelsen är det angeläget att åtgärder vidtages för att underlätta
för envar att utan större besvär kunna erhålla en klar bild av innehållet
i de författningar som ändrats. Härvid bör enligt styrelsens mening
en omtryckning av sådana författningar göras i betydligt större omfattning
än vad som för närvarande sker. Detta gäller i första hand de författningar
som är av äldre datum och som varit föremål för flera partiella ändringar.
Det är emellertid även angeläget att andra möjligheter närmare undersökes
för att göra det ständigt växande författningsmaterialet mera lättillgängligt
och överskådligt för allmänheten och myndigheterna.

Styrelsen anser sålunda i likhet med revisorerna att hithörande spörsmål
snarast bör göras till föremål för en allmän omprövning. Stockholm
den 28 januari 1966.

HJ. MEHR

Gunnar Thollander

Svenska kommunförbundet

De av riksdagens revisorer påtalade olägenheterna för förvaltningsmyndigheterna
med flera till följd av ändringsförfattningarna i Svensk författningssamling
är enligt styrelsens mening betydande, inte minst inom den
kommunala förvaltningen. Ändringsfrekvensen är ofta mycket stor i vad
gäller sådana lagar och andra författningar som reglerar den kommunala
verksamheten. Detta medför inte sällan ett besvärande och tidsödande arbete
hos vederbörande kommunala myndigheter för att dessa skall kunna
hålla sig å jour med gällande rätt inom sina verksamhetsområden. Även för
den allmänhet, som beröres av författningsändringarna, medför ändringarna
svårigheter att skaffa sig kännedom om gällande rätt.

De ovan berörda svårigheterna liar hittills för de kommunala förtroendemännens
och tjänstemännens vidkommande kunnat hjälpligt bemästras
tack vare en omfattande upplysningsverksamhet bedriven dels genom statliga
tillsynsmyndigheter (exempelvis socialstyrelsens »Råd och anvisningar
i social vårdsfrågor») men framförallt genom kommunförbundens rådgivningsverksamhet
i form av kurser för förtroendemän och tjänstemän
(Kommunskolan), medverkan vid centralt och regionalt anordnade kurser
och konferenser, artiklar m. m. i kommunförbundens tidskrifter samt utgivning
av kommenterade upplagor av kommunallagarna och vissa specialförfattningar,
vilka upplagor gång efter annan omarbetats med hänsyn
till genomförda lagändringar. De kommunala myndigheterna är dock
i sin dagliga verksamhet beroende av omedelbar tillgång till gällande för -

fattningar, varvid ändringsförfattningarna sedan länge utgjort en besvärande
komplikation. I editionen Sveriges Rikes Lag intages numera som
bekant endast i mycket begränsad utsträckning lagar och andra författningar
som reglerar den kommunala verksamheten. För kommunernas vidkommande
synes därför de av riksdagens revisorer förordade åtgärderna — nytryckning
av ändrade författningar i större utsträckning än för närvarande,
intagande av uppgift i varje ändringsförfattning om samtliga alltjämt
gällande ändringar i ursprungsförfattningen med hänvisning till de författningar
i vilka dessa ändringar är intagna ävensom, när omständigheterna
i särskilda fall ger anledning därtill, omtryckning i ändringsförfattning
av tidigare gjorda ändringar — kunna medföra betydande lättnader
i här berörda avseenden. Ett problem med ändringsförfattningarna kvarstår
ändå, om de nämnda åtgärderna vidtages, nämligen svårigheten för
dem som inte fortlöpande tar del av Svensk författningssamling att veta
om en viss författning ändrats och i så fall vid vilken tidpunkt detta senast
skedde. Denna svårighet undanröjes vid användandet av nedan beskriven
metod, som emellertid av arbetstekniska och kostnadsmässiga skäl inte
torde kunna komma till användning i någon större utsträckning.

I förbundsbyråns bibliotek ingår ett bundet exemplar av varje årgång av
Svensk författningssamling, vari — efter hand som ändringsförfattningar
berörande det kommunala verksamhetsområdet utkommer eller ursprungliga
sådana författningar upphäves — fortlöpande göres notering i marginalen
vid varje paragraf som ändrats och vid huvudrubriken till varje författning
som upphävts, med hänvisning till det nummer av Svensk författningssamling
vari ändringen återfinnes. Förbundsbyråns personal kan därför
alltid gå till den ursprungliga författningen i förlitande på att däri
finna erforderliga hänvisningar i de fall författningen ändrats eller upphävts.
Noteringarna begränsas emellertid till att avse sådana författningar
som erfarenhetsmässigt bedömes kunna beröra det kommunala verksamhetsområdet,
dock med undantag i viss utsträckning av författningar
som intages i editionen Sveriges Rikes Lag. Den här beskrivna metoden
fungerar tillfredsställande och är såväl tillförlitlig som arbetsbesparande.
Noteringen av ändringarna kräver emellertid stor noggrannhet och en betydande
arbetsinsats. Kostnaderna för detta arbete blir därför förhållandevis
höga men har bedömts såsom nödvändiga för att underlätta arbetets
behöriga gång vid förbundsbyrån. Metoden torde emellertid inte lämpa sig
för de kommunala förvaltningarna. Därtill är den alltför arbets- och kostnadskrävande.

Allmänhetens behov av service på förevarande område tillgodoses för
närvarande i viss utsträckning genom att enskilda vänder sig direkt till
någon av kommunens vederbörande tjänstemän — ofta kommunalkamreraren
— som lämnar upplysningar om gällande rätt, innehållet i ändringsförfattningar
och dylikt. Denna service måste emellertid av förklarliga skäl
bli av ganska begränsad omfattning.

På grund av vad sålunda anförts vill styrelsen uttala att det från kommunala
synpunkter vore värdefullt om den av riksdagens revisorer önskade
allmänna prövningen av i det föregående berörda spörsmål kunde komma
till stånd med det snaraste. Stockholm den 19 januari 1966.

OLOF WIKLUND

Vilhelm lierg

Sveriges juristförbund

För gällande skriven rätt utgör Svensk författningssamling (SFS) grundläggande
urkund. Samlingen är försedd med sakregister och kronologiskt
register årgångsvis. Vidare utges ett allmänt sakregister tioårsvis. Utöver
registren står andra hjälpmedel till förfogande för den som skall verifiera
den skrivna rättens innehåll. I första rummet märks här »Sveriges rikes
lag». »Skatte- och taxeringsförfattningarna» samt liknande mer eller mindre
specialiserade utgåvor. Men även i statsliggaren och andra officiella
publikationer lämnas värdefulla upplysningar om författningar och däri
beslutade ändringar. Den allmänna uppfattningen torde det oaktat vara
att systemet är behäftat med betydande brister och att såväl myndigheterna
som allmänheten vållas stora praktiska svårigheter härigenom. Det är därför
tacknämligt att revisorerna tagit upp systemet till diskussion.

Den främsta olägenheten möter den som ställs inför uppgiften att utröna
huruvida en viss eller flera paragrafer i en äldre författning fortfarande
gäller och i så fall i vilken lydelse. Är författningen t. ex. från år 1950 ger
visserligen tioårsregistret för åren 1950—1959 tämligen snabbt svar på om
något hänt under dessa år, men för tiden efter 1959 är man ofta utan annan
ledning än den sakregistren till de enskilda årgångarna av författningssamlingen
ger. Ju fler årgångar som fogats till den sista i det senaste tioårsregistret,
desto mer tidsödande blir genomgången. Mycken värdefull arbetstid
kan på detta sätt gå till spillo. Eftersom SFS i regel finns i endast
ett exemplar på arbetsplatsen, kan extra tid också gå åt till efterfrågning
av lånade årgångar.

Vissa författningar blir föremål för ändring i tämligen stor omfattning
under en lång följd av år. Har man med en sådan författning att göra, blir
materialet till slut synnerligen oöverskådligt. Inte minst är det fallet när
stycke efter stycke i en paragraf ändrats. Det blir då mycket krävande att
via den endast nödtorftigt snitslade banan genom årgångarna få en samlande
överblick över materialet. För att vinna den erforderliga tryggheten
vid verifieringen tvingas man ibland t. o. in. att låta skriva ut den aktuella
författningstexten med angivande stycke för stycke av numren på ändringsförfattningarna
i Svensk författningssamling för att sedan både man
själv och andra skall kunna kontrollera att det hela är riktigt uppfattat.
En sådan ordning är naturligtvis allt annat än rationell.

Frågan är då vad som till rimlig kostnad kan göras för att råda bot på
bristerna. Verifieringen av en författnings aktuella innehåll skulle otvivelaktigt
underlättas, om femårsregister gavs ut i stället för tioårsregister. Juristförbundet
har också fäst sig vid att det allmänna sakregistret för åren
1950—1959 inte utkom förrän 1963. Det synes angeläget atl de allmänna
sakregistren utarbetas med minsta möjliga tidsmarginal. Det borde inte
vara omöjligt att få fram ett allmänt sakregister inom ett år efter utgången
av det sista år i perioden som registret omfattar. Det gäller ju bara att sammanföra
tidigare upprättade årsregister.

Tillgång till tätare allmänna sakregister, som framställs snabbare än
som var fallet med det senaste, skulle innebära en klar förbättring. Den
löser emellertid inte det problem som hänför sig till svårigheten att överskåda
innehållet i en författning eller en enskild paragraf, som ändrats
etappvis under en lång följd av år.

ökad användning av metoden att nytrycka författningar utgör givetvis
elt effektivt botemedel. Juristförbundet vill därför starkt understryka re -

visorernas uttalande till förmån härför. Särskilt angeläget är det att en
mindre restriktiv praxis tillämpas än den nuvarande i fråga om författningar,
vilkas aktuella lydelse inte återges i lageditionen eller annan allmänt
spridd publikation.

Metoden att nytrycka en författning kan dock av kostnadsskäl inte vinna
allmän tillämpning. Andra kompletterande åtgärder hör därför övervägas.
Revisorerna nämner eu sådan, nämligen nytryck av en paragraf i dess
helhet var gång ett stycke i den ändras. Ett dylikt förfaringssätt skulle undanröja
den allra största olägenheten med nuvarande system i fråga om
bristande överskådlighet, eftersom det är just hopfogandet av enskilda
pusselbitar i eu under årens lopp söndervittrad paragraf som är den svåraste
stötestenen. Den kostnadsökning som nytryck av ändrade paragrafer
skulle medföra, torde mer än väl uppvägas av motsvarande kostnadsbesparingar
hos myndigheter och allmänhet genom den arbetsförenkling som
åstadkoms för dem. Mot den ökade framställningskostnaden ställs en minskad
letnings- och hanteringskostnad. Juristförbundet vill därför livligt
tillstyrka att den ifrågasatta åtgärden tas upp till allvarligt övervägande.

Ett förverkligande av revisorernas tanke, att det vid varje ändring i en
författning skall anges var den senaste lydelsen återfinns inte bara av den
eller de paragrafer som berörs direkt av författningsändringen utan av
samtliga paragrafer i författningen, skulle uppenbarligen underlätta användningen
av författningssamlingen i betydande grad. Den skulle medföra
inbesparing av den myckna tid som nu går åt till kontroll av att inga
ändringar gjorts i andra paragrafer än den man påträffat i en av de senaste
årgångarna av författningssamlingen. Det går emellertid inte att bortse
från att en övergång till den föreslagna ordningen för med sig vissa
svårigheter. Det torde knappast vara möjligt att ålägga de redan hårt tyngda
lagstiftande organen och deras personal den föreslagna uppgiften utan
att de har tillgång till ett tämligen näraliggande flerårsregister. Ett allmänt
sakregister för åren 1960—1965 torde erfordras för att en övergång till den
nya ordningen skall kunna genomföras fr. o. m. år 1967.

Den som vill skaffa sig den dagsaktuella versionen av en författning,
som ändrats vid olika tillfällen, nödgas själv klippa samman den ursprungliga
utgåvan av författningen med ändringstrycken. Det synes inte vara
någon orimlig tanke att ett statligt organ ålades att fortlöpande ombesörja
sådan sammanklippning och att på begäran tillhandahålla allmänheten
och myndigheterna kopior eller avskrifter av dessa klipp. På så vis skulle
en dokumentationscentral finnas, där det gick att snabbt och säkert få
svar på vad som är gällande skriven rätt för en författningsdel. Juristförbundet
hemställer alt också detla uppslag övervägs närmare.

En annan lösning, som i viss mån utgör en kombination av de förut diskuterade
åtgärderna, förtjänar också att övervägas. Den skulle innebära
att varje år upprättas ett separat allmänt sakregister till Svensk författningssamling
över alla gällande författningar eller eventuellt alla fr. o. in.
visst år, t. ex. 1945, tillkomna alltjämt gällande författningar. Flerårsregistren
skulle då givetvis slopas. I det årliga allmänna sakregistret antecknades
i förekommande fall var den senaste lydelsen av paragraferna i de enskilda
författningarna återfinns. Frågan är om inte en sådan ordning utgör
den enda verkligt rationella lösningen av problemet och om det i dagens
situation är försvarligt att avvisa den. Den snabbt ökande lagstiftningsvolymen
och rättsordningens föränderlighet i det nutida samhället
ger upphov till nya krav på författningsmaterialets dokumentation. Radi -

kala åtgärder erfordras för att situationen skall kunna bemästras. Juristförbundet
sätter därför den senast skisserade lösningen främst och hemställer
att den ges prioritet vid de fortsatta överväganden som förutsätts
komma att äga rum. Stockholm den 2 februari 1966.

MATS BÖRJESSON

§ 3 Vattendomstolarnas befattning med mål angående
atomkraftanläggningar

V attenöverdomstolen

Revisorerna har föreslagit, att det tages under övervägande att prövning
enligt vattenlagen av tillstånd att avleda vatten från atomenergianläggning
ersättes med ett administrativt förfarande. Av revisorernas berättelse framgår
dock ej, huruvida man avsett att frågor om dylikt utsläpp helt skall
undandragas vattendomstols prövning eller om endast tillståndsfrågan skall
behandlas i annan ordning än den nu gällande.

I vattenlagen finns flera exempel på att ett administrativt förfarande till
viss del kan ersätta vattendomstols prövning. Sålunda stadgas i 2 kap. 40 §
första stycket VL, att beträffande uppförande av bro eller annat byggande
i vatten "för allmän väg eller för järnväg, till vars anläggande Konungen
lämnat tillstånd, bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket VL icke utgör
hinder för dylikt företag. Innebörden av förstnämnda lagrum är att tillåtligheten
av ett byggande i vatten för nu nämnda företag icke skall prövas
av vattendomstol med hänsyn till den ekonomiska lönsamheten, utan denna
prövning skall ersättas av beslutet rörande vägens eller järnvägens anläggande.
Beslutanderätten ifråga om allmän väg tillkommer i allmänhet
Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. För anläggande av statlig järnväg
avsedd för allmän trafik förutsätts beslut av Konungen och riksdagen,
medan koncession av Konungen krävs för anläggande av enskild järnväg
avsedd för allmän trafik.

1 förarbetena till vattenlagen har anförts belräffande 2 kap. 40 § första
stycket, att man velat undvika att en vattendomstol skulle kunna förbjuda
ett företag som redan tillåtits av annan myndighet. Emellertid bör observeras
att vattendomsol på grund av andra stadganden i 2 kap. vattenlagen än
3 § första stycket i och för sig kan förbjuda ett dylikt företag, t. ex. på grund
av att byggnaden beräknas förorsaka sådana betydande skador som omtalas
i andra stycket av nyssnämnda lagrum.

Om Konungen för någon orts förseende med dess behov av vatten eller
för vissa andra ändamål prövat nödigt att vatten bortledes ur sjö eller vattendrag
gäller även enligt 2 kap. 40 § andra stycket, att bestämmelserna
i 2 kap. 3 § första stycket icke utgör hinder mot ett sådant företag.

Slutligen kan nämnas att beträffande ansökan om inrättande av allmän
farled vattendomstolen skall, sedan frågan behörigen utretts, med eget yttrande
till Konungen överlämna frågan huruvida farleden bör komma till
stånd och i sådant fall vilka villkor som bör föreskrivas. Sedan Konungen
meddelat beslut härom, överlämnas målet till vattendomstolen för vidare
prövning bl. a. av ersättningsfrågor. Detsamma gäller även utvidgning och

2 Rev. berättelse ang. statsverket är lt)65. 11

förbättring av allmän farled samt inrättande, utvidgande och förbättrande
av allmän hamn (5 kap. 3, 7 och 13 §§ VL).

Beträffande tillstånd att uppföra och driva atomreaktor erfordras enligt
2 § atomenergilagen Konungens tillstånd. Dessa koncessionsärenden förbereds
av delegationen för atomenergifrågor, som inhämtar yttranden från
olika berörda myndigheter och organ, bl. a. strålskyddsnämnden (numera
statens strålskyddsinstitut) och länsstyrelsen i det län där anläggningen
skall uppföras, ävensom statens vatteninspektion (SOU 1959: 38 s. 52).

Beträffande frågan om vattendomstolens prövning av utsläpp av avloppsvatten
från atomenergianläggning har departementschefen i förslag till
strålskyddslag, efter att ha redogjort för bl. a. strålskyddsmyndighetens behandling
av frågor om ansökan om tillstånd till dylika anläggningar, anfört
bl. a. följande (K. Maj :ts prop. 29/1958 s. 56 f):

»Kungl. Maj:t har härefter att på grundval av vad som framkommit i
ärendet avgöra huruvida och på vilka villkor anläggningen skall få komma
till stånd. I tillståndet bör således intas bl. a. de föreskrifter, som Kungl.
Maj :t med anledning av strålskyddsmyndighetens yttrande funnit erforderliga.
Beslutet synes dock som regel inte böra innehålla några bestämmelser
angående avledande av avloppsvatten eller åtgärder i övrigt som kan
förorsaka vattenförorening utan härutinnan bör hänvisas till den prövning
som skall ske enligt vattenlagen. Det blir sålunda i allmänhet vattendomstolens
sak att pröva, om avloppsvatten skall få avledas från anläggningen
och vilka åtgärder som skall vidtas till motverkande av vattenförorening.
Vid vattendomstolen bör strålskyddsmyndigheten ange de föreskrifter som
erfordras med hänsyn till radioaktiviteten i avloppsvattnet. — För den händelse
vattendomstolen skulle finna att avloppsvattnet från anläggningen,
trots alla åtgärder som skäligen kan föreskrivas till motverkande av vattenförorening,
kan befaras komma att medföra svårare skadeverkningar på
fiskerinäring eller andra allmänna intressen, kan vattendomstolen i enlighet
med vattenlagens bestämmelse härutinnan till Kungl. Maj :ts prövning
hänskjuta frågan huruvida anläggningen är av sådan betydelse från allmän
synpunkt, att avloppsvattnet ändock må utsläppas.»

Vid den prövning som vattendomstolen har att göra beträffande utsläpp
av radioaktivt avloppsvatten kan som ovan nämnts vattendomstolen komma
till den slutsatsen, att utsläppet ej är tillåtligt med mindre Konungen
medgiver detta. I ett dylikt fall måste alltså ärendet ånyo behandlas av
Konungen. Ett sådant förfaringssätt är uppenbarligen för omständligt och
medför ett fördröjande av atomanläggningens uppförande. Det torde därför
kunna ifrågasättas om icke lagstiftningen — även om vattendomstols
prövning bibehålies — bör utformas så, att binder enligt 8 kap. 32 § andra
stycket VL icke skall anses föreligga, då Konungen i koncessionsärende enligt
atomenergilag lämnat tillstånd till företaget. Härigenom skulle överensstämmelse
vinnas med de tankegångar som ligger bakom bestämmelsen
i 2 kap. 40 § första stycket VL.

Det kan med nuvarande lagstiftning vara tveksamt huruvida vattendomstol
kan helt förbjuda utsläpp av avloppsvatten utan att hänskjuta frågan
till Konungen. Utan att ta ställning till detta tolkningsspörsmål vill vattenöverdomstolen
endast framhålla att om så är fallet föreligger risk för att
ett företag ej kan komma till utförande, ehuru Konungen redan lämnat
tillstånd därtill.

För närvarande sker prövningen av en atomenergianläggnings tillkomst
från alla andra synpunkter än beträffande avledande av avloppsvatten i kon -

cessionsärendet. Frågan om i vilken utsträckning industrier och andra anläggningar
skall äga rätt att förorsaka luftförorening utreds för närvarande
av de s. k. immissionssakkunniga. Det har uppgivits att dessa sakkunniga
överväger att i fråga om immissioner föreslå eu tillståndsprövning som ansluter
sig till det nuvarande förfarandet beträffande avloppsvatten. Om
denna prövning icke kommer att omfatta radioaktiv luftförorening, torde
anledning saknas att bibehålla motsvarande prövning vid vattendomstolarna
ifråga om radioaktivt avloppsvatten. Föreslår de sakkunniga däremot att
frågor om radioaktiv luftförorening skall behandlas av vattendomstol, saknas
uppenbarligen anledning att undandraga prövningen av radioaktivt avloppsvatten
från vattendomstolarna.

Av vad nu anförts och av vad revisorerna i övrigt andragit framgår, att
skäl finns för att låta frågan om utsläpp av radioaktivt avloppsvatten från
atomenergianläggning åtminstone i princip prövas i administrativ ordning.
Som ytterligare skäl härför kan anföras, att villkoren för ett utsläpp av
radioaktivt avloppsvatten — med hänsyn till bestämmelserna i 8 kap. 40 i;
första stycket VL — lättare kan ändras på administrativ väg, t. ex. för att
anpassa givna föreskrifter till en ändring av IGRP:s normer. Ett vattendomstolsförfarande
i ett sådant fall skulle, särskilt om det endast är fråga om
en mindre ändring, kunna bli onödigt tungrott.

Mot ett administrativt förfarande kan å andra sidan invändas, att sakägare
därvid torde få mindre möjligheter att framlägga sina synpunkter
än vid en vattendomstol. 1 vart fall har sakägarna ej samma möjlighet att
få ersättning för sina kostnader som de har enligt vattenlagen.

Av stor vikt för frågan om vattendomstolarnas befattning med atomenergianläggningar
är enligt vattenöverdomstolens uppfattning hur eventuella
ersättningsfrågor är avsedda att behandlas. Såväl enligt nuvarande provisoriska
atomansvarighetslag som enligt det av atomskadeutredningen framlagda
förslaget till permanent atomansvarighetslag (SOU 1962: 14) skall
fråga om ersättning för atomskada upptagas av allmän domstol. Enligt förslaget
skall vidare i vattenlagen som ett nytt andra stycke under 8 kap.
35 § intagas en bestämmelse av innehåll »Cim atomskada är särskilt stadgat»
(SOU 1962: 14 s. 101 f). Begreppet atomskada enligt nämnda lag resp.
lagförslag synes vara tillämpligt på de skador som kan uppstå på grund av
radioaktivt avloppsvatten (SOU 1962: 14 s. 103). Under sådana förhållanden
torde vattendomstolarna icke kunna ta befattning med frågor om skada
på grund av förorening bestående av radioaktivitet i avloppsvattnet från
sådan anläggning som avses i atomansvarighetslagen. Det torde vara ovisst
huruvida i de fall, som avses i strålskyddslagen, fråga kan uppkomma om
ersättning för skada genom radioaktiv vattenförorening. Med nuvarande
lagstiftning torde i sådana fall såväl tillstånds- som ersättningsfrågorna vara
underkastade vattendomstols prövning.

Vattenöverdomstolen vill slutligen erinra om alt så sent som år 1964
gjordes vissa ändringar i vattenlagen, varvid viss skyldighet stadgades för
förrättningsmän och vattendomstol att underrätta strålskyddsmyndighet
om företag och mål rörande utsläpp av radioaktivt avloppsvatten (It) kap.
44, 68 och 74 g § samt 11 kaj). 59 §).

Av det sagda framgår att olika synpunkter kan anläggas ]>å frågan huruvida
domstolsprövningen bör ersättas av ett administrativt förfarande och
i så fall hur detta bör utformas. Vattenöverdomstolen anser sig icke för
närvarande kunna ta definitiv ståndpunkt till dessa frågor utan förordar
att de närmare utreds. Härvid bör även utredas, huruvida tillstånd enligt

strålskyddsiagen till radiologiskt arbete m. m. skall ersätta vattendomstols
prövning av hithörande frågor.

I handläggningen av detta ärende har deltagit presidenten Petrén, lagmannen
Jansson, hovrättsrådet S. Larsson, vattenrättsrådet Zickerman och
adjungerade ledamoten Jansson, föredragande. Stockholm den 28 januari
1966. J

STURE PETRÉN

Björn Jansson

Statens strålskyddsinstitut

Medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd — efter den 1/7 1965 statens strålskyddsinstitut
-- har bl. a. i skrivelse av den 10 mars 1960 till 3:e lagutskottet
yttrat sig över tidigare framställt förslag om ändring av nuvarande
procedur för provning av skyddsfrågor inom atomenergiområdet. Detta förslag
syftade till en utvidgning av domstolsförfarandet på området innebärande
eu förstärkning av vattendomstolarna med särskild expertis eller inrättande
av specialdomstolar. I sitt svar ifrågasatte nämnden starkt behovet
och lämpligheten av att då igångsätta en utredning i enlighet med förslaget.

Det nu framlagda förslaget syftar i motsatt riktning och är av innehåll,
att frågan om radioaktiv vattenförorening bör undantagas från vattendomstolsprövning.

Styrelsen är medveten om att nuvarande förfarande kan innebära tidsutdräkt
och andra olägenheter. Det bör emellertid beaktas att metodiken
för bedömning av frågor rörande utsläpp av radioaktivt avloppsvatten alltjämt
befinner sig i ett utvecklingsskede och en del av de svårigheter som
kan ha förelegat har berott härpå och ej på den ordning i vilken dessa frågor
handlagts. Man kan förvänta att bedömningsmetodiken kommer att
förenklas varvid en del av de olägenheter som revisorerna angivit kommer
att försvinna.

Eftersom det gäller anläggningar som av andra skäl än aktiviteten i avloppsvatten
kommer att underkastas prövning vid vattendomstol framstår
en eventuell tidsvinst vid ett annat förfarande som mindre betydelsefull.

Med nuvarande ordning är det av vikt att domsluten icke i onödig omfattning
fastlägger detaljerade tekniska regler och förhållanden. Om så sker
kan det nämligen bli nödvändigt med förnyad vattendomstolsförhandling
för att göra sådana ändringar eller justeringar som befunnits ändamålsenliga
på grund av vunna erfarenheter men vilka ändringar uppenbarligen icke
ändra bedömningen av tillåtligheten och konsekvenserna av utsläppet. Det
är institutets uppfattning att denna fråga har beaktats och i senare vattenmål
har — för en viss prövotid — endast fastlagts mera allmänna villkor,
inom vilka kontrollmyndigheterna ha att utöva sin tillsyn.

Detta förfaringssätt torde också innebära att vattendomstolarnas personal
ej behöver ägna så lång tid åt att penetrera tekniskt komplicerade frågor
som befaras i revisorernas skrivelse.

Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen för statens strålskyddsinstitut
uttala att den icke finner skäl att biträda förevarande av
riksdagens revisorer avgivna förslag.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit — förutom styrelsens ord -

förande undertecknad Samuelsson — ledamöterna Dahlberg, Lindell, Starland,
Clemedson, Johansson och suppleanten Nelson samt avdelningsföreståndaren
Hedgran, föredragande. Stockholm den 20 januari 1966.

YNGVE SAMUELSSON

Carl-Gösta Hesscr

Delegationen för atomenergifrågor

Fråga om tillstånd att släppa ut radioaktivt avloppsvatten i vattenområde
och därmed förbundna frågor prövas, liksom fråga om utsläpp av annat
industriellt avloppsvatten och kloakvatten, enligt föreskrifterna i vattenlagen.
I vissa fall överlämnas det till den enskilde att själv bedöma vilka
reningsåtgärder som enligt vattenlagen bör komma i fråga. I andra fall har
detta tillvägagångssätt emellertid ansetts innebära alltför stor risk. Enligt
den s. k. förprövningskungörelsen som utfärdats med stöd av 8 kap. 38 §
vattenlagen får således vissa slag av industriella inrättningar icke anläggas
innan frågan om erforderliga åtgärder för att motverka vattenförorening
blivit prövad. Denna ordning är bl. a. stadgad för atomenergianläggningar.

Revisorerna vill i sitt uttalande ifrågasätta om prövning vid vattendomstol
av frågor om utsläpp av radioaktivt vatten från atomkraftanläggning
är motiverad och ändamålsenlig. Revisorerna framhåller att förfarandet är
tämligen omständligt och tidskrävande. Vidare framhålls att det här gäller
så tekniskt komplicerade frågor att domstolarna väsentligen måste grunda
sitt ställningstagande på yttranden av vederbörande fackorgan. Dessa organ
— främst delegationen och statens strålskyddsinstitut — verkställer den
mångsidiga och ytterst detaljerade prövning som beträffande andra riskmoment
än utsläpp av vatten föregår tillkomsten av en atomenergianläggning.
Revisorerna anser därför att det bör övervägas att även för frågor
om vatten avledning tillämpa ett administrativt förfarande.

Delegationen har tidigare uppmärksammat den fråga, som revisorerna
tar upp i sitt uttalande. I yttrande den 5 juni 1962 över vattenvårdskoinmitténs
betänkande »Tillsyn över radioaktiv vattenförorening; anförde således
delegationen, att det kunde finnas anledning att överväga huruvida
domstolsbehandling i detta fall är en ändamålsenlig procedur. Delegationen
syftade därvid närmast på det förhållandet att normerna för radioaktivt
utsläpp gjorts så stränga alt skada över huvud taget ej kunde uppkomma,
och att följaktligen cj heller ersättningsfrågor aktualiserades. De internationella
erfarenheter, som under de senaste åren vunnits av utsläpp av radioaktivt
avloppsvatten från atomanläggningar har också visat, att inga
skador hittills uppträtt. Utvecklingen i detta hänseende har alltså inte gett
delegationen skäl att nu inta cn annan ståndpunkt än år 1962.

Delegationen vill emellertid ej utesluta att ersättningsfrågor i samband
med radioaktivt utsläpp kan komma att aktualiseras i framtiden. Även om
såväl parterna som domstolen strävat efter att utforma villkoren för utsläppen
på sådant sätl att skada inte skall uppstå är vattenlagens ersättningsbestämmelser,
hl. a. reglerna om ersättning för s. k. oförutsedd skada, i full
utsträckning tillämpliga. Revisorerna har inle angivit hur eventuella skadeståndsfrågor
skall behandlas, därest revisorernas förslag om administrativ
tillståndsprövning skulle genomföras. Delegationen förutsätter cmeller -

tid att den tänkta tillståndsmyndigheten inte skulle pröva ersättningsfrågor
utan att dessa finge hänskjutas till vattendomstol. Delta finge ske i
sådana fall då enligt tillståndsmyndighetens bedömning olägenhet av utsläppet
kunde väntas uppstå. Denna sannolikt begränsade kategori av
ärenden skulle alltså komma att handläggas av två organ i stället" för —
såsom nu är fallet — endast av vattendomstol.

Ett starkare skäl för att bibehålla den nuvarande ordningen är emellertid
att utsläpp från atomenergianläggningar i vissa fall kan ha samband
med andra frågor om att utnyttja ett vattentäckt område, frågor som inte
enbart i föroreningsmål avgörs av vattendomstolarna. Det kan exempelvis
gälla en reglering av en sjö, där radioaktivt vattenutsläpp redan förekommer.
Ett sådant regleringsföretag kan påverka förutsättningar för det radioaktiva
utsläppet. Vidare må framhållas, att atomkraftstationer — liksom
redan nu konventionella värmekraftverk — i framtiden torde komma
att ingå i större industriella komplex, som medför vattenföroreningar av
andra och vida skadligare slag än radioaktivt utsläpp. Det kan vara en
tördel att få en genom bestämmelserna i vattendomen samlad reglering av
föroreningsfrågorna. Företrädare för kraftindustrin har hävdat att en sådan
ordning — som bl. a. innebär föreskrifter om gemensamma undersökningsprogram
— gör det lättare för vederbörande kraftföretag att övervaka
och vidtaga åtgärder mot föroreningar från andra industrier.

För att bedöma innebörden av revisorernas förslag kan det vidare vara
av ett visst intresse att se i vilken omfattning vattenmål om radioaktivt
utsläpp kan komma att bli aktuella under den närmaste tioårsperioden.
Beträffande två av de fem atomanläggningar, som hittills varit föremål för
vattendomstols prövning, gäller att domstolens tillstånd är tidsbegränsade.
Dessa tillstånd kommer upp till ny prövning åren 1967 och 1970. I övriga
fall gäller att tillstånd lämnats utan tidsbegränsning, ehuru villkoren för
utsläpp kan komma att omprövas. Beträffande en av anläggningarna i sistnämnda
kategori, nämligen det planerade Oskarshamnsverket i Simpevarp,
gäller att vissa av villkoren i de ursprungliga vattendomarna begärts
ändrade i samband med att projektet i juli 1965 lagts fram i utvidgad
t orm. — Såvitt bekant finns f. n. inga beslut om att uppföra ytterligare
atomanläggningar som medför utsläpp av radioaktivt vatten. Enligt de antaganden
som gjorts om utbyggnaden av atomkraften i Sverige kommer
nästa större atomkraftverk att tas i bruk först vid mitten av 1970-talet.
Härefter kan nya anläggningar väntas tillkomma med kortare intervaller.
Utbyggnaden torde under överskådlig tid komma alt äga rum endast i Sydoch
Mellansverige. Detta innebär — med nuvarande handläggningsordning
— att endast tre av de sex vattendomstolarna kommer att få befattning med
frågor om radioaktivt utsläpp.

Av vad som anförts torde framgå, att revisorernas förslag om att övergå
till administrativ prövning av frågor om radioaktivt vattenutsläpp ej
beaktar alla faktorer av betydelse i sammanhanget. Med hänsyn till att
endast ett begränsat antal ärenden av detta slag torde komma att aktualiseras
under de närmaste åren anser delegationen ej heller att den nuvarande
domstolsprövningen medför allvarligare praktiska olägenheter. Delegationen
har emellertid intet att erinra mot att revisorernas förslag görs till
föremål för närmare utredning. Delegationen vill i sammanhanget påpeka
att frågan har visst samband med det uppdrag som genom tilläggsdirektiv
år 1964 givits åt immissionssakknnniga. Vidare må erinras om att utredningen
angående statens fortsatta insatser på atomenergiområdet in. m. en -

ligt sina direktiv har att överväga frågan om delegationens och dess reaktor
förläggningskommittés ställning.

1 beslutet har delegationens samtliga ledamöter deltagit. Stockholm den
23 februari 1966.

G. v. SYDOW

Jan Thijberg

Aktiebolaget Atomenergi

Såsom framgår av revisorernas redogörelse får man enligt vattenlagen
inte avleda industriellt avloppsvatten så att det uppstår någon olägenhet av
betydelse utom i det fall att det skulle krävas åtgärder »som ej skäligen kan
fordras» för att förebygga föroreningar. Utsläpp av avloppsvatten får alltså
i princip ske, om det inte uppstår några olägenheter av betydelse. Genom en
kungörelse år 1956 har förordnats att förprövning i vissa fall skall äga rum
i syfte att motverka vattenförorening. Härigenom har två väsentliga inskränkningar
meddelats i fråga om rätten att uppföra anläggningar. Vissa
fabriker eller inrättningar — däribland cellulosafabriker och pappersbruk
samt anläggningar med radioaktivt avloppsvatten — får sålunda inte anläggas
innan frågan om åtgärder till motverkan av vattenförorening blivit prövad
genom vattenlagen. För en annan angiven grupp av fabriker gäller att de inte
får anläggas utan att i god tid dessförinnan anmälan gjorts till Statens
vatteninspektion. Den sistnämnda gruppen omfattar bl. a. järnverk, cementfabriker,
mejerier, läkemedelsfabriker m. in.

Såsom revisorerna framhållit regleras atomenergiverksamheten i landet
av ett flertal bestämmelser, vilka syftar till att bereda säkerhet för de i arbetet
sysselsatta och för befolkningen i allmänhet mot strålningsrisker som
verksamheten kan tänkas medföra. Här är, som revisorerna likaledes påpekat,
ett flertal olika myndigheter inkopplade, bl. a. Delegationen för atomenergifrågor
med dess reaktorförläggningskommitté, Statens strålskyddsinstitut
samt vattendomstolarna. Här framstår i och för sig en samordning
såsom önskvärd. Revisorerna har för sin del särskilt pekat på att det finns
sex olika vattendomstolsdistrikt i landet och att sålunda sex olika domstolar
kan komma att få pröva ärenden om utsläpp från atomenergianläggningar.
Då dessa mål hittills förekommit endast i begränsad omfattning har detta
inneburit att de olika vattendomstolarna, när något sådant mål förekommit,
varit nödsakade att sätta sig in i ett praktiskt taget nytt område, vilket
försvårat en enhetlig bedömning.

Domstolsförfarandet innebär i och för sig eu garanti för att olika synpunkter
beaktas och för att ingens rätt trädes för när. Den omständigheten att
vattenmål från atomenergianläggningar inrymmer ett tekniskt komplicerat
material och vidare under överskådlig framtid kan väntas förekomma endast
i ett mindre antal ärenden gör det befogat att sammanföra dessa ärenden
till en instans i riket. Beträffande frågan om en domstol därvid är den
lämpligaste instansen må följande framhållas. Fn domstolsbehandling innebär
alltid enligt gällande rättegångsbestämmelser en förhållandevis omständlig
och kostsam procedur och den omständigheten att ärendena kan överklagas
i en eller två instanser, innan lagakraftägande dom föreligger, medför
givetvis eu betydande tidsutdräkt. Erfarenheterna av atomenergianläggningarna
är nu så pass stora, att det finns möjlighet att ange vissa gränser

för utsläpp, under vilka några skador inte kan väntas uppkomma. Det bör
vara lika lätt för en sakkunnig administrativ myndighet som för en domstol
att ange en sådan gräns. Domstolarna är i själva verket i sin bedömning av
utsläppsfrågan beroende av de yttranden som avges av sakkunniga instanser.

Man kan i och för sig fråga om tillstånd till utsläpp av aktivt avloppsvatten
över huvud taget behövs, när utsläppens aktivitet understiger en viss
gräns. Av olika skäl torde del doek vara lämpligt att tillstånd till utsläpp
alltid inhämtas. Bolaget kan emellertid i nuvarande läge inte finna några
bärande skäl som talar för att tillståndsprövningen måste äga rum inför vattendomstol.
Starka skäl talar i stället för att prövningen görs av en administrativ
myndighet. Bolaget vill här erinra om att så regelmässigt sker i andra
länder.

På liknande sätt som enligt förprövningskungörelsen anmälan om vissa
anläggningar skall ske till Statens vatteninspektion bör det sålunda vara
möjligt att låta en statlig myndighet pröva frågan om utsläpp från en atomenergianläggning
utan att handläggning inför vattendomstol skall behöva
ske. Den omständigheten att en administrativ myndighet och icke en domstol
skall ha att besluta i sådana ärenden, där någon olägenhet av betydelse ej
uppstår, kan icke rimligen innebära en försvagning av sakägares eller det
allmännas rätt. Endast i det fall, då någon önskar bygga trots att det uppstår
»olägenhet av betydelse», bör vattenlagens bestämmelser tillämpas och vattendomstol
behandla ärendet. Det bör ankomma på den ifrågavarande myndigheten
att avgöra upp till vilken gräns som utsläpp får ske, varvid givetvis
förutsätts att denna gräns bestäms så att några skador inte väntas uppkomma.
Den myndighet som bör handlägga dylika ärenden kan lämpligen
vara något av de organ som i övrigt har att handlägga frågor om tillstånd
för atomenergianläggningar. Detta innebär sålunda att atomenergianläggningar
bör utgå ur förprövningskungörelsen och i stället särskilda bestämmelser
om tillståndsgivning meddelas.

I årets statsverksproposition aviseras eu utredning angående riktlinjerna
för statens insatser på atomenergiområdet. En sådan utredning torde även
böra granska behovet av ett organ som Atomenergidelegationen samt Reaktorförläggningskommitténs
framtida ställning.

Bolaget tillstyrker revisorernas förslag, att det nu måtte tas under övervägande
att den hittillsvarande ordningen för prövning enligt vattenlagen av
tillstånd att avleda vatten från atomenergianläggningar ersätts med ett administrativt
förfarande. Härvid bör bl. a. samråd ske med den nyssnämnda
utredningen. Man bör i det sammanhanget även överväga om det inte vore
möjligt att låta ett enda organ svara för alla de tillståndsfrågor beträffande
atomenergianläggningar som kan förekomma. Stockholm den 28 januari
1966. J

HARRY BRYNIELSSON

M. Silfverstolpe

Statens vatteninspektion

Den omfattningen vari utsläpp av radioaktiva avfall kan göras i ett vattenområde
utan att risk för skada uppstår, beror på flera faktorer i samverkan.
Sådana faktorer är t. ex. recipientens användande för dricksvattentäkt, högs -

ta individuella konsumtionen av fisk från området, vattenomsättningsförhållanden,
vattnets kemiska och biologiska karaktäristika m. m. Kapaciteten
att mottaga radioaktiva avfall varierar starkt hos olika recipienter till
följd av olikheter i dessa hänseenden.

Också vid små utsläpp torde det allt framgent vara nödvändigt att vid
lillståndsgivningen fastställa recipientens kapacitet. De atomindustrianläggningar
som nu projekteras är avsevärt större än de som är i drift eller under
byggnad. Det kan därför förutses att man i framtiden behöver utnyttja recipientkapaciteterna
i högre grad än vad som nu är fallet.

De framtida atomindustrianläggningar som är aktuella i detta sammanhang
kommer huvudsakligen att vara atomkraftverk. Dessa har behov av
att utsläppa kylvatten och andra industriella avloppsvatten, som kräver vattendomstols
prövning. Byggandet av kraftverkets kylvattenkanaler m. m. i
vatten är också underkastat sådan prövning liksom också den muddring
och muddertippning som ofta är förknippade med sådant byggande.

Ingen administrativ myndighet har för närvarande hos sig all den sakkunskap
som krävs för bedömning av tillåtligheten av utsläpp av radioaktiva
avfall i vatten. Ett sakkunnigförfarande skulle alltså behöva tillgripas
även vid en administrativ tillståndsgivning.

Det förefaller därför tvivelaktigt om ett sådant förfaringssätt i realiteten
skulle bli enklare än nuvarande förfarande. Tvärtom kan det tänkas att
vissa av de sakkunniga skulle för ett och samma atomkraftverk få yttra sig
två gånger om problem som är nära knutna till varandra.

Det förefaller också vatteninspektionen tvivelaktigt om någon administrativ
myndighet skulle ha större möjlighet att sammanställa och värdera de
olika sakkunnigyttranden som krävs i mål av detta slag än vattendomstolarna,
särskilt om dessa i större utsträckning än nu tillkallade extra vattenrättsingenjörer
med särskild sakkunskap.

Det förefaller också inspektionen betänkligt att en typ av industriavfall
såsom föreslagits skiljes från andra i sättet för tillståndsgivningen.

Slutligen vill inspektionen framhålla värdet av den öppenhet i handläggningen
av tillståndsfrågan, som vattendomstolsbehandling innebär. Den är
ägnad att i det långa loppet skingra de ofta överdrivna farhågorna för radioaktiv
förgiftning som fortfarande finnes hos befolkningen. Drottningholm
den 25 januari 1966.

Lennart Hannerz

Laborator

SVEN ANDERSSON

Överinspektör

2f Rev. berättelse ang. statsverket år It

UTRIKESDEPARTEMENTET

§ 4 Utrikesförvaltningens befattning med vissa ärenden
rörande utländsk rätt

Chefen för utrikesdepartementets administrativa avdelning

... av revisorernu resta spörsmålet har i olika sammanhang varit

föremål för utrikesdepartementets uppmärksamhet. Sålunda föreslogs i
prop. 1924:218 s. 9/11 en betydande höjning av avgifterna för utredningar
i juridiska ämnen. Genom K. kung. den 29 oktober 1964 (nr 618;
prop. 1964: 75) har avgifterna med verkan från 1 januari 1965 höjts från
o till 10 kr. respektive från 20 till 50 kr. beroende på utredningens/intygets
innehåll — en höjning med 100 respektive 150 %. De nya avgifterna
torde ha satts i relation till andra motsvarande avgifter inom statsförvaltningen.
Avgiften om 50 kr. är den näst högsta latituden i expeditionskungörelsen
och används för viktiga och arbetskrävande intyg (högsta beloppet
100 kr. förbehålls vissa viktiga tillstånd av Kungl. Maj:t). Såvitt utrikesdepartementet
har sig bekant har tidsstudier inte verkställts vid någon
myndighet vid fastställande av expeditionsavgifterna i expeditionskungörclsen.

2. Verksamheten inom departementets rättsavdelning på det nu aktuella
området bär inte bedrivits på ett sådant sätt att det är möjligt att på kort
varsel frambringa statistiskt material, som tillfredsställande belyser den
av revisorerna upptagna frågan om omfattningen av och statsverkets kostnader
för denna verksamhet. Någon skyldighet att bedriva arbetet på ett
sådant sätt synes ej heller föreligga enligt gällande författningar och instruktioner.
En kostnadsanalys, ägnad att ligga till grund för en omprövning
av de nyligen fastställda expeditionsavgifterna, kräver ett statistiskt
underlag, som endast kan erhållas genom studier under en längre period
av den tid som olika tjänstemän ägnar åt utlåtanden och förfrågningar
om utländsk rätt såväl inom rättsavdelningen som på ambassader och konsulat.

3. En sådan undersökning skulle stöta på betydande svårigheter. Vanligen
deltar flera tjänstemän under olika stunder — avbrutna genom besök
och telefonsamtal i handläggningen av ett och samma ärende, som
normalt bereds av underordnad tjänsteman och därefter underställs chefstjänsteman
för godkännande. Ett visst ärende kan föranleda mycket tidsödande
utredningar, som sedan kan komma ett annat ärende till del. Om
det förstnämnda ärendet exempelvis »kostat» statsverket 1 000 kr. i sammanlagd
lönekostnad under den åtgångna tiden kanske det sistnämnda
»kostar» blott 10 kr. För att få fram en »medelavgift» krävs således även
att en viss frekvens fastställs för olika typer av ärenden. Ibland kan en
tidigare utredning endast utnyttjas i vissa delar. Vidare kan en utredning

som begärts av en icke avgiftspliktig (t. ex. domstol) stundom helt eller
delvis användas till förmån för enskild och vice versa.

Det torde ha varit av hänsyn bl. a. till liknande svårigheter, som finansministern
i den av riksdagen godtagna prop. 1964: 75 konstaterade:

»---— (det) har vid remissbehandlingen bekräftats att det inte låter

sig göra att fastställa statsverkets självkostnad från fall till fall. En på
denna kostnad direkt grundad avgift torde för övrigt med all sannolikhet
leda till alltför stora ojämnheter i avgiftssättningen. Det är därför nödvändigt
att göra avgiftstarifferna mera schablonartade». Detta uttalande
synes gå tillbaka på vad som sägs i SOU 1961: 37: »Beträffande den närmare
graderingen av avgifterna har det ansetts uteslutet att söka grunda
denna på någon beräkning av statsverkets verkliga kostnader — — —».
Det har även uppmärksammats att i mycket stor utsträckning avgiftsfribet
infördes genom propositionen.

4. Inom rättsavdelningen har man ej intrycket »att de expeditionsavgifter
och andra ersättningar som med nu tillämpade principer upptages av
de sökande icke tillnärmelsevis täcker statsverkets totala utgifter för verksamheten
i fråga», om med verksamheten avses skriftliga, avgiftsbelagda
utlåtanden till enskilda. Utlåtanden till domstolar, andra myndigheter och
kommittéer, som enligt gällande författningar eller beslut äger inhämta
yttranden, är inte avgiftsbelagda.

Däremot drar de ofta förekommande telefon- och besökskonsultationerna
från allmänhetens sida sannolikt inte oväsentliga kostnader; dessa
tjänster lämnas utan ersättning och det har inte ifrågasatts att avgiftsbelägga
dem.

5. Departementets rättsavdelning kommer i fortsättningen att under en
längre tidsperiod söka lägga sitt arbete så, att omfattningen och inriktningen
av avdelningens verksamhet på området ifråga klarläggs. Möjligheterna
att på denna väg få ett underlag för en kostnadsberäkning, som
med fördel skulle kunna ersätta den av riksdagen godtagna schablonprincipen,
torde emellertid som ovan framhållits vara begränsade.

Allmänt kan sägas att tre å fyra tjänstemän vid rättsavdelningen handlägger
utredningar och utfärdandet av intyg rörande innehållet i utländsk
rätt. Dessa ärenden tar endast i anspråk en mindre del av vederbörandes
tjänstetid.

Erfarenhetsmässigt anlitas endast ett fåtal utlandsmyndigheter i ärenden
av denna karaktär. Vid utredningen kommer närmare uppgifter om
omfattningen av denna verksamhet att infordras. Stockholm den 31 januari
1966.

A. LEWENHAUPT

§ 5 Viss utrustning i utlandsrepresentationens fastigheter

Chefen för utrikesdepartementets administrativa avdelning

Härmed får jag såsom yttrande insända närslutna, i samråd med byggnadsstyrelsen,
Svenska institutet och Sveriges allmänna exportförening utarbetade
promemoria den Öl januari 1956. (Bilaga).

A. LEWENHAUPT

Bilaga

Promemoria

I sin ämbetsberättelse, § 5, framhåller riksdagens revisorer, att beskickningarna
utomlands kan betecknas som en viktig del av Sveriges ansikte
mot omvärlden. Det är därför både lämpligt och i överensstämmelse med
beskickningarnas allmänna uppgifter, att svenska industriprodukter och
alster av bildande konst kommer till synes i av dessa myndigheter disponerade
lokaler. Revisorerna konstaterar att denna princip redan tillämpas
genom att representationslokaler och andra utrymmen ofta möbleras och
utrustas med hänsyn härtill. De framhåller att denna verksamhet bör fullföljas
och utvecklas samt att därjämte dessa dekorativa funktioner bör
kompletteras genom viss utställningsverksamhet, främst i kanslilokalerna.
Sådana arrangemang bör dock så utformas, att de inte verkar kommersiellt
påträngande. Revisorerna hänvisar till möjligheten att utnyttja montrar
i större omfattning än vad som nu är fallet, samt att förse befintliga
montrar med ett mera allsidigt urval av produkter såsom konsthantverk,
textilier och nyttoting, föremål av bildande konst, industriprodukter eller
prover och modeller därav, bild- och kartmaterial samt fotomontage m. in.
Vidare framhåller revisorerna, att dylika anordningar kräver ombyte och
viss rörlighet för att den reklamgivande effekten skall bibehållas, en rörlighet
som skulle kunna åstadkommas exempelvis genom att utställningsmaterial
får cirkulera mellan beskickningarna. Slutligen erinras om att
beskickningarna i vissa fall torde ha tillgång till personal med intresse
och fallenhet för dylika uppgifter och föreslås att sådan personal utnyttjas
för ändamålet, varvid dock anvisningar och handledning bör lämnas från
byggnadsstyrelsen, som även bör upprätthålla kontakten med industrier,
organisationer o. s. v. i hemlandet.

Principiellt finns goda skäl att biträda uppfattningen, att beskickningarnas
egenskap av Sveriges ansikte utåt bör utnyttjas i största möjliga
utsträckning. Beskickningarna — liksom de enskilda beskickningsmedlemmarnas
bostäder — torde i inte ringa utsträckning uppfattas som representativa
för svensk kultur och smak i allmänhet liksom — i vad avser
de enskilda föremålen -— för standarden hos landets industri, konsthantverk
och konstnärliga verksamhet. Detta förhållande är också föremål för
uppmärksamhet vid den alltmer omfattande möblerings- och utrustningsverksamhet
som bedrivs av byggnadsstyrelsen i samråd med utrikesdepartementet.
Strävandena att tillgodose denna aspekt begränsas närmast av

tillgången på anslagsmedel, som med hänsyn till föreliggande möbleringsbehov
"inte tillåter anskaffning av produkter av främst konstnärlig verksamhet,
konstindustri och konsthantverk i den utsträckning som i och
för sig vore önskvärd. Möjligheterna att utrusta utlandsmyndigheterna
med depositioner av föremål av bildande konst — som i viss utsträckning
erhålles från Nationalmuseum — är också starkt begränsade. Enligt nu
gällande regler möbleras representationsutrymmena i alla beskickningsc.
hefers bostäder i princip av staten, liksom kanslier och personalbostäder
i inte obetydlig utsträckning. Stora ansträngningar görs från byggnadsstyrelsens
sida att successivt i praktiken omsätta detta program. Det vore i
och för sig tilltalande om därvid anskaffningen av alster av bildande konst
in. m. kunde ske i större utsträckning än hittills. Denna verksamhet bör
sålunda såsom revisorerna föreslår fullföljas och vidareutvecklas. Omfattningen
och takten härav blir i sista hand beroende av för ändamålet
tillgängliga medel.

Vad beträffar den ifrågasatta utökningen av viss utställningsverksamhet,
främst genom utnyttjande av montrar och liknande anordningar, finns
likaledes skäl att biträda uppfattningen att möjligheter bör tillskapas att
i större utsträckning än hittills nyttiggöra reklamvärdet och den dekorativa
effekten av dylika anordningar. För att så skall kunna ske bör emellertid
vissa förutsättningar uppfyllas.

Först och främst måste dessa anordningar, för att inte göra mera skada
än nytta, arrangeras så, att de lyller rimliga estetiska krav, tramföi allt
med hänsyn till den mera kvalificerade publik för vilken de får anses avsedda.
Allmänna monterutställningar av olika slag omhänderhas i regel
av professionell, för dylik verksamhet utbildad personal och eventuella
monterutställningar bör naturligtvis inte inbjuda till ofördelaktiga jämförelser.
Utrikesförvaltningens egen personal, som sällan erhållit någon
utbildning i dylik verksamhet, torde inte annat än undantagsvis besitta
i detta sammanhang erforderliga färdigheter. Enbart handledning och anvisningar
från vederbörande hemmamyndigheter lär i det största antalet
fall inte vara tillräckliga.

Vidare bör de utställda föremålen fylla de krav i estetiskt och dekorativt
avseende som reklamsyftet påkallar. Erfarenheten visar att vederbörande
producenter av främst konsthantverk och konstindustriföremål i
endast begränsad utsträckning är villiga att ställa produkter, som uppfyller
denna förutsättning och som därför i regel har ett relativt högt anskaffningsvärde,
till förfogande utan garantier för afl de presenteras på
ett sätt som gör dom rättvisa. Däremot kan enligt en av exportföreningen
företagen, summarisk undersökning, möjligheter tinnas att som lån disponera
industriprodukter för utställningsändamål, förutsatt att inga nämnvärda
kostnader härigenom uppkommer för berörda företag. Det torde enligt
exportföreningen vara sannolikt, att ett dylikt tillvägagångssätt många
månger skulle kunna tillämpas i samarbete med svenska företags lokala
dotterbolag eller representanter.

Slutligen måste förutsättas, att ifrågavarande arrangemang — såsom
revisorerna påpekar — så utformas att de inte verkar kommersiellt påträngande,
varför försiktighet måste iakttas vid utställning av rena industriprodukter.
Detta gäller särskilt ulställningsmontrar som placeras inom
represen ta tion sill rym men.

Vid övervägande av frågan om utställningsanordningars reklamvärde
bör åtskillnad göras mellan kansliutrymmen och bostädernas representa -

tionsutrymmen. Vad de förstnämnda beträffar bör beaktas att besöksfrekvensen
växlar mycket starkt mellan olika utlandsmyndigheter, liksom
sammansättningen av den krets av besökare som uppsöker myndigheterna.
På de flesta platser med stor besöksfrekvens är besökarna i stor utsträckning
svenskar som av någon anledning söker myndighetens bistånd. Enligt
internationell praxis besöker anställningslandets ämbets- och tjänstemän
i princip inte utländska ambassader, utan kontakter med dessa äger
rum hos vederbörande myndigheter. När det gäller att avgöra värdet även
mera kvalificerad utställning inom kanslilokalerna torde hänsyn sålunda
i varje särskilt fall böra tas till arten och frekvensen av besökare i
kansliernas mottagningsutrymmen. Den mera kvalificerade besöksströmmen,
till vilken utställningar av detta slag får anses i första hand riktad,
förekommer i större utsträckning främst i chefsbostädernas representationsutrymmen.
Ur denna synpunkt finns det närmast skäl att anta, att
tyngdpunkten i en verksamhet av det skisserade slaget borde förläggas till
arrangemang i representations- snarare än kanslilokalerna. Möjligheterna
att utnyttja representationSutrymmen för utställningsändamål begränsas
emellertid av deras primära funktion av bostad. Det torde inte vara lämpligt
vare sig med hänsyn till det intryck som skapas hos utomstående eller
till trivselaspekten att anordningar av uppenbar reklamkaraktär får en
framträdande plats i ifrågavarande bostäder.

Ehuru man sålunda kan biträda önskemålet om en utvidgad utställningsverksamhet,
som revisorerna föreslår, förefaller det uppenbart att
eu dylik verksamhet förutsätter inte obetydliga insatser av anslagsmedel
och tillgång till för ändamålet kvalificerad personal. Antalet lönade utlandsmyndigheter
uppgår till drygt 80, vartill kommer ca 20 konsulat med
utsänd, lönad tjänsteman. Ett genomförande i större skala av förslaget
låter sig inte göra inom ramen för tillgängliga resurser. Goda skäl föreligger
emellertid att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet. Vidare överväganden
i varje särskilt fall av möjligheterna och lämpligheten av utställningsarrangemang
vid utlandsrepresentationen torde därvid i första hand få
avse frågan hur därmed förknippade kostnader ter sig i relation till det
reklamvärde som utvinnes vid de olika utlandsmyndigheterna, med beaktande
dels av de varierande förutsättningar, som föreligger vid dessa och
dels av frågan huruvida det eftersträvade reklamvärdet utvinnes lika effektivt
genom anordningar av detta slag som genom alternativa arrangemang
till vilka för ändamålet tillgängliga anslagsmedel kan utnyttjas.
Stockholm den 31 januari 1966.

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

§ 6 Den till försvarets civilförvaltning förlagda specialrevisionen

Försvarets civilförvaltning

Ämbetsverkets revisionsverksamhet omfattar:

1. Granskning från såväl kameral som sakrevisionell synpunkt av räkenskaperna
för försvarets myndigheter utom de centrala förvaltningsmyndigheterna
och det fåtal myndigheter, som har gemensam kassa med någon
av dessa.

2. Kontroll av kassaverksamheten vid samma myndigheter, innefattande
bl. a. inventeringar samt kontroll av att kronans fordringar bevakas och att
för kassatjänsten gällande föreskrifter i övrigt iakttages.

3. Allmän kontroll genom förrättningar på platsen av den ekonomiska
verksamheten vid samma myndigheter från bl. a. sakrevisionell synpunkt.

4. Intern kontroll över ämbetsverkets uträkning och utbetalning av försvarets
månadslöner enligt överenskommelse med riksräkenskapsverket

5. 5.1955.

5. Löpande kontroll av redovisning m. in. av vissa förråd enl. äs 30. 6.
1965.

Uppgiften enligt punkt 1 är den mest omfattande. Uppgifterna under
punkt 4 och 5 är jämförelsevis små.

Det främsta skälet till att det hittills inte ansetts lämpligt att överföra
civilförvaltningens revisionsverksamhet till riksrevisionsverket (tidigare
riksräkenskapsverket) har varit, att flertalet förvaltningsbeslut, som fattades
i lokal instans, kunnat komma att prövas av civilförvaltningen antingen
i form av besvärsmål eller till följd av iakttagelser vid granskningen.
Då det ansetts lämpligt, att hithörande ärenden prövas av en och samma
myndighet, har överförande ansetts olämpligt.

Detta skäl har numera i allt väsentligt förlorat sin betydelse. Till en början
har revisionsiakttagelserna, till den del de hänför sig till räkenskapsgranskningen,
under de senare åren ändrat karaktär såtillvida, att erinringarna
numera praktiskt taget aldrig beror på att föreskrift tillämpats på fel
sätt utan främst på bristande kännedom om eller förbiseende av bestämmelser
och sakförhållanden eller på felräkning och dylikt. Meningsskiljaktigheter
mellan civilförvaltningen och myndighet i revisionsärende, som
påkallar revisionsmyndighetens beslut, förekommer sålunda endast i undantagsfall.
Härtill kommer att det nya avtalssystemet fullt utbyggt kan
förväntas medföra, att civilförvaltningens besvär sverksamhet i allt väsentligt
bortfaller.

Med hänsyn till det nu anförda har försvarets civilförvaltning intet att
erinra mot att den av riksdagens revisorer aktualiserade frågan utredes.
Civilförvaltningen vill emellertid ytterligare tillägga några synpunkter.

Den del av revisionsverksamheten, som angives i punkt 2 ovan, torde
inte under några förhållanden kunna skiljas från ämbetsverket. Denna

konh-oli är av avgörande betydelse för civilförvaltningens ansvar för kassaoch
rakenskapsväsendet vid försvaret. För att handha denna kontroll ert
ord ras emellertid inte något särskilt kontrollorgan utan endast att kameralbyrans
kassasektion förstärkes med högst 4 tjänster.

Fn i sammanhanget viktig principfråga har inte berörts av statsrevisorerna.
Civilförvaltningen avser här frågan, huruvida den kontroll, som försvarets
myndigheter liksom alla andra statsmyndigheter måste utöva för
att kunna övervaka underställda myndigheters användning av anslagna
medel, kan utövas tillräckligt effektivt även om revisionen flyttas utanför
försvaret. Ämbetsverket är dock inte främmande för att denna övervakning
kan i varje fall i allt väsentligt — ske utan revision i vedertagen
mening. Om revisionsverksamheten i princip överflyttas till riksrevisionsveiket,
måste emellertid sannolikt av nämnda anledning en eller annan
tjänst för revisor eller liknande finnas kvar inom försvaret. Civilförvaltningen
anser det nödvändigt, att denna sak överväges vid en kommande utredning.

Statsrevisorerna synes utgå från att ett överförande av civilförvaltningens
revisionsverksamhet till riksrevisionsverket skulle öka effektiviteten&i
revisionsarbetet. Fn viss effektivitetsökning skulle givetvis under gynnsamma
förhållanden kunna vinnas om samma myndighet får ansvaret för
granskningen av såväl centrala som andra förvaltningsmyndigheters räkenskaper.
Men det finns omständigheter, som enligt civilförvaltningens
mening kan leda till motsatt resultat, i varje fall om man — såsom numera
vanligen torde vara fallet -—- anser, att en revisions huvuduppgift är att
för berörda myndigheter underlätta den ekonomiska verksamheten genom
lägga till rätta felaktigheter, påvisa besparings- och rationaliserings*^öjlighetei
o. s. v. Bland annat kan frainhallas att civilförvaltningens revision
normalt ligger i tiden närmare de förvaltningsåtgärder som granskas
än vad fallet är inom riksrevisionsverket och kommer att kunna ligga ännu
närmare om, såsom i annat sammanhang ifrågasatts, de materielförvaltande
verkens inom försvaret »revision» flyttas över till ämbetsverket.

Fn annan omständighet som synes böra beröras i detta sammanhang
är, att det visat sig, att revisionen av de försvarsmyndigheter, som i kassahänseende
är underställda civilförvaltningen, i hög grad underlättats av
att den står under ledning av och arbetar inom ramen för ett ämbetsverk,
som känner väl till de skilda delarna av den ekonomiska verksamheten
inom försvaret och de förhållanden under vilka verksamheten bedrives
samt dessutom i betydande utsträckning samarbetar med övriga centrala
myndigheter, som ansvarar för ekonomien m. m. inom försvaret.

Med de lämnade exemplen vill försvarets civilförvaltning ha framhållit,
att ehuru vissa skäl kan anföras för att överväga revisionens överflyttning
till riksrevisionsverket, ämbetsverket dock inte anser sig kunna dela
riksdagens revisorers uppfattning, att detta skulle medföra ökad effektivitet
i revisionsarbetet.

I detta ärendes handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och
förste byråsekreterare Ruths, den senare föredragande, samt krigsråden
Insulander och Nilsell. Stockholm den 19 januari 1966.

RAGNAR LUNDBERG

K.-H. Iinths

Statskontoret och riksrevisionsverket

Riksdagens revisorer har med åberopande av vissa angivna skäl uttalat
att frågan om ett slopande av försvarets civilförvaltnings specialrevision
och dithörande arbetsuppgifters inordnande under riksrevisionsverket snarast
bör upptagas till närmare prövning.

Ämbetsverken får i detta sammanhang erinra om att i riksrevisionsverkets
egen regi påbörjats en översyn angående verkets framtida arbetsuppgifter
och organisation samt formerna för dess verksamhet (1966 års statsverksprop.
, bil. 9, s. 47). Härvid torde även frågan om specialrevisionernas
ställning i förhållande till riksrevisionsverket komma att upptagas. Med
hänsyn härtill bör enligt ämbetsverkens mening för närvarande icke någon
särskild utredning verkställas angående den av riksdagens revisorer aktualiserade
frågan.

I anslutning härtill må nämnas att riksrevisionsverket i yttrande den 5
oktober 1965 över väg- och vattenbyggnadsstyrelseutredningens betänkande
»Statens vägverk» (SOU 1965:47) "tillstyrkt utredningens förslag om inrättande
vid det nya verket av en sektion för såväl sak- som kameralrevision.
I ett gemensamt utlåtande av riksrevisionsverket och statskontoret
den 13 januari 1966 över betänkandet »Hälso- och socialvårdens centrala
administration» (SOU 1965:49) har i fråga om organisationen av en statens
hälso- och socialvårdsstyrelse bl. a. anförts, att med hänsyn till de
stora anslagsbelopp, som kommer att passera verket, resurser borde skapas
för en effektiv revision, varför ämbetsverken föreslagit inrättande av ett
organ för kameral revision och sakrevision.

I handläggningen av detta ärende har deltagit för riksrevisionsverket
vice ordföranden generaldirektör Löfqvist, ledamöterna Lindencrona, Cardelius,
Lundgren och Johansson ävensom generaldirektörens ställföreträdare
byråchefen Ehnbom samt för statskontoret tf. överdirektören Bruno,
varjämte avdelningsdirektören Bäckman och tf. avdelningschefen Jerdenius
varit närvarande såsom föredragande. Stockholm den 27 januari 1966.

Enligt riksrevisionsverkets beslut Enligt statskontorets beslut

BERTIL EHNBOM ELOF JERDENIUS

§ 7 Revisionsverksamheten vid försvarets materielförvaltande ämbetsverk
Försvarets civilförvaltning

Ett överförande till försvarets civilförvaltning av den rent revisionella
verksamhet, som för närvarande bedrives vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter,
innebär enligt ämbetsverkets uppfattning en viss rationalisering.
Den minskning av kontrollens effektivitet, som ett överförande
i vissa fall möjligen kan innebära, är enligt civilförvaltningens mening tämligen
betydelselös. Eftersom civilförvaltningens revisionsverksamhet sedan
flera år tillbaka alltmera kommit att inriktas på granskning från allmän
ekonomisk synpunkt, är ämbetsverket redan ganska väl insatt i den väsentliga
delen av den räkenskapsgranskning, som jämsides med granskningen
av materielredovisningar m. m. utövas av försvarets materielförvaltande
ämbetsverk. Man får emellertid antaga, att ett överförande av de rent

revisionella arbetsuppgifterna till civilförvaltningen kommer att öka behovet
för ämbetsverket av att i tveksamma eller särskilt svåra fall rådgöra
med de andra ämbetsverken. Denna ökning torde dock sannolikt bli så
obetydlig att den inte kan anses utgöra någon olägenhet; i vart fall behöver
inte befaras, att något regelmässigt, rutinbetonat samrådsförfarande skall
behöva komma till stånd.

Mot ett överförande kan möjligen anföras att förvaltningsmyndigheterna,
till vilka statsmakterna anvisar betydande anslag, för vilkas användning
myndigheterna ansvarar, måste ha möjligheter att kontrollera användningen
av dessa anslag. Såvitt civilförvaltningen kan bedöma, behöver
emellertid sådan kontroll inte — annat än möjligen i enstaka undantagsfall
— ske genom räkenskapsgranskning.

Med hänsyn till att civilförvaltningens reviderande personal, såsom anförts
ovan, sedan flera år ägnat sig åt granskning från även allmän ekonomisk
synpunkt samt på grund av lättheten att, när så krävs, komma i förbindelse
med de andra förvaltningarna synes något behov att förstärka
personalen med specialister från andra förvaltningsgrenar knappast förehgga.
Å andra sidan kommer emellertid överförandet att medföra viss arbetsökning
för civilförvaltningen. Innan erfarenheter föreligger, är ökningen
svår att någorlunda säkert bedöma. Ämbetsverket uppskattar emellertfd
den erforderliga ökningen till två kanslisttjänster, varvid förutsättes sådan
omfördelning av arbetet, att de mera kvalificerade bedömandena kommer
att åvila tjänstemän i högre lönegrader.

På anförda skäl ansluter sig civilförvaltningen till statsrevisorernas uppfattning,
att frågan om ett överförande till ämbetsverket av all revisionell
verksamhet på förevarande område bör prövas.

I detta ärendes handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och
förste byråsekreterare Ruths, den senare föredragande, samt krigsråden
Insulander och Nilsell. Stockholm den 19 januari 1966.

RAGNAR LUNDBERG

K.-H. Ruths

Statskontoret

På grundval av svar som erhållits från de materielförvaltande verken
med anledning av frågor ställda av riksdagens revisorer rörande kontrollverksamheten
till den del denna avser granskningsarbete av rent revisionell
innebörd, har revisorerna uttalat, att frågan" om ett överförande till
försvarets civilförvaltning av all revisionell verksamhet på förevarande
område snarast borde prövas.

Statskontoret anser att samma slag av verksamhet i princip endast bör
bedrivas på ett ställe, men att det underlag, varpå revisorerna grundat sitt
uttalande inte fullt klarlägger frågan rörande revisionsarbetets art.

Kontroll och revisionsverksamhet plägar vanligen uppdelas i kameral
revision och sakrevision. Vid försvarets civilförvaltning sker exempelvis
kameral revision genom granskning av räkenskaper och redovisningshandlingar
för de myndigheter, som i kassahänseende är underställda detta
ämbetsverk, d. v. s. krigsmaktens regionala och lokala myndigheter. Som
revisorerna påpekar ägnas dock vid denna granskning ett icke obetydligt
utrymme åt den sakrevisionella sidan. Det förefaller också naturligt att

sakliga felaktigheter, som framkommer vid den kamerala granskningen,
görs till föremål för närmare utredning med därav eventuellt följande anmärkningar.

Den revisionella granskningen vid de materielförvaltande verken har
enligt dessas instruktioner eu annan innebörd, nämligen att inom respektive
ämbetsverk »utöva kontroll över handhavandet av förvaltningsärenden
hos underlydande myndigheter ävensom genom bl. a. förrådskontroll tillse,
att eu ändamålsenlig hushållning med medel och materiel äger rum».

Statskontoret anser att nyssnämnda revisionella verksamhet icke utan
allvarliga olägenheter kan fråntagas de materielförvaltande verken. Förutom
materielinspektioner o. dyl., som av naturliga skäl icke kan utföras
med alltför täta intervaller, är denna granskning ett av de viktigaste medlen
för central myndighet att hålla sig underrättad om förvaltningsverksamheten
på regional och lokal nivå. Genom densamma kan också jämförelser
göras mellan å ena sidan central och å andra sidan regional/lokal
upphandlingsverksamhet. Detta är icke möjligt vid försvarets civilförvaltning
som icke svarar för granskningen av de materielförvaltande verkens
räkenskaper vilket ju sker vid riksrevisionsverket.

Statskontoret vill i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på att
— därest vad revisorerna anfört i § 7 anses böra medföra en total översyn
av revisionsverksamheten inom försvaret — denna lämpligen också borde
avse gränsdragningen mellan riksrevisionsverket och civilförvaltningen i
berört hänseende.

Som ytterligare skäl för att den sakrevisionella granskningen bör kvarligga
hos de materielförvaltande verken kan anföras att den därmed sysselsatta
personalen i regel också har andra arbetsuppgifter, vilket medför
att den personalbesparing som antytts av revisorerna torde bli ganska
begränsad i händelse av revisionsverksamhetens överflyttande till försvarets
civilförvaltning. I de fall då rent kameral granskning förekommer —
som ej ingår som ett naturligt led i den sakrevisionella granskningen eller
utfaller som eu »biprodukt» till denna — bör det emellertid enligt statskontorets
uppfattning kunna övervägas att överföra densamma till försvarets
civilförvaltning.

Statskontoret vill i detta sammanhang också framhålla de nya former
för kameral och sakrevision som kan komma att bli aktuella i samband
med beslutade och föreslagna ändringar av försvarets organisation.

Med ett för försvaret gemensamt tygförvaltningsverk torde goda möjligheter
skapas till koncentration av sakrevisionen till ett för tygförvaltningen
gemensamt organ med därav följande förutsättningar till personalbesparing.
Vidare bär i den militära rationaliseringsutrcdningens betänkande
»Rationaliseringsverksamheten i det militära försvaret» påpekats,
att om ett rationaliseringsorgan för försvaret tillkommer och detta får resurser
att utföra sakrevisionella undersökningar kommer detta ej att påverka
riksrevisionsverkets ställning men att detta ämbetsverks befattning
med sakrevisionella frågor borde kunna begränsas. Utredningen anser att
icke heller civilförvaltningens ställning som specialrevisionsorgan för vissa
delar av krigsmakten rubbas av att ett rationaliseringsorgan för försvaret
inrättas. Civilförvaltningen bör enligt utredningens uppfattning få behålla
sina möjligheter alt göra egna begränsade sakrevisionella undersökningar
som, om de bedöms föranleda mera omfattande utredningar, bör meddelas
det föreslagna rationaliseringsorganet.

Eu ytterligare organisationsändring som statskontoret anser kunna på -

verka ställningstagandet rörande den revisionella granskningen är den
föreslagna förstärkningen av kassaorganen på regional nivå. Det bör övervägas
om inte viss kameral granskning kan utföras av dessa organ för att
därmed minska omfånget av den centrala verksamheten.

Förutom ändringar i organisationen kan också nya metoder och hjälpmedel
komma att påverka revisionsarbetets utformning. Genom exempelvis
ADB torde såväl kameral som sakrevision kunna rationaliseras avsevärt
genom att förutsättningar härför skapas i de under utveckling varande
ADB-systemen inom försvaret.

Sammanfattningsvis anser statskontoret

att sakrevision även forsättningsvis bör bedrivas vid de materielförvaltande
verken i den utsträckning som stadgas i gällande instruktion,

att i den mån rent kameral granskning förekommer vid de materielförvaltande
verken det bör övervägas att överföra densamma till civilförvaltningens
ämbetsområde,

att med ett gemensamt tygförvaltningsverk därav betingad koncentration
av den sakrevisionella granskningen bör vidtagas,

att sakrevisionella erinringar som framkommer vid granskning av räkenskaper
vid riksrevisionsverket och civilförvaltningen samt vid sakgranskning
inom de materielförvaltande verken av sådan natur att de bör
föranleda mera omfattande utredningsarbete bör meddelas det föreslagna
rationaliseringsverket i den mån detta kommer att inrättas,

att viss decentralisering av den kamerala granskningen bör övervägas i
samband med den nya regionala organisationen samt att ADB i möjligaste
mån bör tillämpas vid revisionsverksamhetens bedrivande.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit organisationsdirektör
Wilhelmson och kommendörkapten Berg, föredragande. Stockholm den
31 januari 1966.

IVAR LÖFQVIST

G. Berg

Riksrevisionsverket

I syfte att få en bild av kontrollverksamheten hos försvarets materielförvaltande
verk till den del denna avser granskningsarbete av rent revisionell
innebörd har riksdagens revisorer tillställt berörda myndigheter vissa frågor.
På grundval av de svar som erhållits har revisorerna funnit att de revisionella
arbetsuppgifter som ålagts de materielförvaltande verken å ena
sidan och försvarets civilförvaltning å den andra i hög grad griper in i varandra
och att det i praktiken här föreligger en ren dubblering av kontrollverksamheten.
Revisorerna har med anledning härav uttalat, att frågan om
ett överförande till försvarets civilförvaltning av all revisionell verksamhet
på förevarande område snarast borde prövas.

Enligt riksrevisionsverkets mening synes det vara svårt att på det underlag,
som redovisats, draga några slutsatser angående omfattningen av förekommande
dubbelarbete. Riksrevisionsverket anser det dock motiverat att
en undersökning företages i syfte att utröna, vilka kamerala revisionsuppgifter
som innebär ett dubbelarbete och som utan olägenhet skulle kunna
överföras till försvarets civilförvaltning. En dylik utredning torde lämpligen
böra ske genom försvarets civilförvaltnings försorg.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad vice
ordförande, ledamöterna Lindencrona, Cardelius, Lundgren och Johansson
samt generaldirektörens ställföreträdare byråchefen Ehnbom, varjämte avdelningsdirektören
Bäckman varit föredragande. Stockholm den 27 januari
1966.

Ragnar Bäckman

IVAR LÖFQVIST

§ 8 Arbetstidsreglering för militär och civilmilitär personal

Överbefälhavaren

Att en efterskänkning av arbetstimmar och samtidigt ett uttag av övertidstimmar
ägt rum framgår av revisorernas redogörelse och bestyrkes av
chefen för armen. (Bilaga A). Inom marinen och flygvapnet har tillämpningen
av arbetstidsbestämmelserna lett till likartat resultat, vilket framgår
av bifogade yttranden. (Bilagor B--C). Svårigheten att utnyttja de genom
omfördelning av arbetstid disponibla förbandsövningsdygnen och samtidigt
beakta alla de krav som i utbildningshänseende m. m. bör ställas,
medför i vissa fall brist och i andra överskott på förbandsövningsdygn. Då
brist förelegat har det ansetts nödvändigt att tillgripa övertidstimmar.

Försvarsgrenscheferna är medvetna om radande förhallanden och söker
så långt det är möjligt utnyttja förbandsövningsdygnen och nedbringa övertiden
i avvaktan på den utredning som skall framläggas av en inom försvarsdepartementet
tillsatt särskild beredning. Det är angeläget att beredningens
arbete snarast kan slutföras och åtgärder kan vidtagas för en rationell
ordning på detta område. Stockholm den 28 januari 1966.

På uppdrag av överbefälhavaren
CARL ERIC ALMGREN

Chef för försvarsstaben

Urban Rosenblad

Ärendet berett av

förste byråint. Erik Olofson

Bilaga A

Yttrande från chefen för armén

Intet att erinra. Stockholm den 21 januari 1966.

På uppdrag av chefen för armén

Nils Isaksson
Avdelningschef

Bilaga B

Yttrande från chefen för marinen

1. Vid marinen var år 1964 befattningshavare inplacerade i tjänster enligt
tabell nedan. I tabellen anges även veckoarbetstid, uppslammad tid per
vecka, antal förbandsövningsdygn/år samt arbetstid under förbandsövningsdygn
(utöver ordinarie arbetstid).

Slag av tjänst	Vecko- arbetstid	Uppslammad tid/vecka timmar	Antal för-bandsöv-ningsdygn	Arbetstid/dygn un-der förbandsövnings-dygn (utöver ordi-narie arbetstid)
Sjötjänst ................	42l	3	20	5
Trupptjänst KA............	42	3	18	8
Trupptjänst Fl ............	45			8
Helikoptertjänst............	42	3	20	7
Meteorologtjänst............	42	3	18	8
Trafikledartjänst............	42	3	18	8
Stabs/fv/exptjänst..........	42	3	19	8
Lärartjänst................	42	3	18	8
Verkst/förrådstjänst ........	45	_		8
Vakttjänst ................	43,5	_	_	8
Musiktjänst................	45	_	_	8
Övrig tjänst ombord........	45	_		8
Övrig tjänst i land ........ 1 Härtill kommer reservtid	45 — för gångdagar.	—	8

Härutöver har personal varit placerad i tjänst på statens isbrytarfartyg,
vid kustspaningsradarstation och kustradiostation. För dessa tjänster stadgas
särskilt.

2. År 1964 fanns omkring 4 200 befattningshavare, som berördes av arbetstidsregleringen.

Förbandsövningsdygn har enligt tillgänglig statistik uttagits av personalen
enligt nedan:

0 förbandsövningsdygn 1 802 befattningshavare

!— 8 * 825 »

9—16 » 805 «

17—24 * 391 »

25 » 5 j>

Ej specificerat antal » 233 »>

* Har ej kunnat framtagas på grund av ofullständigt underlag.

3. I bilaga 1 redovisas antalet uttagna förbandsövningsdygn för olika
tjänster för personal som varit placerad i samma tjänst 9 månader eller
längre tid under kalenderåret.

Av ovan framförda redovisning framgår att ungefär 344 000 timmar uppslammats
för förbandsövningsdygn. Vidare framgår att omkring 115 000
timmar uttagits i form av förbandsövningsdygn. Det föreligger således eu
differens på c:a 230 000 timmar. Denna differens har uppkommit

dels genom att ungefär 36 % av personalen icke fullgjort några förbandsövningsdygn
trots att uppslammad tid härför fanns

dels genom att befattningshavare ej fullgjort samtliga förbandsövningsdygn.

4. Under år 1964 har 120 727 timmar övertidsarbete utförts.

5. CM är medveten om att redovisade förhållanden innebär att efterskänkning
av arbetstid har ägt rum. Genom införandet av krigsförbandsvisa övningar
vid flottan kommer förmodligen fler förbandsövningsdygn att uttas,
än vad nu är fallet.

6. Under hand har erfarits att försvarets arbetstidsberedning har uppmärksammat
här berört förhållande. Stockholm den 14 januari 1966.

På uppdrag av chefen för marinen
Hans Petrelius

Bilaga 1

Redovisning av befattningshavare som varit placerade i samma tjänst 9 månader
eller längre tid under kalenderåret 1964

Slag av tjänst		Antal	fullgjorda förbandsövningsdygn			Antal
									redov
									befhavare
	0	1—4	5—8	9—12	13—16	17—20 21	—24	25
								eller
								flera
Sjötjänst..........	159	36	75	105	141	218	93	5	832
Trupptjänst KA ..	73	46	58	179	101	38	6		501
Trupptjänst Fl ....	199	10	25	4	1	1			240
Helikoptertjänst ..	15	24	22	26	11	1			99
Meteorologi änst ..			2	1*	1				4
Trafikledartjänst . .			1						1
Stab/fv/exptjänst ..	596	76	147	79	31	3	i		933
Lärartjänst........	13	1	3	1		1			19
Verkst/förrtj ......	65	5	6	3	5				84
Vakttjänst........	70	3	5						78
Musiktjänst ......	84	7							91
Övrig tjänst
a) ombord........	5	4	19	3	4				35
b) i land..........	160	24	50	22	1	1	3		261
Summa	1 439	236	413	423	296	263	103	5	3 178

Bilaga C

Yttrande från chefen för flygvapnet

Riksdagsrevisorernas granskning omfattar förhållandena vid vissa förband
ur armén. Chefen för flygvapnet är emellertid medveten om att i arbetstidsbestämmelserna
angivet antal förbandsövningsdygn i genomsnitt
ej heller tas ut vid flygvapnet.

I tillämpningsbestämmelser till Kungl. xMaj :ts bestämmelser om arbetstid
för viss militär och civilmilitär personal har chefen för flygvapnet angivit
att bestämmande för antal förbandsövningar och dessas iängd skall vara
utbildningsmålen och de medel, som står till förfogande för övningar. Med
hänsyn härtill varierar behovet av förbandsövningsdygn i takt med variationerna
i övningsverksamheten. Denna har hittills haft avsevärt större omfattning
ca vart tredje år i samband med krigsmakts- eller större flygvapenövningar.
Vid övergång till krigsförbandsvis anordnade repetitionsövningar
kommer en utjämning att ske. Om behovet av förbandsövningsdvgn i genomsnitt
understiger det antal som anges i arbetstidsbestämmelserna och
skillnaderna är betydande — aktuella uppgifter från flygvapnets förband
saknas — är det önskvärt att en anpassning sker så att i arbetstidsbestämmelserna
angivet antal förbandsövningsdygn bättre svarar mot det verkliga
genomsnittsbehovet.

Chefen för flygvapnet har erfarit att Försvarets arbetstidsberedning närmare
undersöker här avsedda förhållanden och anser att resultatet av undersökningen
bör avvaktas innan ställning tas till denna fråga. Stockholm
den 24 januari 1966.

På uppdrag av chefen för flygvapnet

K. W. Normelius
Chef för flygstabens orgavd.

Försvarets civilförvaltning

Ämbetsverket får i anledning av föreliggande -remiss till en början hänvisa
till sitt underdåniga utlåtande 22 januari 1965 över vad 1964 års riksdiagsreyisorer
anfört under § 2 av sin berättelse angående den praktiska tilllämpningen
av vissa lönebestämmelser.

I nämnda utlåtande anförde civilförvaltningen beträffande den militära
och civilmilitära -arbetstidsregleringen bl. a. följande.

I fråga om den fr. o. in. 1 januari 1963 genomförda arbetstidsregleringen
för militär och civilmilitär personal och de i samband därmed tillkomna
ekonomiska förmånerna åt nämnda personal får civilförvaltningen framhålla
att bestämmelserna i ifrågavarande avseende med hänsyn till den
militära verksamhetens särpräglade natur måste vara relativt invecklade
för att kunna reglera de mycket skiftande arbetsförhållanden, som förekomma
inom försvaret. I detta sammanhang kan nämnas övnings- och utbildningsverksamhet
av olika slag varierande för de skilda försvarsgrenar -

na, teknisk tjänst, isbrytartjänst, beredskapst jänst in. m. För att överhuvud
kunna erhålla en arbetstidsreglering på hithörande område förutsattes en
noggrann planering av verksamheten, vilket oundvikligen medför ett betydande
administrativt arbete exempelvis i form av upprättande av tjänstgöringslistor,
rapportering av arbetsförhållanden etc.

Civilförvaltningen erinrade vidare, att inom försvarsdepartementet fanns
tillsatt en särskild beredning, försvarets arbetstidsberedning, som enligt
vad civilförvaltningen förutsatte skulle komma att beakta alla möjligheter
till rationaliseringsåtgärder, ägnade att nedbringa kostnaderna i anledning
av arbetstidsregleringen.

Vad beträffar de av riksdagsrevisorerna nu påpekade arbetstidsproblemen,
avseende deltagandet för viss personal vid armén i förbandsövningsdygn,
för vilka arbetstid enligt gällande bestämmelser skall omfördelas, synes
framgå av den verkställda statistiska utredningen att arbetstid i icke
obetydlig omfattning kommit att efterskänkas beroende på att förbandsövningsdygn
icke uttagits i den utsträckning som förutsatts i arbetstidsbestämmel
serna. Samtidigt som personalen fått viss arbetstid efterskänkt har
bestämmelserna enligt revisorerna gett sådana konsekvenser att personalen
i anslutning till annan tjänstgöring vid respektive förband kommit i åtnjutande
av ekonomisk gottgörelse för övertidsarbete.

I likhet med revisorerna finner civilförvaltningen ett sådant resultat av
arbetstidsbestämmelserna icke vara tillfredsställande. Det må i detta sammanhang
framhållas, att civilförvaltningen vid revisionsförrättningar uppmärksammat
de påtalade förhållandena, särskilt vad gäller den frivilligt
tjänstgörande personalen, som vanligtvis fullgör tjänstgöring endast kortare
perioder under året i vilket fall ovannämnda konsekvenser av gällande
arbetstidsbestämmelser blir mest uppenbara.

I anslutning till vad riksdagsrevisorerna anfört förutsätter civilförvaltningen
emellertid att jämväl nämnda arbetstidsproblem kommer att bli
beaktade av försvarets arbetstidsberedning.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och tf. byrådirektören
Björkquist, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet I11-sulander och tf. byråchefen Andersson. Stockholm den 1 januari 1966.

RAGNAR LUNDBERG

Bertil Björkquist M.-B. Lilja

Riksrevisionsverket

I likhet med revisorerna finner riksrevisionsverket det icke tillfredsställande
att bestämmelserna om arbetstidsreglering för militär personal medfört
att arbetstid kommit att efterskänkas i den utsträckning som framgår
av revisorernas berättelse samtidigt som personalen i betydande omfattning
kommit i åtnjutande av ekonomisk gottgörelse för övertidsarbete i anslutning
till annan tjänstgöring vid respektive förband än förbandsövningar,.
Från den inom försvarsdepartementet tillsatta särskilda beredningen med
uppgift atl närmare analysera de praktiska verkningarna av hithörande
bestämmelser har emellertid under band inhämtats att beredningen vid sin
översyn av bestämmelserna kommer att beakta de frågor som revisorerna
upptagit till behandling.

Med hansyn härtill anser ämbetsverket — som förutsätter att vederbörande
militära myndigheter ägnar frågan om planläggningen på förevarande
område erforderlig uppmärksamhet — att det för närvarande saknas
anledning till ytterligare åtgärder.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Walck, varjämte
byrådirektören Gustafson varit föredragande. Stockholm den 11 januari
1966. J

Lars Gustafson

BERTIL EHNBOM

§ 9 Tillhandahållande av varmbad åt personal vid försvaret
Överbefälhavaren

överbefälhavaren, som hört försvarsgrenscheferna och tagit del av nådiga
yttranden från försvarets civilförvaltning, försvarets intendenturverk
och fortifikationsförvaltningen, får anföra följande.

Riksdagens revisorer ifrågasätter huruvida inte nuvarande invecklade
bestämmelser om försäljning av badbiljetter till försvarets personal samt
de i anslutning härtill meddelade omfattande redovisningsföreskrifterna helt
bör slopas. Revisorerna framhåller vidare att det från personalvårdssynpunkt
kan vara av viss betydelse att, i den mån möjligheter härtill finns,
bad kostnadsfritt tillhandahålls den försvarsanställda personalen utan att
i sammanhanget krav uppställs på föregående fysisk träning.

Överbefälhavaren har i princip intet att erinra mot att all vid försvaret
anställd personal tillhandahålls kostnadsfria bad i den mån möiliaheter
härtill finns.

Resurserna vid många militära badinrättningar är emellertid för närvarande
begränsade och bedöms sa förbli under längre tid. Även standarden
varierar avsevärt. Det förhållandet att kostnadsfria bad med viss standard
kan erbjudas personal vid vissa förband, kan inte få medföra krav från
personal vid andra förband, där möjligheter till bad saknas eller standarden
är lägre. En utveckling i riktning mot att all vid försvaret anställd personal
må åtnjuta avgiftsfria bad måste därför ske på lång sikt och i den
takt resurserna medger.

Mot denna bakgrund förordar överbefälhavaren, att — där så kan ske
inom befintliga resursers ram och utan att särskilda åtgärder behöver vidtagas
— den personal, för vilken nu avgiftsfria bad tillhandahålls i anslutning
till fysisk träning, må — i regel en gång per vecka — tillhandahållas avgiftsfria
bad utan krav på föregående fysisk träning.

Nuvarande bestämmelser i övrigt bör bibehållas oförändrade innebärande
bland annat att i förekommande fall familjemedlemmar, vid försvaret anställd
civil personal, civila skolor och idrottsföreningar må, mot avgift motsvarande
självkostnadspris, tillhandahållas bad i militär badinrättning där
sådan finns och resurserna i övrigt så medger.

Någon form av redovisning m. m. av inflytande inkomster måste därför
alltjämt finnas. Nu gällande bestämmelser och utfärdade föreskrifter bör

emellertid bil föremål för omarbetning, varvid redovisningsföreskrifterna
bör kunna förenklas. Stockholm den 27 januari 1966.

På uppdrag av överbefälhavaren
CARL ERIC ALMGREN

Chef för försvarsstaben

Hans Snell

Försvarets civilförvaltning

Inkomsterna vid försvarets förband för tillhandahållande av varmbad
mot ersättning var under första hälften av budgetåret 1965/66 cirka 9 500
kr. enligt tabell 1 nedan. Under förutsättning att frekvensen av avgiftsbelagda
bad under återstoden av budgetåret blir ungefär lika stor, kan de
nuvarande inkomsterna för bad för hela budgetåret beräknas till ca
19 000 kr.

Tabell 1

1965/66 1 halvåret Beräkning för hela budgetåret

Armén .................... 5 000 10 000

Marinen .................. 4100 8 200

Flygvapnet ................ 400 800

9 500 19 000

Budgetåren närmast före 1965/66 har inkomster och utgifter för bad
icke alltid redovisats på särskilda titlar, och för försvarsgrenarna enhetliga
normer för sådan redovisning har icke tillämpats. I syfte att trots detta
åstadkomma en inkomstjämförelse med något tidigare budgetår har försvarets
civilförvaltning med ledning av tillgängliga sammanställningar för
budgetåret 1963/64 avseende de redovisningstitlar, där inkomster för bad
bokförts, beräknat de kontant influtna medlen under sagda budgetår till
ca 39 000 kr. enligt tabell 2 nedan. Viss reservation måste göras för marinens
inkomster, då däri kan ingå smärre belopp avseende annat än ersättning
för bad. För jämförelse med tabell 1 har även inkomster för första
halvåret medtagits.

Tabell 2

1963/64 1 halvåret Hela budgetåret

Armén.................... 4 100 10 200

Marinen.................. 13 200 28 000

Flygvapnet................ 400 800

17 700 39 000

Antalet förband inom respektive försvarsgren, som redovisat inkomster
av viss storleksordning för försäljning av badbiljetter, framgår av tabell 3,
där i brist på material för mer än ett helt budgetår för jämförelse upptagits
även två halvår.

Tabell 3 Inkomster	1
Under 25 kr.	A 4
25—100......	11
100—200 ____	4
200—500 ____	4
500—1 000 . .	1
1 000—3 000. .	1
Över 3 000 kr.	25

halvåret 1965/66
M F

1 2

2 1

2 3

7 6

1 halvåret 1963/64

A M F

4 1 1

11 2 2

6 3 3

2 2

1 1

1 2

25 13 6

*44

Hela budgetåret 1963/64
A M F

3 1 1

9 2

7 1 3

8 3 1

3 4

31 14 7

Totalinkomsterna i tabellerna 1 och 2 utvisar, att antalet avgiftsbelagda
bad torde ha nedgått med hälften under den senaste tvåårsperioden. Uppgifterna
i tabell 3 bekräftar revisorernas uttalande om att de redovisade
inkomsterna för bad vid flertalet förband är förhållandevis små, även om
de mestadels uppgår till väsentligt högre belopp än vad revisorernas undersökning
utvisat. För budgetåret 1963/64 har sex förband av 52 redovisat
högre belopp än 1 000 kr., och för budgetåret 1965/66 torde sannolikt
åtminstone tre förband komma att redovisa inkomster överstigande
detta belopp. Att märka är att ifrågavarande sex förband under budgetåret
1963/64 tillsammans redovisade 27 400 kr. eller 70 % av totalinkomsterna
för badavgifter.

Även om enligt civilförvaltningens mening de nuvarande bestämmelserna
om försäljning av badbiljetter icke är mer komplicerade än vad som erfordras
för redovisning av inkomster av liknande slag, delar civilförvaltningen
revisorernas uppfattning att det finns anledning att ifrågasätta ett
slopande av dessa bestämmelser för flertalet förband, där inkomsterna
sammanlagt för ett budgetår är små. Emellertid tyder intäkterna för avgiftsbelagda
bad vid vissa förband på att där finns ett jämförelsevis stort
behov av att mot ersättning utnyttja befintliga badinrättningar och att man
icke helt kan bortse från detta förhållande eller från storleken av inkomsterna
vid dessa förband.

Civilförvaltningen har under hand från Karlskrona örlogsskolor, som
har en badinrättning med simbassäng, inhämtat att försäljningen där av
badbiljetter för kalenderåret 1965 uppgått till 6 500 kr. Bad mot avgift
lillhandahålles förutom försvarsanställd personal och deras familjemedlemmar
vissa tider även stadens skolor för simundervisning och idrottsföreningar
för simträning, varvid avgifter erlägges efter samma normer
som gäller för anställd personal. Försvarets badinrättningar är av skiftande
storlek och standarden är ytterst varierande. Vid några bad finns
fullgod bastu och på några ställen simbassäng. Det synes därför rimligt,
att sådana anläggningar, i den mån så lämpligen kan ske, vid behov mot
självkostnadspris disponeras av andra än dem, som har rätt att kostnadsfritt
utnyttja anläggningarna.

Civilförvaltningen förutsätter, att revisorernas förslag att slopa bestämmelserna
om badbiljettförsäljning i princip icke syftar till någon ändring
i rätten för anställd personal och deras familjemedlemmar att utnyttja
kronans badinrättningar. Ett slopande av bestämmelserna torde emellertid
innebära antingen att kostnadsfria bad erbjudes dem, som nu har att
erlägga avgift, eller att dessa utestänges från rätten att utnyttja badinrätt -

ningarna. Ingetdcra av dessa system synes kunna göras allmängiltigt. Å
ena sidan är på åtskilliga håll antalet badande mot avgift så ringa att det
betyder mindre om ersättning uttages eller ej, medan å andra sidan på
några håll frekvensen av de avgiftsbelagda baden är så stor, att försäljning
av badbiljetter där bör bibehållas i någon form. Om på vissa ställen avgift
upptages och på andra icke, torde detta ge anledning till missnöje.

Mot bakgrunden av det sagda synes därför en lösning vara, att varmbad
som regel endast tillhandahålles dem, som är berättigade att bada kostnadsfritt,
och att bad för andra mot avgift uteslutande må förekomma vid
förband, där underlaget för sådana bad är jämförelsevis stort och möjligheter
i övrigt finns att vidta åtgärder för att tillgodose behovet av bad. De
lokala förhållandena, såsom förbandets storlek och belägenhet, badinrättningskapacitet,
förekomsten av god bastu och simbassäng, antalet tjänstebostäder
och standarden på dessa jämte liknande faktorer kan ävenledes
vara av betydelse vid bedömning i vad män på vissa ställen avgiftsbelagda
bad må tillhandahållas. En sådan ordning utesluter ej alt kronans badinrättningar,
där så kan ske, tidvis ställes till förfogande till större grupper
i anslutning till idrottstävlingar eller liknande kollektiva arrangemang
och att avgift från fall till fall uttages på likartat sätt som exempelvis tilllämpas
vid uthyrning av kronans idrottsanläggningar.

Vad beträffar revisorernas uttalande om att det från personalvårdssynpunkt
kan vara av viss betydelse att, i den mån möjligheter härtill finns,
bad kostnadsfritt tillhandahålles den försvarsanställda personalen utan att
i sammanhanget krav uppställes på fysisk träning, har civilförvaltningen
svårt att bedöma, huruvida en ändring i förevarande avseende kommer
att medföra en utvidgning av rätten till fria bad. Det torde härvidlag kunna
förutsättas att avsikten icke är att införa kostnadsfria bad för andra
kategorier än dem som nu har rätt därtill. Under förutsättning sålunda att
tillgängliga resurser medgiver föreslagen ordning har civilförvaltningen intet
att erinra däremot.

Med anledning av revisorernas uttalande synes en omarbetning av bestämmelserna
i äs 30.12.1947 angående tillhandahållande av varmbad åt
personal vid försvaret vara erforderlig. Civilförvaltningen vill i sammanhanget
erinra om att punkten 6 i nämnda bestämmelser har följande lydelse:
De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen
av förevarande bestämmelser, meddelas av arméintendentur-, marin-
och flygförvaltningarna, beträffande förfarandet vid uppbörd och redovisning
av inkomster i badinrättning i samråd med försvarets civilförvaltning.
Med beaktande av att det numera är fortifikationsförvaltningen och
försvarets intendenturverk, som omhänderhar de anslag, från vilka kostnader
för bad bestrides, torde det böra uppdragas åt dessa myndigheter att
utarbeta förslag till nya bestämmelser och, därest redovisning av inkomster
för bad i vissa fall alltjämt anses böra ske, taga samråd med civilförvaltningen.

Civil för val t n i n gen vill slutligen framhålla, att badbiljetter numera tillhandahålles
av försvarets intendenturverk genom försvarets blankettförråd.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och förste
byråsekreteraren Nyman, den sistnämnde föredragande, krigsråden Insulandcr
och Nilsell samt byrådirektören Hanström. Stockholm den 18 januari
1966.

(!. Nyman

RAGNAR LUNDRERG

llrita J.cdin

Försvarets intendenturverk

Kostnaderna för de nyttigheter som tillhandahålles i samband med baden
ifråga bestrides i vad gäller vatten och värme av medel på anslag som
disponeras av fortifikationsförvaltningen samt ifråga om badutensilier av
medel på anslag under intendenturverkets förvaltning. Gällande bestämmelser
— av fortifikationsförvaltningen fastställd instruktion, gällande
fr. o. in. den 1 juli 1965 — innebär att inkomsterna såväl från försäljningen
av badbiljetter (i badpriset ingår till ringa del ersättning för tillhandahållande
av badbalja och badborste) som genom den särskilda avgift
om 20 öre per person och badtillfälle, som vid vissa badinrättningar
utgår vid tillhandahållande av tvål och handduk, tillgodoföres av fortifikationsförvaltningen
disponerat anslag.

Enligt revisorernas mening kan »starkt ifrågasättas, huruvida icke de
nuvarande invecklade bestämmelserna om försäljning av badbiljetter till
försvarets personal samt de i anslutning härtill meddelade omfattande
redovisningsföreskrifterna helt bör slopas». Revisorerna framhåller »att
de relativt obetydliga belopp som inflyter av biljettförsäljningen icke ens
torde förslå att täcka de administrationskostnader, som är förenade med
försälj ningen».

Vad beträffar storleken av intäkterna från försäljningen av badbiljetter

m. in. saknar ämbetsverket kännedom därom men har ingen anledning
betvivla revisorernas uppgift om att influtna belopp vore relativt obetydliga.

En förklaring till den av revisorerna påtalade ringa försäljningen av badbiljetter
torde vara den höjda bostadsstandarden. Vid ombyggnader och
större reparationer utrustas familjebostäderna med badrum. En annan
tänkbar förklaring är att ett stort antal av försvarets badanläggningar är
belägna utanför bostadsorten, vilket medför obekväma resor.

Intendenturverket har för sin del intet att erinra emot att avgifterna för
tillhandahållande av bad och badutensilier i kronan tillhöriga badinrättningar
slopas.

Vid avgörande av detta ärende har närvarit undertecknade verkschefen
Segrell och byråchefen Ahlm, den senare föredragande. Stockholm den 21
januari 1966.

Birger Ahlm

K. SEGRELL

,V. Palm

F ortif ikationsf örvaltningen

Revisorerna anför alt vid vissa undersökta förband intäkterna uppgått
till allenast 10—20 kronor per budgetår och att vid flera förband några
inkomster av verksamheten över huvud inte redovisats under de senare
budgetåren. Revisorerna ifrågasätter om inte de nuvarande bestämmelserna
om försäljning av badbiljetter till försvarets personal helt bör slopas.

Antalet avgiftsbelagda bad i försvaret tillhöriga badinrättningar torde
otvivelaktigt under senare år i regel ha varit tämligen ringa. Detta synes
bl. a. bero på att ifrågavarande inrättningar i stor utsträckning inte håller
en i och för sig önskvärd standard. Så t. ex. saknar flertalet badinrättningar
simbassäng och i vissa kan önskad bastutemperatur inte erhållas. Här -

till kommer givetvis att allt flera befattningshavare på grund av förbättrad
bostadsstandard fått tillgång till egna badrum.

Emellertid växlar förhållandena avsevärt. På vissa förläggningsorter med
goda badinrättningar såsom t. ex. i Karlskrona uppgår inkomsterna till ett
inte obetydligt belopp (enligt uppgift under hand till omkring 6 500 kronor
för ett år). En del badinrättningar utnyttjas av skolor och idrottsföreningar
m. m. Det synes inte finnas anledning att inte uttaga avgift i sådana
fall.

Fortifikationsförvaltningen finner det därför svårt att utan närmare utredning
tillstyrka ett generellt slopande av det nuvarande systemet. Först
ett klarläggande av förhållandena å olika orter synes kunna ge underlag
för ett ståndpunkttagande. Så mycket kan väl emellertid redan nu utsägas,
att om vid ett förband inkomsterna av biljettförsäljning inte ens täcker de
därmed förenade administrationskostnaderna, bör avgifter ej uttagas.

Förvaltningen är beredd medverka till att en sådan utredning företas.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade
Wallén och byrådirektören Sjöstedt, den senare föredragande, krigsrådet
Lindblad och byråchefen Malmström. Stockholm den 21 januari 1966.

B. WALLÉN

Kjell Sjöstedt Thorsten Lundgren

Riksrevisionsverket

Enligt vad som inhämtats kan de totala intäkterna av avgiftsbelagda
varmbad inom försvaret beräknas till i runt tal 19 000 kronor under budgetåret
1964/65. Härav belöper nära 7 000 kronor å en enda garnisonsort,
nämligen Karlskrona. Badinrättningen å sagda ort är utrustad med simhall
och frekventeras av stadens idrottsklubbar och skolor.

I likhet med riksdagens revisorer anser sig ämbetsverket med hänsyn till
de förhållandevis blygsamma årliga intäkterna kunna förorda att biljettsystemet
slopas. Badinrättningarna bör således framgent i princip avgiftsfritt
stå öppna för all personal inom försvaret oavsett kategori. Huruvida
detta även bör gälla de enskilda familjemedlemmarna torde få övervägas
i ett senare sammanhang. Vad angår korporationer och sammanslutningar
samt skolväsendet å orten synes avgift alltjämt böra uttagas, men formen
härför kan måhända förenklas genom ett system med fakturering
eller på annat sätt. I de fall avgift sålunda skall uttagas bör den höjas, enär
den nuvarande inte tillnärmelsevis torde ge en förutsatt täckning av självkostnaderna.

Vad handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Walck,
varjämte byrådirektören Grönlund varit föredragande. Stockholm den It
januari 1966.

BERTIL EHNBOM

R. Grönlund

§ 10 Utbetalning av pension till svärdsman och svärdsmedaljörer
Försvarets civilförvaltning

Frågan om här avsedda pensioner togs upp av revisorerna i deras år 1955
avgivna berättelse. Härvid berördes dock icke sättet för utbetalning av pensionerna.
Revisorerna föreslog däremot, att några nya svärdspensioner icke
skulle beviljas. Den av revisorerna väckta frågan föranledde beslut av
Kungl. Maj:t 11.5.1956, genom vilket bl. a. föreskrevs, att svärdspensioner
icke vidare skulle beviljas. Innehavare av svärdstecken respektive svärdsmedalj,
vilka före sist angivna dag tilldelats ifrågavarande utmärkelse, skulle
dock alltjämt beviljas sådan pension.

Vad angår utbetalning av här avsedda pensioner må följande framhållas.

I enlighet med nådiga cirkuläret 14.10.1851 utbetalas pensionerna från
vederbörliga kassaavdelningar vid försvarets regionala respektive lokala
myndigheter.

Genom ämbetsskrivelse 22.12.1927 utfärdades vissa föreskrifter angående
utbetalning av pensioner till personal, som tillhört övertaliga truppförband.
Beslutet var föranlett av en framställning från dåvarande arméförvaltningens
civila departement.

•j underdånig skrivelse 27 januari 1932 hemställde stationsbefälhavaren
vid dåvarande Karlskrona örlogsstation, att svärdspensioner och svärdsmedaljpensioner
måtte få utbetalas genom arméförvaltningens civila departements
försorg. Genom beslut 7 oktober 1932 fann Kungl. Maj :t framställningen
icke föranleda någon åtgärd.

Såsom revisorerna anfört, har civilförvaltningen 10 november 1950 (TLA
s. 181, TSA s. 145) utfärdat vissa kompletterande föreskrifter avseende
ifrågavarande pensionsutbetalningar. Härutöver har ämbetsverket jämväl
18 mars 1958 (TSA s. 57) föreskrivit, att utbetalning av svärdspension till
f. d beställningshavare vid flottan fr. o. in. 1 juli 1958 skulle centraliseras
till kameralkontoret vid marinkommando Ost.

Ett genomförande av det av revisorerna framförda förslaget, att utbetalning
a\ pensionerna skall ombesörjas av civilförvaltningen kommer att
medföra icke oväsentligt merarbete för ämbetsverket. Antalet svärdsmän
och svärdsmedaljörer, som f. n. innehar svärdspension, uppgår till omkring
280 respektive 248. Pensionsrummen för svärdsmän kommer att vara fyllda
under många år framåt. Berättigade till pension är —- som ovan angivits
— svärdsmän som erhållit svärdstecken före 11 maj 1956. Vid den senaste
tilldelningen av sådan pension ifrågakom f. d. beställningshavare,
som erhållit svärdstecknet 1929. Antalet svärdsmedaljpensionärer kommer
däremot att minska något snabbare.

Förutom det merarbete, som för civilförvaltningens vidkommande uppstår
genom utbetalningarna av pensionerna (för närvarande två gånger årligen
för 528 pensionstagare), tillkommer i civilförvaltningen även diverse
göromål med uppföljning av dödsfall, adressändringar, viss skriftväxling
etc. För kassaavdelningarna medför ett bortfall av ifrågavarande arbetsuppgifter
i de flesta fall icke någon arbetsbesparing av nämnvärd betydelse.

Civilförvaltningen anser emellertid, oaktat de anförda synpunkterna i
fråga om ökning av arbetsuppgifterna för civilförvaltningens vidkommande,
det vara rationellt att ämbetsverket övertager arbetet med utbetalning -

arna m. m. Detta kan även vara motiverat med hänsyn till de organisationsändringar
inom försvaret, som allt som oftast förekommer, varvid ett av de
främsta skälen för nu gällande utbetalningssystem — kontakten mellan
förband och pensionstagare — bortfaller.

Med hänsyn till sistnämnda omständigheter har civilförvaltningen intet
att erinra mot att — i anslutning till revisorernas förslag — Kungl. Maj :t
medgiver civilförvaltningen att utan hinder av föreskrifterna i Kungl.
Maj:ts cirkulär 14 oktober 1851 i fortsättningen centralt ombesörja allt det
administrativa arbete som sammanhänger med de ifrågavarande pensionerna.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och t. f.
byrådirektören Alm, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Nilsell
och t. f. byråchefen Andersson. Stockholm den 14 januari 1966.

RAGNAR LUNDBERG

Sven Alm M.-B. Lilja

§ 11 Enhetlig lottauniform

överbefälhavaren

I revisorernas uttalande anges att »i krigsmaktens organisation ingår för
närvarande mer än 80 000 armé-, marin- och flyglottor». Denna siffra hänför
sig emellertid till det antal lottor, som är medlemmar i Riksförbundet
Sveriges lottakårer. Antalet lottor, som ingår i krigsorganisationen och som
i krig skall utrustas med uniform m/60 (motsv. uniform vid marinen och
flygvapnet) utgör endast en ringa del av detta antal. Viss övrig personal
(ej krigsplacerad) kan i fred vid särskilda tillfällen såsom lån erhålla denna
uniform.

Jag har hos Försvarets intendenturverk under hand inhämtat att viss
standardisering av de olika lottauniformerna avses äga rum, vilket medför
att kostnaderna för anskaffning och förrådshållning kommer att reduceras.

Alla tre försvarsgrenarna organiserar förband i vilka lottor ingår. Det är
min uppfattning att dessa lottor bör uppträda i uniform av samma typ,
som bärs av respektive förbands manliga personal. Detta främjar lottornas
känsla av samhörighet med förbandet. Stockholm den 26 januari 1966.

T. RAPP

Carl Eric Almgren

Ärendet berett av Kn Leijonmarck

Försvarets intendenturverk

Alltsedan intendenturverkets tillkomst har inom verket bedrivits ett omfattande
arbete med materielstandardisering och typminskning i syfte att
förbilliga materielen och att underlätta förrådshållning in. m. Härvid har
bl. a. eftersträvats att åstadkomma för de tre försvarsgrenarna gemensamma
modeller i den utsträckning så ansetts ändamålsenligt.

3 Rev. berättelse ang. statsverket år 1965. II

I sådant syfte har intendenturverket efter överläggningar med representanter
för Riksförbundet Sveriges Lottakårer den 22.6.1965 och efter samråd
med cheferna för marinen och flygvapnet den 18.10.1965 hos Kungl.
Maj :t hemställt om fastställelse av en för marinen och flygvapnet gemensam
lottauniform, som ifråga om modell och tygkvalitet överensstämmer
med arméns lottauniform. Dock förutsätts i FIV förslag att marinens och
flygvapnets uniformer alltjämt skall tillverkas i mörkblått tyg.

Den av revisorerna påtalade skillnaden i anskaffningskostnad mellan å
ena sidan armélottauniformen och å andra sidan marinlotta- resp. flyglottauniformen
har i huvudsak varit betingad av dyrare tygkvalitet och mera
komplicerad konfektionering samt mindre anskaffningskvantiteter. Den
omständigheten att jacka och kjol av marinens och flygvapnets modell tillverkats
i 17 storlekar, medan arméns motsvarande plagg anskaffats i 15
storlekar, torde däremot icke ha inverkat på anskaffningskostnaden i nämnvärd
grad.

Anskaffning kan efter av FIV föreslagen modelländring göras gemensamt
för de tre försvarsgrenarna, även om de nuvarande tygfärgerna bibehålls.
Den väv i mörkblå färg som marinens och flygvapnets lottauniformer avses
tillverkas av, anskaffas icke exklusivt för detta ändamål utan avses
även för tillverkning av uniformer till andra personalkategorier.

Av det sagda torde framgå att de besparingar, som statsrevisorerna syftat
till i sitt utlåtande, åstadkommes om det modelländringsförslag, som FIV
redan tidigare framlagt i samma syfte, vinner Kungl. Maj :t gillande. Härigenom
vinnes även den fördelen, att man icke behöver frångå den traditionella,
från rekryterings- och samhörighetssynpunkt ändamålsenliga ordningen,
att personal inom en och samma försvarsgren har uniform i samma
färg, oberoende av bärarens kön.

FIV vill slutligen framhålla, att en omuniformering av marinens och
flygvapnets lottor för åstadkommande av en lottauniform i arméns färg
(m/60) skulle dra onödiga kostnader, trots att den uniformsberättigade
lottapersonalen (A-lottor) utgör endast en mindre del av det antal, som angivits
i statsrevisorernas utlåtande.

Vid avgörandet av detta ärende har närvarit undertecknade verkschefen
Segrell och byråchefen Ahlm, den senare föredragande. Stockholm den 28
januari 1966.

Birger Ahlm

K. SEGRELL

R. Terning

Riksförbundet Sveriges lottakårer

Såväl Försvarets Intendenturverk som Försvarsstaben har haft sina yttranden
i detta ärende på samråd hos SLK.

SLK har intet att tillägga därutöver. Stockholm den 26 januari 1966.

LOUISE ULFHIELM

Berit Berg von Linde

§ 12 Vissa statsägda enfamiljshus i Karlsborg
Fortifikationsförvaltningen

I överbefälhavarens direktiv den 7 juli 1964 för investeringsverksamheten
m. m. för budgetåren 1965/72 anfördes bl. a.:

»Fastighetsfonden innehåller ett antal objekt, som inte längre är erforderliga
för den militära verksamheten. För att minska de utgifter för fastighetsfonden,
som är baserade på förmögenhetsbeståndet, bör sådana objekt
avyttras, vilka inte bedöms fortsättningsvis erforderliga och inte heller
ger erforderlig avkastning. Det kan gälla bostadsfastigheter, markområden,
vattenverk m. m. Avyttring av mark bör dock endast ske då det är
klarlagt att behov av marken inte kan uppkomma framdeles.»

I fortifikationsförvaltningens anslagsäskanden för budgetåret 1965/66
(s. 12) framhöll ämbetsverket i anslutning härtill, att ämbetsverket fann
tiden mogen för en »rensning» av fastighetsbeståndet och hade för avsikt
att göra underdånig framställning om utredning i frågan. Därvid framhölls,
att oberoende härav visst arbete pågick med att klargöra förutsättningarna
att överlåta vissa objekt under befästningars delfond av natur att inte
längre böra belasta förvaltningens verksamhet.

I förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 (s. 9—10) anförde
fortifikationsförvaltningen, att någon framställning av ifrågavarande slag
ännu inte hade gjorts, beroende bl. a. på att man inom verket övervägt möjligheterna
att utreda frågan internt. Emellertid hade denna tanke frångåtts
med hänsyn till såväl svårigheterna att inom rimlig tid avdela erforderlig
arbetskapacitet för ändamålet som det förhållandet att en utredning av
detta slag måste beakta bl. a. rent militära och allmänt samhälleliga synpunkter.
Den borde därför beslutas av Kungl. Maj :t och ges en mera allsidig
sammansättning, än vad som kunde bli fallet med en intern utredningsgrupp
inom förvaltningen.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 har överbefälhavaren upptagit
frågan om bildandet av ett statligt aktiebolag för anskaffning av bostäder
för försvarets personal. I samband därmed ifrågasattes, om icke detta
bolag skulle kunna övertaga försvarets bostadsbestånd. Förvaltningen
har i remissutlåtande uttalat, att från de synpunkter ämbetsverket hade att
företräda, i princip intet vore att erinra mot förslaget om ett statligt bolag
samt att ämbetsverket tillstyrkte att frågan gjordes till föremål för utredning.
Förslaget om överförande av försvarets nuvarande bestånd av uthyrningsfastigheter
till det avsedda bolaget överensstämde i princip med de önskemål
om »rensning» av försvarets fastighetsbestånd, som redovisats i ämbetsverkets
anslagsäskanden för budgetåren 1965/66 och 1966/67. I utlåtandet
nämndes, att försvarets bostadsbestånd omfattade c:a 5 500 lägenheter,
varav 3 000 familjebostäder och 2 500 enkelrum och dubbletter samt
alt av lägenheterna ca 300 var tjänstebostäder (d. v. s. upplåtna med bostadstvång)
och återstoden s. k. uthyrningsbostäder (utan bostadstvång).

Enligt vad som under band inhämtats är förevarande förslag under handläggning
inom försvarsdepartementet.

Sammanfattningsvis får fortifikationsförvaltningen framhålla, att det av
revisorerna upptagna spörsmålet utgör en detalj i ett problemkomplex, som
sedan flera år varit föremål för överbefälhavarens och fortifikationsförvalt -

ningens uppmärksamhet och som för närvarande är föremål för prövning
av Kungl. Maj :t.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade
Wallén och förste byråsekreteraren Lundgren, den senare föredragande,
avdelningschefen Lindholm och krigsrådet Lindblad. Stockholm den 31 januari
1966.

B. WALLÉN

Th. Lundgren

Chefen för Göta signalregemente

1. Byggnadernas nuvarande disposition

Försvarets fabriksverk, Vanäsverken.......................... 23 st.

Karlsborgs Tygstation ...................................... 21 st.

Kungl. Västgöta flygflottilj .................................. 62 st.

Summa 106 st.

Av hyresgästerna är f. n. 100 st. försvarsanställda och 6 st. pensionärer
eller efterlevande efter tidigare försvarsanställda.

2. Bostadsläget i Karlsborg

Nuvarande hyresgästerna torde, oavsett en eventuell tänkbar försäljning,
i allmänhet kunna kvarbo med stöd av hyresregleringslagen.

Först efter hyresgästs frivilliga avflyttning, omplacering till annan förläggningsort,
dödsfall e. d. hedömes ny ägare (försvarsanställd eller utomstående)
kunna träda till.

Försvarsanställd, som inflyttar till Karlsborg och efter en fastighets försäljning
icke kan inrymmas i succession efter avgående hyresgäst, måste
kunna hänvisas till den fria hyresmarknaden (enskilda eller kommunägda
hyreshus).

Denna marknad är i Karlsborg och närliggande kommuner mycket begränsad.
Trycket på hyresmarknaden är betydande. Det är av avgörande
betydelse för rekryteringen av den militära personalen och den civila arbetskraften
att bostäder kan erhållas.

3. Fastigheternas avyttrande

Med hänsyn till fastigheternas begränsade räntabilitet och den förenkling
av fastighetsförvaltningen, som kan följa, är i princip intet att erinra
emot att de byggnader, som nu disponeras av Karlsborgs Tygstation och
Kungl. Västgöta flygflottilj avyttras.

Då många hyresgäster synas vara benägna att snabbt lösa in sitt hus och
det är till fördel för försvaret att tillgodose personalens intressen, synes försäljningen
böra ske successivt till lägenhetsinnehavarna och ej till utomstående
för eventuellt spekulationsköp.

För att ytterligare minska risken att fastighetspriserna efter hand drivs
upp på ett icke önskat sätt, föreslås en tidsbegränsning, inom vilken fastigheterna
icke få återförsäljas till högre pris, än vad som erlagts till Kronan,
med tillägg för utförda standardförbättringar.

För Vanäsverkens del är förhållandet speciellt. Bostäderna bedömas vara

så värdefulla för rekryteringen, i första hand av nyokelpersonal vid komplicerade
maskiner, att verket icke tillstyrker försäljning av de disponerade
byggnaderna (23 st.). Förvaltningsansvaret för dessa byggnader bor da
övergå till Försvarets fabriksstyrelse, Vanäsverken.

Det är angeläget att Karlsborgs kommun tilldelas en ökad bostadskvot
om bostadstillgången i Kronans fastigheter minskas genom försäljning av
villorna i Norra skogen. Dessa kan efter hand förväntas tas i ansprak av
pensionärer och utomstående med påföljd att ökade svårigheter uppstår att
eliest tillgodose den aktiva försvarsanställda personalens behov av bostader.

Samråd har i detta ärende ägt rum med Vanäsverken, Västgöta flygtlottilj
och Karlsborgs Tygstation. Stockholm den 25 januari 1966.

I. BRATT

I. Ossiann

SOCIALDEPARTEMENTET

§ 13 Riksförsäkringsverkets inspektionsverksamhet m. in.
Riksförsäkringsverket

§ 13 Riksförsäkringsverkets inspektionsverksamhet in. m.

Revisorerna har under denna paragraf granskat omfattningen av riksförsäkringsverkets
inspektionsverksamhet vad avser de allmänna försäkringskassorna
samt ärendesbalanserna hos kassornas pensionsavdelningar.

, revisorernas mening föreligger vissa, av revisorerna angivna om ständigheter,

som talar för att inspektionsverksamheten beträffande de allmänna
försäkringskassorna är av särskild vikt. Riksförsäkringsverket delar
helt revisorernas uppfattning härutinnan. Verket har också sökt utföra
mspektionsgöromål i så stor utsträckning som resurserna medgivit. Därvid
liar det visat sig lämpligt att utöva kontroll över kassornas verksamhet
aven på annat sätt än genom fullständiga inspektioner. Härom må anföras
följande.

Riksförsäkringsverket söker i sin tillsynsverksamhet i första hand vidtaga
åtgärder som är ägnade att förebygga oriktigt eller inte önskvärt handlande
från kassornas sida. Detta sker på olika sätt. Normalplaner har fastställts
för organisationen av kassornas centralkontor; kontorsrationaliseringsutredningar
verkställes i samarbete med försäkringskasseförbundet för
saväl central- som lokalkontor; föreskrifter rörande redovisningssystem
tor kassorna med därtill hörande bokföringsföreskrifter har utfärdats; vägedning
har lämnats om intern kontroll och revision i kassorna; erforderl!gta.
“ian^ett/r faststäIles varigenom vägledning i stor utsträckning gives
beträffande förekommande arbetsrutiner; handböcker med anvisningar om
handläggningen av olika ärenden har upprättats.

Av mycket stor betydelse för det riktiga handhavandet av ärendena i kassorna
ar den utbildningsverksamhet som under ledning av verket och under
medverkan av försäkringskasseförbundet bedrives beträffande anställda
hos kassorna. Denna utbildningsverksamhet öppnar också, genom den
personliga kontakt mellan befattningshavare hos verket och hos kassorna
forekonuner- möjligheter till insyn i kassornas verksamhet.

Utbildningsverksamheten är även härigenom av stor betydelse ur tillsvnssynpunkt.
J

En kontinuerlig tillsynsverksamhet av stor betydelse sker genom granskning
av de handlingar, som i sådant syfte infordras från kassorna, och genom
den statistik, som göres på grundval av sådana handlingar.

Av väsentlig vikt ur tillsynssynpunkt är verkets funktion som besvärsinstans.
Genom prövningen på verkets besvärsavdelning av ärenden där försakringskassans
beslut överklagats eller underställning skett från kassans
sida har verket möjlighet att bedöma försäkringskassornas sätt att utreda
arendena och tillämpa lagstiftningen. Iakttagelser rörande förhållanden

som verket finner felaktiga eller olämpliga bringas till kassornas kännedom.
, . .. , ,

Den omfattande konferensverksamhet som bednves ger aven den goda
inblickar i kassornas sätt att sköta sin verksamhet samtidigt som den i
första hand tjänar att ge ledande tjänstemän och i viss omfattning kassaordförande
upplysningar och instruktioner i olika avseenden.

Slutligen må nämnas den rådgivning från verkets sida som är vanlig beträffande
vissa grupper av frågor, t. ex. lokalfrågor.

Revisorerna har uttalat att riksförsäkringsverkets inspektion av kassorna
icke är av tillfredsställande omfattning. Verket anser emellertid att
ståndpunkt härutinnan inte kan tagas enbart med utgångspunkt från de
fakta som meddelats i revisorernas berättelse. Sålunda bör framhållas dels
att inspektionsverksamhetens omfattning måste ses i belysning av vad nu
anförts rörande tillsynsverksamhetens uppläggning i stort och dels att inspektioner
förekommit i större omfattning än som framgår av revisorernas
berättelse.

Visserligen har mera fullständiga inspektioner verkställts hos endast 11
kassor under tiden januari 1963—september 1965. Dessa inspektioner har
emellertid varit mycket grundliga och givit goda inblickar i de olika problem
som kan uppkomma i kassaverksamlieten. Genom de erfarenheter,
som därvid vunnits, har det blivit möjligt att även hos Övriga kassor dels
förhindra förekomsten av mindre önskvärda företeelser av olika slag och
dels utnyttja vad som visat sig fördelaktigt hos de inspekterade kassorna.
Mindre omfattande inspektioner har vidare förekommit i inte obetydlig omfattning.
Sålunda har pensionsavdelningarna inspekterats hos samtliga -8
kassor, hos ett stort antal kassor vid upprepade tillfällen. Vidare har kameralkontoren
inspekterats hos 16 kassor, därav några ett flertal gånger.
Beträffande såväl pensionsavdelningarna som kameralkontoren har da me
räknats de av revisorerna angivna inspektionstillfällena. Därjämte har besök
gjorts hos olika kassor för speciella undersökningar gällande bl. a. organisations-
och personalfrågor. . , , ,..

Enligt verkets mening bör inspektionsverksamheten salunda inte bedömas
fristående från andra delar av tillsynsverksamheten. Inspektionerna
utgör inte den viktigaste delen av denna verksamhet. Verket delar revisorernas
uppfattning att det skulle vara önskvärt om inspektioner kunde ske
i större utsträckning än hittills men anser att en avvägning maste ske mellan
tillsynsverksamhetens olika delar. En fortsatt utveckling av denna
verksamhet är främst eu fråga om ökad tillgång till for ändamålet lämplig

1 Vad angår ärendesbalanserna hos de allmänna försäkringskassornas pensionsavdelningar
följer riksförsäkringsverket utvecklingen i detta hanseende
med uppmärksamhet. Verket söker med olika medel hjalpa kassorna att
komma till rätta med de svårigheter, som uppkommer genom ojamna arbetsbelastningar,
framför allt beroende på att ändrade grunder tor beräkningar
av kommunala bostadstillägg beslutats i stor och oregelbunden omfattning.
Genom att frågor om rätt till sådana tillagg och andra ärenden
rörande inkomstprövade förmåner skall prövas hos försakringsnamnder
uppstår ofta relativt långa handläggningstider, vilka avspeglas i balanssittrorna.

§ U Vissa beslutsformer inom de allmänna försäkringskassorna

va!iTr!ä« r,nf Paragfraf }?ar revisorerna upptagit frågan i vad mån och på

ad.,Sa,tt styrelserila för de allmänna försäkringskassorna begagnat sig av
möjligheten att med stöd av 18 kap. 11 § lagen om allmän försäkring överlata
sm beslutanderätt på kassans direktör. En av revisorerna företagen utredning
har visat stora olikheter mellan kassorna beträffande såväl konstruktionen
av beslutsdelegationerna som omfattningen av de beslutsbefogenheter
som faktiskt tillagts direktörerna. Enligt revisorernas mening bör
det ankomma pa riksförsäkringsverket att företaga en översyn i syfte att
skapa storre reda och klarhet samt större enhetlighet på detta område,
anledning av dessa uttalanden får riksförsäkringsverket anföra följande.

Sasom revisorerna framhållit sammanhänger olikheterna i direktörernas
beslutanderatt med kassornas ställning såsom från varandra fristående,
sjalvstanthga juridiska personer. I sin egenskap av tillsynsmyndighet har
riksförsäkringsverket visserligen befogenhet att meddela kassorna anvisningar
och föreskrifter. Enligt verkets mening måste dock denna befogen „.

“tlpy''t,tfasivarfaint så att >nte för stort intrång göres i kassaledningarnas
mojhgheter att pa lämpligt sätt omhänderha kassornas angelägenheter. Därest
verket i detalj reglerade kassornas arbetsformer kunde befaras att kassastyrelsernas
kansla av ansvar för verksamheten skulle avtrubbas Riksförsäkringsverket
soker med hänsyn till vad nu sagts i stor utsträckning att
genom rådgivande, vägledande och kontrollerande verksamhet se till att
kassornas verksamhet handhaves på lämpligt sätt. Direkta föreskrifter utlärdas
endast nar verket finner detta ofrånkomligt.

Ansvarsfördelningen inom de allmänna försäkringskassorna har dock i
viss man reglerats genom att verket fastställt normalplaner för organisaonen
av kässorrms centralkontor. Därigenom erhölls emellertid endast
riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan befattningshavarna under direktören
och deras ställning i förhållande till direktören

Direktörens ställning i förhållande till styrelsen har såsom revisorerna
konstaterat blivit olika i olika kassor. Den kan även i en och samma kassa

f tramhalht — olikheter vara befogade med hänsyn till kassornas olika storek.
Direktorens större eller mindre befogenheter kan dock även vara betingade
av hans storre resp. mindre erfarenhet eller av styrelseledamöternas
och da framfor allt ordförandens möjligheter att ägna tid åt kassaverksamheten.

Riksförsäkringsverket har i sin tillsynsverksamhet sökt övervaka, att
kassornas praxis i fråga om direktörernas befogenheter inte utvecklas på
olämpligt satt. Verket har därvid bedömt det inte vara nödvändigt att ge
detaljerade direktiv på området utan nöjt sig med sådana allmänna uttalanden
som omnämnts i revisorernas berättelse. Sådana uttalanden har
gjorts dels i cirkulär den 27 februari 1962 och dels i generaldirektörens delvis
refererade föredrag, som hölls i februari 1964 (inte 1965). Därjämte har
ragan berörts av generaldirektören och överdirektören vid besök hos och
sammantraffanden med styrelserna i de flesta kassorna. Frågan om en fasare
reglering pa detta område synes höra intimt samman med frågan om
kassornas ställning såsom självständiga juridiska personer. Skulle den av
kassorna nu bedrivna verksamheten förstatligas, blev frågan om de lokala
förvaltningschefernas befogenheter beroende av i vilken utsträckning lekmannainflytande
skulle behållas även efter förstatligandet. Det är sålunda

inte möjligt att göra några antaganden om hur förvaltningschefernas ställning
skulle bli vid ett förstatligande.

Emellertid har riksförsäkringsverket för avsikt att närmare utreda huruvida
det är möjligt och lämpligt att genomföra en mera generell reglering
av direktörernas kompetensområde, exempelvis genom att arbetsordningar
utarbetas. En sådan reglering kan dock aldrig leda till fullständig likformighet.
Eventuella arbetsordningar måste, med hänsyn till bl. a. den inverkan
de kan få på kassornas organisation i stort och de berörda tjänstemännens
löneläge, underställas verket för fastställelse.

§ 15 Försälcringskasseförbundet

I denna paragraf har revisorerna upptagit frågan om försäkringskasseförbundets
ställning inom den allmänna försäkringsadministrationen. Revisorerna
har därvid redogjort för förbundets uppkomst samt nuvarande uppgifter
och organisation ävensom genom uppgifter ur förbundets vinst- och
förlusträkning för år 1964 samt förbundsstyrelsens berättelse för samma
år belyst omfattningen och inriktningen av förbundets verksamhet.

Revisorerna har framhållit att de med hänsyn framför allt till sättet för
finansiering av förbundets verksamhet ansett sig böra ägna frågan om
denna verksamhet viss uppmärksamhet. I första hand har därvid konstaterats
att försäkringskasseförbundet är en helt privat organisation samt att
några regler beträffande försäkringskassornas medlemskap i förbundet eller
angående dettas verksamhet ej återfinnes i de författningar, som reglerar
den allmänna försäkringens organisation; förbundet är inte ens omnämnt
i författningstexten. Försäkringskassorna i sin tur är i princip konstruerade
som självständiga juridiska personer, dock med stark anknytning till
den statliga förvaltningen. Kassornas verksamhet finansieras till alldeles
övervägande del av allmänna medel.

Innan riksförsäkringsverket närmare ingår på de problem, som aktualiserats
av revisorerna, må vissa kompletterande uppgifter lämnas.

Vad angår förbundets finansiering föreskrives i dess stadgar att ansluten
försäkringskassa per kalenderår och invånare inom kassans verksamhetsområde
har att inbetala den avgift som fastställts av nästföregående års
kongress eller representantskap; avgiften utgör f.n. 9 öre per år och invånare.
Samtliga kassor är medlemmar i förbundet.

Beträffande förbundets verksamhet bör framhållas att förbundet den 25
september 1962 beslutat inrätta eu besvärsnämnd för de tillsättningsärenden,
varom kassornas styrelser beslutar. Nämnden trädde i verksamhet den
1 juli 1962. Besvärsnämnden har enligt § 1 i dess reglemente till uppgift
att upptaga och taga ställning till besvär över försäkringskassas beslut om
tillsättande av sådana tjänster uppförda på kassans tjänsteförteckning som
inte skall tillsättas av riksförsäkringsverket. Det gäller alltså tjänster för
vilka ingen författningsenlig besvärsordning finns. Besvärsnämnden består
av tre ledamöter jämte suppleanter för dessa. Ledamöter och suppleanter
väljes av försäkringskasseförbundets styrelse, som även utser den bland
ledamöterna som skall fungera som ordförande. Därest nämnden anser anförda
besvär befogade, skall nämnden enligt sitt reglemente med översändande
av handlingarna underrätta berörd försäkringskassa härom. Det
åligger därefter försäkringskassans styrelse alt så snart ske kan upptaga
tillsättningsärendet till förnyad handläggning. Biträder nämnden ej besvären
översändes handlingarna till försäkringskassan med uppgift härom.

I delta sammanhang bör även uppmärksammas den förhandlingsorgani 3f

llev. berättelse ang. statsverket år li)G5. It

sation (Försäkringskassornas förhandlingsorganisation) som utgör ett för

ÄÄÄT °Ch ,ikSOm ,5rbl"’del 5r "“"Å*

Förhandlingsorganisationen, som tillkom 1947 under namnet De erkän hmiTand^naVr5

forhand],n§sorgfnisation, avsågs skola uppträda som forna
Dessfärinn 1l°7''^ anstallningsfrågor för personalen i sjukkassorsj„ktas,
efö?bu„de( “ h»"dh!,fts « “ »''talsorganisatioa inom

Enligt stadgarna för försäkringskassornas förhandlingsorganisation utöoi
den en sammanslutning av allmänna försäkringskassor i landet och
alla kassor ar berätt,gade att inträda såsom medlemmar. För närvarande
ar samtliga kassor anslutna. ue

deFsättandlingSOrganiSati°nenS upP§ifter anScs 1 stadgarnas 2 § på följan Förhandlingsorganisationen

har till uppgift att tillvarataga de all deTm

befSninf i3850"1138 * angelägenheter, som rör förhållan det

till befattningshavarna och dessas organisationer samt att inför statsmakterna
och Övriga myndigheter föra försäkringskassornas talan i ärenden,
som faller inom organisationens kompetensområde.

, . nrhandlingsorgamsationen skall å medlemmarnas vägnar träffa kolneVmVm
med de'' over«nskommelser om avlönings- och pensionsförmåmarna
Vilka företräder de hos medlem L

H befattningshavarna samt avgiva förslag till tillsynsmyn digheten

rörande^ avlönings- och pensionsförmåner m. m. för befattningshavare,
vars tormaner bestämmas av myndigheten °

3 FörhancUingsorganisationen skall meddela råd och anvisningar rö fade

avtalen''och°Ch .,tlI1“.mpnin8 av de genom organisationen sålunda träfiade
avtalen och andra överenskommelser.

te™JaÖrhanulinSS?rganiSationen SkaI1 Utan särskild kostnad biträda med lig

TedperVonålpÄ,8 ‘S,er S"m‘ * °""S'' ™r“ ''nedl™m“"a

5‘ Förhandlingsorganisationen skall främja sådana åtgärder, vilka svftar
tdl att skapa arbetsglädje, trivsel och goda arbetsresultat » Y

förhandlingsorganisationens beslutande organ är fullmäktige och avtals
nämnden. Fullmäktige har ordinarie sammanträde årligTn Ätalsnämnden
saminantrader pa kallelse av ordföranden.

Beträffande avgifter till förhandlingsorganisationen stadgas, att anslufc0rsakrlng*kassa
Per kalenderår och invånare har att erlägga den avfrft,
™ faststallts. av. nästföregående års ordinarie fullmäktigesammantrade.
Avgiften utgor for narvarande 2,5 öre per år och invånare8

\ id bedömandet av forsakringskasseförbundets liksom även förhandlingsorganisationens
verksamhet bör först beaktas att dessa institutioners
tillvaro helt ar beroende av det förhållandet att kassorna inte är statliga
organ utan sjalvstandiga juridiska personer. Trots att de handhar för kassorna
gemensamma arbetsuppgifter har de inte ansetts stå under riksförsakringsverkets
tillsyn, varför de i förhållande till verket intar en helt självständig
ställning. Vid ett ev. förstatligande av kassorna skulle en sådan intresseorganisation
knappast kunna komma i fråga. Vid den utformning försälmngens
organisation fatt torde kunna konstateras att förbundet liksom
aven förhandlingsorganisationen varit av stor betydelse ur olika synpunkter.
I samband med de stora reformerna på socialförsäkringens område har
förblindS ° 8 ^ tm Stånd mdlan riksförsäkringsverket och

Revisorerna har erinrat om föredragande departementschefens uttalande
i propositionen 1961: 45, att förbundet med hänsyn till kassornas dåvarande
ställning kunde fullgöra viktiga uppgifter i samband med omorganisationen
av kassorna samt den förestående reformeringen av socialförsäkringens
materiella innehåll. Riksförsäkringsverket finner i likhet med revisorerna
att de av departementschefen berörda övergångssvårigheterna numera torde
vara i allt väsentligt övervunna. Det må dock framhållas att nya overgångsproblem
successivt uppkommer i samband med lagstiftnings- och organisationsändringar.
Enligt verkets mening finns visserligen intet som i
och för sig omöjliggör för verket att fullgöra uppgifter, som åvilar torbundet,
om man bortser från dess uppgift att vara en intresseorganisation avsedd
att bevaka försäkringskassornas intressen och framföra kassornas
synpunkter i olika sammanhang. Om verket skall kunna övertaga de ifragakommande
uppgifterna, måste verket emellertid erhålla för ändamålet
erforderliga resurser i form av personalförstärkningar, förlagskapital och
rörelsefrihet i ekonomiskt avseende.

Även om det under nu angivna förutsättningar skulle vara möjligt att till
verket överföra den del av förbundets verksamhet, som är av ekonomisk
och förvaltnings-teknisk natur, torde kunna ifrågasättas lämpligheten av
att verket, vilket skall utöva tillsyn över kassornas ekonomi, skall ha ekonomiska
mellanhavanden i större omfattning med dessa.

Riksförsäkringsverket anser att försäkringskasseförbundet fyller en uppgift
av betydelse under de organisatoriska förutsättningar som galler beträffande
försäkringskassorna samt att särskilda skäl i och för sig inte f. n.
föreligger att aktualisera frågan om förbundets bestånd. Verket vill *r£™-hålla att om den av revisorerna föreslagna organisationsöversynen verkstalles
denna även måste beröra betydelsefulla problem, som blir aktuella beträffande
verket och kassorna vid ett överförande till verket av förbundets

förenämnda arbetsuppgifter. . ,. .

I handläggningen har, förutom undertecknad Broberg, deltagit överdirektören
Hultström samt ledamöterna Albåge, Blomgren och Östlund.

Därjämte har närvarit avdelningschefen Wredmark, tf. avdelningscheferna
örtengren och Järnbrink, byråcheferna Holmquist och Ahlström samt
tf. byråchefen Arnstedt. Stockholm den 28 januari 1966.

ROLF BROBERG

N. E. Ahlström

Föredragande

§ 14 Vissa beslutsformer inom de allmänna försäkringskassorna

Riksförsäkringsverket. Se yttrande över § 13, s. 72.

Statskontoret

I sitt yttrande anför riksdagens revisorer, alt de stora olikheterna i direktörernas
vid de allmänna försäkringskassorna beslutanderätt och den loslina
form som delegationen av befogenheter från kassastyrelse till direktör
i vissa fall givits gör det rimligt att eu fastare reglering genomförs pa området.
Revisorerna anser att det bör ankomma på riksförsäkringsverket att
företa en översyn av frågan.

Statskontoret finner det motiverat med en sådan översyn och att därvid
behovet av och möjligheterna för en fastare reglering på området klarläggs.
Liksom revisorerna anser statskontoret att det bör ankomma på riksförsäkringsverket
att genomföra denna översyn.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. avdelningschef Jerdenius
och organisationsdirektör Jonsson, föredragande. Stockholm den 31
januari 1966.

GÖSTA BRUNO

G. Hultblnd

§ 15 Försäkringskasseförbundet

Riksförsäkringsverket. Se yttrande över § 13, s. 73.

Riksrevisionsverket

Enligt revisorernas uttalande är det framför allt sättet för finansiering av
förbundets verksamhet som föranlett revisorerna att ägna frågan viss uppmärksamhet.
Försäkringskasseförbundets allmänna verksamhet finansieras
genom medlemsavgifter från de anslutna allmänna försäkringskassorna —
för innevarande verksamhetsar 9 öre per invanare inom kassornas verksamhetsområden,
vilket motsvarar 11,5 öre per försäkringstagare — medan förbundets
tidskrift och förlagsrörelse är självbärande. Kassorna i sin tur finansieras
enligt revisorerna till alldeles övervägande del av allmänna medel
varmed, förutom statsbidraget från anslaget Bidrag till sjukförsäkringen,
främst torde avses arbetsgivarbidrag och de försäkrades egna avgifter.
Då det förhållandet, att förbundet sålunda indirekt kan anses till övervägande
del finansierat med allmänna medel, synes ha ingivit revisorerna” betänkligheter,
anser sig riksrevisionsverket böra framhålla att försäkringskassornas
medlemsavgifter till förbundet — för det senast redovisade verksamhetsåret
uppgående till sammanlagt något över 686 000 kronor_utgör

en ytterligt obetydlig del av deras förvaltningsutgifter, som utan förbundets
förekomst torde ha varit högre.

Riksrevisionsverket har ansett sig böra i viss omfattning undersöka det
sätt på vilket förbundet handhar sina arbetsuppgifter. Utredningen har avsett
dels det sätt på vilket förbundet fullgjort sina stadgeenliga förpliktelser
mot kassorna, dels omfattningen och betydelsen av förbundets samarbete
med statliga myndigheter, främst riksförsäkringsverket. För undersökningen
har viss materiel införskaffats från förbundet, främst utgivna
publikationer såsom Försäkringskassekalendern, som är en aktuell ”uppslagsbok
innehållande samtliga socialförsäkringsförfattningar, taxor och
konventioner in. m. samt skilda handböcker för försäkringskassor och läkare
jämte andra publikationer. Riksrevisionsverket har vidare från riksförsäkringsverkets
administrativa avdelning inhämtat synpunkter på förbundets
verksamhet, främst vad avser samarbetet med ämbetsverket och
fördelarna därav. Såvitt riksrevisionsverket sålunda kunnat utröna, svnes
förbundet genom sin ställning och det sätt på vilket det handlagt sina upp -

gifter varit till stort gagn inte bara för kassorna utan även för statliga
myndigheter.

Vad angår förbundets organisationsform, som enligt revisorerna företer
från svensk förvaltningspraxis avvikande särdrag, kan riksrevisionsverket
ej finna denna utgöra tillräckligt skäl att upptaga frågan om förbundets
ställning inom den allmänna försäkringsorganisationen till särskild prövning.
Ämbetsverket vill i detta sammanhang omnämna att ett annat organ,
försäkringskassornas förhandlingsorganisation, har samma status som försäkringskasseförbundet
och liksom förbundet finansieras genom årliga medlemsavgifter
från kassorna, för närvarande 2,5 öre per invånare.

Då som ovan antytts försäkringskasseförbundet hittills till förhållandevis
låga kostnader utgjort ett effektivt och smidigt samarbetsorgan mellan
statsverket och de 28 icke statliga allmänna försäkringskassorna och då
förbundet även inför den förestående ytterligare utbyggnaden på socialförsäkringens
område torde knnna fullgöra betydelsefulla uppgifter, anser riksrevisionsverket
den av revisorerna ifrågasatta översynen ej för närvarande
påkallad.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
vice ordförande, ledamöterna Cardelius, Lundgren, Johansson och generaldirektörens
ställföreträdare Ehnbom, varjämte tillförordnade avdelningsdirektören
Hedman varit föredragande. Stockholm den 27 januari 1966.

IVAR LÖFQVIST

Greta Hedman

Försäkringskasseförbundet

Socialförsäkringens utveckling och organisation. För att rätt förstå den
organisation, som vi idag har på socialförsäkringsområdet, är det nödvändigt
att se något tillbaka på hur denna organisation vuxit fram. Därvid har
man anledning konstatera, att den obligatoriska sjukförsäkringen har
byggts upp med de erkända sjukkassorna som grund. När den allmänna
sjukförsäkringen genomfördes i vårt land år 1955 omfattade den statsunderstödda
frivilliga sjukförsäkringen inte mindre än två tredjedelar av
landets befolkning, organiserade i lokal- och centralsjukkassor.

För service- och samarbetsuppgifter hade de erkända sjukkassorna funnit
sig böra ha en gemensam organisation. Denna organisation — Svenska sjukkasseförbundet
— hade till uppgift att vara kassorna behjälplig i olika avseenden.
Förbundet skulle genom upplysningsverksamhet främja den sociala
sjukförsäkringen, utge ett tidningsorgan samt tillhandahålla för kassornas
verksamhet erforderligt arbetsmateriel. Vidare skulle förbundet fungera
som allmänt serviceorgan för sjukkassorna samt tillvarataga kassornas
intressen i olika avseenden.

När den obligatoriska sjukförsäkringen infördes var det naturligt att
bygga vidare på den sjukkasseorganisation som redan fanns. Man förutsatte
därvid att det gemensamma organet för kassorna skulle som tidigare bistå
dem i deras verksamhet.

Kännetecknande för den organisation, som de erkända sjukkassorna hade
byggt upp, var bl. a. att man hade en kraftig förankring av verksamheten
i en väl utbyggd förtroendemannainstitution. Detta engagemang av förtroendemän
i verksamheten spelade en viktig roll när det gällde all föra ut

den obligatoriska sjukförsäkringen och senare även lagen om allmän försäkring
i praktisk tillämpning.

Förbundet har genom sin ställning på ett smidigt sätt kunnat vara kassorna
och därmed även tillsynsmyndigheten till hjälp i olika avseenden.
Försäkringskassornas och förbundets ställning berördes av föredragande
departementschefen, då han i propositionen angående lag om allmän försäkring
anförde: »Det förhållandevis stora mått av handlingsfrihet som
tillkommer kassorna torde vara av stort värde, såväl då det gäller att snabbt
och smidigt genomföra övergången till den nya organisationsformen som då
de förestående reformerna av socialförsäkringens materiella innehåll skall
föras ut i tillämpningen. Viktiga uppgifter i de nyssnämnda avseendena,
som eljest finge ombesörjas på annat sätt, kan också med kassornas nuvarande
ställning fullgöras av deras gemensamma intresseorganisation Svenska
sjukkasseförbundet.»

I samband med genomförandet av lag om allmän försäkring, varvid benämningen
på sjukkassorna ändrades till försäkringskassor, ändrades förbundets
namn till Försäkringskasseförbundet. Denna ändring företogs vid
1962 års kongress. Några förändringar av förbundets uppgifter skedde inte.

Försäkringskasseförbundet — uppgifter och organisation. Förbundets
uppgifter framgår av § 2 i förbundets stadgar. Eftersom revisorernas berättelse
i denna del är ofullständig, kommer en närmare redogörelse att
lämnas för vad förbundet sysslar med. Stadgarna anger förbundets uppgifter
på följande sätt.

1. Förbundet har till uppgift att tillvarataga allmänna försäkringskassors intressen
såväl beträffande gemensamma inre angelägenheter som i fråga om enhetligt uppträdande
inför statsmakterna och myndigheter. I sådant syfte bör förbundet samarbeta med andra
sammanslutningar och institutioner.

2. Förbundet skall verka för samordning och enhetlighet i fråga om de anslutna kassornas
verksamhet.

3. Förbundet skall genom upplysningsverksamhet främja den allmänna socialförsäkringen.

4. Förbundet skall genom anordnande av utbildningsverksamhet och/eller främjande
av sådan verksamhet söka tillgodose de allmänna försäkringskassornas behov av utbildad
personal.

5. Förbundet skall utgiva ett eget tidningsorgan.

6. Genom förbundets försorg skall tillhandahållas arbetsmaterial för försäkringskassornas
verksamhet.

1. Tillvaratagande av kassornas intressen. Förbundets uppgift att tillvarataga
de allmänna försäkringskassornas intressen i olika avseenden utföres
på flera sätt. Viktigast är därvid att förbundet i egenskap av remissorgan
i frågor av betydelse för den allmänna försäkringen och försäkringskassorna
har att avge yttranden, vars innehåll ger uttryck för försäkringskassornas
uppfattning. Innan förbundets yttrande avges brukar därför förbundet
skriftligen eller på annat sätt inhämta kassornas synpunkter på
frågan. Som exempel på yttranden som avgivits under det gångna året kan
nämnas till Konungen över Centrala rehabiliteringsberedningens betänkande
om samordnad rehabilitering, av särskilt tillkallade utredningsmän utarbetat
betänkande med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp in. m.,
besvärssakkunnigas betänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet,
1961 års sjukförsäkringsutrednings betänkande om tandvårdsförsäkring,
pensionsförsäkringskommitténs betänkande om vissa pensionsfrågor
samt yttranden till riksdagens andra lagutskott över ett flertal motioner
avseende förslag till ändringar i lag om allmän försäkring. Förbundets yttrande
brukar i allmänhet återges i Tidskrift för allmän försäkring.

I ett annat sammanhang, i vilket kassornas intressen företrädes, är de
regelbundet återkommande informella överläggningarna med företrädare
för Riksförsäkringsverket, bl. a. sammanträden med den samarbetskommitté
som finns mellan verket och förbundet. Vid dessa sammanträden, som
brukar hållas ungefär en gång i månaden, diskuteras frågor av gemensamt
intresse för verket och kassorna. Till dessa överläggningar anmäles frågor
från verket, kassorna och förbundet. Förbundets representanter i samarbetskommittén
består av såväl förtroendemän som tjänstemän inom kassaverksamheten.
Ehuru inga formella beslut fattas vid dessa sammanträden
är utbytet av erfarenheter och synpunkter av största betydelse såväl för
verket som för kassorna och förbundet. Inte sällan föranleder dessa överläggningar
att särskilda gemensamma arbetsgrupper tillsättes för att närmare
penetrera vissa frågor och framlägga förslag.

2. Samordning och enhetlighet inom kassaverksamheten. Beträffande förbundets
åtgärder för att åstadkomma samordning och enhetlighet inom
kassaverksamheten, vilka alltid vidtagits och vidtages i intimt samarbete
och samråd med Riksförsäkringsverket, kan följande förtjäna omnämnas. I
samband med omorganisationen 1962, vid övergången till det s. k. enkassesystemet,
utfördes en omfattande organisationsutredning för kassorna, vilken
resulterade i förslag till enhetliga förhållanden beträffande arbetsfördelningen
mellan central- och lokalkontor samt till organisationsplaner för
central- och lokalkontor i olika storleksordningar. 1964 företogs en omfattande
rationaliseringsgenomgång av samtliga arbetsrutiner vid kassornas
lokalkontor, det s. k. Enköpingsprojektet. Detta resulterade under 1965 i
betydande omläggningar och förenklingar av arbetsrutinerna hos samtliga
lokalkontor i hela landet. F. n. pågår en motsvarande genomgång av arbetsrutinerna
vid centralkontor. I rationaliseringsarbetet anlitas även utomstående
expertis på förbundets bekostnad.

Sedan ett antal år tillbaka har förbundet en konsultverksamhet som står
kassorna till tjänst vid planering och inredning av kassornas kontors- och
expeditionslokaler, i syfte att åstadkomma rationella planlösningar och underlätta
och förbilliga kassornas upphandling av kontorsinredningar. Som
biträde i detta arbete anlitar förbundet en inredningsarkitekt. Denna förbundets
konsultverksamhet, som för varje år blivit alltmera omfattande, har
hittills anlitats av kassorna för närmare 400 av landets kontor. Väsentliga
besparingar har därigenom kunnat ernås, inte minst genom betydande kostnadsminskningar
för arkitekt- och konsultarvoden.

Till denna verksamhet hör även att utforma och tillhandahålla kassorna
för deras verksamhet speciella och ändamålsenliga hjälpmedel, registerhord,
kassabackar, blanketthurtsar o. dyl. Sådana artiklar ingår i förbundets
förlagsverksamhet. Dessutom lämnar förbundet rekommendationer
til! kassorna angående lämpliga maskinella hjälpmedel i kassaverksamheten
och ordnar med centraliserad upphandling därav. Detta har exempelvis
skett beträffande maskiner för fotokopiering, pensionsuträkning, bokföring
och poslgiroutanordning samt för bandinspelning av sjukanmälningar.
Vidare har ordnats med centrala inköp av bl. a. värdeskåp och förvaringsanordningar
för registerkort. Stora belopp har inbesparats genom
dessa centraliserade inköp. Dessutom har enhetliga rutiner erhållits hos kassorna,
vilket haft betydelse för kassornas arbete och även för Riksförsäkringsverket
i dess tillsynsverksamhet.

Förbundet har även skapat möjlighet för kassorna att för sina inköp få
anlita speciella inköpsföretag, som inte tidigare stått öppna för försäkringskassorna.
°

För samordning och enhetlighet verkar även förbundets förlagsverksamhet,
varom mera nedan under punkt 6. En blankettkommitté, vari ingår
ioretradare för Riksförsäkringsverket och förbundet följer utvecklingen
inom, socialförsäkringen och anpassar kassornas blanketter till aktuella
förhållanden. Förbundets blankettsortiment är mycket omfattande och torde
på ett tillfredsställande sätt tillgodose kassornas stora behov av blanketter.

\idare
med en kollektiv samlings- och garantiförsäkring. Detta medförde att premiernas
storlek jämfört med tidigare system i vissa fall kunde reduceras
med upp till 50 procent. Dessa försäkringar administreras fortlöpande till
viss del av förbundet. Bland annat biträder förbundet kassorna i samband
med skadereglering. Genom denna centraliserande medverkan vid skadereglering
kan kassornas rätt till skadeersättning bättre tillvaratas. Förbundet
kan även därigenom följa skadeutvecklingen, vilken är av betydelse i
premiehänseende.

Ett annat område, där förbundet verkar för samordning och enhetlighet
och i betydande utsträckning nedbringat kassornas förvaltningskostnader,
är avgiftsdebiteringen. En stor del av arbetet med avgiftsdebitering sker
med anlitande av servicebyråer på dataområdet. Genom att samordna dataarbetet
för samtliga landets försäkringskassor och för kassornas räkning
träffa överenskommelser med servicebyråer, har förbundet här under en
följd av år kunnat reducera kostnaderna för dessa byråers medverkan
med 100 000-tals kronor årligen. Dessutom har genom denna samordning
en avsevärd förenkling av kassornas arbete med avgiftsdebiteringen kunnat
ernås.

En just i dagarna aktuell uppgift för förbundet är mikrofilmning av kassornas
pensionskort. Sådan filmning skall enligt föreskrifterna utföras vart
iemte år. Denna filmning skall företagas första gången i år. En utredning
har visat att det lämpligaste och mest rationella sättet att företaga denna
filmning på, är att med ett antal förhyrda mikrofilmutrustningar och erforderlig
filmningspersonal utföra denna vid de olika centralkontoren. Förbundet
kommer därför att tillfälligt anställa sådan filmningspersonal och
ombesörja filmning av pensionskorten för kassornas räkning.

3. U pplysningsverksamheten. Förbundets uppgift att genom upplysningsverksamhet
främja den allmänna socialförsäkringen fullföljes på olika sätt.
Som exempel på detta kan nämnas utgivandet av Tidskrift för allmän
försäkring. Tidskriften, som har en upplaga på 16 000 ex., är den enda
facktidskrift i landet som fortlöpande förmedlar sakinformation och debatt
på socialförsäkringens område. I tidskriften publiceras även genom överenskommelse
med Försäkringsdomstolen de domstolens domar som är av
mera allmänt inresse. Dessa domar skall f. ö. enligt överenskommelse med
domstolen utges av förbundet i bokform med vissa års mellanrum.

Förbundet utger vidare Försäkringskassekalendern, som är en dagsaktuell
uppslagsbok inom svensk socialförsäkring. Kalendern, som har ringbokssystem
och kontinuerlig komplettering, innehåller bl. a. hela sociaiförsäkringslagstiftningen,
författningar av betydelse vid tillämpningen av
denna lagstiftning, konventioner, taxor och förteckningar av en mängd

olika slag, sammanlagt omfattande ca 1 000 sidor i tre band. Kalendern har
en prenumererad upplaga på 800 ex. och har nått stor spridning långt
utanför försäkringskassornas krets.

Till upplysningsverksamheten kan även hänföras vissa trycksaker, som
tillhandahålles av förbundet, exempelvis broschyrer om sjukhjälp under
utlandsvistelse, om frivillig sjukförsäkring in. m. För närvarande utarbetas
en broschyr, som presenterar försäkringskassorna för grundskolans
elever i samband med den praktiska yrkesorienteringen. Broschyren är avsedd
att bidraga till att underlätta personalrekryteringen hos kassorna. Vidare
utarbetas broschyrer, som informerar om moderskapsförsäkringen för
blivande mödrar samt sådana som redogör för bestämmelserna om svensk
socialförsäkring för invandrare. Broschyrerna utarbetas i samråd med
Riksförsäkringsverket.

I detta sammanhang kan även nämnas att förbundet nyligen utgivit en
pärm, som samtliga i landet verksamma läkare erhållit. Denna pärm innehåller
de taxor, vägledningar, informationsbroschyrer m. m. som är ägnade
att underlätta Läkarens arbete med socialförsäkringen och samarbetet
med försäkringskassorna.

t. Utbildningsverksamheten. Riksförsäkringsverket övertog den 1 juli
1964 huvudansvaret för utbildningsverksamheten för kassornas personal.
Detta innebar emellertid ej att förbundets uppgifter på utbildningsområdet
samtidigt upphörde. Uppläggningen av den nya grundutbildningen, som
bl. a. är en följd av det ökade utbildningsbehovet, innebär att kursverksamheten,
som tidigare bedrivits centralt, numera administreras av försäkringskassorna
själva. Förbundet har genom denna omläggning av utbildningsverksamheten
fått en stor arbets- och kostnadskrävande uppgift att
utarbeta och tillhandahålla kassorna utbildningsmateriel i form av flanosatser,
planschsatser, ljus- och ljudbildsatser, praktiska övningssatser m. m.
Fn förteckning över av förbundet utarbetad sådan utbildningsmateriel bilägges.
1 Det kan kanske även förtjäna omnämnas att förbundet f. n. står
ekonomiskt ansvarigt för framställning av ett par kostnadskrävande kursavsnitt,
som utarbetas av experter på området. Det ena kursavsnittet, kallat
Service och samverkan, avser frågor rörande service till de försäkrade och
relationer på arbetsplatsen, medan det andra avser framställning av kurspaket
i arbetsledning. Totalkostnaden för framställning av materiel till
dessa båda kursavsnitt uppgår till ca 80 000 kronor.

Förbundet tillhandahåller vidare kursbrev såväl för grundutbildningen
som för mellanstadieutbildningen liksom även annan litteratur för utbildningsändamål,
exempelvis den tidigare omnämnda Försäkringskassekalendern
samt Handbok för registreringsrutiner i kassorna. Vidare kan nämnas
att förbundet utarbetat en introduktionsbroschyr som utdelas till samtliga
som nyanställes i försäkringskassorna.

Om den av förbundet bedrivna egna kursverksamheten i Grundkurs och
Allmän kurs, som så småningom kommer alt upphöra när samtliga kassor
startat egen kursverksamhet, kan även lämnas en del uppgifter,. Denna
förbundets kursverksamhet bygger på studier enligt korrespondensmetoden
och innefattar eu veckolång internatkurs för repetition och avslutningsprov.
Sådana avslutningskurser har hittills hållits i förbundets regi för
sammanlagt 7 101 elever som genomgått grundkurs och för 2 812 elever

Ej avtryckt

som genomgått allmän kurs. Genomsnittliga antalet elever per år vid dessa
kurser har totalt varit ca 1 500. Detta gällde för år 1965 och kommer enligt
beräkningarna att gälla även för år 1966.

1964 var emellertid av vissa anledningar ett i kursavseende exceptionellt
år, då kurser ordnades av förbundet för inte mindre än 2 500 elever. De
kostnader för utbildningsverksamheten, redovisade i förbundets vinst- och
för lust räkning för år 1964, och som revisorerna medtagit i sin redogörelse,
hänför sig till detta år. Som lärare vid förbundets kurser anlitas till övervägande
delen anställda vid försäkringskassor, vilka anställda under kurstiden
tillfälligt anställes av förbundet.

Den nuvarande allmänna kursen kommer att omarbetas och avsikten
är då, att kassorna själva skall ombesörja även denna kursverksamhet. Vid
en decentralisering av denna utbildning kommer säkerligen liksom fallet
var med grundutbildningen, stora krav att ställas på förbundets medverkan
för framställning av utbildningsmateriel.

5. Tidskrift för allmän försäkring. Tidskrift för allmän försäkring, som
i ar utges av förbundet i sin 59 :e argang, utkommer med 12 nr om året,
omfattande under 1965 tillsammans 676 sidor. Tidskriftens karaktär är
huvudsakligen informativ och den är den enda tidskrift i vårt land som
foi tlöpande förmedlar sakinformation och debatt på socialförsäkringens
område. Den läses, förutom av försäkringskassornas personal och förtroendevalda,
av ett för en facktidskrift ovanligt stort antal personer av olika
kategorier. Den distribueras till ett stort antal myndigheter och organisationer
av olika slag, landsting, länsarbetsnämnder, kommunalförvaltning,
socialvårdsbyråer, sjukhus, läkare, sjuksköterskor, häradsskrivare, skolor,
bibliotek, tidningar in. fl. Den tillhandahålles även samtliga riksdagsmän.

6. Förlagsverksamheten. Förbundets uppgift att tillhandahålla arbetsmateriel
för kassornas verksamhet är mycket omfattande. Under 1965 uppgick
omslutningen av denna verksamhet till drygt 3 miljoner kronor. Förlagsverksamheten
omfattar ca 300 lagerförda artiklar, varav 5 publikationer,
200 blanketter och formulär samt ett 100-tal artiklar avseende olika
ändamål inom kassornas verksamhet.

Fn förteckning över förbundets blanketter och arbetsmateriel bilägges.1

Genom att förbundet lagerhåller och på beställning levererar blanketter
och annan materiel direkt till försäkringskassorna och deras lokalkontor,
behöver kassorna ej ligga med några lager för lokalkontorens räkning. Detta
innebär att administrationen för lagerhållning och distribution torde vara
den billigast tänkbara.

Övriga serviceuppgifter. Utöver ovannämnda uppgifter har förbundet ett
flertal serviceuppgifter, som kanske inte direkt kan hänföras till någon
av ovannämnda punkter.

Så t. ex. tecknar förbundet, i egenskap av befullmäktigat ombud för
samtliga landets försäkringskassor, under förutsättning av Riksförsäkringsverkets
godkännande, överenskommelser med skolor och sammanslutningar
för kollektiv frivillig sjukförsäkring. Genom denna ordning
underlättas tillkomsten av sådana överenskommelser, eftersom kollektivet
i många fall omfattar personer tillhörande flera försäkringskassor.

Förbundet tillhandahåller vidare som service ett flertal myndigheter och
institutioner, arbetsgivare, resebyråer, läkare m. fl. materiel av olika slag.

1 Ej avtryckt

Detta gäller blanketter, informationsbroschyrer, Försäkringskassekalendern,
läkarpärmen, Tidskrift för allmän försäkring, förteckning över försäkringskassor,
återbäringstaxa m. m.

Förbundet utger vidare ett annonsblad, i vilket alla ledigförklarade
tjänster i försäkringskassorna annonseras. Detta annonsblad utges två
gånger i månaden och distribueras varje gång i 900 exemplar till försäkringskassorna.
Under 1965 fanns 232 annonser införda. Annonsbladet tillliandahålles
kassorna utan kostnad.

Förbundet svarar vidare för kostnaderna och administrationen för
Försäkringskassornas besvärsnumnd. Vid tjänstetillsättningar, som försäkringskassorna
själva svarar för, d. v. s. upp t. o. m. Ig A 20, kan besvär
anföras till denna besvärsnämnd. Antalet anförda besvär som behandlades
av nämnden under 1964 utgjorde 23 och under 1965 15.

Enligt överenskommelse mellan Försäkringskasseförbundet, Försäkringskassornas
förhandlingsorganisation och Försäkringsfunktionärernas förbund
har en Central förslagsnämnd inrättats med uppgift att fullgöra de
funktioner i förslagsfrågor, som eljest skulle ankomma på centrala företagsnämnden.
Utöver registrering och bedömning av inkomna förslag skall
centrala förslagsnämnden ägna uppmärksamhet åt praktiska anordningar
och anvisningar för förslagsverksamhetens effektiva bedrivande i kassorna.
Ersättning för belönade förslag utgår av Försäkringskasseförbundets
medel.

För slagsnämndens kansli- och utredningsuppgifter ombesörjes av förbundet.

För att komplettera bilden bör även omnämnas att förbundet i viss utsträckning
har kommit att bli ett serviceorgan åt Riksförsäkringsverket
bl. a. genom alt tillhandahålla kassorna blanketter och annan materiel.
Dessutom framställer och tillhandahåller förbundet materiel till den av
verket ledda utbildningsverksamheten samt utser representanter för arbetsgrupper
och kommittéer och svarar för kostnaderna för dessa representanters
medverkan. I sammanhanget kan även nämnas att förbundet i
dagarna övertar tryckningen av verkets cirkulär, eftersom dessa för handläggnings-
och utbildningsändamål i kassorna erfordras i mycket stora
upplagor.

Det kan kanske även vara av vikt att i sammanhanget redovisa personalens
storlek och lönegradsplacering på förbundsexpeditionen. Den framgår
av nedanstående uppställning.

	Lönegrad		Lönegrad
1 Direktör	B 1	2 Kontorsbiträden	9
1 Avd.chef	27	2 Lagerbiträden	9
1 Kamrer	21	2 Vaktmästare	7
2 Assistenter	21	1 Kontorsbiträde	7
2 Assistenter	19	2 Kontorsbiträden	5
1 Faktor	17	1 Växeltelefonist	5
2 Kontorister	11

Som revisorerna anger är förbundets beslutande organ kongressen, representantskapet
och styrelsen. Styrelsen består av 9 ledamöter. Ombud
till kongressen, som sammanträder vart fjärde år, och till representantskapsmötet,
som sammanträder åren emellan, utses av försäkringskassorna.
Till kongressen utses ett ombud för varje påbörjat 100 000-tal invånare
och till representantskapsmötet ett ombud för varje påbörjat

200 000-tal invånare inom kassans verksamhetsområde, i sistnämnda fall
dock minst 2 ledamöter. Stadgar för förbundet bilägges.1

Förbundets verksamhet finansieras genom avgifter från kassorna. Avgiften
för år 1964, vilket års vinst- och förlusträkning presenteras av revisorerna,
var 9 öre per invånare. En sänkning företogs för år 1965 till 7,5
öre, men fastställdes åter till 9 öre per invånare för år 1966.

Något vinstintresse för förbundet i dess verksamhet finns givetvis inte.

Revisorernas uttalande. Revisorerna har med hänsyn framför allt till
sättet för finansiering av förbundets verksamhet ansett sig böra ägna frågan
om denna verksamhet viss uppmärksamhet. Man konstaterar att några
uppgifter om förbundets verksamhet ej återfinnes i de författningar som
reglerar den allmänna försäkringens organisation. Revisorerna säger vidare
att den organisationsform som här tillämpas, företer sådana från svensk
förvaltningspraxis avvikande särdrag, att frågan om förbundets ställning
inom den allmänna försäkringsadministrationen synes böra upptagas till
särskild prövning.

Enligt förbundets uppfattning är dess ställning inte så säregen i svenskt
samhällsliv som revisorerna vill göra gällande. Försäkringskassorna kan
i viss utsträckning jämställas med kommun. På grund av de statsbidrag,
som för olika ändamål utgår till kommunerna, kommer de att i viss utsträckning
fungera som lokala organ för den statliga förvaltningen. Detta
gäller beträffande bostads- och familjepolitiken, skolväsendet m. m. I betydande
omfattning är det de kommunala myndigheterna som har att i
praktiken tillämpa den sociala lagstiftningen, och staten ställer därvid bestämda
krav på kommunerna. Detsamma gäller beträffande vissa delar av
landstingens verksamhet.

Förhållandena för försäkringskassorna kan väl jämföras med primäroch
sekundärkommunerna. I lag och författning fastställes det materiella
innehållet i försäkringen. Kassorna har att anpassa organisation och administration
till de lokala förhållandena.

Kommuner och landsting har liksom försäkringskassorna service- och
samarbetsorgan — Svenska landstingsförbundet, Stadsförbundet och Kommunförbundet.
Dessa förbund finns ej inskrivna i författningar. Systemet
för finansiering av dessa förbunds verksamhet torde kunna anses analogt
med det som tillämpas beträffande Försäkringskasseförbundet.

Revisorerna anser att skäl talar för en överflyttning av förbundets arbetsuppgifter
till Riksförsäkringsverket. Detta betecknas av dem som en
rationaliseringsåtgärd, ägnad att skapa enklare och mera enhetliga organisationslinjer.

Med rationalisering brukar vanligen förstås att arbetsuppgifter kan utföras
på ett enklare och billigare sätt. I det föregående bär presenterats
förbundets uppgifter som service- och samarbetsorgan för kassorna och
omfattningen av den personal som svarar för detta arbete. Förbundet
ifrågasätter om det kan vara möjligt att utföra dessa uppgifter på ett enklare
och billigare sätt. Därvid kan bl. a. konstateras att om det system för
upphandling av materiel, som tillämpas inom den statliga förvaltningen,
skulle gälla vid upphandling av materiel för kassorna, där det ofta gäller
att mycket snabbt få fram blanketter och annan arbetsmateriel, så skulle
denna förlagsverksamhet knappast fungera på det enkla och smidiga sätt
som den nu gör.

I sammanhanget bör även nämnas att i förbundets uppgifter ingår ett

1 Ej avtryckta

ganska stort mått av affärsdrivande verksamhet. Förbundet vill ifrågasätta
lämpligheten av att Riksförsäkringsverket, som har att utöva tillsyn över
försäkringskassorna och deras ekonomi, skall bedriva affärsverksamhet
med kassorna.

Revisorerna säger i berättelsen att utvecklingen får anses gå i riktning
mot ett totalt förstatligande av försäkringskassorna och bygger detta på
ett uttalande av departementschefen i propositionen angående lag om allmän
försäkring. Huruvida man, som revisorerna gör, kan tyda departementschefens
uttalande i denna riktning finner förbundet tveksamt. Förbundet
vill erinra om att frågan om kassornas förstatligande varit föremål
för överväganden vid ett flertal tillfällen. Men varje gång har man konstaterat
att kassorna, just på grund av sin friare ställning, har kunnat utföra
arbetsuppgifter för de nya reformerna på ett smidigare sätt än vad som
kunde ha skett under en helförstatligad socialförsäkring.

Förutom det tidigare på sidan 2 i detta yttrande återgivna uttalandet
av departementschefen i ovannämnda proposition om fördelarna beträffande
kassornas nuvarande ställning, kan även följande ur departementschefens
uttalande förtjäna återges i sammanhanget:

»Olägenheterna av att sjukkassorna alltjämt kommer att utgöra i förhållande
till den övriga statsförvaltningen fristående organ synes inte vara
stora. Med den ordning, som nu tillämpas för handläggning av sjukförsäkringsärenden
i kassorna, och efter ett genomförande av de förslag röjande
beslutsorganen i pensionsärenden, som jag i det följande framlägger,
tror jag att man sörjt för en lika god standard på avgörandena i första
instans i socialförsäkringsärenden som om sjukkassorna varit statliga
myndigheter».

Ingen som känner förhållandena torde bestrida att kassorna fört ut socialförsäkringsreformerna
på det lokala planet på ett tillfredsställande sätt.
Detta har väsentligen underlättats genom den fria ställning kassorna ägt
med de möjligheter till smidig anpassning av förvaltningen som genomförandet
av reformerna undan för undan krävt.

I detta sammanhang bör inte minst framhållas värdet av det lekmannainflytande
som funnits och finns i kassornas förvaltning och som vuxit
tram genom den självständiga ställning som kassorna haft. Bl. a. med hänsyn
till den decentralisering som skett av socialförsäkringsverksamheten
under senare år är det i högsta grad angeläget att detta lekmannainflytande
inte begränsas.

Behovet av ökat lekmannainflytande på olika områden skjutes alltmer
i förgrunden och frågan om förstärkning av länsdemokrati!! framstår som
eu angelägen uppgift. Ett förstatligande av försäkringskassorna synes stå
helt i strid med sådana tankegångar.

Samtidigt som kassorna efter hand pålagts allt större uppgifter bär
kassaverksamheten varit föremål för fortlöpande rationalisering. Utbildningsverksamheten,
som är av största betydelse, har också hållit jämna
sfeg med utvecklingen. Effektiviteten i kassaverksamheten har hela tiden
varit hög. Det torde idag finnas få institutioner inom den offentliga sektorn
som kommit så långt som försäkringskassorna beträffande rationell
organisation, utnyttjande av kontorstekniska hjälpmedel i arbetet, rationella
blanketter liksom även beträffande utbildningsverksamheten. I detta
arbete har förbundet genom sin ställning kunnat vara kassorna behjälpligt.

Eftersom den förvaltningsorganisation som kassorna har, enligt alla ansvarigas
uppfattning, fungerat och fungerar väl — även under mycket be -

svärliga förhållanden — vill förbundet ifrågasätta lämpligheten av att ersätta
ett system som fungerar väl.

Förbundet har tagit upp frågan om kassornas status i detta resonemang,
eftersom denna fråga bär viss betydelse även för förbundets ställning.

Försäkringskasseförbundet är inget självändamål. Uppgifterna har vuxit
allt eftersom kassorna ställt krav på ökad service från förbundet. Det kan
även konstateras, att behovet av ett serviceorgan för kassorna har ökat
efter den allmänna försäkringens tillkomst.

Med hänvisning till vad ovan anförts och med hänsyn till försäkringskassornas
nuvarande rättsliga status finner förbundet att skäl inte finns
•att företaga den organisationsöversyn som revisorerna föreslår. Stockholm
den 4 februari 1966.

GEORG PETTERSSON

Ingvar Nordin

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 16 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Vad riksdagens revisorer anfört under denna paragraf har av kommunikationsdepartementet
ej utsänts på remiss.

§ 17 Byggnadsstyrelsens avtal med arkitekter och konsulter
Byggnadsstyrelsen

Byggnadsstyrelsen har, i samband med föranstaltad granskning av konsultföretag
samt även i andra sammanhang, uppmärksammat den av revisorerna
påtalade bristen i avtalstecknandet och gjort en allmän översyn för
att undanröja densamma.

Bristen på tecknade avtal med konsulter torde icke ha medfört ökade
kostnader för uppdragen. Även om arbetsuppgiften i det enskilda fallet
icke knutits till ett av parterna undertecknat avtal har parternas åtaganden
genom muntlig uppgörelse varit fastslagna.

Sålunda torde regelmässigt ha överenskommits om arbetena skolat ersättas
enligt taxa eller på bok och räkning samt vilket procenttillägg som
skolat användas för allmänna omkostnader och vinst då uppdrag utförts
på bok och räkning. I de mån muntliga överenskommelser icke träffats
är att märka att inom styrelsens verksamhet statliga regler och allmänna
arvodesnormer är tillämpliga även om avtal med hänvisning till sådana
bestämmelser ej ingåtts. Bland annat anges i den statliga arkitekttaxan
från 1957 vad som är att hänföra till extra arbete vid arkitektuppdrag samt
reglerna för ett objekts inplacering i arvodesgrupp och arvodesklass. Vad
gäller valet av arvodesgrupp efter objektets svårighetsgrad har en praxis
utvecklats som styrelsen bedömt överensstämma med förutsättningarna
för taxans uppbyggnad.

I handläggningen av detta ärende bär deltagit tjf. generaldirektören
Smith, byggnadsrådet Bertman samt avdelningsdirektören Lindsö, föredragande.
Stockholm den 31 januari 1966.

ÄKE SMITH

Åke Lindsö

Riksrevisionsverket

Behovet av en omprövning av beräkningsgrunderna i 1957 års arkitekttaxa
för statliga husbyggnadsföretag har även understrukits av statens
byggnadsbesparingsutredning. I sitt delbetänkande angående ekonomiskt
byggande (SOU 1964:261) framhåller utredningen bl. a. nödvändigheten

av att på nytt taga upp frågan om arkitekternas ersättning så att denna
kommer att stå i relation till av byggnadsstyrelsen utlagt projektarbete.

Förändrade byggmetoder vinner alltmer insteg även vid uppförandet av
offentliga byggnader bl. a. genom en stegrad förtillverkning av byggnadselementen.
Samtidigt som detta ställer ökade krav på måttsättning och
uppställande av toleranser för byggelementen uppstår även i övrigt sådana
förändringar i arkitektarbetet att taxeutfallet blir ojämnt. Statens pris- och
kartellnämnd har i detta hänseende i en i november 1965 framlagd delutredning
angående byggkonsultbranschens struktur kunnat konstatera att
enligt inkomstuppgifterna för år 1963 chefsarkitekterna vid de konsultföretag
som arbetar mot fast taxa, särskilt volymtaxa, har de största inkomsterna.

Sett mot denna bakgrund finner riksrevisionsverket det angeläget att
1957 års arkitekttaxa snarast omarbetas så att den bättre svarar mot utförd
prestation.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad vice
ordförande, ledamöterna Lindencrona, Cardelius, Lundgren, Elofsson
och Johansson samt generaldirektörens ställföreträdare Ehnbom, varjämte
byråchefen Walck närvarit och byrådirektören Grönlund varit föredragande.
Stockholm den 25 januari 1966.

IVAR LÖFQVIST

B. Grönlund

Statens pris- och kartellnämnd

Byggnadsstyrelsens ersättningar till arkitekter och konsulter belöper sig
för närvarande till omkring 25 miljoner kronor per år. Med hänsyn till de
betydande belopp som konsultkostnaderna betingar, har revisorerna tagit
del av omkring 200 avtal, vilka byggnadsstyrelsen upprättat med arkitekter
och konsulter. Härvid har framkommit att bindande avtal i vissa fall
icke har kommit till stånd och att för ett 70-tal andra uppdrag kontrakt
upprättats eller undertecknats så sent att arbetet redan påbörjats och i vissa
fall hunnit helt eller delvis färdigställas. Underlåtenheten att i föreskriven
ordning upprätta bindande avtal torde enligt revisorerna äga mera formell
än reell ekonomisk betydelse då ifrågavarande kontrakt i allmänhet
gällt konsulter med vilka byggnadsstyrelsen sedan länge haft ett förtroendefullt
och friktionsfritt samarbete. Revisorerna anser dock att förekomsten
av icke avtalsbundna uppdrag i vissa fall kan försätta byggnadsstyrelsen i
ett mindre gynnsamt förhandlingsläge.

Pris- och kartellnämnden vill i likhet med revisorerna understryka projekteringskostnadernas
samhällsekonomiska betydelse. I den delutredning
rörande byggkonsultbranschens struktur, som nämnden redovisade i slutet
av år 1965 (överlämnad till kommunikationsdepartementet den 16 december
1965), uppskattades de totala projekteringskostnaderna år 1964 till
minst 1,1 miljarder kronor. Den största delen av dessa kostnader eller 800
miljoner kronor föll på fristående arkitekter och konsulter.

Projekteringskostnadernas storlek liksom projekteringens avgörande betydelse
såväl för byggnadernas eller anläggningarnas ändamålsenliga utformning
som för byggkostnaderna motiverar enligt nämndens mening att
projekteringsarbetet på ett så tidigt stadium som möjligt regleras av bin -

dande avtal. Nämnden delar även revisorernas uppfattning att de omständigheter
som föranleder att en byggnad med hänsyn till svårighetsgraden
hänföres till viss klass och arvodesgrupp såvitt möjligt bör specificeras i
det skriftliga avtalet. En utförligare specificering av dessa förhållanden i
avtalen mellan statliga myndigheter och fristående konsulter inom byggnads-
och anläggningsområdet kan i viss utsträckning väntas vinna efterföljd
även i övriga byggherrars avtal med konsulterna. Tidplan för konsultuppdragets
utförande och för samordning av olika konsulters arbetsresultat
bör också införas i kontraktet och följas upp av beställaren. Detta fordrar
att kontrakt tecknas i nära anslutning till arbetets igångsättning.

Det nya principavtal gällande allmänna avtalsnormer och kontraktsformulär,
som träffades i början av år 1966 mellan företrädare för byggkonsulterna
och en rad stora beställare av konsultarbete, såsom statliga verk,
industri och kommuner, synes ytterligare understryka betydelsen av att
bindande avtalsform i föreskriven ordning iakttages. Samtidigt underlättar
principavlalets ikraftträdande själva kontraktskrivandet som nu kan koncentreras
på arvodesfrågor o. dyl.

Det kan vidare nämnas att ett avtalslöst förhållande betraktas som mindre
tillfredsställande även av berörda konsulter enligt vad som framkommit
i samband med nämndens pågående undersökning av byggkonsultbranschen.

I vad mån underlåtenheten att i tid upprätta skriftligt kontrakt kan ha
medfört sämre uppgörelser i ersättningsfrågor för byggnadsstyrelsen än
vad som eljest skulle ha blivit fallet är svårt att bedöma. Revisorerna påpekar
att den lägsta arvodesgruppen inom arkitekttaxans olika klasser sällan
kommer till användning i byggnadsstyrelsens avtal. Enligt nämndens
uppfattning torde detta delvis vara en följd av byggnadsstyrelsens val av
arkitekter. De välkända arkitekter som byggnadsstyrelsen i regel anlitar
torde i högre grad än yngre eller i övrigt ej lika väl inarbetade arkitekter
hänföra sina uppdrag till den högsta arvodesgruppen.

Nämnden instämmer slutligen i revisorernas uttalande om önskvärdheten
av att byggnadsstyrelsen fortsätter sin under år 1964 inledda kontroll
av de handlingar, som har legat till grund för konsulternas debitering av
lönekostnader och omkostnadspålägg. En dylik kontrollverksamhet förutsätter
eu ordnad bokföring enligt inom affärslivet sedvanliga principer.
Som biprodukt av byggnadsstyrelsens granskningsarbete skulle man härigenom
möjligen komma fram till ett bättre och enhetligare redovisningssystem
hos konsulterna. Det kan nämnas att SAR:s redovisningssystem,
som började tas i bruk för några år sedan, för närvarande tillämpas av
drygt en tredjedel av de till förbundet anslutna arkitektkontoren.

För beräkning av konsultarvodet tillämpas huvudsakligen fyra metoder,
nämligen fast ersättning, självkostnad med pålägg för omkostnader och
vinst, taxa samt dag- eller timarvode utan pålägg. Av nämndens strukturundersökning
framgår att 62 procent av samtliga pågående konsultuppdrag
den 1 mars 1965 ersattes enligt självkostnadsmetoden, medan taxor användes
i 17 procent, självkostnad med taxa som tak i 7 procent, dag- eller
timarvode i 8 procent och fast ersättning endast i 6 procent. Vid sistnämnda
ersättningsform måste uppdragets art noga preciseras i förväg vilket
under nu rådande allmänna förutsättningar är förenat med svårigheter och
begränsar möjligheterna att få till stånd konkurrens genom anbudsförfarande.
I många fall torde man därför ej ha annat val än att träffa överenskommelse
på grundval av självkostnad med vinst i procent av kostnaderna.

Med hänsyn till att denna arvodestyp icke ger något incitament till kostnadsbesparingar
— ju högre kostnader desto större vinstbelopp för konsulten
— är det enligt nämndens mening emellertid angeläget att söka reducera
denna ersättningsforms nuvarande dominans. Nämnden vill i detta
sammanhang hänvisa till de riktlinjer för beräkning av kostnader och
vinst som föreslås i den nyligen publicerade utredningen »Om upphandling
av försvarsmateriel (SOU 1965:69)» och rekommenderar att dessa prövas
av statliga beställare av konsultarbete.

För närvarande planlägges inom nämnden en intäkts- och kostnadsundersökning
hos byggkonsultföretagen. Detta sker bland annat i samarbete
med byggnadsstyrelsen. Nämnden skall härvidlag skaffa fram och presentera
material som kan tjäna som underlag för de förhandlingar om taxor
som vissa konsultorganisationer har begärt att få uppta med byggnadsstyrelsen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit — förutom undertecknad
generaldirektör och byrådirektören Olsson, föredragande — kommerserådet
Bouvin, byråchefen Elm och tjf. byråchefen, byrådirektören Wrååk.
Stockholm den 2 februari 1966.

HELMER OLSSON

Curt Olsson

§ 18 Handläggningen av ärenden rörande ersättning för
skadade postförsändelser

Poststyrelsen

Revisorerna föreslår i sitt uttalande beträffande handläggningen av ärenden
rörande ersättning för skadade postförsändelser att poststyrelsen överväger
möjligheterna att i lämplig omfattning överlåta handläggningen av
vissa ersättningsärenden till vederbörande postmästare.

I anslutning härtill vill styrelsen framhålla, att den nu tillämpade ordningen
med central prövning i flertalet fall är fördelaktig både för kunden
och postverket. För sådana ärenden av masskaraktär som det här är fråga
om kan man nämligen bättre utnyttja rationella arbetsmetoder och rutiner,
när handläggningen koncentreras till ett specialiserat driftställe. Emellertid
är det riktigt att det i enstaka fall från servicesynpunkt skulle vara fördelaktigt,
om ersättningsfrågan kunde regleras direkt på den berörda postanstalten.
Poststyrelsen har haft sin uppmärksamhet på detta och har upptagit
frågan i samband med en allmän översyn av gällande ansvarighetsbestämmelser.
En särskild arbetsgrupp tillsattes 1962 med uppdrag att verkställa
en översyn av de bestämmelser, som reglerar postverkets ansvarighet
för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran. Arbetsgruppen
biträddes av en av Kungl. Maj :t utsedd expert, hovrättsrådet i Svea
hovrätt Nils Mangård. För att möjliggöra en delegering till postmästare att
utbetala ersättning för skadad postförsändelse till adressaten skulle vid översynen
beaktas bl. a. frågan om möjlighet att i vissa fall utbetala ersättning
till adressaten. Såsom avslutningsvis angivits i revisorernas uttalande tillkommer
nämligen ersättning för postförsändelser enbart avsändaren enligt

nu gällande bestämmelser, Kungl. Maj :ts förordning den 18 maj 1934 (nr
168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran.

Arbetsgruppens synpunkter redovisades i en promemoria, som poststyrelsen
den 5 juni 1964 överlämnade till Kungl. Maj :t. I promemorian föreslogs
bl. a. att ersättning för skadade postförsändelser i vissa fall skulle
kunna utbetalas till adressaten.

I prop. 1965: 149 föreslog Kungl. Maj :t, att den gällande förordningen av
år 1934 om postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran, skulle upphävas och att densamma skulle upphöra att
gälla vid utgången av maj 1966, samt att bestämmelser i ämnet i fortsättningen
skulle meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
poststyrelsen. Så blev även riksdagens beslut.

Poststyrelsen tillsatte den 10 oktober 1963 en intern arbetsgrupp för utredning
rörande handläggning av reklamationer m. m. Arbetsgruppen skulle
bl. a. framlägga förslag om hur en delegering till postmästare av beslutanderätt
i vissa ersättningsärenden i praktiken skulle genomföras. Avsikten är,
att de nya bestämmelserna skall tillämpas fr. o. m. den 1 juni 1966, dvs.
den dag då de nya ansvarighetsbestämmelserna träder i kraft. Arbetsgruppens
bedömanden och förslag kommer inom kort att föreläggas poststyrelsen,
som med ledning av utredningens material kommer att ta ställning till
i vilken omfattning delegering av beslutanderätt i ersättningsärenden rörande
skadade paket skall genomföras. Stockholm den 28 januari 1966.

NILS HÖRJEL

Harry Edlund

Statskontoret

Vad beträffar statsrevisorernas förslag att poststyrelsen skall överväga
möjligheterna att i lämplig omfattning från styrelsens reklamationskontor
till vederbörande postmästare överlåta handläggningen av ärenden om ersättning,
då visst slags försändelser i postverkets vård förkommit eller skadats,
må framhållas följande. Jämlikt beslut av statsmakterna år 1965 skall
förordningen den 18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet för
försändelser och medel, som mottagits till postbefordran upphöra att gälla
vid utgången av maj 1966. Härjämte har överlåtits på Kungl. Maj :t att i
fortsättningen utfärda nya sådana föreskrifter (prop. 1965: 149, BevU 52,
rskr 421, SFS 1965: 764). Enligt det förslag till ny ansvarighetsförordning
som bifogats propositionen skall poststyrelsen äga delegera beslutanderätten
i ersättningsfrågor till lokal postmyndighet. Sålunda må poststyrelsen, i
den utsträckning styrelsen finner lämpligt, uppdraga åt underlydande förvaltningsorgan
att besluta i ersättningsfrågor. I samband med sådan delegering
av beslutanderätten skall styrelsen lämna erforderliga föreskrifter om
i vilken ordning meddelade beslut skall kunna dragas under dess prövning.
1 bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande uttalas (s. 3) att
det inom poststyrelsen utarbetade förslaget till ny ansvarighetsförordning,
som bifogats propositionen och som departementschefen ansett kunna i sina
huvuddrag läggas till grund för nya föreskrifter i ämnet, enligt utskottets
uppfattning tillgodoser såväl näringslivets som allmänhetens berättigade
krav i en utsträckning som rimligen kan begäras.

Enligt vad statskontoret inhämtat har inom poststyrelsen under år 1965
utarbetats förslag till bestämmelser om delegering av beslutanderätten beträffande
ersättning för skadade eller förkomna försändelser m. m. (utredning
rörande handläggning av reklamationer m. in., promemoria nr 3, dnr C
159/65). Poststyrelsen har enligt uppgift ännu inte tagit ställning till detta
förslag.

Förslaget innebär att postmästare får befogenhet att besluta om samt
utanordna ersättning till adressat (i fråga om returpaket till avsändare) för
skadade paket, avsedda att utlämnas vid postkontor, om vissa förutsättningar
föreligger. Dessa är att adressaten (i fråga om returpaket avsändaren)
mottagit paket och begär ersättning, att paketet bedöms ha varit fullt tillfredsställande
inslaget med hänsyn till innehållets beskaffenhet, att den
begärda ersättningen uppgår till högst 50 kr. och bedöms vara skälig med
hänsyn till innehållets värde och skadans omfattning samt att ersättning kan
utanordnas utan utredning och skriftväxling. De nya bestämelserna avses bli
tillämpade fr. o. in. den dag de nya ansvarighetsbestämmelserna träder i
kraft.

På grund av de åtgärder som sålunda vidtagits i förevarande, av statsrevisorerna
påtalade hänseende, torde revisorernas förslag i denna del inte erfordra
någon statsmakternas åtgärd.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. avdelningschef Jerdenius
och förste byråsekreterare Widén, föredragande. Stockholm den 27
januari 1966.

GÖSTA BRUNO

Gösta Widén

§ 19 Statens järnvägars knulpunktstrafik för styckegods
Järnvägsstyrelsen

§ 19 Statens järnvägars knutpunktstrafik för styckegods

Under en lång följd av år har styckegodstrafiken vid statens järnvägar —
i första hand den dominerande fraktstyckegodstrafiken — som kräver stora
resursinsatser av personal, fasta anläggningar och rullande materiel, främst
godsvagnar, varit föremål för olika åtgärder i syfte att öka dess intäkter och
nedbringa dess kostnader. Dessa åtgärder avsåg i första hand godsets hantering
i magasin och förflyttning mellan magasin och vagnar. I ett senare
skede överfördes på vissa linjer transporterna av fraktstyckegods till och
från de mindre stationerna till transport med lastbil (kretstrafik). Härigenom
blev det möjligt alt slopa eller reducera körningen av sådana lokalgodståg,
vilkas huvudsakliga uppgift dessförinnan var att svara för de mindre
stationernas fraktstyckegodstrafik. Så småningom blev en total översyn av
transportapparaten för fraktstyckegods aktuell.

Som resultat av denna grundliga översyn genomfördes den 6 juli 1964 en
ny transportorganisation för fraktstyckegodset, knutpunktstrafiken. Denna
kännetecknas i huvudsak av

att undervägsarbetet med godset (omlastningen) koncentreras till ett antal
knutpunkter —- enligt plan 32, men t. v. 33 — de allra flesta platser med
mycket stort eget godstrafikunderlag,

att gods till och från mindre stationer i huvudsak biltransporteras från/
till dessa knutpunkter,

att behovet av personal, godsvagnar och lokalgodståg därigenom minskas,
att transporttiderna i trafikstarka stationsrelationer snabbas upp,
att möjligheterna att direktbetjäna kommersiellt betydelsefulla kunder
ökas men

att samtidigt försämrad transportstandard uppkommer i en del svaga trafikrelationer.

Under begynnelseskedet uppstod vissa störningar i godsbefordringen.
övergången till det nya systemet hade förlagts till en tidpunkt, då fraktstyckegodstrafiken
erfarenhetsmässigt är starkt vikande inför seinesterperioden
vid industrierna och handelsföretagen. Det hade kanske synts naturligare
att övergången — som av olika skäl måste äga rum samtidigt över
hela landet — förlagts till tidtabellsskiftet den 31 maj 1964, då i övrigt
stora förändringar gjordes i järnvägarnas produktionsapparat. Detta bedömdes
emellertid som olämpligt med hänsyn till fraktstyckegodstrafikens
normalt stora volym under maj och juni månader. Denna volym influerades
under år 1964 starkt av det större semesteruttaget i jämförelse med tidigare
år, vilket bl. a. innebar krav på en större lageruppfyllnad än eljest
för de verksamheter, som måste vara igång under den längre semesterperioden.
Den härav följande ansvällningen av fraktstyckegodstrafiken varade
in i början av juli månad och medförde viss eftersläpning i lossningen av
de till knutpunkterna inkommande styckegodsvagnarna. Därtill kom att
några tekniska brister på den nyinstallerade kedjetransportören i godsmagasinet
i Malmö förorsakade ytterligare trafikstörningar. Eftersläpningen i
lossningen avvecklades emellertid under semesterperioden.

Efter denna semesterperiod inträdde tyvärr nya och nu mera besvärande
störningar i fraktstyckegodstrafiken. Sannolikt hade den i jämförelse med
tidigare år förlängda semesterperioden orsakat ett starkare behov av snabb
påfyllning av förnödenheter på olika håll inom näringslivet, och detta tog
sig uttryck i en osedvanligt hastig uppgång i fraktstyckegodstrafiken omedelbart
efter industrisemestrarna. Driftledningen var icke förberedd härpå
och eftersom därtill järnvägspersonalens semesteruttag inte kan koncentreras
på samma sätt som inom flertalet andra verksamheter, var arbetskapaciteten
i knutpunktsmagasinen omedelbart efter industrisemestrarna inte tillräcklig
för att möta den oväntat höga trafiknivån. Genom extraordinära åtgärder
av olika slag bringades fraktstyckegodstrafiken till ett i stort sett regelmässigt
utförande vid oktober månads ingång.

Kritiken mot knutpunktstrafiken därefter har hl. a. avsett transporttiderna
för gods mellan sådana närbelägna mindre stationer, som ligger på
ömse sidor om gränsen mellan två knutpunktsregioner. Enligt systemets
uppbyggnad skall detta gods befordras via sina knutpunkter, innan det når
bestämmelsestationen, och dessutom måhända under transporten även passera
såväl avsändningsstationen som bestämmelsestationen en gång. En sådan
transportprincip är ingalunda unik i järnvägsdrift utan är ofta motiverad
av ekonomiska skäl. Samma förhållande, s. k. dubbeldragning, förekommer
ofta för vagnslaster mellan närbelägna mindre stationer, där genomgående
lokal gods tågs förbi ndelscr saknas, d. v. s. eu avgående vagnslast
föres till närmaste större station, där den sättes in i ett godståg för fjärrtrafik,
som under natten passerar såväl avsändningsstationen som bestämmelsestalionen.
För svaga trafikströmmar är det sålunda ofta inte ekonomiskt

försvarbart att upprätthålla direkta transportlägenheter, som ger snabbtransport.

För att inom knutpunktstrafiken mildra olägenheterna av antydda förhållanden
rekommenderades att smärre sändningar av lätthanterade kollin
skulle få befordras med persontåg, som dock inte försenas därigenom.
Antalet persontåg av denna karaktär reduceras emellertid fortlöpande då
deras ökande olönsamhet — förorsakad bl. a. av personbilismens utveckling
— kräver snabba rationaliseringsåtgärder. SJ överväger emellertid andra
möjligheter att minska omfattningen av dessa »gränsproblem».

Även för godssändningar mellan avlägset belägna stationer har förekommit
kritik mot långa transporttider. De planenliga transporttiderna kan i
dessa fall bli överskridna på grund av bl. a. följande förhållanden — existerande
även före knutpunktstrafiken och knappast påverkade av denna
— nämligen

1) ej observerad oöverensstämmelse mellan fraktsedel och godsets adresslapp
i fråga om bestämmelsestationen;

2) inlastning i fel vagn — exempelvis på en knutpunkt, där avgående
vagnar finns till ett flertal olika knutpunkter;

3) utebliven anslutning mellan ankommande och avgående tåg på en omkopplingsstation
under vägen;

4) eftersläpning i lossningen av ankommande vagnar.

Orsak enligt 1) kan ej alltid järnvägen lastas för. För att förenkla mottagningen
av gods under de bråda timmarna före magasinets stängning kan
järnvägen med avsändare av större godsmängder komma överens, att godset
får avlämnas utan att det kontrolleras mot fraktsedlarna. För avsändaren
innebär detta minskad väntetid vid magasinet och för järnvägen att
godset kan hanteras i magasinet på lämpligare tidpunkt. I gengäld får avsändaren
avstå från ersättningsanspråk, som visar sig bero på den slopade
mottagningskontrollen.

Fellastning enligt 2) kan inte helt undvikas — särskilt inte när det gäller
gods till mindre orter. För närvarande kan fraktstyckegods sändas till
cirka 1800 järnvägsanstalter. Till de flesta av dessa förekommer gods endast
sporadiskt, varför kännedomen om belägenheten kan vara otillräcklig
hos berörd lastningspersonal. Tyvärr drabbas dock även gods till större
stationer av fellastningar. Dessa måste bl. a. tillskrivas omöjligheten att
kontrollera att uppgjorda transportplaner följs i varje enskild intern magasinstransport.
— Problemet angrips genom vidareutbildning av personalen,
förbättrade metoder för kontroll och försök att förenkla adressering
och transportplaner.

Utebliven anslutning mellan tåg enligt 3) kan bl. a. bero på tågförsening
eller på bristande plats i den planenliga transportlägenheten. Tyvärr är resurserna
inte alltid tillräckliga för att på de större godsbangårdarna göra
avsteg från de normala arbetsrutinerna vid trafiktoppar i syfte att förebygga
att en styckegodsvagn blir kvar till en senare transportlägenhet. En genomgripande
omläggning av godstågsplanen är emellertid planerad till år
1968, och denna omläggning bör även kunna medföra, att fraktstyckegodsvagnarnas
transportbehov tillgodoses bättre än i nuvarande plan.

Viss eftersläpning enligt 4) i lossningen av styckegodsvagnarna är —• och
måste vara — en normalföreteelse omkring veckoskiftena. Godsinlämningen
på avsändningsstationerna är stor på fredagarna, ringa på lördagarna,
ingen på söndagarna, och järnvägens lossningskapacitet av kända skäl mycket
låg under lördagar—söndagar. Tillsammans ger detta ett buffertlager

av olossade vagnar på måndagar, som emellertid normalt avverkas under
måndagen, då vagntillströmningen är låg på grund av den ringa godsinlämningen
lördagar—söndagar. Ett besvärande moment är, att även avhämtningen
av ankommande gods är obetydlig på lördagar. Detta får till följd
att utrymme ofta saknas i magasinen på måndagar för att lagra nylossat
gods. Vädjan till godsmottagarna att hämta sitt gods ger sällan resultat.
Möjligheterna till ökad hemkörning i SJ:s regi på de trafikstarkaste orterna
undersöks f. n. Om sådan hemkörning kan ordnas bör berörda kapacitetsproblem
avsevärt reduceras.

Revisorerna har vid ett antal stationer undersökt fraktsedlar för ankommande
gods från andra knutpunktsregioner. Gemensamt för undersökta
stationer är, att ingen av dem är knutpunkt. Detta innebär att direktvagnar
från andra regioner förekommer i endast ett fåtal fall. Huvuddelen av godset
har oinlastats på den egna knutpunkten.

Uppgiften om att gods till Norberg befordras från knutpunkten Västerås
till Krylbo med lokalgodståg kan möjligen tolkas så, att denna transport
skulle ske långsamt och under dagtid. Så är dock inte fallet. Styckegodsvagnen
från Västerås till Krylbo framföres i fjärrgående godståg med ankomst
till Krylbo kl. 0.34. Lastbilen till Norberg avgår dels kl. 9, dels kl. 15.

Fraktstyckegods från Örnsköldsvik till Köping lastas om i Ånge och Västerås.
Vid inlämning i Örnsköldsvik dag 0 skall godset vid planenlig transport
komma till Köping dag 4, sön- och helgdagar oräknade. Godset kommer
till Ånge kl. 6.30 och styckegodsvagnen till Västerås avgår kl. 15.30. Eftersom
emellertid gods söderifrån till Norrland måste prioriteras i Ånge på förmiddagarna
— omlastningskapaciteten i Ånge är begränsad — är det inte
realistiskt att räkna med att gods från Örnsköldsvik till Köping kan vidaresändas
samma dag det ankommer till Ånge och anlända till Köping dag 3.
Det har sålunda ansetts riktigare att i Ånge använda förmiddagen till omlastning
av den betydligt större godsmängden söderifrån till Norrland så att
denna godsmängd till huvudsaklig del kan vidaresändas redan på eftermiddagen,
varigenom sändningarna kan nå kuststäderna upp till Luleå, samt
exempelvis Boden, Kiruna, Arvidsjaur och Lycksele redan, nästa morgon.
Under maj månad 1965 förekom eftersläpning i lossningen av vagnarna i
Ånge, tidvis uppgående till cirka en arbetsdag. I Västerås förekom under
första hälften av maj eftersläpning om högst en halv arbetsdag. Transportstandarden
för gods till och från övre Norrland kommer på sikt att förbättras
genom att nya knutpunkter avses bli inrättade i Umeå och Luleå i syfte
att avlasta Ånge med dess begränsade kapacitet.

Gods till Norberg, som inlämnas i Älmhult dag 0, skall vid planenlig transport
anlända till Norberg dag 4 efter omlastning i Hallsberg och Krylbo.

SJ:s driftledning har under olika tidsperioder följt lossningsarbetet på
knutpunkterna för att vid behov kunna ingripa. Sålunda pålades Vännäs
under hösten såväl år 1964 som år 1965 temporärt en del av Ånges arbetsuppgifter
som knutpunkt.

Revisorerna har även undersökt ankommande sändningar i Varberg och
Tofta och därvid påvisat stor skillnad i transporttiderna, trots att stationerna
ligger intill varandra. Varberg hör till Göteborgs och Tofta till Borås’
knutpunktsregion. Vid gränsdragningen mellan dessa regioner ansågs det
vara till fördel att hänföra alla mellanstationer på linjen Borås—Varberg
till samma knutpunktsregion. Gods från (knutpunkten) Borås till Tofta befordras
med bil — tidigare med vagn — till Varberg, varifrån del med eu annan
bil vidaresändes till Tofta. Detta kan synas orationellt men vägförhål -

landena gör det inte lämpligt att betjäna Tofta med det stora ekipage som
trafikerar linjen Borås—Varberg. I de vagnar som Göteborg och Malmö sänder
till Varberg lastas även gods till Tofta, som således i detta fall betjänas
direkt utan transport över den egna knutpunkten Borås.

Revisorerna har vid redovisningen av sitt undersökningsmaterial räknat
med såväl avsändnings- som ankomstdag som hel dag men däremot ej med
söndagar. Dessa beräkningsgrunder har redovisats av revisorerna och bör
beaktas, om de i tabellerna angivna antalen transportdagar ej skall bli vilseledande.

För närvarande bearbetas inom SJ materialet från en allmän transporttidsundersökning,
omfattande såväl fraktstyckegods — knutpunktstrafiken
— som ilstyckegods och expressgods. Cirka 5 % av alla den 30 november
1965 inlämnade styckegodssändningar ingår i undersökningen. Sedan resultatet
närmare analyserats, kommer på de punkter där svagheter i transportapparaten
uppdagats möjliga åtgärder att vidtagas för att förbättra
transporterna.

Rent allmänt kan konstateras att knutpunktssystemet medfört en betydande
minskning i arbetsmängden. Den godsmängd som måste lastas om
under transport har minskat med en tredjedel. Detta har främst sin grund i
att de valda knutpunkterna är stationer med egen stor fraktstvckegodstrafik.
— Godset mellan knutpunktern inbördes behöver inte lastas om under
vägen i någon större utsträckning. Direktvagnar mellan samtliga (f. n.) 33
knutpunkter skulle innebära 1 056 direkta vagnförbindelser. 1 praktiken är
f. n. 711 — d. v. s. inemot 70 % — av dessa möjligheter täckta. För resterande
möjligheter är godsunderlaget så litet, att direkt vagnförbindelse t. v. inte
kan motiveras. Bortfallet av omlastningsuppehåll och den ökade bilanvändningen
innebär i stort kortare transporttider. Vid omlastning av gods
från vagn till bil eller omvänt blir i övervägande antalet fall uppehållet kortare
än vid omlastning från en järnvägsvagn till en annan. Bilturernas tidtabeller
kan läggas i god anslutning till vagnarnas ankomst- och avgångstider.
De anslutande järnvägsvagnarna, d. v. s. tågens, tider måste däremot i
första hand anpassas ej till styckegodsvagnarnas utan till vagnslasttrafikens
behov.

Vid järnvägsstyrelsens beslut år 1963 avseende begäran om tilläggsmedel
för att genomföra de för knutpunktstrafiken erforderliga investeringarna
i fasta anläggningar, förväntade styrelsen av det nya systemet en
nettoförbättring för statens järnvägar med 13 ä 14 milj. kronor per år,
läknat i nuvarande penningvärde. Enligt hittills gjord uppföljning är nettoförbättringen
cirka 11 milj. kronor per år. Att det från början beräknade
resultatet inte helt uppnåtts beror i huvudsak på att behovet av godsvagnar
i det nya systemet blivit större och att reduceringen av lokalgodstågskörningen
blivit mindre än väntat. Det minskade behovet av godsvagnar
hade beräknats till cirka 1200 slutna och 200 öppna vagnar per dag. Under
hösten 1965 låg minskningen i vagnbehovet vid cirka 850 slutna och 220
öppna vagnar per dag. Orsaken till att den beräknade besparingen i fråga
om slutna vagnar inte nåtts är svår till fullo fastställa; den kan påverkas
av flera faktorer, bl. a. godsets struktur i fråga om volymvikt och form
samt ogynnsam förskjutning mellan den mängd gods, som kräver resp.
inte kräver omlastning. Vidare är andra förskjutningar mellan beräkningsutgångsvärden
och förhållandena vid kontrolltillfället tänkbara. Vagnarnas
utnyttjningsgrad uppmärksammas fortlöpande på olika nivåer inom
företaget. I samband med transportplanearbetet inför tidtabellsskiftet maj

1966 har särskilda direktiv getts om skärpt uppmärksamhet på denna
punkt och förhoppningen är att problemet skall kunna lösas, eventuellt
även delvis förklaras, inom den närmaste framtiden.

Minskningen av lokalgodstågskörningen hade vid nu gällande vintertidtabells
början uppnåtts till drygt 75 %. Att den beräknade minskningen
inte helt uppnåtts beror till stor del på att förutsättningarna för planerade
omläggningar av lokalgodstågen ändrats. Även i detta avseende — att kunna
förenkla lokalgodstågskörningen — följs utvecklingen med uppmärksamhet.

Det beräknade resultatet i fråga om personalbehovet har uppnåtts och
t. o. in. överträffats. (Revisorernas annorlunda uppfattning på s. 129 härom
torde bero på att revisorerna här enbart tänkt på tågpersonal.) Ackordsättningen
av magasinsarbetet i anslutning till knutpunktsorganisationen
har gett större vinster än beräknat. Vinsterna inom magasinsverksamheten
kompenserar mer än väl otillräcklig reducering av lokalgodstågskörningen.
Totalt beräknades personalbehovet vid knutpunktssystemets genomförande
i full skala minska med drygt 300 man i effektivt arbete. Sedan
knutpunktstrafiken varit i funktion i ett och ett halvt års tid kan den
totalt uppnådda personalminskningen nu beräknas till omkring 400 man
i effektivt arbete.

Utfallet av knutpunktstrafiken i dess helhet — för kunden och SJ —
är svårt att fastställa exakt. Det kan för dagen vara något bättre eller något
sämre än vad ovan angivits eller antytts. Att resultatet på längre sikt
kommer att bli bättre även för den övervägande majoriteten av kunderna
är säkert.

I detta sammanhang bör påpekas att styckegodsmängden under senare
år gått ned, men att denna grundtendens fanns redan före knutpunktstrafikens
införande.

§ 20 Restaurangrörelsen på tågfärjelederna över Öresund

Tågfärjetrafiken över Öresund startade år 1892 mellan Hälsingborg och
Helsingör — helt i dansk regi. De danska statsbanorna (DSB) svarade för
utgifterna, bestämde tarifferna och behöll inkomsterna. Även Hälsingborgs
tärjestation var en dansk station. Först år 1931, då överenskommelse träffades
mellan SJ och DSB om att dela inkomster och utgifter för leden, ändrades
detta förhållande. (1 sammanhanget må upplysas om att taxeavståndet
i godstrafik delas i en svensk del om 3 km. och en dansk del om 5 km.
Olikheten beror på att den danska delen även inkluderar hamnavgift i Helsingör,
som är en statshamn. I Hälsingborg uttages hamnavgift särskilt.)

För färjeleden Malmö—Köpenhamn, som öppnades år 1895, gällde under
de första 5 åren samma förhållande som för den nordligare leden. År
1900 insattes emellertid en svensk färja, »Malmö», och i samband därmed
träffades avtal om att dela inkomster och utgifter för leden.

På leden Hälsingborg—Helsingör har svensk tågfärja aldrig varit insatt;
ännu i dag seglar där enbart DSB tåg- och bilfärjor (och privata bilfärjor).
På leden Malmö—Köpenhamn var före andra världskriget såväl dansk som
svensk färja insatt — man seglade alternerande — men när SJ efter andra
världskriget satte in den modernare tågfärjan »Malmöhus» ändrades förhållandet.
Normalt seglar sedan dess endast svensk färja på denna led.

Del är främst historiska och administrativa skäl som motiverat denna
specialisering på resp. leder.

4 Rev. berättelse ang. statsverket år 1965. II

Delningen av inkomster och utgifter för de båda färjelederna avsåg ursprungligen
i princip även restaurangrörelse o. dyl. Ändringar på denna
punkt aktualiserades emellertid efter andra världskriget.

Den överenskommelse mellan järnvägsstyrelsen och generaldirektoratet
for de danske statsbaner, som numera efter vissa ändringar och tillägg
reglerar färjetrafiken mellan Malmö och Köpenhamn, är daterad den 13
mars/3 april 1945. Dagen för ikraftträdandet av överenskommelsen skulle
\ara den dag, då tågfärjan »Malmöhus» sattes i trafik på färjeleden. Detta
skedde den 1 oktober 1945.

Bestämmelsen om restaurangrörelsen återfinnes i överenskommelsens
§3, vars ursprungliga lydelse var följande:

»Färjesträckan Malmö—Köpenhamn delas med hänsyn till befordringsavgifterna
i två hälfter, av vilka den östra hälften anses tillhöra det svenska
och den västra hälften det danska tariffområdet. Inkomsterna för den östra
hälften tillfalla SJ och inkomsterna för den västra hälften DSB. Beträffande
mindre väsentliga inkomster förutsättes undanlag från denna regel kunna
ske efter särskild överenskommelse. Utgifter för och inkomster av restaurangrörelsen
skola icke fördelas. Beträffande tid varunder dansk färja
uppehåller färjedriften träffas särskild överenskommelse huruvida restaurangrörelsen
å densamma skall handhavas av SJ eller DSB.»

Bestämmelsen i § 3 ändrades sedermera genom ett tillägg till överenskommelsen
(tillägg I), daterat den 12/18 maj 1951 och gällande retroaktivt
fr. o. m. den 1 november 1949. Genom tillägget fick paragrafen följande
lydelse:

»Färjesträckan Malmö—Köpenhamn delas med hänsyn till befordringsavgifterna
i två hälfter, av vilka den östra hälften anses tillhöra det svenska
och den västra hälften det danska tariffområdet. Inkomsterna för den östra
hälften tillfalla SJ och inkomsterna för den västra hälften DSB. Beträffande
mindre väsentliga inkomster förutsättes undantag från denna regel kunna
ske efter särskild överenskommelse. Utgifter för och inkomster av restaurangrörelsen
skola icke fördelas.

SJ handhar restaurationen på svensk färja och DSB handhar restaurationen
på dansk färja.»

Ändringen kom till stånd för att det skulle vara klart, att DSB hade att
ordna med och ta ansvaret för restaurationen, då dansk färja kortare perioder,
t. ex. vid varvsövcrsyn av »Malmöhus», avtalsenligt ersatte denna
färja. Att annan regel efter särskild överenskommelse skulle kunna tillämpas
ligger i avtalets natur.

Regeln har sedan gällt, dock med ett undantag, nämligen så sent som
under innevarande vinter (tiden 22 november—7 december 1965), då DSB
som avlösningsfär ja satte in tågfärjan »Storebaelt». DSB förklarade sig vid
detta tillfälle icke ha möjlighet att få fram resurser att klara restaurationsfrågan.
Denna ordnades därför under nämnda tid så, att det SJ-ägda
AB Trafikrestauranger tog hand om restaurangrörelsen sedan järnvägarna
överenskommit härom.

Det kan i sammanhanget nämnas, att från DSB sida sedan år 1965 förts
tram önskemål om att SJ permanent skall sköta restaurationen på färjeleden,
alltså även på dansk färja. Järnvägsstyrelsen har förklarat sig t. v.
icke kunna ta ställning till detta önskemål.

Färjetrafiken på leden Hälsingborg—Helsingör regleras i grunden alltjämt
av överenskommelsen från år 1931.

De bestämmelser i överenskommelsen, som sedermera skulle komma att

innehålla särskilda föreskrifter om restaurationen, hade efter ett tillägg
till överenskommelsen (tillägg II), daterat den 20 januari/6 mars 1937,
följande lydelse (§2, punkt 5):

»5. Generaldirektoratet for de danske statsbaner uppgör för de under
punkt 1 :a—c härovan nämnda beloppen kvartalsavräkningar, vilka svenska
statsbanorna förklara sig villiga att godkänna, med törbehåll dock av rätt
till närmare dryftande. Varje avräkning specificeras i huvudposter och
omfattar ett kvartal av trafikåret, räknat fr. o. in. den 1 april t. o. m. den
31 mars. Hälften av andra inkomster å färjeleden än trafikinkomster skall
härvid gottskrivas svenska statsbanorna.»

1 september 1950 tog DSB upp frågan om ändring av § 2, punkt 5, och
begärde, att i slutet av punkten skulle tillfogas en mening, som dels skulle
innebära, att restaurangrörelsens skötsel lades på DSB, dels göra bestämmelsen
härom retroaktivt giltig fr. o. m. den 1 april 1945. DSB förklarade
sig ha förbisett, att ändring av överenskommelsen borde ha skett redan
år 1945, då ny överenskommelse för Malmö—Köpenhamns-leden träffades
och SJ tog hand om restaurationen på nämnda led under i varje fall en
alldeles övervägande del av året. DSB menade det vara rimligt, att överenskommelserna
gjordes likformiga i avseende på restaurationsförhållandena
och att SJ betalade tillbaka de pengar, som genom bestämmelsen om
halvering av inkomsterna gottskrivits SJ genom åren från 1945. DSB ansåg
också att detta överenskommits muntligt vid möte i Malmö i oktober
1944, då även grunddragen till överenskommelsen om leden Malmö—Köpenhamn
överenskommits.

Efter en omfattande undersökning och hörande av deltagande personer
samt skriftväxling gick järnvägsstyrelsen med på att ändra bestämmelsen
men tillmötesgick DSB beträffande retroaktiviteten endast så långt tillbaka
som till den 1 oktober 1945, alltså från den tidpunkt, då »Malmöhus» togs
i trafik och 1945 års överenskommelse därmed sattes i kraft. Genom ett
tillägg till överenskommelsen om leden Hälsingborg—Helsingör (tillägg
IV), daterat den 12/18 maj 1951, fick § 2, punkt 5, följande lydelse, vilken
är den alltjämt gällande:

»5. Generaldirektoratet for de danske statsbaner uppgör för de under
punkt l:a—c härovan nämnda beloppen kvartalsavräkningar, vilka svenska
statsbanorna förklara sig villiga att godkänna, med förbehåll dock av
rätt till närmare dryftande. Varje avräkning specificeras i huvudposter
och omfattar ett kvartal av trafikåret, räknat fr. o. m. den 1 april t. o. in.
den 31 mars. Hälften av andra inkomster å färjeleden än trafikinkomster
skall härvid gottskrivas svenska statsbanorna.

Utgifter och inkomster, avseende restaurangrörelsen, skola dock icke fördelas
utan bestridas av resp. tillfalla DSB. Denna föreskrift gäller fr. o. m.
den 1 oktober 1945».

Vid tidpunkten för de diskussioner under år 1944 som föregick träffandet
av 1945 års överenskommelse för Malmö—Köpenhamns-leden, hade SJ
beställt en modern färja med stor kapacitet som skulle tas i trafik efter krigets
slut, då man räknade med en så småningom växande, kraftig resandeström.
Genom sitt dotterföretag AB Trafikrestauranger hade SJ därför
utsikter all få goda inkomster. Att helt få behålla dessa kan ha förefallit
naturligt, även om detta skulle medföra, att motsvarande skulle komma alt
gälla för DSB på överfarten Hälsingborg—Helsingör, där betingelserna för
cn gynnsam restaurangdrift kan ha bedömts som väsentligt mindre goda
på grund av den mycket korta överfartstiden. (De belopp SJ fick ut från

100

denna restaurangdrift från åren 1945—1951, sedermera restituerade, bevisar
riktigheten av ett sådant antagande.)

Bedömningarna visade sig också i övrigt vara riktiga, och restaurangrörelsen
på »Malmöhus» gav undan för undan bättre inkomster. Det bästa
resultatet visas för åren under 1950-talets andra hälft, men från och med
år 1961, då inskränkningar i fråga om skattefri försäljning infördes den
1 juni, har överskottet på rörelsen minskat från år till år. AB Trafikrestauranger,
som även erhållit detta ärende på remiss, kommer i sitt yttrande
att redovisa hur utfallet av rörelsen förändrats år för år, sedan »Malmöhus»
började trafikera leden Malmö—Köpenhamn.

DSB:s yrkande år 1950 på ändring av bestämmelsen om restaurationen
i överenskommelsen för färjeleden Hälsingborg—Helsingör och på retroaktiv
återbetalning av till SJ under en följd av år erlagda restaurationsavgifter
var troligen icke dikterat av någon speciell uppfattning om utvecklingen
av trafiken på denna led och därmed om vad denna på sikt kunde
ge DSB i inkomster.

Fastmera, som redan anförts, var det rimlighetskrav som låg bakom. Det
rörde sig nämligen om ett belopp för hela tiden för Hälsingborg—Helsingör-leden
på endast cirka 145 000 danska kronor. Det rimliga i DSB:s önskemål
beaktades också från SJ:s sida och var jämte förebragt bevisning —
sedermera ytterligare kompletterad — och allmän uppfattning att den danska
argumenteringen var trovärdig vägledande för inställningen, då järnvägsstyrelsen
gick med på ändringen. I själva verket kan i dag sägas att
redan 1945 års överenskommelse hade denna konsekvens, ehuru den då ej
blev formaliserad, beroende på de under krigets sista år och tiden därefter
ännu rådande, exceptionella förhållandena. Från dansk sida har dessa omständigheter
anförts som skäl, varför DSB ej begärt formell ändring av
avtalet i tid och även utbetalat pengar till SJ.

Utvecklingen av trafiken mellan Hälsingborg och Helsingör blev emellertid
efter åtskilliga år sådan, att DSB fick alla fördelar av att bestämmelsen
ändrades. Det bör dock härvid bemärkas, att kioskförsäljningen av choklad
och tobak spelat och alltjämt spelar främsta rollen för inkomsterna. Visserligen
har DSB:s färjor servering ombord, men med den korta överfartstid,
det är fråga om, 25 minuter, väger restaurangrörelsen som sådan icke
tyngst. Denna var också fram till mitten av 1950-talet ganska blygsam
men upprustades i och med att konkurrensen om resenärerna på sundsöverfarten
tog fart på allvar.

Skandinavisk Linjefart satte under sommaren 1954 in bilfärjan »Betula»
mellan Hälsingborg och Helsingör och därmed började en ny epok. Fr. o. in.
våren 1955 övertog AB Linjebuss denna färja och kunde snart notera, att
trafiken kraftigt ökade. Köpresorna över Sundet hade kommit i gång och
dessa i förening med låga biljettpriser gjorde linjen populär. Kioskförsäljning
och servering, även av drycker, blev alltmer omfattande på denna linje
och DSB måste för att hålla sin ställning rusta upp rörelsen även på tågfärjorna.
Den intensifierade försäljningsverksamheten på leden Hälsingborg—Helsingör
har därefter genom åren gett DSB mycket goda inkomster.
Några exakta siffror har inte stått att få, men det torde vara ganska klart
att DSB:s inkomster troligen från 1957 i med åren tilltagande grad varit
icke oväsentligt större än SJ :s från leden Malmö—Köpenhamn. Från något
visst år, vilket kan nu ej avgöras, har DSB:s sammanlagda inkomster från
restaurangrörelsen i vid bemärkelse gått förbi SJ:s. En väsentlig skillnad
torde således kunna komma att noteras.

101

Frågan om revision av bestämmelserna är icke ny. Järnvägsstyrelsen har
tidigare haft den uppe till diskussion och sedan 1964 haft den på sitt arbetsprogram.
Avsikten har varit att företa en fullständig översyn och modernisering
av tågfärjeavtalen med DSB, bl. a. med tanke på färjelägen även
på södra leden, och restaurationsbestämmelserna. Frågan har också avancerat
så långt, att även i sistnämnda hänseende en kontakt i dagarna tagits
med DSB, och styrelsen tror därför, att arbetet med avtalen nu snart skall
komma i gång. Delta kan emellertid förutses komma att innebära, att även
andra frågor automatiskt kommer under diskussion. Det behöver knappast
sägas, att dessa underhandlingar blir av grannlaga natur.

I detta sammanhang måste beaktas, att förslaget om ytterligare begränsning
av den skattefria försäljningen av spritdrycker och tobak på sjöfartslederna
mellan de nordiska länderna kan komma att påverka förhållandena
även på öresundslederna och på dessas restaurang- och försäljningsekonomi.
Ett annat förhållande, som också måste beaktas, är att i Öresund
tillämpade principer kan komma att föranleda för SJ besvärande
argumentering även i andra sammanhang.

De av riksdagens revisorer föreslagna analyserna kommer att göras av
SJ i den mån adekvat material icke redan föreligger.

I behandlingen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark
och driftdirektören Nelander (föredragande). Stockholm den 31 januari
1966.

För generaldirektören
OLLE NELANDER

Statskontoret

Statskontoret, som vanligtvis inte utför rationaliseringsuppdrag avseende
målsättning, organisation och arbetsformer — vilket är ämbetsverkets
huvuduppgift — inom statliga affärsdrivande verk finner av vad revisorerna
anfört att statens järnvägars aktuella system för knutpunktstrafik
trädde i funktion under juli 1964. Före ingången av år 1965 hade märkbar
minskning inträtt av de igångsättningssvårigheter, som är oundvikliga
vid en omläggning av det slag varom är fråga.

Den tid varunder riksdagens revisorer företagit sina fältstudier har omfattat
totalt ungefär ett halvår. Ett visst urval av stationer har undersökts
under ungefär en månads tid. Efter stickprovsmässigt företagna kontroller
befanns en viss — icke procentangiven — del av godstransporttiderna
vara längre än vad revisorerna anser motiverat.

Allmänt vill statskontoret peka på att det i ett matematiskt system för
ernående av ett optimum alltid finns en nivå varöver de totala kostnaderna
överstiger de totala vinsterna.

Statskontoret anser att den tid som systemet med knutpunktstrafiken
varit i drift är för kort för att dra alltför långtgående slutsatser om olägenheten
av störningar av det slag, varom revisorerna uttalat sig. Statskontoret
förutsätter att Statens Järnvägar vid sin uppföljning av systemet har
uppmärksamheten riktad även på de verkningar av systemet som är mindre
gynnsamma.

Vid handläggning av detta ärende har närvarit organisationsdirektör L.
Fahlbeck, föredragande. Stockholm den 26 januari 1966.

GÖSTA BRUNO

Lars Fahlbeck

102

§ 20 Restaurangrörelsen på tågfärjelederna över Öresund

Järnvägsstyrelsen. Se yttrandet över § 19, s. 97.

Riksrevisionsverket

Enligt vad riksrevisionsverket inhämtat är 1945 års avtal angående tågfärjetrafiken
sedan någon tid föremål för utredning genom järnvägsstyrelsens
försorg i avsikt att erhålla underlag för upptagande av förhandlingar
med de danska intressenterna. Härvid skall även frågan om nuvarande
undantagsbestämmelser ifråga om restaurangrörelserna å de skilda
färjelederna prövas. Ämbetsverket utgår från att de av riksdagens revisorer
framförda synpunkterna därvid kommer att beaktas.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad vice ordförande,
ledamöterna Lindencrona, Cardelius, Lundgren, Johansson och
generaldirektörens ställföreträdare Ehnbom, varjämte byråchefen Walck
närvarit och byrådirektören Grönlund varit föredragande. Stockholm den
27 januari 1966.

B. Grönlund

IVAR LÖFQVIST

AB Trafikrestauranger

Företagets ställning. AB Trafikrestauranger, som är ett av Statens Järnvägar
ägt företag, grundar hela sin verksamhet inom SJ område på ett
affärskontrakt med SJ. Enligt detta kontrakt upplåter SJ till TR i princip
rätten att bedriva restaurangrörelse m. m. bland annat å SJ tågfärjor.

Bokfört nettobidrag m/s Malmöhus. De nettobidrag till centrala administrationskostnader,
arrende till SJ, skatter och avskrivningar som bolaget,
vilket bildades 1938, och dess föregångare Turisttrafikförbundets Restaurangaktiebolag,
erhållit från sin verksamhet ombord på m/s Malmöhus
under åren 1935—1938 samt under åren 1949—1964 redovisas i följande
tabell. Siffrorna kräver vissa kommentarer.

1935 .......................... 32 tkr

1936 .......................... 37 »

1937 .......................... 38 *

1938 .......................... 25 »

1949 .......................... 893 »

1950 .......................... 910 *

1951 .......................... 748 »

1952 .......................... 786 »

1953 .......................... 1 185 »

1954 .......................... 1 654 »

1955 .......................... 1 540 tkr

1956 .......................... 1 434 »

1957 .......................... 1 196 *

1958 .......................... 1 476 »

1959 .......................... 1 575 »

1960 .......................... 1 509 *

1961 .......................... 1 133 »

1962 .......................... 814 *

1963 .......................... 671 »

1964 .......................... 457 »

Kommentarer. Den 1 juni 1961 trädde en kungörelse om utförsel av
obeskattade varor i fartygstrafik i kraft och medförde betydande ändringar
i fråga om rätten att ombordföra och därigenom möjligheten att
sälja obeskattade varor i kiosker och restauranger ombord. Detta är den

103

väsentligaste förklaringen till den förändring av bidragsnivån som inträffade
mellan åren 1960 och 1962. Alltsedan 1954 har den ständigt fortgående
minskningen av resandeantalet på m/s Malmöhus, ca 30 000 färre
resande per år, bidragit till minskningen i TR nettobidrag. Under åren
1962—1964 har lönsamhetsförutsättningarna för bolagets verksamhet ombord
på m/s Malmöhus försämrats även av den anledningen att m/s
Malmöhus under en varvsöversyn år 1963 och en år 1964 enligt grundregeln
i gällande avtal ersattes av eu dansk färja på vilken bolaget, i motsats
till vad som gällt vid användande av svensk ersättningsfär ja under
åren 1953—1962, icke hade att ombesörja restauration och kioskförsäljning.
Eftersom en varvsöversyn normalt omfattar en så kort period som
ca 23—24 dagar är det inte möjligt för bolaget att i någon väsentlig utsträckning
under denna tid nedbringa de fasta kostnaderna för verksamheten
ombord. Under år 1965 har dansk ersättningsfärja använts vid båda
varvsöversynerna. Vid det senaste av dessa uppdrogs dock åt bolaget efter
särskild överenskommelse mellan järnvägsförvaltningarna att ombesörja
restauration och kioskförsäljning ombord, varigenom de negativa ekonomiska
konsekvenserna för företaget av detta färjebyte reducerades till
praktiskt taget samma nivå som vid ett byte mellan två svenska färjor.

Med hänsyn till de negativa ekonomiska konsekvenserna för bolaget av
ett driftsstopp om ca 23—24 dagar två gånger om året är det ett starkt
bolagsintresse att en svensk färja ersätter m/is Malmöhus, då den upplägges
för varvsöversyn. Bolaget är emellertid medvetet om att koncernekonomiska
intressen av högre valör kan väga och vägt tyngre vid utformandet
av avtalet mellan järnvägsförvaltningarna i denna fråga samt vid
avtalets tillämpning under senare år.

Bedömning av gällande avtal. Även om det i syfte att optimalt utnyttja
befintliga fasta resurser och kunnande är naturligt för bolaget att önska
föra en expansiv försäljningspolitik inom området färjerestauranger och
kioskförsäljning ombord på färjor, anser sig bolaget sakna möjlighet att
bedöma huruvida och på vilket sätt moderföretaget SJ bör ompröva de
avtal som reglerar det samlade ekonomiska utfallet för SJ från tågfärjelederna
över Öresund.

AB Trafikrestauranger önskar dock framhålla, att den till instundande
sommar ifrågasatta förändringen av förutsättningarna för försäljning av
obeskattade varor till passagerare ombord på fartyg på de aktuella lederna
kan komma att inverka på det ekonomiska utfallet av restaurangrörelsen.
Stockholm den 31 januari 1966.

PER-AXEL BROMMESSON
Verkställande direktör

104

FINANSDEPARTEMENTET

§ 21 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.
Riksrevisionsverket

Revisorerna, som erfarit att betydande initialsvårigheter på många håll
varit förbundna med genomförandet av den nya organisationen av exekutionsväsendet,
förutsätter att alla erforderliga åtgärder vidtages i syfte
att avhjälpa eventuellt kvarstående organisationssvårigheter.. Vidare har
revisorerna framhållit lämpligheten av att uppbördsstatistiken i fortsättningen
får en mera nyanserad och allsidig utformning än hittills varit
fallet. Med hänsyn till det värde en mera detaljerad redogörelse kan ha
för tillsynen av restindrivningens förlopp anser revisorerna det lämpligt
att för varje kronofogdedistrikt görs en specificerad uppdelning på de
olika slag av skatter och avgifter för vilka ett exekutivt förfarande kan
aktualiseras.

Riksrevisionsverket har sin uppmärksamhet riktad på att bokföringsoch
redovisningsväsendet inom kronofogdemyndigheterna är utformat på
ett ändamålsenligt sätt och kommer att medverka till att förbättringar och
rationaliseringar genomföres för att undanröja eventuellt kvarstående organisationssvårigheter.

Den statistik som riksrevisionverket för varje särskilt utmätningsmansdistrikt
fört över restindrivningen har utvisat indrivningsresultatet från
år till år beträffande varje särskilt uppbördsårs restförda B- och K-skatt
fram till dess preskription inträtt och den slutliga skatteförlusten kan
överblickas. Efter omorganisationen av exekutionsväsendet kommer denna
statistik att fullföljas länsvis. Från och med år 1965 omfattar — som
nämnts i tidigare sammanhang — statistiken för varje nybildat kronofogdedistrikt
inte bara nämnda skatteslag utan även särskilt uppdebiterad
A-skatt, särskilt uppdebiterad preliminär allmän varuskatt, kvarstående
och tillkommande allmän varuskatt, arbetsgivaravgifter m. m. och böter.
Statistiken kommer när den nått erforderlig utsträckning i tiden att giva
en fullständig bild av indrivningsresultatet i varje särskilt kronofogdedistrikt
beträffande ovannämnda slag av medel och kommer därigenom
också att kunna bilda ett rättvisande underlag för en bedömning av indrivningens
effektivitet. Emellertid torde förutsättningar finnas att även
innan en fullt utbyggd statistik föreligger följa restindrivningens förlopp i
den nya organisationen genom årliga sammanställningar av indrivningsresultatet
i varje särskilt kronofogdedistrikt. Det nya primärmaterialet
till uppbördsstatistiken öppnar möjligheter att ytterligare belysa restindrivningen
genom en differentiering av dessa sammanställningar på
skatteslag. Vid utformningen härav kommer självfallet hänsyn att tas till
önskemål från riksdagens revisorer.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Lundh,

105

Säfström och Näsholm samt tillförordnade byråchefen Törnebohm, varjämte
tillförordnade byrådirektören Dahl varit föredragande. Stockholm
den 24 januari 1966.

Sonja Dahl

BERTIL EHNBOM

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

§ 21 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

Organisationsnämnden delar revisorernas uppfattning om betydelsen av
att uppbördsstatistiken kompletteras att omfatta även andra slag av medel
än de som tidigare omfattats av riksrevisionsverkets statistik. I likhet
med revisorerna anser nämnden vidare att det bör vara möjligt att för
varje kronofogdedistrikt göra en specificerad uppdelning på de olika slag
av uppbördsmedel för vilka ett exekutivt förfarande kan aktualiseras.
Nämnden vill dock understryka att jämförelser olika kronofogdedistrikt
emellan alltid måste göras med stor försiktighet. En sådan mera detaljerad
redogörelse kan emellertid enligt nämndens mening ha sin stora betydelse
för fortlöpande organisationsundersökningar liksom för andra åtgärder
i effektivitetsfrämj ande syfte.

§ 22 Uppbörd och indrivning av kvarstående skatt

Revisorerna har särskilt berört ett spörsmål som har samband med skatteuppbörden,
nämligen ändrade bestämmelser då det gäller beloppsgränsen
för uppdelning av kvarstående skatt på två uppbördsterminer och att
varje delbelopp i uppbörds- och indrivningshänseende representerar ett
särskilt ärende. Vad revisorerna uttalat i fråga om en höjning av beloppsgränsen
finner nämnden väl motiverat. När det gäller möjligheterna
att förenkla indrivningsarbetet har nämnden sin uppmärksamhet riktad
på dessa frågor. I sitt yttrande den 28 september 1965 över uppbördsutredningens
betänkande (SOU 1965: 23) uttalade nämnden sålunda beträffande
möjligheten att förenkla och rationalisera uppbörds- och indrivningsverksamheten
i vad gäller kvarstående skatt att det för kronofogdemyndigheternas
del vore ur rationaliseringssynpunkt fördelaktigt, därest
mindre belopp avseende kvarstående skatt, som av lokal skattemyndighet
debiteras på första uppbördsterminen och som ej inbetalas i tid inte uppförs
på restlängd förrän i samband med andra uppbördsterminen för kvarstående
skatt. Om detta genomförs för debiterade belopp som för båda
terminerna uppgår till sammanlagt högst 500 kronor skulle detta medföra
en icke oväsentlig besparing i fråga om både arbetskraft och materiel.

Vid handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad ordförande
i nämnden, ledamöterna G. R. Berggren, vice ordförande, och N.-O. Grönhagen.
Föredragande har varit experten hos nämnden kronofogde B. Oredsson.
Stockholm den 17 januari 1966.

CARL G. PERSSON

J. E. Cederstrand

4t Rev. berättelse ang. statsverket år 1965. II

106

§ 22 Uppbörd och indrivning av kvarstående skatt
Riksrevisionsverket

Gränsen för uppdelning av kvarstående skatt på terminer. Riksrevisionsverket
ansluter sig till revisorernas uppfattning att en höjning av den gräns
över vilken kvarstående skatt uppdelas på uppbördsterminer, skulle medföra
en väsentlig arbetsbesparing. För åtskilliga skattskyldiga med kvarstående
skatt i skikten närmast över 50-kronorsgränsen torde skattens betalning
vid ett enda betalningstillfälle icke medföra några större olägenheter.
Så torde exempelvis vara fallet beträffande ett icke obetydligt antal skattskyldiga
som påföres kvarstående skatt för garantibelopp av fastighet i annan
kommun än hemortskommunen. Uppkomsten av kvarstående skatt för
dessa skattskyldiga sammanhänger med bestämmelsen i 26 § uppbördsförordningen
att preliminär B-skatt som icke uppgår till 200 kronor i annan
kommun än hemortskommunen icke skall påföras med mindre den skattskyldige
så begär.

En generell höjning av beloppsgränsen inger dock betänkligheter med
hänsyn till att åtgärden drabbar åtskilliga skattskyldiga, vilka saknar anställning
och ej kan få sin skatteskuld reglerad genom löneavdrag. I den utsträckning
dessa skattskyldiga har nedsatt betalningsförmåga, kan erläggandet
även av mindre kvarskattebelopp i eu enda post innebära en
ekonomisk påfrestning.

Kvarstående skatt å udda krontal. Som revisorerna anfört har åtgärder
vidtagits beträffande skattsedelns utformning i syfte att minska risken
för misstag vid begagnandet av inbetalningstalongerna. Den förväxling av
talonger som ändock sker beräknas numera endast beröra ett par tusen
skattskyldiga. Det härav föranledda merarbetet hos postens skatteavdelningar
och indrivningsmyndigheterna torde därför vara relativt obetydligt,
men det bör enligt riksrevisionsverkets mening likväl elimineras,. Enklast
torde detta ske genom att de belopp, som enligt redovisning från postens
respektive skatteavdelningar under första och andra uppbördsterminerna
inflyter för litet respektive för mycket, avkortas respektive uppdebiteras
som slutlig skatt i länsstyrelsernas räkenskaper utan fördelning på skattetitlar.
Riksrevisionsverket undersöker möjligheterna att genomföra en sådan
ordning redan från och med innevarande uppbördsår, vilket synes kunna
ske utan författningsändring. Ett sådant tillrättaläggande medför ingen
egentlig skatteförlust, medan en utjämning av kvarstående skatt till jämnt
krontal enligt revisorernas förslag skulle, om den skedde genom sänkning
till närmaste lägre krontal, medföra ett inkomstbortfall på i runt tal 850 000
kronor.

Gemensam restföring av kvarskatteupplmrderna. Med hänsyn till den
fortgående ökningen av kronofogdemyndigheternas register och övriga indrivningshandlingar
är åtgärder i syfte att begränsa antalet restförda poster
av stor betydelse för att minska dessa myndigheters arbetsbörda. Förslag
om att kvarstående skatt om högst 500 kronor skall restföras först sedan
andra uppbördsterminen har gått till ända har nyligen framförts av exekutionsväsendets
organisationsnämnd i dess yttrande över uppbördsutredningens
första delbetänkande. Riksrevisionsverket vill i detta sammanhang för
sin del betona angelägenheten av att indrivning igångsättes snarast möjligt
efter betalningsterminens utgång för undvikande av skatteförluster för

107

statsverket. De antydda administrativa svårigheterna i indrivningsarbetet
kan måhända finna sin lösning vid integrering av bokföring och redovisning
av restförd skatt i den automatiska databehandlingen på uppbordsväsendets
område.

Riksrevisionsverket vill avslutningsvis hänvisa till möjligheten att i ett
system med automatisk databehandling låta uppbörden av preliminär och
kvarstående skatt ske i en för varje skattskyldig gemensam post per uppbördstermin.

Vid handläggningen av detta ärende har byråcheferna Lundh, Säfström
och Näsholm samt tillförordnade byråchefen Törnebohm närvarit. Stockholm
den 24 januari 1966.

Yngve Törnebohm
Föredragande

BERTIL EHNBOM

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden får till en början framhålla,
att datareformen i uppbördsväsendet avses skola träda i tillämpning
fr. o. in. ingången av år 1968. Om de av riksdagens revisorer aktualiserade
frågorna angående uppbörd och indrivning av kvarstående skatt genomföres,
torde bestämmelser härom — med undantag för sammanslagning av
restlängd — knappast kunna träda i kraft förrän datareformen genomförts.
De av riksdagens revisorer ifrågasatta ändringarna får därför bedömas med
hänsyn till förhållandena i ett genomfört datasystem.

Vad angår den gräns å 50 kronor, vid vilken kvarstående skatt skall uppdelas
på två uppbördsterminer anser nämnden den mest radikala lösningen
skulle vara, om all kvarstående skatt förfölle till betalning under en uppbördstermin,
förslagsvis under mars månad året efter taxeringsåret. De
administrativa fördelarna vid debitering av skatt och utfärdande av debetsedel
torde inte bli så stora, eftersom det i datasystemet blir en ren programmeringssak
att debitera på ena eller andra sättet. Däremot skulle arbetsbesparing
uppkomma dels för arbetsgivare, som endast behövde redovisa
kvarstående skatt vid en uppbördstermin, och dels för myndigheterna, som
skulle slippa en krediteringsomgång med därtill hörande arbetsuppgifter såsom
att upprätta restlängd och övriga indrivningshandlingar in. m. De kvarstående
skatterna är dock i många fall för höga för att man nu skall kunna
förorda en sådan lösning. Tills vidare bör således gälla, att kvarstående skatt
överstigande ett visst belopp skall erläggas under två uppbördsterminer.
Denna beloppsgräns hör enligt nämndens mening sättas vid förslagsvis 200
kronor.

Avrundning av kvarstående skatt till jämnt krontal synes — därest en
sådan regel kommer till stånd — endast böra ske genom avrundning nedåt.
Av den på s. 161 i revisorernas berättelse intagna tabellen framgår att för
inkomståret 1961 påfördes kvarstående skatt i 1 666 000 fall. I hälften av
dessa fall kan kvarskatten antagas sluta på udda belopp. Inkomstbortfallet
för det allmänna skulle då kunna beräknas till drygt 800 000 kronor för år.
Med hänsyn härtill och då andra problem uppkommer vid avrundning får
nämnden ifrågasätta, huruvida icke nu gällande ordning bör bibehållas. En
viss förenkling synes emellertid kunna åstadkommas om det udda kronhe -

108

loppet uttages under andra uppbördsterminen i stället för som nu under
första terminen.

Nämnden anser i likhet med revisorerna, att viss förenkling kan ske i
fråga om arbetet med restförd kvarskatt. Det enda alternativ, som härvid
torde kunna komma ifråga, är att restlängd och övriga indrivningshandlingar
för första och andra uppbördsterminerna upprättas efter utgången
av uppbördsterminen i maj månad. Detta bör medföra stor arbetsbesparing
men innebär å andra sidan att indrivningsarbetet försenas (Jfr departementschefens
uttalande i prop. 1953: 100 s. 180). Nämnden anser att arbetsbesparingen
i dagens läge är mycket angelägen och föreslår att Kungl.
Maj :t förordnar om sammanslagning av restlängd.

I slutliga handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad
vice ordförande, deltagit ledamöterna Bergström, Dahlsten, Grafström,
Prydz och Åkerstedt samt suppleanten Morén ävensom byråchefen Hallman,
byrådirektören Lundin och tf. byråchefen Melén med den sistnämnde som
föredragande. Stockholm den 24 januari 1966.

STEN von OTTER

Gösta Melén

Exekutionsväsendets organisationsnämnd. Se yttrandet över § 21, s. 105.

§ 23 Särskild fastighetsdeklaration

Riksskattenämnden
§ 23 Särskild fastighetsdeklaration

I likhet med revisorerna anser riksskattenämnden det angeläget, att föreliggande
möjligheter till kontroll av att bebyggelse blir vederbörligen deklarerad
och beskattad blir mera allmänt och effektivt utnyttjade. Riksskattenämnden
vill erinra om att nämnden — i syfte att ernå en förbättrad kontroll
särskilt av bebyggelsen för fritidsändamål — i de deklarationsblanketter,
som kom till användning vid 1965 års allmänna fastighetstaxering med
avseende å jordbruksfastighet, utökade antalet frågor i förhållande till tidigare.
Sålunda begärdes i blanketterna upplysning, huruvida på fastigheten
fanns byggnad (t. ex. sommarstuga), tillhörig annan än fastighetsägaren
samt, i förekommande fall, om namn och adress på innehavaren av byggnaden.
Det må anmärkas att samma fråga återfinns på de blanketter, som
skall användas vid den särskilda fastighetstaxeringen.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden i sitt den 27 oktober 1965 avgivna betänkande »lokal
skattemyndighets arbetsuppgifter och organisation» såsom en lämplig arbetsuppgift
för lokal skattemyndighet angivit, att myndigheten bör biträda
med införskaffande från byggnadsnämnd eller annat kommunalt organ av
uppgifter rörande ny-, till- eller ombyggnad å fastighet. I sitt remissyttrande
över betänkandet har riksskattenämnden understrukit angelägenheten av
att lokal skattemyndighet medverkar vid den särskilda fastighetstaxeringen
och att lokal skattemyndighets tilltänkta åliggande att från byggadsnämnd
eller annat kommunalt organ införskaffa uppgifter om nybyggnader m. m.
utföres redan före taxeringsårets ingång.

109

Riksskattenämnden finner det sålunda önskvärt, att byggnadsnämnderna
i större utsträckning än hittills lämnar sin medverkan vid fastighetstaxeringen.
Denna medverkan torde böra avse såväl upplysningar om meddelade
byggnadslov som lämnandet av tillgängliga sakuppgifter beträffande byggnadernas
storlek och beskaffenhet. Frågan om formerna för och omfattningen
av denna medverkan bör tagas upp till närmare undersökning.

Enligt gällande bestämmelser är underlåtenhet att avgiva särskild fastighetsdeklaration
icke straffbelagd, medan så är förhållandet beträffande
underlåtenhet att avgiva självdeklaration vid inkomsttaxeringen. Riksskattenämnden
ifrågasätter huruvida icke straffansvaret borde omfatta även den i
175 g taxeringsförordningen omförmälda skyldigheten att avgiva särskild
1''astighetsdeklaration, särskilt med hänsyn till den stora ökningen av antalet
fritidshus. De faktiska förhållandena är i dag så pass förändrade mot
vad som gällde vid tiden för tillkomsten av 1928 års taxeringsförordning, att
skäl kan föreligga till omprövning av straffrågan. En straffsanktionerad deklarationsskyldighet
borde i första hand avse alla under beskattningsåret
nybyggda hus. Vad angår till- eller ombyggda hus må erinras om att enligt
12 g 2 mom. kommunalskattelagen nya taxeringsvärden skall åsättas,
därest under löpande taxeringsperiod fastighets värde genom till- eller ombyggnad
så förhöjts, att därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med
minst en femtedel. För att de skattskyldiga lättare skall kunna avgöra huruvida
deklarationsskyldighet vid till- eller ombyggnad föreligger kan ifrågasättas,
huruvida icke denna skyldighet borde anknyta till kostnaderna på
så sätt, att deklarationsskyldighet inträder när kostnaden (inklusive värdet
av eget arbete) överstiger en femtedel av taxeringsvärdet.

§ 24 Handläggningen av vissa ärenden hos prövningsnämnderna

Vad härefter angår handläggningen av ärenden hos prövningsnämnderna
(§ 21) är det självfallet önskvärt att målen och ärendena handlägges snabbast
möjligt. Emellertid kan det med fog ifrågasättas om snabbheten kan
gagnas genom att ärendena mera allmänt remitteras till taxeringsnämndens
ordförande. Erfarenhetsmässigt torde förhållandet i allmänhet vara det
motsatta.

Av 77 § taxeringsförordningen framgår, att remiss till taxeringsnämndens
ordförande skall ske i besvärsmål »när det icke finnes överflödigt». Huvudregeln
är sålunda, enligt nu gällande författningsbestämmelse, att remiss
skall ske. I enlighet härmed bär riksskattenämnden — med anledning av
en framställning från lantbrukets skattedelegation — i skrivelse den 25 oktober
1963 till överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser framhållit
att det på vissa håll praktiserade förfarandet att blott i undantagsfall
infordra yttrande från ordföranden enligt nämndens mening icke vidare
borde förekomma.

Emellertid kan det i själva verket ifrågasättas om gällande författningsbestämmelse
är ändamålenligt utformad. Det kan med andra ord ifrågasättas
om icke remissskyldigheten borde författningsmässigt begränsas genom
en omformulering av 77 §. Remiss till ordföranden i rena rättsfrågor
är t. ex. som regel meningslöst. Samma är förhållandet i ärenden, där felskrivningar
eller andra uppenbara misstag lett till att besvär anförts. Remiss
till ordföranden bör däremot ske när dennes särskilda lokal- och personkännedom
kan antagas gagna utredningen av ärendet eller när taxeringsnämndens
beslut är så avfattat, alt därav ej klart framgår på vilken
punkt eller av vad anledning nämnden frångått deklarationen. Remiss till

ordföranden bör sålunda ske när sakligt behov härav föreligger inen icke i
andra fall. Sedan prövningsnämnderna numera erhållit kanslier, bör möjlighet
till sådan sovring finnas.

Riksskattenämnden får slutligen erinra om att läget i viss mån ändrats
genom lagstiftning vid 1965 års höstriksdag. Sålunda har i taxeringsförordningen
införts en ny 72 a § innefattande bestämmelser som i princip innebär,
att lokal skattemyndighet får möjlighet att rätta uppenbara felaktigheter
i taxering för inkomst och förmögenhet. Denna ordning befriar prövningsnämnderna
från handläggningen av misstagstaxeringar. En grupp
ärenden, där behov av remissförfarande icke föreligger, kommer sålunda
att avlasta prövningsnämnderna.

I beslutet om detta utlåtande har, förutom undertecknad ordförande, deltagit
ledamöterna Björklund, Torngren, Ager, Helmers och Vilbern samt
suppleanten Häggquist. Stockholm den 2 februari 1966.

ROLF DAHLGREN

Stig Sagnert

Länsstyrelsen i Stockholms län

Som länsstyrelsen tidigare på anmodan av riksdagens revisorer bl. a.
anfört, torde taxeringsnämnderna genom att verkställa förfrågningar hos
skattskyldiga, byggnadsnämnder in. fl., genom att utnyttja sin lokalkännedom
och genom inbördes skriftväxling ha ganska goda möjligheter att
ernå ett tillfredsställande resultat beträffande den särskilda fastighetstaxeringen.

Med hänsyn till fritidsbebyggelsens nuvarande och sannolikt ökande omfattning
får kontrollen av att deklarationsskyldigheten vid särskild fastighetstaxering
fullgöres anses vara av betydande kommunalt intresse. Det
kan därför antagas att kommunerna i allmänhet ställer sig positiva till ett
frivilligt lämnande av uppgifter som är erforderliga för denna kontroll.
Visserligen kan nämnas att vid inhämtande av uppgifter ett tidigare år
från byggnadsnämnderna i länet om beviljade byggnadstillstånd för kontroll
av inkomstdeklarationer, som avgivits av vissa kategorier skattskyldiga,
arkitekter m. fl., en del kommuner, som är mindre till invånarantalet
men som inom sina områden torde ha ett förhållandevis stort antal sommarstugor,
anmält svårigheter att lämna uppgifter på grund av otillräckliga
personella resurser. Svenska kommunförbundet har emellertid utfärdat
vissa rekommendationer till kommunerna beträffande protokollföringen
av meddelade byggnadslov av innehåll, att varje beslut protokollföres
för sig å en härför särskilt utarbetad blankett, varav genomslagskopia
med lätthet kan tagas. Om samtliga kommuner följde kommunförbundets
rekommendationer beträffande protokollföringen samt genomslagskopia
kontinuerligt toges av alla beslut för taxeringsmyndigheternas
räkning, torde bestyret med att lämna uppgifter till taxeringsmyndigheterna
icke bli alltför betungande för kommunerna.

Försfe taxeringsintendenten i länet har för avsikt att i samband med
årets taxering taga kontakt med länets samtliga byggnadsnämnder för ernående
av det av riksdagens revisorer önskade samarbetet mellan byggnads-
och taxeringsnämnder. Därvid kommer att framhållas det önskvärda
i att uppgifter om byggnadslov årsvis lämnas till taxeringsmyndigheterna
och att var och en som erhåller byggnadslov samtidigt erinras om skyldig -

11?,

heten att avgiva fastighetsdeklaration. Vidare konnner taxeringsintendenten
i anvisningar till taxeringsnämnderna påpeka möjligheterna till kontroll
med ledning av uppgifter från byggnadsnämnderna in. in. Ytterligare
åtgärder i de av riksdagens revisorer påtalade hänseendena anser länsstyrelsen
icke för närvarande påkallade. Stockholm den 25 januari 1966.

G. SANDLER

Lars Borg

Länsstyrelsen i Östergötlands län

Då det gäller nybyggnationer av permanenta bostäder, industrifastigheter
och andra större objekt inkommer i regel deklarationer från de skattskyldiga
till ledning för den särskilda fastighetstaxeringen. Beträffande
om- och tillbyggnadsarbeten komma dessa dock icke alltid till de för vissa
kommuner inrättade särskilda fastighetstaxeringsnämndernas eller de lokala
taxeringsnämndernas kännedom, vilket i många fall kan bero på bristande
kommunikation i detta hänseende mellan de särskilda taxeringsnämnderna
för taxering av rörelseidkare m. fl. och ovannämnda taxeringsnämnder
eller att granskningen av deklarationerna i de särskilda taxeringsnämnderna
för rörelseidkare icke medhunnits för att här ifrågavarande
uppgifter kunnat lämnas i tid före den särskilda fastighetstaxeringens
avslutande den 15 maj under taxeringsåret.

Vidare torde de skattskyldiga då det gäller om- och tillbyggnader å schablontaxerade
fastigheter mera sällan självmant avlämna särskild självdeklaration,
varför dylika arbeten i många fall torde undgå att bli föremål
för taxering, enär desamma ej heller framga av vederbörande skattskyldigs
inkomstdeklaration.

Beträffande den bebyggelse, som avser byggnader för fritidsändamål,
delar länsstyrelsen helt den av revisorerna uttalade uppfattningen att en
förbättring av kontrollmöjligheterna på detta område bör komma till stånd.
I likhet med revisorerna anser länsstyrelsen därvid att en vidgad användning
inom taxeringsnämnderna av'' systemet med granskning av byggnadsloven
bör äga rum. Redan nu förekommer från flera byggnadsnämnders
sida att uppgifter om byggnadslov tillhandahålles taxeringsnämnderna,
vilket varit av stor betydelse för vinnande av en riktig taxering beträffande
fastighetsredovisningen. .

Revisorerna framhålla att skäl kunna anföras för att genom lagstiftning
skapa garanti för att ett sådant samarbete mellan byggnads- och taxeringsnämnderna
kommer till stånd över hela linjen. Enligt revisorernas mening
bör emellertid ytterligare erfarenhet avvaktas, innan definitiv ställning tages
till frågan om en eventuell lagstiftning pa bär förevarande omiåde.
Med hänsyn till att fritidsbyggnadernas betydelse som skalteobjekt och
eventuellt även avgiftsobjekt för kommunerna torde komma att i snabb
takt öka, torde detta förhållande enligt revisorernas uttalande komma att
medföra ökad benägenhet för kommunerna att genom sina byggnadsnämnder
och andra organ frivilligt medverka i taxeringsnämndernas arbete med
uppspårandet och taxeringen av skattepliktiga fritidsbyggnader. Länsstyrelsen
delar den av revisorerna uttalade meningen att omedelbara lagstiftningsåtgärder
i här förevarande sammanhang icke böra genomföras utan
torde i stället eu frivillig medverkan från kommunernas sida höra komma
till stånd. Enligt länsstyrelsens mening bör emellertid uppgifter om bygg -

112

nadslov m. m. icke begränsas till enbart fritidsbebyggelse utan jämväl omfatta
om- och tillbyggnationer av mer betydande omfattning, för vilka kontrollmöjligheterna,
som ovan framhållits, merendels äro otillräckliga. En
dylik utvidgning av uppgiftslämnandet torde icke komma att medföra ett
alltför betungande merarbete för vederbörande kommunala organ.

Revisorerna ha vidare framhållit att enligt vad som framkommit i vissa
länsstyrelsers yttranden underlåtenhet att avgiva särskild fastighetsdeklaration
i stor utsträckning skulle bero på att fastighetsinnehavarna icke ägt
kännedom om sin skyldighet i detta hänseende och att informationen härom
borde göras effektivare. I likhet med revisorerna finner sig länsstyrelsen
böra överväga, huruvida icke åtgärder böra vidtagas för att de skattskyldiga
samtidigt som de erhålla byggnadslov underrättas om sin deklarationsskyldighet.
Vidare finner länsstyrelsen lämpligt att vägledning i här
förevarande skattespörsmål i så stor utsträckning som möjligt lämnas via
massmedia, särskilt genom radio och television.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landskamreraren Sten Neikter
och tf. förste taxeringsintendenten Rolf Nordlindh, föredragande. Linköpings
slott den 1 februari 1966.

STEN NEIKTER

Rolf Nordlindh

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Länsstyrelsen finner ådagalagt att behov föreligger av en förbättrad kontroll
av att all bebyggelse för fritidsändamål blir vederbörligen beskattad.
I revisorernas berättelse har särskild uppmärksamhet ägnats den kontroll,
som kan utövas genom granskning av lämnade byggnadslov. Uppenbarligen
är i detta sammanhang samarbete mellan byggnadsnämnd och taxeringsnämnd
av största betydelse. Även om sådant frivilligt samarbete redan
nu förekommer i stor utsträckning, synes enligt länsstyrelsens förmenande
kunna ifrågasättas huruvida icke en uppgiftsskyldighet från byggnadsnämndernas
sida skulle vara av värde. I likhet med revisorerna finner
dock länsstyrelsen att ytterligare erfarenhet bör avvaktas innan slutlig
ställning tages till frågan om lagstiftning på detta område. En intensifiering
av nuvarande kontrollmöjligheter samt ökad informationsverksamhet
beträffande skyldighet att avgiva särskild fastighetsdeklaration torde nämligen
kunna minska behovet av sådan lagstiftning.

Länsstyrelsens remissutlåtande synes böra avse även § 24 i revisorernas
berättelse, som berör länsstyrelsens verksamhetsområde. I denna del får
länsstyrelsen anföra följande.

Beträffande prövningsnämndsarbetet i länet riktar revisorerna uppmärksamheten
på att en förskjutning av ärendenas avgörande till arbetsperiodens
sista månader förekommit, vilket varit till men för rättssäkerheten.
Påpekandet är i och för sig riktigt. Länsstyrelsen har emellertid för
revisorerna påvisat att effektiva åtgärder här i länet vidtagits för att genom
processledningen påskynda beredningen av ärendena. Därigenom har
jämnhet, månadsvis, åstadkommits. För en ytterligare förbättring erfordras
— vilket revisorerna torde ha förbisett — att tillströmningen av ärendena
avslutas tidigare än nu. Taxeringsintendenten kan enligt gällande
processuella bestämmelser utan risk för förlust av sin talan fortsätta skrift -

113

växlingen även under de två sista månaderna av prövningsnämndsperioden
med den begränsningen, att han skall ha framställt sin icke preciserade
talan senast den 30 april. Anledningen till anhopningen av ärenden till
slutet av verksamhetsåret är nämligen främst denna i det allmännas intresse
stadgade tidsfristen till förmån för taxeringsintendenten. Vid analys av
de statistiska uppgifterna i revisorernas berättelse framgår, att av de under
maj avgjorda 398 ärendena, hade 291 st. redovisats från taxeringsintendenten
under mars—april, och av de under juni avgjorda 880 ärendena hade
647 st. redovisats av taxeringsintendenten under april och maj månader.
Av de under juni avgjorda ärendena hade taxeringsintendenten redovisat
sitt slutgiltiga yrkande först under maj beträffande icke mindre än
353 ärenden. Det ligger i sakens natur, att denna förskjutning icke beror
på bristande aktivitet från taxeringsintendentens sida utan sammanhänger
med skattskyldigas dröjsmål med fullföljande av skriftväxling nödvändig
för taxeringsintendentens slutliga ställningstagande. Länsstyrelsen hävdar
därför bestämt, att botemedlet mot förskjutningen här icke kan sökas i
ökat remissförfarande eller i förbättrad administration inom prövningsnämnden.
I stället synes ändrade legala frister bli nödvändiga, och denna
fråga torde vara under utredning i finansdepartementet.

Beträffande möjligheten att i ökad utsträckning inhämta yttrande från
taxeringsnämndens ordförande kan det visserligen framstå som önskvärt,
att lokal personkännedom utnyttjas, men inom storstadsregioner har synpunkten
icke längre samma reella betydelse som tidigare. Efter tillkomsten
av riksskattenämndens anvisningar om extra avdrag för folkpensionärer,
har utrymmet för individuella skälighetsbedömningar av extra avdragsfallen
avsevärt minskats. Malmö den 25 januari 1966.

C. ARTHUR NORGREN

E. Olofson

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

I det yttrande länsstyrelsen avgivit med anledning av skrivelse från
riksdagens revisorer den 10 maj 1965 har länsstyrelsen framhållit, att särskild
fastighetsdeklaration merendels icke självmant avgåves, varför det
i hög grad komme alt bero på taxeringsnämndernas aktivitet i vad mån
taxeringsvärde komme att åsättas nytillkomna fastigheter. Det nu sagda
gäller i än högre grad de fall då om- eller tillbyggnad av sådan omfattning
företagits att omtaxering bör ske. Anledningen till angivna förhållande kan
tillskrivas två faktorer: Innehållet i gällande bestämmelse är föga bekant
för den stora allmänheten och påföljd kan ej ådömas den som underlåter
att utan anmaning avgiva särskild fastighetsdeklaration. Länsstyrelsen har
föreslagit att taxeringsnämnderna genom byggnadsnämndernas försorg
underrättas angående meddelade byggnadstillstånd. Om genomslagskopior
toges av beslut i dylika ärenden skulle arbetsbelastningen på byggnadsnämnderna
enligt länsstyrelsens mening icke behöva hliva särskilt
betydande.

Riksdagens revisorer har emellertid icke ansett bestämmelser för närvarande
böra införas om obligatorisk underrättelseskyldighet från byggnadsnämndernas
sida. Revisorerna föreslår i stället, att fastighetsägarna informeras
mera effektivt än vad för närvarande vanligen sker samt förutsätter

114

att de kommunala myndigheterna av eget intresse konnne att medverka
så att taxeringsnämnderna erhölle erforderliga uppgifter för kontroll av
ändringar i fastighetsbeståndet inom kommunen. Länsstyrelsen delar revisorernas
uppfattning angående behovet av ökad information beträffande
skyldigheten att avgiva särskild fastighetsdeklaration för berörda fastighetsägare.
Enligt länsstyrelsens erfarenhet är emellertid intresset på,
kommunalt håll att frivilligt lämna uppgifter för taxeringskontroll i regel
ringa. De olika kommunala organen anser sig sålunda icke ha anledning
bevaka andra intressen än sådana som ligger inom organets egentliga verksamhetsområde.
I den mån uppgifter av betydelse för taxeringskontrollen
framkommer vid denna verksamhet betraktar man ofta taxeringsmyndighetens
önskemål eller anspråk få del därav som för organets verksaiphet
besvärande eller opåkallat intrång. Insyn från taxeringsorganens sida ber
dömes icke sällan medföra minskat intresse från allmänhetens sida att
lämna för vederbörande kommunalorgan behövliga uppgifter. Det nu sagda
talar mot att man söker lösa frågan genom att lita till frivilliga insatser
från kommunal sida. Frågan skulle kunna ses ur nya aspekter om särskild
avgift eventuellt införes för fritidsbebyggelse. I ett sådant läge måste man
räkna med att behovet av kontroll blir än mer framträdande, då mindre
nogräknade ägare av fritidshus kan befaras komma att bli benägna att
undandraga sig redovisning av sina fastigheter för att så länge som möjligt
undgå avgiftspåföring. Det är alltså föga rimligt, alt frågan om genomförande
av kontroll genom uppgifter från kommunala organ skulle bli beboende
på de kommunala organens större eller mindre intresse av medverkan.
Enligt länsstyrelsens mening bör bestämmelser om obligatorisk uppgiftslämning
från byggnadsnämndernas sida införas rörande beviljade
byggnadslov m. in. Vidare kan övervägas om icke straffpåföljd bör införas
för den som underlåter lämna särskild; fastighetsdeklaration. Göteborg den
14 januari 1966.

FOLKE ELFVING

Erik Johansson

Svenska kommunförbundet

Styrelsen delar riksdagsrevisorernas uppfattning att taxering av fritidsfastigheter
icke alltid sker i rätt tid och att det föreligger ett behov av effektivare
medel och åtgärder för att taxeringen av dessa fastigheter skall
ske i rätt tid och till riktiga värden.

Fritidshusägarnas underlåtenhet att i rätt tid avgiva särskild fastighetsdeklaration
eller att överhuvudtaget lämna sådan deklaration med för en
riktig taxering erforderliga upplysningar synes av gjorda uttalanden att
döma till övervägande del bero på bristande kännedom om deklarationsskyldigheten.
Då ett bättre fullgörande av deklarationsskyldigheten skulle
bespara taxeringsmyndigheterna arbetet med ett tämligen tidsödande kontroll-
och anmaningsförfarande, bör i första band åtgärder vidtagas för att
informera fastighetsägarna om deklarationsskyldigheten. Detta bör kunna
ske på olika sätt och genom utnyttjande av olika medel, exempelvis följande.

1. 1 riksskattenämndens årliga deklarationshroschyr intages — särskilt
markerade — upplysningar om skyldigheten att avgiva särskild fastighetsdeklaration.

115

2. Enahanda upplysningar — likaledes särskilt markerade — intages i
länsprövningsnämndernas anvisningar för taxeringen inom länen. Dessa anvisningar
bör införas i ortspressen.

3. Upplysningar om denna särskilda deklarationsskyldighet lämnas i
radio- och TV-program vid lämplig tidpunkt före den 15 februari.

4. Blanketter för särskild fastighetsdeklaration (om möjligt förenklad
för fritidsbyggnader) distribueras och tillhandahålles i tillräckligt antal.
Även vid de vanliga distributionsställena saknas nämligen i stor utsträckning
ifrågavarande blanketter.

De upplysningar och uppslag rörande sättet för kontroll- och taxeringsarbetets
bedrivande i vad det gäller taxeringen av fritidsfastigheter, som
erhållits genom länsstyrelsernas svar på riksdagsrevisorernas skrivelse, synes
böra sammanställas och delgivas taxeringsmyndigheterna (ordförandena
i taxeringsnämnderna), överhuvudtaget synes det vara möjligt för
taxeringsnämnderna att åstadkomma en effektivare taxeringskontroll genom
utnyttjande av ledamöternas lokalkännedom samt genom att nämnderna
ägnar den särskilda tid och omsorg åt taxeringen av fritidshus, som
förhållandena på orten kräver.

I övrigt bör det vara möjligt att uppnå ett bättre taxeringsresultat genom
ett utökat och förbättrat samarbete mellan taxeringsnämnderna och olika
kommunala organ och inrättningar. Detta samarbete torde böra utformas
efter de förhållanden som råder på orten. Den stora ökningen av fritidshusen
i förening med den fortgående höjningen av fritidshusens utrymmes-
och utrustningsstandard och därmed högre värden betyder givetvis
att fritidsfastigheternas taxering i rätt tid och till riktiga värden får allt t
större ekonomisk betydelse för såväl staten som kommunerna. Styrelsen
är därför övertygad om att taxeringsmyndigheterna kan påräkna intresse
och aktiv medverkan från kommunernas sida för en effektivare kontroll
av taxeringen av fritidsfastigheterna. Stockholm den 19 januari 1966.

OLOF WIKLUND

Helge Dahlberg

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

§ 23 Särskild fastighetsdeklaration

Förbundet vill understryka angelägenheten av att en effektiv kontroll
anordnas för att nytillkomna fastigheter blir åsatta taxering. Det måste
tyvärr konstaterats, att en del fastigheter, som huvudsakligen avser fritidsbebyggelse
på ofri grund, för närvarande undgår att taxeras. Orsaken
härtill synes i första hand vara den bristande kännedom om deklarationsskyldigheten,
som förefinnes bland denna kategori av fastighetsägare, och
att dessa inte bär samma intresse av taxeringsvärdes åsättande som ägare
av permanentbostäder. Arbetet med införskaffande av särskilda deklarationer
för fritidsfastigheter kommer därför alt åvila taxeringsnämnderna
och det är så gott som uteslutande beroende på dessa nämnders åtgöranden,
om fastigheterna och deras ägare kan uppspåras. Detta medför ett betydande
arbete för taxeringsnämnderna.

Såsom i remisshandlingarna framhållits utgör taxcringsnämndsledamöternas
lokalkännedom eu värdefull tillgång när det gäller att uppspåra underlag
för aninaningar all avgiva särskild fastighetsdeklaration. Sådan

116

möjlighet till kontroll förefinnes emellertid inte alllid och den synes ej
heller vara tillräcklig. Taxeringsnämndsordföranden måste för att uppspåra
fastighetsägarna ofta vända sig till de kommunala organen, enkannerligen
då byggnadsnämnderna och hälsovårdsmyndigheterna. Med hänsyn till den
ökning av skatteunderlaget, varom kan bli fråga, kan det förefalla rimligt,
att de kommunala myndigheterna skulle visa intresse för att så många fastigheter
inom kommunen som möjligt blir taxerade. Det kan emellertid
hända att dessa myndigheter på grund av det arbete, som är förenat med
lämnandet i efterhand av uppgifter om byggnadslov o. d., ej alltid anser
sig ha resurser alt i detta hänseende bistå taxeringsnämnderna. Visserligen
synes uppgifterna i självdeklarationerna stå till buds såsom en kontrollmöjlighet,
men sommarstuguägarna är oftast bosalla i annan kommun än
den där fastigheten är belägen, vilket avsevärt försvårar användningen av
denna kontrollmetod. Härtill kommer att ett samarbete mellan olika taxeringsnämnder
i syfte att få uppgifter om fritidsbebyggelse medför besvärligheter
därutinnan, att den särskilda fastighetstaxeringen skall vara avslutad
den 15 maj, då flertalet nämnder inte har hunnit genomgå inkomstdeklarationerna.

Den mest effektiva kontrollen torde kunna ernås, om byggnadsnämnderna
ålades att lämna uppgifter om meddelade byggnadstillstånd. Därigenom
skulle de flesta ägarna av fritidsfastigheter kunna uppspåras. Om — såsom
i ett av de redovisade remissyttrandena föreslagits — genomslagskopior
tages av sådana beslut om meddelade byggnadstillstånd, som avser annat
än mindre betydande om- och tillbyggnadsåtgärder, och dessa kopior före
januari månads utgång nästföljande år överlämnas till vederbörande taxeringsnämndsordförande,
torde utan nämnvärda kostnader och arbetsbelastning
för byggnadsnämnderna avsevärda förbättringar kunna vinnas i syfte
att kontrollera fritidsbebyggelsen.

Den ovan antydda bristande kännedomen bland -allmänheten om skyldighet
att i förekommande fall utan anmaning avlämna särskild fastighetsdeklaration
synes kunna till båtnad för taxeringsarbetet åtminstone i
viss mån avhjälpas genom ökad upplysningsverksamhet i radio och television
samt genom erinran på formulären till inkomstdeklarationerna.

§ 24 Handläggningen av vissa ärenden hos prövningsnämndcrna

Revisorerna har ifrågasatt om inte förfarandet med remiss av taxerings111
ål till taxeringsnämndsordförandena på sin-a håll tillämpats i alltför liten
utsträckning.

Enligt förbundets mening föreligger skäl för antagandet, att ordförandena
i taxeringsnämnderna besitter möjlighet att i vissa taxeringsmål förebringa
en relativt snabb, däri behövlig utredning. Man får emellertid vid
remissförfarandet inte bortse från det förhållandet, att en samvetsgrann
ordförande innan taxeringsnämnden fattar sitt beslut om frångående av
skattskyldigs deklaration verkställer all den utredning, som befunnits möjlig,
och att denna utredning föreligger i deklarationen samt att taxeringsnämndens
ställningstagande utförligt motiverats i underrättelsen om avvikelse
från deklarationen. Att i sådana fall remittera besvärsmålen till
ordföranden synes snarare vara att fördröja än alt påskynda målens avgörande.
Endast om klaganden förebragt nya, av taxeringsnämnden inte
tidigare kända skäl, kan en remiss vara ändamålsenlig. Att därför — såsom
framgår av de av revisorerna införskaffade uppgifterna — regelmässigt
remittera besvärsärendena till ordförandena, vilket skett i vissa län,

117

synes förbundet i vart fall inte ägnat att åstadkomma en snabbare behandling
av taxeringsmålen. Enligt förbundets mening bör, innan remiss beslutas,
en ingående prövning företagas för att söka utröna om resultatet av
remissförfarandet kan förväntas få betydelse för målets avgörande.

I detta sammanhang vill förbundet framhålla, att ordförandenas yttranden
i besvärsmål åstadkommer en sådan arbetsbelastning för ordförandena,
till vilken hänsyn inte torde tagas vid utmätande av arvodena till dessa.
Spörsmålet om särskilt arvode till ordförandena för sådana yttranden aktualiseras
genom revisorernas uttalande. Stockholm den 28 januari 1966.

ELIS WINNERMARK

Gustaf Åhström

§ 24 Handläggningen av vissa ärenden hos prövningsnämnderna

Riksskattenämnden. Se yttrandet över § 23, s. 116.

överståthållarämbetet

Den av revisorerna upptagna frågan om hur en jämnare fördelning under
året av prövningsnämndsarbetet skall kunna åstadkommas är synnerligen
viktig. Inom överståthållarämbetet har alltsedan 1956 års taxeringsreform
genomfördes berörda fråga fortlöpande varit under uppmärksamhet och organisatoriska
åtgärder ha vidtagits i syfte att ernå bästa möjliga arbetsresultat.
Även inom prövningsnämnden har frågan från tid till annan varit
under diskussion. En alltför stark förskjutning av arbetet i prövningsnämnden
till maj och juni månader eller, beträffande vissa eftertaxeringar,
till slutet av december månad, kan nämligen inte blott göra själva prövningen
illusorisk och sålunda sätta den kanske viktigaste rättssäkerhetsgarantin
i taxeringen ur funktion utan även medföra att ett alltför stort
ansvar läggs på prövningsnämnden själv. Detta förhållande framstår som
särskilt otillfredsställande i sådana fall då kronans representant, kanske av
tidsnöd, icke förebragt erforderlig utredning i målet eller denna alltför
knapphändigt framlagts för den skattskyldige och prövningsnämnden. I
de fall utredningen brister har nämligen prövningsnämndens kansli —
bortsett från fall då tidsfaktorn lägger hinder i vägen — icke möjlighet med
hänsyn till de personella resurserna att annat än i undantagsfall verkställa
kompletterande utredning i målen.

Den närmare fördelningen av arbetsbördan inom Stockholms stads prövningsnämnd
framgår av följande tabell avseende tiden den 1 juli 1964—
den 30 jnni 1965.

Avgjorda mål och ärenden

månad enmansmål totalt

juli .................. — —

augusti................ 169 410

september ............ 303 673

oktober .............. 692 993

november.............. 649 1 476

december.............. 916 1 753

januari................ 747 1 362

månad enmansmål totalt

februari .............. 778 1 761

mars.................. 659 1893

april.................. 529 1 720

maj .................. 337 1 585

juni .................. 333 2 903

Summa 6 111 16 529

118

Förestående tabell utvisar siffermässigt en relativt jämn fördelning av
målen under månaderna november till och med maj. Emellertid har under
månaderna mars till och med juni belastningen på prövningsnämnden i
realiteten varit större än vad tabellen utvisar på grund av att de kvalitativt
betydelsefullare taxeringsmålen förelagts nämnden till avgörande under
dessa månader.

Prövningsnämnden sammanträder regelmässigt 2 till 3 gånger i veckan
under månaderna september ett år till och med juni påföljande år. Under
månaderna maj och juni måste emellertid antalet sammanträdesdagar i
veckan ökas, under senare år har prövningsnämnden tvingats att under
dessa månader sammanträda så gott som varje arbetsdag.

Beträffande särskilt enmansmålen må framhållas att dessa icke bereder
några organisatoriska bekymmer. Målen avgöres successivt, i regel inom
8—10 dagar, efter det de redovisats från taxeringskontoren till prövningsnämndens
kansli.

Den tid, som står till buds för prövningsnämndsarbetets slutförande är
synnerligen knapp, omkring tio månader. Under denna tid avverkas i Stockholm
i runt tal 16 000 mål och ärenden, varav omkring 8 000 av kvalificerad
beskaffenhet. Det torde ligga i sakens natur att mål, som föranleder vidlyftigare
utredning och skriftväxling, förskjutes mot arbetsperiodens slut.
Detta förhållande torde komma att än ytterligare accentueras allteftersom
antalet taxeringsrevisioner ökar på grund av granskningsverksamhetens
intensifiering. Förutsättningen för att arbetet i prövningsnämnden skall
med hänsyn till den knappa tiden kunna genomföras på ett godtagbart sätt
blir då att övriga mål än de nyss nämnda redovisas till prövningsnämndens
kansli successivt och så snabbt som möjligt samt att skriftväxlingen icke får
onödig omfattning. Kansliet har att ombesörja det vidlyftiga delgivningsoch
skriftväxlingsförfarandet. Kommunikationen av skrifter med parterna
— delgivning med skattskyldig, sker normalt i rekommenderad postförsändelse
med mottagningsbevis — torde i allmänhet ta en tid av minst en
månad i anspråk. Med hänsyn till förekommande liggetid på posten samt
till att pari måste erhålla skäligt rådrum för erinringar i saken framstår
det som uppenbart alt, särskilt i de tunga målen, där omfattande skriftväxling
kan förekomma, månader kunna förflyta innan sådana föredragningspromemorior
kan upprättas inom kansliet, som enligt 47 § taxeringskungörelsen
skall i andra än enklare mål i god tid före sammanträde med
prövningsnämnden tillställas nämndens ledamöter. Det är därför synnerligen
viktigt att utredningen och skriftväxlingen, särskilt i mål, där omständigheterna
kan tänkas föranleda upprepad skriftväxling, inledes i så
god tid alt särskilda åtgärder för att påskynda målens handläggning icke
måste vidtagas på de skattskyldigas bekostnad.

Även om, såsom nämnts, det ligger i sakens natur att de tyngre målen
förskjutes mot periodens slut kan emellertid inom ramen för tilldelad personal
åtskilliga organisatoriska åtgärder vidtagas och har också vidtagits
för att rationalisera och effektivisera arbetet med prövningsnämndsmålen
såväl inom taxeringskontoren som inom prövningsnämndens kansli. För
prövningsnämndsarbetets bedrivande inom skatteavdelningen har även utfärdats
ett flertal föreskrifter, anvisningar och detaljerade arbetsrutiner,
varjämte ett stort antal formulär och blanketter upprättats. För den fortlöpande
övervakningen av prövningsnämndsarbetet föres särskild statistik.

Arbetet i prövningsnämnden är beroende av kapaciteten hos prövningsnämndens
kansli och möjligheten att utnyttja kansliets kapacitet är i sin

119

tur beroende av den takt varuti taxeringskontoren leverera besvärsmål,
ärenden och framställningar. Ytterst är sålunda arbetet i prövningsnämnden
beroende av den takt varuti mål och ärenden redovisas från taxeringskontoren.
Men prövningsnämndsarbetet inom taxeringskontoren är inte bara
avgörande för tidsfaktorn, det kan också bli utslagsgivande för den materiella
prövningen av de enskilda målen. På taxeringsintendenten ställer taxeringsförordningen
det kravet att han verkställer erforderlig utredning i målet
och det måste på honom även ställas det kravet att han lämnar en någorlunda
fyllig motivering till sitt yttrande eller yrkande; underlåter han
det sistnämnda blir det arbets- och tidskrävande delgivningsförfarandet i
stort utan verkan. På taxeringsintendenten som företrädare för det allmänna
vilar sålunda ett betydande ansvar för att några av de viktigaste rättssäkerhetsgarantierna
vid taxeringen skall såvitt angår prövningsnämndsmålen
kunna realiseras i praktiken. I Stockholm där storstadsförhållandena
medföra, att taxeringsnämndsordförandena i allmänhet sakna personkännedom
och annan sådan särskild kännedom om de skattskyldigas förhållanden,
som kan vara av värde vid taxeringen, föreligger normalt icke behov
att i besvärsmålen infordra sådana yttranden från ordförandena, som
avses i 77 § taxeringsförordningen. Därför accentueras här kravet på taxeringsintendenten
att framlägga — förutom tillgänglig utredning den
ytterligare utredning, som kan anses erforderlig för sakens avgörande. Till
frågan om hörande av taxeringsnämndsordförande i besvärsmålen återkommer
överståthållarämbetet i det följande.

Genom en påtvungen förskjutning av målen mot senare delen av arbetsperioden
inskränks, i strid mot de tankegångar, som uttalades under förarbetena
till 1956 års taxeringsförordning, prövningsnämndens möjligheter
att utöva en aktiv processledning med avseende på materiella frågor. Processledningen
måste nämligen främst utövas genom prövningsnämndens
kansli, vilket icke ens med en jämn arbetsbelastning under året har, såsom
redan nämnts, personella resurser att i annat än undantagsfall avhjälpa
vad som kan brista ifråga om utredning i målen.

På prövningsnämndens kansli ankommer att ombesörja delgivning med
parterna av inlagor och utredningar i målen, föranstalta om förelägganden
angående behörighet och fullföljd i processen samt att övervaka att rättssäkerhetskraven
i övrigt av formell natur iakttagits före målens överlämnande
till prövningsnämnden för avgörande. Kansliet ombesörjer jämväl
upprättandet av föredragningspromemorior, som avses i 47 § taxeringskungörelsen,
samt uppsätter i samband därmed förslag till beslut grundade
på utredningen i målet. Arbets- och tidsförhållandena gör att kansliet nödgas
att så gott som uteslutande ägna sig åt förberedande uppgifter av formell
art. Genomförandet av de muntliga förhandlingarna medför även en
belastning för prövningsnämndens kansli. Antalet muntliga förhandlingar
har dock under senare år väsentligt nedgått.

Endast med stor svårighet har prövningsnämndens kansli kunnat bemästra
den ständigt återkommande förskjutningen av det tyngre prövningsnämndsarbetet
till senare hälften av arbetsåret. Denna förskjutning
har, förutom att den medfört betydande kostnader för övertidsarbete och
extra personal, även orsakat eu påtaglig förslitning av den på kansliet placerade
personalen.

Vad beträffar arbetet inom taxeringskontoren har taxeringsintendenten
att — förutom de rent administrativa uppgifterna — fullgöra arbetsuppgifter
av i huvudsak två skilda slag: det ena att bevaka statens fiskala intressen

120

genom eftergranskning av taxeringar m. in. och det andra att utreda och
yttra sig över skattskyldigas besvär till prövningsnämnden och skattedomstolarna.
Det ligger i sakens natur att — eftersom de flesta arbetsuppgifterna
äro tidsbundna — i praktiken en konkurrens uppkommer dem emellan,
som kan vara svår att bemästra. Vid den avvägning av arbetsuppgifterna
som sålunda måste ske torde det vara ofrånkomligt att särskild bänsyn
tages till skattskyldigas besvär till prövningsnämnden, i synnerhet de
besvär, som anförts i rätt tid. Bedömningen av den prioritet som bör ges de
olika arbetsuppgifterna inom taxeringskontoren, återverkar direkt på arbetet
inom prövningsnämndens kansli och prövningsnämnden själv. Den
utgör sålunda en av de allra viktigaste faktorerna vid administrationen av
prövningsnämndsmålen inom skatteavdelningen.

Målsättningen bör, som förut framhållits, vara att i möjligaste mån
reservera arbetsperiodens båda sista månader, maj och juni, för de vidlyftigare
och tunga målen. Enda möjligheten att åstadkomma detta är att övriga
mål prövas och avgöres i prövningsnämnden, beträffande de i rätt tid anförda
besvären av skattskyldiga, senast under januari och februari månader
och beträffande återstående före årsskiftet inkomna sådana senast under
mars och april månader. En förutsättning härför är, i sin tur, att redovisningen
av målen från taxeringskontoren till prövningsnämndens kansli
anpassas härtill. Under innevarande arbetsperiod har en ny ordning för
målens redovisning från taxeringskontoren prövats i syfte att åstadkomma
en snabbare redovisning enligt den målsättning som nyss angivits. Resultatet
av de antydda åtgärderna har hittills visat sig vara gott, varför åtminstone
på sikt en mera tillfredsställande fördelning av arbetet i prövningsnämnden
torde kunna förväntas.

Sammanfattningsvis vill överståthållarämbetet framhålla, att möjligheten
till en snabbare handläggning av mål och ärenden i prövningsnämnden
främst är beroende av taxeringskontorens möjligheter till eu successiv och
snabbare redovisning till prövningsnämndens kansli av målen och ärendena
ävensom att möjligheter att underlätta en sådan redovisning fortlöpande
prövas. I samband härmed vill överståthållarämbetet erinra att ämbetet i
nyligen avgivet yttrande tillstyrkt att det för närvarande på taxeringssektionen
ankommande bestyret med den allmänna tilläggspensioneringen överflyttas
på den från och med den 1 januari 1967 förstatligade lokala skattemyndigheten
i Stockholm.

Vidkommande härefter den av revisorerna berörda frågan om remisser
till taxeringsnämndsordförandena jämlikt 77 § taxeringsförordningen må
följande framhållas.

Remissförfarandet inom prövningsnämnden i Stockholm har av arbetstekniska
skäl begränsats till sådana fall, där förmodad person- och lokalkännedom
eller ordförandens särskilda förtrogenhet med den aktuella taxeringsfrågan
ansetts motivera en remiss till ordförande. Erfarenheten visar
emellertid, att ordförande och ledamöter i taxeringsnämnder inom ett så
utpräglat storstadsområde, som det här är fråga om, ytterst sällan äro i besittning
av erforderlig person- och lokalkännedom. Antalet mål, vari yttrande
från taxeringsnämndsordförande inhämtats i frågor, där person^ och
lokalkännedomen varit av väsentlig betydelse för målets bedömande, har
därför varit jämförelsevis ringa. Under senare år har yttranden i besvärsmål
från taxeringsnämndsordförandena infordrats i större utsträckning än
tidigare. Därvid har remiss företrädesvis beslutats då den skattskyldige i
besvären uppgiver sig icke ha lämnats tillfälle att avgiva yttrande över

121

ifrågasatt avvikelse från deklarationen, då den slutliga avvikelsen icke anger
skälen för taxeringsnämndens beslut eller då taxering åsatts efter skön,
vilken framstår som icke närmare motiverad.

Enligt revisorernas mening skulle ett mera utvidgat remissförfarande i
många fall kunna verksamt bidraga till att åstadkomma snabbhet och
säkerhet i utredningsverksamheten. Erfarenheten härutinnan inom skatteavdelningen
ger emellertid icke stöd för antagandet att så skulle bli fallet
i Stockholm.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade,
förste taxeringsintendenten Heimer. Stockholm den 1 februari 1966.

ALLAN NORDENSTAM

Arne F. Bsekkevold

Länsstyrelsen i Jönköpings län

Vid härvarande prövningsnämnd har, såsom också framgår av en i revisorernas
berättelse intagen tablå, framställning om extra avdrag på grund
av väsentligen nedsatt skatteförmåga regelmässigt remitterats till taxeringsnämndens
ordförande. Motivet härför har varit att taxeringsnämndens lokaloch
personkännedom i fall som dessa har bedömts vara särskilt värdefull.
— Dock har de av riksskattenämnden numera utfärdade anvisningarna
till ledning för taxeringsmyndigheterna angående extra avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer (riksskattenämndens meddelande
nr 2 år 1964 serie I) medfört att en viss inskränkning av remissförfarandet
kunnat ske. Enligt 50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen
skall, därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda, skattskyldig,
vars inkomst helt eller delvis utgöres av folkpension, anses ha haft
sådan nedsatt skatteförmåga som berättigar till extra avdrag. Avdragets
storlek kan i normalfallen avläsas direkt ur tabeller, som finnes intagna i
ovan nämnda anvisningar. I sådana fall har det ibland bedömts vara mindre
angeläget att först inhämta taxeringsnämndens ordförandes åsikt. Vad nu
anförts har gällt framställning till prövningsnämnden om medgivande av
extra avdrag på grund av väsentligen nedsatt skatteförmåga, dvs. där den
skattskyldige icke tidigare yrkat extra avdrag i avlämnad deklaration. Har
han i deklarationen yrkat extra avdrag under åberopande av exempelvis
sjukdom eller ålder och taxeringsnämnden lämnat denna anhållan obeaktad,
får hans till prövningsnämnden inkomna skrift anses utgöra besvär. I
sådana fall inhämtas också i allmänhet taxeringsnämndens ordförandes
åsikt genom remissförfarande.

Beträffande besvärsmål i övrigt sker remiss regelmässigt för inhämtande
av ordförandens förklaring. Ofta innehåller nämligen den skaltskyldiges
besvärsskrift sakupplysningar, vilka ansetts böra få bemötas av taxeringsnämnden.
Emellertid undantagas alltid från remiss uppenbara felräkningar,
misskrivningar och liknande. Delta förutsätter en om ock summarisk genomgång
på prövningsnämndens kansli av samtliga inkomna besvär och
framställningar innan målen överlämnas till taxeringsintendenten för yttrande.

Vad därefter angår frågan om huru en jämnare fördelning under året av
arbetsbördan hos prövningsnämnderna skulle kunna åstådakommas får
länsstyrelsen anföra följande. Som i härvarande län besvärsmål — med

122

ovan. angivna undantag — regelmässigt remitteras till taxeringsnämnden
för yttrande, kan vad riksdagens revisorer anfört om verkan av underlåten
sådan remiss inte ha påverkat fördelningen i tiden av antalet avgjorda mål
per arbetsår härstädes. Det måste emellertid framhållas, att remisser till
taxeringsnämndsordförandena inte bara påskyndar målens avgörande utan
oekså i vissa fall kan fördröja avgörandet. Varje remiss tar ju tid och ibland
händer tyvärr, att taxeringsnämndsordförandena dröjer alldeles för länge
med remissvaren. Man måste därför nog säga, att det för arbetets snabba
fortgång är lika viktigt att inte remittera mål i onödan som det är att remittera
sådana, i vilka taxeringsnämndsordförandens yttrande kan beräknas
bli av värde för utredningen. Jönköping den 31 januari 1966.

HARRYSTERNER

Börje Svanström

Länsstyrelsen i Värmlands län

De uppgifter, som lämnats i berättelsen angående av prövningsnämnden i
Värmlands län handlagda mål, gäller dels samtliga besvär av skattskyldiga,
dels framställningar av skattskyldiga om extra avdrag i fall där inkomsten
icke enbart utgjorts av folkpension. I sin berättelse har revisorerna antecknat,
att uppgifterna från Gävleborgs län även gäller enmansmål. Länsstyrelsen
vill till undvikande av missförstånd påpeka, att samma förhållande gäller
detta län. Någon särskild uppdelning på enmansmål och plenimål hade
nämligen ej begärts i den rundskrivelse, som legat till grund för uppgifterna
från de olika länen.

Enligt 77 § taxeringsförordningen skall beträffande besvär, som anförts
av skattskyldig eller kommun, yttrande avgivas av taxeringsintendenten. Innan
yttrande inhämtas från taxeringsintendenten, skall yttrande därjämte,
när detta icke finnes överflödigt, infordras från taxeringsnämndens ordförande.
Revisorernas uttalande (sid. 191 femte stycket) synes möjligen ge vid
handen, att yttrande av taxeringsnämndens ordförande anses böra infordras
även då besvär anförts av taxeringsintendenten. Någon anledning härtill kan
dock endast sällan anses föreligga.

För detta läns vidkommande har omkring 40 procent av skattskyldigbesvären
handlagts såsom enmansmål. I det övervägande antalet fall är det
möjligt att redan vid den förberedande granskning, som brukar förekomma
inom prövningsnämndens kansli, bedöma att vissa mål kommer att handläggas
såsom enmansmål. Sker en sådan bedömning, remitteras målen regelmässigt
icke till taxeringsnämndens ordförande, eftersom ett sådant förfarande
i onödan skulle fördröja handläggningen till förfång för de skattskyldiga.
Åtskilliga av dessa mål är för övrigt av sådan beskaffenhet, att de numera
kan handläggas av lokal skattemyndighet enligt de nya bestämmelserna
i 72 a § taxeringsförordningen.

Frånräknas cnmansmålen, har omkring 1 350 besvär och framställningar
från skattskyldiga handlagts i Värmlands län under det verksamhetsår, som
beröres i revisorernas berättelse. Remiss till taxeringsnämndens ordförande
torde ha förekommit i ungefär hälften av målen.

Vid de överväganden, som föregår remissförfarandet, fästes särskild vikt
vid två förhållanden, nämligen dels att det — främst vid arbetsårets början
— måste tillses att så många besvär som möjligt skyndsamt kan remitteras

123

till taxeringsintendenten för yttrande, dels att remiss till taxeringsnämndens
ordförande inte bör äga rum i andra fall än där det för målets sakliga utredning
bedömes nödvändigt eller lämpligt, t. ex. därför att den skattskyldige
inkommit med ny utredning. Helt oberoende av den bedömning, som härvidlag
sker inom prövningsnämndens kansli, gäller vidare att taxeringsintendenten
enligt en under hand träffad överenskommelse alltid ges möjlighet
att begära att taxeringsnämndens ordförande skall höras, om taxeringsintendenten
finner att ordförandens orts- eller personkännedom kan antagas
vara av särskild betydelse. I sådana fall ombesörjer prövningsnämndens
kansli regelmässigt, att besvären remitteras till ordföranden. Genom det tilllämpade
förfarandet vinner man enligt länsstyrelsens mening en större effektivitet
i arbetet än om alla eller praktiskt taget alla mål skulle remitteras
till taxeringsnämndens ordförande. Den omständigheten att en ordförande
—- av prestigeskäl eller liknande — stundom kanske kan anse sig förbigången,
därför att han inte fått tillfälle att ge sin mening tillkänna, finner länsstyrelsen
böra stå tillbaka för den allmänna målsättningen att göra arbetet
så effektivt som möjligt inom den begränsade tid som står till förfogande.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen
Nilsson, landskamreraren Dryselius och tf. länsassessorn Hedlund, föredragande.
Karlstad den 31 januari 1966.

GUSTAF NILSSON

Inge Hedlund

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Vad först angår omfattningen av förfarandet med remiss till ordförandena
i taxeringsnämnderna av till prövningsnämnden inkomna besväi har länsstyrelsen
för sin del icke ansett det ändamålsenligt att generellt infordra
Yttrande från ordförandena. Att tillämpa ett så omfattande remissförfarande
skulle såväl för prövningsnämndens kansli som för taxeringsnämndsordförandena
medföra en arbetsbelastning, som på intet sätt skulle svara mot
värdet därav.

En prövning av behovet av remiss sker därför i varje särskilt tall a provningsnämndens
kansli och remiss kommer icke till användning i andra fall
än där det med hänsyn till målets beskaffenhet bedömes vara behövligt.

Av de till prövningsnämnden inkomna besvären avser ett stort antal rent
tekniska eller liknande ändringar i taxeringarna. Större delen av hithörande
mål handlägges jämlikt 87 § taxeringsförordningen på prövningsnämndens
vägnar av ordföranden ensam. Att i mål av detta slag inhämta yttrande från
taxeringsnämndens ordförande är, såsom riksdagens revisorer även framhållit,
uppenbarligen överflödigt.

Även många av de mål, som handläggas av prövningsnämnden in pleno
äro emellertid av den beskaffenhet, att en remittering av besvären till taxeringsnämndens
ordförande måste anses obehövlig. Så får exempelvis anses
vara förhållandet i mål, där besvären gäller fråga, beträffande vilken med
hänsyn till gällande författningsbestämmelser eller förefintlig rättspraxis
någon tveksamhet icke kan föreligga om utgången, eller där fråga uteslutande
är om tolkning av gällande bestämmelser och något behov av utredning
om faktiska förhållanden icke föreligger.

I ett mycket stort antal besvärsmål avser besvärsfrågan avdrag för rese -

124

kostnader och fördyrade levnadskostnader. Erfarenheterna ha visat, att i
mål av detta slag taxeringsnämndsordförandena endast i begränsad omfattning
kunnat lämna något verksamt bidrag till utredningen. En bidragande
orsak härtill torde ha varit att vederbörande skattskyldig ofta långa tider
vistats borta från hemorten på grund av arbete på annan "ort och att ordförandens
möjligheter att genom personlig kontakt med den skattskyldige eller
hans arbetsgivare inhämta upplysningar därför varit små. Det synes
länsstyrelsen därför mest ändamålsenligt, att utredningen i dylika mål i sin
helhet verkställes på taxeringssektioncn. Härigenom vinnes också, att utredningen
i de olika målen kan göras enhetlig, vilket i sin tur underlättar för
prövningsnämnden att giva målen en enhetlig behandling.

I mål, som avse förvärvskällan rörelse, erfordras ofta en så vidlyftig utredning,
att taxeringsnämndens ordförande icke rimligen kan betungas härmed.
Ej sällan kan någon utredning över huvud icke verkställas utan att
taxeringsrevision sker. Att i mål av angivet slag infordra taxeringsnämndsordförandens
yttrande innebär endast en onödig omgång.

Med hänsyn till ovan angivna förhållanden har remiss till taxeringsnämndens
ordförande ansetts böra ifrågakomma huvudsakligen i sådana mål, där
det med hänsyn till person- och lokalkännedom inom taxeringsnämnden eller
hos nämndens ordförande kan beräknas, att ordföranden skall lämna
uppgifter av värde för utredningen.

Sålunda tillämpas remittering huvudsakligen i mål rörande förvärvskällan
jordbruksfastighet samt i andra mål, där fråga är om värdering av bostads-
eller andra naturaförmåner eller om avdrag för kostnader för reparation
och underhåll av byggnader m. in. ävensom i mål angående avdrag för
väsentligen nedsatt skatteförmåga. Taxeringsnämndsordförandens speciella
förtrogenhet med besvärsfrågan i visst mål kan dock föranleda, att remiss
sker även i andra fall än de ovan nämnda.

Det ligger i sakens natur, att en remittering av ett besvärsmål till taxeringsnämndens
ordförande måste medföra, att den tidpunkt då arbetet på
taxeringssektionen med målets beredning kan påbörjas, blir förskjuten. I
sammanhanget kan nämnas, att tiden för besvarande av remiss sällan brukar
understiga 14 dagar och i många fall avsevärt överstiger nämnda tidrymd.
I icke få fall har redovisning av remitterade mål skett först efter avsevärt
dröjsmål och efter upprepade påminnelser.

Med hänsyn till den knappt tillmätta tid, som står till förfogande för
taxeringssektionen och prövningsnämndens kansli för arbetet med beredning
av målen, får det anses angeläget, att detta arbete icke onödigtvis fördröjes
genom remisser, som icke tillföra målen något av värde för utredningen.
Det är länsstyrelsens bestämda uppfattning, att en utvidgad användning
av förfarandet med remiss till ordförandena i taxeringsnämnderna
icke skulle kunna bidraga till en snabbare behandling av mål och ärenden
hos prövningsnämnden i länet.

Vad härefter angår den av riksdagens revisorer påtalade förskjutningen
av besvärsmålens behandling till senare delen av prövningsnämndens arbetsperiod
är länsstyrelsen väl medveten om de olägenheter, som äro förknippade
med en dylik förskjutning och att förhållandet härvidlag hos
prövningsnämnden i detta län för närvarande är otillfredsställande. Orsaken
är emellertid helt att tillskriva bristande personalresurser på såväl
taxeringssektionen som prövningsnämndens kansli.

Till belysande härav kan nämnas att personalbristen på taxeringssektionen
sedan en följd av år varit betydande. Såsom exempel kan nämnas, att

125

vakanser och annan ledighet än semester bland akademikerpersonalen och
taxeringsassistenterna under det aktuella budgetåret 1964/1965 motsvarat
64/12 årsarbetskraft. Under nämnda år har även bestyret med 1965 års allmänna
fastighetstaxering i första instans medfört en betydande arbetsbelastning
för taxeringsintendenten och en av de biträdande taxeringsintendentema.
De i vissa fögderier föreliggande besvärliga fastighetsförhållandena
nödvändiggjorde nämligen dessa befattningshavares närvaro vid ett
mycket stort antal sammanträden med fastighetstaxeringsnämnder. Till
detta kommer, att bristen på rutinerad arbetskraft inom landskanslistkarriären
— en följd av den fortgående utbyggnaden av taxeringsorganisationen
— medfört påtaglig tungroddhet i arbetet på sektionen och icke obetydlig
ökning av den högre personalens arbetsbörda.

Vad angår prövningsnämndens kansli har personalbesättningen på kansliet
alltsedan dettas inrättande varit otillräcklig. Omsättningen bland biträdespersonalen
å kansliet har särskilt under senare år — bland annat på
grund av bristen på befordringstjänster å kansliet jämfört med landskontoret
i övrigt — varit mycket stor. Härigenom ävensom genom bristen på rutinerad
landskanslistpersonal och överrörligheten bland denna personal har
arbetet på kansliet försvårats och arbetssituationen för den kvalificerade
arbetskraften blivit i hög grad ansträngd. För att över huvud medhinna besvärsmålens
beredning inom sådan tid, att de kunna behandlas av prövningsnämnden
inom föreskriven tid, har ett mycket omfattande övertidsarbete
fått utföras.

Trots alla försök att med nuvarande personalresurser åstadkomma en
bättre spridning av målen över prövningsnämndens arbetsperiod, har en
anhopning av målen till slutet av perioden icke kunnat undvikas. En tillfredsställande
ordning är icke möjlig att uppnå med mindre personalförstärkning,
främst i fråga om den kvalificerade arbetskraften, kan erhållas.

I sina förslag till anslagsäskanden för budgetåren 1964/1965 och 1965/
1966 framhöll länsstyrelsen även behovet av eu personalförstärkning å prövningsnämndens
kansli och hemställde bland annat, att en tjänst soin förste
länsnotarie i lönegraden Ao 23 skulle inrättas å kansliet. Framställningarna
lämnades emellertid ulan bifall. Länsstyrelsen har därför i förslaget till
anslagsäskanden för budgetåret 1966/1967 förnyat sin framställning. I statsverkspropositionen
har dock icke upptagits någon personalförstärkning för
prövningsnämndens kansli.

I sammanhanget kan nämnas, att justitiekanslern vid inspektion hos
länsstyrelsen i juni månad 1965 uppmärksammat arbetsförhållandena å
prövningsnämndens kansli och i protokollet över inspektionen uttalat, att
han bibragts den uppfattningen att i första hand prövningsnämndens kansli
borde förstärkas med en juristbefattning.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landskamreraren Olof Israelsson
och förste taxeringsintendenten Ragnar Lindholm samt, såsom föredragande,
länsassessorn B. Tydén. Falun den 27 januari 1966.

OLOF ISRAELSSON

li. Tydén

126

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Såsom revisorerna påpekat skall enligt 77 § första stycket taxeringsförordningen
innan yttrande inhämtats från taxeringsintendenten över hos
prövningsnämnden anförda besvär »när det icke finnes överflödigt» yttrande
infordras från taxeringsnämndens ordförande. Detta får anses innebära
att i normalfallet yttrande skall inhämtas. Om avsikten varit att yttrande
endast undantagsvis hort inhämtas hade föreskriften givetvis erhållit en
annan utformning. Enligt länsstyrelsens mening måste det därför anses stå
i mindre god överensstämmelse med anda och bokstav i 77 g taxeringsförordningen
att såsom i vissa län synes ske endast undantagsvis remittera
besvären till taxeringsnämndsordförandena.

Remiss är överflödig först och främst i sådana fall, där besvären röra
rättelser av tekniska fel och dylikt eller eljest uppenbarligen skola medföra
bifall men härutöver även i sådana fall där ett telefonsamtal eller kortfattad
skriftväxling från länsstyrelsen kan klargöra de fakta som äro avgörande
för ställningstagande till besvären. Störst betydelse har inhämtandet av
taxeringsnämndsordförandens yttrande i de fall, som röra värdering av
naturaförmåner och dylikt, men även i andra fall där den person- och ortskännedom
ordföranden i allmänhet representerar är av värde för utredningen
i målet.

De nu angivna synpunkterna ha legat till grund för den praxis som i
förevarande sammanhang utbildats inom Jämtlands län och vad som framkommit
genom revisorernas undersökning är icke av beskaffenhet att föranleda
ändring här ut innan. De lege ferenda förtjänar emellertid framhållas
att ovan berörda regel i 77 § taxeringsförordningen är mindre lämplig med
hänsyn till storstadsförhållandena. Det måste ju nämligen anses föga rationellt
att på platser där personkännedom praktiskt taget alltid saknas likväl
tillämpa ett omfattande remissförfarande blott därför att författningen
föreskriver remiss som det normala. Om föreskriften i 77 § taxeringsförordningen
ändrades därhän, att remiss till taxeringsnämndens ordförande
skulle ske »därest det finnes vara av värde för utredningen i målet» eller
dylikt skulle — utan att ändring behövde ske av förfarandet i till exempel
Jämtlands län — täckning erhållas för nuvarande praxis även i till exempel
Stockholms stad.

Revisorerna ha särskilt behandlat frågan om remiss till taxeringsnämndsordtörandena
av framställningar om extra avdrag för väsentligen nedsatt
skatteförmåga. För ställningstagande till dylika framställningar är kännedom
om den skattskyldiges person av stor betydelse och länsstyrelsen
i inner det uppenbart att föreskriften i 77 § första stycket taxeringsförordningen
analogiskt hör tillämpas även på dylika framställningar. Ått likväl
remiss till taxeringsnämndsordförande i dylika fall inom Jämtlands län
relativt sett sker i mindre utsträckning än beträffande anförda besvär
förklaras av att ställningstagandet till dylika framställningar i många fall
är så självklart att inhämtande av ordförandens yttrande bedömts onödigt.
Här tillkommer det förhållandet att dessa ärenden ofta äro brådskande och
att remiss till ordföranden lätt kan medföra försening av avgörandet.

Revisorernas utredning beträffande fördelningen av avgörandena i prövningsnämnderna
på årets månader föranleder för länets egen del ingen annan
kommentar, än att det lyckats tämligen väl att undvika förskjutning
av avgörandet till de sista månaderna av prövningsnämndens arbetsår. Med
ett beklagande kan samtidigt konstateras att det främst med hänsyn till

127

personalsituationen, å taxeringssektionen och å prövningsnämndens kansli
icke varit möjligt att i större utsträckning än soin skett förlägga avgörandena
till sådan tidpunkt att besluten kunnat iakttagas vid utfärdandet av
debetsedlarna å slutlig skatt (2 § 2 mom. uppbördsförordningen).

Mot revisorernas allmänna uttalanden om önskvärdheten av snabbare handläggning
av mål och ärenden i prövningsnämnderna har länsstyrelsen intet
att erinra, men länsstyrelsen tror icke att någon väsentlig förbättring
härutinnen kan vinnas genom utvidgad användning av förfarandet med
remiss till taxeringsnämndsordförandena. Den av revisorerna påvisade parallelliteten
mellan begränsad användning av remissförfarandet och anhopning
av avgöranden till slutet av prövningsnämndsperioden torde vara en
tillfällighet. Enligt länsstyrelsens erfarenhet förhåller det sig snarare så att
remissförfarande genomsnittligt sett verkar fördröjande på ärendenas avgörande.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade landshövding
och tf. landskamrerare, föredragande, ävensom förste taxeringsintendenten
Folke Sundkler och föreståndaren för prövningsnämndens kansli länsassessorn
Daniel Notfors. Östersund den 19 januari 1966.

ANDERS TOTTIE

Bengt Bohman

Länsstyrelsen i Norrbottens län

I riksdagens revisorers yttrande ifrågasättes i huvudsak 1) huruvida från
skattskyldiga inkomna besvär och framställningar om så kallat extra avdrag
i önskvärd omfattning remitteras till ordförande i taxeringsnämnd,
2) huruvida en konstaterad anhopning av avgjorda mål och ärenden till
slutet av prövningsnämndens verksamhetsår är nödvändig och förenlig
med innehållet i 89 § taxeringsförordningen, 3) huruvida ett ökat remissförfarande
verksamt skulle bidraga till att åstadkomma snabbhet och säkerhet
i utredningsverksamheten.

Antal remisser. Jämlikt 77 § taxeringsförordningen skall efter besvär av
skattskyldig remiss ske när det icke finnes överflödigt. Vid tolkning av stadgandet
har prövningsnämnden observerat Hedborg-Björne-Walberg-Svensson
Kommentar till 1956 års taxeringsförordning 2:a uppl. sid. 22: »Anmärkas
må att det på sina håll förekommande rent rutinmässiga infordrandet av
yttrande från taxeringsnäinndsordförande i besvärsmål mången gång innebär
en arbetsbelastning som inte svarar mot värdet härav. En begränsning
till sådana fall, där den lokala erfarenheten eller ordförandens särskilda
förtrogenhet med den aktuella frågan motiverar en remiss till ordföranden
är att rekommendera». Härutöver må ytterligare framhållas. Förutom vad
revisorerna angivit (uppenbara felskrivningar eller misstag) synes i ett
flertal mål remiss vara helt överflödig. Så torde vara fallet i mål där likformighetsprincipen
gör att utgången på förhand är given. Som exempel
må anföras besvär över avdrag för veckoslutsresor. Medgiver prövningsnämnden
enligt stadgad praxis avdrag för en hemresa var fjortonde dag
lärer icke något positivt tillföras målet genom alt ordföranden beredes tillfälle
att inkomma med yttrande över skattskyldigs yrkande om avdrag för
resor vid varje veckoslut.

Deklarationsmaterialet är i stora delar av dålig beskaffenhet, vilket hland

128

annat medför att ett stort antal taxeringsrevisioner måste företagas i de
särskilda taxeringsdistrikten. Besvär i »fögderimål» överlämnas till revisionsintendenten
som får taga ställning till huruvida taxeringsrevision skall
göras. Därest revision verkställes infordras regelmässigt icke yttrande från
ordföranden. Länsstyrelsen har svårigheter att till samtliga landsbygdsdistrikt
finna ordförande med önskvärda kvalifikationer, ett förhållande
som avspeglas i kvaliteten av såväl utfört taxeringsarbete som även avgivna
remissvar. Därest länsstyrelsen erfarenhetsmässigt från ordförande kan förvänta
sig knapphändiga eller intetsägande remissvar synes det väl motiverat
att begränsa antalet remisser. Den värdefulla lokal- och personalkännedom
som ordförande förutsättes besitta förefinnes icke alltid inom länet. Bedömes
exempelvis i ett fögderimål av värde, att ordföranden företager besiktning
av en fastighet i Laisvall, skulle detta för honom innebära en resa på
cirka 60 mil. Därest utredningen varit av teknisk art har i stället i flera
fall yttrande inhämtats genom sakkunnig (bland annat byråingenjör vid
länsbostadsnämnden). Vad angår framställningar om extra avdrag bär i
några fall remiss till ordförande skett först sedan skriftväxling verkställts
i ärendet och det därvid på grund av vad den skattskyldige ytterligare anfört
framstått såsom värdefullt att genom ordföranden taga del av den personkännedom
som denne eller nämnden kunde besitta.

I detta sammanhang må slutligen antecknas att remiss icke eller endast i
undantagsfall förekommer vid anmärkningsmål. Antalet sådana mål var
1 530.

Förskjutning av arbetsbördan. Revisorernas uppfattning att prövningsnämnds
arbete med ett visst års taxering i praktiken sträcker sig från den
1 juli taxeringsåret till den 30 juni nästföljande år är en sanning med modifikation.
Sistnämnda datum och utgången av skattskyldigs besvärsrätt den
15 augusti innebär att särskilt de högre tjänstemännen å taxeringssektionen
och prövningsnämndens kansli med fördel böra förlägga största del av semestern
till juli och augusti månader. Väl ligger arbetet å kansliet icke
nere under dessa månader men det är i stor utsträckning reducerat till
diarieföring och kommunicering. Det är även att märka att såväl skattskyldiga
som deras ombud äro på grund av semester under nämnda månader
anträllbara endast i begränsad omfattning. De mål som under denna tid
ändock avgöres hänför sig med få undantag — åtminstone för Norrbottens
del — icke till årets taxering. Vad ovan anförts styrks jämväl av den av
revisorerna redovisade tabellen, som utvisar att endast åtta av tjugofem
prövningsdistrikt avgjort mer än 200 mål före den 1 oktober.

För Norrbottens vidkommande har förskjutningen varit påfallande markant.
Bidragande orsaker härtill ha varit att länsstyrelsen från mitten av
december till 1 mars saknade landskamrerare, varvid assessorn vid prövningsnämndens
kansli tillika var ordförande i prövningsnämnden samt att
förste länsnotarien vid kansliet på grund av personalbrist fram till den
1 januari tjänstgjorde å kameralsektionen tre dagar per vecka. Härtill kommer
att av målen voro 1 530 rena intendentsbesvär. Därav inkom 567 under
månaderna februari—april.

Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning att snabb handläggning och
god utredning är eftersträvansvärt inom taxeringsprocessen. För Norrbottens
del finnes därvidlag enligt länsstyrelsens förmenande intet att vinna
genom större antal ordföranderemisser. Länsstyrelsen vill hävda att remiss
av samtliga mål och ärenden skulle verka fördröjande på taxeringsprocessen
medan det processmaterial som därvid tillfördes målen i flertalet

129

fall skulle vara av ringa eller intet värde. Länsstyrelsen bifogar- exempel
på den sorts utredningar som kunde förväntas inkomma i stort antal (Bilaga
1). Å andra sidan uppstår ibland vid handläggning av mål likväl behov
av att taga del av ordförandens lokal- och personkännedom. Vederbörande
taxeringsintendent remitterar då målet för yttrande i de hänseenden
som äro av vikt.

Samtliga mål och ärenden förberedas vid prövningsnämndens kansli av
två jurister. Dessa ha därutöver att genomgå dagens post, besvara inkomna
förfrågningar och andra skrifter, hålla sig å jour med litteratur och rättsfall,
den ene är dessutom föreståndare för kansliet. På grund av det stora
antal mål och ärenden länet uppvisar kan arbetsuppgifterna icke medhinnas
utan att fritid i avsevärd omfattning tages i anspråk. För att åstadkomma
den förbättring revisorerna åstunda har länsstyrelsen i sitt anslagsäskande
för budgetåret 1966—67 anhållit om inrättande av ytterligare en juristtjänst
vid prövningsnämndens kansli.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landskamreraren R. Broström,
förste taxeringsintendenten Ragnar Dahlqvist och tf. länsassessorn
Erik Hallin, föredragande. Luleå den 14 januari 1965.

R. BROSTRÖM

Landskamrerare

Erik Hallin

Tf. länsassessor

Bilaga

Utredningsexempel

Klaganden Karl Eric Göran Ericsson, Renstigen 14, Kiruna 3, anför besvär
över att taxeringsnämnden icke medgivit yrkat avdrag för fördyrade
levnadsomkostnader å 2 400 kr. Klagandens hustru Kerstin Maria E. anför
besvär äver att taxeringsnämnden under E. Ink. av tjänst tillagt kr.
1 100 för fri kost och logi enl. direktiv från riksskattenämnden. Länsstyrelsen
Luleå den 24 nov. 1965 (taxeringssektionen).

Taxeringsnämndens beslut betr. makarna Ericssons taxering för år 1965
vidhålles utan ändringar. Kiruna den 22.11. 1965.

Oscar Jernberg

Ordf. i Kiruna''II tax.distr.

Steinholtzg. 7 A, Kiruna C

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Se yttrandet över § 23, s. 116.

5 Rev. berättelse ang. statsverket år 1965. 11

130

§ 25 Beräkningen av statsmyndigheternas omkostnadsanslag
Försvarets civilförvaltning

Beträffande tabell 1 vill försvarets civilförvaltning rörande fjärde huvudtiteln
erinra om att huvudtitelns uppställning ändrades fr. o. in. budgetåret
1964/65 så att anslag av omkostnadsnatur soin klart kunde hänföras
till viss försvarsgren och som påverkades av åtgärder inom denna
redovisades under försvarsgrenens huvudrubrik under en särskild rubrik,
omkostnader (prop. 1964: 1 bil. 6 s. 17). Av det i tabellen upptagna beloppet
110 867 000 kr., som avser för budgetåret 1964/65 anvisat belopp,
hänför sig 89 085 000 kr. till anslag som anvisats under rubriken omkostnader
såsom anslag för sjukvård, bränsle, renhållning, telefon, tvätt in. in.
Anslagsbeloppen för budgetåret 1963/64 för sistnämnda anslag bär icke
medräknats i beloppet 20 155 000 kr. i tabellen. Av i tabellen angiven merutgift
1964/65, 9 337 167 kr., hänför sig 7 478 317 kr. till förenämnda anslag
om 89 085 000 kr. Anslagen Armén: Hemvärnets omkostnader (753 000
kr.) och Försvarets personalvård: Omkostnader (230 000 kr.) bär icke
medräknats i anvisat belopp för 1963/64. Anslagen Armén: Hemvärnets
omkostnader (823 000 kr.) och Försvarsstaben: Särskilda omkostnader
(1 196 000 kr.) har ej heller medräknats i anvisat belopp för 1964/65. Enligt
civilförvaltningens uppfattning borde antingen i nedanstående sammanställning
angivna belopp ha intagits i tabellen eller förenämnda anslag
av omkostnadsnatur (1964/65 89 085 000 kr.) medräknats samtliga i
tabellen angivna budgetår och icke endast budgetåret 1964/65.

1963/64 1964/65

Anvisat Merutgift Anvisat Merutgift

21 138 000 1 034 817 33 801 000 1 906 193

Beträffande tabell 2 vill civilförvaltningen framhålla att under förenämnda
anslag för omkostnader för budgetåret 1964/65 på sammanlagt
89 085 000 kr., som medräknats i tabell 1, har redovisats en besparing på
663 238 kr. som icke medtagits i tabell 2.

Beträffande tabell 3 vill civilförvaltningen framhålla att av de 140 myndigheter,
som ingår i den av revisorerna gjorda sammanställningen till
grund för tabellen, är 26 under försvarsdepartementet lydande myndigheter.
Marinförvaltningens och försvarshögskolans merutgifter beror huvudsakligen
på omständigheter som vid tiden för avgivandet av förslag
till anslagsäskanden svårligen kunnat förutses. Som exempel må nämnas
kostnader i samband med flyttning till nya lokaler samt höjda städlöner
och telefonavgifter. Merutgifterna för försvarsstaben hänför sig till särskild
verksamhet. Beträffande överskridanden av såväl de tre i tabellen upptagna
omkostnadsanslagen som omkostnadsanslag i övrigt under fjärde huvudtiteln
för budgetåren 1961/65 må framhållas, att ändrad ordning för bevakningen
av militära byggnader och krav på omedelbar förbättring av
säkerhetsanordningar till följd av inspektion dragit dryga kostnader som
ej kunnat förutses.

Civilförvaltningen har med det sagda bl. a. velat visa att utgiftsstegringen
under fjärde huvudtiteln icke varit så påfallande som framgår av tabellerna
1 och 2. Civilförvaltningen vill också peka på att om ovanstående samman -

131

ställning tages som grund för beräkningen har merutgifterna under fjärde
huvudtiteln budgetåren 1963/65 varit 2,7 respektive 5,4 procent av anvisade
belopp eller lägre än sammanlagt för samtliga huvudtitlar, för vilka
motsvarande tal är 4,5 respektive 7,1 procent (revisorerna s. 204).

Civilförvaltningen vill i sammanhanget framhålla att civilförvaltningen
dels vad avser anslag som redovisas genom att civilförvaltningen månatligen
tillhandahåller vederbörande myndigheter uppgift om anslagsbelastningen
under löpande budgetår, dels vad avser till civilförvaltningens förfogande
ställda anslag kontinuerligt följer upp anslagsbelastningen i syfte
att förebygga anslagsöverskridanden.

På vad revisorerna uttalat om bristande budgetplanering finns för försvarets
del exempel i enstaka fall. Kungl. Maj:t har därvid vid myndighets
begäran om att få överskrida anslag intagit en restriktiv hållning samt i
beslut särskilt framhållit att överskridandet är anmärkningsvärt. Även det
förhållandet att en i och för sig nödvändig utgift gjorts, oaktat medel icke
anvisats för ändamålet, vilket medfört anslagsöverskridande, liksom dröjsmål
från myndighets sida att anmäla förhållandet har medfört särskild anmärkning.

Som exempel på svårigheten att förutse medelsbehovet under omkostnadsanslag
må nämnas i prop. 1966: 1 bil. 2 s. 12 framlagt förslag om vissa
personalvårdande åtgärder m. m. I propositionen anmäles således för riksdagen
att vid bifall till förslaget kan den i omkostnadsstaten för vissa
myndigheter upptagna expensposten komma att belastas med högre belopp
än som beräknats under respektive huvudtitel.

Slutligen vill civilförvaltningen erinra om att i riksrevisionsverkets årsbok
årligen (1965 s. 81 ff.) lämnas redogörelse för myndighetskostnadernas
utveckling under senaste tioårsperiod och bl. a. för deras andel i driftbudgeten.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Hanström, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Nilsell.
Stockholm den 25 januari 1966.

RAGNAR LUNDBERG

Carl Hanström Brita Ledin

Statskontoret

Statskontoret delar revisorernas åsikt att statsmyndigheternas anslagsäskanden
bör grundas på realistiska bedömningar av medelsbehovet för
olika utgiftsändamål. Behovet av planering på längre sikt framstår därvid
som ett nödvändigt komplement till de kortsiktiga bedömningarna.

Beträffande vissa av de påtalade överskridandena bör framhållas att de
inte medfört en motsvarande försämring av utfallet av driftbudgeten, utan
uppvägs av inkomstökningar på riksstatens inkomstsida. Genom bruttoredovisningen
på riksslaten framgår nämligen inte det i flera sammanhang
direkta sambandet mellan belastningen på omkostnadsanslaget och utvecklingen
av vissa myndigheters inkomstgivande verksamhet.

Det bör vidare anmärkas att en enbart på kostnadsslag inriktad redovisning
inte ger någon bild av effektiviteten i arbetet vid myndigheterna.
Enligt statskontorets mening bör anslagskontrollen inte så mycket rikta
sig mot belastningen på omkostnadsanslaget som mot att de av myndig -

132

heten förväntade prestationerna fullgjorts inom ramen för den avsedda totala
anslagsförbrukningen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit direktör Ivarsson och
byrådirektör Lalin, föredragande. Stockholm den 28 januari 1966.

JAN RYDÉN

P. O. Lalin

Riksrevisionsverket

Myndigheternas omkostnadsanslag kan överskridas av flera olika orsaker.
I många av de av revisorerna angivna fallen är överskridandet av
formell natur. Myndigheter, som tar ut avgifter i sin verksamhet, redovisar
som regel inkomsterna härav på riksstatens inkomstsida, medan utgifterna
belastar myndighetens anslag. Anslagen får under sådana förhållanden
överskridas, om motsvarande inkomstökning kan uppvisas. Budgetutfallet
påverkas ej av dylika anslagsöverskridanden. Detta är i huvudsak
förklaringen till de stora merutgifter, som redovisas för sådana myndigheter
som statens bakteriologiska laboratorium, sjöfartsstyrelsen, lantmäteristyrelsen
(lantmäteristaten), statens skeppsprovningsanstalt samt
patent- och registreringsverket.

Mellan olika budgetår kan förskjutningar i utbetalningarna uppstå. Enligt
gällande bestämmelser skall utbetalning avseende förslagsanslag bokföras
på löpande budgetårs anslag även om utgiften hänför sig till ett tidigare
budgetår. Härigenom kan ett förslagsanslag komma att utvisa ett
överskridande, som endast är skenbart. Så är exempelvis förhållandet med
den för civilförsvarsstyrelsen för budgetåret 1964/65 redovisade merutgiflen,
som förbytes i en besparing om hänsyn tages till eftersläpningen i utbetalningarna.

Omkostnadsanslaget till underrätterna utvisar för budgetåret 1964/65
en merutgift på 1 511 520 kronor. Detta anslag anvisades att utgå fr. o. m.
den 1 januari 1965 i samband med rådhusrätternas förstatligande. I riksstaten
för budgetåret 1964/65 hade tidigare för häradsrätterna anvisats
ett omkostnadsanslag, vilket var beräknat för helt budgetår. Det bestämdes
att hithörande kostnader för underrätterna efter den 1 januari 1965
helt skulle belasta förstnämnda anslag. Vid beräkningen av detta anslag
togs emellertid hänsyn till det ursprungliga anslaget för vilket i budgetutfallet
redovisas en besparing, som väl täcker merutgiften på det nya
anslaget.

När det gäller reella överskridanden av omkostnadsanslagen torde de
avvikelser, som kan förekomma mellan beräkning och utfall för sådana
utgifter som sjukvård samt bränsle, lyse och vatten, som regel vara såväl
oförutsebara som oundvikliga. Sådana avvikelser kan emellertid påverka
de enskilda budgetåren mycket olika. De för Lunds universitet redovisade
merutgifterna avser huvudsakligen posten bränsle, lyse och vatten.

Vid utgiftsprövningen inom Kungl. Maj :ts kansli minskas ofta de av
myndigheterna begärda beloppen. Det ökade anslagsöverskridande, som
kan bli en följd härav, får vägas mot den återhållande effekt på statsutgifterna,
som en snävare medelsram torde ha.

Enligt riksrevisionsverkets mening bör frågor om ökat medelsbehov, som
skall täckas genom överskridande av redan anvisade förslagsanslag, under -

133

ställas riksdagens prövning om medelsbehovet är av mera väsentlig storlek
och utgifterna ej är av den art att sådan prövning bör ankomma på Kungl.
Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bestämmande vederbörande myndighet.

Vid handläggningen av detta ärende har byråcheferna Lundh och Näsholm
närvarit. Stockholm den 24 januari 1966.

BERTIL EHNBOM

Stig Säfström
Föredragande

§ 26 Statsmyndigheternas resekostnander
Försvarets civilförvaltning

Grundläggande bestämmelser rörande resekostnadsersättning och traktamentsförmåner
vid förrättning inom riket är för försvaret meddelade
såväl i allmänt resereglemente och tilläggsbestämmelserna till detta reglemente
som i Kungl. Maj :ts brev den 10 april 1953 angående resereglemente
för försvaret ävensom i reservbefäls-, reservstats- m. fl. kungörelser och
kungl. brev. Försvarets civilförvaltning har i olika sammanhang meddelat
föreskrifter och anvisningar rörande de särskilda förmånerna. För försvaret
gällande särskilda bestämmelser i ämnet avser att anpassa för statlig
verksamhet i allmänhet gällande bestämmelser till de speciella tjänstgöringsförhållandena
vid försvaret. Som exempel må nämnas att i resereglementet
för försvaret finns bestämmelser om bl. a. förmåner vid militära
övningar av olika slag och under sjötjänstgöring. Civilförvaltningens föreskrifter
och anvisningar avser bl. a. planläggning av tjänsteresor och förrättningar
och syftar härutinnan till att nedbringa kostnaden för verksamheten.
Sålunda finns t. ex. särskilda av civilförvaltningen utfärdade bestämmelser
i anslutning till generella bestämmelser om nedsättning av
traktamente vid endagsförrättningar. Enligt dessa bestämmelser skall traktamente
nedsättas till visst särskilt angivet belopp (s. k. smörgåstraktamente),
om förrättningsmannen kan inta samtliga under förrättningen infallande
måltider i en i anslutning till förrättningsstället för honom tillgänglig
av staten subventionerad lunchservering eller mäss eller nödgas huvudsakligen
leva på medhavd kost. Även i redovisningsföreskrifterna för vissa
anslag har framhållits att rese- och förrättningsverksamheten skall genomföras
med iakttagande av största möjliga sparsamhet.

Beträffande uppgiften i tabell 4 om kostnader under anslagsposterna till
reseersättningar får civilförvaltningen anföra följande. Av beloppet
29 672 000 kr., som avser belastningen för budgetåret 1961/62 för försvarsdepartementet
jämte underlydande myndigheter, hänför sig 28 743 000 kr.
till av civilförvaltningen redovisade anslag. Av sistnämnda belopp avser
8 598 000 kr. reseersättningar till värnpliktiga m. m., 18 387 000 kr. försvarsgrenarnas
anslag till reseersättningar in. in. och återstoden 1 758 000
kr. myndigheter med egna omkostnadsanslag. Motsvarande belopp för budgetåret
1963/64 utgör 37 932 000, 36 793 000, 13 085 000, 21 572 000 och
2 136 000 kr. Av kostnadsökningen under budgetåren 1961/64, såvitt avser
av civilförvaltningen redovisade anslag (36 793 000 — 28 743 000 =)

8 050 000 kr., hänför sig (13 085 000 — 8 598 000 =) 4 487 000 kr. till kost -

134

nader för de värnpliktigas resor, (21 572 000 — 18 387 000 ==) 3 185 000 kr.
till försvarsgrenarnas reseanslag och återstoden (2 136 000 — 1 758 000 —)
378 000 kr., till myndigheter med egna omkostnadsanslag.

Utgifterna under försvarsgrenarnas reseanslag utgör huvudsakligen traktamentskostnader
i samband med resor och förrättningar. En betydande
del av dessa kostnader hänför sig till de fasta utbildningsanstalterna. Även
traktamente vid anstånd med omstationering och flyttningsersättningar
bestrids från dessa anslag.

De under budgetåren 1961/64 avsevärt ökade resekostnaderna för försvaret
torde icke enbart bero på prishöjningar m. m. Kostnaden för de värnpliktigas
in- och utryckningsresor samt fria resor har nämligen under angiven
tid ökat även på grund av vidgad rätt till fria resor och traktamenten
vid sådana resor. Vidare har resorna blivit längre på grund av att värnpliktig
personal från Stockholm i större utsträckning än tidigare tjänstgör i övre
Norrland och på Gotland. De omfattande organisationsförändringarna
vid försvaret torde ha medfört ökad belastning på försvarsgrenarnas reseanslag.

Civilförvaltningen har med det sagda velat visa, att reseverksamheten vid
försvaret, som jämförd med övrig reseverksamhet inom den statliga förvaltningen
synes kostsam och omfattande, inrymmer resor av7 olika slag
som ej har sin motsvarighet inom den civila statsförvaltningen. De myndigheter
(med eget omkostnadsanslag), för vilka resekostnaderna angivits i det
föregående, är 26 till antalet. Kostnaderna för dessa synes icke anmärkningsvärda.

En detaljerad genomgång av bestämmelserna för försvaret på förevarande
område torde ge vid handen att alla möjligheter tillvaratagits att genom
anvisningar söka nedbringa resekostnaderna.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Hanström, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Engdahl
och Nilsell. Stockholm den 25 januari 1966.

RAGNAR LUNDBERG

Carl Hanström Brita Ledin

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket delar riksdagens revisorers uppfattning om vikten
av att myndigheterna väl tar till vara alla möjligheter att genom noggrann
planering och samordning hålla kostnaderna för tjänsteresorna nere under
samtidigt beaktande av att effektiviteten i förvaltningsverksamheten
icke härigenom eftersättes. Dylika åtgärder är angelägna icke minst med
hänsyn till att samhällsutvecklingen och den statliga förvaltningsapparatens
ansvällning medfört ett ökat behov för myndigheterna av tjänsteutövning
på andra platser än stationeringsorten.

En genomgående undersökning av7 resekostnaderna inom hela statsförvaltningen
med den inriktning revisorerna antytt kan visserligen tänkas ge
vid handen att myndigheterna i vissa fall icke iakttagit meddelade föreskrifter
och anvisningar angående tjänsteresors och förrättningars planläggning
och genomförande, men en sådan undersökning skulle bli mycket
personalkrävande och tidsödande. Det kan ifrågasättas om värdet därav
skulle motsvara kostnaderna.

135

För att uppnå en mera allmänt förebyggande effekt i förevarande hänseende
torde det enligt riksrevisionsverkets mening vara av värde om Kungl.
Maj:t i lämpligt sammanhang hos myndigheterna inskärpte vikten av att
genom noggrann planering och samordning hålla kostnaderna för tjänsteresor
nere. (Jfr Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna den 28 november
1958, nr 554, angående iakttagande av villkoren för anstånd med
omstationering).

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Näsholm,
varjämte avdelningsdirektören Bäckman varit föredragande. Stockholm den
31 januari 1966.

Ragnar Bäckman

BERTIL EHNBOM

§ 27 Tillämpningen av den s. k. MTM-metoden inom statlig verksamhet
Arméförvaltningen

Ämbetsverkets uppfattning är, liksom revisorernas, att uppmärksamhet
hör ägnas åt kostnaderna i avsikt att hålla dessa nere så långt som möjligt
vid MTM-metodens tillämpning. Revisorerna anger att någon fast och organiserad
samverkan i MTM-frågor icke förekommit myndigheterna emellan
och framhåller att eu sådan samverkan sannolikt skulle bidraga till minskade
kostnader och ett mera effektivt utnyttjande av den samlade expertis,
som står till myndigheternas förfogande. Arméförvaltningen delar revisorernas
uppfattning att en samverkan mellan myndigheterna verkar i denna
riktning och vill för att belysa förutsättningarna för en ökad samverkan
särskilt framhålla följande:

Varje myndighet som bedriver verkstads- eller motsvarande verksamhet
av nämnvärd omfattning måste i sin egen organisation för det kontinuerliga
arbetet ha tillgång till kvalificerad arbetsstudie- och driftrationaliseringspersonal,
vare sig arbetsstudier och ackordsättning sker enligt MTMeller
konventionella metoder.

MTM-studier utförda inom ett arbetsområde (ex. fordonsreparation, renovering
av kikare) kan icke utan ett väsentligt anpassningsarbete, utfört
av den arbetsstudiepersonal som sedan skall tillämpa metoden, överföras
till ett näraliggande arbetsområde. Studier utförda på samma materieltyp
kan icke utan anpassningsarbete, utfört av den arbetsstudiepersonal som
skall tillämpa metoden, överföras från en verkstad till en annan om icke
arbetsförhållandena äro identiska (d. v. s. verkstadens planlösning, maskiner,
verktyg, lyftanordningar äro lika). Ju mindre skillnaden mellan verkstäderna
är, ju mindre anpassningsarbete erfordras.

Fn absolut förutsättning för införandet av MTM är således att myndighelens
egen personal dels erhåller erforderlig grundutbildning i MTM-metodens
teknik och tillämpning, dels själv är med och genomför (till en början
under erfaren ledning av t. ex. konsult) MTM-studierna på just den aktuella
materielen och därefter deltager i installationsarbetet (anpassningen till
aktuell arbetsplats). När myndighetens arbetsstudiepersonal, som är specialist
på den egna materielen och arbetsprocessen, genomfört ovannämnda
utbildningssteg finnes sedan förutsättningar att utan hjälp av konsulter

136

successivt införa M TM-metoden över flera arbetsområden och att vidmakthålla
organisationens kompetens inom MTM-området. Förutsättningar finnas
därjämte att med grunddata från MTM-studier av likartade arbetsprocesser
anpassa dessa till den egna materielen och arbetsplatsen.

Ovannämnda grundinsats för en arbetsstudieorganisations övergång från
konventionella metoder till MTM-metoden är arbetskrävande och kostsam.
Någon genväg synes emellertid ej finnas, då det i stor utsträckning är ett
omskolningsproblem. För arméförvaltningens del är arbetsstudieorganisationens
omställningsprocess klar och installationen av MTM genomföres
successivt vid verkstäderna. Kostnaderna för det fortsatta arbetet blir i huvudsak
— utöver de kostnader för personal, resor in. in. som skulle erfordrats
även om förvaltningen använt konventionella metoder — installationskostnader
(verktyg och övrig utrustning, ändring av arbetsplatser ni. in.)
samt sådana utbildningskostnader som erfordras för att bibehålla organisationen.

Enligt arméförvaltningens uppfattning kan en samverkan myndigheterna
emellan inom följande huvudområden bidraga till att minska kostnaderna
och öka effektiviteten:

1. Grundläggande utbildning i MTM-metodens teknik.

2. Utbyte av grunddata.

3. Arbetsfysiologiska och medicinska aspekter.

4. Avtalsfrågor.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 7 februari 1947 finnes sedan 1947 ett
organ för samarbete mellan arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen
och försvarets fabriksstyrelse i arbetsstudiefrågor. Organet
benämnes försvarsverkens arbetsstudiekommitté, FVAK. Inom ramen för
detta organs verksamhet äger ett organiserat samarbete rum i MTM-frågor.
Sålunda kan nämnas att utbyte av olika grunddata har skett ävensom samverkan
i utbildnings- och avtalsfrågor. Möjligheten att upprätta en databank
för MTM-data undersökes.

Enligt vad ämbetsverket har sig bekant finnes motsvarande samarbetsorgan
inom kommunikationsverken benämnt kommunikationsverkens rationaliseringsråd
i vilket organ utöver kommunikationsverken även Statskontoret
ingår.

Samverkan i avtalsfrågor inom MTM-området synes säkerställd genom
det arbete som bedrives inom Avtalsverket och inom det av förutvarande
Statens Avtalsnämnd och Statstjänarkartellen utsedda Arbetsstudierådet.

En utvidgning av samarbetet i MTM-frågor (enligt punkt 1—3 ovan) utöver
ramen för försvarsverkens arbetsstudiekommitté synes möjlig t. ex.
genom att ett fast organiserat samarbete etableras mellan försvarsverkens
arbetsstudiekommitté och kommunikationsverkens rationaliseringsråd med
förslagsvis Statskontoret som sammankallande organ. Stockholm den 28
januari 1966.

E. ENVALL

C. G. Regårdh F. Jacobsson

Marinförvaltningen

Ämbetsverket konstaterar revisorernas positiva inställning till tillämpningen
av MTM-metoden och delar revisorernas uppfattning att skärpt
uppmärksamhet bör ägnas de med metodens tillämpning förenade kost -

137

naderna. Revisorerna påpekar att samverkan myndigheterna emellan skulle
i avsevärd grad bidraga till att minska kostnaderna för metodmätningen
etc. och att ett samarbete av angivet slag med all säkerhet skulle leda till
ett mer effektivt utnyttjande av den samlade expertis som nu står till myndigheternas
förfogande.

Revisorerna efterlyser en fast organiserad samverkan.

I detta sammanhang vill marinförvaltningen framhålla att det finnes
samverkande organ där försvarsgrensförvaltningarna och försvarets fabriksstyrelse
syssla med produktionstekniska frågor däribland MTM-metodens
tillämpning.

Ett exempel på ett sådant samordningsorgan är försvarsverkens arbetsstudiekommitté,
FVAK, som tillskapades 1947 på initiativ av framlidne
generaldirektören T. Sällfors i dåvarande statens organisationsnämnd. Kommitténs
uppgift är att utgöra ett samarbetsorgan mellan verken — försvarsgrensförvaltningarna
och försvarets fabriksstyrelse — i arbetsstudiefrågor.
Denna arbetsstudiekommitté beslöt vid sitt sammanträde den 6 oktober
1965 att starta en arbetsgrupp med representanter från försvarsgrensförvaltningarna
och från försvarets fabriksstyrelse med bl. a. uppgift att utgöra
en plattform för utbyte av MTM-data samt undersöka, huruvida man
kunde inrätta en form av ett centralt i’egister, som skulle kunna lämna ut
MTM-data till förvaltningarna.

Ett annat exempel på samordnande organ är försvarets förvaltningsdirektions
verkstadsdelegation, som inrättades 1965. Delegationen har representanter
från de olika försvarsgrensförvaltningarna och avses även den
utgöra ett forum för samordnande av produktionstekniska frågor t. ex. tilllämpningen
av MTM-metoden.

Marinförvaltningen anser med hänvisning till ovanstående att de befintliga
samarbetsorganen f. n. är tillräckliga för försvarets behov och det synes
ämbetsverket icke f. n. erforderligt att tillskapa ytterligare organ för samverkan
i detta avseende.

Vad beträffar en organiserad samverkan mellan försvarets myndigheter
å ena och övriga statliga myndigheter å andra sidan, är det möjligt att en
sådan samordning i vissa fall skulle kunna leda till besparingar vid framtagande
av MTM-data. Ett gemensamt organ för alla statliga myndigheter
torde enligt marinförvaltningens åsikt, om ett sådant organ anses böra tillskapas,
lämpligen placeras i statskontoret, som instruktionsenligt har att
svara för erforderlig samordning av rationaliseringsverksamheten.

Vid ärendets slutliga handläggning har närvarit undertecknad chef, Wedin,
Engström och Cannberg, den sistnämnde föredragande. Stockholm den
31 januari 1966.

S. LAGERMAN

G. Cannberg

Elygförvaltningen

Ämbetsverket delar revisorernas uppfattning att skärpt uppmärksamhet
bör ägnas de med metodens tillämpning förenade kostnaderna. Revisorerna
påpekar, att samverkan myndigheterna emellan skulle i avsevärd grad bidraga
till att minska kostnaderna för metodens införande och att ett samarbete
av angivet slag med all säkerhet skulle leda till ett mer effektivt ut Rev.

berättelse ang. statsverket år 1065. It

138

nyttjande av den samlade expertis som nu står till myndigheternas förfogande.
Revisorerna efterlyser även en fast organiserad samverkan.

Flygförvaltningen vill framhålla att för användande av MTM-tekniken
inom flygförvaltningens liksom vid övriga försvarsmyndigheters verksamhetsområde
kan som regel MTM grunddata icke komma till användning
utan har s. k. kombinerade data konstruerats för olika verkstadsuppgifter.
Konstruktion av dessa data, vilket kräver specialkunskaper och erfarenhet,
har varit tidsödande och kostnadskrävande men är nu avslutad och är att
betrakta som en engångsinvestering. Flygförvaltningen har för ledning av
detta arbete anlitat konsultfirma vars uppdrag numera är slutfört. Kostnaderna
komma således att i fortsättningen ingå i verksamhetens nödvändiga
rationaliseringsarbete.

Flygförvaltningen vill även framhålla, alt vid uppläggande av ett arbetsprojekt
tör verkstad får den ekonomiska kalkyl, som uppgöres, ligga till
grund för bestämmande av vilken rationaliseringsmetod — konventionell
arbetsstudieteknik eller MTM — som skall komma till användning. Av hittills
vunna erfarenheter inom flygförvaltningens område kommer tillämpningen
av MTM att uppgå till 10—15 % av den sammanlagda verkstadsarbetstiden.
Metoduppläggningen av förekommande arbeten sker således antingen
med någon konventionell arbetsstudieteknik eller med MTM, och
kravet på personalen är att de skall behärska såväl konventionell teknik
som Ml M-teknik. MTM ingår således som en del i — och kan icke separeras
från — det övriga rationaliseringsarbetet.

Vad beträffar revisorernas påpekande om organiserad samverkan myndigheterna
emellan, vill flygförvaltningen framhålla att mellan försvarets
förvaltningsmyndigheter och försvarets fabriksstyrelse har sedan 1947 ett
samverkande organ i form av försvarsverkens arbetsstudiekommitté, FVAK,
arbetat. Kommittén utgör ett samarbetsorgan i produktionstekniska frågor.
Som exempel utbytes underlag och erfarenheter i arbetsstudiefrågor där
speciell uppmärksamhet riktats på MTM när denna metod började tilllämpas.
Här kan nämnas, att vissa data och underlag som framtagits vid
en myndighet sedan kunnat tillämpas vid annan myndighet. Så har exempelvis
arméförvaltningen kunnat använda vissa maskindata som framtagits
vid flygförvaltningen och flygförvaltningen har erhållit motorfordonsdata
från arméförvaltningen. För effektivisering av utbyte av data bär inom
kommittén tillsatts en grupp för uppgörande av ett centralt dataregister.

För att följa den utveckling som sker inom MTM-tekniken är flygförvaltningen
i likhet med försvarets övriga förvaltningsmyndigheter medlemmar
i MTM-föreningen. Här kan även anföras att kommittén under flera år
deltagit med ledamot i arbetsstudietekniska institutets, ASTI, rådgivande
nämnd och har därigenom haft tillgång till kvalificerad erfarenhet och nya
rön inom arbetsstudietekniken.

Ett annat exempel på samordnande organ är försvarets förvaltningsdirektions
verkstadsdelegation, som inrättades 1965. Delegationen har representanter
från de olika försvarsgrensförvaltningarna och avses även den utgöra
ett forum för samordnande av produktionstekniska frågor t. ex. tilllämpningen
av MTM-metoden.

Flygförvaltningen anser med hänvisning till ovanstående alt de samarbetsorgan
som för närvarande finnes, väl motsvarar kravet på en effektiv
samverkan inom försvarets förvaltningsmyndigheter och försvarets fabriksstyrelse.
För ett eventuellt samarbete mellan försvarets förvaltningsmyndigheter
och kommunikationsverken — där kontakt tidigare förevarit mel -

139

lan exempelvis telestyrelsen och flygförvaltningen — anser ämbetsverket
att en samordning mellan de befintliga organen, FVAK och motsvarande
kommitté inom kommunikationsverken, borde skapas. Eventuellt kan en i
dessa frågor erfaren befattningshavare inom statskontoret vara sammankallande.
Vidare är en samordning i frågor beträffande grundutbildning i
MTM tänkbar och skulle med fördel sammanhållas inom statskontoret.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknad chef, Jurander och
Kollind, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 28 januari 1966.

G. FALK

Åke Egertz Hans Kollind

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

I tidigare till riksdagens revisorer avgivet yttrande har styrelsen endast
berört MTM-metoden med avseende på ackordssättning. Styrelsen vill därför
här framhålla, att styrelsen på MTM-grund kunnat genomföra betydande
rationaliseringsåtgärder inom den egna verkstadsrörelsen, främst ifråga om
verktygsutrustningen och arbetsplatsernas utformning. Det samarbete som
skett på MTM-området med bl. a. arméförvaltningen och Volvo-Pentaverken
har därvid varit värdefullt. Kostnaderna för de genomförda rationaliseringsåtgärderna
har varit relativt blygsamma. För närvarande pågår
undersökningar, som syftar till att rationalisera reservdelshanteringen.

Såsom styrelsen tidigare framhållit, skulle en övergång till ackordssättning
på MTM-grund komma att medföra avsevärda kostnader för framtagande
av ackordsunderlag m. m. Styrelsen finner det därför angeläget, att
ett organiserat samarbete kommer till stånd mellan i sammanhanget berörda
myndigheter för utbyte av erfarenheter och resultat beträffande
exempelvis ackordsunderlag, tidsformler, standarddata o. dyl. Stockholm
den 31 januari 1966.

GUST. VAHLBERG

I. Mot ting

Poststyrelsen

Den gjorda kartläggningen av MTM-tillämpningen inom statsförvaltningen
har huvudsakligen berört metodens användning i industriell verksamhet.
För postverkets del är sådan verksamhet av relativt ringa omfattning. En
organiserad samverkan mellan statliga myndigheter på detta område skulle
dock även för postverkets vidkommande vara av intresse, enär den kan
underlätta möjligheterna att ta del av och i tillämpliga delar tillgodgöra sig
inom andra förvaltningar framkomna lösningar. På grund av den industriella
verksamhetens ringa omfattning torde dock postverket knappast ha
några förutsättningar att här lämna några egna bidrag.

Av större intresse med hänsyn till huvuddelen av postverkets rörelse är
den utveckling i MTM-tillämpningen, som består i framtagandet av system
av kombinerade MTM-data. Ett led i denna utveckling är MTM 2, som utvecklats
inom svenska MTM-föreningen under medverkan av bl. a. statskontoret.
Enligt poststyrelsens uppfattning är del angeläget att staten stö -

140

der och engagerar sig i detta utvecklingsarbete, bl. a. med sikte på kontorsarbete
o. d. Härigenom kan man eliminera behovet av att köpa relativt dyrbara
system, som utvecklats av konsultföretag. Det synes i första hand
böra ankomma på statskontoret att handlägga denna fråga.

Detta ärende har avgjorts av byråchefen O. B. Lindskog. Föredragande
bär varit avdelningsdirektören G. B. Larsson. Stockholm" den 3 februari
1966.

O. B. LINDSKOG

Gösta Larsson

Telestyrelsen

Riksdagens revisorer har i sin den 15 december 1965 dagtecknade berättelse
uttalat att MTM-metodens tillämpning inom den statliga sektorn lett
till betydligt förbättrade produktionsresultat. Avsevärda kostnader har varit
förenade med metodens införande, men de investeringar som gjorts anser
revisorerna fullt motiverade med hänsyn till uppnådda resultat. Enligt
revisorernas mening får det dock anses påkallat att ägna skärpt uppmärksamhet
åt frågan om möjligheterna att i fortsättningen begränsa de med
metodens tillämpning förenade kostnaderna.

Vidare framhåller revisorerna att någon fast och organiserad samverkan
icke förekommer myndigheterna emellan, då det gäller att lösa de problem
som sammanhänger med MTM-systemets tillämpning, ett förhållande som
revisorerna anser otillfredsställande. Revisorerna föreslår, att åtgärder utan
dröjsmål vidtagas för att åstadkomma dylik samverkan med syfte att minska
kostnaderna för MTM-systemets tillämpning och att mera effektivt utnyttja
den samlade expertis som nu står till myndigheternas förfogande.

Telestyrelsen noterar med tillfredsställelse revisorernas positiva inställning
till MTM-metoden som instrument för teknisk rationalisering.

I skrivelse till riksdagens revisorer den 28 oktober 1965 har telestyrelsen
lämnat vissa uppgifter angående tillämpningen av MTM-metoden inom televerket.
Styrelsen upplyste i denna skrivelse att MTM-metoden prövats i
mindre skala för metodarbete vid styrelsens verkstadsbyrå. Under år 1966
beräknades metoden komma till användning i större utsträckning för undersökning
av arbetsmetoder och senare även för ackordsättning vid televerkstäderna.
Inom televerkets anläggnings-, underhålls- och förrådsverksainhet
hade MTM-metoden endast kommit till användning i ett fåtal fall.
Några planer att införa MTM i större omfattning i metodarbetet eller för
ackordsättning inom sistnämnda arbetsområden förelåg icke.

Under den korta tidrymd som förflutit sedan telestyrelsen avgav ovan
nämnda skrivelse har planerna på tillämpningen av MTM-metoden inom
televerket icke undergått någon förändring. Vid styrelsens verkstadsbyrå
pågår förberedelser för metodens införande. MTM avses — som komplement
till konventionella arbetsstudier — i första hand komma till användning
för metodundersökningar, standardisering och rationalisering av arbetsmetoder
och arbetsutrustning samt för uppgörandet av instruktionsunderlag.
Ackordsättning med hjälp av MTM får för närvarande betraktas
som en andrahandsuppgifl, då erforderliga arbetstider och därmed underlaget
för ackord automatiskt följer av de fastställda arbetsmetoderna.

Sedan flera år tillbaka utbyter telestyrelsen erfarenheter rörande MTM -

141

metodens tillämpning med representanter för statlig och enskild verksamhet.
Som exempel på hur detta informationsutbyte sker kan följande anföras.

Kommunikationsverken har ett samarbetsorgan, »Kommunikationsverkens
rationaliseringsråd», sammansatt av representanter från poststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, telestyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen. Rådet har en subkommitté för arbetsstadier, som i regel
sammanträder en gång per kvartal och därvid bl. a. diskuterar MTMfrågor.
En representant för statskontoret deltar i kommitténs arbete.

Mellan Statens avtalsnämnd och Statstjänarkartellen träffades år 1959
ett avtal med benämningen »överenskommelse angående arbetsstudier».
Enligt detta avtal skall verksstyrelse och fackförbund som antagit avtalet
tillsätta en gemensam nämnd för frågor rörande arbetsstudier. Vidare skall
de avtalsslutande parterna tillsätta ett gemensamt organ, arbetsstudierådet,
med uppgift bl. a. att följa och främja samarbetet i fråga om arbetsstudier
och arbetsstudienämndernas verksamhet. Arbetsstudierådet har icke till
speciell uppgift att behandla MTM-frågor, men rådet har under sin hittillsvarande
verksamhet genom besök dels hos statliga myndigheter som bedriver
arbetsstudier, dels hos enskilda företag, erhållit goda informationer
om bl. a. MTM-systemet och dess tillämpning. Telestyrelsen är representerad
i arbetsstudierådet och hålles därigenom väl underrättad om rådets
verksamhet.

De statliga verkstadscheferna samt representanter för Statens avtalsverk
håller sedan någon tid tillbaka sammanträden vid vilka frågor av gemensam
natur, bl. a. rationaliseringsfrågor, diskuteras. Chefen för telestyrelsens
verkstadsbyrå deltager i dessa sammanträden.

Styrelsens verkstadsbyrå är medlem i Svenska MTM-föreningen som har
till ändamål att befrämja den tekniska utvecklingen av MTM, vidga och fördjupa
kännedomen om MTM samt befrämja en riktig tillämpning av MTM.
Föreningens information i MTM-frågor sker främst genom kurs- ovh konferensverksamhet
samt distribution av cirkulär. Verkstadsbyrån är även
delägare i Svenska MTM-gruppen AB, ett Svenska MTM-föreningen närstående
företag, som utför forsknings- och utredningsarbete samt verkar
för utbildning inom MTM-området.

Telestyrelsen utbyter även erfarenheter angående MTM-systemet och dess
iillämpning genom direkta kontakter med statliga myndigheter och enskilda
företag. Hittills har denna kontaktverksamhet huvudsakligen varit inriktad
på informationsutbyte med enskilda industriföretag. Anledningen
härtill är dels att man inom privatindustrin hunnit längst i fråga om MTMmetodens
tillämpning, dels att det inom den statliga sektorn icke finnes
någon annan myndighet än telestyrelsen som bedriver massproduktion av
teleteknisk materiel, vilken är den huvudsakliga uppgiften för televerkets
verkstadsrörelsc.

Telestyrelsen vill sammanfattningsvis anföra alt styrelsen funnit de
möjligheter till utbyte av erfarenheter rörande MTM-systemet och dess til 1-lämpning som för närvarande föreligger och som exemplifierats ovan fullt
tillräckliga.

I detta sammanhang vill telestyrelsen erinra om atl MTM endast är etl
av många hjälpmedel för den omfattande tekniska rationalisering som bcdrives
inom den statliga sektorn. I begreppet teknisk rationalisering kan
innefattas dels arbetsstudier, som omfattar metodstudier, tidbestämning
genom konventionella arbetsstudier (klockstudier, frekvensstudier in. in.),

142

genom syntetiskt underlag (tidformler, nomogram m. m.) och genom standarddata
(MIM, UMS in. m.) samt lönetekniska frågor såsom arbets- och
meritvärdering, dels rationalisering med maskiner, verktyg, transportanordningar
m. in., dels rationalisering genom nya eller förbättrade produktkonstruktioner,
dels rationalisering genom planering och teknisk beredning^ Möjligheterna

att tillgodogöra sig de samlade erfarenheterna av teknisk
rationalisering inom den statliga sektorn — vilket i och för sig vore önskvärt
— begränsas av att denna verksamhet är så omfattande, differentierad
och komplicerad att det vore närmast orealistiskt att tänka sig en fast, organiserad
samverkan inom hela detta område. Det måste enligt telestyrelsens
uppfattning vara tillfyllest att de statliga myndigheterna utnyttjar de
möjligheter till erfarenhetsutbyte som föreligger inom nu existerande samarbetsorgan.

Med hänvisning till vad ovan anförts vill telestyrelsen på grundval av
sina hittillsvarande erfarenheter framhålla att styrelsen icke kunnat finna
att vägande skäl för närvarande föreligger för inrättandet av ett särskilt
statligt samarbetsorgan för MTM. Telestyrelsen har givetvis full förståelse
för de av riksdagens revisorer anförda synpunkterna på effektivisering av
MTM-arbetet inom statsförvaltningen och minskning av därmed sammanhängande
kostnader, men styrelsen vill ifrågasätta om icke goda resultat
i av revisorerna angiven riktning kan uppnås genom att de statliga myndigheterna
utnyttja befintliga möjligheter till erfarenhetsutbyte beträffande
MTM och andra hjälpmedel för teknisk rationalisering.

Vid detta ärendes avgörande ha deltagit generaldirektören Bjurel, tf. överdirektören
T. Larsson, personaldirektören Ross, verkstadsdirektören Angerby
(föredragande), förrådsdirektören Lundqvist och ekonomidirektören
Westerberg. Stockholm den 1 februari 1966.

B. BJUREL

Arne Angerln/ Bertil Palmer

J ämvägsstyrelsen

Riksdagens revisorer har uttalat, att någon fast och organiserad samverkan
icke förekommer myndigheterna emellan, då det gäller att lösa de invecklade
tekniska problem som sammanhänger med MTM-systemets tilllämpning
och funnit detta otillfredsställande. De har bedömt det sannolikt,
att sådan samverkan skulle i avsevärd grad bidraga till att minska
kostnaderna. Vidare har ett samarbete bedömts »med all säkerhet leda till
ett mer effektivt utnyttjande av den samlade expertis, som nu står till myndigheternas
förfogande».

Järnvägsstyrelsen vill med anledning härav anföra följande.

Det är i stort sett riktigt, att någon organiserad samverkan på detta område
icke finns, men detta får icke uppfattas så, att samarbete ej existerar.
Kontakten mellan de för rationaliseringsverksamheten i olika verk ansvariga
är relativt god. Exempelvis sker sådan mellan ledamöterna i Statsverkens
Arbetsstudieråd och Statsverkens Yrkesråd, vid ömsesidiga studiebesök
och vid överläggningar mellan statliga verkstadschefer. Det ligger emellertid
i sakens natur att sådana kontakter normalt riktar sig till den egna
branschens representanter, t. ex. företrädare för verkens verkstadsrörelser.

143

En mycket viktig form av reell kontakt måste särskilt framhållas, nämligen
den som består i utarbetande och slutande av MTM-avtal. Där utgör
Statens Avtalsverk (Avtalssektionen) en obligatorisk gemensam kontakt,
dock begränsad till kollektivavtalsområdena. Denna kontakt är så tillvida
mycket viktig, att all aktivitet inom MTM-området styrs av träffade avtal.
Eftersom Avtalsverket är »gemensam nämnare» för dessa avtal blir de i sin
principiella uppläggning lika.

En annan form av samverkan bör även nämnas, nämligen medlemskap
i Svenska MTM-föreningen. Därigenom står den samlade svenska expertisen
även till de statliga verkens förfogande.

Någon ytterligare »fast och organiserad» samverkan för att lösa tekniska
och ekonomiska problem anser styrelsen f. n. icke önskvärd. Den skulle
leda till risk för isolering från utvecklingen inom MTM-området inom landet
och i världen. Styrelsen vill som argument härför bl. a. anföra, att MTMverksamheten
inom statliga sektorn startat senare än inom övriga sektorer
i landet och — trots den förhållandevis snabba införandetakten — fortfarande
är mycket blygsam i förhållande till vad som sker inom landet som
helhet.

Enligt styrelsens uppfattning har riksdagens revisorer övervärderat svårighetsgraden
av de tekniska och ekonomiska problemen. För dem som sysslar
med produktionsteknik är de tekniska problemen av mycket måttlig svårighetsgrad.
De ekonomiska problemen är stora men säkrare än med tidigare
metoder. Upprättande av en lönsamhetskalkyl är avsevärt enklare och
framför allt säkrare med MTM än med de tidigare använda arbetsstudierna.

Däremot kräves väsentligt större hänsynstagande till psykologiska faktorer
vid MTM-metoden, om man skall ha utsikt att lyckas.

Riksdagens revisorer har bedömt det sannolikt, att en fast och organiserad
samverkan skulle kunna avsevärt minska kostnaderna. Härtill anför
styrelsen, att ingen som helst minskning av kostnaderna för arbetsplatsförbättringar
kan förväntas, däremot är viss reducering under vissa förhållanden
tänkbar då det gäller »startkostnaderna». MTM grundar sig på mycket
små tidselement för olika rörelser. För praktisk användning sammanställes
dessa små element till data, sammanbyggda på ett sätt, som är lämpat för
verksamheten i den aktuella branschen. Om verksamheten är helt eller mycket
nära lika inom två statliga verk, skulle det vara tänkbart att nyttiggöra
sig dessa data på båda. Men det har t. ex. prövats, om de data som användes
vid Televerkets verkstäder skulle kunna användas vid SJ huvudverkstäder.
Så befanns icke vara fallet. Det har t. o. in. uppstått svårigheter att med optimal
effekt använda SJ-data från en godsvagnsrevisionsverkstad till en
verkstad för personvagnar eller lok.

Styrelsen kan alltså inte förorda, att de ovissa kostnadsminskningar, som
skulle kunna nås genom en fastare samverkan, skulle få utgöra skäl för sådan.
Den sannolika effekten anses bli, att optimal rationaliseringseffekt
icke uppnås. Vidare skulle försök att använda gemensamma data utan
ringaste tvivel leda till fördröjning av genomförandet. Då det kan anses vara
regel, att 20—40 % rationalisering uppnås genom MTM, är förlusterna
med en fördröjning avsevärda.

Slutligen uttalar riksdagens revisorer, att ett samarbete med all säkerhet
skulle leda till »ett mer effektivt utnyttjande av den samlade expertis som
nu står tit! myndigheternas förfogande». Som exempel anföres ett verk som
uppgivit sig ha otillräckliga resurser på arbetsstudiesidan.

Härtill vill styrelsen anföra, att takten för en MTM-installation i huvud -

144

sak bestäms av tillgängliga personella resurser. Dessa blir alltid beräknade
med så snäv marginal som möjligt, för att inte flera än nödvändigt skall tagas
från produktionen eller andra uppgifter. När test och MTM-utbildning
är färdig har resurserna decimerats. Ganska snart därefter uppstår problemet,
att en del önskar övergå till lockande anställning hos annan arbetsgivare.
De personella resurserna för ett visst projekts genomförande blir därmed
så gott som undantagslöst för små för ett genomförande till planerad
tidpunkt.

Först sedan redan planerade projekt genomförts skulle det kunna uppstå
ett överskott men endast under förutsättning, att nya projekt då ej måste
igångsättas eller tidigare MTM-installationer ej måste moderniseras.

Järnvägsstyrelsen vill således föreslå, att den av riksdagens revisorer föreslagna
fasta och organiserade samverkan inom det statliga området nu
icke kommer till stånd, men väl att verksstyrelserna rekommenderas att
fortsätta och vid behov öka erfarenhetsutbyte och information. Styrelsen är
för sin del beredd att lämna sin medverkan härtill.

I behandlingen av detta ärende har deltagit tekniske direktören Frostberg
och driftdirektören Nelander. Stockholm den 28 januari 1966.

Enligt järnvägsstyrelsens uppdrag
J. FROSTBERG

Statskontoret
1. Arbetsmätning

Metoder. Tillämpning av metoder för arbetsmätning utgör eu mycket betydelsefull
uppgift vid rationaliseringsundersökningar. Mätning av tidsåtgång
skedde tidigare praktiskt taget uteslutande med hjälp av s. k. klockstudier.
Under de två senaste decennierna har tillkommit två nya huvudmetoder.
Den ena baseras på den matematiska statistikens grundlagar. Den
hitintills mest tillämpade av de statistiska metoderna för arbetsmätning är
frekvensstudiemetoden. Den andra huvudmetoden omfattar de s. k. elementartidssystemen,
av vilka MTM-metoden är den i Sverige mest använda.

Tillämpning av MTM-metoden är tidsödande och följaktligen kostnadskrävande.
Metoden kan därför ined fördel användas bara vid produktion i
stora serier. Av detta skäl har under det senaste decenniet — i huvudsak på
basis av MTM-metoden — utvecklats enklare metoder för arbetsmätning,
s. k. standardtidssystem. Även Svenska MTM-föreningen har, delvis i samarbete
med statskontoret, bidragit till utvecklingen av sådana system.

Förekomsten av ett relativt stort antal arbetsmätningsmetoder innebär
gynnsamma förutsättningar för ett effektivt bedrivet rationaliseringsarbete,
enär i det enskilda fallet goda valmöjligheter förefinns. Vidare brukar man
söka ta till vara de olika metodernas fördelar genom metodkombinationer
i s. k. arbetsmätningsprogram.

Tillämpningsområden. Arbetsmätning och särskilt tillämpning av elementar-
och standardtidssystem har hitintills kommit ifråga mest för den industriella
produktionen. Det synes därför naturligt, att riksdagsrevisorernas
behandling av frågan kommit att inriktas på sådan verksamhet.

Emellertid tillämpas arbetsmätning även vid den administrativa rationali -

145

seringen. MTM har därvid använts endast i begränsad omfattning som följd
av alt kortcykliga arbeten i stora serier sällan förekommer. Metoden har
dock med framgång utnyttjats bl. a. i statskontorets rationaliseringsverksamhet,
t. ex. vid metodanalyser och framtagande av underlag lör prestationslönesystem.
Inom det svenska näringslivet bär för kontorsverksamhet
speciellt utformade standardtidssystem börjat att tillämpas. Som exempel
härpå kan nämnas systemen Universal Office Standards (UOS) och Master
Clerical Data (MCD), vilka båda baserats i huvudsak på MTM-metoden.

Framtida utveckling. För såväl den tekniska som den administrativa rationaliseringen
finns ett starkt behov av att utveckla lämpliga metoder för
arbetsmätning. Detta gäller särskilt standardtidssystemen. I sammanhanget
kan nämnas, att Svenska MTM-töreningen med bl. a. statskontoret tagit
upp frågan om utveckling av ett svenskt standardtidssystem för administrativ
rationalisering. Ett sådant system skulle i första hand utnyttjas för metodrationalisering.
Det synes på'' längre sikt inte osannolikt, att även prestationslönesystem
härigenom kan utvecklas i vart fall för mer rutinbetonade
kontorsarbeten.

Inom statsförvaltningen har, vilket även riksdagsrevisorerna tramhalht,
tillämpningen av metoden för arbetsmätning hämmats genom biistande tillgång
på för ändamålet utbildad personal. Då utbildningsverksamheten i detta
hänseende befinner sig under expansion torde ökade rekryteringsmöjtigheter
framgent komma att förefinnas.

Arbetsmätningen i samband med rationaliseringsundersökningar torde
under den närmaste framtiden komma ifråga i ökande omfattning, särskilt
vad gäller den administrativa rationaliseringen.

2. Behov av samordning

Statsverkets utgifter för arbetsmätningssystemens tillämpning är betydande.
Det synes därför angeläget att — såsom riksdagsrevisorerna framhållit
ifråga om MTM-metodens tillämpning — överväga, om ökad effektivitet
kan vinnas genom vidtagande av vissa samordnande åtgärder.

Enligt statskontorets mening bör ett ökat informationsutbyte mellan statsförvaltningens
verk och myndigheter eftersträvas. Ett sådant utbyte böi i
första hand inriktas på verksledning och arbetsledare. Härigenom förutses
ett ökat intresse för arbetsmätning och rationalisering komma att skapas.

Vidare bör dubbelarbete i möjligaste mån undvikas vad gäller såväl metodutveckling
som metodtillämpning. Utvecklingsarbetet bör därför i huvudsak
koncentreras till en enda myndighet. För metodtillämpning kan del
i viss utsträckning vara befogat att samordna planeringsarbetet. Det böi
dock framhållas, att direkt utbyte av tillämpningsresultat myndigheterna
emellan torde vara möjligt endast i begränsad omfattning.

Ett särskilt behov av samordning förefinns i de fall prestationslönesystein
kommer ifråga. I sådana fall bör åtgärder i samordnande syfte lämpligen
vidtas genom statens avtalsverks försorg.

5. Former för samordning

Organisatorisk samverkan. Sedan år 1945 har del för utbyte av erfarenheter
kommunikationsverkan emellan funnits ett samarbetsorgan - kommunikationsverkens
arbetsstudiekommitté — i vilket även statskontoret är representerat.
År 1964 ändrades organets benämning till kommunikationsverkens
rationaliseringsråd. Till rådet är knutet eu subkommitté för arbetsstudiefrågor
Inom försvarsväsendet har skapats ell liknande samarbetsorgan.

146

benämnt försvarsverkens arbetsstudekommitté. För fackliga arbetsstudiefrågor
har inrättats ett särskilt organ — statsverkens arbetsstudieråd.

Ehuru samordnande organisatoriska åtgärder sålunda redan vidtagits inom
begränsade delar av statsförvaltningen synes ändock kunna ifrågasättas,
om inte såsom riksdagsrevisorerna framhållit en mer allmän samordning
bör komma till stånd. Detta skulle kunna ske genom inrättande av en samarbetsgrupp
med representanter såväl från omnämnda organ som från sådana
myndigheter, vilka f. n. inte deltar i ett organiserat samarbete i ifrågavarande
hänseende. Statskontoret är berett att ta initiativ till bildande av
ett sådant samarbetsorgan.

Samordnad utbildningsverksamhet. Kursverksamhet omfattande MTM och
standardtidsmetoder bedrivs bl. a. av RATI, arbetsstudieföreningar och konsultföretag.
Försvarsverkens arbetsstudiekommitté har enligt uppgift arrangerat
MTM-kurser för personal inom försvaret. Svenska MTM-föreningen
svarar för utbildning av MTM-lärare och anordnar dessutom konferenser och
kortare informationskurser.

Det synes sannolikt att fördelar kan uppnås genom vissa samordnande åtgärder.
Det är exempelvis tänkbart att för statsverkets personal anordna gemensamma
kurser och konferenser. Härigenom erhålls ökade möjligheter
till erfarenhetsutbyte inom ett gemensamt och mer begränsat intresseområde.
Även ekonomiska fördelar kan måhända vinnas.

Det kan vidare vara fördelaktigt för verk eller myndighet, som överväger
att tillämpa MTM eller likartade metoder, att låta rationaliseringspersonal
tillfälligt tjänstgöra vid andra verk eller företag. Gynnsamma förutsättningar
för ett sådant utbyte av praktikanter skapas om något centralt organ kan
biträda vid förmedlingen.

Samordnad dokumentation. Information och erfarenheter rörande arbetsmätning
publiceras bl. a. i fackpressen och i Svenska MTM-föreningens egna
publikationer. Någon systematisk och samordnad dokumentation för att
täcka statsförvaltningens speciella behov finns f. n. inte. Det bör därför övervägas
att för detta ändamål finna lämpliga publiceringsformer.

Sammanfattningsvis vill statskontoret uttala att ämbetsverket biträder
riksdagsrevisorernas förslag om att skapa en fast och organisatorisk samverkan.
En sådan åtgärd bör omfatta inte bara MTM-metoden utan även
andra metoder för arbetsmätning. Som nämnts är ämbetsverket berett att
ta initiativ till en sådan samordning.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit avdelningschef Nord och
tf. organisationsdirektör Allzén, föredragande. Stockholm den 31 januari
1966.

GÖSTA BRUNO

Bertil Allzén

Riksrevisionsverket

Den praktiska erfarenhet av MTM-metodens tillämpning som finns inom
statsförvaltningen har till övervägande de! förvärvats av statskontoret, försvaret
och affärsverken. Statskontoret har tillämpat metoden vid kontorsrationalisering,
medan försvaret och affärsverken använt den för utveckling
av arbetsmetoder, tid- och prestationsmätning samt ackordsättning,
huvudsakligen vid verkstadsdrift.

De prestationsökningar som uppnåtts bekräftar metodens värde i och för

147

sig, men de hittills betydande introduktionskostnaderna inger betänkligheter.
Därför måste ansträngningar inriktas på att begränsa dessa kostnader.

En sådan kostnadsbegränsning synes kunna ske på två sätt, dels genom
ett organiserat erfarenhetsutbyte mellan de statliga organ som tillämpar
MTM-metoden och dels genom samordning av olika myndigheters uppdrag
till konsulter.

Försvarets verkstäder har ett lämpligt organ för erfarenhetsutbyte beträffande
MTM i försvarsverkens arbetsstudiekommitté, och en motsvarighet
på affärsverkssidan är underkommittén för arbetsstudiefrågor inom
kommunikationsverkens rationaliseringsråd, där även statskontoret är representerat.
Mellan försvaret och affärsverken har endast sporadiska kontakter
förekommit, vilket måste betecknas som en brist. Riksrevisionsverket
föreslår att det uppdrages åt statskontoret att organisera ett fast regelbundet
erfarenhetsutbyte mellan alla statliga organ som tillämpar MTM.

För uppläggning av MTM-system vid olika myndigheter har hittills konsulter
utnyttjats i viss utsträckning. Dessa arbetar ofta med standardsystem,
vilka är skyddade genom Copyright. Ett system som utarbetats för eu
viss myndighets räkning får i ett sådant fall inte användas av en annan
myndighet med samma behov utan att nytt konsultarvode erlägges. Detta
borde enligt riksrevisionsverkets mening föranleda en samordning av olika
myndigheters uppdrag till konsulter på sådant sätt att staten framstår som
en enda uppdragsgivare gentemot dessa.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Walck, varjämte
avdelningsdirektören Jansson varit föredragande. Stockholm den 28
januari 1966..

BERTIL EHNBOM

Bengt Jansson

Statsverkens arbetsstudieråd

Den 15 juni 1959 träffades mellan dåvarande Statens avtalsnämnd och
Statstjänarkartellen en överenskommelse angående arbetsstudier1. Enligt
paragraf 5 i densamma har ett gemensamt organ, Statsverkens arbetsstudieråd,
inrättats med uppgift

»att följa och främja samarbetet i fråga om arbetsstadierna och arbetsstudienämndernas
verksamhet och i övrigt verka för en sund och ändamålsenlig
anordning av arbetsstudieverksamheten samt

att såsom skiljenämnd upptaga och avgöra tvister dels om giltigheten
eller rätta innebörden av bestämmelserna i detta avtal, dels huruvida visst
förfarande strider mot dessa bestämmelser, dels ock om påföljd av förfarande,
som finnes strida mot dem».

Under sin hittillsvarande verksamhet har rådet företagit studiebesök hos
åtskilliga myndigheter och vid såväl statliga arbetsplatser som sådana inom
den privata sektorn i avsikt att bilda sig en uppfattning om förekomsten och
användandet av olika arbetsstudiemetoder och om sättet för hur arbetsstudieverksamheten
bedrives.

Rådet har i detta sammanhang, liksom riksdagens revisorer vid sin
granskning av statsverksamheten, konstaterat att MTM-metoden alltmer
vunnit insteg även inom det statliga området. Vid sammanträden inom rådel

1 F.j avtryckt

148

under 1965 har övervägts möjliga former för att erhålla ytterligare erfarenheter
om ax-betsstudieverksamheten, innefattande bl. a. MTM-frågor, vid
statliga myndigheter samt hur dessa erfarenheter kunde spridas inom övriga
statliga arbetsområden. Med hänsyn till bl. a. den skiljenämndsuppgift
som åvilar rådet har formerna för rådets insatser i berört hänseende
utförligt diskuterats. Enighet har rått om alt rådets medverkan beträffande
erfarenhetsutbytet inte får påverka dess objektiva ställning och integritet.

Vid sitt sammanträde i maj 1965 beslöt rådet att medverka till ett utbyte
av information de statliga verken emellan i MTM- och andra installationsfrågor
genom att uppdraga åt de särskilda arbetsstudienämnderna att
årligen redogöra för gjorda installationer av allmännare intresse. Dessa
redogörelser skulle av arbetsstudierådets kansli sammanställas och utsändas
till myndigheterna. Till ledning för uppgörandet av dessa redogörelser
skulle bl. a. ett frågeformulär utarbetas genom rådets försorg.

Arbetsstudierådet har noterat att riksdagens revisorer tagit upp frågan
om tillämpningen av MTM-metoden och gjort en kartläggning av förekomsten
och erfarenheterna av densamma samt verkens planer att införa densamma.
Rådets uppfattning sammanfaller med revisorernas i avseende på
att en samverkan bör förekomma myndigheterna emellan, när det gäller att
lösa de invecklade tekniska och ekonomiska problemen vid tillämpning av
MTM-systemet. Den underhandssamverkan som förekommit och förekommer
har utan tvekan varit till gagn, men en ytterligare sådan kommer att möjliggöra
en vidare effektivisering av vex-ksamheten. Arbetsstudierådet kommer,
som ovan nämnts, att i sitt fortsatta arbete sträva efter ett fullföljande
av planerna på en utbyggd samverkan och information olika statliga myndigheter
emellan. Stockholm den 14 februari 1966.

ENAR ÖHLUND

Ordförande

Peter Stare

Sekreterare

§ 28 Trafikförsäkring och trafiksäkerhet
Statens trafiksäkerhetsråd

Riksdagens revisorer har under § 28 i sin berättelse redogjort för den
lagstadgade trafikförsäkringens utveckling och därvid påtalat den under
de tre sista åren vidtagna höjningen av premierna för denna försäkring,
motsvarande 87 % av premienivån år 1962. Revisorerna har vidare framhållit,
att försäkringsinspektionens insyn i försäkringsanstaltens redovisning
av trafikförsäkringen icke är tillfredsställande och att underlag således
saknas för en bedömning av frågan om en lämplig och rättvis premiefördelning.
Avslutningsvis har revisorerna anfört: »Den på försäkringsinspektionen
ankommande tillsynen över trafikförsäkringen bör enligt revisorernas
mening fördjupas till ett mera ingående studium av grunderna
för premiesättningen och av försäkringens samband med frågor om trafikskador
och trafiksäkerhet.»

Det i förevarande sammanhang väsentliga för trafiksäkerhetsrådet är

149

frågan om sambandet mellan trafikförsäkring och trafiksäkerhet. Härvid
bör i första hand beaktas att trafikförsäkringens uppgift är att trygga tredje
mans rätt till skadestånd vid inträffad olycka. För att erhålla detta
obligatoriska skydd har försäkringstagaren att erlägga en viss premie, vars
storlek bestäms med beaktande av vissa försäkringstekniska hänsyn bl. a.
den s. k. skälighetsprincipen. Denna princip innebär att försäkringsgivaren
icke äger utta större premier än vad som får anses motiverat med hänsyn
till den risk som försäkringsgivaren står. Den allmänna nivån på premierna
för trafikförsäkringen har emellertid undergått en sådan höjning att
riksdagens revisorer nu funnit skäl uppta frågan till granskning. Rådet,
som icke har att taga ställning till skäligheten av försäkringsanstalternas
premieberäkning, vill dock understryka att den omtalade premiehöjningen
icke avspeglar trafiksäkerhetssituationens utveckling under de tre senaste
åren utan snarare får ses mot bakgrund av den allmänna kostnads- och
löneutvecklingen under denna period och för tiden närmast dessförinnan.

Vidkommande frågan huruvida trafikförsäkringen f. n. har någon egentlig
betydelse ur säkerhetsfrämjande synpunkt synes skilda meningar råda.
Det gällande bonussystemet, som innebär en efter skadefria år räknad gradvis
minskande premie, torde i första hand vara en följd av den i det föregående
nämnda skälighetsprincipen. Dock skall framhållas, att i fall en
skada föranleder en utbetalning av försäkringen detta helt eller delvis medför
förlust av ev. bonusförmåner, vilket i många fall leder till kännbara
premiehöjningar för försäkringstagaren. Vidare tillämpar försäkringsanstalterna,
främst vad beträffar den icke obligatoriska vagnskadeförsäkringen,
självrisk av varierande storlek. Även om dessa åtgärder företagits för
att i första hand hålla premierna på en rimlig nivå synes de stå i god överensstämmelse
med de allmänna strävandena att åstadkomma större säkerhet
i trafiken. Det är trafiksäkerhetsrådets mening att trafikförsäkringsanstalterna
här har en betydelsefull uppgift att fylla, även om de vid sina
överväganden har att ta hänsyn till de på området gällande författningarna
samt till allmänna försäkringsprinciper.

Då ovisshet dock synes råda om sambandet mellan trafikförsäkring och
trafiksäkerhet, vore det enligt rådets mening värdefullt om denna fråga genom
försäkringsinspektionens försorg kunde studeras i syfte att nå fram
till det trafikförsäkringssystem, som bäst gagnade trafiksäkerheten. I detta
sammanhang kunde även spörsmålet om inrättandet av ett centralt körkortsregister
bli föremål för övervägande.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom rådets ordförande
herr Strand, ledamöterna L. Hulthén, A. Torell och G. Vahlberg. Stockholm
den 31 januari 1966.

STEN BERGLUND

Försäkringsinspektionen

Den allmänna redogörelse rörande trafikförsäkring och trafiksäkerhet,
som lämnats i det remitterade aktstycket, föranleder icke någon erinran
från inspektionens sida. Inspektionen övergår därför direkt till de skilda
frågeställningar, som tagits upp under rubriken »Revisorernas uttalande».

Statsrevisorerna har i sitt uttalande med utgångspunkt från den i tabell
I återgivna statistiken över polisundersökta olyckor gjort gällande att an -

150

talet motortrafikolyckor i landet relativt sett nedgått och att bl. a. detta
förhållande kunde anses verka i riktning mot lägre eller oförändrat preinieuttag.

Tyvärr är förhållandena de motsatta. Den åberopade statistiken avser
endast polisundersökta trafikolyckor och är därför föga lämpad att belysa
skadetrenden. De polisundersökta olyckorna tenderar efter vad inspektionen
inhämtat att till följd av personalbrist relativt sett minska mer och
mer. Från och med i år avser man för övrigt att redovisa endast de trafikolyckor
som förorsakat personskador. De till trafikförsäkringsbolagen anmälda
skadorna har haft en helt annan omfattning och utveckling. Detta
iramgår även av uppgifterna rörande skadefrekvens och skadebelopp per
år och fordon för perioden 1958—62, som återgives i tabellerna 3 och 4 i
revisorernas berättelse.

En föreställning av skadeutvecklingen även efter 1962 får man genom
att följa 1 rafikförsäkringsföreningens fortlöpande sammanställningar av
antalet skadefall i trafikförsäkring. Det får dock därvid uppmärksammas
att dessa avser antalet till de olika bolagen anmälda skadefall, vilket bl. a.
medför att exempelvis en kollision mellan två motorfordon försäkrade hos
skilda bolag kommer att registreras som två skadefall om bägge förarna
är medskyldiga. De omfattar självfallet icke heller s. k. singelolyckor, där
någon utbetalning från trafikförsäkringen icke kan komma ifråga. Även
om uppgifterna av dessa skäl icke är jämförliga med antalet polisundersökta
olyckor, torde de dock ge en bättre bild av den fortgående trenden
och återges därför här för åren 1961—1965 tillsammans med uppgifter om
antalet registrerade motorfordon i medeltal under respektive år. I sistnämnda
antalet ingår även traktorer, vilka utelämnats i tab. 1 i revisorernas
berättelse.

	1961	1962	1963	1964	1965
Antal skadefall (exkl. mopeder)	233 195	268 058	302 776	309 695	353 225
Reg. motorfordon ............	1 726 000	1 835 000	1 955 000	2 070 000	2 160 000
Skador per 100 reg. motorfordon	13.5	14,6	15.5	14,8	16,4

Man konstaterar sålunda här eu fortgående stegring bortsett från år 1964.

Statsrevisorerna anför vidare att premierna stigit avsevärt utöver vad
som kunde betraktas som motiverat och framför som argument härför,
förutom nyss berörda antaganden om sjunkande skadefrekvens, även att
premiebeloppen ej stannat inom ramen för den allmänna prisstegringen
särskilt ifråga om motorfordonsreparationer. Härtill bör framhållas att de
kraftiga premiehöjningarna under åren 1962—1964, tillhopa motsvarande
c:a 87 %, måste ses mot bakgrunden av att någon premiehöjning icke ägt
i um sedan 1952 oaktat skaderesultatet långt före 1962 börjat successivt
försämras. Tvärtom företogs av konkurrensskäl betingade större eller mindre
premiereduktioner under åren 1953—1956 och 1958—1960, medan prisstegringen
icke minst på motorreparationssidan pågått hela tiden.

En jämförelse mellan trafikförsäkringspremierna och de debiterade timpriserna
för bilmontörarbete bör därför börja redan 1952 och ger då följande
bild, där dock premiestegringen från 1960 till 1961 är fiktiv.

M m ■ • ''gg 1952 1953 i954 1955 i956 i957 i958 1959 i960 ig61 1962 1963 1964 igg5

Trafikförsäkringspremier
. . 100 98 96 81 71 71 69 69 68 74 88 106 138 138

Motorrepara tionspriser

.... 100 102 104 108 118 133 148 170 189 205 228 256 279 313

151

Revisorerna berör på ett flertal ställen frågan om särbehandling av ofta
förekommande skadevållare — i form av exempelvis ytterligare ökad premiebelastning
— och framhåller med rätta att nuvarande förhållanden icke
är tillfredsställande. Även om det är osäkert om den grupp av starkt olycksbelastade
förare som åsyftas har sådan storlek att eu dylik särbehandling
— utöver den som redan nu åstadkommes genom bonussystemet — skulle
medföra någon större premielindring för övriga försäkringstagare, så är
den ändå i vart fall önskvärd ur rättvisesynpunkt.

I begränsad utsträckning kan också detta önskemål tillgodoses redan nu.
I själva verket förekommer i enstaka fall att försäkringsbolagen tar ut
\arierande
bär med bolagen tagit upp frågan om att standardisera och vidga denna
praxis. För ett mera konsekvent genomfört system med tilläggspremier,
genom införande av en s. k. malusskala, måste emellertid vissa förutsättningar
vara uppfyllda som icke nu är för handen. Sålunda krävs att försäkringsuppgifterna
i bilregistret ständigt är rimligt aktuella och icke som
nu kännetecknas av svåra eftersläpningar. Vidare krävs sådana identifieringsuppgifter
(födelsenummer) i bilregistret att identifiering underlättas
och det blir svårare för en bilist att undgå tilläggspremie genom övergång
till annat bolag. Man måste även motverka möjligheten att bilen i sådant
fall skrives på annan ägare, t. ex. annan medlem av familjen. Det synes
angeläget att den f. n. pågående bilregisterutredningen tar upp denna problematik.

Till saken hör också det av statsrevisorerna påpekade viktiga förhållandet
att en stor andel av motorfordonsägarna, enligt av inspektionen gjord
grov uppskattning av storleksordningen 100 000, underlåter att betala någon
premie och sålunda undandrar sig trafikförsäkringsplikten. Behovet
av bättre kontroll i detta avseende, som inspektionen redan 1954 underströk
i en skrivelse till inrikesdepartementet, är sålunda avsevärt. Det är
av den betydelse att frågan om en helt annan ordning måste övervägas,
nämligen ett system innebärande att trafikförsäkringsplikten knytes till
föraren i stället för till fordonet, samtidigt som åtgärder vidtagas i registreringen
och på annat sätt för att underlätta identifieringen.

Vad beträffar unga förare är det statistiskt väl dokumenterat att denna
kategori representerar en betydligt större risk än övriga. Till följd av den
jämförelsevis korta tidrymd under vilken särbestämmelser gällt för unga
försäkringstagare har någon ytterligare analys av dessas riskförhållanden,
utöver den som låg till grund för införandet av bestämmelserna ifråga,
icke kunnat slutföras. Inspektionen anser emellertid angeläget att frågan
ytterligare belyses. Man bär så mycket större skäl härtill som även den
nya premiestrukturen, vilken gäller från den 1 februari i år och som omfattas
av samtliga bolag, inbegriper en särbehandling av de unga förarna,
må vara i annan form än förut. Man bär sålunda ersatt premiereglerna
för unga försäkringstagare med en extra självrisk vid inträffad skada gällande
alla fall, då fordonet framförts av ung förare, oberoende av om denne
är försäkringstagare eller ej.

Någon undersökning av trafikskadornas natur och orsaker, som efterlysts
av revisorerna, har försäkringsbolagen icke verkställt under senare
år. Orsaken härtill är att detta skulle medföra stora kostnader utan att bli
till nytta vid arbetet med premiesättningen. Uppgiften torde f. ö. närmast
ankomma på Statens Trafiksäkerhetsråd.

152

Vad angår frågan om ytterligare differentiering av dem, som uppnått
70 % bonus får inspektionen anföra följande.

Först bör nämnas att man i den ändrade premiestrukturen, som kommer
alt tillämpas från och med den 1 februari i år, frångår den bonusordning,
som gällt sedan 1961 och som inneburit, att flertalet nya försäkringstagare
fått starta i högre bonusklass än den lägsta, något som i realiteten
lett till en slutbonus på endast 62,5 % (i vissa bolag 57 %) av begynnelsepremien.
Man återgår i stället till den tidigare gällande ordningen att alla
nya försäkringstagare får starta i lägsta bonusklassen. Denna ändring kommer
att återge bonusschemat dess tidigare större spännvidd, medförande
bl. a. att det kommer att dra längre tid för en ny försäkringstagare att
kunna nå fram till den högsta bonusklassen.

I övrigt bör framhållas att dessa nu återinförda bonusregler medför att
de som tillhör högsta bonusklassen tillsammans representerar en större
risk än som svarar mot bonusrabatten, i all synnerhet som man har att
la hänsyn även till förvaltningskostnaderna. För att en bonus å 70 % verkligen
skall svara mot kostnaderna skulle alltså erfordras att man ytterligare
skärpte kvalifikationskraven för att tillhöra denna grupp, så att den
i högre grad finge karaktär av en begränsad elitklass i stället för att som
nu omfatta ungefär halva beståndet av motorfordon. Eu sådan ordning
liar vissa fördelar men också vissa olägenheter. Med hänsyn härtill har inspektionen
åtminstone hittills icke velat framtvinga en lösning efter denna
linje.

Då relationen mellan premier och kostnader i högsta bonusklassen sålunda
redan nu är mindre förmånlig än i övriga bonusklasser, möter det
betänkligheter att ur högsta bonusklassen utsöndra en ytterligare grupp
med ännu högre bonus, t. ex. 80 procent. Man skulle därmed ännu mer
avlägsna sig från principen att premierna i de olika bonusklasserna bör
vara ungefär lika bärkraftiga. Och denna princip kan icke alltför mycket
åsidosättas i ett system där man har konkurrens mellan olika bolag och
möjlighet till övergång mellan bolagen. I ett sådan system skulle nämligen
sådana bolag, som genom ett nettotillskott av kunder från andra bolag
får en »överrepresentation» i högre honusklasser, utsättas för förlust,
medan däremot de bolag som i relativt större utsträckning har kunder
i lägre bonusklass, där premierna ger överskott, gör en motsvarande vinst.
Endast under förutsättning av monopol kan bonussystemet avvägas så att
premierna blir starkt förlustbringande i hög bonusklass och i motsvarande
mån vinstgivande i lägre bonusklasser.

Ett av skälen till att den högsta bonusklassen bär sig relativt dåligt torde
ligga i följande som sannolikt ingalunda är ovanligt. En person har kört
skadefritt under ett flertal år, men så börjar bilen användas även av en
son som nått körkortsåldern och detta leder till skadebelastning för försäkringen.
Häri kan ligga ett av de ytterligare motiv som kan anföras för
att knyta försäkringen till föraren i stället för till bilen. En sådan nyordning,
som förutsätter lagändring, är emellertid av djupt ingripande natur
och måste självklart föregås av en utredning som från olika sidor belyser
ändringens konsekvenser både ur försäkringssynpunkt och ur andra synpunkter.

Bortsett från att den svenska bonusskalan icke har någon »förlängning
nedåt» genom s. k. malusskala, går den f. ö. längre än i något annat land.

I den mån sådana förutsättningar skapas som herörts i det föregående
bör den dock kompletteras med en malusskala. Inspektionen kommer

153

även i övrigt alt följa bonusfrågan med uppmärksamhet och söka verka för
sådana ytterligare förbättringar som kan befinnas lämpliga.

I detta sammanhang vill inspektionen bemöta ett vanligt resonemang som
ofta kommer till uttryck från bilister i högsta bonusklass. Sådana bilister
menar icke sällan att de praktiskt taget är riskfria, att de aldrig besvärat
sina bolag och att deras premie därför endast borde inbegripa en mycket
liten riskpremie och en begränsad administrationskostnad. Härvid underskattar
de det faktum att även den bäste bilist inträder i ett riskförhållande
varje gång han använder sin bil och att även medlemmar i den högsta
bonusklassen tillsammantaget vållar skador som kräver en risktäckning
motsvarande minst riskdelen av de premier de betalar. Den »fullständiga
rättvisa» i bonussystemet som mer eller mindre medvetet föresvävar dem
synes ha den innebörden att var och en till sist skulle betala nästan hela
den kostnad han vållar. Flera av dessa skadevållare skulle emellertid därmed
åsamkas vida större betalningsbörda än som svarar mot deras förmåga,
vilket skulle innebära att systemet inte kunde hålla. Det skulle i själva verket
inte längre vara fråga om försäkring. Huvudtanken med försäkring är
nämligen just att fördela riskbördan mellan medlemmarna i försäkringskollektivet,
så att kostnaden blir överkomlig för alla. Därför måste alla
finna sig i att solidariskt deltaga i skadeutjämningen, vilket alltså innebär
att de skadefria får hjälpa de skadevållande inom samma grupp. Den
modifikation i detta förhållande som åstadkommes genom bonussystemet
kan icke gå så långt att själva idén med försäkring omintetgöres.

Det kan därför inte hjälpas att, i vart fall under nuvarande förhållanden
i fråga om totala skade- och reparationskostnader, bilpremierna kommer att
förbii kännbara också för bilister i hög bonusklass, även om bonussystemet
ytterligare förbättras. Och låt vara att de premiehöjningar som kommit till
stånd under senare år fått sådan omfattning att några ytterligare höjningar
icke är aktuella, så är det dock på lång sikt inte uteslutet att premiebelastningen
kan komma att ytterligare öka, t. ex. genom ytterligare höjd skadefrekvens,
genom fortsatta realinkomsthöjningar som ökar utgifterna för
ersättning vid personskador eller genom fortsatta realkostnadsstegringar
inom reparationsbranschen.

Vad reparationsbranschen beträffar kan inspektionen icke ha någon teknisk
sakkunskap. Det har emellertid varit svårt att undgå intrycket av att
bolagen, på grund av konkurrensförhållandet dem emellan och det förhållandet
att bilfirmorna på en gång är reparatörer och försäljare av försäkring,
haft en ömtålig ställning när det gällt att kontrollera rcparationsräkningar.
Inte minst kan de ha haft svårt att systematiskt hindra att, på
grund av intressegemenskap mellan reparatörer och enskilda kunder, räkningar
för försäkringsreparationer belastas också med poster som icke
uteslutande avser försäkringsfall. Desto mer glädjande är det emellertid dä
att bolagen under senare år börjat ett systematiskt arbete för att på olika
vägar komma till rätta med sådana problem. Det är synnerligen angeläget
att detta arbete fortsätter.

Det väsentliga förebyggande medlet mot höga bilpremiekostnader ligger
dock i de åtgärder som direkt syftar till alt begränsa motorfordonsolycksf
al len. Det är visserligen uppenbart all sådana åtgärder, t. ex. effektivare
trafikövervakning, mera trafiksäkra fordon, vägar och samhällsplaner,
skärpt kontroll av körkort och bilförarutbildning de. kräver mycket stora
kostnader. Men även bortsett från de mänskliga förlusterna, som är de
viktigaste i sammanhanget, är också motorfordonsolyckorna utomordentligt

154

kostnadskrävande — och detta i avsevärt högre grad än som kommer till
uttryck i premierna för motorfordonsförsäkring. Ty bilförsäkringen bär
t. ex. icke den kostnad för sjukvård som drabbar sjukvårdshuvudmän och
allmänna försäkringskassor eller de utgifter för sjukpengar och förtidspensioner
som betalas av socialförsäkringssystemet. När en ung man förolyckas
utan att efterlämna beroende anhöriga, lämnas - bortsett från begravningskostnader
o. d. mindre poster — ingen ersättning för den avsevärda
förlust som detta medför för folkhushållet. Dessa och andra liknande
faktorer kan emellertid endast ytterligare skärpa angelägenheten av sådana
skadeförebyggande åtgärder som kan vara ägnade att begränsa premiekostnaderna.

Vad till sist rör frågan om personaltillgången inom inspektionen får anföras
följande.

Grundmaterialet till de tekniska analyser som krävs i alla premiesammanhang,
utgöres av olika data från försäkringsbolagens erfarenhetsunderlag,
vilka av bolagen registreras och bearbetas maskinmässigt efter de skilda
argument, som bolagen själva finner böra slå igenom i tarifferingen eller
åtminstone prövas i detta hänseende. I fråga om trafikförsäkringen, som
bär närmast är i blickfältet, binds bearbetningsplaneringen även av att försäkringsinspektionen
enligt trafikförsäkringslagen har att fastställa ett för
alla bolag gemensamt riskklasschema. Inspektionens egna premiebedömningar
sker på basis av detaljerade uppgifter i anslutning till detta schema,
vilka bolagen har att årligen insända till inspektionen, ävensom ofta av
uppgifter därutöver, som inspektionen vid sina överväganden finner sig behöva
och därför begär in från bolagen. Förutsättningen för att bolagen
skall kunna tillhandagå med dylika uppgifter är dock att de finns registrerade
i bolagens grundmaterial och kan fås fram utan alltför stora komplikationer.
Uppstår svårigheter i detta hänseende brukar inspektionen underhand
med bolagen ta upp frågan om sådana kompletteringar av grundmaterialet
eller bearbetningsplaneringen att man åtminstone på längre sikt
kan få fram den önskade belysningen.

Genom att inspektionen på anfört sätt har kunnat bygga sina analyser
på ett bearbetat material har det varit möjligt för inspektionen att till nöds
reda sig med en relativt begränsad personalstyrka på det tekniska området.
Det kan dock icke nekas till att situationen efterhand blivit mer och mer
ansträngd och att angelägna tekniska övervakningsprogram fått skjutas
tram i tiden. Med hänsyn såväl härtill som till riksdagsrevisorernas önskemål
om ytterligare utbyggnad av inspektionens engagemang på trafikförsäkringens
område överväger inspektionen att föreslå för ändamålet erforderlig
förstärkning av personalstyrkan på skadeförsäkringsbyrån.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sterner,
sakkunniga Henrikson och Gustafsson, överinspektören Torén, byråchefen
Brundin, föredragande och tf. byråchefen Blomqvist. Stockholm den 31 januari
1966.

RICHARD STERNER

Gerdt Brundin
Trafikförsäkringsföreningen

Revisorerna sluta sitt yttrande med ett uttalande om att den på Försäkringsinspektionen
ankommande tillsynen över trafikförsäkringen bör fördjupas
till ett mera ingående studium av grunderna för premiesättning och

155

av försäkringens samband med frågor om trafikskador och trafiksäkerhet
samt att inspektionen för fullgörande av dessa arbetsuppgifter bör förses
med erforderlig arbetskraft.

För försäkringsbolagen är den bristande säkerheten i trafiken en högst
påtaglig realitet. Oavbrutet inströmma till bolagen anmälningar om inträffade
skadefall och strömmen blir allt stridare. Ett mycket väsentligt led i
all försäkringsverksamhet är att på olika sätt försöka förebygga skadefall
och efter den maximen arbeta de svenska försäkringsbolagen. Bland försäkringsbolagen
är det framförallt bilförsäkringsbolagen, som komma i
beröring med trafikolyckorna, och dessa bolag bedriva sin rent skadeförebyggande
verksamhet efter huvudsakligen två linjer. Dels arbeta bolagen
själva eller genom sina gemensamma organisationer för ökad trafiksäkerhet
och dels stödja bolagen — bland annat genom ekonomiska anslag — organisationer
och enskilda, som arbeta för trafiksäkerheten. Nationalföreningen
för Trafiksäkerhetens Främjande (NTF) är den centrala trafiksäkerhetsorganisationen
i vårt land och trafikförsäkringsbolagen äro sedan
många år de största bidragsgivarna till denna förening. Innevarande års anslag
uppgår till 2,2 miljoner kronor. Av de gemensamma försäkringsorganen
är det framförallt Trafikförsäkringsföreningen, som har att syssla med trafiksäkerhetsfrågorna.

Mellan skadefallen och premierna råder en ständig växelverkan och det
enda effektiva sättet att hålla premiekostnaderna nere är att väsentligt
minska trafikolyckorna. Frågan huruvida man genom exempelvis trafikförsäkringens
premiesystem i avgörande grad skulle kunna påverka skadeutvecklingen
ha trafikförsäkringsbolagen ägnat stor uppmärksamhet. Trafiksäkerhetsfrågan
är tyvärr en mycket komplicerad fråga och kunde man
helt eller delvis lösa densamma genom premiebestämmelser, så vore detta
att hälsa med synnerlig tillfredsställelse. Nu torde dock detta knappast låta
sig göra. En bilist som orsakar en trafikolycka gör väl detta på grund
av felbedömning, bristande körvana, bristande kunskap om trafikregler,
annan trafikants uppträdande etc. och bilisten räknar nog överhuvudtaget
inte med, att just han skall orsaka en trafikolycka, under den körning han
påbörjar. »Andra orsakar trafikolyckor, men inte jag.» Vid sådant förhållande
synes det vara svårt att tänka sig, att man nämnvärt skulle kunna
påverka hans körning genom premiebestämmelser. Vetskapen om, att de
dagligen inträffande trafikolyckorna innebära risk för dödsfall och svåra
kroppsskador för alla inblandade, även för bilisten själv, måste rimligen
utgöra ett väsentligt starkare skäl för honom att iakttaga trafiksäkerhetens
krav än aldrig så hårda premiebestämmelser. Inte ens denna vetskap har
dock önskad effekt och ibland hävdas från sakkunnigt håll, att det enda
verksamma medlet att komma till rätta med trafikolyckorna synes vara en
avsevärt skärpt trafikövervakning.

Försäkringsinspektionen har sig tillagd viktiga arbetsuppgifter bl. a. vad
beträffar trafikförsäkringen och vid sådant förhållande är det naturligtvis
angeläget, att inspektionen har tillgång till den arbetskraft som kan behövas
för att inspektionen skall kunna fullgöra dessa arbetsuppgifter på bästa
möjliga sätt. Stockholm den 25 januari

EINAR ENGELSTEDT

HUGO HELLQVIST

156

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

§ 29 Vissa totalförsvaret berörande arkivfrågor

Krigsarkivet

Revisorerna framhåller inledningsvis att 1964 års riksdagsrevisorer till
behandling upptog vissa frågor som sammanhängde med arkivering och
utgallring av handlingar vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter.
De hade funnit att »stora och alltmer växande arkivmassor förvarades hos
dessa myndigheter och att behov förelåg av mera effektiva och enhetliga
utgallringsbestämmelser». Även nämndes ansenliga siffror om arkivinnehav
och ärligt tillskott. I mitt underdåniga utlåtande över 1964 års revisorers
berättelse med anledning av nådig remiss den 18 december 1964 kunde jag
uppvisa att dessa siffror ej var helt rättvisande och att de i vissa fall helt
saknade relevans. Jag underströk emellertid samtidigt att gallringsproblemet
ej kunde skjutas åt sidan och betonade att revisorernas mening om
önskvärdheten av enklare och mera enhetliga regler för gallringsverksamheten
måste leda till minskad utgallring. Genom särskilda föreskrifter baserade
på inträngande undersökningar av ifrågakommande myndighets organisation
och verksamhet kan man däremot ernå ökad gallringseffekt. 1964
års revisorer hade vidare konstaterat »att särskilda bestämmelser saknades
för utgallringsverksamheten i krig och i med krig jämförbara lägen». Med
anledning härav framhöll jag i nyssnämnda underdåniga remiss, att samtliga
försvarets myndigheter i enlighet med av överbefälhavaren 1960 utfärdad
order upprättat planer för undanförsel och skydd av sina arkiv vid
krig eller krigsfara med iakttagande av rekommenderad prioritering. Några
särskilda bestämmelser för utgallringsverksamheten i krig eller krigsliknande
förhållanden fann jag ej vara av behovet påkallade.

Vad jag anfört i anledning av riksdagens revisorers år 1964 gjorda uttalanden
och som ovan i korthet refererats, finner jag till alla delar äga relevans
i vad avser den del av riksdagens senast församlade revisorers berättelse,
där revisorerna tar upp till behandling frågan om arkivering och utgallring
av handlingar, enkannerligen handlingar av försvarsberedskapsnatur,
hos de civila myndigheter som ingår i totalförsvaret. Revisorerna anmärker
härvid, att möjligheterna att nedbringa omfattningen av ifrågavarande
arkivbestånd »för närvarande är begränsade, eftersom de gallringsföreskrifter
som finnes utfärdade icke alls eller till endast ringa del tar
sikte på arkivhandlingar av försvarsberedskapsnatur». I samband härmed
anför revisorerna, att de tillfrågade myndigheterna har uttryckt »önskemål
om att enhetliga föreskrifter på hithörande område utfärdas för de
myndigheter som ingår i totalförsvaret». Detta önskmål ligger i linje med
1964 års riksdagsrevisorers uttalande, »att behov förelåg av mera effektiva
och enhetliga utgallringsbestämmelser». Att upprätta enhetliga och samtidigt
effektiva gallringsbestämmelser för handlingar hos ifrågavarande
och liknande myndigheter låter sig svårligen göra. Inte minst gäller detta
handlingar av försvarsberedskapsnatur, vilkas innehåll i många stycken

157

skiljer sig från varandra alltefter vederbörande myndighets karaktär och
uppgifter i totalförsvaret. För att uppnå enhetlighet i bestämmelserna måste
med tvingande nödvändighet avkall göras på pregnans och precisering,
vilket medför att gallringsföreskrifterna blir diffusa och på grund därav
svårtolkade. Härigenom går effektiviteten till stor del förlorad och säkerheten
blir eftersatt. För att uppnå både effektivitet och säkerhet är därför
speciella gallringsföreskrifter för varje här ifrågavarande myndighet av
nöden. I dessa för varje myndighet utfärdade gallringsföreskrifter bör som
en integrerande del av var och en av de berörda myndigheternas arkiv ingå
även de meromnämnda handlingarna av försvarsberedskapsnatur. Detta
låter sig så mycket hellre göras som gallringsföreskrifterna lämpligen bör
innefatta såväl öppna som hemliga handlingar.

Beträffande sistnämnda handlingar har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
funnit angeläget vara, att speciella gallringsbestämmelser utfärdas för dessa.
Frågan härom har dock en principiell innebörd. Hemliga handlingar, inklusive
ritningar, tillhörande statliga myndigheter, är allmänna handlingar,
som visserligen till följd av sekretesslagens föreskrifter under längre eller
kortare tid är undandragna allmänhetens insyn. Det måste principiellt betraktas
som stridande mot tryckfrihetsförordningens anda att hemligstämpla
ett visst arkivmaterial och sedan utgallra detsamma för den tidpunkt
materialet blir allmänt tillgängligt. Varje gallringsföreskrift, som tar
sikte på hemliga handlingar, bör därför prövas alldeles särskilt noga. En
liberalisering på detta område strider klart mot andan i vårt författningsliv.

Genom att peka på en svällande arkivbildning hos vissa myndigheter har
riksdagens revisorer aktualiserat ett problem, som sedan länge är välbekant
för arkivmyndigheterna. Dessa har ej heller varit overksamma utan
med en ständigt ökad insats med begränsade personalresurser och med åsidosättande
av andra arbetsuppgifter sökt lösa föreliggande problem. Det
står för arkivmyndigheterna klart, att en ökad utgallring inte bara ger ett
ekonomiskt utbyte utan även medför en förbättrad arkivvård och därmed
rationaliserad expeditionstjänst.

Sammanfattningsvis vill jag i underdånighet framhålla,
att speciellt gallringsbrev för varje här ifrågavarande och liknande myndighet
är nödvändigt för att uppnå större gallringseffekt och ökad säkerhet;

att speciella gallringsföreskrifter för hemliga handlingar icke står i
överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens anda;

att gallringsfrågan är av högsta angelägenhetsgrad och kan tillfredsställande
lösas endast under förutsättning, att vederbörande arkivmyndighet
får erforderlig personalförstärkning, vilket skulle göra en effektivare utgallring
möjlig och därigenom minska behovet av lokalutrymme, skapa förutsättningar
för en god expeditionstjänst och som följd därav ökad säkerhet.
Stockholm den 21 januari 1966.

BERTIL BROOMÉ

Krigsarkivarie

Ärendet berett av förste arkivarie Sven-G. Haverling.

158

Riksarkivet

I sin berättelse för 1964 § 7 konstaterade riksdagens revisorer, att ett behov
av mera effektiva och enhetliga gallringsbestämmelser förelåg för de
stora och alltmer framväxande arkivmassor, som förvarades hos försvarets
centrala myndigheter. Riksarkivet framhöll då i sitt utlåtande, att den syn
på arkivgallringens betydelse ur ekonomiska och andra synpunkter, som låg
till grund för riksdagsrevisorernas uttalanden, självfallet delades av arkivmyndigheterna,
och att för dem gallringsverksamheten och dess effektivisering
alltmer kommit att framstå som en av de viktigaste och mest angelägna
arbetsuppgifterna.

Då riksdagsrevisorerna nu tagit upp samma fråga fastän rörande de civila
myndigheter, som ingår i rikets totalförsvar, får riksarkivet ånyo understryka
det ovan sagda. Det måste dock framhållas att frågan om utgallring
av arkivhandlingar endast kan lösas fullt tillfredsställande i samband
med att verkens arkivråd i övrigt behandlas.

Riksarkivet, som på grund av begränsade resurser måst prioritera vissa
arbetsuppgifter, följer därvid den planen i sin serviceverksamhet till myndigheterna
att i första hand hjälpa nya och nyss omorganiserade verk. Som
en orsak till detta kan framhållas, att det ofta visat sig nödvändigt att redan
vid arkivbildningen utreda arkivvårds- och gallringsfrågorna, för att t. ex.
utgallringsbara och icke utgallringsbara handlingar skall kunna placeras
var för sig. Därest riksdagen bifaller Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag om omorganisation av riksarkivet, kommer riksarkivets
resurser emellertid att utökas och ge möjlighet till en utökad serviceverksamhet.

Enligt riksdagsrevisorernas berättelse förvaras hos de tillfrågade myndigheterna
ca 90 000 st. ritningar, kartor, diagram o. d. I denna uppgift ingår
då till synes 58 000 st. hemliga sjökort, vilka förvaras hos sjöfartsstyrelsen
och är avsedda att vid behov distribueras. Motsvarande öppna sjökort,
ca 20 000 st., har emellertid inte medräknats av riksdagsrevisorerna. Då ett
förråd av tryckta kartor inte kan anses vara arkivhandlingar i egentlig mening
bör de ca 90 000 st. ritningarna, kartorna o. d. reduceras med 58 000
st. Dessutom torde det mesta av det hos sjöfartsstyrelsen förvarade för sjökortsframställningen
erforderliga kart- och ritningsmaterialet, 12 000 sl.
handlingar, med tiden komma att bli inaktuellt och eventuellt kunna utgallras.
De originalplaster, tryckplåtar o. d., som också ingår i detta material,
kan inte anses vara arkivhandlingar.

På riksdagsrevisorernas begäran har myndigheterna uppdelat sitt bestånd
av arkivhandlingar på ritningar, kartor o. d. samt övriga arkivhandlingar.
Uppgiften om antalet ritningar, kartor o. d. har i detta fall för eu
uppskattning av det arkivutrymme de fordrar ett begränsat värde, då inga
uppgifter om format in. in. finnes.

Då det gäller utgallringen kan ritningar, kartor o. d. ej behandlas som
självständiga handlingar utom i vissa enstaka fall. Denna fråga måste
för deras del lösas i samband med att frågan om utgallring av de handlingar
till vilka de hör behandlas.

Myndigheternas bestånd av arkivhandlingar utom ritningar, kartor o. d.
hestår av ca 2 220 hm. Den årliga accessionen utgöres enligt riksarkivets
beräkningar av ca 1 300 st. ritningar, kartor o. d. samt ca 100 hm övriga
handlingar (riksdagsrevisorerna anger accessionen av övriga handlingar till
ca 48 hm).. Revisorerna påpekar, att det självfallet är av vikt att de berörda

159

myndigheterna genom fortlöpande utgallring av inaktuellt material håller
sitt arkivbestånd nere på en rimlig nivå. I detta instämmer givetvis riksarkivet Av

de tolv tillfrågade myndigheterna anser fyra, nämligen civilförsvarsstyrelsen,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, luftfartsstyrelsen
och poststyrelsen, att de för dem gällande föreskrifterna äro tillräckliga.
Därvid kan anmärkas att civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap äro två av de fem verk, som tillsammans innehar
ca 90 procent av handlingarna. Hos arbetsmarknadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen
och järnvägsstyrelsen pågår arbeten rörande arkivvård och utgallring
varvid även hemliga handlingar och frågan om enhetliga föreskrifter kommer
att behandlas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som önskar gallringsföreskrifter
för krig och för hemliga handlingar i fredstid, har en egen arkivorganisation,
som enligt Kungl. Maj :ts kungörelse den 11 december 1953
(nr 716) i första hand skall utarbeta gallringsbestämmelser. De återstående
fyra myndigheterna, telestyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar,
statens jordbruksnämnd och statens biltraifiknämnd, höra förutom telestyrelsen
till de ur arkivbeståndssynpunkt mindre verken och har en sammanlagd
årlig accession av 550 ritningar o. d. (enbart telestyrelsen) samt ca
14 hm övriga handlingar.

Några av de tillfrågade myndigheterna anser, att särskilda för krig och
krigsliknande förhållanden anpassade regler för arkivvården bör utarbetas.
För närvarande pågår inom varje civilförsvarssektion vid samtliga länsstyrelser
utredningar ang. undanförsel och förstöring av arkivalier, böcker,
konstverk och kulturhistoriska föremål. Anvisningar rörande planläggningen
av detta arbete har utarbetats av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
i samråd med bl. a. krigsarkivet och riksarkivet.

Riksarkivet vill i detta sammanhang även peka på, att vid utgallring av
hemliga handlingar särskild hänsyn måste tagas till offentlighetsprincipens
krav på att hemliga handlingar skall ha varit tillgängliga en viss tid
före utgallringen. Denna fråga har varit föremål för en utredning av 1940
års arkivsakkunniga vilka den 26 november 1951 avgav ett betänkande angående
gallring av sekretessbelagda handlingar. Detta betänkande överlämnades
den 26 februari 1953 till''riksarkivet från Kungl. Maj:t att tagas i
övervägande vid riksarkivets behandling av frågor rörande gallring av allmänna
handlingar.

I behandlingen av föreliggande ärende har deltagit riksarkivarien, arkivråden
Jägerskiöld och Swedlund samt arkivarie Fredberg (föredragande).
Stockholm den 24 januari 1966.

Birgit Fredberg

ÅKE KROMNOW

C. G. Löwenhielm

160

§ 30 Administrativa problem inom skolväsendet

Statskontoret

Såsom revisorerna framhållit har den administrativa verksamheten inom
skolväsendet nyligen varit föremål för särskild undersökning genom skoladministrativa
utredningen. I anslutning till utredningens förslag och rekommendationer
har också åtgärder från statsmakternas sida vidtagits i
syfte att förbättra arbetssituationen för rektorerna vid de statliga gymnasierna
(allmänna och tekniska). Genom beslut vid 1963 års riksdag ställdes
sålunda väsentligt ökade medel till förfogande för dels sekreterarhjälp åt
sagda rektorer och dels en kvantitativ och kvalitativ förstärkning av biträdespersonalen
vid rektorsexpeditionerna. Det förutsattes härvid att det
skulle ankomma på vederbörande centrala skolmyndighet att genomföra
sådana av utredningen förordade inre rationaliseringsåtgärder (avseende
bl. a. rapporteringen från skolenheterna, blankettutformningen samt den
kontorstekniska utrustningen) som borde förverkligas för ernående av en
effektivare organisation av rektorsexpeditionerna. Därjämte underströks
vikten av att alla vederbörandes uppmärksamhet bleve fast på värdet och
betydelsen av vad utredningen uttalat angående ett genomtänkt samarbete
mellan rektorsexpeditionerna och de kommunala förvaltningarna (prop.
1963:112).

Vad åter angår frågan om den administrativa verksamheten inom det
obligatoriska skolväsendet, som av skoladministrativa utredningen behandlats
i dess slutbetänkande (SOU 1964: 53), må framhållas att de av utredningen
härutinnan framlagda synpunkterna och förslagen ännu är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. Såvitt framgår av prop. 1966: 1 (bil. 10
s. 5) avses särskild proposition komma att med utgångspunkt i utredningens
förslag framläggas angående organisationen av skolledningen i grundskolan.
För egen del har statskontoret i utlåtande den 29 mars 1965 över sagda
betänkande ansett sig kunna i stort sett ansluta sig till utredningens ifrågavarande
organisationsförslag, varigenom förutsättningar skulle skapas för
en rationalisering och effektivisering av skolledarnas arbete inom grundskolan.
Även de i betänkandet upptagna förslagen rörande utbildning och
fortbildning av rektorer och biträden åt skolledare tillstyrktes av statskontoret.
I likhet med utredningen ansåg statskontoret vidare att bindande
normer inte borde uppställas från statens sida rörande den på kommunerna
ankommande uppgiften att tillgodose behovet av biträdespersonal inom
skolledningsverksamheten. Statskontoret erinrade härvid om att man vid
beslutet om 1956 års skolstyrelsereform utgick från att det finge betraktas
som ett självklart och skäligt åtagande från varje kommuns sida att sörja
för att de rent arbetstekniska förutsättningarna för skolledarna bleve tillfredsställande
ordnade (prop. 1956: 182 s. 133). Statskontoret framhöll vidare
att införandet av statliga normer för dylika kommunala åtgärder i
detta sammanhang vore så mycket mindre påkallat som genom utredningens
undersökningar tillgång numera funnes till ett fast underlag för en
närmare prövning från kommunernas sida av biträdesorganisationens utformning
inom skoladministrationen.

Såsom av det förut anförda framgår har resultatet av skoladministrativa
utredningens undersökningar hittills endast blivit prövat såvitt angår
de statliga allmänna gymnasierna och de tekniska gymnasierna. Statskontoret
håller före att det i och för sig vore naturligt att man genom en för -

161

nyad undersökning redan nu följde upp verkningarna av det skoladministrativa
reformarbetet beträffande denna del av skolväsendet. Framhållas
må emellertid att den år 1964 beslutade gymnasiereformen även berör förutsättningarna
för den administrativa verksamheten inom sagda statliga
gymnasier. Förutom att dessa gymnasier fr. o. m. den 1 juli 1966 skall ställas
under huvudmannaskap av vederbörande kommun och således ingå i
dess skolväsende innebär gymnasiereformen en förstärkning av gymnasiernas
ledningsorganisation. Vid varje dylik skola skall nämligen finnas såväl
en rektor som en studierektor, vilka skall kunna koncentrera sig på skolans
pedagogiska ledning. Man har vidare räknat med att vid varje skolenhet
med gymnasium bör på rektorsexpedition finnas biträdespersonal i enlighet
med normer, om vilka enighet uppnåtts vid överläggningar med kommunförbunden
(prop. 1964: 171 s. 509). Statskontoret som saknar anledning att
frångå sin förut uttalade uppfattning rörande kommunernas ansvar för att
den administrativa verksamheten inom dess skolväsende kan bedrivas på
ett rationellt sätt, utgår från att detta ansvar efter gymnasiereformens genomförande
även måste omfatta de nuvarande statliga gymnasierna.

Med hänsyn till vad förut anförts angående dels pågående prövning av
utredningsförslag rörande vissa skoladministrativa spörsmål, dels förestående
reformering av de gymnasiala skolorna, torde ytterligare åtgärder
i anledning av revisorernas ifrågavarande uttalande för närvarande inte
vara påkallade. Man bör enligt statskontorets mening kunna utgå från att
skolmyndigheterna kommer att på såväl central som regional nivå noga
följa utvecklingen i förevarande hänseende. Det torde för övrigt få förutsättas
att skolöverstyrelsen i samråd med kommunförbunden låter utarbeta
en lättfattlig instruktion för verksamhetens bedrivande vid en skolexpedition.

Vid handläggning av detta ärende har närvarit byrådirektör Werner,
föredragande. Stockholm den 20 januari 1966.

FREDRIK TROTZIG

Curt Werner

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket instämmer i revisorernas uttalande att det är angeläget
att de med skoladministrationen sammanhängande problemen ägnas
fortsatt uppmärksamhet och att de möjligheter till ytterligare rationaliseringar
som kan finnas på hithörande områden tillvaratages.

Enligt ämbetsverkets mening torde det dock kunna förväntas att vissa av
de påtalade olägenheterna kommer att sakna aktualitet i och med den förestående
ändringen av huvudmannaskapet för allmänna och tekniska
gymnasier. Dessutom torde en viss förbättring av rektorernas arbetssituation
inträda med hänsyn till alt vid överläggningar med kommunförbunden
enighet uppnåtts om nya riktlinjer för omfattningen av biträdespersonalen
på rektorsexpeditionerna (jfr prop. 1965: 171).

Vid handläggningen av detta ärende har byråcheferna Lundh, Säfström
och Näslioliin närvarit, varjämte förste revisorn Mattis varit föredragande.
Stockholm den 26 januari 1966.

BERTIL EHNBOM

Ester Mattis

6 Rev. berättelse ang. statsverket är 1965. Il

162

Skolöverstyrelsen

Det led inom skolväsendets organisation, som föreliggande uttalande av
riksdagens revisorer närmast berör, har såsom revisorerna även framhåller
nyligen varit föremål för utredning genom den år 1961 tillsatta skoladministrativa
utredningen, vilken år 1964 slutfört sitt arbete. Utredningen
behandlade i en första etapp arbetsförhållandena för rektorer vid statliga
allmänna och tekniska läroverk och i den avslutande etappen motsvarande
förhållanden för rektorerna inom det obligatoriska skolväsendet. Undersökningarna
resulterade i förslag såväl till rationalisering av verksamheten
vid rektorsexpeditionerna som till dimensionering av de personella resurserna
och arbetsfördelningen mellan bl. a. olika personalkategorier. Vad
gäller skolledningen inom det obligatoriska skolväsendet framlade utredningen
dock inga förslag till normer för den egentliga biträdespersonalens
kvantitet, med hänsyn till att det enligt tidigare uttalanden av bl. a. departementschefen
(prop. 1956: 182) är en kommunal angelägenhet att tillse att
de rent arbetstekniska förutsättningarna för skolledarna blir tillfredsställande
ordnade.

I anslutning till utredningens förslag beslöt 1963 års riksdag om en icke
oväsentlig förstärkning av de personella resurserna vid de statliga läroverkens
rektorsexpeditioner. I enlighet med den ovan återgivna riktlinjen för
statens och kommunernas ansvarighet för bl. a. biträdeshjälp åt rektorerna,
gällde detta beslut om resursökning inte biträdeshjälp avseende eventuell
del av obligatorisk skola ingående i samma skolenhet som statligt läroverk.

Det bör i sammanhanget framhållas att 1964 års beslut om gymnasiereformen
även innefattar en ytterligare förstärkning jämfört med tidigare av
de kvalificerade personella resurserna inom gymnasiernas och fackskolornas
ledning. Samtidigt har, i samband med de gymnasiala skolornas kommunalisering,
överenskommelse träffats med kommunförbunden angående
normer för dimensioneringen av biträdespersonal vid dessa rektorsexpeditioner.
Enligt skolöverstyrelsens mening bör detta innebära att den kommunala
ansvarighet som nu gäller för rektorernas biträdeshjälp m. in. inom
det obligatoriska skolväsendet fortsättningsvis tillämpas även beträffande
de gymnasiala skolorna.

Beträffande skoladministrativa utredningens förslag angående skolledningen
i grundskolan må endast erinras om att detta ännu ej blivit slutligt
prövat av statsmakterna. Proposition i ärendet är aviserad till innevarande
års riksdag.

Vad gäller de av skoladministrativa utredningen framlagda rationaliseringsförslagen
bär dessa, i vad ankommit på skolväsendets centrala ledning,
beaktats samt genomförts i den utsträckning så visat sig vara möjligt
med hänsyn till vad remissinstanserna anfört. På flera punkter pågår
dessutom inom skolöverstyrelsen undersökningar, vari förslagen ingår som
en del. Genom tillkomsten av en utredningssektion inom skolöverstyrelsen
i samband med omorganisationen av skolväsendets centrala ledning'' 1. 10.
1964, har skolöverstyrelsen numera även fått vissa resurser för bl. a. rationell
och systematisk utformning av de blanketter överstyrelsen stadgeenligt
har att fastställa för användning inom skolväsendet.

I övrigt måste det anses som en i högsta grad kommunal angelägenhet
att tillse att den lokala skoladministrationen fungerar rationellt, varvid det
bl. a. gäller att hushålla med kvalificerad arbetskraft, att så långt det bedöms
möjligt och ändamålsenligt delegera beslutanderätten, att även inom

163

skolan tillämpa en effektiv kontorsteknik och att tillse att samarbetet mellan
rektorsexpeditioner och skolstyrelsens kansli flyter smidigt. På andra
områden av den kommunala verksamheten bedrivs systematiska undersökningar
och vidtas rationaliseringsåtgärder i avsikt att tillgodose dessa
syften. Det är enligt skolöverstyrelsens mening angeläget att så fortlöpande
sker även på skolans område.

Skolöverstyrelsen kan i sammanhanget även anmäla att en utredning om
vissa avsnitt av skolledarorganisationen i de gymnasiala skolorna pågår inom
styrelsen. Bakgrunden härtill är att den ökning av de gymnasiala skolenheternas
genomsnittliga storlek •— jämfört med vad gymnasieutredningen
på sin tid antog som normalstorlek — som framkommer genom
helhetssynen på det gymnasiala stadiet, kan tänkas föranleda en i vissa
delar mer nyanserad skolledarorganisation än den som förutsatts i riksdagsbeslutet
om reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Detta ärende har avgjorts av generaldirektören i närvaro av skolrådet
Sönnerlind, undervisningsrådet Israelsson och avdelningsdirektören Karlin,
föredragande. Stockholm den 28 januari 1966.

HANS LÖWBEER

Bengt Karlin

Svenska stadsförbundet

Förbundets styrelse får —• efter hörande av den för stadsförbundet och
kommunförbundet gemensamma skoldelegationen —- anföra följande.

De med skolväsendets administration sammanhängande problemen har
utan tvivel ökat under senare år. Härtill har en rad faktorer bidragit, framför
allt skolväsendets snabba expansion och de många skolorganisatoriska
reformerna. De sistnämnda har bl. a. syftat till att öka det kommunala inflytandet.
Inte desto mindre är dock skolväsendets ledning och administration
ännu oenhetligt ordnad. Skolväsendet företer i organisatoriskt hänseende
alltjämt en blandning av statligt och kommunalt, som i varje fall inte
underlättat en effektiv och ändamålsenlig anordning av skoladministrationen.

Då riksdagens revisorer har att granska »statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning», är det självfallet blott statliga skolor som omfattas av den
enkät revisorerna företagit. Det framgår dock inte klart, huruvida revisorerna
med uttrycket »skoladministrationen» genomgående avser blott sådan
administration som berör statliga skolor, d. v. s. deras rektorer och
rektorsexpeditioner. Styrelsen utgår dock från att så är fallet — någon
annan tolkning synes redan av formella skäl knappast möjlig. Styrelsen
behandlar således i det följande skoladministrativa problem som berör de
ännu kvarvarande statliga skolorna, d. v. s. i huvudsak allmänna samt tekniska
gymnasier.

164

lornas administration i realiteten är nära förknippad med den rent kommunala
skoladministrationen, bl. a. på grund av att även de statliga skolorna
numera lyder under den kommunala skolstyrelsen. Visserligen får
rektorsexpeditionerna vid dessa skolor sitt behov av biträdeshjälp i princip
tillgodosett genom statens försorg, men de statliga rektorerna är underställda
samma kommunala styrelse som rektorerna vid grundskolan och övriga
kommunala skolor, varigenom de kommer att inte blott fungera som ledare
av viss skolenhet utan även utgöra kuggar i skolstyrelsens och den centrala
skolförvaltningens administrativa ledning av det samlade skolväsendet i
kommunen. Härtill kommer att statliga gymnasier numera ofta är organisatoriskt
och lokalmässigt samordnade med grundskolans högstadium
eller med annan kommunal skolform. Så är fallet med vissa av de skolor
som omfattas av revisorernas enkät. I dylika fall ankommer det på kommunen
att tillhandahålla skoladministrativa resurser, i form av exempelvis
biträdespersonal, i en utsträckning som motiveras av storleken på skolenhetens
kommunala del.

Lokala olikheter i fråga om graden av organisatorisk integration mellan
kommunala och statliga skolformer gör det vanskligt att dra några mer
bestämda, generella slutsatser av det enkätmaterial revisorerna redovisar,
i viss mån har enkätens uppläggning och frågornas utformning bidragit härtill.
Att exempelvis svaren på frågan huruvida rektor anser de personella resurserna
på rektorsexpeditionen tillräckliga i regel blir nekande finner styrelsen
föga förvånande. Ett annat resultat hade, så som frågan formulerats och
mot bakgrund av hela enkätsituationen i övrigt, snarast varit överraskande.
Men som ett objektivt mått på allvarliga brister i skoladministrationen kan
svaren knappast bli betraktade. Härmed har styrelsen inte velat förneka
att brister finns i den nuvarande skoladministrationen. Delvis kan dessa
bero på otillräckliga personalresurser på expeditionerna, delvis kan de
sammanhänga med onödigt tungarbetade förvaltningsrutiner. Delvis kan
de också orsakas av andra omständigheter. De kan även vara direkt orsakakade
av själva övergången till ny skolform i kommunen, alltså till en del
vara av temporär art.

I den mån här avsedda brister i skoladministrationen kan hänföras till
försummelser från kommunerna torde från och med den 1 juli 1966 utsikter
föreligga till förbättrade förhållanden. De nuvarande statliga gymnasierna
förvandlas ju då till kommunala skolor, vilkas rektorer, lärare och
övriga befattningshavare blir kommunalt anställda. Kommunerna får ett
mer samlat ansvar för dessa skolor än hittills, administrationen av dem
— frånsett själva skolledarorganisationen, som förblir statligt reglerad —
blir en kommunal angelägenhet och för tillhandahållande av biträdeshjälp
åt rektorer och lärare kommer att finnas av staten utfärdade riktlinjer.
Dessa grundar sig på de beräkningsnormer som redovisades i gymnasieutredningens
betänkande och som framlades i gymnasie- och fackskolepropositionen
(nr 171/1964) och godkändes av 1964 års höstriksdag. En särskild
sakkunniggrupp har på grundval av riksdagsbeslutet nyligen utarbetat
förslag till ovannämnda riktlinjer. Dessa förutsattes bli utfärdade av skolöverstyrelsen.

165

rationalisera arbetet, förenkla kommunikationerna mellan den centrala skolförvaltningen
och de olika skolornas rektorsexpeditioner samt över huvud
taget åstadkomma smidiga arbetsrutiner och förvaltningsformer inom den
starkt expanderande skoladministrativa sektorn. Givetvis bör det vara ett
naturligt riktmärke för dylika rationaliseringssträvanden att såväl rektorer
som andra kvalificerade befattningshavare så långt möjligt bör avlastas allt
sådant arbete, som lika bra eller bättre kan utföras av mindre kvalificerad
personal.

Styrelsen delar revisorernas mening att det är angeläget, att de med skoladministrationen
sammanhängande problemen ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Det framgår visserligen inte fullt klart, vem revisorerna i första
hand riktar denna uppmaning till. Men eftersom de nuvarande statliga
gymnasierna redan inom ett halvår har upphört att vara statliga skolor —
och därmed ocskå torde falla utanför det »statsverk» som revisorerna har
att granska — finner styrelsen det naturligt att betrakta uppmaningen såsom
i realiteten riktad i första hand till kommunerna. Styrelsen är också
övertygad om att dessa — i medvetande om sitt ansvar för skolväsendets
och därmed också skoladministrationens ändamålsenliga utformning på
det lokala planet — kommer att ägna all rimlig uppmärksamhet åt de skoladministrativa
problemen.

I ett inte oväsentligt avseende kommer dock staten att indirekt ha ett
visst ansvar kvar när det gäller administrationen av de kommunaliserade
gymnasierna. Detta sammanhänger med utformningen av det statsbidragssystem
för de gymnasiala skolorna, vilket träder i kraft den 1 juli 1966.
I detta bidragssystem har invägts kostnader för bl. a. administrativ biträdeshjälp
åt rektorer och lärare i den omfattning som nyssnämnda riktlinjer
anger. Skulle utvecklingen gå mot krav på väsentligt större personalinsatser
från kommunernas sida när det gäller denna biträdeshjälp, kan
detta enligt styrelsens mening inte undgå att få konsekvenser på statsbidragssidan.
I annat fall skulle grunden rubbas för den i samband med
gymnasiereformen gjorda kostnadsfördelningen stat — kommun. Stockholm
den 28 januari 1966.

HJ. MEHR

Sten-Sture Landström

Svenska kommunförbundet

Förbundets styrelse får — efter hörande av den för stadsförbundet och
kommunförbundet gemensamma skoldelegationen — anföra följande.

De med skolväsendets administration sammanhängande problemen har
utan tvivel ökat under senare år. Härtill har en rad faktorer bidragit, framför
allt skolväsendets snabba expansion och de många skolorganisatoriska
reformerna. De sistnämnda har bl. a. syftal till att öka det kommunala
inflytandet. Inte desto mindre är dock skolväsendets ledning och administration
ännu oenhetligt ordnad. Skolväsendet företer i organisatoriskt hänseende
alltjämt en blandning av statligt och kommunalt, som i varje fall
inte underlättat eu effektiv och ändamålsenlig anordning av skoladministrationen.

Då riksdagens revisorer har att granska »statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning», är det självfallet blott statliga skolor som omfattas av den

166

enkät revisorerna företagit. Det framgår dock inte klart, huruvida revisorerna
med uttrycket »skoladministrationen» genomgående avser blott sådan
administration som berör statliga skolor, dvs. deras rektorer och rektorsexpeditioner.
Styrelsen utgår dock från att så är fallet — någon annan
tolkning synes redan av formella skäl knappast möjlig. Styrelsen behandlar
således i det följande skoladministrativa problem som berör de ännu kvarvarande
statliga skolorna, dvs. i huvudsak allmänna samt tekniska gymnasier.

Den egentliga administrationen av nyssnämnda statliga skolor är — med
undantag för den rent ekonomiska förvaltningen — i princip alltjämt en
statlig angelägenhet i fråga om såväl personella som materiella resurser.
Från de synpunkter förbundet har att företräda skulle det därför i och för
sig kunna hävdas, att styrelsen knappast har anledning att mer ingående
behandla de av revisorerna aktualiserade skoladministrationsprobleinen.
Detta skulle emellertid vara att blunda för det faktum att de statliga skolornas
administration i realiteten är nära förknippad med den rent kommunala
skoladministrationen, bl. a. på grund av att även de statliga skolorna
numera lyder under den kommunala skolstyrelsen. Visserligen får rektorsexpeditionerna
vid dessa skolor sitt behov av biträdeshjälp i princip tillgodosett
genom statens försorg, men de statliga rektorerna är underställda
samma kommunala styrelse som rektorerna vid grundskolan och övriga
kommunala skolor, varigenom de kommer att inte blott fungera som ledare
av viss skolenhet utan även utgöra kuggar i skolstyrelsens och den centrala
skolförvaltningens administrativa ledning av det samlade skolväsendet i
kommunen. Härtill kommer att statliga gymnasier numera ofta är organisatoriskt
och lokalmässigt samordnade med grundskolans högstadium eller
med annan kommunal skolform. Så är fallet med vissa av de skolor som
omfattas av revisorernas enkät. I dylika fall ankommer det på kommunen
att tillhandahålla skoladministrativa resurser, i form av exempelvis biträdespersonal,
i eu utsträckning som motiveras av storleken på skolenhetens
kommunala de!.

Lokala olikheter i fråga om graden av organisatorisk integration mellan
kommunala och statliga skolformer gör det vanskligt att dra några mer
bestämda, generella slutsatser av det enkätmaterial revisorerna redovisar.
I viss mån har enkätens uppläggning och frågornas utformning bidragit
härtill. Att exempelvis svaren på frågan huruvida rektor anser de personella
resurserna på rektorsexpeditionen tillräckliga i regel blir nekande, finner
styrelsen föga förvånande. Ett annat resultat hade, så som frågan formulerats
och mot bakgrund av hela enkätsituationen i övrigt, snarast varit överraskande.
Men som ett objektivt mått på allvarliga brister i skoladministrationen
kan svaren knappast bli betraktade. Härmed har styrelsen inte velat
förneka att brister finns i den nuvarande skoladministrationen. Delvis
kan dessa bero på otillräckliga personalresurser på expeditionerna, delvis
kan de sammanhänga med onödigt tungarbetade förvaltningsrutiner. Delvis
kan de också orsakas av andra omständigheter. De kan även vara direkt orsakade
av själva övergången till ny skolform i kommunen, alltså till en
del vara av temporär art.

167

mer samlat ansvar för dessa skolor än hittills, administrationen av dem —
frånsett själva skolledarorganisationen, som är statligt reglerad — blir en
kommunal angelägenhet och för tillhandahållande av biträdeshjälp åt rektorer
och lärare kommer att finnas av staten utfärdade riktlinjer. Dessa
grundar sig på de beräkningsnormer som redovisades i gymnasieutredningens
betänkande och som framlades i gymnasie- och fackskolepropositionen
(nr 171/1964) och godkändes av 1964 års höstriksdag. En särskild sakkunniggrupp
har på grundval av riksdagsbeslutet utarbetat och nyligen för
Kungl. Maj :t framlagt förslag till ovannämnda riktlinjer. Dessa förutsättes
bli utfärdade av skolöverstyrelsen.

Styrelsen finner det sannolikt att många gymnasiekommuner i och med
gymnasiernas kommunalisering och inrättandet i samband därmed av nya
kommunala biträdestjänster på rektorsexpeditionerna kommer att finna det
motiverat att överse hela skoladministrationen. I det sammanhanget torde
det bli en naturlig strävan hos kommunerna att i möjligaste mån söka rationalisera
arbetet, förenkla kommunikationerna mellan den centrala skolförvaltningen
och de olika skolornas rektorsexpeditioner samt över huvud taget
åstadkomma smidiga arbetsrutiner och förvaltningsformer inom den starkt
expanderande skoladministrativa sektorn,. Givetvis bör det vara ett naturligt
riktmärke för dylika rationaliseringssträvanden att såväl rektorer som andra
kvalificerade befattningshavare så långt möjligt bör avlastas allt sådant
arbete, som lika bra eller bättre kan utföras av mindre kvalificerad personal.

Styrelsen delar revisorernas mening att det är angeläget, att de med skoladministrationen
sammanhängande problemen ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Det framgår visserligen inte fullt klart, vem revisorerna i första hand
riktar denna uppmaning till. Men eftersom de nuvarande statliga gymnasierna
redan inom ett halvår har upphört att vara statliga skolor — och
därmed också torde falla utanför det »statsverk» som revisorerna har att
granska — finner styrelsen det naturligt att betrakta uppmaningen såsom
i realiteten riktad i första hand till kommunerna. Styrelsen är också övertygad
om att dessa — i medvetande om sitt ansvar för skolväsendets och
därmed också skoladministrationens ändamålsenliga utformning på det
lokala planet — kommer att ägna all rimlig uppmärksamhet åt de skoladministrativa
problemen.

I ett inte oväsentligt avseende kommer dock staten att indirekt ha ett visst
ansvar kvar när det gäller administrationen av de kommunaliserade gymnasierna.
Detta sammanhänger med utformningen av det statsbidragssystem
för de gymnasiala skolorna, vilket träder i kraft den 1 juli 1966. I detta
bidragssystem har invägts kostnader för hl. a. administrativ biträdeshjälp
åt rektorer och lärare i den omfattning som nyssnämnda riktlinjer anger.
Skulle utvecklingen gå mot krav på väsentligt större personalinsatser från
kommunernas sida när det gäller denna biträdeshjälp, kan detta enligt styrelsens
mening inte undgå att få konsekvenser på statsbidragssidan. I annat
fall skulle grunden rubbas för den i samband med gymnasiereformen gjorda
kostnadsfördelningen stat — kommun. Stockholm den 19 januari 1966.

OLOF WIKLUND

Sune Eriksson

168

§ 31 Inköp av dentalmateriel m. m.

Försvarets sjukvårdsstyrelse

Revisorerna har, därtill föranledda av en till chefen för försvarsdepartementet
vid 1964 års höstriksdag ställd enkel fråga rörande upphandling av
dentalmateriel vid försvarets sjukvårdsstyrelse, företagit en grundlig undersökning
av upphandlingsförfarandet rörande sådan materiel vid sjukvårdsstyrelsen
och vid de odontologiska fakulteterna i Stockholm, Malmö och
Umeå. Revisorerna fann sammanfattningsvis, att anledning till särskild
erinran mot det sätt på vilket de granskade myndigheterna handlagt här
berörda uppliandlingsärenden icke syntes föreligga.

Med hänsyn till att värdet av den dentalmateriel, som de nämnda myndigheterna
var och en på sitt håll inköper, tillhopa uppgår till miljonbelopp
varje år, anser revisorerna, att snara åtgärder bör vidtagas för att i förbilligande
syfte samordna den här angivna inköpsverksamheten. Styrelsen
delar uppfattningen att utredning härom bör göras.. Härvid bör eftersträvas
att utan avkall på den ekonomiska målsättningen vidmakthålla erfarenhetsmässigt
grundade anspråk på lämpliga relationer mellan kvalitet, lagringsbeständighet
och pris. Naturligt är emellertid, alt de odontologiska institutionerna
måhända är mera angelägna att i takt med den kliniska utvecklingen
med vetenskapliga metoder pröva nya modeller och nytt material än
sjukvårdsstyrelsen, som dock enligt sin instruktion är skyldig tillse, att sjukvårdsmaterielen
är ändamålsenlig och brukbar. Sjukvårdsstyrelsen bär
varit en av tillskyndarna till en för närvarande inom centrala sjukvårdsberedningen
pågående utredning för utarbetande av en riksenhetlig standard
för dentalmaterielen, I avvaktan på normering inom området är det nödvändigt
att sätta sin lit till den tillgängliga odontologiska expertisen och låta
denna bedöma materielens ändamålsenlighet med sin egen erfarenhet som
utgångspunkt.

En av sjukvårdsstyrelsens tjänstemän, numera tjänstledig och tillfälligt
anställd såsom intendent vid den odontologiska fakulteten i Stockholm har
i november 1965 till styrelsen inlämnat ett rationaliseringsförslag vad gäller
inköp och tillhandahållande av dentalmateriel inom sjukvårdsstyrelsens
verksamhetsområde. Förslaget, som även innebar förslag om en viss samordning
med fakulteternas inköpsverksamhet, har givit sjukvårdsstyrelsen
anledning att för sin del överväga de närmare konsekvenserna för krigsmaktens
upphandling. Nämnda tjänsteman torde efter vederbörligt samråd mellan
myndigheterna komma att erhålla uppdrag att närmare undersöka möjligheterna
att åstadkomma av riksdagsrevisorerna efterfrågad samordning
av inköpsverksamheten.

I detta ärendes handläggning har deltagit förutom undertecknade Clemedson
och chefen för materielbyrån, den senare föredragande, byråöverläkaren,
cheferna för styrelsens övriga byråer och administrativa sektion, förste
byråläkaren Rjörlin, chefen för militärapoteket samt tjänstgörande generalstabsofficeren,
överstelöjtnanten Johannesson, och försvarsövertandläkaren.
Stockholm den 24 januari 1966.

Fritz Braun

CARL-JOHAN CLEMEDSON

M. Skanernd

169

Riksrevisionsverket

Revisorerna anior att anledning till särskild erinran mot det sätt, på vilket
ifrågavarande myndigheter handlagt berörda upphandlingsärenden, icke
synes föreligga. Emellertid finner revisorerna det otillfredsställande, att
något organiserat samarbete myndigheterna emellan icke förekommer och
framhåller önskvärdheten av att ett sådant kommer till stånd.

Riksrevisionsverket delar revisorernas uppfattning att en inköpssamverkan
ifrågavarande myndigheter emellan skulle vara av värde. En sådan
samverkan synes i första hand kunna ske genom att gemensamma s. k.
avropsavtal träffas med vederbörande leverantörer. Härigenom skulle vinnas
att upphandlingsförfarandet förenklas. Vidare synes det — trots den
av revisorerna påtalade svaga konkurrensen inom branschen — sannolikt
att ett sådant samgående skulle komma att möjliggöra prissänkningar. Riksrevisionsverket
avser att närmare undersöka förutsättningarna för ett samköpsförfarande
av ovan antytt slag.

För att ernå besparingar av mera väsentlig omfattning synes det erforderligt
att en ökad standardisering, så långt detta är praktiskt möjligt, genomföres
samt att behövliga resurser för en objektiv kvalitetsbedömning
tillskapas. Därest den av revisorerna omnämnda institutionen för provning
m. m. av dentalmateriel inrättas, skulle den kunna fylla en viktig funktion
härvidlag.

Vad slutligen gäller den av revisorerna aktualiserade kontrollfrågan har
under hand inhämtats från karolinska institutet, att utredning i frågan
kommer att företagas. Ärendet kommer i denna del att följas upp av riksrevisionsverket.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad vice ordförande,
ledamöterna Lindencrona, Cardelius, Lundgren och Johansson samt
generaldirektörens ställföreträdare Ehnbom varjämte byråchefen Walck och
avdelningsdirektören Nissback närvarit samt förste revisorn Eriksson varit
föredragande. Stockholm den 27 januari 1966.

IVAR LÖFQVIST

Sven Eriksson

Universitetskanslersämbetet

Universitetskanslersämbetet har anbefallts att efter hörande av universitetet
i Lund, karolinska institutet och universitetet i Umeå avgiva utlåtande
med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats rörande inköp av dentalmateriel m. m.

Med överlämnande av de från ovannämnda universitet och institut inkomna
yttrandena (bilagor A—C) får universitetskanslersämbetet anföra, att
ämbetet, som har sin uppmärksamhet riktad på de av revisorerna berörda
frågorna, icke har något att tillägga utöver vad som anförts i yttrandena.

I ärendets handläggning har, förutom undertecknade, deltagit avdelningsdirektören
Almefelt. Stockholm den 28 januari 1966.

GÖSTA MALMBERG

Siv Havernuin

170

Bilaga A

Yttrande från universitetet i Lund

Sedan Rektorsämbetet vid universitetet i Lund anmodats att med anledning
av vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin berättelse
under § 31 Inköp av dentalmateriel m. m. inkomma med yttrande får
ämbetet härmed översända och åberopa från universitetets odontologiska
fakultet inhämtat utlåtande. (Bilaga a). Lund den 21 januari 1966.

PHILIP SANDBLOM

Malte Ragnarsson

Bilaga a

Yttrande från odontologiska fakulteten vid Lunds universitet
Fakulteten finner det i princip riktigt att största möjliga samordning av
upphandlingen av förbrukningsmaterial m. m. vid tandläkarhögskolorna
och försvarets sjukvårdsstyrelse äger rum. Fakulteten vill emellertid erinra
om att den utprovning av varor, som måste ske, dels kan bli ett embryo
till en odontologisk provningsanstalt, dels under alla förhållanden kommer
att medföra kostnader.

I detta sammanhang vill fakulteten erinra om att en utredning angående
en nordisk odontologisk provningsanstalt föreligger. Malmö den 19 januari

Bilaga B

Yttrande från karolinska institutet

Som svar på remiss angående riksdagens revisorers berättelse i vad den
rör inköp av dentalmateriel in. in. vid karolinska institutet får rektorsämbetet
överlämna bifogat yttrande av odontologiska fakulteten (Bilaqa b)
Stockholm den 20 januari 1966.

STEN FRIBERG

Margareta Almling

171

B Unga b

yttrande från odontologiska fakulteten i Stockholm

Vid upphandling av materiel avseende klinisk utrustning har fakulteten
i enlighet med gällande upphandlingskungörelse sökt tillförsäkra sig en
efter tidens krav lämplig och enhetlig samt under längre tid användbar
utrustning. Såsom anföres av riksdagens revisorer har hänsyn härvid tagits
till sådana omständigheter som exempelvis framtida tillgång på reservdelar.
Härutöver har hänsyn bl. a. behövt tagas till möjlighet till aptering
på befintlig äldre utrustning, som av utrymmesskäl måste behållas. Obekanta
fabrikat har varit föremål för prövning vid olika institutioner inom
fakulteten. Det kan konstateras att de tillverkare — såväl utländska som
inhemska — som med kvalitet men i vissa fall med högre pris — motsvarat
de krav som ställts ävenledes kunnat leverera reservdelar och godtagit reklamationer
i de fall sådana varit befogade av tillverknings- eller kvalitetsskäl.

Revisorerna har vid sin granskning ägnat särskild uppmärksamhet åt
upphandlingen av amalgam. Fakulteten har under budgetåret 1964/65 tecknat
avtal med tre firmor beträffande leverans av amalgam och har valet av
lämpligaste fabrikat överlåtits till resp. institutionschefs bedömande. Utan
att ingå på frågan om vilket amalgam eller vilket fabrikat av förbrukningsmateriel,
som kvalitativt är bäst i förhållande till pris, vill fakulteten som
sill mening anföra att erfarenhetsmässiga skäl grundade på många års behandlingsresultat
varit utslagsgivande vid anbudsprövningen. Fakulteten
skulle med största tillfredsställelse emotse en institution för provning av
dentalmateriel. Arbete ifråga om utarbetande av svenska standards pågår
inom centrala sjukvårdsberedningen. Intill dess officiellt fastställda normer
föreligger, måste de skäl som anföres av expertisen inom resp. ämnesområde
anses vara utslagsgivande. I detta sammanhang vill fakulteten meddela
att en institutionschef ägnat särskild uppmärksamhet åt kvalitetsskillnaderna
mellan olika fabrikat av en stor del av här berörd materiel.

Vad beträffar samordning av inköp av dentalmateriel för de statliga myndigheter,
som har behov av sådan materiel, har initiativ härtill redan tagits.
I en VPM dagtecknad den 11/11 1965 har en befattningshavare vid
försvarets sjukvårdsstyrelse — sedan den 15/11 1965 anställd vid fakulteten
som tf. intendent — föreslagit en sådan ordning. Under hand har kontakter
i detta hänseende därefter förevarit mellan försvarets sjukvårdsstyrelse
och fakulteten. För att undersöka möjligheterna till gemensamma
inköp av dentalmateriel för försvaret och i första hand odontologiska fakulteten
i Stockholm har sjukvårdsstyrelsen under hand framställt förfrågan
om tillstånd för ifrågavarande tjänsteman att för sjukvårdsstyrelsens räkning
vid sidan av tjänstgöringen vid fakulteten dels utarbeta en förteckning
över sådan materiel, som skulle kunna avropas mot särskilda avropsavtal,
dels ock överse vilken materiel, som med hänsyn till åtgång, pris och förrådshållningskostnader
vore lämplig att tillhandahålla centralt (förrådshållas).
översynen skulle ävenledes omfatta materiel av förbandsnalur
(gaskompresser, bomull, vadd, cellstoff etc.), speciella inventarier för den
tandvårdande verksamheten samt sammanställning av redan träffade avtal
som kan beröra den dentala branschen. Fakulteten har för avsikt att tillstyrka
en sådan tjänsteförening samt ävenledes uppdraga åt vederbörande

172

att med ledning av de iakttagelser och resultat som kan framkomma beträffande
lönsamheten i förrådshållning av vissa materielslag jämfört med
för farandet med avropsavtal i samråd med särskild arbetsgrupp inom fakulteten
inkomma med förslag till inrättande av ett centralt materielförråd
i likhet med vad redan finnes vid bl. a. försvarets sjukvårdsstyrelse och
universitetet i Umeå. I samband härmed skulle även riktlinjer uppdragas
för ett rekvisitionssystem, som överensstämmer med vad riksdagens revisorer
ansett böra tillämpas. Vid upprättandet av sådant förråd komme de dentaldepoter,
som nu förhyr lokaler inom den fastighet fakulteten disponerar,
att uppsägas till avflyttning.

Den ovannämnda utredningen avses utföras under februari—april 1966
och torde ett centralt förråd för förbrukningsmateriel — förutsatt att anslagen
samt de personella förhållandena giver möjlighet härtill —• kunna
inrättas omkring den 1 augusti 1966. Stockholm den''l2 januari 1966.

Bilaga C

Yttrande från universitetet i Umeå

Rektorsämbetet ansluter sig till de synpunkter som framföres i bifogade
yttrande av odontologiska fakulteten (Bilaga c). Umeå den 20 januari

LARS-GUNNAR LARSSON

Lars Mårdell

Bilaga c

Yttrande från odontologiska fakulteten vid Umeå universitet

anser att det nuvarande upphandlingsförfarandet fungerar
sställande, men vill dock icke motsätta sig en utredning angående
möjligheterna av en central upphandling gemensam för de odontologiska
laroanstalterna och försvarets sjukvårdsstyrelse, ehuru fakulteten svårligen
inser att ett sådant förfarande skulle kunna medföra några påtagliga
fordelar jämfört med dagens förhållanden. Dessutom är viss materiel
tor t. ex. odontologisk röntgendiagnostik av den art, att den icke lämpligen
kan medtagas i någon central upphandling över huvud taget. Umeå den 19
januari 1966.

Statens pris- och kartellnämnd

Revisorerna ha bl. a. undersökt försvarets sjukvårdsstyrelses inköp av
dentalmatenal under budgetåren 1962/63—1964/65 och därvid låtit underkasta
de vid dessa inköp upprättade upphandlingsprotokollen närmare

173

granskning. Motsvarande undersökning har gjorts beträffande inköp av
dentalmaterial vid universiteten i Lund och Umeå samt vid Karolinska inediko-kirurgiska
institutet. Granskningen har verkställts bl. a. av det skälet,
att vissa hithörande spörsmål aktualiserats genom en till chefen för försvarsdepartementet
vid 1964 års höstriksdag ställd enkel fråga rörande
upphandling av sådant material för försvarets sjukvårdsstyrelse. Vid undersökningen
har bl. a. framkommit, att vid samtliga upphandlingar regelmässigt
flera företag beretts tillfälle att avge anbud. De av de olika företagen
offererade priserna varierade emellertid i mycket obetydlig grad sinsemellan
och åtskilliga varor, framför allt s. k. märkesvaror, hade av anbudsgivarna
offererats till exakt samma pris. Revisorerna säga emellertid
i detta sammanhang, att de icke ansett sig böra ingå på frågan om anledningen
till, att rådande konkurrensförhållanden på förevarande område
icke resulterat i en mera divergerande prissättning.

Revisorerna framhålla vidare, att något som helst organiserat samarbete
i denna upphandlingsverksamhet mellan berörda myndigheter icke kunnat
påvisas, en omständighet, som de funnit vara otillfredsställande.

Det kan enligt revisorernas mening icke vara rationellt och förenligt med
god ekonomi att fyra olika statliga organ samtidigt upphandla samma slags
artiklar. Denna splittring av inköpsverksamheten minskar, framhålla revisorerna,
statsverkets möjligheter att av leverantörerna utfå största möjliga
kvantitetsrabatter. Revisorerna anse bl. a. på grund härav att snara åtgärder
böra vidtagas för att i förbilligande syfte samordna den statliga inköpsverksamheten
beträffande dentalmaterial.

Frågan om statsverkets möjligheter att genom en centraliserad upphandling
av dentalmaterial erhålla högre kvantitetsrabatter än vad nu är fallet
bör enligt nämndens mening ses mot bakgrunden av rådande konkurrensförhållanden
inom branschen. Nämnden vill därför till att börja med lämna
en kortfattad redogörelse härför. För närvarande redovisas i kartellregistret
14 i kraft varande konkurrensbegränsande överenskommelser avseende
dentalmaterial. Dessa avtal karaktäriseras i främsta rummet av att
flertalet såväl inhemska som utländska fabrikanter upplåtit försäljningsrätten
i Sverige av sina produkter till ett fåtal redan etablerade dentaldepåer,
nämligen Dental ÅR, AB Forssbergs Dentaldepot, AB Åhgrens Dentaldepot,
Landstingens Inköpscentral samt Västra Sveriges Dentaldepot. De
tre först nämnda, som äro de äldsta och ledande företagen i branschen,
ingå som parter i flertalet avtal. Denna form av selektiv försäljning har i
hög grad försvårat eller omöjliggjort nyetableringar i branschen. Här må
endast nämnas de utomordentligt stora svårigheter som Landstingens Inköpscentral
haft att övervinna vid upprättandet av sin avdelning för dentalvarox-,
som förser folktandvården med erforderligt dentalmaterial och utrustningar.
Landstingens Inköpscentral har ännu icke kunnat utverka
rätt till direkta inköp från så internationellt betydande fabrikanter som
Amalgamated Dental Trade Distributörs Ltd, London, The S. S. White Dental
Mfg Co, Phiiladelphia, Kerr Dental Mfg Co, Detroit in. fl. Den s. k.
ringen — Dental AB, Forssbergs och Åhgrens — ha emellertid medgivit
Landstingens Inköpscentral rätt att från dem inköpa sitt behov av ovan
nämnda fabrikanters märkesvaror, dock till högre priser än vid direkt inköp
från fabrikanterna. I sammanhanget förtjänar jämväl framhållas de
svårigheter i form av leveransvägran m. in. som postorderfirman Nordenta,
örsnndsbro, har mött icke blott från utländska utan även från svenska

174

fabrikanter. Nordenta har emellertid i allt väsentligt inriktat sin försäljning
på privatpraktiserande tandläkare, på vilken marknad företaget utgör en
verksam konkurrensfaktor. Ärendet är för närvarande föremål för Näringsfrihetsrådets
prövning.

Ett annat genomgående drag i avtalen är, att fabrikanterna i sina prislistor
angiva att priserna äro »suggested prices» (Kerr) eller »recommended
prices» (S. S. Wliite), d. v. s. vad som i Sverige åsyftas med vertikala
riktpriser. Endast Amalgamated har i avtalen med Forssbergs och Dentalbolaget
betingat sig att de av Amalgamated från tid till anAan fastställda
priserna på den svenska marknaden skola tillämpas. Sistnämnda form av
prissättning (bruttoprissystemet) är enligt svensk lag förbjuden och kan
följaktligen icke tillämpas av de svenska dentalfabrikanterna. En förteckning
lämnas i till yttrandet bifogade bilaga A över i kartellregistret införda
exklusivavtal avseende dentalvaror, vari som parter deltaga en eller
flera eller i vissa fall samtliga av de tidigare nämnda återförsäljarna.

Vad beträffar det av revisorerna påpekade förhållandet, att de i anbuden
offererade priserna endast varierade i mycket obetydlig grad och att åtskilliga
varor, framför allt s. k. märkesvaror, av anbudsgivarna offererats
till exakt samma pris, får nämnden anföra följande. Vid en av nämnden
företagen undersökning ha Dentalbolaget, Forssbergs och Åhgrens förklarat,
att det icke finnes någon överenskommelse dem emellan att vid anbudsgivning
offerera lika priser. Ej heller skulle det föreligga någon överenskommelse
att hålla de av fabrikanterna angivna riktpriserna. Förklaringen
till de identiska priser, som revisorerna påvisat beträffande framför
allt märkesvaror, är att söka i den omständigheten att företagen tilllämpa
en och samma kalkylationsmetod vid avgivande av anbud. Med undantag
för Landstingens Inköpscentral utgå återförsäljarna från de av fabrikanterna
angivna riktpriserna. På dessa priser lämnas enligt uppgift av
hävd 8 % rabatt. På grund härav bli offerterna på öret identiska. Vad angår
Landstingens Inköpscentral har för nämnden uppgivits, att inköpscentralen
med utgångspunkt från tidigare upphandlingsprotokoll offererar samma
priser som ringens medlemmar beträffande utländska märkesvaror. Dessa
priser motsvara regelmässigt 9 å 10 % pålägg på inköpscentralens nettoinköpspriser.
Ett lägre pålägg anses inte vara företagsekonomiskt möjligt.
På särskild förfrågan av nämnden har Landstingens Inköpscentral uppgivit,
att om man finge rätt att köpa ifrågavarande märkesvaror direkt från
fabrikanterna skulle inköpscentralen vid offererandet av priser i samband
med upphandling kunna inkomma till myndigheterna med mera konkurrenskraftiga
priser gentemot ringen. Detta är av nyss anförda skäl för
närvarande icke möjligt.

Åren 1957—1958 utförde nämnden på begäran av ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor en mera ingående undersökning rörande pris- och
konkurrensförhållanden inom dentalbranschen. Utredningsresultatet, som
redovisas i nämndens publikation Pris- och Kartellfrågor (häfte 2, år 1958),
närslutes yttrandet som Bilaga B.1 Av utredningen framgick bl. a. att den
genomsnittliga räntabiliteten såväl på eget som totalt arbetande kapital i
de sju företag, som berördes av utredningen, var tämligen låg, nämligen
3,6 % respektive 5,2 %. En markant skillnad förelåg emellertid mellan de
tre största företagen (den s. k. ringen) och de fyra övriga företagen. De

Ej avtryckt

175

förstnämnda tre största företagens avkastning å eget kapital varierade
mellan 3,7 % och 5,3 % och å totalt arbetande kapital mellan 5,3 % och
6,6 %. Motsvarande siffror för de fyra övriga företagen voro från underskott
med 4,3 % till överskott med 2,5 % respektive underskott om 1,1 %
till vinst om 1,3 % (se sid. 118—120 i bilaga B). Det uppgavs i utredningen
att branschen är kapitalkrävande, vilket främst beror på den låga omsättningshastigheten
hos varulagret. Det arbetande totala kapitalet omsattes
endast 1,2 gånger per år och det egna kapitalet 2,5 gånger.

Så länge ovan beskrivna konkurrens- och marknadsförhållanden bestå i
dentalbranschen, förefaller det nämnden mindre sannolikt att en centraliserad
statlig upphandling av dentalvaror d och för sig skulle kunna möjliggöra
påtagligt högre rabatter d. v. s. lägre priser för statsverket. De fördelar,
som eventuellt kunna stå att vinna genom en centralisering av upphandlingen,
torde därför för närvarande huvudsakligen vara tillfinnandes
i administrativt hänseende. Beträffande de faktiska möjligheterna till sådana
besparingar kan nämnden icke uttala sig. Under alla förhållanden
torde emellertid någon form av samverkan mellan upphandldngsmyndigheterna
till exempel beträffande kvalitetsbedömning vara av värde.

I handläggningen av detta ärende ha — förutom undertecknad generaldirektör
och kommerserådet Bouvin, föredragande —- deltagit byråcheferna
Wiedesheim-Paul och Elm. Stockholm den 28 januari 1966.

HELMER OLSSON

Sven Bouvin Stig Andrée

Bilaga A

Förteckning över i kartellregistret införda exklusivavtal avseende dentalvaror,
vari såsom parter deltaga en eller flera eller i vissa fall samtliga av följande
återförsäljare, nämligen Dental AB, AB Forssbergs Dentaldepot, AB
Ähgrens Dentaldepot och Landstingens Inköpscentral.

Kart.reg. nr

Avtalsparter

Konkurrensbegränsning m. m.

848

Reg. den 9/4 1953

AB Svedia Dentalindustri, å ena,
samt följande återförsäljare,
nämligen Dental AB, AB Forssbergs
Dentaldepot, AB Ähgrens
Dentaldepot, Landstingens Inköpscentral
samt Västra
Sveriges Dentaldepot, å andra
sidan

Svedia har förbundit sig att
sälja sina produkter endast till
angivna återförsäljare. Vid registreringstillfället
fastställdes
utförsäljningspriserna av Svedia
beträffande vissa artiklar och
beträffande det övriga sortimentet
av återförsäljarna i
samråd.

Numera riksprissätter Svedia
hela varusortimentet och något
samråd i prisfrågor återförsäljarna
emellan förekommer
icke längre.

849

Reg. den 9/4 1953

Scania Dentalmaterial AB, å Scania Dentalmaterial har för ena,

samt återförsäljarna Den- bundit sig att sälja sina pro -

176

Kart.reg. nr

850

Reg. den 11/4 1953

851

Reg. den 8/4 1953

853

Reg. den 9/4 1953

857

Reg. den 8/4 1953

858

Reg. den 8/4 1953

Avtalsparter

tal AB, AB Forssbergs Dentaldepot,
AB Åhgrens Dentaldepot
och Landstingens Inköpscentral,
å andra sidan

Elema-Schönander AB, å ena,
samt återförsäljarna AB
Åhgrens Dentaldepot, och Landstingens
Inköpscentral, å andra
sidan

AB Dentatus, å ena, samt återförsäljarna
Dental AB, AB
Forssbergs Dentaldepot, AB
Åhgrens Dentaldepot, Landstingens
Inköpscentral samt
Västra Sveriges Dentaldepot,
å andra sidan

Tanrac Ltd AB, å ena samt
återförsäljarna Dental AB, AB
Forssbergs Dentaldepot och AB
Åhgrens Dentaldepot, å andra
sidan

The S.S. White Dental Mfg Co,
Philadelphia, å ena, samt återförsäljarna
Dental AB, AB
Forssbergs Dentaldepot och AB
Åhgrens Dentaldepot, å andra
sidan

Kerr Dental Mfg Co, Detroit,
å ena, samt återförsäljarna
Dental AB, AB Forssbergs Dentaldepot
och AB Åhgrens Dentaldepot,
å andra sidan

Konkurrensbegränsning m. m.

dukter endast till angivna återförsäljare.

Vid registreringstillfället fastställdes
utförsäljningspriserna
av Scania, som emellertid den
1 juli 1954 övergick till riktprissättning.

Elema-Schönander har förbundit
sig att sälja sina produkter
endast till angivna återförsäljare.

Vid registreringstillfället fastställdes
utförsäljningspriserna
av Elema-Schönander, som
emellertid den 1 juli 1954 övergick
till riktprissättning.

Dentatus har förbundit sig att
sälja sina produkter endast till
angivna återförsäljare.

Vid registreringstillfället fastställdes
utförsäljningspriserna
av Dentatus, som emellertid
den 1 juli 1954 övergick till
riktprissättning.

Tanrac Ltd har förbundit sig att
sälja sina produkter endast till
angivna återförsäljare.

Vid registreringstillfället fastställdes
utförsäljningspriser och
övriga försäljningsvillkor av
Tanrac. Företaget övergick år
1954 till riktprissättning.

The S.S. White Dental Mfg Co
har förbundit sig att i Sverige
sälja sina produkter endast till
angivna återförsäljare.

Vid registreringstillfället fastställdes
utförsäljningspriserna
av återförsäljarna i samråd.

Till grund för prissättningen
lades en av White utfärdad
»dollarprislista». Numera meddelar
White riktpriser för den
svenska marknaden och något
samråd i prisfrågor återförsäljarna
emellan förekommer
icke längre.

Kerr Dental Mfg har förbundit
sig att i Sverige sälja sina produkter
endast till angivna återförsäljare.

Vid registreringstillfället fastställdes
utförsäljningspriserna
av återförsäljarna i samråd.
Något sådant samråd i prisfrågor
återförsäljarna emellan
förekommer icke längre sedan
riktpriser numera meddelas av
Kerr.

177

Kart.reg. nr
862

Reg. den 8/4 1953

863

Reg. den 9/4 1953

866

Reg. den 8/4 1953

870

Reg. den 9/4 1953

1732

Reg. den 20/10 1958

Avtalsparter

Dental Mfg Paschwitz & Co,
Berlin, å ena, samt återförsäljarna
Dental AB, AB Forssbergs
Dentaldepot, AB Åhgrens
Dentaldepot och Västra Sveriges
Dentaldepot, å andra sidan

R. Froeschke & Co, Berlin, å
ena, samt återförsäljarna Dental
AB och AB Forssbergs Dentaldepot,
å andra sidan

Ritter A.G., Durlach, och Ritter
Co, Rochester, å ena, samt
återförsäljarna Dental AB och
AB Forssbergs Dentaldepot, å
andra sidan

AB Forssbergs Dentaldepot och
Sveriges Tjänstetandläkareförening
genom Distributionsföreningen
Argentic u.p.a., å ena,
samt Guldsmeds AB, å andra
sidan

AB Forssbergs Dentaldeport
samt Amalgamated Dental
Trade Distributörs Ltd, London

Konkurrensbegränsning m. m.

Dental Mfg Paschwitz & Co har
förbundit sig att i Sverige sälja
sina produkter endast till angivna
återförsäljare.

Vid registreringstillfället fastställdes
utförsäljningspriserna
av Dental Mfg Paschwitz i samråd
med återförsäljarna.

De av Dental Mfg Paschwitz
tidigare fastställda priserna har
numera ersatts av riktpriser,
som bestämmes av leverantören
utan samråd med återförsäljarna.

R. Froeschke & Co har förbundit
sig att i Sverige sälja sina
produkter endast till angivna
återförsäljare.

Vid registreringstillfället gällde
att återförsäljarna skulle hålla
samma utförsäljningspriser på
dentalutrustningar, som levererades
av Froeschke.
Återförsäljarnas samarbete i
prisfrågor upprätthålles numera
genom samråd från fall till
fall.

Ritter har förbundit sig att i
Sverige sälja sina produkter
endast till angivna återförsäljare.

Vid registreringstillfället fastställdes
utförsäljningspriserna
av återförsäljarna i samråd.
Något sådant samråd förekommer
icke längre, sedan riktpriser
numera meddelas av
Ritter.

Genom avtalet har Forssbergs
tillförsäkrats ensamförsäljningsrätten
i Sverige till Guldsmedsbolagets
amalgamlegeringar.
Sveriges Tjänstetandläkareförening,
som tidigare bedrivit
verksamhet med försäljning
av amalgam som inköpts
från Guldsmedsbolaget, nedlade
i samband med avtalets tillkomst
denna verksamhet. Som
ersättning härför erhåller föreningen
viss royalty per kg
amalgam, som Forssbergs köper
från Guldsmedsbolaget för försäljning
i Sverige.

Forssbergs har jämte Dental
AB (reg.nr 1733) tillförsäkrats
ensamförsäljningsrätten i Sverige
till Amalgamateds produkter.

7 Rev. berättelse ang. statsverket år 1965. 11

178

Kart.reg. nr

Avtalsparter

Konkurrensbegränsning m. m.

I fråga om prissättningen gäller
att Forssbergs skall tillämpa de
priser Amalgamated tid efter
annan fastställer.

1733

Reg. den 20/10 1958

Dental AB samt Amalgamated
Dental Trade Distributörs Ltd,
London

Avtalet är av samma innehåll
som det under nr 1732 registrerade
avtalet.

I fråga om prissättningen gäller
således att Dental AB skall
tillämpa de priser Amalgamated
tid efter annan fastställer.

856

Reg. den 9/4 1953

Dental AB, AB Forssbergs Dentaldepot
och AB Åhgrens Dentaldepot -

Parterna har överenskommit om
gemensamma riktlinjer vid
debitering av fraktkostnader.

§ 32 Uthyrning av vissa lokaler vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet och Lunds universitet

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket ansluter sig till vad revisorerna anfört rörande ifrågavarande
hyresavtal. Ämbetsverket har emellertid inhämtat att nämnda avtal
i vad avser odontologiska fakulteten vid Lunds universitet uppsagts att
icke längre gälla efter den 1 januari 1966 och vad beträffar faktulteten vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet kommer att uppsägas och upphöra
att gälla från och med oktober månad innevarande år. Skulle förnyad uthyrning
av lokaler i här berörda fastigheter bli aktuell bör detta enligt ämbetsverkets
mening ske genom byggnadsstyrelsens försorg.

Vid handläggningen av detta ärende har byråcheferna Lundh, Walck, Säfström
och Näsholm närvarit, varjämte förste revisorn Segergren varit föredragande.
Stockholm den 26 januari 1966.

BERTIL EHNBOM

Ingemar Segergren

U ni versitetskanslersäm betet

Såsom framgår av bifogat yttrande (bilaga A), från universitetet i Lund
har upplåtelsen av försäljningslokaler för dentalvaror vid odontologiska fakultetens
i Lund byggnad upphört att gälla från och med den 1 januari
1966 genom uppsägning av de avtal, som upprättades år 1949 mellan å ena
sidan dåvarande tandläkarhögskolan i Malmö och å andra sidan Dentalaktiebolaget
respektive AB Forssbergs Dentaldepot.

Odontologiska fakulteten vid karolinska institutet har i sitt yttrande
(bilaga B), anfört, att det är fakultetens avsikt att omkring den 1 augusti
1966 upprätta ett centralt förråd för dentalt förbrukningsmateriel, varför
dentaldepoternas kvarblivande inom fakultetens lokaler till ovan angivet
datum bedömts såsom ett provisorium. Fakulteten anför vidare, att den i
annat fall har för avsikt att föranstalta om prövning av utgående hyror för
ifrågavarande lokaler.

179

Universitetskanslersämbetet har vid granskning av ärendet funnit att —
med hänsyn till föreliggande omständigheter — nu gällande avtal om förhyrning
av lokaler inom odontologiska fakultetens i Stockholm byggnad
snarast bör uppsägas.

Ämbetet ämnar uppdraga åt konsistoriet vid karolinska institutet att
samråda med byggnadsstyrelsen i syfte att snarast vidtaga erforderliga åtgärder
i detta hänseende.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad universitetskansler efter
föredragning av byrådirektören Ebenius. Vid ärendets slutliga handläggning
har därjämte närvarit byråchefen Poppius, lektorn Moll, avdelningsdirektören
Wennström och byrådirektören Bruno. Stockholm den 31 januari
1966.

NILS GUSTAV ROSÉN

Ann-Mari Ebenius

Bilaga A

Yttrande från universitetet i Lund

Sedan Rektorsämbetet vid universitetet i Lund anmodats att med anledning
av vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin berättelse
under § 32 Uthyrning av vissa lokaler vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
och Lunds universitet inkomma med yttrande, får ämbetet härmed
översända från universitetets odontologiska fakultet inhämtat utlåtande,
(bilaga a), varav framgår att de berörda upplåtelserna av försäljningslokaler
för dentalvaror vid tandläkarhögskolan i Malmö upphört att gälla från
och med den 1 januari 1966. Lund den 21 januari 1966.

PHILIP SANDBLOM

Malte Ragnarsson

Bilaga a

Yttrande från odontologiska fakulteten i Lund

Sedan flera år tillbaka har Dentalaktiebolaget och AB S. A. Forssbergs
Dentaldepot önskat dra in sina depoter vid Tandläkarhögskolan i Malmö.
Endast genom tillmötesgående från bolagens sida har dessa kvarstannat och
utövat sin serviceverksamhet. Under sådana förhållanden har det inte varit
möjligt att ens ifrågasätta en hyreshöjning. Båda kontrakten, vilka bilägges
i avskrift, är sedan den 1 jan. 1966 ur kraft. (Bilagor 1—2). Malmö den 19
jan. 1966.

7f Rev. berättelse ang. statsverket år 1965. II

180

Bilaga 1

Hyreskontrakt mellan Dentalaktiebolaget och tandläkarhögskolan i Malmö

Till Dentalaktiebolaget uthyres på ett års tid, räknat från den 1 juli 1949
uti Tandläkarhögskolan i Malmö rum nr 102 å 4:e våningen.

Lägenheten uthyres för att användas till försäljningslokal för dentalvaror,
avsedda att försäljas till de studerande vid högskolan.

Den överenskomna hyran utgör för helt år

Kronor Tretusen-- (3 000: —)

som med 750 kronor utan anfordrani förskottsvis betalas senast å sista
söckendagen före varje kvartals början till högskolans kassa.

För den händelse lägenheten skulle bliva färdig den 1 maj 1949 uthyres
densamma under månaderna maj och juni mot en hyra av sammanlagt 500
kronor.

Tandläkarhögskolan förbinder sig att uppvärma lägenheten medelst befintlig
värmeledning under tiden 20 september—15 maj, då rumstemperaturen
understiger -j- 18° Celsius, samt när varmvatten finnes tillgängligt
inom byggnaden tillhandahålla sådant vatten.

Myndigheternas bestämmelser om bränsleförsörjning upphäver kontraktets
förbindelse härvidlag.

Lägenheten uthyres med förmån av värme, varmvatten och elektrisk
kraft. För den händelse myndigheterna skulle bestämma minskning av
värmegrad eller varmvatten eller ransonering av elektrisk kraft innebär
detta icke att hyran kommer att sänkas.

Hyresgästen förbinder sig

att iakttaga sparsamhet i fråga om varmvatten och

att icke lämna vattenkranar öppna även om vattnet är avstängt.

Hyresgästen förbinder sig att hålla försäljningslokalen öppen för försäljning
till de studerande under tider som överenskommes med högskolan.

Detta kontrakt må icke utan särskilt medgivande intecknas.

Uppsägning av detta kontrakt skall ske minst 6 kalendermånader före
den avtalade hyrestidens utgång, i annat fall är kontraktet förlängt på ett
år för varje gång med enahanda uppsägningstid.

Förestående kontrakt har blivit upprättat i två lika lydande exemplar,
av vilka vardera parten tagit ett. Malmö den 15 mars 1949.

Tandläkarhögskolan i Malmö Dentalaktiebolaget

Härmed bekräftas att förestående avtal enligt under våren 1965 träffad
överenskommelse är uppsagt att icke längre gälla efter den 1 januari 1966.
Stockholm den 30/11 1965.

Dentalaktiebolaget

Tandläkarhögskolan i Malmö

181

Bilaga 2

Hyreskontrakt mellan AB Forssbergs Dentaldepot och tandläkarhögskolan i
Malmö

Till AB S. A. Forssbergs Dentaldepot uthyres på ett års tid, räknat från
den 1 juli 1949 uti Tandläkarhögskolan i Malmö rum nr 99 å 5:e våningen.

Lägenheten uthyres för att användas till försäljningslokal för dentalvaror,
avsedda att försäljas till de studerande vid högskolan.

Den överenskomna hyran utgör för helt år

Kronor Tretusen - (3 000: —)

som med 750 kronor utan anfordran förskottsvis betalas senast å sista
söckendagen för varje kvartals början till högskolans kassa.

För den händelse lägenheten skulle bliva färdig den 1 maj 1949 uthyres
densamma under månaderna maj och juni mot en hyra av sammanlagt 500
kronor.

Tandläkarhögskolan förbinder sig att uppvärma lägenheten medelst befintlig
värmeledning under tiden 20 september—15 maj, då rumstemperaturen
understiger + 18° Celsius, samt när varmvatten finnes tillgängligt
inom byggnaden tillhandahålla sådant vatten.

Myndigheternas bestämmelser om bränsleförsörjning upphäver kontraktets
förbindelse härvidlag.

Lägenheten uthyres med förmån av värme, varmvatten och elektrisk kraft.
För den händelse myndigheterna skulle bestämma minskning av värmegrad
eller varmvatten eller ransonering av elektrisk kraft inenbär detta icke
att hyran kominer att sänkas.

Hyresgästen förbinder sig

att iakttaga sparsamhet i fråga om varmvatten och

att icke lämna vattenkranar öppna även om vattnet är avstängt.

Hyresgästen förbinder sig att hålla försäljningslokalen öppen för försäljning
till de studerande under tider som överenskommes med högskolan.

Detta kontrakt må icke utan särskilt medgivande intecknas.

Förestående kontrakt har blivit upprättat i två lika lydande exemplar,
av vilka vardera parter tagit ett. Malmö den 14 mars 1949.

Tandläkarhögskolan i Malmö Aktiebolaget Forssbergs Dentaldepot

Härmed bekräftas att förestående avtal enligt under våren 1965 träffad
överenskommelse är uppsagt att icke längre gälla efter den 1 januari 1966.
Stockholm den 30/11 1965.

Aktiebolaget Forssbergs Dentaldepot

Tandläkarhögskolan i Malmö

182

Bilaga B

Yttrande från karolinska institutet

Som svar på remiss angående riksdagens revisorers berättelse i vad den
avser uthyrning av vissa lokaler vid karolinska institutet får rektorsämbetet
överlämna bifogat yttrande av odontologiska fakulteten. (Bilaga b).
Stockholm den 20 januari 1966.

STEN FRIBERG

Margareta Almling

Bilaga b

Yttrande från odontologiska fakulteten i Stockholm

Utredning pågår för närvarande om möjligheterna till samordning av
inköp av dentalmateriel för de statliga myndigheter, som har behov av sådant
materiel. I samband härmed planeras vissa lönsamhetsanalyser beträffande
frågan om förrådshållning av vissa materialslag jämfört med förfarandet
med avropsavtal. Det är fakultetens avsikt att med ledning av
gjorda iakttagelser vid till tiden februari—-april 1966 planerade undersökningar
upprätta ett centralt förråd för sådan förbrukningsmateriel, som bedömes
lämplig härför. Under förutsättning av tillräckliga personella och
anslagsmässiga resurser torde ett sådant förråd kunna inrättas omkring den
1 augusti 1966. I avvaktan härå har fakulteten bedömt dentaldepoternas
kvarblivande inom fakultetens lokaler som ett provisorium, som kommer
att upphöra vid angiven tidpunkt. Fakulteten har för avsikt att i annat fall
föranstalta om prövning av utgående hyror för lokalerna. Härvid bör upplysas
att ursprungligen fastställda hyror avsåg större och ändamålsenligare
utrymmen 4 resp. 2 trappor upp, vilka sedermera ombyggts för fakultetens
räkning, och att för de mindre lokalerna i bottenvåningen samma
hyror utgår som ursprungligen avtalats för de större lokalerna. Stockholm
den 12 januari 1966.

Byggnadsstyrelsen

Dåvarande tandläkarhögskolan i Stockholm upplät i juli 1930 inom
högskolans fastighet Holländargatan 17 mot en årlig hyra av 4 000 kronor
för vardera två lokaler till inom dentalbranschen verksamma försäljningsföretag.
Syftet med upplåtelserna var den förbättrade service som tillgången
av dentaliinstrument inom samma lokaler skulle innebära. Byggnadsstyrelsen
har ej medverkat vid hyresavtalens tillkomst, ej heller uppburit de för
lokalerna inflytande hyrorna, vilka i annan ordning inlevererats till statsverket.
Institutet har meddelat byggnadsstyrelsen att uppsägning för av -

183

flyttning kommer att verkställas till den tidpunkt respektive kontrakt medgiver,
d. v. s. den 1 oktober 1966.

De vid Lunds universitet uthyrda lokalerna avser 2 rum å respektive 4:e
och 5 :e våningen i odontologiska institutionens byggnad i Malmö och syftet
med uthyrningarna, som skett från den 1 juli 1949, var densamma som
beträffande Karolinska institutet i Stockholm. Ej heller i dessa fall har
byggnadsstyrelsen medverkat vid uthyrningarnas tillkomst.

Byggnadsstyrelsen har av institutionen erfarit att båda avtalen bringats
att upphöra fr. o. m. den 1 januari 1966.

I handläggningen av detta ärende har deltagit tf generaldirektören Smith
samt byggnadsråden Bertman och Ekdahl (föredragande). Stockholm den
25 januari 1966.

ÅKE SMITH

Lennart Ekdahl Åke Bottinga

184

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

§ 33 Kronans holmar och skär

Kammarkollegiet

Kammarkollegiet har i ett den 21 december 1965 avgivet betänkande
»Allmänt vattenområde» redovisat det utredningsuppdrag angående rätten
till allmänna vattenområden, som berörts av revisorerna (s. 277). Kollegiet
bär därvid bl. a. föreslagit upptagande i lag av ett stadgande om kronans
äganderätt till allmänt vattenområde (10 § i föreslagen lag om allmänt och
enskilt vattenområde). Tillika har föreslagits ett stadgande om att till allmänt
vattenområde hör ö som omgives av sådant vattenområde — d. v. s.
ö med mindre längd än 100 meter — och som icke i följd av urminnes
hävd, dom, skattläggning eller på annan särskild grund utgör särskild fastighet
eller hör till annan fastighet (8 §). En presumtionsregel av detta slag
torde, i vart fall beträffande mera betydelselösa holmar och skär, kunna
sägas utgöra en legal bekräftelse av den av ålder härskande uppfattningen
om äganderätten till dessa holmar och skär.

1 anslutning till revisorernas uttalande (s. 278) att kronans äganderätt
till smärre holmar och skär ute i havsbandet vanligen skulle kunna hänföras
till den regalrätt som kronan i äldre tider tillagt sig, får kollegiet anföra
följande. Dylika holmar och skär betraktades, som revisorerna själva
framhålla, i äldre tider ofta som i sig själva värdelösa. Varken från kronans
eller den enskildes sida torde i dessa fall förelegat något större intresse
att lägga under sig dem. Detta talar enligt kollegiets mening emot att
krononaturen skulle kunna härledas från någon tillägnelseakt i äldre tid.
Kronokaraktären synes i stället få uppfattas som en naturlig följd av att
öarna i äldre tid allmänt ansågos icke ingå i strandhemmans ägovälde och
således icke voro föremål för enskild rätt.

Kammarkollegiet äger, såsom av revisorerna omnämnts, inseende och
vård över sådana kronan tillhöriga holmar och skär beträffande vilka särskilt
förvaltningbeslut ej meddelats. Med förvaltningsbeslut förstås därvid
beslut varigenom vissa holmar och skär ställts under viss myndighets direkta
förvaltning. Beslut varigenom holme upplåtits till fritt begagnande
av allmänheten är ej att fatta som ett förvaltningsbeslut i denna mening.
Även beträffande sådana holmar ankommer alltså tillsynen på kammarkollegiet.
I klargörande syfte kanske även bör utsägas att meddelade beslut
om holmars fria begagnande av allmänheten självfallet kunna av kronan
återtagas, exempelvis för det fall att en holme erfordras för något särskilt
allmänt behov.

Revisorerna uttala att det står i full överensstämmelse med nu gällande
rättsuppfattning, att kronan skall hävda det allmännas anspråk på vissa
tillgångar »som ej på klara grunder tillkommer enskilda». Det tillägges, att
denna princip bl. a. kommit till uttryck i 1953 års s. k. sandtäktslag och i
utredningsuppdraget angående lagfästande av kronans äganderätt till allmänt
vattenområde.

185

Enligt kollegiets mening är revisorernas nyss återgivna uttalande alltför
kategoriskt avfattat. Med hänsyn till att kronan av ålder ansetts äga rätt
till holmar och skär i havsbandet synes det visserligen riktigt att kronan
nu i princip hävdar äganderättsanspråk till dylika landbildningar. Till skillnad
från de förhållanden som regleras i 1953 års sandtäktslag och den
föreslagna lagstiftningen om kronans rätt till allmänna vattenområden
måste man emellertid här räkna med att enskilda rättsanspråk kunna
konkurrera med kronans. Principen bör därför preciseras så, att kronan
skall hävda äganderättsanspråk i den mån enskild rätt ej kränkes. Huruvida
detta lämpligen kan ske genom lagstiftning — i vidare män än som
avses i kollegiets ovannämnda lagförslag — torde vara ovisst.

Om kollegiet sålunda är tveksamt beträffande möjligheterna att genom
en legal förklaring fastslå kronans äganderätt till holmar och skär som
icke ingå i det allmänna vattenområdet — saken bör dock givetvis närmare
undersökas — kan kollegiet å andra sidan instämma i revisorernas önskemål
om en ökad aktivitet från det allmännas sida för hävdandet av kronans
rätt. I betänkandet »Allmänt vattenområde» har kollegiet för övrigt
uttalat önskemål om en inventering av sådana holmar och skär med hänsyn
bl. a. till det ökade intresse som numera ur naturvårds- och friluftslivssynpunkt
knyter sig till desamma.

En fullständig utredning av vilka holmar och skär, som skola anses tillhöra
kronan, samt erforderliga åtgärder för fastställande av denna kronans
äganderätt kan komma att kräva omfattande arbetsinsatser och betydande
kostnader för statsverket. Innan arbetet därmed igångsättes synes
därför höra närmare undersökas om arbetet kan genomföras till rimliga
kostnader och vilken metod som i så fall bör tillämpas vid inventeringen.
Kollegiet vill för sin del föreslå att dessa frågor göres till föremål för särskild
utredning. Ett länkbart alternativ är att en dylik metod- och kostnadsundersökning
uppdrogs åt kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen
gemensamt. Kollegiet vill emellertid för sin del föreslå att en särskild utredningsman
tillsättes för nämnda undersökning.

I fråga om kommande inventering av kronans holmar och skär vill kollegiet
ifrågasätta om icke denna, i vart fall i en första omgång, bör begränsas
till holmar och skär belägna utanför det sammanhängande enskilda
kustvattnet. En motsvarande inventering inom detta kustvatten skulle sannolikt
bli alltför komplicerad i förhållande till det resultat som vore att
påräkna. Vid inventeringen synes också böra bortses från holmar och skär
som har eu längd understigande 100 meter och som därför enligt kollegiets
ovannämnda lagförslag presumeras ingå i det allmänna vattenområdet och
tillhöra kronan.

För att få en överblick av omfattningen av det arbete, som erfordras för
en inventering, och de problem som därvid kunna möta synes höra övervägas
att i samband med den föreslagna metod- och kostnadsundersökningen
göra en provinventering inom ett eller ett par representativa skärgårdsområden.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
kammarrådet Edling. Stockholm den 29 januari 1966.

ROLF DAHLGREN

Gösta Reuterswärd
Föredragande

186

Lantmäteristyrelsen

I Sotholmsärendet har kammarkollegiet uttalat att enligt dess erfarenhet
från vissa skärgårdsområden vore bestämmelserna i jorddelningslagen om
bevakandet av kronans rätt icke så effektiva som önskvärt vore. — De åsyftade
bestämmelserna torde till en början utgöras av föreskrifterna i 3 kap.
2 §, 19 kap. 5 § första stycket och 20 kap. 6 § 1 mom. första stycket sagda
lag, vilka innebära att lantmätaren skall vid förrättning enligt samma lag,
om han finner förrättningen angå fastighet, som står under allmän myndighets
vård och inseende, i god tid insända underrättelse om förrättningen
till länsstyrelsen i länet. Länsstyrelsen skall då förordna allmänt ombud
eller, där sådant förordnande bör meddelas av annan myndighet, ofördröjligen
överlämna underrättelsen till denna myndighet. Det år 1963 avgivna
förslaget till ny fastighetsbildningslag (SOU 1963: 68) innehåller eller hänvisar
till i stort sett samma bestämmelser. Lantmäteristyrelsen anser också
att i fastighetsbildningslagstiftningen svårligen kan införas någon bestämmelse,
varigenom lantmätaren skulle åläggas att särskilt bevaka kronans
rätt, utan att samtidigt rubba den hörnsten i förrättningsförfarandet som
en objektiv förrättningsmannainstans utgör. — Vidare må i sammanhanget
erinras om bestämmelserna i 3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen,
vilka röra laga skifte men som på grund av de tidigare omnämnda hänvisningsbestämmelserna
i 19 kap. 5 § första stycket och 20 kap. 6 § 1 mom.
första stycket samma lag gälla även vid lagens andra förrättningsinstitut.
Dessa bestämmelser, som i stort sett icke förändrats i förslaget till ny
fastighetsbildningslag, innebära att lantmätaren skall såsom en av de första
åtgärderna under förrättningen verkställa erforderlig utredning angående
vilka som beröras av förrättningen. Icke heller när det gäller denna utredning
synes kronan rimligen kunna tillerkännas någon särställning. — Det
vore uppenbart, uttalade kollegiet vidare i Sotholmsärendet i anslutning
till de åsyftade bestämmelserna i jorddelningslagen, att vid lantmäteriförrättningar
efter kusterna värdet av dessa bestämmelser vore beroende av
att det allmänna ombudet icke godtog varje från enskild jordägare framställt
anspråk på hävd till holmar och skär som låge på mera avsevärt avstånd
från stranden. I yttrande över Sotholmsutredningen har lantmäteristyrelsen
anfört, att styrelsen ansåg detta uttalande värt beaktande, och
styrelsen ifrågasatte om icke en cirkulärskrivelse i ämnet till länsstyrelserna
vore påkallad. Styrelsen i dess nuvarande sammansättning vill här
tillägga att enligt dess erfarenhet de allmänna ombuden icke bruka vara så
efterlåtna som kollegiets uttalande måhända kan ge anledning förmoda.
Skärpta instruktioner för ombuden kunna också motverka möjligheterna
att vid förrättningarna till alla parters fördel åvägabringa föreningar för
lösande i godo av föreliggande meningsskiljaktigheter.

Lantmäteristyrelsen anser det riktigt att bedöma situationen så, att möjligheterna
för enskilda att i dagens läge taga ifrågavarande marktillgångar
i besittning numera äro väsentligt mindre än förr och likaså möjligheten
att sedermera med åberopande av hävd stärka sådana anspråk som tidigare
varit mindre väl grundade. Men också möjligheterna att styrka hävd till
holmar och skär som i äldre tid nyttjats till hemman försvagas enligt styrelsens
bedömande efter hand genom att detta nyttjande i många fall upphört
för länge sedan. Totalt sett kan det därför sägas att tiden icke synes
arbeta mot kronan.

187

Statsrevisorerna ha i likhet med kammarkollegiet, funnit det icke motiverat
att kostsamma processer anställes mot enskilda jordägare eller andra
för att klarlägga äganderättsförhållandena på begränsade kustavsnitt. Det
uttalande av kollegiet som härvid åsyftades innehöll tillika ett uttryck för
den mening att domar i enstaka mål måhända icke skulle få större värde
som prejudikat ens i de fall kronan hade framgång med sin talan. Lantmäteristyrelsen
har fattat statsrevisorernas uttalanden, sedda i deras helhet,
så, att kronan hör med kraft bevaka det allmännas rätt till de ifrågavarande
holmarna och skären. Enligt styrelsens mening kan det med denna
riktlinje icke undvikas att enstaka rättegångar måste inledas, främst för
att få till stånd vägledande prejudikat i tillräcklig omfattning. Förutsatt
att rättegångarna i första hand inledas i tvister, där en någotsånär klar
principfråga kan anses föreligga, är styrelsens uppfattning den att domstolsutslagen
böra kunna få ett betydande prejudikatvärde. Att a priori
avstå från möjlighet till rättegång synes f. ö. i avsevärd mån försvaga kronans
förhandlingsmöjligheter. Givetvis kunna rättegångarna icke sällan
komma att hli kostsamma, men sådana grundliga undersökningar av typen
Sotholmsutredningen, som statsrevisorerna synes vilja rekommendera, bli
också dyrbara för statsverket. Frågan om avvägningen av kronans insatser
både i allmänhet och i de särskilda fallen försvåras genom den omständigheten
att det värde som holmarna och skären vanligen representerar huvudsakligen
är av ideell art. I denna fråga anser sig lantmäteristyrelsen f. n.
endast böra uttala att de resurser som äro behövliga för ett angeläget uppordnande
av förhållandena inom produktiv mark inom riket icke böra kopplas
över på åtgärder beträffande de ifrågavarande holmarna och skären.

Lantmäteristyrelsen avstyrker att äganderättsfrågorna beträffande holmarna
och skären i deras helhet överföras till domänstyrelsen. Lämpligt
kan däremot vara att till domänstyrelsens förvaltning överföra sådana holmar
och skär där äganderätten klart eller med stor sannolikhet tillkommer
kronan. Bevakningen av äganderättsfrågorna hör i övrigt enligt lantmäteristyrelsens
mening ltvarligga hos kammarkollegiet till dess klarhet vunnits i
de särskilda fallen.

Lantmäteristyrelsen vill i frågan om lämpliga åtgärder anknyta till styrelsens
utlåtande till Kungl. Maj :t denna dag över kammarkollegiets betänkande
Allmänt vattenområde. Styrelsen har i detta utlåtande beträffande kommungränserna
inom allmänt vattenområde framfört den meningen att,
efter förslag av kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen, förordnande skulle
meddelas jämlikt 1 § andra stycket kommunallagen beträffande alla dessa
gränser i ett sammanhang — ehuru av praktiska skäl måhända i etapper
— och på sådant sätt, att läget av dessa gränser bleve med erforderlig skärpa
klarlagt. Att lantmäteristyrelsen medtagits som förslagsställare beror på
att förarbetena i betydande omfattning komma att bli lantmäteritekniskt
betonade. Till dessa förarbeten, som måste innefatta iordningställandet avvisst
kartmaterial, kan naturligt anknytas ett fortsatt utredningsarbete med
sikte på de ifrågavarande holmarna och skären.

När spörsmål uppkommit huruvida viss holme i havsbandet av ålder tillhört
hemman (by) och alltså ej kronan, har ett ställningstagande i spörsmålet
vanligen främst blivit beroende på dels vad som kunnat utläsas ur
lantinäteriakter, dels vad som kunnat utrönas angående hävden. De ifrågakommande
lanlmäteriaklerna kunna ha vård åtskilliga, de äldre av dem
kunna ha varit svårtolkade även för fackmän och genomgången av dem kan
även i övrigt ha vård tidsödande, då icke endast kartorna utan också pro -

188

tokoll och beskrivningar måst studeras. Resultatet kan också lia varierat;
i ett fall kan holmen konsekvent ha medtagits vid verkställda skiften och
tilldelats viss fastighet. I ett annat fall kan en holme, som antytts på en
1600-talskarta över hemmanet, icke ha blivit redovisad eller omnämnd i senare
akter rörande hemmanet. De uppgifter som kunnat framskaffas angående
hävden äro ofta svävande, beroende på det extensiva utnyttjandet av
holmen under gångna tider. Icke sällan inskränka sig upplysningarna till
alt sagesmän av bortgångna personer hört att holmen förr stundom använts
för fårbete och upphängning av fiskredskap. Samtidigt kan det från kronans
sida ha påståtts att ett sådant utnyttjande icke utesluter atl holmen
tillhör kronan (jfr uttalandet i betänkandet Allmänt vattenområde s. 30
om hävdvunnen allemansrätt till utnyttjande, exempelvis för bete, slåtter
och dylikt). Med det sagda har lantmäteristyrelsen i korthet velat belysa
både hur omfattande undersökningarna angående äganderätten till en holme
eller ett skär kunna vara och hur osäkert underlaget för bedömandet
ändock ofta blir. Bedömandet försvåras också av att, såsom tidigare antytts,
vägledande rättsfall icke föreligga i tillräcklig omfattning.

Möjligheterna till bevakning av kronans rätt ökas allmänt sett om sådana
kronans holmar och skär, som icke tillhöra det allmänna vattenområdet,
upptagas såsom fastigheter i jordregistret (resp. i fastighetsregister
såsom för stad). 1 de fall sådan landbildning varit redovisad för sig i sista
jordeboken har den upptagits såsom en särskild enhet i jordregistret. Efter
det jordeboken i huvudsak upphörde att föras (år 1936) har lantmäteristyrelsen
i några fall — efter framställning från kammarkollegiet och med
stöd av 34 § första stycket jordregisterförordningen — i några fall förordnat
om upptagande i jordregistret såsom särskilda enheter av kronoöar och
kronoholmar. Lantmäteristyrelsen är också beredd att i den utsträckning
dess resurser tillåta själv väcka fråga om sådan registrering och att därvid
verkställa åtminstone huvudparten av erforderliga arkivundersökningar.
Styrelsen vill emellertid framhålla att registreringsvägen framstår såsom
framkomlig endast i de fall där äganderätten förefaller att vara klar. Vid
motstridiga pretentioner är det i ordregisterärendena knappast möjligt att
göra ett bedömande av hävden likvärdigt med vittnesbevisning inför domstol,
och i ett jordregisterärende kan givetvis en äganderättsfråga icke
avgöras med civilrättslig verkan.

Sådana som förhållandena äro synes böra övervägas möjligheterna att
på ett förenklat sätt klarlägga äganderättsförhållandena genom någon form
av anmälnings- och preklutionsförfarande eller jordrannsakan. Den knappa
remisstiden har icke gjort det möjligt för lantmäteristyrelsen att ens skissartat
ange ett tänkbart förfarande; därtill är frågan för svår. Klart synes
också vara att ytterligare inventeringar, närmast av översiktlig karaktär,
äro erforderliga innan frågan med fördel kan angripas. Såsom exempel på
förhållanden som därvid kunna vara värda beaktande må nämnas segelleders
sträckning; man möter i äldre handlingar stundom uppgifter innebärande
att äganderättspretentioner anknötos till segelled. Dessa inventeringar
kunna lämpligen utgöra en fortsättning på de enligt ovan tilltänkta förarbetena
av kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen för fastställandet av
kommungränserna inom de allmänna vattenområdena. Därefter synes kollegiet
och styrelsen gemensamt kunna överväga vilka åtgärder som lämpligen
böra föreslås eller vidtagas.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektörens ställföre -

189

trädare överingenjören Magnusson, föredragande, samt överingenjörerna
Corlin och Linder-Aronson, tf. överingenjörerna Jörbeck och Hygstedt ävensom
byrådirektören Rosell. Stockholm den 27 januari 1966.

RALF MAGNUSSON

Statens naturvårdsnämnd

Enligt de av statsmakterna år 1963 beslutade riktlinjerna för naturvårdsverksamheten
bör områden säkerställas i sådan omfattning att de tillsammans
skall kunna anses representativa för svensk natur och det svenska
odlingslandskapet. Skärgården intar en framträdande plats bland de naturtyper
det här gäller att slå vakt om. Även med hänsyn till det stora behovet
av områden för rekreation och rörligt friluftsliv är det, såsom revisorerna
framhållit, angeläget att vissa avsnitt av kusterna tryggas för det allmännas
räkning och att obehörig bebyggelse förhindras. Naturvårdsnämnden har
också enligt sin instruktion bl. a. att särskilt verka för att stränderna skyddas.
Det skulle enligt nämndens mening vara till viss fördel för lösandet av
ifrågavarande uppgifter om kronans rätt till holmar och skär kunde göras
gällande mera effektivt än hittills.

I syfte att främja kronans och det allmännas intressen föreslår revisorerna,
att en legal förklaring om kronans äganderätt skall tagas under
prövning. Revisorerna uttalar sig emellertid inte med bestämdhet i frågan
om vilka holmar och skär en sådan förklaring skall gälla. Vissa avsnitt i
revisorernas uttalande antyder att de landbildningar som skulle avses redan
är att betrakta såsom tillhöriga kronan. Det kan då synas överflödigt att
utfärda eu särskild förklaring härom. Beträffande mindre landbildningar
vill nämnden erinra om att kammarkollegiet i betänkandet »Allmänt vattenområde»
föreslagit en lag om allmänt och enskilt vattenområde, vilken
såvitt gäller allmänt vatten och därtill hörande mindre öar inrymmer en
legal förklaring av det slag revisorerna åsyftar (8 och 10 §§). Naturvårdsnämnden
har i huvudsak tillstyrkt kollegiets förslag, vilket framgår av bilagda
avskrift av nämndens utlåtande över betänkandet. (Bilaga). Beträffande
större holmar och skär finner nämnden det dock mera tveksamt huruvida
en legal förklaring av motsvarande slag bör ske. Vissa betänkligheter
kan anföras mot att man genom en schematisk regel ingriper i de
komplicerade rättsförhållanden som råder på området. I anledning av vad
revisorerna framhållit om att kronan skall hävda det allmännas anspråk
på vissa tillgångar, som ej på klara grunder tillkommer enskilda, vill naturvårdsnämnden
särskilt framhålla att — om den avsedda legala förklaringen
konstrueras som en regel om presumtion för kronans äganderätt —
en sådan ordning bör införas att motanspråk kan anhängiggöras och prövas
utan onödig omgång för den enskilde.

Då åtskilliga problem torde vara förknippade med en legal förklaring av
ifrågasatt slag, men en sådan sannolikt skulle vara till visst gagn bl. a. ur
naturvårdssynpunkt, förordar naturvårdsnämnden att förutsättningar, form
och konsekvenser beträffande en legal förklaring om kronans äganderätt
till vissa holmar och skär blir föremål för närmare utredning.

Om en legal förklaring av åsyftat slag utfärdas, bör en inventering ske
avseende beståndet av de holmar och skär som till följd av förklaringen
eller eljest tillhör kronan. En sådan inventering förutsätter ett omfattande

8 Rev. beriittehe ang. statsverket år 1965. It

190

utredningsarbete. Även om inventeringen sker så snabbt tillgängliga personalresurser
medger, torde den därför oundvikligen ta avsevärd tid i anspråk.

Revisorernas förslag att de ifrågavarande landbildningarna bör få en
mera samlad och enhetlig redovisning tillstyrkes av nämnden. Redovisningen
bör enligt nämndens mening dock ej åligga den centrala naturvårdsmyndigheten.
Då det av flera skäl kan vara lämpligt att redovisningen sker
hos den myndighet som kommer att handha förvaltningen, vill nämnden,
med utgångspunkt från sin nedan redovisade ståndpunkt rörande förvaltningen,
snarare förorda att redovisningen överlämnas åt domänstyrelsen.
Med hänsyn till angelägenheten av att allmänheten lätt kan taga del av denna
redovisning bör emellertid enligt nämndens mening även undersökas
huruvida redovisningen ej med större fördel kan ske länsvis, antingen vid
länslantmäterikontoren eller hos länsstyrelserna.

Enligt nämndens mening är det angeläget att förvaltningen av kronans
holmar och skär kommer att innefatta faktisk tillsyn. Med hänsyn till att
domänstyrelsen i motsats till kammarkollegiet har egna lokalorgan förordar
nämnden att de kronans större holmar och skär, som för närvarande ej
står under förvaltning av annan myndighet än kammarkollegiet, framdeles
skall förvaltas av domänstyrelsen.

Beslut om detta utlåtande har fattats av undertecknad överdirektör. Vid
handläggningen av ärendet har i övrigt närvarit byråcheferna Rhedin och
Esping samt tf. byrådirektören Miintzing, föredragande. Stockholm den 31
januari 1966.

SÖREN LANE

Lars Muntzing

Bilaga

Yttrande från statens naturvårdsnämnd

Enligt de av statsmakterna år 1963 beslutade riktlinjerna för naturvårdsverksamheten
bör områden säkerställas i sådan omfattning att de tillsammans
skall kunna anses representativa för svensk natur och det svenska
odlingslandskapet. Skärgården intar en framträdande plats bland de naturtyper
det här gäller att slå vakt om. Även med hänsyn till det stora behovet
av områden för rekreation och rörligt friluftsliv är det angeläget att
vissa avsnitt av kusterna tryggas för det allmännas räkning och att obehörig
bebyggelse förhindras. Naturvårdsnämnden har också enligt sin instruktion
bl. a. att särskilt verka för att stränderna skyddas. Ehuru nu nämnda
naturvårdssträvanden framförallt avser större landbildningar, kan ofta
även mindre holmar och skär besitta ett stort naturvärde. För naturvården
har vidare det allmänna vattnet, bl. a. på grund av dess betydelse för fritidsfisket,
i och för sig ett ej oväsentligt värde. Möjligheterna att för tillgodoseende
av naturvårdens intressen förfoga över allmänt vatten och därtill
hörande mindre holmar och skär torde enligt nämndens mening i viss
mån öka genom att kronans äganderätt uttryckligen fastslås.

Riksdagens revisorer har i sin berättelse för år 1965 under § 33 behandlat
»Kronans holmar och skär» och därvid för att främja kronans och det all -

191

mannas intressen bl. a. förordat, att en legal förklaring om kronans äganderätt
till vissa holmar och skär skall tagas under prövning. Såvitt gäller
mindre landbildningar synes revisorernas önskemål ha förverkligats genom
kollegiets betänkande. I specialmotiveringen till lagtexten har under 8 § vidare
berörts de av revisorerna framförallt åsyftade kronan tillhöriga öar
som, enär de är längre än 100 meter och således har eget vattenområde,
inte ingår i allmänt vattenområde. Beträffande dessa öar uttalas i betänkandet,
att det inte minst med hänsyn till det ökade intresse som numera ur
naturvårdssynpunkt och med hänsyn till friluftslivet knyter sig till öarna
är önskvärt att en inventering av beståndet utföres. Naturvårdsnämnden
vill för sin del instämma i kollegiets uttalande på denna punkt. Naturvårdsnämndens
synpunkter i frågorna om redovisningen och förvaltningen av
dessa större öar framgår av nämndens utlåtande över förenämnda avsnitt
ur riksdagsrevisorernas berättelse.

Förvaltningsbefogenheterna rörande allmänt vatten föreslås i betänkandet
skola tillkomma länsstyrelserna, fiskeristyrelsen, kammarkollegiet och
kommerskollegium. Naturvårdsnämnden vill här erinra om att jämlikt 1 och
7 §§ naturvårdskungörelsen (SFS 1964:825) domänstyrelsen skall handha
förvaltningen i den mån allmänt vatten ingår i nationalpark eller naturreservat.

En utveckling, som kan ha påskyndats av det genom 18 § naturvårdslagen
(SFS 1964: 822) införda generella tillståndstvånget för täkter på land, synes
pågå mot alltmer intensiv täkt av sand, grus och sten i havsbottnen.
Enär det på längre sikt kan befaras att denna utveckling i olika avseenden
kommer att motverka naturvårdssträvandena, torde naturvårdande myndighet
böra höras före upplåtelse av rätt till täkt inom allmänt vatten. Då
länsstyrelserna handhar tillståndsgivningen beträffande täkter på land, kan
detta i och för sig anses vara skäl för att de fortsättningsvis bör svara även
för nu ifrågavarande upplåtelser. Kammarkollegiets förslag om centralisering
av denna förvaltningsuppgift till kommerskollegium innebär dock vissa
fördelar, bl. a. ur planeringssynpunkt och med hänsyn till värdet av en enhetlig
praxis. Om ''kommerskollegium får svara för tillståndsgivningen bör
naturvårdande myndighet, i första hand vederbörande länsstyrelse samt i
vart fall då det gäller viktigare ärenden även naturvårdsnämnden, höras
innan upplåtelse sker. Med hänsyn till att inverkan på fisket som regel är
att befara bör samråd ske även med fiskeristyrelsen.

Beträffande övriga förvaltningsbefogenheter kommer dessa enligt kammarkollegiets
förslag att förbli splittrade på flera organ. Ehuru naturvårdsnämnden
anser att en ökad samordning av dessa befogenheter bör eftersträvas,
är nämnden inte för närvarande beredd att föreslå någon ändring i nuvarande
ordning.

SÖREN LANE

Lars Miintzing

192

Domänstyrelsen

Som riksdagens revisorer anfört är redovisningen av kronans holmar och
skär bristfällig. Detta lär delvis bero på att de mindre holmarna och skären
tidigare tillmätts ringa betydelse men framför allt på att rättsförhållandena
i många fall är oklara. Verkställda utredningar om vissa områden bär visat
att rättsförhållandena ofta är komplicerade och att kronans rätt icke kan
fastställas utan tidsödande och dyra procedurer. Även i de fall kronans
äganderätt är klar förekommer ofta nyttjanderätter, vilkas omfattning är
svår att fastställa. Förutom att omfattningen av de nyttjanderätter, som upplåtits
till allmänheten eller till vissa personer, kan vara oklar, råder även i en
del fall viss osäkerhet beträffande vilken myndighet förvaltning och tillsyn
tillkommer.

Styrelsen delar revisorernas mening att behovet av åtgärder för att undanröja
de ovan berörda oklarheterna numera framträder med större styrka än
tidigare. Den ökade efterfrågan på fritidsbostäder särskilt vid kusterna har
på många håll medfört en föga välordnad bebyggelse på kronoholmarna. I en
del fall har successivt upplåtits allt flera tomter utan att någon plan för området
funnits, i andra fall är bebyggelsen illegal men har fått pågå ganska
länge utan att påtalas. Hänsynen till naturvården och till det rörliga friluftslivet
kräver numera, att en del kustområden hållas fria från bebyggelse, och
i de områden, där fritidsbebyggelse alltjämt kan tillåtas, är det angeläget att
befintlig bebyggelse saneras och att eventuell ny bebyggelse noggrant planeras.

Som exempel på hur förhållandena kan ändras och medföra en ny syn på
problemen må nämnas att kammarkollegiet och domänstyrelsen under 1950-talet påbörjade en gemensam utredning beträffande kronans holmar och
skär i Norrbottens län. Man syftade härvid bl. a. på att i samråd med övriga
berörda myndigheter klarlägga vilka holmar som erfordrades för särskilda
ändamål och därför borde förvaltas av den myndighet som hade speciellt intresse
av vederbörande holme. I övrigt räknade man med att de holmar, varå
ett ekonomiskt skogsbruk kunde bedrivas, skulle förvaltas av domänstyrelsen,
medan återstoden borde stå under kammarkollegiets tillsyn. Under den
tid denna utredning pågått har emellertid domänstyrelsens åtgärder för underlättande
av allmänhetens fritidsvistelse på kronoparkerna fått en tidigare
icke förutsedd omfattning och styrelsen har även fått i uppdrag att i samråd
med statens naturvårdsnämnd medverka i markanskaffningen för naturvårdsändamål.
Styrelsen är därför numera närmast inställd på att samtliga
kronans holmar och skär i Norrbottens län, som icke erfordras för speciella
ändamål, bör ställas under domänverkets förvaltning.

Domänstyrelsen finner — i likhet med revisorerna — att det är angeläget
att kronans rätt till holmar och skär hävdas och att en samlad redovisning
erhålles. Starka skäl synes finnas för att samtliga kronoholmar och skär redovisas
på domänfonden och att domänstyrelsen förvaltar de holmar och
skär, som icke genom särskilda beslut upplåtes åt annan myndighet.

Styrelsen saknar emellertid erforderliga resurser för de inventeringar och
utredningar, som måste göras för att få till stånd en fnllständig redovisning.
Detta arbete torde ankomma på kammarkollegiet. Det torde likaledes ankomma
på kollegiet att bevaka kronans rätt vid eventuellt uppkommande
tvister rörande äganderätten till holmar och skär, som med stöd av kollegiets
utredningar kan komma att överföras till domänstyrelsens förvaltning. Med
hänsyn till arbetsuppgiftens omfattning ävensom med hänsyn till det för -

193

hållandet att utredningar redan gjorts eller pågår inom vissa områden synes
det vara lämpligast att arbetet sker etappvis i den takt personalresurserna
medgiver. Lämpligen torde utredningar kunna göras för ett län i sänder,
varefter beslut kan fattas rörande disposition och redovisning av kronoholmar
och skär inom detta län.

Avslutningsvis får styrelsen anmäla, att styrelsen i utlåtande över ett av
kammarkollegiet avgivet betänkande om allmänt vattenområde förklarat sig
icke ha funnit anledning till invändningar mot däri framlagda lagförslag.

I detta ärendes handläggning ha, förutom generaldirektören, deltagit byråcheferna
Kronvall, Nyström och Olsson, föredragande, byråchefen Nilsson,
förste domänfiskalen Rimbert, avdelningsdirektören Haglund samt jägmästaren
Granlund. Stockholm den 24 januari 1%6.

För generaldirektören
HANS OLSSON

Sven Peterson

194

HANDELSDEPARTEMENTET

§ 34 Statens provningsanstalt

Statskontoret

Riksdagens revisorer framhåller att utvecklingen av den i statlig regi bedrivna
provningsverksamheten skulle främjas genom ett fastare samarbete
mellan de olika institutioner som bedriver verksamhet på detta område. Därmed
förbättras bl. a. möjligheterna att fördela kostnaderna för instrumentanskaffning
och undvika dubbelarbete. Revisorerna anser vidare att redovisningssystemet
bör överarbetas. Klarare regler fordras för kostnadernas
fördelning mellan verksamhetens olika grenar. Det bör framgå i vad mån
kostnaderna för uppdragsverksamheten täcks av taxeinkomster. Revisorerna
erinrar också om att en förutsättning för att provningsanstalten skall
kunna uppvisa full kostnadstäckning för uppdragsverksamheten är att anstalten
inte skall vara nödsakad att utföra provningar åt andra myndigheter
utan ersättning.

Statskontoret delar revisorernas uppfattning att det är önskvärt med ökad
samordning av de statliga insatserna ifråga om provningsverksamhet. Enligt
statskontorets mening bör en inventering göras i syfte att skapa en överblick
över den provningsverksamhet som bedrivs av olika offentliga institutioner.
Behovet härav understryks genom den skrivelse provningsanstalten i
denna fråga tillställt chefen för handelsdepartementet i april 1965. Det framhålls
där bl. a. att det under senaste tid förekommit att statliga laboratorier,
som på grund av ändrade arbetsförhållanden fått ledig kapacitet, tagit upp
provning även på områden där provningsanstalten redan har tillräckliga resurser
att täcka behovet på marknaden.

Statskontoret har genom sin utredning ang. bokföring, kostnadsredovisning
och programbudgetering vid statsmyndigheterna bedrivit studier och
medverkat i försöksverksamhet vid provningsanstalten under 1964 och 1965.
Ett system för styrning och kontroll av verksamheten enligt programbudgetmodell
är i funktion. På grundval härav har anstaltens anslagsäskanden för
1966/67 framlagts i form av en programbudget vilken också redovisas i 1966
års statsverksproposition. Där visas bl. a. att det är möjligt att fördela samtliga
kostnader (inkl. de s. k. osynliga kostnaderna) på verksamhetens olika
grenar. Därmed erhålls uppgift om statens nettokostnad för uppdragen sedan
från intäkterna dragits såväl utgifterna under anslag som de på uppdragen
belöpande kostnaderna för pensioner, lokaler in. in. Kostnadsbokföringen
vid provningsanstalten gör det vidare möjligt att följa inte bara kostnader
och intäkter totalt för provningsuppdragen vid varje laboratorium utan också
för vissa typer av provningar.

Revisorernas önskemål beträffande kostnadsredovisningen vid provningsanstalten
torde därmed redan vara i stort sett tillgodosett.

Redovisningen ger dock inte upplysning om vilka kostnader för forskning
och utveckling av provningsmetoder som är att hänföra till viss uppdragsverksamhet.
Statskontoret har tidigare — i remissutlåtande 3.12.1963 ang.

195

taxorna vid provningsanstalten — ifrågasatt riktigheten i att uppdragsverksamheten
är helt befriad från att delta i täckningen av dessa kostnader. Sedan
1962/63 har omfattningen av uppdragsverksamheten ökat från 4 742 000
kr. till 5 360 000 kr. eller med 13 %. Under samma tid har forskningssektorns
kostnader ökat från 1 200 000 kr. till 1 782 000 kr. eller med ca 50 %
(uppgifterna är hämtade ur anstaltens driftbokslut och inkluderar samkostnader
och s. k. osynliga kostnader). Detta kan naturligtvis vara en i och för
sig riktig kostnadsutveckling även om det för dagen inte är möjligt att få
täckning för utvecklingskostnaderna genom avgifter. I redovisningen bör
dock kostnaderna för utveckling av provningsmetoder hänföras till de uppdragstyper
som de avser. På längre sikt torde det eljest bli svårt att bedöma
vilken inbördes dimensionering mellan verksamhetsgrenarna som bör gälla.

Statskontoret delar revisorernas mening att ersättning enligt taxa bör utgå
för alla de provningar som provningsanstalten utför, oberoende av om
uppdragsgivaren är statlig myndighet eller ej. Uppdragsverksamheten bör
över huvud inte belastas med kostnader som är av icke-affärsmässig natur.

Med anledning av revisorernas påpekanden vill statskontoret slutligen fästa
uppmärksamheten på att den relativt noggranna kostnadsredovisning och
de krav på kostnadstäckning som gäller vid provningsanstalten inte torde
förekomma vid samtliga de övriga statliga myndigheter som bedriver provningsverksamhet.
Enhetliga regler för kalkylering och taxesättning bör gälla
för såväl provningsanstalten som t. ex. vetenskapliga institutioner som
åtager sig provningsuppdrag i samband med visst forskningsarbete. Därest
en kartläggning av förekomsten av dubbelarbete ifråga om offentlig provningsverksamhet
kommer till stånd i enlighet med vad som här föreslagits,
bör enligt statskontorets mening uppmärksamhet ägnas även de principer
för taxesättning som tillämpas vid olika myndigheter.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit direktören Ivarsson, föredragande.
Stockholm den 28 januari 1966.

JAN RYDÉN

S.-I. Ivarsson

Statens provningsanstalt

I sitt uttalande berör revisorerna inledningsvis samordningsfrågorna inom
den statliga provningsverksamheten och framhåller att utöver det samarbete
som redan kommit till stånd möjligheter synes förefinnas att »åstadkomma
ytterligare resultat på den angivna vägen; ökade ansträngningar synes böra
göras för att fördela kostnaderna för instrumentanskaffning och undvika
dubbelarbete. Det synes även angeläget att förekommande samarbete erhåller
fastare former och regleras genom klarare överenskommelser, som kan
tjäna till ledning på längre sikt för framtida utbyggnadsprogram».

Här berörda fråga om samordning av provningsresurserna bär belysts i
en av provningsanstaltens styrelse till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ställd skrivelse, här närsluten som bilaga, vilken generaldirektör
Simonsson överlämnade vid personligt besök hos statsrådet Lange den
28 april 1965. I skrivelsen framhölls hl. a. att trots de insatser som redan
gjorts på detta område och som redovisats i skrivelsen måste konstateras att
frågan fortfarande var långt ifrån löst och alt denna också var av sådan
art alt den icke kunde lösas enbart genom initiativ från provningsanstaltens
sida. För alt belysa de svårigheter som är förenade med samarbetsfrågan

196

framhölls att »de statliga resurserna för provning är spridda över en mängd
sektorer, vilket försvårar möjligheterna att erhålla en riktig överblick över
situationen och även att på lämpligt sätt påverka förhållandena». Situationen
var med andra ord den att styrelsen fann det angeläget att sådana
åtgärder genom statsmakternas bistånd bleve vidtagna att en bättre överblick
och samordning av de statliga insatserna på provningsområdet kunde
åstadkommas. Skrivelsen utmynnade i en framställning om att de berörda
problemen rörande provningsverksamheten vid statliga och statsunderstödda
institutioner och laboratorier blev föremål för en närmare utredning. Den i
skrivelsen berörda samordningsfrågan har i dagarna diskuterats vid ett
sammanträde på anstalten med representanter för handelsdepartementet,
varvid föreslogs att problemkomplexet skulle upptagas vid gemensamma
överläggningar mellan handelsdepartementet, statskontoret, riksrevisionsverket
och provningsanstalten. Styrelsen är dock angelägen framhålla att
anstalten som hittills för sin del helt naturligt kommer att undersöka och
tillvarataga alla möjligheter att söka åstadkomma ett rationellt utnyttjande
av landets provningsresurser i enlighet med revisorernas målsättning. Det
kan i detta sammanhang framhållas att samarbete med statens institut för
hantverk o. industri förekommer i fråga om utveckling av normer och provningsmetoder
för eldstäder och eldningsapparater. Viss kontakt förekommer
också i fråga om provning av TV-apparater samt färger och lacker.
Regelbundna överläggningar mellan cheferna för de båda verken har pågått
sedan ett par år tillbaka.

Den andra frågan som beröres av revisorerna är kostnadstäckningen och
därmed sammanhängande disposition av anslaget för uppdragsverksamheten.
Genom att anstalten under åren 1961/62—1964/65 ej kunnat uppnå
önskvärd kostnadstäckning i uppdragsverksamheten har följaktligen anstalten
ej heller kunnat uppfylla de föreskrifter som i regleringsbreven
intagits rörande dispositionen av anslaget »Uppdragsverksamhet». Av detta
anslag finge disponeras sammanlagt högst ett belopp motsvarande de ersättningar
som anstalten betingade sig av uppdragsgivare efter frånräkning av
de i ersättningarna ingående tilläggen för pensionerings- och kapitalkostnader
m. m. Den grad av kostnadstäckning som är tänkbar att uppnå i uppdragsverksamheten
har ej kunnat fastställas under den uppbyggnadsperiod
som förevarit. I prop. 41: 1961 framhåller också departementschefen att en
närmare prövning av taxefrågan etc. borde anstå till dess att de ekonomiska
resultaten av anstaltens verksamhet efter omorganisationen började framträda
och kunde bedömas ingående.

Provningsanstalten har alltsedan omorganisationen haft underhandskontakt
med handelsdepartementet i här berörda frågor och ingående behandlat
dessa i den till handelsdepartementet i november 1963 överlämnade utredningen
rörande anstaltens taxor, som även uppmärksammats av revisorerna
(s. 285). Utredningen resulterade i en omläggning av anslagsredovisningen
i enlighet med anstaltens förslag, varigenom numera en anpassning kan
ske mellan anslagsredovisning och kostnadsbokföring. Vad beträffar kostnadstäckningen
har denna successivt förbättrats och utgjorde under budgetåret
1964/65 enligt nu tillämpade regler för kostnadernas fördelning i
genomsnitt 87 % för hela anstalten. Det kan även framhållas att en inom
anstalten internt tillsatt kommitté, sammansatt av representanter för laboratorierna
och anstaltens kansli, i fortsättningen kommer att kontinuerligt
följa kostnadsutvecklingen och taxorna. Ny taxehöjning å genomsnittligt
20 % kommer att genomföras 1''r. o. in. den 1 februari 1966.

197

Revisorerna har i sitt uttalande begränsat sig till att framhålla att det
vid anstalten tillämpade redovisningsförfarandet dels bör överarbetas i syfte
att erhålla klarare och mer överskådliga regler för kostnadsfördelningen
mellan verksamhetsgrenarna och dels utformas så att det klart åskådliggör
i vad mån kostnader för uppdragsverksamheten motsvaras av debiterade
taxeinkomster. Eftersom dessa frågor intimt hänger ihop med det
programbudgetarbete som under statskontorets medverkan pågår vid anstalten
vill styrelsen framhålla att arbetet med att söka åstadkomma en
rättvisande kostnads- och intäktsfördelning mellan anstaltens olika aktiviteter
härvid är av central betydelse. En särskild expertgrupp håller också
på med att omarbeta det nuvarande systemet för tidskrivning så att en
klarare redovisning av tidsåtgången på bl. a. uppdragssidan kan genomföras.

Styrelsen har slutligen med tillfredsställelse noterat vad revisorerna framhåller
beträffande bestridande av kostnader för sådana provningar och
undersökningar som sker på uppdrag av andra statliga myndigheter. Stockholm
den 31 januari 1966.

FOLKE K. G. ODQVIST

Lennart Simonsson

Bilaga

Verksamheten vid statens provningsanstalt har sedan anstaltens omorganisation
år 1961 bedrivits i enlighet med riktlinjer, framlagda i den av
riksdagen godkända propositionen nr 41/1961. Dessa riktlinjer grundar sig
på förslag, framlagda av provningsanstaltsutredningen i betänkande SOU
1960: 27, »Offentlig provningsverksamhet».

Efter omorganisationen har en i vissa fall väsentlig förstärkning skett av
provningsanstaltens resurser, icke minst på det personella planet. Detta har
medfört att arbetet nu kan bedrivas mera rationellt och även på en högre
teknisk-vetenskaplig nivå än tidigare. Uppdragsverksamheten har ökat i
omfång trots ganska betydande taxehöjningar och en successiv förbättring
av kostnadstäckningen har kunnat uppnås. En välbehövlig bearbetning och
utveckling av provnings- och mätmetoder har påbörjats. Vidare har provningsanstalten
på ett mera aktivt sätt än tidigare kunnat deltaga i såväl
nationellt som internationellt standardiseringsarbete.

Jämsides med uppbyggnadsarbetet har uppmärksamhet ägnats möjligheterna
att taga upp samarbete med institutioner och laboratorier, som erbetar
inom eller har anknytning till provningsanstaltens verksamhetsområden.
Strävan har därvid varit att utnyttja i landet befintliga resurser samt
att på lämpligt sätt samordna uppdrags- och forskningsverksamheten vid
provningsanstalten med liknande verksamhet på andra håll. överenskommelser
av olika slag har därvid kunnat träffas. Samarbetet har även utsträckts
till provningsanstalter och forskningsinstitut i de nordiska länderna.

Trots de insatser som sålunda gjorts måste man konstatera, att frågan
om en samordning av provningsresurserna vid statliga och statsunderstödda
Rev. berättelse ang. statsverket år 1965. II

198

verk och institutioner fortfarande är långt ifrån löst. Frågan är också av
sådan art, att den icke kan lösas enbart genom initiativ från provningsanstaltens
sida.

Samordningsfrågan har bland annat tagits upp av statskontoret, som
i en intern arbetspromemoria från slutet av år 1961 konstaterade, »att provningsutrustning
anskaffas årligen för betydande belopp och att ingen som
helst samordning förekommer mellan olika statliga organ när det gäller
inköp» och att »anslag till utrustning lämnas från icke mindre än sju departement».

Det sistnämnda förhållandet kan sägas vara karakteristiskt för de svårigheter,
som är förenade med samarbetsfrågan. De statliga resurserna för
provning är nämligen spridda över en mängd sektorer, vilket försvårar möjligheterna
att erhålla en riktig överblick över situationen och även att på
lämpligt sätt påverka förhållandena.

Den nu rådande situationen är delvis orsakad av att provningsanstalten
tidigare under en följd av år hade så begränsade medel till sitt förfogande
att anstaltens tekniska nivå och kapacitet allvarligt försämrades i förhållande
till den tekniska utvecklingen på andra håll. Anstaltens möjligheter att
göra en aktiv insats inom den statliga sektorn blev således mycket begränsade.
Det samtidigt ökade behovet av provning inom denna sektor måste därför
lösas på andra sätt och bedrives nu, som bland annat framgår av provningsanstaltsutredningens
inventering, vid ett flertal större eller mindre
och från varandra helt fristående laboratorier.

I många fall bedrives provningsverksamheten rid dessa laboratorier endast
med hänsyn till de egna behoven men i andra fall tar man också uppdrag
utifrån på samma sätt som statens provningsanstalt. Under senaste
tid har sådan offentlig provningsverksamhet tagits upp rid ytterligare några
statliga laboratorier, som på grund av ändrade arbetsförhållanden fått ledig
kapacitet. Delvis gäller det här områden där provningsanstalten redan
har tillräckliga resurser för att täcka behovet på marknaden.

Styrelsen för statens provningsanstalt önskar med ledning av det sagda
framhålla angelägenheten av att sådana åtgärder vidtages, att en hättre överblick
och samordning än nu av de statliga insatserna på provningsområdet
kan åstadkommas. Det torde vara helt utan tvivel att betydelsefulla besparingar,
gällande såväl personal som utrustning, härvid skulle kunna göras.
Viktigt är också att genom en samordning åstadkomma att samma eller
överenstämmande provnings- och mätmetoder användes vid åtminstone de
laboratorier som tar emot provningsuppdrag från utomstående.

De nu rådande oklara förhållandena i fråga om provningsverksamheten
inom den statliga sektorn kan för provningsanstaltens del medföra svårigheter
att på rationellt sätt utnyttja anstaltens resurser för offentlig provningsverksamhet
liksom att på ett ur ekonomisk synpunkt riktigt sätt planlägga
den fortsatta uppbyggnaden av anstalten. En bidragande svårighet är
de mycket olika krav på kostnadstäckning som förekommer vid de statliga
och statsunderstödda institutioner som bedriver offentlig uppdragsverksamhet.
Även om likartade grunder för debiteringarna skulle kunna åstadkommas
återstår skiljaktigheter på grund av att många institutioner tillämpar
nettoredovisning och därför oftast kan tillgodoräkna sig de i debiteringarna
ingående kostnaderna för hyror och pensioner jämte kapitalkostnaderna.

Styrelsen anhåller att de nu berörda problemen rörande provningsverksamheten
vid statliga och statsunderstödda institutioner och laboratorier
närmare utredes. Styrelsen vill därvid anknyta till statskontorets ovan

199

nämnda promemoria i denna fråga samt till de diskussioner som under hand
förts mellan statskontoret och provningsanstalten i anledning av promemorian.
Stockholm i april 1965.

§ 35 Utnyttjandet av AB Atomenergis anläggningar
Statskontoret

AB Atomenergi bildades år 1947 med uppgift att bedriva målinriktad
forskning och utvecklingsarbete för att inom landet möjliggöra atomenergins
utnyttjande för fredliga ändamål. Denna uppgift har krävt uppbyggande
av stora forskningsanläggningar jämte tillhörande serviceorgan främst
vid bolagets forskningsstation i Studsvik. I och med att betydelsefulla resultat
uppnåtts har svensk industri på senare tid fått möjlighet att med
egna resurser åta sig konstruktion och tillverkning av reaktorer på kommersiell
bas. Detta är ett av de mer synliga tecknen på att atomenergiområdet
numera är tämligen väl kartlagt vad avser områdets rent vetenskapliga
grundvalar. AB Atomenergi har själv påpekat, att verksamheten under de
senaste åren begränsats, att en viss marginal- och överskottskapacitet förefinnes
och att denna förväntas växa. Initiativ till samarbete bl. a. med forskningsråden
har även tagits för att till Studsvik knyta lämplig forskningsverksamhet.
I några fall har samarbete redan inletts.

Riksdagens revisorer finner för sin del att resurserna i Studsvik representerar
så betydande värden att kraftfullare åtgärder bör vidtagas för
effektivisering av utnyttjandet,. Härvid torde i första hand forskning och
utbildning inom kärnfysik och närliggande områden ifrågakomma, men
även annan statlig verksamhet kan vara aktuell. Revisorerna anser det möjligt,
att landets industri och näringsliv skulle kunna draga viss nytta av
Studsvik även utanför kärnenergiområdet, speciellt där nyanläggningar är
aktuella. Det bör heller inte vara uteslutet, att atombolaget utvidgar de upptagna
kontakterna till myndigheter och företag i andra länder.

1 förevarande sammanhang bör vissa skrivelser från AB Atomenergi och
delegationen för atomenergifrågor även uppmärksammas.

Styrelsen för atombolaget har i skrivelse till chefen för handelsdepartementet
16.9.1965 hemställt om en offentlig utredning rörande målsättningen
och formerna för bolagets forskningsverksamhet samt om en omprövning
av hittillsvarande organisation för koordinering av denna verksamhet med
annan forskning, som inom landet bedrivs på atomenergiområdet.

I yttrande över atombolagets förslag till anslagsäskanden för budgetåret
1966/67, avgivet 24.11.1965, berör delegationen för atomenergifrågor såväl
utnyttjandet av bolagets resurser i Studsvik som förslaget om en offentlig
utredning. I nämnda yttrande anför delegationen.

»Atombolaget stöder även indirekt vissa utomstående organs forskningsverksamhet
genom alt ställa sina betydande materiella resurser till förfogande
på fördelaktiga villkor. Ett exempel härpå utgör forskningsreaktorn
R 2 i Studsvik, som disponeras av forskningsråden in. fl. Detta sker mot en
nominell avgift som torde betydligt understiga bolagets verkliga kostnad för
upplåtelsen. Ur allmänna forskningspolitiska synpunkter kan en sådan
finansieringsmetod diskuteras. Den försvårar en redovisning av de verkliga
kostnaderna och därmed även eu rationell prioritering.

200

Det bör undersökas om inte forskningsstationen i Studsvik skulle kunna
utnyttjas på ett mera vidsträckt och optimalt sätt, något som vore synnerligen
önskvärt med hänsyn till de höga fasta kostnaderna för anläggningarna.
I sitt utlåtande över atombolagets petita för budgetåret 1965/66 framhöll
delegationen vikten av att resurserna i Studsvik ställs till förfogande
för att tillgodose behov av forsknings- och utvecklingsarbete även inom andra
områden. Delegationen vill återigen understryka denna synpunkt. I sammanhanget
må erinras om att det nyligen beslutade tekniska utvecklingsarbetet
för att minska skadliga föroreningar i bilavgaser skall bedrivas i
Studsvik under ledning av eu särskild expertgrupp. Som exempel på en annan
aktivitet som med fördel skulle kunna förläggas till Studsvik — vilket
också föreslagits av atombolaget — vill delegationen framhålla vatten- och
luftvårdsforskningen.

Atombolaget har hemställt om en offentlig utredning om målsättningen
och formerna för bolagets forskningsverksamhet liksom om organisationen
för samordning av denna verksamhet och annan forskning som inom landet
bedrivs på atomenergiområdet. Delegationen, som redan tidigare uppmärksammat
dessa problem, anser synnerligen önskvärt att en utredning
snarast kommer till stånd och att de frågor rörande bolagets forskningsverksamhet,
som delegationen här antytt blir föremål för ingående överväganden.
»

»Delegationen anser motiverat att uppdraget för en utredning rörande
atombolagets forskningsverksamhet vidgas till att omfatta även andra frågor.
Atombolaget bildades i stort sett med den form bolaget alltjämt har
redan 1947. Även om riktlinjerna för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet
successivt modifierats — bl. a. genom beslut vid 1958 års B-riksdag
och genom de av atombolagets styrelse år 1960 antagna riktlinjerna för bolagets
samarbete med industrien — skedde den senaste allmänna översynen
av den statliga insatsen år 1956. Under det senaste årtiondet har en utomordentligt
snabb utveckling ägt rum. På grundval av erfarenheter från de
första statliga kraftreaktorprojekten har nu svensk industri möjlighet att
med egna resurser åta sig konstruktion och tillverkning av reaktorer på
kommersiell bas. Såsom delegationen redan framhållit kan detta ge anledning
till att ompröva den arbets- och ansvarsfördelning, som hittills gällt
mellan industrien och bolaget. Därvid kan den organisatoriska form, som
valts för den statliga utvecklingsinsatsen, visa sig i behov av översyn. I
sammanhanget bör särskilt undersökas hur bolagets resurser framför allt
vid forskningsstationen i Studsvik skulle kunna utnyttjas i större omfattning
för aktiviteter även på andra områden än atomenergiområdet. En utredning
torde även böra ta ställning till den mera allmänna frågan om storleken
av den totala statliga insatsen på atomenergiområdet. Den koncentration
av resurser till detta område, som ägt rum under de senaste tio åren,
kan visa sig i behov av omprövning även med hänsyn till det långsiktiga
behovet av teknisk-vetenskapliga insatser på andra områden samt samhällets
tillgång på kapital och kvalificerad arbetskraft» .

Betydande forskningsresurser har skapats i Studsvik. Statskontoret finner
det angeläget, att dessa i största möjliga utsträckning även utnyttjas
av andra vetenskapligt verksamma institutioner. Med hänsyn till att resurserna
tillskapats i syfte att på bästa sätt tillföra landet grundläggande erfarenheter
på reaktorområdet, bör friställda resurser i väsentlig omfattning
betraktas såsom avskrivna inom ramen för denna målsättning, om icke

201

anskaffningsbeslut grundat sig på vissa antaganden om intäkter från uthyrning
av utrustning eller försäljning av tjänster. Inte minst med hänsyn
till Studsviks ogynnsamma läge — motiverat av säkerhetsskäl — synes det
tillrådligt att icke i onödan orsaka lågt utnyttjande av resurserna genom
tillämpning av taxor, som kan verka avskräckande för användarna. Var^e
sig avskrivningsmedel äskas över den ena eller den andra huvudtiteln måste
under alla omständigheter anläggningarna i huvudsak avskrivas med statsmedel.
Taxesättningen vad avser befintliga resurser bör därför avpassas så
att redan anskaffade resurser blir så effektivt utnyttjade som möjligt medan
den vetenskapliga utrustningen ännu anses modern. Därest viss ny forskningsverksamhet
långsiktigt förlägges till Studsvik måste sådana anslag
tillskjutas, att ifrågavarande forskning får naturliga möjligheter till teknisk
förnyelse.

Vad beträffar framsiktiga investeringar delar statskontoret delegationens
uppfattning, att taxor normalt bör vara avpassade för full kostnadstäckning.
Om man i dagens läge följer en sådan linje utestängs emellertid landets
forskare från möjlighet att utnyttja Studsviks resurser annat än i ringa utsträckning
på grund av brist på medel för ändamålet. Det förtjänar uppmärksammas,
att redan kostnaderna för forskares resor till och från Studsvik
kan skapa svårigheter härvidlag.

Geografiska avstånd spelar en väsentlig roll för möjligheterna till ett rationellt
utnyttjande av Studsvik. Lämpligt synes därför vara att i första hand
överväga lokalisering till Studsvik av sådan verksamhet, som endast kan bedrivas
på avstånd från tätbebyggelse.

Statskontoret finner det angeläget, att i första hand en utredning kommer
till stånd rörande målsättningen för de statliga insatserna på atomenergiområdet
och den organisatoriska formen för dessa insatser. 1 sammanhanget
hör uppmärksammas de förändringar, som kan aktualiseras med avseende
på utnyttjandet av befintliga resurser vid forskningsstationen i Studsvik,
varnad såväl ökat ianspråktagande för annan statlig verksamhet som upplåtande
till annat ändamål bör övervägas. Kortsiktigt bör sådana åtgärder
vidtagas, som stimulerar utnyttjandet av Studsviks friställda eller marginellt
tillgängliga resurser i största möjliga omfattning.

Vid detta ärendens handläggning har närvarit avdelningschefen Svenonius,
föredragande, samt professorn B. Åberg. Stockholm den 28 januari 1906,

IVAR LÖFQVIST

Per Svenonius

Universitetskanslersämbetet

På grund av tidsbrist har yttranden från berörda universitet och högskolor
ej infordrats. Frågan har emellertid behandlats av de tekniska och matematisk-naturvetenskapliga
fakultetsberedningarna. Universitetskanslersämbetet
vill med beaktande av vad beredningarna uttalat framhålla följande.

Ämbetet finner det ytterst angeläget att inom landet befintliga forskningstillgångar
i största möjliga utsträckning och på effektivaste sätt kommer
forskningen och den akademiska utbildningen till godo. Vid AB Atomenergis
anläggningar i Studsvik synes visst utrymme föreligga för ett utnyttjande i
universitetsundervisningens tjänst. Om och i vilken utsträckning detta kan

202

ske anser ämbetet böra närmare utredas. Därvid bör uppmärksammas att
resurserna icke uteslutande bör satsas på utbildning av kärnfysiker. Utredningen
bör sylta till att få ett allsidigt grepp på vilka andra ämnesområden,
som kan komma i fråga för undervisning i Studsvik. Vidare bör icke förututsättas
att endast forskarutbildning skall ifrågakomma. Möjlighet att till
Studsvik förlägga även lägre akademisk utbildning synes ej utesluten och
bör därför närmare undersökas. Statens råd för atomforskning bär i yttrande
över 1963 års universitets- och högskolekommittés betänkande berört
denna fråga. Universitetskanslersämbetet vill härtill ytterligare peka
på att avståndet mellan Studsvik och Linköping icke är längre än att en
anknytning mellan den undervisning, som avses skola meddelas där vid tekniska
och medicinska fakulteter, och anläggningarna i Studsvik lämpligen
kunde övervägas. Ämbetet vill dock i detta sammanhang anmäla att matematisk-naturvetenskapliga
fakultetsberedningen ej anser tillräckliga skäl
föreligga att i Studsvik ge utbildning i naturvetenskapliga ämnen för studerande
under licentiandnivån.

Ämbetet vill vidare framhålla att inom åtskilliga tekniska forskningsfält
förmärkts ett växande behov av insatser på materialforskningens område.
Med den speciella utrustning, som studsviksanläggningarna på detta område
redan har och som efter förflyttning av bolagets f. n. till Stockholm
förlagda metallurgiska forskning ytterligare kommer att utökas, ligger det
mycket nära till hands att tänka sig materialforskning — med ett starkt
inslag av grundläggande forskning — som ett av huvudområdena för den
framtida verksamheten i Studsvik. Härigenom skulle också — till gagn
främst för industrin — en väsentligt utökad satsning på materialkunskap
kunna ske.

Chefen för handelsdepartementet har den 30 december 1965 bemyndigats
tillsätta eu utredning angående statens fortsatta insatser på atomenergiområdet.
I direktiven till de sakkunniga har departementschefen även berört
frågan om studsviksanläggningarnas utnyttjande för akademisk utbildning.
Det är enligt ämbetets mening nödvändigt, att man i det fortsatta utredningsarbetet
söker överblicka det totala utnyttjandet av apparatur och övriga resurser
i Studsvik. Därvid bör undersökas, om icke viss utrustning kan
bättre utnyttjas efter flyttning till annan plats, t. ex. någon teknisk högskola.
Utan kännedom om vilka övriga kategorier, som kan beräknas bidraga
till kostnadstäckningen och i vilken utsträckning så kan väntas bli fallet,
föreligger ej möjligheter att konkret bedöma förutsättningarna för och
lämpligheten av att till Studsvik förlägga akademisk utbildning. Ämbetet
fäster också uppmärksamheten på att i propositionen 1965: 141 riktlinjer
givits beträffande inriktning, lokalisering och tidsplan för utbyggnaden av
universitets- och högskoleväsendet. Vid ställningstagande till eventuellt utnyttjande
av studsviksanläggningarna för ifrågavarande ändamål bör prövas
huru ett sådant skall anpassas till nämnda riktlinjer.

Under höstterminen 1964 har professorn Iv. E. Larsson, KTH, försöksvis
bedrivit viss liccntiandutbildning i Studsvik. Erfarenheterna härav har varit
goda och för höstterminen 1966 planeras nya kurser. Verksamheten redovisas
i eu av professorn Larsson upprättad promemoria. (Bilagn). Ämbetet
finner det önskvärt, att — i avvaktan på de resultat utredningen kan komma
fram till — erfarenhet på detta sätt också i fortsättningen kan vinnas om
möjligheterna att utnyttja Studsvik för forskarutbildning.

Beslut i detta ärende bär fattats av universitetskanslern Rosén efter före -

203

dragning av förste byråsekreteraren Timelin. Vid ärendets slutliga handläggning
har därjämte närvarit byråchefen Poppius, avdelningsdirektören Hagbergh
och tf. byrådirektören Holmgren. Stockholm den 20 januari 1966.

NILS GUSTAV ROSÉN

Frans Gustaf Timelin

Bilaga

PM angående utnyttjande av Studsvik för högre utbildning

I ett den 15.12.1965 avgivet yttrande har statsrevisorerna bl. a. tagit upp
frågor, som berör utnyttjandet av AB Atomenergis anläggningar i Studsvik.
I samband härmed påpekas, att »såvitt gäller den statliga sektorn torde
främst myndigheter, som företräder den högre undervisningen böra uppmärksamma
de betydande tillgångar som förefinnes.»

Allmänt om kärnenergiundervisning. Efter hänvändelse från kanslersämbetet
i denna fråga vill jag avge följande redovisning av redan genomförd
försöksverksamhet i form av licentiandkurs i ämnet reaktorfysik vid
KTH förlagd till Studsvik samt i övrigt framlägga provisoriska förslag till
andra sådana avancerade kurser inom kärnteknikens område:

Undervisningen i kärntekniska ämnen av experimentell art såsom reaktorfysik,
reaktorteknologi, reaktormateriallära och kärnkemi fordrar för att
ett kvalitetsmässigt gott resultat skall nås en betydande apparativ insats.
För den grundläggande utbildningen på kärnenergiområdet fram till civilingenjörsnivån
har existensen av reaktorn, Rl, belägen mitt bland KTH:s
institutioner varit och är av ett utomordentligt värde. Denna reaktor har
varit, är fortfarande och beräknas även i framtiden bli av stor betydelse
för både den grundläggande utbildningen såväl som för forskningsverksamhet
inom reaktorfysik och kärnkemi. Dessa båda institutioner är sålunda
provisoriskt inhysta i ingenjörsvetenskapsakademiens byggnad vid Drottning
Kristinas Väg 47 i direkt anslutning till reaktorn Rl. Man kan sålunda
konstatera, att Rl:s ovanligt lyckade läge har gjort den till en god inkörsport
för utbildningen inom kärnenergiområdet.

Redogörelse för kurs i Studsvik. För den reguljära högre utbildningen,
som följer efter avlagd civilingenjörsexamen ger existensen av den rikt utrustade
atomenergianläggningen i Studsvik särskilda möjligheter. Med anledning
härav började jag hösten 1963 en planläggning av en licentiandkurs
i reaktorfysik att hållas i Studsvik hösten 1964. Sedan AB Atomenergi välvilligt
ställt såväl personal som instrumentella resurser till förfogande utformade
jag kursen så, att denna kom att omfatta all den tyngre och dyrbarare
utrustning som Studsvik har att bjuda inom ämnet reaktorfysik.
Sålunda användes som experiment och demonstrationsapparater följande
anläggningar under angiven tidslängd och täckande angivet forskningsområde
:

Vecka 1:

Van de Grnaf-maskin
ämne: Snabb neutronfysik
Antal engagerade lärare: 3

204

Vecka 2:

Snabb reaktor FRO

ämne: Snabba reaktorers fysik och teknologi

Antal engagerade lärare: 3

Vecka 3:

Nolleffektsreaktorn RO.

ämne: Termisk reaktorfysik

Antal engagerade lärare: 3

Vecka 4:

Forskningsreaktorerna R20 och R2

ämne: Styrning, kontroll, drift och planering av termiska forskningsreaktorer. Exempel

på bedriven forskning såväl grundläggande som tekniskt tillämpad.

Antal engagerade lärare: 4

Vecka 5:

Strålskydd, strålningskontroll och reaktorsäkerhet. Strålskyddsinstrumentering m. m.

Antal engagerade lärare: 4

Här har angivits endast det antal lärare, som ansvarade för den praktiska
utformningen av föreläsningar, demonstrationer och experiment. Lärarna
hade kompetens varierande mellan docent och civilingenjör. Förutom dessa
deltog ett betydande antal tekniker och driftspersonal, som normalt håller
de olika maskinella enheterna i funktion. Antalet deltagande licentiander
varierade mellan 8 och 16. Vid ett större antal kursdeltagare försämras möjligheterna
till laborationer, vilka torde utgöra ett mycket värdefullt inslag
i kursmomenten. Om exempelvis 20 kursdeltagare vore anmälda skulle varje
experiment behöva upprepas minst fem gånger, emedan den meningsfulla
experimentella gruppens storlek ej bör överstiga fyra personer. Den enda
ersättning, som utbetalades från KTH till de deltagande lärarna, var ett
arvode om ca 400 kr till var och en av de fem veckoledarna från anslag för
Extra kurser. Studsviks obekväma läge ca 10 mil från Stockholm nödvändiggjorde
dessutom, att kursdeltagarna övernattade på hotellet i Studsvik
måndag—fredag. Kursdeltagarna berättigades därför till traktamentsersättning,
som delvis erhölls från ovannämnda anslag för Extra kurser och delvis
från Statens Råd för Atomforskning. Dessa traktamenten uppgick till
ca 1 100 kr. per person för hela kurstiden 25 dagar. Den totala kostnaden
för lärararvoden och traktamenten torde sålunda ha varit ca 11 000 kronor,
varav huvuddelen är traktamentsersättning.

Ny kurs i reaktorfysik. Eftersom denna kurs fick ett gott resultat visades
intresse från andra håll att deltaga i kommande kurser. Sålunda kan förmodligen
intresse för kurser av detta slag påräknas från bl. a. forskarpersonalen
vid forskningsrådens Studsvikslaboratorium, viss personal inom AB
Atomenergi och måhända den kärnkraftintresserade industrien samt möjligen
från fysikinstitutioner vid andra högskolor och från universitet. Med
anledning härav planerar jag en ny kurs av samma slag i reaktorfysik för
hösten 1966 under förutsättning att medel till lärararvoden och traktamentsersättningar
kan erhållas samt om AB Atomenergi åter ställer apparater och
personal till förfogande. Det synes emellertid ej realistiskt, att upprepa kursen
utan att lärararvoden utbetalas till alla bidragande tillfälliga lärare.
Med en kostnad av 100 kr./föreläsningstimme torde erforderliga medel för
lärararvoden uppgå till 18 000 kronor. Traktamentsersättningar om antalet
kursdeltagare blir 20 torde kunna uppskattas till 25 000 kronor. Totala medelsbehovet
för en upprepad kurs uppskattas sålunda till 43 000 kronor.

205

Andra Studsvikskurser. Även i andra ämnen än reaktorfysik torde kurser
i Studsvik vara tänkbara. Speciellt lämpat synes ämnet Reaktorteknologi,
Kärnkemi och möjligen Reaktormateriallära vara. I båda fallen torde apparater
finnas i Studsvik, som kan utnyttjas för demonstrations- och laborationsändamål.
Vidare finnes inom AB Atomenergi i en del fall experter,
som troligen kan medverka som tillfälliga lärare. Kurser av betydligt kortare
varaktighet t. ex. en ä två veckor torde i dessa fall bli lämpligare. Studsviks
instrumentella utrustning är i hög grad koncentrerad inom reaktorfysikens
och reaktorteknologiens domäner. En närmare utredning av dessa frågor
kan utföras av ämnesrepresentanter för reaktorteknologi, kärnkemi och
rekatormateriallära.

Beträffande statsrevisorernas allmänna påpekande beträffande Studsviks
utnyttjande skall här framhållas, att flera kärntekniska institutioner håller
kontakt med Studsvik genom olika forskargrupper. Det skall emellertid
här framhållas, att i praktiken har Studsviks avsides belägenhet visat sig
ha en starkt bromsande verkan på studenters intresse för forskningsstationen.
Möjlighet för yngre forskare att bo med familjer i Studsviks medelbara
närhet torde vara ett önskemål, vars uppfyllande skulle underlätta den allmänna
strävan att utnyttja stationen. Stockholm den 20 januari 1966.

Aktiebolaget Atomenergi

Såsom revisorerna framhållit är Studsviksanläggningen i dag landets
största samlade forskningsenhet. Utöver vad som framgår av revisorernas
utförliga redogörelse för Studsviks resurser kan nämnas, att under år 1966
tillkommer en datamaskin, IBM 360/30, som är av intresse för forskning
och utbildning framförallt på fysikområdet men även på databehandlingsoch
dokumentationsområdena. Vidare förtjänar påpekas att för bl. a. utbildningsändamål
finns en stor föreläsningssal samt en s. k. kursgård med
föreläsningssal och seminarierum.

För närvarande arbetar omkring 780 personer i Studsvik. På grund av
nedskärningar i anslagen till bolaget under senare år har en viss personalminskning
skett — det maximala antalet anställda har tidigare varit omkring
850 — och detta har skapat en möjlighet till flexibilitet i den nuvarande
anläggningen samt en motsvarande lokalreserv. Redan befintliga fasta
anordningar såsom ledningsnät, vägar, bevaknings- och reningsanordningar
m. in. innebär givetvis alltid att betydande kostnadsbesparingar kan
göras om tillbyggnad sker av en befintlig anläggning. Det bör också framhållas
att kostnaderna för försörjning och underhåll liksom för teknisk
och vetenskaplig service samt stödtjänst av olika slag icke ökar i proportion
till omfattningen av forskningsverksamheten. Studsvik bär från början
i vissa försörjningshänseenden dimensionerats så, att det skall vara
möjligt att med myckel begränsade kostnader göra tillbyggnader. Härtill
bör läggas att en större volym på verksamheten i Studsvik helt allmänt bär
en befruktande inverkan genom ökade möjligheter till tvärvetenskapligt
samarbete mellan olika forskningsområden liksom till föreläsningar, symposier
etc.

Utöver de exempel som angivits av revisorerna på insatser i Studsvik
utanför det egentliga atomenergiområdet — här må främst erinras om förutsättningarna
för en betydande insats för vatten- och luftvård — kan
nämnas det i dagarna påbörjade utvecklingsarbetet på bilavgasområdet. Bo -

206

laget har nämligen åtagit sig att för Kommunikationsdepartementets räkning
under en femårsperiod genomföra ett utvecklingsarbete på detta område,
för vilket kostnaderna bestrids av departementet samt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vidare har genom anslag från Statens råd för byggnadsforskning
till Statens provningsanstalt uppförts ett särskilt hus i
Studsvik för brandförsök.

Bolaget delar helt revisorernas uppfattning att frågan om utnyttjandet
av Studsvik är av en sådan väsentlig ekonomisk betydelse, att den är förtjänt
av synnerlig uppmärksamhet. Bolaget är för sin del övertygat om
att det för den högre undervisningen, forskningen och näringslivet vore av
fördel att i större utsträckning utnyttja Studsviks resurser.

Såsom revisorerna framhållit bedrivs redan nu en viss forskarutbildning
vid anläggningen inom ramen för bolagets ordinarie arbete. Det kan här
vidare påpekas, att en licentiandkurs anordnats där, varvid praktiskt taget
enbart bolagets personal medverkat som föreläsare. Som en viss värdemätare
på den standard, som forskarutbildningen i bolaget representerar, må nämnas
att sedan bolagets tillkomst nio personer, som arbetat i bolaget, har
tillträtt befattningar som professorer och två som laboratorer vid universitet
eller högskola. I två av dessa fall hade vederbörande förvärvat praktiskt
taget hela sin vetenskapliga meritering genom arbete i bolaget. Mer än hälften
av de övriga hade skaffat sig en betydande del av sin vetenskapliga meritering
på arbeten i bolaget. Över huvud taget innebär den förhållandevis
betydande kadern av akademiskt utbildad personal i Studsvik — för närvarande
i runt tal 150 — liksom även övrig kvalificerad teknisk personal
där stora förutsättningar för en utbildningsverksamhet.

I detta sammanhang bör ytterligare en omständighet framhållas. Forskningen
har i våra dagar inom många naturvetenskapliga områden kommit
i ett läge där så stora och dyrbara forskningsinstrument krävs, att driftkostnaderna
i allmänhet torde bli för stora för att enskilda universitet eller
institutioner skall kunna bära dem. Så länge varje universitet eller institution
har krav på att även fortsättningsvis kunna bedriva sådan forskning
av hög klass vid den egna institutionen leder detta till svåra prioriteringsproblem
för de anslagsbeviljande myndigheterna. Fn naturlig utveckling,
som man redan sett exempel på i utlandet och säkerligen måste följa även
i Sverige, är att flera universitet och institutioner enas om viss utrustning för
gemensamt utnyttjande. Därvid kan i flera fall Studsvik utgöra en synnerligen
lämplig förläggningsplats genom de anordningar och den personal som
redan finns där och genom dess centrala geografiska belägenhet.

Det är angeläget att statliga myndigheter görs uppmärksamma på Studsviks
möjligheter. De ekonomiska villkoren för förläggande av viss personal
till Studsvik, vilken fråga berörs av revisorerna, kan härvidlag inte vara
något större problem. Bolaget vill erinra om de möjligheter till inkvartering
som finns på bolagets mäss i Studsvik, varjämte bolaget hittills haft möjligheter
biträda med anskaffning av lägenheter i Nyköping. Departementschefen
har vid anmälan av anslaget till bolagets verksamhet i årets statsverksproposition
anfört (prop. 1966: 1, bil. 12, s. 117), att bolaget i görligaste
män bör tillämpa affärsmässiga avgifter för tjänster m. m. som lämnas åt
utomstående. Även en rent affärsmässig debitering för de uppdrag, som
bolaget fullgör, kan ofta för beställaren innebära en också ur ekonomisk
synpunkt gynnsam möjlighet. Över huvud taget finns det anledning att
överväga Studsvik som förläggningsplats för sådana verk och myndigheter

207

med tekniska eller vetenskapliga arbetsuppgifter, för vilka av olika anledningar
frågan om förflyttning av verksamheten aktualiseras.

Vad beträffar det svenska näringslivet har bolaget genom överläggningar
och konferenser samt i artiklar inom berörd fackpress pekat på möjligheten
att utnyttja Studsvik. Bolaget kommer att fortsätta dessa ansträngningar
och därvid, som revisorerna framhållit, ange vilka resurser av olika slag
som nu kan disponeras i Studsvik samt villkoren härför. Såsom revisorerna
berört, har bolaget fortlöpande kontakter med utländska organisationer
och har även haft vissa uppdrag för dem. Bolaget avser att om möjligt intensifiera
denna verksamhet.

I årets statsverksproposition har aviserats en utredning angående riktlinjerna
för statens insatser på atomenergiområdet. Bolaget förutsätter att
denna utredning även kommer att behandla möjligheterna att utnyttja resurserna
i Studsvik också för andra ändamål än atomtekniska. Bolaget
kommer på allt sätt att medverka vid behandlingen av den frågan. I detta
sammanhang vill bolaget vidare erinra om att det åt den nu arbetande industriforskningsutredningen
uppdragits att bl. a. undersöka vilka uppgifter
som bolaget kan åtaga sig inom kollektiv industriforskning och uppdragsforskning.

Sammanfattningsvis får bolaget sålunda framhålla önskvärdheten av att
berörda statliga myndigheter görs uppmärksamma på de fördelar ett utnyttjande
av Studsvik kan innebära, samtidigt som bolaget självt avser att
i ökad omfattning arbeta för att till Studsvik förlägges sådan verksamhet
som med fördel kan utnyttja resurserna där. Studsvik representerar en nationell
tillgång som i än högre grad bör bli till gagn både för staten och
enskild verksamhet. Stockholm den 28 januari 1966.

HARRY BRYNIELSSON

M. Silfverstolpc

208

CIVILDEPARTEMENTET

§ 36 Förening av tjänst med vissa uppdrag
Försvarets sjukvårdsstyrelse

Genom remiss den 3. 1. 1966 har försvarets sjukvårdsstyrelse anmodats
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1965 församlade revisorer
anfört om förening av tjänst med vissa uppdrag. Revisorerna hade
uppmärksammat, att försvarsövertandläkaren vid försvarets sjukvårdsstyrelse
utan tillstånd att med sin tjänst förena detta uppdrag vore revisor i
såväl Dentalaktiebolaget som AB Svenska Dental Instrument båda i Stockholm
och ägda av Svenska tandläkares inköpsförening u. p. a. Under erinran
om att i statstjänstemannalagen bl. a. föreskrivits, att tjänsteman ej
finge åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet, som kunde rubba förtroendet
till hans oväld i tjänsteutövningen, ifrågasatte revisorerna, ehuru revisorsuppdrag
icke direkt omnämndes bland de uppdrag som för sitt upprätthållande
hittills krävt särskilt tillstånd enligt Saar, lämpligheten av att
en chefstjänsteman vid sjukvårdsstyrelsen innehade uppdrag som revisor i
två företag, vilka båda levererade eller kunde komma att leverera dentalmateriel
till sjukvårdsstyrelsen.

Sjukvårdsstyrelsen får med anledning härav anföra följande.

Allmänt är sjukvårdsstyrelsen, som den 8. 10. 1965 till riksdagsrevisorerna
besvarat förfrågan om vilka befattningshavare som jämlikt Saar 7 §
mom. 1 ägde tillstånd att med tjänst förena sådant uppdrag som omförmäldes
i nämnda paragraf, utomordentligt angelägen bevara ett orubbat förtroende
för sina tjänstemän av skilda kategorier.

När det gäller uppdrag eller bisysslor måste enligt sjukvårdsstyrelsens
mening en viss principiell skillnad göras mellan heltidsanställda tjänstemän
å ena sidan och deltidsanställda å andra sidan, icke minst av rekryteringsskäl.
Jämlikt gällande, av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser är
befattningen för försvarsövertandläkare förenad med en tjänstgöringsskyldighet
av 30 timmar i veckan. Det ligger i sakens natur, att den som är »deltidsanställd»
i statlig tjänst utövar annan yrkesverksamhet under återstoden
av arbetsveckan. En sådan förening av uppgifter inom olika arbetsfält
torde också ha förutsatts vid bestämmandet av tjänstgöringsskyldigheten.
Det får i rekryteringssammanhang anses vara av viss betydelse, att de förtroendeuppdrag
som vederbörande fått före deltidsanställningens början och
alltjämt innehar på grund av eller i samband med sin ursprungliga, nu i
begränsad omfattning vid sidan av tjänsten bibehållna yrkesverksamhet,
icke fråntages tjänstemannen annat än i de fall, då myndigheten, efter att
ha fått vetskap därom, finner uppdragen direkt hindrande för tjänsten eller
ägnade att rubba förtroendet för tjänstemannens oväld. Det bör här anmärkas,
att det hittills knappast funnits anledning för befattningshavaren
att för myndigheten anmäla sina eventuella uppdrag annat än i sådana
fall, där uppdragets natur varit sådan, att särskilt tillstånd uttryckligen

209

fordrats för fortsatt innehav av detsamma vid sidan av tjänsten. Revisorsuppdrag
har ej angivits höra till dem som fordrar dylikt tillstånd, och
sjukvårdsstyrelsen finner för sin del ej någon ändring härutinnan allmänt
motiverad. Sådana revisorsuppdrag, varom här är fråga, är oftast av honorär
natur och vanligen av helt underordnad betydelse i förhållande till den
företagsrevision som verkställes av därtill utsedd auktoriserad revisor.

Vad angår försvarsövertandläkaren Sven Waldens engagement som revisor
i såväl Dental aktiebolaget som AB Svenska Dental Instrument, är dessa
redan kända för myndigheterna, då Walden på ett tidigt stadium anmält
sitt innehav av desamma, oaktat han knappast kunde anses därtill
utan vidare skyldig. Walden har också meddelat, att han i sin egenskap av
privatpraktiserande tandläkare, liksom för övrigt ett flertal andra svenska
tandläkare med privatpraktik, sedan mera än 35 år tillbaka är delägare i
Svenska tandläkarnas inköpsförening u. p. a., vilken äger samtliga aktier i
de båda nämnda företagen. Walden, som sedan 1929 är privatpraktiserande
tandläkare, har sedan 1945 varit militärtandläkare, e. o. förste försvarstandläkare
(21 timmar/vecka) från och med den 1. 7. 1947 och försvarsövertandläkare
vid sjukvårdsstyrelsen sedan den 1. 4. 1963. Uppdragen
som revisor i nyssnämnda företag har Walden innehaft sedan han erhöll
dem på bolagsstämmor i mitten av 1950-talet. Med det ena revisorsuppdraget
lärer vara förenat ett arvode av 1 000 kronor för år och med det andra
100 kronor för år.

Försvarsövertandläkaren, som enligt instruktionen för sjukvårdsstyrelsen
(SFS 1965:826 § 10) tjänstgör vid styrelsen, leder enligt sjukvårdsstyrelsens
arbetsordning den tandvårdsdetalj, som ingår i styrelsens sjukvårdsbyrå
med eu förste byråläkare som chef. Under erinran om att försvarets
tandvårdsorganisation för närvarande är föremål för överväganden
av en därför tillsatt statlig utredning hänvisas beträffande försvarsövertandläkarens
åligganden till Kungl. Maj :ts provisoriska bestämmelser den
29 juni 1945 angående försvarets tandvård i fredstid, enligt vilka ärenden,
som avser tandvårdsmaterielen föredrages jämväl för chefen för materielbyrån
(se nedan). Jämlikt arbetsordningen ankommer följande ärenden
på tandvårdsdetaljen:

»Bestämmelser, besvär, klagomål och åtgärder i allmänhet rörande krigsmaktens
tandvård.

Medicinskt underlag för tandvärdsutrustning. (Understruket här.)

Utbildning av tandvårdspersonal. Placering av tandvårdspersonal. Registrering
av tandvårdspersonal.»

De åtgärder, vilka erfordras för att krigsmakten skall kunna anskaffa
med för dess fredsverksamhet och krigsberedskap ändamålsenlig och fullständig
sjuk vårds materiel, till vilken även tandvårdsutrustningen hör, verkställes
av materielbyrån under ledning av en byråchef. Jämlikt arbetsordningen
svarar denna byrå ensam inom styrelsen för förvaltningen av sjukvårdsmaterielen
inom krigsmakten, omfattande tekniska och ekonomiska
åtgärder rörande sjukvårdsmaterielcns tillkomst (tillverkning och upphandling),
avgång, användning, förvaring, vård, underhåll och renovering.
Den medicinska respektive odontologiska bedömningen såsom underlag för
planläggningen av inköpsverksamheten är ofrånkomlig. Läkaren och tandläkaren
måste med andra ord stå till tjänst med vissa anvisningar om huru
exempelvis ett instrument bör vara utformat respektive av vilket material
det bör vara tillverkat för att bäst fylla avsedda ändamål. Från vilken firma
föremålet enligt upphandlingskungörelsen anskaffas på för statsverket

210

lörmånligaste sätt, avgöres uteslutande av materielbyrån och dess tjänstemän.

Sjukvårdsstyrelsen vitsordar, att den administrativa ordning för ifrågavarande
ärendens handläggning, som reglerats i arbetsordningen, också tilllämpas
i praktiken på ett sätt som måste anses betryggande. Därest ej försvarsövertandläkaren
stode till förfogande som beprövad expert på det odontologiska
fältet, skulle sjukvårdsstyrelsen ha att hänvända sig till annan
lika förfaren tandläkare för särskild kostnad och utan kunskap om i vilken
utsträckning denne vore mer eller mindre belastad med enskilda uppdrag
inom dentalbranschen. Det förhållandet, att försvarsövertandläkaren,
som enligt gällande föreskrifter anlitas som odontologiskt sakkunnig vid bedömningen
av ändamålsenligheten av ifrågakommande dentalmateriel, innehar
revisionsuppdrag i företag inom dentalbranschen, saknar enligt sjukvårdsstyrelsens
uppfattning betydelse och kan ej vara ägnat att rubba förtroendet
till hans oväld i tjänsteutövningen.

I detta ärendes handläggning har deltagit förutom undertecknade Clemedson
och Sverne, den senare föredragande, byråöverläkaren, cheferna för
styrelsens byråer och administrativa sektion, förste byråläkaren Björlin, chelen
för militärapoteket samt tjänstgörande generalstabsofficeren, överstelöjtnanten
Johannesson. Försvarsövertandläkaren har ej närvarit vid ärendets
avgörande. Stockholm den 17 januari 1966.

CARL-JOHAN CLEMEDSON

Jan Sverne M. Bergman

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket delar revisorernas uppfattning att de ifrågavarande
uppdragen kan vara av sådan karaktär att de kan rubba förtroendet för berörda
tjänstemäns oväld i tjänsteutövningen.

Riksrevisionsverket finner jämväl önskvärt att anledningen till att två befattningshavare
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet icke inhämtat
föreskrivet tillstånd att med sin tjänst förena uppdrag klarlägges. Med hänsyn
till bestämmelserna i den nya statstjänstemannalagen torde få förutsättas
att frågan om rätten för en chefstjänsteman vid försvarets sjukvårdsstyrelse
att inneha revisorsuppdrag i två dentalaktiebolag kommer att i vederbörlig
ordning prövas.

Vid handläggningen av detta ärende har byråcheferna Lundh, Säfström
och Näsholm närvarit, varjämte förste revisorn Segergren varit föredragande.
Stockholm den 26 januari 1966.

BERTIL EHNBOM

Ingemar Segergren

Karolinska mediko-kirurgiska institutet

Karolinska mediko-kirurgiska institutet har anmodats avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens år 1965 församlade revisorer anfört om förening
av tjänst vid institutet med vissa uppdrag. Med anledning härav har rektorsämbetet
vid institutet infordrat bifogade yttrande från odontologiska fakulteten.
(Bilaga).

211

För egen del får rektorsämbetet anföra följande.

I revisorernas berättelse har påtalats att två avdelningstandläkare vid institutet,
utan att tillstånd därtill lämnats, inneha uppdrag som styrelseledamöter
i företag, vilkas verksamhet direkt eller indirekt omfattar leveranser
av dentalmateriel bl. a. till institutet. Av ovannämnda yttrande framgår bl. a.
dels att en av de två avdelningstandläkarna lämnat ifrågavarande uppdrag
för två år sedan, dels ock att den andre avdelningstandläkaren icke kan påverka
upphandlingen vid institutet.

Eftersom uppdragen i fråga ej inverkat hinderligt för utövandet av vederbör
andes tjänst vid institutet och ej varit av den natur att de kunna rubba
förtroendet till vederbörandes oväld i tjänsteutövningen, anhåller rektorsämbetet,
att vad revisorerna anfört icke måtte föranleda någon Kungl.
Maj :ts åtgärd. Stockholm den 31 januari 1966.

STEN FRIBERG

Margareta Almling

Bilaga

Yttrande från odontologiska fakulteten

Med anledning av Rektorsämbetets remiss den 10 januari 1966 av 1965
års riksdagsrevisorers uttalande rörande vissa tjänstemäns bisysslor får
odontologiska fakulteten, med överlämnande av inkomna förklaringar från
laboratorn Frostell och avdelningstandläkarna Ågren och Linder, (bilagor
t—3), för egen del anföra följande.

Beträffande laboratorn Frostell föreligger icke längre det förhållande, som
föranlett revisorernas anmärkning.

Enligt fakultetens mening kan de båda avdelningstandläkarnas nu ifrågavarande
uppdrag icke anses vara av den natur, att det rubbar förtroendet till
deras oväld i tjänsteutövningen. Upphandling av dentalmaterial vid fakulteten
sker nämligen centralt under medverkan av intendent, vilken har att i
dylika ärenden samråda allenast med berörd institutionschef. Stockholm den
24 januari 1966.

ANDERS LUNDSTRÖM

Ingegerd Lager

Bilaga 1 till bilaga

Yttrande från laborator G. Frostell

Ombedd att yttra mig om statsrevisorernas anmärkning beträffande milt
åtagande i styrelsen för AB Steriscan får jag härmed meddela att jag p. g. a.
bristande kännedom om gällande bestämmelser i augusti 1963 accepterade
posten som ordförande i styrelsen för AB Steriscan när detta bildades.

Vid årsskiftet 1963—1964 gjordes jag av rektor professor A. Lundström
uppmärksam på att min tjänst vid tandläkarhögskolan icke fick förenas med

212

dylikt åtagande, varpå jag omedelbart begärde mitt utträde ur styrelsen. Såvitt
jag kan erinra mig har jag endast deltagit i ett sammanträde, nämligen
det första då bolaget bildades. Stockholm den 12 januari 1966.

Bilaga 2 till bilaga

Yttrande från avdelningstandläkare E. Ågren

Med anledning av skrivelse till rektorsämbetet beträffande vad riksdagens
revisorer anfört om förening av tjänst med vissa uppdrag får jag härmed
vördsamt anföra följande.

Beträffande innebörden i 7 § av statens allmänna avlöningsreglemente torde
icke råda någon tvekan om tolkningen.

På anmodan av dåvarande rektor vid Tandläkarhögskolan i Stockholm,
professor Gösta Westin, anmälde jag år 1954 mina uppdrag utanför min
tjänst som avdelningstandläkare vid Tandläkarhögskolan. Jag begärde och
fick av universitetskanslern tillstånd att inneha ifrågavarande uppdrag till
december 1957. Under tiden disputerade jag och förordnades till docent i
tandkirurgi i februari 1959.

Det föll helt enkelt ur mitt minne, att tillståndet var belagt med tidsbegränsning
och tydligen skall förnyas vart tredje år. Jag har vidare aldrig
sett ordalydelsen av § 7 i statens allmänna avlöningsreglemente förrän i Civildepartementets
promemoria § 36 Förening av tjänst med vissa uppdrag
och informerades ej heller om ordalydelsen, när jag anmodades deklarera
övriga uppdrag.

Till försvar för min underlåtenhet kan jag även framföra följande:

1. mitt arbete i berörda uppdrag består i deltagande i sammanträden till
ett antal av c :a ett i månaden, förlagda till kvällarna, och inkräktar sålunda
ingalunda på min tjänstgöring vid Tandläkarhögskolan.

2. jag har aldrig haft och har icke med upphandling att göra, kan icke på
något sätt påverka densamma. Den bestämmes av institutionschefen, i den
mån upphandling ej verkställes centralt eller på annat sätt.

3. då mina uppdrag aldrig åsamkat mig någon samvetsnöd och/eller pliktkollisioner,
jag icke känt till ordalydelsen av § 7, må det måhända vara mig
förlåtet, att det fallit ur mitt minne, att tillståndet var tidsbegränsat.

Frågan diskuterades ytterligare, då jag förordnades till forskarassistent
vid Tandläkarhögskolan 1960. Jag redogjorde då, låt vara muntligt och av
annan anledning, för mina uppdrag vid sidan om tjänsten. Detta föranledde
icke någon erinran från mina överordnade. Det uttalades då också att med
befattningen kan förenas annat uppdrag, t. ex. privatpraktik, men att tiden
förslagsvis ej fick överskrida 10—12 timmar per vecka.

Jag har sålunda handlat i god tro. Jag kommer att i annat sammanhang
på nytt deklarera mina uppdrag vid sidan om tjänsten och vördsamt anhålla
få inneha desamma, då min tjänst är så lönsatt, att det är nödvändigt för
mig att ha extrainkomster för att kunna göra rätt för mig i samhället. Stockholm
den 19 januari 1966.

213

Bilaga 3 till bilaga

Yttrande från avdelningstandläkare S. Linder

Med anledning av § 13 föredragningslistan vid odontologiska fakultetens i
Stockholm sammanträde den 12 januari 1965 angående remiss den 10/1
—66 från rektorsämbetet beträffande vad riksdagens år 1965 församlade revisorer
anfört om förening av tjänst med vissa uppdrag varöver undertecknad
beretts tillfälle yttra sig får följande anföras.

Av mig icke känd anledning är jag icke omnämnd i revisorernas skrivelse.
Då emellertid analoga förhållanden torde råda beträffande min tjänst och
mitt ingående i styrelsen för AB Forssbergs Dentaldepot vill jag framhålla
att tillstånd tidigare sökts och beviljats av Kansler. Då jag icke varit medveten
om att ett sådant tillstånd måste förnyas efter en treårsperiod, har ny
ansökan icke ingivits. Detta även beroende på att ingen förändring inträtt
sedan tillstånd givits. Jag har ingenting att göra med upphandling och kan
ej ens påverka densamma. Vid ändring av instrumentel eller material till
kurserna anmäles detta till intendenten, som i sin tur begär anbud från olika
dentalfirmor. Avgörandet sker helt utan medverkan eller inflytande från
min sida. Min tjänstgöringsskyldighet omfattar 21 tim. per vecka och för övrig
arbetstid finnes mig veterligt inga bestämmelser eller inskränkningar.
Styrelseledamotskapet inkräktar därför varken tidsmässigt eller på annat
sätt på min lärartjänst. Stockholm den 20 januari 1966.

§ 37 Sammanträffande av vissa pensions- och avlöningsförmåner
Försvarets civilförvaltning

Civilförvaltningen har redan tidigare observerat det otillfredsställande förhållandet,
att statstjänstemän som av allmän försäkringskassa beviljats förtidspension
(sjukbidrag) erhåller denna förmån retroaktivt fr. o. in. den
månad, varunder rätt till förmånen inträtt och att med hänsyn till bestämmelserna
om sammanträffande av lön och pension då ävenledes retroaktivt
göres motsvarande avdrag å vederbörandes lön.

Under hand har civilförvaltningen även för vederbörande i riksförsäkringsverket
framhållit önskvärdheten av att lämplig ändring i handläggninen
av dessa frågor vidtages.

I gällande AST 21 § 4 mom. föreskrives att för tid, då tjänsteman uppbär
förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, skall han vidkännas löneavdrag
med belopp motsvarande pensionen. Med förtidspension avses därvid
även enligt lagen om allmän försäkring utgående sjukbidrag. Någon möjlighet
att undvika att även retroaktivt göra mot förtidspension (sjukbidrag)
svarande löneavdrag synes icke finnas.

Vid de kontakter som tidigare ägt rum med riksförsäkringsverket har
uppgivits, att med hänsyn till andra omständigheter än de nu angivna det
icke vore lämpligt att ändra bestämmelserna i lagen om allmän försäkring
angående den tidpunkt, från vilken nu ifrågavarande förtidspensioner (sjukbidrag)
skulle utgå.

214

Under hand har nu från riksförsäkringsverket meddelats, att verket utfärdat
bestämmelse om att, när det gällde förtidspension (sjukbidrag) efter
ansökan till statstjänstemän, försäkringskassorna icke skulle verkställa utbetalning
utan överlämna denna till statens personalpensionsverk. Härigenom
avsågs, att sådan samordning av utgående förmåner skulle verkställas
att ovan angivna olägenheter kunde undvikas.

Civilförvaltningen anser sig icke kunna bedöma möjligheterna härför.
Även för det fall, att sådana möjligheter skulle komma att föreligga, ställer
sig civilförvaltningen i viss mån tveksam till frågan, om härigenom samtliga
angivna olägenheter kan undanröjas.

Civilförvaltningen anser att frågan om ändring av gällande bestämmelser i
AST för nu ifrågavarande ej särskilt ofta förekommande fall icke lämpligen
bör upptagas till förhandling. Vid sådant förhållande synes det civilförvaltningen
som om — därest av riksförsäkringsverket och statens personalpensionsverk
vidtagna åtgärder icke skulle visa sig tillräckliga för undanröjande
av angivna olägenheter — det ankomme på dessa verk att göra de framställningar
om ändring i gällande bestämmelser om utbetalning av förtidspension
(sjukbidrag) som kunna finnas befogade. Stockholm den 26 januari
1966.

Carl-Otto Krook

RAGNAR LUNDBERG

M. Dahlman

Riksförsäkringsverket

,§ 37 Sammanträffande au vissa pensions- och avlöningsförmåner

Riksdagens revisorer har i denna paragraf påtalat bristande samordning
vid utbetalning till statstjänstemän av allmän pension i form av förtidspension,
som beviljats av allmän försäkringskassa, och sjuklönen från den statliga
arbetsgivaren.

Enligt 16 kap. 5 § andra stycket lagen om allmän försäkring utgår förtidspension
fr. o. m. den månad, varunder rätt till förmånen inträtt. Pensionen
må dock enligt sista stycket i nämnda paragraf ej utgå för längre tid tillbaka
än tre månader före ansökningsmånaden.

Förtidspension kan vidare enligt 16 kap. 1 § andra stycket lagen om allmän
försäkring tillerkännas försäkrad, som åtnjuter sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård enligt nämnda lag, utan hinder av att han icke
gjort ansökan därom. Sådan pension utgår enligt 16 kap. 5 § andra stycket
andra punkten lagen om allmän försäkring fr. o. m. månaden näst efter den,
då beslutet om pension meddelats. Prövning av pcnsionsrätten jämlikt 16
kap. 1 § andra stycket nämnda lag sker inom försäkringskassan regelmässigt
då den försäkrade åtnjutit sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård
under ett år.

Under utredningsstadiet tager försäkringskassorna kontakt med arbetsgivaren
för att dels inhämta erforderliga uppgifter om den försäkrade och dels
informera arbetsgivaren om att pension kan komma att beviljas. Arbetsgivaren
erhåller kopia av pensionsbeslutet.

Om förtidspension beslutas i anledning av ansökan utgår, såsom framgår
av revisorernas berättelse, regelmässigt retroaktiv pension; denna begränsas
dock vad avser statliga anställningshavare till att avse tiden först fr. o. m.
ansökningsmånaden. Pension som beviljats utan ansökan utgår, såsom fram -

215

går av vad ovan anförts, aldrig retroaktiv utan först fr. o. m. månaden efter
den då pensionsbeslutet fattats.

Av vad nu sagts framgår att de problem, som revisorerna påtalat, knappast
behöver uppkomma vid pensionsbeslut, som fattats enligt 16 kap. 1 §
andra stycket.

Vad beträffar de problem, som kunde uppkomma vid retroaktiv utbetalning
av förtidspension på grund av ansökan, har riksförsäkringsverket redan
under år 1965 i samråd med statens personalpensionsverk — i syfte
att undanröja de av revisorerna påtalade nackdelarna — utfärdat föreskrifter
av innebörd att försäkringskassan icke skall göra någon pensionsutbetalning
till en statstjänsteman utan i stället avisera personalpensionsverket
om pensionsbeslutet. Sistnämnda verk har därefter att i samråd med den
försäkrade och hans arbetsgivare ordna utbetalningsförhållandena på sådant
sätt att de av revisorerna påtalade nackdelarna för den försäkrade
icke inträffar.

§ 38 De affärsdrivande verkens avräkning med de allmänna försäkringskassorna Under

denna paragraf har revisorerna upptagit frågan om förfarandet vid
de affärsdrivande verkens avräkning med de allmänna försäkringskassorna.

Revisorerna har i skrivelse till de affärsdrivande verken förfrågat sig om
det förfarande vederbörande verk tillämpar för avräkning med de allmänna
försäkringskassorna beträffande de anställdas sjukvårdsförmåner och om
de önskemål verken eventuellt kan ha beträffande förenkling och rationalisering
av förfarandet.

De tillfrågade myndigheterna — av vilka några jämväl berört motsvarande
frågor avseende sjuklöneförmåner — har framfört förslag till åtgärder,
som till sin allmänna innebörd kan sägas vara av två olika slag, med i viss
mening motsatta inriktningar. Vissa av förslagen synes främst syfta till att
försäkringskassorna i samarbete med myndigheterna skulle lämna en mera
specificerad och preciserad redovisning av de ersättningar, som utbetalas
till myndigheterna, än nu är fallet. För ett sådant system skulle tala att
man därigenom kunde vinna bl. a. en effektiv kontroll av att de utbetalade
beloppen verkligen vore riktiga och en mer rättvisande bokföring bos myndigheterna
av inflytande medel.

Revisorerna uttalar den uppfattningen, att spörsmålet om förenkling och
rationalisering av avräkningsförfarandet mellan de affärsdrivande verken
och de allmänna försäkringskassorna förtjänar uppmärksamhet och att
möjligheter torde föreligga att på detta område genomföra reformer, ägnade
att minska administrationskostnaderna för det allmänna. Den av revisorerna
företagna undersökningen avser endast de affärsdrivande verken,
men revisorerna framhåller, att det torde kunna antagas att motsvarande
eller liknande problem föreligger även beträffande andra statliga verk.

Med det nuvarande systemet föreligger ingen möjlighet för myndigheterna
att göra en individuell kontroll av återbäringen från försäkringskassorna
vare sig i fråga om ersättning för sjukvård eller i fråga om myndigheten
på grund av arbetsgivarinträde tillkommande sjukpenning m. in.

Vad beträffar återbäring för sjukvård sker denna enligt gällande bestämmelser
till varje myndighet för sig. Med hänsyn härtill skulle en kontroll
av återbäringen måhända vara möjlig under förutsättning att myndigheten
förfogar över sådana data som erfordras för att bedöma försäkringskassans
taxering av materialet. Detta skulle åstadkommas om den av befattnings -

216

havaren ifyllda blanketten »Framställning om ersättning för läkarvårdskostnader
in. in.» försågs med sådana uppgifter från läkarvårdskvittot, som
behövdes för en lagenlig taxering av återbäringsrätten; enligt nuvarande
ordning innehåller blanketten inga andra uppgifter till ledning för bedömningen
än en anteckning om befattningshavarens faktiska kostnad för läkarbesöket.
Vad beträffar s. k. samligsräkningar från anvisningsläkare
skulle motsvarande behov fyllas, därest kopia av dessa räkningar kvarligger
hos myndigheten.

När det gäller myndigheten på grund av arbetsgivarinträde tillkommande
sjukpenning in. m. är förutsättningarna för att åstadkomma en motsvarande
kontroll än svagare än i fråga om ersättning för sjukvårdskostnader
m. m. Enligt de av Ivungl. Maj :t den 30 december 1965 utfärdade bestämmelserna
— tidigare bestämmelser är i princip av samma art och återfinnes
i kungörelsen den 31 maj 1963, nr 311 — skall försäkringskassornas
utbetalningar i anledning av arbetsgivarinträde ske

beträffande arbetstagare vid något av statens affärsdrivande verk eller vid
riksbanken, till vederbörande verk,

beträffande arbetstagare vid annat riksdagens verk än riksbanken, till
riksgäldskontoret, samt

beträffande arbetstagare vid annan statlig myndighet, till riksförsäkringsverket.

Ersättningar, som här avses, levereras av försäkringskassorna i princip
kvartalsvis utan angivande av annat än att medlen gäller sjukpenning, som
tillkommer mottagaren på grund av arbetsgivarinträde. Vad beträffar affärsdrivande
verk som riksdagens verk kan således endast utläsas att medlen
hänför sig till arbetstagare hos verket; när det gäller de medel, som levereras
till riksförsäkringsverket, kan överhuvudtaget inte utläsas vid vilka
myndigheter de arbetstagare är anställda, som sjukpenningen avser.

Av vad ovan anförts torde framgå att införande av kontrollmöjligheter
i fråga om försäkringskassornas återbäring till myndigheterna av ersättning
för sjukvård in. in. närmast är en fråga om en utökning av myndigheternas
räkenskapsanordningar, medan däremot försäkringskassornas administration
knappast torde komma att belastas. Ett införande av kontrollmöjligheter
i fråga om de till statsverket levererade sjukpenningarna in. in.
torde däremot kräva radikal omläggning av redovisningssystemet åtföljd
av en avsevärd ökning av det administrativa arbetet såväl hos försäkringskassorna
som hos myndigheterna.

Riksförsäkringsverket vill bestämt avråda från att det nuvarande systemet,
vars relativt enkla utformning just karakteriseras av att statsverket
avstått från möjligheterna till detalj kontroll av de från försäkringskassorna
uppburna ersättningarna, ändras i syfte att införa sådana kontrollmöjligheter.
Ett utbyggt kontrollsystem skulle medföra stora administrativa besvärligheter
och kostnader som inte synes kunna vara försvarbara, allrahelst
som kontrollen endast skulle avse frågan huruvida exakt rätta belopp
överfördes mellan två skilda kassarörelser, båda avseende allmänna medel.

I fråga om önskemålet att genom en mera specificerad och preciserad
redovisning från försäkringskassorna vinna en mera rättvisande bokföring
hos myndigheterna än som nu är möjlig får riksförsäkringsverket hänvisa
till det för redovisning av sjukpenning införda systemet. De affärsdrivande
verken saknar genom detta system specifikation av de från kassorna kvartalsvis
inflytande ersättningarna. För övriga statliga myndigheter utom

217

riksdagen och dess verk har bokföring av inkomst av sjukpenning helt bortfallit.

Värdet av en exakt fördelning av kostnaderna för varje enskild befattningshavare
synes kunna ifrågasättas. Detta gäller alldeles särskilt återbäringen
av sjukvårdskostnaderna, vilken totalt sett rör sig om betydligt
mindre belopp än den genom arbetsgivarinträdet inflytande sjukpenningen.
Vad beträffar kostnadsfördelningen av inflytande sjukpenning torde en sådan
för statsförvaltningen i allmänhet, dvs de myndigheter för vilka sjukpenningen
nu inflyter till riksförsäkringsverket vara tämligen obefintlig.
Däremot är möjligt att de affärsdrivande verken har ett reellt intresse av
att kunna åstadkomma en kostnadsfördelning på sina olika verksamhetsgrenar.
Frågan är emellertid om inte en från ekonomisk synpunkt tillfredsställande
sådan fördelning kan erhållas genom att myndigheten själv i sin
bokföring fördelar totalkostnaden exempelvis på basis av verksamhetsgrenarnas
andel i den totala lönekostnaden.

I vart fall vill riksförsäkringsverket bestämt avråda från en sådan ändring
av nuvarande system som ökar försäkringskassornas administrativa
insatser i syfte att ge myndigheterna möjligheter till närmare kostnadsfördelning
av från kassorna influtna medel.

Riksförsäkringsverket ställer sig däremot klart positivt till åtgärder som
syftar till ytterligare förenkling av försäkringskassornas och myndigheternas
avräkningsförfarande. Därest ersättningarna från kassorna uträknades
efter schablonmetoder, skulle detta otvivelaktigt medföra en betydande
arbetsbesparing för båda parterna, vare sig avräkningen sker med varje
kassa för sig eller genom ett centraliserat förfarande.

Under hänvisning till vad nu anförts vill riksförsäkringsverket instämma
i revisorernas uttalande, att spörsmålen på detta område bör bli föremål för
utredning.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad Broberg,
deltagit överdirektören Hultström samt ledamöterna Albåge, Blomgren och
östlund.

Därjämte har närvarit avdelningschefen Wredmark, tf. avdelningscheferna
Örtengren och Järnbrink, byråcheferna Holmquist och Ahlström samt
tf. byråchefen Arnstedt. Stockholm den 28 januari 1966.

ROLF BROBERG

Sven Olov örtengren

Föredragande

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket är helt ense med riksdagens revisorer om att den av
försäkringskassorna tillämpade ordningen alt bevilja förtidspension med
retroaktiv verkan medför betydande olägenheter såväl för myndigheterna
som för berörda tjänstemän och finner det i likhet med revisorerna angeläget
att hithörande bestämmelser ändras.

Vid detta ärendes handläggning har byråcheferna Lundh och Säfslröm
närvarit. Stockholm den 26 januari 1966.

BERTIL EHNBOM

Birger Nåsholm

Föredragande

218

§ 38 De af färsdrivande verkens avräkning med de
allmänna försäkringskassorna

Riksförsäkringsverket. Se yttrandet över § 37, s. 215.

Statskontoret

Utredningen i ärendet ger vid handen att nuvarande avräkningsförfarande
beträffande de anställdas sjukvårdsförmåner för vissa affärsdrivande verk
kan innebära ett förhållandevis omfattande administrativt arbete. Det är
därför angeläget att alla möjligheter till förenkling tillvaratas.

Statskontoret vill erinra om att 1961 års sjukförsäkringsutredning tillkallats
för att verkställa översyn av sjukförsäkringslagen m. m. Enligt direktiven
(riksdagsberättelsen år 1963, I S: 17) har denna utredning bl. a. att
söka utröna i vad mån administrativa förenklingar står att vinna med avseende
på utgivande av ersättning för läkarvård. Sistnämnda fråga torde
vara så intimt förbunden med avräkningsförfarandet mellan olika statsmyndigheter
och försäkringskassorna att det kan ifrågasättas om inte även
detta spörsmål borde anförtros utredningen.

Även om nuvarande avräkningsförfarande är behäftat med vissa svagheter
synes det dock ha vunnit stabilitet och numera fungera någorlunda
tillfredsställande. Därest frågan inte anses falla inom sjukförsäkringsutreduingens
arbetsområde, vill statskontoret förorda att pågående reformarbete
inom sjukförsäkringslagstiftningens område avvaktas innan en mera radikal
omarbetning av nuvarande avräkningsförfarande genomföres.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit organisationsdirektören
Nyrén samt byrådirektören Joachimsson, föredragande. Stockholm den 28
januari 1966.

GÖSTA BRUNO

Wilh. Joachimsson

Riksrevisionsverket

Av de uppgifter som riksdagens revisorer inhämtat från de affärsdrivande
verken framgår, att det nuvarande avräkningsförfarandet med de allmänna
försäkringskassorna fungerar i stort sett tillfredsställande. Endast två av
verken har ansett förfarandet vara administrativt betungande, nämligen
telestyrelsen och luftfartsstyrelsen. Sistnämnda myndighet har dock icke
närmare preciserat sitt påstående.

Telestyrelsen anser det vara bra om ersättningsanspråk kunde utan angivande
av de enskilda tjänstemännens försäkringskassetillhörighet ställas
till vederbörande försäkringskassors centralkontor. Detta uttalande torde
emellertid bygga på en missuppfattning. Enligt gällande bestämmelser skall
nämligen krav gentemot försäkringskassorna riktas till deras centralkontor
och icke till kassornas lokala servicekontor.

Enligt den erfarenhet riksrevisionsverket vunnit i samband med räkenskapsgranskningen
och den därav föranledda kontakten med myndigheterna
synes några större olägenheter icke vara förenade med här ifrågavarande
avräkningssystem. Kravet gentemot försäkringskassorna har blivit en kvartalsvis
återkommande rutinmässig arbetsuppgift. Endast undantagsvis före -

219

kommer det numera att någon myndighet försummar att kräva försäkringskassorna
på deras andel av sjukvårdskostnaderna.

En schablonmässig beräkning av försäkringskassornas ersättningar till
myndigheterna skulle givetvis kunna medföra vissa rationaliseringsvinster,
särskilt för stora myndigheter som har centraliserat avräkningsarbetet till
en eller ett fåtal arbetsenheter. Skäl talar sålunda för att möjligheterna till
förenkling av avräkningsförfarandet överväges i lämpligt sammanhang.
Först synes emellertid resultatet av 1961 års sjukförsäkringsutrednings
arbete böra avvaktas.

Vid detta ärendes handläggning bär byråcheferna Lundh och Säfström
närvarit. Stockholm den 26 januari 1966.

BERTIL EHNBOM

Birger Näsholm

Föredragande

1961 års sjukförsäkringsutredning

Revisorerna har infordrat yttranden från de affärsdrivande verken angående
tillämpningen av anvisningarna beträffande förfarandet vid sjukvårdskostnadernas
fördelning mellan myndigheterna och de allmänna försäkringskassorna.
Av vissa av de avgivna yttrandena framgår, att avräkningen
kan medföra ett betungande administrativt arbete och ställa myndigheterna
inför svårlösta problem. Olika förslag till förenkling och rationalisering
av arbetet har framförts i en del av yttrandena. Revisorerna har
för egen del kommit till den uppfattningen, att frågan om förenkling och
rationalisering av ifrågavarande avräkningsförfarande förtjänar uppmärksamhet
samt att möjligheter torde föreligga att genomföra reformer beträffande
avräkningsförfarandet. Enligt revisorernas mening bör spörsmålen
på detta område bli föremål för en ingående undersökning, varvid
bl. a. det utredningsarbete, som bedrives av 1961 års sjukförsäkringsutredning,
bör beaktas.

1961 års sjukförsäkringsutredning, som enligt sina direktiv bl. a. har att
söka utröna i vad mån administrativa förenklingar står att vinna med avseende
på utgivande av ersättning för läkarvård, har ännu inte slutbehandlat
denna fråga. Som framgår av vissa av de affärsdrivande verkens yttranden
kan ovan omnämnt avräkningsförfarande medföra ett betungande
administrativt arbete. Sjukförsäkringsutredningen delar därför revisorernas
uppfattning, att avräkningsförfarandet ifråga förtjänar uppmärksamhet
och tillstyrker, att åtgärder, syftande till förenkling och rationalisering
av avräkningsförfarandet beträffande sjukvårdskostnadernas fördelning
mellan myndigheter och försäkringskassor, redan nu vidtages. Sådana åtgärder
bedöms icke föregripa sjukförsäkringsutredningens undersökning
angående administrativa förenklingar med avseende på utgivande av ersättning
för läkarvård.

Avräkningsförfarandet beträffande sjukpenning, som upptagits till behandling
i järnvägsstyrelsens yttrande, synes icke inrymmas i direktiven
för sjukförsäkringsutredningen. Stockholm den 18 januari 1966.

YNGVE PERSSON

Ilugo Bolling