MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1966

STOCKHOLM 1966 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

Idi I ii’i. ''!"''/■

••■V r * f ■

-vi c i j

i ‘ > f* (i r /i > K '' j i /. ! / j , j / / ''

d/H'' j H /

I . ''S > . •''

Innehållsförteckning

Allmän redogörelse för imlitieombudsmansämbetets förvaltning .........................3

Redogörelse för åtal och åtgärder för disciplinär bestraffning

1_2. Åtal i anledning av inträffad flygolycka mot kapten för allmänfarlig vårdslöshet
och tjänstefel samt mot överstelöjtnant för tjänstefel .............. 13

3. Åtal mot kapten för missbruk av förmanskap och missfirmelse mot krigsman U2

4. Åtal mot studieledare vid flygvapnets förberedande fällflygarskola för missfirmelse
mot tjänsteman ................................................ 128

5. Åtal mot överstelöjtnant för tjänstefel bestående i att han vidtagit åtgärder

ägnade att obehörigen påverka personer vilka åberopats som sakkunniga vid
domstol ................................................................. 137

6—15. Åtal mot tio underofficerare för osant intygande med åsidosättande av tjänsteplikt
................................................................ 13®

16. Disciplinär åtgärd mot översköterska för underlåtenhet att, sedan värnpliktig
anmälts vara svårt sjuk, tillkalla läkare eller själv undersöka huruvida behov
av omedelbar vård förelåg .................................. 139

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller åtgärd för disciplinär bestraffning

1. Fråga huruvida värnpliktig, som icke tillräckligt noggrant tagit del av inkal lelseorder

och därför inställt sig för sent, gjort sig skyldig till tjänstefel eller
förseelse mot 38 § värnpliktslagen ...................••••>.........v • • • 144

2. Beslut om åläggande av straff i disciplinmål har grundats enbart på polisrapport.
Fråga huruvida icke militärförhör bort hållas .................... 149

3. Värnpliktig har på grund av olämpligt uppträdande på allmän plats under
fritid förts till sin förläggning och meddelats förbud att lämna denna. Fråga

om överträdelse av förbudet kunnat bestraffas .......................... 153

4. Fråga om kompanichefs rätt att beordra visitation av förläggningstält och

packning. Tillika frågor angående kroppsvisitation och förbud för viss värnpliktig
att lämna förläggningsområde .................................... 158

5. Fråga huruvida icke militärt brottmål bort hänskjutas till åklagaren jämlikt

22 § första stycket 7. militära rättegångslagen ............................ 168

6. Värnpliktig har, under olovlig utevaro från sitt förband, vid annat förband

erhållit militär tjänstebiljett för återresan. Fråga om lagligheten härav och
av beslut i disciplinmål varigenom den värnpliktige ålagts ersätta biljettkostnaden
.............................................................. 171

7. Fråga huruvida svensk officer, som ställts till Förenta Nationernas förfogande
för tjänstgöring såsom observatör, under denna tjänstgöring varit att anse
som krigsman enligt 21 kap. 20 § brottsbalken (26 kap. 21 § strafflagen) . . 179

8. Innebörden av stadgandet i 129 § inskrivningsförordningen att värnpliktiga,
som till följd av utvandring upphört att vara här i riket kyrkobokförda, icke

är skyldiga att inställa sig till tjänstgöring så länge de vistas utomlands---- 183

9. Fråga om åtgärder med anledning av olycksriskerna vid cykeltolkning ...... 188

10. För utvidgning av övningsfält har ifrågasatts förvärv av viss skogsmark.

Fråga bl. a. om stamräkning å marken kunnat företagas från kronans sida
utan fastighetsägarens medgivande (jfr 71 § expropriationslagen) .......... 201

11. Till familjebidragsnämnd inkommen skrift med begäran om bostadsbidrag är

att betrakta som ansökan om sådant bidrag även om den ej avfattats på fastställt
formulär ........................................................ 215

12. Till chefen för flygvapnet ställd anställningsansökan som tjänstevägen in kommit

till chefen för armén har icke, såsom bort ske, vidarebefordrats till
chefen för flygvapnet .................................................... 218

13. Vid granskningsnämnds sammanträde närvarande värnpliktig har ansetts

skola beredas tillfälle att yttra sig innan nämnden meddelar beslut beträffande
honom samt äga rätt att på begäran få upplysning om grunderna för
beslutet ............... 221

14. Fråga om oriktigt förfarande av revisorer, utsedda att granska förtroendenämnds
vid hemvärnet förvaltning ...................................... 224

15. Fråga om åtgärder mot bruket av svordomar inom krigsmakten ............ 234

16. Vissa vid inspektioner gjorda iakttagelser .............................. 237

Redogörelse för framställning till Konungen

Fråga om införande av möjlighet för domstol att till annan domstol överflytta
mål angående klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål . . 241

Redogörelse för yttranden till Konungen och riksdagsutskott

1- Yttrande till Konungen över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria
med förslag om begränsning av forum privilegiatum .............. 243

2. Yttrande till Konungen över besvärssakkunnigas betänkande »Lag om för valtningsförfarandet»

.................................................... 246

3. Yttrande till bankoutskottet över förslag till bemyndiganden och författnings ändringar

avseende riksdagens verk, föranledda av statstjänstemannalagens
ikraftträdande .......................................................... 258

Sakregister till militieombudsmannens åren 1950—1966 avgivna ämbetsberättelser........ 260

Till RIKSDAGEN

Jämlikt § 100 regeringsformen, och 18 § i den för riksdagens ombudsmän
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1965.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under
tiden den 22—den 25 mars, den 24—den 26 maj, den 19 juli—den 20 augusti,
den 11—den 13 oktober samt den 8—den 10 november 1965. Jämlikt 24 §
törsta stycket i förenämnda instruktion har militieoinbudsmansämbetet under
ifrågavarande tid föreståtts av den för mig utsedde ställföreträdaren,
hovrättsrådet Gunnar Thyresson. Med stöd av bestämmelserna i 24 § andra
stycket i instruktionen har jag, enär arbetets behöriga gång det krävt, åt
Thyresson uppdragit att under tiden den 26 mars—den 2 april, den 26 april
—den 23 maj, den 8—den 11 juni samt den 27—den 31 december 1965 handlägga
vissa till honom överlämnade ärenden.

Inspektionsresor har av mig företagits till Uppsala, Stockholms, Södermanlands,
Västmanlands, Skaraborgs, Älvsborgs, Kopparbergs, Värmlands
samt Örebro län. Under dessa resor har besökts:

Svea ingenjörregemente;
arméns fältarbetsskola;

ingenjörtruppernas kadett- och aspirantskola;
krigsskolan;

Uppsala samt Västerås försvarsområden;

Uppsala inskrivningsområde;

Upplands signalregemente;
arméns signalskola;

signaltruppernas kadett- och aspirantskola;
arméns underofficersskola;
försvarets läroverk;

Upplands flygflottilj;
flygkadettskolan;
rådhusrätten i Uppsala;

Trögds tingslags häradsrätt;
åklagarmyndigheten i Uppsala distrikt;
länsåklagarmyndigheten i Uppsala län;
fjärde militärområdet;

Strängnäs försvarsområde;

Södermanlands regemente;

Södermanlands inskrivningsområde;
arméns motorskola;
hemvärnets stridsskola;
arméns rid- och körskola;

Åkers krutbruk;

Carl Gustafs stads gevärsfaktori;

Livgedingets domsagas häradsrätt;
distriktsåklagaren i Strängnäs;

Älvsborgs försvarsområde;

Älvsborgs regemente;

Älvsborgs inskrivningsområde;

Göta luftvärnsregementes övningsläger å Tånga hed;
rådhusrätten i Borås;
åklagarmyndigheten i Borås distrikt;
länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län;

Skaraborgs regementes skjutfält i Kråk;

Karlsborgs tygstation;

arméns intendenturförråd i Karlsborg;

ammunitionsfabriken i Karlsborg;

flygförvaltningens robotavdelnings försöksplats i Karlsborg;
arméförvaltningens provskjutningscentrals anläggningar i Karlsborg;
Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsagas häradsrätt;
åklagarmyndigheten i Lidköpings distrikt;
länsåklagarmyndigheten i Skaraborgs län;

Falu försvarsområde;

Dalregementet;

Kopparbergs inskrivningsområde;

Dalregementets lägerplats å Rommehed;
försvarets sjukvårdsstyrelses centralförråd i Säter;
arméns centralmagasin i Norberg;

Falu domsagas norra tingslags häradsrätt;
åklagarmyndigheten i Falu distrikt;
länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län;
femte militärområdet;

Karlstads försvarsområde;

Värmlands regemente;

Värmlands inskrivningsområde;
ammunitionsfabriken Zakrisdal;
försvarets fabriksverks tvätteri i Karlstad;
rådhusrätten i Karlstad;
åklagarmyndigheten i Karlstads distrikt;
länsåklagarmyndigheten i Värmlands län;

Bergslagens artilleriregemente;

Bergslagens tygstation;
artilleriskjutskolan i Villingsberg;
rådhusrätten i Kristinehamn;
åklagarmyndigheten i Kristinehamns distrikt;
tygförvaltningsskolan;
arméingenjörkadettskolan;
försvarets bok- och blankettförråd; samt
Södertörns flygflottilj.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsraannen
Thyresson företagit en inspektionsresa till Göteborgs och Bohus
samt Hallands län, varvid han besökt:

Göteborgs och Bohus samt Hallands försvarsområden;

Göta luftvärnsregemente;
arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola;
luftvärnets kadett- och aspirantskola;
försvarets televerkstad i Göteborg;
marinkommando Väst;

Göteborgs örlogs va rv;

Göteborgs kustartilleriförsvar;

Älvsborgs kustartilleriregemente;
fregatten Karlskrona;

marinens andra helikopterdivision på Torslanda;
första flygeskadern; .

Göta flygflottilj; samt
Ringenäs skjutfält.

Vidare har, likaledes då jag åtnjutit ledighet, tjänstförrättande militieombudsmannen
i Stockholm med omnejd för inspektion besökt:

Svea livgarde;

arméns skyddsskola; samt

Stockholms inskrivningsområde.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården därstädes, expeditionstjänsten, beskaffenheten
och vården av byggnader med tillhörande anordningar och deras
lämplighet för avsett ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning,
sjukvård, personalvårdsverksamhet, vården av intendentur- och tygmateriel,
anordningar i samband med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen
av verkskydd. Besök har avlagts i militärhäktena vid förbanden.
Granskningen av de judiciella handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll,
tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar som har avseende
å den militära straff- och processlagstiftningen samt därtill anknytande
föreskrifter. Vid besök å militärsjukhusen har sjukredovisningshandlingarna
granskats. Granskning har vid inspektionerna tillika skett av handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom
av räkenskaper för marketenterier, varjämte förskottsmedel inventerats,
kontroll företagits angående bevakning av utestående fordringar och
införselräkenskaper granskats. Vidare har å mobiliseringsavdelningar och
inskrivningsexpeditioner granskats där förvarade personalredovisningsoch
mobiliseringshandlingar.

Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter har avsett inspektion av
handläggningen av militära mål. Därvid har bland annat undersökts i vad
mån kravet på skyndsamhet vid behandling av målen beaktats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byråcheferna
vid militieombudsmansexpeditionen. Därjämte har vid inspektionerna
anlitats en intendentur- och en tygsakkunnig officer samt för granskning
av personalredovisnings- och mobiliseringshandligar en härutinnan sakkunnig
officer.

På sätt militieoinbudsmannens ämbetsberättelse till 1965 års riksdag
utvisar kvarstod vid början av år 1965 från år 1964 balanserade ärenden
till ett antal av............................................ 118

Under år 1965 har tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet........................................ 686

enligt hemliga diariet därutöver................................ 57

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1965, har alltså
utgjort ...................................................... 861

De ärenden, som tillkommit under år 1965, har utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet.............................. 19

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda.................................................... 87

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med militieombudsmannen
åliggande granskning ...................... 621

ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. m............................................... 16

Summa 743

Av de från år 1964 balanserade 118 ärendena hade 7 ärenden inkommit
från myndighet, 53 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställningar
från enskilda samt 56 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning. Två ärenden
tillhörde gruppen »militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. m.».

Till behandling under år 1965 har alltså förelegat 26 ärenden som inkommit
från myndighet, 140 ärenden som uppkommit genom klagomål eller
andra framställningar från enskilda, 677 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande
granskning samt 18 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation
och förvaltning m. in., tillhopa 861 ärenden.

Av dessa 861 ärenden har

till annan myndighet överlämnats.............................. 1

utan åtgärd avskrivits ........................................ 12

—650H6. Militieombudsmnnnens ämbetsberättelse

på grund av återkallelse avskrivits.............................. 3

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivs
....................................................... 186

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ........................................ 287

föranlett åtal (varav 2 icke avslutats) .......................... 5

föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning...................... 1

föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande.......... 183

föranlett framställning till Konungen eller annan myndighet (varav

3 icke avslutats)............................................ 4

föranlett yttrande till Konungen eller annan myndighet.......... 3

föranlett annan åtgärd........................................ 258

och var vid 1965 års utgång

under utredning.............................................. 95

på prövning beroende (förutom ovannämnda 2 + 3 icke avslutade
ärenden) .................................................. 03

Summa 861

Av hela antalet under år 1965 till behandling föreliggande ärenden (861)
har sålunda under året slutbehandlats 738 och till år 1966 balanserats 123.

Av åtalen och de disciplinära åtgärderna, avseende sammanlagt 16 personer,

var vid 1965 års början ännu icke slutligt avgjorda.............. 3

tillkom under år 1965 ........................................ 23

Summa 26

Av dessa åtal och disciplinära åtgärder

blev under år 1965 slutligt avgjorda............................ 5

var vid 1965 års utgång ännu icke slutligt avgjorda.............. 21

Summa 26

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1965
lår jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör kommer att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom en sammanställning
(återgiven å s. 12) över ärenden uppkomna genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda,

redogörelse för åtal och åtgärder för disciplinär bestraffning,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för
disciplinär bestraffning,

redogörelse för framställning till Konungen samt
redogörelse för yttranden till Konungen och riksdagsutskott.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd föi
disciplinär bestraffning, har i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1965 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka redogjorts
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1966.

HUGO HENKOW

Sven Sjöberg

Sammanställning

över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda

	Antalet	Därav
	under 1965	under 1965
	föreliggande	inkomna
	ärenden	ärenden
Framställningarna har avsett:
Missfirmelse eller annat olämpligt uppträdande..............	23	13
Utövandet av militär rättsvård...................	20	11
Vid förvarsväsendet anställd personals
antagande och entledigande..............................	5	1
befordran..............................	10	5
tjänstgöring..............................	3
avlöning .....................................	3
Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och av-
löning ..............................	41	26
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ..	6	3
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycks-
fall...................................	16
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed samman-
hängande författningar................................	1	0
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvarsvä-
sendet .......................................	12	11
Summa	140	87
Klagandena har varit:
Vid försvarsväsendet anställd personal
Officerare och vederlikar..............................	17	11
Underofficerare och vederlikar ....................	7	2
Underbefäl och vederlikar samt meniga .................	7	5
Civila befattningshavare .........................	12	5
Värnpliktiga (och hemvärnspersonal)........................	58	39
Enskilda personer utom försvarsväsendet...................	38	25
Enskilda organisationer .........................	1	0
Summa	140	87

REDOGÖRELSE FÖR ÅTAL OCH ÅTGÄRDER FÖR
DISCIPLINÄR BESTRAFFNING

1—2. Åtal i anledning av inträffad flygolycka mot kapten för allmänfarlig
vårdslöshet och tjänstefel samt mot överstelöjtnant för tjänstefel

Ämbetsberättelsen till 1964 års riksdag innehåller (s. 86) en kortfattad
redogörelse för ett av militieombudsmannen enligt en den 20 maj 1963 dagtecknad
åtalsinstruktion vid rådhusrätten i Västerås anställt åtal mot eu
kapten för allmänfarlig vårdslöshet och tjänstefel samt mot en överstelöjtnant
för tjänstefel. Av redogörelsen framgår att målet vid tidpunkten för
färdigställandet av ämbetsberättelsen var beroende på rådhusrättens prövning.
Sedan numera lagakraftvunnen dom föreligger, lämnas här nedan eu
närmare redogörelse för målet.

Den 10 mars 1961 inträffade i närheten av Arlanda en kollision i luften
mellan två militärflygplan, som därvid störtade till marken. Sedan haverikommission
tillsatts för utredning beträffande haveriet, anhöll militieombudsmannen
att chefen för flygvapnet måtte, då kommissionens rapport
förelåg, giva militieombudsmannen del av densamma. Tillika hemställde
militieombudsmannen att få del av flygvapenchefens utlåtande med anledning
av kommissionens rapport. Rapporten, dagtecknad den 15 september
1961, tillställdes militieombudsmannen den 4 oktober samma år, och utlåtandet
kom militieombudsmannen tillhanda den 14 juni 1962. Beslut i åtalsfrågan
meddelades dels den 18 juni 1962 av biträdande stadsfiskalen i
Stockholm Dag Halldin och dels den 2 juli 1962 av landsfogden i Västmanlands
län Erik Lindström. Därefter har militieombudsmannen föranstaltat
om kompletterande förhör i saken.

Av utredningen inhämtades följande.

Under tiden den 10- -den 13 mars 1961 utfördes inom tredje flygeskadern
en s. k. flerdagarsövning, varvid tredje divisionen ur Västmanlands flygflottilj
under befäl av kaptenen A. U. Andersson var baserad på Upplands
flygflottiljs fält i Uppsala. Divisionen hade till uppgift att med jaktflygplan
försvara bl. a. Uppsala; förbandet ingick med andra ord i försvarssidan.
Som anfall sförband (målförband) tjänstgjorde bl. a. tredje divisionen
ur Södertörns flygflottilj. I förberedande bestämmelser för övningen, utfärdade
den 20 december 1960 av eskaderchefen, hade övningsområdet angivits
genom hänvisning till eu bilagd kartskiss, där områdets sydöstra gräns
utgjordes av eu rät linje genom Karlsborg, Eskilstuna, eu punkt något so -

der om Uppsala och kusten vid Ålands hav samt den nordvästra gränsen
av en därmed i stort sett parallell linje på ungefär 150 kilometers avstånd.

Den 10 mars utförde en grupp, bestående av tre plan typ Hunter .1 34 ur
förutnämnda division från Södertörns flygflottilj med fältflygaren av första
graden J.-O. Bergman såsom gruppchef, från västnordväst ett mörkerförelag
(högbombanfall) mot Uppsala på 12 000 meters höjd. Med anledning av
anfallet uppsände försvarssidan en rote (d. v. s. två stycken) flygplan typ
Lansen J 32 B ur förutnämnda division ur Västmanlands flygflottilj. Såsom
rotechef tjänstgjorde fänriken, numera löjtnanten R. M. Fröjd och såsom
rotetvåa dennes divisionschef, Andersson. Redaktören L. H. D. Ramsten
vid Sveriges radio medföljde som passagerare i Anderssons plan. Ramsten
skulle utföra ett reportage för radions räkning. J 32-roten, som startade
klockan 2113, erhöll kontakt med J 34-gruppen i närheten av Uppsala. I
samband med att gruppen klockan omkring 2115 passerade Uppsala och
strax därefter ut över övningsområdets sydostgräns begärde och fick Bergman
tillstånd av trafikledningen på Arlanda att, såsom tidigare planlagts,
landa där. J 32-roten följde efter gruppen. När denna i närheten av Arlanda
skulle uppdelas för landningen och befann sig på omkring 1 500 meters
höjd, anföll J 32-roten. Därvid kolliderade det av Andersson förda planet
med Bergmans plan. Kollisionen ägde rum cirka 15 kilometer nordost om
Arlanda klockan 2126. Båda flygplanen blev manöverodugliga. Besättningarna,
d. v. s. Bergman, som var ensam i sitt plan, samt Andersson och Ramsten,
hoppade i fallskärm och undkom med vissa skador. Flygplanen totalhavererade.
Vädret vid haveriplatsen var omkring halvmulet med stratusmoln,
vars troliga bas var 150—300 meter och högsta höjd 500 meter, däröver
klart. Horisontalsikten vid marknivån var 3—5 kilometer.

I förevarande fall har, såsom är brukligt vid övningar av ifrågavarande
slag, stridsledningen på försvarssidan handhafts av en s. k. jaktcentral, ingående
i en luftförsvarscentral. Såväl anfalls- som försvarsförbandens färdvägar
och flyghöjder har kunnat i huvudsak följas på en där befintlig lägeskarta.
För förståelsen av nämnda organs befattning med ifrågavarande
flygföretag synes det vara nödvändigt att först i korthet redogöra för luftförsvarets
organisation och jaktstridsledningens allmänna gång.

I luftförsvarshänseende indelas landet i eskaderområden. Dessa i sin tur
är uppdelade i luftförsvarssektorer. Den sektor, om vilken här är fråga,
benämnes sektor 03. Inom varje sektor utövas den operativa ledningen
från en luftförsvarscentral (Ifc). I denna ingår bl. a. en jaktcentral (jc).
Jaktflygplanen ledes från jaktcentralen och från inom sektorn framskjutna
jaktradarstationer. Sektorjaktledaren (jnl) utövar den direkta operativa
ledningen av jaktförsvaret inom sektorn. Trådjaktledaren (tråjal) biträder
jal i vad angår sambandet med jaktförbanden på baserna. Biträdande
sektorjaktledaren (bijal) lyder direkt under jal och ansvarar för att startade
jaktförband ledes mot av denne bestämda mål. Han skall därvid bl a.

fördela ledningsuppdrag på sektorns radarjaktledare. Radarjaktledare
(rrjal) lyder direkt under bijal och ansvarar för att tilldelat jaktförband
ledes till utgångsläge för anfall mot anbefallt mål. Sektortrafikledaren
(sektortl) reglerar bl. a. flygning i nedsatt sikt och ansvarar för flygräddningstjänsten
inom sektorn.

Beträffande jaktstridsledningens allmänna gång må följande anföras,
jal fattar beslut om insats av jaktflygplan samt bestämmer därvid mot vilket
mål de skall insättas. Han beordrar genom tråjal jaktflygplan på marken
att starta. Jal meddelar bijal den order, som startande jaktförband
erhållit, och mot vilka mål de olika förbanden skall ledas. Bijal bestämmer
vilken rrjal som skall leda visst insatt förband. Rrjal:s ledning börjar när
förbandschefen anmäler sig på radio. Sedan jaktförbandschefen erhållit
ögon- eller radarkontakt med fienden (målförbandet), övertager han den
direkta ledningen, när han bedömer lämpligt. Rrjal anmäler detta till bijal
och fortsätter att följa förbandet på sin radarskärm, beredd att leda till
förnyad kontakt om förbandschefen skulle förlora ögon- eller radarkontakten
med fienden. Rrjal anmäler till bijal då striden avslutats. När förbandet
skall landa beordrar bijal sektortl eller rrjal att leda förbandet till
landning.

Försvarssidans och fientliga flygförbands lägen i luften presenteras i
luftförsvarscentralen på en lägeskarta. Det kan här anmärkas att i förevarande
fall lägeskartans storlek var omkring 4 X 4,3 meter, att övningsområdets
bredd mittför Uppsala på kartan uppgick till 1,3 meter ävensom att
avståndet från övningsområdets gräns strax söder Uppsala till Arlanda på
kartan utgjorde 0,23 meter. Lägeskartan kan från en estrad iakttagas av
jal, bijal, rrjal m. fl. På lägeskartan markeras förbandens läge och flygriktning
med pilar. Bredvid varje pil placeras en kloss. På denna markeras
med brickor bl. a. flygförbandens storlek, flyghöjd och fart. Markeringen
ombesörjes av kartmarkörer. Dessa erhåller aktuella uppgifter från
»rapportör vår jakt (rapp jakt)». Denne sitter bredvid rrjal och kan på
den radarskärm som rrjal använder följa förbandens färdväg. Höjduppgifter
erhåller rapp jakt i telefon från en särskild höjdmätningscentral,
vilken betjänar flera rrjal. Kartmarkörernas verksamhet övervakas av en
bordsövervakare.

.1 34-gruppens och J 32-rotens färdväg från övningsområdets gräns söder
Uppsala till kollisionsplatsen är belägen inom ett gemensamt militärt och
civilt kontrollområde, benämnt Stockholms terminalområde (TMA). Inom
området finnes bl. a. Arlanda kontrollzon, som har eu utsträckning av 40
kilometer i nord-sydlig och 20 kilometer i öst-västlig riktning med Arlanda
som ungefärligt centrum samt av 500 meter i höjdled från marknivån
räknat. Kontrollorganet för terminalområdet benämnes Svea radar. Detta
organ har till uppgift att samordna civil och militär trafik ur flygsäkerhetssynpunkt.
(Se Ordnings- och säkerhetsföreskrifter för flygning /OSF/

inom. 37 samt Meddelanden angående flygsäkerhetstjänsten /MFS/ E
94/59.) Ytteiligare ett militärt-civilt trafikledningsorgan, som här kommer
i fråga, är regional radarcentral (RRC). Detta organ har till uppgift att
leda militär flygverksamhet i luftled samt — i möjlig män — övrig flygverksamhet
inom respektive RRC tilldelat område. Den närmast Stockholmsområdet
belägna radarcentralen benämnes RRC ost (se MFS E 57/
60).

För ifrågavarande eskaderövning hade utfärdats särskilda bestämmelser
för flygsäkerhetstjänsten, avsedda att gälla utöver och i vissa fall med ändring
av OSF och Bestämmelser för den operativa tjänsten i LFC och framskjuten
JRR (BESTIL). I de för övningen utfärdade bestämmelserna föreskrives
bl. a. följande.

B. Luftstrid.

2. Luftstrid får ej äga rum i Arlanda kontrollzon.

4. All luftstiid och radiotrafik skall omedelbart avbrytas om rrjal (annan
markradiostation) meddelar »flygsäkerhet». T. ex.: »Flygsäkerhet P gul
avbryt, -- flygsäkerhet P gul avbryt.» Därefter kommer anledningen till
ordern. T. ex.: »P gul håller på att komma in i Stockholm TMA, avbrvt och
styr 330°.» J

C. Särskilda bestämmelser för flygning under mörker och i moln.

1. Försvarsjakt.

b) Minimihöjd för luftstrid under mörker och i moln är 1 000 meter.

c) Flygföraren skall meddela rrjal, då radarkontakt erhålles respektive
förloras, då ögonkontakt erhållits och då skjutläge intagits samt manöver
eller läge i förhållande till målen när anfallet avbrytes.

e) Flygföraren avbryter inflygning om ögonkontakt icke erhållits på radarsiktets
minsta läsbara avstånd, dock senast på 300 meters avstånd.

f) Jal beordrar flygföraren avbryta anfall, då enligt punkt 2 d) nedan anfallet
flygplan (förband) anmäler avsikt att ändra höiden.

2. Anfallsförbund.

a) Flygning sker med släckta lanternor under mörker, med tända lanternor
i moln. I samband med start och landning samt flygning inom civilt
kontrollerat luftrum skall under mörker lanternor dock vara tända.

b) Företag på höjder över 1 000 meter utföres på hela 1 000 meter utom
i samband med höjdändringar. Avsedd flyghöjd skall vara intagen vid utgångsläget.

c) Undanmanöver i höjdled får icke utföras.

d) Höjdförändring av anfallsförbundet får påbörjas tidigast en minut ef ter

kvitterad anmälan till chefen för anfallsverksamheten. Denna anmälan
skall omedelbart vidarebefordras till sektortl för vidare befordran till rrjaljaktförband.
J

E. Samordning av civil och militär flygverksamhet.

1. Ledningsorgan, a) Ledningsorganet utgöres av RRC ost med biträde av
Svea radar, b) Ledningsorganet skall möjliggöra militär flygning i civilt
kontrollerat luftrum (genom att utverka färdtillstånd) utan att civila flvgplans
flygsäkerhet eftersättes.

5. Militär flygning får ej äga rum inom bl. a. Stockholms tenninalområde

annat än efter tillstånd från RRC ost. Försvarssidan gives (inhämtar) tillstånd
genom sektortl. Anfallssidan erhåller tillstånd genom anfallschefen
(rrjal).

6. Sektortl och anfallschefen (rrjal) inhämtar från RRC ost inom vilka
kontrollerade områden och höjdskikt flygning är tillåten med hänsyn till
civil trafik.

7. Ansvaret för att flygning i kontrollerat luftrum icke sker utan vederbörligt
tillstånd åvilar endera rrjal eller förbandschef. Det skall vara klart
i varje moment vem av rrjal eller förbandschef som bär detta ansvar. Vid
radarledning åvilar ansvaret rrjal. Vid osäker radarpresentation skall rrjal
överlämna ansvaret till förbandschefen, varvid denne omedelbart fastställer
sitt läge optiskt eller med pejling. Kan han icke fastställa läget skall
uppdraget avbrytas.

8. Rrjal skall meddela förbandschefen när han ledes in i kontrollerat
luftrum och att tillstånd är klart.

Till grund för J 34-gruppens ifrågavarande flygning låg en anfallsplan
utfärdad av anfallschefen, majoren H. C. F. Boheman, Södertörns flygflottilj.
Enligt denna plan skulle gruppen, som representerade ett tungt bombförband,
starta från Arlanda och flyga över Örebro till Hagfors. Därifrån
skulle gruppen flyga på 12 000 meters höjd för att fingera ett högbombanfall
mot Uppsala. Landning skulle ske på Arlanda.

Vid förhör inför haverikommissionen förklarade Boheman beträffande
anfallsplanen att han aldrig tänkt sig annat än att ett företag är slut vid
övningsområdets gräns.

Löjtnanten L. A. Åsberg, Södertörns flygflottilj, uppgav: Åsberg var
chef för den division, i vilken ifrågavarande J 34-grupp ingick. Som underlag
för Åsbergs order för gruppens flygning låg förutnämnda anfallsplan.
Gruppen skulle gå ansluten med släckta lanternor under målgången, som
skulle avslutas över Uppsala. Härefter skulle lanternorna tändas och gruppen
anmäla sig för Svea radar för ledning till landning direkt Arlanda.
Sättet för uppdelning före landning bestämdes i samråd med Svea radar
och detta delgavs besättningarna.

Sergeanten, numera fanjunkaren S. E. B. Standar, Södertörns flygflottilj,
tjänstgjorde såsom radarledare på marken för anfallsförbandet (stationssignal
Falken) och ledde ifrågavarande J 34-grupp. Han anförde: Företaget
skulle markera högbombanfall mot Uppsala, varefter förbandet skulle
landa på Arlanda. Företaget var alltså slut vid övningsområdets gräns. Arlanda
låg utanför övningsområdet. Gruppen gick anbefalld väg på anbefalld
höjd, 12 000 meter, och kom fram till Uppsala. Sedan gruppen passerat
Uppsala svängde den något åt höger och gick rakt mot Arlanda. Standar
följde gruppen på radar till Uppsala och i stort sett till terminalområdets
gräns. Standar meddelade gruppen att deras läge var Uppsala. Standar gav
sedan läge 20 kilometer sydsydost Uppsala. Då begärde gruppchefen all få
övergå till annat våglängdsoinrådc för att få förbindelse med Svea radar
och erhålla tillstånd för landning på Arlanda, vilket han fick. Därefter följ -

de Standar gruppen på radar tills han förvissat sig om att Svea radar övertagit
ledningen. Före Uppsala utfördes icke något anfall mot gruppen. Det
är möjligt att Standar givit någon varning för fientlig jakt i trakten av Uppsala.
I och med att gruppen flög ut över övningsområdets gräns var övningen
slut för gruppen och det fanns ingen anledning att orientera försvarssidan
om att gruppen ändrade flyghöjd.

Gruppchefen Bergman berättade: Från Hagfors gick gruppen mot Uppsala
på 12 000 meters höjd, ledd av anfallssidans radar (Falken). När gruppen
befann sig över Uppsala orienterade Falken om att det hade startat ett
förband från Upplands flygflottiljs fält, vilket förband låg under gruppen
i stigning. I samband härmed upptäckte Bergman två ljuspunkter under
sig i sydvästlig riktning under stigning. Bergman uppfattade ljusen som
skenet från efterbrännkamrarna. Sedan Uppsala passerats anropade Bergman
Svea radar och begärde att bli ledd till Arlanda för landning. Gruppen
var då alltjämt på 12 000 meter. Bergman ansåg den taktiska övningen
vara slut, men han hade icke blivit utsatt för något anfall. Svea radar övertog
ledningen och gruppen fick sjunka till 6 000 meter på sydlig kurs. Bergman
slog till lanternorna på sitt plan i samband med att planen påbörjades.
Även de andra i gruppen tände sina lanternor på Bergmans order. När
gruppen kommit öster om Arlanda på 6 000 meter blev den ledd på kurs
240° och fick strax därefter order att minska höjden till 1 500 meter under
vänstersväng, tillbaka till, tror Bergman, kurs 360°. Gruppen gick ut på
denna kurs och kom ned på 1 500 meter och anmälde höjden. Svea radars
trafikledare sade att han tänkte dela upp gruppen. Bergman omformerade
gruppen till »höger flank». Strax därefter fick Bergman som första flygplan
order att svänga vänster under höj dminskning. Samtidigt sade trafikledaren
att andra och tredje flygplanet i gruppen skulle fortsätta rakt fram.
Bergman svängde vänster och tog ut luftbroms. Då Bergman svängt, kanske
45c—60°, kände han något träffa flygplanet. Strax därefter såg Bergman
en grön lanterna passera tätt förbi sig på insidan och framåt nedåt. Han
uppfattade rörelsen som en slängig spiral nedåt. Han trodde först att han
kolliderat med det flygplan som flög närmast honom i gruppen och ropade
i radio åt föraren att lämna flygplanet. Sedan anmälde Bergman till Svea
radar att han kolliderat, och efter det han förgäves gjort vissa försök att
manövrera sitt plan sköt han ut sig med katapultstolen.

Bergman tillfogade: Från starten på Arlanda flög gruppen i »V-formering».
Denna ändrades ej förrän gruppen åter befann sig i närheten av Arlanda
på 1 500 meters höjd och omformerade till »höger flank». Därefter
ändrades ej formeringen. Gruppen låg hela tiden väl samlad.

Det kan här anmärkas att flygplanen i eu grupp om tre flygplan ofta
benämnes »ettan», »tvåan» och »trean». När en sådan grupp intager V-formering
flyger »ettan» främst och »tvåan» till höger och snett bakom ledarflygplanet,
medan »trean» flyger till vänster och snett bakom ettan. For -

meringen »höger flank» innebär att »ettan» flyger främst åtföljd av »tvåan»,
som flyger snett bakom till höger, och »trean» som skall befinna sig
snett bakom och till höger om »tvåan».

Förare i J 34-gruppens övriga två flygplan var fältflvgarna av första graden
B. E. Samuelsson och K. A. Karlsson.

Samuelsson lämnade i huvudsak samma uppgifter som Bergman med
följande ändringar och tillägg: Han flög som »tvåa» i gruppen. Sedan Uppsala
passerats och Bergman begärt landningstillstånd av Svea radar, meddelade
Bergman att han tände lanternorna. Samuelsson tände då lanternorna
på sitt flygplan. De fick gå ned på 1 500 meters höjd och där uppfattade
Samuelsson att de låg på »plats Arlanda». Där fick de order att svänga
vänster till kurs 20°. Strax före denna order hade höger lanterna på Bergmans
flygplan slocknat. I samband med vänstersvängen minskade Bergman
farten men på föranledande av Karlsson ökade han den åter. Från den
tidpunkt då gruppen befann sig över Uppsala till dess »trean» bytte sida
flög gruppen i samma formering. Luckor och avstånd varierade i planén
mellan 10 och 100 meter men översteg förmodligen ej 100 meter. Dessa
uppgifter kan dock vara osäkra.

Karlsson, vilken flög som »trea» i gruppen, lämnade i allt väsentligt
samma uppgifter som Samuelsson. Han uppgav emellertid ytterligare: Någon
gång under planén från 12 000 meter ned till 1 500 meter slocknade
»ettans» akterlanterna. Sedan lyste den stundtals. När Karlsson kom över
i »höger flank» såg han att även den gröna högerlanternan på »ettans»
flygplan tidtals slocknade. I samband med flankväxlingen gled Karlsson så
långt ut att formeringen icke längre blev ansluten. Karlsson uppskattade
avståndet till »tvåan» till 100—150 meter. Han bedömer att ej heller »tvåan»
låg ansluten till »ettan», men det är svårt att säkert avgöra hur det förhöll
sig.

Trafikledaren vid flygvapnet P. T. Kronqvist anförde: Han tjänstgjorde
vid Svea radar. Han fick ett anrop från ifrågavarande J 34-grupp, som meddelade
att deras läge var Uppsala och höjden 6 000 meter samt begärde att
få radarlanda på Arlanda. Kronqvist visste på förhand att det var avsett
att förbandet skulle landa där. Gruppen leddes av Kronqvist till en punkt
cirka 10 kilometer söder om Arlanda under plané till 1 500 meter. Denna
ledningsprocedur gjordes för att undvika civil luftfart på väg från Bromma
till fyren Hammar. Kronqvist såg på sin radarskärm att gruppen under
färden från Uppsala ej alltid höll ihop. Förbandet registrerades på radarn
med varierande en-tre radarekon. Kronqvist fick icke någon misstanke att
det rörde sig om flera flygplan än den anmälda gruppen. Omkring tio kilometer
söder om Arlanda fick flygplanen order att svänga vänster till kurs
20°. Åtgärden vidtogs för att dela upp förbandet i tre enheter för radarledning
med vänstersväng till bana 1!) (d. v. s. en bana som går i riktningen
190°). Cirka 15 kilometer nordost om Arlanda fick första flygplanet order

om vänstersväng till kurs 290° och plané till 600 meter. Därvid upptäckte
Kronqvist att förbandet bestod av åtskilligt flera flygplan än Kronqvist tidigare
utgått från, men han hann ej varna förbandet förrän gruppchefen
meddelade att han kolliderat. Vid den tidpunkt då gruppen befann sig 10
kilometer söder om Arlanda fick Kronqvist ett telefonsamtal från sektortl
03 med begäran att 03 skulle få leda flygplan på lägre höjd inom Stockholms
terminalområde. Detta avvisades, varvid Kronqvist meddelade att terminaltaket
var 6 000 meter. Efter påtryckning från sektortl och samråd med
civil trafikledning sänktes dock taket till 4 000 meter.

Andersson uppgav vid förhör inför haverikommissionen den 11, 12 och
27 mars 1961: Den 9 mars 1961 kontaktade chefen för flygvapnets pressdetalj,
majoren J. G. L. Norrbohm, Andersson angående möjligheterna för
Ramsten att få medfölja i ett flygplan typ J 32 B under ett skymnings- eller
mörkeruppdrag för att utföra ett reportage för radion. Andersson meddelade
att detta kunde ordnas men hänvisade till sektorledningen alternativt
eskaderledningen. Påföljande dag, den 10 mars, fick Andersson order
från sektorledningen (överstelöjtnanten A. H. M. Neij) att Ramsten skulle
medfölja i baksits i ett flygplan typ J 32 B ingående i en rote. Andersson
orienterade Norrbohm om att han avsåg att själv vara förare åt Ramsten.
Andersson bestämde att Fröjd skulle flyga som rotechef med sergeanten
G. H. Råneby som navigatör. Strax före klockan 1900 anlände Norrbohm
och Ramsten till divisionen, varvid de slutliga förberedelserna för flygningen
vidtogs. Roten fick startorder och Andersson anslöt bakom rotechefen
på 50—100 meters avstånd. Den radarjaktledare (rrjal) som ledde
löretaget var sergeanten B. L. Chrona. Roten orienterades om att fiendens
(målförbandets) flyghöjd var troligen 10 000 meter och leddes mot sydväst
och senare söderut. Fröjd erhöll så småningom radarkontakt på en
höjd under 10 000 meter, alltjämt med Andersson rakt bakom. Efter insvängning
i högersväng erhölls även optisk kontakt med fienden, som då
»tryckte» (d. v. s. minskade flyghöjden) med hög fart. Fienden hade lanternorna
tända och bestod, efter vad Andersson då kunde se, av två enheter.
Att fienden hade tända lanternor uppfattade Andersson på grund av
övningsbestämmelserna såsom beroende på höjdändring. Roten kom i bakomläge
och fortsatte följandet av fienden under radarkontakt utan att avståndet
till fienden minskade nämnvärt. Farten var sannolikt över 0,92
mach att döma av vad Andersson kände i rodren. Roten kom ned till 6 000
meter, där fienden föreföll gå i planflykt, men strax därefter fortsatte den
nedåt. Andersson uppfattade ej fiendens dykning som en undanmanöver
utan som en del av dess färdplan. Han reflekterade ej över att order om
avbrytande av anfallet ej kom trots att det anfallna förbandet ändrade
höjd. Rrjal meddelade kontinuerligt att det var klart att flyga ned till 4 000
meter. När Andersson såg en plats, som han bedömde vara Arlanda, i riktning
»klockan 1/2 1—1/2 2» frågade Andersson rrjal om de höll på att fly -

ga in i Stockholms terminalområde och fick som svar att någon civil verksamhet
ej förekom i området. Andersson hade ej klart för sig om de verkligen
var inom övningsområdet eller i Stockholms terminalområde. Hade
Andersson varit säker på att de var inne i terminalområdet hade han nog
»pressat» rrjal mer om närmare besked. Om rrjal kunde leda eller övervaka
ett anfall ansåg Andersson att det kunde fullföljas utanför övningsområdets
gräns. Andersson bedömde att hans egen kurs, då han framställde nämnda
fråga till rrjal, var 160°—180°. Strax därefter började fienden en vänstersväng
och i samma ögonblick upptäckte Andersson att det fanns ytterligare
eu enhet i det fientliga förbandet genom att lanternorna tändes på ytterligare
ett flygplan. Detta låg till höger och något bakom de ursprungliga
två enheterna. Under förutnämnda sväng till en kurs, som Andersson bedömde
vara nordostlig, hade fienden kommit ned på en höjd, som Andersson
beräknade vara 2 000 meter. Denna beräkning grundade Andersson på
att han själv flög bakom och under på en höjd som han på höj dmätaren
avläste till 1 500 meter. Enligt övningsbestämmelserna skulle fienden uppträda
på hela 1 000-talet meter och lägst på 1 000 meter. Fienden minskade
farten kraftigt ned till 600 kilometer/timmen, vilket Andersson tolkade
som en form av undanmanöver. Efter svängen låg fienden grupperad så att
två enheter låg relativt nära varandra till vänster och en bakom till höger.
Fröjd gick då mot det högra flygplanet och meddelade att han sedan avsåg
att gå mot »det andra målet». Medan Fröjd inriktade sig på det högra
flygplanet gjorde den fientliga gruppen någon omformering så att de två
flygplanen kom till höger och det ensamma till vänster och framför. Fienden
ökade farten. Fröjd meddelade då att han ämnade gå mot det mellersta
målet. Andersson låg bakom och under samtliga enheter, även Fröjd, och
meddelade sin avsikt att gå mot det ensamma flygplanet längst fram till
vänster. Andersson såg ej Fröjd »bryta ut» och lämna rote-formeringen.
Andersson avsåg ej att göra ett regelrätt anfall; det kunde han ej göra utan
hjälp av egen navigatör. Han ämnade endast gå väl under målet och sedan
avbryta. Men eftersom målet bestod av flera enheter ansåg sig Andersson
kunna gå ifrån rotechefen. Som rotetvåa i ansluten rote hade Andersson
flugit med släckta lanternor, men när han skilde sig från rotechefen tände
han lanternorna på halvljus. Ungefär när Andersson låg för inflygning rakt
bakom det ensamma flygplanet och något bakom det mellersta, meddelade
Fröjd alt Andersson i förhållande till Fröjd låg i riktning »klockan 9», varvid
Andersson meddelade att han hade ögonkontakt även med Fröjd; Andersson
såg samtliga flygplan. Andersson kan ej erinra sig att han frågade
Fröjd om sitt läge. Han hade nämligen fullt klart för sig allas lägen. När
Andersson kom i jämnhöjd med det mellersta fientliga flygplanet satte han
lanternorna på helljus. Då han kommit väl framför detta och skulle börja
den slutliga inflygningen på sitt mål och ej var på närmare avstånd än 500
meter, spanade han till höger och vänster och klarade ut att det ej fanns

något annat flygplan i vägen. När Andersson sedan tittade rakt fram mot
sitt mål upptäckte han två ljuspunkter relativt nära varandra, den ena något
över den andra. Ljuspunkterna föreföll ha samma karaktär och ljusstyrka.
Andersson blev osäker om den ena av dessa var en stjärna. Han
kunde knappast urskilja någon inbördes förflyttning mellan punkterna,
vilket gjorde honom osäker. Han avsåg därför att avbryta genom att svänga
vänster och nedåt. I detta ögonblick växte plötsligt en stor svart skugga,
en flygplanssilhuett, upp mycket nära. Av silhuetten fick Andersson intrycket
alt det fientliga flygplanet hade ansatt en svag vänstersväng och
någon plané. Andersson försökte väja men hann ej. Han kände en stöt i
flygplanet och förstod att han kolliderat. Flygplanet började en serie okontrollerade
rörelser och gick sannolikt över på rygg. Det slängde kraftigt, så
krafligt att Andersson blev desorienterad om flygläget. Han bedömde att
rörelsen ett tag hade karaktären av ryggspinn. Han visste att flyghöjden
var låg och uppskattade att kollisionen inträffat på en höjd av cirka 1 800
meter. Flygplanet kändes okontrollerbart, och med hänsyn till den låga
höjden och hans fullständiga desorientering om flygläget försökte han ej
häva den okontrollerade rörelsen. Han insåg att det gällde att snabbt lämna
planet, varför han sköt ut sig i katapultstolen.

Vid förhör inför militieombudsmannen den 19 december 1962 anförde
Andersson: Före ifrågavarande eskaderövning gick Andersson igenom samtliga
övningsbestämmelser med sin division. Av dessa bestämmelser kom
emellertid de som handlade om flygsäkerhet Andersson tillhanda först strax
före övningens början. Andersson beordrade Fröjd att vara rotechef och
upplyste honom om att Ramsten skulle medfölja i Anderssons plan. Strax
efter starten fick Fröjd kontakt med rrjal. Andersson följde under hela
uppdraget radiotrafiken mellan Fröjd och rrjal. Andersson måste som rotetvåa
koncentrera sig på att följa rotechefen och hade därför ganska små
möjligheter att orientera sig om var roten befann sig. Han fick emellertid
uppfattningen att de efter starten färdades ett tämligen långt stycke norrut.
Efter en stund vände roten mot söder och fick kontakt med fienden, som
började planéra. Andersson hade därefter hela tiden ögonkontakt med fienden.
Han såg att fiendeplanen hade lanternorna tända. Detta uppfattade
han som att de önskade markera höjdändringen. Andersson visste då ej att
de befann sig utanför övningsområdet. Han misstänkte emellertid att det
snart skulle bli fallet och när han därefter såg Arlanda frågade han rrjal
om de befann sig i Stockholms terminalområde. Han fick till svar »klart
till 4 000 meter» eller möjligen »klart till 6 000 meter». Han förstod nu att
de var utanför övningsområdet. Genom nämnda fråga till rrjal ingrep Andersson
visserligen i Fröjds ledning av roten. Oberoende av om Andersson
var Fröjds chef eller ej har det emellertid ålegat honom att ingripa för att
främja flygsäkerheten. Fröjd såsom rotechef hade att leda roten. Det är
icke något ovanligt att en underordnad tjänstgör som rotechef för en över -

ordnad. Det taktiska läget dikterar vem som skall vara rotechef. Denne
svarar som förbandschef i princip för förbandet i alla lägen. Andersson
övertog genom sin förfrågan hos rrjal ej ansvaret för rotens manövrering.
Han ville endast påminna stridsledningen om att de troligen befann sig i
närheten av tei-minalområdet. Rotechef en och rrjal i samarbete har i första
hand ansvaret i flygsäkerhetshänseende. Såsom Andersson då såg saken
ägde roten efter tillstånd av sektortl flyga utanför övningsområdet och där
företa luftstrid. Enligt bestämmelserna för flygsäkerhetstjänsten för övningen
punkt E.5 fick flygning äga rum inom Stockholms terminalområde
efter tillstånd av trafikledningen. Numera inser emellertid Andersson att
fienden med hänsyn till flygsäkerheten under inga omständigheter borde
ha förföljts utanför övningsområdets gräns. Fienden fortsatte den tidigare
omtalade planén och roten följde efter. Andersson anser att planén kunde
uppfattas som ett slag av undanmanöver men tolkade det själv närmast
som att fienden endast var på väg att intaga en annan flyghöjd för att där
fortsätta i planflykt. Senare svängde fienden, som då befann sig i planflykt
på omkring 2 000 meters höjd, mot norr och passerade, såvitt Andersson
nu kan minnas, Arlanda. Andersson fick den uppfattningen att fienden
skulle återvända till övningsområdet. Han visste ej att Arlanda över huvud
användes som landningsplats för fienden. Hade han vetat detta, skulle han
möjligen ha misstänkt att fienden skulle landa. Roten låg rakt bakom fienden
och kunde påbörja en anfallsmanöver. Den hade sålunda kommit betydligt
under det förut omförmälda taket om 4 000 meter, men Andersson
har ett minne av att rrjal givit tillstånd att ändå fortsätta. Fienden låg, såvitt
Andersson nu kan minnas, i slutskedet förmodligen i höger flankformering
och på en höjd av omkring 2 000 meter. Fröjd meddelade sannolikt
alt han skulle anfalla »trean». Andersson försökte komma i anfallsläge
mot »ettan». Möjligen inriktade han sig, då han låg kvar ansluten som
rotetvåa, först på »tvåan». Fröjd anföll och bröt ut med en brant stigande
sväng åt höger. Andersson varseblev Fröjd då denne befann sig högt över
Andersson och till höger om honom. Samtidigt iakttog Andersson alla de
tre framförvarande fientliga flygplanens lanternor. Andersson passerade
först »trean» och sedan »tvåan» långt till vänster och på en omkring 200 —
300 meter lägre höjd. Då han passerade »tvåan», orienterade han sig genom
att se åt höger och vänster. När han ånyo såg framåt, kunde han ej upptäcka
»ettan». Han beslöt då att avbryta övningen och svängde till vänster,
varefter kollisionen med »ettan» ägde rum. Vid tidpunkten för anfallet befann
sig Arlanda så långt bakom Andersson att han trodde att de möjligen
åter kommit in i övningsområdet. Andersson hade ej haft för avsikt att
fullfölja något anfall ulan endast att komma in på skjutavstånd. Med hänsyn
till att han hade god ögonkontakt med fienden och till förutnämnda
höjdseparation (200—300 meter) bedömde han det som riskfritt att närma
sig fienden intill skjutavståndet, ehuru han ej hade någon navigatör som

kunde ha radarkontakt. Reporterns närvaro medförde ej att Andersson var
särskilt angelägen att genomföra operationen och därigenom taga onödiga
risker. Reportern hade för övrigt fått se vad han behövde för sitt reportage
redan innan »slutanfallet» sattes in.

Fröjd anförde vid förhör inför haverikommissionen den 12 mars 1961:
Han hade innan roten körde ut för start fått veta att Andersson skulle
flyga som rotetvåa med Ramsten i baksits och att Andersson alltså ej hade
någon navigatör som kunde sköta radarutrustningen i planet. Andersson
skulle därför flyga ansluten till Fröjds flygplan. Fröjd förstod att han
skulle bli i viss mån bunden genom att åtföljas av ett anslutet flygplan.
Fröjd fick order »starta väst». Fröjd startade och flög norrut cirka fem kilometer
och gick sedan ut på kurs 270° under stigning. Fröjd fortsatte stigningen
till 12 000 meter. Fröjd gick mot målet med förmodligen ganska
varierande kurs. Han fick optisk kontakt med fienden, som var tre flygplan
typ J 34, vilket Fröjd rapporterade. Han såg akterlanternorna och silhuetterna.
Vilken hans flyghöjd då var kan han ej säga. Hela tiden Fröjd
såg fienden hade de lanternorna tända. Före övningen hade Fröjd tagit del
av flygsäkerhetsbestämmelserna. Enligt dessa skulle visserligen målflygplan
gå med släckta lanternor, men eftersom det var fråga om ett förband
utgick Fröjd ifrån att de måste ha lanternorna tända. Det var ej nedmörkt
men ej heller månsken. Vädret var bra. Fröjd gick mot det bakre målet, som
låg något till höger. Han synkroniserade nästan farten med målets och utförde
anfallet. I slutet av anfallet eller omedelbart därefter började målet
»trycka» och Fröjd kom efter. Han bedömer att avståndet mellan honom
och fienden var 12 kilometer. Han anmälde till rrjal att fienden dök och
att han följde efter. Vidare sade Fröjd till rrjal: »Jag kommer att gå in i
Stockholms terminalområde; får jag fortsätta?» Höjden då bedömde Fröjd
till 8 000 meter. Rrjal svarade: »Undre gräns 6 000 meter.» Då roten befann
sig på 6 000 meters höjd begärde Fröjd åter att få fortsätta. Andersson
sade något om terminalområdet. Rrjal svarade »ingen civil verksamhet i
området», vilket Fröjd uppfattade som ett tillstånd att fortsätta ned på
lägre höjd. Fröjd fick inte »någon nedflvttning av taket» under 6 000 meter.
Fröjd kom närmare målet. Då hans flyghöjd var 3 000 meter bedömde
han att avståndet till målet var två kilometer. Fienden gick i planflykt på
vad Fröjd kan erinra sig 1 800 meters höjd. Fröjd såg Arlanda till höger.
Fröjd sade till Andersson »jag tar det andra målet». Andersson svarade
»jag anfaller det högra målet», varefter roten delades upp. Fröjd närmade
sig målet. Andersson frågade efter Fröjds läge. Fiendens kurs bedömdes då
vara 60°. Fröjd kastade en blick åt höger och såg huv och lanterna på ett
flygplan typ J 32, avståndet bedömt till 500—600 meter, och svarade: »Du
bär mig klockan 9.» Fröjd fullföljde sitt anfall och avbröt på 300 meters
avstånd från fienden. Av hänsyn till målet till höger om Fröjd svängde han
höger till bedömd kurs 90° under stigning. Att Fröjd svängde åt höger be -

rodde på att han då hade en känsla av att fienden kanske skulle svänga åt
vänster för att gå till Arlanda och landa. Fröjd såg inte vid något tillfälle
att fienden ändrade formering.

Haverikommissionen höll förnyat förhör med Fröjd den 27 mars 1961.
Därvid uppgav Fröjd: Han tror att han fick besked om att »taket sänkts
till 4 000 meter» och att han, innan han kom ned till den höjden, begärde
att få fortsätta samt att han då fick beskedet om att det inte var någon civil
verksamhet inom området. Då Fröjd sade till Andersson »jag tar det andra
målet» befann sig Fröjd på cirka 2 000 meters avstånd från det högra målet.
På omkring 1 500 meters avstånd delades roten upp. Ursprungligen hade
Fröjd avsett att gå mot det högra målet. Fn ren dykning uppfattar Fröjd
ej som en undanmanöver. Skall han avbryta skall han beordras därtill av
jal. övningsområdet är ett relativt begrepp. Det händer att målförband
»smiter ut» och kommer igen. Fröjd hade inte någon känsla av att gränsen
skulle behandlas som en vägg. Rotens reservlandningsbas var för övrigt
Arlanda som låg utanför övningsområdet. Han hade inte förrän alldeles
före kollisionen någon tanke på att J 34-gruppen skulle landa på Arlanda.

Vid förhör den 18 december 1962 inför militieombudsmannen uppgav
Fröjd: Han hade före ifrågavarande flygpass fått del av bestämmelserna
för berörda eskaderövning, övningsområdets gränser hade han lagt in på
sin flygkarta och kände därför väl till dem. Områdets sydöstra gräns gick
strax söder om Uppsala. Gränsen var icke »naturlig» och därför svår att
hitta från luften. Före starten upplystes Fröjd om att hans divisionschef,
Andersson, skulle medfölja på uppdraget samt att en reporter från Sveriges
radio skulle vara passagerare i Anderssons plan och utföra ett reportage
om hur ett nattjaktanfall går till. Fröjd fick order av Andersson att
leda rotens anfall. Andersson skulle följa med under hela uppdraget, ansluten
som rotetvåa. När roten kom upp i luften övertog rrjal ledningen.
Sedan Fröjd efter 6—7 minuters flygning erhållit kontakt med fienden genom
egen radarobservation, meddelade han rrjal »jag leder». Det ålåg emellertid,
enligt Fröjds uppfattning, rrjal att även därefter följa företaget och
ingripa därest så erfordrades av flygsäkerhetsskäl eller eljest. Rrjal kunde
nämligen se hela ifrågavarande område på sin radarskärm under det att
Fröjd och hans navigatör icke kunde se mer än en liten del därav på sina
radarskärmar (radarsikten). Kontakten med fienden skedde säkerligen
innan denne passerat övningsområdets sydostgräns. Fröjd såg vid kontakten
fienden i sitt radarsikte och tror ej att han hade ögonkontakt med denne.
Han kan ej erinra sig, huruvida fienden hade lanternorna tända. Det
skulle emellertid ej ha förvånat honom om så varit fallet. Enligt övningsbestämmelserna
skulle visserligen fienden flyga med släckta lanternor utom
i samband med start och landning samt flygning i moln och inom civilt
kontrollerat luftrum. Vid tillfället var det emellertid så mörkt att fienden

för att kunna hålla ihop sitt förband torde ha varit nödsakad att låta i vart
fall gruppchefen flyga med tända lanternor. Strax efter kontakten och innan
Fröjd hunnit påbörja sitt anfall började fienden planéra. Fröjd orienterade
Andersson härom. Fröjd uppfattade icke planén som en undanmanöver
eller som eljest utgörande en anledning till att avbryta företaget.
Fröjd meddelade rrjal att han anföll och att fienden planerade samt begärde
att få fortsätta. Förmodligen i samband härmed frågade Andersson rrjal
något om terminalområdet. Rrjal svarade »ingen civil verksamhet inom området».
Detta tolkade Fröjd såsom ett tillstånd att få fortsätta förföljandet
av fienden utanför övningsområdet. Om det varit någon Fröjd underlydande
och inte hans chef som framställt denna fråga till rrjal, skulle Fröjd ha
gjort frågan till sin och begärt kompletterande upplysningar av rrjal om
svarets innebörd. Fröjd var medveten om att de passerat övningsområdets
gräns. Vid tiden för olyckan var han inte säker på innebörden av bestämmelserna
om övningsområde. Han trodde då närmast att stridsåtgärder i
vissa situationer fick företagas relativt långt utanför området om ej rrjal
ingrep. Även jal, i detta fall majoren, nuvarande överstelöjtnanten N. Palmgren,
som på lägeskartan i luftförsvarscentralen kunde se läget, kunde ha
ingripit om han funnit det påkallat. Till Fröjds beslut att fortsätta utanför
övningsområdet bidrog också att han ville ge den i Anderssons plan medföljande
reportern tillfälle att se, hur ett anfall gick till. Då kontakten med
fienden erhölls något sent på grund av fördröjd start, var enda möjligheten
att åstadkomma ett anfall att följa fienden utanför övningsområdet. Numera
inser Fröjd att såväl det förhållandet att de passerade ut ur övningsområdet
som att fienden planerade borde givit Fröjd anledning att avbryta
anfallet. Det är möjligt att rrjal, ehuru Fröjd nu icke kan minnas detta,
vid något tillfälle upplyst Fröjd om att terminalområdets tak var 4 000 meter.
Strax före det att Fröjd kommit så nära fienden att det påbörjade anfallet
kunde fullbordas rapporterade Fröjd till Andersson målets läge samt
att Fröjd skulle anfalla ett visst av de fientliga flygplanen. Andersson underrättade
då Fröjd om att han skulle anfalla ett annat flygplan. Fröjd
förmenade sig ej kunna ge Andersson order i detta hänseende. Hade rotetvåans
förare haft lägre tjänsteställning än Fröjd, skulle Fröjd beordrat
honom att följa Fröjd och ej tillåtit att roten upplöstes såsom blev fallet
genom Anderssons manöver. Då Andersson ej hade någon navigatör med
i sitt plan kunde han ej hålla radarkontakt med fienden utan endast optisk
kontakt. Därest Andersson haft radarkontakt med fienden, hade han helt
säkert i tid sett de fientliga planens läge och kunnat undvika en kollision.
Fröjd utförde ett regelrätt anfall och avbröt detta på 300 meters avstånd
genom att svänga 30° åt höger under brant stigning. Han anmälde till rrjal
att han anföll samt när anfallet avbröts. Först i anfallsögonblicket började
Fröjd misstänka att fienden skulle landa på Arlanda. Det var då för sent
att avbryta.

Chrona uppgav inför haverikommissionen vid förhör den 12 och den 27
mars 1961: Han tjänstgjorde som rrjal för ifrågavarande företag. Fröjd
fick order att starta mot ett mål på 12 000 meters höjd. Roten steg och
fick kontakt med fienden. Chrona beordrade då Fröjd att övertaga ledningen.
Därefter återtog Chrona inte ledningen av roten utan gav endast
orienteringar. Chrona såg emellertid återigen förbanden på sin radarskärm
då de befann sig på andra sidan Uppsala. De var då utanför övningsområdet,
men Chrona har aldrig uppfattat bestämmelser om övningsområde så
att en kontakt som erhållits inom området måste avslutas så snart gränsen
överskridits. Ur flygsäkerhetssynpunkt förelåg inte någon anledning att
avbryta. Roten låg i högersväng och Chrona talade om att han åter hade
kontakt. Roten meddelade att fienden planérade. Chrona fattade övningsbestännnelserna
så att företaget ej behövde avbrytas i ett fall som detta,
eftersom förbandet hade ögonkontakt med fienden när den ändrade höjd
(dök). Chrona frågade efter flyghöjden och fick till svar 10 000 meter.
Chrona frågade sektortl om lägsta tillåtna flyghöjd i södra delen av terminalområdet
och erhöll svaret att den var 6 000 meter. Fiendens höjd mättes
till 5 500 meter och sedan till 4 500 meter. Chrona kontaktade ånyo sektortl
och fick terminalhöjden sänkt till 4 000 meter. I det läget hade Fröjd
meddelat att det var tre mål. Chrona underrättade roten att den lägsta höjd
på vilken den fick flyga var 4 000 meter. Chrona fick möjligen sedan genom
sektortl lägsta flyghöjden ytterligare sänkt till 3 000 meter, men hur
det förhöll sig härmed är han ej säker på. Vid något tillfälle frågade rotechefen
troligen om den civila trafiken och Chrona svarade att det ej fanns
någon trafik inom tenninalområdet, det syntes på Chronas radarskärm.
Chronas orientering om att det ej fanns någon civil trafik innebar inte någon
ändring av den förut angivna lägsta tillåtna flyghöjden för roten. Vid
ett tillfälle mättes fiendens höjd till 2 000 meter i en sväng, men när höjden
sedan mättes för kontroll blev den 3 500 meter och det föreföll som om
denna höjd bibehölls. Lägre höjd mättes ej förrän förbandet tydligen splittrats
och kollisionen inträffat. Då mättes höjden till 1 500 meter. Chrona hade
inte uppfattningen att roten eller det fientliga förbandet underskred av
trafikledningen medgiven lägsta flyghöjd utom i det ögonblick då fiendens
höjd uppmättes till 2 000 meter. Då det fientliga förbandet var på väg söderut
hade Chrona kanske tanke på att det skulle flyga till sin bas för landning,
men när förbandet svängde norrut försvann denna tanke.

Chrona hördes av militieombudsmannen den 18 december 1962. Han uppgav
därvid: Chrona hade före eskaderövningens början tagit del av övningsbestämmelserna.
Av dessa hade emellertid flygsäkerhetsbestämmelserna
kommit ut på ett sent stadium och Chrona hade tillfälle att läsa dessa
först omedelbart innan han började första övningspasset, troligen klockan
1900. Chrona kände väl till övningsområdets gränser; dessa hade även
lagts in på hans radarskärm. Under passets gång orienterades han av bijal

om att Sveriges radio skulle utföra ett reportage och att en reporter skulle
följa med ett av planen under ett ordinarie uppdrag. Under detta skulle
föraren flyga så att ögonkontakt med fienden erhölls för att reportern
skulle kunna se hur ett anfall gick till, härefter skulle övningen avbrytas.
Chrona fick också reda på att reportern skulle medfölja i ett plan, fört av
Andersson, vilket plan skulle ingå i en rote. Chrona såg på sin radarskärm
ett fientligt anfall komma från nordväst med kurs mot Uppsala. Ifrågavarande
rote startades genom trådjaktledarens försorg. Rotechefen Fröjd anmälde
sig för Chrona såsom rrjal när förbandet var i luften. Chrona ledde
sedan roten till dess denna genom egen radar fick kontakt med fienden.
Meningen var att denna kontakt skulle ha ägt rum så långt nordväst om
Uppsala, att övningen skulle kunnat avbrytas innan fienden passerat ut ur
övningsområdet. Efter det roten erhållit radarkontakt med fienden, passerade
den och fienden in i stationens fasta ekobild och Fröjd övertog ledningen.
Chrona vidarebefordrade till bijal uppgiften att roten fått kontakt.
Vid tillfället pågick icke annan flygning, åt vilken Chrona hade att ägna
uppmärksamhet. Han kunde därför ha uppsikt över roten under hela uppdraget.
Han var hela tiden beredd att ingripa, därest det skulle erfordrats av
flygsäkerhetsskäl eller eljest. Strax efter kontakten upplyste Fröjd att fienden
planérade. När Chrona åter på sin radarskärm fick syn på roten och
fienden, hade roten redan passerat övningsområdets gräns. Han upplyste
då Fröjd om att roten A''ar inne i Stockholms terminalområde. Detta förhållande
bör även jal efter någon stund ha kunnat iakttaga på lägeskartan i
jaktcentralen. Fienden svängde strax efter kontakten något mer åt söder.
Chrona trodde då att fienden möjligen skulle landa på Södertörns flygflottiljs
fält. Strax därefter svängde fienden emellertid norrut och Chrona
misstänkte att förbandet skulle återvända för att göra en ny målbana inom
övningsområdet. I strid mot punkt C.2.d) i övningsbestämmelserna erhöll
Chrona icke någon underrättelse om att fienden skulle landa. I normala
fall skulle Chrona, då roten passerade ut ur övningsområdet, ha frågat bijal
vart roten skulle dirigeras. Nu var situationen en annan eftersom den i
Anderssons plan medföljande reportern skulle ges tillfälle att se hur ett
nattjaktanfall gick till. Då rotens kontakt med fienden på grund av fördröjd
start skedde för sent, måste roten följa fienden utanför övningsområdet
för att det önskade anfallet skulle kunna utföras. Om det varit fråga
om en vanlig övning, skulle Chrona ha kunnat tillåta att roten flög en
mindre sträcka utanför övningsområdet men absolut ej så långt som här
blev fallet. Ur flygsäkerhetssynpunkt fanns det emellertid, enligt vad
Chrona då ansåg, icke något hinder för roten att flyga utanför området,
därest sektortl lämnade tillstånd därtill. Numera inser Chrona, som ej
visste vilken order Fröjd erhållit före det Chrona först fick kontakt i radio
med Fröjd, att han med hänsyn till att fienden dels planérade och dels
lämnade övningsområdet bort föreslå Fröjd att uppdraget skulle avbrytas

snarast efter det övningsområdets gräns passerats av de båda förbanden.
Under inga omständigheter borde stridsövningar ha tillåtits utanför övningsområdet.
Fröjd fick efter hand genom Chronas försorg av sektortl tillstånd
alt gå ned till 4 000 meters höjd över terminalområdet. Någon tillåtelse
att gå under denna höjd erhöll Fröjd ej, såvitt Chrona vet. Clirona
hade ingen anledning att misstänka att roten skulle gå under tillåten höjd.
Med hänsyn till fiendens fortsatta plané begärde Chrona emellertid hos
sektortl att få taket sänkt till förmodligen 2 000 meter. Huruvida Chrona
fick något svar på denna förfrågan innan kollisionen skedde kan han ej
erinra sig. Chrona har ej något minne av att Andersson frågat honom, huruvida
roten flög in i Stockholms terminalområde. Chrona erinrar sig
emellertid att han, strax innan roten omedelbart före kollisionen svängde
mot norr, orienterade om att ingen civil trafik fanns i området. Jal bör på
lägeskartan i luftförsvarscentralen ha kunnat se såväl att roten befann sig
utanför övningsområdet som att fienden planérade. Därest jal funnit detta
anmärkningsvärt hade han givetvis haft möjlighet att ingripa.

Kaptenen i flygvapnets reserv C. L. Bohlin uppgav vid förhör inför haverikommissionen:
Han tjänstgjorde under övningen som sektortl i sektor

03. Han ringde RRC ost och frågade hur lågt förbanden fick flyga över
terminalområdet. Bohlin fick till svar 6 000 meter, vilket han meddelade
Chrona. Chrona begärde sedan att roten skulle få gå ännu lägre. Han uppgav
att bijal var underrättad om saken och ville att höjden snabbt skulle
sänkas. Av Svea radar fick Bohlin så småningom besked att lägsta tillåtna
flyghöjden för roten bestämts till 4 000 meter, varom Chrona underrättades.

Bijal, kaptenen G. B. Asklöf, uppgav att han vid ett tillfälle sett att roten
på lägeskartan var markerad något utanför övningsområdet och att han
meddelat jal detta. Enligt vad Asklöf vill minnas begärde Chrona hos
sektortl i olika omgångar att terminaltaket skulle sänkas och sådan sänkning
skedde också till 4 000 meter.

Palmgren anförde vid förhör inför haverikommissionen den It, 12 och
27 mars 1961: Han hade tjänstgjort som jal sedan skymningen och haft
ett antal fientliga företag mot vilka han hade satt in dagjakt- och nattjaktförband.
Vid genomgången innan han började sitt pass orienterades han
från sektorledningen om att en rote någon gång under kvällens lopp skulle
utföra ett företag för Sveriges radios räkning. Någon gång mellan klockan
1900 och 2000 meddelade Andersson afl han skulle deltaga i det avsedda
företaget, varvid han skulle flyga som rotetvåa och ha en redaktör från radion
i baksits. Flygplanet skulle sättas in tillsammans med något av de
ordinarie anfallsföretagen under kvällen. Andersson beräknade att det
skulle taga ytterligare tid innan roten var klar i beredskap. Omkring klockan
2000 blev väderleken sämre inom sektorn. Palmgren övervägde därför
om insats av nattjaktförband var lämplig eller ej. Efter samråd med jakt -

chefen och efter godkännande av sektorchefen fortsattes operationerna,
varvid flottilj flygfältet i Söderhamn skulle vara reservlandningsplats.
Denna bas bedömdes ha ett väder som säkert tillät landning. Samtidigt begärde
Palmgren besked huruvida nyssnämnda rote skulle sättas in även
om landning i Söderhamn riskerades, varvid sektorchefen meddelade att
så skulle ske. Omkring klockan 2100 startade Palmgren denna rote mot
en fiende som flög in mot sektorn från västnordväst på hög höjd. Tidigare
hade Palmgren startat en annan rote mot ett annat mål som kom från i
stort sett samma håll. Palmgren fick någon tid efter starten, innan anfallsföretaget
nått Uppsala, besked av bijal att roten med Andersson som rotetvåa
kunnat ledas in till radarkontakt. För att vara säker på vilka landningsbaser
som skulle kunna användas kontrollerade Palmgren vädret med
meteorologen och beslöt att den först startade roten skulle gå till Hässlö,
eftersom vädret i Uppsala försämrats. Därefter beslöt Palmgren efter förnyad
kontroll med meteorologen att detsamma skulle gälla den rote i
vilken Andersson ingick, vilket Palmgren meddelade bijal. Sistnämnda rote
fick radarkontakt med fienden några mil nordnordväst om Uppsala enligt
markering på lägeskartan och meddelande från bijal. Några minuter senare
då rotens läge på kartan var markerat något sydost om Uppsala fick Palmgren,
sannolikt på förfrågan, ett nytt besked av bijal att det gick bra för
rrjal. Sedan Palmgren fått detta besked ägnade han sig åt undersökningar
av basvädret och gav tidigare angivna order till bijal om landningsplats för
roten. Då Fröjd avbrutit sina anfall meddelade bijal att Fröjd uppgivit att
han iakttagit först en och sedan två ljuspunkter under sig som såg ut som
nedslag. Palmgren kan mycket väl ha fått besked av bijal om att förbanden
var utanför övningsområdet, men Palmgren kan ej minnas detta. Fick han
det, bedömde han troligen att rrjal skulle klara av den saken eftersom samtliga
radarjaktledare väl känner till de bestämmelser som gäller för civila
luftkontrollerade områden och dylikt. Palmgren har ej betraktat övningsområdets
gräns så fix att man måste avbryta ett anfall enbart av det skälet
att ett företag råkar komma över gränsen. Chrona orienterade ej Palmgren
om att J 34-gruppen låg under höjdändring. Hade så skett skulle Palmgren
ha beordrat roten att avbryta. Palmgren uppfattade någon fråga till sektortl
om aktuell takhöjd i terminalområdet men ej några närmare detaljer.

Den 2 januari 1963 hörde militieombudsmannen Palmgren i ärendet,
varvid denne uppgav: Han hade av sektorledningen orienterats om att en reporter
från Sveriges radio skulle medfölja i baksits vid ett av de ordinarie
företagen. Senare fick Palmgren också kännedom om att Andersson skulle
vara förare och flyga som rotetvåa. Vem som skulle vara rotechef visste
Palmgren ej men han utgick ifrån att det skulle bli en förare med lägre
tjänsteställning än Andersson. Besättningarnas fördelning på olika enheter
och flygplan »följs normalt icke upp» i luftförsvarscentralen. Övningsområdets
gränser fanns inlagda på lägeskartan och Palmgren kände väl till att

områdets sydöstra gräns gick strax söder om Uppsala. Palmgren gav genom
tråd jaktledaren order till roten att starta sedan han på lägeskartan sett att
fienden närmade sig. Genom bijal fick Palmgren uppgift om att roten fått
kontakt med fienden. Härefter ägnade Palmgren icke markeringen av detta
företag på lägeskartan någon närmare uppmärksamhet utan övergick till
att undersöka hur basvädret, vilket tidigare rapporterats vara dåligt, utvecklade
sig. Vidare var Palmgren angelägen om att »följa upp» huruvida,
på grund av ytterligare fientliga företag, nya beslut om insättande av egna
jaktplan måste fattas. Palmgren fick emellertid efter någon stund rapport
från bijal att rotens anfall mot fienden kunde fullföljas. Vid tillfället var
arbetsbelastningen vid luftförsvarscentralen ej stor. På den kloss på lägeskartan,
som markerade företaget, fanns även en höj dsiffra upptagen. Palmgren
kan icke minnas huruvida han under företagets gång såg att höj dsiffran
ändrades på ett sätt som tydde på att anmärkningsvärda höj dändringar
företogs, i vart fall reagerade han ej härför. Palmgren borde normalt om
rättvisande markering skett på lägeskartan ha kunnat se dels den höj dändring
från 12 000 meter till 2 000 meter, som fienden enligt uppgift företog,
dels att såväl fienden som roten var utanför övningsområdet. Erfarenhetsmässigt
förekommer dock ibland eftersläpningar i läges- och framför allt
höj dmarkeringar, speciellt vid snabba förändringar. Han kan ej minnas att
han på lägeskartan såg företaget passera ut ur övningsområdet. Han vill ej
bestrida att han av bijal kan ha fått underrättelse härom men i så fall hade
han ej fäst sig vid förhållandet. När Palmgren efter kollisionen fick uppgift
om att den ägt rum på omkring 2 000 meter, blev han förvånad. Han
hade trott att roten uppehöll sig på avsevärt högre höjd. Palmgren fick
varken av anfallssidan eller av rrjal någon underrättelse om att fienden
planérade och roten följde efter. Palmgren anser att det med hänsyn till övningsbestämmelsernas
lydelse måste vara fel att anfalla under fiendens
plané. Därest Palmgren fått underrättelse om fiendens ifrågavarande höjdändring,
skulle han beordrat insatsens avbrytande. Palmgren visste ej att
fienden skulle använda Arlanda som bas. Han hade i stället informerats
om att Arlanda på ett senare stadium av övningen skulle brukas av egen
jakt för vissa övningar. Palmgren var vid den aktuella tidpunkten av den
uppfattningen att övningsområdets gräns fick överskridas och luftstrid
företagas utom området, beträffande civilt kontrollerat luftrum dock endast
om tillstånd till flygning inom detta erhållits av trafikledningen i enlighet
med övningsbestämmelserna. Palmgren ansåg då att man genom avlysande
av ett övningsområde endast avsåg att se till att ovidkommande
trafik icke skulle störa övningarna. Numera anser Palmgren, bland annat
med hänsyn till haverikommissionens och chefens för flygvapnet uttalanden
efter ifrågavarande haveriutredning, att luftstrid icke bör få företagas
utanför ett övningsområde. Beträffande fördelningen av det yttersta ansvaret
inom stridslcdningen för att, i en situation som den föreliggande, då

enligt uppgift jaktförbandet självt övertagit ledningen, övervaka ett jaktförband
och vid behov ingripa, anser Palmgren, att det är eu svår fråga att
avgöra, som nog fordrar särskilt studium av övningsbestämmelserna. Palmgren
lutar närmast åt uppfattningen, att ansvaret allmänt får anses åvila
såväl jal som rrjal, men att i olika situationer fördelningen dem emellan
liksom graden av ansvar blir beroende av rådande förhållanden, bland annat
graden av vederbörandes information.

Till närmare utredning av frågan i vad mån J 32-rotens färd utanför övningsområdet
kunnat iakttagas på lägeskartan har militieombudsmannen
hört luftbevakningslottan Dorothy Ek, Uppsala. Vidare har i denna del, på
uppdrag av militieombudsmannen, byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
B. Isacson hållit förhör med luftbevakningslottan Birgitta
Svensson, Norrköping, och överstelöjtnanten C.-U. Lundgren, Roslagens
flygkår. Förhören ägde rum i januari 1963.

Dorothy Ek uppgav: Hon tjänstgjorde vid ifrågavarande tillfälle som
bordsövervakare i luftförsvarscentralen; hennes pass började förmodligen
klockan 1400 och slutade klockan 2200. Någon gång under passets senare
del märkte hon att två klossar på lägeskartan, vilka markerade egen nattjakt,
inte såsom normalt flyttades efter hand utan låg kvar. Hon tror alt
det rörde sig om två klossar, eftersom varje plan vid nattjaktföretag brukar
markeras med en kloss, men är ej helt säker på saken. Klossarna låg
öster om Uppsala och troligen något utanför övningsområdets sydöstra
gräns. Hon fick ej under passets gång någon uppgift om att ett haveri ägt
rum. Först efteråt, sedan hon efter tjänstens slut kommit hem till sin bostad,
fick hon kännedom härom. Hon kom då att tänka på de förut omtalade,
kvarliggande klossarna. Innan »klossarna stoppade» hade markeringen
av företaget varit normal. Den färd som ifrågavarande plan i verkligheten
gjort borde på lägeskartan normalt ha föranlett 6—7 successiva markeringar
med klossarna.

Birgitta Svensson uppgav: Hon tjänstgjorde den 10 mars 1961 som kartmarkör
i luftförsvarscentralen i Uppsala och hade pass hela kvällen fram
till klockan 2200. Hon minns att hon klockan omkring 2100 markerade ett
företag, betecknat »Adam röd» jämte någon siffra som hon nu ej kommer
ihåg. Företaget startade från Uppsala och markeringen förlöpte helt normalt
genom att pil och kloss flyttades kontinuerligt. Efter en stund upphörde
rapporteringen från rapportören; av vilket skäl vet hon ej. Hon såg
då på jakttablån och varseblev att företaget fått order att landa. Klossen,
som markerade företaget, låg då troligen något norr om Uppsala, där den
— då några nya rapporter från rapportören ej kom — fick ligga kvar en
god stund utan pil till dess bordsövervakaren sade till om att klossen skulle
tagas bort. Markören hade dessförinnan i vanlig ordning anmält till bordsövervakaren,
att företaget »tappats». Efter passets slut klockan 2200 fick
hon veta att ett haveri inträffat och förstod då genast att det måste ha varit

ett plan ur det av henne markerade företaget som deltagit i haveriet. Hon
kan ej närmare erinra sig övningsområdets omfattning och ej heller företagets
färdväg. Hon är emellertid säker på att företaget förlöpte normalt intill
dess rapportörens rapportering upphörde.

Lundgren, som är chef för flygvapnets stridsledningsskola, uppgav: I
luftförsvarscentralen sitter bredvid rrjal en »rapportör vår jakt (rapp
jakt)». Denne ser på samma radarbild som rrjal och rapporterar förändringar
i läget till kartmarkören vid lägeskartan. I princip skall rapp jakt
rapportera till kartmarkören omkring en gång var 30 :e sekund. Understundom
förekommer eftersläpning i markeringen, beroende på för glesa
rapporter från rapp jakt. Eftersläpning i markeringen kan även förekomma
på grund av att det tager viss tid för rapp jakt att fastställa läget och
vidare därför att kartmarkören kan vara tillfälligt upptagen.

Vidare har militieombudsmannen i april 1963 till upplysning i flygtekniskt
hänseende hört överstelöjtnanten A. H. M. Neij, militärhögskolan,
och flygstyrmannen vid Linjeflyg Aktiebolag A. G. Strömbäck, Kallhäll.

Neij uppgav: Under ifrågavarande eskaderövning var Neij statschef i
sektor 03 men fick på grund av omdisponering av personalen tjänstgöra
även som ställföreträdande sektorchef. Han förmedlade eskaderchefens beslut,
att Ramsten skulle få medfölja som passagerare i ett flygplan typ J 32
B, till Andersson. Under åren 1958—1961 tjänstgjorde Neij vid Västmanlands
flygflottilj, först såsom flygchef under ett års tid och därefter som
baschef. Han är väl förtrogen med nattjaktens taktik och influgen på flygplan
typ J 32 B. Ett anfall av det slag varom i ärendet är fråga innebär att
det anfallande flygplanet skall försöka komma i utgångsläge för att med
automatkanon beskjuta målflygplanet. Det anfallande planet flyger därför
rakt in bakom målplanet och närmar sig detta. Då det anfallande planet
nått skjutavståndet intages så snabbt som möjligt lämpligt läge för beskjulning.
Efter att under 5—10 sekunder eller, beroende på omständigheterna,
något längre tid ha fingerat eldgivning anses anfallet slutfört och
utbrytning sker. Anderssons uppgift att han icke hade för avsikt att fullfölja
något anfall utan endast skulle komma in på skjutavstånd torde innebära
att han ämnat avbryta företaget redan då han befann sig vid skjutavståndets
bortre gräns. Anfall under mörker av flygplan som saknar radar
och sålunda enbart har optisk kontakt med målflygplanet övas normalt
icke. Om ett anfallande flygplans radar upphör att fungera brukar därför
flygföraren antingen anmäla förhållandet för rrjal för att från övningsledningen
få nya direktiv eller återvända till basen. Att utföra ett anfall
med enbart optisk kontakt innebär visserligen vissa risker, som givetvis
måste tagas under krigsförhållanden. Men om vid en övning sikten är god
och föraren fullt utbildad kan dock ej säkerheten anses äventyrad genom
dessa riskers tagande. I förevarande fall borde Andersson med hänsyn till
omständigheterna ha misstänkt att målförbandet skulle landa på Arlanda.

2—650M6. Militieombudsmannens ämbetsberättetse

Att under sådana förhållanden manövrera så som Andersson gjort efter
Fröjds utbrytning måste anses medföra ökade risker. De ökade riskerna
kan dock i stort sett anses kompenserade av det förhållandet att Andersson
lättare kunde iakttaga målförbandet genom att flygplanen hade lanternorna
tända. Det är svårt att närmare precisera riskökningens storlek, men
det grundläggande felet var att Fröjd och Andersson försatt sig i en »orimlig
situation» genom att fortsätta företaget utanför övningsområdets gräns.
Ur flygsäkerhetssynpunkt hade det riktiga varit att Andersson följt rotechefen
även efter dennes utbrytning och ej fortsatt stridsverksamheten på
egen hand. Om Andersson haft radarkontakt med målflygplanen hade riskerna
för kollision uppenbarligen varit mindre än som nu var fallet. Den
flygburna radarn skulle inom en stor sektor föröver ha varnat för närheten
till målflygplanen genom att siktet »flammat upp» då avståndet mellan det
anfallande flygplanet och målet var 300 meter. Anfallet skulle då omedelbart
ha kunnat avbrytas och kollision undvikas. Den av Andersson uppgivna
höjdseparationen av 300 meter är i och för sig tillfredsställande ur
säkerhetssynpunkt. Ramsten skulle ha haft bättre möjligheter att se målflygplanet
om Anderssons plan legat på lägre höjd än detta. I så fall borde
emellertid Fröjds lägesangivning rätteligen ha innefattat icke blott klockslaget
9 utan även orden »och under». Det är praxis att rrjal orienterar om
ovidkommande flygtrafik även då han ej leder företaget utan endast övervakar
detta. Om rrjal leder flera enheter kan orienteringen dock bli eftersatt.

Strömbäck uppgav, att han tidigare under åtta år varit fältflygare i flygvapnet,
att han är utbildad som dagj aktförare men ej har någon större erfarenhet
av nattjaktens taktik samt att han sedan fem år är flygstyrman
vid Linjeflyg. Strömbäck anförde vidare: Ett anfall av det slag varom i
ärendet är fråga måste anses medföra ökade risker, om det företages utan
hjälp av radar. Har målflygplanet lanternorna släckta och råder djupt mörker
är det för det anfallande flygplanets förare svårt att utan radar bedöma
avståndet till målet. Avgasflamman från målflygplanets motor kan dock
ge viss ledning. Om målflygplanet däremot bär lanternorna tända minskar
riskerna väsentligt genom att avståndsbedömningen avsevärt underlättas.
Det var givetvis fel av J 32-roten att företaga stridshandlingar utanför övningsområdet.
Från såväl taktisk synpunkt som flygsäkerhetssynpunkt hade
rotetvåan bort följa rotechefen även då denne bröt ut. I synnerhet med
hänsyn till den omständigheten att målförbandet befann sig i närheten av
en civil flygplats borde rotetvåan ha avstått från att manövrera på egen
hand. Målförbandet flög emellertid strax före kollisionen på 1 500 meters
höjd, och då denna höjd är onormalt hög för ett trafikvarv, är det förklarligt
om misstanke om omedelbart förestående landning ej uppkom. Normalt
skulle målförbandet ha letts in för landning genom att sammanhållet
ledas ned på avsevärt lägre höjd än 1 500 meter. En sådan manöver skulle

ha gått långsamt och för ett anfallande flygplan varit ganska lätt att följa.
Rotetvåans åtgärd att ensam och utan hjälp av radar fortsätta stridsverksamheten
har emellertid medfört ett ökat risktagande. Förutsättningarna
för att en olycka icke skulle ske måste dock bedömas ha varit avsevärt
större än att så skulle bli fallet; olycksrisken uppgick sålunda i vart fall
ej till 50 %. Rotetvåan försatte sig emellertid i en ganska farlig situation
och med tanke på att han hade en civil passagerare i planet borde han ha
visat större försiktighet. Inom civil, kontrollerad luftfart förekommer det
ej att ett flygplan avsiktligt går så nära ett annat flygplan som rotetvåan
här synes ha ämnat göra. Om så skulle ske måste det ur civil säkerhetssynpunkt
bedömas såsom absolut förkastligt. Inom civil luftfart anses en
höjdseparation mellan två flygplan av 150 meter tillräcklig, om planen flyger
på skärande kurser; är kurserna mötande skall höjdseparationen vara
minst 300 meter. Höjdseparationen i kontrollerat luftrum mellan kontrollerade
flygplan skall vara minst 300 meter oavsett respektive flygplans kurs.

Haverikommissionen har rörande anledningen till kollisionen i sin rapport
utlåtit sig: Flera orsaker har samverkat till kollisionen. Anfallssidan
(fienden) har ansett att anfallsföretaget var avslutat i och med att J 34-gruppen passerade ut över övningsområdets gräns, under det att försvarssidan
(roten) fortsatt sin uppgift utanför övningsområdet. Rotechefen
Fröjd har vidare fattat en orientering från rrjal om att ingen civil flygtrafik
pågick inom Stockholms terminalområde såsom ett tillstånd att underskrida
förut angiven lägsta tillåtna höjd (4 000 meter) inom detta område.
Svea radar har iakttagit upp till tre radarekon som personalen hänfört till
.1 34-gruppen utan att reflektera över att samtliga dessa ekon knappast
kunde vara att hänföra till ett och samma förband. J 32-rotens flygförare,
Andersson och Fröjd, har icke uppfattat det förhållandet att J 34-gruppen
gick med tända lanternor som tecken på att gruppen avslutat övningen och
avsåg att landa utan som en åtgärd för att underlätta gruppens mörkerflygning
(Fröjd) eller som beroende av höjdändring (Andersson). Slutligen
har gruppchefen i J 34-gruppen, Bergman, sannolikt påbörjat sin av
Svea radar beordrade vänstersväng just efter det att Andersson ett ögonblick
släppt Fröjds flygplan ur sikte för att sätta lanternorna på helljus
och spana åt höger och vänster. Att Andersson ej förrän för sent på nytt
fått syn på Bergmans flygplan kan ha berott på att detta skymts av eget
flygplan eller att dess lanternor slocknat. Av utredningen framgår att deltagande
personal haft olika uppfattning om innebörden av att visst övningsområde
föreskrivits. Enligt kommissionens mening får uppsökande
av mål, förfölj ning och stridshandling ej förekomma utanför sådant område.
Kommissionen finner det angeläget alt bestämmelsens rätta innebörd
noga inskärpes. Chronas meddelande till J 32-roten att det ej fanns
någon civil flygtrafik inom Stockholms terminalområde synes ha kommit
som svar på eu fråga från Andersson om roten höll på att flyga in i nyss -

nämnda område. Därest Chrona besvarat frågan i stället för att lämna en
icke begärd orientering, torde svaret icke ha kunnat missförstås på sätt
som nu kom att ske. Det inträffade understryker vikten av entydighet i radiotrafiken
och att framställda frågor besvaras korrekt. I förevarande fall
kunde för övrigt Chrona icke överblicka hela det ifrågavarande området på
sin radarskärm. Kommissionen anser att bestämmelser av sådan art som de
för övningen utfärdade bestämmelserna för flygsäkerhetstjänsten skulle vinna
i överskådlighet och klarhet om däri endast medtages avvikelser från vad
som gäller enligt OSF och övriga generellt gällande föreskrifter. I förevarande
fall har t. ex. bestämmelsen att luftstrid ej fick äga rum i Arlanda
konlrollzon varit ägnad att skapa oklarhet även av det skälet att Arlanda
kontrollzon legat utanför övningsområdet.

Chefen för flygvapnet har i sitt utlåtande såsom orsak till kollisionen angivit
samma faktorer som haverikommissionen samt anfört: Av haverikommissionens
utredning framgår att i övningen deltagande personal haft olika
uppfattning huruvida stridshandlingar finge utföras utanför övningsområdets
gräns eller ej. Detta kommer att beaktas i bestämmelser för övningar
av ifrågavarande slag, innebärande att stridshandlingar inte får utföras
utanför ett anbefallt övningsområde.

Beträffande Ramstens deltagande i ifrågavarande flygföretag giver utredningen
ytterligare vid handen följande.

Chefen för tredje flygeskadern generalmajoren L. Peyron meddelade haverikommissionen
att han givit tillstånd för Ramsten att medfölja på ett
företag.

Andersson uppgav i denna del inför haverikommissionen: Ramsten utrustades
med flygställ, flytväst och syrgasmask. Han medförde själv en
flyghuva. Några g-dräktsbyxor som passade Ramstens storlek fanns ej tillgängliga.
Andersson bedömde att eftersom det var fråga om ett mörkeruppdrag
skulle manövrerna ej bli så hårda att det var erforderligt för Ramsten
att bära g-dräkt. Ramsten fick hjälp med fastbindningen i flygplanet och instruerades
noggrant om nödåtgärder och nödutrustningens användande. I
samband med fastbindningen kom man underfund med att Ramsten hade
så långa ben att han ej kunde sätta upp fotterna på katapultstolens fotstöd.
Andersson satt då själv fastspänd i flygplanets framsits. Han anmälde förhållandet
för Norrbohm för att klargöra ansvarsförhållandet för denna detalj.
Andersson ville nämligen ej taga detta på sitt ansvar trots att han visste
att Ramsten tidigare medföljt som passagerare i flygplan typ A 32 och typ
J 35 C. Andersson hörde Norrbohm meddela Ramsten att denne själv fick
bestämma om han ville påtaga sig denna risk. Andersson uppfattade ej
Ramstens svar. Han underrättades emellertid ej om att Ramsten tänkte
avstå från att medfölja. Andersson hade ej någon kontakt med Ramsten
efter kollisionen. Det gällde att snabbast möjligt lämna flygplanet, och flygplanets
rörelser var sådana att detta stod alldeles klart. Rörelserna bör ha

känts kraftigare i baksits. Om Andersson tänkte på Ramsten innan Andersson
lämnade flygplanet efter kollisionen minns han ej.

Vid förutnämnda förhör inför militieombudsmannen berättade Andersson:
Han visste att Ramsten tidigare upprepade gånger medföljt som passagerare
i krigsflygplan. Andersson tillsåg emellertid att Ramsten före starten
erhöll ingående instruktion rörande säkerhetsmaterielens användning.
Ramsten bar under flygningen ej flyghjälm eller g-dräkt. Enligt OSF skulle
Ramsten ha burit denna utrustning. Flottiljchef (motsvarande) kan dock
medgiva undantag härifrån. Något sådant tillstånd hade emellertid ej inhämtats.
Ramsten var, då Andersson sammanträffade med honom vid planet,
utrustad med syrgasmask, och Andersson utgick från att Ramsten
undergått föreskrivet undertryckskammarprov. Andersson kontrollerade
emellertid ej att Ramsten, som enligt uppgift genomgått sådant prov men
därefter bytt syrgasutrustning, fått företaga förnyat prov såsom är föreskrivet
i OSF. Andersson var såsom förare av planet ytterst ansvarig för att
Ramsten var utrustad på föreskrivet sätt. Andersson underrättades före
flygningen om att Ramsten på grund av sin kroppsstorlek ej kunde sätta
upp fotterna på katapultstolens fotstöd. I anledning härav talade Norrbohm
med Ramsten om saken. Denne hade då redan tagit plats i flygplanet. Vad
som avhandlades dem emellan vet Andersson ej, men resultatet blev att Ramsten
skulle medfölja »på egen risk». Andersson vidgår att han i princip var
ansvarig för att säkerhetsbestämmelserna följdes även i denna del.

Norrbohm uppgav vid förhör inför militieombudsmannen den 16 januari
1963: Han kände sedan tidigare Ramsten och visste att Ramsten, som
förut flugit med flygplan av typ A 32 Lansen och typ J 35 Draken, blivit
ingående instruerad om gällande säkerhetsföreskrifter. Ramsten hade uttryckt
önskemål om att få följa med på ett nattjaktföretag med flygplan typ
Lansen. Vid något tillfälle, sedan ifrågavarande eskaderövning påbörjats,
talade Norrbohm med Peyron om saken. Denne ansåg att det kunde vara
lämpligt att Ramsten medföljde på något av de företag som utgick från
Uppsala. Norrbohm tog, sedan flottiljledningen vid Västmanlands flygflottilj
tillfrågats, därefter direkt kontakt med Andersson. Norrbohm påpekade
för denne att han ville att Ramsten skulle medfölja en erfaren och lugn
förare. Andersson sade då att han själv ämnade föra planet. Norrbohm
framhöll för Andersson att Ramsten skulle inspela ett reportage under
flygningen varför inga avancerade eller i övrigt påfrestande manövrer borde
utföras. I god tid före den tilltänkta starten, förmodligen vid 18-tiden,
begav sig Ramsten och Norrbohm till flygfältet. Ramsten medförde flyghuva
och syrgasmask. Ramsten fick låna en flygdräkt och fallskärm. Eftersom
Ramsten är mycket storväxt kunde någon g-dräkt som passade honom
ej anskaffas. Detta hade emellertid enligt Norrbohms mening mindre betydelse
enär några avancerade manövrer cj borde utföras under flygningen.
På grund av Ramstens längd kunde denne cj heller bära hjälm i planet.

ISoiibohm visste att Ramsten tidigare flugit utan hjälm. Det visade sig
ä\en att den syrgasmask, Ramsten medförde, icke passade i planet. Ramsten
fick därför låna en annan syrgasmask. Denna kunde ej utprovas på
föreskrivet sätt under den korta tid som stod till buds. Norrbohm trodde
emellertid ej att företaget skulle gå på så stora höjder att syrgas behövde
användas. Något tillstånd från flottiljchefen att avvika från gällande föreskrifter
om bärande av hjälm och g-dräkt inhämtades ej. Sedan Ramsten
satt sig i planet erhöll han av en flygförare instruktioner rörande säkerhetsmaterielens
användning. Norrbohm är ej influgen på flygplan typ
Lansen av nattjaktversion och känner ej närmare till detta plans speciella
säkerhetsföreskrifter. Han stod därför under instruktionen vid sidan av
^y§P^net. Under tiden kom Andersson tillstädes och gick upp på planet
och talade med Ramsten. Sedermera gick även Norrbohm upp på planet.
Ramsten sade då att detta verkade ha mindre utrymme för passagerare än
det plan av samma typ, med vilket han tidigare flugit. Ramsten omtalade
även att han icke visste om han kunde få upp fotterna på katapultstolens
fotstöd. Norrbohm förklarade härefter: »Om Du har en känsla av att Du ej
kan komma ur planet, är det väl bäst att strunta i det hela.» Ramsten svarade
att han inte hade några farhågor i den riktningen och gärna ville fullfölja
sitt uppdrag. Norrbohm ansåg ej vid tillfället att han hade någon anledning
att ur säkerhetssynpunkt avstyra att Ramsten medföljde på uppdraget.
Det åvilar i första hand föraren att tillse att gällande säkerhetsföreskrifter
efterföljs. Numera anser Norrbohm, i likhet med vad haverikommissionen
uttalat, att Ramsten ej bort få medfölja. Det är möjligt att Ramstens tillämnade
deltagande i flygningen påverkat Norrbohm så att han icke ansåg
avstegen från gällande bestämmelser vara av avgörande natur.

Neij anförde i denna del: Såvitt Neij vet brukar flottilj chef medgiva befrielse
från skyldigheten att bära flyghjälm och g-dräkt mycket restriktivt
och först sedan han förhört sig med flygsäkerhetsavdelningen i flygledningen.

Ramsten berättade inför haverikommissionen: Han hade flugit många
gånger förut men fick i alla fall före starten en mycket grundlig repetition
i säkerhetsutrustningens handhavande. I början av flygningen pratade
Andersson och Ramsten en del med varandra men under striden blev
det ej något talat. Ramsten mådde väldigt illa; det var mycket avancerad
flygning inom ett begränsat område norr om Stockholm. Plötsligt fann
Ramsten att större delen av huven var borta och att Andersson ej var kvar
i flygplanet. Flygplanet föll mot marken som ett fallande löv. Ramsten drog i
handtaget ovanför huvudet och kastades ut i luften.

Haverikommissionen uttalade såvitt nu är i fråga: Kommissionen anser
det olämpligt att — såsom här var fallet beträffande Ramsten — en person
som på grund av sin kroppsstorlek ej kan intaga för utskjutning i katapultstol
föreskriven ställning och ej heller kan i flygplanet bära hjälm tillätes

medfölja flygplanet. Ramsten var dessutom ej utrustad med g-dräkt, och
den syrgasmask han bar var ej i vederbörlig ordning utprovad. Det torde
icke vara möjligt att i efterhand avgöra om förhållandena medgivit Andersson
att giva sin passagerare order att lämna flygplanet. I varje fall får situationen
antagas ha varit så svår att Andersson icke rimligen kan lastas
för att sådan order icke givits. Anderssons åtgärd att lämna planet före
passageraren får anses förklarlig med hänsyn till den korta tid som stod
till buds.

Chefen för flygvapnet anförde i sitt förenämnda utlåtande: Med hänsyn
till arten av Ramstens uppdrag finnes i och för sig intet att erinra mot tillståndet
att låta honom medfölja som passagerare även om hans kroppslängd
inneburit att han icke kunnat sätta upp fotterna i katapultstolens fotstöd,
vilket enligt särskild förarinstruktion för ifrågavarande flygplan bör göras
före utskjutning. Tidigare erfarenhet har visat att sådan avvikelse från den
korrekta kroppsställningen icke behöver innebära risk för ett misslyckat
fallskärmshopp. Beslutet att låta Ramsten medfölja i flygplan typ J 32 B
har dock inneburit avsteg från bestämmelsen i OSF mom. 256 beträffande
genomgång av förnyat undertryckskammarprov vid övergång till syrgasutrustning
av ny typ. Ramsten hade före flygningen icke genomgått undertryckskammarprov
med i J 32 B befintlig syrgasutrustning. Andersson har
efter kollisionen icke givit order till passageraren att lämna flygplanet. Även
om en förare bör sträva efter att om möjligt giva sådan order — desto mer
angeläget om en vid militär flygning ovan passagerare medföljer — är det
förståeligt med hänsyn till omständigheterna i aktuell situation att sådan
order uteblivit.

Genom sitt den 18 juni 1962 meddelade beslut förklarade Halldin att den
åklagarmyndigheten tillhandakomna utredningen angående ifrågavarande
haveri ej föranledde vidare åtgärd såvitt rörde Bergman. Lindström fann i
sitt beslut den 2 juli 1962 haveriet icke vara föranlett av straffbar handling
eller underlåtenhet.

Sedan Andersson och Palmgren erhållit del av den sålunda redovisade utredningen
har de i till militieombudsmansexpeditionen den 14 maj 1963 inkomna
skrifter anfört bl. a. följande.

Andersson: I de för övningen utfärdade flygsäkerhetsbestämmelserna
angives icke att flygning utanför övningsområdet var förbjuden utan fastmer
hur både försvars- och anfallssidan skulle förfara vid flygning inom
Stockholms terminalområde. Beträffande luftstrid upptages särskilt i nämnda
bestämmelser (punkt B. 2) att sådan icke fick övas inom Arlanda kontrollzon.
Slutsatsen att, sedan vederbörligt tillstånd till flygning inom terminalområdet
inhämtats, luftstrid fick övas även inom detta område undantaget
Arlanda kontrollzon är mycket naturlig. Anderssons beslut att
fortsätta luftstriden var således helt beroende på alt han i luften kom ihåg
särbestämmelsen för luftstrid i kontrollzonen. Härtill kan sägas att öv -

ningsområdet främst var att betrakta som ett område avsett för verklighetstroget
operativt uppträdande under krigsmässiga förhållanden och ej som
ett flygsäkerhetsområde. I övningsområdet gällde att i övningen ej deltagande
flygplan skulle förhandsmeddelas. Vad angår Ramstens säkerhetsutrustning
kan tilläggas att tillstånd att medfölja vid flygning utan föregånget
undertryckskammarprov givits vid vissa andra tillfällen, dock med
angivande av särskilda restriktioner beträffande flyghöjden. Bakgrunden
till sådana tillstånd är det förhållandet, att jämlikt OSF bärande av övertrycksmask
är föreskrivet för att möjliggöra flygning å höjder över 13 000
meter under det att andning på lägre höjder med samma mask icke innebär
några nya problem. Med hänsyn härtill och till det förhållandet, att Ramsten
tidigare flugit i flygplan typ A 32, var Anderssons avsikt att med Ramsten
som passagerare flyga till högst 10 500 meter (kabinhöjd 7 000 meter),
d. v. s. den höjd intill vilken ingen skillnad föreligger beträffande svrgasutrustningens
handhavande eller funktion.

Palmgren: Till stöd för den uppfattning Palmgren vid tidpunkten för
ifragavarande kollision hade om innebörden av att ett visst övningsområde
bestämts vill Palmgren framhålla följande. Luftförsvarsövningar av något
mindi e omfattning men med samma karaktär som den förevarande bedrives
ofta utan att särskilt övningsområde angivits. Föreskriften om övningsområde
vid den aktuella övningen upptogs ej bland flygsäkerhetsbestämmelserna.
I dessa angavs att luftstrid icke fick äga rum i Arlanda kontrollzon.
Eftersom Arlanda låg utanför övningsområdet, synes övningsledningens
mening ha varit, att luftstrid fick äga rum där, blott den skedde
utanför kontrollzonen och erforderligt tillstånd till flygning inom terminalområdet
erhållits. Som ytterligare belägg för övningsledningens uppfattning
i frågan torde kunna andragas att övningsledningen med anledning av
den inträffade kollisionen föreskrev, att anfallsförbanden vid återflygning
åt söder under mörker icke fick ändra flyghöjden förrän i höjd med en linje
som låg långt söder om övningsområdets östra del (omkring 10 mil söder
om Uppsala), detta för att säkerställa att jaktförsvarets anfall hunnit avslutas.
Beträffande försvarssidans uppträdande i den aktuella situationen
kan framhållas att, om övningsområdet skulle betraktas som en gräns för
anfall, situationen allmänt sett var svårbedömbar bl. a. med hänsyn till
följande faktorer. 1) Anfallsförbandet lämnade överraskande övningsområdet
endast någon minut efter det att Uppsala, ett av sektorns viktigaste
målområden, passerats. Detta synes icke överensstämma med det verklighetstrogna
uppträdande som en övningsledning eftersträvar beträffande
anfallsverksamheten vid dylika övningar och som övningsledningen vid
den aktuella övningen även synes ha avsett. Enligt bestämmelserna för
anfallsförbanden skulle nämligen företagen, om bränslemarginalen det medgav,
även utföra sin återflygning inom övningsområdet antingen åt sydväst
eller nordost. Detta förfaringssätt synes under övningen även ha varit

det normala. 2) Genom att anfallssidan betraktade övningen som avslutad
lämnades aldrig till försvarssidan avsedd förvarning om att anfallsförbundet
avsåg ändra höjd, varigenom den i övningsbestämmelserna angivna föreskriften
att anfall skulle avbrytas då anfallet förband anmäler avsikt att
ändra höjden ej kom att tillämpas. 3) Anfallsförbandets färdväg var sadan,
att den kunde ge intryck av att förbandet icke lämnade området för
gott, utan att det alltjämt utgjorde ett hot mot skyddsföremål inom sektorn.

Med anledning av vad Andersson och Palmgren sålunda andragit hörde
militieombudsmannen den 15 maj 1963 övningsledaren för ifrågavarande
övning, Peyron. Denne uppgav: Han är ansvarig för de för övningen utfärdade
bestämmelserna. Enligt dessa skulle för övningen gälla ett visst
övningsområde. Inom detta skulle övningen äga rum. I övningen ej ingående
militära förband fick flyga in i området först efter särskilt tillstånd som
beviljades restriktivt. Området var lagt så att den civila trafiken inom detsamma
normalt var ringa. Före övningsbestämmelsernas utfärdande hade
samråd ägt rum med luftfartsstyrelsen, som med all sannolikhet meddelat
föreskrifter för att varna den civila lufttrafik som kunde tänkas äga rum
inom området under övningsdagarna. I flygsäkerhetsbestämmelserna fanns
ej angivet att luftstrid ej fick äga rum utanför övningsområdet. Praxis var
emellertid att luftstrid skulle avbrytas vid övningsområdets gräns. Det var
eu brist i bestämmelserna att detta ej uttryckligen föreskrivits. Med hänsyn
härtill är det förklarligt att viss av övningen berörd personal kunnat anse
stridshandlingar utanför området tillåtna. Peyron delar den av haverikommissionen
framförda uppfattningen att uppsökande av mål, förfölj ning och
stridshandling ej får förekomma utanför övningsområdet. Föreskriften i
övningsbestämmelserna att luftstrid ej fick äga rum i Arlanda kontrollzon
har tillkommit för att man önskade framhålla att speciell hänsyn skulle
tagas till den civila trafiken. Möjligen har luftfartsstyrelsen på ett eller annat
sätt föranlett föreskriftens tillkomst. Enligt Peyrons mening var bestämmelsen
olämplig eftersom den kunde misstolkas därhän att, sedan vederbörligt
tillstånd till flygning inom terminalområdet inhämtats, luftstrid
fick övas även inom detta område med undantag för kontrollzonen. Palmgrens
uppgift att luftförsvarsövningar ofta bedrivs utan att särskilt övningsområde
angivits är riktig. Sådana övningar torde utgöra 90—95 procent
av samtliga. Peyron har ej något minne av att övningsledningen, såsom
Palmgren påstått, med anledning av kollisionen föreskrivit att anfallsförbanden
vid återflygning åt söder under mörker ej fick ändra flyghöjden
förrän i höjd med en linje som låg 10 mil söder Uppsala. Skulle en sådan
föreskrift ha givits av någon annan inom övningsledningen än honom själv,
hade den säkerligen först underställts honom.

—650446. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i åtalsinstruktionen följande.

Utredningen visar följande. Under en s. k. flerdagarsövning inom tredje
flygeskadern inträffade den 10 mars 1961 klockan 2126 cirka 15 kilometer
nordost om Arlanda en kollision i luften mellan ett av fältflygaren Bergman
fört flygplan och ett flygplan med kaptenen Andersson såsom förare
och redaktören Ramsten såsom passagerare. Bergman, Andersson och Ramsten
räddade sig med fallskärm men flygplanen förstördes helt.

Bergman var vid tillfället chef för en grupp flygplan av typ J 34, som haft
till uppgift att fingera högbombanfall mot Uppsala och därefter enligt order
skulle landa på Arlanda. Gruppen flög över Uppsala på 12 000 meters höjd
omkring klockan 2115 och fortsatte sedan i riktning mot Arlanda. I samband
med att den strax söder om Uppsala passerade ut över sydöstra gränsen
för det övningsområde, som angivits i bestämmelserna för övningen, begärde
och fick Bergman landningstillstånd. Av Svea radar leddes gruppen
därefter med tända lanternor först till en punkt cirka 10 kilometer söder
om Arlanda under höj dminskning till 1 500 meter. Där beordrades gruppen
svänga åt vänster till nordnordostlig kurs. Omkring 15 kilometer nordost
om Arlanda fick Bergman order om vänstersväng till västnordvästlig kurs
och höjdminskning till 600 meter. Under sistnämnda manöver inträffade
kollisionen.

Andersson tjänstgjorde under övningen som chef för eu division tillhörande
försvarssidan. I denna egenskap hade han bestämt att dåvarande
fänriken Fröjd såsom rotechef och han själv såsom rotetvåa skulle flyga
var sitt flygplan av typ J 32 B vid ett mörkerföretag ifrågavarande kväll.
Då J 34-gruppen närmade sig Uppsala, beslöt jaktledaren dåvarande majoren
Palmgren att J 32-roten skulle insättas för anfall mot gruppen. Roten
startade klockan 2113, och efter erhållen radar- och ögonkontakt förföljde
den under Fröjds ledning J 34-gruppen. Sedan denna söder om Arlanda
svängt till vänster anföll Fröjd ett av gruppens flygplan. Då han därefter
bröt ut genom högersväng under stigning, sökte Andersson komma i anfallsläge
i förhållande till Bergmans flygplan, vilket befann sig främst inom
J 34-gruppen. Under anflygningen förlorade Andersson emellertid planet ur
sikte och kolliderade med det, innan han hann göra avsedd utbrytningsmanöver.

Vid angivna förhållanden synes anledning till anmärkning beträffande
J 34-gruppens flygning ej föreligga, och jag har därför intet att erinra mot
Halldins beslut i åtalsfrågan. Vad angår det av J 32-roten utförda företaget
måste däremot ifrågasättas om gällande bestämmelser och flygsäkerhetens
krav i övrigt blivit iakttagna.

Sålunda ägde förfölj ning och anfall rum långt utanför övningsområdet.
Fröjd och Andersson var medvetna därom, i vart fall sedan de kommit i
närheten av Arlanda. Det torde ligga i sakens natur att, då för övningen be -

stämts ett särskilt övningsområde, den skulle försiggå inom området och
att alltså, såsom haverikommissionen uttalat, uppsökande av mål, förföljning
och stridshandling ej fick förekomma utanför området. Den omständigheten,
att i övningen deltagande flygplan med särskilt tillstånd ägde
flyga över område som ej ingick i övningsområdet, kan icke medföra att
det också var tillåtet att där utföra övningsmoment av nämnt slag. Det
skulle i så fall innebära att målflygplanen hade skyldighet att begränsa sina
manövrer på sätt som föreskrivits i övningsbestämmelserna (C. 2. b—d)
även sedan de lämnat övningsområdet. Någon grund att antaga förhandenvaron
av eu dylik utsträckt skyldighet föreligger ej. Med hänsyn till flygsäkerheten
är det uppenbarligen nödvändigt att besättningen i ett målflygplan
kan veta när målgången är slut och ej längre behöver räkna med att
planet skall utsättas för stridshandlingar.

Jämväl i ett annat avseende synes J 32-rotens företag ha genomförts på
ett anmärkningsvärt sätt. Efter passerandet av övningsområdets gräns har
roten hela tiden intill kollisionen uppehållit sig inom Stockholms terminalområde.
I säkerhetsbestämmelserna för övningen (E. 5) föreskrives att
militär flygning ej får äga rum inom terminalområdet annat än efter särskilt
tillstånd, som för försvarssidans del inhämtas genom sektortrafikledaren.
Roten har i vederbörlig ordning erhållit tillstånd att flyga inom terminalområdet
på lägst en höjd av 4 000 meter. Radar jaktledaren dåvarande
sergeanten Chrona, som underrättat Fröjd och Andersson om tillståndet,
har visserligen därjämte orienterat dem om att någon civil flygtrafik icke
förekom inom terminalområdet. Även om denna orientering, som synes ha
stått i överensstämmelse med radar jaktledares instruktionsmässigt fastställda
förpliktelser, lämnats i anslutning till att begäran om ytterligare
sänkning av flyghöjden gjorts, har Fröjd och Andersson dock saknat fog
att uppfatta den som ett tillstånd att underskrida nyssnämnda lägsta höjd.
Såväl Fröjds anfall mot ett flygplan i J 34-gruppen som Anderssons antagning
mot och kollision med det av Bergman förda flygplanet skedde emellertid,
enligt vad Fröjd och Andersson medgivit, på betydligt lägre höjd än
4 000 meter.

Av det anförda framgår att vid J 32-rotens företag övningsbestämmelserna
åsidosatts genom att förfölj ning och stridshandlingar i övrigt utförts
dels utanför övningsområdet och dels inom Stockholms terminalområde
under lägsta medgivna höjd. I egenskap av förbandschef ålåg det Fröjd att
leda roten och därvid iakttaga gällande flygsäkerhetsbestämmelser. Enligt
inom. 42 i Ordnings- och säkerhetsföreskrifter för flygning (OSF) skall
varje chef övervaka att gällande bestämmelser rörande ordning och säkerhet
vid flygning åtlydes av underlydande flygande personal. I anledning
härav och med hänsyn till grunden för stadgandet i mom. 45 OSF, enligt
vilket flygförarutbildad chef, utbildad på flygplanstypen, får direkt ingripa
i flygplans manövrering och då jämväl övertar förarens ansvar, hade An -

dersson bort tillse att företaget avbröts så snart detta visade sig icke kunna
genomföras med riktig tillämpning av övningsbestämmelserna.

På grund av vad sålunda upptagits måste både Fröjd och Andersson anses
vara ansvariga för ifrågavarande överträdelser av övningsbestämmelserna.
Vad Fröjd i ärendet uppgivit visar emellertid att lian vid fullgörandet
av sin skyldighet som förbandschef påverkats av att Andersson såsom
hans närmaste chef ingick i roten och att Ramsten utlovats att få deltaga
i ett anfall, som på grund av försenad start ej hann utföras inom övningsområdet.
Sistnämnda omständighet är givetvis icke i och för sig av beskaffenhet
att lända till ursäkt för övningsbestämmelsernas åsidosättande; i och
med att en civil passagerare medföljde borde bestämmelsernas strikta iakttagande
ha framstått som särskilt viktigt. Men genom att Andersson kunde
förväntas vara angelägen att visa Ramsten ett anfall och icke gjorde någon
invändning mot Fröjds ledning av roten, hade Fröjd fog att förutsätta
att Andersson icke skulle beakta ett påpekande från Fröjds sida att företaget
borde avbrytas utan tog ansvaret för förekomna avvikelser från övningsbestämmelserna.
Med hänsyn härtill finner jag vad Fröjd låtit komma
sig till last icke skäligen böra för honom medföra ansvar.

Vad angår Andersson är att märka alt överträdelser av ifrågavarande
slag i och för sig är betänkliga. I förevarande fall synes emellertid omständigheterna
vara försvårande. J 34-gruppen hade lanternorna tända, närmade
sig flygplatsen Arlanda under kraftig höjdminskning vilken icke förutanmälts
och flög därefter på en höjd av 1 500 meter. Enligt säkerhetsbestämmelserna
för övningen (C. 2. a, b, c och d) ålåg det gruppen att under
mörker flyga med släckta lanternor utom, såvitt nu är i fråga, i samband
med landning och flygning inom civilt kontrollerat luftrum, att vid
företag på höjder över 1 000 meter utföra företagen på hela 1 000 meter
utom i samband med höj dändringar, att icke utföra undanmanöver i höjdled
samt att påbörja höj dförändring tidigast en minut efter kvitterad anmälan
till chefen för anfallsverksamheten för vidare befordran till försvarssidan.
Andersson hade därigenom påtaglig anledning att misstänka att
gruppen manövrerade för landning eller eljest icke var beredd på anfall.
Även om Anderssons uppgift att han vid ifrågavarande tid hade den uppfattningen
att stridshandlingar fick företagas utanför övningsområdet skulle
vara riktig, borde han tydligen, om han iakttagit sin plikt att befrämja
flygsäkerheten, ha tillsett att rotens företag avbrutits. Men Andersson har
icke blott underlåtit detta utan även gjort en manöver som i och för sig
och särskilt med hänsyn till möjligheten av att J 34-gruppen skulle landa
var riskfylld. Trots att han icke hade tillgång till egen radar och därför såsom
rotetvåa skulle flyga ansluten till Fröjds flygplan, följde han icke detta
då Fröjd efter sitt anfall bröt ut, utan flög i stället under rådande mörker
på egen hand in bland flygplanen i J 34-gruppen och sökte komma i anfallsläge
i förhållande till Bergmans plan. Härigenom vållade Andersson

direkt den kollision, vartill överträdandet av övningsbestämmelserna eljest
icke behövt leda. Förutom fara för andras liv medförde kollisionen miljonförluster
för kronan. Andersson har sålunda med åsidosättande av sin tjänsteplikt
gjort sig skyldig till allmänfarlig vårdslöshet jämlikt 19 kap. 5 §
strafflagen. Med hänsyn till omständigheterna och då Andersson har lång
erfarenhet som flygare och vid tillfället i flygplanet medförde en civil passagerare
som på sätt av det följande framgår var bristfälligt utrustad med
avseende å den personliga säkerheten är brottsligheten av mycket allvarlig
beskaffenhet.

J 32-rotens företag har utförts under stridsledning från jaktcentralens
sida, och rotens flygning har kunnat följas såväl av Chrona på radar som
av Palmgren på en särskilt anordnad lägeskarta. Av vad Chrona uppgivit
framgår att han tämligen snart efter det roten passerat övningsområdets
gräns sett att roten förföljt J 34-gruppen utanför området. Palmgren har
förklarat att han ej erinrar sig ha sett företaget passera ut ur övningsområdet
men att han, om markeringen på lägeskartan skett på normalt sätt,
borde ha kunnat iakttaga, förutom den höjdminskning som förekom under
färden, även det förhållandet att J 32-roten och J 34-gruppen flög utanför
övningsområdet. Genom de uppgifter som lämnats av bordsövervakaren
Dorothy Ek, kartmarkören Birgitta Svensson och överstelöjtnanten Lundgren
måste anses styrkt att markeringen på lägeskartan skett på normalt
sätt. Vidare har biträdande jaktledaren Asklöf uppgivit att han underrättat
Palmgren om att J 32-roten befann sig utanför övningsområdet, vilken
uppgift Palmgren ej velat bestrida. Slutligen må också framhållas att lägeskartans
ändamål är att möjliggöra för bl. a. stridsledningen att följa
operationerna i luften samt att jaktledaren har sin plats i jaktcentralen
mitt på en estrad framför kartan. På grund härav måste Palmgren, lika väl
som Chrona, anses ha fått kännedom om att J 32-roten fortsatte anfallsföretaget
utanför övningsområdet.

Enligt en i »Bestämmelser för den operativa tjänsten i LFC och framskjuten
JRR (BESTIL)» intagen instruktion för radarjaktledare åligger det
radar jaktledare att snarast meddela biträdande jaktledaren händelser och
iakttagelser, vilka fordrar dennes ingripande. Chrona, som icke ledde J 32-roten sedan övningsområdets gräns passerats, hade därför varit skyldig att
Jämna Asklöf meddelande om att rotens företag fortsattes utanför övningsområdet
men har, såsom han medgivit, underlåtit detta. Eftersom Asklöf
på sätt av det nyss anförda framgår ändå känt till förhållandet, är Chronas
underlåtenhet därutinnan icke av beskaffenhet att föranleda ansvar.

1 den i BESTIL intagna instruktionen för jaktledare stadgas att jaktledaren
utövar det direkta operativa befälet inom sektorn samt ansvarar för
tilldelade förbands användning. Palmgren var i enlighet härmed högste chef
i stridsledningshänseende och beordrade också J 32-rotens insättande för
ifrågavarande anfallsföretag. Ehuru den närmaste ledningen av företaget

ankom på olika Palmgren underlydande befattningshavare, Asklöf, Chrona
och Fröjd, var Palmgren även under företagets utförande den ytterst ansvarige.
I den mån icke andra uppgifter lade hinder i vägen hade han sålunda
att efter lägeskartans visning och eljest mottagna informationer hålla
uppsikt över företagets utveckling. Då det gäller flygsäkerheten är för
övrigt, enligt den förut berörda föreskriften i mom. 42 OSF, varje chef skyldig
att övervaka att gällande bestämmelser åtlydes av underlydande flygande
personal. I förevarande fall måste det emellertid, såsom ovan anförts,
anses ha varit för Palmgren känt att J 32-roten fortsatte anfallsföretaget
utanför övningsområdet och sålunda åsidosatte övningsbestämmelserna.
Palmgrens plikt i denna situation var otvivelaktigt att omedelbart ingripa
i syfte att åstadkomma företagets avbrytande. En chef i Palmgrens ställning
kan väl icke personligen ombesörja alla de uppgifter för vilka han bär
det yttersta ansvaret, men med en fråga, som uppenbarligen påkallar omedelbar
lösning och direkt blivit honom underställd eller eljest kommit till
hans kännedom, måste han självfallet taga befattning. Då Palmgren icke
vidtagit någon åtgärd i nämnda syfte har han följaktligen gjort sig skyldig
till tjänstefel. Med hänsyn till de följder som kan uppkomma genom flygsäkerhetens
eftersättande och då underlåtenhet att ingripa i ett fall som
det förevarande lätt kan av underlydande uppfattas som ett godkännande,
finner jag felet icke kunna undgå beivran.

Av utredningen framgår vidare att Andersson, innan han efter kollisionen
sköt ut sig i katapultstolen, icke tillsagt Ramsten att lämna flygplanet.

I mom. 254 OSF stadgas att chefen i ett flygplan, om förhållandena medger
det, skall giva var och en av de ombordvarande order när flygplanet
skall lämnas samt att föraren bör lämna planet sist.

Såsom chefen för flygvapnet framhållit är det särskilt angeläget att berörda
regler iakttages då passagerare som ej är van vid militär flygning
medföljer. Med hänsyn till omständigheterna finner jag emellertid, i likhet
med nämnda chef och haverikommissionen, att vad i detta hänseende
förekommit icke kan läggas Andersson till last såsom brottsligt förfarande.

Vad i övrigt angår Ramstens deltagande i Anderssons flygning har Ramsten
visserligen av eskaderchefen erhållit tillstånd att medfölja på ett flygföretag
och före starten instruerats i säkerhetsmaterielens användning.
Vid förberedelserna för flygningen visade det sig emellertid att Ramsten på
grund av sin kroppslängd icke kunde placera fotterna på katapultstolens
fotstöd. Av samma skäl kunde han icke heller förses med vare sig flyghjälm
eller den s. k. g-dräkt som är avsedd att motverka påkänningar på kroppen
till följd av accelerationskrafternas verkan. Ramsten, som tidigare genomgått
undertryckskammarprov, hade ej underkastats förnyat sådant prov
med anledning av den syrgasutrustning av ny typ som vid tillfället tillhandahölls
honom.

Enligt särskild förarinstruktion för flygplan av typ J 32 R bör vid nöd -

utsprång före utskjutningen fotterna sättas i katapultstolens fotstöd. I
inom. 301 OSF föreskrives att för passagerare gäller samma bestämmelser
beträffande säkerhetsutrustning som för besättning samt att passagerare
i förekommande fall även skall ha genomgått fastställda prov föi flygning
på högre höjd. Sålunda skall, enligt mom. 255 OSF, flyghjälm användas i
krigsflygplan, varvid undantag må medgivas av flottiljchef då utrymmeseller
annat särskilt skäl giver anledning därtill. Vidare skall, jämlikt samma
moment, g-dräkt alltid användas i flygplan med g-dräktsinstallation, däiest
ej flottiljchefen för vissa fall annorlunda bestämmer. Slutligen är i mom.
256 OSF föreskrivet alt vid flygning på höjder mellan 3 000 och 13 000 meter
besättningen skall ha genomgått godkända prov i undertryckskammare
och att vid övergång till syrgasutrustning av ny typ förnyat sådant prov
skall företagas.

Ehuru föreskriften om användning av katapultstolens fotstöd icke är
tvingande, måste likväl fordras att möjlighet finnes att iakttaga den. Att,
såsom chefen för flygvapnet uttalat, erfarenheten visat att underlätet utnyttjande
av fotstödet icke behöver innebära risk för ett misslyckat fallskärmshopp
kan ej utgöra tillräckligt skäl att eftergiva detta krav. Såvitt
upplysts hade flottiljchefens medgivande till undantag från föreskrifterna
om flyghjälms och g-dräkts bärande icke inhämtats. Det torde för övrigt
kunna sägas att flottiljchefen i ett fall som det förevarande, då en civil
person skulle deltaga i stridsflvgning för att göra ett reportage, ej bort lämna
sådant medgivande.

Jämlikt mom. 45 OSF är chefen i ett flygplan ansvarig för efterlevnaden
av gällande ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Då Andersson låtit Ramsten
medfölja vid flygningen trots att dennes personliga säkerhet icke tillgodosetts
på sätt framgår av vad här förut angivits, har Andersson följaktligen
gjort sig skyldig till tjänstefel som icke kan undgå beivran.

I enlighet med det anförda skall åtal väckas mot

Andersson jämlikt 19 kap. 5 § och 25 kap. 4 § strafflagen för det han

1) under ifrågavarande övning den 10 mars 1961, då han flög som rotetvåa
i en rote flygplan av typ J 32 vilken förföljde och anföll en grupp flygplan
av typ J 34 dels utanför det bestämda övningsområdet och dels inom
Stockholms terminalområde under lägsta tillåtna höjd, icke såsom det ålegat
honom i egenskap av förman för rotechefen vidtagit åtgärd för företagets
avbrytande utan fortsatt stridsverksamheten även sedan rotechefen avlägsnat
sig från J 34-gruppens närhet och därigenom av oaktsamhet vållat
att det av honom förda flygplanet i trakten av Arlanda kolliderade med ett
av gruppens flygplan, med påföljd att båda flygplanen störtade och totalförstördes
och att fara för andras liv uppstod (allmänfarlig vårdslöshet i
förening med åsidosättande av tjänsteplikt) och

2) vid samma flygning såsom chef i det av honom förda flygplanet tilllåtit
Ramsten medfölja, oaktat denne icke hade möjlighet att sätta föt -

terna på katapultstolens fotstöd, icke var försedd med flyghjälm eller gdräkt
samt icke undergått vederbörligt undertryckskammarprov, och därigenom
av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt
(tjänstefel); samt

Palmgren jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för det han, som vid tillfället i
egenskap av jaktledare hade det yttersta ansvaret för J 32-rotens företag
och ägde kännedom om att det fortsattes utanför övningsområdet, icke vidtagit
någon åtgärd i syfte att företaget skulle avbrytas och därigenom av
försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt (tjänstefel).

Åtalen skall, jämlikt 71 och 75 §§ militära rättegångslagen samt 19 kap.
3 § rättegångsbalken, anställas vid rådhusrätten i Västerås, som är domstol
för Västmanlands flygflottilj.

Militieombudsmannen uppdrog åt byråchefen Isacson att väcka och utföra
åtal mot Andersson och Palmgren i enlighet med åtalsinstruktionen.

* *

Isacson påstod vid rådhusrätten i Västerås ansvar å Andersson och Palmgren
i anslutning till åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 4 januari 1964 och lämnade därvid
åtalen utan bifall.

I domskälen anförde rådhusrätten följande.

I fråga om händelseförloppet i stort samt de huvudsakliga faktiska omständigheterna
i övrigt har de tilltalade var för sig vitsordat åklagarens
återgivande härav men bestritt åtalet på sätt nedan under varje avsnitt närmare
angives.

Rådhusrätten kommer först att redovisa all den utredning som förebragts
om själva händelseförloppet samt därefter i tur och ordning närmare behandla
vad som sammanhänger med flygningen utanför övningsområdet,
flygning inom TMA under medgiven höjd, Anderssons manövrering och åtgärder
i samband med anfallets slutliga genomförande samt Ramstens säkerhetsutrustning.

I fråga om själva händelseförloppet har av den flygande personalen hörts
förutom Andersson — Bergman såsom målsägande och Fröjd såsom
vittne. Av markpersonalen har hörts, utom Palmgren, såsom vittnen Chrona
och trafikledaren Kronqvist.

Andersson har uppgivit i huvudsak följande: Sedan Ramstens säkerhetsutrustning
genomgåtts och denne tillika med Andersson tagit plats i planet,
diskuterade de uppläggningen av det reportage Ramsten skulle göra.
Ramstens medföljande var nämligen skälet till att Andersson, som hade

högre tjänsteställning än Fröjd, gick som rotetvåa medan Fröjd tjänstgjorde
som rotechef. Sedan de fått startordern steg de först till omkring 10 000 in
höjd, men övergick så gott som omedelbart därefter i en kraftig tryckning.

I samband härmed fick de syn på det fientliga företaget, som först föreföll
bestå av två plan, men på ett senare stadium visade sig bestå av tre plan.
Målförbandet låg i en tryckning och planen flög med tända lanternor. Roten
följde efter och skuggade förbandet, dock i ett efterläge på ungefär 10 km,
under fortsatt tryckning ned till 6 000 m höjd. Det föreföll som om målgruppen
skulle intaga denna höjd men sedan fortsatte tryckningen ned till
enligt Anderssons bedömande ungefär 2 000 m, varefter planen fortsatte i
planflykt. Förföljandet av målgruppen hade skett under varierande kurser
till så småningom sydlig, varefter företaget vände till nordnordostlig kurs.

I början av tryckningen hade Andersson fått syn på Arlanda flygplats på
20 å 30 km avstånd, varvid Andersson per radio skickat ut en förfrågan,
huruvida de ej var i eller höll på att flyga in i Stockholms TMA och från
rrjal fått svaret, att det ej förekom civil trafik i TMA. Då målgruppen nu
befann sig i planflykt, gick rotechefen och Andersson fram för att markera
anfall. Han minns ej, hur de hade delat upp målplanen mellan sig, men det
återstod en enhet att anfalla för att förbandet skulle betraktas som nedkämpat.
Eftersom rotechefen efter anfallet brutit ifrån snett upp till höger i en
kurs som då var ostlig, fortsatte Andersson mot det återstående planet, vilket
låg längst fram till vänster och gick på nordnordostlig kurs. Andersson
tände samtidigt sina lanternor för att bättre synas för målplanen. Rotechefen
hade hela tiden haft sina lanternor tända. Andersson hade oavbrutet
ögonkontakt såväl med samtliga målplan som Fröjds plan. I detta läge höll
Andersson en höjdskillnad till målplanet av minst 300 m. Efter gjorda avläsningar
beräknade han sin egen höjd till ungefär 1 700 m. Han avsåg emellertid
ej att markera vanligt anfall utan att avbryta, då han kom fram i
skjutläge, det vill säga i förevarande fall ungefär 500 in bakom målplanet
samt, eftersom han ej hade tillgång till egen radar, med en höjdseparation
av 300 m under målet. Farten hade sjunkit till cirka 600 km/tim. Samtidigt
med att Andersson passerade det plan, som han såg ligga i mitten av gruppen,
släppte han blicken från målplanet för att säkerställa ögonkontakten
med samtliga övriga plan. De båda andra målplanen låg då till höger om
Andersson på minst 1 000—1 500 in avstånd. Innan han släppte kontakten
med det målplan han skulle anfalla, hade detta legat ungefär rakt framför
och över Andersson på 500—1 000 m avstånd. Han hade släppt kontakten
med sitt målplan endast för ett ögonblick. Då han åter såg framåt mot planet,
kunde han ej upptäcka det. I stället såg han två ljuspunkter, vilka ljus
han ej kunde identifiera med målet. Han antog att det möjligen kunde vara
fråga om en stjärna. Då han ej kunde identifiera ljuspunkterna och ej visste
var målplanet befann sig bröt han ut snett ned åt vänster, det vill säga mot
den sida som var fri. Omedelbart därefter dök en stor skugga upp varefter

kollisionen inträffade. Anderssons plan blev manöverodugligt, varför Andersson
måste göra nödutsprång med fallskärm.

Målsäganden Bergman har bland annat uppgivit: Sedan han som chef
startat med gruppen från Arlanda och först flugit västerut, gick gruppen
såsom målförband på 12 000 m höjd mot Uppsala för att markera ett högbombanfall.
Under målgången — i tätt ansluten V-formering och med lanternorna
släckta — hände inte något särskilt. Då de nådde Uppsala — Bergmans
riktmärke för gränsen för övningsområdet — betraktade Bergman
målgången såsom slutförd. Lanternorna tändes åter och Bergman begärde
av Svea radar vid Arlanda att gruppen skulle få minska höjd och bli ledd
för landning där. Under nedfärden dit iakttog Bergman ljuset av två efter -brännkammare, vilket han bedömde vara den jaktrote, som senare anföll.
Dessa plan steg på sydvästlig kurs. Bergman fick aldrig någon orientering
från marken om jaktroten och såg ej vidare till planen. Gruppen fortsatte
enligt order från Svea radar till så småningom 1 500 m höjd på sydlig kurs.
Därefter fick de order att svänga vänster i nordlig kurs för landning. De
låg fortfarande tätt anslutna på samma höjd. På Bergmans order övergick
gruppen i formering höger flank i och för landningen. Efter det de ånyo
passerat landningsbanan, bröt Bergman ifrån åt vänster för att landa som
första plan. Farten hade då nedbringats till cirka 450 km/tim. Då Bergman
påbörjade svängen kände han plötsligt att planet skakade till, varefter han
såg en lanterna till vänster om sig. Bergman kunde därefter ej längre manövrera
planet utan måste lämna det med fallskärm. Bergman har vidare
på särskild fråga uppgivit, att det är möjligt att någon av de andra förarna
i gruppen vid något tillfälle under flygningen påpekade, att Bergmans lanternor
ibland blinkade.

Vittnet Fröjd har berättat bland annat följande: Sedan Fröjd som rotechef
med Andersson som rotetvåa startat från Uppsala, leddes han till en början
av rrjal men övertog själv ledningen då han kom på högre höjd och skulle
börja anfallet mot en tregrupp flygplan av typ J 34, vilka flög med tända
lanternor. Anfallet genomfördes med hjälp av radar siktet, vilket Fröjd
kopplade över från sin navigatör till sin så kallade förarindikator. Roten
hamnade till en början i ett onormalt läge, det vill säga anfallet kunde ej
utföras enligt standardmetoden. I förevarande fall hamnade roten i ett efterläge
bakom målet och måste flyga ifatt detta. Målet dök och roten följde
efter. Då Fröjd kom in i TMA begärde Fröjd av rrjal och fick också i olika
etapper lägsta flyghöjden sänkt. Slutligen begärde Fröjd att få fortsätta nedåt,
det vill säga utan någon begränsning nedåt av flyghöjden. Samtidigt frågade
troligen Andersson om de var på väg in i TMA. Rrjals svar av innebörd
att TMA var fritt från civil trafik tolkade Fröjd som ett medgivande till
Fröjds egen begäran. Målet gick så småningom i planflykt på bedömt 1 800
m höjd. Fröjd hade ögonkontakt med målplanen — han såg både deras lan -

ternor och troligen också flygplanssilhuetterna. Då anfallet därefter skulle
fullföljas, övergick Fröjd till att se endast i siktesradarn. Roten låg ansluten,
till dess Fröjd bröt ut mot ett av målplanen och Andersson bröt ut mot
ett annat för att fullfölja den del av visningen för Ramsten som var uppgjord.
Härefter upptäckte Fröjd att en kollision mellan två plan inträffat.
Vid slutanfallets insättande beräknar Fröjd, att målet flugit på något lägre
höjd än roten. Vilken höjd rotetvåan kan ha intagit efter rotens uppdelning,
vet ej Fröjd.

Vad beträffar markpersonalen har Palmgren berättat bland annat: Han
började andra passet som jal klockan 1900. Det var i början av passet ganska
intensiv verksamhet från fiendeförbandens sida, men vid 21-tiden då
ifrågavarande händelse utspelades var frekvensen från fiendens sida ej så
hög. Palmgren hade blivit orienterad om Anderssons uppvisning för Ramsten
från Sveriges radio, nämligen att en jaktrote skulle sättas in mot ett
ordinarie anfallsföretag när så befanns lämpligt och att Andersson själv
skulle flyga som rotetvåa med Ramsten som passagerare. Palmgren hade
överlämnat åt bijal att organisera den ledning, som skulle bli aktuell, på
lämpligaste sätt. Bijal i sin tur hade tagit ut en särskild rrjal och förberett
denne på ifrågavarande moment av övningen. Från klockan 20 å 2030 var
Palmgren sysselsatt med att göra vissa undersökningar och förberedelser
för landning med anledning av att basvädret såväl i Uppsala som på reservbasen
i Västerås var tveksamt, varför det kunde bli aktuellt med landning i
Söderhamn. Palmgren måste även hos sektorledningen efterhöra, hur detta
skulle inverka på genomförbarheten av Ramstens uppdrag. Härunder fick
Palmgren meddelande om ett fientligt företag, en J 34-grupp som befann sig
10—20 mil västnordväst Uppsala. Möjligen uppstod några minuters försening
innan Palmgren fick besked om att Ramsten skulle medfölja jaktroten,
även om det skulle bli fråga om landning på annan bas än Uppsala. Palmgren
beslöt insätta roten mot det fientliga företaget. Normalt stod jc i direkt
förbindelse med jaktförbandet, men i förevarande fall skulle ordern
vidarebefordras via en kommandoplats, som i sin tur vidarebefordrade startordern
till förbandet. Startförloppet fördröjdes härigenom ungefär en halv
minut. Palmgren blev så småningom orienterad av bijal om att jaktförbandet
fått radarkon takt med målförbandet, vilket förband ännu icke hunnit
fram till Uppsala. Enligt eu ytterligare orientering av bijal kunde anfallet
fullföljas, därvid rrjal fortsatte sin ledning och övervakning. Det är möjligt
att Palmgren senare fick besked av bijal, alt företaget befann sig utanför
övningsområdet och även själv såg företaget på bordet markeras utanför
övningsområdet. Med den uppfattning Palmgren hade om innebörden av begreppet
övningsområde (se närmare nedan) och vad som ålåg jal med avseende
på enskilda anfallsföretag, föranledde en sådan upplysning ingen
reaktion eller åtgärd från Palmgrens sida. För övrigt var Palmgren då fullt

sysselsatt med att fatta beslut om annan landningsplats än basen för både
ett tidigare startat jaktförband och förevar ande jaktförband. Palmgren fick
senare besked om den inträffade kollisionen.

Vittnet Chrona har uppgivit bland annat följande: Han hade blivit informerad
om att Ramsten skulle medfölja Anderssons plan och Chrona skulle
se till att Andersson leddes till ögonkontakt med målförbandet. Strax därefter
fick Chrona en orientering om ett fientligt förband som var på väg
mot Uppsala i västnordvästlig kurs. Då jaktroten startade befann sig målförbandet
uppskattningsvis 7 mil från Uppsala. Jaktförbandet kom upp något
försenat så att det kom i ett efterläge på 3 å 4 mil från målförbandet.
Chrona ansåg det tveksamt om anfallet skulle kunna utföras, men påverkades
av att det var ett specialuppdrag som skulle utföras för radions räkning.
Rotechefen meddelade dock sedan, att roten hade ögonkontakt med
tre flygplan som flög med tända lanternor. Chrona uppfattade så småningom
att roten befann sig utanför övningsområdet men på hög höjd, troligen
drygt 11 000 m över TMA. Målet befann sig på över 12 000 in höjd. Då målgruppen
därefter planerade utverkade Chrona genom sektortl, att taket i
TMA fick sänkas undan för undan ned till troligen 4 000 in. Eljest kunde
Chrona på sin radarskärm se hela TMA och fann, att det ej förekom någon
civil trafik, vilket han orienterade förbandet om. Målförbandet, som först
flög på ostsydostlig kurs gick sedan över i sydlig kurs förbi Arlanda, varför
Chrona trodde att de skulle landa på Södertörns flygplats. Då målförbandet
därefter svängde norrut igen, antog Chrona för sin del att förbandet skulle
vända för ny målgång som låghöjdsföretag.

Vittnet Kronqvist har uppgivit bland annat följande: Vid tillfället begärde
ett förband bestående av tre flygplan av typ J 34 att få bli ledda för radarlandning
på Arlanda. Kronqvist ledde förbandet till en plats ungefär 10
km söder om Arlanda i en vänsterslinga in mot Arlanda. Landningen skedde
under plané till en höjd av 1 500 m till att börja med. Då planen på en medvindslinje
kom upp cirka 15 å 20 km nordost om Arlanda, lät Kronqvist
det första planet svänga åt vänster under plané. Avsikten var att dela upp
enheten och låta planen landa ett i taget. Under det att det första planet
svängde till vänster inträffade kollisionen. Under ledningen av planen begärde
en sektortl i Uppsala att få taket sänkt för en jaktrote. TMA sträckte
sig vid denna tid upp till en höjd av troligen G 100 m. Kronqvist gick slutligen
med på att de skulle få gå ned till 4 000 m höjd, men förklarade samtidigt
att han ej hade tid med detta förband. Anledningen till att jaktroten
ej tilläts gå på lägre höjd var, att två civila plan var på väg mot TMA, det
ena befann sig i trakten av Norrtälje och det andra någonstans vid Bromma.
Dessutom var ett militärt plan på väg, som befann sig ungefär vid Östhammar.
Möjligen var det också med tanke på J 34-gruppen, som Kronqvist ej
tillät jaktroten att gå på lägre höjd än den medgivna. När jaktplanen senare
kom in i tregruppen under inledningen till landning, kunde Kronqvist ej av

»blipparna» på radarskärmen särskilja hur många plan det var. Det måste
nämligen vara minst 300 m avstånd mellan planen för att de skall registreras
som skilda blippar. Ibland syntes en blipp, ibland två eller tre. Han visste
sålunda ej, att jaktplanen befann sig i närheten av den grupp som skulle
landa. Med hänsyn till vad som tidigare förevarit hade han inte någon tanke
på att det kunde vara något ytterligare förband utöver J 34-gruppen.

Såsom bevisning rörande händelseförloppet har åklagaren ytterligare åberopat
utdrag av på Stockholm-Bromma ATC inspelad radiotrafik, som utväxlats
mellan Svea radar på Kanal C och målgruppen under tiden strax
före och efter kollisionen. Härav framgår bland annat följande:

Tid Meddelande

21.18.20 Meddelar Bergman att han nyss passerat Uppsala på 10 000 m
höjd och begär ledning för landning.

Bergman anmodas hålla kurs 180°.

21.19.10 Meddelar Bergman att han håller samma kurs på höjd 6 500 m.
Han anmodas att planéra till 6 000 m.

21.19.40 Bergman anmodas ändra kursen till 240°.

21.21.10 Bergman, som identifierats alldeles öster Arlanda, anmodas planéra
till 1 500 m samt svänga vänster till kurs 360°.

21.22.10 Anmäler Bergman, att hans höjd är 3 500 m.

21.22.50 Anmäler Bergman att hans höjd är 1 800 m.

21.23.00 Svea radar meddelar på fråga av Rudolf gul 7 (trean i Bergmans
grupp), att gruppen senare kommer att delas upp från nordlig
kurs till inflygning mot Arlanda.

21.23.30 Bergman anmäler kurs 20° och höjd 1 500 m.

21.23.50 Rudolf gul 6 (tvåan i Bergmans grupp) meddelar på fråga från
trean, om tvåan ligger samlad på Bergmans plan, att tvåan »ligger
bakom något», och trean meddelar att han »ligger ute till
höger».

21.24.20 Meddelar Bergman, att hans fart är 450 km/tim.

21.25.40 Anmodas Bergman svänga vänster till kurs 290° och tvåan och
trean att bibehålla kursen. Trean meddelar tvåan, att han bytt
sida.

21.26.00 Anmodas Bergman planéra till 400 m.

21.26.20 Meddelar Bergman att han krockat.

21.26.30 Svea radar upplyser Bergman att han befinner sig 20 km nordost
om Arlanda.

Begreppet övningsområde. — Beträffande begreppet övningsområde stadgas
i mom. 8 av OSF följande: »övningsområde är ett område i luften
där särskilt stor flygverksamhet råder, och som därför fordrar speciell
uppmärksamhet vid genomflygning».

Såväl Andersson som Palmgren har bestritt, att begreppet övningsområde
vid denna tidpunkt hade eller kunde ges en sådan innebörd, att stridshandling
ej var tillåten annorstädes än inom området. De har, hörda härutinnan,
uppgivit i huvudsak följande.

Andersson: Enligt praxis vid tidigare övningar, i vilka Andersson deltagil
— både som anfallsförband och som försvarsjakt — brukade strids -

handlingar företagas även utanför fastställt övningsområde. Var stridshandlingar
kan äga rum beror på och dikteras av andra omständigheter än
övningsområdets utsträckning, exempelvis bränsletillgång, var landning
skall ske och var radarövervakning av flygplanet från markpersonalens sida
är möjlig. Syftet med att fastställa visst övningsområde är främst att, för
tillgodoseende av olika övningsändamål där, så mycket som möjligt begränsa
annan lufttrafik än den som ingår i övningen och få kontroll över den
ovidkommande trafiken genom bestämmelser om att sådan trafik skall rapportera
sina flygvägar i området. Härigenom underlättas bland annat identifieringen
av olika flygplan.

Palmgren: Avsikten att fastställa visst övningsområde har främst en operativ
aspekt. Då en övning skall planläggas och det skall bestämmas, vilka
förband samt vilken verksamhet och organisation som skall förekomma, utgör
övningsområdet en utgångspunkt för denna planläggning. Det ersätter
i viss mån det operativa ansvarsområde, som finns under verkliga förhållanden.
Eftersom enligt bestämmelsen i OSF särskilt stor flygverksamhet
förekommer inom övningsområde, strävar man efter att så mycket som möjligt
undvika ovidkommande trafik, vilken försvårar identifieringen av i övningen
deltagande plan. Just underlättandet av identifieringen är ett av de
viktigaste skälen till att visst övningsområde fastställes. Skulle ovidkommande
trafik förekomma i för stor utsträckning, finge luftbevakningssidan
en orimligt stor arbetsbörda, vilket i sin lur skulle försämra möjligheterna
att tillgodose själva övningsändamålet. Vid vissa övningar förekommer ej
övningsområden utan då tillgodoses identifieringskravet istället på det sättet,
att angränsande flottiljer underrättas och nedbringar sin verksamhet
samtidigt som en särskild övningsledningsorganisation tillsättes, som i förekommande
fall meddelar de deltagande, vilka plan som ej tillhör övningen.
Övningsområdet har givetvis också en flygsäkerhetsmässig innebörd innebärande
en varning till ovidkommande trafik att ej flyga i området »där
särskilt stor flygverksamhet råder». — Det hade varit felaktigt om jaktroten
i förevarande fall gått till anfall mot flygplan utanför området, som ej
blivit identifierade. Men eftersom planen redan var identifierade som målplan
och roten var övervakad av rrjal, spelade det ingen roll att stridsverksamheten
ägde rum utanför området. Att denna ägde rum just i TMA innebar
ingen ökad risk utan tvärtom en minskad sådan, eftersom detta område
vid genom flygning enligt särskilda föreskrifter var speciellt noggrant bevakat,
vilka föreskrifter de deltagande förbanden kände väl till.

De tilltalade har vidare åberopat föreskriften i de särskilda flygsäkerhetsbestämmelserna
för denna övning, att luftstrid ej fick äga rum i Arlanda
kontrollzon. Eftersom denna zon ostridigt låg utanför övningsområdet, vore
föreskriften meningslös om luftstrid utanför övningsområdet överhuvudtaget
ej vore tillåten.

Palmgren har för sin ståndpunkt vidare åberopat det förhållandet, att i

flygvapenorder A nr 38/1956 som rör »Tillämpningsövningar inom luftförsvaret»
med hland annat underrubriken »övningsformer» begreppet övningsområde
icke alls är behandlat, vilket måste ha varit fallet om det haft
den viktiga flygsäkerhetsinnebörd åklagaren gör gällande.

Målsäganden Bergman har uppgivit, att han utgick ifrån att övningen var
slut vid övningsområdets gräns invid Uppsala och räknade ej med att därefter
bli anfallen. I de tidigare övningar Bergman deltagit i hade han ej blivit
anfallen utanför övningsområdets gräns. Enligt hans uppfattning är det
självklart, att endast övningsområdet är avsett för övningar.

Vittnet Fröjd har förklarat, att han uppfattat begreppet övningsområde
så att det ej var någon absolut gräns, utan att ett anfall mycket väl kunde
fullföljas utanför området för att tillgodose övningsändamålet.

Vittnet Chrona har bland annat uppgivit: Vid mindre övningar är ofta
övningsområdena så knappt tilltagna att det ej går att hålla sig därinom.
Har inledning till kontakt börjat är det önskvärt, att chansen att fullfölja
ett anfall ej spolieras, utan förbanden brukar då få gå utanför övningsområdet.
Det kan i så fall röra sig om ett par mils överskridande av områdesgränsen.
Avgörande är sålunda om möjlighet finns att fullfölja anfallet.
Men om förbandet redan från början kommit i ett sådant efterläge, att det
tar för lång tid att få kontakt, avbrytes anfallet. Beträffande ifrågavarande
övningsområde befann sig själva anfallsinålet — Uppsala — alldeles vid
gränsen för området, varför det så gott som automatiskt måste bli fråga om
överskridande. I förevarande fall bedömde Chrona läget tveksamt, men det
visade sig sedan att kontakt kunde ernås. Ur säkerhetssynpunkt medförde
det ej någon ökad risk att stridsverksamheten fortsatte utanför området,
eftersom jaktförbandet hela tiden kunde övervakas av Chrona på hans radarskärm.

Haverikommissionen har i sitt utlåtande — efter att ha konstaterat att
deltagande personal haft olika uppfattning om innebörden av begreppet
övningsområde — vidare yttrat följande: »Enligt kommissionens mening
får uppsökande av mål, förföljning och stridshandling ej förekomma utanför
sådant område. Kommissionen finner det angeläget att bestämmelsens
rätta innebörd noga inskärpes.»

Vidare har kommissionen beträffande föreskriften i flygsäkerhetsbestämmelserna,
att luftstrid ej finge äga rum i Arlanda kontrollzon, uttalat att
föreskriften »varit ägnad att skapa oklarhet även av det skälet att Arlanda
kontrollzon legat utanför övningsområdet».

Chefen för flygvapnet har i utlåtandet den 12 juni 1962 i anslutning till
haverikommissionens utredning förklarat, att den omständigheten att deltagande
personal haft olika uppfattning om huruvida stridshandlingar finge
utföras utanför övningsområdets gräns eller icke komme att beaktas i bestämmelser
för övningar av ifrågavarande slag innebärande, att stridshandlingar
icke finge utföras utanför ett anbefallt övningsområde.

Därefter har utfärdats följande bestämmelse i publikationen Meddelanden
angående flygsäkerhetstjänsten (MFS) E 3/63: »Vid krigsövningar, där
flygverksamhet förekommer, skall övningsområde klart angivas. Luftstrid,
ledning till kontakt m m får ej verkställas utanför detta.»

Chefen för flygvapnet har vidare i ett i målet avgivet utlåtande av den
15 augusti 1963 under hänvisning till OSF mom. 8 anfört följande: »Denna
definition innehåller således inga klarlägganden rörande rätten att bedriva
luftstrid utanför övningsområdets gränser. Formuleringen ger i stället stöd
för den uppfattningen att övningsområdesgränsen utgör en operativ gräns,
vilket också främst varit avsikten. Det är av flera skäl icke lämpligt att
draga upp alltför skarpa gränser för flygövningar. Det är praktiskt taget
omöjligt för förarna att t e under luftstrid på hög höjd över moln snabbt
avgöra, när övningsområdesgränsen passeras. Det är likaså svårt för förarna
att under de hårda fysiska påfrestningar, som en luftstrid kan innebära —
särskilt för dagjakten — och med den stundtals intensiva operativa radiotrafik,
som då pågår, mottaga och i detalj fatta meddelanden från marken.
Svårigheterna att från marken identifiera flygplan i luftstrid måste också
anses vara betydande. Stor restriktivitet måste därför iakttagas vid införandet
av bestämmelser, som oavsiktligt kommer att överträdas på grund av att
de är svåra att följa. Bestraffning av sådana försummelser måste ge flygande
personalen ett intryck av rättslöshet samtidigt som utebliven beivran skulle
medföra en försämring av disciplinen. Dessa förhållanden har — tillsammans
med att ingenting inträffat intill tidpunkten för aktuellt haveri, som
givit anledning uppmärksamma denna fråga — bidragit till att en sammankoppling
av operativa och flygsäkerhetsmässiga gränser för övningsområden
tidigare icke skett. Förbanden genomför sina dagliga luftstridsövningar
— i sina enskilda moment helt motsvarande den i större skala organiserade
luftförsvarsövningen — utan särskilda övningsområden. Samma förfaringssätt
tillämpas i regel även vid korta tillämpningsövningar, te endagsövningar.
Anbefallande av övningsområden för denna övningsverksamhet skulle
medföra ett dåligt utnyttjande av luftrummet. Denna nackdel är större än
de vinster, som kan synas möjliga i flygsäkerhetshänseende. Speciellt övningsområde
för denna övning inrättades främst av operativa skäl. Det för
den ifrågavarande övningen anbefallda övningsområdet kan utgöra ett exempel
på de operativa tankegångar, som påverkar ett övningsområdes utformning.
Inflygande okända företag upptäckes av vår radarluftbevakning på ett
visst avstånd från svensk kust. Luftförsvarsmässigt motsvarar detta avstånd
en viss tidsmarginal för insatsbeslut och motåtgärder. För att få önskat
övningsutbyte måste upptäcktsavstånd och förvarningstider vara verklighetstrogna.
Målförbandens anflygning kunde i detta fall icke ske från öster
utan risk för kränkning av utländskt territorium. För att undvika detta
spegelvändes sektorns övervaknings- och insatsområde. Härigenom möjliggjordes
inflygning, under i övrigt riktiga förutsättningar, från väster och

nordväst. Målförbanden skall i möjligaste mån uppträda taktiskt riktigt.
Detta gäller främst den del av målbanan, som ligger inom övningsområdet.
Fredsmässiga avsteg härifrån söker man förlägga till de delar av målförbandets
färdväg, som ligger utanför övningsområdet. Detta har dock för försvarsjaktens
del icke behövt fattas som absolut förbud att fullfölja ett anfall
efter det målförbandet utpasserat ur övningsområdet. Av operativa skäl
(främst m h t luftbevaknings- och identifieringsverksamhet) och flygsäkerhetsskäl
eftersträvas att i möjligaste mån reducera förekomsten av i övningen
icke deltagande militära och civila fpl inom operationsområdet. För att
sådan flygverksamhet icke skall hämmas i onödan, bör nödvändigt restriktionsområde
göras så litet som möjligt. Eftersom restriktionsområdet och
övningsområdet bör sammanfalla, följer att hänsynen till annan flygverksamhet
framkallar önskemål om minsta möjliga övningsområden. I de publikationer
(MFS resp NOTAM1), som reglerar i övn icke deltagande flygverksamhet,
används också i överensstämmelse med OSF definition uttrycket
övningsområde för att beteckna det område där sådan flygning bör undvikas
eller genomföras enligt vissa, för varje särskild övning fastställda normer.
Det rådde otvivelaktigt olika uppfattningar om övningsområdets innebörd
bland de i övningen deltagande delvis beroende av på vilken sida — försvars-
eller anfallssidan — de deltog. På försvarssidan har man i allmänhet
betraktat övningsområdet som ett i huvudsak teoretiskt operativt avgränsat
område. Av för övningen gällande bestämmelser av olika slag, således ej enbart
beträffande flygsäkerheten, framgår icke någonstans att luftstrid icke
skulle få företagas utanför övningsområdet (med undantag för Arlanda kontrollzon).
Tvärtom torde utformningen av OSF mom 8 och övningsbestämmelserna,
liksom rutinen vid förbandens dagliga mindre övningar, ha givit
stöd åt den uppfattningen, att övningsområdets gränser icke innebar en absolut
gräns för luftförsvarets verksamhet.»

Chefen för flygvapnet generallöjtnanten L. G. H. Thunberg har, hörd
muntligen såsom sakkunnig i målet, till en början understrukit, att han
med det första yttrandet om att en ny bestämmelse borde införas av innebörd
att stridshandling ej finge företagas utanför övningsområdet, icke avsåg
annat än att skapa klarhet, eftersom det visade sig att olika personalkategorier
tolkat innebörden av begreppet övningsområde på olika sätt. Han
accepterar däremot ej den tolkning som haverikommissionen givit åt de dåvarande
bestämmelserna. Den nya bestämmelsen som infördes 1963 var
emellertid endast en interimistisk åtgärd i flygsäkerhetens intresse i avvaktan
på andra lösningar, som emellertid fordrade närmare eftertanke. Bestämmelsen
kommer att upphöra omkring årsskiftet 1963/1964, då bestämmelsen
om övningsområde kommer att få en helt annan lydelse.

I anledning av vad som anförts i det i målet avgivna utlåtandet har Thunberg
anfört bland annat följande: För att markera mål, som kan förekom 1

NOTAM = Underrättelser från luftfarlsstyrelsen.

nia i krig men ej är representerade i flygvapnet, får målförbanden ibland
gå i konstlade formeringar för att markera olika typer av fientliga förband.
Om de därvid blir anfallna av försvarsjakt men kommer utanför övningsområdet,
måste de ändå handla som målförband. Skulle de ej ha upptäckt
att de är anfallna, innebär det ändå icke någon ökad risk utan tvärtom, eftersom
målförbandet ju i så fall ej gör några undanmanövrer. Vad beträffar
jaktförbandets uppträdande i samma situation eller att fullfölja anfall
sedan målet passerat utanför övningsområdet är avgörande, om radarkontakt
med målet kan nås i övningsområdet. Därmed är anfallets förberedande
del säkrad. Sedan kan det ta avsevärd tid innan själva anfallet —
skjutavståndet — kan uppnås beroende bland annat på målets undanmanövrer.
Så länge förbanden är ledda av radar, är det ej svårare att öva strid
utanför övningsområdet än inom detsamma. Vid förevarande övning var
övningsområdet olämpligt avgränsat med hänsyn till att anfallsmålet Uppsala
endast låg några kilometer från övningsområdets gräns.

Såsom sakkunnig har ytterligare muntligen hörts generalmajoren Peyron.
Denne har till en början betonat, att övningsområde fastlägges av operativa
skäl, därvid Peyron anfört i huvudsak samma motiveringar härför som
chefen för flygvapnet. — Peyron har enligt protokoll över förhör med honom
den 15 maj 1963, hållet av militieombudsmannen, yttrat bland annat:
»I flygsäkerhetsbestämmelserna fanns ej angivet att luftstrid ej fick äga
rum utanför övningsområdet. Praxis var emellertid att luftstrid skulle avbrytas
vid övningsområdets gräns.» Hörd i anledning härav har Peyron
tipp givi t följande: Det är överhuvudtaget svårt att precisera, vilken praxis
som gällde vid denna tidpunkt. Beträffande målförbanden skulle de inom
övningsområdet tillämpa en praktiskt riktig flygning beträffande flyghöjd,
fart etc., medan de utanför området fick tillämpa bland annat en mer ekonomisk
flygning. För dem rådde väl en sådan praxis som ovan sagts men
däremot knappast för försvarsj akten. Endast beträffande en ringa del av
övningarna fanns övningsområde fastställt och något mera bestämt uttalande
om praxis vid dessa kan ej göras. — Peyron har vidare beträffande
anfall utanför området förklarat, att så länge förbandet var radarlett, kunde
man ej betrakta övningsområdet som en strikt gräns, som ej kunde överskridas.
övningen var mycket noggrant planlagd så att målförbandets anflygningar
skedde inom övningsområdet. Om hela målföretaget gick utanför
övningsområdet, borde det ej vara tillåtet att sätta in ett anfall utan anfallet
borde ha en anknytning till övningsområdets gräns. Vad slutligen angår
föreskriften i övningsbestämmelserna, att luftstrid ej fick äga rum i
Arlanda kontrollzon har Peyron uppgivit, att bestämmelsen sannolikt tillkommit
på begäran av luftfartsstyrelsen vid de förhandlingar, som fördes
med styrelsen innan övningsbestämmelserna slutligen fastställdes. Det
fanns således ej då någon tanke på att bestämmelsen skulle tolkas så att
luftstrid i övrigt utan vidare var tillåten även utanför övningsområdet. Att

märka är, att enligt de ovan intagna särskilda i lygsäker hetsbestämmelser na
för försvarsjakten (J 32 B) minimihöjd för luftstrid under mörker var
1 000 m (C. 1. b), medan Arlanda kontrollzon enligt uppgift ej sträckte sig
längre än upp till 500 in höjd över marken.

Slutligen har såsom sakkunnig muntligen hörts majoren Boheman, vilken
uppgivit, att övningsområdet ej kunde betraktas som någon strikt
gräns, men enligt hans uppfattning behövde målförbanden ej vänta sig något
anfall, då de var väl utanför området. Rent avståndsmässigt sett var
det väl tveksamt, om Arlanda låg så långt från övningsområdet, att anfall
ej kunde ske där. Därvid måste hänsyn tagas även till andra omständigheter,
som Boheman ej känner tillräckligt till för att kunna bedöma. I förevarande
fall hade målgruppen anmält, att den skulle landa och då måste
den gruppen åtminstone ansett, att den avslutat malgangen och ej väntade
ett anfall.

Ifrågavarande övningsområde har varit föremål för reglerande föreskrifter
dels i MFS G 27/61, enligt vilket luftfartyg, som icke deltog i övningen,
skulle undvika flygning inom området, och dels i Underrättelser från luttfartsstyrelsen
(NOTAM—SVERIGE) nr 1 026 vari förare »med hänsyn till
den kraftigt ökade flygverksamheten» uppmanas att »under övningen iakttaga
skärpt uppmärksamhet», därvid föreskrives, att färdplan under vissa
tider skall ingivas »för all flygning berörande den del av övningsområdet,
som ligger inom svenskt territorium».

Mom. 8 av OSF är avfattat såsom en definition av begreppet övningsområde
och riktar sig uppenbarligen icke enbart till ur övningens synpunkt
ovidkommande trafik, utan även till dem som deltager i övningen. Själva
avfattningen av bestämmelsen ger således ej klart stöd för att begreppet
övningsområde utöver den angivna definitionen skulle ha den innebörd,
som rent språkligt antydes. Det är sålunda ej uteslutet, att själva uttrycket
är något missvisande med hänsyn till vad som åsyftas.

Vad angår den innebörd, som tillagts begreppet i praxis, har enligt den
förberedande utredningen olika personalkategorier tolkat bestämmelsen
olika — anfalls-(mål-)förbanden ansåg, att luftstrid ej fick ske utanför
övningsområdet, medan försvarssidan ansåg sådan under vissa förutsättningar
tillåten.

I målet bär ifråga om särskilt anfallssidan endast hörts målsäganden
Bergman och sakkunnige Boheman.

Bergmans tolkning — i den mån den är representativ — synes ej grunda
sig på en tolkning av gällande bestämmelse, utan på vad som han ansett
ligga i sakens natur. Boheman har yttrat sig med största tveksamhet och i
sin uppfattning närmat sig övriga hörda, som med olika formuleringar ansett,
att strid kan ske även utanför området, därvid det är av väsentlig betydelse
om anfallsförbundet är på betryggande sätt radarlett. Enligt denna
uppfattning synes förutsättningen vara, att anfall normalt måste åtmin -

stone påbörjas i nära anknytning till övningsområdet med hänsyn till uppläggningen
av övningen, som sker just med utgångspunkt från övningsområdet
i fråga om bränsletillgång etc.

Haverikommissionens uttalande innebär visserligen, att den för sin del
ansett att luftstrid ej var tillåten utanför övningsområdet, men möjligen
har kommissionen ansett då gällande bestämmelser något otydliga, eftersom
den föreslagit att bestämmelsens rätta innebörd måtte inskärpas.

Stort avseende måste också fästas vid förhållandena Aid flygningar med
hög fart under mörker och i moln, då det måste vara mycket svårt att hålla
sig inom en viss gräns. Av säkerhetsskäl skulle förbanden istället tvingas
hålla sig långt innanför gränsen — säkerligen flera mil •— för att ej riskera
ett överskridande, varigenom övningsändamålet många gånger säkerligen
skulle förfelas. Beaktas bör sålunda vittnet Chronas uttalande, att övningsområdet
var så lagt i förhållande till anfallsmålet, att det nära nog var uteslutet,
att överskridande skulle kunna undvikas. Även general Thunherg
har framhållit, att övningsområdet var olämpligt avgränsat med hänsyn till
anfallsmålet.

På grund av vad ovan upptagits finner rådhusrätten, att begreppet övningsområde
ej kunde ges den tolkningen, att strid överhuvudtaget ej var
tillåten utanför övningsområdet. Utredningen visar ej annat än att kontakt
mellan roten och målgruppen kan ha uppnåtts inom övningsområdet. Anfallet
har därefter med bibehållen kontakt kunnat fullföljas inom några
mil utanför gränsen. Detta finner rådhusrätten icke ha varit oförenligt med
då gällande bestämmelser. På grund härav kan Andersson ej fällas till ansvar
i förevarande hänseende och kan ej heller åtalet mot Palmgren bifallas.

Flygning i TM A under tillåten höjd. — Rådhusrätten övergår härefter
till att behandla frågan, huruvida Andersson gjort sig skyldig till någon
försummelse genom att roten flugit i TMA under den lägsta höjd, som
medgivits av vederbörande trafikledningsorgan.

Andersson har gjort gällande, att den orientering Chrona lämnat förbandet
varit så formulerad i förhållande till den framställda frågan, att Andersson
måste anses ha varit berättigad att antaga, att vederbörligt tillstånd
till flygningen å de höjder som skedde hade inhämtats.

Vad först beträffar förhållandet mellan den flygande personalen och vederbörlig
markpersonal i jc, främst rrjal, vid radarj aktledning regleras det
för jaktförbandens del i publikationen Taktiska anvisningar för allvädersjakt
(TAAJ) och ifråga om stridsledningen i jc i BESTIL i dess omarbetade
skick i vissa delar enligt utkast den 2 oktober 1960, som ostridigt
gällde vid ifrågavarande övning. Föreskrifterna i de båda publikationerna
korresponderar med varandra och det torde här vara tillräckligt att citera
vissa delar av den senare publikationen. BESTIL innehåller således bland
annat följande bestämmelser:

Del III. Tjänsten i jc och framskjuten jrr inom strilsystem m/50—59.
B. Stridsledningstjänstens allmänna gång.

När jaktförbandschef fått ögonkontakt — beträffande allvädersjaktfpl radarkontakt
— övertager denne den direkta ledningen av jaktförbandet, när
han så bedömer lämpligt. Rrjal anmäler detta till bijal resp chefrrjal och
fortsätter om möjligt att följa förbandet på PPI under striden, beredd att
leda till förnyad kontakt, om förbandsch skulle förlora ögon- eller radarkontakten
med fienden.

C. Särskilda instruktioner för personalen.

7. Radarjaktstridsledare (rrjal)

Rrjal lyder direkt under bijal eller chefrrjal och ansvarar för att tilldelade
jaktförband snabbast möjligt ledes till utgångsläge för anfall mot anbefallt
mål.

Han skall därvid:

a) kontinuerligt orientera tilldelat förband om förhallanden som kan paverka
dess uppträdande;

c) med till buds stående medel planlägga och utföra ledningen av tilldelat
förband på ett sådant sätt att kollisionsrisk med andra kända företag ej
uppstår;

d) orientera förbandschef om läget är oklart. Vid behov skall denne beordras
att själv avgöra huruvida och på vilket sätt uppdraget skall fullföljas;

1) snarast meddela bijal händelser och iakttagelser, vilka fordrar dennes
ingripande;

För övningar i fred tillkommer:

a) leda förbandet (fpl) så att förbjudna områden enligt OSF ej genomflygas.
Passage av luftled och terminalområden regleras efter samråd med
och direktiv från RRC;

Del 6. Anvisningar för rrjal.

Kap. I. Grunder.

Vad angår militär flygning i TMA och RRC ost område skall enligt de särskilda
flygsäkerhetsföreskrifterna för övningen (E. 4) för sådan flygning
gälla MFS E 94/59 resp MFS E 57/60.

I MFS E 94/59, Särskilda bestämmelser för Stockholms terminalområde,
föreskrives bland annat följande:

1. Allmänna bestämmelser.

1.1 Trafikledningsbestämmelser.

Under alla väderförhållanden skall militära flygplan separeras i förhållande
till civila flygplan genom positiv kontroll (radar, motsv). Vid goda
siktförhållanden (VMC) kan dock trafikreglering ske genom lämnande av
trafikupplysning.

1.2 Flygbestämmelser.

Före flygning i närzon, kontrollzon eller terminalområde skall oavsett väderförhållanden,
tillstånd inhämtas från det trafikledningsorgan, som svarar
för flygkontrolltjänsten inom berört område (anmälan enl nedan).

Anmälan.

b) Vid inflygning i terminalområde skall anmälan ske till Stockholm radar
(kanal C) om möjligt 5 min före beräknad inpasseringstid med angivande
av läge, flyghöjd och flygförhållanden (VMC, IMG, bränslemängd)
och färdväg.

Trafikledningen lämnar med hänsyn till trafikförhållandena direktiv om
flyghöjd och färdväg inom terminalområdet eller närzon och kontrollzon.
När trafikupplysning lämnas ang civilt flygplan åligger det den militära
flygföraren att manövrera så att kollisionsrisk icke uppstår.

Slutligen stadgas att allmänt gäller att tillstånd för flygning i Stockholms
TMA skall begäras av Stockholm radar på kanal C.

MFS E 57/60, som handlar om regional trafikledning med radar, innehåller
bland annat under rubriken »Bestämmelser vid flygning inom resp
områden» följande:

Önskemål om ledpassage, övervakning eller ledning anmäles till RRC om
så utan olägenhet kan ske vid inpassering i området.---—

Passage genom luftled. Tillstånd för ledpassage begäres enl MFS E 55/60
(OSF mom 91). Tillstånd begäres senast två minuter före avsedd passage.
— Om flygningen är radarledd av rrjal eller bastl, kan denne inhämta här
avsett tillstånd hos RRC. Rrjal/bastl svarar härvid för ledpassage enligt
RRC direktiv.

Andersson har, hörd i denna del, uppgivit bland annat följande: Fröjd
hade visserligen såsom rotechef ansvaret för roten, men då det gäller flygsäkerheten
är var och en som deltager skyldig anmäla, om något inträffar
som han anser påverka säkerheten. Givetvis var också Andersson i egenskap
av divisionschef och alltså chef för Fröjd skyldig att ingripa, om Fröjd
flög på ett sätt som inte var förenligt med säkerhetskravet. Andersson visste
att det fordrades särskilda tillstånd för att flyga inom TMA. Den fråga han
ställde, om de var i eller höll på att komma in i TMA, riktade sig både till
ro techef en och rrjal och var avsedd som en påminnelse att de erhöll rätt tillstånd.
Egentligen skulle Chrona självmant ha givit orientering om att de
skulle komma in i TMA, men Andersson kunde ej påminna sig att något
sådant meddelande lämnats. Andersson kommer ej ihåg Chronas exakta svar
på frågan, men innebörden var att det ej fanns någon civil trafik i området.
Huruvida Chrona på sin radarskärm kunde se hela TMA visste ej Andersson,
men Andersson fick intryck av att Chrona redan klarat ut det tillstånd
av vederbörande instans, som fordrades. Andersson var just då fullt upptagen
med att hålla sin plats i förbandet, att uppfatta orienteringar om fienden
och att hålla ögonkontakt med målplanen. Det kom höjdändringar slag i
slag, farten var hög och det blev så småningom en brant dykning. Det fanns

ingen möjlighet för Andersson att göra någon nyansvärdering av det besked
han erhållit, utan han måste förlita sig på rrjals ledning och övervakning
och att denne inhämtat vederbörliga tillstånd.

Vittnet Fröjd har uppgivit, att rrjals meddelande att TMA var fritt från
civil trafik, tolkade Fröjd jämväl så, att Chrona hade inhämtat de tillstånd,
som erfordrades för flygning inom TMA. — Enligt protokoll över förhör
med Fröjd inför militieombudsmannen den 18 december 1962 uppgav Fröjd
beträffande tolkningen av rrjals ovannämnda meddelande följande: »Detta
tolkade Fröjd såsom ett tillstånd att få fortsätta förföljandet av fienden
utanför övningsområdet. Om det varit någon Fröjd underlydande och icke
hans chef som framställt denna fråga till rrjal, skulle Fröjd ha gjort frågan
till sin och begärt kompletterande upplysningar av rrjal om svarets innebörd.
» Hörd i anledning härav har Fröjd förklarat, att han efteråt nog anser
att svaret ej var tillfyllest, men att han vid själva flygningen inte var det
minsta tveksam om att svaret hade den innebörd han då antog. — Slutligen
har Fröjd förklarat, att han betraktade sig som rotechef och i denna egenskap
ansvarig för roten fram till den tidpunkt, då Andersson bröt ifrån och
gick mot ett eget målplan.

Vittnet Chrona har bland annat uppgivit: Hans meddelande till roten att
det ej fanns civil trafik i TMA var ej avsett som en tillåtelse att gå under
förut medgivna höjd, utan endast som en orientering. Andersson repeterade,
att det var fritt omkring honom och därför trodde Chrona, att Andersson
fattat endast, att det inte ''fannis någon civil trafik i närheten. Ett meddelande
om tillstånd att operera i TMA utan höj dbegränsning skulle ha lytt »TMA
fritt». Eftersom Chrona på sin radarskärm kunde se att hela TMA var fritt,
innebar det emellertid ingen risk ur säkerhetssynpunkt, att planen gick ned
på lägre höjd än de hade tillstånd till. Det enda Chrona såg var ett civilt
plan utanför fastlandet vid Norrtälje, vilket inte hade någon betydelse för
jaktplanen i förevarande situation. Det befann sig fortfarande öster om
Norrtälje då kollisionen inträffade. Chrona hade fattat, att Svea radar bestämt
lägsta höjden till 4 000 m med hänsyn till målplanen. Hade Chrona
däremot fått se något annat flygplan, hade han i så fall orienterat jaktplanen
härom.

Vittnet Kronqvist har i anledning av Chronas vittnesmål uppgivit bland
annat följande: Han kan ej yttra sig om huruvida Chrona kunde se hela
TMA och hade sådan höj dmätare, att Chrona kunde leda militär trafik separerad
från civil trafik inom TMA. Enligt bestämmelserna kan Kronqvist
ej låta en rrjal eller någon annan leda ett förband inom TMA, utan det
skall han själv göra efter att först ha inhämtat medgivande från det civila
organet, men han kan ge ett särtillstånd att flyga genom området på viss
höjd. Kronqvist är då gentemot den civila sidan ansvarig för alt det militära
förbandet håller den medgivna höjden. Om ingen annan trafik förekommer,
kan också Kronqvist efter medgivande från den civila ledningen ge till -

stånd för militärt förband att operera mellan vissa höjder. Det är emellertid
mycket sällan Kronqvist överlämnar åt en militär radarledare att leda inom
Stockholms TMA. I förevarande fall då Kronqvist var upptagen med att leda
målförbandet till landning, hade han ej tillåtit jaktroten att anfalla. Hade
Kronqvist vidare vetat, att jaktförbandet befann sig i närheten av målplanen,
hade han varnat dessa.

Haverikommissionen har i sitt utlåtande uttalat bland annat följande:
»Vederbörande rrjals meddelande till 32-roten att det ej fanns någon civil
flygtrafik inom Stockholms terminalområde synes ha kommit som svar på
en fråga från 2:an om roten höll på att flyga in i nyssnämnda område. Därest
rrjal besvarat frågan i stället för att lämna en icke begärd orientering,
torde svaret icke ha kunnat missförstås på sätt som nu kom att ske. Det
inträffade understryker vikten av entydighet i radiotrafiken och att framställda
frågor besvaras korrekt. I förevarande fall kunde f ö rrjal icke överblicka
hela det ifrågavarande området.»

Chefen för flygvapnet har i det i målet avgivna utlåtandet i förevarande
del anfört följande: »Det var icke förbjudet för försvarsjakten att uppträda
utanför övningsområdet och inom (över) Stockholms terminalområde under
förutsättning att vederbörligt tillstånd erhållits. Även om fastställd radioterminologi
icke följts till alla delar, måste dock Andersson anses berättigad
att med ledning av utväxlade meddelanden draga slutsatsen, att tillstånd
i säkerhetsbestämmelsernas mening var klar (mom Eib samt 4—8).
Detta gäller även beträffande av jaktförbandet utförda höj dminskningar.
Med tanke även på i p 2 redovisad oklarhet beträffande innebörden av övningsområdets
gräns, har det således icke funnits anledning för Andersson
att efter vidtagna åtgärder ifrågasätta riktigheten av sitt uppträdande inom
terminalområdet. Arlanda kontrollzon är det enda område, som klart angivits
såsom förbjudet för luftstrid. Roten J 32 har heller aldrig varit inom
detta område. Platsen för kollisionen har icke på något sätt inverkat på haveriförloppet.
»

General Thunberg har, muntligen hörd i målet, vidare anfört bland annat
töljande: Det var telaktigt av Andersson att ställa ovan berörda fråga till
rrjal, eftersom Andersson endast var rotetvåa och dessutom saknade radar.
Det var rotechefen, som hade ansvar för förbandet, som skulle kontrollerat,
att vederbörligt tillstånd inhämtats. Andersson måste ha varit
säker på att rotechefen försummat sig i detta hänseende, innan Andersson
kunde ingripa. Som rotetvåa hade han sämre möjligheter att hålla
reda på var förbandet var, då han var fullt upptagen med att följa rotechefen.
En del av radiotrafiken kunde utan att han tänkte på det gå
honom förbi. Han kunde ha ställt frågan till rotechefen istället. Rrjals
sätt att besvara frågan är förkastligt, så mycket mer som rrjal ej kunde
överblicka hela TMA. Eftersom enligt övningsbestämmelserna tillstånd till
tlygning i kontrollerat luftrum skulle lämnas med hänsyn till civil trafik, är

det fullt förklarligt att svaret, att det ej fanns någon civil trafik i området,
uppfattats på det sätt som skedde. Radiotrafiken skall också begränsas så
mycket som möjligt. En motfråga och ett svar igen hade blivit dubbelt så
mycket trafik, vilket är någonting som är förkastligt. Även om det erhållna
svaret givetvis har tolkats felaktigt, måste beaktas flygförarnas beroende av
rrjal och att de måste helt lita på denne.

General Peyron har förklarat bland annat, att därest rrjal i sin radar
kunde se hela TMA, kunde flygsäkerheten gentemot den civila sidan anses
tillgodosedd även om vederbörligt tillstånd till flygning på lägre höjd ej inhämtats.

I detta sammanhang är av intresse de allmänna synpunkter, som chefen
för flygvapnet i det i målet avgivna utlåtandet anfört om flygtörarens situation
i flygplan med höga prestanda. Utlåtandet i denna del har följande lydelse: Utvecklingen

av militärflyget går mot högre farter, stighastigheter och
topphöjder, förbättrad förmåga att flyga oberoende av sikt samt förbättrad
vapeneffekt. Om flygvapnet icke håller jämna steg med den internationella
utvecklingen, kan det icke längre göra sig gällande mot en modern motståndare.

En förare i militär flygtjänst kan utsättas för situationer då de mänskliga
sinnesorganen icke ger ledning på normalt sätt eller rent av ger vilseledande
informationer. Detta innebär en väsentlig skillnad från i det närmaste alla
andra mänskliga verksamhetsområden.

För att kunna lösa de uppgifter, som ett modernt krigsflygplan har, erfordras
vid sidan av föraren en relativt komplicerad utrustning. Detta ställer
oftast ökade krav på förarens förmåga till uppmärksamhetsfördelning.

Ett stort antal operationer måste utföras snabbt, riktigt och i rätt tidsföljd
av föraren för att största effektivitet och flygsäkerhet skall utvinnas. Enstaka
felgrepp eller en felbedömning kan under ogynnsamma omständigheter
medföra haveri. Risken för haveri ökar betydligt när även andra faktorer
medverkar till att försvåra förarens situation. Under flygning måste
uppmärksamheten kontinuerligt fördelas på uppsikt utåt, manövrering av
flygplanet, instrumentavläsning, navigering, radiotrafik m in. Genom att
dessutom relationen människa/maskin utvecklats på ett sätt, som gjort
den mänskliga förmågan otillräckligare och tidsmarginalerna knappare,
måste fastslås, att riskerna för felbedömningar och felaktiga åtgärder ökats.
Dessa förhållanden medför en press på föraren.

Genom de snabbt växlande förhållandena under flygning kan ett lättbemästrat
läge på mycket kort tid och helt oväntat förvandlas till en kritisk
situation. Hänsyn kan normalt icke tagas till denna labilitet, enär i så
fall t e militära flygövningar aldrig skulle kunna tillåtas.

Mot bakgrund av vad här anförts måste flygförarens arbetsmiljö och arbetsförhållanden
betraktas som unika och detta får icke glömmas då ställning
skall tas till ansvarsfrågan efter att föraren på ett eller annat sätt
misslyckats.

Här redovisade synpunkter bedömes böra anknytas till förevarande mål
på följande sätt:

a) Med hänsyn till den mängd faktorer, som har och kan ha inflytande

—650H6. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

på flygning kan flygsäkerhetsbestämmelser aldrig bli fullständiga eller
entydiga, om övningar skall kunna bedrivas med rimlig realism.

b) Omöjligheten att stoppa skeendet (utan att helt avbryta övningen)
för att få tid till eftertanke torde tillsammans med den ständiga tidsknappheten
för beslut i högre eller mindre grad ha påverkat Anderssons tankeverksamhet
och handlande i samband med målförbandets höjdminskning och
händelseutvecklingen före kollisionen.

c) Kravet på kontinuerlig uppmärksamhetsfördelning har försvårat Anderssons
situation omedelbart före kollisionen och har utan personlig förskyllan
förmodligen bidragit till att han icke ögonblickligen uppfattade då
målfpl försvann.

Den enda just för denna övning gällande uttryckliga bestämmelsen om
törbud mot luftstrid — förutom under viss minimihöjd — avsåg sådan
inom Arlanda kontrollzon. Någon generellt gällande bestämmelse med uttryckligt
förbud mot luftstrid i civilt kontrollerat luftrum finns veterligt
ej. Tvärtom förutsättes så i vissa fall kunna ske enligt mom. 93 av OSF,
där det stadgas: »Övningar, som medföra att ff målspaning koncentreras i
viss riktning (t e luftstrid, skjutning, avancerad flygning) få utföras inom
kontrollerat luftrum endast efter tillstånd av vederbörlig trafikledning.»

Betydelsen av den särskilda omständigheten, att TMA låg utanför övningsområdet
har redan behandlats ovan.

Andersson har medgivit att det ålåg honom både i egenskap av chef för
Fröjd och som törare vid tillfället att vaka över flygsäkerheten och ingripa
i den mån något fel begicks. Thunberg har emellertid med skärpa framhållit,
att Andersson som rotetvåa och i avsaknad av radar hade sämre möjligheter
att bedöma läget än Fröjd och därför ej hade rätt att ingripa i vidare mån
än Andersson säkert kunde bedöma, att något fel begicks.

Av Anderssons berättelse framgår, att den fråga han framförde, om de
var i eller höll på att flyga in i TMA, endast var avsedd som en påminnelse
till både rotechefen och rrjal för att kontrollera att vederbörligt tillstånd
inhämtats och att Andersson fattat svaret så, att detta tillstånd redan hade
inhämtats. Tillstånd till flygning i TMA hade ju också lämnats, men ej ned
till den höjd planen opererade på. Med hänsyn till den sålunda angivna
karaktären av Anderssons fråga, kan ej samma krav på pregnans ställas
som om det gällt exempelvis vanlig ordergivning.

Vad angår innebörden av svaret ger det enligt sin lydelse inte något besked
om att tillstånd inhämtats. Men i betraktande av det bakomliggande
skälet till att frågan framställdes, nämligen hänsynen till civil trafik, och
vikten av att onödig radiotrafik undvikes samt jämväl med hänsyn till de
av chefen för flygvapnet berörda speciella förhållanden som råder under
flygning av ifrågavarande slag, måste anses fullt förklarligt att Andersson
antog, att rrjal verkligen redan fått det tillstånd som fordrades. För övrigt
har ju rrjal icke, såsom det ålegat honom, på något sätt ingripit, då förbandet
gick under medgiven höjd. Detta sammanhänger i sin tur med att

vederbörande rrjal, vittnet Chrona, för sin del icke ansett erforderligt att
inhämta tillstånd, eftersom han ansåg sig kunna fullt betryggande övervaka
förbandet. Slutligen kunde enligt gällande bestämmelser varken Andersson
eller rotechefen själv kontrollera eller inhämta tillstånd, utan sådant måste
gå genom rrjal, vilken de helt måste lita på.

På grund av vad ovan upptagits kan Andersson ej i något avseende göras
ansvarig för att roten flög i TMA under av vederbörligt trafikledningsorgan
medgiven höjd.

Anfallets slutliga genomförande. — Beträffande anfallets genomförande
har åklagaren hänfört den vårdslöshet han lagt Andersson till last dels till
den omständigheten, att Andersson med hänsyn till att han saknade radar
icke hade betryggande siktförhållanden för att överhuvudtaget kunna avlägsna
sig från rotechefen och dels därtill att Andersson i vart fall borde
ha förstått, att målgruppen avsåg att landa. I sistnämnda hänseende har
åklagaren åberopat följande omständigheter: a) Vid den tidpunkt anfallet
sattes in gick målförbandet i planflykt på 1 500 m höjd istället för som
enligt övningsbestämmelserna hela 1 000 in. Därav borde Andersson ha
dragit den slutsatsen, att gruppen ej längre betraktade sig som målförband
utan efter avslutad målgång avsåg att landa. För övrigt är 1 500 m en normal
höjd för landningsvarv vid radarledning, b) Målförbandet hade lanternorna
tända, vilket bland annat skulle vara fallet vid landning, c) Målförbandet
skulle enligt övningsbestämmelserna illustrera högbombanfall och
såsom sådant gå i V-formering, men förbandet gick vid anfallets insättande
i höger flankformering, vilket är en typisk formering just vid landning,

d) Målförbandet uppehöll sig i trakten av Arlanda, vilken flygplats till yttermera
visso i övningsbestämmelserna var upptagen bland anfallssidans
flygbaser, e) Målförbandet gjorde först en kraftig höjdminskning. Denna
höjdändring anmäldes dessutom ej till jaktroten såsom skolat ske enligt
övningsbestämmelserna. Undanmanöver i höjdled fick icke heller ske.
Andersson borde därav ha förstått, att gruppen ej längre gick som målförband
utan istället avsåg att landa.

Andersson har gjort gällande dels att hans utbrytning från rotechefen under
förhandenvarande förhållanden enligt gällande bestämmelser varit såväl
taktiskt som flygsäkerhetsmässigt riktig, dels att han ej förstått samt
även saknat anledning antaga, att målgruppen avsåg att landa.

Jaktförbandens taktiska uppträdande är reglerat i publikationen TAAJ.
Denna innehåller vissa allmänna föreskrifter om jaktförarens uppträdande,
vilka ger belysning åt syftemålet med övningar av ifrågavarande slag, något
som i sin tur är av betydelse för att bedöma Anderssons handlande.

I de förberedande bestämmelserna för övningen har å anfallssidan som
basförband angivits, bland andra, grupper av J 34 med Arlanda såsom bas
(D. 2. d). Vidare har i bilaga 3 till de slutliga bestämmelserna för övningen,
utfärdade den 23 februari 1961 av chefen för tredje flygeskadern, beträffan -

de anfallsförbandens uppträdande angivits, att tungt jetbombflyg markeras
av bland andra flygplan J 34, som därvid skall gå i tre-grupp i vinkelformering
och företrädesvis på hög höjd, därvid anmärkts, att de ej får göra undanmanövrer.
I bilaga 5 har angivits, att tungt bombflyg motsvaras av,
bland andra, J 34, som skall gå i ansluten tre-grupp.

Enligt anteckning har såväl de förberedande som de slutliga bestämmelserna
utsänts, som order, i tre exemplar till bland andra chefen för Västmanlands
flygflottilj.

De .särskilda för övningen gällande flygsäkerhetsbestämmelserna har i
vissa delar citerats ovan. Därutöver må hänvisas till följande föreskrift:

»Inom 5 km från anfallet fpl får ff utan radar- eller ögonkontakt icke ha
mindre höjdskillnad till detta än 300 m, över 10 000 m 500 in. Rrjal får leda
fpl intill ett avstånd till målet som är lika med jrr upplösningsförmåga under
förutsättning att höjdskillnaden med säkerhet är minst 300 m. Är rrjal
osäker på höjdskillnaden får han icke leda närmare än 5 km om icke radarkontakt
erhållits». (C. 1. d.)

Vad angår frågan huruvida Andersson överhuvudtaget under rådande
förhållanden bort avlägsna sig från rotechefen, har Andersson anfört bland
annat följande: Han kunde se målflygplanens lanternor redan på ett avstånd
av över 10 km. Vad sedan gäller själva avståndsbedömningen på nära
håll är det svårt att bedöma det, om man flyger exakt rakt bakom ett annat
plan och endast ser akterlanternan, men flyger man något snett bakom är
det lättare, eftersom man då även kan se någon av sidolanternorna. I förevarande
fall ökade Andersson säkerheten genom att hålla höj dseparation i
förhållande till målet, vilket under anfallet gick i planflykt. Normalt opererar
jaktplan enskilt i mörker, men om ej alla plan har radar, sker rotevis
uppträdande. Det plan som ej har radar kan göra en utbrytning och bekämpa
särskilt mål, om ögonkontakt med detta kan säkerställas, vilket Andersson
i förevarande fall kunde, eftersom målplanen hade tända lanternor. Så
skulle också Andersson handla för att lösa den uppgift som ålagts honom.
Hade målplanens lanternor varit släckta, hade Andersson emellertid måst
följa rotechefen.

I fråga om Anderssons utbrytning har vittnet Fröjd enligt protokoll över
förhör med honom den 18 december 1962 inför militieombudsmannen uppgivit
bland annat: »Hade rotetvåans förare haft lägre tjänsteställning än
Fröjd, skulle Fröjd beordrat honom att följa Fröjd och ej tillåtit att roten
upplöstes såsom blev fallet genom Anderssons manöver». — Hörd närmare
härutinnan har Fröjd förklarat, att uttalandet uttryckte den uppfattning
han kommit till vid förhöret. Numera anser emellertid Fröjd med hänsyn
till att Andersson hade ögonkontakt med målplanet och i betraktande av
Anderssons stora erfarenhet, att risken för Andersson ej var så stor, att
Fröjd såsom rotechef haft anledning att motsätta sig utbrytningen.

Beträffande avståndsbedömning vid optisk kontakt har Fröjd uppgivit,

att om man flyger rakt bakom ett flygplan, som har akterlanternan tänd, är
det ingen svårighet att bedöma avståndet, om man samtidigt ser planets
silhuett. Likaså om man flyger snett bakom planet i minst 60 graders vinkel,
så att man även kan se en sidolanterna. Om man däremot endast ser
akterlanternan, är det svårt att bedöma avståndet.

Vad angår frågan om Andersson bort förstå att målplanen skulle landa,
har Andersson vidare uppgivit följande: Föreskrifterna i övningsbestämmelserna
att anfallsföretagen skulle utföras på hela 1 000 in hade Andersson
tolkat så, att de under målgången fick variera höjden, dock inom högst
1 000 in höjdskillnad. Oavsett detta hade han emellertid bedömt deras höjd
till omkring 2 000 m. Han håller ej för troligt, att han kan ha felbedömt höjden
så, att de i verkligheten gått så lågt som på 1 500 in. I det allra sista
skedet, då Andersson gick fram för att markera anfallet, är det möjligt att
målförbandet gått något lägre än tidigare och att Andersson »tryckt ner
omedvetet». — Vad beträffar målförbandets tända lanternor trodde Andersson,
att orsaken var den höjdändring förbandet företog. Enligt övningsbestämmelserna
skulle visserligen målförbandet ha släckta lanternor utom vid
start och landning samt flygning i civilt kontrollerat luftrum. Enligt Anderssons
erfarenhet kan alltid lanternor tändas om det påkallas av säkerhetsskäl
till exempel för att underlätta sammanhållningen i ett förband. —-Vad beträffar målgruppens formering i slutskedet motsvarade den en höger
flankformering. Enligt övningsbestämmelserna skulle visserligen målförbanden
gå i V-formering, men det fanns ej anledning alt tolka formeringen
såsom avsikt att landa. Höger flankformering användes nämligen även i
många andra fall och det brukar förekomma att plan, som deltager i övningar,
gör flankväxlingar för att öva sig i att gå i olika formeringar. — Vad
slutligen angår närheten till Arlanda hade Andersson under flygningen den
uppfattningen, att Arlanda ej ingick bland anfallsförbandens baser. Eftersom
Arlanda dessutom var en civil flygplats, hade han inte någon anledning
att tro, att de ändå skulle landa där. Hade han varit medveten om att Arlanda,
som visat sig vara fallet, ingått bland anfallsförbandens baser, hade
han troligen misstänkt att målförbandet avsåg att landa. Andersson är ej
fullt säker på om han läst de delar av övningsbestämmelserna, där anfallsförbandens
baser var upptagna. — Vad beträffar målförbandets höjdändring
antog Andersson, att målförbandet endast avsåg att gå ned från en
målhöjd till en annan och kvarligga där.

Vittnet Fröjd har i förevarande del uppgivit bland annat: Han tänkte
överhuvudtaget ej på vilken höjd målplanen höll. Även om han uppfattat,
att de gick på 1 500 m istället för hela 1 000 in enligt övningsbestämmelserna,
vilka Fröjd kände till, hade det varit främmande för honom att draga
någon annan slutsats därav än att de tillfälligt låg kvar på en sådan höjd,
exempelvis för att samla ihop förbandet, för att därefter fortsätta till lägsta
tillåtna höjd. — Vad beträffar det förhållandet att målplanens lanternor

var tända, bedömde Fröjd, att det berodde på svårigheter att hålla ihop förbandet.
Enligt Fröjds uppfattning har man rätt, om det fordras av säkerhetsskäl,
att ha lanternorna tända även i andra situationer än dem, som är
föreskrivna i övningsbestämmelserna. — Fröjd misstänkte ej att målförbandet
avsåg att landa annat än möjligen i sista skedet alldeles före kollisionen.
Han är inte säker på att han tidigare alls märkte, att de befann sig i
närheten av Arlanda. Han kände ej till vilka baser anfallsförbanden hade,
men i och för sig hade det ej varit anmärkningsvärt med hänsyn till dåvarande
trafikförhållanden på Arlanda, om denna flygplats begagnats såsom
bas för anfallsförbanden.

Haverikommissionen har i förevarande hänseende yttrat följande: »32-rotens ff har icke uppfattat det förhållandet att 34-grp gick med tända lanternor
som tecken på att grp avslutat övningen och avsåg att landa utan
har uppfattat detta som en åtgärd för att underlätta grp märkerflygning
(rotech) eller som beroende av höjdändring (rotetvåan). Slutligen har som
tidigare berörts grpch i 34-grp sannolikt påbörjat sin av Svea radar beordrade
vänstersväng just efter det att 2:an i 32-roten ett ögonblick släppt
grpch fpl ur sikte för att sätta lanternorna på helljus och spana höger och
vänster. Att 2:an ej förrän för sent på nytt fått syn på grpch fpl kan ha berott
på att detta skymts av eget flygplan eller att dess lanternor slocknat.»

Chefen för flygvapnet har i sitt i målet avgivna utlåtande, såvitt nu är
ifråga, anfört följande:

Vid en granskning av anfallets utförande enbart med utgångspunkt från
flygsäkerhetsbestämmelserna bör följande synpunkter beaktas.

Bestämmelserna innehöll icke något förbud för jaktfpl att hålla känning
med eller anfalla målförband med tända lanternor eller under höjdändring.
Det enda som säges är att målförbanden icke fick göra undanmanövrer i
höjdled (mom C. 2. c) och att jaktförbandet skulle erhålla order att avbryta
anfall, när målförbandets höjd avsågs ändras (mom C. 1. f). Med undanmanövrer
förstås allmänt den manöver ett fpl utför, när föraren observerar,
att han är anfallen. Avsikten med manövern är att anfallande fpl skall förlora
kontakten (radar eller optisk) eller få sin anfallsbana så störd, att anfallet
försvåras eller måste avbrytas. Undanmanövrer i höjdled har av flygsäkerhetsskäl
förbjudits, då en sådan manöver för att lyckas måste genomföras
ganska bryskt. Detta har bidragit till att Andersson icke uppfattat målförbandets
långsamma plané som undanmanöver utan endast såsom höjdändring,
vilket även var fallet. Under målförbandets plané synes Anderssons
avsikt snarare ha varit att hålla känning med än att utföra anfall mot målförbandet.

Uppdraget omfattade samtidigt en demonstration av mörkeruppträdande
för Ramsten. Detta möjliggjordes med som det tycktes bibehållen flygsäkerhet
i ett läge, då Andersson hade samtliga deltagande flygplan under
observation och kontroll. En väsentligt bidragande haveriorsak har varit
den förlorade ögonkontakten med positionsljusen på målfpl genom att dessa
sannolikt slocknade beroende på ett plötsligt materielfel, något som väl
ingen kunnat räkna med skulle inträffa just vid denna situation.

Vid en bedömning av anfallet sett mot taktisk bakgrund, bör följande
synpunkter anföras.

En uppdelning av roten såsom skedde är helt i enlighet med svensk allvädersjakttaktik.
Normalt uppträder sådan jakt enskilt under mörker. Det
kan dock bli aktuellt att insätta rote t e mot målförband bestående av flera
enheter, då man vill minska belastningen på stridsledningen eller, som i det
aktuella fallet, då det ena roteflygplanet saknar radar (navigatör). Det radarförsedda
fpl förutsättes därvid leda rotetvåan fram till optisk kontakt
med målförbandet, varefter uppdelning mot enskilda målfpl sker för att
tillgänglig eldkraft skall kunna utnyttjas optimalt. Medger ej rådande siktförhållanden
optisk kontakt och fullföljande av anfall, insattes överhuvudtaget
icke fpl utan radar i strid.

Siktförhållandena vid kollisionstillfället medgav tillämpning av detta slags
rotetaktik.

Från operativ synpunkt är det nödvändigt att i lägen, då resurserna är
hårt ansträngda och siktförhållandena är gynnsamma, kunna utnyttja även
fpl utan radarutrustning. Fplbesättningarna övar härför under gynnsamma
belysningsförhållanden. Ett dylikt uppträdande kan således icke anses onormalt,
även om det sker mindre ofta.

Det synes emellertid icke fullt relevant, att i detta speciella fall enbart
åberopa taktiska anvisningar. Uppdragets art förutsatte flygning i rote,
eftersom Anderssons flygplan icke kunde uppträda enskilt förrän ögonkontakt
med målet erhållits. Det hade icke varit möjligt att leda detta flygplan
enskilt till optisk kontakt och följaktligen skulle icke allvädersjaktens
uppträdande ha kunnat demonstreras. När väl ögonkontakt erhållits med
hjälp av rotechefen, var det i alla fall nödvändigt med en uppdelning om
önskat förevisningssyfte skulle ernås. Förutsättes så icke vara fallet, skulle
Ramstens flygning redan från början varit meningslös. Med tanke på flygsäkerheten
avstod Andersson från att utföra anfall. Demonstrationen avsågs
endast utföras som en inflygning till skjutavstånd, följt av en förbiflygning.
Under rådande siktförhållanden och med såväl mål- som försvarsförbandet
flygande med tända lanternor borde också en dylik manöver rimligtvis ha
varit helt riskfri.

General Thunberg har, muntligen hörd beträffande Anderssons utbrytning
vid tillfället, hänvisat till mom. 367 i TAAJ, att om tekniskt fel uppstår
på ett plan i en rote, detta om förhållandena medgiver riktad eldgivning
bör fullfölja uppdraget, och förklarat, att bestämmelsen kan tillämpas på
Anderssons situation. Enligt Thunbergs uppfattning tillät rådande siktförhållanden
riktad eldgivning. Andersson handlade riktigt, då han gjorde
sin utbrytning. Vad särskilt angår Anderssons siktförhållanden har
Thunberg framhållit, att Andersson borde ha haft möjlighet att utöver
lanternan även se avgasflammorna från motorn samt redan på uppskattningsvis
500 meters avstånd målplanets silhuett. Befann han sig på lägre
höjd än målplanet, ökades möjligheten att iakttaga silhuetten. Vad rör frågan
om målplanens landning har Thunberg på frågor uppgivit, att om rotechefen
märkte, att målförbandet minskade höjd, att han befann sig över
Arlanda och möjligen misstänkte att målförbandet var baserat där samt att

gruppen gick i höger flankformering, borde han kanske ha dragit den slutsatsen,
att det kunde vara fråga om landning. Men å andra sidan tänker
man kanske inte lika snabbt under själva flygningen, då man har mycket
annat att göra. Vad beträffar rotetvåan hade han mycket sämre möjligheter
än rotechefen att göra nyssnämnda iakttagelser.

General Peyron har förklarat, att i föreliggande situation, då bland annat
målplanen hade lanternorna tända, var det fullt rimligt av Andersson
att göra en utbrytning, på det sätt som skedde, ur såväl taktisk synvinkel
som flygsäkerhetssynpunkt och med hänsyn till den speciella uppvisning
Andersson skulle göra. Om Andersson dessutom höll höjdskillnad i förhållande
till målplanet och detta kunde beräknas fortsätta i planflykt, innebar
det givetvis en ytterligare säkerhet. Dessutom är Andersson en flygförare
av synnerligen hög klass och hög rutin, som gjort liknande anfall utan hjälp
av radar vid åtskilliga tillfällen. Vad beträffar föreskriften i de för övningen
gällande flygsäkerhetsbestämmelserna, att målförbandens lanternor
skulle vara släckta utom i vissa fall, har Peyron förklarat, att detta ej innebar
ett förbud att tända lanternorna även i andra situationer både tillfälligt
och för längre tid av flygsäkerhetsskäl, till exempel för att hålla ihop en
grupp av flygplan, vilket ibland kunde vara svårt. Rörande föreskriften att
målplanen skulle anmäla höjdändring, vilket skulle vidarebefordras till jaktförbanden,
har Peyron förklarat, att han då bestämmelsen tillkom, med
den uppfattningen han då hade om begreppet övningsområde, ej alls tänkte
på om den bara skulle gälla i övningsområdet eller även utom, i den mån
ett uppdrag slutfördes utanför området. Närmast till hands låg möjligen,
att den skulle gälla endast inom området.

Sedan till Boheman ställts frågan, huruvida ej den omständigheten, att
målplanen gått ned från en höjd av 12 000 m till 1 500 m i närheten av Arlanda,
att de på sistnämnda höjd gått i planflykt i formering höger flank
i stället för V-formering och att de minskat farten, bort föranleda slutsatsen,
att planen skulle landa, har han besvarat frågan jakande. Samtidigt har
han emellertid framhållit, att han betvivlade att samtliga dessa förhållanden
kunnat framstå klara under rådande mörkersituation. Beträffande landningshöjden
har Boheman förklarat, att planen normalt går på lägre höjd
före landning, men att vid radarledd landning kan förekomma landningsvarv
på höjder som 1 500 in och till och med högre.

Vad rör siktförhållandena har åklagaren slutligen åberopat en i haverikommissionens
rapport intagen medicinsk utredning av specialflygläkaren
Lars Laurell, som bland annat uttalat, att vid haverikommissionens förhör
framkommit att bidragande orsak till kollisionen varit Anderssons svårighet
att skilja mellan ett flygplans vita positionsljus och en starkt lysande
stjärna. Dessa svårigheter vore tidigare kända och kunde elimineras genom
intermittent positionsljus.

Såsom framgår av den ovan redovisade utredningen rörande själva hän -

delseförloppet råder oklarhet i flera hänseenden, särskilt om de olika planens
inbördes lägen i slutskedet. Detta är givetvis förklarligt med hänsyn
hland annat till den långa tid som förflutit efter det händelsen inträffade.
Rådhusrätten finner dock händelseförloppet vara tillfredsställande klarlagt
för att bedöma de olika punkter, som åtalet hänför sig till ifråga om Anderssons
manövrering i samband med anfallet.

Vid bedömningen av Anderssons åtgärder anser rådhusrätten mycket
stort avseende böra fästas vid de förhållanden, som chefen för flygvapnet
berört i sitt utlåtande i målet rörande flygförarens situation i flygplan med
höga prestanda. Rådhusrätten tänker härvid framförallt på den uppmärksamhetsfördelning
som själva förandet av planet innebär, särskilt i en rote
för den som själv ej har radar och hela tiden måste med uppmärksamhet
följa det andra planets förehavanden. Detta måste naturligt nog i hög grad
inverka på förmågan att samordna och dra slutsatser av andra inträffade
förhållanden, som dessutom kan komma slag i slag.

Övningar av det slag, varom i målet är fråga, bland annat med deltagande
av plan utan radar, som skall operera i mörker, måste ju i sig själva innebära
åtskilliga riskmoment, vilka dock är nödvändiga att taga för att göra
övningarna tillräckligt effektiva och giva så realistisk träning som möjligt.
Övningarna måste exempelvis även syfta till att enligt TAAJ uppöva jaktförarens
förmåga att handla snabbt och överraskande samt improvisera i
oväntade situationer. Detta skulle knappast kunna ske, om ej något utrymme
lämnades för risktagande. Med de höga prestanda planen numera har,
kan det icke vara möjligt, att tillnärmelsevis eliminera riskerna genom stor
skicklighet och hög rutin, som Peyron ansett Andersson besitta. För övrigt
kan ju dessa egenskaper ej förvärvas på annat sätt än genom mycket realistiska
övningar.

Vad först angår själva den utbrytning Andersson företagit, har han påstått
att han haft tillräckligt god sikt för att kunna göra utbrytningen. Påslåendet
har ej vederlagts av utredningen utan fastmer i viss mån vitsordats
av bland andra Thunberg och Peyron, vilka båda även förklarat, att Andersson
i förevarande situation ur taktisk och flygsäkerhetsmässig synpunkt
handlat alldeles riktigt. I denna del kan sålunda icke någonting läggas Andersson
till last.

Vad sedan gäller frågan, om Andersson ändå ej bort förstå att målplanen
skulle landa, måste utgångspunkten vara, att Andersson med sin bedömning
av flygningen utom övningsområdet och i TMA, vilken rådhusrätten
enligt ovan godtagit, hade den uppfattningen att målplanen fortfarande
var under målgång. Det måste därför tillkomma nya omständigheter som
tydde på att planen istället ämnade landa. Rådhusrätten ingår nu på bedömningen
av de olika omständigheter åklagaren i delta hänseende åberopat.

Målsägande!! Bergman har uppgivit, att målplanen i slutskedet gick på

3-f—650hW>. Militieombudsmannens ämbelsberältelse

1 500 m höjd, vilket bekräftas av utskriften av radiotrafiken med Svea radar.
Andersson bedömde, att planen gick på omkring 2 000 m höjd. Då fråga
är om den höjd Bergmans eget plan gick på, måste givetvis hans egen
uppgift förjtäna mest vitsord, allrahelst som den stödes av de utväxlade radiomeddelandena.
Avgörande för frågan, vilken slutsats som kunde dragas
av målförbandets intagna höjd, är emellertid vilken uppfattning Andersson
hade om höjden, och han uppskattade den till 2 000 m eller helt antal tusen
meter, som övningsbestämmelserna föreskrev. Att Andersson synes ha fel-,
bedömt höjden saknar rådhusrätten anledning att närmare ingå på. — Vad
angår frågan om höjd för s. k. landningsvarv vid radarledning har visserligen
i målet framkommit, att det ej är onormalt, att plan därvid går på så
hög höjd som 1 500 m och ännu högre, men det har å andra sidan icke påståtts
att detta är en normal höjd vid sådan landning.

Beträffande målplanens tända lanternor skulle de visserligen vara tända
vid bland annat landning, men enligt övningsbestämmelserna även vid flygning
i civilt kontrollerat luftrum. De befann sig i sådant, nämligen Stockholms
TMA, vilket Andersson var medveten om. För övrigt hade lanternorna
tänts redan då planen passerade Uppsala. Utredningen ger slutligen vid
handen, att lanternor alltid kan tändas, om flygsäkerheten kräver det.

Vad angår målförbandets formering råder viss oklarhet om när flankväxling
ägde rum. Andersson har dock medgivit, att han då han gick fram
för att markera anfall märkte, att planen ej längre gick i V-formering, ■vilket
var föreskrivet vid målgång, utan i stället i en formering, som motsvarade
höger flank. Andersson har emellertid förklarat, att det ej är ovanligt
att planen i övningssyfte byter plats och går i olika formeringar. Höger
flank-formering förekommer enligt Anderssons erfarenhet även vid andra
tillfällen än vid landning.

Anderssons uppgifter har icke vederlagts. På grund härav finner rådhusrätten
icke, att Andersson av den flankväxling som skedde måste draga den
slutsatsen att planen avsåg att landa.

Arlanda var enligt övningsbestämmelserna upptaget som bas för vissa anfallsförband,
men klart är också, att Andersson under själva flygningen icke
räknade med Arlanda som sådan flygbas. Rådhusrätten finner emellertid
att större vikt måste fästas vid det förhållandet, att målplanen befann sig
i närheten av Arlanda, som de först flög förbi, men efter att ha vänt i motsatt
riktning ånyo passerade. Härtill kommer att Arlanda enligt vad utredningen
ger vid handen vid denna tid begagnades som landningsplats av militära
förband. På grund av detta förhållande i förening med den kraftiga
höj dminskningen, som fortgick till dess planen efter vändningen åter var
på väg mot Arlanda, borde Andersson ha räknat med att målplanen i varje
fall kunde tänkas avse att landa. Visserligen kom planen även efter vändningen
förbi Arlanda, men Andersson borde ändå ha avvaktat ytterligare
för att få full visshet att planen ej ämnade landa. Andersson har sålunda

gjort sig skyldig till en viss felbedömning. Vid bedömandet av graden av
denna Anderssons oaktsamhet fäster rådhusrätten emellertid mycket stort
avseende vid ovan närmare berörda speciella förhållanden, som måste råda
under en flygning såsom den förevarande.

Vad beträffar orsakerna till olyckan kan den delvis ha berott på att Anderssons
plan på grund av målplanets fartminskning i samband med den
avsedda landningen kommit så långt fram att målplanets lanterna skymts
för Andersson. Men enligt den förebragta utredningen är även tänkbart, att
lanternan på Bergmans plan för en stund slocknat, vilket Andersson givetvis
ej kunnat räkna med. Anderssons undanmanöver, i och för sig i rådande
situation fullt riktig, kom vidare att ske åt samma håll som Bergmans plan
svängde. För övrigt synes åtskilliga andra omständigheter, för vilka Andersson
ej bär ansvar, ha bidragit till kollisionen såsom, bland annat, oklarhet
i gällande bestämmelser, vilseledande orientering från rrjal med avseende
på flygning i TMA, att Svea radar ej uppfattade, att »blipparna» på radarskärmen
måste avse flera plan än målgruppens. På grund av vad sålunda
anförts kan orsaken till olyckan ej i sådan grad hänföras till Anderssons
felbedömning, att han kan jämlikt 19 kap. 5 § strafflagen — oavsett om sådan
ofärd som där åsyftas kan anses ha uppkommit — fällas till ansvar för
allmänfarlig vårdslöshet. På grund av vad som framkommit och anförts om
svårighetsgraden av Anderssons felbedömning, finner rådhusrätten denna
icke heller böra medföra ansvar för tjänstefel. —- Åtalet i denna del av målet
kan således ej bifallas.

Beträffande Ramstens medföljande. —- Vad slutligen angår Ramstens
säkerhetsutrustning anges i förarinstruktionen för flygplan J 32 B i ett särskilt
avsnitt om »nödutsprång» i korta punkter de olika åtgärder, som föraren
har att vidtaga, då sådant utsprång skall göras. Under rubriken »före
utskjutningen» upplages såsom 6:e punkt följande: »Sätt fotterna stadigt
i fotstöden, pressa huvud och rygg mot stolen, håll benen mot stolens sidor,
blunda hårt och knip ihop munnen».

Andersson har vidare särskilt åberopat mom. 29 av OSF, enligt vilket vad
som i OSF stadgas beträffande flottilj och flottiljchef även skall gälla bland
annat självständigt uppträdande division (flygstyrka) samt chef för sådant
förband, jämfört med följande föreskrift i mom. 301 av OSF: »Kvinnlig passagerare
får endast undantagsvis och efter fljch (högre chef) medgivande
medfölja vid flygning. Sådant medgivande får icke lämnas av chef för självständigt
uppträdande div (motsv)».

Åklagaren har förklarat sig icke göra gällande, att några olägenheter för
Ramsten vid flygningen eller i samband med det nödutsprång denne måste
göra, uppkommit på grund av påtalade brister i Ramstens säkerhetsutrustning.

Andersson har medgivit, att han såsom förare och chef i flygplanet var
ansvarig för att Ramsten hade erforderlig säkerhetsutrustning innan An -

dersson tillät Ramsten medfölja, men har till bestridande av åtalet gjort gällande
följande: Beträffande de tre första punkterna var det fullt befogat att
medge undantag på sätt som skedde. Som chef för självständig division hade
Andersson rätt att medge undantag beträffande flyghjälm och g-dräkt,
vilket ytterligare följer e contrario av den uttryckliga bestämmelsen att chef
för självständig division i motsats till flottiljchef ej får medge kvinnlig passagerare
att medfölja vid flygning. I fråga om fotstöden är föreskriften ej
tvingande. Vad slutligen angår syrgasutrustningen gav den gasmask Andersson
utrustade Ramsten med bättre skydd än den, för vilken Ramsten
förut hade genomgått prov. Åklagarens medgivande, att ej i något hänseende
olägenhet uppkommit för Ramsten utvisar, alt Anderssons bedömning i alla
avseenden varit riktig. I den mån Andersson på någon punkt skulle anses
ha begått fel, bör det bedömas så ringa, att det ej kan föranleda ansvar.

Andersson har vidare hörd i denna del, uppgivit i huvudsak följande:
Samma dag som flygningen ägde rum fick Andersson order från sektorledningen,
alt Ramsten skulle medfölja för att göra ett reportage för Sveriges
radio. Vid 18-tiden anlände Ramsten i sällskap med en pressofficer. Då
Ramstens säkerhetsutrustning skulle utprovas fanns varken g-byxor eller
hjälm som passade Ramsten, vilken själv hade med sig flyghuva. Ramsten
hade vidare med sig en syrgasmask, vilken emellertid ej passade för systemet
i ifrågavarande flygplanstyp. Andersson lät därför skaffa en syrgasmask
av den rätta typen. Ramsten fick sätta på sig den och Andersson kontrollerade,
att den passade och tätade. Då Andersson senare på kvällen i
samband med övningen hade spänt fast sig i flygplanet, fick Andersson reda
på att Ramsten, som också tagit plats i flygplanet, på grund av sin längd
inte kunde sätta fotterna i fotstöden. Andersson kontaktade pressofficeren
för att klara ut, huruvida Ramsten själv ville påtaga sig den risk denna omständighet
kunde innebära. Andersson erhöll ej besked om att Ramsten ville
avstå från flygningen. — Beträffande fotternas placering i fotstöden är
avsikten att fixera benen för att man skall kunna komma fri från instrumentbrädan
och eliminera fartvindens inverkan vid utskjutning. Andersson
kände emellertid till att vid flera flyghaverier samma förhållande rått som
beträffande Ramsten, utan att detta medfört några skador. -—- Vad beträffar
hjälmen hade det varit direkt olämpligt att förse en person med Ramstens
längd med hjälm, eftersom det skulle ha försvårat för honom att på ett rätt
sätt placera huvudet i katapultstolens nackstöd med större påkänning på
kroppen vid utskjutning såsom följd. Andersson kände till att Ramsten tidigare
flugit i militärplan med huva istället för hjälm. — Ifråga om g-dräkten
avsåg Andersson ej att utföra och utförde ej heller flygningen på sådant
sätt, att bärandet av dräkt var erforderligt. — Ifråga om syrgasmasken hade
Andersson tagit reda på att Ramsten tidigare flugit andra flygplanstyper
med ifråga om gasmaskens användning enahanda utrustning som i J 32 B.
Eftersom Andersson även visste att Ramsten varit med om överljudsflyg -

ning och sålunda flugit på hög höjd, ifrågasatte han ej att Ramsten genomgått
det grundläggande ukamprovet. Andersson utgick vidare ifrån att, innan
Ramstens medföljande beslutats, frågan om Ramsten genomgått det
prov som erfordrades just för denna syrgasmask undersökts och ordnats.
Ett nytt ukamprov hade för övrigt icke kunnat utföras vid detta tillfälle
och Ramsten hade sålunda ej kunnat medfölja. Beträffande syrgasmasken
är skillnaden mellan systemet i de flygplanstyper Ramsten tidigare flugit
och det för J 32 B, att i den senare finns ett övertryckssystem. Det minskade
syretryck som uppstår på högre höjder ersättes genom tillsats av syrgas,
vilken slutligen kan bli hundraprocentig. På mycket höga höjder räcker det
dock ej med att andas ren syrgas, utan man måste även få denna gas under
visst övertryck. I J 32 B finns för att ytterligare säkerställa syrgasförsörjningen
redan på höjder, där man i och för sig icke behöver övertryck, ändå
ett mindre övertryck för att eliminera eventuellt maskläckage. Det övertryck
som verkligen behövs uppkommer först på cirka 10 500 m höjd för
att nå sitt maximala värde på 15 000 m höjd. Det var alltså ingen skillnad
mellan den syrgasutrustning, som Ramsten tidigare flugit med, och den
han nu fick beträffande användning och teknik, utan han fick ytterligare
en säkerhetsfaktor i det extra övertrycket, som han inte kände av och som
var till för att säkra eventuellt maskläckage.

Haverikommissionen har i sitt utlåtande förklarat, att den ansåge det
olämpligt att Ramsten, som på grund av sin kroppsstorlek ej kunde intaga
för utskjutning föreskriven ställning och ej heller kunde i flygplanet bära
hjälm, tillätes medfölja planet. I övrigt har kommissionen endast påpekat
det förhållandet, att Ramsten ej var utrustad med g-dräkt och att den syrgasmask
han bar ej var i vederbörlig ordning utprovad.

Chefen för flygvapnet har i sitt i målet avgivna utlåtande beträffande de
förhållanden som sammanhänger med Ramstens medföljande anfört följande: 1.

övningens syfte var bl a att öva flyg- och marksida i att uppträda
och operera under liknande betingelser som i krig. De deltagande divisionerna
voro utspridda på sina olika krigsbaser och lydde i operativt hänseende
direkt under sektorchefen. Flottiljbegreppet i vederlagen bemärkelse hade
upphört och divisionen uppträdde självständigt under sektorchefen. Divisionschefen
var »chef för självständigt uppträdande div». Flottiljchefen
erhåller i krig annan uppgift än att vara flottiljchef.

Andersson hade således formellt ingen flottiljchcf att lämna här aktuella
frågor till för avgörande.

Sektorledningen hade på em 10/3 medgivit att Ramsten skulle få medfölja
vid flygning vid 3. div F 1 i Uppsala. Det är naturligt att Andersson
uppfattade meddelandet från sektorledningen att låta Ramsten medfölja
som en order från högre chef. Under dessa omständigheter återstod för Andersson
i egenskap av chef för självständigt uppträdande div att avgöra de
frågor, som med anledning härav enligt OSF åvilar fljch (motsv) att avgöra.

I OSF äger fljch (motsv) att besluta om avsteg från vissa generellt gäl -

lande bestämmelser. I mom 301 har särskilt påpekats, att tillstånd att medtaga
kvinnlig passagerare icke får lämnas av chef för självständigt uppträdande
div (motsv), men undantagsvis väl av fljch (högre chef). Detta innebär
att, i övriga fall där fljch (motsv) fått bemyndigande att medge avsteg,
detta även gäller chef för självständigt uppträdande div. Andersson har
således i egenskap av chef för självständigt uppträdande div varit formellt
berättigad att fatta beslut i likhet med fljch med tidigare angivet undantag
(kvinnlig passagerare). Med hänsyn till pågående övningsverksamhet ansåg
Andersson det ändå välbetänkt att hänskjuta frågan om Ramstens flygning
till eskaderchefen.

2. MO har i sin åtalsinstruktion sammanfattat åtalspunkterna gentemot
Andersson vad rör tillstånd för Ramsten att medfölja samt dennes säkerhetsutrustning.

a) Ramsten har fått medfölja oaktat att denne icke hade möjlighet att sätta
fotterna på katapultstolens fotstöd.

Andersson har väl känt till att ett flertal uthopp tidigare förekommit
från fpl 32 utan skador, varvid besättningen icke haft fotterna på fotstöden.
Skaderiskerna är i verkligheten större vid utskjutning för en person,
som utan specialförstärkta klackar placerat fotterna i fotstöden. Eftersom
Ramsten icke hade förstärkta klackar har avsteget från möjligheten att placera
fotterna pa fotstöden i detta fall sannolikt minskat risken för personskador
eller bristande funktion hos säkerhetsmtrl. Under alla omständigheter
torde riskerna härigenom icke ha ökat.

Mot Anderssons beslut att tillåta Ramsten medfölja trots att fotterna icke
kunde placeras i fotstöden kan CFV icke finna något att erinra.

b) Ramsten var icke försedd med flyghjälm.

Ramsten är storväxt och kan med normal nödpacke (livbåt m in), som
obligatoriskt skall medföras, och med påtagen hjälm icke tillfredsställande
placera huvudet i stolens nackstöd. Huvudet kommer härigenom att vara
mera framfört än normalt, vilket dels kan hindra eller försvåra åtkomsten
av övre (= normala) utskjutningshandtaget dels i samband med utskjutningen
förorsaka onormala accelerationskrafler på nacken med stor skaderisk
som följd. Det måste i en dylik situation anses som en flygsäkerhetsåtgärd
i positiv riktning att i stället för hjälm använda flyghuva. I egenskap
av chef för självständigt uppträdande division har Andersson ägt rätt att
medgiva detta undantag.

Mot Anderssons beslut i detta hänseende har CFV ingen erinran,

c) Ramsten var icke försedd med g-dräkt.

Vid den här aktuella flygningen avsågs inga avancerade manövrer ske eller
hög belastning förekomma. Flygningen genomfördes under mörker och
i rote, vilket tvingar till en relativt lugn flygning. Beträffande Ramstens påstående
att »det var mycket avancerad flygning inom ett begränsat område
norr om Stockholm», måste detta ses mot bakgrund av att Ramsten var ovan
vid mörkerflygning och mådde illa. Avancerad flygning i OSF bemärkelse
torde med säkerhet icke ha förekommit och g-belastningarna har av allt att
döma, i enlighet med vad som planerats, varit måttliga.

Från accelerationssynpunkt har vid ifrågavarande flygning g-dräkt icke
erfordrats.

Mot Anderssons beslut i detta hänseende har CFV ingen erinran.

d ) Ramsten hade icke genomgått vederbörligt undertryckskammarprov.

___Den mask Ramsten erhöll måste, även mot bakgrund av alt

fpl J 32 B syrgassystem endast ringa skiljer sig från systemet i A 32, betecknas
som syrgasutrustning av ny typ. Andersson har icke haft formell rätt
att medge avsteg från angivna bestämmelser. Vid bedömningen av denna
försummelse synes hänsyn böra tagas till följande förhållanden.

i) Ramsten var passagerare och fyllde som sådan ingen funktion vad avsåg
förandet eller på annat sätt handhavandet av fpl. På aktuella höjder
skulle icke eus en explosiv dekompression (dvs. det plötsliga tryckfall som
uppstår i kabinen, om huven skulle gå sönder) ha kunnat vålla någon större
skada, då föraren med säkerhet kunnat manövrera till »ofarlig» höjd
inom ramen för tillgänglig tidsfrist.

ii) Ramsten hade med annan (liknande) masktyp (A 32) genomgått
ukammarprov. Provet har i stort två syften: dels att låta vederbörande pröva
stigning till och plané från hög liöjd med syrgasandning samt kontrollera
vederbörandes höjd- och syrebristresistens, dels prova den aktuella syrgasmaskens
täthet. Kontroll av Ramstens förmåga att tåla tryckförändiingai
var alltså gjord. Vad som skiljer syrgasutrustningen i A 32 från J 32 är
främst, att i den senare sker syretillförseln på hög höjd under övertryck
och att den även på lägre höjder ger ett visst övertryck, som reducerar riskerna
för syrebrist vid läckage i masken. Från funktionell synpunkt var
ukammarprov således mindre motiverat för Ramsten i detta sammanhang
än då det gjordes före Ramstens flygning med A 32.

iii) Frågan om Ramstens flygning hade underställts eskaderchefen, som
givit tillstånd härtill. Sektorledningen gav Andersson order härom den 10/3.
Ukammarprov måste genomgås i Stockholm och är en förhållandevis omständlig
procedur. Flygstabens pressofficer, Norrbohm och Ramsten infann
sig på kvällen den 10/3, vilket uteslöt varje möjlighet till förnyat ukammarprov
före flvgningen. Med hänsyn till att tillstand (order) för flygningen
givits från högre ort hade Andersson anledning förmoda att erforderliga
åtgärder på denna punkt redan var avklarade.

General Thunberg har hörd muntligen till en början framhållit att ur
flygvapnets synpunkt, bland annat med hänsyn till rekryteringen till vapnet,
var av intresse att Ramsten tilläts medfölja, vilken i detta fall kunde
sprida kunskap om nattjaktens problem. Thunberg har vidare uppgivit
bland annat följande: Inom flygvapnet tar man vara på allting, som inom
rimliga gränser kan bidraga till flygsäkerheten. Rekommendationen i forarinstruktionen
för flygplan J 32 B, att fotterna skall sättas i fotstöden
före utskjutning, har tillkommit för länge sedan på grund av att vid vissa
tillfällen skador på benen uppstått vid utskjutning till följd av att benen ej
varit fixerade. Bestämmelsen finns kvar sedan den tiden, men vid åtskilliga
haverier under senare år har skador ej uppstått, trots att fotstöden ej använts.
Thunberg kunde själv ha gjort samma bedömande som Andersson i
motsvarande situation. — Vad gäller g-dräkten och hjälmen får bestämmelserna
ej vara alltför rigorösa. Verksamheten är så skiftande, att det befunnits
lämpligt att medge flottiljchef att efter bedömande i varje särskilt fall
göra undantag, till exempel om flygningen är sådan att g-dräkt ej alls be -

hövs eller om personal har svårt att få rum i flygplan med hjälmen påsatt,
så att den kan göra större skada än nytta. Eljest är hjälmen avsedd såsom
en säkerhet vid krascher.

General Peyron har bekräftat, att det var han som givit order om att
Ramsten skulle medfölja under övningen.

Vad först beträffar den omständigheten, att Ramsten ej kunde sätta fotterna
i fotstöden, är förarinstruktionen i berörda del icke avfattad såsom
en tvingande bestämmelse. Enligt Thunbergs utsaga synes en viss tvekan
råda om betydelsen av att den som företar nödutsprång har fotterna i fotstöden.
Numera har befunnits att en person, som ej har specialförstärkta
klackar, kan förorsakas större skador vid utsprång av att ha fotterna i fotstöden.
Denna osäkerhet kan ha varit förklaringen till att någon tvingande
bestämmelse ej införts såsom är fallet beträffande exempelvis g-dräkt och
hjälm. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt framkommit i målet,
särskilt genom chefen för flygvapnets utlåtande och utsaga, finner rådhusrätten
Andersson icke kunna ådömas ansvar för att han tillät Ramsten
medfölja, ehuru denne ej kunde sätta fotterna i katapultstolens fotstöd.

Vad beträffar bestämmelserna om g-dräkt och hjälm äger enligt OSF flottiljchef
medge undantag. Enligt OSF är vidare chef för självständig division
att jämställa med flottiljchef. Andersson har under övningen ostridigt
haft ställningen av chef för självständig division. Tvekan kan väl råda
om, huruvida avsikten varit, att den som tillfälligt under en övning är chef
för självständig division, skall kunna fatta alla de avgöranden och beslut,
som eljest endast tillkommer flottiljchef. Men så måste uppenbarligen vara
fallet beträffande frågor, som sammanhänger med själva övningen och fordrar
relativt snabba avgöranden, om vilka ingen flottiljchef kan tillfrågas.
De i målet ifrågakomna avgörandena anser rådhusrätten ha dylik karaktär.
Andersson har sålunda haft sådan ställning, att han varit berättigad att
meddela undantag enligt OSF.

Vad beträffar frågan huruvida det varit motiverat, att i förevarande fall
göra undantag, är till en början att märka, att flyghjälmen är avsedd att
skydda huvudet särskilt i samband med fallskärmshopp. Eftersom vid varje
flygning risk föreligger att sådant uthopp måste göras, innebär medgivandet
att göra undantag, att säkerheten i detta avseende i vissa fall, om
skäl föreligger, får eftersättas. Ramstens medföljande, beordrat av eskaderchefen,
måste anses såsom godtagbart skäl att meddela undantag. Någon
försummelse härutinnan kan således ej läggas Andersson till last.

Vad beträffar den omständigheten att Ramsten ej hade g-dräkt har Anderssons
påstående, att flygningen ej utfördes och ej avsåg att utföras på
sådant sätt, att g-dräkt var erforderlig, ej vederlagts utan fastmer styrkts
utav utredningen, bland annat av chefen för flygvapnets utlåtande. Åklagaren
har ej heller gjort gällande, att detta inverkat menligt på Ramsten under
flygningen. Under nu angivna omständigheter måste undantag från be -

stämmelsen anses befogat. Någon försummelse åvilar sålunda ej heller i
detta hänseende Andersson.

Vad slutligen angår det förhållandet att Ramsten ej undergått ukamprov
ifråga om den syrgasutrustning, som han använde, har Andersson gjort gällande,
att den enda skillnaden mellan sistnämnda utrustning och den utrustning
för vilken Ramsten undergått ukamprov är, att den vid tillfället
använda utrustningen hade ett extra övertryckssystem vilket gav bättre
skydd. Andersson hade undersökt, att den till utrustningen hörande gasmasken
tätade. Åklagaren har förklarat sig icke kunna utan vidare vitsorda
men ej heller bestrida att Anderssons uppgifter kan vara riktiga. Dessa har
bekräftats genom chefen för flygvapnets utlåtande i målet.

I målet är ostridigt att Ramsten tidigare undergått ukamprov, dock för
syrgasutrustning av annan typ än den vid ifrågavarande flygning använda.
Bestämmelsen att vid övergång till syrgasutrustning av ny typ förnyat
ukamprov skall företagas har generell innebörd. Med hänsyn till Anderssons
av chefen för flygvapnet bekräftade uppgifter kan ifrågasättas, om bestämmelsen
i realiteten har någon tillämpning på en situation som den förevarande.
I vart fall kan på den förebragta utredningen Anderssons åtgärd
att låta Ramsten medfölja, oaktat denne ej genomgått förnyat ukamprov
för den använda utrustningen, icke föranleda ansvar för tjänstefel.

Militieombudsmannen fullföljde talan mot rådhusrättens dom och yrkade
i en den 22 januari 1964 dagtecknad vadeinlaga att åtalen måtte bifallas.
Till utveckling av sin talan anförde militieombudsmannen följande.

Allmänt taget måste rådhusrättens dom anses anmärkningsvärd. Den kollision
i luften mellan två flygplan som målet rör ägde rum långt utanför anbefallt
övningsområde och avsevärt under lägsta medgivna flyghöjd för det
ena flygplanet samt inträffade medan det andra flygplanet manövrerade
för landning och samtidigt anfölls av det förstnämnda. En civil passagerare
i ett av planen saknade fullständig utrustning med avseende å den personliga
säkerheten. Trots dessa ostridiga förhållanden synes flygsäkerheten
icke i nämnvärd mån ha kommit i blickpunkten för rådhusrätten. Domen
giver närmast intryck av att rådhusrätten icke tilltrott sig att kunna göra
erforderlig avvägning mellan säkerhetsintresset och angelägenheten av militär
effektivitet utan funnit sig böra godtaga flygledningens synpunkter
som huvudsakligen betonat vikten av det sistnämnda.

Beträffande det förhållandet att förföljning och anfall skett utanför övningsområdet
har rådhusrätten till en början funnit att begreppet övningsområde
ej kunde ges den tolkningen att strid överhuvudtaget ej var tillåten
utanför övningsområdet. Vad rådhusrätten menat härmed synes oklart.

I övningsbestämmelserna har genom linjer på en karta angivits visst övningsområde.
Oavsett anledningen till att övningsområde överhuvudtaget
bestämts och oavsett områdets lämplighet från t. ex. taktisk synpunkt mås -

te rimligtvis innebörden härav vara att övningen skulle försiggå inom området
och icke annorstädes; det torde varken vara vanligt eller behövligt att
utöver platsen för utförandet av en uppgift även föreskriva att denna ej får
utföras på annan plats. Haverikommissionens uttalande, att uppsökande av
mål, förfölj ning och stridshandling ej får förekomma utanför föreskrivet
övningsområde samt att det är angeläget att bestämmelsens rätta innebörd
noga inskärpes, är klart och entydigt. Rådhusrättens reflexion, att »möjligen
har kommissionen ansett då gällande bestämmelser något otydliga»
måste därför betecknas som ogrundad. Att chefen för flygvapnet sedan han
mottagit kommissionens rapport genom en särskild bestämmelse förbjudit
stridshandlingar utanför anbefallt övningsområde är uppenbarligen ett sådant
inskärpande av den rätta innebörden av bestämmelse om övningsområde
som kommissionen rekommenderat. Någon ändring i detta förhållande
har icke inträtt genom vad generallöjtnanten Thunberg muntligen inför
rådhusrätten uppgivit. Han har medgivit att bestämmelsen utfärdats för
att i flygsäkerhetens intresse skapa klarhet. Därjämte har han visserligen,
såsom utskriften av hans utsaga visar, förklarat sig icke acceptera att vid
tiden för haveriet gällande bestämmelser kunde tolkas i enlighet med haverikommissionens
uttalande, enär man inom flygvapnet då icke räknade med
att övningsområde hade betydelse i flygsäkerhetshänseende. Motiveringen
till denna förklaring är emellertid irrelevant; en utfärdad föreskrift skall
naturligtvis efterlevas vare sig den anses ha betydelse i säkerhetshänseende
eller ej. Eftersom berörda särskilda bestämmelse utfärdats först år 1963,
torde för övrigt chefen för flygvapnet icke i någon högre grad ha betvivlat
att hans underlydande rätt förstod innebörden av att visst övningsområde
bestämts. Det må också påpekas att både Andersson och Palmgren under
förundersökningen förklarat sig dåmera inse att stridshandlingar icke bort
företagas utanför övningsområdets gräns.

I stället för att fastställa innebörden av övningsbestämmelserna såvitt
därigenom angivits visst övningsområde har rådhusrätten sökt tolka ett i
inom. 8 OSF intaget stadgande, enligt vilket övningsområde är ett område
i luften där särskilt stor flygverksamhet råder och som därför fordrar speciell
uppmärksamhet vid genomflygning. Det av rådhusrätten därvid anförda
synes svårbegripligt. Enligt min mening är stadgandet väl förenligt med
det här förut sagda. Uttrycket »område i luften där särskilt stor flygverksamhet
råder» förutsätter uppenbarligen att övningen försiggår inom området.
Den anmaning om försiktighet vid genomflygning som stadgandet innehåller
hänför sig uteslutande till övningsområdet och antyder sålunda
icke att övningen skulle kunna äga rum därutanför. Eftersom stadgandet
endast riktar sig till den som skall företaga genomflygning av övningsområde,
saknar det för övrigt betydelse i förevarande sammanhang.

Rådhusrätten har vidare uttalat att utredningen ej visar annat än att
kontakt mellan roten och målgruppen kan ha uppnåtts inom övningsområ -

det, att anfallet därefter med bibehållen kontakt knnnat fullföljas inom några
mil utanför gränsen samt att rådhusrätten finner detta ej ha varit oförenligt
med då gällande bestämmelser.

Som stöd för den sålunda gjorda bedömningen synes rådhusrätten i första
hand vilja åberopa att vissa i målet hörda personer framfört den uppfattningen
att vid tiden för olyckan stridshandlingar fick företagas även utanför
övningsområde. En dylik uppfattning representerar emellertid icke någon
fast praxis och än mindre en godtagbar sådan. Det må i detta hänseende
endast erinras om haverikommissionens förutnämnda uttalande. På allvar
torde för övrigt ej vara ifrågasatt annat än att målförbandet slutfört sin
uppgift i och med att det passerat ut över övningsområdets gräns. Det måste
då anses uteslutet att det anfallande förbandet haft rätt att fortsätta sin
verksamhet såvitt avser målförbandet. Flygsäkerheten är en alltför viktig
sak för att behöva komma i efterhand för det övningsvärde som därvid möjligen
skulle kunna vinnas. Det vill visserligen synas som om Thunberg vid
rådhusrätten förklarat att nämnda situation icke medför ökad utan snarare
minskad olycksrisk, enär ett målförband i ovetskap om kommande anfall
icke gör undanmanövrer. Detta kan dock icke gärna vara hans verkliga mening.
Målförbandet och de enskilda planen kan självfallet göra andra manövrer
av opåräknat slag. Ifrågavarande haveri torde utgöra ett åskådligt
exempel på vad som då kan hända. Dessutom visar det att man icke enbart
genom radarövervakning kan förekomma kollisioner.

Vidare har rådhusrätten som grund för den ifrågavarande bedömningen
anfört att stort avseende måste fästas vid förhållandena vid flygningar med
hög fart under mörker och i moln, då det måste vara mycket svårt att hålla
sig inom en viss gräns. Med hänsyn till vad jag här förut anfört torde denna
synpunkt icke förtjäna avseende då fråga är om att fastställa innebörden
av att övningsområde bestämts. Däremot bör den givetvis beaktas vid
prövningen huruvida gränsöverskridande i visst fall skall bedömas såsom
straffbart. Det är dock att märka att radarövervakning i detta hänseende
har stort värde och på ett avgörande sätt bör kunna undanröja svårigheten
för flygförare att hålla sig inom viss gräns. Då det gäller territorialgräns har
ju också föraren ålagts att avbryta övningen redan då han är osäker om
sitl läge (se övningsbestämmelserna, flygsäkerhetstjänsten, A.4.). Om emellertid
ett målförband t. ex. efter flygning nära övningsområdets gräns gör
eu sådan mindre sväng utanför denna, som uppenbarligen ej innebär att
målgången avbrutits, synes någon ökad risk icke behöva uppkomma genom
att förbandet utsättes för stridshandlingar, och gränsöverskridandet torde
då icke läggas vederbörande till last såsom brottslig handling. I förevarande
fall är dock förhållandena helt andra. Målförbandet har på olika sätt visat
att det betraktat målgången som avslutad. Trots det har den rote i vilken
Andersson ingick utanför övningsområdet förföljt målförbandet en sträcka
av ungefär sex mil (Uppsala—Arlanda—eu mil söder Arlanda—åter till År -

landa—1,5 mil nordost Arlanda) och under en flygtid av åtta minuter. Att
märka är att denna flygtid utgör en ansenlig del av flygplanens aktionstid
och att praktiskt taget rotens hela flygning ägde rum utanför övningsområdet.
Vid dessa förhållanden ligger det i öppen dag att rotens flygning såvitt
nu är i fråga icke i någon mån kan anses försvarlig.

Vad angår rotens flygning inom Stockholms terminalområde under lägsta
medgivna flyghöjd har rådhusrätten funnit att Andersson ej i något avseende
kan göras ansvarig därför. Rådhusrätten har visserligen utgått ifrån
att Andersson hade skyldighet att vaka över flygsäkerheten och ingripa i
den mån fel begicks men godtagit hans uppgift, att hans fråga om roten var
i eller höll på att flyga in i terminalområdet avsåg att vara en påminnelse
om att vederbörligt tillstånd skulle inhämtas, och att han uppfattat svaret,
att någon civil trafik ej förekom, på det sätt att tillstånd redan inhämtats.

I målet torde vara ostridigt att rrjal Chrona vid två olika tillfällen under
flygningen lämnat rotechefen Fröjd meddelande om inhämtade uppgifter
angående lägsta medgivna flyghöjd, nämligen först 6 000 meter och senare
4 000 meter. Andersson, som i radio enligt egen uppgift hört mellan Chrona
och Fröjd utväxlade samtal, måste ha känt till dessa tillståndsuppgifter.
Såväl inför haverikommissionen som vid ett av mig hållet förhör förklarade
han också att Chrona meddelat att det var klart att flyga ned till 4 000
meter. Ehuru domen icke synes innehålla något i detta hänseende, intog Andersson
ej annan ståndpunkt vid rådhusrätten.

Enligt domen har Andersson uppgivit: »I början av tryckningen hade
Andersson fått syn på Arlanda flygplats på 20 å 30 km avstånd, varvid Andersson
per radio skickat ut en förfrågan, huruvida de ej var i eller höll på
flyga in i Stockholms TMA och från rrjal fått svaret, att det ej förekom
civil trafik i TMA.» Denna uppgift innebär tydligen att, därest Andersson
verkligen tolkat Chronas upplysning om att ingen civil trafik förekom såsom
en förklaring att tillstånd till flygning i terminalområdet inhämtats,
han i allt fall därefter fått veta att detta tillstånd var begränsat till en lägsta
flyghöjd av 4 000 meter.

Men även om Chronas upplysning om att ingen civil trafik förekom skulle
ha givits efter hans meddelande angående 4 000 meter såsom lägsta medgivna
flyghöjd, har Andersson icke haft något rimligt skäl att tolka upplysningen
på sätt han påstått sig ha gjort. Eftersom Chrona i korrekt form
lämnat uppgifterna om 6 000 och 4 000 meter såsom lägsta flyghöjd och
hade skyldighet att kontinuerligt orientera tilldelat förband om förhållanden
som kan påverka dess uppträdande (se »Omarbetning av BESTIL», del
3, bihang nr 2, utkast den 2 oktober 1960, s. 6), måste Andersson ha förstått
att upplysningen icke var avsedd som ett tillstånd att efter fritt val underskrida
höjden 4 000 meter utan som en orientering av nyssnämnt slag. Andersson
torde känna till vilken vikt man inom flygvapnet tillmäter en fast

terminologi i radiotrafiken (se härom Anvisningar för telefonitrafik vid
flygning, OSF bilaga 5).

Under alla omständigheter hade Andersson, innan han i Chronas upplysning
inlagt annat än vad den efter ordalagen innebar, bort förvissa sig om
vad upplysningen avsåg. Icke minst gäller detta då Andersson, såsom Thunberg
påpekat, genom sin fråga opåkallat ingripit i rotechefens ledning. Rådhusrätten
tycks mena att en begäran om förtydligande skulle vara att hänföra
till sådan onödig radiotrafik som bör undvikas. En dylik mening är naturligtvis
ej riktig. En fråga om tillåten flyghöjd inom terminalområde har
påtaglig betydelse från säkerhetssynpunkt och kan därför ej betraktas som
onödig. I OSF bilaga 5 mom. 1.1 är också föreskrivet att vid taktiska övningar
telefonitrafiken inskränkes så långt som övningsmålet eller förhållandena
i övrigt medger, dock utan att flygsäkerheten eftersättes.

Rådhusrätten har som stöd för sin bedömning i denna del jämväl åberopat
vissa av chefen för flygvapnet i skriftligt yttrande anförda allmänna
synpunkter angående de speciella förhållanden som råder under flygning av
ifrågavarande slag. Dessa synpunkter torde kunna sammanfattas så att genom
militärflygplanens höga farter och nödvändigheten av att förarens
uppmärksamhet kontinuerligt fördelas på uppsikt utåt, manövrering, instrumentavläsning,
navigering, radiotrafik m. m. bär riskerna för felbedömningar
och felaktiga åtgärder ökats, vilket måste beaktas vid bedömandet
av ansvarsfrågan när en förare på ett eller annat sätt misslyckats. I och för
sig finnes väl icke något att invända häremot. I yttrandet betonas emellertid
mycket starkt att flygmilitär övningsverksamhet av så komplicerad art att
den mänskliga förmågan framstår som allt otillräckligare är nödvändig för
att flygvapnet skall kunna göra sig gällande mot en modern motståndare.
För den händelse detta leder till att kravet på tillbörlig säkerhet för personal
och materiel icke kan iakttagas måste ifrågasättas om icke övningsrealismen
drivits alltför långt. Närmast lär det ankomma på domstolarna att
avgöra huruvida det alltjämt finnes utrymme att hävda säkerhetsintresset.
Godtages därvid den uppfattning, som rådhusrätten kan antagas ha haft i
detta mål, synes erforderligt att till övervägande upptaga spörsmålet om begränsning
av flygvapnets övningar med hänsyn till flygsäkerheten; det är
ju icke givet att ett i krig tillämpat förfarande till alla delar och på ett fullt
verklighetstroget sätt skall övas under fredstid.

Emellertid föreligger enligt min mening icke i förevarande mål sådana
förhållanden alt de av chefen för flygvapnet anförda synpunkterna är tilllämpliga.
I dennes yttrande anföres bl. a. att genom de snabbt växlande förhållandena
under flygning ett lättbemästrat läge på mycket kort tid och helt
oväntat kan förvandlas till en kritisk situation. Andersson har icke befunnit
sig i någon sådan situation förrän han släppt sambandet med rotechefen.
Dessförinnan flög han som rotetvåa och behövde sålunda ej i samma

utsträckning som rotechefen ägna uppmärksamhet åt t. ex. navigering och
radiotrafik. Lika litet som flygningen utanför övningsområdet utgör i förevarande
fall underskridandet av lägsta medgivna flyghöjd någon momentan
åtgärd. Andersson har därför haft förhållandevis god tid att fullgöra sin
skyldighet att tillse att förföljandet av målförbandet avbröts och att betänka
de ökade olycksrisker som underlåtenheten därutinnan medförde. Han
har dessutom på ett tidigt stadium kunnat iakttaga tecken som tydde på att
målförbandet skulle landa. Så småningom har han även lagt märke till
omständigheter som bestämt visade att det var fråga om landning. När han
sedan, efter att på eget bevåg ha släppt sambandet med rotechefen, slutligen
hamnade i eu avgjort kritisk situation, torde denna ej kunna sägas ha
uppstått vare sig på mycket kort tid eller helt oväntat. Ej heller eljest kan
den gärning, för vilken Andersson åtalats, anses vara föranledd av hög fart
eller uppmärksamhetsfördelning. Av utredningen framgår tydligt att den
egentliga anledningen till vad Andersson låtit komma sig till last var hans
ambition att visa den medföljande radioreportern ett nattjaktanfall. Det var
alltså för Anderssons del icke ens fråga om en övning i vanlig mening.

I fråga om anfallets genomförande har rådhusrätten funnit att Andersson
icke kan läggas till last att han bröt sig ut ur roten och på egen hand fortsatte
stridsverksamheten men att han borde ha räknat med att målplanen
i varje fall kunde tänkas avse att landa och avvaktat ytterligare för att få
full visshet att planen ej ämnade göra det. Enligt rådhusrätten har Andersson
»sålunda gjort sig skyldig till en viss felbedömning».

Av chefens för flygvapnet yttrande framgår att förutsättningen för att
Anderssons utbrytning skall anses taktiskt riktig är att rådande siktförhåilanden
medgav optisk kontakt och fullföljande av anfall (Taktiska anvisningar
för allvädersjakt mom. 367). Siktförhållandena var såtillvida icke
ogynnsamma som molnfrihet rådde ovanför en höjd av 500 meter, men det
var dock icke månsken och således mycket mörkt. Andersson har visserligen
påstått att han haft tillräckligt god sikt för att kunna göra utbrytningen.
Omständigheterna strax före kollisionen visar emellertid att han då icke
kunnat se det plan med vilket han kolliderade. Dessförinnan hade han av
samma plan ej kontinuerligt uppfattat mer än akterlanternan, och det torde
ej vara möjligt att i mörker bedöma om avståndet till en kropp med endast
en synlig ljuspunkt förändras; Andersson har själv uppgivit att han
kan ha förväxlat lanternan med en stjärna. För övrigt har Andersson med
sina egna utgångspunkter ej kunnat räkna med att målflygplanen skulle
hålla lanternorna tända. Vid dessa förhållanden måste det anses i hög grad
tveksamt om utbrytningen var försvarlig från rent taktisk synpunkt.

Utbrytningen kan emellertid ej bedömas enbart från taktisk synpunkt
utan bör såvitt i målet är fråga framför allt ses ur flygsäkerhetens synvinkel.
Till den nyss berörda tveksamheten kommer då vissa ytterligare omständigheter.
Såsom ovan närmare utvecklats befann sig Andersson, då han

bröt ut, utanför föreskrivet övningsområde och under lägsta medgivna flyghöjd
och borde därför överhuvudtaget icke ha fortsatt stridsverksamheten.
Att i detta läge göra utbrytning för anfall står uppenbarligen icke i överensstämmelse
med kravet på flygsäkerhet. Vidare är att märka att Andersson
saknade radarutrustning. En flygburen radar varnar inom en stor sektor
föröver för närheten till ett målflygplan genom att siktet »flammar upp»
då avståndet till målflygplanet nedgår till 300 meter. Avsaknaden av ett sådant
hjälpmedel innebär tydligen en väsentlig ökning av kollisionsrisken.
Detta synes indirekt bekräftas av chefens för flygvapnet yttrande då däri
anföres: »Från operativ synpunkt är det nödvändigt att i lägen, då resurserna
är hårt ansträngda och siktförhållandena är gynnsamma, kunna utnyttja
även flygplan utan radarutrustning. Flygplansbesättningarna övar
härför under gynnsamma belysningsförhållanden. Ett dylikt uppträdande
kan således icke anses onormalt, även om det sker mindre ofta.» Slutligen
hör till bilden vad rådhusrätten betecknat som en viss felbedömning. Innebörden
härav är rätteligen att Andersson gjorde utbrytningen och anfallet
trots att han genom en mängd olika i målet berörda förhållanden blivit upplyst
om att målförbandet skulle landa. Vart och ett av dessa förhållanden
kan väl icke sett för sig anses innefatta full bevisning om att Andersson insett
det. Men tillsammantagna är de enligt min mening av den styrka att de
skulle ha avhållit en normalt aktsam förare från att handla så som Andersson
gjort. Anfall mot ett flygplan som manövrerar för landning kan självklart
icke vara tillåtet under fredstid, även om det skulle vara taktiskt och
operativt riktigt i krig.

Rådhusrätten har jämväl såvitt nu är i fråga förklarat sig fästa stort avseende
vid de av chefen för flygvapnet anförda synpunkterna angående
flygförarens situation i flygplan med höga prestanda. Såsom ovan framhållits
kan dessa synpunkter enligt min mening ej anses tillämpliga i målet.
Även vad rådhusrätten anfört därom att övningar med deltagande av flygplan
utan radar i sig själva innebär åtskilliga riskmoment, vilka dock är
nödvändiga att taga för att övningarna skall bli tillräckligt effektiva och
giva så realistisk träning som möjligt, synes sakna relevans. Åtalet riktar
sig icke mot att dylika övningar hålles, men de behöver ju ej bedrivas mot
målflygplan som lämnat anvisat övningsområde och är i färd med att landa.
Om så sker framstår riskmomenten ingalunda som nödvändiga utan som
onödiga.

Oaktat Andersson befunnits ha gjort sig skyldig till felbedömning i samband
med det anfall, vid vilket kollisionen inträffat, har rådhusrätten icke
ansett honom kunna fällas till ansvar för allmänfarlig vårdslöshet. Därvid
har rådshusrätten ej utgått från att Andersson icke genom felbedömningen
vållat ifrågavarande flygolycka utan förklarat att orsaken till denna
ej i sådan grad kan hänföras till felbedömningen att 19 kap. 5 § strafflagen
är tillämplig, oavsett om sådan ofärd som där åsyftas kan anses ha upp -

kommit. Vad rådhusrätten menat med det sistnämnda synes oklart, eftersom
en flygolycka med fara för flera människors liv och omfattande förstörelse
av annans egendom onekligen ägt rum och detta enligt hänvisning
i nämnda bestämmelse är att beteckna som ofärd. Men det är ej heller klart
vilket rättsligt stöd rådhusrätten ansett sig ha för sin uppfattning att någon
viss grad av oaktsamhet fordras för straff enligt bestämmelsen. I ansvarshänseende
föreligger visserligen påtaglig likhet mellan en bilkollision
och en flygolycka av här ifrågavarande slag. Den i 1 § lagen om straff för
vissa trafikbrott stadgade straffriheten vid ringa oaktsamhet saknar dock
motsvarighet i 19 kap. 5 § strafflagen. Av sistnämnda lagrum synes tvärtom
framgå att med hänsyn till de förödande verkningar som kan uppkomma
all oaktsamhet varigenom brand eller ofärd vållas eller fara därför framkallas
är straffbar, och i gängse kommentar till lagrummet (se Beckman
m. fl., Brott mot staten och allmänheten, andra upplagan, s. 525—528) antydes
icke något annat. Ej ens i fråga om ansvar för tjänstefel kan, såsom
rådhusrätten tycks mena, ringa oaktsamhet lämnas straffri (se prop. 1948:
80 s. 320 ff, Beckman in. fl. a.a. s. 588 f och Jägerskiöld, Svensk tjänstemannarätt,
del II: 1, s. 286 ff).

Vad rådhusrätten anfört om andra tänkbara orsaker till olyckan än Anderssons
felbedömning synes ej vara av beskaffenhet att förtjäna avseende
och förringar i vart fall ej Anderssons ansvar. Den enda omständighet som
kan verka förmildrande för Andersson torde vara att Palmgren underlåtit
att fullgöra sin skyldighet att avbryta flygningen så snart han märkt att
övningsområdets gräns överskridits och att Andersson även i övrigt kunnat
räkna med överseende från överordnades sida. Men givetvis har ej heller
denna omständighet någon betydelse vid skuldfrågans avgörande.

Vad slutligen beträffar radioreportern Ramstens säkerhetsutrustning har
rådhusrätten i vissa avseenden grundat sitt ställningstagande på ett stadgande
i mom. 29 OSF, vilket lyder: »Vad i OSF stadgas beträffande flottilj
och flottiljchef gäller även krigsflygskolan, flygkadettskolan, flygkår och i
tillämpliga delar bomb- och skjutskolan, central verkstad, försökscentralen
och självständigt uppträdande div (flygstyrka) samt chef för dessa förband.
» Rådhusrätten har ansett det ostridigt att Andersson under övningen
haft ställningen av chef för självständig division. Detta synes emellertid
icke vara riktigt.

Chefen för flygvapnet bär i sitt i målet avgivna yttrande anfört att flottiljbegreppet
i vedertagen bemärkelse upphört under övningen, att Anderssons
division uppträdde självständigt under sektorchefen samt att Andersson
sålunda var chef för självständigt uppträdande division. Resonemanget
är uppenbarligen icke hållbart. Om en division som lyder under viss flottiljchef
för en övning underställes sektorchef, torde den därigenom icke hli
självständigt uppträdande. Av en jämförelse med övriga i berörda stadgande
omnämnda enheter, som samtliga synes ha chefer med regementsofficers

grad eller tjänsteklass, synes därjämte framgå att såsom självständigt uppträdande
division icke kan anses varje division som tillfälligtvis befinner sig
utom ordinarie förläggningsort. Vilken självständighet det här är fråga om
belystes under förarbetet till militära rättegångslagen. Liksom i denna lag
fanns i 1914 års strafflag för krigsmakten vissa bestämmelser om detaeherad
avdelning, vilket begrepp i sak lär motsvara begreppet självständigt uppträdande
avdelning. Vid prövningen av frågan i vad mån chef för sådan avdelning
var i behov av bestraffningsrätt införskaffades uppgifter från försvarsgrenscheferna.
Chefen för flygvapnet uppgav därvid att den bestraffningsrätt,
som tillerkänts chef för detacherad avdelning, kommer till användning
exempelvis då divisioner, tillhörande flottiljer med förläggningsorter
i södra och mellersta delarna av landet, för vinterutbildning förlägges
till övningsplatser i övre Norrland (SOU 1946: 91 s. 145).

Eftersom OSF är fastställd av chefen för flygvapnet, borde denne vara
mest sakkunnig att angiva innebörden av däri intagna föreskrifter. Med
hänsyn till rättssäkerheten för flygvapnets personal kan det emellertid icke
godtagas att, då det gäller händelser i förfluten tid, innebörden endast bestämmes
efter vad som vid bedömningstillfället må anses lämpligt. Intill
dess en bestämmelse ändrats måste den på vanligt sätt tolkas. Under den utredning
som föregått målets anhängiggörande har ej från något håll ifrågasatts
att Andersson i förevarande fall skulle vara att anse som chef för
självständigt uppträdande division. Och det är att märka att även chefen
för flygvapnet yttrat sig på detta stadium.

Vid tiden för ifrågavarande flygning ansåg sig sålunda Andersson icke
äga behörighet alt medgiva sådana undantag beträffande Ramstens säkerhetsutrustning
som flottiljchef kunde medgiva. Att Andersson lät Ramsten
medfölja trots att denne saknade möjlighet att sätta fotterna på katapultstolens
fotstöd, icke var försedd med flyghjälm eller g-dräkt samt icke undergått
vederbörligt undertryckskammarprov, berodde följaktligen ej på att
han givit något slags dispens utan på att han försummat sin skyldighet såsom
förare, att tillse att utrustningen var fullständig. Endast beträffande
flyghjälin och g-dräkt skulle för övrigt flottiljchef ha kunnat meddela avvikelse
från gällande föreskrifter.

Rådhusrätten har, såvitt gäller flyghjälms användande, funnit att »Ramstens
medföljande, beordrat av eskaderchefen, måste anses såsom godtagbart
skäl att meddela undantag». Eftersom eskaderchefen givetvis icke prövat
hur Ramsten var utrustad då han gick ombord på flygplanet, saknar
eskaderchefens tillstånd för Ramsten att medfölja överhuvudtaget intresse
i ifrågavarande hänseende och är följaktligen icke något skäl alls. Reträtfande
möjligheten att sätta fotterna på fotstödet samt användningen av gdräkt
och vederbörligen avprovad syrgasutrustning har rådhusrätten i stort
sett funnit att det i förevarande fall icke haft någon betydelse att tillämpliga
föreskrifter ej iakttagits. Rådhusrätten har därvid visserligen haft stöd av

vad chefen för flygvapnet anfört. Men rådhusrätten borde ändock ha kunnat
komma till den uppfattningen att säkerhetsföreskrifters iakttagande är
av sådan vikt att den som äger meddela undantag från viss föreskrift får
göra det endast efter en restriktiv saklig bedömning och att i övrigt iakttagandet
måste ske strikt och sålunda även i fall då fara ej kan förmodas
uppkomma av åsidosättande. Oaktat den inställning i saken, som flygledningen
tycks ha att döma av Thunbergs inför rådhusrätten lämnade uppgift
att han själv av bekvämlighetsskäl ej brukade bära flyghjälm, har man
nämligen att utgå från att säkerhetsföreskrifter tillkommit efter noggranna
undersökningar och ingående överväganden. Haverikommissionen har också
som sin åsikt framhållit att Ramsten på grund av vissa av bristerna i säkerhetshänseende
icke bort tillåtas medfölja.

Av det sålunda anförda torde framgå att rådhusrätten icke haft skäl att
lämna min talan utan bifall. Såvitt jag kan finna hade såväl Palmgren som
Andersson bort dömas till ansvar i enlighet med åtalet. Vad vid rådhusrätten
förekommit synes icke giva anledning till annan uppfattning beträffande
svårhetsgraden av Anderssons brottslighet än den vilken kommit till uttryck
i åtalsinstruktionen.

Svea hovrätt meddelade dom i målet den 7 april 1964. Därvid fastställde
hovrätten rådhusrättens dom, i vad därigenom åtalet mot Palmgren ogillats,
men dömde — med ändring av rådhusrättens dom i huvudsaken, såvitt
avsåg åtalet mot Andersson — denne jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen
för tjänstefel till disciplinbot å elva kronor 40 öre under tjugu dagar.

Domskälen angavs av hovrätten sålunda.

Rörande händelseförloppet i samband med kollisionen ha de vid rådhusrätten
i denna del hörda personerna i hovrätten avgivit berättelser, som i
allt väsentligt överensstämma med de i rådhusrättens dom antecknade.

Vad härefter angår de olika åtalspunkterna, behandlar hovrätten dem i
enlighet med uppställningen i rådhusrättens dom.

Begreppet övningsområde. — Andersson och Palmgren ha i hovrätten —
under åberopande av samma sakliga skäl som de i rådhusrättens dom antecknade
— vidhållit sitt bestridande av att begreppet övningsområde vid
ifrågavarande tidpunkt ägt sådan innebörd, att luftstrid varit förbjuden
utanför området.

De av åklagaren såsom sakkunnige åberopade personerna ha, utöver vad
i rådhusrättens dom antecknats, i hovrätten uppgivit i huvudsak följande.

Thunberg: Vid tiden för olyckan hade det inom flygvapnet rått delade meningar
därom, huruvida luftstrid finge äga rum utanför ett bestämt övningsområde.
Thunberg hade för sin del den uppfattningen, att vid denna
tid luftstrid fått företagas utanför sådant område. Syftet med bestämmelsen
i OSF mom. 8 hade varit att erhålla kontroll över ovidkommande flygplan.
Övningsområde brukade ej avdelas varje gång som flygövning företoges.

All flygverksamhet måste då kontrolleras från radarstationer. Trots delta
kunde det ibland vara önskvärt att avdela ett övningsområde. Med bestämmande
av sådant område avsåge man att erhålla en taktisk ram för flygövningarna,
ett ansvarsområde, motsvarande det, som stridsledning och
chefer kunde ha under krig. På så sätt finge övningsområdet en operativ
karaktär. Med bestämmande av övningsområde uppnådde man också det
viktiga syftet, att i övningen icke deltagande flygplan ej kunde komma in
i området utan särskild kontroll. Även inom ett övningsområde vore all
luftstrid kontrollerad av radarstationer. — Från säkerhetssynpunkt vore det
icke farligare att anfalla ett målförband utanför ett övningsområde än inom
detsamma, särskilt i betraktande av att flygövningar dagligen ägde rum utan
att övningsområde anbefallts. För den civila trafiken innebure anfall utanför
ett övningsområde dock större risker än ett anfall inom detsamma, enär
vid anfall utom området den civila flygtrafiken icke bleve varnad. Det vore
vidare felaktigt att anfalla ett målförband utanför ett övningsområde, om
anfallet icke påbörjats inom området.

Peyron har härstädes vidhållit sin i rådhusrättens dom antecknade uppfattning,
att det vid ifrågavarande tid, under förutsättning att radarledning
förelåge, varit tillåtet för flygplan att öva även utanför ett övningsområdes
gränser. Han har vidare anfört: Under angivna förutsättning hade det varit
tillåtet för ett försvarsförband att fortsätta en luftstrid utanför nämnda
gränser. I förevarande fall hade det från övervakningssynpunkt icke förelegat
någon risk. Nittio procent av flygvapnets övningar- försigginge utan
att särskilt övningsområde blivit bestämt, varvid övningarna skedde under
radarledning.

Boheman: I princip finge målförbandets målgång anses avslutad i och
med att förbandet lämnat övningsområdet. För att klargöra detta för försvarsförbandet
hade Boheman planlagt målförbandets flygning på sådant
sätt, att sistnämnda förband skolat passera ut ur övningsområdet vid dettas
»naturliga» gränser i väster eller öster. När emellertid — såsom skett —
målförbandet lämnat övningsområdet i sydlig riktning, hade »förnuftsmässigt»
övningsområdets gräns icke bort av detta förband uppfattas såsom
absolut. Om det emellertid stått klart för jaktroten, att målgången avslutats,
hade något anfall icke bort äga rum. Jaktförband skulle nämligen
regelmässigt icke ledas till kontakt med målförband utanför övningsområdet.
Hade emellertid kontakt uppnåtts inom detta, borde målförbandet
ha varit berett på att det kunnat ha förföljare efter sig. Sex mil vore dock
i längsta laget för förföljelse utanför övningsområdet. — Vid bedömandet
av jaktrotens flygning borde enligt Bohemans uppfattning hänsyn tagas
till att det i de särskilda bestämmelserna för övningen meddelats förbud
mot luftstrid i Arlanda kontrollzon, något som måste ha varit ägnat att leda
till uppfattningen, att det eljest ej förelegat förbud mot luftstrid utanför
övningsområdet.

I denna del av målet må ock beaktas vissa i hovrätten gjorda uttalanden
av Fröjd och Chrona.

Fröjd har uppgivit: Jaktroten hade fått kontakt med målgruppen redan
inom övningsområdet. Det vore ej vanligt, att ett målförband förföljdes så
långt som skett i förevarande fall, men övningsändamålet hade nödvändiggjort
en så lång förföljelse.

Chrona har anfört: Regelmässigt borde det icke tillåtits ett jaktförband
att förfölja så långt utanför övningsområdet som skett. Hade det ej varit
fråga om ett specialuppdrag, hade nog bijal, efter Chronas rapport om kontakt,
avbrutit övningen, eftersom det icke funnits anledning att »jaga i
kapp» så långt.

OSF mom. 8 innehöll vid den i målet ifrågavarande tidpunkten dels en
definition av begreppet övningsområde, dels ock en — uppenbarligen av
flygsäkerhetsskäl betingad — föreskrift om särskild uppmärksamhet vid
genomflygning av sådant område. Flygsäkerhetskravet får, mot bakgrunden
av sistnämnda föreskrift, anses förutsätta, att de övningar, för vilka särskilt
övningsområde bestämts, till sin huvudsakliga del utfördes inom det
sålunda bestämda området. Något förbud mot att övningar företoges utanför
bestämt övningsområde har dock icke förelegat vid sagda tid. Thunberg
har uttalat, att ett inom övningsområde påbörjat anfall enligt hans uppfattning
fått fortsättas utanför områdets gräns. Samma uppfattning har Peyron
hävdat. Av Bohemans uppgifter slutligen framgår att ett målförband, som
— på sätt skett — lämnat ett övningsområde annorstädes än vid områdets
»naturliga» gränser, finge vara berett på anfall. — Det kan anses otillfredsställande,
att föreskrifter rörande militär verksamhet äro utformade på sådant
sätt, att de ge utrymme för olika tolkningar. Även om det icke kan
anses, att en oklarhet i utfärdade föreskrifter alltid skulle ursäkta en felaktig
tolkning av desamma, måste dock i ett fall som det förevarande eu
tolkning, som står i överensstämmelse med den uppfattning, som hävdas
av vapengrenschefen och av chefen för eskaderövningen, icke böra medföra
ansvar. Beaktande i detta sammanhang kräver även den slutsats om tillåtlighet
av luftstrid utanför övningsområdet, vartill i förevarande fall det meddelade
förbudet mot luftstrid i Arlanda kontrollzon lätt föranleder.

Vid nämnda förhållanden och då, såvitt utredningen ger vid handen, kontakt
mellan jaktroten och målgruppen uppnåtts inom övningsområdet samt
radarledning skett, finner hovrätten lika med rådhusrätten, att åtalet mot
Andersson i denna del samt mot Palmgren icke bör vinna bifall. Vad Palmgren
beträffar, kommer därtill att det icke ingått i hans uppgifter som jal
att, sedan han beordrat jaktrotens insättande, i detalj följa rotens flygning,
vilket ankommit på andra militära organ. Även av detta skäl är han — oberoende
av övningsområdets betydelse från ovan behandlade synpunkter —
icke förfallen till ansvar i åtalat hänseende.

Flygningen inom Stockholms TM A under tillåten höjd. — Andersson har

i denna del, utöver vad som antecknats i rådhusrättens dom, i hovrätten uppgivit:
Under flygningen hade han uppfattat de av rrjal lämnade tillstånden
att sänka flyghöjden först till 6 000 meter och därefter ned till 4 000 meter.
När han sedan fått syn på Arlanda flygplats, hade han, med kännedom
om att det enligt säkerhetsbestämmelserna för övningen erfordrats tillstånd
för att flyga in i TMA, till rrjal riktat frågan, om roten hölle på att
komma in i TMA. Anderssons fråga hade varit avsedd som en påminnelse
till rotechefen och rrjal. Av svaret hade Andersson fått den uppfattningen,
att det icke förekommit någon annan trafik inom TMA.

Chrona har uppgivit: När jaktroten fått kontakt med målförbandet, hade
rotechefen övertagit ledningen av roten och därefter behållit den. Chrona
hade sedan meddelat »orienteringar». Han hade icke kunnat iakttaga, att
jaktförbandet gått på lägre höjd än medgivna 4 000 meter, enär höj dmätaren
ej fungerat tillfredsställande. På Anderssons fråga, vars ordalydelse han
icke längre erinrade sig, hade han svarat, att det icke funnits något flygplan
på närmare håll än fem mil och att ett plan funnits i trakten av Norrtälje.
Han ansåge dessa uppgifter ej innefatta något tillstånd.

Boheman slutligen har förklarat, att han för sin del skulle ha uppfattat
uppgiften om att någon civil trafik icke förekommit inom TMA såsom
liktydig med »TMA fritt».

Vid bedömandet av förevarande del av målet kan måhända det av Andersson
beskrivna händelseförloppet synas egendomligt. Andersson har ju
sagt sig uppfatta, att rrjal lämnat tillstånd till sänkning av flyghöjden först
till 6 000 meter och sedan till 4 000 meter. Först därefter skulle Andersson
enligt egen uppgift ha framställt frågan, om roten icke hölle på att komma
in i TMA. Frågan kan förefalla i detta tidsskede svårförklarlig, eftersom
de — enligt Andersson — tidigare meddelade tillstånden synas förutsätta,
att roten redan kommit in i TMA. Emellertid kan det ej anses utrett, att
tidsföljden beträffande tillstånden och Anderssons fråga varit en annan, än
Andersson uppgivit, i synnerhet som Anderssons berättelse i denna del vinner
visst stöd av uppgifter, som lämnats av Fröjd och Chrona. Möjligen har
anledningen till frågan varit, att målförbandet och följaktligen även jaktroten
sänkt sig så mycket, att Andersson befarat, att jaktroten hölle på att
komma lägre, än vad som varit tillåtet enligt det senast givna tillståndet —
TMA var ju även höjdbegränsat. Uppmärksamheten kan därför i fortsättningen
av detta avsnitt riktas endast på Anderssons fråga och Chronas svar
på densamma.

Av Chronas vittnesmål framgår att hans meddelande till roten icke varit
avsett som en tillåtelse att flyga under den förut medgivna höjden utan endast
som eu orientering; han skulle eljest ha svarat: »TMA fritt.»

Chronas meddelande har obestridligen icke haft den form, som en tillåtelse
att flyga ulan höjdbegränsning brukat ha. Andersson har otvivelaktigt
missuppfattat Chronas meddelande. Därmed är emellertid ej sagt, att denna

missuppfattning kan läggas Andersson till last. Om Chrona endast velat

lämna en orientering, måste det anses olämpligt att ge denna _ i och för

sig tullt påkallade — orientering i ett sådant sammanhang, att den måste
uppfattas som ett svar på Anderssons fråga. Andersson får också anses ha
hatt fog för att uppfatta den som ett svar, och eftersom de ifrågavarande
bestämmelserna tillkommit just till skydd för den civila lufttrafiken, ligger
det ytterst nära till hands att fatta ett svar, som utsäger, att någon
civil trafik icke förekomme inom TMA, såsom liktydigt med uttrycket »TMA
fritt». Så har också svaret uppfattats av Fröjd, och Boheman har i hovrätten

minst betydelsefullt i detta sammanhang är att chefen för flygvapnet i sitt
utlåtande i målet förklarat, att oaktat fastställd terminologi icke följts till
alla delar, Andersson dock måste anses ha varit berättigad att med anledning
av utväxlade meddelanden draga slutsatsen, att tillstånd i säkerhetsbestämmelsernas
mening var klart.

På grund av vad sålunda anlörts finner hovrätten Andersson icke kunna
fällas till ansvar i denna del av målet.

Anfallets slutliga genomförande. — Till utveckling av sin talan med avseende
å påståendet, att Andersson hort förstå, att målgruppen avsett att
landa, har åklagaren i hovrätten anfört: Målförbandet hade tänt lanternorna
över Stockholms TMA på en höjd av 12 000 meter. Eftersom övningen
skolat visa fientliga flygplans antagning och dessa icke flöge med tända
lanternor, hade tändandet av lanternorna inneburit, att målförbandet betraktat
målgången som avslutad. Målförbandet hade flugit rakt ut från
övningsområdet och minskat höjden från 12 000 meter till 6 000 meter med
cirka 70 meter i sekunden samt därefter »planat» ut något och fortsatt i en
jämförelsevis normal plané ned till 1 500 meter, oaktat det enligt flygsäkerhetsbestämmelserna
icke fått förekomma undanmanövrer i höjdled eller
målgäng på annat än jämna 1 000-tal meters höjd samt en till försvarsförbandet
vidarebefordrad anmälan skolat föregå höjdändringar. Måltörbandet
hade omedelbart före »anfallet» minskat farten, gått horisontellt
på medvindslinjen i förhållande till Arlanda flygplats och företagit omgruppering
till höger flank, det sistnämnda oaktat förbandet enligt övningsbestämmelserna
skolat gå i V-formering. Slutligen hade målförbandet närmat
sig flygplatsen och förts på en höjd, som icke vore ovanlig vid förestående
landning.

Andersson har i denna del, utöver vad i rådhusrättens dom antecknats,
i hovrätten förklarat sig icke ha dragit några särskilda slutsatser med anledning
av målförbandets hastighetsminskning samt vidare anfört: Enligt
hans erfarenhet kunde en fartminskning uppfattas som ett av målförbandet
vidtaget försvårande moment i övningen. Han hade i vart fall icke ansett,
att fartminskningen inneburit nagon undanmanöver i övningsbestämmelsernas
mening. Ej heller hade han dragit någon slutsats av närheten till

Arlanda flygplats. Av de anvisningar för övningen, enligt vilka Arlanda
utgjort bas för målförbandet, hade han nämligen — såvitt han nu kunde
erinra sig — ej erhållit del. När Andersson brutit ut från rotechefen, hade
han haft den uppfattningen, att målförbandet gått på en stabiliserad höjd
av 2 000 meter. Hade han vetat, att målförbandet förts på en höjd av 1 500
meter, hade han säkert börjat »undra». Men med sitt bedömande av höjdläget
hade han uppfattat målförbandets höj dändring, flankgruppering och
kursändring såsom tydande på förnyad målgång.

Angående de slutsatser, som kunnat dragas av målförbandets flygning,
ha de sakkunnige uttalat följande.

Thunberg: Målförbandets manövrer kunde ha givit anledning till flera
reflektioner. En sammanställning av samtliga föreliggande omständigheter
hade väl bort föranleda en »normalt kvicktänkt» förare till slutsatsen,
att målgången avslutats. Å andra sidan hade nordnordosllig kurs
på 1 500 meters höjd i och för sig icke varit ägnad att föranleda till antagande,
att målförbandet avsett att landa. Ej heller målförbandets hastighet
hade bort ge anledning till reflektion, ty förbandet hade kunnat vara på väg
in i övningsområdet på nytt för att representera ett förband med andra farter.
En omgruppering eller flygning i höger flankformering vore emellertid
något, som normalt icke borde ske under målgång.

Peyron: En undanmanöver i höjdled utfördes som »ett brant hopp eller
en kraftig sväng». Det vore svårt att säga, huruvida en dykning med 70 meter
i sekunden vore att anse som en undanmanöver. Det vore visserligen en
brant dykning, men mycket berodde också på farten. Ett anfall under en
sådan dykning torde dock ej innebära någon risk, om flygplanen icke gjorde
någon sväng och om de fördes med tända lanternor. Huruvida en fartminskning
från 800 till 450 kilometer i timmen vore att anse som undanmanöver,
vore en fråga, som måste besvaras nekande. Under en landningsmanöver
finge något anfall ej äga rum. I detta fall hade emellertid jaktförbandet
icke haft något belägg för att målförbandet avsett att gå ned på Arlanda.
För det första hade det varit obekant för försvarssidan (jaktsidan),
att Arlanda fått utnyttjas som bas. Vidare hade målförbandet befunnit sig
på sådan höjd, 1 500 meter, att det saknats anledning att misstänka landning.
För att höjden skolat tyda på landning, borde den ha varit omkring
500 meter eller i vart fall under 1 000 meter. Så snart ett plan befunne sig på
högre höjd än 1 000 meter, behövde man ej räkna med att det skulle landa.
Förbandets formering till höger flank hade däremot kunnat förefalla mera
misstänkt men vore, på ifrågavarande höjd, alt anse som en mycket ovanlig
formering för landning. Även i betraktande av samtliga omständigheter —
den kraftiga liöjdminskningen, målförbandets tända lanternor, hastighetsminskningen,
formeringen till höger flank och närheten till Arlanda — kunde
det ej anses ha bort framstå som klart, alt målförbandet avsett att landa.
Möjligen skulle dock förbandets flankformering ha kunnat föranleda

misstanke därom. I och med att målförbandet intagit flankformering, hade
Andersson med hänsyn till övningsbestämmelsernas föreskrift, att målförbandet
skolat föras i V-formering, icke haft rätt att anfalla. Emellertid hade
Andersson icke fullföljt anfallet, d. v. s. han hade ej gått in på skjutavstånd.
Formellt och taktiskt hade Anderssons flygning utgjort slutet av en inflygning.
Andersson hade haft rätt till närmande, till en inflygning, men han
hade haft skyldighet att där avvakta utvecklingen.

På särskild fråga av Anderssons försvarare om betydelsen av en höjdseparation
å 300 meter mellan Anderssons och Bergmans plan har Peyron
tillagt: Därest eu sådan höj dseparation förelegat, hade det icke förefunnits
någon bedömbar risk för sammanstötning, och en dylik höj dseparation gåve
klart belägg för att man icke kunde påstå, att Andersson anfallit.

Neij har — sedan åklagaren redogjort för honom för de tidigare berörda
omständigheter, som enligt åklagarens mening tytt på att målförbandet förberett
landning, och därefter frågat, vilka slutsatser Neij ansåge bort kunna
dragas av dessa omständigheter — svarat: Neij skulle icke därav ha kunnat
draga några definitiva slutsatser men skulle ha funnit viss anledning att
misstänka landningsavsikt hos målförbandet. Det vore dock för mycket sagt,
att det legat nära till hands att misstänka sådan avsikt. Neij ville hellre säga,
att landningsavsikt icke förefallit osannolik. — Flera indikationer skulle
förelegat för ett antagande, att förbandet hade avslutat sin målgång. Sådana
indikationer hade varit, att målförbandet hade förts utanför övningsområdet,
kraftigt minskat höjden och övergått till höger flankformering.
En motindikation vore emellertid, att målförbandet synts ånyo ha varit på
väg mot övningsområdet.

Neij har vidare anfört: Anderssons flygning hade inneburit ett närmande
till men icke ett anfall på målförbandet. Under de vid flygningen föreliggande
omständigheterna hade ett anfall icke varit välbetänkt, men ett närmande
hade enligt Neijs bedömande varit tämligen ofarligt och hade, då målförbandet
förts med tända lanternor — varvid det kunde anmärkas, att
flygvapnets lanternor i regel vore driftsäkra — och Andersson vore en välutbildad
förare, knappast inneburit några avsevärda risker från säkerhetssynpunkt,
låt vara att närmandet knappast kunde anses helt riskfritt, eftersom
jaktroten icke kunnat veta, vad målgruppen ämnat företaga sig. Det
hade dock varit klokare av Andersson att avbryta övningen tidigare; hans
flygsätl vore »icke rekommendabelt men acceptabelt». Ingenting talade enligt
Neijs mening för att Andersson handlat vårdslöst.

På frågor av Anderssons försvarare har Neij tillagt: En höjdseparation
av 300 meter innebure en väsentligt ökad säkerhet; den finge betecknas som
»en ganska god säkerhetsmarginal», även med hänsyn till att målförbandet
kunnat vidtaga ytterligare höjdsänkningar. Flankformering för landning
brukade intagas på en höjd av 400 meter och icke så högt som 1 500 meter.

Boheman: 1 500 meter vore icke en normal höjd för förberedande av land -

ning, men Svea radar brukade i detta hänseende på grund av de särskilda
förhållandena i Stockholmsområdet tillämpa landning från denna höjd.

Kronqvist slutligen har uttalat, att han för sin del ansåge en landningshöjd
av 1 500 meter såsom naturlig.

Lika med rådhusrätten finner hovrätten icke visat, att de rådande siktlörhållandena
varit sådana, att Andersson till följd av dem ej bort företaga
utbrytning från rotechefen.

Vad härefter angår frågan, huruvida Andersson på grund av målförbandets
manövrering bort förstå, att förbandet avsett att landa, ha de av åklagaren
åberopade sakkunnige icke utsagt, att det klart framginge av manövreringen,
att förbandet haft sådan avsikt. Thunberg och Neij ha dock ansett,
att en sammanställning av målförbandets olika manövrer hade givit
viss anledning till ett sådant antagande, men samtidigt framhållit, att målförbandets
kursändring från sydlig kurs till nordlig hade utgjort en motindikation,
emedan förbandet därigenom kunnat antagas ha haft för avsikt
att på nytt gå in i övningsområdet.

Enligt hovrättens mening måste det av flera skäl anses ha bort framgå,
att målförbandet betraktat målgången som avslutad. I säkerhetsbestämmelserna
för övningen hade föreskrivits att i övningen deltagande flygplan skolat
ha tända lanternor vid flygning inom civilt kontrollerat luftrum. Utredningen
ger emellertid vid handen, att målförbandet — utan att föreskrift
därom förelegat — tänt lanternorna på betydligt högre höjd än vid nedgången
i TM A. Enligt samma bestämmelser hade målförbandet ägt ändra höjd
först efter en anmälan, som skolat vidarebefordras till jaktförbandet. Någon
sådan anmälan hade emellertid icke avgivits, innan målförbandet inlett en
manöver, som minskat dess höjd med omkring 10 000 meter. Enligt bestämmelserna
hade vidare målförbandets företag skolat utföras på hela 1 000-tal
meter. Utredningen ger vid handen, att förbandet slutat sin plané på 1 500
meters höjd och därefter bibehållit denna höjd. Slutligen hade förbandet,
oaktat så icke varit föreskrivet i de för eskaderövningen utfärdade bestämmelserna,
ändrat sin formering från V-grupp till höger flankformering.

Det synes tvivelaktigt, om Andersson under angivna förhållanden bort inse,
afl målförbandet avsett att landa. Andersson har, såvitt utretts, saknat
kännedom om att målförbandet varit baserat på Arlanda. Han har vidare
gjort gällande, att han, eftersom Arlanda vore en civil flygplats, saknat anledning
räkna med att målförbandet skolat landa där. Vid bedömande därav,
huruvida han ändock bort förstå, att en landning på Arlanda varit avsedd,
torde den hastighets- och höj dminskning, som målförbandet företagit
i riktning mot flygplatsen, i och för sig få anses ha givit anledning till antagande,
att en landning planerats ske där. Emellertid visar utredningen
även, all målförbandet först letts till en punkt 10 kilometer söder om Arlanda
och därefter 15 kilometer nordnordost om flygplatsen. Sett särskilt
mot bakgrunden av Anderssons bristande kännedom om var målförbandet

4—650U6. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

varit baserat och det förhållandet, att Arlanda är en civil flygplats, kan
målförbandets uppträdande icke anses ge säkert stöd åt antagandet, att Andersson
hort förstå, att förbandet skolat landa på denna flygplats. På grund
härav anser hovrätten det icke kunna läggas Andersson till last, att han utfört
anflygningsmanövern, under det att målförbandet avsett att landa.

Däremot finner hovrätten, att Andersson bort förstå, att målgången varit
avslutad. Fråga blir då, om han det oaktat ägt företaga en anflygning mot
förbandet.

Andersson har i hovrätten uppgivit: Ett normalt anfall tillginge till eu
början på det sätt, som han hade fört flygplanet. Hans avsikt hade dock
icke varit att fullfölja ett anfall utan endast att för Ramsten demonstrera,
hur en inflygning företoges, d. v. s. att med bibehållen höjdseparation närma
sig målflygplanet till ett avstånd av 300—700 meter samt därefter avbryta
företaget. Hade han avsett att fullfölja anfallet, skulle han icke ha
hållit denna höjdseparation utan fört sitt plan i jämnhöjd med målflygplanet.

Enligt TAAJ omfattar jaktflygplans anfall följande beståndsdelar: Utgångsläge
för anfall, inflygning, eldgivning och utflygning.

Av Pevrons uppgifter framgår att Andersson ägt rätt att närma sig målförbandet
och att företaga en inflygning men icke något därutöver så länge
målförbandet icke fördes i föreskriven V-formering. Enligt Neij hade ett
närmande mot målförbandet icke varit helt riskfritt.

För ifrågavarande övning hade utfärdats omfattande säkerhetsbestämmelser,
avsedda för försvarsjaktens och anfallsförbandens uppträdande under
målgång. Uppenbarligen voro dessa bestämmelser icke gällande, efter
det målgången avslutats, och man kunde därför icke förutsätta, att målförbandet
då skolat iakttaga dem. Såsom hovrätten funnit, hade Andersson
bort inse, att målgången avslutats. Genom att under inflygning ha närmat
sig målförbandet på det sätt utredningen ger vid handen måste Andersson
anses ha åsidosatt det flygsäkerhetskrav, som föranlett bestämmelsernas
utfärdande. Härigenom har han gjort sig skyldig till tjänstefel.

När det sedan gäller att bedöma, huruvida Anderssons förfarande även
inneburit allmänfarlig vårdslöshet, måste vid övervägande av vad under
dessa mycket speciella förhållanden skall anses utgöra oaktsamhet beaktas
de faror stridsflygning i allmänhet innebär, framför allt genom de mycket
stora och hastiga stegringar i olycksfallsrisken, som kunna uppkomma jämväl
ulan att personal kan lastas därför. Den ytterligare risk Anderssons förfarande
inneburit är jämförd därmed så ringa, att förfarandet ej kan anses
oaktsamt. Härtill kommer att den direkta orsaken till haveriet ej kunnat
med säkerhet fastställas. Därest det anfallna planets akterlanterna slocknat,
vilket icke är helt osannolikt, är detta en omständighet, med vilken Andersson
ej haft alt räkna. Ytterligare sådana omständigheter äro de förhållandena,
att de båda nu aktuella planens svängar kommit att utföras så gott som

samtidigi och åt samma håll, att Kronqvist på grund av bristande upplösningsförmåga
hos radarskärmen ej sett att det var fler än tre plan i närheten
av varandra samt därför ej uppmärksammat jaktroten och varnat, samt
att radiotrafiken mellan Chrona och jaktroten ifråga om höjdtillståndet fått
ett olyckligt innehåll. Det är således ej styrkt, att haveriet vållats av Andersson,
och det måste i vart fall anses ha limat mer av våda än av vållande. Andersson
är därför icke förfallen till ansvar för allmänfarlig vårdslöshet. För
vad Andersson enligt hovrättens bedömande låtit komma sig till last förskyller
han disciplinstraff.

Beträffande Ramstens medföljande. — Vad i denna del härstädes förekommit
föranleder icke frångående av rådhusrättens bedömande.

Från denna dom, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av assessorn Cederlund och adjungerade ledamoten Lambe, var assessorn
Sundberg och hovrättsrådet Dillen skiljaktiga på sätt framgår av
följande.

Angående åtalspunkten 1) mot Andersson var Sundberg skiljaktig beträffande
motiveringen och anförde i detta hänseende:

I vad gäller övningsområdet finner jag lika med övriga ledamöter, att det
vid den tid åtalet avser icke förelegat förbud att utanför övningsområdet
fullfölja anfall, som inletts genom kontakt inom området. Såsom Bergman,
Fröjd, Boheman och Chrona framhållit, hade emellertid förföljandet i detta
fall pågått längre utanför övningsområdet än vad som eljest brukat ske vid
övningar av detta slag.

Omedelbart söder om övningsområdet vidtog Stockholms TMA, som var
ett från flygsäkerhetssynpunkt särskilt känsligt område. För detta gällde i
de särskilda bestämmelserna för flygsäkerhetstjänsten vid denna övning
vissa speciella regler, varav framgår den särskilt stora vikten av att flygning
i TMA ej ägde rum utan tillstånd. Av Kronqvists berättelse i hovrätten, vilken
överensstämmer med vad som därvidlag antecknats i rådhusrättens
dom, framgår att jaktrotens uppträdande i närheten av målförbandet, vilket
han lett till landning, för honom kommit helt överraskande, ehuru även han
då övervakat TMA med radar. Det synes därför klart, att påståendet att flygsäkerheten,
oaktat tillstånd ej förelegat, ej eftersatts, enär företaget övervakats
av Chrona genom radar, är felaktigt. Ansvaret för att flygning i TMA
ej skedde utan tillstånd åvilade endera av Chrona såsom rrjal eller Fröjd
såsom förbandschef. Efter det jaktroten fått kontakt med målgruppen, hade
ledningen övertagits från Chrona av Fröjd och ansvaret för att tillstånd inhämtades
var därefter hans. Sedan Andersson ingripit, såsom en påminnelse
till Chrona och Fröjd, med en fråga, huruvida jaktroten icke hållit på
att gå in i TMA (d. v. s. underskrida 4 000 meters höjd, vilken var »TMAtaket»
efter det senast meddelade tillståndet), har Chrona lämnat ett meddelande
av innebörd alt annan trafik ej förekommit inom TMA. — Det är
i detta sammanhang av intresse, att Chrona i hovrätten uppgivit, att radarhöjdmätaren
icke fungerat tillfredsställande, varför han icke kunnat vara
säker på jaktrotens höjd. -— Enär Anderssons fråga ej formulerats som eu
begäran om tillstånd till lägre höjd utan snarare som en begäran om orientering,
har Andersson haft särskild anledning att noggrant uppmärksamma

100

svaret. Eu ytterligare anledning härtill har varit, att Andersson bort förstå,
att Fröjd, som haft lägre tjänsteställning än Andersson, skulle komma att
efter Anderssons ingripande låta sig påverkas av om Andersson nöjt sig
med svaret, såsom också Fröjd vid förhör hos MO medgivit, låt vara att han
sedan återtagit medgivandet. Ehuru Chronas svar icke inneburit något tillstand
utan varit formulerat som en orientering och det dessutom som en
orientering om annat än vad frågan avsett, har Andersson icke begärt något
förtydligande utan handlat såsom om tillstånd lämnats att gå ned till den
för övningen vid strid under mörker bestämda lägsta flyghöjden 1 000 meter.
Med hänsyn till Chronas meddelande, på vilket, såsom Iedningssystemet
är uppbyggt, Andersson måste kunna lita obetingat, kan det dock icke
läggas honom till last såsom tjänstefel att han icke redan då fråntog Fröjd
ledningen och vidtog åtgärd för företagets avbrytande, enär ett sådant ingripande
blott bör ske undantagsvis och Andersson i avsaknad av radar
hade sämre möjligheter att bedöma läget i övrigt än Fröjd. De två hittills
behandlade omständigheterna — nämligen att företaget bedrevs allt längre
från övningsområdet och att Andersson, även om han trott att någon fara
för annan trafik ej förelåg, bort inse, att frågan om formligt tillstånd till
lägre flyghöjd lämnats alltjämt varit något oklar — måste ändock alltjämt
tagas i beaktande vid bedömande av den därefter kommande händelseutvecklingen
och utgöra indicier för att Andersson på grund av åliggandet att
skaffa Kamsten möjlighet till ett tillfredsställande reportage börjat gå längre
än som eljest var normalt för en övning av detta slag. Detta blir ännu
mer framträdande vid anfallets slutliga genomförande. Även om Andersson
då ej bort inse, att målgruppen höll på att landa, så måste han — huvudsakligen
på de av åklagaren som tecken på landning anförda skälen och då
han själv i hovrätten uppgivit, att målgruppens flygplan då gått med så
stora inbördes avstånd att de knappast intagit någon vedertagen formering
— ha förstått, att de då icke längre företogo målgång. Hans i slutskedet företagna
åtgärder ha, hur man än vill definiera begreppet anfall, i vart fall
avsett ett omedelbart förestående sådant — låt vara med höjdseparation,
därvid Andersson haft underläge på omkring 300 meter, enligt hans egen
uppgift — och gått längre än ett enbart avvaktande under inflygning. Detta
har med hänsyn till ovissheten om vad målflygplanen därnäst "skolat företaga
sig — bl. a. hade man att räkna med att höjdseparationen när som
helst kunde utjämnas, då planen tidigare sänkt sig och Andersson blott hade
akterlanternan att gå efter — och omständigheterna i övrigt, däribland
att Andersson brutit ut från rotechefen, varit så oförsvarligt att Andersson
måste anses ha gjort sig skyldig till oförstånd, som är att anse som tjänstefel.

När det sedan gäller att bedöma, huruvida Anderssons förfarande även
inneburit allmänfarlig vårdslöshet, måste vid övervägande av vad under
dessa mycket speciella förhållanden skall anses utgöra oaktsamhet beaktas
de faror stridsflygning i allmänhet innebär, framför allt genom de mycket
stora och hastiga stegringar i olycksfallsrisken, som kunna uppkomma jämväl
utan att personal kan lastas därför. Den ytterligare risk Anderssons förfarande
inneburit är jämförd därmed så ringa, att förfarandet ej kan anses
oaktsamt. Härtill kommer att den direkta orsaken till haveriet ej kunnat
med säkerhet fastställas. Därest det anfallna planets akterlanterna slocknat,
vilket icke är helt osannolikt, är detta en omständighet, med vilken Andersson
ej haft att räkna. Ytterligare sådana omständigheter äro de förhållandena,
att de båda nu aktuella planens svängar kommit att utföras så

101

gott som samtidigt och åt samma håll, att Kronqvist på grund av bristande
upplösningsförmåga hos radarskärmen ej sett att det var fler än tre plan i
närheten av varandra samt därför ej uppmärksammat jaktroten och varnat,
samt att radiotrafiken mellan Chrona och jaktroten ifråga om höj dtillståndet
fått ett olyckligt innehåll. Det är således ej styrkt, att haveriet vållats
av Andersson, och det måste i vart fall anses ha timat mer av våda än
av vållande. Andersson är därför icke förfallen till ansvar för allmänfarlig
vårdslöshet.

Dillen var skiljaktig beträffande det avsnitt, som i rådhusrättens dom och
i majoritetens votum erhållit rubriken »Anfallets slutliga genomförande»,
och till följd därav även i fråga om domslutet i huvudsaken, såvitt angår
Andersson, samt anförde:

Vid bedömande av detta avsnitt — varvid jag utgår från Anderssons i majoritetens
votum återgivna uppgifter, vilka icke vederlagts — finner jag,
särskilt med hänsyn till Peyrons och Neijs uttalanden, anledning att ifrågasätta,
om Andersson kan anses ha i egentlig mening utfört något anfall.

I TAAJ sägs om jaktflygplans anfall, att »anfallet påbörjas i utgångsläge
för anfall samt omfattar inflygning, eldgivning och utflygning». I den betydelse,
som TAAJ givit begreppet anfall, har Andersson tydligen företagit
sig något, som faller under detta begrepp: han har följt efter målförbandet
och närmat sig detta, d. v. s. företagit, vad som i TAAJ benämnes inflygning.
Icke desto mindre ha både Peyron och Neij uttalat, att Anderssons flygning
ej omfattat något anfall. Det förefaller därför, som om nämnda ord användes
i två skilda betydelser, en mera omfångsrik, innefattande jämväl inflygning,
och en till omfånget mera inskränkt, som — bortsett från utflygningen
— innefattar endast själva slutskedet av det vidare begreppet, ett
slutskede, som kännetecknas, i krig av eldgivning och i fredstid av fingerad
sådan.

De båda sakkunnige, som i hovrätten uttalat sig därom, huruvida anfall
mot ett förband, som icke längre fungerade som målgrupp, vore tillåtet eller
ej — Peyron och Neij — äro eniga därom, att anfall i ordets mera inskränkta
bemärkelse icke får företagas mot sådant förband men att däremot
inflygning ej är förbjuden; en sådan betecknas av Neij som tämligen
ofarlig under de i målet omnämnda förhållandena. Något mer än en inflygning
har emellertid Andersson, såvitt utrönts, icke företagit, och därtill har
han enligt de nämnda sakkunnige varit berättigad. Dessa ha också framhållit
den betydelse, som i detta sammanhang är att tillmäta den av Andersson
uppgivna höjdseparationen.

Mot vad här sagts kan måhända invändas att den nämnda uppfattningen
om risken vid inflygning vederlägges därav, att en sammanstötning dock
skett i detta fall. Det väsentliga i detta sammanhang är emellertid, om eu
inflygning under förhandenvarande omständigheter medfört en bedömbar
risk. En olycka kan ju inträffa på grund av omständigheter, som icke rimligen
kunnat förutses — och i förevarande fall synes det ej uteslutet utan
tvärtom sannolikt, att såsom en icke förutsebar omständighet vid olyckan
medverkat slocknandet av målflygplanets akterlanterna — och i dylikt fall
kan olyckan uppenbarligen ej anses orsakad av vårdslöshet. Såsom nämnts
har också Neij — vilken vid förhöret i hovrätten föreföll att noga överväga
sina uttalanden, innan han besvarade till honom ställda frågor —- förklarat,
att enligt hans mening ingenting talade för att Andersson handlat vårdslöst.

102

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan det enligt min mening ej anses
ha förebragts fullt övertygande grunder för påståendet, att Andersson i nu
förevarande hänseende handlat vårdslöst, och åtalet i denna del bör därför
icke bifallas.

På grund härav och på de av majoriteten i övriga delar anförda skälen
lämnar jag åtalet mot Andersson helt utan bifall.

Militieombudsmannen fullföljde talan mot hovrättens dom under yrkande
att åtalen helt måtte bifallas. I sin den 20 november 1964 dagtecknade
revisionsinlaga anförde militieombudsmannen följande.

Militära övningar är till mycket stor del att karaktärisera som farlig
verksamhet. Såsom faromoment berörande allmänheten kommer väl användningen
av ammunition och sprängmedel främst i tankarna; skjutolyckor
inträffar då och då, ej sällan med dödlig utgång. Men övningar i
flygning och särskilt stridsflygning innefattar avsevärt större risker till
person och egendom. Antalet flyghaverier av den allvarliga beskaffenhet
att flygplan — med ett nyanskaffningsvärde i dagens läge av cirka sex
miljoner kronor per flygplan — totalförstörts och ett eller flera människoliv
gått till spillo har under ettvart av de senaste åren uppgått till cirka
15. Medräknas även de fall, i vilka flygplan totalförstörts utan att någon
omkommit, stiger siffran till ungefär det dubbla. Givet är att händelser av
nu berört slag icke kan helt undvikas, om krigsmaktens effektivitet skall
kunna upprätthållas. Av desto större vikt är det då att alla möjligheter
vidtages att motverka ödesdigra följder av den farliga verksamheten. Handskandet
med eldvapen, ammunition, minor o. d. regleras genom detaljerade
föreskrifter i säkerhetsinstruktionen för armén och särskilda övningsbestämmelser.
Det torde vara en allmän uppfattning att dylika föreskrifter
skall rigoröst åtlydas, och brott mot dem föranleder regelmässigt ansvar
och skadeståndsskyldighet. Även då det gäller flygövningar utfärdas särskilda
övningsbestämmelser vid sidan av generellt giltiga ordnings- och
säkerhetsföreskrifter för flygning (OSF). Självklart måste vara att också
sådana föreskrifter skall noggrant iakttagas. Vid granskning av förundersökningshandlingar
angående flyghaverier har jag emellertid fått det intrycket
att överträdelser av föreskrifterna förekommer i anmärkningsvärt
stor omfattning, ehuru beivran sker endast i undantagsfall. Detta förhållande
synes med hänsyn till flygsäkerheten vara betänkligt.

I förevarande mål är praktiskt taget alla faktiska omständigheter ostridiga,
och det kan därför utan vidare konstateras att rent objektivt sett flera
olika föreskrifter överträtts. Hovrätten har emellertid ansett att vad som
förekommit, bortsett från ett visst förfarande, icke kan läggas vederbörande
till last. Därvid har hovrätten bl. a. åberopat uttalanden av chefen för
flygvapnet. Eftersom denne har det högsta ansvaret för flygsäkerheten,
kan det synas naturligt att fästa avgörande vikt vid hans ställningstaganden.
Såsom torde framgå av det ovan anförda är emellertid förhållandena

103

icke tillfredsställande då det gäller iakttagandet av bestämmelser som meddelats
för att tillgodose flygsäkerheten eller eljest har betydelse för denna.
Detta får i viss mån sin förklaring, om den ytterst ansvarige har den inställningen
att det visserligen är nödvändigt att säkerhetsföreskrifter gives
men att det ej är lika behövligt att föreskrifterna iakttages i varje särskilt
fall och att det, med hänsyn till flygvapnets behov av att få korrekta upplysningar
om orsaken till haverier, överhuvudtaget ej är önskvärt att judiciella
myndigheter ingriper i anledning av överträdelser. Vad flygvapenchefen
anfört i målet och i annat sammanhang talar för att en sådan inställning
icke är främmande för honom. I sin tur kan det förklaras med att
flygvapenchefen har högsta ansvaret icke blott för flygsäkerheten utan även
för flygvapnets effektivitet och dessutom är högste chef för försvarsgrenens
personal. Den ståndpunkt flygvapenchefen intagit i olika frågor i målet
kan därför icke utan vidare godtagas som ett uttryck för objektiv sakkunskap.
Det måste vid värderingen av flygvapenchefens bedömningar utrönas
i vad mån bärande skäl finnes för dessa. Detta är en självklarhet
som i och för sig icke behöver påpekas i en rättegångsinlaga. Att jag likväl
gör det, beror på den betydelse saken har för den flygande personalens säkerhet
och försvarskostnaderna. Ett exempel må belysa vad som avses. Enligt
hovrättens dom har flygvapenchefen under edsansvar sagt: »Från flygsäkerhetssynpunkt
vore det icke farligare att anfalla ett målförband utanför
ett övningsområde än inom detsamma, särskilt i betraktande av att flygövningar
dagligen ägde rum utan att övningsområde anbefallts.» Att ett
målförband, som avslutat målgången och lämnat övningsområdet, kan göra
oväntade manövrer, skulle alltså icke betyda något. När sedan hovrätten i
domen funnit att »en felaktig tolkning» av bestämmelser om övningsområde
kan anses ursäktad av att den »står i överensstämmelse med den uppfattning,
som hävdas av vapengrenschefen och av chefen för eskaderövningen»,
måste en flygförare kunna få den uppfattningen att det icke är
förenat med särskilda risker för militära flygplan att flyganfall utföres
utanför anbefallt övningsområde och att föreskrifter för stridsflygningsövning
kan åsidosättas i vid utsträckning utan att ansvar därför utkräves; i
vart fall om högre chef i efterhand godkänner åsidosättandet. Det är uppenbart
att en sådan uppfattning vore felaktig. Men dessutom vore den skadlig,
i det att den kunde förleda förare till manövrer, genom vilka personal
och flygplan förolyckas.

Resultatet av hovrättens prövning är överhuvudtaget otillfredsställande.
Det innebär i realiteten att ett mycket allvarligt eftersättande av flygsäkerhetens
krav kan anses försvarligt. Visserligen torde hovrätten ha menat att
detta endast gäller i förevarande fall, men de skäl hovrätten i sådant hänseende
anfört är icke på något sätt speciella. Samma eller likvärdiga omständigheter
kan åberopas vid snart sagt varje tillfälle då fråga är om flygsäkerhetens
iakttagande. Hovrättens dom skulle sålunda kunna få verk -

104

ningar även utanför ifrågavarande mål. För en försumlig förare, som på
grund därav blir straffri, är fördelen till synes påtaglig. Men varje förare,
liksom annan som medföljer i ett flygplan, är för sitt liv beroende av att
andra flygplan i närheten manövreras i enlighet med gällande föreskrifter
och vad flygsäkerheten eljest kräver. Att en förare själv uppträder på ett
normalt aktsamt sätt är ej tillräckligt för att motverka flygnings farlighet,
utan han måste också kunna lita på att andra gör det. Det är följaktligen
angeläget att man konsekvent söker framtvinga ett riktigt handlande av
alla dem som har uppgifter i samband med flygföretag. Hovrättens dom
står därför ytterst ej i överensstämmelse med personalens eget intresse.
Anledning finnes att antaga att insikt därom föreligger, åtminstone i viss
utsträckning, bland den flygande personalen. Det må i detta sammanhang
upplysas att en haverikommission, som förutom juridiskt utbildad ordförande
och sekreterare uteslutande består av personal från flygvapnet, icke
har till uppgift att direkt uttala sig i ansvarsfrågor (se SFS 1959:39) och
att kommissionens rapport ligger till grund för utlåtande av chefen för
flygvapnet, vilket tillställes alla flygvapnets flottiljer. I förevarande fall
avvek utlåtandet endast i ett avseende från den bedömning kommissionen
gjort.

Vad härefter angår enskildheterna i hovrättens dom synes hovrätten i
fråga om begreppet övningsområde ha funnit att övningar, för vilka särskilt
övningsområde bestämts, till sin huvudsakliga del skall utföras inom området.
Men Andersson och Palmgren har likväl icke ansetts skyldiga till
åsidosättande av tjänsteplikt genom att de underlåtit att avbryta ifrågavarande
flygning.

De skäl som hovrätten åberopat i sistnämnda hänseende bör, enligt min
mening, mot bakgrunden av det här förut anförda icke tillerkännas avseende.
De torde emellertid ej heller i och för sig vara värda beaktande.
Föreskriften i övningsbestämmelserna om visst övningsområde synes, lika
litet som föreskriften i mom. 8 OSF, giva utrymme för olika tolkningar såvitt
i målet är fråga. För övrigt måste det betecknas som missvisande att i
detta sammanhang tala om tolkningsfråga, eftersom såväl Andersson som
Palmgren helt enkelt bortsett från bestämmelserna. Chefen för flygvapnet
har, enligt domen, medgivit att det vore felaktigt att anfalla ett målförband
utanför övningsområdet, om anfallet icke påbörjats inom området. I förevarande
fall har väl kontakt mellan jaktroten och målgruppen uppnåtts
och förföljning påbörjats inom övningsområdet, men anfallet har icke ägt
rum förrän i samband med kollisionen. Eskaderchefen har, enligt domen,
uttalat att förutsättningen för alt det skulle vara tillåtet att öva utanför
övningsområde var att radarledning förelåge. Sedan kontakten mellan jaktroten
och målgruppen uppnåtts, har emellertid icke radarledning men väl
radarövervakning förekommit. Under dessa förhållanden är det svårt att
förstå hur hovrätten kan påstå att den »felaktiga tolkningen» står i över -

105

ensstämmelse med den uppfattning som hävdas av vapengrenschefen och av
chefen för eskaderövningen. Den omständigheten att i övningsbestämmelserna
intagits förbud mot luftstrid i Arlanda kontrollzon har icke haft någon
betydelse för vare sig Andersson eller Palmgren när åtalade brott begicks.
Detta framgår av deras före rättegångens början avgivna berättelser.

Såsom ett särskilt stöd för att icke finna Palmgren förfallen till ansvar
i åtalat hänseende har hovrätten anfört att det icke ingått i hans uppgifter
som jal att i detalj följa rotens flygning. Enligt mom. 42 OSF är emellertid
varje chef skyldig att övervaka att gällande bestämmelser åtlyds av underlydande
flygande personal. Dessutom stadgas i kap. 6 mom. 35 tjänstereglementet
för krigsmakten, att chef icke får lämna oanmärkt uppdagat fel
eller försummelse mot gällande föreskrifter in. m. för tjänsten. Det synes
mig uppenbart att Palmgren på grund av dessa föreskrifter och med hänsyn
till flygsäkerhetens krav varit pliktig att låta avbryta rotens flygning, även
om han eljest icke haft till uppgift att i detalj följa denna. Det tjänstefel
Palmgren begått genom att åsidosätta nämnda plikt är långt ifrån ringa.
Tydligast framgår det därav, att Palmgren genom att handla på sätt det
ålegat honom skulle ha kunnat förhindra ifrågavarande haveri.

Beträffande flygningen inom Stockholms TMA under tillåten höjd har
hovrätten funnit Andersson icke kunna fällas till ansvar. Motiveringen i
detta hänseende innebär att Anderssons påstående, att han trott att tillstånd
meddelats till flygning jämväl under 4 000 meter, godtagits.

Såsom hovrätten själv antytt är påståendet, sådant det av Andersson närmare
utvecklats, föga trovärdigt. Vidare har Chrona icke kunnat bekräfta
Anderssons uppgifter på avgörande punkter. Slutligen ger hela flygningens
förlopp ett bestämt intryck av att Andersson medvetet bortsett från icke
blott bestämmelsen om särskilt övningsområde utan även föreskriften om
särskilt tillstånd för flygning inom Stockholms TMA. Vid dessa förhållanden
synes hans påstående ha bort lämnas utan avseende.

Men även om man i likhet med hovrätten godtager påståendet, följer därav
icke att Andersson kan anses ha handlat försvarligt då han underlät att
avbryta flygningen. Enligt uttryckliga bestämmelser skulle elt tillstånd att
flyga på lägre höjd ha givits i viss form, och ostridigt är att något sådant
tillstånd ej givits. Andersson borde därför, om han velat lyda givna föreskrifter
och beakta flygsäkerhetshänsyn, ej ha låtit flygningen fortsätta
som skett utan att först ha utverkat ett tillstånd i vederbörlig form. Ett
dylikt skulle dock, enligt vad utredningen visar, icke ha erhållits i förevarande
fall av hänsyn till den civila trafiken. Men givetvis är det tänkbart
att underskridande av den tidigare tillåtna minimihöjden likväl kunnat få
ske under särskilda förhållanden, t. ex. för att avvärja eu hotande kollision.
Någon omständighet av denna kvalitet föreligger emellertid icke. Hovrätten
har alltså, även i donna del, gjort en felbedömning. Eftersom hovrätten därvid
beskyllt Chrona för att ha handlat olämpligt genom alt giva orientering

4|—650H6. Militieombudsmamiens ämbetsberättelse

106

i ett sådant sammanhang att den måste uppfattas som ett svar på Anderssons
fråga, må påpekas att Chrona icke medgivit sakförhållandet och att
Anderssons uppgift därom enligt hovrättens egen uppfattning är egendomlig.
Med hänsyn härtill är beskyllningen ogrundad.

I fråga om anfallets slutliga genomförande har hovrätten till en början
uttalat att rådande siktförhållanden icke visats vara sådana att Andersson
till följd av dem ej bort företaga utbrytning från rotechefen. Eftersom någon
motivering utöver vad rådhusrättens dom innehåller icke anförts, må här
endast erinras om innehållet i min ovannämnda inlaga till hovrätten.

Vidare har hovrätten ansett det icke kunna läggas Andersson till last
att han utfört anflygningsmanövern under det att målförbandet avsett att
landa. Vad i domen anförts i detta sammanhang synes mig ha bort leda
till en motsatt slutsats. Hovrätten har själv funnit att Andersson bort förstå
att målgången var avslutad. Mot bakgrunden härav och då Andersson vidgått
att det ej vore ovanligt att militära förband använde civila baser, är det
svårbegripligt att hovrätten såsom ett synbarligen avgörande skäl mot att
lasta Andersson för att ej ha insett att målförbandet manövrerade för landning
anfört, att målförbandet först letts till en punkt 10 kilometer söder om
Arlanda och därefter 15 kilometer nordnordost om flygplatsen. Ett förhand
som slutfört sin uppgift bör rimligtvis ha någon mening med att flyga
i en slinga runt en flygplats.

Hovrätten har slutligen i denna del funnit att Andersson genom att närma
sig målförbandet på sätt som skett åsidosatt det flygsäkerhetskrav som
föranlett utfärdandet av säkerhetsbestämmelserna för övningen men att han
dock icke är förfallen till ansvar för allmänfarlig vårdslöshet. I detta avseende
har hovrätten anfört dels att Anderssons förfarande ej kan anses
oaktsamt, enär den risk det medfört är ringa i förhållande till de faror
stridsflygning i allmänhet innebär, dels ock att den direkta orsaken till
haveriet ej kunnat med säkerhet fastställas och det således ej är styrkt att
haveriet vållats av Andersson.

Vanligen anses en påtagligt hög grad av farlighet kräva särskilt stor
varsamhet, och även förhållandevis ringa oaktsamhet måste sålunda undvikas
då riskerna är avsevärda. Detta torde stå i överensstämmelse med
grunden till att vissa allmänna brott straffbelagts även i oaktsamhetsfall.
Genom bestämmelsen i 19 kap. 5 § strafflagen om allmänfarlig vårdslöshet
har lagstiftaren, såvitt nu är i fråga, velat förhindra flygolyckor, genom
vilka fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av
annans egendom framkallas. Eu domstol som söker förverkliga bestämmelsens
syfte bör givetvis icke, då riskerna för olyckor ökar, minska lagskipningens
effektivitet genom att lämna lägre grader av oaktsamhet utan
ansvar. Det är emellertid just detta hovrätten gör genom sitt sätt att tilllämpa
ifrågavarande bestämmelse. Anderssons förfarande har rentav ansetts
ej vara oaktsamt. Därvid har bedömningen skett enbart med hänsyn

107

till den risk förfarandet inneburit. Eu sådan metod är uppenbarligen icke
riktig; en gärning kan ju vara i mycket ringa grad oaktsam men ändå innefatta
betydande risk för exempelvis annans liv, medan en grovt oaktsam
gärning ej behöver medföra någon dylik risk.

Om Anderssons förfarande i stället bedömes ur synpunkten av vad en
normalt aktsam förare i hans situation skulle ha gjort, får risken av förfarandet
en annan plats i bilden. Andersson har i anfallssyfte flugit in mot
målförbandet och har alltså såtillvida handlat uppsåtligen. En normalt aktsam
förare, som känt till att målförbandet avslutat målgången, skulle icke
ha gjort en sådan flygning, eftersom han icke kunde veta vilka manövrer
målförbandet ämnade företaga. Då Andersson, såsom hovrätten funnit,
bort inse att målgången avslutats, måste följaktligen hans flygning bedömas
som oaktsam. Graden av oaktsamheten är beroende av samtliga rådande
förhållanden, däribland den omständigheten att flygföretaget icke hade
annat ändamål än uppvisning för en civil, ur säkerhetssynpunkt bristfälligt
utrustad passagerare. Jämväl den förutsebara kollisionsrisken kommer här
i betraktande. Såvitt jag förstår skulle en normalt aktsam förare ha bedömt
denna som avsevärd. Bland de förhållanden som inverkar på oaktsamhetsgraden
må ytterligare särskilt nämnas att Andersson vid tillfället
befann sig långt utanför övningsområdet och på betydligt lägre höjd än
den tillåtna. Men även om sistnämnda omständigheter, såsom enligt hovrättens
dom, lämnas ur räkningen, kan Anderssons ådagalagda oaktsamhet icke
undgå att betecknas som mycket allvarlig, ehuru jag icke ansett mig böra
angiva den som grov.

I och med att Andersson av oaktsamhet framkallat fara för flygolycka
är förutsättningarna för straffbarhet enligt ifrågavarande bestämmelse för
handen. Den inträffade kollisionen utgör emellertid enligt min mening en
adekvat följd av oaktsamheten. Anderssons förfarande innebär ju att han
direkt flugit på det flygplan, med vilket kollisionen skedde. Det måste därför
anses utrett att Andersson icke blott framkallat fara för flygolycka utan
även vållat sådan, vilket givetvis har betydelse för straffmätningen. Vad
hovrätten angivit såsom omständigheter, med vilka Andersson ej haft att
räkna, synes icke vara av dylik beskaffenhet. I vart fall kan det ej i tillnärmelsevis
samma mån som Anderssons oaktsamhet ha bidragit till haveriet.
Detta skulle överhuvudtaget ej ha inträffat om Andersson avstått från sin
riskfyllda manöver.

Vid nu angivna förhållanden kan jag icke finna annat än att Andersson
bör dömas till ansvar för allmänfarlig vårdslöshet. Enligt min uppfattning
kan brottet icke sonas med disciplinstraff eller böter.

Beträffande Ramstens medföljande har hovrätten icke anfört något utöver
vad rådhusrättens dom innehåller. Det må därför i denna del hänvisas
till innehållet i min ovannämnda inlaga till hovrätten.

108

Kungl. Maj:t meddelade dom i målet den 23 april 1965 och prövade därvid
lagligt allenast på det sätt ändra hovrättens domslut att Andersson jämlikt
19 kap. 5 § strafflagen dömdes för allmänfarlig vårdslöshet till det av
hovrätten bestämda straffet.

Domskälen angavs av högsta domstolen sålunda.

Den flygolycka varom i målet är fråga inträffade under eu eskaderövning,
som leddes av chefen för tredje flygeskadern. För övningen gällde, vid sidan
av och i viss utsträckning även i stället för eljest inom flygvapnet tillämpade
allmänna föreskrifter och anvisningar, särskilda bestämmelser utfärdade
av eskaderchefen och avseende bland annat flygsäkerhetstjänsten och de
till anfallssidan hörande målförbandens uppträdande. Trots en i vissa
avseenden detaljerad utformning av de regler som sålunda skulle äga tilllämpning
har efter olyckan visat sig, att en från flygsäkerhetssynpunkt betryggande
samordning icke kommit till stånd mellan försvarsjaktens befogenheter
att ingripa mot målförbanden och vad som gällde om dessas
uppträdande. Såvitt i målet blivit upplyst har behovet av en sådan samordning
icke tidigare uppmärksammats, ehuru övningar av det slag varom
här är fråga måste hava bedrivits i icke ringa omfattning. Beträffande förevarande
övning voro emellertid förhållandena säregna i så måtto, att ett
av anfallsmålen — Uppsala— var beläget helt nära gränsen för övningsområdet
och att den målgrupp som skulle utföra anfallet hade order att
Janda på andra sidan gränsen endast några få mil från målet utan att,
såvitt visats, särskilda bestämmelser utfärdats rörande gruppens återflygning.
Jaktförsvarets ingripande mot detta anfallsföretag blev också något
försenat och kom, genom eskaderchefens tillstånd för Ramsten att medfölja
ett av jaktplanen, att utföras under former, som försvårade för flygförarna
att fullgöra sin uppgift. Tillståndet hade sålunda till följd att särskild
anordning vidtogs beträffande befälsförhållandena inom den jaktrote
som insattes samt att föraren av det plan, där Ramsten anvisades plats,
nödgades avstå från biträde av egen radarnavigatör. Det förutsattes därjämte,
att föraren skulle under flygningen lämna Ramsten upplysningar.

Bedömningen huruvida Andersson och Palmgren gjort sig skyldiga till
straffbart förfarande på sätt åklagaren påstått måste ske mot bakgrunden
av vad som här anförts rörande ifrågavarande övning.

De vid tiden för flygolyckan gällande ordnings- och säkerhetsföreskrifterna
för flygning innehöllo icke något förbud mot att de i en övning deltagande
förbanden bedrevo sin stridsverksamhet utanför det område som
kunde hava fastställts för övningen. Att märka är, att i mom. 8 övningsområde
beskrevs som ett område i luften, där särskilt stor flygverksamhet
rådde och som därför fordrade speciell uppmärksamhet vid genomflygning,
samt att i momentet icke tillika angavs eller ens antyddes att övningsflygningarna
skulle uteslutande äga rum inom området. Av utred -

109

ningen i målet framgår ej heller annat än att vid tidigare övningar med
jaktförband dessa i allmänhet varit oförhindrade att, på sätt som skedde
i förevarande fall, fullfölja ett anfall, som påbörjats inom området, även
om gränsen för området därvid komme att överskridas.

På grund av vad sålunda upptagits och då de i detta fall för eskaderövningen
utfärdade särskilda bestämmelserna icke angåvo något förbud att
— i vidare mån än såvitt rörde Arlanda kontrollzon varom ej är fråga —
utföra stridshandlingar utanför övningsområdet, har Palmgren genom vad
i målet lagts honom till last icke åsidosatt sin tjänsteplikt.

Av samma skäl är Anderssons underlåtenhet att beordra anfallsföretagets
avbrytande på den grund att roten under sitt förföljande av målgruppen
överskridit gränsen för övningsområdet ej i och för sig av beskaffenhet
att medföra ansvar för honom.

Såsom hovrätten uttalat har Andersson uppfattat Chronas meddelande
rörande den civila flygtrafiken inom TMA som ett medgivande för roten att
utan höj dbegränsning flyga inom terminalområdet. Med hänsyn till att
meddelandet lämnades i omedelbar anslutning till den av Andersson framställda
frågan och till att kravet på särskilt tillstånd för flygning inom
området hade till syfte att skydda den civila lufttrafiken kan ej anses, att
Andersson saknade fog för sin uppfattning. Av betydelse i detta sammanhang
är därjämte, att Andersson såsom rotetvåa haft att i främsta rummet
ägna sin uppmärksamhet åt sambandet med Fröjds flygplan och att
därutöver i möjlig mån hålla Ramsten underrättad om vad som försiggick.
Det har därför icke skäligen kunnat fordras, att Andersson — sedan han
genom sin fråga påmint Fröjd och Chrona. om att de måhända behövde utverka
särskilt tillstånd — mera ingående övervägde det svar som lämnades.

Till följd av vad sålunda anförts kan Andersson icke fällas till ansvar
för att han ej ingripit mot att roten inom TMA flugit under lägsta tillåtna
höjd.

Vad beträffar den följande händelseutvecklingen giver utredningen vid
handen, att Andersson, sedan målgruppen och jaktroten efter en vänstersväng
söder om Arlanda fortsatt i nordlig riktning, iakttog att målplanen
övergått till en gruppering, som enligt vad han uppgivit närmast påminde
om formeringen höger flank men med osedvanligt stora avstånd mellan
planen. Att Andersson måste hava lagt märke till detta redan när Fröjd
meddelade honom sin avsikt att markera anfall mot ett av målplanen framgår
av Fröjds vittnesmål, enligt vilket Andersson som svar på meddelandet
förklarade att han valt ett annat mål och alltså ej i fortsättningen ämnade
följa Fröjd. Då Andersson kort därefter lämnade Fröjd i samband med
att denne bröt ut åt höger, fortsatte han enligt vad han själv uppgivit
framåt i riktning mot det främsta av målplanen och eftersträvade därvid
att hålla sitt plan omkring 300 meter under dessa. Av det förföljda mål -

planet kunde lian icke se silhuetten utan endast akterlanternan. Han beräknar
att han på detta sätt flög en halv eller högst eu minut, innan han
törlorade planet ur sikte och kollisionen inträffade.

Andersson är ej övertygad om att hava insett, att målförbandet betraktade
sitt uppdrag som slutfört och förberedde landning. Av grupperingsändringen,
som målplanen företogo eller en förhållandevis lång flygning
utanlör övningsområdet och som innebar ett frångående av de i övningsbestämmelserna
föreskrivna grupperingarna för anfallssidans förband, hade
emellertid Andersson bort kunna misstänka att målgången avslutats. Att
så var förhållandet hade i varje fall bort stå klart för honom, om han beaktat
att målplanen dessförinnan gjort en kraftig höjdminskning utan att,
såvitt Andersson kunnat uppfatta, jaktroten beordrats avbryta sitt anfall
i enlighet med vad för sådant fall stadgades i övningsbestämmelserna. Även
närheten till Arlanda, vars upplysta flygfält han iakttagit, och möjligheten
av att en landning där var förestående hade han bort taga i betraktande.
Då Andersson icke kunde utnyttja radarutrustningen i sitt plan och han,
såsom lör ut sagts, icke kunde se mer av det förföljda målplanet än akterlanternan,
hava hans möjligheter att bedöma planets hastighet och hålla
ett betryggande avstånd till planet varit begränsade. Denna omständighet i
förening med den ovisshet han haft grundad anledning hysa om vad målförbandet
skulle komma att företaga sig hade bort föranleda honom att tidigare
än som skedde avbryta stridsverksamheten och söka avlägsna sig
från målförbandet. Genom att underlåta detta har Andersson av oaktsamhet
åsidosatt vad som ålegat honom till förekommande av olycksfall och framkallat
fara för sådan flygolycka som inträffade. Han har sålunda gjort sig
skyldig till allmänfarlig vårdslöshet. Omständigheterna få dock anses vara
mildrande.

Vad slutligen angår åtalet mot Andersson i anledning av att Rainsten
medföljde som passagerare i planet finner Kungl. Maj:t lika med domstolarna
Andersson icke kunna fällas till ansvar för att han låtit Ramsten
medfölja, ehuru denne ej kunnat sätta fotterna i katapultstolens fotstöd
och ej undergått förnyat prov i undertryckskammare. Den omständigheten
att Ramsten saknade hjälm och g-dräkt hade, om flygningen genomförts
under förhållanden då Andersson stått under befäl av en flottiljchef, bort
föranleda att frågan om undantag från kravet på sådan utrustning underställdes
flottiljchefens prövning. Så har icke kunnat ske i förevarande fall.
Med hänsyn härtill och till att Andersson genom sektorledningen fått order
om att Ramsten skulle medfölja kan Andersson ej anses hava saknat fog
för att antaga, att det ankom på honom att fatta beslut. Omständigheterna
voro dessutom sådana att godtagbara skäl att medgiva undantag få anses
hava förelegat. Andersson kan följaktligen ej heller i denna del fällas till
ansvar.

Den gärning, innefattande allmänfarlig vårdslöshet, vartill Andersson

enligt det anförda gjort sig skyldig, är att hänföra till sådant brott som omförmäles
i 3 § lagen om disciplinstraff för krigsmän. Brottet förskyller ej
svårare straff än böter, och med hänsyn till omständigheterna bör jämlikt
nämnda lagrum dömas till disciplinstratt. Detta bör bestämmas till disciplinbot
och i fråga om antalet dagar ej sättas under det av hovrätten för
tjänstefel utmätta straffet, vilket redan verkställts genom avdrag med det
av hovrätten föreskrivna beloppet elva kronor 40 öre för dag.

Från denna dom, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av justitieråden Regner, Bomgren, Alexanderson och Gyllensvärd,
var justitierådet Hedfeldt, med vilken justitierådet Söderlund instämde,
skiljaktig och yttrade:

Beträffande åtalet mot Palmgren är jag ense med Högsta domstolens
flertal.

Vad angår åtalet mot Andersson finner jag lika med majoriteten Andersson
ej övertygad om att hava insett, att målförbandet betraktade sitt uppdrag
som slutfört och förberedde landning. I frågan, huruvida Andersson
i vart fall bort inse att så varit fallet, må anmärkas följande. Det är upplyst,
att Andersson fick del av de för övningen utfärdade bestämmelserna mycket
sent. Han har därför haft alltför knapp tid att studera dem och giva
honom underställd personal del därav, och detta har nödvändiggjort att
han lagt huvudvikten vid de föreskrifter som gällde hans egen uppgift,
jaktförsvaret. Andersson har sagt sig ej hava känt till att målplanen voro
baserade på Arlanda. Närheten till detta främst för civil trafik använda
flygfält har därför ej för Andersson framstått som en så betydelsefull omständighet,
som det vid en bedömning i efterhand kan förefalla. Ej heller
målplanens flygsätt har från Anderssons synpunkt tytt på landning. De
hava visserligen gjort en kraftig höj dminskning utan att jaktroten på föreskrivet
sätt förberetts därpå, men radiomeddelanden härom kunna hava
förbigått Andersson, som icke var rotechef och hade till uppgift att orientera
Ramsten. Avgörande är däremot målgruppens flygsätt minuterna närmast
före olyckan. Den flög då en längre sträcka horisontellt, pa en höjd
som enligt Anderssons erfarenhet ej brukade användas för landningsvarv
och med en kurs vilken — för den som icke räknade med Arlanda som
gruppens bas — kan hava tett sig som inledningen till ny målgång. Planens
ändrade gruppering kan även hava antagits sammanhänga med att ny målgång
i annan formering förbereddes. Omständigheterna motsäga icke Anderssons
uppgift att han, innan han inledde det fingerade anfallet mot det
främsta målplanet, hade ögonkontakt med samtliga i närheten varande
plan. Det synes vid sådant förhållande hava överensstämt med inoni vapnet
tillämpad metod för nattjaktflygning, atl Fröjd och Andersson gingo till
anfall var för sig. Andersson har vid inflygningen mot målplanet av säkerhetsskäl
sökt uppnå föreskriven höj dseparation under detta, och han har,
i det ögonblick han blev osäker om målplanets läge, ofördröj ligen brutit
ut på regelriktigt sätt, det vill säga åt vänster.

För frågan, huruvida under nu angivna förutsättningar Andersson bör
ådömas ansvar för allmänfarlig vårdslöshet, äro ytterligare följande synpunkter
att beakta. Med hänsyn till de avstånd och hastigheter varom här
är fråga har sammanstötningen mellan de två planen till alldeles övervä -

112

gande del skett av våda och bör såtillvida icke föranleda ansvar. Anfall
nattetid med jaktplan utgör, även under övning i fred av det slag varom

Tr,w?,4ga’*.1„Slg SjälYt Gtt mycket riskfynt företag. För att en jaktflygare
skall fallas till ansvar redan på den grund, att han framkallat fara för
olycka, maste kravas att han framkallat en för dessa speciella förhållanden
onormal fara. For ett sådant domslut utgör vad i målet förekommit icke
tillräcklig grund.

Vidkommande de övriga hänseenden, i vilka fel lagts Andersson till last
instämmer jag med majoriteten.

På grund av vad här upptagits prövar jag lagligt att, med upphävande
av hovrattens dom, såvitt angår Andersson, ogilla den mot honom förda
talan.

3. Åtal mot kapten för missbruk av förmanskap och missfirmelse

mot krigsman

Ämbetsberättelsen till 1965 års riksdag innehåller (s. 143) en kortfattad
redogörelse för ett av tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson
mot en kapten vid rådhusrätten i Växjö anställt åtal för missfirmelse mot
krigsman och missbruk av förmanskap. Av redogörelsen framgår att rådhusrätten
meddelat dom i målet men att detta, sedan den åtalade fullföljt
talan mot domen, vid tidpunkten för färdigställandet av nämnda ämbetsberättelse
var beroende på Göta hovrätts prövning. Sedan hovrätten numera
meddelat dom i målet och densamma vunnit laga kraft, lämnas här nedan
en närmare redogörelse för målet.

I en till militieombudsmannen den 3 april 1963 inkommen skrift anmälde
dåvarande furiren vid Kronobergs regemente Sven-Olof Ingvar Lundgren
att kaptenen vid trängtrupperna, förordnade kaptenen vid regementet
Bertil Soderling den 16 mars 1963 förgripit sig mot Lundgren genom att
missfirma honom och beordra honom att personligen utföra viss städning.

Sedan anmälningsskriften översänts till stadsfiskalen i Växjö för utredning
i saken, inkom från denne den 9 maj 1963 ett hos kriminalpolisen i
Växjö den 7 maj upprättat för undersökningsprotokoll, enligt vilket förhör
i ärendet hållits med — förutom Lundgren och Söderling — rustmästaren
Nils Arne Valfrid Persson, fast anställda furirerna Stig Ingvald Langner
och Lars-Eric Pettersson samt värnpliktiga Lars Göran Olsson, Lars-Olof
Karlsson och Stig Görgen Nilsson. Den 23 november 1963 inkom från stadsfiskalen
ytterligare ett av kriminalpolisen upprättat förundersökningsprotokoll,
daterat den 21 november och innehållande uppteckning angående begärda
kompletterande förhör med bl. a. Lundgren och Söderling.

Enligt förundersökningsprotokollen uppgav de sålunda i målet hörda
personerna följande.

Lundgren. Han blev fast anställd vid regementet 1957 och befordrades

113

till furir 1959. Sedan 1960 tjänstgjorde han vid regementets femte kompani
där han från slutet av 1962 haft Söderling som kompanichef. Lördagen
den 16 mars 1963 utryckte värnpliktiga från kompaniet efter fullgjord
första tjänstgöring. Lundgren förde därvid befälet över kompaniets andra
pluton, som skulle städa och iordningställa sina logement och vissa andra
utrymmen i sin kasern. Någon skriftlig kompaniorder med bestämmelser
för utryckningen hade inte utfärdats. Däremot fanns det en regementsorder,
som angav avgångstiderna för de tåg, med vilka vissa värnpliktiga
skulle avresa. Enligt en annan regementsorder skulle kompanilokalerna
samma dag visiteras av chefen för utbildningsavdelningens repetitionsövningsdetalj,
kaptenen Aaby-Ericsson. Det hade bestämts att visitationen
skulle äga rum klockan 1045. Lundgren hade överenskommit med Persson,
som var kompaniadjutant, att andra plutonens arbete skulle vara färdigt
klockan 1000. Eftersom genom kompaniorder inte bestämts när de värnpliktiga
skulle erhålla sina utryckningshandlingar och när de fick lämna
kompaniet uppstod förvirring. Detta hade till följd att städningen av kompanilokalerna
blev fördröjd och svår att utföra. Omkring klockan 0830
fick Langner order av Söderling att utdela handlingarna till de värnpliktiga
som skulle resa med tåg klockan 0918. Emellertid utdelades även handlingarna
till sådana värnpliktiga som skulle avresa senare. Härigenom uppkom
möjlighet för samtliga värnpliktiga att lämna kompaniet innan städningen
var slutförd. De värnpliktiga på Lundgrens pluton begagnade sig
även av denna möjlighet, trots att Lundgren hade gett order om att ingen
i plutonen fick lämna kompaniet förrän plutonens arbete var avslutat, såvida
vederbörande inte var tvungen att dessförinnan avresa med tåg. Fram
till klockan 0935 övervakade Lundgren personligen plutonens städning.
Vid denna tidpunkt fanns bara fem värnpliktiga kvar; de övriga hade ryckt
ut. Lundgren gav dessa fem order att utföra det återstående arbetet, vilket
bestod i en lätt slutstädning av logementen och påträdning av några madrassvar.
Själv gick Lundgren till befälsrummet, där han räknade över inlämnade
linnekläder. Omkring klockan 0945, då Lundgren ännu inte visste
att samtliga värnpliktiga erhållit sina utryckningshandlingar, begav han
sig till en toalett i gymnastikbyggnaden. På vägen dit såg han att de fem
värnpliktiga var i färd med att städa logementen. När han efter tio minuter
kom tillbaka hade de emellertid avlägsnat sig utan att till fullo ha utfört
städningen. För att få denna färdig före visitationen fick han låna tre värnpliktiga
ur första plutonen, nämligen Olsson, Karlsson och Nilsson. Omkring
klockan 1015 kom Söderling in i det logement, där Lundgren övervakade
städningen, och frågade Lundgren varför städningen inte var färdig. Lundgren
omtalade orsaken, varpå Söderling genmälde: »Det är för (ljuvligt, att
en sådan som uppbär furirslön inte skall kunna föra befälet över fem man.»
Därefter fortsatte Söderling: »Det är som jag har sagt, Lundgren är en stor
skit.» Sedan gav Söderling Lundgren order att personligen hjälpa till med

114

städningen. Söderling nämnde bl. a. att Lundgren skulle sopa korridoren.
Då Lundgren påpekade att denna inte ingick i plutonens städningsområde,
fick han till svar: »Tig, och gör som jag säger.» Därefter begav sig Lundgren
från logementet för att hämta städmateriel. Då han hunnit en bit på väg
ropade Söderling: »Hämta städmateriel, Lundgren.» Sedan Lundgren svarat
»ja, kapten», skrek Söderling: »Ja, så låt det gå undan då!» Efter det att
Lundgren hämtat städmateriel sopade han korridoren och ett par logement.
Lundgren är av den bestämda uppfattningen att det inte fanns någon anledning
för Söderling att beordra honom att städa. Vid den tidpunkten var
städningen av det område som Lundgren svarade för så gott som färdig.
För övrigt skulle de tre värnpliktiga som Lundgren fått låna från första
plutonen ha utan Lundgrens medverkan hunnit med att städa även korridoren
innan inspektionen påbörjades. Söderlings yttranden, som framfördes
i skällston och med mycket hög och upphetsad röst, hade åhörts av de
värnpliktiga, vilka efteråt uttryckt sin förvåning över Söderlings uppträdande.
I samband med yttrandena hade Söderling pekat mot Lundgren med
ett eller två fingrar. Medan Lundgren tog upp soporna i korridoren kom
bataljonschefen, majoren Krusell, och Aaby-Ericsson, vilken skulle verkställa
visitationen. Lundgren hörde Söderling säga till dem att Lundgren städade
därför att han inte kunde föra befälet över fem man. Sedan Lundgren
städat färdigt, begav han sig till befälsrummet. Då Krusell och Aaby-Ericsson
kom dit sade Söderling till Lundgren: »Nedre tvättrummet blev inte
godkänt. Lundgren skall personligen gå ned och göra rent i toalettrännorna.»
Lundgren verkställde därefter Söderlings order. Ej heller tvättrummet ingick
i hans plutons städningsområde. När Söderling gav ordern om rengöringen
av toalettrännorna var både Langner och Pettersson närvarande. Eftersom
dessa hade lägre tjänsteställning än Lundgren och då toalettrummet
ingick i Langners städningsområde anser Lundgren att det var en ren bestraffning
mot honom att kommendera honom till att utföra rengöringen.
Dessutom fanns de tre värnpliktiga som tidigare hjälpt Lundgren med städningen
tillgängliga. De hade kunnat utföra rengöringen i stället för att, som
var fallet, ligga på sina logementssängar och slöa medan Lundgren utförde
rengöringen. Söderlings uppträdande var nedsättande för Lundgren, och
Söderling missbrukade sin ställning genom att kommendera Lundgren att
utföra städning och rengöring. I varje fall hade Söderling i hög grad brustit
i anständigt uppförande mot underordnat befäl. Lundgren ämnar föra talan
om enskilt anspråk i anledning av vad som förekommit.

Söderling: Han blev officer på aktiv stat 1945 och utnämndes till kapten
1957. Sedan april 1962 har han tjänstgjort vid Kronobergs regemente, från
början av 1963 som chef för femte kompaniet. I vilken ordning inlämningsoeh
avrustningsarbetet samt därmed sammanhängande materielvård och
städning skulle ske vid den ifrågavarande utryckningen var i detalj genomgånget
med plutoncheferna. Till stöd för minnet hade dessa erhållit en ma -

115

skinskriven promemoria, som dag för dag angav vad som skulle göras och
de exakta tidpunkterna härför. Den skriftliga regementsorder som reglerade
avrustningen och utryckningen var genomgången och fanns anslagen på
kompaniets anslagstavla och dessutom tillgänglig på kompaniexpeditionen.
Att härutöver utfärda någon skriftlig kompaniorder kunde inte anses motiverat.
De order som utfärdats för kompaniets avveckling innebar bl. a. att
städning av kompaniets lokaler skulle vara avslutad klockan 1000 den 16
mars 1963 och att varje plutonchef hade sitt städningsområde, som han
skulle svara för. Strax efter klockan 0830 gick Söderling in på kompaniexpeditionen
för att se efter om tjänstgöringshandlingarna hade börjat utlämnas
till de värnpliktiga som skulle avresa först. Emellertid hade Persson,
som skulle ansvara för utlämningen av dessa handlingar, fått avlägsna sig
från expeditionen och ännu inte återkommit. Söderling gav därför order till
Langner att med biträde av stabsfuriren lämna ut handlingarna till de värnpliktiga
som skulle avresa med tåg klockan 0918 och kontrollerade att utlämningen
kom i gång på ett ändamålsenligt sätt. Han vet inte hur handlingarna
därefter utdelades. Enär han konstaterat att Persson återvänt, tog
han emellertid för givet att denne verkställde den fortsatta utdelningen enligt
order. Men även om handlingar blivit utdelade till fler än de värnpliktiga
som skulle avresa först, hade ingenting hindrat plutoncheferna att verkställa
dem ålagda städningsuppgifter. De hade fortfarande det direkta befälet
över sitt manskap, och de kände väl till vilket område respektive pluton
skulle städa, eftersom de haft att svara för städningen av dessa områden
under hela det gångna utbildningsåret. De visste också väl när städningen
skulle vara avslutad. Vad som krävdes av plutoncheferna var endast att de
personligen övervakade de värnpliktiga. Det visade sig också att städningen
blev riktigt utförd av alla plutoner utom Lundgrens. Plutonerna var
ungefär lika stora. Detsamma var fallet med städningsområdena. Något mer
än en timme efter det att Söderling givit Langner ordern att utdela tjänstgöringshandlingar
kontrollerade Söderling om kompaniets utrymmen var i sådant
skick, att de kunde godkännas vid den visitation som skulle utföras
av Aaby-Ericsson. Vid denna kontroll fann Söderling att det städningsområde
som Lundgren ansvarade för var bemängt med smuts och skräp. Han
sökte därför Lundgren inom kompaniet. Det framkom emellertid att Lundgren
lämnat kompanilokalerna. Ingen kunde uppge när så skett. Söderling
kände till att Lundgren tidigare ofta misskött sig i och utom tjänsten. Han
blev likväl förvånad över att Lundgren så flagrant som nu hade åsidosatt
sina åligganden, eftersom han för endast två dagar sedan haft ett synnerligen
allvarligt samtal med Lundgren angående tjänsten och Lundgren därvid
förklarat att han i fortsättningen skulle sköta sig på sådant sätt alt anledning
till anmärkning inte vidare skulle uppstå. Då Söderling upptäckt
att Lundgren avvikit sökte han själv efter Lundgren inom kasernområdel
under omkring trettio minuter. När Söderling därefter återkom till kompa -

116

niet hade Lundgren nyss återvänt dit och befann sig vid ingången till ett
av de logement hans pluton använt. Lundgren uppgav, att hans frånvaro berodde
därpå, att han besökt toaletten i gymnastikbyggnaden. Söderling ansåg
att Lundgren grovt försummat sina plikter genom att avvika utan lov
och utan att utse någon ställföreträdare för sig vid ett tillfälle då hans närvaro
uppenbarligen var nödvändig för tjänsten. Eftersom Lundgren varit
borta så länge som 30—60 minuter, ansåg Söderling också att det skäl som
Lundgren uppgivit för sin bortovaro kunde antas vara helt eller delvis
osant. Enligt Söderlings bedömning fanns det emellertid inte tid att närmare
utreda hur härmed förhöll sig, om städningen skulle hinna bli färdig före
visitationen. Söderling konstaterade dock att så mycket var klarlagt, att
det fanns fullgoda motiv för att utdela en skarp tillsägelse till Lundgren.
Han sade därför till Lundgren, att det var beklämmande att finna, att denne
inte kunde taga sig samman och lösa en så enkel uppgift som att städa
en förläggning men att Lundgren tydligen inte var kapabel till det. Han
yttrade vidare att han ansåg att det var »skit» av en furir att inte kunna
föra befälet över fem man på ett sådant sätt att det blev rent och snyggt i
hans plutons förläggning. Han sade också att man måste kunna ställa sådana
krav på en furir, om denne skall kunna anses göra skäl för sin lön.
Slutligen yttrade Söderling att han nyligen haft anledning att tala med
Lundgren om dennes sätt att sköta sin tjänst och att Söderling fann det vara
undermåligt. Söderling erinrar sig väl vad han sade till Lundgren, eftersom
han, medan han sökte efter Lundgren, hade tillfälle att tänka igenom
vad han skulle säga, om han skulle ertappa Lundgren med att vara olovligen
frånvarande och om han skulle möta de från Lundgren vanliga undanflykterna.
Han är absolut övertygad om att han inte sade till Lundgren »du
är en stor skit» eller »Lundgren är en skit». Han har en så mångårig rutin
i sitt yrke, att han under inga omständigheter skulle låta sig förledas att
fälla något sådant yttrande, allra minst i en situation som denna, då han i
förväg kunnat bestämma vad han skulle säga. Han anser inte att han till
Lundgren uttalat något som är missfirmande eller ogrundat. Han förmenar
att de krav han ställt på Lundgrens tjänsteutövning och den värdering han
gjort av Lundgrens sätt att motsvara kraven är sakligt sett fullständigt underbyggda.
Denna åsikt stödjer han på vad han själv sett av Lundgren i
tjänsten, på Lundgrens tjänstgöringsvitsord och på uttalanden om Lundgren.
Uttrycket »att något är skit» kan visserligen synas grovt, särskilt när
det elteråt granskas mer eller mindre lösryckt från sitt sammanhang och
helt utanför den situation i vilken det blivit använt. Men när det, såsom vid
ifrågavarande tillfälle, användes i vardagligt språk på en arbetsplats och
vid samtal med en person, vars egna språkvanor inte kan anses vara särskilt
sobra, torde uttrycket i normala fall inte väcka anstöt, än mindre förargelse.
Han medger att uttalandet fälldes i skarp ton och hade en skarp formulering.
Med den kännedom han hade om Lundgren ansåg han emellertid

117

att det erfordrades skarpa medel för att så snabbt som situationen krävde
sätta Lundgren i effektivt arbete. Efter det att Söderling utdelat tillsägelsen,
beordrade han Lundgren att utföra vad som återstod av den städning,
som Lundgren enligt tidigare order var ansvarig för. Det är inte uteslutet
att han, sedan han beordrat Lundgren att hämta städmateriel, ropat till
Lundgren att skynda på. När Krusell och Aaby-Ericsson anlände, anmälde
Söderling att städningen inte var helt klar på grund av att Lundgren inte
kunnat föra befäl över honom underställd personal på ett godtagbart sätt.
Vid visitationen anmärktes, att det i ett toalettrum förekom några kritstreck
på en vägg och något skräp i en ränna. När Söderling tillsammans med Krusell
och Aaby-Ericsson strax därefter kom till befälsrummet mötte han
Lundgren. Söderling angav bristerna i toalettrummet för Lundgren och beordrade
honom att avhjälpa dem. Anledningen till att Söderling gav Lundgren
och inte de tre värnpliktiga som fanns på kompaniet order att slutföra
städningen var att de värnpliktiga var fullt sysselsatta med att ställa i ordning
sängar. Om han beordrat dem att utföra den återstående städningen,
skulle de inte ha blivit färdiga med sängarna i tid. Utöver de tre värnpliktiga
och Lundgren fanns vid tillfället vid kompaniet endast befäl med samma
grad som Lundgren eller högre och deras arbete hade Söderling då ännu
inte hunnit kontrollera. Söderling ansåg sig inte ha anledning att försöka
få tidpunkten för visitationen ändrad. Han tyckte inte heller att någon omfördelning
av arbetsuppgifterna var möjlig eller ens motiverad. Söderling
känner inte till att det skulle finnas några föreskrifter i det militära, som
anger till vilket slags syssla personal i den ena eller andra graden får användas.
Enligt hans åsikt skall personalen användas på det sätt som bäst
tjänar lösandet av förbandets uppgifter. Hur personalen skall användas bestämmer
förbandschefen med hänsyn till de krav som ställs i den ena eller
andra situationen. Denna regel tillämpade Söderling då han med hänsyn till
tidspressen gav Lundgren order att utföra städning och att rätta till detaljerna
i toalettrummet; Lundgren var den som snabbast kunde avdelas för
sistnämnda uppgift, eftersom han var den förste som Söderling anträffade
efter visitationen av toalettrummet. Söderling förnekar att han beordrade
Lundgren att utföra städning såsom bestraffning för Lundgrens beteende
vid tillfället eller tidigare. Den skarpa tillsägelse han gav Lundgren var det
som för ögonblicket bäst tjänade syftet att sätta Lundgren i effektivt arbete
och därmed få lokalerna klara i tid. Av vad som tidigare förevarit mellan
Söderling och Lundgren under deras tjänstgöring vid kompaniet anser Söderling
framgå att han inte strävat efter att bestraffa Lundgren. Tvärtom
har han visat överseende emedan han insett att Lundgren haft stora svårigheter
att sköta sig i och utom tjänsten.

Olsson: Strax före klockan 1000 ifrågavarande dag, då Olsson, Nilsson
och Karlsson tillsammans med Lundgren befann sig i ett av andra plutonens
logement och ordnade till madrasserna, kom Söderling in i korridoren utan -

118

för logementet och ropade på Lundgren och frågade vad denne gjorde.
Lundgren svarade att han höll på att städa och att städningen ännu ej var
klar. Söderling sade då till Lundgren: »Du är en stor skit, som inte kan föra
befälet över tre man.» Sannolikt menade han att städningen skulle ha varit
klar. Vidare yttrade Söderling att Lundgren hade betalt för att utföra arbete
och att detta då också skulle bli gjort. Söderlings övriga yttranden kan
Olsson inte erinra sig. Han fick emellertid den uppfattningen att de innebar
att Lundgren överhuvudtaget var olämplig som militär. Efter några minuter
gav Söderling Lundgren order att hämta städmateriel och att personligen
städa. Lundgren svarade »ja, kapten» och gick för att verkställa ordern.
Strax därpå ropade Söderling efter Lundgren och frågade vart han
var på väg. Lundgren svarade att han skulle hämta städmateriel. Söderling
skrek då: »Ja, så låt det gå undan då.» Söderling hade hela tiden varit arg
och talat högljutt. När Lundgren gått yttrade sig Söderling nedsättande om
honom och fortsatte därmed sedan Lundgren återkommit med städmatexuelen.
Vad Söderling då sade kommer Olsson inte ihåg; yttrandena innebar
emellertid indirekt att Lundgren var olämplig som militär. Lundgren
sopade korridoren och städade även på andra och tredje plutonernas toaletter.
Olsson anser att Söderling uppträdde olämpligt och missfirmade Lundgren.
Det fanns inte någon möjlighet för Lundgren att ha städningen klar
till klockan 1000.

Karlsson: När Söderling kom in i det logement, i vilket Lundgren och
Olsson samt de två andra värnpliktiga var sysselsatta, anmärkte Söderling
i barska ordalag på att städningen inte var klar. Söderling lämnade logementet
efter att ha uppmanat dem att fortsätta städningen. Efter en kort
stund kom han dock tillbaka och frågade Lundgren varför det inte var färdigstädat.
Lundgren svarade att den personal som tidigare avdelats för städningen
olovligen hade lämnat arbetet och rest hem. Söderling började då att
skälla på Lundgren och påtalade dennes olämplighet att föra befäl. Bland
annat sade Söderling till Lundgren: »Du är en djävla skit.» Lundgren svarade
helt lugnt och blev därefter av Söderling kommenderad att städa logementen
och korridoren. Lundgren blev bl. a. tillsagd att själv tömma papperskorgarna.
Då Lundgren gick för att hämta städmateriel skrek Söderling
efter honom: »Ja, så låt det gå undan då!»

Nilsson: Lundgren blev utskälld av Söderling, som ansåg att städningen
gick för långsamt. Nilsson minns inte i detalj vad Söderling sade, men yttrandena
innebar att Lundgren inte var duglig i sin tjänst. Söderling använde
vid tillfället mycket svordomar, vilket han gjorde även eljest i vanliga
fall. Nilsson kommer inte ihåg om Söderling använde orden »stor skit», men
så kan ha varit fallet. Söderling sade också något om att Lundgren inte kunde
föra befäl över ens fem man. Söderling beordrade Lundgren att själv la
en kvast och hjälpa till. Lundgren fick även order att göra rent i tvättrummet,
vilket inte tillhörde plutonens städningsområde.

119

Persson: Han tjänstgjorde vid tillfället i fråga som kompaniadjutant vid
femte kompaniet. Någon särskild kompaniorder hade inte utfärdats med
anledning av utryckningen. Bestämmelser för inlämning av återstående utrustning
samt städning och iordningställande i övrigt av kompaniet hade
meddelats av Persson genom muntlig order till vederbörande befäl. Varje
pluton skulle städa och göra i ordning det område beträffande vilket plutonen
haft att svara för städning alltsedan inryckningen. Persson hade anbefallt
att städningen skulle vara färdig klockan 1000 eller möjligen klockan
1015, då han tillsammans med plutoncheferna skulle granska det utförda
arbetet. Persson hade själv ämnat utdela utryckningshandlingarna efter
hand som de värnpliktiga skulle avresa med låg. Langner hade emellertid,
troligen på Söderlings order, börjat utdela handlingarna tidigare medan
Persson en stund var borta från kompaniet. Då samtliga värnpliktiga därigenom
erhöll sina handlingar i förtid, fick de möjlighet att lämna kompaniet
innan städningen och renhållningen var avklarade. Särskilt de värnpliktiga
vid Lundgrens pluton kunde utnyttja denna möjlighet, eftersom
Lundgren inte var närvarande på kompaniet och kunde se till att de stannade
kvar. Vid de övriga plutonerna fullföljdes städningsarbetet utan anmärkning.
Då Persson omkring klockan 1000 skulle kontrollera städningen
fanns inte Lundgren på kompaniet och de värnpliktiga vid hans pluton utförde
inte något arbete. Det område som Lundgren svarade för var inte
i sådant skick att Persson kunde godkänna städningen. Detta omtalade
Persson för Söderling, som skickade en furir för att taga reda på Lundgren.
Efter en stund anlände Lundgren till kompaniet. Han började klaga över
att det inte fanns något folk till städningen. Söderling kom därvid ut från
expeditionen och sade med hög röst till Lundgren: »Nu tar furiren en kvast
och ser till att det blir sopat.» Lundgren svarade inte men gick därifrån
och hämtade en kvast, med vilkan han började sopa i korridoren. Persson
gick därefter till expeditionen och känner inte till vad som tilldrog sig i
fortsättningen. Persson uppfattade Söderlings ord till Lundgren som en
direkt order till Lundgren att själv utföra sopning. Vid denna order reagerade
Persson starkt, enär han fann ordern vara mycket olämplig och missaktande
mot Lundgren som befäl. Troligen hörde också några värnpliktiga
ordern, vilket gjorde den ännu mera otillbörlig. Då Krusell och AabyEricsson
omkring klockan 1045 kom till kompaniet var Lundgren i färd med
att sopa korridoren. Persson hörde att Söderling sade till Krusell: »Furir
Lundgren städar här, för han är inte kapabel att taga befälet över fem
man.» Efter det inträffade har Söderling sagt till Persson, att han till fullo
insåg att det var oriktigt att beordra Lundgren att städa.

Langner: Andra plutonen skulle under Lundgrens befäl svara för iordningställandet
av nedre våningen i kasernen. Sedan Söderling omkring klockan
0845 beordrat Langner att utlämna utryckningshandlingar, hade Langner
utdelat tredje plutonens handlingar och Pettersson första plutonens. Vem

120

som delade ut handlingarna till Lundgrens pluton vet inte Langner. Omkring
klockan 1015 kallades befälet till Söderling. Persson omtalade därvid
för Söderling att städningen, som Lundgren svarade för, inte var klar.
Med anledning härav skickade Söderling bud efter Lundgren, som inte fanns
på kompaniet. Sedan Söderling frågat Langner var furirsmässen fanns, hade
han troligen gått till mässen för att hämta Lundgren. Efter en stund kom
Söderling emellertid tillbaka utan att ha träffat Lundgren. Denne återkom
senare till kompaniet och uppehöll sig därefter i ett logement, där han övervakade
städning, som utfördes av tre värnpliktiga. När Langner och Pettersson
då befann sig i korridoren utanför logementet kom Söderling ut
trän kompaniexpeditionen och frågade Lundgren varför städningen inte
var färdig. Efter någon förklaring av Lundgren yttrade Söderling: »Jag
tycker det är skit av Lundgren att inte kunna taga befälet över fem man»
eller möjligen att Lundgren var en stor skit som inte kunde taga befälet
över fem man. Vidare sade Söderling att en sådan som Lundgren inte skulle
uppbära furirslön. Langner hade avlägsnat sig i samband med Söderlings
sistnämnda yttrande, varför han inte känner till vad som förekom i fortsättningen.

Pettersson: Han förde befälet över första plutonen. Plutoncheferna hade
själva kommit överens om vilka områden som varje pluton skulle städa.
Sedan Persson kontrollerat städningen av kompaniet hade han omtalat
lör Söderling att han godkänt den städning som utförts av Petterssons
och Langners plutoner men att han inte var nöjd med den städning
som Lundgren svarade för. Söderling frågade därvid var Lundgren
tanns. Det hade svarats, att Lundgren var på mässen. Söderling hade därefter
beordrat någon att söka efter Lundgren och troligen själv begivit sig
till mässen. Omkring tio minuter senare träffades Pettersson och Lundgren
i korridoren varvid Lundgren bad att få låna några man ur Petterssons
pluton, enär alla värnpliktiga i Lundgrens pluton lämnat kompaniet utan
att städningen fullgjorts. En stund därefter, då Pettersson och Langner
befann sig i korridoren, såg de Söderling och Lundgren stå i dörröppningen
till ett av logementen. Pettersson hörde att Söderling frågade Lundgren varför
denne inte sett till att det blivit städat. Lundgren svarade att han gett
fem man order att utföra städningen men att de inte gjort det. Söderling
yttrade härpå: »Det är skit av en furir att inte kunna taga befälet över fem
man och utföra en sådan uppgift.» Söderling sade vidare till Lundgren att
det var skam eller eventuellt att det var skit att Lundgren skulle uppbära
lön såsom furir och inte kunna lösa en så enkel uppgift. Efter det sistnämnda
yttrandet avlägsnade Pettersson och Langner sig från korridoren,
då de tyckte det var otrevligt att behöva lyssna på Söderlings utskällning av
Lundgren. Söderling hade varit mycket uppretad och i hårda ordalag läxat
upp Lundgren. Söderling hade uppträtt på ett sådant sätt, att det väckt
anstöt hos Pettersson och Langner. Lundgren hade hela tiden förhållit sig

121

lugn och tyst. Pettersson anser att Söderling vid tillfallet uppträdde obehärskat
och på ett sätt som inte anstår en överordnad. Lundgrens uppgift
var besvärlig. Så som utryckningen var organiserad uppstod möjlighet för
de värnpliktiga att smita.

Med anledning av vad som framkommit vid förundersökningen beträffande
Söderlings order till Lundgren att personligen utföra visst städningsarbete
anhöll militieombudsmannen att chefen för armén skulle avgiva yttrande
i frågan huruvida Söderling överträtt sina befogenheter genom nämnda
order eller eljest handlat olämpligt. Från arméchefen överlämnades därefter
ett på dennes uppdrag av chefen för arméstabens tredje sektion
översten K. G. Magnusson avgivet yttrande samt ett yttrande som på uppdrag
av militärbefälhavaren för första militärområdet avgivits av stabschefen
vid militärbefälsstaben överstelöjtnanten V. Thomé och ett yttrande
av chefen för Kronobergs regemente översten Thor Cavallin.

Cavallin anförde i sitt yttrande: Lundgren hade ursprungligen tilldelats
uppgiften att svara för städningen av ett visst område. För att utföra arbetet
hade viss personal ställts till hans förfogande. Arbetet skulle vara slutfört
vid viss angiven tid. Läget var brådskande. Genom att arbetsledaren
själv lämnade arbetsplatsen gav han möjlighet och måhända även impuls
åt sin personal att ävenledes lämna den, vilket personalen också gjorde. Då
arbetsuppgiften därigenom icke kunde lösas vare sig genom den från början
till förfogande stående eller den senare insatta personalens arbete blev
det oundvikligt att arbetet måste utföras av arbetsledaren själv. Söderling
torde därför icke ha överträtt sina befogenheter när han beordrade Lundgren
att personligen slutföra städningen inom det ursprungligen tilldelade
städningsområdet. Lundgren synes även ha beordrats att personligen utföra
städning utanför sitt från början tilldelade område, nämligen dels i korridoren
och dels i tvättrummet. Söderlings åtgärd att beordra Lundgren till
denna verksamhet synes ha varit mindre lämplig, även om han härigenom
ej överträtt sina befogenheter. Söderlings åtgärd att i närvaro av Lundgrens
underordnade delgiva Lundgren sin uppfattning om hans bristande förmåga
att lösa den tilldelade städningsuppgiften och beordra Lundgren att personligen
utföra städning synes olämplig. Söderling har strävat efter att fullgöra
ålagd uppgift på bästa sätt. Orsaken till att hans handlande härvid i
viss mån ej varit korrekt synes främst ha varit Lundgrens oförmåga att lösa
den ursprungliga städningsuppgiften, vilket medfört brådska och irritation.
Den främsta anledningen åter till att Lundgren icke fullgjort sin uppgift
synes vara hans långa frånvaro från kompaniet utan tillstånd.

Thomé instämde i Cavallins yttrande.

Magnusson anförde: I egenskap av kompanichef ansvarade Söderling för
inre tjänst vid sitt kompani (Tjänstereglemente för krigsmakten kap. 13
mom. 4). Han skulle bl. a. tillse att tjänsten bedrevs samvetsgrant och planmässigt
samt att ordning m. m. rådde inom tjänstens alla grenar (kap. 6

122

mom. 34). Söderling var förman för Lundgren, som i egenskap av krigsman
var skyldig att lyda förmans för tjänsten givna befallningar (kap. 6 mom.
18). På grund härav har Söderling icke överträtt sin befogenhet att ge Lundgren
särskild städningsuppgift. Envar som erhållit ett uppdrag svarar för
att det utförs, vare sig han skall utföra det själv eller låta utföra det (kap.
6 mom. 23). Det får anses rimligt att Söderling blev orolig för att hans egen
arbetsuppgift icke skulle bli slutförd i tid när han upptäckte att en arbetsledare
avvikit från aktuell arbetsplats. Rättelse och kritik som Söderling
meddelade Lundgren har stöd i tjänstereglementet (kap. 6 mom. 35). Beträffande
formen synes kritik enligt vittnens utsago icke ha givits på sätt
som avses i tjänstereglementet (kap. 6 mom. 34). Förseelsens karaktär synes
emellertid i och för sig ha motiverat en skarp tillsägelse.

Sedan Söderling fått taga del av den i ärendet sålunda företagna utredningen
anförde han i en den 15 april 1964 till militieombudsmansexpeditionen
inkommen skrift: Då han, efter att ha sökt efter Lundgren inom kasernområdet,
återkom till kompaniet stod Lundgren i dörröppningen till ett
logement, övrigt befäl befann sig i korridoren. För att i avskildhet kunna
tala med Lundgren gick han med denne in i logementet, där de ställde sig
mellan kortväggen mot korridoren och närmaste säng. Hans yttranden till
Lundgren under det därpå följande samtalet, bl. a. att det var »skit» av eu
furir att icke kunna föra befäl över fem man, fälldes ej med hög och upphetsad
röst; Söderling var icke i affekt. Däremot uttalade han sig med skärpa
i ton och formulering. Med ordet »skit» avsåg han givetvis icke att smäda
Lundgren. Ordet förekommer i svenskt vardagsspråk såsom synonym för
dålig, och insatt i det aktuella sammanhanget bör ordvalet icke kunna anses
nedsättande för Lundgren. Först mot slutet av samtalet, sedan ifrågavarande
yttranden fällts, lade Söderling märke till att några värnpliktiga
befann sig i logementet. De stod framme vid fönstret och hade varit skymda
av alla dubbelsängarna i logementet. När han upptäckte dem sade han
några ord, som var ägnade att dämpa intrycket av samtalet. Det kan ifrågasättas
om dessa värnpliktiga var underställda Lundgren. De utförde arbete
i andra plutonens logement efter överenskommelse mellan Lundgren och
Pettersson, och Söderling hade icke vetskap om denna överenskommelse.
Den som ansvarade för städningen av korridoren hade verkställt sin uppgift.
Korridoren hade emellertid därefter blivit nedskräpad, enligt Perssons
uppgift av värnpliktiga tillhörande Lundgrens pluton. Söderling fann sig
endast ha Lundgren tillgänglig för att rengöra korridoren och kunde på
grund av tidsnöd inte låta rengöringen anstå tills han kunde finna annan
utväg att få arbetet utfört. Motsvarande förhållande förelåg när det vid visitationen
anmärktes på ett par petitesser i det för övrigt välstädade toalettutrymmet;
Lundgren var då den förste som Söderling fick kontakt med och
han tillsade honom att genast klara av saken. Såsom chef hade Söderling
ansvaret för att allt gjordes för att lösa de förelagda uppgifterna. Under för -

123

handenvarande omständigheter ansåg han sig därför både berättigad och
förpliktad att anlita jämväl Lundgren. Det var icke i något fall fråga om
att ålägga Lundgren någon påföljd för att han försummat sig. Söderling bestrider
att han gjort sig skyldig till någon straffbar gärning.

I anslutning till eu redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen i en den 6 maj 1964 dagtecknad,
till stadsfiskalen i Växjö överlämnad åtalsinstruktion följande.

Genom vad Söderling vidgått och vad i övrigt förekommit i ärendet är utrett
att Söderling den 16 mars 1963 — när det visat sig att städning som
värnpliktiga under Lundgrens befäl skulle verkställa inom vissa utrymmen
i en kasern vid regementet icke slutförts inom föreskriven tid — sagt till
Lundgren antingen att Lundgren var »en stor skit» eller att det var »skit»
av Lundgren att icke kunna föra befäl över fem man. Vilketdera uttrycket
som än använts har yttrandet, som fällts med hög röst och med skärpa i tonen,
inneburit smädelse av Lundgren i hans tjänst. Söderling har följaktligen
ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot
krigsman.

Av Söderlings egna uppgifter och utredningen i övrigt framgår vidare att
Söderling i egenskap av förman för Lundgren dels i omedelbar anslutning
till angivna yttrande beordrat Lundgren att personligen bl. a. sopa i en korridor
utanför logement, som använts av Lundgrens pluton, dels därefter —
när det vid den strax därpå följande inspektionen anmärkts mot rengöringen
av ett toalettrum i kasernen — även givit Lundgren order att personligen
avhjälpa bristerna i denna rengöring.

Mot bakgrunden av det missfirmliga yttrandet och Söderlings uppträdande
i övrigt mot Lundgren vid ifrågavarande tillfälle är det, oavsett vad Söderling
invänt, uppenbart att Söderling ålade Lundgren nämnda uppgifter
med anledning av att han ansåg Lundgren ha försummat tillse att den städning
som skulle utföras av Lundgren underställda värnpliktiga blev fullgjord.
Vad Lundgren och Nilsson uppgivit i ärendet ger vid handen att
varken korridoren eller toalettrummet hörde till de utrymmen för vilkas
städning och rengöring Lundgren ansvarade. Med hänsyn till vad sålunda
anförts måste det städnings- och rengöringsarbete som Söderling ålagt
Lundgren i fråga om korridoren och toalettrummet — vilket arbete under
förevarande förhållanden givetvis var chikanerande för ett befäl att utföra
— betraktas såsom en med tillrättavisning jämförbar påföljd för Lundgrens
förhållande i tjänsten. Söderling har följaktligen gjort sig skyldig till sådant
otillbörligt åläggande av särskild tjänstgöring som avses i 26 kap. 5 §
andra stycket strafflagen och därigenom ådragit sig ansvar för missbruk av
förmanskap.

Söderling skall i enlighet med det anförda ställas under åtal vid rådhus -

124

rätten i Växjö jämlikt 26 kap. 5 och 8 §§ strafflagen för missbruk av förmanskap
och missfirmelse mot krigsman.

Tjänster rättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt stadsfiskalen
i Växjö att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten
i Växjö väcka och utföra talan mot Söderling.

Stadsfiskalen Erik Sandelius påstod vid rådhusrätten ansvar å Söderling
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Lundgren yrkade skadestånd av Söderling med 100 kronor för det obehag
som Söderling åsamkat honom genom sitt uppträdande.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 12 juni 1964 och dömde därvid,
med ogillande av åtalet för missbruk av förmanskap såvitt avser ordern
att utföra städningsarbete i en toalett, Söderling jämlikt 26 kap. 5 § andra
stycket och 8 § samt 4 kap. 1 § strafflagen ävensom 7 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän för missbruk av förmanskap och missfirmelse mot
krigsman till femton dagars disciplinbot om sju kronor 40 öre. Lundgrens
skadeståndstalan lämnades utan bifall.

Domskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

Söderling har medgivit, att han fällt yttrandet, att det var »skit» av
Lundgren att icke kunna föra befälet över fem man, men har bestritt bifall
till åtalet i denna del under påstående, att uttryckssättet icke kunde anses
missfirmande. Söderling har bestritt ansvar för missbruk av förmanskap
under påstående, att han icke ålagt Lundgren någon otillbörlig särskild
tjänstgöring.

Lundgren, som blev fast anställd vid Kronobergs regemente 1957 och
som vid den i målet aktuella tidpunkten tjänstgjorde såsom furir vid regementets
femte kompani, där Söderling var kompanichef, och som sedermera
begärt och erhållit avsked från sin tjänst, har hörd som målsägande
i anledning av åklagarens talan uppgivit: Den 16 mars 1963 utryckte de
värnpliktiga från kompaniet efter fullgjord första tjänstgöring. Lundgren
förde därvid befälet över andra plutonen och hade varit i tjänst från klockan
5. Meningen var, att de värnpliktiga skulle erhålla sina utryckningshandlingar
strax innan deras tåg till hemorten skulle avgå, varefter de bara
hade att lämna in sina linnekläder. Vid 8.30-tiden fick emellertid Langner
order att utdela utryckningshandlingarna till samtliga värnpliktiga oberoende
av när de skulle resa hem. Följden härav blev att endast fem värnpliktiga
voro kvar på Lundgrens pluton vid 9-tiden. Denna pluton ansvarade
såsom fallet varit under hela värnpliktstiden för städningen av tredje
och fjärde logementen, en trappa samt putsrummet eller torkrummet. Lund -

125

gren gav de kvarvarande värnpliktiga order att städa plutonens områden
och begav sig därefter till befälsrummet för att räkna linnekläder. Efter
en stund gick han till toaletten vid gymnastiksalen. När han återkom till
kompaniet hade också de fem värnpliktiga försvunnit. För att plutonens
städområde skulle vara klart till inspektionen fick Lundgren låna tre värnpliktiga
från första plutonen. När han satt dessa i arbete fick han höra, att
Söderling hade sökt efter honom. När Söderling kom stod Lundgren på
fjärde logementet och övervakade städningsarbetet. Söderling höll då en
straffpredikan mitt inne i logementet. Söderling sade bland annat: »Det
är för djävligt att en furir, som uppbär lön, icke kan taga befälet över fem
man.» Söderling yttrade vidare, antingen »Du är stor skit» eller »Det är
skit». Lundgren har aldrig hört Söderling så upphetsad förr. Lundgren fick
därefter order att städa. Söderling skrek: »Lundgren skall personligen städa
och sopa.» Då Lundgren gick för att hämta städmateriel skrek Söderling
efter honom: »Låt det gå undan.» Lundgren sopade därefter logementen
tre och fyra samt korridoren. Då major Ivrusell och kapten Aaby-Ericsson
kommo för att inspektera kompaniets städning hörde Lundgren hur Söderling
började tala med dem om honom. Lundgren gick då upp på befälsrummet.
Efter en stund kom Söderling dit i sällskap med Aaby-Ericsson
och Krusell. Söderling talade om att det fanns skräp i en toalettränna
och gav Lundgren order att personligen göra rent. Samtidigt låg tre värnpliktiga
på sina sängar i logementen. Lundgren anser icke att Söderling
hade rätt att beordra honom att städa och anser det nedsättande för en
furir att utföra städningsarbete.

Söderling har hörd över åtalet uppgivit: Ifrågavarande dag började tjänsten
klockan 4.30. Beträffande ordningen vid utryckningen hade utfärdats
regementsorder och en särskild P.M. Städningen av kompaniet skulle vara
klar klockan 1000 och visitation skulle äga rum klockan 1045 då AabyEricsson
skulle komma. Persson var kompaniadjutant och var närmast under
Söderling chef när det gällde inre tjänst. Omkring klockan 8 kom Persson
och anhöll om en stunds permission. Vid 830-tiden var det aktuellt att
lämna ut utryckningshandlingarna till de värnpliktiga som skulle åka tåg
mot Alvesta. Söderling letade efter Persson men då han icke kunde se denne
gav han Langner order att ombesörja utdelningen. Strax efter klockan
10 gick Söderling omkring på kompaniet och visiterade städningen. Han
fann då skräp utanför dörrarna till andra plutonens logement. Av Persson
fick han beskedet att det var Lundgrens pluton som svarade för städningen
där och att Lundgren hade avvikit. Söderling började då söka efter Lundgren
och begav sig bland annat till furirsmässen utan att dock finna honom.
Då Söderling vid 1030-tiden kom tillhaka till kompaniet fick. han se Lundgren
i en logementsdörr. Söderling gick då in på logementet för att tala i
enrum med Lundgren. Sedan de kommit in på logementet sade Söderling,
att det var beklämmande att Lundgren icke kunde utföra städningsupp -

126

giften. Söderling tilläde: »Det är skit av eu furir att icke kunna föra befälet
över fem man. Det är undermåligt. Hämta en kvast och ta bort skräpet.
Det skall vara klart när visitationen skall ske.» Söderling hade under letandet
efter Lundgren haft tid att tänka på vad han skulle säga till honom.
Han var icke upprörd och talade som vanligt. Söderling ansåg det vara
nödvändigt att sätta in ytterligare personal för städningsarbetet och gav
därför Lundgren order att hjälpa till. Det visade sig också vara befogat. När
Aaby-Ericsson kom höll nämligen Lundgren på att taga upp soporna. När
ordern gavs visste icke Söderling att Lundgren hade lånat tre man från
första plutonen. Dessa tre man hade beordrats till så kallad eftertjänst och
skulle verkställa vissa särskilda arbeten såsom att taga fram madrassvar
och ordna logementen för nya värnpliktiga. När Söderling såg dem på logementet
trodde han att de höllo på med detta. Senare förstod han emellertid
att de stodo under Lundgrens befäl. När man vid visitationen anmärkt
på att det bland annat med krita hade skrivits »muck» på en toalettvägg
gav han Lundgren order om att taga bort detta. Det var då hans mening
att Lundgren med de värnpliktigas hjälp skulle göra detta.

På åklagarens begäran ha Karlsson, Persson och Pettersson hörts som
vittnen.

Karlsson har därvid uppgivit: Han och hans två kamrater hade av Lundgren
fått order att städa ett logement. Medan de dammtorkade ett fönster
kom Söderling in. Lundgren stod alldeles intill dem. Ingen av dem höll på
att arbeta med sängarna. Karlsson kommer nu icke ihåg så mycket av vad
som inträffade men är säker på att Söderling i upphetsad ton sade till Lundgren:
»Du är en djävla stor skit.» Söderling beordrade därefter Lundgren
att personligen utföra vissa städningsarbeten. När Lundgren gick efter
städmateriel skrek Söderling: »Skynda på.» Karlsson tyckte det var olämpligt
av Söderling att uppträda som han gjorde.

Persson har berättat: Han hade deltagit i arbetet med att upprätta en
P.M. beträffande utryckningen. Då Persson visiterade städningen fann
han att arbetet icke var klart på vissa ställen. Han anmälde saken till Söderling.
De konstaterade att Lundgren hade hand om städningen på de
aktuella ställena. Städningen var uppdelad mellan plutonerna efter en lista,
som gällt hela den tid de värnpliktiga legat inne. När de försökte få tag på
Lundgren var han försvunnen. När Lundgren så småningom kom tillrätta
beordrade Söderling Lundgren att med hjälp av troligen två värnpliktiga
bättra på städningen. Samtidigt sade Söderling: »Jag tycker det är dåligt
av en furir att icke kunna taga befälet över fem man och utföra städningen.»
Söderling talade — militärt sett — i normal ton.

Pettersson har omvittnat: Utryckningsarbetet började tidigt på morgonen.
Plutoncheferna hade fått skriftligt besked när och hur allt skulle ske.
Pettersson förde befälet över första plutonen. Plutoncheferna överenskommo
hur städningsarbetet skulle fördelas mellan plutonerna. Enligt över -

127

enskommelsen hade Lundgren, som förde befälet över andra plutonen, att
svara för städningen i två logement och en korridor. Vid ett tillfälle kom
Söderling och frågade efter Lundgren. Senare träffade Söderling på Lundgren
och frågade varför denne icke städat. Bland annat sade Söderling:
»Det är skit av Lundgren att icke kunna lösa en sådan uppgift.» Pettersson
vet icke vad Lundgren svarade. Söderling skällde emellertid ut Lundgren.
Både Söderling och Lundgren voro »uppskärrade». Pettersson hörde icke
att Söderling beordrade Lundgren att personligen utföra något städningsarbete.

Rådhusrätten har övervägt vad sålunda förekommit.

I målet kan icke anses styrkt att Söderling fällt annat yttrande till Lundgren
än att det vore »skit» av honom att icke kunna föra befälet över fem
man. Av Lundgrens, Karlssons och Petterssons uppgifter får anses styrkl
att Söderling fällt yttrandet i uppretad och häftig ton. Att i närvaro av värnpliktiga
fälla ifrågavarande yttrande som berörde Lundgrens förmåga att
utiföra givna order måste enligt rådhusrättens mening innefatta missfirmelse
av Lundgren. Söderling kan förty icke undgå att fällas till ansvar jämlikt
26 kapitlet 8 § strafflagen.

Av Söderlings egna uppgifter är vidare utrett, att han i omedelbar anslutning
till angivna yttrande beordrat Lundgren att personligen utföra städningsarbete
i logementen och korridoren. Oavsett om rengöringen av nämnda
områden ålåg andra plutonen eller icke, finner rådhusrätten — som
lämnar Söderlings påstående att han då icke förstod, att de i logementet
närvarande värnpliktiga voro underställda Lundgren, utan avseende — uppenbart
att Söderling lämnat Lundgren nämnda städningsuppgift, som
med hänsyn till omständigheterna måste anses chikanerande för Lundgren
att utföra, såsom en med tillrättavisning jämförbar påföljd för Lundgrens
förhållande i tjänsten. Söderling bär förty gjort sig skyldig till missbruk av
förmanskap. Söderlings påstående att han icke givit Lundgren order att
personligen utföra städningsarbete i toalettrummet har icke vederlagts. Åtalet
för missbruk av förmanskap i nämnda hänseende kan därför icke vinna
bifall.

Söderling har bestritt Lundgrens skadeståndsyrkande.

Lundgren har härutinnan anfört, att han fått lida stor smälek för det inträffade
och vid upprepade tillfällen kallats »Söderlings städhjälp» och
andra sårande benämningar.

Även om Söderlings yttrande och åtgärder i övrigt enligt vad ovan anförts
varit olämpliga anser rådhusrätten dock icke omständigheterna sådana att
Lundgren härför är berättigad till skadestånd av Söderling. Lundgrens skadeståndstalan
skall förty ogillas.

Söderling fullföljde talan mot rådhusrättens dom och yrkade därvid
ogillande av åtalet.

128

Göta hovrätt meddelade dom i målet den 27 april 1965. Med ändring av
rådhusrättens dom ogillade hovrätten åtalet för missbruk av förmanskap
och biföll på det sätt åtalet i övrigt att hovrätten dömde Söderling jämlikt
26 kap. 9 § strafflagen för oskickligt beteende till tio dagars disciplinbot
om sju kronor 40 öre.

Domskälen angavs av hovrätten sålunda.

Vad först angår åtalet för missfirmelse mot .krigsmän är icke styrkt, att
Söderling yttrat sig på annat sätt än han själv medgivit. Yttrandet har fällts
i en situation då Söderling måste antagas ha haft skäl att ingripa med kritik
mot Lundgren.

Det kan icke anses, att Söderling genom sitt uttryckssätt gjort sig skyldig
till missfirmelse mot Lundgren.

Emellertid har Söderling genom sitt yttrande, vilket fällts i menigas närvaro,
icke meddelat kritik mot Lundgren på ett grannlaga sätt utan brustit
i anständigt uppträdande mot Lundgren i dennes tjänst. Söderling är därför
förvunnen till ansvar för oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen.

Vidkommande åtalet för missbruk av förmanskap framgår av utredningen,
att Söderling beordrat Lundgren att personligen städa i korridoren.
Det är emellertid att beakta, att korridoren var ostädad utanför de logement
i vilka Lundgren haft att med sin pluton svara för städningen, att Lundgren
icke övervakat att hans pluton slutfört sin städningsuppgift i tid, att kort
tid återstod till dess visitation skulle äga rum samt att endast ett par man
funnos kvar på kompaniet. Söderling har därför ej saknat fog för sin åtgärd
att beordra Lundgren till städningen. På grund härav och med hänsyn
till att Lundgrens städninigsarbete enligt utredningen pågått endast omkring
eu kvart kan ej anses styrkt, att ifrågavarande order givits såsom en påföljd
för Lundgrens förhållande i tjänsten. Åtalet skall därför ogillas i denna del.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot studieledare vid flygvapnets förberedande fältflygarskola
för missfirmelse mot tjänsteman

I en till militieombudsmannen den 5 november 1963 inkommen skrift anförde
e.o. folkskolläraren vid flygvapnets förberedande fältflygarskola Gordon
Åkerbrink, att landsfiskalen i Riseberga distrikt efter verkställd förundersökning
med anledning av en av Åkerbrink gjord anmälan mot studieledaren
vid skolan e.o. adjunkten Sune Ingemar Jägfeldt för missfirmelse
beslutat att icke väcka åtal mot Jägfeldt, samt hemställde att militieombudsmannen
måtte upptaga ärendet till prövning.

Vid Åkerbrinks skrift var fogat ett exemplar av protokollet angående ifrå -

129

gavarande förundersökning jämte beslutet i åtalsfrågan. Av dessa handlingar
och av utredning, som på Åkerbrinks begäran verkställts av försvarets
skolnämnd angående vissa förhållanden vid skolan, inhämtades följande.

Enligt en av chefen för flygvapnet fastställd instruktion för studieledaren
vid flygvapnets förberedande fältflygarskola skall denne närmast under studierektorn
vid flygstaben leda den civila undervisningsverksamheten vid
skolan. Därvid åligger det studieledaren bl. a. att, då han finner brister föreligga
i lärares sätt att fullgöra sina åligganden, söka åstadkomma rättelse
samt, om han icke själv kan åstadkomma sådan eller om saken är av allvarlig
natur, skriftligen anmäla förhållandet till studierektorn vid flygstaben.

I ett den 1 december 1963 utfärdat intyg uppgav fältflygareleven B. Forsberg:
Han blev vid ett tillfälle i juni 1963 utfrågad av Åkerbrink angående
en vid skolan tjänstgörande lärare, som missbrukade alkohol, och dennes
undervisning på ett sådant sätt att Forsberg reagerade mot detsamma. Åkerbrink
efterhörde jämväl om studieledaren frågat klassen om lärarens sätt
att sköta undervisningen. Påföljande rast uppsökte Forsberg Jägfeldt och
berättade vad som hänt.

Jägfeldt, som redan i skrivelse den 18 februari 1963 till studierektorn anmält
att ifrågavarande lärare på grund av alkoholmissbruk var ur stånd att
tillfredsställande sköta sin tjänst, satte sig med anledning av vad Forsberg
uppgivit i förbindelse med studierektorn. Denne uppmanade Jägfeldt att i
vittnens närvaro tala med Åkerbrink. På eftermiddagen den 14 juni 1963
kallade Jägfeldt Åkerbrink till Jägfeldts tjänsterum tillsammans med e.o.
adjunkterna K. H. Burman och I. R. S. Zetterberg samt e.o. folkskolläraren
E. A. Graf. Om vad som därvid förekom har Åkerbrink, Jägfeldt, Burman,
Zetterberg och Graf vid polisförhör under tiden den 27 juni—den 18 oktober
1963 berättat följande.

Åkerbrink: Vid kollegium den 6 juni 1963 gjorde han åtskilliga påpekanden
angående ordningen vid skolan. Bland annat framhöll han att alkoholproblem
förekom vilket måste innebära ett farligt föredöme för blivande
fältflygare. Vid 15-tiden den 14 juni blev han under tjänstetid kallad till
Jägfeldts tjänsterum och i närvaro av Burman, Zetterberg och Graf under
tjugu minuter utsatt för förebråelser, utfrågningar och tillvitelser som »din
satan, förbannade, helvetes djävul», uttalade i skränig och hotfull ton. Åkerbrink
ansåg sig genom tillvitelserna ha blivit missfirmad av Jägfeldt.

Jägfeldt: Vid kollegium den 6 juni hade han frågat lärarna vem som uttalat
sig nedsättande om skolan. Efter en stund hade Åkerbrink meddelat
att han fällt vissa yttranden om skolan. Vid 14-tiden den 14 juni kallade
Jägfeldt Åkerbrink, Burman, Zetterberg och Graf till sitt tjänsterum. Sammanträdet
ägde rum på anmodan av studierektorn vid flygstaben. Jägfeldt
förebrådde Åkerbrink för att denne vänt sig till skolans elever och utfrågat
5—650ti6. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

130

dem om den alkoholsjuke läraren. Jägfeldt meddelade vidare att problemet
med läraren redan var avklarat och att Åkerbrink icke hade att befatta sig
med denna sak samt tilläde att det var tjänstefel från Äkerbrinks sida att
uppträda på sätt han gjort. Även Burman framhöll för Åkerbrink det olämpliga
i att gå till eleverna i stället för att vända sig till studieledaren. Zetterberg
sade att det icke borde visas falsk lojalitet mot ifrågavarande lärare,
vartill Jägfeldt genmälde att det nu endast var Äkerbrinks tjänstefel som
skulle avhandlas. Åkerbrink var under sammanträdet helt oförstående beträffande
vad det hela rörde sig om, oaktat han mycket väl visste vad saken
gällde. Jägfeldt yttrade då »att han tyckte det var för djävligt att uppföra
sig så mot en kollega» samt slog näven i bordet. Jägfeldt påpekade även för
Åkerbrink att denne skulle tänka på sitt ansvar som lärare. Sammanträdet
avslutades därefter och samtliga lärare lämnade Jägfeldts tjänsterum. Jägfeldt
förnekade att han använt sådana uttryck som Åkerbrink påstått och
bestred att han missfirmat Åkerbrink.

Burman: Omkring klockan 1500 den ifrågavarande dagen blev han kallad
till Jägfeldts tjänsterum för att närvara som vittne vid ett samtal mellan
Jägfeldt och Åkerbrink med anledning av »vissa uttalanden» och en
skrivelse från Åkerbrink till försvarets skolnämnd med uppgifter bl. a. om
en sjuk lärare vid skolan. Åkerbrink kände då icke till att Jägfeldt och studierektorn
redan meddelat läraren att denne måste sluta sin anställning
vid skolan, men Burman upplyste Åkerbrink härom vid tillfället. Under
samtalet blev Jägfeldt uppretad och slog näven i bordet samt förebrådde
Åkerbrink för vissa beskyllningar denne riktat mot honom. Samtalet, som
varade omkring tio minuter, slutade dock i lugnare ton. Huruvida Jägfeldt
använt sig av sådana uttryck som Åkerbrink uppgivit kunde Burman icke
erinra sig, men Jägfeldt hade varit mycket uppretad på Åkerbrink och vid
flera tillfällen slagit näven i bordet.

Zetterberg: Anledningen till det ifrågavarande sammanträffandet på Jägfeldts
tjänsterum, till vilket Zetterberg var kallad som vittne, var vissa påpekanden
Åkerbrink tidigare gjort till Jägfeldt angående tjänsten. Till en
början talade Jägfeldt och Åkerbrink med varandra i vanlig samtalston. Det
var emellertid mest Jägfeldt som talade under det att Åkerbrink i huvudsak
svarade ja eller nej. Mot slutet av samtalet, som varade 5—10 minuter,
blev Jägfeldt upprörd och riktade samma eller liknande uttryck mot Åkerbrink
som denne gjort gällande. Åkerbrink svarade icke Jägfeldt utan
lämnade rummet.

Graf: Ifrågavarande dag kallades han till Jägfeldts tjänsterum för att vara
närvarande som vittne vid ett samtal mellan denne och Åkerbrink angående
vissa påpekanden som den sistnämnde gjort beträffande tjänsten. Samtalet
gick i stort sett ut på att Åkerbrink icke skulle befatta sig med sådant
som icke angick honom. Vid slutet av samtalet, under vilket Åkerbrink var
mycket fåordig, blev Jägfeldt upprörd, troligen på grund av att Åkerbrink

131

verkade oberörd. Jägfeldt uttalade vissa svordomar och fällde även uttryck
mot Åkerbrink liknande vad denne uppgivit.

I beslut den 21 oktober 1963 fann t.f. landsfiskalen i Riseberga distrikt
H. Davidson den verkställda utredningen icke giva tillräckligt stöd för påståendet
att Jägfeldt fällt sådana yttranden att gärningen var att bedöma
som missfirmelse mot tjänsteman, varför ärendet icke föranledde vidare åtgärd
från åklagarens sida.

I yttrande till försvarets skolnämnd den 15 januari 1964 har Jägfeldt vidhållit
sitt bestridande av att ha fällt sådana yttranden till Åkerbrink som
denne gjort gällande samt tillagt att Åkerbrink vid den ifrågavarande sammankomsten
på Jägfeldts tjänsterum anklagat Jägfeldt för att ha misskött
sin tjänst som studieledare genom att överse med den alkoholskadade läraren.

Zetterberg har i yttrande till skolnämnden den 18 januari 1964 anfört
bl. a. att Jägfeldts förnekande av att ha fällt påstådda yttranden icke är
sanningsenligt och att Zetterberg gör detta uttalande i medvetande om att
han kan bli nödsakad att upprepa det under ed inför domstol.

Sedan Jägfeldt fått taga del av den sålunda förebragta utredningen, inkom
han den 16 februari 1965 med en skrift, vid vilken var fogade ytterligare
tre skrifter undertecknade en av Jägfeldt själv, en av Burman och en av
Graf. I skrifterna anfördes följande.

Jägfeldt: Han beklagar djupt att han vid det ifrågavarande tillfället använt
svordomar och är angelägen att framhålla att dylikt laller utom ramen
för hans vanliga beteende. Det är emellertid inte med sanningen överensstämmande
att han använt de uttryck Åkerbrink påstått. Orsaken till
Jägfeldts upprördhet var att söka i provokation Irån Åkerbrinks sida. Samtalet
mellan Jägfeldt och Åkerbrink ägde icke rum på tjänstetid. På grund
av skärmbildsundersökning var nämligen undervisningen vid tillfället inställd.
Jägfeldt inledde samtalet med att berätta att en elev uppsökt honom
å sin klass’ vägnar och meddelat att eleverna i klassen varit upprörda över
det sätt på vilket Åkerbrink utfrågat dem angående den alkoholsjuke läraren
och dennes undervisning. Jägfeldt framhöll för Åkerbrink det olämpliga i
att vända sig till eleverna med sådana frågor samt meddelade att lärarens
sjukdom sedan lång tid tillbaka anmälts till högre ort men att läraren fått
»respit» till terminens slut. Jägfeldt framhöll vidare att det inte var Åkerbrinks
sak att kontrollera sina kolleger. Med anledning av att Åkerbrink
tidigare anklagat en del lärare för tjänstefel och okunnighet sade Jägfeldt
till Åkerbrink att han tyckte det var mycket tråkigt om en anda som tog sig
sådana uttryck skulle få utbreda sig inom fältflygarskolan. Åkerbrink förnekade
att han utfrågat eleverna, uppträdde nonchalant och överlägset samt
yttrade hl. a.: »Vad är meningen egentligen? Jag förslår inte alls.» Inför
Åkerbrinks oberörda min lappade Jägfeldt tatlningen, slog näven i bordet
och sade all han tyckte det var för »djävligl» att uppträda så mot kolleger

132

som Åkerbrink gjorde. Åkerbrink genmälde att han ansåg att Jägfeldt begått
tjänstefel genom att inte anmäla den alkoholsjuke läraren. Jägfeldt framhöll
att han redan anmält läraren, men Åkerbrink svarade då att Jägfeldt
misskötte sin tjänst. »Vad säger du, missköter jag min tjänst», yttrade
Jägfeldt. »Ja, det gör du», svarade Åkerbrink. »Vad i helvete menar du», blev
Jägfeldts svar. De andra närvarande lärarna blandade sig sedan i samtalet.
Burman försökte få Åkerbrink att förstå att han uppträtt olämpligt gentemot
sina kolleger och speciellt gentemot den alkoholsjuke läraren. Zetterberg
yttrade att man icke fick visa falsk kollegialitet gentemot denne. Samtalet
varade 5—10 minuter och hade icke den karaktär i övrigt som Åkerbrink
angivit även om stämningen av naturliga skäl var irriterad.

Burman: Hans bestämda uppfattning är att Jägfeldt vid sammankomsten
aldrig yttrat orden »din satan, förbannade, helvetes djävul». Som svensklärare
anser sig Burman ha en viss förmåga att minnas och bedöma eu
språklig formulering. Ifrågavarande anhopning av meningslösa svordomar
är honom absolut minnesfrämmande och otrolig. Vad han i stället minns
och kan bekräfta under ed är följande. Jägfeldt inledde samtalet med att på
uppdrag av studierektorn framhålla för Åkerbrink det olämpliga och upprörande
i att Åkerbrink förföljde och utsatte en sjuk kollega för onödiga
obehag; att den alkoholskadade läraren misskötte sin tjänst torde icke
angå Åkerbrink, så mycket mindre som missförhållandet anmälts för länge
sedan och beslut fattats i frågan. Burman frågade Åkerbrink varför han
inte vid kollegium påtalade eventuella missförhållanden vid skolan eller sitt
missnöje med vissa kollegers sätt att sköta sin tjänst. Burman undrade vidare
om Åkerbrink ansåg att det bidrog till arbetsglädjen och trivseln vid
skolan, om Åkerbrink föredrog att först gå vägen över offentliga myndigheter.
Åkerbrink svarade icke. Först efter en stund öppnade Åkerbrink sin
mun och anklagade Jägfeldt för bristande nit. Jägfeldt stegrade sig och sade:
»Anser du att jag inte sköter min tjänst?» »Ja, det anser jag», svarade
Åkerbrink. Jägfeldt förlorade då behärskningen, slog handen i skrivbordet
och skrek: »Vad i helvete säger du! Sköter jag inte min tjänst! Det kan
du ge dig fan på att jag gör!» Samtalet ebbade sedan ut i lugnare tongångar.
Åkerbrink har under sin tid som lärare vid fältflygarskolan visat
ett enligt Burmans mening mycket obalanserat och provocerande sätt mot
sina kolleger. Han har mästrat dem och grälat på dem.

Graf: Han anser icke att Äkerbrinks provocerande attityd framgår tillräckligt
klart i det summariska polisprotokollet. Genom sin fåordighet och
sitt skenbara oförstående samt något senare genom sin anklagelse mot
Jägfeldt att denne icke skötte sin tjänst som studieledare anser Graf att
Åkerbrink väsentligt påverkat Jägfeldt. Graf erinrar sig klart att Jägfeldt
utbrutit i svordomar, men om några av dessa varit riktade mot Åkerbrink
eller »varit uttryck i samband med den irriterade och tidvis hetsiga stämningen»,
torde vara svårt att »särskilja».

133

1 anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 1 mars 1965 dagtecknad, till länsåklagaren
i Kristianstads län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Av vad i det föregående upptagits framgår att studieledaren Jägfeldt
den 14 juni 1963 kallat Äkerbrink och tre andra lärare, Burman, Zetterberg
och Graf, till sitt tjänsterum och vid den sammankomst som sålunda
kommit till stånd framfört kritik mot Äkerbrink. Sammankomsten har närmast
föranletts av att Äkerbrink utfrågat en elev angående en lärare med
alkoholproblem. Åtminstone till den del Jägfeldts kritik berört nämnda förhållande
synes den visserligen ha varit befogad. Men det har ålegat Jägfeldt
som en tjänsteplikt att på ett anständigt sätt framföra den kritik vartill
han funnit sig ha fog, allra helst som även andra lärare var närvarande.

Jägfeldt har medgivit att han vid tillfället nyttjat svordomar och slagit
näven i bordet men bestritt att han, såsom Äkerbrink påstått, till denne
yttrat »din satan, förbannade, helvetes djävul». Zetterberg har vid polisförhör
under de närmaste månaderna efter sammankomsten vitsordat att
Jägfeldt mot Äkerbrink riktat samma eller liknande uttryck som denne
uppgivit. Dessutom har Graf vid nämnda polisförhör berättat att Jägfeldt
fällt uttryck mot Äkerbrink liknande vad denne påstått. Varken det förhållandet
att Graf mer än ett år senare sagt det vara svårt att »särskilja»
om svordomarna var riktade mot Äkerbrink eller om de var »uttryck i
samband med den irriterade och tidvis hetsiga stämningen» eller Burmans
förklaring, att han icke minns att Jägfeldt yttrat sig så som Äkerbrink
påstått, synes motsäga riktigheten av Åkerbrinks och Zetterbergs uppgifter
i iörevarande hänseende.

Genom vad sålunda och i övrigt framkommit får anses styrkt att Jägfeldt
på icke anständigt sätt framfört kritik och därvid till Äkerbrink riktat
det uttryck denne uppgivit eller annat liknande tillmäle. Då Äkerbrink är
befattningshavare med ämbetsansvar samt vid tillfället var i tjänsteutövning
och kritiserades för åtgärder i sin befattning, har Jägfeldt följaktligen
gjort sig skyldig till missfirmelse mot tjänsteman i förening med åsidosättande
av tjänsteplikt.

Även om, såsom gjorts gällande, Äkerbrink skulle ha uppträtt på sådant
sätt att Jägfeldt därav blivit retad, anser jag mig med hänsyn till omständigheterna
icke kunna lämna Jägfeldts förgripelse utan beivran.

1 enlighet med det anförda skall åtal väckas mot Jägfeldt vid Södra Åsbo
och Bjäre domsagas häradsrätt jämlikt 17 kap. 5 g brottsbalken för det han
i sin egenskap av studieledare den 14 juni 1963 förolämpat Äkerbrink i och
för hans befattning genom att på icke anständigt sätt framföra kritik och
därvid yttra »din satan, förbannade, helvetes djävul» eller annat liknande
tillmäle samt därigenom gjort sig skyldig till missfirmelse mot tjänsteman
i förening med åsidosättande av tjänsteplikt.

134

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt länsåklagaren i Kristianstads
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Södra Åsbo
och Bjäre domsagas häradsrätt väcka och utföra talan mot Jägfeldt.

* *

❖

Länsåklagaren Gunnar Kragh påstod vid häradsrätten ansvar å Jägfeldt
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 26 maj 1965 och dömde därvid
Jägfeldt jämlikt 17 kap. 5 § brottsbalken för missfirmelse mot tjänsteman
i förening med åsidosättande av tjänsteplikt att till kronan utgiva tjugu
dagsböter om trettio kronor.

Domskälen angavs av häradsrätten sålunda.

Utredningen visar till en början följande: Jägfeldt är av Kungl. Maj :t
förordnad till adjunkt vid krigsflygskolan (F 5) från och med den 15
augusti 1960. Enligt förordnande av chefen för flygvapnet är Jägfeldt från
och med den 1 juli 1962 studieledare vid flygvapnets förberedande fältflygarskola
i Ljungbyhed. Åkerbrink är enligt chefens för flygvapnet förordnande
från och med den 1 juli 1961 extra ordinarie folkskollärare vid
F 5. Den 14 juni 1963 omkring klockan 1500 ägde på kallelse av Jägfeldt ett
sammanträde rum på dennes tjänsterum i Ljungbyhed, vid vilket sammanträde
närvoro -— utom Jägfeldt och Åkerbrink — Zetterberg, Graf och Burman.
Sammanträdet var närmast föranlett av att Åkerbrink utfrågat en
elev vid skolan angående en lärare med alkoholproblem. Jägfeldt påtalade
vid sammanträdet Åkerbrinks handlingssätt i detta hänseende. Åklagaren
har påstått att Jägfeldt vid sammanträdet på icke anständigt sätt framfört
kritik mot Åkerbrink och därvid fällt i åtalsinstruktionen citerade yttrande
eller annat liknande tillmäle. Jägfeldt har bestritt åtalet och förnekat, att
han vid ifrågalcomna tillfälle fällt något sådant yttrande som åklagaren
påstått.

Rörande vad som förekommit vid sammanträdet har Jägfeldt uppgivit
i huvudsak följande: Sammanträdet ägde rum på anmodan av studierektorn
vid flygstaben, vilken tillsagt Jägfeldt att kalla till sig Åkerbrink för
att i vittnens närvaro »läsa lusen av honom». Vid sammanträdets början
redogjorde Jägfeldt för vad studierektorn sagt och yttrade i lugn, icke högljudd
ton till Åkerbrink att Jägfeldt tyckte att »det är för djävligt att bära
sig åt på detta sätt mot sina kolleger». Det var först senare under sammanträdet,
när Åkerbrink anklagade Jägfeldt för att inte sköta sin tjänst, som
Jägfeldt blev upprörd och slog näven i bordet samt till Åkerbrink yttrade
»vad i helvete säger du, det kan du ge dig fan på att jag gör». Någon svordom
såsom tillmäle mot Åkerbrink använde Jägfeldt inte. Åkerbrinks uppträdande
vid tillfället kan närmast betecknas som nonchalant.

135

Till utredning i målet liar Äkerbrink hörts såsom målsägande inför häradsrätten,
varjämte vittnesförhör ägt rum med Zetterberg, Graf och Burman,
åberopade av åklagaren, samt ämnesläraren Lars Thulin, åberopad
av Jägfeldt. De hörda personerna ha i för prövningen av målet väsentliga
delar berättat i huvudsak följande.

Äkerbrink: Vid sammanträdet den 14 juni 1963 öppnade Jägfeldt samtalet
med att säga att Äkerbrink utfrågat en elev om en lärares sätt att
sköta undervisningen och att Jägfeldt hade i uppdrag från studierektorn
att säga att det var tjänstefel från Åkerbrinks sida. Äkerbrink blev mycket
förvånad och sade att han inte hade frågat någon elev om någon annan
lärares undervisning. Äkerbrink påtalade också att han ju hade frågat eleven
om något som gällde Jägfeldts beteende genom att fråga klassen hurudant
det gick för J. (den omtalade läraren) samt att eleven spontant
hade sagt det långt tidigare. Därvid slutade samtalet, ty sedan vidtog enbart
påstående om Äkerbrinks person och det utvecklade sig till en utskällning
på Äkerbrink, som inte fick tillfälle att förklara vad han verkligen
sagt till eleven. Man utgick bara från elevens ord och det blev inte
mycket mer sagt från Åkerbrinks sida. »Sedan var det någonting som fick
Jägfeldt, Äkerbrink kan inte erinra sig vad det var, Äkerbrink försökte väl
framföra någon synpunkt men hann inte säga någonting, förrän Jägfeldt
slog näven i bordet» — på Äkerbrink verkade det som om Jägfeldt väntat
på detta tillfälle — och sade »din satans helvetes förbannade lille djävul».
Jägfeldt var redan från början av samtalet högljudd; fanjunkaren som satt
i rummet intill med en tjock vägg emellan hörde att det var oväsen på gång
och likadant gjorde skrivbiträdet som satt i rummet mitt emot genom dörren.
Sammanträdet höll på till klockan 1520, då Äkerbrink gick därifrån.
Burman avslutade det hela med orden »nu vet du vad vi tycker», vilket
Äkerbrink tycker avslöjar avsikten med samtalet.

Zetterberg: Jägfeldt började samtalet vid sammanträdet med att anklaga
Äkerbrink för att han hade talat med eleverna om en vid skolan tjänstgörande
lärare. Äkerbrink svarade på detta men mycket korthugget; kanske
retade Äkerbrink Jägfeldt genom sitt mycket korthuggna sätt att svara. Det
var huvudsakligen Jägfeldt som hade ordet. Samtalet slutade med en formlig
explosion, i det att Jägfeldt med direkt adress till Äkerbrink yttrade orden
»din lille satans förbannade djävul» och samtidigt dunkade mycket
ihärdigt med knuten hand i skrivbordet. Det kan vara en fråga om ordningsföljden
mellan de citerade orden var exakt den angivna men att dessa ord
användes av Jägfeldt är Zetterberg övertygad om. Äkerbrink gick efter det
dessa ord yttrats från sammanträdet och ögonblicket därefter gick, efter
vad Zetterberg vill minnas, också Jägfeldt ut. Det är möjligt men Zetterberg
kan inte med visshet säga, att Äkerbrink vid tillfället yttrade något om att
Jägfeldt försummade sin tjänst som studieledare.

Graf: Sammanträdet började med att Jägfeldt vände sig till Äkerbrink

136

och i en saklig, lugn ton tillsade honom att inte lägga sig i sådant som inte
direkt angick honom i hans tjänst. Åkerbrink sade ingenting direkt i samband
med det kanske förekom ett och annat inpass — utan föreföll samlad
och relativt lugn men tyst, vilket man nog utan tvekan kunde fatta som
en provocerande attityd. Så småningom höjde Jägfeldt tonen och det uttalades
svordomar från Jägfeldts sida. Några av svordomarna voro riktade
som tillmålen till Åkerbrink, andra voro uttryck för allmänt vredesmod.
Graf har nu mycket svårt att direkt säga vilka svordomar som riktades mot
Åkerbrink. Det är riktigt att Graf vid förhör i september 1963 sagt att Jägfeldt
uttalat vissa svordomar och fällt uttryck liknande dem som angivits i
Åkerbrinks anmälan (»satans förbannade helvetes djävul»), Graf kan emellertid
inte verifiera exakt vilka svordomar som sagts vid tillfället; det kunde
han inte heller vid nämnda förhör. Graf kan inte erinra sig att någon
annan än Jägfeldt fällde några svordomar vid sammanträdet. Vid ett tillfälle
slog Jägfeldt även näven i bordet. Graf tror att det bekom Åkerbrink
mycket illa att Jägfeldt använde svordomar; förmodligen blev Åkerbrink
också illa berörd av kritiken mot honom. Under samtalets gång riktade
Åkerbrink kritik emot Jägfeldt, vilken Åkerbrink menade inte skötte sin
tjänst. Detta bidrog nog i hög grad jämte Åkerbrinks tysta attityd till att
utlösa Jägfeldts vrede. Därefter lugnade sig tonen i rummet och de skildes
under relativt lugn.

Burman: I början av sammanträdet tillrättavisade Jägfeldt på uppdrag
av studierektorn vid flygstaben i mycket hövlig ton Åkerbrink för dennes
inblandning i något som studierektorn och Jägfeldt inte tyckte att Åkerbrink
hade med att göra; det gällde en sjuk kollega. Åkerbrink svarade inte
mycket utan satt mest och kurade ihop; Burman tycker inte att Åkerbrink
i sitt uppträdande var nonchalant eller provocerande på något sätt. Därefter
kom samtalet in på att Åkerbrink hade riktat kritik även mot vissa
förhållanden vid skolan och kanske mot en del andra lärare samt att han
förberedde en skrift till försvarets skolnämnd. Medan detta var på tal, var
Jägfeldt hela tiden lugn och sansad och visade inga tecken på upprördhet.
Samtalet kom så småningom in på Jägfeldt också och då beskyllde Åkerbrink
Jägfeldt för att inte sköta sin tjänst. Jägfeldt frågade då och upprepade
denna beskyllning »anser du att jag inte sköter min tjänst?» Då Åkerbrink
bejakade detta, blev Jägfeldt upprörd, slog näven i bordet två gånger
och höjde rösten samt yttrade »vad i helvete säger du, sköter inte jag min
tjänst, det kan du ge dig fan på att jag gör». Det var de svordomar som
Burman kan erinra sig som yttrades. Burman är absolut säker på att Jägfeldt
vid sammanträdet inte använde några svordomar som tillmålen riktade
mot Åkerbrink. Sedan fortsatte samtalet i lugnare ton och Jägfeldt
försvarade sig då mot beskyllningarna samt avslutade samtalet med att
han tyckte att det var underligt att Åkerbrink på detta vis skulle angripa
lärare och slå omkring sig till höger och vänster. Efter samtalet var Burman

137

kvar i rummet en liten stund tillsammans med Zetterberg och Graf. Ingen
av dem gav därvid uttryck för att de voro upprörda över vad som hade förekommit;
det nämndes överhuvudtaget inte heller från deras sida att de
hade uppfattat någon missfirmelse av något slag. Det var först en fjorton
dagar eller tre veckor senare som Burman fick höra talas om att Åkerbrink
uppfattat sammanträdet som missfirmelse. Då ringde Jägfeldt Burman och
sade att studierektorn av Åkerbrink hade hört, att Jägfeldt skulle ha kallat
Åkerbrink »din lille svarte fan». Burman skrattade åt det hela; det var fullkomligt
främmande för honom, eftersom Burman hade klart för sig att det
inte hade sagts. Burman är absolut säker på att, om yttrandet »din satans
förbannade helvetes lille djävul» fällts, Burman hade erinrat sig detta.
Burman är därför säker på att dessa ord inte yttrats.

Thulin, vilken icke var närvarande vid det aktuella sammanträdet, har
i sitt vittnesmål yttrat sig angående bl. a. gängse samtalston mellan kollegerna
vid fältflygarskolan.

Genom Åkerbrinks och Zetterbergs sammanstämmande utsagor, vilka
vinna stöd av Grafs vittnesmål och främst med hänsyn härtill böra tilläggas
avgörande bevisvärde framför övriga utsagor rörande händelsen, finner
häradsrätten utrett, att Jägfeldt vid ifrågakomna tillfälle förolämpat Åkerbrink
i och för dennes befattning som lärare vid fältflygarskolan genom att
på icke anständigt sätt framföra kritik och därvid yttra »din lille satans
förbannade djävul» eller annat liknande tillmäle. Härigenom har Jägfeldt
gjort sig skyldig till missfirmelse mot tjänsteman i förening med åsidosättande
av tjänsteplikt.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Åtal mot överstelöjtnant för tjänstefel bestående i att han vidtagit
åtgärder ägnade att obehörigen påverka personer vilka åberopats
som sakkunniga vid domstol

Militieombudsmannen beslöt enligt en den 5 maj 1965 dagtecknad åtalsinstruktion
att en överstelöjtnant skulle ställas under åtal vid Stockholms
rådhusrätt jämlikt 20 kap. 4 § första stycket brottsbalken för det han av
oförstånd åsidosatt sin tjänsteplikt genom att den 8 februari 1965, med anledning
av att framställning gjorts om två personers hörande såsom sakkunniga
i ett mål angående flyghaveri, i sitt tjänsterum anordna sammanträde
med dem och därvid göra uttalanden, ägnade att obehörigen påverka
de utsagor de kunde komma att avgiva.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt överåklagaren i Stockholm
att själv eller genom honom underställd lämplig åklagare väcka och utföra

5|—650MG. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

138

talan i målet, påstod kammaråklagaren Dag Halldin vid rådhusrätten ansvar
å överstelöjtnanten i enlighet med instruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 9 september 1965 och dömde
därvid överstelöjtnanten jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel till
trettio dagsböter.

Målet är, sedan överstelöjtnanten fullföljt talan mot rådhusrättens dom,
beroende på Svea hovrätts prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i en kommande ämbetsberättelse.

6—15. Åtal mot tio underofficerare för osant intygande med
åsidosättande av tjänsteplikt

Militieombudsmannen beslöt enligt en den 18 januari 1965 dagtecknad
åtalsinstruktion att tio underofficerare skulle ställas under åtal vid rådhusrätten
i Växjö jämlikt 15 kap. 11 § brottsbalken för osant intygande med
åsidosättande av tjänsteplikt. Envar av dem lades därvid till last att han
vid ett eller flera tillfällen under åren 1961—1963 å kvittenslista uppsåtligen
lämnat osanna uppgifter om tjänsteresa till och instruktörsarbete vid
angiven hemvärnsövning, vilken åtgärd inneburit fara i bevishänseende.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt länsåklagaren i Blekinge län
och Kronobergs län att väcka och utföra talan i målet, påstod denne vid
rådhusrätten ansvar å underofficerarna i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 1 juli 1965 och ogillade därvid
åtalet mot tre av de tilltalade samt dömde envar av övriga tilltalade jämlikt
13 kap. 11 § första stycket samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för
osant intygande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt att böta tjugofem
dagsböter.

Målet är, sedan militieombudsmannen fullföljt talan mot rådhusrättens
dom, beroende på Göta hovrätts prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i en kommande ämbetsberättelse.

139

16. Disciplinär åtgärd mot översköterska för underlåtenhet att, sedan
värnpliktig anmälts vara svårt sjuk, tillkalla läkare eller själv
undersöka huruvida behov av omedelbar vård förelåg

Tidningen Expressen innehöll den 10 november 1964 en artikel med rubriken
»Soldat var bara en timme från döden» och underrubriken »Militär
''maginfluensa’ var civilt en brusten blindtarm». I artikeln uppgavs bland
annat: En värnpliktig vid Västgöta flygflottilj hade magsmärtor och gick
till sjukstugan på morgonen den 27 oktober. Han blev undersökt, och man
konstaterade maginfluensa, varefter han sjukskrevs i grupp 2 och beordrades
städa på kompaniet. Natten till den 28 oktober tilltog smärtorna, och
på morgonen gick han åter till sjukstugan. Samma diagnos ställdes, och
den värnpliktige fick därpå order att hjälpa till i tvättbytesförrådet. Här
såg personalen att det var illa ställt med den värnpliktige. Man uppmanade
honom att lägga sig. När det blev lunch kunde han inte stiga upp, och han
bad en kamrat att hämta läkare. Kamraten fick besked av sjuksystern att
den sjuke fick vänta till efter lunchen, och då skulle han själv inställa sig
hos läkaren. Vid vakten fick kamraten fatt i en sjukvårdare som såg att
det var illa ställt med den värnpliktige. Det blev iltransport till Skövde lasarett.
Där konstaterade man omedelbart brusten blindtarm och bukhinneinflammation
och opererade genast. När den sjuke sedermera skulle återvända
till Karlsborg fick han en hälsning med sig dit från Skövde lasarett.
Där sade man nämligen att om väntan skett en timme till — lunchrasten —
så hade det inte behövts någon ambulans. Underförstått: då hade den värnpliktige
avlidit.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till flottilj chefen den 10 november
1964 anhållit om utredning och yttrande med anledning av innehållet i
tidningsartikeln, inkom denne med en den 15 december 1964 dagtecknad
skrivelse, varvid fanns fogade dels sjukredovisningshandlingar för den i
artikeln åsyftade sjuke, värnpliktige nr 431217-357 Gert Rune Inge Ridderstedt,
dels ock skriftliga redogörelser från flygläkaren av andra graden i
flygvapnets reserv Göran Falck, som vid tiden för sjukdomsfallet bestred
den vakanta flottil jläkarbeställningen vid flottiljen, expeditionsföreståndaren
vid flottiljens sjukvårdsavdelning sjukvårdsöverfuriren G. Lahrsson,
förrådsmannen E. Ericsson, översköterskan Stina Carlson och sjukvårdsöverfuriren
Å. Schröder. Under den fortsatta utredningen i ärendet hördes
genom vederbörande polismyndighets försorg Ridderstedt ävensom dennes
i tidningsartikeln omnämnde kamrat, värnpliktige nr 430305-241 Kurt Karlsson,
vilka båda utryckt från första tjänstgöring den 6 november 1964. Av
den sålunda verkställda utredningen framgick följande.

Ridderstedt fullgjorde under liden den 8 november 1963—den 5 november

140

1964 första tjänstgöring vid flottiljens fjärde kompani. Sedan Ridderstedt
natten mellan den 26 och den 27 oktober 1964 känt sig illamående och haft
uppkastningar, inställde han sig på morgonen den 27 oktober vid den ordinarie
läkarmottagningen, där han undersöktes av Falck. Denne ställde
diagnosen gastroenterit (mag- och tarmkatarr) och sjukredo visade Ridderstedt
såsom delvis tjänstbar i grupp 2 — vilket innebar att Ridderstedt
kunde deltaga i teoretisk undervisning, expeditions-, vakt- eller motsvarande
tjänst, allt inomhus — samt fastställde tid för återbesök å sjukhuset
till påföljande dag. Under den 27 oktober var Ridderstedt sysselsatt
med städningsarbeten i kompanilokalerna. Han besvärades emellertid av
magsmärtor och kunde ej förtära någon föda. På morgonen den 28 oktober
inställde Ridderstedt sig ånyo vid läkarmottagningen. Han uppgav därvid
på fråga av Falck att han fortfarande hade magsmärtor men kände sig
bättre än tidigare och att han önskade lämna flottiljen på eftermiddagen
med anledning av ledighet under de närmaste dagarna. Efter ny undersökning
av Ridderstedt beslöt Falck att Ridderstedt fortfarande skulle vara
sjukredovisad i grupp 2 samt att han skulle återkomma till sjukhuset på
eftermiddagen för förnyad kontroll. Ridderstedt tjänstgjorde under förmiddagen
den 28 oktober i tvättbytesförrådet. Han klagade för den i förrådet
tjänstgörande förrådsmannen Ericsson över sina magsmärtor och anmodades
därför av denne att »göra vad han orkade». Ridderstedts tillstånd
blev under förmiddagen allt sämre. Då han efter lunchrasten, som han tillbragte
i sitt logement, åter inställde sig vid förrådet omkring klockan 1150
måste han lägga sig på golvet på grund av smärtor. Ericsson anmodade
honom med anledning härav att gå till sin förläggning eller omedelbart till
sjukhuset, som han för övrigt måste passera om han skulle taga närmaste
vägen till förläggningen. Ridderstedt gick emellertid till sin förläggning, dit
han synes ha anlänt omkring klockan 1210, och lade sig på sin säng. Då
Kurt Karlsson, som var Ridderstedts logementskamrat, strax efteråt under
lunchuppehållet kom till förläggningen, ombad Ridderstedt honom att omedelbart
hämta läkaren. Kurt Karlsson, som tyckte att Ridderstedt föreföll
mycket dålig, begav sig tillsammans med en kamrat springande till flottilj -sjukhuset, där han omkring klockan 1215 träffade översköterskan Stina
Carlson.

Kurt Karlsson har uppgivit: Han anmälde för Stina Carlson att Ridderstedt
låg »dödssjuk» på logementet. »Hur har han kunnat bli det, han var
ju här i morse» var Stina Carlsons svar. Kurt Karlsson berättade att Ridderstedt
knappt orkade tala och kallsvettades samt framhöll att det var
nödvändigt att doktorn kom till logementet omedelbart. Stina Carlson genmälte
att det inte gick att få träffa läkaren förrän klockan 1300, och då
finge Ridderstedt komma till sjukhuset. Om han ej orkade gå själv, finge
Kurt Karlsson hjälpa honom dit.

Stina Carlson har uppgivit: Omkring klockan 1215 den 28 oktober kom

141

Kurt Karlsson till sjukhuset och sökte läkaren, som emellertid under pågående
lunchuppehåll hefann sig på officersmässen. På fråga av Stina Carlson
vad saken gällde sade Kurt Karlsson att en logementskamrat till honom
hade bett doktorn komma. Efter ytterligare frågor av Stina Carlson
framgick, att det rörde sig om Ridderstedt, vilken på morgonen samma
dag besökt läkarmottagningen. Stina Carlson tog fram Ridderstedts läkarkort,
varav framgick att han var sjukredovisad i grupp 2 för gastroenterit.
Kurt Karlsson omtalade att Ridderstedt, som varit dålig de två senaste
nätterna, antagligen velat försöka arbeta för att få resa hem under ledigheten
i samband med Allhelgonahelgen men att han under förmiddagen
den 28 oktober blivit sämre och inte orkat arbeta utan fått gå och
lägga sig. Då Stina Carlson frågade om Ridderstedt inte kunde komma till
sjukhuset och vad det var med honom just då, svarade Kurt Karlsson att
han »inte visste». Stina Carlson uppmanade då honom att hjälpa Ridderstedt
att komma till sjukhuset klockan 1300, vid vilken tidpunkt läkaren
beräknades vara återkommen dit.

Eftersom Kurt Karlsson icke kunnat få omedelbar hjälp åt Ridderstedt
på sjukhuset, begav han sig till vaktlokalen och påträffade där Schröder,
vilken efter att ha blivit insatt i förhållandena omedelbart följde med till
logementet. Han fann Ridderstedt kraftigt allmänpåverkad med brädhård
buk, kallsvettig och med svåra smärtor i buken. Schröder varskodde genom
vakten om ambulanstransport och hämtade Falck. Efter det att Falck
undersökt Ridderstedt remitterade han denne omedelbart till kirurgiska
kliniken vid Skövde lasarett, dit han infördes omkring klockan 1330. Han
opererades därstädes samma dag mellan klockan 1600 och 1700, varvid
konstaterades bukhinneinflammation på grund av brusten blindtarm. Ridderstedt
utskrevs från lasarettet den 4 november 1964 och avfördes ur flottiljens
sjukredovisning den 5 november 1964 i samband med utryckningen
från första tjänstgöring. Enligt uppgift av överläkaren vid lasarettets kirurgiska
avdelning har något sådant uttalande, som enligt tidningsartikeln
skulle ha fällts till Ridderstedt i samband med dennes utskrivning och återresa
till Karlsborg, icke gjorts av någon läkare eller sjuksköterska vid avdelningen.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till medicinalstyrelsen den 20
februari 1965 anhållit om yttrande beträffande frågan huruvida fel eller
försummelse begåtts av medicinalpersonal som tagit befattning med Ridderstedt
i samband med sjukdomen, anförde styrelsens disciplinnämnd i
en den 25 mars 1965 dagtecknad skrivelse: Vad angår Falck finner disciplinnämnden
av utredningen framgå, att han vid sin befattning med Ridderstedt
icke gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Beträffande Stina
Carlson gör nämnden följande bedömanden. Nämnden finner av utredningen
framgå, att en kamrat till Ridderstedt omkring klockan 1215 den 28 oktober
1964 infann sig å flottiljens sjukhus och bad om omedelbar läkar -

142

hjälp, enär Ridderstedt låg svårt sjuk på sitt logement, ävensom att Stina
Carlson efter att ha ställt vissa frågor och tagit del av läkarkortet för Ridderstedt
uppmanat dennes kamrat att hjälpa Ridderstedt till sjukhuset
klockan 1300, då läkaren, som gått till lunch, beräknades ha återkommit.
Disciplinnämnden finner, att det under förhandenvarande omständigheter
hade ålegat sjuksköterskan att antingen omedelbart tillkalla läkare eller
också själv omgående bege sig till patienten för att undersöka huruvida behov
av omedelbar vård förelåg. I anslutning till det anförda finner nämnden
att Stina Carlson i sin tjänst har åsidosatt den henne såsom sjuksköterska
enligt 5 § sjuksköterskereglementet åvilande förpliktelsen att under
utövandet av sitt yrke iakttaga omsorg och samvetsgrannhet. Disciplinnämnden
vill tillika uttala, att omständigheterna får anses så mildrande, att
bestraffning i disciplinär väg är tillfyllest. Nämnden vill i detta sammanhang
särskilt framhålla, att den försening av Ridderstedts vård som kunnat
uppkomma genom Stina Carlsons förvållande sannolikt icke skulle inverkat
menligt på utgången av sjukdomsfallet.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 12 april 1965 anförde militieombudsmannen
följande.

Lika med disciplinnämnden finner jag att Falck icke gjort sig skyldig
till fel eller försummelse vid sin befattning med Ridderstedt. Vad åter angår
Stina Carlson får hon genom den försummelse, som på sätt disciplinnämnden
uttalat ligger henne till last, anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel
av beskaffenhet att icke böra undgå beivran. Med hänsyn till omständigheterna
finner jag emellertid, i likhet med disciplinnämnden, påföljden
kunna stanna vid disciplinär åtgärd. Jag får därför hemställa att medicinalstyrelsen
måtte i den ordning varom förmäles i 48 § instruktionen för medicinalstyrelsen
företaga saken till avgörande.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd utlät sig i beslut den 26 augusti 1965:
På sätt disciplinnämnden angivit i sitt yttrande till militieombudsmannen
finner nämnden att det hade ålegat Stina Carlson att antingen omedelbart
tillkalla läkare eller också själv omgående bege sig till patienten för att undersöka
huruvida behov av omedelbar vård förelåg samt att hon genom
sin underlåtenhet härutinnan åsidosatt den henne enligt 5 § sjuksköterskereglementet
åvilande förpliktelsen att iakttaga omsorg och samvetsgrannhet.
Enär omständigheterna få anses mildrande, finner sig nämnden kunna låta
bero vid en erinran till Stina Carlson om att för framtiden iakttaga bestämmelsen
i 5 § sjuksköterskereglementet.

Disciplinnämndens beslut vann laga kraft.

143

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit meddelade
militieombudsmannen i skrivelse den 22 oktober 1965 till chefen för
Västgöta flygflottilj, att militieombudsmannen ej fann anledning företaga
vidare åtgärd i saken.

Stina Carlson skulle genom flottilj chefens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. En avskrift av skrivelsen tillställdes Falck.

REDOGÖRELSE FÖR VISSA ÄRENDEN SOM ICKE
FÖRANLETT ÅTAL ELLER ÅTGÄRD FÖR
DISCIPLINÄR BESTRAFFNING

1. Fråga huruvida värnpliktig, som icke tillräckligt noggrant tagit del av
inkallelseorder och därför inställt sig för sent, gjort sig skyldig till
tjänstefel eller förseelse mot 38 § värnpliktslagen

Vid granskning av högsta domstolens akt i besvärsmål mellan värnpliktige
vicekorpralen nr 174-45-41 S. B. Johanson och allmän åklagare uppmärksammades
följande.

Johanson erhöll i slutet av mars 1963 en inkallelseorder, enligt vilken
han söndagen den 1 september 1963 senast klockan 1400 skulle inställa sig
i Malmköping för fullgörande av militär befäls- och repetitionsövning om
40 dagar. Den 20 juni 1963 ingav Johanson till chefen för armén en ansökan
om anstånd med fullgörande av tjänstgöringen. I ansökningen angav Johanson
att det gällde en »beordrad befäls- och repövning med inryckning den
1/9 1963». Ansökningen avslogs genom beslut den 18 juli 1963 av Kungl.
Maj :t. Johanson inställde sig till tjänstgöringen först den 3 september 1963.

Genom beslut den 23 september 1963 ålade chefen för Svea trängregemente
jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen Johanson arrest sex dagar för tjänstefel.
Gärningen bestod enligt straffbeslutet däri att Johanson, som det enligt
honom tillställd inkallelseorder ålegat att den 1 september 1963 senast klockan
1400 inställa sig i Malmköping för alt fullgöra repetitionsövning, av
oaktsamhet — genom att icke taga tillräckligt noggrann del av inkallelseordern
— inställt sig först den 3 samma månad klockan 0700.

Mot regementschefens beslut förde Johanson talan hos rådhusrätten i
Linköping under yrkande att rådhusrätten måtte befria honom från ansvar
eller ändra straffet till böter. Som grund för sin talan anförde Johanson
att den försenade inställelsen icke berott på att han ej tagit noggrann
del av inkallelseordern utan på att han till följd av alltför stor arbetsbörda
— icke av oaktsamhet — förväxlat datum för inställelsen.

Rådhusrätten tastställde genom beslut den 11 oktober 1963 regementschefens
beslut.

Johanson anförde besvär mot rådhusrättens beslut hos Göta hovrätt med
samma yrkanden som vid rådhusrätten. I hovrätten gjorde Johanson gällande
att datum tör inställelsen på inkallelseordern var angivet med siffror

145

vilka var otydliga samt att han läst siffrorna på fel sätt vid något tillfälle
efter det han avlåtit ansökningen om anstånd.

Hovrätten (lagmannen E. Ekstedt, hovrättsråden S. Löwendahl och N.
Sönnerby samt adjungerade ledamoten A. Nordenadler) ändrade genom
beslut den 19 november 1963 på det sätt rådhusrättens beslut att straffet
nedsattes till arrest fyra dagar.

I högsta domstolen yrkade Johanson i första hand frikännande samt i
andra hand att honom ådömt straff måtte förvandlas till böter jämlikt 2 §
andra stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän.

Målet föredrogs den 24 januari 1964 i högsta domstolen (justitieråden
G. Lind, Y. Söderlund och P. Bergsten), varvid högsta domstolen ej fann
skäl meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens beslut skulle stå
fast. (Prövningstillstånd kunde meddelas endast enligt 54 kap. 10 § 1. rättegångsbalken.
) Kungl. Maj :ts beslut meddelades den 7 februari 1964.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 13 oktober 1964 till hovrätten
med begäran om yttrande ifrågasatt huruvida icke Johanson genom sitt
förfarande ådragit sig ansvar för överträdelse av 38 § värnpliktslagen i stället
för tjänstefel, anförde de ledamöter, som deltagit i hovrättens förenämnda
beslut, i ett den 20 november 1964 dagtecknat yttrande: Av handlingarna i
målet framgick, att Johanson i vart fall vid avfattandet av sin uppskovsansökan
måste ha tagit del av inkallelseordern men att han under den tid som
därefter förflutit till den 2 september 1963, då han av militärmyndigheterna
gjordes uppmärksam på sin tjänstgöringsskyldighet, av någon anledning
icke kommit att erinra sig orderns innehåll i fråga om tiden för inryckningen.
Enligt hovrättens bedömande har Johanson härigenom gjort sig skyldig
till försummelse, som är att hänföra till det av hovrätten tillämpade lagrummet.

I yttrande den 10 februari 1965, som Lind, Söderlund och Bergsten på
militieombudsmannens hemställan avgav, anfördes till en början: Enligt
21 kap. 18 § brottsbalken (26 kap. 18 § strafflagen) skall krigsman, som ej
är underkastad ämbetsansvar, dömas för tjänstefel till disciplinstraff (i
grova fall fängelse), om han av försummelse, oförstånd eller oskicklighet
åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra
allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet.
Vad angår krigsmannaansvaret framgår av 21 kap. 20 § brottsbalken (26
kap. 21 § strafflagen), såvitt nu är i fråga, att värnpliktig är krigsman under
tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger. En värnpliktig är alltså, oavsett
den faktiska tjänstgöringstiden, att anse såsom krigsman från och med
den tidpunkt då han enligt inkallelseorder skall inställa sig. I 38 § värnpliktslagen
stadgas straff för värnpliktig, som underlåter att utkvittera
eller mottaga militär försändelse eller att taga del av sådan försändelses
innehåll. Värnpliktig, som tagit del av inkallelse till tjänstgöring, får emel -

146

lertid anses vara under krigsmannaansvar skyldig att hålla tidpunkten för
inställelsen i minnet och tillse att han på utsatt tid befinner sig på tjänstgöringsplatsen.
Enligt sakens natur ingår det i tjänstgöringsskyldigheten
att vidtaga erforderliga åtgärder för att tjänstgöringen skall kunna påbörjas
i rätt tid. Härav följer, att värnpliktig, som inkallats till tjänstgöring och
tagit del av kallelsens innehåll, gör sig skyldig till tjänstefel enligt 21 kap.
18 § brottsbalken (26 kap. 18 § strafflagen), om han underlåter att inställa
sig vid den i kallelsen angivna tidpunkten och denna underlåtenhet är att
tillräkna honom som försummelse.

Sedan härefter i yttrandet redovisats bl. a. ovan upptagna innehåll i Johansons
uppskovsansökan, anfördes vidare: Avfattningen av Johansons
uppskovsansökan visar, att han läst inkallelseordern och riktigt uppfattat
dess innehåll. Härigenom har han tagit del av inkallelsen. Regementschefens
och domstolarnas bedömande — att Johanson gjort sig skyldig till
tjänstefel enligt 26 kap. 18 § strafflagen — synes riktigt, under förutsättning
att omständigheterna ej var sådana att Johansons förfarande kunde
anses ursäktligt. Frågan om ursäktligheten av förfarandet har ej varit av
beskaffenhet att föranleda prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § punkt 1
rättegångsbalken.

1 anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anföide
militieombudsmannen i skrivelse till justitierådet Lind den 29 mars
1965 följande.

Bestämmelserna i 21 kap. 20 § brottsbalken, vilka iöre den 1 januari
1965 var upptagna i 26 kap. 21 § strafflagen, innehåller den grundläggande
regleringen av krigsmannaansvaret. I första stycket stadgas att värnpliktig
är krigsman under den tid han i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldig.
Enligt andra stycket skall värnpliktig, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet
föreligger, anses såsom krigsman såvitt angår fullgörandet av
honom åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt.

Innebörden härav är att en värnpliktig, som inkallats med order om inställelse
vid viss tidpunkt, har ansvar såsom krigsman från och med den
angivna tidpunkten. Även dessförinnan föreligger visserligen sådant ansvar,
men detta är begränsat till att avse »särskild» tjänsteplikt. Härom
anfördes i motiven (SOU 1946: 83 s. 137), att de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet
för fredstid är noggrant fastslagen i värnpliktslagen och att de
militära myndigheternas rätt att ålägga en värnpliktig något alltså är begränsad
i enlighet därmed. Efter omnämnandet av vissa särskilda i värnpliktslagen
föreskrivna skyldigheter och det ansvar som stadgats för överträdelser
av dessa, framhölls vidare i motiven att i samtliga nämnda fall
tillämpningen av den generella tjänstefelsbestämmelsen i kapitlet om brott
av krigsmän är utesluten på grund av denna bestämmelses subsidiära natur.
Ifrågavarande begränsade krigsmannaansvar kommer därför praktiskt

147

taget att sakna betydelse för värnpliktiga under fredstid (jfr Regner-Henkcrw,
Den militära strafflagstiftningen, s. 258).1

Grunden till att krigsmannaansvaret reglerats så, att det i princip inträder
först då tjänstgöringen skall börja, är uppenbarligen att den värnpliktige
före inställelsetidpunkten befinner sig i civil miljö och kanske överhuvud
icke tidigare varit i militärtjänstgöring. Det har därför ur straffrättslig
synpunkt ansetts ej kunna fordras av honom att han skall till fullo förstå
de skärpta krav på ordning och noggrannhet som den militära disciplinen
uppställer. Någon olägenhet av lagens ståndpunkt i detta hänseende har såvitt
är känt icke förmärkts. Skulle en ändring visa sig erforderlig, bör den
givetvis ske lagstiftningsvägen, men eljest synes det vara av största vikt med
hänsyn till de värnpliktigas rättssäkerhet att gränserna för deras ansvar såsom
krigsmän undantagslöst upprätthålles. Även vid en bedömning enbart
ur synpunkten av enhetlighet i rättstillämpningen framstår det såsom angeläget
att systemet med en bestämd tidpunkt för krigsmannaansvarets inträdande
lämnas orubbat. Att märka är att flertalet militära brottmål avgöres
av bestraffningsberättigad militär befattningshavare.

Därest en värnpliktig i strid mot erhållen inkallelseorder underlåter att
inställa sig, gör han sig skyldig till undanhållande eller rymning. Förutsättningen
härför är dock att uteblivandet skett uppsåtligen. Av det förhållandet
att uppsåtlig utevaro är att bestraffa som undanhållande eller rymning
får man emellertid icke förledas att bedöma utevaro av oaktsamhet som
tjänstefel jämlikt 21 kap. 18 § brottsbalken, motsvarande 26 kap. 18 §
strafflagen. Då utevaron sker med uppsåt, är den värnpliktige under utevarotiden
medveten om att han olovligen utebliver, och detta står i överensstämmelse
med hans vilja. Det objektiva momentet i brottsligheten är alltså
subjektivt täckt efter den tidpunkt då inställelseskyldigheten och därmed
krigsmannaansvaret inträtt. Beträffande oaktsamhetsfallet förhåller det sig
annorlunda. Visserligen kan utevaro förorsakad av oaktsam handling konstituera
tjänstefelsansvar. Men den oaktsamma handlingen inträffar tydligen
före utevaron och alltså innan inställelseskyldigheten inträtt. Då sålunda
den värnpliktige vid det avgörande momentet i händelseförloppet, oaktsamheten,
ännu icke har krigsmannaansvar, är straffbestämmelsen om
tjänstefel icke tillämplig.

Till belysning av det sagda må anföras följande exempel. En värnpliktig
bosatt i Stockholm kallas att inställa sig i Boden viss dag'' på morgonen.
Kvällen före stiger han på nattåget men genom slarv tager han plats i en
vagn som under natten avkopplas i Ånge. På morgonen, då krigsmannaansvaret
inträder, önskar han ingenting hellre än att han vore i Boden och
beger sig också dit med första lägenhet. Även om den värnpliktige var oaktsam
då han tog plats i den sedermera avkopplade vagnen, har han icke
sedan han blev krigsman begått någon straffvärd handling. Motsvarande

1 Se numera även Beckman in. fl., Brottsbalken II, s. 465.

148

blir resultatet om exemplet förändras så att den värnpliktige antages ha
glömt sin inställelseskyldighet och därför icke infinner sig vid tågets avgång
från Stockholm. Den omständigheten, att han på morgonen inställelsedagen
alltjämt icke erinrar sig sin skyldighet, saknar betydelse för uppkomsten
av utevaron. Anledningen till denna är ju att inställelseskyldigheten
tidigare fallit honom ur minnet. Däremot kan naturligtvis fortsatt glömska
leda till förlängning av utevaron. Men den som verkligen glömt ett
visst förhållande torde icke utan vidare kunna lastas för att han sedermera
ej erinrar sig det.

I 38 § värnpliktslagen stadgas emellertid att värnpliktig skall dömas till
dagsböter i vissa angivna fall, nämligen dels därest han om rekommenderad
postförsändelse mottagit avi, av vilken framgår att försändelsen avsänts
av militär myndighet, och underlåter utan laga förfall att avhämta försändelsen,
dels om han, då försändelse från militär myndighet tillhandahålles
honom, vägrar att utkvittera eller mottaga densamma, dels ock om han underlåter
att taga del av försändelsens innehåll.

Ehuru en värnpliktig i allmänhet icke är ansvarig såsom krigsman för
oaktsamhet som han begått innan tjänstgöringsskyldigheten inträtt, är han
sålunda likväl straffbar då han åsidosatt någon av de i 38 § värnpliktslagen
föreskrivna skyldigheterna. Den omständigheten, att ansvar därvid skall
ådömas jämlikt nämnda stadgande och icke jämlikt straffbestämmelsen om
tjänstefel, har reell innebörd. Enligt 38 § värnpliktslagen är som nämnts
straffet dagsböter. Eftersom mål om förseelse mot detta lagrum på grund
av 3 § första stycket 3. militära rättegångslagen ej utgör militärt mål, kan
bötesstraffet icke utbytas mot disciplinstraff. Förutsättningen för sådant utbyte
är nämligen enligt 2 och 3 §§ lagen om disciplinstraff för krigsmän
att fråga är om brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom
militärt mål.

Det må understrykas att vad ovan sagts tagit sikte endast på krigsmannaansvaret.
Viss personal inom krigsmakten har emellertid även ämbetsansvar.
Eftersom ämbetsansvaret icke på samma sätt som krigsmannaansvaret
är bundet Aid aktuell tjänstgöring, kan den som har ämbetsansvar
göra sig skyldig till tjänstefel genom oaktsamhet begången redan före
tjänstgöringens begynnelsetidpunkt (jfr Beckman m. fl., Brott mot staten
och allmänheten, s. 624).1 Enligt 21 kap. 21 § brottsbalken är värnpliktigt
befäl av lägst furirs grad och värnpliktiga som har motsvarande tjänsteställning
underkastade ämbetsansvar, vare sig de är tjänstgöringsskyldiga
eller icke. Och för dessa värnpliktiga gäller icke tjänstefelsbestämmelsen
i 21 kap. 18 § utan den för ämbetsmän uppställda tjänstefelsbestämmelsen
i 20 kap. 4 § brottsbalken. Även den sistnämnda är emellertid av subsidiär
natur och saknar följaktligen tillämpning i fall då skyldighet som avses i
38 § värnpliktslagen åsidosatts.

1 Se numera även Beckman in. fi., Brottsbalken II, s. 398.

149

På grund av det anförda har enligt min mening ifrågavarande mål mot
värnpliktige vicekorpralen Johanson icke blivit riktigt bedömt. Vad som
lagts denne till last är att han genom att icke taga tillräckligt noggrann del
av inkallelseordern inställt sig först två dagar senare än den i ordern angivna
tidpunkten. Det hade därför bort prövas om underlåtenheten att
taga del av inkallelseordern var straffbar jämlikt 38 § värnpliktslagen. Johanson
har visserligen påstått att han senast vid avlåtandet av sin uppskovsansökan
tagit del av inkallelseordern men att han sedermera på grund
av förväxling tagit miste på inställelsedagen. Denna invändning synes dock,
såsom domstolarna funnit vid prövningen av målet, icke vara av beskaffenhet
att förtjäna avseende. Skyldigheten att taga del av inkallelseorder kan
rimligtvis icke i normala fall anses ha fullgjorts med mindre det skett på
sådant sätt att vederbörande vid tiden för inställelsen har kännedom om orderns
innehåll. Johanson borde därför jämlikt nämnda lagrum ha ådömts
dagsböter. Skulle emellertid Johansons invändning ha godtagits och till
följd därav 38 § värnpliktslagen ej ansetts tillämplig, hade Johanson bort
frikännas från ansvar.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Avskrift av skrivelsen tillställdes justitieråden Söderlund och Bergsten,
lagmannen Ekstedt, hovrättsråden Löwendahl och Sönnerby, adjungerade
ledamoten Nordenadler samt rådhusrätten i Linköping och chefen för Svea
trängregemente.

2. Beslut om åläggande av straff i disciplinmål har grundats enbart på
polisrapport. Fråga huruvida icke militärförhör bort hållas

Genom tre skilda beslut i disciplinmål vid Kronobergs regemente den 10
och 26 april 1963 samt den 23 september samma år ålades tre värnpliktiga
arrest sex dagar för fylleri jämlikt 11 kap. 10 § strafflagen. Det första och
det sista beslutet meddelades av regementschefen, översten T. Cavallin, och
det andra av överstelöjtnanten N. de Verdier i egenskap av tjänstförrättande
regementschef. Samtliga beslut kontrasignerades av auditören F. Lang.

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Thyressons inspektion av regementet
den 21 juli 1964 uppmärksammades att besluten icke föregåtts av
militärförhör med de värnpliktiga utan grundats på uppgifter i rapporter
som upprättats av polisen i Växjö och överlämnats av stadsfiskalen därstädes
till regementschefen för disciplinär åtgärd beträffande de värnpliktiga.
Rapporterna, som bilagts disciplinmålsprotokollen i målen, är avfattade på
tryckta formulär. Förutom rent personliga data beträffande de värnpliktiga
samt uppgift om tid och plats för förseelserna innehåller rapporterna en -

150

dast följande. Såsom beteckning å gärningen anges »fylleri iklädd militär
uniform». Det är antecknat att vederbörande avvisiterats och intagits i polisens
förvaringsarrest. Uppgift lämnas om tidpunkten för frisläppandet ur
arresten och det anges att vederbörande då var nykter. Slutligen finnes anteckning
om vederbörandes erkännande av förseelsen och uppgift om förtärd
spritmängd. En av de värnpliktiga har uppgivit »att han förtärt c:a 15
cl. renat brännvin på privat plats och på Stadskällaren», en annan »att han
förtärt en okänd mängd sprit på restaurang Tre Rosor» och den tredje »att
han druckit c:a 20 cl. renat brännvin på privat plats». Uppgift om vid vilken
tidpunkt de värnpliktiga förtärt spriten saknas dock i rapporterna.

I skrivelse till Cavallin den 21 augusti 1964 anförde tjänstförrättande militieombudsmannen:
Ifrågavarande rapporter synes icke ha varit tillräckligt
uttömmande för att ligga till grund för ett avgörande. De innehåller icke någon
sammanhängande berättelse av de värnpliktiga och ger icke besked om
huruvida de värnpliktiga varit så berusade att det framgått av deras åtbörder
och tal. Med hänsyn härtill synes militärförhör icke ha bort underlåtas.

Under hänvisning till det anförda anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelsen att Cavallin skulle inkomma med eget yttrande
och yttranden från de Verdier och Lang.

Den 2 oktober 1964 inkom de begärda yttrandena. Cavallin och de Verdier
inskränkte sig till att instämma i Langs yttrande.

Lang anförde: Utredning om militärt brott skall enligt 22 § tredje stycket
militära rättegångslagen i princip ske genom militärförhör, därest målet
icke hänskjutes till åklagaren eller utredning angående brottet ej av
annan anledning redan inletts av civil myndighet. Såsom Lang bedömt saken
har sådan utredning som åsyftas i 22 § tredje stycket blivit verkställd
därigenom att polisen tagit de misstänkta i förhör och med ledning av därvid
lämnade uppgifter upprättat de rapporter, vilka föreligger i disciplinmålen.
Även om det måhända icke kan påstås att dessa förhör och de
med ledning därav uppsatta rapporterna formellt utgör en förundersökning,
har Lang likvisst hyst den uppfattningen att den av polisen för vart
fall verkställda utredningen i realiteten motsvarat en sådan undersökning.
Åklagaren hade ju på grundval av ifrågavarande rapporter — därest det icke
gällt militär i uniform — direkt kunnat meddela de misstänkta strafföreläggande
eller instämma dem till domstol. Uppfattningen alt ifrågavarande
rapporter icke varit tillräckligt uttömmande för att ligga till grund för ett
avgörande kan Lang icke dela. Varje rapport anger fullständigt den misstänkte,
tid och plats för förseelsen samt uppgift om spritförtäringen och var
densamma ägt rum, varjämte rapporten anger att den misstänkte varit
iförd militär uniform. Gärningen har betecknats som fylleri vilket, antecknat
i en polisrapport, måste anses innebära sådan grad av berusning, att
det framgått av vederbörandes åtbörder och tal. Att sådan grad av berusning
förelegat bestyrkes, förutom av polisens brottsrubricering, framför allt

151

av den misstänktes erkännande. Detta erkännande vinner stöd av det förhållandet,
att om den misstänkte icke varit så påverkad att det framgått
av hans åtbörder och tal, han näppeligen skulle ha observerats av polisen,
än mindre blivit insatt i förvaringsarrest. Med hänsyn till vad Lang sålunda
andragit har han ansett, att det i föreliggande fall icke varit erforderligt
att hålla militärförhör med de misstänkta.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 11 juni 1965
till Cavallin följande.

Den ill kap. 10 § strafflagen såsom fylleri betecknade gärningen utgör
ett brott mot allmän ordning. Den brottsliga gärningen består enligt stadgandet,
som numera motsvaras av 16 kap. 15 § brottsbalken, däri att någon
på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alkoholhaltiga
drycker så att det framgår av hans åtbörder eller tal. Det som i fråga
om fylleri anses brottsligt är icke i och för sig att vara berusad utan att
genom sitt berusade tillstånd väcka anstöt. Av brottsbeskrivningen framgår
att för straffbarhet fordras att vederbörande skall förråda sitt berusade
tillstånd genom sitt yttre uppträdande, t. ex. genom att ragla eller tala
högljutt eller oredigt.

I de ifrågavarande polisrapporterna har den av de värnpliktiga begångna
gärningen betecknats som »fylleri iklädd militär uniform». Vidare har i
rapporterna uppgivits att vederbörande erkänt förseelsen. Däremot är icke
i rapporterna angivet på vad sätt de påstådda fylleriförseelserna tagit sig
uttryck. De värnpliktiga har visserligen medgivit att de förtärt sprit, men
av rapporterna framgår icke huruvida de härigenom blivit så berusade att
det, såsom fordras för att straff för fylleri skall kunna åläggas, framgått
av deras åtbörder eller tal. Detta förhållande i förening med den omständigheten
att uppgift saknas angående den tid som förflutit från spritförtäringen
till gripandet gör det i viss mån vanskligt att enbart på grundval
av innehållet i rapporterna avgöra huruvida de värnpliktiga vid gripandet
var straffbart alkoholpåverkade. Att märka är också att de värnpliktigas erkännanden
endast anknutits till brottsbeteckningen fylleri, ej till någon gärningsbeskrivning.
Vid sådant förhållande kan det icke hållas för helt uteslutet
att erkännandena tillkommit på grund av bristande kännedom om
brottsbeteckningens innebörd, vilket måste anses otillfredsställande från
rättssäkerhetssynpunkt.

Av 48 kap. 1 § rättegångsbalken framgår att åklagare, såsom Lang framhållit,
i stället för att väcka åtal för brott äger att under vissa förutsättningar
till godkännande förelägga den misstänkte det straff som åklagaren
anser brottet förskylla, s. k. strafföreläggande. Att strafföreläggande sålunda
i vissa fall kan ersätta allmänt åtal innebär icke att de grundläggande
förutsättningarna för utfärdande av strafföreläggande skulle vara

152

andra än för väckande av åtal. Det ligger i sakens natur att åtal icke får
väckas enbart på grundval av en rapport vari endast brottsbeteckningen
finns angiven men varav icke framgår huruvida de rekvisit är uppfyllda som
gör gärningen straffbar. I vart fall kan en utredning som ej klart visar
förekomsten av dessa rekvisit icke läggas till grund för en fällande dom.
Det kan därför ifrågasättas huruvida, såsom Lang gjort gällande, enbart
uppgifterna i de nu aktuella polisrapporterna rätteligen skulle ha kunnat
föranleda strafföreläggande för fylleri, även om eljest hinder ej mött mot
tillämpning av sådant föreläggande. Vid en jämförelse mellan strafföreläggande
och åläggande av disciplinstraff bör för övrigt beaktas att ett straffföreläggande
för att gälla såsom dom måste särskilt godkännas av den
misstänkte inedan något motsvarande godkännande icke föregår beslut om
åläggande av disciplinstraff, vilket beslut medför samma rättsverkningar
som en dom. Genom att godkänna strafföreläggande! erkänner den misstänkte
gärningen och underkastar sig det straff föreläggandet upptager.
Strafföreläggandet får härigenom karaktär av dom som vunnit laga kraft.
Därest den misstänkte förnekar gärningen och således ej godkänner föreläggandet
måste åklagaren för att söka få den misstänkte fälld för brottet
väcka åtal vid domstol. Om den genom beslut i disciplinmål bestraffade
däremot av någon anledning icke längre vill erkänna förseelsen eller anser
straffet vara för högt återstår honom endast att överklaga beslutet.

Såsom Lang framhållit är i princip militärförhör obligatoriskt innan
straff ålägges i disciplinmål. Om emellertid förundersökning verkställts
av åklagare beträffande ett misstänkt brott och åklagaren därefter med stöd
av 83 § militära rättegångslagen underställer bestraffningsberättigad befattningshavare
frågan om denne vill avgöra saken torde ett formligt militärförhör
icke alltid vara erforderligt. Om sådant förhör icke verkställes
synes dock den misstänkte genom den bestraffningsberättigades försorg i
vart fall böra beredas tillfälle att taga del av sin i förundersökningsprotokollet
intagna berättelse. Därest han vitsordar riktigheten av denna, bör anteckning
härom ske i disciplinmålsprotokoll. Skulle det föreligga brist i
utredningen, t. ex. därigenom att ett erkännande knutits till brottsrubriceringen
och icke till den brottsliga gärningen och denna icke heller preciserats
i förundersökningsprotokollet, måste givetvis ett kompletterande förhör
hållas innan målet avgöres. I detta sammanhang bör jämväl erinras
om att den misstänkte jämlikt 40 § första stycket militära rättegångslagen
har en ovillkorlig rätt att, därest han så önskar, bli hörd av den bestraffningsberättigade.
Begäran om sådant förhör skall enligt 6 § militära rättsvårdskungörelsen
antecknas i protokoll över militärförhör. Därest målet i
disciplinär ordning avgöres enbart på grundval av en av polisen gjord
utredning och utan att den misstänkte haft möjlighet att begära att bli
hörd av den bestraffningsberättigade betages honom således en i lag stadgad
rättighet. Att från rättssäkerhetssynpunkt stor vikt lagts vid den miss -

153

tänktes rätt till sådant förhör framgår av förarbetena till militära rättegångslagen
(SOU 1946: 91 s. 159 ff och proposition 1948: 216 s. 150).

På grund av det anförda anser jag att förevarande beslut om åläggande av
straff för fylleri icke borde ha grundats enbart på ifrågavarande polisrapporter,
som var ofullständiga i förut angivna hänseenden. Enligt min mening
borde de värnpliktiga vid militärförhör ha hörts närmare om gärningarna
och tillfrågats om de erkände dessa. Först sedan uppgifter härom förelegat
borde disciplinmålen ha avgjorts. Trots de brister som sålunda vidlåder
handläggningen av målen kan det emellertid icke skäligen antagas
att besluten är felaktiga.

Med de uttalanden som innefattas i det föregående är ärendet av mig
slutbehandlat.

de Verdier och Lang skulle genom Cavallins försorg erhålla del av tjänstförrättande
militieombudsmannens skrivelse.

3. Värnpliktig har på grund av olämpligt uppträdande på allmän plats
under fritid förts till sin förläggning och meddelats förbud att lämna
denna. Fråga om överträdelse av förbudet kunnat bestraffas

I samband med granskning av arrestantkort från Sundsvalls Iuftvärnskår
uppmärksammades följande.

Genom skriftlig rapport till chefen för kåren anmälde löjtnanten B. Blomqvist
i egenskap av dagofficer: Lördagen den 12 september 1964 klockan
2100 kallades Blomqvist, dagunderbefälet och två man ur beredskapen till
Sundsvalls polisstation för hämtning av värnpliktige nr 451125-661 L. Å. S.
Stridh och en annan värnpliktig. Dessa hade enligt polisen uppträtt olämpligt
mot flickor på staden och borde därför tagas om hand samt stanna kvar
inom kasernområdet. De värnpliktiga fördes till kåren och fick order att
gå till sina logement och lägga sig. Stridh erkände att han förtärt något
sprit, cirka 12 centiliter. Hans uppträdande på kåren var icke störande. Polisen
meddelade att någon åtgärd från dess sida icke skulle vidtagas. Vid
patrull på staden klockan 2215 togs Stridh ånyo och fördes till kåren.

Vid militärförhör vitsordade Stridh rapportens riktighet samt uppgav att
han och hans kamrat träffat några flickor på staden, att de pratat, skrattat
och hållit om flickorna samt att de omhändertagits av polisen och förts till
polisstationen, där deras nummer och namn antecknats, varefter de avhämtats
av kårens ordningspatrull.

På grund av vad sålunda förekommit och den utredning som verkställts
i anledning av ytterligare en av Blomqvist gjord anmälan mot Stridh ålade
kårchefen översten B. Bredberg genom beslut den 23 september 1964, med
kontrasignation av auditören S.-E. Ellmén, Stridh arrest åtta dagar för dels

154

oskickligt beteende, bestående i att Stridh på eftermiddagen den 12 september
1964, då han i matsalen av Blomqvist blivit tillsagd att rätta till sin
klädsel som vid tillfället icke var reglementsenlig, brustit i anständigt uppförande
mot Blomqvist genom att till denne fälla yttranden såsom »det var
det dummaste han hört» och liknande, dels åverkan, bestående i att Stridh
samma dag på sitt logement uppsåtligen sönderslagit en stol, dels ock undanhållande,
bestående i att han på kvällen samma dag, i strid mot Blomqvists
order till honom att gå till sitt logement och lägga sig, lämnat kårens
kasernområde.

I skrivelse till Bredberg framhöll militieombudsmannen att, enär ovannämnda
order synes ha inneburit förbud för Stridh att under fritid lämna
kasernområdet, det kunde ifrågasättas om Blomqvist ägt rätt att meddela
ordern och om Stridh kunnat ådömas ansvar för att ha trotsat den. Med
anledning härav anhöll militieombudsmannen att Bredberg skulle inkomma
med yttranden från Blomqvist och Ellmén ävensom avgiva eget yttrande.

Blomqvist uppgav i ett av honom avgivet yttrande: Vid ingripandet mot
Stridh hade han endast två alternativ för sitt handlande att välja mellan.
Antingen skulle han med stöd av kap. 13 mom. 36 d) tjänstereglementet för
krigsmakten beordra Stridh att kvarstanna på sitt logement och gå till sängs
eller också jämlikt 36 § militära rättegångslagen taga honom i förvar. Blomqvist
beslöt sig för det första alternativet, då han bedömde att han med detta
lindrigare ingripande skulle i samma utsträckning villfara polisens önskemål
att avhålla Stridh från stadsbesök som genom att taga honom i förvar.

Ellmén anförde: Blomqvist ägde befälsrätt över Stridh. Han tjänstgjorde
som dagofficer och i denna egenskap ägde han synnerligen vidsträckta befogenheter.
I kap. 13 mom. 36 d) tjänstereglementet för krigsmakten stadgas
sålunda, att dagofficer skall, då oförutsedda händelser av vikt inträffar under
regementschefs frånvaro, söka inhämta dennes order eller, om detta
icke är möjligt och åtgärder måste vidtagas omedelbart, utfärda erforderliga
order samt snarast anmäla förhållandet till regementschefen. Det ligger i
sakens natur att dagofficerens begagnande av dessa befogenheter måste ske
med omdöme och försiktighet. Blomqvists order till Stridh får anses ha innefattat
ett beslut om ett tillfälligt upphävande av Stridhs permission. Som
dagofficer ägde Blomqvist befogenhet att i kårchefens frånvaro besluta härom.
Lämpligheten av Blomqvists åtgärder måste bedömas med beaktande
av den föreliggande situationen. Stridh hade tidigare under dagen uppträtt
på ett sätt som allvarligt äventyrat disciplin och ordning. Vad som senare
inträffade under kvällen visade att Stridh förfarande saknade vilja och förmåga
att uppträda på ett anständigt sätt. Stridh hade under vistelse nere i
stadens centrum gripits av polisen för förargelseväckande beteende och polisen
hade begärt att Stridh — uppenbarligen för att denne skulle förhindras
att begå ytterligare förseelser — skulle återföras till kåren av dess ordningspatrull.
Så hade också skett. Det förelåg emellertid risk för att Stridh

155

om han lämnades i full frihet skulle bege sig ut på nya eskapader. Blomqvist
torde därför i detta läge ägt rätt att taga Stridh i förvarsarrest. Att
Blomqvist i stället valde att vidtaga en för Stridh avsevärt mindre kännbar
åtgärd och sålunda nöjde sig med att beordra denne att gå och lägga sig på
sitt logement synes näppeligen vara av beskaffenhet att ådraga Blomqvist
klander för att ha gått fram med onödig hårdhet. Ellmén kan därför icke
finna annat än att Blomqvist i både formellt och sakligt avseende haft tillräcklig
täckning för sin order. Det har vidare under alla omständigheter
ålegat Stridh att ställa sig densamma till efterrättelse. Genom sin underlåtenhet
härutinnan har denne ådragit sig straffansvar.

Bredberg förklarade i sitt yttrande: 1 sak ansluter han sig helt till Ellméns
yttrande. Stridh behandlades med stor mildhet, då Blomqvist i stället för att
taga honom i förvar tillfälligtvis inskränkte hans fritid. Stridhs uppträdande
och polisens önskemål att han tills vidare skulle avhållas från stadsbesök
synes väl motivera det tillfälliga upphävandet av fritiden. Att Blomqvist därvid
handlade utan föregående samråd med Bredberg är förklarligt, eftersom
han hade täckning för sitt handlande i såväl ovannämnda bestämmelse i
tjänstereglementet som vad i Armésoldat stadgas om soldats uppträdande
och om chefs ansvar och skyldigheter. 1

1 anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 30 augusti 1965 till Bredberg
följande.

I ärendet är upplyst följande. Lördagen den 12 september 1964 strax efter
klockan 2100 blev värnpliktige Stridh av en ordningspatrull med dagofficeren
Blomqvist som chef förd från polisstationen i Sundsvall till luftvärnskårens
kasernområde. Blomqvist beordrade honom där att gå till sitt
logement och lägga sig. Sedan Stridh efter en stund begivit sig till staden,
greps han klockan 2215 ånyo av patrullen och återfördes till kåren. Genom
Edert, av auditören Ellmén kontrasignerade beslut den 23 september 1964
ålades Stridh arreststraff för bland annat undanhållande, bestående i att
han trots Blomqvists order lämnat kasernområdet.

Vid bedömande av vad sålunda förekommit är till en början att uppmärksamma
de i kap. 11 tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK) intagna bestämmelserna
om ledighet och fritid. I mom. 3 angives som ledighetsformer
semester, tjänstledighet och permission. Mom. 9—11 innehåller föreskrifter
angående ansökan om ledighet och mom. 12—18 regler om vilka som får bevilja
ledighet. Av mom. 37 framgår att fritid är, om icke annat bestämts
jämlikt mom. 39 och 40 eller tjänsten annorlunda kräver, bland annat dag
före söndag från tjänstens slut till klockan 2400 dagen före närmast följande
tjänstgöringsdag. Enligt mom. 38 medför fritid, såvida icke annat
bestämts jämlikt mom. 39—41, rätt att vistas var som helst inom och utom

156

riket. Mom. 39 bemyndigar försvarsgrenschef att jämka de i mom. 37 och
38 angivna rättigheterna. I mom. 40 föreskrives att regementschef och motsvarande
chef får inskränka eller häva samma rättigheter a) vid förläggning
utom kasernområde, b) då så påkallas av förestående eller pågående
övning, utbildning eller annan tjänstgöring av krävande eller ansvarsfull
natur samt c) för värnpliktiga under första tiden av första tjänstgöring.
Slutligen stadgas i mom. 41 att vid tillfällig förläggning utom kasernområde
även annan chef än regementschef och motsvarande vid behov får inskränka
eller häva i mom. 38 angiven rättighet.

Bestämmelserna ger vid handen att ledighet och rätt till fritid utgör förmåner
av väsentligt olika slag. Medan ledighet principiellt beviljas efter
Provning av därom gjord ansökan, är rätten till fritid direkt tillförsäkrad
personalen genom tjänstereglementet. I särskilt angivna fall kan visserligen
rätten till fritid jämkas, men sådan jämkning måste ha generell karaktär
(jfr Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1952 avd. B nr 15).
Att enstaka värnpliktig kan vara förhindrad att utnyttja sin rätt till fritid
på grund av t. ex. tillrättavisning i form av utegångsförbud eller sjukredovisning,
följer av särskilda bestämmelser.

Såvitt utredningen visar inträffade ifrågavarande händelser icke under
tid för vilken Stridh beviljats permission utan då han åtnjöt fritid med
rätt att vistas var som helst. Blomqvists åtgärder, att låta föra honom från
polisstationen till kåren och att giva honom order att gå och lägga sig, var
icke föranledda av att Stridh begått brottslig gärning. Eftersom det från
polisens sida uppgivits att han uppträtt olämpligt mot flickor på staden,
torde Blomqvist emellertid med fog kunnat anse honom ha stört allmän
ordning.

Enligt 36 § militära rättegångslagen och 51 § militära rättsvårdskungörelsen
må krigsman som stör allmän ordning tagas i förvar i militärhäkte,
men såsom av det förstnämnda lagrummet framgår får den omhändertagne
ej hållas i förvar längre än som betingas av det ändamål som föranlett
omhändertagandet. Det påstådda olämpliga uppträdandet var uppenbarligen
ej av allvarligare art. Sedan Stridh av polisen förts till polisstationen
och därigenom blivit varnad, synes det därför knappast ha förelegat
tillräckliga skäl att taga honom i förvar. I allt fall borde en sådan åtgärd
ha ägt bestånd endast under en helt kort tidrymd.

Blomqvist har emellertid utgått ifrån att förutsättningar förelegat att
taga Stridh i förvar och ansett sig med stöd av kap. 13 inom. 36 d) TjRK
kunna, såsom ett lindrigare ingripande, beordra honom att kvarstanna i
logementet och gå till sängs.

Enligt sistnämnda stadgande skall dagofficer, då oförutsedda händelser
av vikt inträffar under regementschefs eller motsvarande chefs frånvaro,
söka inhämta dennes order eller, om detta icke är möjligt och åtgärder
måste vidtas omedelbart, utfärda erforderliga order. Bortsett från frågan

157

huruvida Stridhs uppträdande varit att anse som en händelse av vikt, har
stadgandet tydligen icke givit Blomqvist behörighet att utfärda andra order
än sådana som lagligen kunnat meddelas av kårchefen. Det har följaktligen
ej i och för sig utgjort något stöd för utfärdandet av en order som inneburit
att rätt till fritid upphävts.

Ej heller har en sådan orders utfärdande kunnat grundas på den uppfattningen
att förbud om fritids utnyttjande är ett lindrigare ingripande
än tagande i förvar. I och med att ett visst tvångsmedel av lagstiftaren
ställts till förfogande har också användningen av detsamma reglerats med
de rättsskyddsgarantier som bedömts erforderliga. Det kan då icke gärna
antagas vara tillåtet att i stället för nämnda tvångsmedel tillämpa en annan
tvingande åtgärd, vilken ej av,setts skola användas som tvångsmedel
och ej ens omnämnts i gällande bestämmelser. Detta gäller även om åtgärden
skulle kunna betecknas som lindrigare än det föreskrivna tvångsmedlet.
Det synes dock vara tvivelaktigt om ett förbud att utnyttja fritid
under alla förhållanden kan uppfattas som lindrigare än ett omhändertagande.
I förevarande fall skulle i enlighet med vad förut sagts ett omhändertagande
icke rätteligen ha kunnat upprätthållas mer än högst ett par
timmar, medan förbudet i fråga tydligen avsåg att Stridh skulle vara berövad
sin fritid under återstoden av kvällen och påföljande natt. Härtill
kommer som yttersta konsekvens av förbudet att arreststraff ålagts honom
för att han begagnat möjligheten att avvika.

Sistnämnda förhållande ger anledning ifrågasätta om ett förbud att vistas
utom logementet överhuvud är ett lämpligt medel mot dem som jämlikt
36 § militära rättegångslagen kan tagas i förvar, d. v. s. krigsman som
gör sig skyldig till fylleri och krigsman som stör allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten. Med hänsyn till logementskamraternas trevnad
torde det i allmänhet icke böra ifrågakomma att den som är så berusad att
han kan tagas i förvar i stället ålägges att vistas i sitt logement. Och man
måste räkna med att även den som, utan att vara berusad i sådan grad,
stör ordningen så att ett förordnande om tagande i förvar är motiverat,
kan sprida otrevnad. Han befinner sig merendels i upprörd sinnesstämning,
och särskilt om han anser sig orättvist behandlad kan desperata handlingar
ej uteslutas. En typisk gärning i samband med en såsom orättmätig
uppfattad frihetsinskränkning är undanhållande. Det synes närmast stå
i överensstämmelse med vederbörandes eget intresse att han ej försättes i
den situationen att han kan begå detta brott just när risken för att han
också skall begå det är mera påtaglig än eljest. Från principiell synpunkt
är det föga tillfredsställande att en åtgärd som användes i stället för ett
tvångsmedel av ifrågavarande slag innefattar förbud, vars överträdande
medför straffansvar (jfr 25 kap. 9 § rättegångsbalken angående överträdelse
av reseförbud).

En annan sak är att skäl stundom kan föreligga att icke använda ett i

158

och för sig tillämpligt tvångsmedel. I civila sammanhang händer det t. ex.
att polisman, som påträffat en fyllerist på allmän plats, trots detta ej ingriper
mot honom utan låter honom begiva sig till sin bostad; polismannen
förutsätter i dylika fall att vederbörande ej vidare skall visa sig förrän
han tillnyktrat. På liknande sätt synes kunna förfaras även i fråga om
krigsman. Om exempelvis en värnpliktig, som deltagit i ett ordningsstörande
uppträde och med anledning därav gripits för att tagas i förvar, befinnes
inse att han betett sig olämpligt, kan det vara tillräckligt att han
uppmanas att stanna inom förläggningen tills lugnet återställts. En sådan
uppmaning bör naturligen ej givas i orderform. Efterkommes den icke,
blir påföljden endast att vederbörande tages i förvar, om förutsättningar
därför alltjämt är för handen.

På grund av det anförda anser jag att Bl-omqvist saknat rätt att giva
Stridh ifrågavarande order att kvarstanna i sitt logement och att låta omhändertaga
honom för att han överträtt det förbud ordern innefattade. Vid
detta förhållande kan enligt min mening Stridh ej heller anses ha olovligen
avvikit från kåren, och straff för undanhållande borde därför ej ha
ålagts honom.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Blomqvist och Ellmén skulle genom Bredbergs försorg erhålla del av
militieombudsmannens skrivelse.

4. Fråga om kompanichefs rätt att beordra visitation av förläggning-.tält
och packning. Tillika frågor angående kroppsvisitation och förbud för
viss värnpliktig att lämna förläggningsområde

I en den 23 oktober 1964 till militieombudsmannen inkommen anmälan
anförde värnpliktige, pol. stud. Curt Junesjö följande. Under tiden den 31
augusti—den 12 oktober 1964 fullgjorde Junesjö repetitionstjänstgöring
Aid Norra Smålands regemente som ordonnans vid en brigadstab. Vid inlämningen
av materiel å brigadstabens mobiliseringsplats försvann i samband
med rengöringen av vapen eu pistol. Vid uppställningen på middagen
den 10 oktober meddelade kompanichefen kaptenen B. Thuresson att visitation
i anledning av detta skulle vidtagas i tälten. Visiteringen skulle utföras
pluton,svis av respektive plutonchef. Då Junesjös plutonchef sergeanten
A. A. Lindahl skulle verkställa den anbefallda åtgärden frågade Junesjö
vem som hade gett honom order om detta. Lindahl sade att det var kompanichefen.
Junesjö påstod att denne inte hade rätt att utfärda en sådan order
samt vägrade att låta visitera sina personliga tillhörigbeter. Lindahl anmälde
detta till brigadstabschefen kaptenen A. Sjögren. Denne kom tillstädes

159

och frågade Junesjö om det var riktigt att Jimesjö hade vägrat att låta visitera
sina tillhörigheter. Då Junesjö bejakade detta, frågade Sjögren om
Junesjö ville att militärpolis skulle tillkallas. Junesjö sade att han fann
detta vara en lämplig åtgärd. En stund senare kom Thuresson och ville tala
enskilt med Junesjö. Han sade att han var bankman och att Junesjö kunde
lita fullständigt på hans diskretion, om han fick gå igenom Junesjös tillhörigheter.
Junesjö sade att det var en principsak och att han för övrigt inte
hade något bland sina tillhörigheter som han ville dölja. Thuresson blev då
arg och sade att Junesjö genom sitt sätt förstörde det för sina kamrater.
Han sade vidare att han skulle skicka efter militärpolis, som skulle hålla
fast Junesjö medan de gick igenom hans tillhörigheter. Junesjö fick sedan
order om att bära ut sin utrustning och lägga den utanför tältet. Ungefär en
halv timme senare kom fyra militärpoliser tillsammans med Thuresson till
det tält där Junesjö satt bevakad av en post och Lindahl. En av militärpoliserna
frågade Junesjö om det var Junesjö som hade vägrat visitation. Junesjö
bejakade detta. Militärpolisen frågade då var Junesjö hade sina tillhörigheter.
Junesjö visade honom högen, där han hade blivit beordrad att lägga
sina tillhörigheter utanför tältet. Militärpolisen vände sig till Thuresson och
frågade: »Var det en pistol ni skulle ha tag i?» Då Thuresson bejakade detta,
vände sig förutnämnde militärpolis till en av de andra militärpoliserna
och gav denne order att gå igenom Junesjös tillhörigheter. Samtidigt gav
han en annan militärpolis order om att gå igenom tältet. Junesjö bad då
att få se visitationsordern. Den militärpolis som hela tiden fört kommandot
förklarade att det var dumheter samt sade till den som han beordrat att
genomföra visitationen att inte bry sig om Junesjö utan fortsätta. Den militärpolis
som hade fått order att gå igenom Junesjös tillhörigheter bredde
ut hans regnkappa och flyttade sedan över Junesjös saker en för en till
denna. Bland Junesjös tillhörigheter fanns ett exemplar av tidningen Arbetaren.
Detta vek polismannen ihop och stoppade i fickan. När Junesjö frågade
vad han hade för sig, sade han att »det här lägger jag beslag på». När
Junesjö begärde kvitto, sade polismannen att det nog skulle ordna sig med
det. Den som förde befälet över styrkan sade sedan till Junesjö att denne
skulle knäppa upp sin vapenrock. Junesjö sade att det fick polismannen
göra själv om han ville. Han knäppte då upp vapenrocken samt kände med
händerna över hela kroppen på Junesjö om han hade någon pistol på sig.
När hela undersökningen var klar, bad Junesjö att få det bevis om visitering,
som rättegångsbalken gav Junesjö rätt till. Detta förvägrades Junesjö.
Han frågade då vem som hade kommandot över gruppen. Det visade sig
vara en annan än den som hade fört befälet över gruppen. Junesjö bad att
få hans namn för eventuella vidare åtgärder. Även detta förvägrades Junesjö.
Han påminde om kvittot för sin tidning. Junesjö fick då tillbaka tidningen.
När militärpolisen skulle gå, sade den som hade fört befälet över
gruppen under visiteringen: »Jag förstår att det bär endast var djävulskap

160

från ei sida.» Thuresson sade: »Junesjö lämnar inte förläggningsområdet i
kväll.» Junesjö frågade om det betydde att han hade fått kompaniförbud,
och Thuresson svarade att så var fallet. Junesjö undrade hur det skulle gå
med de sex kronor Junesjö hade betalt till den kompaniafton de skulle ha på
kvällen. På detta fick Junesjö ej något svar. Junesjö vill framföra klagomål
i följande hänseenden. 1) Det fanns enligt Junesjös åsikt inte laga grund
för en visitation. Förutom brigadstabskompaniet som visiterades hade även
brigadstaben och ett spaningskompani som låg förlagt på samma ställe tillträde
till det rum där pistolerna rengjordes, utan att motsvarande visitering
gjordes a\ dessa förband. Det framkom heller ingenting som gjorde att
brigadstabskompaniet var skäligen misstänkt eller att synnerlig anledning
till visitering förelåg av endast brigadstabskompaniet. 2) Enligt de informationer
Junesjö fick av Lindahl då visitationen skulle företagas hade den beordrats
av kompanichefen. Detta är efter vad Junesjö kan förstå inte korrekt.
3) Utegångsförbud ålades Junesjö utan att laga skäl därför förelåg.
4) Visiteringsorder företeddes inte och ej heller visades på något sätt att
fara förelåg i dröjsmål. 5) Bevis över företagen visitering lämnades inte
trots Junesjös begäran därom. 6) Visitationen företogs på ett ogrannlaga
sätt. Junesjös personliga tillhörigheter lädes ut till allmänt beskådande
utanför tältet. Den militärpolis som gick igenom tältet hade rört om bland
de andras persedlar och blandat ihop dem så att de hade svårt att reda ut
vem de tillhörde när Junesjös kamrater senare på kvällen kom hem.

Med anledning av innehållet i Junesjös skrift hemställde militieombudsmannen
hos landsfogden i Jönköpings län att denne skulle verkställa fullständig
utredning i saken. Landsfogden inkom den 31 december 1964 med
den begärda utredningen. Vid denna hade hörts bl. a. Thuresson, Lindahl,
chefen för ifrågavarande militärpolispatrull värnpliktige korpralen B.-G.
Jonsson samt en i patrullen ingående militärpolis, värnpliktige I. Wellborg.
Vidare har den 14 januari 1965 kompletterande förhör med Thuresson hållits
av byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen B. Isacson.

Thuresson uppgav vid förhöret under landsfogdens utredning: Under tiden
den 30 augusti den 11 oktober 1964 fullgjorde han tjänstgöring som
reservkapten vid fältförband. Den 10 oktober omkring klockan 1530 anmälde
kvartermästaren att det saknades en pistol vid kompaniets förråd. På grund
av att det hade råkat bli »trassel» beträffande tillverkningsnumren på åtminstone
tre av kompaniets pistoler var det emellertid osäkert om samtliga
vapen lämnats in till förrådet samt vilket nummer den saknade pistolen
hade. Vid avrustningsförrådet var belysningen dålig, och detta var säkerligen
en bidragande orsak till »trasslet» med pistolerna. Thuresson lät genom
Lindahl kalla på civil polis och senare samma dag kom två polismän till
platsen och hörde saväl Thuresson som Lindahl och kompanikvarterniästaren.
Efter polismännens besök gav Thuresson plutoncheferna order att visitera
kompaniets förläggningstält och manskapets packningar för eftersö -

161

kande av den saknade pistolen. Redan omkring 20 minuter senare fick han
rapport från plutoncheferna, att visitationen var klar vid alla plutonerna
utom Lindahls. Lindahl rapporterade att Junesjö vägrat att låta visitera sig.
Thuresson gick då omedelbart ner till tältförläggningen och talade med
Junesjö. Han frågade därvid Junesjö om denne ville att Thuresson själv
skulle utföra visitationen, men Junesjö sade att han ändå vägrade gå med på
visitation. Då förklarade Thuresson för Junesjö att han i det läget skulle
kalla på militärpolis. När Thuresson fick höra att Junesjö vägrat gå med på
visitation, misstänkte han att Junesjös vägran kunde bero på att denne förvarade
sprit i sin packning. Förbandet skulle samma kväll ha kompaniafton
i Värnamo samt skulle rycka ut redan på morgonen nästa dag. Misstanken
om spritinnehavet uttalade Thuresson dock icke. Han hade ingen skälig misstanke
att Junesjö skulle tillgripit den saknade pistolen, men i det läge som
uppstått ansåg Thuresson att han inte kunde släppa ärendet utan var tvungen
att kalla militärpolis till platsen. Redan efter omkring en kvart kom en
militärpolispatrull. Han följde med patrullen till tältförläggningen, där Junesjö
fått order att kvarstanna under bevakning. Denna order hade Thuresson
givit Junesjö för att denne skulle vara tillgänglig, när militärpolisen
kom till platsen. Junesjö hade även fått order av Thuresson att lägga sin
packning utanför förläggningstältet. När militärpoliserna sammanträffade
med Junesjö, började denne diskutera deras befogenheter och var så påstridig
att en av militärpoliserna slutligen måste på allvar säga till Junesjö
att de hade polismans befogenheter. Därefter gick några av militärpoliserna
igenom Junesjös persedlar utanför tältet, medan ett par andra av militärpoliserna
undersökte det tält där bl. a. Junesjö var förlagd. Under hela tiden
för undersökningen var Thuresson närvarande i egenskap av Junesjös kompanichef,
men undersökningen av Junesjö skötte militärpoliserna ensamma.
När militärpolisernas undersökning var klar, kunde man konstatera att
varken den saknade pistolen eller något annat, som var underkastat beslag,
hade hittats. Efter undersökningen beordrade Thuresson Junesjö att stanna
i förläggningen under kvällen. Anledningen härtill var att Junesjö under
tiden för undersökningen uppträtt synnerligen hållningslöst och arrogant
mot såväl Thuresson som militärpoliserna. Om Junesjö hade uppträtt på ett
ordentligt sätt, hade det från Thuressons sida aldrig blivit tal om något
utegångsförbud för denne. Thuresson avvisar Junesjös påstående att visitationen
skulle utförts på ett ogrannlaga sätt. Han anser att militärpoliserna
uppträdde fullt korrekt mot Junesjö, och närvarande vid visitationen var
endast militärpoliserna, Thuresson och Lindahl. Ett fåtal värnpliktiga kom
vid något tillfälle fram i närheten av förrättningsstället, men dessa avvisades
och hölls på avstånd eller gick in i andra förläggningstält. Thuresson
motiverar sin order om visitationen med alt han betraktade den omständigheten
att en pistol saknades som mycket allvarlig. Han ville därför göra allt

6—S50it0. Militieombndsmannens ämbetsberättelse

162

som han kunde för att om möjligt pistolen skulle komma till rätta. Dessutom
förelåg uppenbarligen fara i dröjsmål, eftersom förbandet redan
klockan 1730 skulle avresa till kompaniafton i Värnamo och utryckning
sedan skulle ske på morgonen nästa dag.

Vid förhöret den 14 januari 1965 uppgav Thuresson vidare: Junesjö uppträdde
vid det aktuella tillfället ej på ett sådant sätt att han kan anses ha
gjort sig skyldig till oskickligt beteende eller annan brottslig gärning. Emellertid
var Junesjö i ett sådant sinnestillstånd att Thuresson bedömde att
det ur disciplinär synpunkt var olämpligt att Junesjö deltog i kompaniaftonen.
Thuresson beordrade därför Junesjö att kvarstanna i förläggningen
under kvällen.

Lindahl anförde: Den 10 oktober 1964 omkring klockan 1700 hade brigadstabskompaniet
uppställning, varvid brigadchefen höll kritik över övningarna
samt avtackade personalen. Härefter talade stabskompanichefen
Thuresson om för det samlade kompaniet att en pistol saknades vid kompaniet.
Han beordrade plutoncheferna att verkställa visitation i kompaniets
tältförläggningar för att om möjligt återfinna pistolen. Lindahl var uppbördsman
för vapnen och hade den 8 eller den 9 oktober funnit att en pistol
tycktes saknas för honom. Samma dag som han upptäckt detta hade
han anmält förhållandet till Thuresson. De hoppades emellertid att pistolen
skulle komma till rätta vid slutinlämningen. När så icke blev fallet,
bestämde Thuresson att förläggningstälten skulle visiteras. Efter uppställningen
återgick personalen till sina förläggningar. Lindahl tog med sig en
värnpliktig och visiterade förläggningstält nr 1. Visitationen tillgick så att
Lindahl och den värnpliktige gick runt i tältet och lyfte på sovsäckar och
packningar samt kände kring tältets ytterkant. Vid denna undersökning
fanns troligen ingen från tältlaget inne i tältet. När Lindahl sedan kom till
förläggningstält nr 2, stod Junesjö i tältöppningen och sade: »Min utrustning
visiteras inte av sergeanten.» På Lindahls fråga om anledningen härtill
svarade Junesjö att Lindahl först skulle visa upp skriftlig visitationsorder.
Lindahl fick samtidigt syn på brigadstabschefen Sjögren. Lindahl
gick till Sjögren och omtalade för denne att Junesjö vägrade visitering av
den plats han hade i förläggningstält nr 2. Sjögren följde med Lindahl till
Junesjö och frågade denne om anledningen till att han vägrade låta visitera
sin plats i tältet. Junesjö upprepade att han vägrade detta på grund av
att ingen visiteringsorder hade uppvisats för honom. Sjögren försökte förklara
för Junesjö att man gjorde denna undersökning i tälten för att om
möjligt finna den pistol som saknades. När Junesjö trots detta inte ändrade
sig sade Sjögren att man då fick ringa efter fältpolis. Sjögren gick därefter
sannolikt till kompanichefen; denne kom nämligen strax därefter till
platsen. När Thuresson kom frågade Lindahl denne om man hade ringt
efter fältpolis. På detta svarade Thuresson nekande och tilläde att han
skulle försöka tala Junesjö till rätta. Thuresson tog med sig Junesjö bakom

förläggningstältet och samtalade med denne, men efter en kort stund kom
Thuresson tillbaka till Lindahl och sade att han skulle ringa efter fältpolis.
Samtidigt beordrade han Lindahl att bevaka tältet och Junesjö tills fältpolis
anlände. Efter omkring en halv timme kom en patrull om sex fältpoliser.
En av dessa började med att fråga Junesjö varför denne vägrade
visitering. Junesjö svarade åter att han vägrade därför att han inte sett
någon visitationsorder samt tilläde att inte heller fältpoliserna fick göra
någon visitation utan sådan skriftlig order, vilken Junesjö i så fall skulle
se innan han gick med på visitationen. Den av fältpoliserna som förde ordet
omtalade för Junesjö att fältpoliserna hade polismans befogenhet att
vid behov även utföra visitation. Med detta besked lät sig Junesjö nöja.
Junesjö hade tidigare burit ut sina persedlar utanför tältet och stod bredvid
detta medan två av fältpoliserna gick igenom Junesjös persedlar och lade
upp dem på en kappa utanför tältet. Samtidigt verkställde Lindahl tillsammans
med två fältpoliser en liknande undersökning av förläggningstält
nr 2 som den Lindahl gjort i tält nr 1 tidigare. De lyfte på sovsäckar
och packningar och kände kring tältets ytterkant. När Lindahl och de båda
fältpoliserna var klara med undersökningen inne i tältet gick de ut, och
Lindahl såg att fältpoliserna plockat upp Junesjös persedlar på en kappa.
Därefter uppmanade en av fältpoliserna Junesjö att knäppa upp sin vapenrock.
På detta svarade Junesjö att det fick fältpoliserna själva göra. En av
fältpoliserna knäppte då upp Junesjös vapenrock och kände utanpå dennes
byxor och vapenrock. Vid något tillfälle frågade Junesjö efter fältpolisernas
nummer och namn, och på detta svarade en av dem att Junesjö kunde
få uppgift om deras namn och nummer på fältpolisstationen. Vid fältpolisernas
undersökning var Thuresson närvarande, men denne endast förklarade
för fällpoliserna vid deras ankomst att en pistol saknades vid kompaniet
och alt Junesjö vägrade att låta företaga visitation av sin plats i
förläggningstältet. Lindahl hörde aldrig att kompanichefen gav några order
till fältpoliserna utan dessa handlade helt självständigt. Lindahl förnekar
att han och hans medhjälpare vid undersökningen i tältet »rört om» bland
persedlarna. Dessa endast lyftes och lades sedan tillbaka på samma plats.
Att visitationen av Junesjös persedlar företogs utomhus anser Lindahl var
betingat av praktiska skäl då det vid tillfället var mörkt och man sannolikt
ansåg det lättare att företaga undersökningen utomhus. Efter visitationen
tog Junesjö själv hand om sina persedlar. Sedan fältpoliserna lämnat platsen
sade Thuresson till Junesjö att denne icke fick lämna förläggningen
under kvällen. Junesjö frågade: »Är det för det här?» och på det svarade
Thuresson jakande. Efter detta gick Lindahl från platsen. Thuresson gick
därifrån samtidigt.

Jonsson uppgav: Han är utbildad som fältpolis och fullgjorde ifrågavarande
repetilionsövning som ställföreträdande gruppchef vid eu fältpolispluton.
Den 10 oktober 15)64 tjänstgjorde han i piketstyrkan vid fältpolis -

164

stationen. Omkring klockan 1630 kallades han till plntonchefen som talade
om att en kompanichef ringt och begärt fältpolis till sitt kompani på grund
av att en värnpliktig vägrat gå med på visitation. Denna skulle företagas
lör eftersökande av en pistol som saknades vid kompaniet. Plutonchefen
gav därefter Jonsson order att med en patrull bege sig till kompaniet och
visitera den värnpliktige. I patrullen ingick utom Jonsson fyra värnpliktiga,
hl. a. Wellborg. Patrullen begav sig i bil till kompaniets föriäggningsplats.
Där steg Jonsson först ur bilen och gick in på kompaniexpeditionen. Han
anmälde sig och patrullen för kompanichefen Thuresson. Denne följde med
fältpolispatrullen till det tält där Junesjö satt bevakad. Efter överenskommelse
mellan Jonsson och Wellborg skulle Wellborg föra ordet på platsen,
eftersom Wellborg var polisman i sin civila tjänst och därför mera van vid
liknande situationer. Wellborg inledde samtal med Junesjö. Jonsson antecknade
därefter namnuppgift beträffande Junesjö, som förklarade att
han vägrat låta kompanichefen företaga visitation, eftersom kompanichefen
inte hade rätt till detta. Junesjö ifrågasatte även fältpolisernas rätt att företaga
sådan visitation och framhöll flera gånger att han skulle ha skriftlig
visiteringsorder. Jonsson förklarade för honom att han skulle få skriftligt
protokoll, därest fältpoliserna tog något i beslag. Troligen på order av
Wellborg hämtade Junesjö sina persedlar inne i tältet och lade dem utanför
på marken. Såvitt Jonsson minns var det endast ett fåtal persedlar, avkronans
strängt taget bara linnekläder, kokkärl och regnkappa, i Junesjös
packning. Allt låg inlagt i regnkappan. Jonsson började med att känna på
linnekläderna som låg hopvikta. Ett par av fältpoliserna undersökte tältet
medan Wellborg och Jonsson samt ytterligare någon av fältpoliserna plockade
igenom Junesjös persedlar. När undersökningen av persedlarna var
klar, bad Wellborg Junesjö att knäppa upp vapenrocken. Junesjö svarade:
»Det kan ni göra själv», varpå Wellborg knäppte upp dennes vapenrock.
Wellborg kände därefter utanpå Junesjös kläder, och möjligen var det ytterligare
någon fältpolis som hjälpte till med att känna utanpå kläderna
på Junesjö. Hela tiden var Thuresson närvarande och Jonsson hade papper
och penna framme för att kunna anteckna utöver den värnpliktiges namn
även eventuellt beslagtagna föremål. Under tiden undersökningen pågick
ifrågasatte Junesjö flera gånger om fältpoliserna hade befogenhet att företaga
en sådan visitation. Han frågade även efter fältpolisernas namn,
och Jonsson svarade honom att han kunde få uppgift därom på fältpolisstationen.
Vid visitationen, där inget vapen hittades och ej heller något
föremål togs i beslag, fördes ej något protokoll. Efter undersökningen begav
sig fältpoliserna tillsammans med Thuresson från förläggningen. Jonsson
hörde innan de gick därifrån att Thuresson sade till Junesjö att denne
inte fick lämna förläggningen under kvällen. Jonsson bestrider att visitationen
utfördes på ett ogrannlaga sätt. Närvarande vid tillfället var endast
fältpoliserna och Junesjös kompanichef. Fyra eller fem av Junesjös kam -

165

rater uppehöll sig visserligen i närheten men dessa var minsi ett tiotal meter
därifrån.

Wellborg lämnade eu berättelse som i alla väsentliga delar överensstämmer
med vad Jonsson uppgivit. Wellborg tillfogade: Beträffande uppgiften
i Junesjös anmälan, att den som ledde fältpolisernas undersökning sagt till
Junesjö: »Jag förstår, att det här endast var djävulskap från er sida», uppger
Wellborg att det är möjligt att han sagt så till Junesjö. Redan när Junesjö
fordrade att få se skriftlig visitationsorder förklarade Wellborg att Junesjö
pratade dumheter. Wellborg minns inte direkt vad som sades dem emellan.
Eftersom han är polisman till yrket är han inte främmande för negativa
reaktioner hos dem som han tvingas att ingripa emot. Junesjö underlättade
inte heller militärpolisernas undersökning utan var »vrång» under
denna, men Wellborg hade inte heller väntat något annat. Han anser att det
kompaniförbud som Junesjö förelädes av kompanichefen var befogat på
grund av Junesjös olämpliga uppträdande.

1 beslut den 15 april 1965 anförde militieombudsmannen följande.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Sedan en pistol den 10 oktober
1964 anmälts saknad vid ifrågavarande fältkompani, gav kompanichefen
Thuresson samma dag order om att kompaniets förläggningstält och manskapets
packningar skulle visiteras för eftersökande av den saknade pistolen.
Värnpliktige Junesjö vägrade emellertid att låta sin utrustning visiteras.
Med anledning härav tillkallades militärpolis. På order av värnpliktige
korpralen Jonsson såsom chef för den militärpolispatrull som kom tillstädes
verkställdes härefter visitation av det tält, i vilket Junesjö var förlagd,
och dennes packning. I samband därmed företog en av fältpoliserna i Jonssons
närvaro kroppsvisitation å Junesjö genom att knäppa upp dennes vapenrock
och känna utanpå hans kläder. Den saknade pistolen anträffades
icke. Efter visitationens slut meddelade Thuresson Junesjö förbud att under
kvällen lämna förläggningsamrådet.

Enligt 37 § militära rättegångslagen må bestraffningsberättigad befattningshavare
i anledning av brott, för vilket underlydande är misstänkt, förordna
om beslag, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, där sådan befogenhet
enligt lag tillkommer åklagare. Under förarbetena till detta stadgande
(prop. 1948: 216 s. 143 f) anfördes i vissa remissyttranden att även
husrannsakan borde kunna beslutas av befälhavare. Om t. ex. en stöld
förövats i ett logement, kunde det vara påkallat att omedelbart visitera en
misstänkts klädskåp. Med anledning härav förklarade föredragande departementschefen
att det varken syntes erforderligt eller önskvärt att tilllägga
bestraffningsberättigad befattningshavare befogenhet att förordna om
husrannsakan. Beträffande det anförda exemplet framhöll departementschefen
att visitation av ett klädskåp i ett logement torde kunna ske utan

166

särskilt bemyndigande och hänvisade därvid till militieombudsmannens ämbetsberättelse
1947 s. 175.

Då ett förband är förlagt i tält, motsvaras tydligen logementen av förläggningstälten
och klädskåpen av packningarna. Likaväl som logement och
klädskåp kan visiteras utan särskilt bemyndigande måste därför vederbörande
kompanichef anses berättigad att låta företaga visitation av förläggningstält
och packningar när det, som i förevarande fall, funnits erforderligt.

Junesjös påstående att visitationen utförts på ogrannlaga sätt vinner icke
stöd av utredningen.

Vid dessa förhållanden finner jag anmärkning icke kunna riktas mot
Thuresson för att han beordrat visitationen.

Såsom ovan nämnts äger bestraffningsberättigad befattningshavare i anledning
av brott, för vilket underlydande är misstänkt, förordna om kroppsvisitation,
där sådan befogenhet tillkommer åklagare. I 28 kap. 13 § rättegångsbalken
stadgas emellertid att, om fara är i dröjsmål, kroppsvisitation
må beslutas av polisman. Vad här stadgats om polisman gäller, enligt 9 §
reglementet för militärpolisen (SFS 1964:46), även militärpolisman.

Angående kroppsvisitation är i övrigt, såvitt nu är av intresse, i rättegångsbalken
föreskrivet följande. Förekommer anledning att brott förövats,
varå frihetsstraff eller, efter den 1 januari 1965, fängelse kan följa, må
kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremål som är underkastat
beslag eller eljest till utrönande av omständighet som kan äga betydelse för
utredning om brottet. Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet
må kroppsvisitation dock företagas allenast om synnerlig anledning
förekommer att därigenom föremål som är underkastat beslag skall anträffas
eller annan utredning om brottet vinnas. (28 kap. 11 §.) Föremål, som
skäligen kan antagas vara genom brott någon avhänt, må tagas i beslag (27
kap. 1 §). över kroppsvisitation skall föras protokoll, vari amgives ändamålet
med förrättningen och vad därvid förekommit. Den, å vilken kroppsvisitation
företagits, äger på begäran erhålla bevis därom, innehållande även
uppgift å det brott misstanken avser. (28 kap. 9 och 13 §§.)

I förevarande fall har anledning förekommit att ifrågavarande pistol avhänts
krigsmakten genom stöld eller annat förmögenhetsbrott, varå frihetsstraff
kunnat följa. Skälig misstanke att Junesjö förövat brottet har visserligen
ej förelegat, men med hänsyn till att gärningsmannen i första hand
kunde antagas vara någon inom det kompani Junesjö tillhörde, måste det
likväl vara berättigat att företaga kroppsvisitation å honom (jfr Gärde m. fl.,
Nya rättegångsbalken, s. 384). Då kompaniets personal kort tid efter tidpunkten
för visitationen skulle deltaga i en s. k. kompaniafton i Värnamo
och påföljande dag rycka ut, har fara förelegat i dröjsmål, över kroppsvisitationen
har emellertid icke förts protokoll, och Junesjö har icke tillställts
av honom begärt bevis om den företagna visitationen.

167

På grund av det sålunda anförda synes beträffande kroppsvisitationen å
Junesjö icke ha begåtts annan felaktighet än att protokoll ej förts och att
begärt bevis ej tillställts Junesjö. Ansvarig för dessa felaktigheter är Jonsson,
som emellertid icke står under min tillsyn. Med hänsyn till sakens beskaffenhet
företager jag ej vidare åtgärd i denna del av ärendet.

Vad slutligen angår det av Thuresson meddelade förbudet för Junesjö
att under kvällen lämna förläggningsområdet är att märka att fälttjänstövningen
vid denna tid var avslutad. Jämlikt kap. 11 mom. 37 tjänstereglementet
för krigsmakten förelåg sålunda fritid från tjänstens slut till klockan
2400 och fritid medför, enligt samma kapitel mom. 38, rätt att vistas var
som helst inom och utom riket. På grund av föreskriften i nämnda kapitel
mom. 41 har visserligen vid tillfällig förläggning utom kasernområde chef
befogenhet att vid behov inskränka eller häva rättigheten att vistas var som
helst. Tydligt är emellertid att denna befogenhet i princip endast är avsedd
att användas då generell begränsning i vistelserätten erfordras. För att förbud
att lämna förläggningsområde skall kunna meddelas i ett individuellt
fall måste därför krävas särskilda skäl.

Thuresson har såsom anledning till förbudet uppgivit att han bedömt
Junesjö vara i sådant sinnestillstånd att denne ur disciplinär synpunkt icke
lämpligen borde få deltaga i den kompaniafton som skulle äga rum i Värnamo.
Grunden till denna bedömning var uppenbarligen att Junesjö icke
utan vidare velat finna sig i de åtgärder Thuresson ansett behövliga för eftersökande
av den saknade pistolen. Såvitt utredningen visar hade emellertid
Junesjös inställning i saken endast föranletts av hans uppfattning om
den rättsliga regleringen beträffande åtgärderna. Med hänsyn härtill har
Thuresson icke haft tillräckliga skäl att anse Junesjös deltagande i kompaniaftonen
vara ur disciplinär synpunkt olämpligt. Under alla omständigheter
har Thuresson saknat fog att giva förbudet den vidsträckta utformningen
alt Junesjö förbjöds icke blott att deltaga i kompaniaftonen utan
även att eljest under fritid vistas utom förläggningsområdet.

På grund härav finner jag att Thuresson otillbörligen, såsom påföljd för
Junesjös förhållande i tjänsten, vägrat denne förmån och därigenom gjort
sig skyldig till missbruk av förmanskap. Med hänsyn till omständigheterna
och då Thuresson får antagas ha handlat endast av ovarsamhet, utan vrång
avsikt, låter jag emellertid bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

Med vad sålunda anförts är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Avskrift av militieombudsmannens beslut tillställdes Thuresson och Junesjö.

168

5. Fråga huruvida icke militärt brottmål bort hänskjutas till åklagaren
jämbkt 22 § första stycket 7. militära rättegångslagen

Vid militieombudsmannens inspektion av Dalregementet den 1 juni 1965
uppmärksammades följande.

Genom beslut i disciplinmål ålade tjänstförrättande regementschefen
överstelöjtnanten T. Broms, med kontrasignation av auditören K. Gezelius,
dels den 26 maj 1964 värnpliktige G. arrest för fylleri dels ock den 8 juli
samma år värnpliktige M. arrest för undanhållande.

Vid militärförhöret i målet mot G. uppgav denne att han den 14 maj
1964 »under inryckningsfärden på tåget till Älvdalen bjudits på sprit av
en för honom okänd person och att han druckit ur vad som då fanns i
flaskan». Enligt beslutet i målet mot M. bestod dennes undanhållande i att
han olovligen lämnat regementet och tillsammans med annan värnpliktig i
sin bil begivit sig mot Borlänge. I beslutet angavs även att han under färden
utsatts för olyckshändelse med bilen och i ambulans förts till lasarett. I
disciplinmålsprotokollet fanns antecknat att M:s körkort var indraget. Av
handlingarna framgick att polis kommit till olycksplatsen. Upplyst är vidare,
att M. sedermera av domstol ådömts 90 dagsböter för att han under färden
gjort sig skyldig till rattonykterhet och grov olovlig körning.

Följande anmärktes: G. synes ha förtärt rusdrycker på tåg och med anledning
härav ha gjort sig skyldig till förseelse mot 9 § 4 mom. jämfört med
15 § 1 mom. järnvägstrafikstadgan (SFS 1925: 348). Beträffande M. måste
den vid militärförhöret föreliggande utredningen anses ha givit anledning
till antagande att M. gjort sig skyldig till — förutom undanhållande — i
vart fall olovlig körning. Med anledning härav ifrågasättes om icke målen
borde ha hänskjutits till åklagaren.

Sedan militieombudsmannen i skrivelser den 12 juli 1965 anhållit att
regementschefen skulle införskaffa yttranden från Broms och Gezelius i
saken, inkom dessa den 14 september 1965 med begärda yttranden.

Gezelius anförde med instämmande av Broms: Enligt förarbetena har
stadgandet i 22 § första stycket 7. militära rättegångslagen tillkommit för
att erhålla reciprocitet till bestämmelsen om åklagarens underrättelseplikt
i 80 § andra stycket samma lag och för uppehållande av principen att eu
misstänkt skall erhålla gemensamt straff. Det synes däremot vid stadgandets
tillkomst icke varit åsyftat, att den bestraffningsberättigade vid varje
kännedom om brott, som kan antagas ha blivit begånget av den misstänkte
och som skulle ligga inom civil doinsrätt, skulle anmäla detta till åklagaren
i form av ärendets hänskjutande till denne. Förutsättning för att hänskjutande
skall ske synes vara att den misstänkte kan antagas ha begått
brott, vilket är föremål för utredning av åklagaren. (Nytt juridiskt arkiv

169

avd. 11 1949 s. 297.) Uppenbarligen kan här uppkomma svårigheter. Av
den bestraffningsberättigade torde icke fordras — och är enligt Gezelius’
mening icke önskvärt —- att han i förhållande till underlydande personal
skall handla så att han kan komma att framstå som angivare av brott, om
vilket han i samband med utredning av militärt brottmål får sådan kännedom,
att han anser sig kunna antaga att det blivit begånget. Vid avgörande
av målet mot G. har icke funnits anledning antaga alt den omständigheten
att G. synes ha förtärt rusdrycker på tåget var föremål för utredning
av viss åklagare. Ett hänskjutande av målet till åklagaren skulle samtidigt
ha inneburit en angivelse mot G. och måhända föranlett åklagaren
att igångsätta en utredning. Gezelius har sålunda icke i förarbetena funnit
stöd för att en sådan åtgärd ålegat den bestraffningsberättigade. Vid avgörandet
av målet beträffande M. ägde Gezelius icke kännedom om annat än
att M. och annan värnpliktig tillsammans olovligen lämnat regementet och
begivit sig ut på färd med M:s bil, samt att denna på grund av ringexplosion
havererat, varvid M. skadats. Någon uppgift att M. fört bilen fanns
icke i handlingarna, och för avgörande av det militära brottmålet skulle en
sådan detalj varit utan betydelse. Det är numera — tyvärr — mycket vanligt
att personer, som saknar körkort, är bilägare och låter kamrater köra
fordonet. Det förelåg icke anledning antaga att olyckshändelse på grund
av ringexplosion var föremål för polisutredning. Även om av handlingarna
framgått att M. fört bilen finner Gezelius det för sin del ha varit tveksamt
om den bestraffningsberättigade med hänsyn till de uppgifter som för honom
vore kända genom förhörsprotokollet skulle hänskjutit ärendet och
därmed angivit M. I

I beslut den 21 oktober 1965 anförde militieombudsmannen följande.

Utredningen visar följande. Av G:s uppgifter i målet mot honom framgick
att han, genom att förtära alkohol på tåg, gjort sig förfallen till ansvar,
förutom för fylleri, jämväl för förseelse mot järnvägstrafikstadgan.
Vid militärförhör med M. framkom att hans körkort var indraget, att han
tillsammans med en annan värnpliktig olovligen lämnat regementet i sin
bil, att under färden punktering uppstått på ett däck, varvid bilen rullat
runt, samt att polis anlänt till olycksplatsen. M. ådömdes sedermera av
domstol 90 dagsböter för att han vid tillfället gjort sig skyldig till rattonykterhet
och grov olovlig körning.

Enligt 22 § första stycket 7. militära rättegångslagen skall bestraffningsberättigad
befattningshavare, därest han på grund av anmälan eller eljest
erhållit kännedom om brott av beskaffenhet alt fråga om ansvar därför
skall handläggas som militärt mål, genast hänskjuta målet till åklagaren,
om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som
den misstänkte antages ha begålt, och ej genom målets hänskjutande vallas
uppskov som är till avsevärt men för krigslydnaden.

—650H6. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

170

Beträffande tillkomsten av detta stadgande må ur förarbetena (Nytt juridiskt
arkiv avd. II 1949 s. 276, 280—281, 292, 296—297) anföras: Det förslag
till militär rättegångslag som remitterades till lagrådet upptog icke
nämnda stadgande. Däremot fanns i förslaget, 10 § 1., en bestämmelse
som innebar att straff för brott, som i och för sig kunde bestraffas i disciplinmål,
icke fick åläggas i sådant mål, om den brottslige samtidigt var
misstänkt för annat brott och straff för detta ej kunde åläggas i disciplinmål.
Vid granskningen av denna bestämmelse framhöll lagrådet att i förslaget
ej beaktats att, även om det andra brott för vilket den brottslige
är misstänkt är av den beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål,
den bestraffningsberättigade befattningshavaren likväl kan ha av
annan orsak hänskjutit målet därom till åklagaren eller att denne eljest
påbörjat utredningen om sådant brott. Lagrådet ansåg det i berörda fall
vara lika påkallat som i det i förslaget reglerade, att båda brotten bestraffades
i ett sammanhang. Med anledning härav föreslog lagrådet att bestämmelsen
i 10 § 1. skulle utgå och att i stället det stadgande som nu
finnes i 22 § första stycket 7. skulle införas. Departementschefen godtog
detta förslag. Vid riksdagsbehandlingen framhöll första lagutskottet att
uppdelningen av utredningsarbetet i militära mål mellan åklagare och militära
befattningshavare förutsätter en nära samverkan dem emellan. Det
kunde förekomma fall då det enligt utskottets mening vore önskvärt att
den besti aflningsberättigade trädde i förbindelse med åklagarmyndigheten.
Hade den förre anledning förmoda att den misstänkte tillika begått
brott, vilket vore föremål för utredning av viss åklagare, borde han taga
kontakt med denne. Skulle sådan utredning pågå, vore nämligen den bestraffningsberättigade
befattningshavaren skyldig hänskjuta målet till vederbörande
åklagare under i 22 § första stycket 7. angivna förutsättningar.

Av det sålunda upptagna framgår dels att syftet med ifrågavarande stadgande
är att den misstänkte i möjligaste mån skall bestraffas i ett sammanhang
för all av honom förövad brottslighet och dels att en nära samverkan
mellan den bestraffningsberättigade och åklagarmyndigheten förutsatts.

Med hänsyn härtill måste stadgandet — i enlighet med dess ordalydelse
— så förstås att varje brott, som den misstänkte antages ha begått och
som det ankommer på civil myndighet att utreda, skall föranleda att det
militära brottmålet hänskjutes till åklagaren, om ej därigenom vållas uppskov
som är till avsevärt men för krigslydnaden. Att utredning pågår hos
åklagaren då frågan om hänskjutandet uppkommer är alltså ej nödvändigt
(jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse 1951 s. 195—196). I
praxis torde stadgandet allmänt tolkas på sätt här angivits.

Såsom framgår av det ovan sagda hade G. erkänt brott som det ankommit
på åklagarmyndigheten att utreda. Eftersom det beträffande M. varit
känt att han färdats i sin bil utan att inneha giltigt körkort och att polis

171

kommit tillstädes vid den inträffade olyckan, liade funnits skäl att antaga
att även M. begått sådant brott.

Vid dessa förhållanden hade målen mot G. och M., i stället för att avgöras
i disciplinär ordning, bort hänskjutas till åklagaren, om ej därigenom
vållats uppskov som varit till avsevärt men för krigslydnaden.

Ehuru åtminstone M. kan ha tillskyndats rättsförlust genom att han
icke i ett sammanhang blivit dömd för all av honom vid tillfället förövad
brottslighet, finner jag mig med hänsyn till omständigheterna kunna låta
bero vid vad i saken förekommit.

Avskrift av beslutet skulle genom regementschefens försorg tillställas
Broms och Gezelius.

6. Värnpliktig har, under olovlig utevaro från sitt förband, vid annat förband
erhållit militär tjänstebiljett för återresan. Fråga om lagligheten härav och
av beslut i disciplinmål varigenom den värnpliktige ålagts
ersätta biljettkostnaden

Sedan värnpliktige nr 411222-943 H. E. Ploot gjort sig skyldig till undanhållande
från Gålöbasen vid Hårsfjärden erhöll Ploot den 14 maj 1962, då
han befann sig i Göteborg, av depåunderofficeren vid Göteborgs örlogsvarv
flaggstyrmannen H. B. Larsson biljett för färd från Göteborg till Gålö, där
Ploot skulle inställa sig för fortsatt militärtjänstgöring. Ploot förband sig
härvid att genom löneavdrag ersätta kronan resekostnaden 41 kronor 60 öre.

Genom beslut den 21 maj 1962 ålade chefen för första undervattensbåtsflottiljen
kommendörkaptenen av första graden A. O. S. Björling, med kontrasignation
av vice auditören E. Björkman, Ploot arrest för bl. a. nämnda
undanhållande. I beslutet förpliktades Ploot tillika »ersätta Kronan fyrtioen
kronor 60 öre för den tågbiljett han erhållit vid marinkommando Väst för
resa Göteborg—Gålö den 14/5 1962».

Enligt 40 § 2. första stycket värnpliktslagen må värnpliktig, som ulan anmält
laga förfall uteblir från tjänstgöring vartill han blivit i laga ordning inkallad,
på egen bekostnad hämtas till tjänstgöringens fullgörande. I 61 g
militära rättegångslagen stadgas att befattningshavare vid krigsmakten må
i samband med åläggande av disciplinstraff för rymning eller undanhållande
förplikta den straffskyldige att ersätta statsverket kostnad som uppkommit
för hans hämtande till tjänstgöring.

Under hänvisning till angivna stadganden anförde militieombudsinannen
i skrivelse till Björling den 15 november 1962 angående granskning av arrestantkorten
vid Stockholms örlogsvarv att, eftersom Ploot icke hämtats till

172

tjänstgöring utan frivilligt inställt sig sedan han erhållit en av kronan bekostad
färdbiljett, det kunde ifrågasättas om det varit riktigt att i straffbeslutet
ålägga Ploot att till kronan återgälda kostnaden för biljetten. Med anledning
härav hemställde militieombudsmannen om yttrande från Björling
och Björkman.

1 yttrande den 11 december 1962 anförde Björling: Obestridligen bar Ploot
efter sitt undanhållande frivilligt inställt sig men icke till tjänstgöring utan
lör att erhalla transport till tjänstgöring, ty Ploot skulle tjänstgöra ombord
på HMS Hägern, ingående i fjärde moiortorpedbåtsdivisionen, baserad till
Gålö, och icke vid marinkommando Väst. Nämnda marinkommando har
samma dag han inställde sig ombesörjt hans transport till Gålö genom att
utfärda militär färdbiljett för honom samt beordrat honom att avresa med
viss tåglägenhet från Göteborg och vid ankomsten till Gålö anmäla sig där
för vaktbefäl. Det förhållandet att han frivilligt inställt sig vid marinkominando
Väst har varit avgörande för beslutet att låta honom företaga »hämtandet»
till tjänstgöringen utan bevakning. Under alla förhållanden anser
Björling det vara uppenbart att Ploot varit skyldig ersätta kronan nämnda
resekostnader. Huruvida Björling därvid varit behörig att i straffbeslutet
ålägga Ploot detta, torde törhända närmast bero på huru pass snävt begreppet
»hämtande till tjänstgöring» skall tolkas, men härvid har Björling
trott sig handla i lagens anda och med hänsyn till vad som kunde anses
rätt och billigt.

Björkman anförde: Ordalagen i 61 § militära rättegångslagen ger onekligen
icke bestraffningsberättigad chef behörighet att i samband med åläggande
av disciplinstraff för undanhållande eller rymning förplikta den straffskyldige
att ersätta statsverket annan kostnad än sådan som uppkommit för
hans hämtande till tjänstgöring. Då Ploot faktiskt icke hämtats till Gålö utan
företagit resan dit på egen hand, måste vitsordas att lagrummet formellt sett
icke lämnar stöd för beslutet att ålägga honom att till kronan återgälda kostnaden
för tärdbiljetten. Emellertid har Ploot uppenbarligen tillåtits resa
ensam uteslutande av den anledningen, att vederbörande befäl vid Göteborgs
örlogsvarv tilltrott honom att åtlyda meddelad reseorder. I motsatt fall hade
ett hämtningsförfarande måst anordnas och Ploot åtföljts av åtminstone en
man. Den härigenom uppkomna högre kostnaden hade flottiljchefen varit
behörig att förplikta Ploot att återbetala. Det förefaller då föga rationellt att
flottiljchefen icke skulle ha möjlighet att utdöma kostnaden för Ploots enskilt
företagna färd utan vara hänvisad till att anlita antingen omgången
med ett domstolsförfarande eller frivilligvägen för beloppets återfående. Dylik
möjlighet ansåg Björkman böra stå öppen jämlikt grunderna för sagda
lagrum. På grund härav och då Ploot skriftligen förklarat sig villig att genom
löneavdrag ersätta ifrågavarande kostnad fann Björkman sig, ehuru
med tvekan, kunna kontrasignera beslutet. Björkman är dock medveten om
att han därigenom tillåtit sig en måhända alltför fri tolkning av berörda be -

173

stäinmelse och vill givetvis icke vidhålla sin uppfattning, om den skulle anses
felaktig.

Sedan militieombudsmannen vidare hos försvarets civilförvaltning hemställt
om yttrande rörande den vidtagna åtgärden att utfärda militärbiljetf
för Ploots ifrågavarande resa anförde civilförvaltningen i skrivelse den 1
april 1963 följande. Enligt militär järnvägstransportinstruktion, del I (se
Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret avdelning B, TSB, 1960 nr 41 s.
94), indelas tjänsteresor i egentliga tjänsteresor, värnpliktsresor, varmed
förstås in- och utryckningsresor samt tjänstledighetsresor, och inskrivningsresor.
För sagda resor må militär tjänstebil ett utfärdas. Ploots resa kan icke
inrymmas under någon av de angivna resetyperna. Därav följer att militär
tjänstebiljett rätteligen icke bort användas för resan i fråga. Det är vidare att
observera, att enligt ett mellan civilförvaltningen och j ärnvägsstyrelsen m. fl.
den 24 maj 1960 träffat avtal (se Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret
avdelning A, TSA, 1960 nr 39) viss rabatt utgår på sådana med militär tjänstebiljett
företagna transporter på järnväg som betalas av medel under IV
huvudtiteln. Då Ploot uppenbarligen haft att själv stå för kostnaderna för sin
resa till Gålö, har redan på den grund förutsättningar saknats för att tilldela
honom militär tjänstebiljett. Såvitt civilförvaltningen kan förstå var den
egentliga anledningen till att militärbiljett utfärdades för Ploot den, att han
saknade medel för resan till Gålö. Även om sålunda förutsättningar ej funnits
för att medge honom resa på sådan biljett, finner civilförvaltningen den
vidtagna åtgärden ur praktisk synpunkt förståelig. I det sammanhanget vill
civilförvaltningen erinra, att Kung], Maj :t genom beslut den 5 juni 1959 (se
TSB 1960 nr 16 och 1961 nr 29) anvisat vissa medel för lån och bidrag till
värnpliktiga i brådskande fall. Dessa medel, som fördelas och anvisas förband
av chefen för försvarsstaben, må efter noggrann behovsprövning utgivas
såsom smärre bidrag till värnpliktiga eller deras anhöriga för sådant
behov av brådskande natur, som icke lämpligen kan tillgodoses i annan ordning.
Huruvida möjlighet hade funnits att från sagda medel till Ploot utbetala
något resebidrag undandrager sig civilförvaltningens bedömande. Genom
att Ploot tillhandahållits militärbiljett för resan till Gålö, har han kommit
att tillgodonjuta en rabattförmån, vartill han rätteligen ej varit berättigad.

Vidare avgavs på begäran av tjänstförrältande militieombudsmannen
Thyresson yttranden av chefen för Göteborgs örlogsvarv konteramiralen V.
af Klint, flaggstyrmannen Larsson och tjänstförrältande chefen för flottans
underofficerare, underbefäl och meniga (GUM) kommendörkaptenen av
andra graden H. Aspenberg.

af Klint uppgav: Jämlikt CUM:s anvisningar för personaltjänsten i fred
( GUM:s order G 5/60), mom. 14, vilket i sin tur hänvisar till marinorder nr
<319/56 punkten 10, första stycket, skall undanhållen (rymd), som frivilligt
anmäler sig vid personaldepå eller som blir införpassad, såvida han icke tillsäges
förvarsarrest, vidarebefordras till den tjänistgöringsplats varifrån han

174

avvikit. Denna vidarebefordran får dock, enligt tredje stycket i samma moment,
i vissa fall icke ske förrän direktiv från CUM inhämtats i fallet. Det är
praxis att CUM:s direktiv inhämtas per telefon varvid den värnpliktiges uppgifter
samtidigt kontrolleras. Detta torde även ha skett i förevarande fall.
Ploot har av egen fri vilja anmält sig vid örlogsvarvet och hemställt om biljett
för alt kunna resa till sitt förband. Det ansågs tämligen riskfritt att sända
Ploot utan resebefäl till det fartyg å vilket Ploot skulle tjänstgöra, HMS
Hägern, vid detta tillfälle förlagt till Gålö. Ploot hade dessutom uppgivit att
han varit sjuk, och det fanns intet som gav stöd åt annat än att Ploot hade
för avsikt att återinställa sig vid sitt förband. Ploot tilldelades därför militärbiljett
avseende värnpliktsresa. Beträffande ärenden, i vilka förpassning ej
anses nödvändig, tillämpas vid varvet det förfarandet, att den värnpliktige
ges skriftlig reseorder att inställa sig vid sitt förband inom en viss bestämd
tid, beräknad efter tåg- och bussturlistor, och erhåller en biljett för värnpliktsresa.
Anledningen till att just denna biljett användes är, att det vid
tillfället för resan ej är fullt klarlagt huruvida kronan skall stå för kostnaderna
eller ej. Sammanfattningsvis uttalade af Klint om förfaringssättet i
fallet Ploot att enligt af Klints förmenande såväl Ploots som kronans rätt
på ett praktiskt sätt bevakats.

Larsson anförde: Larsson handhar vid varvet ärenden som rör utfärdandet
av militära tjänstebiljetter. Ploot anmälde sig å varvets depå den 14 maj
1962 samt meddelade att han tjänstgjorde å HMS Hägern, vilken vid tillfället
låg vid Gålöbasen, och att han saknade medel för att inställa sig efter
permission och sjukdom. Ploot fick en militärbiljett för färden samt erhöll
skriftlig och muntlig order att så snabbt som möjligt inställa sig å fartyget.
Han undertecknade också en förbindelse att han var villig att ersätta kronan
för resekostnaderna. Dylika förbindelser avkrävs alla som av olika anledningar
icke inställt sig å sina fartyg eller förband och saknar medel
härför. Förbindelsen tillställes därefter den bestraffningsberättigade chefens
bevakare så att han, om vederbörande gjort sig skyldig till straffbar handling,
vid åtalet kan bevaka kronans rätt. Man kan i allmänhet icke vid anmälningstillfället
avgöra om vederbörande kominer att åtalas för olovligt
uteblivande från sitt förband eller om åtal icke kommer att ske emedan han
fullt legalt varit frånvarande. Anses laga förfall föreligga makuleras förbindelsen
och kronan betalar hans resa. Därför åsättes biljetten som utfärdas
den betalningstitel som normalt skulle ha använts.

Aspenberg yttrade: Försvarets civilförvaltning anför i sitt yttrande att
militär tjänstebiljett rätteligen inte bort användas för att vidarebefordra
Ploot från Göteborg till Gålö. Vidare anföres att Kungl. Maj: t genom beslut
den 5 juni 1959 anvisat medel till lån eller bidrag åt värnpliktiga i vissa
brådskande fall. Dock säger sig civilförvaltningen ej kunna ange om denna
möjlighet varit tillämpbar i fallet Ploot. Nämnda beslut synes vara tillämpligt
endast i sådana fall då det gäller en värnpliktigs enskilda angelägen -

175

heler, således ej när det gäller t. ex. finansiering av en resa till tjänstgöringsplats.
Chefen för Göteborgs örlogsvarv anför i sitt yttrande bl. a. att
sådan vidarebefordran i vissa fall icke får ske förrän direktiv från CUM inhämtats.
Ploots vidarebefordran var ett sådant fall. Inhämtandet av direktiv
avser att förhindra att en värnpliktig, som hemförlovats i sin frånvaro,
felaktigt tages i anspråk för fortsatt tjänstgöring. Direktiven gäller därför
enbart om eller varthän en värnpliktig skall vidarebefordras, ej sättet för
eller finansieringen av vidarebefordran. Det finns ingen anledning förmoda
annat än att varvschefen inhämtat direktiv i fallet Ploot, men det är tydligen
i sak oväsentligt om så skett. Det förfarande för vilket varvschefen redogjort
överensstämmer helt med praxis och förefaller vara rationellt. Om
emellertid förfarandet ej kan tillåtas bör andra vägar anvisas, gällande såväl
värnpliktiga som stampersonal. Vidare synes det angeläget att vad i värnpliktslagen
och den militära rättegångslagen säges om hämtning ej enbart
får tolkas bokstavligt utan även måste avse eskortering eller annan befordran.

Med anledning av vad sålunda förekommit upprättade föredraganden i
ärendet vid militieombudsmansexpeditionen en den 28 november 1964 dagtecknad
granskningspromemoria. I denna anfördes bland annat: Enligt nu
gällande bestämmelser torde möjlighet saknas att beträffande värnpliktig,
som olovligen uteblivit från sitt förband, av statsverkets medel förskjuta
kostnad för hans transport från det militärförband där han frivilligt inställer
sig till hans eget förband utan anlitande av utvägen att förordna om
hämtning. En mera ändamålsenlig utväg synes vara att, såsom framhållits i
avgivna yttranden i ärendet, medge militär myndighet rätt att utfärda militärbiljett.

I skrivelse den 22 december 1964 hemställde tjänstförrättande militieombudsmannen
att civilförvaltningen skulle inkomma med yttrande även angående
den i nyssnämnda promemoria framställda frågan om behov av utvidgning
av militära myndigheters rätt att utfärda militärbiljetter.

I ett med anledning härav den 19 mars 1965 avgivet yttrande anförde
civilförvaltningen: Såsom civilförvaltningen i sitt yttrande den 1 april 1963
anfört och som även konstaterats i den föreliggande granskningspromemorian
hade militär tjänstebiljett ej bort utfärdas för Ploots resa, då enligt
gällande bestämmelser möjlighet saknas att av statsverkets medel förskjuta
kostnad för transport av värnpliktig som olovligen uteblivit. Handlingarna
i förevarande ärende utvisar emellertid, att det föreligger behov av att
medge militär myndighet rätt att i fall som här avses utfärda militär
tjänstebiljett. — Enligt 1 § Kungl. Maj:ts reglemente den 3 juni 1960 för
militärtransporter å järnväg in. m. (Militärt järnvägsreglemente, TSB 1960
nr 41) avses med militärtransport i sagda reglemente sådan transport å
järnväg av resande eller gods, som utföres för krigsmakten. Jämlikt samma
paragraf indelas militärtransporter i förbandstransporter, tjänsteresor och

176

niilitärgodstransporter, därvid med tjänsteresor enligt reglementet betecknas
annan transport av personal än förbandstransport. I 2 § reglementet
stadgas vidare att rätt att beställa militärtransport tillkommer överbefälhavaren
samt, efter dennes bestämmande, annan myndighet inom krigsmakten.
Enligt 9 § reglementet äger överbefälhavaren och järnvägsstyrelsen
att i samråd och i förekommande fall efter hörande av vederbörande
järnvägsinnehavare meddela närmare föreskrifter angående tillämpning av
reglementet. — Såvitt civilförvaltningen kunnat finna föreligger möjlighet
att i den ordning, som förutsättes i sistnämnda bestämmelse, meddela särskild
föreskrift om att beställning av militär tjänstebiljett skall få utfärdas
för transport av värnpliktig, som olovligen uteblivit. Civilförvaltningen har
därtör i denna sak kontaktat försvarsstabens sektion I samt statens järnvägars
centralförvaltning. Ett inom civilförvaltningen utarbetat förslag till
föreskrift i ämnet bär sedermera förelagts de berörda myndigheterna. Förslaget
har därefter godkänts av chefen för försvarsstaben och nämnda centralförvaltning
med hemställan, att civilförvaltningen måtte föranstalta om
utfärdandet av föreskrift i enlighet härmed för att kungöras i vederbörliga
tjänstemeddelanden inom försvaret.

Vid nyssnämnda yttrande fanns fogad berörda föreskrift, som har denna
lydelse: Med stöd av 9 § militärt järnvägsreglemente ha överbefälhavaren
och kungl. järnvägsstyrelsen — efter samråd med försvarets civilförvaltning
genom denna dag (den 19 mars 1965) träffad överenskommelse beslutat
medgiva, att för transport av värnpliktig, som ej inställt sig i laga tid på sin
tjänstgöringsplats utan olovligen uteblivit men frivilligt inställt sig vid
annat förband (enhet etc.), må utfärdas beställning å militär tjänstebiljett,
värnpliktsresa, att användas för resa till tjänstgöringsplatsen. Den värnpliktige
skall därvid underteckna en förbindelse av innehåll, att han skall
vara skyldig att — i förekommande fall i den ordning som förutsättes i
15 § värnpliktsavlöningskungörelsen — till försvaret erlägga ordinarie avgift
för den sträcka biljetten omfattar. Sådan beställning må dock utfärdas
endast därest grundad anledning finnes till antagande att den värnpliktige
inställer sig frivilligt. I sammanhanget erinras om den möjlighet, som enligt
hämtningskungörelsen 1942:840 — med ändringar enligt SFS 1956:190
och 1959:451 -— föreligger att hämta värnpliktig, som uteblivit från inskrivningsförrättning
eller tjänstgöring. (Se TSA 1965 nr 17.) I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieomhudsinannen i skrivelse den 11 juni 1965
till chefen för marinen följande.

Vidkommande först det i det disciplinära straffbeslutet angående värnpliktige
Ploot meddelade förpliktandet för honom att ersätta kronan kostnaden
för biljett för resa från Göteborg till Gålö må erinras om de förut åter -

177

givna bestämmelserna i 40 § 2. första stycket värnpliktslagen och 61 § militära
rättegångslagen, enligt vilka värnpliktig vid utevaro från militärtjänstgöring
utan anmält laga förfall må på egen bekostnad hämtas till tjänstgöringens
fullgörande och av bestraffningsberättigad befattningshavare i
samband med åläggande av disciplinstraff för utevarobrottet förpliktas att
ersätta statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtning.

Ploot har icke hämtats till tjänstgöring utan frivilligt inställt sig sedan
han erhållit eu av kronan bekostad färdbiljett. Under sådana omständigheter
har Ploot icke med stöd av 61 § militära rättegångslagen kunnat i
straffbeslutet åläggas att till kronan återgälda kostnaden för biljetten. Eftersom
bestraffningsberättigad befattningshavares möjligheter att ålägga ersättningsskyldighet,
såsom framgår av bestämmelserna därom i 10 kap. militära
rättegångslagen, är strängt begränsade, synes sådant åläggande rätteligen
ej heller kunnat ske jämlikt grunderna för 61 §.

Det bör uppmärksammas att i ett fall som det förevarande kronans intressen
utan vidare kan tillgodoses genom kvittning. Enligt 15 § kungörelsen
den 12 september 1958 angående avlöning in. m. till värnpliktiga (värnpliktsavlöningskungörelsen)
kan nämligen för kvittning mot fordran, som
kronan må äga hos värnpliktig på grund av förhållande som har samband
med tjänstgöringen, vid utbetalning av penningbidrag detta bidrag tagas i
anspråk intill högst hälften av det belopp, som skolat utbetalas. För sådan
kvittning erfordras icke att fordringen blivit fastställd genom dom.

I ärendet är för övrigt upplyst att hela kostnaden för Ploots färdbiljett
gäldats genom avdrag av nu angivet slag.

Vad härefter angår åtgärden att för Ploots resa utfärda militär tjänstebiljett
avseende värnpliktsresa fanns vid den aktuella tidpunkten bestämmelser
om utfärdande av sådana biljetter i militära järnvägstransportinstruktionen
(TSB 1960 nr 41). Såsom försvarets civilförvaltning i sitt yttrande
den 1 april 1963 framhållit indelas enligt denna instruktion tjänsteresor i
inskrivningsresor, egentliga tjänsteresor och värnpliktsresor, varmed fölstås
in- och utryckningsresor samt tjänstledighetsresor. Ploots resa torde
icke, även om han för sin utevaro skulle ha kunnat åberopa laga förfall,
kunna hänföras till någon av dessa resetyper. Militär tjänstebiljett höide
därför ej ha utfärdats för Ploot. Enligt de regler som gällde vid ifrågavarande
tid skulle hans resa rätteligen i stället ha anordnats med iakttagande av
följande bestämmelser.

Enligt 2 och 13 §§ kungörelsen den 9 oktober 1942 angående hämtning
av värnpliktiga som uteblivit från inskrivningsförrättning eller tjänstgöring
in. in. (hämtningskungörelsen) har efterspaningssedel kunnat utfärdas
beträffande Ploot och denne genom polismyndighetens försorg inställas
på Gålö. Därvid har ej, i motsats till vad som gjorts gällande i ett avyttrandena
i ärendet, någon vaktpersonal behövt medfölja på resan. Enligt
4 § hämtningskungörelsen äger nämligen polischef medgiva att den

178

efterspanade ej skall åtföljas av polisbetjäning, därest grundad anledning
finns till antagande att den efterspanade frivilligt inställer sig. Ersättningen
för hämtningen förskjutes av vederbörande länsstyrelse enligt 16 § andra
stycket kungörelsen. Beloppet skall jämlikt tredje stycket i samma paragraf,
i den mån så är medgivet enligt meddelade bestämmelser, uttagas av
den hämtade under tjänstgöring med avdrag å honom tillkommande kontanta
förmåner. Härutinnan må hänvisas till det förut angivna stadgandet
i 15 § värnpliktsavlöningskungörelsen.

Det hade således varit möjligt att genom beslut om hämtning ordna
transport för Ploot till tjänstgöringsplatsen, och detta förfaringssätt torde
icke för statsverket ha blivit kostsammare än den åtgärd som faktiskt vidtogs.

Enär civilförvaltningen i yttrandet den 1 april 1963 berört frågan om ej
för bekostande av Ploots resa kunnat tagas i anspråk sådana medel som
genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 juni 1959 (TSB 1960 nr 16 och 1961 nr
29) anvisats för lån och bidrag till värnpliktiga i vissa brådskande fall,
må framhållas att dessa medel får utgivas såsom smärre bidrag till värnpliktiga
eller deras anhöriga allenast för sådant behov av brådskande natur
som icke lämpligen kan tillgodoses i annan ordning. Det torde således
ej vara avsett att ifrågavarande medel skall komma till användning för
betalande av resor till tjänstgöringsplatsen för en värnpliktig som olovligen
uteblivit från tjänstgöring. (Angående exempel på fall där dylika lån
och bidrag kan utgå se Hultan-Cronebäck-Olofsson, Värnplikt, s. 56.)

Sedan jag till civilförvaltningen framfört uppfattningen att det kunde
anses otillfredsställande att gällande författningsbestämmelser ej tillät
ett så praktiskt tillvägagångssätt angående anordnande av resa för värnpliktig
som det beträffande Ploot tillämpade, har på föranstaltande av civilförvaltningen
träffats den i det föregående intagna överenskommelsen
den 19 mars 1965 mellan överbefälhavaren och järnvägsstyrelsen om föreskrifter
som medger utfärdande av militär tjänstebiljett för värnpliktig
som ej infunnit sig inom föreskriven tid på sin tjänstgöringsplats men
frivilligt inställt sig vid annat förband. Förevarande fråga får anses ha
erhållit en tillfredsställande lösning genom denna överenskommelse.

Med dessa uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat.

CUM, af Klint, Björling, Björkman och Larsson skulle genom chefens
för marinen försorg erhålla del av tjänstförrättande militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift därav tillställdes försvarets civilförvaltning.

179

7. Fråga huruvida svensk officer, som ställts till Förenta Nationernas
förfogande för tjänstgöring såsom observatör, under denna tjänstgöring
varit att anse som krigsman enligt 21 kap. 20 § brottsbalken
(26 kap. 21 § strafflagen)

Sverige deltager sedan 1948 med personal i Förenta Nationernas övervakningskommission
i Palestina (United Nations Truce Supervision Organisation
in Palestine, UNTSO). Denna förestås utav en av Förenta Nationernas
generalsekreterare utsedd stabschef, vilken de i kommissionen ingående
observatörerna är underställda. UNTSO är uppdelad i fyra blandade vapenstilleståndskommissioner
(Mixed Armistice Commissions, MACs), en för
Israel-Syrien, en för Jordanien-Israel, en för Israel-Libanon och en för
Egypten-lsrael. Varje MAC består av en ordförande, biträdd av ett antal
observatörer, och i regel två ledamöter från vardera sidan.

Enligt Förenta Nationernas bestämmelser den 1 augusti 1961 fordras även
observatör i UNTSO bl. a. att ha minst tio års erfarenhet av aktiv militärtjänst
samt kaptens eller majors grad. önskvärt är vidare att han har
strids- eller trupputbildningserfarenhet så att han på tillfredsställande
sätt förmår analysera situationer som han får i uppdrag att undersöka.

Observatörernas uppgifter och kvalifikationer har i en av chefen för försvarsstaben
på överbefälhavarens uppdrag utarbetad utredning angående
frågeställningar av militär natur rörande en stående internationell FN-styrka_dagtecknad
den 28 november 1962 och överlämnad till chefen för ut rikesdepartementet

— beskrivits på följande sätt: Hittills har observatörernas
uppgift varit att övervaka läget i anslutning till viss demarkationslinje,
förhindra incidenter och utjämna motsättningar mellan två parter
med motstridiga intressen. Rent praktiskt har detta inneburit att de inrapporterat
alla former av olaglig gränsöverträdelse liksom förekomst av
eldgivning och truppförflyttningar. De har också försökt förhindra gränsöverträdelse
av enskilda människor och få till stånd ett »eld upphör» under
eldstrid. Det har också ankommit på dem att insamla material för bedömning
av vilken part som varit skyldig till överträdelser av gällande avtal.
Observatörernas huvuduppgift har alltså varit helt fältmässig och bestått
i patrullering, observation från vissa punkter och undersökningar i samband
med incidenter. Observatörer som tjänstgjort under sex månader eller
mer har ofta överflyttats till någon form av stabstjänst på de s. k. uteslationerna,
i stilleståndskommissionerna eller i något högkvarter som leder
verksamheten. För att lösa ovanstående uppgifter bör följande generella
krav ställas på observatören. Han måste vara fullt fältduglig. Han måste
vara eu man med auktoritet, utrustad med gott omdöme och sunt förnuft,
diplomatisk förhandlingsförmåga parad med ett resolut uppträdande. Han

180

måste ha god kunskap om de geografiska, historiska och etnografiska förhållandena
i de länder, där han är satt att verka, liksom om de där uppträdande
militära styrkornas gruppering, styrka och halt. Han måste kunna
tala och skriva engelska samt om möjligt dessutom förstå det vanligaste
språk som talas lokalt. Han måste personligen kunna framföra en terrängpersonbil
och handhava radioapparater för telefoni. Den personalkategori
som i första hand bör ifrågakomma är de aktiva eller förtidsavgångna officerarna.
Endast dessa har rent generellt de kunskaper och erfarenheter som
erfordras. I de lägen där observatören skall ge ett underlag för ett bedömande
av läget i stort, de bägge parternas möjligheter och den sannolika utvecklingen
liksom i de angivna stabstjänstbefattningarna är en officer med högskoleutbildning
att föredraga. I andra hand bör reservofficerare komma i
fråga och då endast där arbetet består i en rutinmässig kontrollprocedur
eller bevakning. Denna kategori bör därför utnyttjas först då behovet av
observatörer är särskilt stort.

Normerande för de svenska observatörerna är numera ett kungl. brev den
14 december 1962 med bestämmelser för personal till Förenta Nationernas
förfogande för tjänstgöring utom riket såsom observatörer. Brevet, som
huvudsakligen reglerar personalens ekonomiska förmåner, innehåller även
följande bestämmelser: Det ankommer på chefen för armén att med avsedd
personal teckna avtal om tjänstgöringen samt att för tjänstgöringstiden
tillägga personalen den militära tjänstegrad (tjänsteklass), som med hänsyn
till tjänstens behov och övriga omständigheter må anses erforderlig.
Genom avtalet skall personalen underkasta sig i detta brev angivna villkor
och de villkor i övrigt, som chefen för armén kan finna erforderligt föreskriva.
Avtalet kan av chefen för armén uppsägas med omedelbar verkan,
när den avsedda verksamheten upphör eller inskränkes. Tjänstgöringsavtal
må icke av den enskilde uppsägas. Chefen för armén äger utan iakttagande
av uppsägningstid från tjänstgöringen skilja den som visat sig därför
olämplig, så ock den, beträffande vilken chefen för armén med hänsyn till
enskilda förhållanden eller andra särskilda omständigheter finner så påkallat.
Statsanställd personal, som tages i anspråk för här avsedd tjänstgöring,
skall under tiden för tjänstgöringen beviljas tjänstledighet mot avstående
från samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner.

överstelöjtnanten vid första militärbefälsstaben Åke Thott beordrades
genom generalorder den 14 november 1962 alt efter eget åtagande undertiden
från och med den 20 mars 1963 till och med den 31 mars 1964 stå till
Förenta Nationernas förfogande för tjänstgöring i Palestina, under vilken
tid han skulle åtnjuta tjänstledighet från sin befattning vid militärbefälsstaben.
Den 6 mars 1963 tecknade chefen för armén avtal med Thott om
tjänstgöringen. Avtalet innehåller bl. a. följande föreskrifter: Vederbörande
anställes vid arméstaben. Han är under anställningstiden såsom krigsman
underkastad för sådan gällande bestämmelser i strafflagen, disciplinlagen,

181

militära rättegångslagen in. fl. författningar och är tillika underkastad de
särskilda föreskrifter för tjänstgöring hos FN som vederbörligen fastställts
av svensk myndighet eller av organ tillhörande FN. Den anställde förbinder
sig att såväl i som utom tjänsten ställa sig till efterrättelse de order, bestämmelser
eller anvisningar i övrigt, som meddelas av chefen för armén eller
den, som den anställde eljest kan vara underkastad lydnadsplikt i tjänsten.
Underlåter den anställde att ställa sig till efterrättelse gällande kungl. brev,
order, bestämmelser eller anvisningar eller befinnes han olämplig för fortsatt
anställning eller på grund av sjukdom eller olycksfall icke tjänstduglig,
kan vederbörande av chefen för armén med omedelbar verkan skiljas från
tjänstgöringen. Direkt återresa till Sverige ordnas därvid, och detta avtal
upphör omedelbart efter ankomsten till Sverige. Skulle direkt återresa ej
ske skall avtalet upphöra att gälla från och med den dag chefen för armén
bestämmer.

I en till militieombudsmannen den 10 november 1964 inkommen skrift
anhöll Thott — mot bakgrunden av att taxeringsmyndigheterna med stöd
av ett i regeringsrättens årsbok 1961 s. 98 refererat rättsfall under de senaste
åren hävdat att all militär personal i FN-tjänst skall beskattas såsom
bosatt i hemlandet under FN-tjänsten — om militieombudsmannens uttalande
i frågan huruvida han under sin tjänstgöring såsom observatör i Palestina
varit krigsman enligt 26 kap. 21 § strafflagen eller, om svaret var nekande,
huruvida det anställningsavtal, som han undertecknat och som innehöll
föreskrift om att han under anställningstiden skulle vara underkastad
ansvar såsom krigsman, kunnat göra honom till krigsman.

Vid Tliotts skrift var fogad en av advokaten Carl Patric Ossbahr utarbetad
promemoria. I denna hävdade Ossbahr att Thott under sin tjänstgöring
såsom observatör i Palestina icke varit svensk krigsman. Ossbahr grundade
sin uppfattning främst på den omständigheten att Thott under ifrågavarande
tid ej ingått i någon av svensk myndighet organiserad övervakningskontingent
utan tjänstgjort i en FN-organisation, där han varit underställd
FN-befäl. Enär Thott således stått till främmande makts förfogande, kunde
han enligt Ossbahrs mening icke ha varit tjänstgöringsskyldig vid den
svenska krigsmakten, vilket är en förutsättning för att vara underkastad
ansvar såsom krigsman.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för armén hemställt om yttrande
i ärendet, anförde denne i skrivelse den 20 mars 1965 att han, enär militärstraffsakkunniga
hade i uppdrag att slutligt bedöma de i Thotts skrift behandlade
problemen och framlägga förslag till reglering av dessa frågor, ansåg
sig icke för det dåvarande böra uttala sig i saken utan ville avvakta resultatet
av den pågående utredningen.

Militärstraff sakkunniga har i ett den 5 juli 1963 avgivet yttrande över en
av chefen för -armén hos Kungl. Maj :t gjord framställning om utredning angående
svensk militär rättsvård i internationellt sammanhang anfört bl. a.

182

att observatörer som ställts till FN:s förfogande icke i det för dem utfärdade
kungl. brevet förklarats vara krigsmän samt att det på grund av deras
speciella uppgifter och ringa numerär saknades anledning att de skulle vara
underkastade straffrättsligt krigsmannaansvar.

I skrivelse den 6 maj 1965 till Thott anförde militieombudsmannen följande.

I 21 kap. 20 § brottsbalken, som motsvarar 26 kap. 21 § i den från och
med den 1 januari 1965 upphävda strafflagen, stadgas att krigsmän är dels
de vilka såsom officerare, underofficerare, underbefäl eller meniga är anställda
vid krigsmakten, under den tid de i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldiga,
dels ock, i den mån Konungen med hänsyn till behovet av befälsföring
och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar, de som eljest är
anställda vid krigsmakten, under den tid de i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldiga.
Enligt särskilt stadgande i samma paragraf gäller att, om någon
åtnjuter ledighet som ej är begränsad till kortare tid än två månader,
han icke anses tjänstgöringsskyldig.

Upplyst är att Ni genom generalorder den 14 november 1962 beordrats att
efter eget åtagande under tiden från och med den 20 mars 1963 till och med
den 31 mars 1964 stå till Förenta Nationernas förfogande för tjänstgöring i
Palestina. Den 6 mars 1963 tecknade chefen för armén med Eder avtal om
tjänstgöringen jämlikt kungl. brev den 14 december 1962 med bestämmelser
för personal till Förenta Nationernas förfogande för tjänstgöring utom riket
såsom observatörer. Genom avtalet anställdes Ni vid arméstaben för tjänstgöring
som observatör eller i annat uppdrag hos Förenta Nationerna.

Eftersom Ni för berörda tjänstgöring åtnjöt ledighet under längre tid än
två månader från den anställning vid första militärbefälsstaben som Ni
innehade till och med den 31 mars 1964, kan till en början konstateras att Ni
under tjänstgöringen i Palestina icke var krigsman på grund av anställningen
vid militärbefälsstaben.

Genom avtalet den 6 mars 1963 anställdes Ni emellertid i särskild ordning
vid krigsmakten. Såvitt utredningen visar kan Ni därvid, med hänsyn till
arbetsuppgifter och övriga tjänsteförhållanden, dock icke anses ha blivit anställd
såsom officer (jfr Svensk Juristtidning 1964 rf s. 22).

Under nu angivna omständigheter är frågan, huruvida Ni under den avtalade
tjänstgöringen varit krigsman, beroende av om Kungl. Maj:t förordnat
därom. Varken genom bestämmelserna den 14 december 1962 eller eljest
synes emellertid sådant förordnande ha meddelats. Vad i avtalet den 6 mars
1963 föreskrivits saknar i detta avseende betydelse.

Med det sålunda anförda är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

183

8. Innebörden av stadgandet i 129 § inskrivningsförordningen att värn —IHIIHIIIIHI''

I I>|"

pliktiga, som till följd av utvandring upphört att vara här i riket kyrkobokförda,
icke är skyldiga att inställa sig till tjänstgöring så länge de

vistas utomlands

I eu den 16 september 1964 till militieombudsmannen inkommen skrivelse
med därvid fogade handlingar anförde biträdande stadsfiskalen Evert
Östlund, Linköping: Enligt 129 § inskrivningsförordningen är värnpliktig,
som till följd av utvandring upphört att vara här i riket kyrkobokförd, icke
skyldig att inställa sig till tjänstgöring så länge han vistas utomlands.
Värnpliktige nr 2174-1-50 I. M. Maasing blev genom en inkallelseorder, som
han kvitterade i Nacka den 4 maj 1964, inkallad att fullgöra första tjänstgöring
vid Svea artilleriregemente under tiden den 3 juni—den 28 augusti
1964. Maasing underlät emellertid att inställa sig. Till förklaring har han
uppgivit att han vistades i Schweiz, dit han utvandrat år 1963. Från pastorsämbetet
i Nacka församling har inhämtats att Maasing den 13 juni 1963
avförts från församlingsboken i Nacka församling såsom utvandrad till
Schweiz. Chefen för centrala värnpliktsbyrån har uttalat att Maasing, därest
han den 3 juni 1964 befann sig i Schweiz, icke var skyldig att inställa sig
till tjänstgöringen. Med hänsyn till att Maasing avsevärd tid efter den 13
juni 1963 vistats i Sverige, att hans familj är stadigvarande bosatt i Nacka
och att inkallelseordern delgivits honom där, synes det emellertid otillfredsställande
att Maasing undgår åtal för underlåtenheten att inställa sig.
Östlund anhöll därför om uttalande huruvida åtal borde väckas mot Maasing
för rymning.

Sedan militieombudsmannen anmodat landsfiskalen i Nacka distrikt att
verkställa kompletterande utredning rörande Maasings bosättnings- och
arbetsförhållanden, inkom landsfiskalen den 19 oktober 1964 med den begärda
utredningen, innefattande protokoll över förhör som hållits med Maasing
den 7 oktober 1964 och med Maasings hustru Gunvor Birgitta Maasing
den 16 oktober 1964. Ärendet remitterades därefter till centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden, som den 30 november 1964 inkom med begärt
yttrande.

Av den sålunda föreliggande utredningen inhämtades följande.

Maasing är född i Lettland den 3 september 1930. Sedan han erhållit
svenskt medborgarskap, inskrevs han som värnpliktig år 1956. Han blev
tilldelad Svea artilleriregemente och uttagen till tygtekniker. Under åren
1957—1962 åtnjöt Maasing, som är civilingenjör, efter årliga ansökningar
anstånd med värnpliktstjänstgöringens påbörjande. Den 19 mars 1963 reste
Maasing och hans familj, bestående av hustru och tre barn, från Sverige till
Schweiz. Intill denna tidpunkt bodde han tillsammans med familjen i Nacka

184

under adress Tallids vägen 12 C. Den 23 april 1963 erhöll han — medan han
befann sig i Schweiz — en inkallelseorder, enligt vilken han den 4 juni 1963
skulle inställa sig till första tjänstgöring vid Svea livgarde med utryckningsdag
den 29 augusti 1963. Han ansökte då ånyo om anstånd med värnpliktstjänstgöringens
påbörjande. Genom beslut den 20 maj 1963 lämnade Kungl.
Maj :t emellertid ansökningen utan bifall. Maasing fick del av beslutet den
31 maj 1963. I skrivelse samma dag till pastorsexpeditionen i Nacka församling
anförde han, att han avrest från Sverige den 19 mars 1963 och sedan
den 21 mars 1963 var bosatt i Losone i Schweiz, där han även i fortsättningen
skulle vara bosatt, samt anhöll om utvandringsbetyg gällande
från den 19 mars 1963. På grund härav utfärdade pastor utvandringsbetyg
för Maasing. Detta var emellertid daterat den 13 juni 1963, vilken dag Maasing
avfördes ur kyrkobokföringen. Enär Maasing underlåtit att inställa sig
till den beordrade tjänstgöringen väckte allmänne åklagaren vid rådhusrätten
i Linköping åtal mot Maasing för rymning under tiden den 4—den 13
juni 1963; sistnämnda dag hade Maasing på grund av utevaron hemförlovats.
Genom dom den 4 oktober 1963 fann rådhusrätten Maasing skyldig till
ansvar i enlighet med åklagarens yrkande och förpliktade honom att utgiva
femtio dagsböter om tio kronor. I adressanmälan, dagtecknad den 4 oktober
1963, meddelade Maasing Svea artilleriregemente att han från och med
nämnda dag hade adress Tallidsvägen 12 C, Nacka 1.

Vid polisförhöret den 7 oktober 1964 berättade Maasing: Sedan han tillsammans
med hustrun och barnen den 19 mars 1963 utrest till Losone,
bodde de där i en förhyrd villa till den 30 juni 1963 och därefter i en annan
förhyrd lägenhet. Han hade ingen fast anställning i Schweiz utan skrev
artiklar för svenska motortidningar. I slutet av juli månad 1963 återvände
han med familjen till Sverige. Familjen bosatte sig i lägenheten i Nacka.
Själv bosatte han sig i Trollhättan, där han erhållit anställning som litteraturjournalist
vid Saab. Den 30 november 1963 upphörde denna anställning
och Maasing bosatte sig hos familjen i Nacka. Den 1 mars 1964 for han
återigen till Schweiz. Efter att ha besökt en bilutställning i Geneve bosatte
han sig i Losone där han hyrde en lägenhet. Under den tid han vistats i
Sverige från juli månad 1963 hade han inte haft någon bostad till sitt förfogande
i Schweiz; däremot hade han där förvarat en del av sina tillhörigheter
i ett förhyrt utrymme. Från Losone skrev han artiklar för svenska
tidskrifter. Det hade varit meningen att han skulle försöka hyra en villa i
Schweiz och att familjen skulle förena sig med honom. Den 5 april 1964
återvände han emellertid till Nacka, enär hans hustru blivit sjuk. Han bodde
därefter i Nacka till den 1 juni 1964, då han återigen bosatte sig i sin lägenhet
i Losone. Den 17 juni 1964 kom hustrun och barnen till honom i Losone.
Den 19 augusti 1964 reste emellertid han och familjen tillbaka till
Sverige, och både han och familjen har därefter bott i Nacka. Den 16 oktober
1964 ämnar han återvända till Schweiz och bosätta sig där. I Schweiz

185

har han sitt bibliotek och annat arbetsmaterial. En annan orsak till att han
vill bo i Schweiz är att klimatet där visat sig vara bra för hans hälsa. Hustrun
och barnen skall tills vidare bo kvar i Nacka. Ända sedan i mars månad
1963 har det varit hans avsikt att definitivt bosätta sig i Schweiz. Delta
var anledningen till att han begärde utvandringsbetyg. I Schweiz har han
haft turistuppehållstillstånd.

Gunvor Birgitta Maasing berättade vid polisförhöret den 16 oktober 1964
i huvudsaklig överensstämmelse med vad mannen uppgivit. Därjämte uppgav
hon att mannen önskar att familjen skall bosätta sig i Schweiz, medan
hon vin att familjen skall bo kvar i Sverige så att barnen kan gå i svensk
skola.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden anförde i sitt yttrande:
I 24 § 1 mom. första stycket folkbokföringsförordningen stadgas att den som
har för avsikt att stadigvarande bosätta sig å utrikes ort skall hos pastor
i den församling där han är kyrkobokförd eller upptagen i bok över obefintliga
uttaga utvandringscertifikat. Han äger därjämte utbekomma del
prästbevis han behöver för folkbokföring å den utrikes orten (utvandringsbetyg).
Utvandringscertifikatet skall enligt 24 § 2 mom. vid avresan från
riket avlämnas till polismyndigheten i den ort, varifrån utresan sker, och
av polismyndigheten återsändas till pastor, som utfärdat detsamma, med
bevis om tid och ort för utresan (utvandringsbevis). Enligt 24 § 1 mom.
tredje stycket må utvandringsbetyg även utfärdas på begäran av den som
utan uttagande av utvandringscertifikat lämnat riket, om han anmäler att
han är stadigvarande bosatt å utrikes ort. Sistnämnda bestämmelse har tilllämpats
då pastorsämbetet i Nacka utfärdade utvandringsbetyg för Maasing
med anledning av hans skrivelse den 31 maj 1963. Enligt 14 § 8 mom.
tredje stycket folkbokföringsförordningen skall från församlingsboken avföras
envar som enligt inkommet utvandringsbevis lämnat landet eller som
enligt skriftlig anmälan eller vid två mantalsskrivningar i följd vunnen
säker upplysning är stadigvarande bosatt å utrikes ort. Pastorsämbetet har
därför även avfört Maasing från församlingsboken den 13 juni 1963. Vid
bedömande av frågan huruvida det i utvandringsbegreppet ingående, med
ordet »stadigvarande» kvalificerade bosättningsrekvisitet uppfyllts är syftet
med utlandsvistelsen av väsentlig betydelse. De i 14 § 8 mom. tredje stycket
angivna omständigheter som föranleder avförande från församlingsboken
utgör en presumtion för att utvandring ägt rum. Denna presumtion har i
praxis ansetts kunna, även sedan den lett till avregistrering i kyrkoboken,
brytas genom närmare utredning vid mantalsskrivning eller i överinstans.
Som exempel härpå kan nämnas utslag av kammarrätten den 21 maj 1952
(se Kammarrättens årsbok 1952 avd. II ref. 3), den 29 april 1955 (nr 256/
1954 KMD), den 30 juni 1960 (nr 70/1960 KMD), den 29 april 1963 (nr
45/1962 KMD) och den 13 juni 1963 (nr 27/1963 KMD). Det förstnämnda
rättsfallet refereras även i Norrman, Rätt kyrkobokförings- och mantals -

186

skrivningsort, s. 107, och i Hammarberg, Folkbokföring och folkbokföringsprocess,
s. 136. Utslagen den 29 april 1955 och den 30 juni 1960 behandlas
också i sistnämnda bok, s. 136—137.

Angående berörda utslag må här anmärkas följande.

Utslaget den 21 maj 1952. En kvinna L. hade sedan år 1946 varit bosatt
å viss fastighet i viss kommun och kyrkobokförd i motsvarande församling.
På hennes begäran hade pastor den 14 september 1950 utfärdat utvandringscertifikat
och utvandringsbetyg för henne. Vid hennes utresa ur landet
den 25 september 1950 hade utvandringscertifikatet försetts med utvandringsbevis,
som tillställts pastor, varefter hon avförts från församlingsboken.
Tillsammans med sin make, som också avförts från vederbörande
kyrkobok, vistades L. efter utresan dels under tre månader i Frankrike och
dels i Danmark. Under år 1951 besökte makarna Sverige vid två tillfällen,
varvid de bodde på den ovannämnda fastigheten, dels en kortare tid vid
påsken, dels under tiden maj—oktober. L. mantalsskrevs i kommunen för
åj 1951. Genom beslut den 8 maj 1951 fastställdes mantalsskrivningen av
länsstyrelsen. Den 28 november 1951 blev hon åter kyrkobokförd i församlingen.
Kammarrätten fastställde mantalsskrivningen genom utslag den 21
maj 1952, enär L. »enligt vad numera i målet förekommit» icke kunde anses
ha övergivit riket under sådana förhållanden att hennes bortovaro bort
föranleda hennes avförande från församlingsboken.

Utslaget den 29 april 1955. Kammarrätten fann att långvarig utlandsvistelse,
föranledd av hälsoskäl och med tillfälliga bostäder i flera länder, ej
kunde anses som bosättning samt upphävde det beslut varigenom vederbörande
avförts från kyrkoboken.

Utslaget den 30 juni 1960. En man J. hade den 19 september 1959 avförts
från kyrkobokföringen såsom utflyttad till Schweiz. Det oaktat blev han för
år 1960 mantalsskriven i Sverige. I Sverige hade han bl. a. en grävmaskinsrörelse
samt en tomt med nybyggnad. I Schweiz uppehöll han sig kortare
tider vid några tillfällen i slutet av år 1959 för ekonomiska förhandlingar och
planerat köp av villa samt ordnade där sin bostadsfråga. Under tiden den 21
september—den 19 november 1959 vistades han i USA för sin schweiziske
arbetsgivares räkning. Länsstyrelsen fastställde mantalsskrivningen, enär det
icke styrkts att J. varit stadigvarande bosatt å utrikes ort vid tiden för 1960
års mantalsskrivning. Kammarrätten förklarade att, oavsett huruvida såsom
i I4 § 8 mom. tredje stycket folkbokföringsförordningen förutsättes till vederbörande
inkommit antingen utvandringsbevis, utvisande att J. lämnat
landet, eller skriftlig anmälan att han var stadigvarande bosatt å utrikes ort,
J. icke kunde anses ha övergivit riket under sådana förhållanden att hans
bortovaro bort föranleda hans avförande från församlingsboken. Kammarrätten
fann därför ej skäl göra ändring i det slut länsstvrelsens beslut innehöll.

Utslagen den 29 april 1963 och den 13 juni 1963. I dessa avfattade kammarrätten
de grundläggande skälen på i huvudsak samma sätt som i utslaget
den 21 maj 1952.

Nämnden förklarade slutligen: Maasing har visserligen den 13 juni 1963
i enlighet med bestämmelserna i 14 § 8 mom. tredje stycket folkbokföringsförordningen
på grund av sin den 31 maj 1963 dagtecknade anmälan av -

187

förts från försanilingsboken i Nacka församling såsom utvandrad till
Schweiz. Med hänsyn till vad handlingarna i ärendet utvisar kommer emellertid
nämnden till den uppfattningen att det numera ej finns skäl för antagande
att Maasing övergivit riket under sådana förhållanden att han bort
avföras från försanilingsboken. Nämnden anser i stället att Maasing under
hela den tid för vilken utredning föreligger, oavsett sina utlandsvistelser,
är att anse som fortfarande bosatt och skyldig att kyrkobokföras i Sverige,
samt att hittills intet skäl framkommit mot att han återupptages i församlingsbok.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse till Östlund den 5 februari 1965
följande.

I 129 § inskrivningsförordningen stadgas att värnpliktiga, som till följd
av utvandring upphört att vara här i riket kyrkobokförda, icke är skyldiga
att inställa sig till tjänstgöring, så länge de vistas utomlands.

För befrielse från inställelseskyldighet förutsättes alltså att vederbörande
upphört att vara kyrkobokförd här i riket, men detta förhållande skall
ha inträtt till följd av utvandring. Den som för en kortare tid begivit sig
utomlands kan givetvis icke därigenom anses ha utvandrat. Innebörden av
begreppet utvandring torde kunna sägas vara att hemlandet övergives på sådant
sätt att ett återvändande dit icke är att bedöma som avsett inom överskådlig
tid. Den stadgade befrielsen från inställelseskyldighet gäller emellertid
endast så länge vederbörande vistas utomlands. Av det nyss sagda följer
att vistandet utomlands måste ha stadigvarande karaktär. Är denna
förutsättning uppfylld, föreligger ej inställelseskyldighet under ett tillfälligt
besök här i riket. Om däremot stadigvarande bosättning utomlands upphört,
blir vederbörande vid återkomst hit inställelseskyldig.

Jämlikt 14 § 8 mom. tredje stycket folkbokföringsförordningen skall envar
som enligt skriftlig anmälan är stadigvarande bosatt å utrikes ort avföras
från försanilingsboken. Denna föreskrift kan synas strida mot vad
här förut anförts med avseende å tolkningen av stadgandet i 129 § inskrivningsförordningen.
Villkoret för avförande från försanilingsboken är ju
endast att anmälan gjorts och ej att en av omständigheterna bekräftad avsikt
föreligger. Såsom centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden framhållit
utgör emellertid berörda anmälan allenast en presumtion för att utvandring
ägt rum. I praxis har denna presumtion, även då den lett till avregistrering
i kyrkoboken, ansetts kunna brytas genom närmare utredning.
I flera, i det föregående omnämnda utslag har sålunda kammarrätten förklarat
att bortovaro icke inneburit sådant övergivande av riket alt den bort
föranleda avförande från försanilingsboken, oaktat att så rätteligen skett enligt
14 § 8 mom. tredje stycket folkbokföringsförordningen.

188

Den i förevarande ärende föreliggande utredningen angående Maasings
förhållanden såvitt nu är i fråga kan icke anses giva vid handen att Maasing
utvandrat ur riket. I enlighet med vad nämnden uttalat finnes, sedan
denna utredning kommit till stånd, ej heller skäl för antagande att Maasing
övergivit riket under sådana förhallanden att han bort avföras från församlingsboken.

På grund av det anförda finner jag att Maasing icke jämlikt stadgandet
i 129 § inskrivningsförordningen varit befriad från att inställa sig till den
tjänstgöring under tiden den 3 juni—den 28 augusli 1964, vartill han inkallats.

* *

Genom dom den 19 mars 1965 fann Södertörns domsagas häradsrätt, där
Maasing av allmän åklagare ställts under åtal för att ha underlåtit att inställa
sig till ifrågavarande tjänstgöring, att Maasing gjort sig skyldig till
rymning och dömde honom att utgiva sjuttiofem dagsböter. Häradsrättens
dom har vunnit laga kraft.

9. Fråga om åtgärder med anledning av olycksriskerna
vid cykeltolkning I

I en den 2 maj 1962 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
kompaniassistenten värnpliktige nr 2143-3-44 B. Nirje och ytterligare fyra
kompaniassistenter, vilka samtliga under april 1962 fullgjort repetitionsövning
vid en till Göta pansarlivgarde i Enköping förlagd cykelskyttebataljon
tillhörande Uppsala försvarsområde, att lämpligheten för framtiden av cykeltolkning
under de omständigheter som vid repetitionsövningen förekommit
måtte upptagas till prövning.

Med för mål an att en likalydande skrift tillställts chefen för armén anförde
kompaniassistenterna: Bataljonen avslutade repetitionsövningen med
en stridsövning den 23—den 25 april 1962 vid Väddö. Transporten till övningen
skedde i förhyrda bussar. Själva stridsövningen ägde rum från den
23 april klockan 1900 till den 25 april klockan 1000. Av normala övningstekniska
skäl erhöll truppen under dessa dygn endast kortare tillfällen till
sömn och vila under fältmässiga omständigheter, ungefär 3—5 timmar per
natt. Omedelbart efter avslutad övning beordrades cykeltolkning tillbaka
till Enköping, eu sträcka på cirka 13 mil. övervägande flertalet av förbandets
personal, såväl motorfordonsförare som tolkande, hade denna sista
stridsövningsdag varit i aktion sedan klockan 0300. Kompanierna ankom
till Enköping den 25 april mellan klockan 2030 och 2400. De allra flesta

189

i förbandet var inkallade till en sista repetitionsövning och utgjordes således
av medelålders familjeförsörjare, ovana vid cykelåkning. De flesta av
dem hyste en enligt kompaniassistenternas uppfattning berättigad oro över
riskerna vid denna långa förflyttning på delvis tjälskadade och i stor omfattning
trafikerade vägar omedelbart efter förhållandevis krävande övningar,
en oro som såvitt kunnat utrönas i stort sett delades av kompanibefälet
i olika ställningar. Någon särskild utbildning i trafikledartjänst hade
ej förekommit, vilket speciellt påtalades av försvarsområdesbefälhavaren
vid dennes genomgång dagen efter förflyttningen. Han påpekade då
också att utfärdade säkerhetsbestämmelser ej genomgåtts eller följts. Ett
stort antal av cyklarna hade ej tillfredsställande belysningsutrustning. Ej
heller fanns nödiga signalanordningar för transport i mörker. Under senare
delen av transporten var den civila trafiken livlig och det regnade periodvis.
Civil trafikledningspersonal föreföll ej ha blivit förvarnad. Kompaniassistenterna
ställer sig frågande till det meningsfulla och lämpliga
med en cykeltolkning i denna utsträckning med icke utvilad trupp under
ovan relaterade omständigheter. Riskerna för allvarliga olycksfall hade
väsentligen kunnat nedbringas med andra och enklare metoder att förflytta
truppen. Alt endast smärre tillbud förekom måste bedömas som en fråga
om gynnsamma tillfälligheter, vilka icke med säkerhet kunnat förutses.

Sedan militieombudsmannen infordrat utredning och yttrande i saken
från befälhavaren för Uppsala samt Västerås försvarsområden inkom denne
den 13 juli 1962 med ett den 24 maj 1962 dagtecknat yttrande. I detta
angavs att särskild utredning verkställts av sekundchefen för pansarlivgardet
i egenskap av utbildande myndighet för bataljonen, vilken utredning
senare skulle överlämnas. Den 16 juli 1962 inkom till militieombudsmannen
avskrift av en av översten K.-G. Magnusson på uppdrag av chefen
för armén avlåten skrivelse till Nirje med anledning av kompaniassistenternas
skrift till chefen för armén. Vid skrivelsen var fogad avskrift av sekundchefens
förenämnda utredning.

Sekundchefen anförde: Cykelskyttebataljonen ur Uppsala försvarsområde
utbildades vid regementet i Enköping under tiden den 2—den 28 april.
Befälsomgången påbörjade utbildningen den 23 mars. Under såväl befälssoin
repetitionsövningen utbildades bataljonen i cykeltolkning. Däremot
förekom ingen särskild utbildning i trafikledning, eftersom sådan utbildning
enligt gällande bestämmelser icke skall äga rum vid cykelskyttebataljon.
Bestämmelserna för marschledning, bl. a. åtgärderna vid infart på huvudled
och korsande av järnväg och större landsväg, genomgicks dock med
personal i chefsbefattning och ordonnanspersonalen. Under en åtta timmars
tillämpningsövning i bataljon den 18 april var bl. a. cykeltolkning föremål
för kontroll samt ytterligare övning. Tillämpningsövningen vid Väddö bestämdes
att äga rum under tre dagar efter påsk, och annandagen, som inföll
den 23 april, skulle tagas i anspråk för tilltransport, övningsområdet

190

äi beläget på så stort avstånd från regementet att en dag erfordrades för
transport med bataljonens egna resurser. För att förkorta förflyttningstiden
i syfte att så litet som möjligt inkräkta på påskledigheten och samtidigt
möjliggöra något längre tid för övningen i övningsterrängen planerades
busstransport till övningsområdet och cykelmarsch därifrån. Busstransporten
till övningsområdet ansågs lämplig jämväl med hänsyn till den höga
trafikintensiteten pa vägarna annandag påsk. Verksamheten i övningsterrängen
skulle avslutas så tidigt den 25 april att bataljonen medelst cykeltolkning
skulle kunna inträffa i Enköping före mörkrets inbrott samma
dag. Följande tidsberäkning hade gjorts, övningarna skulle avslutas
klockan 0800, varpå förbanden skulle samlas och utspisas samt anträda
återmarschen omkring klockan 1000. En tid av sju timmar beräknades åtgå
för hemmarschen, som omfattade en sträcka på cirka 14 mil. Vidare
räknades med en timmes långrast för utspisning av middagsmål, en timmes
marschdjup och en timmes reservtid, vilket tillsammans med inarschtiden
blir tio timmar. Kön av bataljonen borde vara i Enköping senast klockan
2000. Mörkret inföll den 25 april klockan 2030. Enligt Handbok för
armén del II är marschhastigheten vid cykeltolkning under dager 20 kilometer
i timmen och under mörker 15 kilometer i timmen samt längsta medgivna
färdsträcka under ett dygn 200 kilometer. Krigstillståndet inträdde
för bataljonen när förbanden nådde respektive förläggningsplatser. Någon
stridsverksamhet skulle enligt övningsbestämmelserna icke äga rum under
den 23 april. Bataljonen var förlagd i tältbivack under tiden den 23 april
klockan 2100—den 24 april klockan 0500 och kunde sålunda ostörd vila
ut före stridsverksamhetens början. Den 24 april från omkring klockan
0800 till klockan mellan 2100 och 2200 förekom stridsövningar, varpå förbanden
förlädes på förberedda förläggningsplatser. Mellan klockan 2100
och 2400 förekom fientlig patrullverksamhet mot bataljonen, och klockan
0300 på morgonen den 25 april höjdes marschberedskapen. Klockan 0500
vidtog nya strider och klockan 0830 avblåstes övningen. Denna kan icke
ens med lågt ställda krav påstås ha varit särskilt ansträngande. Sedan övningen
avbrutits beordrades bataljonen att färdas till Enköping över Älmsta,
Broby, Söderby-Karl, Edsbro, Almunge och Uppsala. På grund av bristande
rutin hos befälet och en anmärkningsvärd långsamhet hos truppen
vid genomförande av rutinåtgärder i förberedelserna för marschen kunde
det tidigast färdiga kompaniet anträda marschen först klockan 1200 och
det sista kompaniet först klockan 1400. Tolklagen var organiserade med
5—högst 15 man vid tolklinan. Raster genomfördes under 10 minuter varje
timme. Ett kompani inträffade i Enköping omkring klockan 2030 och
utspisade middagsmålet efter hemkomsten. Övriga kompanier utspisades
under långraster. Huvuddelen av bataljonen ankom till regementet mellan
klockan 2200 och 2230. Ett kompani anlände först omkring klockan 2345.
Av kompaniassistenternas klagoskrift får man lätt den uppfattningen att

191

förbanden varit i oavbruten verksamhet under övningen, men som framgår
av vad ovan sagts var så icke fallet. På marschvägen förekom tjälskador,
dock icke i sådan omfattning alt de nämnvärt försvårade cykeltolkningen.
Uppskattningsvis förekom tjälskador på högst 10 % av sträckan. Övervägande
delen av färdvägen var permanentbelagd, rak och bred. Förbandet
var utrustat med cyklar ur försvarsområdets krigsförråd. Kronans cyklar
saknar ännu i ganska stor utsträckning bakbelysning och så var fallet
även med denna bataljons cyklar. Jämlikt föreskrift i »Av militär myndighet
utfärdade bestämmelser för militär vägtrafik» kapitel 1 erfordras icke
belysning bakåt, dock att om möjligt cykel med baklykta skall framföras
som köcykel. Möjlighet fanns att utnyttja enbart cyklar med bakbelysning.
I varje tolksläp fanns också flera med bakbelysning utrustade cyklar och
dessa framfördes som köcyklar. Marschen genomfördes för övrigt utan inskränkning
i belysning. Ficklampor medfördes enligt fältutrustningslistorna,
och några signalanordningar därutöver förekommer icke vid cykelskyttebataljon.
Även skyltar med texten »Varning. Tolkande trupp» medfördes
och användes belysta under marschen i mörker. Under marschens senare
del kom kortare skurar av lätt regn, men dessa torde icke ha inverkat
på säkerheten. Någon skyldighet att förvarna civil trafikledningspersonal
föreligger icke enligt »Sammanställning av Bestämmelser och anvisningar
för militär vägtrafik» vid detta slag av förflyttningar på allmänna vägar, och
detta bedömdes icke heller erforderligt eftersom marschen var planlagd att
genomföras under dager. Efter mörkrets inbrott fortsattes marschen med
bataljonen utspridd på stort djup och med stora avstånd mellan kompanierna,
varför det icke heller då bedömdes erforderligt med extra anordningar
för övervakning av den civila trafiken. Ändamålet med marschen var
tvåfaldigt, nämligen dels att förflytta bataljonen från övningsområdet till
avrustningsorten, dels att pröva dess förmåga att förflytta sig en längre
sträcka med egna medel efter avslutad längre sammanhängande stridsövning.
Intet hade under den tidigare utbildningen eller under den avslutade
stridsövningen framkommit som talade mot att bataljonen skulle kunna
genomföra en dylik förflyttning. För den utbildande myndigheten föreligger
önskemålet att på sätt som skett utnyttja varje tillfälle till övning.
Slutövningen och förflyttningen tillbaka till Enköping var ett prov för bataljonen.
övningar under vilka stora men dock inte orimliga krav ställs på
såväl trupp som befäl måste anordnas för att ge en värdemätare på utbildningen
och förbandets krigsanvändbarhet. Den omständigheten att inga
allvarligare olyckstillbud inträffade och att bataljonen trots »berättigad
oro» genomförde förflyttningen efter »förhållandevis krävande övningar»
kan tolkas som ett bevis på att övningsledningens bedömande, alt förflyttningen
skulle kunna genomföras av bataljonen, var riktigt och för att gällande
bestämmelser för cykeltolkning är till fyllest.

Del från försvarsområdesbefälhavaren inkomna yttrandet innehöll: För -

192

svarsområdesbefälhavaren biträder sekundchefens yttrande. Han framförde
icke några anmärkningar beträffande utbildningen i trafikledartjänst vid
sin genomgång på regementet den 26 april men påpekade, att truppen under
marsch i vissa avseenden icke följt gällande föreskrifter och framhöll, att
all personal måste medverka till undvikande av olyckor. De aktuella tilllämpningsövningarna
utgjordes av en krigsförbandsvis övning. Stridsuppgifterna
för bataljonen kräver, att den med egna medel på kort tid skall
kunna företaga förflyttningar. Förflyttningen med egna transportmedel till
Enköping ingick som ett viktigt led i förbandets utbildning. Med hänsyn till
tillämpningsövningens korta varaktighet och lugna tempo samt sättet för
tilltransporten var bataljonens personal icke ansträngd i nämnvärd grad
före hemmarschen. Bilplutonen, som tolkade cykelskyttekompaniernas personal,
hade varit fredsmässigt förlagd under båda övningsnätterna. Bataljonschefens
överrakande verksamhet, som försvarsområdesbefälhavaren
kontrollerade då bataljonen lämnade övningsområdet, var noggrann och
lämplig. Enligt gällande föreskrifter må cykeltolkning ske 20 mil per dygn,
men bataljonens tolkningsövning hade begränsats till cirka 13 mil. Betryggande
förutsättningar för marschens genomförande från trafiksäkerhetssynpunkt
förelåg därför, och någon anledning att ändra nuvarande föreskrifter
för cykeltolkning anser försvarsområdesbefälhavaren icke föreligga I

Magnussons skrivelse till Nirje anfördes: Ändamålet med repetitionsövning
är bl. a. att öva krigsförband för de uppgifter som kan ifrågakomma
omedelbart efter mobilisering. Ifrågavarande förflyttning har enligt utredningen
ägt rum under relativt gynnsamma förhållanden och efter en lindrig
övning i slutet av en repetitionsövningsmånad. Det är ett oeftergivligt
krav att en sådan uppgift skall kunna lösas av en cykelskyttebataljon.
Chefen för armén kan icke biträda tanken att föreskrifter utfärdas som
skulle kunna begränsa möjligheterna att träna förbanden till fältmässig rörlighet
och anser för övrigt att skäl för dylik åtgärd icke förebragts.

Sedan kompaniassistenterna av militieombudsmannen beretts tillfälle att
avgiva påminnelser i ärendet androg Nirje i en den 3 oktober 1962 dagtecknad
skrift: Särskild utbildning i trafikledning förefaller vara av nöden när
längre övning i cykeltolkning skall äga rum enligt utbildningsplanen. Med
hänsyn till trafiksäkerheten hade det icke varit omotiverat att avkorta övningen.
Trafikledarna, som från sina platser på bilarna med tecken ger
signaler till den tolkande truppen, var icke utrustade så att deras signaler
kunde uppfattas i mörkret. Trafikledarspadarna var sålunda icke fosforescerande.
Av dragfordonens förare hade endast en mindre del varit
fredsmässigt förlagda. I trafiksäkerhetssammanhang betraktas trötthet vid
ratten icke som en förmildrande omständighet. Under marschen mellan
Uppsala och Enköping rådde mörker och regn och trafiken var särskilt
under den sista delen av transporten, som skedde på Europaväg 18, mycket

193

livlig. De vattenskimrande skyddsglasögonen blev i mötande trafikljus bländande.
Bilar, som inte hann passera dragande fordon och tolkande trupp i
en omkörning, gled in mellan tolklaget och den dragande bilen och kom
helt nära draglinan. Förarna kunde ofta inte se eller tyda trafikledarnas
improviserade signaler. Regnet gjorde vägbanan hal, i mörkret kunde eventuella
tjälskador ej med säkerhet uppfattas i tid. Med hänsyn till vad sålunda
förekommit och med beaktande av bataljonens verksamhet under
de närmast föregående dygnen innebar cykeltolkningen avsevärda risker.
Trafikförhållandena på våra vägar har under det senaste decenniet förändrats
så väsentligt att det från trafiksäkerhetssynpunkt kan ifrågasättas om
icke gällande föreskrifter för cykeltolkning bör omarbetas.

Den It juli 1963 inträffade vid en plankorsning mellan väg och järnväg
i närheten av ödeshög en trafikolycka i samband med cykeltolkning. Vid
olyckan åsamkades värnpliktige befälseleven vid Svea trängregemente A.
Hacke så svåra skador att han den 13 juli avled.

Efter begäran hos åklagarmyndigheten i Linköping inkom till militieombudsmannen
den 16 november 1963 protokoll angående förundersökning i
anledning av olyckan och den 13 december 1963 ett av biträdande stadsfiskalen
B. Sjöberg den 11 december meddelat beslut i åtalsfrågan. Sedan
beslutet på föranledande av riksåklagarämbetet överprövats av landsfogden
i Östergötlands län B. Steen, överlämnade ämbetet den 6 april 1964 till militieombudsmannen
Steens redogörelse för överprövningen jämte viss i samband
därmed verkställd kompletterande utredning. Av de sålunda tillgängliga
handlingarna inhämtades följande.

Hacke tillhörde »läkarkompaniet» vid trängregementet. Den 11—den 12
juli 1963 hade kompaniet en övning, varvid vissa förflyttningar genomfördes
medelst cykeltolkning. Hacke jämte ytterligare tolv befälselever tolkade
efter en traktor med därtill kopplat släpfordon. På släpfordonet befann
sig två befälselever, av vilka den ene utsetts till chef för avdelningen
och den andre till trafikvarnare. Hacke cyklade som andre man framifrån
på vänstra sidan av tolklinan. Den tolkande truppen färdades en enskild
landsväg österut från Stora Lunds skjutfält. Landsvägen går över en obevakad
plankorsning med järnvägen ödeshög—Mjölby, vilken handel är
upplåten endast för godstrafik och begagnad i förhållandevis ringa omfattning.
Landsvägen korsar järnvägsspåret nästan vinkelrätt. Omedelbart
väster om korsningen ansluter den s. k. Pikatorpsvägen till landsvägen
söderifrån. För trafikanter som färdas landsvägen österut är sikten mot
söderifrån kommande tåg begränsad av en 7—8 meter hög trädridå som
börjar vid en punkt omkring 120 meter söder om korsningen och därifrån
sträcker sig 65 meter söderut. Från trädridåns norra ände löper en drygt 1
meter hög häck västerut mot Pikatorpsvägen. Området söder om korsningen
fram till häcken mellan Pikatorpsvägen och trädridån var vid tillfället

7—650M6. Mililieombudsmannens ämbeIsberättelse

194

bevuxet med omkring 0,7 meter hög säd. Trafikanter på landsvägen, vilka
befann sig på en sträcka 100—25 meter väster om korsningen, hade vidare
sikten nedsatt av höhässjor väster om Pikatorpsvägen. Då traktorn nalkades
korsningen nedbringades hastigheten till nästan stillastående —
möjligen stod traktorn ett kort ögonblick stilla — varefter den med en
hastighet av kanske 5 kilometer i timmen fördes över spåret. Föraren
hade uppmärksamheten riktad mot järnvägsspåret men lade icke märke
till något annalkande tåg. Då släpfordonet passerat spåret märkte traktorföraren
att »något trassel» uppstått bland de tolkande. Ungefär samtidigt
såg han ett tåg nalkas söderifrån. Han stannade då traktorn så fort
som möjligt. De två befälseleverna på släpfordonet har uppgivit att de
uppmärksammat tåget då släpfordonet befann sig över spåret och genast
signalerat åt de tolkande att släppa tolklinan. De två främsta, Hacke och
en annan befälselev, lyckades emellertid icke lösgöra sig från linan utan
syntes ha trasslat in sig i denna. Den sistnämnde lyckades frigöra sig från
linan några meter före korsningen, medan Hacke drogs upp på spåret och
påkördes av tåget. Från tåget, som torde ha färdats med en hastighet av omkring
40 kilometer i timmen, hade enligt tågpersonalens berättelser avgivits
signaler dels när tåget befann sig omkring 200—300 meter från vägkorsningen
och dels när det befann sig omkring 100—150 meter därifrån. Lokföraren
hade uppmärksammat traktorn och cyklisterna då tåget var cirka
150 meter från landsvägen men hade först på 75 meters avstånd därifrån
märkt att cyklisterna tolkade. Samtidigt hade han märkt att en av cyklisterna
föll omkull och släpades upp på spåret. Lokföraren hade omedelbart
nödbromsat men lyckades icke stanna tåget före korsningen. Då traktorn
befann sig ett fåtal meter väster om järnvägskorsningen hade befälseleverna
på släpfordonet hört en signal, men de hade icke förstått att den härrörde
från ett tåg. Någon trafikpost hade icke utsatts vid korsningen. Befälselever
har vid förhören påtalat att de enligt deras uppfattning icke erhållit
tillräcklig utbildning rörande gällande föreskrifter vid cykeltolkning.

I Sjöbergs förutnämnda beslut framhölls till en början att befälseleverna
icke syntes ha erhållit undervisning i förfaringssättet vid cykeltolkning
över järnvägskorsning samt att deras erfarenhet av tolkning överhuvudtaget
var obetydlig. Vidare förklarade Sjöberg att med hänsyn till vad som
blivit utrett angående tolklagets längd och berörda fordons hastigheter kunde
konstateras att det skulle åtgå drygt en halv minut för att föra hela tolklaget,
vars längd knappast understeg 50 meter, över järnvägsspåret och att
tåget under denna tidrymd skulle hinna tillryggalägga drygt 333 meter. På
grund härav och på i övrigt anförda skäl angående bl. a. siktförhållandena
på platsen och fordonens placering efter olyckan fann Sjöberg det framgå
att tåget, då traktorföraren påbörjade färden över spåret, varit långt utom
synhåll för denne samt att signaler då ännu ej avgivits från tåget. Traktorföraren
hade dessutom enligt Sjöbergs åsikt knappast haft möjlighet att fö -

195

re passerandet av spåret förvissa sig om huruvida tåg nalkades. Sjöberg
fann sålunda att traktorföraren ej kunde lastas för olyckan. Än mindre ansåg
Sjöberg befälseleverna på släpfordonet eller övningsledaren kunna göras
ansvariga för olyckan. Sjöberg beslöt förty att icke väcka åtal med anledning
av olyckan. Han framhöll emellertid att enda möjligheten att framdeles
undvika likartade olyckor syntes vara att införa förbud under fredstid
mot tolkning i järnvägskorsning.

Steen förklarade i skrivelse till riksåklagarämbetet den 25 mars 1964 att
han ej fann anledning till ändring av Sjöbergs beslut. I likhet med Sjöberg
anser Steen att förbud under fredstid mot cykeltolkning i järnvägskorsning
är enda möjligheten att med säkerhet kunna undvika liknande olyckshändelser
i framtiden.

I samband med granskning av vad som framkommit rörande de i det föregående
omförmälda två övningarna i cykeltolkning upprättades den 19
oktober 1964 av föredraganden inom militieombudsmansexpeditionen en
promemoria angående möjligen erforderliga ändringar i gällande bestämmelser
angående tolkning, »Anvisningar för militär vägtrafik» (AMVT)
kapitel 7. Med hänsyn till att cykeltolkning på allmän väg innebär stora
risker för den tolkande truppen i den livliga trafik som numera råder ansågs
sålunda allvarligt kunna ifrågasättas huruvida icke bestämmelse borde
införas om att tolkning om möjligt bör förläggas till sådana vägar, där trafikintensiteten
kan förväntas vara ringa. Därjämte ifrågasattes i promemorian
att reglerna för tolkning skulle kompletteras och revideras i följande
hänseenden. 1. Under fredstid bör tolkning i plankorsning mellan väg och
järnväg vara förbjuden. 2. För att varna omkörande fordon bör vid cykeltolkning
sista cykeln i tolklaget baktill ha en väl synlig skylt med texten
»Varning. Tolkande trupp». (Enligt nuvarande bestämmelser skall endast
dragfordonet vara utrustat med sådan skylt.) 3. Draglinan mellan dragande
fordon och tolkande trupp bör vara så beskaffad att den är väl synlig
såväl i dagsljus som i mörker. 4. Trafikvarnare — som enligt nuvarande
regler skall avdelas för direkt samband mellan förare och tolklag och vilken
det bl. a. åligger att förmedla för förflyttningen nödvändiga tecken (signaler),
att varna tolklag och förare vid möte och omkörning samt att vid behov
påkalla försiktighet bos andra vägtrafikanter — bör vara så utrustad
att hans tecken utan svårighet kan iakttagas även i mörker. 5. Enligt gällande
bestämmelser skall trafikvarnare placeras på antingen dragfordonet
eller till detta kopplat släpfordon. Därest vid tolkning efter traktor plats
icke kan beredas honom på drag- eller släpfordonet skall emellertid enligt
bestämmelserna den främste tolkande avdelas som trafikvarnare. Med hänsyn
till det från säkerhetssynpunkt självklara behovet av trafikvarnare synes
möjligheten att utse en tolkande till trafikvarnare böra upphävas. En
sådan trafikvarnare, som vid cykeltolkning har båda händerna upptagna
och vars uppmärksamhet i första band måste vara koncentrerad till själva

196

tolkningen, torde nämligen knappast kunna fylla sina uppgifter som varnare
åt förare, tolkande trupp samt andra vägtrafikanter. 6. Innan tolkning
äger rum å allmän väg, som icke avstängts för annan trafik, bör vederbörande
befäl förvissa sig om att i tolkningen deltagande personal bibringats
erforderlig utbildning i tolkning.

Genom skrivelse den 20 oktober 1964 anhöll militieombudsmannen att
chefen för armén efter hörande av tränginspektören ville avgiva yttrande
i de hänseenden som angavs i nyssnämnda promemoria. Med anledning
härav inkom den 9 juni 1965 till militieombudsmansexpeditionen ett föregående
dag dagtecknat, av chefen för arméstaben generalmajoren S. Synnergren
på uppdrag av chefen för armén avgivet yttrande jämte ett den
9 januari 1965 dagtecknat yttrande från tränginspektören översten B. Hasselrot.
Av yttrandena framgick till en början följande. Överbefälhavaren har
tillsatt en arbetsgrupp under beteckningen »Sam Trafik». Arbetsgruppen,
vars uppgift bl. a. är att verka för ökad trafiksäkerhet inom krigsmakten,
har till chefen för armén ingivit förslag till vissa ändringar i de militära
trafikbestämmelserna, däribland ändrade anvisningar för cykeltolkning. Något
slutgiltigt förslag till ändrade bestämmelser föreligger dock ännu ej.

I anslutning till den upprättade promemorian yttrade Hasselrot vidare:
Det torde icke vara möjligt för en central myndighet att fastställa om trafikintensiteten
på en väg allmänt sett eller endast vid ett visst tillfälle skall
anses vara livlig eller ringa. Av praktiska skäl måste detta alltid bli en bedömningssak.
I de fall, då bestämmelserna i den militära vägtrafikkungörelsen
icke överensstämmer med vägtrafikförordningens föreskrifter, skall
dock, enligt 24 § i kungörelsen, till förebyggande av trafikolycka den särskilda
omsorg och varsamhet iakttagas och de särskilda åtgärder vidtagas,
som betingas av omständigheterna. — 1. Arbetsgruppen »Sam Trafik» har
föreslagit att i AM VT kapitel 2 om »Korsning mellan väg och järnväg»
samt kapitel 7 om »Tolkning» följande tillägg skall införas: »Tolkning får
ej äga rum vid passerande av plankorsning mellan väg och järnväg.» Ett
genomförande av detta förslag anser Hasselrot lämpligt. 2. För att vid tolkning
med trupp varna övriga vägtrafikanter skall dragfordonet enligt AMVT
kapitel 7 vara utrustat med för mötande synlig skylt med texten »Varning.
Tolkande trupp». Nuvarande bestämmelser torde vara tillfyllest vid tolkning
under dager. I syfte att öka trafiksäkerheten har av arbetsgruppen
»Sam Trafik» föreslagits att det, utöver bestämmelserna i arméorder nr 518
den 2 september 1959 angående bärande av reflexmärke, skall föreskrivas
att även personal på cykel, oavsett cykelns egen utrustning, under mörker
skall vara försedd med reflexmärke. Andra åtgärder i detta sammanhang
för att öka trafiksäkerheten har övervägts men bedömts för närvarande
icke lämpliga eller möjliga att praktiskt genomföra. 3. Behovet av att tydligt
utmärka draglinan mellan dragande fordon och tolkande trupp har
tidigare uppmärksammats. Den 25 augusti 1964 utfärdade arméförvaltning -

197

en eu teknisk order, som innebär att den för motortolkning avsedda skarvlinan
skall göras kortare och förses med reflexer. 4. Trafikvarnare avdelas
vid cykeltolkning för direkt samband mellan föraren och tolklaget. Trafikvarnaren
skall jämlikt AMVT kapitel 7 vara så placerad, att sambandet med
lolklaget blir ordnat på betryggande sätt och att han i övrigt kan utföra
trafikvarnares uppgifter i samband med tolkningen. Någon begränsning
av dessa uppgifter vid tolkning under mörker föreligger icke. Det synes
självklart att därvidlag liksom vid andra likartade tillfällen särskild utrustning
kan behöva användas för teckengivningen, t. ex. ficklampa. Arbetsgruppen
»Sam Trafik» har bedömt ytterligare bestämmelser ej vara
erforderliga och Hasselrot ansluter sig till denna uppfattning. 5. Det direkta
sambandet mellan föraren av tolkfordonet och de tolkande skall jämlikt
AMVT kapitel 7 upprätthållas av trafikvarnaren. I det fall som omförmäles
under punkten 5 i promemorian kan samband upprätthållas mellan
fordonsföraren och tolklaget genom muntlig repetering. Tecken från
fordonsföraren kan trafikvarnaren däremot icke repetera utan att släppa
tolklinan. Den speciella uppgiften att varna andra vägtrafikanter eller hålla
direkt överblick över de andra cyklisterna i tolklaget kan han icke fullgöra,
vilket icke är tillfredsställande från trafiksäkerhetssynpunkt. Jämlikt
1 § vägtrafikförordningen förstås med traktor ett motordrivet fordon,
som huvudsakligen är inrättat såsom dragfordon för annat fordon eller
för arbetsredskap. Traktorer är sålunda icke försedda med särskild plats
för åkande utom i vissa speciella fall. Krigsmaktens behov av traktorer
tillgodoses i krig genom uttagning och vid repetitionsövningar i fred genom
förhyrning av civila traktorer. Om trafikvarnare skall beredas plats
på dessa traktorer måste de förses med särskilda anordningar för åkande.
Utformningen av de civila traktorerna medger icke detta. Att utföra
sådana ändrings- och monteringsarbeten i anslutning till uttagning eller
förhyrning av traktorer skulle bli tidskrävande och kostsamt. För att vid
förhyrning av traktorer kunna vidtaga dylika ändringar erfordras även
ägarnas tillstånd. Sådant medgivande torde endast i undantagsfall kunna
erhållas. Att i fred som stamfordon anskaffa erforderligt antal traktorer
med plats för åkande är icke möjligt med krigsmaktens nuvarande ekonomiska
ramar. Av samma skäl kan ej heller antalet bilar för personaltransport
utökas. Ett storl antal av krigsmaktens släpfordon medger icke transport
av personal. Det nu tillämpade systemet med främste tolkande som
trafikvarnare synes därför trots väsentliga olägenheter i och för sig medföra
mindre trafiksäkerhetsrisker än. om trafikvarnaren skulle placeras på
traktor, som ej är försedd med särskild plats för åkande, eller på ett lastat
släpfordon. Att helt eliminera riskerna synes icke vara möjligt såvida krigsmakten
ej erhåller medel att anskaffa erforderliga personaltransportfordon
att ingå i krigsorganisationen. Försök har nyligen påbörjats inom armén
med traktorkärror försedda med anordningar för personaltransport. Om

198

resultaten av dessa försök blir gynnsamma synes personaltransportkärror
kunna införas i krigsorganisationen, vilket dock medför en kostnadskrävande
anskaffning av erforderligt antal kärror samt omorganisation av aktuella
förband. 6. Av arméorder nr 456 den 28 augusti 1963 framgår bl. a., att personal
vid krigsförband, inkallad till repetitionsövning, skall bibringas erforderlig
utbildning i cykeltolkning innan förbanden lämnar sina utrustningsplatser
och att, därest sådan utbildning undantagsvis måste bedrivas
på allmän väg, övriga vägtrafikanter i särskild ordning skall varnas genom
trafikposter vid tillfartsvägarna till den vägsträcka som utnyttjas för utbildningen.
— Avslutningsvis framhåller Hasselrot att cykeltolkning av
trafiksäkerhetsskäl i och för sig icke är önskvärd. Ett förbud mot cykeltolkning
skulle emellertid på ett avgörande sätt minska krigsmaktens möjligheter
att i krig lösa förelagda uppgifter och i fred bedriva nödvändig utbildning.
Ett sådant förbud kan därför med arméstridskrafternas nuvarande
organisation och utrustning icke förordas.

Synnergren förklarade i det av honom avgivna yttrandet: Hasselrots yttrande
biträdes. I den remitterade promemorian har bl. a. ifrågasatts om
icke cykeltolkning med hänsyn till den livliga trafik som numera råder
möjligtvis borde förläggas till sådana vägar där trafikintensiteten kunde
förväntas vara ringa. Chefen för armén biträder uppfattningen att cykeltolkning
är ett stort riskmoment i likhet med många andra övningsgrenar inom
armén, som t. ex. skjutning, sprängtjänst, simning in. m., och därför kräver
speciella säkerhetsbestämmelser. Sådana bestämmelser finnes för cykeltolkning,
men kan på grund av vunnen erfarenhet preciseras ytterligare.
Inom armén har 14 olyckor i samband med cykeltolkning inträffat under
1964. Av dessa har 5 medfört längre sjukskrivning än 14 dagar, 9 sjukskrivning
mindre än 14 dagar, varav 2 sjukskrivning i 3 dagar. Om dessa
olyckor sättes i relation till övningsintensiteten under 1964, då cirka 36 000
värnpliktiga fullgjorde sin första tjänstgöring och därvid flertalet cykeltolkade
någon gång och cirka 25 000 värnpliktiga och repetitionsinkallade
värnpliktiga deltog i arméfälttjänstövning (AFÖ 1964) och många cykeltolkade
från Kristianstad till Halmstad, Växjö eller Eksjö, ter sig olycksfallssiffran
låg. Det är angeläget att arméns förband bibehåller och ökar
sin rörlighet. Cyklar är härvid till stor hjälp. För att öka rörligheten och
snabbheten pågår försök med särskilda personaltransportkärror som i en
framtid möjligen kan komma att ersätta användningen av cykeltolkning. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 16 juli 1965 till chefen för
armén följande.

Av vad som utretts beträffande den cykeltolkning som ägde rum den 25
april 1962 mellan Väddö och Enköping har jag icke funnit framgå att nå -

199

gon befattningshavare som står under min tillsyn gjort sig skyldig till fel
eller försummelse. Ej heller anser jag anledning till anmärkning finnas
mot det efter verkställd förundersökning rörande dödsolyckan vid cykeltolkning
den 11 juli 1963 i närheten av ödeshög meddelade beslutet i åtalsfrågan.

Den föreliggande utredningen ger emellertid vid handen att cykeltolkning
medför avsevärda ol\rcksrisker. Det kan väl sägas att verksamheten
inom krigsmakten även i andra avseenden är av förhållandevis hög farlighetsgrad
och att antalet i samband med cykeltolkning inträffade olycksfall
av nämnvärd betydelse ej framstår som särskilt stort. Men ovannämnda
dödsolycka visar vad som kan hända, och man ställer sig därför helt
naturligt den frågan om det är nödvändigt att använda cykeltolkning som
transportsätt. Medan t. ex. sysslande med skjutvapen och sprängmedel
icke torde kunna undvikas, lämnar ju nutida kommunikationsmedel i
och för sig möjlighet att transportera trupp på mindre riskfyllt sätt än
medelst cykeltolkning. Vad som från Eder sida anförts om pågående försök
med personaltransportkärror och den kostnadskrävande anskaffning
som vid gynnsam utgång av försöken blir erforderlig synes mig visa, att
Ni har Eder uppmärksamhet på frågan men att denna först framdeles kan
få en lösning innebärande att cykeltolkning ej behöver användas.

Vid detta förhållande framstår det som en angelägenhet av stor vikt att
olycksriskerna vid cykeltolkning nedbringas i möjligaste män. I första hand
kommer därvid utbildningen i blickpunkten. Beträffande ovan nämnda
tolkningsövningar synes deltagande värnpliktiga ha ansett att de icke erhållit
tillräcklig utbildning innan de kommenderats till tolkning på trafikerad
väg. Samma uppfattning har jag för övrigt under min inspektionsverksamhet
funnit uttalad av värnpliktiga vid sammanträde med förbandsnämnd.
Även om vederbörligt befäl med fog kunnat hävda motsatt mening,
torde läget i utbildningshänseende ändå icke kunna anses tillfredsställande.
Riskerna vid cykeltolkning sammanhänger tydligen främst med den
ostadighet som kännetecknar cykeln såsom fortskaffningsmedel; om en
enda tolkande icke behärskar sitt fordon uppkommer lätteligen svårigheter
även för andra i tolklaget. Då bristande säkerhet hos de tolkande sålunda
utgör ett allvarligt far omoment, blir det av särskild betydelse att
deltagarna i tolkning känner sig övertygade om att samtliga har erforderliga
kunskaper. En utbildning, som formellt uppfyller givna föreskrifter
men ändå uppfattas som otillräcklig av de tolkande, tillgodoser icke syftet
att motverka olycksfall. Från trafiksäkerhetssynpunkt synes därför böra
fordras att alla som skall deltaga i tolkning på trafikerad väg dessförinnan
utbildats så att de tolkande har nödig känsla av säkerhet.

Givet är att en aldrig så god utbildning icke helt undanröjer olycksriskerna
vid cykeltolkning. Ej heller genom att begränsa tolkningsövningar
till vissa mindre trafikerade vägar torde ett sådant resultat kunna uppnås.

200

Men erfarenheten säger att vägvalet har stor betydelse för de medverkandes
säkerhet. Därvid är dock att märka att avgörandet icke bör fällas enbart
på grund av trafikintensiteten, som för övrigt ofta varierar kraftigt
med olika tider. Bestämmandet av färdväg vid tolkning måste ske med beaktande
av en mängd olika omständigheter, och det vore därför knappast
rationellt att generellt förbjuda utnyttjandet av vissa vägar. Däremot torde
det med fördel kunna åläggas den som planlägger tolkningsövning att ägna
särskild uppmärksamhet åt trafiksäkerheten och att därvid bl. a. välja
den färdväg som med hänsyn till beskaffenhet och trafikintensitet under
övningstiden samt övningsdeltagarnas förutsättningar att kunna genomföra
övningen och övriga omständigheter kan anses lämplig.

Utöver vad som framgår av det föregående har jag icke något att invända
mot det som från Eder sida yttrats rörande de ändringar i gällande regler
om cykeltolkning som ifrågasatts i den inom militieombudsmansexpeditionen
upprättade promemorian. Jag vill emellertid rikta uppmärksamheten
på att problem angående cykeltolkning i viss mån kan beröra även skidtolkning.

Med det sålunda anförda är förevarande ärenden av mig slutbehandlade.

Tränginspektören, chefen för Göta livgarde och befälhavaren för Uppsala
samt Västerås försvarsområden skulle genom chefens för armén försorg
erhålla del av militieombudsmannens skrivelse. Avskrift därav tillställdes
kompaniassistenterna samt Sjöberg och Steen.

Genom arméorder nr 545 den 6 september 1965 (Tjänstemcddelanden rörande
Iantförsvaret 1965 avd. D nr 98) har, med upphävande av arméordern
nr 456 den 28 augusti 1963, föreskrivits beträffande cykel- och skidtolkning
bl. a. att, utöver bestämmelserna i AMVT kapitel 7 och den tekniska
ordern den 25 augusti 1964, skall gälla att tolkning ej får äga rum
vid passerande av plankorsning mellan väg och järnväg, att tolkande trupp
under mörker skall bära reflexmärke eller reflexband väl synligt bakåt
samt att trafikvarnare under mörker skall utrustas så att hans tecken kan
uppfattas av de tolkande. Vidare stadgas att tolkning på allmän väg ej får
äga rum förrän tolkande personal bibringats god personlig färdighet i tolkning
och kunskaper om med tolkning sammanhängande trafikföreskrifter.
Om utbildningen undantagsvis måste bedrivas på allmän väg skall
övriga vägtrafikanter i särskild ordning varnas. Beträffande krigsförband,
inkallade till repetitionsövning, föreskrives slutligen att för tolkning gällande
trafikföreskrifter skall genomgås innan förband lämnar utrustningsplatser.
Efter sådan genomgång må tolkning från utrustningsplats direkt

201

till utbildningsplats ske under förutsättning att två timmars repetitionsutbildning
i personlig färdighet bibringats de tolkande och att alla åtgärder
vidtas för att åstadkomma eu så trafiksäker förflyttning som möjligt. (Se
numera arméorder nr 788 den 21 december 1965.)

10. För utvidgning av övningsfält har ifrågasatts förvärv av viss skogsmark.
Fråga bl. a. om stamräkning å marken kunnat företagas från kronans sida
utan fastighetsägarens medgivande (jfr 71 § expropriationslagen)

I 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation föreskrives att fastighet,
som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation, om
Konungen prövar det nödigt för vissa angivna ändamål, däribland för övningsplats
för krigsmakten eller eljest för rikets försvar.

Enligt 5 § samma lag skall Konungen bestämma vilket område expropriationen
må omfatta. Vidare föreskrives i paragrafen att om mer än ett
område finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet, expropriationsrätt
ej må meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande medför
större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt tillses, att ändamålet
må, utan oskälig kostnad för den exproprierande, vinnas med minsta
olägenhet för annan.

I 71 § expropriationslagen stadgas följande. Vill någon för expropriation
låta upprätta karta över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning
därå, äge Konungens befallningshavande på ansökning föreskriva,
att erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas.
Har expropriationsrätt ej redan meddelats, må dylik föreskrift dock ej lämnas,
om Konungens befallningshavande finner det uppgivna ändamålet icke
vara sådant, som i 1 § avses. Om undersökningens påbörjande sände sökanden
minst fjorton dagar förut med posten underrättelse till ägaren och,
därest fastigheten är utarrenderad, till arrendatorn. Växande träd må ej
för undersökningen fällas, med mindre Konungens befallningshavande det
särskilt medgivit.

Den 20 april 1964 överlämnade justitieombudsmannen till militieombudsmannen
en klagoskrift från juris kandidaten T. Ljungberg, Skövde, angående
fortifikationsförvaltningens handläggning av ett ärende rörande ifrågasatt
förvärv av fastigheten Sjötorp 31 i Norra Kyrketorps socken i Skaraborgs
län, tillhörig fru Birgitta Millqvist. Beträffande gången av ärendet
hänvisade Ljungberg bl. a. till eu av fastighetsägarens make direktören
Rolf Millqvist upprättad promemoria.

Av promemorian framgår följande. Under sommaren 1962 uppmärksammade
fastighetens förvaltare två man sysselsatta med upprättande av
en karta och inspektion av byggnader på fastigheten. Männen uppgav att
de var utsända av lantbruksnämnden i länet. Vid förfrågan hos lantbruks 7-j.

—650116. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

202

direktören meddelade denne att de arbetade för hans räkning i samband
med viss förberedande planering för utvidgning av Skövde garnisons övningsfält.
Lantbruksdirektören gav vidare det beskedet att den som inte
ville sälja sin fastighet inte behövde vara orolig, eftersom så många andra
önskade sälja sina fastigheter och Sjötorp 31 låg i utkanten av den tilltänkta
utvidgningen av övningsfältet. Av meddelanden i radio och press i
februari 1963 framgick att förslag framlagts om utvidgning av övningsfältet.
Enligt uppgifter i tidningspressen hade emellertid samtliga markägare,
som berördes av utvidgningen, kallats till ett informationsmöte i
saken. Eftersom ägaren till Sjötorp 31 icke kallats till mötet, tolkades detta
så att denna fastighet icke skulle ingå i det utvidgade övningsfältet. Även
i en ortstidning publicerad karta över övningsfältets föreslagna omfattning
föreföll det emellertid som om en del av Sjötorp 31 avsågs skola förvärvas.
Rolf Millqvist vände sig därför till försvarets fastighetsnämnd för
att få del av förslaget om utvidgning av övningsfältet. Av förslaget framgick
att en del av Sjötorp 31 berördes av utvidgningen. I skrivelse till militärbefälhavaren
för tredje militärområdet begärde Birgitta Millqvist en förklaring
angående orsaken till att hon icke kallats till informationsmötet,
oaktat att enligt förslaget en del av hennes fastighet skulle beröras härav.
Någon sådan förklaring erhölls dock icke. Under åberopande av bl. a. att
den del av Sjötorp 31 som föreslogs skola förvärvas utgjorde ett landskap
av särpräglad natur med betydande skönhetsvärde hemställde Birgitta Millqvist
i skrivelse den 16 februari 1963 till Konungen att fastighetsnämndens
förslag i vad det avsåg förvärv av ifrågavarande del av Sjötorp 31 skulle
frångås. Liknande synpunkter framfördes även från olika naturvårdande
organ. Av Kungl. Maj :ts proposition den 15 mars 1963, nr 109, angående
utvidgning av övningsfältet framgick att departementschefen tagit hänsyn
till kritiken mot införlivande av en del av Sjötorp 31 såtillvida att han
i propositionen understrukit att avsikten endast var att framdraga en väg
för stridsvagnar över området men att det i övrigt icke skulle utnyttjas
som övningsfält. Vid ett opinionsmöte i april 1963 i Skultorp redogjorde
en officer från tredje militärbefälsstaben för den tilltänkta utvidgningen
av övningsområdet och uppehöll sig därvid utförligt vid sträckningen av
ifrågavarande stridsvagnsväg. Av redogörelsen framgick att man planerade
att framdraga vägen på ett sådant sätt att Sjötorp 31 icke skulle beröras.
På direkt fråga av Rolf Millqvist bekräftade officeren riktigheten härav. I
statsutskottets utlåtande den 7 maj 1963, nr 96, som antogs av riksdagen,
användes beträffande stridsvagnsvägens sträckning ordet »Sjötorpsområdet»
i stället för som i propositionen »Sjötorp 31». Genom ändringen av
ordvalet ansåg man sig ha fått bekräftelse på riktigheten av uppgiften vid
opinionsmötet om att Sjötorp 31 icke skulle komma att beröras av utvidgningen
av övningsfältet. I september 1963 meddelade förvaltaren på Sjötorp
31 att han upptäckt några män, som tydligen under två dagar mätt

203

fastighetens skog och därvid märkt något tusental träd. Vid tilltal drog
sig männen undan och förvaltaren kunde därför icke få klarlagt vilka de
var. På uppmaning av en tjänsteman hos statens naturvårdsnämnd deltog
Rolf Millqvist i ett informationsmöte, som anordnades av fortifikationsförvaltningen
för de lokala myndigheterna i Skultorp någon dag efter det
sagda skogsmätning ägt rum. Vid detta möte framkom att man, förutom
den vid aprilmötet redovisade stridsvagnsvägen, planerade ytterligare en
väg för stridsvagnar som skulle komma att beröra Sjötorp 31. Vid mötet
framkom vidare att ifrågavarande skogsmätning utförts på uppdrag av
fortifikationsförvaltningen. Den personal, som utfört mätningen, hade utgått
från att förvaltningen orienterat markägaren om mätningen, under det
att förvaltningen förutsatt att mätningspersonalen skulle taga kontakt med
ägaren. Något beklagande av intrånget framfördes icke vid mötet. Sedan
skogsmätningen anmälts till vederbörande åklagare, beslöt landsfogden i
Skaraborgs län, efter att ha inhämtat yttrande i saken från fortifikationsförvaltningen,
att avskriva ärendet. Genom förvaltningens yttrande blev
ägaren till Sjötorp 31 för första gången orienterad om att Kungl. Maj:t i
brev till fortifikationsförvaltningen bifogat en karta, där det angavs att
del av fastigheten Sjötorp 31 skulle inkluderas i övningsområdet. Den 3
februari 1964 tillskrev Ljungberg på uppdrag av Birgitta Millqvist fortifikationsförvaltningen
med begäran om en bekräftelse på att hennes fastighet
icke berördes av utvidgningen av övningsfältet. Först den 25 mars 1964
besvarade fortifikationsförvaltningen brevet och hänvisade därvid till en
vid ovannämnda proposition fogad karta. Den 21 mars 1964 hade emellertid
Rolf Millqvist besökt fortifikationsförvaltningen och där sammanträffat
med byrådirektören vid förvaltningen B. Kihlström.

Angående vad som förekom vid sammanträffandet med Kihlström har
Rolf Millqvist i av honom gjorda minnesanteckningar upptagit följande.
Han framförde vissa klagomål mot fortifikationsförvaltningen bl. a. för att
hans hustru icke kallats till det informationsmöte, dit enligt uppgifter i
pressen samtliga berörda markägare kallats, och att man icke heller därefter
från myndigheternas sida tagit något initiativ för att orientera honom
och hans hustru i frågan. Rolf Millqvist framhöll vidare att han och hans
hustru blivit oroade av att en karta, enligt vilken en del av Sjötorp 31 ingick
i övningsfältet från och med den 15 mars 1964, delats ut till olika underavdelningar
av Skaraborgs regemente. Kihlström uppgav att han inte kände
till kartan och inte kunde vidtaga några åtgärder. Rolf Millqvist förklarade
därvid i irriterad ton att han förstod att man i fortsättningen inte kunde
förvänta någon annan handläggning av ärendet än dittills. Kihlström brusade
då upp och sade: »Vad tar ni er för ton? Ni måste vara sjuk.» Sedan
Rolf Millqvist frågat vad Kihlström menade därmed, slog denne knytnäven
i skrivbordet och yttrade att han icke tålde att någon for ut i oförskämdheter
mot honom samt kallade Rolf Millqvist för »notorisk kverulant».

204

I klagoskriften anförde Ljungberg vidare: Stadgandet i 5 § expropriationslagen
om skyldighet att tillse att ändamålet med expropriationen vinnes
med minsta olägenhet för markupplålaren synes icke ha beaktats av
beiörda myndigheter i förevarande fall. Vid lantbruksdirektörens utredning
och vid skogsmätningen hade vidare föreskrifterna i 71 § expropriationslagen
icke iakttagits. Visserligen ger expropriationslagen vissa garantier för
att markägare skall undgå ekonomiska förluster vid expropriation. Det
tvångsvisa avståendet av en hel eller en större del av en fastighet betyder
emellertid ofta en avsevärd omställning för den enskilde med konsekvenser
som i stor utsträckning icke kan mätas ekonomiskt. Mot bakgrunden härav
är det av mycket stor betydelse att myndigheterna visar rimlig hänsyn till
sakägarnas självklara rätt till information om planerade expropriationsåtgärder.
Med anledning av vad som förekommit i förevarande och andra
liknande fall anhåller Ljungberg att initiativ måtte tagas till erforderliga
åtgärder för att skapa rimlig rättssäkerhet för markägarna vid expropriation
eller förberedelse för expropriation.

I det förutnämnda yttrande, som fortifikationsförvaltningen avgivit till
landsfogden, anförde förvaltningen: Såsom framgår av en yttrandet bilagd,
av förvaltningens jägmästare L. Falkenström upprättad promemoria har
stamräkningen. företagits efter anhållan härom hos skogsvårdsstyrelsen i
Skaraborgs län. Någon uppmaning till styrelsen att kontakta vederbörande
markägare innan arbetet påbörjades gjordes ej, enär Falkenström ansåg en
sådan kontakt vara självklar. Stamräkningen har skett av samtliga träd
med en brösthöjdsdiameter av 10 centimeter och därutöver inom ett område
om cirka 15 hektar av fastigheten Sjötorp 31. Beträffande det ifrågavarande
området har Kungl. Maj :t den 31 maj 1963, efter beslut av 1963
års riksdag, förordnat, att detsamma skall ingå i pansarövningsfältet vid
Skövde. Den påtalade rödfärgningen av träden har tillgått så, att rödfärgen
anbringats å de räknade träden med ett trädmärkningsredskap, varvid en
rund färgmarkering med en diameter av cirka 2,5—3 centimeter erhållits.
Någon åverkan å träden sker härvid icke. Ej heller har markägaren enligt
ämbetsverkets mening rubbats i sin besittning av fastigheten till följd av
de vidtagna åtgärderna. Då åtgärderna skett sedan statsmakterna beslutat,
att det aktuella området skall ingå i pansarövningsfältet, samt någon åverkan
eller besittningsrubbning ej åstadkommits, anser fortifikationsförvaltningen
att ifrågavarande anmälan ej bör föranleda någon åtgärd.

Genom beslut den 19 november 1963 avskrev landsfogden ärendet angående
den till honom anmälda stamräkningen från vidare åtgärd, enär räkningen
gjorts sedan statsmakterna beslutat att det aktuella området skulle
ingå i pansarövningsfältet i Skövde och märkningen av träden icke kunde
hänföras till åverkan eller besittningsrubbning.

Sedan militieombudsmannen begärt yttrande från fortifikationsförvaltningen
med anledning av Ljungbergs klagomål anförde förvaltningen i ett

205

den 14 juli 1964 inkommet yttrande: I underdånig skrivelse den 4 maj 1962
hemställde chefen för armén, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt försvarets
fastighetsnämnd att närmare undersöka möjligheterna att utvidga Skövde
garnisons övningsfält i enlighet med ett vid framställningen fogat förslag.
Genom beslut den 7 maj 1962 uppdrog Kungl. Maj :t åt fastighetsnämnden
att verkställa den ifrågavarande utredningen. Nämnden inkom därefter i
underdånig skrivelse den 5 februari 1963 med förslag till utvidgning av övningsfältet.
Nämndens förslag remitterades därpå till olika myndigheter
för yttrande, bl. a. till länsstyrelsen i Skaraborgs län och till de av utvidgningen
berörda kommunerna. I proposition (1963: 109) till 1963 års riksdag
föreslog Kungl. Maj :t, att riksdagen måtte fatta beslut om utvidgning
av övningsfältet i huvudsaklig överensstämmelse med ett av fastighetsnämnden
framlagt förslag, av nämnden betecknat såsom alternativ II. Sedan
riksdagen bifallit propositionen, förordnade Kungl. Maj :t genom brev
den 31 maj 1963 att ett pansarövningsfält skall finnas i trakten av Skövde
med den avgränsning, som framgår av en vid propositionen fogad karta,
samt bemyndigade fortifikationsförvaltningen att anlita av riksdagen anvisade
medel för påbörjande av markförvärven inom utvidgningsområdet.
Ljungberg har under hänvisning till expropriationslagen, särskilt 5 och 71
§§, hävdat att förvaltningen i vissa hänseenden förfarit felaktigt i sin handläggning
av detta ärende såvitt avser fastigheten Sjötorp 31. Vid handläggningen
av ärenden rörande markförvärv brukar förvaltningen i syfte att
uppnå frivillig uppgörelse i första hand upptaga förhandlingar med vederbörande
markägare, och först därefter — om frivillig överenskommelse ej
kan uppnås — brukar expropriationsförfarande tillgripas. I förevarande
fall har ämbetsverket ännu icke avlåtit någon framställning till Kungl.
Maj:t om expropriationstillstånd beträffande den del om cirka 15 hektar
av fastigheten Sjötorp 31, som enligt Kungl. Maj :ts förenämnda beslut skall
ingå i pansarövningsfältet. I ärendet är således ej fråga om ett mot fastighetsägaren
inlett expropriationsförfarande. Härav följer, att någon formell
prövning enligt 5 § expropriationslagen ännn icke skett. Sådan prövning
sker ju först efter det att expropriationsansökan ingivits till Kungl. Maj :t.
Vad som däremot skett, är att Kungl. Maj :t och riksdagen ingående prövat
frågan om omfattningen av utvidgningen såvitt avser Sjötorp 3L Vid denna
prövning har de synpunkter, som framförts såväl av remissinstanserna som
av fastighetsägaren, upptagits till noggrann bedömning. I propositionen har
departementschefen också särskilt understrukit, att avsikten endast är att
inom det aktuella området av Sjötorp 31 tillskapa en framkomstväg för
stridsvagnar, varigenom områden med värdefull natur kommer att skyddas.
Vidkommande därefter Ljungbergs hänvisningar till 71 § expropriationslagen
synes härvid åsyftas dels den utredning om fastighets- och brukningsförhållandena
i trakten, vilken utredning på fastighetsnämndens uppdrag
verkställts av lantbruksdircktören T. Adolfsson, och dels den stam -

206

räkning, som på föranstaltande av fortifikationsförvaltningens jägmästare
företagits av skogsvårdsstyrelsen i länet inom den till Sjötorp 31 hörande
delen av utvidgningsområdet. Den förra utredningen utgjordes av en översiktlig
bedömning av jordbruken, att ligga till grund för fastighetsnämndens
förslag rörande utvidgningen. Stamräkningen åter utgjorde ett led i
förvaltningens strävanden att erhålla så noggrann uppfattning som möjligt
av förvärvsobjektets värde, att ligga till grund för kommande förhandlingar
med markägaren eller vid en eventuell expropriation. I intetdera fallet
har någon besittningsrubbning eller åverkan skett eller skada uppkommit
för fastighetsägaren, varför enligt förvaltningens uppfattning vederbörandes
rätt icke trätts för när. Att kontakt icke togs med markägaren,
innan stamräkningen utfördes, berodde på ett missförstånd. Enligt Ljungberg
har ämbetsverket icke underrättat fastighetsägaren om den tilltänkta
expropriationen eller haft någon kontakt med denne i ärendet. Vad som
förekommit är att fastighetsnämnden tog initiativ till ett informationsmöte
i Skövde den 7 februari 1963, till vilket pressen och de av utvidgningen
berörda markägarna kallades genom militärbefälhavarens för tredje
militärområdet försorg. Genom förbiseende erhöll ägaren av Sjötorp 31 icke
sådan kallelse. Efter kontakt med fastighetsnämnden erhöll emellertid fastighetsägaren
närmare kännedom om innebörden av utvidgningsförslaget,
varjämte omfattande redogörelser rörande förslaget förekommit i pressen
och i propositionen i ärendet. Någon anledning för fortifikationsförvaltningen
att härutöver i hittillsvarande läge särskilt orientera ägaren av Sjötorp
31 synes icke förefinnas. Kungl. Maj:t har, såsom förut nämnts, endast
anvisat medel för påbörjande av markförvärven inom utvidgningsområdet.
Det ligger i sakens natur att dylika markförvärv måste genomföras
etappvis och tager avsevärd tid i anspråk. Då ett upptagande av förhandlingar
blir aktuellt beträffande Sjötorp 31 är tiden inne för förnyad
kontakt med fastighetsägaren. Beträffande upprättande av karta i samband
med lantbruksdirektörens utredning samt den verkställda stamräkningen
av del av Sjötorp 31 hänvisar förvaltningen till vad ovan anförts och till
landsfogdens utredning och beslut. Härutöver vill förvaltningen endast anmärka
att ingen av de kartor, som omnämnes i remitterade handlingar, varit
av sådan art som avses i 71 § expropriationslagen.

Vid förvaltningens yttrande var fogat dels en kopia av en den 25 februari
1963 dagtecknad skrivelse från militärbefälsstaben till Birgitta Millqvist med
anledning av hennes begäran om en förklaring till att hon icke kaliats
till informationsmötet i Skövde den 7 februari 1963, dels en av Ivihlström
upprättad promemoria angående sammanträffandet med Rolf Millqvist
den 21 mars 1964, dels ock ett yttrande från militärbefälhavaren för tredje
militärområdet.

1 skrivelsen från militärbefälsstaben anfördes: Det är beklagligt, att Birgitta
Millqvist genom ett förbiseende icke erhöll kallelse till informations -

207

mötet. Före detta möte hade icke någon markägare orienterats. Eftersom
hon nu genom försvarets fastighetsnämnd erhållit erforderlig orientering
kan för dagen inga ytterligare informationer givas. Militärbefälsstaben står
emellertid till tjänst för upplysningar inom ramen för det förslag som
inlämnats till Konungen.

I promemorian uppgav Kihlström: Vid sammanträffandet tog Rolf Millqvist
fram en liten kartskiss av enkelt utförande och höll den framför
Kihlströms ansikte samtidigt som han i arrogant ton frågade vad kartskissen
betydde. Kihlström svarade att han icke visste detta och frågade vem
Rolf Millqvist fått skissen av. Rolf Millqvist ville emellertid icke säga av
vem han erhållit skissen men förmodade att den upprättats av någon militär
myndighet i Skövde. Kihlström rådde då Rolf Millqvist att vända sig
till denna myndighet och begära besked rörande avsikten med skissens
upprättande. På direkt fråga av Rolf Millqvist förklarade Kihlström att
skissen icke konstituerade någon rätt att utnyttja Sjötorp 31 för militära
övningar. Rolf Millqvist beklagade sig vidare över de oförrätter han ansåg
sig ha blivit utsatt för från fortifikationsförvaltningens sida i samband med
utvidgningen av Skövde garnisons övningsfält. Kihlström svarade att han
icke var insatt i de aktuella frågorna, eftersom han icke handlade ifrågavarande
markärende, samt rådde Rolf Millqvist att vända sig till tva andra
namngivna tjänstemän vid förvaltningen för att erhålla ytterligare klarläggande.
Rolf Millqvist fortsatte emellertid att uttala sig kränkande om
förvaltningens sätt att handha hans hustrus ärende samt talade om »diktatoriska
fasoner» och ifrågasatte om han levde i ett rättssamhälle. Plötsligt
störtade Rolf Millqvist upp, ryckte till sig sin hatt och rusade mot dörren,
som han med stor kraft slet upp. Samtidigt yttrade han i upphetsad ton
något om att han tydligen även i fortsättningen kunde vänta sig samma
hänsynslösa behandling i detta ärende som dittills. Kihlström sade då till
honom att komma tillbaka in i rummet och frågade om han med hänsyn
till sitt minst sagt egendomliga beteende var sjuk. Sedan slog Kihlström sin
högra hand i skrivbordet och sade i skarp ton att han inte ansåg sig liu
någon anledning att tåla hans oförskämda uppträdande, i all synnerhet
som Kihlström artigt och korrekt lämnat de upplysningar och råd han
med hänsyn till omständigheterna kunnat. Kihlström yttrade även att han
tyckte att Rolf Millqvist uppträtt som en notorisk kverulant.

Beträffande tillkomsten av den för Kihlström uppvisade kartskissen anförde
militärbefälhavare!! i sitt förenämnda yttrande: I samband med vissa
militära övningar i mars 1964, vilka leddes av chefen för Skaraborgs regemente,
erfordrades en karta, av vilken framgick vilka områden som redan
förvärvats i samband med utvidgningen av övningsfältet. Vid denna tidpunkt
var arméns fotoskola förlagd till regementet. Som övningsobjekt reproducerades
kartan i fråga. På grund av'' tidsnöd insmög sig därvid vissa
gränsdragningsfel bl. a. såvitt gäller Sjötorp 31. Innan kartan användes

208

genomgicks dock den rätta gränsdragningen. Något intrång på Birgitta
Miilqvists mark har icke ägt rum. Kartupplagan, som endast använts en
gång, har numera bränts till förekommande av missuppfattningar inom
och utom regementet.

I skrivelser den 21 september 1964 hemställde militieombudsmannen om
yttranden från skogsvårdsstyrelsen och Adolfsson med anledning av att
tillstånd att å Sjötorp 31 få verkställa de förrättningar styrelsen och
Adolfsson enligt uppgift utfört icke syntes ha inhämtats och fastighetens
ägare icke heller syntes ha i förväg underättats om förrättningarna. Begärda
yttranden inkom den 13 oktober 1964 från styrelsen och den 18 november
samma år från Adolfsson.

Adolfsson anförde: Den 28 juni 1962 begärde försvarets fastighetsnämnd
att Adolfsson skulle sammanställa vissa uppgifter rörande brukningsenheter,
som kom att beröras av en planerad utvidgning av arméns övningsfält.
Som underlag för utredningen tillhandahöll fastighetsnämnden dels eu
förteckning över ifrågavarande fastigheter och dels en karta över området.
Förteckningen innehöll utförliga arealuppgifter och uppgifter om fastigheternas
ägor inom och utom det planerade övningsområdet. Utredningen
skulle bidraga till att belysa projektets sociala aspekter. Adolfsson skulle i
detta sytte redovisa de allmänna betingelserna för jordbruk och skogsbruk
inom området, fastighetsstrukturen såsom den brukar redovisas i jordpoliliska
sammanhang och byggnadsbeståndets beskaffenhet. Dessutom skulle
han meddela uppgifter om arrenden och om brukarnas ålder. Fältarbetet
utfördes av lantmätaren Ä. Järvholm, som vid den tiden tjänstgjorde på
lantbruksstyrelsen, och byggnadskonsulenten L. O. Stöffling från lantbruksnämnden.
Det förelåg ett särskilt skäl att tillkalla en lantmätare
för utredningen. Det är nämligen allmänt känt att svår ägosplittring förekommer
i stora delar av Skaraborgs län, och centrala myndigheter hade vid
tiden för undersökningen den uppfattningen att en del av den jord, som
behövdes för övningsområdet, skulle kunna anskaffas genom ägoulbvte. I
ett senare skede inriktade man sig på att förvärva hela fastigheter. Utredningen
verkställdes enligt Adolfssons anvisningar. Fältarbetet utfördes under
dagarna den 21—den 24 augusti 1962. För den översiktliga utredning
som begärts behövdes varken undersökning eller ingående besiktning av
fastigheterna. Båda förrättningsmännen är rutinerade inom sina yrkesområden
och det var för deras del tillräckligt med en snabb okulär besiktning.
Det viktigaste momentet för dem var att träffa ägaren eller arrendatorn
och att samtala med honom om förhållanden, som icke framkommer
vid en besiktning. Exempel på sådana förhållanden är huruvida jorden
är täckdikad, om ägaren bor på gården, om enheten eller del av den är
utarrenderad, om ägaren har arbete vid sidan av jordbruket in. m. I samband
med att ägaren besöktes besiktigades byggnaderna. Ingen byggnad
mättes upp och ingen besiktigades invändigt annat än på ägarens initiativ.

209

Varken Järvholm eller Stöffling kan nu erinra sig detaljer om besöket på
Sjötorp 31, ty endast en mindre del av denna egendom berördes av den
utvidgningsplan som låg till grund för deras undersökning. Enligt de anteckningar
de fört under fältarbetet synes de på Sjötorp 3'' endast ha besiktigat
en lägenhet kallad Torpet. Förrättningsmännen upprättade icke
någon karta under fältarbetet. Försvarets fastighetsnämnd tillhandahöll
nämligen ett blad av en nyss utkommen ekonomisk karta över Skaraborgs län
i skala 1 : 10 000. Bättre kartunderlag kunde icke önskas för en utredning
av här ifrågavarande slag. Förrättningsmännens besök på Sjötorp 31 hai
icke kunnat förorsaka skada på fastigheten. Adolfsson övervägde att avisera
förrättningsmännens besök men beslöt avstå därifrån. Under förrättningar
av annat slag hade han erfarit att många markägare inom det planerade
övningsområdet och ännu fler i bygderna runt omkring hade stora förhoppningar
om att få sälja sina fastigheter till kronan på fördelaktiga villkor.
Om sextiosex fastighetsägare blivit underrättade om förrättningsmännens
besök, skulle detta sannolikt på sina håll förorsakat onödiga förhandlingsförberedelser
och därmed också besvikelse och irritation. Det var dessutom
icke nödvändigt att träffa samtliga här ifrågavarande fastighetsägare; det
kunde räcka med dem som råkade vara hemma vid besökstillLället. Del är
icke heller ortens sed att man skall begära förhandstillstånd för att få besöka
en jordbrukare på hans gård.

Skogsvårdsstyrelsen anförde: Fortifikationsförvaltningen kontaktade genom
sin jägmästare Falkenström troligen någon av de sista dagarna i
augusti 1963 biträdande länsjägmästaren hos styrelsen T. Ekström och anhöll
om biträde med stamräkningen. Då det framhölls att förrättningen var
brådskande, kom man överens om att styrelsen med förtur skulle behandla
ärendet. En skriftlig beställning av uppdraget med karta över området i
fråga begärdes och erhölls sedermera. Av denna beställning framgår icke,
att ämbetsverket förutsatte att styrelsen skulle söka kontakt med markägaren.
Skogsvärdskonsulenteh C. O. Pehrsson beordrades uttöra förrättningen,
som å Sjötorpsdelen handlades den 5 och den 6 september 1963
med biträde av opartiskt folk. Skogen stamräknades på cirka 15 hektar
frän och med 10 centimeters brösthöjdsdiameter och utmärktes med hjälp
av eu s. k. »klappalätt». En fläck (2—3 centimeters diameter) av torr rödfärg
(efter redskapets gallerförsedda, cirkelrunda öppning) stannar därvid,
under längre eller kortare tid, kvar å trädstammen som resultat av varje
»klapp». Väderleken under och efter förrättningen är avgörande för varaktigheten
av märkningen. Ingen som helst skada kan vållas träden av behandlingen
i fråga. Pehrsson uppger med bestämdhet, att han under förråt
luingen icke sökte, ej heller träffade samman med eller anropades av
någon representant för ägaren till Sjötorp 31. Skogsvårdsstyrelsen tinner
för sin del att dess tjänstemän handlat korrekt i ärendel.

I en den 7 december 1964 till militieombudsmansexpeditionen inkom -

210

men påminnelseskrift anförde Ljungberg: Offentlig myndighet torde icke
äga att under åberopande av allemansrätt göra ingående inspektion av en
fastighet, respektive märkning av träd, utan att inhämta tillstånd av markägaren.
Detta synes indirekt framgå av 71 § expropriationslagen. För att få
vidtaga de i 71 § angivna åtgärderna skall expropriationsförfarande ha inletts.
Fortifikationsförvaltningens uppfattning, att man skulle ha större rättigheter
innan expropriationsförfarande inletts och innan ens fastighetsägaren
fått veta att man avser förvärva en betydande del av dennes mark,
kan ej vara rimlig eller riktig. Vad angår märkningen av träden gäller denna
ett område av 15 hektar naturskön skogsmark, föreslagen till naturpark.
Alla träd av viss storlek har försetts med färgmarkering. Ljungberg har
svårt att tänka sig att annan, låt vara en myndighet, skulle äga rätt att
med en röd färgmarkering av 2,5—3 centimeters diameter märka enskild
jordägares samtliga träd över viss dimension, lika litet som dennes övriga
ägodelar, bilar, redskap, möbler etc. De skäl som Adolfsson åberopar för
största möjliga sekretess vid behandlingen av ärendet står icke i överensstämmelse
med offentlighetsprincipen i svensk förvaltning. Det skulle ha
varit till fördel med en offentlig debatt om de problem, som sammanhängde
med övningsområdets utvidgning, på ett så tidigt stadium som möjligt.
Härigenom hade i viss mån nackdelarna med den mycket korta remisstiden
kunnat reduceras. Enligt expropriationslagen åligger det myndigheterna
att tillse att ändamålet med expropriationen uppnås med minsta
olägenhet för markupplåtarna. Om expropriation ifrågasättes av en del av
en jordbruksfastighet, omfattande bl. a. praktiskt taget samtliga fastighetens
ekonomibyggnader, uppstår uppenbarligen mycket stora olägenheter
för driftens planering, om inte ägaren kan få besked huruvida han kan påräkna
att få behålla byggnaderna eller ej. Fortifikationsförvaltningen anser
emellertid tydligen att bestämmelserna om skyldighet att söka undvika
skada gäller först sedan det formella expropriationsförfarandet inletts. Det
ifrågasättes om denna uppfattning är korrekt.

För att tå omständigheterna kring stamräkningen ytterligare klarlagda
infordrade militieombudsmannen yttrande i saken från Falkenström. Med
anledning härav anförde denne i ett den 4 mars 1965 inkommet yttrande:
Stamräkning eller, i fråga om större områden, skogstaxering företages
normalt när man vill erhålla en noggrann uppgift om en fastighets
\ irivestörrad. Ofta kan man dock låta sig nöja med en okulärtaxering av
virkesförrådet, om berörda parter (köpare och säljare) är överens om
detta. Om markägaren (säljaren) ej anser sig kunna godkänna den okuläruppskattade
kubikmassan, utföres dock alltid stamräkning eller skogstaxering.
Inom fortifikationsförvaltningen brukar alltid den jurist som handIägger
markförvärvet taga erforderliga kontakter med markägaren. Om
stamräkning anses erforderlig tager även förrättningsmannen kontakt med
markägaren vid arbetets igångsättande. Ofta utföres stamräkningen av

211

försvarets egna skogvaktare men i många fall även av vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Arbetena har alltid utförts i samförstånd med markägarna
och utan friktioner. I detta fall bedömde handläggande markjurist, att det
förefanns vissa svårigheter att på frivillighetens väg förvärva aktuell del
av Sjötorp 3''. För att erhålla för skogsvärderingen så säkra grundfaktorer
som möjligt enades han och Falkenström då om att låta en opartisk myndighet
utföra en uppskattning av virkesförrådet genom stamräkning. I detta
läge och då ärendet ansågs brådskande tog Falkenström omgående kontakt
med skogsvårdsstyrelsen för stamräkningens utförande. Beställningen av
stamräkningen gjordes först per telefon men bekräftades skriftligen. Av
missförstånd mellan Falkenström och skogsvårdsstyrelsen kontaktades
icke markägaren då arbetet igångsattes. Vid ett sammanträffande med Rolf
Millqvist den 12 september 1963 beklagade Falkenström att stamräkningen
ägt rum utan markägarens vetskap samt förklarade ändamålet med förrättningen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 17 mars 1965 till fortifikationsförvaltningen
följande.

Utredningen visar följande. Den 7 maj 1962 uppdrog Kungl. Maj :t åt
försvarets fastighetsnämnd att undersöka möjligheterna att utvidga Skövde
garnisons övningsfält. Såsom ett led i undersökningen begärde fastighetsnämnden
den 28 juni 1962 att lantbruksdirektören Adolfsson skulle lämna
vissa uppgifter rörande de brukningsenheter som kunde beröras av utvidgningen.
Det härför erforderliga fältarbetet utfördes den 21—den 24
augusti 1962. Fastighetsnämnden avgav den 5 februari 1963 förslag till
övningsfältets utvidgning enligt två av nämnden utarbetade alternativ, I
och II. På nämndens initiativ avhölls den 7 februari 1963 i Skövde ett informationsmöte,
till vilket pressen och de av utvidgningen berörda markägarna
skulle kallas genom militärbefälhavarens försorg. I proposition den
15 mars 1963 förordade föredragande departementschefen att utvidgningen
av övningsfältet skulle ske i huvudsaklig överensstämmelse med fastighetsnämndens
alternativ II, vilket såvitt nu är i fråga innebar att cirka
15 hektar av Sjötorp 31 skulle ingå i fältet. Sedan 1963 års riksdag bifallit
propositionen, bemyndigade Kungl. Maj :t den 31 maj 1963 fortifikationsförvaltningen
att anlita av riksdagen anvisade medel för påbörjande av
markförvärven inom utvidgningsområdet. Jägmästaren vid förvaltningen
Falkenström anhöll i augusti 1963 hos skogsvårdsstyrelsen om biträde med
stamräkning å den del av Sjötorp 31 som avsågs skola förvärvas. Förrättningen
utfördes den 5 och den 6 september 1963. Den 3 februari 1964 tillskrev
ägaren av Sjötorp 31, fru Birgitta Millqvist, genom sitt juridiska ombud
Ljungberg fortifikationsförvaltningen i frågan huruvida övningsfältets ut -

212

vidgning berörde Sjötorp 31. Innan svar ingått besökte Birgitta Millqvists
make Rolf Millqvist fortifikationsförvaltningen och sammanträffade där den
21 mars 1964 med byrådirektören Kihlström å dennes tjänsterum.

Vad först angår den genom Adolfssons försorg den 21—den 24 augusti

1962 verkställda förrättningen framgår av utredningen att ändamålet var
att för fastighetsnämndens räkning införskaffa uppgifter till belysande av
den ifrågasatta utvidgningens sociala aspekter. Vid besök på de olika fastigheterna
sökte därför förrättningsmännen genom samtal med ägarna inhämta
upplysningar som icke framkom vid besiktning som i samband därmed
företogs. Även Sjötorp 31 besöktes, ehuru därvid något sammanträffande
med Birgitta Millqvist icke ägde rum. Anledningen härtill har icke
klarlagts, men det synes kunna antagas att samtal med ägaren i detta fall
ansetts mindre angeläget, eftersom fastigheten berördes endast till en del.
Någon mera ingående besiktning gjordes emellertid icke och karta upprättades
ej. Såvitt visats har Birgitta Millqvist icke genom förrättningen tillskyndats
skada eller olägenhet.

Vid angivna förhållanden finner jag anmärkning icke kunna riktas mot
Adolfsson för att Birgitta Millqvist ej i förväg underrättats om förrättningen.

Beträffande informationsmötet i Skövde den 7 februari 1963 är ostridigt
att Birgitta Millqvist icke erhållit kallelse att deltaga. Sedan hon i brev till
militärbefälhavaren den 11 februari 1963 påtalat förhållandet, meddelades
emellertid henne genom svarsskrivelse den 25 samma månad med beklagande
att ett förbiseende skett, varjämte hon underrättades om att militärbefälsstaben
på begäran skulle lämna upplysningar inom ramen för fastighetsnämndens
förslag.

Med hänsyn härtill later jag bero vid vad i denna del av ärendet förekommit.

I fråga om den på Falkenströms föranstaltande den 5 och den 6 september

1963 verkställda stamräkningen å den del av Sjötorp 31, som enligt statsmakternas
beslut skall ingå i utvidgningsområdet, har fortifikationsförvaltningen
förklarat, att förvaltningen strävat efter att erhålla så noggrann
uppfattning som möjligt av förvärvsobjektets värde, att ligga till grund för
kommande förhandlingar med markägaren eller vid en eventuell expropriation.

Det må då erinras om bestämmelserna i 71 § expropriationslagen. Enligt
dessa gäller dels att, om någon för expropriation vill låta upprätta karta
över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, Konungens
befallningshavande äger på ansökning föreskriva att erforderligt tillträde
till fastigheten under viss tid skall lämnas, och dels att underrättelse
om undersökningens påbörjande av sökanden skall sändas till ägaren med
posten minst fjorton dagar förut.

Av förarbetena till bestämmelserna (se Nytt juridiskt arkiv avd. II 1918

213

s. 266 ff och 1940 s. 136) framgår att det förstnämnda stadgandet uppställts
till förebyggande av den möjligheten att en fastighetsägare skulle förhindra
den förberedande undersökning som erfordrades för ansökning om expropriationsrätt
och expropriationens genomförande. I det kommittéförslag, på
grundval av vilket lagen utarbetats, hade också Konungens befallningshavandes
rätt att bereda en person tillträde till en fastighet för kartläggning
eller annan förundersökning för expropriation bundits vid det förbehållet
att tillträde förvägrats av fastighetens ägare eller innehavare. Sedan järnvägsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärkt att, då någon
ville verkställa undersökning för ett större företag, Konungens befallningshavande
borde kunna lämna honom allmänt tillstånd därtill för hela den
trakt, i vilken undersökningen skulle göras, fick dock förbehållet utgå. Det
sistnämnda av de båda stadgandena tillkom på förslag av 1913 års lagutskott,
som ansåg billigheten fordra att fastighetens ägare och, om fastigheten
vore utarrenderad, arrendatorn lämnades underrättelse om att undersökning
skulle vidtagas. Stadgandets slutliga avfattning gavs emellertid av
1917 års lagutskott. I en motion hade gjorts gällande att underrättelseskyldigheten
stundom skulle göra rätten till förundersökning ganska illusorisk
eller vålla betydande dröjsmål beträffande stakning av järnväg, landsväg,
kraftledning, linbana eller andra ledningar av större utsträckning, och till
undvikande av denna olägenhet hade föreslagits att delgivning i dylika fall
skulle kunna ske endast genom annons i ortens tidningar. Utskottet yttrade:
Det synes utskottet som om fastighetens ägare bör kunna ha grundade anspråk
på att skäliga garantier finnes för att han erhåller underrättelse om
undersökningen. I anledning härav har utskottet ansett sig icke kunna förorda
ett så förenklat underrättelsesätt som i motionen föreslagits. Däremot
har det synts utskottet att det i förevarande avseende kunde vara tillräckligt
sörjt för ägarens intresse, om sökanden kan visa att underrättelse blivit avlåten.

Ifrågavarande stamräkning bär inneburit att en förrättningsman med biträdespersonal
under två dagar vistats å skogsområdet och i samband med
räkning av träd med minst tio centimeters brösthöj dsdiameter märkt dessa
med torr rödfärg. Även om det saknas anledning antaga att skada åsamkats
Birgitta Millqvist genom förrättningen, måste denna anses ha medfört
ett sådant intrång i hennes äganderätt som hon icke utan vidare haft att
tåla.

Med anledning härav hade Falkenström, innan han föranstaltade om
stamräkningen, hort söka utverka Birgitta Millqvists medgivande till förrättningens
företagande och träffa överenskommelse med henne om lämplig
lid därför. För den händelse Birgitta Millqvist icke velat lämna sådant
medgivande, hade jämlikt 71 § expropriationslagen ansökan kunnat göras
hos Konungens befallningshavande om erforderligt tillträde till fastigheten.
Eftersom statsmakterna beslutat att ifrågavarande område av Sjötorp 31

214

skall ingå i det utvidgade övningsfältet och kronans förvärv därav måste
ske genom expropriation, därest ej frivillig försäljning kan komma till
stånd, synes nämligen stamräkningen ha utgjort sådan nödig förundersökning
som i nämnda lagrum avses. Om Konungens befallningshavande givit
föreskrifter om tillträde till fastigheten, hade från fortifikationsförvaltningens
sida bort tillses att till Birgitta Millqvist avsänts underrättelse om
förrättningens påbörjande minst fjorton dagar förut.

Eftersom stamräkningen ägt rum utan att Birgitta Millqvist på förhand
haft vetskap om den och än mindre lämnat sitt medgivande till densamma,
har Falkenström åsidosatt vad som i enlighet med det föregående ålegat
honom. Det är givetvis av stor vikt att den som har att företräda kronan
noggrant beaktar enskildas rättsliga intressen. Även en åtgärd, som
med skäl antages ej medföra skada för den enskilde, kan då den genomföres
lända denne till olägenhet. Med hänsyn till omständigheterna i förevarande
fall finner jag dock icke vad Falkenström låtit komma sig till last
vara av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Vad slutligen angår Rolf Millqvists sammanträffande med Kihlström den
21 mars 1964 har Kihlström vidgått att han då Rolf Millqvist skulle avlägsna
sig kallat denne tillbaka och frågat om han med hänsyn till sitt minst
sagt egendomliga beteende var sjuk, att Kihlström strax därefter slagit näven
i skrivbordet och i skarp ton tillrättavisat Rolf Millqvist samt att Kihlström
yttrat att Rolf Millqvist uppträtt som en notorisk kverulant. Genom
vad Kihlström sålunda låtit komma sig till last har han åsidosatt sin plikt
att på ett anständigt sätt bemöta den som besöker honom i hans tjänst och
följaktligen gjort sig skyldig till tjänstefel. Rolf Millqvists uppgifter om sin
vid tillfället, delvis i irriterad ton framförda kritik mot fortifikationsförvaltningens
behandling av hans hustrus ärende utgör emellertid i viss män en
förklaring till att Kihlström förlorat behärskningen. Med hänsyn härtill och
då Kihlström felat utan ond avsikt, låter jag bero vid den erinran som innefattas
i det anförda.

På grund av vad sålunda upptagits finner jag ej skäl vidtaga ytterligare
åtgärd i ärendet.

Falkenström och Kihlström skulle genom fortifikationsförvaltningens försorg
erhålla del av militieombudsmannens skrivelse. Avskrift därav tillställdes
militärbefälhavaren för tredje militärområdet, skogsvårdsstyrelsen,
Adolfsson och Ljungberg.

215

11. Till familjebidragsnämnd inkommen skrift med begäran om
bostadsbidrag är att betrakta som ansökan om sådant bidrag
även om den ej avfattats på fastställt formulär

Enligt förordningen den 29 mars 1946 om familjebidrag åt värnpliktiga
m. m. (familjebidragsförordningen) utgår familjebidrag bl. a. såsom bostadsbidrag.
Sådant bidrag kan enligt 9 § 2 mom. förordningen i vissa fall
tillkomma jämväl värnpliktig som ej sammanbor med familjemedlem. Enligt
9 § 1 mom. kungörelsen den 29 mars 1946 med närmare bestämmelser
angående tillämpning av familjebidragsförordningen (familjebidragskungörelsen)
skall ansökning om familjebidrag göras skriftligen bos vederbörlig
familjebidragsnämnd och åtföljas av en på heder och samvete avgiven
deklaration innehållande uppgifter som är erforderliga för ansökningens
bedömande. Ansökning och deklaration skall enligt samma stadgande avfattas
i överensstämmelse med fastställt formulär. I 33 § kungörelsen
stadgas att familjebidrag icke må, där ej särskilda skäl därtill föranleder,
utgå för tid som ligger längre tillbaka än en månad före det ansökningen
inkom till familj ebidragsnämnden.

Värnpliktige nr 370613-193 G. Thureson, som är mantalsskriven i Linköping
och bedriver studier i Stockholm samt förhyr bostad i ett studenthem
därstädes, inkallades för fullgörande av repetitionsövning under tiden
den 11 september—den 12 oktober 1963. Under åberopande av inkallelsen
anhöll Thureson om bostadsbidrag i en till familjebidragsnämnden i Linköping
den 18 juni 1963 inkommen skrift. I denna angavs att ansökningen
kunde lämnas utan avseende därest Thureson av militär myndighet medgavs
att under tjänstgöringen utnyttja sin egen bostad och till följd därav
erhöll bidrag från sådan myndighet. Med anledning av skriften tillställde
nämnden Thureson omgående ett sådant formulär som fastställts för ansökning
om familjebidrag med uppmaning till Thureson att vid eventuell
ansökning noggrant ifylla formuläret och återsända det till nämnden. Formuläret
återkom till nämnden ifyllt av Thureson först den 28 november
1963, alltså omkring en och en halv månad efter repetitionsövningens slut.
Nämnden avslog ansökningen den 11 december 1963 jämlikt 33 § familjebidragskungörelsen
med den motiveringen att, eftersom Thureson i samband
med inkallelsen torde ha erhållit informationer om familjebidragssystemet,
i författningsrummet angivna särskilda skäl icke kunde anses
föreligga för att bidrag skulle kunna utgå för tid som låg längre tillbaka
än eu månad före det ansökningen inkom till nämnden. Besvär anfördes
ej av Thureson över nämndens beslut.

1 en den 5 februari 1964 till militieombudsmannen ingiven skrift hävdade
Thureson att hans i juni 1963, alltså redan före repetitionsövningens bör -

216

jan, till nämnden inkomna skrift utgjorde giltig ansökning och att det i
november samma år insända formuläret med av honom ifylld text endast
innefattade en komplettering av denna ansökning. Eftersom ansökningen
således icke inkommit för sent för att Thureson skulle kunna erhålla bostadsbidrag
för övningstiden borde nämnden icke ha avslagit hans begäran
om sådant bidrag. Han hemställde med anledning härav om militieombudsmannens
bistånd för att erhålla rättelse.

Familjebidragsnämnden har i ett i ärendet avgivet yttrande uppgivit att
nämnden icke ansett Thuresons i juni 1963 till nämnden inkomna skrift
kunna i och för sig godtagas som en ansökning om familjebidrag med hänsyn
till det i skriften gjorda förbehållet om att ansökningen under uppgivet
villkor skulle lämnas utan avseende.

Försvarets civilförvaltning har i infordrat yttrande anfört bl. a. följande.
De värnpliktiga tillställs samtidigt med inkallelseorder en folder med upplysningar
om familjebidrag, varav bl. a. framgår att ansökning om familjebidrag
skall göras på särskilt formulär och att bidrag i regel ej kan beviljas
för längre tid tillbaka än en månad före det ansökning inkom till
vederbörlig familjebidragsnämnd. Informationer om familjebidrag lämnas
de värnpliktiga även i samband med inryckningen. Med hänsyn härtill torde
bristande kännedom om gällande bestämmelser ej kunna anses utgöra sådana
i 33 § familjebidragskungörelsen avsedda särskilda skäl som kan
föranleda utgivande av bidrag för längre tid tillbaka än en månad från
det ansökning inkom. Thureson har av nämnden fått sig ansökningsformulär
tillsänt i god tid före inryckningsdagen. Att nämnden därvid icke
upplyste om att ansökan skulle göras inom viss tid synes vara förklarligt,
eftersom det då var två och en halv månad kvar till militärtjänstgöringens
början. I föreliggande fall hade emellertid ett påpekande om ansökningstiden
onekligen varit av värde. Då Thureson efter att ha tillställts ansökningsformuläret
under lång tid ej lät sig avhöra, kunde nämnden, i synnerhet
genom förenämnda förbehåll i Thuresons i juni 1963 insända skrift,
ha fått uppfattningen att behov av bostadsbidrag ej förelåg. Nämndens ställningstagande
i familjebidragsärendet synes därför vara försvarligt. Fråga
är emellertid om den av Thureson i juni 1963 ingivna skriften med hänsyn
till föreskriften i 9 § 1 mom. familj ebidragskungörelsen om användande
av särskilt formulär för begäran om bostadsbidrag formellt och innehållsmässigt
skall anses som en ansökan om sådant bidrag. Om så är förhållandet
har Thureson icke på de av nämnden angivna skälen kunnat förvägras
bostadsbidrag. Oavsett hur därmed må förhålla sig, utgör enligt
civilförvaltningens uppfattning förekomsten av nämnda skrift i vart fall
ett sådant särskilt skäl som bort föranleda avsteg från huvudregeln i 33 §
familjebidragskungörelsen. Då Thureson underlåtit att besvära sig över
nämndens beslut, har denna sak icke blivit föremål för prövning i högre
instans. Dylik prövning kan emellertid möjligen komma till stånd genom

217

ati Thureson inger ny ansökan om bostadsbidrag till familj ebidragsnämnden
och, därest dess beslut går honom emot, anför besvär hos länsstyrelsen
och i sista hand hos kammarrätten.

1 anslutning till eu redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i skrivelse den S
juni 1965 till familjebidragsnämnden följande.

Den omständigheten att Thureson i den till familjebidragsnämnden i juni
1963 inkomna skriften gjort förbehåll om att hans däri framställda begäran
om bostadsbidrag kunde lämnas utan avseende ifall han erhöll bidrag för sin
bostad från militär myndighet kan givetvis icke, såsom nämnden gör gällande,
i och för sig betaga skriften karaktär av ansökning om bostadsbidrag.

Vad härefter angår bedömandet av frågan om konsekvenserna av att
denna ansökning icke avfattats i överensstämmelse med fastställt formulär
och följaktligen var ofullständig kan ledning sökas i bestämmelsen om
bristfällig stämningsansökan i 42 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt detta
lagrum skall rätten, om stämningsansökan ej uppfyller föreskrifterna i 2 §
samma kapitel beträffande sådan ansökans form och innehåll eller eljest är
ofullständig, förelägga käranden att avhjälpa bristen. Efterkommes ej föreläggandet
och är bristen så väsentlig att ansökningen är otjänlig som grund
för rättegång, skall den enligt 4 § i sagda kapitel avvisas. En liknande bestämmelse
finnes i 3 § lagen om handläggning av domstolsärenden, vari
stadgas att, om en ansökan ej uppfyller föreskrifterna i samma lag eller
eljest är ofullständig, rätten skall förelägga sökanden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej sådant föreläggande, må ansökan avvisas.

Den grundsats, som kommit till uttryck i 42 kap. 4 § rättegångsbalken och
3 § lagen om handläggning av domstolsärenden, anses gälla även inom
förvaltningsförfarandet, och besvärssakkunniga har i sitt förslag till lag
om förvaltningsförfarandet intagit en bestämmelse av motsvarande innehåll
(SOU 1964: 27 s. 34 och 415 f). De sakkunniga anför i motiven därtill,
att myndigheterna på åtskilliga områden, t. ex. på socialvårdsområdet, av
hänsyn till sina allmänna uppgifter måste anses skyldiga att träda i verksamhet
och utreda förhållandena, även då parts framställning är bristfällig
och måhända i och för sig otjänlig som underlag för en sakprövning.

Av vad nu anförts framgår, att familjebidragsnämnden rätteligen bort betrakta
Thuresons i juni 1963 —- före militärtjänstgöringens början — ingivna
skrift såsom en ansökning om bostadsbidrag, vilken ej kunde avvisas
utan att Thureson bereddes tillfälle att inom viss tid komplettera densamma
bl. a. genom att avfatta sina uppgifter i överensstämmelse med fastställt
formulär. Enär Thureson icke förelagts att inom viss tid avhjälpa bristen i
ansökningen samt nämnden ej meddelat något beslut om ansökningens avvisande,
hade nämnden vidare bort betrakta Thuresons i november 1963 in -

218

komna ansökningshandling såsom en komplettering av den tidigare ingivna
ansökningen, vilken nämnden således haft att upptaga till saklig prövning.

Även med den uppfattningen att den av Thureson i november 1963 ingivna
handlingen var en ny ansökning hade nämnden emellertid, såsom civilförvaltningen
framhållit, kunnat såtillvida beakta den tidigare skriften,
att densamma ansetts utgöra i 33 § familjebidragskungörelsen angivet särskilt
skäl till avsteg från tidsbestämmelsen i detta författningsruin, samt
på grund därav upptaga Thuresons ansökning till saklig prövning .

Oaktat familj ebidragsnämnden vid sin handläggning av förevarande ärende
enligt min mening således icke förfarit riktigt, finner jag dock ej detta
kunna läggas nämnden till last som fel eller försummelse. Såsom civilförvaltningen
uttalat torde för övrigt hinder ej möta för Thureson att genom
förnyad ansökning om bostadsbidrag få frågan prövad, i förekommande fall
i högre instans.

Med de sålunda gjorda uttalandena är ärendet av mig avslutat.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse tillställdes
försvarets civilförvaltning och Thureson.

12. Till chefen för flygvapnet ställd anställningsansökan som tjänstevägen
inkommit till chefen för armén har icke, såsom bort ske, vidarebefordrats
till chefen för flygvapnet

I en den 26 oktober 1964 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
fanjunkaren -sid arméns helikopterskola U. Theander om upplysning
huruvida arméstaben ägt stoppa och återsända en tjänstevägen befordrad,
till chefen för flygvapnet ställd anställningsansökan innan denna kommit
adressaten tillhanda. Av handlingarna i ärendet framgick följande.

Genom chefens för flygvapnet skrivelse den 18 mars 1964 meddelades att
behov av ett antal helikopterförare förelåg vid vissa angivna flottiljer inom
flygvapnet samt anmodades flottilj chefer att senast den 2 april 1964 insända
förslag på lämplig och villig personal för den tillämnade utbildningen till
helikopterförare. I skrivelsen angavs vilka personalkategorier som kunde
ifrågakomma — nämligen underofficerare i flygförartjänst och fältflygare
— varjämte anmärktes, att inom andra tjänstegrenar utbildad, skicklig personal,
t. ex. inom stril, om möjligt icke borde föreslås.

Till chefen för helikopterskolan insände Theander under åberopande av
nämnda skrivelse en till chefen för flygvapnet ställd, den 31 augusti 1964
dagteeknad ansökan om anställning i helikopterorganisationen vid flygvapnet.
Chefen för helikopterskolan tillstyrkte såtillvida Theanders ansökan
att han bedömde honom som mycket lämplig för den sökta tjänsten men
anförde i särskild skrivelse principiella betänkligheter mot att Theander

219

skulle erhålla den sökta tjänsten. Genom chefen för Bodens ingenjörkår vidarebefordrades
ansökningen och sistnämnda skrivelse till chefen för armén.
Sedan artilleriinspektören avstyrkt bifall till ansökningen, återställdes
denna till chefen för helikopterskolan med en av chefen för sektion III inom
arinéstaben översten K. G. Magnusson på uppdrag av chefen för armén undertecknad,
den 5 oktober 1964 dagtecknad skrivelse. Däri anfördes att
chefens för flygvapnet skrivelse den 18 mars 1964 avsåg infordrande av
uppgifter från flottiljchefer inom flygvapnet och sålunda icke utgjorde aktuell
grund för ansökan om transport till flygvapnet samt att Theander skulle
underrättas genom chefens för helikopterskolan försorg.

Sedan chefen för armén med anledning av Theanders klagomål anmodats
inkomma med utredning och yttrande, inkom till militieombudsmannen
den 19 januari 1965 ett av Magnusson på uppdrag av chefen för armén avgivet
yttrande, vari anfördes: Chefens för flygvapnet skrivelse den 18 mars
1964 berörde varken Theander eller chefen för helikopterskolan. Sedan Theanders
skrivelse den 18 september 1964, d. v. s. mer än fem månader efter
den 2 april 1964, inkommit till arméstaben orienterades chefen för helikopterskolan
i skrivelse den 24 september 1964 om att ansökningen icke kunde
upptagas till behandling. Denna uppfattning biträddes av flygstaben vid underhandsförfrågan
per telefon. Theander tillhör för övrigt i allra högsta grad
den personalgrupp, som flygvapenchefen velat undantaga till och med inom
flygvapnet. Härtill kommer att artilleriinspektören vid inspektion den 17—
18 september 1964 orienterat den fast anställda personalen vid helikopterskolan
om principerna för transport av stampersonal i arméflygtjänst till
andra försvarsgrenar. Vid angivna förhållanden blev Theanders ansökan
återsänd till chefen för helikopterskolan. Formell grund härför ansågs finnas
i kap. 15 mom. 23 tjänstereglementet för krigsmakten. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 16 juni 1965 till chefen för armén
följande.

Utredningen visar att fanjunkaren Theander till chefen för arméns helikopterskola
insänt en till chefen för flygvapnet ställd, den 31 augusti 1964
dagtecknad ansökan om anställning i flygvapnets helikopterorganisation.
Sedan ansökningen tjänstevägen inkommit till Eder den 18 september 1964,
blev den emellertid med en på Edert uppdrag av översten Magnusson undertecknad
skrivelse den 5 oktober 1964 återsänd till chefen för helikopterskolan.

Magnusson har såsom förklaring till att ansökningen återsänts anfört att
ansökningen icke kunnat upptagas till behandling, vilken uppfattning biträtts
av »flygstaben» vid underhandsförfrågan, samt att åtgärden vidtagits
med stöd av kap. 15 mom. 23 tjänstereglementet för krigsmakten.

220

Det åberopade stadgandet lyder så: Till högre chef eller myndighet ställt
tjänstemeddelande rörande ärende, som enligt gällande föreskrifter otvetydigt
kan avgöras av lägre chef, till vilken det inkommit tjänstevägen, skall
avgöras av den lägre chefen under hänvisning till nämnda föreskrifter.

Att Magnusson kan anse detta stadgande utgöra stöd för åtgärden att
återsända Theanders ansökning är svårbegripligt. Chefen för flygvapnet är
ju icke högre chef i förhållande till chefen för armén, och vad som må ha
förekommit vid den påstådda underhandsförfrågan i »flygstaben» kan givetvis
icke anses innebära att ärendet tjänstevägen inkommit till någon
chefen för flygvapnet underställd chef, som enligt gällande föreskrifter otvetydigt
kunnat avgöra och jämväl under hänvisning till samma föreskrifter
avgjort detsamma.

Såsom jag framhållit i ett av mig den 22 maj 1963 avgjort likartat ärende
(se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1964 s. 126 ff) är innebörden
av föreskriften om framställnings befordrande i tjänsteväg att överordnad
myndighet skall erhålla kännedom om framställningens innehåll och få tillfälle
att uttala sin mening om densamma i samband med framställningens
vidarebefordrande. Självfallet medför myndighetens rätt att yttra sig icke
någon befogenhet att avvisa saken, även om utsikterna till bifall bedömes
vara aldrig så ringa. Den som riktat en framställning till viss myndighet har
berättigat anspråk på att få framställningen behandlad av myndigheten eller
någon som äger behörighet att besluta å dess vägnar.

Eftersom det icke tillkommit Eder att träffa avgörande angående Theanders
till chefen för flygvapnet ställda ansökan, hade denna sålunda bort vidarebefordras
till nämnde chef. Genom att Magnusson i stället återsänt ansökningen
har han alltså förfarit felaktigt. Särskilt anmärkningsvärt är att
Magnussons förfarande ägt rum sedan jag avgjort det ovan omnämnda, i
1964 års ämbetsberättelse återgivna ärendet, i vilket Magnusson avgivit yttrande.
Av vad jag därvid uttalat borde Magnusson ha förstått hur han skolat
handla i förevarande fall. Jag anser emellertid det böra förutsättas att
Magnusson icke avsiktligt åsidosatt Theanders rätt att hos chefen för flygvapnet
göra ansökan om anställning. Med hänsyn härtill finner jag mig
kunna låta bero vid att Magnusson erinras om vikten av att gällande ordning
i fråga om framställningars befordrande i tjänsteväg noggrant iakttages.

Med det anförda är ärendet slutbehandlat från min sida.

Magnusson skulle genom arméchefens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift därav tillställdes Theander.

221

13. Vid granskningsnämnds sammanträde närvarande värnpliktig har
ansetts skola beredas tillfälle att yttra sig innan nämnden meddelar
beslut beträffande honom samt äga rätt att på begäran få
upplysning om grunderna för beslutet

I eu den 23 september 1965 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 1436-20-51 A. J. Lundmark vissa i det följande
närmare angivna klagomål mot granskningsnämndens vid Bodens ingenjörkår
handläggning av ett ärende rörande honom.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för ingenjörkåren hemställt om
utredning och yttrande i anledning av vad som anfördes i skriften, inkom
denne med en den 11 oktober 1965 dagtecknad skrivelse. Berörda skrivelse
innehöll yttranden av granskningsnämndens ordförande kaptenen G. Axelsson
samt ledamöterna i nämnden löjtnanten I. Rodensjö och tjänstförrättande
kårläkaren B. Svanberg ävensom av kårläkaren B. Bengtsson och
kårchefen översten T. Rahmqvist. Vid skrivelsen fanns fogat protokoll över
granskningsnämndens beslut den 7 september 1965. Vidare har införskaffats
vid kåren tillgängliga läkarhandlingar rörande Lundmark. Efter det
Lundmark beretts tillfälle avgiva påminnelser har han inkommit med sådana
i en den 3 november 1965 dagtecknad skrift.

Av handlingarna i ärendet inhämtades följande.

Lundmark inskrevs som värnpliktig den 15 november 1950 och hänfördes
då till besiktningsgrupp 1. Vid en olyckshändelse den 15 september 1963
ådrog sig Lundmark brott å höger strålben samt vänster sken- och vadben.
Han opererades härför och behandlades med märgspikning av underbensfrakturen.
Enligt ett av överläkaren G. Bergfelt den 23 juni 1965 utfärdat
läkarintyg hade Lundmark vid undersökningstillfället kvarstående men i
form av svullnad och smärtor i vänster ben när han går på ojämnt underlag
ävensom besvär från höger underarm. Dessa men var enligt Bergfelt av sådan
karaktär att de utgjorde avsevärt hinder under fältmässiga förhållanden.
Sedan Lundmark inställt sig för alt fullgöra repetitionsövning, verkställde
Svanberg den 4 september 1965 läkarbesiktning av Lundmark. Enligt
ett av Svanberg den 7 samma månad utfärdat läkarintyg hänfördes Lundmark
till besiktningsgrupp 3; sjukdomsnumret enligt besiktningsreglementet
angavs vara 209. Enligt protokoll över granskningsnämndens beslut den
7 september 1965 hänfördes Lundmark till besiktningsgrupp 3 och placerades
vid tredje kompaniet.

I sin klagoskrift anförde Lundmark: Vid granskningsnämndens sammanträde,
till vilket Lundmark kallats, blev han meddelad nämndens beslut,
som då redan »var fastslaget och utan appell». Lundmark anhöll att få veta
vilka motiv som låg bakom beslutet. Han erhöll som svar att andra mera

222

ömmande fall icke fått annan behandling. Lundmark begärde då att få veta
''ilka medicinska och juridiska regler som gällde för nämnden. Det svarades
att det icke var lämpligt för soldaten i gemen att forska i en sådan sak.
Lundmark hemställde att få hänvisning till tryckta direktiv för nämnden.
Svanberg uppgav då att dessa ej fanns tillgängliga för den enskilde soldaten.

Axelsson uppgav: Enligt gängse metod granskade nämnden vid sammanträdet
den 7 september 1965 fallet Lundmark och beslutade om hans nedgruppering
och tilldelning till tredje kompaniet. När Lundmark kom i tur
delgavs han nämndens beslut. Lundmark underkände beslutet och ansåg att
han borde hemförlovas. Lundmark underrättades då om att beslutet dikterades
av medicinska skäl och att Lundmarks sviter efter en olvckshändelse
sålunda ej utgjorde tillräckliga skäl för O-förklaring eller tillfällig hemförlovning.
Lundmark ifrågasatte nämndens oväld och yrkade i aggressiv ton
att tå veta, vilka instruktioner nämnden hade att följa. Axelsson visade
en bok med berörda bestämmelser men hänvisade Lundmark att taga del av
dessa vid annat tillfälle, eftersom nämnden behövde boken för sitt pågående
arbete. Lundmark upplystes om, att handlingen var offentlig, men att av
ovan angivna skäl just detta exemplar icke kunde utlämnas. Axelsson bestrider
Lundmarks påstående att nämnden förklarat det olämpligt för den
enskilde soldaten att forska i nämndens befogenheter m. in.

Rodensjö anförde: Nämnden orienterades av tjänstförrättande kårläkaren
om den förändring Lundmarks fysiska status genomgått efter olyckshändelsen
den 15 september 1963. Nämnden fastslog därvid, mot bakgrund
dels av att Lundmark var fullt arbetsför i sitt civila yrke (linjearbetare vid
televerket) och dels av de medicinska skäl som förelåg, att Lundmark
skulle hänföras till besiktningsgrupp 3, handräckningstjänst. Lundmark
ifrågasatte i upprörda tonfall, omedelbart efter delgivningen av beslutet,
nämndens ställningstagande till hans uppgivna men. Lundmark krävde
därför att få ta del av de bestämmelser som reglerar granskningsnämnds
verksamhet och de medicinska aspekter som utgör grund för hänföring
till besiktningsgrupp respektive O-förklaring. Nämnden ansåg sig på grund
av arbetsläget inte i detalj kunna tillmötesgå denna begäran omedelbart utan
hänvisade Lundmark till vidare upplysningar genom kompanichefen. Lundmark
uppsökte under eftermiddagen samma dag Rodensjö i hans egenskap
av personalvårdsofficer med samma förfrågan. Rodensjö meddelade honom
muntligt var bestämmelserna för granskningsnämnden fanns och att han
genom personalvårdskonsulenten och förbandsbiblioteket kunde få tillgång
till dem. Rodensjö kunde självfallet inte ställa sina egna arbctsexemplar till
förfogande, då dessa är i ständigt bruk. Lundmark noterade Rodensjös
hänvisningar och förklarade sig nöjd. Före sin utryckning den 4 oktober
1965 har Lundmark icke uppsökt personalvårdskonsulenten i ärendet.

Svanberg uppgav: Lundmark har tydligen vid sammanträdet inför granskningsnämnden
den 7 september 1965 på ett beklagligt sätt uppfattat Svan -

223

bergs uttalande — hur tungrott och i praktiken omöjligt nämndens arbete
skulle bli, om man i varje enskilt fall lät varje enskild lekman försöka
tolka besiktningsreglementet — såsom ett förbud mot att få taga del därav.
Detta förefaller anmärkningsvärt, i synnerhet som Lundmark inför sittande
nämnd upplystes om att nämndens direktiv finns i lag och förordning samt
att besvärsrätten är den sedvanliga.

Bengtsson anförde: Utgångspunkten för granskningsnämndens bedömande
i detta och tidigare liknande fall är, förutom de medicinska undersökningar
och intyg som finns tillgängliga, även vederbörandes civila tjänstbarhet.
Lundmark är fullt arbetsför i ett civilt yrke, och nämnden har tagit
hänsyn till hans fysiska handikapp samt hänfört honom till besiktningsgrupp
3, handräckningstjänst, vilken bedömning Bengtsson anser helt
korrekt.

Rahmqvist androg i sitt yttrande: Utredningen synes klart ge vid handen,
att granskningsnämnden gjort en riktig bedömning av Lundmark. Vidare
har Lundmark fått anvisning på gällande instruktioner, som även finns
tillgängliga vid kåren. I upprördheten över att icke bli frikallad har Lundmark
uppenbarligen feltolkat nämndens uttalanden. Bestämmelserna för
granskningsnämnden är klart utformade och vid behov tillgängliga för var
och en, varför några ändringar icke erfordras.

I sina påminnelser anförde Lundmark: Vid besöket hos Rodensjö fick
Lundmark endast hänvisning till Svensk författningssamling. Då Lundmark
av nämnden begärde att få upplysning om vilka regler som gällde i
medicinskt hänseende, fick han av Svanberg beskedet att han för att förstå
dessa regler finge leja en översättare. Lundmark har ännu icke fått
klart för sig vilka föreskrifter som finns rörande O-förklaring och tillfällig
hemförlovning. I

I beslut den 7 december 1965 anförde militieombudsmannen följande.

Av utredningen i ärendet framgar följande. Sedan klaganden Lundmark
inställt sig vid Bodens ingenjörkår för att fullgöra repetitionsövning, blev
han vid sammanträde med granskningsnämnd den 7 september 1965 nedgrupperad
från besiktningsgrupp 1 till besiktningsgrupp 3 samt placerad
vid tredje kompaniet. I ett samma dag av tjänstförrättande kårläkaren Svanberg
utfärdat läkarintyg har såsom orsak till nedgrupperingen angivits sjukdomsnummer
209.

Enligt besiktningskungörelsen den 20 september 1951 (SFS nr 645) skall
till besiktningsgrupp 3 hänföras värnpliktiga, som är dugliga till krigstjänst
i begränsad omfattning; användbara i vissa befattningar i fält. Med sjukdomsnummer
209 betecknas i besiktningsreglementet (Tjänstemeddelanden
från försvarets sjukvårdsstyrelse nr 12/1962) defekt av extremitet eller
extrcmitetsdel, om funktionsdugligheten därigenom höggradigt nedsättes.

224

Av icglementet framgår att sådant fel föranleder att den värnpliktige hänföres
till besiktningsgrupp O (oduglig till krigstjänst), dock att lindrigare
grader av felet enligt läkarens bedömande kan medgiva hänförande till besiktningsgrupp
2, 3 eller 4.

Den i ärendet förebragta utredningen giver icke anledning till antagande
att Svanberg förfarit felaktigt genom att hänföra Lundmark till besiktningsgrupp
3.

Utredningen visar ytterligare att Lundmark, som var personligen närvarande
vid granskningsnämndens sammanträde, delgivits nämndens beslut
utan att dessförinnan ha beretts tillfälle att yttra sig samt att Lundmark
icke erhållit närmare upplysningar om grunden för beslutet, oaktat han
framställt begäran därom.

Enligt Personalredovisningsinstruktion (PRI) del I, mom. 463, skall vid
granskningsnämnds sammanträde de värnpliktiga, vilka avses prövas, i
regel vara personligen närvarande. Stadgandet förutsätter uppenbarligen
att närvarande värnpliktig före ärendets avgörande skall få tillfälle att yttra
sig i saken. Av allmänna grundsatser följer att, då beslut meddelats utan
tillfyllestgörande motivering, den som beröres av beslutet på begäran skall
lämnas sådana upplysningar att han rimligen kan förstå de grunder som
tillämpats.

Ehuru granskningsnämndens ordförande, kaptenen Axelsson, icke tillsett
att Lundmark fått tillfälle att yttra sig innan det slutliga beslutet meddelats
eller att denne fått erforderliga upplysningar angående beslutet, finner
jag med hänsyn till omständigheterna vad Axelsson låtit komma sig
till last icke vara av beskaffenhet att föranleda vidare åtgärd från min sida.

Med det anförda är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Avskrift av militieombudsmannens beslut tillställdes kårchefen, Axelsson,
Svanberg, Rodensjö, Bengtsson samt Lundmark.

14. Fråga om oriktigt förfarande av revisorer, utsedda att granska
förtroendenämnds vid hemvärnet förvaltning

Tidningen Kvällsposten innehöll den 18 mars 1964 en artikel med rubriken
?Oti oliga detaljer i småländska hemvärnsskandalen». I artikeln uppgavs
bl. a. att tio underofficerare på order av en för bedrägeri och tjänstefel
åtalad hemvärnsofficer skrivit falska kvitton med innehåll att underofficerarna
tjänstgjort som hemvärnsinstruktörer när de i själva verket
varit funktionärer vid hemvärnsfester, men att de det oaktat sluppit åtal
för osant intygande.

Med anledning av innehållet i artikeln anhöll militieombudsmannen hos

225

landsfogden i Kronobergs län att få del av verkställd utredning och de beslut
i åtalsfrågan som kunde ha meddelats. Landsfogden B. von Steyern
inkom på grund härav med dels ett den 18 december 1963 dagtecknat förundersökningsprotokoll,
dels den 5 och den 16 mars 1964 av von Steyern
meddelade beslut i åtalsfrågan, dels ock eu av von Steyern den 17 mars
1964 utfärdad ansökan om stämning å kaptenen Leif Wass. Sedan von
Steyern anmodats yttra sig med anledning av en inom militieombudsmansexpeditionen
upprättad granskningspromemoria, inkom han den 19 oktober
1964 med begärt yttrande ävensom viss kompletterande utredning. Vidare
har införskaffats rådhusrättens i Växjö akt i nyssnämnda mål mot
Wass samt den av rådhusrätten i målet meddelade domen, vilken vunnit
laga kraft. Slutligen har på militieombudsmannens begäran yttranden avgivits
av försvarets civilförvaltning den 2 mars 1965 och av rikshemvämschefen
den 1 juli samma år.

Av den sålunda föreliggande utredningen inhämtades följande.

Hemvärnet, som utgör en del av armén, består av militärt organiserade,
på frivillighetens väg rekryterade förband. Ledningen av hemvärnet, såvitt
nu är i fråga, utövas av försvarsområdesbefälhavaren. Försvarsområdet är
för hemvärnets verksamhet indelat i hemvärnsområden. Vid försvarsområdesstaben
finnes en hemvärnsavdelning, vars chef är en hemvärnsofficer.
Denne planlägger och leder, själv eller genom instruktörer, hemvärnets
utbildning och övningar. Hemvärnspersonalen äger rätt att besluta om vården
av tillgångar och anläggningar, vilka icke tillhör staten eller bekostas
av statsmedel. Nämnda beslutanderätt utövas inom försvarsområdet av försvarsområdets
förtroendenämnd. Revision av förvaltningen av nyss angivna
tillgångar och anläggningar skall verkställas minst en gång årligen av
två revisorer, av vilka den ene utses av det representationsorgan för hemvärnet
inom försvarsområdet som benämnes hemvärnstinget och den andre
av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av försvarsområdet är belägen.
Revisorerna skall årligen till rikshemvärnschefen avgiva revisionsberättelse
för närmast föregående verksamhetsår.

Den 20 mars 1959 bemyndigade förtroendenämnden inom Kalmar—-Växjö
försvarsområden, Kronobergsdelen, »hemvämsofficeren att anordna de fester,
lotterier in. m. han anser lämpligt för att stärka förtroendenämndens
ekonomi». Med stöd härav anordnade Wass i egenskap av hemvärnsofficer
för hemvärnets räkning folkfester på Kronobergshed den 26—den 28 maj
1961, den 18—den 20 maj 1962 samt den 22, 23, 25 och 26 maj 1963. Vid
festerna upptogs entréavgifter och var anordnat tivoli, dans, uppträdande
av artister m. m. Servering av läskedrycker, varm korv m. m. ägde rum,
varvid lottor medverkade i serveringen. Som funktionärer tjänstgjorde vid
festerna vissa underofficerare. Dessa funktionärers uppgifter var att ha
hand om bilparkeringen vid festplatsen, biträda med ordningshållning samt
tjänstgöra som spärrvakter och kontrollanter. Vid festen år 1961 förekom
S—650H6. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

226

en förevisningsövning (stridsövning) av hemvärnsmän, varvid eu del av
nämnda underofficerare tjänstgjorde som instruktörer.

Wass uppgav vid förundersökningen i målet mot honom såvitt nu är i
fråga: Han har ensam skött anordnandet av festerna, och all redovisning
har skett till honom. Någon revision av inkomster och utgifter från festerna
har ej ägt rum. Wass har överlämnat nettot av festerna till kassaförvaltaren
i förtroendenämnden. Någon sammanställning utvisande resultatet
har icke lämnats. I samband med ansökningar till länsstyrelsen om
befrielse från nöjesskatt har Wass inlämnat redogörelser över festernas
ekonomiska resultat. Efter det han skrivit en redogörelse till länsstyrelsen
har han kastat bort verifikationerna. Han har dock sparat utgiftsverifikationerna
för festen 1963.

Sedan det vid förundersökningen framkommit att Wass beträffande festerna
1961 och 1962 till förtroendenämnden inlevererat ett lägre belopp
än som i redogörelserna till länsstyrelsen redovisats såsom vinst av festerna,
uppgav han ytterligare: Redogörelsen till länsstyrelsen har avgivits innan
resultatet av festen kunnat fastställas. Då befrielse från erläggande av
nöjesskatt regelmässigt lämnas för ifrågavarande fester, har redogörelsen
uppgjorts schablonmässigt. Åtskilliga oförutsedda utgifter har uppkommit
efter redogörelsernas avlämnande.

I sitt den 16 mars 1964 meddelade åtalsbeslut gjorde von Steyern gällande
att Wass under åberopande av oriktiga verifikationer förmått försvarets
civilförvaltning att av hemvärnets övningsanslag utanordna vissa
belopp, vilka Wass använt till att täcka en del av kostnaderna för berörda
folkfester. Såvitt avsåg Wass’ redovisning av influtna medel från festerna
anförde von Steyern i beslutet: Enär det icke genom utredningen styrkts
att Wass för egen del behållit eller eljest underlåtit att till försvarsområdets
förtroendenämnd överlämna någon del av de nettovinster, som uppstått
vid fester, avskrives ärendet i denna del.

Då bland nyssberörda verifikationer ingick kvittenslistor å vilka de vid
festerna medverkande underofficerarna kvitterat ersättning, upptog militieombudsmannen
i särskilt ärende till bedömande frågan huruvida unden
officerarna gjort sig skyldiga till brottsligt förfarande.1

I förutnämnda inom militieombudsmansexpeditionen upprättade granskningspromemoria
anfördes: Wass har enligt förundersökningsprotokollet
berättat att någon revision av inkomster och utgifter från festerna ej skett.
Det torde ha ålegat förtroendenämndens revisorer att granska samtliga
nämndens inkomstverifikationer och således även hur det av Wass redovisade
nettot uppkommit. Såvitt framgår av förundersökningsprotokollet
har ifrågavarande revisorer, vilka torde vara underkastade ämbetsansvar
och sålunda kan misstänkas ha gjort sig skyldiga till tjänstefel, ej blivit
hörda.

1 Se härom s. 138.

227

Med förmälan att revisorerna numera blivit hörda och att beslut meddelats
i åtalsfrågan beträffande dem anförde von Steyern i sitt den 19 oktober
1964 avgivna yttrande: Anledningen till att förtroendenämndens revisorer
icke blivit hörda under den av von Steyern ledda delen av utredningen
angående Wass’ brott var i första hand den att det, då von Steyern
övertog ärendet, klart framgick att ingen revision skett av inkomster och
utgifter vid de olika festerna, att Wass, sedan han överlämnat nettot till
förtroendenämnden, icke bevarat verifikationer för festerna och att sålunda
revisorerna icke kunde ha några upplysningar av betydelse för utredningen
att lämna. Någon anledning att höra revisorerna såsom misstänkta
för tjänstefel på den grund att de underlåtit att i sina revisionsberättelser
göra någon anmärkning mot det sätt, på vilket Wass redovisat vinsterna
från folkfesterna, fann von Steyern icke föreligga. Revisorernas uppdrag
omfattade förtroendenämndens förvaltning, dess egna inkomster och utgifter
m. m., medan festernas handhavande enligt förtroendenämndens bemyndigande
den 20 mars 1959 överlämnats åt Wass personligen att skötas
så som han ansåge lämpligt. Riktigheten av en sådan tolkning av festernas
natur vann stöd i ordalydelsen i försvarsområdesbefäJhavarens anmälan
mot Wass till stadsfiskalen i Kalmar, vari angavs bl. a. att Wass anordnat
festen år 1963 utan försvarsområdesbefälhavarens — förtroendenämndens
ordförande — tillstånd.

Direktören A. T. Göthe, vilken enligt länsstyrelsens i Kronobergs län förordnande
såsom revisor deltagit i granskningen av förtroendenämndens räkenskaper
och förvaltning för tiden 1960—1965, uppgav: Vid revisionerna
har antecknats bl. a. att hemvärn sofficeren till förtroendenämnden överlämnat
vissa belopp utgörande behållningar från fester på Kronobergshed, vilka
anordnats av hemvärnsofficeren. Som verifikationer till räkenskaperna beträffande
ifrågavarande, av Wass överlämnade belopp har funnits dels bevis
om insättning på förtroendenämndens postgirokonto, dels reversal av Wass
och dels kvitto till Wass utfärdat av förtroendenämndens kassaförvaltare.
Dessa handlingar har revisorerna ansett sig böra godkänna som inkomstverifikationer.
Någon granskning av festernas räkenskaper har icke kunnat
ske, då handlingar därom icke ifanns till revisorernas förfogande, men revisorerna
har bedömt de redovisade beloppen som skäliga. Revisorerna har
icke under någon revision haft kontakt med Wass utan blott med kassaförvaltaren.
Revisorerna har funnit räkenskaperna synnerligen noggrant och
samvetsgrant förda och bär på grund därav tillstyrkt ansvarsfrihet. Någon
instruktion för revisorerna har ej funnits, och frågan om eventuell skyldighet
att granska räkenskaperna beträffande de av Wass anordnade festerna
har aldrig varit på tal revisorerna emellan. Göthe kan icke finna att han i sin
egenskap av revisor hos förtroendenämnden varit skyldig att detaljgranska
inkomslverifikationerna beträffande nu ifrågavarande behållningar från festerna.

228

Avdelningschefen S. E. Englén uppgav: Han har av hemvärnstinget varit
utsedd till revisor av förtroendenämndens räkenskaper under ett tiotal år.
För revisorerna har icke funnits någon särskild instruktion, och de har fattat
sitt uppdrag så att revision skulle ske av förtroendenämndens räkenskaper
enligt kassaförvaltarens bokföring och verifikationer ävensom av de olika
förhållanden, som angives i det för revisionsberättelserna utarbetade tryckta
formuläret. Kassaredogöraren bär alltid varit närvarande vid revisionerna
men däremot i regel icke hemvärnsofficeren. Beträffande de av Wass till förtroendenämnden
överlämnade vinsterna från respektive fester på Kronobergshed
bär revisorerna icke funnit någon anledning att närmare undersöka
hur vinsterna uppkommit. Revisorerna har godtagit kassaredogörarens
inkomstverifikationer och funnit att de av Wass överlämnade beloppen varit
tillfredsställande. Det har icke revisorerna emellan ifrågasatts att de
kunde vara skyldiga att närmare undersöka huru vinsterna uppkommit. Vid
varje revisionstillfälle har revisorerna funnit räkenskaperna omsorgsfullt
förda och riktigt verifierade samt på denna grund tillstyrkt ansvarsfrihet.
Även om särskilda räkenskaper och verifikationer från festerna varit tillgängliga
iför revisorerna hade dessa likväl icke med ledning av sådana handlingar
kunnat upptäcka, att Wass använt vissa av verifikationerna för utbekommande
av medel från hemvärnets övningsanslag.

De ifrågavarande av Göthe och Englén undertecknade revisionsberättelserna
bär avfattats å ett av civilförvaltningen fastställt formulär med tryckt
text enligt följande:

Revisionsberättelse

(Hemvärnet)

Undertecknade av..........................utsedda att granska förtroendenämndens
för ......................förvaltning av gåvomedel för

tiden 1 juli 19. .—30 juni 19.. få efter verkställt uppdrag avgiva följande
revisionsberättelse.

1. Till fullgörande av vårt uppdrag ha vi verkställt fullständig siffergranskning
av räkenskaperna samt genomgått och granskat följande handlingar
och verkställt nedan angivna förrättningar:

2. Beträffande inkomster och utgifter samt behållningar av kontanter och
därmed jämförbara tillgångar hänvisas till efterföljande kassaredogörelse
med underbilagor, vars riktighet bestyrkes.

3. Materielredogörelse, varav tillkomst, avgång och behållning av gåvomateriel
framgår, bifogas (bil. 1; blankett FCF nr 380).

4. Av under den tid, revisionen omfattat, mottagna gåvor kan enligt vår
uppfattning ingen anses vara av natur att medföra särskild förpliktelse för
kronan eller vara främmande för hemvärnets verksamhet och uppgifter.
(Äro revisorerna av annan uppfattning strykes ovanstående, och revisorernas
uppfattning angives nedan.)

5. Beträffande förvaltningen och dispositionen av mottagna gåvor få vi
såsom vår uppfattning uttala följande:

229

6. Revisionen har givit upphov till följande erinringar:

7. Med anledning av vad under revisionen framkommit, anse vi oss böra
föreslå vidtagande av följande åtgärder:

.................. den ............................... 19......

Anm. I den män blanketten till revisionsberättelse ej erbjuder tillräckligt
utrymme, upprättas bilagor. Mera omfattande erinringar m m göras lämpligen
i särskild promemoria, som bilägges revisionsberättelsen.

Av revisionsberättelserna med därvid fogade kassaredogörelser och verifikationer
framgår:

1. Berättelsen för verksamhetsåret den 1 juli 1961—den 30 juni 1962,
dagtecknad den 15 augusti 1962. Den 20 juli 1961 har som behållning av
hemvärnsfesten 1961 bokförts 1 802 kronor 10 öre. Inkomstverifikationen å
beloppet består i bevis om insättning på förtroendenämndens postgirokonto.
Den 12 juni 1962 har som vinst av hemvärnsfesten 1962 bokförts 8 021
kronor 9 öre. Inkomstverifikationen utgöres av en den 12 juni 1962 dagtecknad
skrift från Wass till förtroendenämnden enligt vilken beloppet insatts
på nämndens bankkonto. I skriften har Wass tillika reserverat sig
för »ev räkningar, som kommer efter denna tidpunkt». Under punkten 1 i
revisionsberättelsen har angivits att hemvärnsgården i Kronobergshed besiktigats.
Erinran mot förvaltningen och dispositionen av mottagna gåvor
framställdes ej. Revisionen gav ej heller i övrigt upphov till någon erinran
och ansvarsfrihet tillstyrktes.

2. Berättelsen för verksamhetsåret den 1 juli 1962—den 30 juni 1963, dagtecknad
den 25 juli 1963. Den 10 januari 1963 har bokförts 1 000 kronor utgörande
iförskott inbetalat av en för hemvärnsfesten 1963 engagerad tivoliägare.
Inkomstverifikationen består i bevis om insättning å nämndens postgirokonto.
Erinran mot förvaltningen och dispositionen av mottagna gåvor
framställdes ej. Revisionen gav ej heller i övrigt anledning till någon erinran
och ansvarsfrihet tillstyrktes.

3. Berättelsen för verksamhetsåret den 1 juli 1963—den 30 juni 1964, dagtecknad
den 22 september 1964. Den 16 juli 1964 bär bokförts 6 980 kronor
såsom vinst av festen 1963. Inkomstverifikationen utgöres av kopia av ett
kvitto som nämndens kassaförvaltare utfärdat till Wass. Erinran mot förvaltningen
och dispositionen av mottagna gåvor framställdes ej. Revisionen
gav ej heller i övrigt anledning till någon erinran och anvarsfrihet tillstyrktes.

Det den 17 oktober 1964 av von Steyern meddelade beslutet i åtalsfrågan
innehåller: Vid revisionen den 25 juli 1963, omfattande räkenskapsåret den
1 juli 1962—den 30 juni 1963, bär icke förekommit något av beskaffenhet

230

att kunna föranleda någon anmärkning av revisorerna. Vid revisionen den
22 september 1964 hade redan polisutredning och åtal skett beträffande
Wass’ åtgöranden i samband med festerna på Kronobergshed, varför revisorerna
måste anses ha saknat anledning att i revisionsberättelsen beröra
dessa förhållanden. Vad angår revisionen den 15 augusti 1962, omfattande
räkenskapsåret den 1 juli 1961--den 30 juni 1962, har väl revisorerna funnit
och i kassaredogörelse antecknat att som inkomster förelegat vinster från
hemvärnsfester på tillhopa 9 823 kronor 19 öre samt som inkomstverifikationer
utan annan prövning än allmän bedömning av beloppens sannolikhet
godtagit, för festen 1961 postgirotalong utvisande att Wass på förtroendenämndens
postgirokonto insatt 1 802 kronor 10 öre och för festen 1962 ett
av Wass undertecknat reversal å 8 021 kronor 9 öre, men enär revisorerna,
som icke erhållit någon instruktion eller annan anvisning om revisionens
omfattning än vad som framginge av tryckta formulär till revisionsberättelse,
uppfattat sitt uppdrag så att det icke innefattade skyldighet att granska
räkenskaper för anordnade ifester, kan deras underlåtenhet att i revisionsberättelsen
göra anmärkningar beträffande ifrågavarande inkomstposter
icke anses böra föranleda ansvar för tjänstefel.

I sitt yttrande den 2 mars 1965 anförde försvarets civilförvaltning: Civilförvaltningen
anser att revisionen i förevarande fall borde ha skett på ungefär
följande sätt. Efter konstaterande att allenast nettobehållningarna från
hemvärnsfesterna redovisats, borde påpekande därom ha gjorts och direktiv
lämnats om hur bokföringen framdeles borde vara ordnad. Därvid borde
ha framhållits, att såväl inkomster som utgifter skall bokföras post för post
och dag för dag — jfr 6 § bokföringslagen. Av särskild vikt är det att kvitton
på mottagna inbetalningar utskrives med kopia, vilken kvarsitter såsom inkomstverifikation.
När det uppdagats att räkenskaperna icke lämnat upplysning
om faktiska inkomster och utgifter för hemvärnsfesterna, borde särskilda
åtgärder ha vidtagits för att konstatera riktigheten av bokföringen.
Revisorerna bär anfört, att det icke funnits någon instruktion för dem. Härtill
må framhållas, att det ligger i sakens natur att en revisors granskning
icke bör begränsas av detaljerade direktiv eller instruktioner. Detta har indirekt
även kommit till uttryck i det av civilförvaltningen fastställda formuläret
till revisionsberättelse, där det under punkten 1 lämnats plats för en
närmare redogörelse för bl. a. vilka handlingar som granskats. Civilförvaltningen
vill peka på att revisorerna synbarligen icke i enlighet med civilförvaltningens
föreskrifter den 22 juni 1948 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret avd. A, TLA, 1948 nr 39) och den 8 maj 1956 (TLA 1956 nr 21)
årligen inom en månad efter det årssammanträde hållits till rikshemvärnsohefen
insänt revisionsberättelse för närmast föregående verksamhetsår.
Enligt civilförvaltningens åsikt är det av vikt att hemvärnets gåvomedel förvaltas
och kontrolleras på ett sådant sätt att garantier skapas för dem som
stöder hemvärnet att medlen helt kommer till användning på avsett sätt.

231

Gällande föreskrifter är, såvitt civilförvaltningen kan finna, tillfredsställande
härvidlag. Civilförvaltningen ifrågasätter, om icke för myndigheter och
organ, som har att utse revisorer med uppgift att revidera hemvärnets gåvomedel,
bör framhållas vikten av att till revisorer utses personer med erforderlig
kompetens och att revisionen icke endast skall innefatta kassakontroll
utan även granskning av räkenskapernas innehåll, d. v. s. förvaltningen av
medlen. Civilförvaltningen vill emellertid framhålla, att om förevarande revision
innefattat jämväl granskning av inkomster och utgifter från hemvärnsfesterna
hade revisorerna troligen icke kunnat konstatera, att statsmedel
obehörigen tillskjutits, enär detta förhållande icke hade framgått av
räkenskaperna. Civilförvaltningen anser icke att man av revisorerna kan
kräva, att de skall ha sådan insikt i gällande komplicerade ersättningsbestämmelser,
att det funnits fog för dem att göra närmare undersökning om
varför inga kostnader för funktionärer uppkommit.

Rikshemvärnschefen anförde i förutnämnda yttrande den 1 juli 1965: Revisionsberättelse
har insänts till hemvärnsstaben för tiden den 1 juli 1961—
den 30 juni 1962. Av den kan icke utläsas att några oegentligheter förekommit
under räkenskapsåret. Detsamma gäller revisionsberättelserna för den
1 juli 1962—den 30 juni 1963 och den 1 juli 1963—den 30 juni 1964, som
icke blivit insända till hemvärnsstaben. Härav synes framgå, att central
granskning av enbart revisionsberättelserna ur revisionssynpunkt icke har
något större värde. För effektiv revision fordras tillgång till med sådant arbete
erfaren personal — sådan finns icke vid hemvärnsstaben. Om en effektivare
revision anses erforderlig synes därför nödvändigt, att samtliga räkenskapshandlingar
insänds till civilförvaltningen för att där granskas. Vid
bedömande av frågan om revisionen av här ifrågavarande medel bör beaktas,
att hemvärnsområdenas antal är omkring 1 100 och att de vid ett hemvärnsområde
förvaltade medlen ofta är av ringa storlek. Med hänsyn härtill och
till den ökade arbetsbelastning och de större kostnader, som den ovan ifrågasatta
effektiviseringen av revisionen beträffande hemvärnets gåvomedel
skulle komma att medföra, synes nu gällande bestämmelser i ärendet tillsvidare
icke böra ändras. Rikshemvärnschefen anser dock, såsom civilförvaltningen
ifrågasätter i sitt yttrande, att för myndigheter och organ, som
har att utse revisorer med uppgift att revidera hemvärnets gåvomedel, bör
framhållas vikten av att till revisorer utses personer med erforderlig kompetens
och att revision icke endast skall innefatta kassakontroll utan även
granskning av räkenskapernas innehåll, d. v. s. förvaltningen av medlen.
Detta bör göras av civilförvaltningen i anslutning till av förvaltningen utfärdade
föreskrifter rörande mottagande, förvaltning och redovisning av gåvor
till hemvärnet.

Militieombudsmannen uttalade i beslut den 2 november 1965 följande.
Cenom generalorder nr 3871 den 25 oktober 1951 med bestämmelser an -

232

gående hemvärnets representations- och verkställande organ (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret avd. B, TLB, 1951 nr 87) har föreskrivits
dels i mom. 13 att försvarsområdets förtroendenämnd åligger att förvalta sådana
försvarsområdets allmänna hemvärn tillhöriga tillgångar och anläggningar,
vilka icke bekostas med statsmedel och icke förvaltas av hemvärnsområde,
dels ock i mom. 16 att revision av förvaltningen av i mom. 13
avsedda tillgångar och anläggningar verkställes minst en gång årligen av
två revisorer. Enligt föreskrifter meddelade av försvarets civilförvaltning
den 22 juni 1948 (TLA 1958 nr 39) och den 8 maj 1956 (TLA 1956 nr 21)
skall vederbörande revisorer årligen inom en månad efter det förtroendenämndens
årssammanträde hållits till rikshemvärnschefen avgiva revisionsberättelse
för närmast föregående verksamhetsår.

Utredningen i ärendet visar följande. Direktören Göthe och avdelningschefen
Englén har i egenskap av revisorer granskat förtroendenämndens
inom Kalmar—Växjö försvarsområden, Kronobergsdelen, förvaltning av gåvomedel
in. in. under tiden den 1 juli 1961—den 30 juni 1964. Av upprättade
revisionsberättelser framgår att bland inkomstposterna i nämndens
räkenskaper upptagits behållning av årliga hemvärnsfester å Kronobergshed,
nämligen för verksamhetsåret den 1 juli 1961—den 30 juni 1962 1961
års fest 1 802 kronor 10 öre och 1962 års fest 8 021 kronor 9 öre, för verksamhetsåret
den 1 juli 1962—den 30 juni 1963 1963 års fest 1 000 kronor
samt för verksamhetsåret den 1 juli 1963—den 30 juni 1964 1963 års fest
6 980 kronor. Som verifikationer beträffande nämnda inkomstposter godtog
revisorerna bevis om insättning på förtroendenämndens postgirokonto, reversal
av hemvärnsofficeren Wass och kopia av kvitto som nämndens kassaförvaltare
utfärdat till Wass. Någon anmärkning mot förvaltningen under
ifrågavarande verksamhetsår framställdes icke av revisorerna. Revisionsberättelserna
för verksamhetsåren 1962—1963 och 1963—1964 har icke avgivits
till rikshemvärnschefen.

Även om ovanberörda bestämmelser angående revision av förtroendenämnds
förvaltning icke innehåller närmare anvisningar om hur revisionen
skall tillgå, torde det vara tydligt att den är avsedd att utgöra en allsidig
kontroll av nämndens verksamhet i förevarande hänseende. Något
skäl att antaga att revisorernas uppgift skulle vara begränsad till exempelvis
siffergranskning av förda räkenskaper finnes icke. I det formulär
till revisionsberättelse som försvarets civilförvaltning fastställt förutsättes
också att dylik granskning endast utgör ett led i revisionen och att revisorerna
i övrigt bl. a. skall uttala sin uppfattning beträffande förvaltningen
och dispositionen av mottagna gåvor.

Med utgångspunkt från angivna omfattning av revisorernas uppgift hade
ifrågavarande inkomstposter i första hand bort föranleda en närmare undersökning
av de inlevererade penningmedlens karaktär. Därest fråga varit
om gåva — t. ex. så att enskilda personer på eget initiativ anordnat

233

fester i syfte att gynna hemvärnet och därefter skänkt uppkommen behållning
till förtroendenämnden — hade det uppenbarligen ej kunnat fordras
redovisning av hur behållningen uppkommit. I förevarande fall har
emellertid medlen härflutit från fester som arrangerats av hemvärnsofficeren
med stöd av ett den 20 mars 1959 av nämnden utfärdat bemyndigande
för honom »att anordna de fester, lotterier in. m. han anser lämpligt
för att stärka förtroendenämndens ekonomi». Eftersom sålunda inkomstposterna
avsåg resultatet av en på nämndens uppdrag bedriven verksamhet,
skulle nämnden rätteligen genom hemvärnsofficerens försorg ha
erhållit fullständig redovisning för denna. I en sådan redovisning borde ha
upptagits för varje dag post för post dels intäkter av skilda slag, såsom
entréavgifter, försålda lotter etc., och dels gjorda utgifter. Till redovisningen
borde ha fogats verifikationer. Beträffande dessa må framhållas att, såsom
civilförvaltningen anfört, det är av särskild vikt att kvitto på mottagen
inbetalning, exempelvis av funktionär inlevererade medel, utskrives
med kopia, vilken bevaras som inkomstverifikation.

I enlighet med det anförda hade det ålegat revisorerna att avfordra förtroendenämnden
redovisning beträffande de av ifrågavarande inkomstposter
som ej avsett endast förskottsinbetalning och, om fullständig och överskådlig
redovisning icke tillhandahållits, framställa anmärkning med angivande
av hur denna bort vara beskaffad. Genom att som verifikationer
till berörda poster godtaga handlingar, vilka allenast utvisat att uppgivna
behållningar av festerna kommit förtroendenämnden till handa, har följaktligen
revisorerna eftersatt sin skyldighet med avseende å utförda revisioner.
Såsom framgår av det ovan sagda har de jämväl till viss del åsidosatt
sin plikt att inom viss tid avgiva revisionsberättelse till rikshemvärnschefen.
Denne har å sin sida underlåtit att sedan nämnda tid förflutit infordra
felande revisionsberättelser, vilket självfallet borde ha skett.

Det är givetvis av stor betydelse att de som betrotts med att revidera förtroendenämnds
förvaltning fullgör sitt uppdrag på sådant sätt att garantier
skapas för att medel avsedda att stödja hemvärnet också kommer detta
till godo och att det vid förvaltningen överhuvud går rätt till. Uteslutas
kan väl ej att omsorgsfullt utförd revision i förevarande fall kunnat avslöja
brister eller åtminstone för framtiden motverka uppkomsten av sådana.
Med hänsyn till omständigheterna låter jag emellertid bero vid vad
i saken i denna del förekommit.

Vad angår det förhållandet att förhör med revisorerna icke hållits vid
förundersökningen rörande de redovisade behållningarna av hemvärnsfesterna
har landsfogden von Steyern förutsatt att revisorerna icke kunnat
lämna upplysningar av betydelse för förundersökningen. Eftersom festerna
anordnats efter bemyndigande av förtroendenämnden och behållningarna
upptagits i nämndens av revisorerna granskade räkenskaper, synes
det uppenbart att von Steyern bort utgå från en motsatt förutsättning. Att
—G50H6. Militieombudsmannens ämbelsberättelse

234

Wass uppgivit att någon revision icke förekommit, borde närmast ha föranlett
von Steyern att kontrollera uppgiften men desisutom att misstänka
revisorerna för tjänstefel, von Steyerns förklaring att han icke ansett det
ankomma på revisorerna att granska räkenskaper från festerna, vilka av
förtroendenämnden överlämnats åt Wass personligen att skötas så som
han ansåge lämpligt, torde svårligen vara förenlig med att von Steyern i
åtalsbeslutet beträffande Wass bl. a. prövat om denne tillgodogjort sig
någon del av behållningarna. Därest anordnandet av festerna varit att betrakta
såsom Wass’ ensak, hade ju överhuvud icke något krav på redovisning
till förtroendenämnden kunnat uppställas.

På grund av vad sålunda upptagits finner jag det anmärkningsvärt att
von Steyern icke låtit höra revisorerna och meddelat beslut i åtalsfrågan
beträffande dem.

Med det anförda är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Avskrift av militieombudsmannens beslut tillställdes Göthe, Englén, von
Steyern, förtroendenämnden, rikshemvärnschefen och försvarets civilförvaltning.

15. Fråga om åtgärder mot bruket av svordomar inom krigsmakten

I en den 21 april 1964 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skritt anförde värnpliktige personalvårdsassistenten Thorsten Weberup:
Han har vid utryckningen från första tjänstgöringen den 5 maj 1964 tjänstgjort
tjorton månader, därav åtta såsom värnpliktig personalvårdsassistent
vid garnisonen i Linköping. Under hela värnpliktstjänstgöringstiden har
Weberup frapperats av i hur stor utsträckning det anses som nödvändigt
och nästan rekommendabelt från såväl värnpliktigas som befäls sida att i
samtal, orienteringar och ordergivningar använda ett mycket grovt språk
med riklig förekomst av såväl svordomar som andra råa ord. Weberup anser
att man bör beakta att detta icke blott är tjänstefel jämlikt kap. 6 mom.
11 tjänstereglementet för krigsmakten utan även i hög grad har en negativinverkan
på kvalitén av de värnpliktigas språk efter värnpliktstiden. Personalvårdens
uppgift »att stärka och vidmakthålla en god anda inom krigsmakten»
försvåras uppenbarligen till följd av det nuvarande språkbruket.
1 en eventuell krigssituation synes det dessutom vara till direkt skada om
svordomar skall behöva användas för att order skall bli utförda. Till detta
kommer att krigsmakten i detta stycke enligt Weberups mening felaktigt
utnyttjar sina stora möjligheter att fostra de värnpliktiga och, i stället för
att trämja, motverkar bibehållandet av vårt kristna kulturarv.

Sedan militieombudsmannen hemställt om chefens för försvarsstaben yttrande
med anledning av innehållet i skriften anförde denne i en den 2 de -

235

cember 1964 inkommen skrivelse: Svordomar och andra liknande uttryckssätt
användes otvivelaktigt av många anställda och värnpliktiga inom krigsmakten.
Samma är förhållandet inom andra områden av samhällslivet.
Huruvida denna användning är vanligare inom krigsmakten eller på arbetsplatser
utom krigsmakten kan icke avgöras. Det vanliga torde dock vara
att de värnpliktiga förvärvat vanan att använda svordomar före inryckningen.
Befäl och andra arbetsledare inom krigsmakten bör främja en allmän
ungdomsfostran och goda seder, till vilka hör ett vårdat språkbruk,
något som framhålles både i reglementen och i befälsutbildning m. m. Att
betrakta användningen av svordomar m. m. som tjänstefel torde icke vara
lämpligt. Bruket av svordomar m. m. bör undvikas men det måste anses
helt och hållet vara en allmän uppfostrings- och umgängesfråga, där envar
bör visa prov på omdöme i sin kontakt med andra människor.

Weberup, som bereddes tillfälle att taga del av yttrandet, har ytterligare
anfört följande. Enligt Weberups mening är det icke adekvat att
jämföra utbildningen av värnpliktiga med verksamheten på arbetsplatser i
största allmänhet. Krigsmakten är i mycket en läroanstalt med välutbildade
lärare, därav ett stort antal med högskoleexamen. Inom utbildningssektorn
i övrigt är det synnerligen sällsynt, att svordomar eller dylikt användes
i talet. Konsten att kunna undvika grova uttryckssätt har de flesta
lärt sig före värnpliktstjänstgöringen, men det nuvarande språkbruket
inom krigsmakten snarare undergräver än stärker denna förmåga. Att befäls
och övriga arbetsledares språkfostrande uppgift står omnämnd i reglementen
eller beröres vid befälsutbildning är enligt Weberups mening icke
tillfyllest för att skapa ett bättre språkbruk inom krigsmakten. Här hjälper
det säkerligen icke med vare sig anföranden eller informationsfilmer.
Exemplets makt är den mäktigaste faktorn, varför befälsdisciplinen på området
bör skärpas, samtidigt som förekommande bestämmelser aktualiseras
och överträdelser påtalas. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 6 maj 1965 till chefen för försvarsstaben
följande.

I kap. 6 mom. 11 tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives att svordomar
och råa ord icke bör användas i krigsmans tal.

Denna föreskrift är tydligen icke utformad som ett förbud mot användningen
av vissa uttryck utan som en uppmaning till iakttagande av ett vårdat
uttryckssätt. Med hänsyn härtill grundlägger föreskriften icke en tjänsteplikt,
vilkens åsidosättande i och för sig medför ansvar för tjänstefel.
Ett yttrande som riktas mot annan krigsman kan emellertid bestraffas som
missfirmelse eller oskickligt beteende, och den omständigheten att i yttrandet
ingår svordomar har då sin givna betydelse. Förekomsten av svor -

236

domar i ett sådant yttrande är stundom helt avgörande för att yttrandet
skall kunna karaktäriseras som förgripligt men utgör måhända oftast en
bidragande orsak till bedömningen, i det att ett även eljest olämpligt uttryck
därigenom törstärkes. Också i andra fall kan användningen av svordomar
medverka till att ett beteende finnes vara brottsligt. Den som t. ex. uttalar
sig i en situation, i vilken på grund av gällande föreskrifter eller enligt sakens
natur ett värdigt uppträdande är särskilt angeläget, torde genom att
blanda in svordomar i sitt tal kunna anses ha åsidosatt sin tjänsteplikt och
sålunda ha gjort sig skyldig till tjänstefel.

Av det anförda framgår att i ett flertal fall bruket av svordomar faller
inom det straffbara området. Eftersom krigsmaktens verksamhet i fred till
stor del går ut på utbildning och undervisning, kan det med visst fog
ifrågasättas om ej ytterligare fall borde hänföras dit. Liksom det torde
åligga lärare i en civil skola att vid undervisningen använda ett vårdat
språk skulle sålunda en motsvarande tjänsteplikt åläggas dem som inom
krigsmakten har att ombesörja undervisning. Förhållandena är emellertid
icke jämförbara. En värnpliktig som fullgör militärtjänstgöring har i allmänhet
dessförinnan avslutat sin skolgång och under någon tid varit i yrkesarbete,
och den militäre instruktören utför endast en mindre del av sina
uppgifter i vanlig lektionssal och är i övrigt verksam tillsammans med de
värnpliktiga på övningsplatser av olika slag. Svårigheten att åstadkomma
en lämplig gräns för en vidgad kriminalisering synes därför vara så stor
att den enda praktiskt möjliga lösningen vore ett generellt förbud mot användning
av svordomar. Och att varje svordom, oavsett de omständigheter
under vilka den fällts, skulle medföra ansvar, kan givetvis icke ifrågakomma.

Otvivelaktigt är emellertid att användningen av grovt och ovårdat språk
i tjänstesammanhang på många verkar mycket stötande och, i enlighet
med uppmaningen i ovannämnda reglementsföreskrift, bör undvikas. Eftersom
befälets sätt att uttrycka sig i stor utsträckning torde vara tongivande,
synes motverkan av ifrågavarande osed i första hand böra ske
vid utbildningen av de skilda befälskategorierna. I denna utbildning ingår
även undervisning i s. k. allmänbildande ämnen och det förefaller naturligt
att därvid även inskärpes betydelsen av ett vårdat språk. Enligt min mening
skulle det vara av värde om de som har att leda befälsutbildning erinrades
härom.

Med det anförda är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Weberup.

* *

237

Överbefälhavaren har i skrivelse den 19 maj 1965 till underlydande chefer
och militära myndigheter understrukit vikten av att bruket av svordomar
undvikes under tjänsteutövning. Vid skrivelsen var fogad avskrift av militieombudsmannens
ovannämnda skrivelse.

16. Vissa vid inspektioner gjorda iakttagelser

I skrivelse till överbefälhavaren den 10 december 1965 anförde militieombudsmannen
följande.

Vid mina inspektioner av krigsmaktens förband, skolor och övriga avdelningar
uppmärksammas fel av skilda slag. I allmänhet förekommer ett fel
icke i större omfattning. Vissa sådana har emellertid kunnat iakttagas vid
ett mycket stort antal inspektionstillfällen och i en del fall till och med vid
två på varandra följande inspektioner av samma avdelning. Beträffande några
av de oftast återkommande inspektionsiakttagelserna må anföras följande.

Inredning av förvaringsrum i militärhäkte

Enligt av försvarets sjukvårdsstyrelse den 21 augusti 1950 meddelade hygieniska
föreskrifter rörande militärhäkten (Tjänstemeddelanden från försvarets
sjukvårdsstyrelse nr 6/1950) skall cell i arrestbyggnad vara försedd
med bl. a. stol med ryggstöd. Föreskriften om ryggstöd lär ha tillkommit
i syfte att förhindra att den intagne nödgas anlita en stundom kylig vägg
om han vill ha stöd för ryggen. För att ryggstödet skall fylla sin funktion
måste det, såsom framhållits av medicinsk expertis, ha sådan höjd att det
når upp till skulderbladen.

Vid mina besök i militärhäkten har ofta iakttagits alt i cell endast funnits
en pall eller stol med alltför lågt ryggstöd. Ändring har regelmässigt
utlovats, men trots detta har ibland vid senare inspektion av samma avdelning
enahanda missförhållande konstaterats.

Straffarrestants rätt till läsning

Enligt 43 § militära rättsvårdskungörelsen må straffarrestant för läsning
inneha eller, därest så kan ske, på begäran erhålla bibel, psalmbok och
skrifter av tjänstenatur samt, efter prövning av den som har uppsikt över
häktet, andra lämpliga böcker som icke väsentligen har karaktär av nöjeseller
förströelselitteratur. Förbandschef äger sålunda medge arrestant att
läsa exempelvis biografier och reseskildringar, vilka i allmänhet torde vara
att hänföra till lämpliga böcker i stadgandets mening.

Vid samtal med arrestanter och eljest i samband med besök i arrestlokaler
har jag erfarit att rätten till läsning endast sällan varit känd av arrestanterna.
Ofta har ej heller föreståndaren för häktet haft erforderlig kännedom

238

i detta hänseende, vilket utan tvivel kan ha lett till att arrestanter betagits
möjlighet att utnyttja ifrågavarande rättighet. Med anledning härav har
jag brukat framhålla lämpligheten av att avskrift av 43 § militära rättsvårdskungörelsen
finnes anslagen i varje cell.

Redovisning å kompletterande kvalifikationskort av enskilt samtal
med värnpliktig

Kvalifikationskort upprättas vid inskrivningsförrättningarna och avser
att ge upplysningar rörande de värnpliktigas yrkesutbildning, skolutbildning,
intressen och önskemål m. m. Dessa upplysningar är av vikt för urvalsverksamheten
(fördelningen på utbildningslinjer). Överbefälhavaren har
den 2 maj 1960 meddelat allmänna bestämmelser för urval och fördelning av
värnpliktiga i samband med inryckning till första tjänstgöring och för handhavande
av kvalifikationskort (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1960 avd. B nr 32; tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1960 avd. B nr
29; flygvapenorder 1963 avd. A nr 25; jfr Ast/Utb 25/9 1963 nr 104). Enligt
bemyndigande av överbefälhavaren har militärpsykologiska institutet utfärdat
instruktion för ifyllande av kompletterande kvalifikationskort och för
enskilt samtal (MPI 5/9 1963, nr 104: U: 2). Enligt de angivna bestämmelserna
skall snarast och senast 30 dagar efter inryckningen de värnpliktiga
ifylla kompletterande kvalifikationskort samt kompanichef eller plutonchef
(motsvarande) ha ett enskilt samtal med varje värnpliktig. Syftet
är att få klarhet om de förändringar som efter inskrivningstillfället skett
i de värnpliktigas civila kvalifikationer m. m. och, såvitt rör samtalet, dessutom
att möjliggöra en mera personlig kontakt mellan den värnpliktige och
hans chef. Efter samtalet skall samtalsledaren å kortet nedskriva en sammanfattning
av sina intryck, angiva eventuellt förslag om den värnpliktiges
överförande till annan utbildningslinje (motsvarande) samt anteckna andra
synpunkter av vikt som framkommit.

Vid företagen granskning av kompletterande kvalifikationskort har i åtskilliga
fall iakttagits att enskilda samtal antingen icke redovisats å korten
eller ägt rum vid senare tidpunkt än som föreskrivits. I vissa fall har redovisningen
av samtalen varit alltför knapphändig. Det synes ej minst ur personalvårdssynpunkt
vara av vikt att de enskilda samtalen kommer till stånd
inom föreskriven tid och redovisas i den ordning som angivits i föreskrifterna.

Kontroll av handbrandsläckningsmateriel

I Tekniskt meddelande nr 1/1955 har fortifikationsförvaltningen föreskrivit
att handbrandsläckare årligen skall kontrolleras (kontrollvägas). Släckare
skall vara plomberad. Efter användning eller då plomberingen eljest
brutits (läckage konstaterats) skall släckaren omedelbart kontrollvägas, i
förekommande fall påfyllas samt ånyo plomberas. Enligt fortifikationsförvaltningens
i juli 1962 utgivna brandförsvarsmeddelande nr B: 3 (jfr med -

239

delande nr B: 4 i november 1963) skall vid kontroll och omladdning av
handbrandsläckare på släckaren antecknas datum för åtgärden samt namn
eller signatur på den som utfört arbetet; för angivna anteckningar skall användas
en av ämbetsverket fastställd självhäftande etikett som skall fästas
på släckaren.

Med hänsyn till vikten av att en effektiv brandberedskap upprätthålles
har jag vid mina inspektioner låtit undersöka, huruvida de sålunda anbefallda
kontrollåtgärderna vidtagits. Det har därvid visat sig att brister i
kontrollen av ett eller annat slag förelegat i ett mycket stort antal fall.

Inbrottsskydd för svets- och skäraggregat

I tjänstemeddelande från chefen för försvarsstaben den 13 mars 1963
(Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1963 avd. B nr 14, tjänstemeddelanden
rörande sjöförsvaret 1963 avd. B nr 17 och flygvapenorder 1963
avd. B nr 49) har givits föreskrifter i syfte att förhindra att svets- och skäraggregat
från militära verkstäder m. m. kommer till användning vid inbrott.
Av denna anledning bör, anföres i föreskrifterna, svets- och skäraggregat
för skärning med gas förvaras på sådant sätt att de icke blir lättillgängliga
för stöld. I föreskrifterna lämnas anvisningar på fyra olika förvaringssätt
för skärbrännare, regulatorer och slangar med tillbehör. Det av dessa förvaringssätt
som betecknats såsom enklast (punkt 4) innebär att blandningsrör
med munstycke bortskruvas från brännarhandtaget och förvaras
inbrottsskyddat. Under rubriken »Skyddsåtgärder» föreskrives vidare: Vid
arbetets slut för dagen bortskruvas blandningsröret och förvaras i utrymme
som har inbrottsskydd med hållfasthet motsvarande »grovt våld» (se Handbok
i inbrottsskydd s. 11:3). I de fall resurserna så medger, bör blandningsrör
förvaras i säkerhetsskåp eller i utrymme med motsvarande motståndskraft.
Brännare, slangar och regulatorer i förråd förvaras på motsvarande
sätt. Komplett utrustning i låda får icke kvarlämnas på arbetsplats
utan skall, då den icke är i bruk, förvaras i inbrottsskyddat förvaringsrum.

I anslutning härtill må återges nedanstående avsnitt ur ett yttrande som
på min begäran avgivits av chefen för försvarsstaben beträffande föreskrifternas
innebörd.

För skärning med gas användes vanligen särskilt konstruerad skärbrännare,
men även kombinerade brännare för både svetsning och skärning förekommer.
Dessutom finnes möjlighet att med vanlig svetsbrännare företaga
skärning även om detta förfaringssätt kräver längre tid än vid användning
av skärbrännare. Av denna anledning har i föreskrifterna punkt 4 beträffande
materielens förvaring endast utsatts att »blandningsrör med munstycke
bortskruvas från brännarhandtaget och förvaras inbrottsskyddat».
Avsikten är sålunda att blandningsrör med munstycke skall bortskruvas
och förvaras inbrottsskyddat vid arbetets slut för dagen oavsett om brännaren
är avsedd för skärning eller svetsning eller den är en kombination av
båda.

240

Alltsedan ifrågavarande föreskrifters tillkomst har jag sökt göra mig underrättad
om efterlevnaden av desamma. I åtskilliga fall har därvid konstaterats
att föreskrifterna helt eller delvis åsidosatts. Stundom har iakttagna
brister berott på oriktig tolkning av föreskrifterna. Som exempel härpå kan
nämnas fall i vilka de ansetts gälla endast i fråga om skär utrustning; på
grund av ett sådant fall infordrades ovannämnda yttrande. Det har även
förekommit att föreskrifterna varit helt okända för berörd personal. Särskilt
anmärkningsvärt är detta förhållande då personalen haft att undervisa i
tygförvaltningstjänst.

De berörda inspektionsiakttagelserna har, liksom eljest vid mina inspektioner
gjorda anmärkningar, protokollförts och delgivits vederbörande chef.
I allmänhet har dessutom yttrande infordrats från såväl chefen som den
närmast ansvarige. Av yttrandena framgår att förekomna fel berott på förbiseende,
bristande kännedom om gällande bestämmelser, oklarhet i fråga
om ansvarsfördelningen eller liknande omständigheter. Däremot ger varken
yttrandena eller andra för mig kända förhållanden någon förklaring till de
ifrågavarande felens höga frekvens.

Oavsett anledningen därtill torde den rikliga förekomsten av de nämnda
felen få anses otillfredsställande. Vid ett ytligt betraktande av det fel som
förekommit i ett särskilt fall kan det visserligen sägas att någon påtaglig
olägenhet icke inträffat. Även risken för person- eller egendomsskador måste
emellertid beaktas. Och åsidosättandet av bestämmelser som tillerkänner
den enskilde förmåner eller meddelats för personalens ändamålsenliga utnyttjande
kan åtminstone pa längre sikt medföra konsekvenser av allvarlia
art. 6

Vad sålunda anförts har jag härmed velat bringa till Eder kännedom för
den åtgärd Ni kan finna erforderlig.

REDOGÖRELSE FÖR FRAMSTÄLLNING
TILL KONUNGEN

Fråga om införande av möjlighet för domstol att till annan domstol
överflytta mål angående klagan över beslut i disciplinmål eller

ersättningsmål

Ämbetsberättelsen till 1964 års riksdag innehåller (s. 218 ff) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 11 mars 1963 till Konungen avlåten
framställning, vari ifrågasattes införande av möjlighet för domstol att till
annan domstol överflytta mål angående klagan över beslut i disciplinmål
eller ersättningsmål. I skrivelsen anfördes bl. a. följande.

I 19 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken stadgas att om allmänt åtal
upptagits av viss domstol och även annan domstol är behörig, äger den
förra domstolen, om synnerliga skäl är därtill, på framställning av åklagaren
förordna att målet skall överflyttas till den senare domstolen. Detta stadgande
är tillämpligt även i militära mål och är i dessa av stor betydelse.
Emellertid saknas möjlighet att använda överflyttningsinstitutet i vissa slag
av mål. I detta avseende är först och främst att märka de militära brottmål
som rör klagan över beslut i disciplinmål. Enligt 77 § militära rättegångslagen
skall sådan klagan upptagas av domstolen för den avdelning av krigsmakten
vid vilken målet avgjorts. Om beslutet angår ämbetsbrott skall
dock, jämlikt 78 § samma lag, talan i vissa fall föras hos hovrätt. I ifrågavarande
mål finnes sålunda endast en behörig domstol, och med hänsyn till
instansordningen torde det icke kunna ifrågakomma att göra ändring i
detta förhållande såvitt avser själva anhängiggörandet av klagomålet. Däremot
synes det icke behöva möta avgörande betänkligheter att låta domstol
som rätteligen upptagit målet förordna om överflyttning till annan domstol.
I de fall då klagan upptages omedelbart av hovrätt föreligger emellertid
uppenbarligen ej behov av överflyttningsmöjlighet. Beträffande övriga mål
synes vad tidigare framhållits om överflyttningsinstitutets betydelse gälla
i full utsträckning. En andra grupp av mål, i vilka överflyttning ej kan ske,
är mål som avser talan mot beslut i ersättningsmål. Också dylik klagan upptages,
jämlikt 77 och 78 §§ militära rättegångslagen, av domstolen för den
avdelning, vid vilken målet avgjorts, eller i vissa fall omedelbart av hovrätt.
En vidgad möjlighet alt förordna om överflyttning synes böra gälla
även dylika mål i den mån de liandlägges av underrätt. Den bestämmelse
som erfordras för att möjliggöra överflyttning av mål angående klagan
över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål synes lämpligen böra utfor -

242

mas i nära anslutning till stadgandet i 19 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
Bestämmelsen kan förslagsvis införas som ett andra stycke i 77 §
militära rättegångslagen.

Vad militieombudsmannen föreslagit i framställningen har beaktats genom
en efter beslut av 1965 års riksdag med anledning av proposition nr
20 utfärdad lag den 19 mars 1965 (SFS nr 42) om ändrad lydelse av 77 §
militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472). Lagändringen har trätt
i kraft den 1 juli 1965.

REDOGÖRELSE FÖR YTTRANDEN TILL
KONUNGEN OCH RIKDAGSUTSKOTT

1. Yttrande till Konungen över en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria med förslag om begränsning av forum privilegiatum

Genom remiss den 25 februari 1965 beredde Kungl. Maj :t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över en inom justitiedepartementet utarbetad
promemoria med förslag om begränsning av forum privilegiatum
vid talan angående ämbetsbrott. Med anledning härav avgav militieombudsmannen
den 22 april 1965 följande yttrande.

I promemorian föreslås att gällande regler om särskilt forum för upptagande
av mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott,
forum privilegiatum, skall upphävas för flertalet fall och bibehållas endast
i fråga om två begränsade grupper ämbetsmän. Den ena gruppen, bestående
av justitiekanslern, riksåklagaren, riksdagens ombudsmän och dem som
utövar något av dessa ämbeten samt hovrättsdomare, skall enligt förslaget
ha forum i högsta domstolen, och den andra gruppen, som utgöres av domare
i häradsrätt, rådhusrätt, ägodelningsrätt och expropriationsdomstol
samt konkursdomare, inskrivningsdomare och ägodelningsdomare, skall ha
forum i hovrätt. Frågan om forum för statsråd, justitieråd och regeringsråd
behandlas icke i promemorian.

Vad i promemorian anförts som motiv för förslaget att i flertalet fall avskaffa
forum privilegiatum synes övertygande. Med det stora antal ämbetsmän,
för vilka sådant forum för närvarande gäller, framstår det ur olika
synpunkter som otillfredsställande att mål angående ämbetsbrott icke
handlägges i samma ordning som andra mål. Något hinder att även mål av
förstnämnda slag upptages till prövning av underrätt som första instans
kan under nutida samhällsförhållanden icke anses föreligga. En följd av
att underrätt kommer att utgöra första instans blir emellertid att målet icke
på talan av ämbetsmannen kan fullständigt prövas i högsta domstolen med
mindre prövningstillstånd meddelats. Då sådan begränsning i fråga om
möjligheten att få mål prövat av högsta domstolen icke gäller i mål, vilket
upptagits av hovrätt som första instans, torde en viss försämring i ämbetsmannens
rättsläge inträda. Men enligt förslaget skall, liksom hittills, åtal
kunna anställas endast av särskilt kvalificerad åklagare, och med hänsyn
härtill kan berörda försämring knappast anses vara av den betydelse att
den påkallar undantag i bestämmelserna om prövningstillstånd.

Ett bibehållande av forum privilegiatum bör, såsom i promemorian fram -

244

hållits, förekomma endast i den mån det kan motiveras på rationella grunder.
Såvitt angår domare vid allmän domstol föreligger otvivelaktigt bärande
skäl för en särställning i forumhänseende. Med hänsyn till justitiekanslerns
och riksdagens ombudsmäns konstitutionella ställning med uppgift
att övervaka bl. a. domare är det givet att forum privilegiatum bör
gälla även för dem. Beträffande riksåklagaren förefaller saken mera tveksam.
Därest han sasom hittills icke skall ha vare sig övervakningsplikt i
förhållande till domare eller åtalsrätt beträffande ämbetsbrott av domare
vid allmän domstol, torde kunna ifrågasättas om någon särställning i forumhänseende
är motiverad för hans del.

Av promemorian framgår att förslaget att högsta domstolen skall vara
forum för justitiekanslern och riksdagens ombudsmän utgör ett provisorium
i avbidan på prövningen av frågor som sammanhänger med reform
av grundlagarna. Det har nämligen i promemorian ifrågasatts om icke dessa
ämbetsmän, med hänsyn till att deras verksamhet omfattar de rättsvårdande
myndigheterna, borde svara inför en särskild domstol som står fri i
förhållande till de ordinära domstolarna. Enligt min mening förtjänar denna
synpunkt största beaktande. Eftersom det åligger justitiekanslern och
ombudsmännen att granska även högsta domstolens verksamhet, måste
det verka stötande att de för sin ämbetsutövning skall svara inför denna
domstol. Då justitiekanslern redan för närvarande har forum i högsta domstolen,
kan det visserligen vara befogat att för honom såsom ett provisorium
låta denna ordning bestå. Beträffande ombudsmännen är emellertid för
närvarande endast stadgat att de skall vara underkastade samma ansvar
som allmän lag och rättegångsordning för aktörer utstakar. Med anledning
härav har med fog hävdats att de för ämbetsbrott, som icke begåtts vid
åtals väckande eller utförande, ej kan drabbas av annan påföljd än entledigande.
Det synes för övrigt icke finnas någon åklagare med behörighet
att anställa talan mot ombudsman för sådant brott. Den i promemorian
åberopade likställigheten mellan justitiekanslern och ombudsmännen kan
givetvis icke få leda till att ombudsmännen i något avseende blir ställda
under Kungl. Maj :t. Vid dessa förhållanden anser jag det icke vara lämpligt
att ens provisoriskt föreskriva att ombudsmännen skall ha forum i
högsta domstolen.

I det förslag till ändring av 2 kap. 2 § rättegångsbalken som föranletts av
den ifrågasatta begränsningen av forum privilegiatum har andra stycket i
paragrafen uteslutits. Anledningen härtill är, såsom av promemorian (s. 30)
framgår, att stycket ansetts röra åtal mot ämbets- eller tjänsteman för ämbetsbrott.
Detta synes ej vara riktigt. Ifrågavarande stadgande torde ha tillkommit
med anledning av förekomsten av sådana bestämmelser som t. ex.

3 kap. 6 § lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, och bör följaktligen bibehållas.

245

Det skydd som för närvarande gäller för högre tjänstemän mot obefogad
och statsverksamheten störande talan har i promemorian ansetts böra bibehållas.
Denna ståndpunkt är enligt min mening välgrundad, och de i detta
avseende föreslagna författningsändringarna synes i och för sig ej böra
föranleda erinran. Det må emellertid framhållas att den lagstiftningsteknik
som kommit till användning vid angivande av de allmänna åklagarna
icke synes tillfredsställande vare sig i gällande lag eller i förslaget. I 7 kap.
4 § rättegångsbalken stadgas sålunda enligt förslaget att riksåklagaren är
allmän åklagare vid underrätt och hovrätt i vissa angivna mål, men i 3 §
åklagarinstruktionen i föreslagen lydelse föreskrives att i samma mål med
visst undantag talan dock föres av justitiekanslern. Bortsett från det oegentliga
i att en lagbestämmelse i en balk inskränkes genom en författning av
lägre valör utan särskilt bemyndigande (i 7 kap. 4 § tredje stycket lär med
»åklagarna» endast kunna åsyftas de förut i paragrafen angivna allmänna
åklagarna), torde det i klarhetens intresse vara önskvärt att den inskränkande
föreskriften i åklagarinstruktionen inarbetas i lagbestämmelsen.
Även om 79 § militära rättegångslagen därvid icke direkt kan tjäna som
förebild, är dock att märka att denna bestämmelse icke har en utformning
som drabbas av vad här anmärkts.

De i promemorian framställda förslagen synes nödvändiggöra ändring
även av 13 § instruktionen för riksdagens ombudsmän. I denna paragraf
stadgas följande. Uppkommer fråga om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott
eller annat brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt
och är anspråket icke preskriberat, åligger det ombudsman att biträda med
utredning om brottet, oaktat straff därför förfallit. Sådan skyldighet föreligger
dock ej då talan om anspråket skall upptagas av underrätt och det
måste anses vara av ringa betydelse för den som framställt anspråket att
hans talan vinner prövning.

Vid tillkomsten av denna bestämmelse anfördes (SOU 1955: 50 s. 106)
att, eftersom den enskilde saknar varje möjlighet att själv föra talan om
enskilt anspråk mot tjänsteman med forum i överrätt, det synes mest tillfredsställande
att utredning sker genom ombudsmans försorg även om det
måste bedömas vara av ringa betydelse för klaganden att hans talan vinner
prövning. Uttalandet utgår tydligen ifrån att de ämbetsmän som har forum
i överrätt är desamma som åtnjuter skydd mot självständig talan av enskild.
Nämnda skydd tillkommer emellertid enligt förslaget även andra
ämbetsmän än dem som har forum i överrätt, och för att det sakliga innehållet
i 13 § instruktionen för riksdagens ombudsmän skall förbli oförändrat
fordras alltså att andra punkten i paragrafen omredigeras. Förslagsvis
torde därvid kunna föreskrivas att ifrågavarande skyldighet dock ej föreligger
då talan om anspråket kan väckas utan att denna biträdes av åklagaren
och det måste anses vara av ringa betydelse för den som framställt
anspråket att hans talan vinner prövning.

246

2. Yttrande till Konungen över besvärssakkunnigas betänkande
»Lag om förvaltningsförfarande!»

Genom remiss den 22 juni 1964 beredde Kungl. Maj :t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över besvärssakkunnigas betänkande
»Lag om förvaltningsförfarandet» (SOU 1964: 27). I anledning härav avgav
militieombudsmannen den 4 juni 1965 följande yttrande.

Förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna är för närvarande i stor utsträckning
oreglerat. Även om detta förhållande kan vara till viss fördel
för smidighet och effektivitet i verksamheten, är det dock i övervägande grad
otillfredsställande. Ett ändamålsenligt förfarande befordrar materiellt riktiga
beslut och stärker jämväl eljest förtroendet för myndigheten, men utan
uttryckliga regler saknar man garanti för att handläggningen sker på ett sätt
som verkligen är lämpligt. Framför allt från rättssäkerhetssynpunkt framstår
det därför som angeläget att en motsvarighet till rättegångsbalkens
reglering av rättsskipningen skapas för förvaltningens del.

Såsom de sakkunniga framhållit är det av väsentlig vikt att förvaltningen
verkar under enhetliga normer. En lag om förvaltningsförfarandet bör därför
i princip gälla förvaltningen i dess helhet. En följd därav blir emellertid,
med hänsyn till förvaltningens mångskiftande beskaffenhet, att reglerna
måste göras mindre fasta och strikta än som i och för sig vore önskvärt
och att dessutom specialbestämmelser erfordras i en mängd fall. De
olägenheter detta innebär utmärker det föreliggande förslaget.

Icke desto mindre måste förslaget enligt min mening betecknas som i
stort sett förtjänstfullt. På grund av svårigheten att överblicka förvaltningens
vidsträckta fält torde det vara i det närmaste ogörligt att utforma en
förfarandelag som samtidigt tillgodoser kravet på enhetliga normer och
undviker nämnda olägenheter. Med det sätt, på vilket den föreslagna lagen
är uppbyggd, synes man emellertid få en god grund för vidare utveckling mot
enhetlighet och fasta regler. Om lagen antages skulle sålunda tillämpningen
därav på sätt och vis kunna betraktas som en försöksverksamhet. Efter
hand som erfarenhet vinnes av tillämpningen inom olika delar av förvaltningen
bör det vara möjligt att genom jämkningar i lagens regler och
kompletteringar av dessa göra eljest erforderlig speciallagstiftning överflödig.
Med hänsyn till samhällsmaskineriets fortgående komplicering torde
det vara hög tid att denna försöksverksamhet igångsättes.

Till ledning vid förslagets utarbetande har de sakkunniga i första hand
utnyttjat rättegångsbalken. Detta är visserligen både naturligt och lämpligt,
ej minst därför att gällande förvaltningsrättslig praxis i stor utsträckning
tillkommit med rättegångsreglerna som förebild. Det synes emellertid
som en allmän anmärkning kunna framhållas att följsamheten i förhål -

247

lande till rättegångsbalken varit väl stor. Sålunda har den terminologi som
gäller med avseende å rättegångsmål upptagits även då den icke för förvaltningens
del kan anses erbjuda adekvata begrepp, exempelvis när ansökan
om körkort e. d. inrymts under termen »väckande av talan». Men i
synnerhet har efterliknandet av rättegångsbalkens regelsystem lett till att
regler uppställts utan att vara motiverade av något egentligt behov. Exempel
därpå utgör 7 kap. 1 § och återfinnes även bland vad som i det följande
anföres beträffande särskilda lagrum i förslaget.

1 kap. 1 §

Enligt första stycket i denna paragraf äger lagen tillämpning i förvaltningsärende,
i vilket någon kan vara part. I andra stycket stadgas att med
förvaltningsärende förstås ärende hos myndighet, vilket icke skall handläggas
i rättegång eller därmed förbunden ordning.

Innebörden av dessa stadganden är, såvitt av motiven framgår, icke fullt
klar. Begreppet förvaltningsärende har använts för att utsäga att ärendet
skall vara av administrativ karaktär (betänkandet s. 119). Därmed synes
då vara fastslaget att lagen, såsom också är avsett, icke äger tillämpning å
rättegångsmål. Som sådana mål är emellertid att beteckna icke blott tvistemål
och brottmål utan även åtskilliga slag av specialmål. Till sistnämnda
grupp av mål torde böra räknas, förutom jorddelningsmål, expropriationsmäl
m. fl., jämväl exempelvis mål om lagsökning och betalningsföreläggande,
konkursansökningsmål samt disciplinmål och ersättningsmål enligt
militära rättegångslagen.

Såsom framgår av 1 § lagen om handläggning av domstolsärenden förekommer
vid domstol vissa ärenden som enligt lag eller författning skall
handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen. Dessa
ärenden bör liksom rättegångsmålen undantagas från den föreslagna lagens
tillämplighetsområde, och detta sker tydligen genom förevarande paragrafs
andra stycke.

Uttrycket »rättegång eller därmed förbunden ordning» har enligt motiven
(s. 119) använts för att gränsen mot den dömande verksamhetens mål
och dess övriga partsärenden skall framgå med erforderlig tydlighet. Såsom
ovan framhållits är emellertid målen undantagna redan genom begreppet
förvaltningsärende. Och om uttrycket endast skall tjäna till att avskilja
ärenden som enligt lag eller författning skall handläggas i den för
tvistemål eller brottmål stadgade ordningen torde orden »eller därmed
förbunden ordning» vara obehövliga.

Vid dessa förhållanden synes det svårt att förstå vilken funktion de sist
citerade orden skall fylla. Eftersom den i rättegångsbalken reglerade förundersökningen
utgör grunden för brottmålsrättegång, ligger det nära till
hands att antaga att förundersökning anses vara ett ärende som skall handläggas
i en med rättegång förbunden ordning. Motsvarande kan sägas be -

248

träffande den inledning till ett jorddelningsmål som lantmäteriförrättning
bildar. Men det torde icke vara de sakkunnigas mening att vare sig förundersökning
eller lantmäteriförrättning skall betraktas annorledes än som
ett förvaltningsärende. Något behov att undantaga dessa eller andra liknande
ärenden synes ej heller föreligga. Att märka är ju att, enligt 1 kap.
3 § i förslaget, den speciallagstiftning som finnes för sådant ärende kommer
att gälla framför förfarandelagens bestämmelser och att således förfarandelagens
giltighet för ärendet allenast innebär en komplettering av speciallagstiftningen.

På grund av det anförda bör enligt min mening andra stycket i förevarande
paragraf endast innehålla att med förvaltningsärende förstås ärende
hos myndighet, vilket icke skall handläggas i den ordning som stadgats för
rättegång.

Slutligen må i anslutning till förevarande paragraf framhållas att ärenden
angående tillrättavisning enligt 66—69 §§ militära rättegångslagen visserligen
kommer att falla inom förfarandelagens tillämplighetsområde men
att detta förhållande måste förutsättas sakna praktisk betydelse, eftersom
regleringen i nämnda lagrum får anses fullständig och, jämlikt 1 kap. 3 §
i förslaget, skall gälla framför förfarandelagens bestämmelser. Närmast
tänkbart är väl att av dessa bestämmelser sådana som angår jäv, resning
o. d. kan vinna tillämpning.

1 kap. 2 §

Här stadgas bl. a. att, om ej annat särskilt föreskrivits, lagen ej är tilllämplig
å förfarandet hos riksdagen eller denna tillhörande eller underlydande
organ.

Anledningen till detta undantagsstadgande är att det av ålder ansetts vara
en angelägenhet för riksdagen allena att meddela föreskrifter för sina organ.
I motiven (s. 122—123) föreslås emellertid att riksdagen upptager
till övervägande i vad mån den föreslagna lagen genom särskild författning
bör sättas i kraft för riksdagsmyndigheternas del. Enligt utarbetat
förslag till en sådan författning skall lagen i tillämpliga delar bli gällande
för riksdagens organ. Huruvida detta förslag bör antagas synes icke kunna
bedömas förrän lagen föreligger i slutgiltigt skick. Det må emellertid påpekas
att förfarandelagens bestämmelser endast i ringa omfattning torde kunna
anses tillämpliga å riksdagens ombudsmän och att det kan ifrågasättas
om lagen överhuvud bör gälla ombudsmännen med den speciella ställning
dessa intager enligt regeringsformen och särskild instruktion.

2 kap. 3 §

Bland de i denna paragraf angivna särskilda jävsgrunderna har upptagits
ställföreträdarskap men icke att vederbörande fört talan i saken såsom

249

ombud för part eller biträtt part. I motiven (s. 151) förklaras att anledning
saknas att särskilt nämna dessa förhållanden och att det på ett tillfredsställande
sätt kan bedömas med ledning av uppställd generalklausul i
vad mån förhållandena skall grunda jäv eller ej.

Inom förvaltningen torde emellertid ej sällan törekomma att den som
ämnar göra en framställning först under hand vänder sig till en befattningshavare
som har att deltaga i handläggningen av den fråga som framställningen
avser. Om befattningshavaren med anledning härav engagerar
sig i saken så att han i verkligheten blir sökandens biträde enligt vad i 3
kap. 13 § sägs, måste han tydligen anses jävig att befatta sig med det
ärende som anhängiggöres. Då förfarandet är skriftligt, kommer i allmänhet
befattningshavarens egenskap av biträde ej till synes. Det blir följaktligen
helt och hållet beroende på befattningshavaren själv om jävsfrågan
skall bli föremål för bedömande. Under dessa omständigheter synes det angeläget
att lagen genom uttryckligt omnämnande av ifrågavarande jävsgrund
erinrar om densammas existens.

Vad sålunda anförts om befattningshavares uppträdande som biträde
gäller även då befattningshavaren varit ombud. Enligt 3 kap. 7 § får emellertid
den som är anställd hos myndigheten ej vara ombud, och något påtagligt
behov av stadgande om ombudsegenskapen såsom jävsgrund föreligger
därför icke i och för sig. Men då befattningshavaren kan ha varit
ombud innan han blev anställd, synes det likväl kunna ifrågasättas om icke,
jämte biträdesfallet, även det förhållandet att befattningshavaren fört talan
i saken såsom ombud bör uttryckligen angivas vara jävsgrundande.
Därmed skulle såväl biträde och ombud som ställföreträdare bli omnämnda

1 jävshänseende.

2 kap. 5 §

Medan i 3 § angivits vilka förhållanden som utgör jäv och i 4 § stadgats
att myndigheten skall besluta i uppkommen jävsfråga, har i förevarande
paragraf föreskrivits att jävig befattningshavare icke vidare får handlägga
ärendet utom i två särskilda undantagsfall. Det ena av dessa avser
åtgärd som ej tål uppskov tills ersättare hinner anskaffas. Det andra innebär
att j ävsförhållandet icke hindrar fortsatt handläggning, om det med
hänsyn till sakens beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen
saknar betydelse.

Sistnämnda undantagsregel, som med hänsyn till vad i motiven anförts
i och för sig ej bör föranleda erinran, utgör tydligen en inskränkning i 3 §.
Därest ett förhållande uppenbarligen saknar betydelse i jävshänseende, föreligger
nämligen i verkligheten icke något jäv. Med anledning härav torde
detta undantagsfall böra inarbetas i 3 eller möjligen 4 §. Om så sker undanröjes
det otillfredsställande förhållandet att myndigheten enligt 4 § i förslå -

250

get är skyldig att förklara befattningshavaren jävig, ehuru denne sedan ändå
kan fortsätta handläggningen med stöd av ifrågavarande undantagsbestämmelse
i 5 §.

2 kap. 8 §

I andra stycket stadgas att, om inbördes oavhängiga frågor förekommer,
särskild omröstning skall ske rörande varje fråga för sig, oaktat frågorna
omfattas av samma talan.

Såsom av motiven (s. 162 f.) framgår bör särskild omröstning företagas
även i vissa andra situationer. Ett exempel härpå är att en principfrågas avgörande
har betydelse för det enskilda fallets bedömande. Ett annat föreligger
då fråga är om disciplinär bestraffning av flera tjänsteförseelser, jfr
27 § allmänna verksstadgan. Den föreslagna lagtexten synes emellertid böra
tolkas så att särskild omröstning får ske endast rörande frågor som är inbördes
oavhängiga. Det torde nämligen icke vara riktigt att anse sådan omröstning
tilläten annat än i uttryckligen angivna fall. På grund härav bör
en tilläggsbestämmelse utformas av innebörd att, om ärendets beskaffenhet
påkallar det, särskild omröstning skall företagas angående omständigheter
som var för sig är av betydelse för utgången samt att, beträffande ansvar
för flera förseelser av en befattningshavare, först särskild omröstning skall
ske i skuldfrågan för varje förseelse och därefter omröstning om påföljden
äga rum.

2 kap. 13 §

Enligt detta lagrum må vad någon yttrat vid ärendes avgörande hos myndighet
icke utan vederbörligt medgivande uppenbaras för part eller annan.

I likhet med de sakkunniga anser jag att en bestämmelse av ifrågavarande
slag är erforderlig. De som har att fatta beslut å myndighets vägnar bör
vara skyddade för obehörig påverkan utifrån och sinsemellan kunna förtroendefullt
samråda. Ett viktigt medel att få till stånd sådana förhållanden
är ett förbud att uppenbara vad som yttras vid överläggningar till beslut. Å
andra sidan är det ett väsentligt intresse att förvaltningen icke är omgiven
av onödig sekretess. En öppen redovisning av verksamheten bidrager till allmänhetens
förtroende för myndigheterna.

Vid den avvägning som sålunda måste ske synes man, såsom de sakkunniga
också gjort, kunna utgå från vad som gäller i rättegång. Uttryckligt
stadgande om tystnadsplikt finnes endast i fråga om överläggning inom
stängda dörrar. Särskilt i överrätterna men även vid underdomstolarna försiggår
emellertid åtskilligt tankeutbyte genom informella samtal mellan vederbörande
domare. Det torde vara fast praxis att därvid uttalade åsikter
och omdömen angående saken icke meddelas utomstående. Någon otillåten
inskränkning i principen om offentlighet i rättegång kan väl denna praxis

251

icke anses innebära, men i övrigt synes de rättsliga verkningarna av densamma
vara osäkra.

Även inom förvaltningen förekommer att överläggning till beslut sker
»inom stängda dörrar». Då flera skall deltaga i beslut torde sålunda särskilt
sammanträde vanligen hållas. I mycket stor utsträckning avgöres förvaltningsärenden
av en befattningshavare på föredragning av en annan, och
jämväl då kan alltså ett sammanträde anses äga rum. Det synes rimligt att
vad som yttras under överläggning vid sådana sammanträden skyddas av
tystnadsplikt på liknande sätt som yttranden vid domstols överläggning
inom stängda dörrar. Däremot torde det i övrigt icke finnas tillräcklig grund
för en dylik tystnadsplikt. Då ärende skall avgöras av en befattningshavare
ensam förekommer överhuvud icke någon överläggning i vanlig mening. Men
givetvis kan befattningshavaren liksom t. ex. en föredragande vid förberedande
av ett ärende behöva rådgöra med och inhämta upplysningar från
kolleger. Även om det i allmänhet måste anses opåkallat och ibland rentav
olämpligt att därvid gjorda uttalanden yppas för utomstående, skulle det
dock föra för långt att uppställa ett direkt förbud i detta hänseende. Det må
framhållas att överträdelse av ett sådant förbud komme att medföra ansvar
och att det då måste fordras att det straffbara området har något så nar
klara gränser.

På grund av det sålunda anförda anser jag att ifrågavarande bestämmelse
bör begränsas så att tystnadsplikt endast skall gälla vad som yttrats vid
sammanträde för överläggning till beslut.

3 kap. 1 och 2 §§

Enligt 1 § kan part i ärende angående en sak vara den som saken rörer,
så ock sammanslutning, som har att tillvarataga sina medlemmars intressen
i visst i stadgarna angivet hänseende, i den mån saken rörer medlem i
sådant avseende. I 2 § föreskrives att den som enligt 1 § eller särskilt stadgande
kan vara part, blir part genom att själv behörigen väcka talan, så ock

genom att annan väcker talan mot honom.

De sakkunniga anser (s. 186) den omständigheten, att intressekonflikter
kan uppstå mellan en enskild och hans organisation, ej böra betraktas som
ett hinder mot att organisation tillägges talerätt. Denna uppfattning kan
jag ej dela. Även den som är medlem i sammanslutning bör ha rätt att
själv bestämma om sina angelägenheter då detta ej enligt lag tillkommer
ställföreträdare. Många gånger torde en talerätt för sammanslutningen
kunna medföra att den enskilde utsättes för personligt obehag och måhända
dessutom onödiga kostnader. Några nackdelar synes ej vara förenade
med att endast den enskilde tillerkännes talerätt. Därest han önskar organisationens
medverkan kan han ju lämna representant för denna uppdrag
att vara ombud eller biträde.

Då sålunda vad i förevarande paragrafer stadgats om sammanslutning

252

bör utgå och stadgandena i övrigt ej synes behövliga, måste ifrågasättas om
icke paragraferna i sin helhet bör uteslutas.

3 kap. 9 §

I denna paragrafs tredje stycke stadgas att ombud icke är skyldig förete
skriftlig fullmakt, med mindre myndigheten med hänsyn till sakens beskaffenhet
eller omständigheterna i övrigt det påfordrar, samt att fullmakt
i sådant fall skall företes i huvudskrift.

I motiven (s. 211) anföres att ombud vid skriftlig handläggning och vid
muntlig handläggning i partens frånvaro icke kan styrka sin behörighet
på annat sätt än genom företeende av skriftlig fullmakt. Hinder synes
emellertid icke böra möta mot att behörigheten styrkes även på annat sätt,
exempelvis genom att parten vid sammanträffande med tjänsteman hos beslutsmyndigheten
uppger att han muntligen uppdragit åt viss person att
föra hans talan. När tillfredsställande garantier mot misstag föreligger, torde
sådan uppgift lämnad per telefon kunna godtagas. Även då ombudet säger
sig ha endast muntlig fullmakt bör dock myndigheten kunna förelägga
honom att förete skriftlig sådan.

Med anledning härav torde ifrågavarande lagrum böra omformuleras på
så sätt att det föreskrives att ombud icke är skyldig att styrka sin behörighet,
med mindre myndigheten med hänsyn till sakens beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt det påfordrar, och att myndigheten i sådant fall
äger förelägga ombudet att förete skriftlig fullmakt i huvudskrift.

3 kap. 13 §

I lagrummet stadgas att part vid utförande av sin talan äger anlita biträde.
Vidare föreskrives att vad som enligt 3 kap. 6, 7 och 8 §§ gäller ombud
även skall gälla biträde samt att åtgärd, som inför myndighet företagits
av biträde i partens närvaro, skall anses av parten godkänd, om han ej
genast gör gensaga däremot.

Dessa bestämmelser passar ej i skriftligt förfarande, vilket liksom hittills
skall vara huvudformen vid handläggning av förvaltningsärenden. Att
part anlitat biträde vid upprättande av inlagor och dylikt torde i allmänhet
icke komma till myndighetens kännedom. Och även om så sker, kan
givetvis icke myndigheten »avvisa» ett sådant biträde på grund av omyndighet
e. d.

Vid nämnda förhållanden och då bestämmelserna torde vara av allenast
ringa betydelse i muntligt förfarande, synes de utan olägenhet kunna utgå.

I vart fall bör de helt begränsas att gälla i förfarande av sistnämnda slag.

4 kap. 1 §

Föreskrifterna i första stycket om att inlaga skall innehålla bl. a. parts
och ombuds postadress kan lämpligen kompletteras med att även telefonnummer
bör angivas.

253

I andra stycket föreskrives att sådan inlaga, varigenom talan väckes,
skall vara egenhändigt undertecknad av parten eller hans ombud. Detta elementära
krav synes kunna uppställas beträffande alla inlagor.

5 kap. 2 §

Det kan ifrågasättas om icke delgivning med dödsbo bör kunna ske på
samma sätt som i rättegångsbalken stadgats för sådan delgivning. Behov
härav torde föreligga, t. ex. i arvsskatteärenden.

7 kap. 2 §

Enligt detta lagrum skall i framställning, varigenom talan väckes, parten
tydligt angiva sitt yrkande samt de omständigheter, å vilka detta grundas.

Såsom de sakkunniga anfört (s. 285) kan det ej anses nödvändigt att det
beslut som parten vill utverka hos myndigheten uttryckligen angivits i framställningen,
om det indirekt framgår av densamma vilket beslut som åsyftas.
Med anledning härav torde ifrågavarande bestämmelse böra redaktionellt
jämkas och förslagsvis innehålla att av framställning, varigenom talan
väckes, skall framgå såväl partens yrkande som de omständigheter, å vilka
detta grundas.

8 kap. 4 §

Bär stadgas att myndigheten har att vid behov vägleda part med avseende
å hans medverkan vid utredningen, i den mån det icke av särskild
anledning finnes olämpligt. Med hänsyn till att i 2 kap. 15 § föreskrivits
att myndighet inom sitt verksamhetsområde bör tillhandagå enskild med
upplysningar och anvisningar, i den mån hinder icke möter, synes bestämmelsen
icke erforderlig.

8 kap. 7 och 11 §§

Då vad den förstnämnda bestämmelsen innehåller torde gälla utan uttryckligt
stadgande, framstår ett sådant som onödigt. Med hänsyn till den myndigheten
genom 8 kap. 1 § ålagda skyldigheten att leda utredningen synes
även 8 kap. 11 § kunna uteslutas.

8 kap. 15 §

I denna paragraf föreskrives bl. a. att part skall kallas till sammanträde
för muntlig handläggning.

Syftemålet med denna föreskrift är enligt motiven (s. 361) att part skall
få möjlighet att taga del av allt som förekommer i ett ärende av betydelse
för dettas avgörande. Ofta torde en part icke vilja sätta till den tid och de
kostnader som en inställelse drar med sig, och han bör då kunna utebliva.
Erfarenheten visar emellertid att den som erhållit formlig kallelse ej sällan

254

anser sig sakna rätt att utebliva. Då parts närvaro ej är erforderlig för utredningen,
bör han därför endast underrättas om sammanträdet.

Med anledning härav torde ifrågavarande föreskrift böra givas den utformningen
att part skall kallas till sammanträde för muntlig handläggning
eller, om hans närvaro icke erfordras för utredningen, underrättas om sammanträdet.

8 kap. 20 §

Såsom de sakkunniga anfört i motiven till denna paragraf (s. 375) bör
det, då en person hörts på enskild parts tillskyndan, ankomma på den enskilda
part som påkallat förhöret att utbetala den ersättning som myndigheten
bestämt åt den hörde. Såväl från myndigheternas som de enskildas
synpunkter synes det vara angeläget att ett uttryckligt stadgande därom intages
i paragrafen.

8 kap. 21 §

Enligt denna paragrafs första stycke må myndighet, om sammanträde för
muntlig handläggning ej utan väsentlig olägenhet kan hållas inför myndigheten,
efter samråd med annan myndighet förordna att sammanträdet i
stället skall äga rum inför sistnämnda myndighet. I paragrafens andra
stycke stadgas att till myndighet, inför vilken sammanträde skall hållas,
skall översändas redogörelse för saken, uppgift om parts namn och adress,
om vad som vid sammanträdet skall utredas och om vilka som därvid skall
höras samt övriga erforderliga handlingar.

För närvarande sker utredning i förvaltningsärenden vid regionala och
centrala myndigheter i stor utsträckning genom s. k. remissförfarande. Då
en länsstyrelse behöver närmare uppgifter av part eller upplysningar av annan
i partens hemort, överlämnar länsstyrelsen handlingarna i ärendet exempelvis
till vederbörande polismyndighet för utredning med eller utan angivande
av vilka som vid denna skall höras. Utredningen verkställes vanligen
genom att en polisman håller erforderliga förhör och i protokoll antecknar
avgivna berättelser. På liknande sätt förfar t. ex. försvarets civilförvaltning
då utredning finnes lämpligen böra göras vid ett regemente som berörs
av ärendet; detta remitteras till regementschefen som beordrar underlydande
befattningshavare att införskaffa erforderliga uppgifter av dem det vederbör.

Om detta utredningsförfarande synes de sakkunniga icke ha uttalat sig
närmare. De har endast förutsatt att det skall bibehållas i den mån det är
ändamålsenligt och förklarat att några allmänna regler i ämnet icke synts
påkallade utöver de i förevarande paragraf föreslagna angående muntlig
handläggning hos annan myndighet än beslutsmyndigheten (s. 347). Härigenom
torde emellertid icke tillfredsställande ha klarlagts vilken ställning
remissförfarandet skall ha enligt förfarandelagen.

255

Den i nyssnämnda uttalande gjorda hänvisningen till förevarande paragraf
förefaller närmast innebära att remissförfarandet i sin hittillsvarande
form skall ersättas av förordnande om sammanträde för muntlig handläggning
inför annan myndighet. Så snart en beslutsmyndighet finner utredning
genom annan myndighet erforderlig skall alltså beslutsmyndigheten
först samråda med den andra myndigheten, därefter förordna om sammanträde
inför denna och slutligen överlämna bl. a. redogörelse för saken och
uppgift om vilka som skall höras vid sammanträdet. Den myndighet som
förordnats att hålla sammanträdet skall först utsätta tid ocih plats för detta
och sedan kalla parten och övriga personer som avsetts bli hörda till sammanträdet.
Det torde vara uppenbart att denna ordning icke passar i alla
de fall då remissförfarandet hittills använts. Framhållas må endast att beslutsmyndigheten
ofta icke på förhand kan veta vilka personer som lämpligen
bör höras och att förhörsmyndigheten stundom först efter successiva
förhör kommer till klarhet därom.

Därest förslagets innebörd är att sammanträde för muntlig handläggning
inför annan myndighet skall äga rum allenast i sådana fall då denna utredningsform
är ändamålsenlig och att eljest remissförfarandet skall tillämpas
i enlighet med nuvarande praxis, synes det erforderligt att i lagen införes
uttryckliga bestämmelser i sistnämnda hänseende eller åtminstone en regel
som angiver att utredning kan ske på detta sätt.

Under åberopande av det anförda anser jag det vara angeläget att frågan
om utredningsformerna i förvaltningsärenden upptages till vidare undersökning
i samband med lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

.9 kap. 1 och 2 §§

Enligt dessa paragrafer är annan än part skyldig att medverka vid utredning
i ärende hos domstol såväl skriftligen som muntligen.

I motsats till de sakkunniga (s. 388) anser jag att skyldighet att avgiva
skriftligt yttrande i allmänhet måste antagas vara mer betungande än skyldighet
att yttra sig muntligen. För den som är ovan att uttrycka sig i skrift
kan det vara mycket mödosamt att åstadkomma en svarsskrift även angående
enkla förhållanden, och en person med god förmåga att skriva torde
ofta anse sig vinna tid om han får svara muntligen i stället för skriftligen.
Del synes därför innebära en avsevärd utvidgning av den medborgerliga
plikten att medverka till utredning vid domstol, när de sakkunniga föreslagit
att tredje man skall vara skyldig att medverka icke blott, såsom enligt
rättegångsbalken, muntligen utan även skriftligen. Bärande skäl för denna
utvidgning torde icke föreligga. Om någon hellre vill yttra sig skriftligen än
muntligen och domstolen anser det kunna tillåtas, bör emellertid möjlighet
därtill finnas.

I enlighet med det sålunda anförda bör 1 § omarbetas och 2 § utgå.

256

10 kap. 1 §

I denna bestämmelse stadgas att, om framställning är behäftad med så
väsentlig brist att den är otjänlig som underlag för ärendets handläggning
och parten icke efterkommer uppmaning att avhjälpa bristen, talan må avvisas.

Bestämmelsen synes i och för sig icke böra föranleda erinran. Den kan
emellertid befaras medföra att myndigheten förbiser sin plikt att ex officio
vidtaga åtgärd. Då t. ex. en person som icke anser sig annorledes kunna
skaffa medel för sitt livsuppehälle gör framställning om understöd och därvid,
trots särskild anmaning, icke lämnar erforderliga uppgifter om sina
förhållanden, skulle vederbörande befattningshavare med stöd av ifrågavarande
stadgande kunna avvisa framställningen, även om han på grund av
sin tjänst är pliktig att själv undersöka fallet.

Med anledning härav torde kunna ifrågasättas om icke bestämmelsen bör
förses med förbehåll att avvisning icke må ske om myndigheten är pliktig
att på eget initiativ upptaga saken till behandling.

11 kap. 5 §

I denna paragraf föreskrives att, om besvärsinlaga inom föreskriven besvärslid
inkommer till besvärsmyndigheten, ehuru den skolat ingivas till
beslutsmyndigheten, eller till beslutsmyndigheten, ehuru den skolat ingivas
till besvärsmyndigheten, besvärstalan må anses fullföljd inom rätt tid.

I motiven (s. 561) har anförts att det ej kan komma i fråga att uppmjuka
reglerna om ingivande av besvärsinlaga ända därhän att vid rättidigt ingivande
till fel myndighet talans förlust aldrig skall följa då besvären inkommit
för sent till rätt myndighet, att som huvudregel måste gälla att besvärsinlaga
skall ha inkommit inom föreskriven tid till rätt myndighet för att
besvären skall kunna upptagas till prövning men att möjlighet bör finnas
för besvärsmyndigheten att i ursäktliga fall överse med en klagandes misstag.

Det torde ofta vara svårt att avgöra när ett ursäktligt misstag skall anses
föreligga. Myndigheterna kan därför frestas att regelmässigt godtaga för
sent inkomna besvärsinlagor. Därigenom skulle emellertid uppkomma en
sådan uppmjukning av reglerna som de sakkunniga ansett icke böra komma
i fråga. Den föreslagna bestämmelsen synes medföra en otillfredsställande
löslighet i besvärsförfarandet. önskvärt är att den fråga om återställande
av försutten tid, som i själva verket föreligger, i förevarande fall liksom
eljest behandlas enligt de i 18 kap. stadgade reglerna.

övervägande skäl synes tala för att den i rubricerade paragraf intagna
bestämmelsen utgår ur förslaget.

257

15 kap. 8 §

I detta lagrum stadgas att besvärsmyndigheten vid sin utredning skall äga
enahanda befogenhet, som enligt vad särskilt stadgas tillkommit beslutsmyndighet
vid dess behandling av saken.

Givetvis är det önskvärt att de olika instanser som har att avgöra ett och
samma förvaltningsärende meddelar sina beslut på grundval av samma material.
Det är emellertid icke självklart att den överordnade instansen alltid
skall ha alla de utredningsbefogenheter som tillkommer underinstansen.
Denna kan exempelvis ha förpliktelse att på eget initiativ vidtaga åtgärder
inom det område som ärendet berör, och de medel som ansetts erforderliga
härför torde ej utan vidare böra tillerkännas även besvärsmyndighet som
icke ålagts förpliktelsen. Innan definitiv ställning tages till det föreslagna
stadgandet synes därför böra närmare undersökas vilka utredningsbefogenheter
som genom detsamma kommer att tilläggas besvärsmyndigheten.

16 kap. 1 §

Enligt andra stycket i denna paragraf skall, om klagande vid besvärs anförande
förfarit felaktigt men därvid handlat i överensstämmelse med given
besvärshänvisning, hans förfarande ej föranleda förlust av talan.

Det torde icke vara vanligt att man, såsom skett i ifrågavarande fall, vid
lagstiftning utgår från att myndighet ej skall handla i överensstämmelse
med lag. Huruvida klaganden har berättigat anspråk på att få sin besvärstalan
upptagen till prövning, torde kunna bedömas endast från fall till fall.
Ibland kan detta te sig helt obefogat, t. ex. då klaganden väl känner till den
rätta klagotiden men söker utnyttja den felaktiga besvärshänvisningen.

Med anledning härav ifrågasättes om icke förevarande spörsmål bör regleras
av rättspraxis eller genom institutet återställande av försutten tid i
stället för genom den föreslagna bestämmelsen.

16 kap. 3 §

Enligt detta lagrum skall, om klagande återkallar sin talan, innan slutligt
beslut meddelas i besvärsärende, eller om talan eljest förfaller före
nämnda tidpunkt, ärendet avskrivas, där ett avgörande icke finnes påkallat
av hänsyn till annans intresse.

I motiven (s. 597) uppges att en besvärsmyndighet icke, såsom stundom
kan vara fallet med en myndighet i första instans, har att vid sin prövning
av en sak bevaka vissa allmänna intressen. Även om det i regel förhåller sig
på delta sätt, torde det dock undantagsvis kunna förekomma fall då en sakprövning
är påkallad av allmänt intresse. Sålunda är exempelvis länsstyrelse
enligt barnavårdslagen både tillsynsmyndighet och besvärsinstans.
Frågan synes böra undersökas närmare.

9—650bb6. Militieombudsmannens ämbetsberältelse

258

77 kap. 2 ^

I lagrummet föreskrives att vid avgörande av ärende, som anhängiggjorts
genom förvaltningsbesvär, besvärsmyndigheten äger enahanda behörighet,
som enligt vad särskilt stadgas tillkommit beslutsmyndighet vid dess prövning
av saken.

I 1 kap. 3 § stadgas emellertid att i den mån författning, som utfärdats
med riksdagen, efter dennas hörande eller i överensstämmelse med riksdagens
beslut, upptager bestämmelse avvikande från stadgande i den föreslagna
lagen, stadgandet icke skall gälla. Med hänsyn härtill synes det tveksamt
vilken betydelse ifrågavarande bestämmelse kan få. Om bestämmelsen överhuvud
är behövlig, torde den därför böra förses med ett tillägg utvisande
att den gäller utan hinder av vad i 1 kap. 3 § är föreskrivet.

20 kap. 3 §

Enligt detta stadgande upphäves 21 § rättegångsbalkens promulgationslag.

Bestämmelsen i sistnämnda lagrum innebär bl. a. att vissa ärenden, som
från konkursdomare, inskrivningsdomare, länsstyrelse eller överexekutor
fullföljts till hovrätt, icke kan bli föremål för fullständig prövning i högsta
domstolen med mindre prövningstillstånd meddelats. Genom lagrummets
upphävande kommer alltså kravet på sådant tillstånd att bortfalla. Eftersom,
jämlikt 54 kap. 9 § rättegångsbalken, alla mål och ärenden som väckts
vid underrätt är underkastade den begränsning beträffande prövningen i
högsta domstolen som tillståndsprövningen innebär, måste ifrågasättas om
det är motiverat att just de i 21 § rättegångsbalkens promulgationslag avsedda
ärendena skall intaga en särställning. Föreliggande utredning synes
icke innefatta underlag för en bedömning i detta hänseende.

Vid sådant förhållande torde en närmare undersökning vara erforderlig
innan ställning kan tagas till frågan om sistnämnda lagrums upphävande.

3. Yttrande till bankoutskottet över förslag till bemyndiganden och
författningsändringar avseende riksdagens verk, föranledda
av statstjänstemannalagens ikraftträdande

Genom remiss den 23 november 1965 anmodade bankoutskottet militieombudsmannen
att avgiva yttrande över en av delegerade för riksdagens
verk i skrivelse till utskottet den 18 november 1965 gjord framställning med
förslag till sådana bemyndiganden och författningsändringar m. m. avseende
riksdagens verk, som föranleds av statstjänstemannalagens ikraftträdande.

259

Med anledning härav meddelade militieombudsmannen i en den 26 november
1965 till utskottet avgiven skrivelse att militieombudsmannen —
som tidigare under hand tagit del av de förslag som framlagts i den vid
delegerades skrivelse fogade promemorian — fann delegerades förevarande
framställning icke giva anledning till någon erinran från militieombudsmannens
sida.

9|—650t46. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

260

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1966 avgivna
ämbetsberättelser

Allmänfarlig vårdslöshet, i samband med flygning, 1966 s. 13.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; — vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar m. in., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende,
1955 s. 158; — vissa spörsmål angående hemligstämpling av den i 21 §
förundersökningskungörelsen omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s.
115; — fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen
att förse böcker och därmed jämförliga handlingar med anteckningen
»Endast för tjänstebruk», 1957 s. 144 o. 1958 s. 197; — lagligheten i visst
fall av förbehåll att handling skulle behandlas såsom förtrolig och delgivas
endast vissa befattningshavare, 1955 s. 163; — fråga om viss av
ämbetsverk upprättad promemorias beskaffenhet av allmän handling
samt huruvida hinder för dess utlämnande förelåg, 1953 s. 124; — fråga
om handlingar tillkomna under utredning verkställd av viss av ämbetsverk
tillsatt utredningsman äro allmänna handlingar, 1960 s. 109; — av
militär chef upprättade vitsord äro allmänna och offentliga handlingar
och envar äger således taga del och göra avskrift därav, 1954 s. 205; —
fråga huruvida användande i vissa fall av handbrev varit förenligt med
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet,
1954 s. 214; — fråga om behov av bestämmelser till förebyggande
av att tryckfrihetsförordningens föreskrifter om allmänna handlingars
offentlighet åsidosättas genom användande av handbrev, 1954 s. 250; —
vissa spörsmål angående ordningen för tillhandahållande myndigheter
emellan av handlingar rörande befattningshavares hälsotillstånd, 1957 s.
107; — nya sekretessföreskrifter för försvarets leverantörer m. fl., 1957 s.
123; — bristfälligt handhavande av hemliga handlingar, 1959 s. 15 o. 1961
s. 31; — inskrivningschef har felaktigt vägrat utlämna allmänna handlingar
i ärende rörande ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst,

1960 s. 104; — se även Gallring.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Ammunition, fråga huruvida ammunition förvarats på betryggande sätt,

1961 s. 197; — fråga huruvida hemvärnschef iakttagit tillbörlig aktsarnhet
och omsorg vid handhavandet av ammunition, 1965 s. 199.

Anbud, se Upphandling.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåtenhet
av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till regementschefen,
1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att vidare -

261

befordra anmälan i militärt mål till militärbefälhavaren, 1959 s. 93; —
dröjsmål med ingivande av anmälan rörande militärt brott, 1957 s. 41; —
påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan, 1958
s. 17; — vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bistå
värnpliktig med avfattande av anmälan mot förman, 1962 s. 89; — se
även Militärförhör.

Anslag, felaktig utanordning från anslag, 1963 s. 33 o. 1964 s. 13; — bristande
kontroll av anslag, 1964 s. 13.

Anstånd, med tjänstgöring, se Inskrivningsförordningen.

Anställning, fråga om riktigheten av ämbetsverks anställningsbeslut med
hänsyn till den anställdes förhållande till enskild sammanslutning, 1963
s. 229.

Anställningsansökan, se Tjänsteväg.

Anställningssökande, se Tjänstetillsättning.

Arbetstid, fråga om underlåtenhet att iakttaga av myndighet föreskrivna arbetstider,
1963 s. 13.

Arrende, fråga om befattningshavare eftersatt kronans intresse vid handläggning
av arrendefrågor rörande Ravlunda skjutfält, 1958 s. 155.

Arrest, se Arrestantkort, Arreststraff, Militärhäkte, Verkställighet av disciplinstraff.

Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gärning
bestraffningen avsett, 1955 s. 121; — arrestantkort skall icke upprättas
beträffande förvarsarrestant med mindre denne blivit att jämställa
med häktad, 1957 s. 74; — fråga om tidpunkten för arrestantkorts insändande
till militieombudsmannen, 1965 s. 171.

Arreststraff, fråga om ändrade bestämmelser angående användning av arreststraff
beträffande inom försvaret anställd personal, 1959 s. 243; —
avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o. 1955 s. 101;
— fråga om skäl förelegat för uppskov med eller avbrott i verkställighet
av arreststraff, 1959 s. 116 o. 1961 s. 55; — fråga om riktigheten av alt
arreststraffs verkställande »avslutats» innan hela straffet verkställts, 1965
s. 154; — fråga huruvida hinder att verkställa arreststraff bör föranleda
straffets åläggande med tjänstgöring eller uppskov med verkställigheten,
1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — fråga huruvida då arreststraff ådömes befälselev
tjänstens krav bör föranleda straffets åläggande med tjänstgöring,
1958 s. 61; — skyldighet för värnpliktig att för eftertjänst kvarbliva vid
sitt förband utgör ej skäl att uppskjuta verkställighet av arreststraff till
dess eftertjänsten fullgjorts, 1958 s. 64; — två särskilda arreststraff ålagda
i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — vissa spörsmål rörande
straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden, 1957 s. 74 o.
1962 s. 74; — straffarrestants rätt till läsning, 1966 s. 237; — fråga om
löneavdrags storlek vid disciplinstraff för krigsmän, 1964 s. 232 o. 1965
s. 258; — se även Militärhäkte, Nöjdförklaring, Verkställighet av disciplinstraff.
Jfr Arrestantkort, Fullföljd.

262

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,
t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållande å kryssaren
Gotland under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Attest, oriktig, 1963 s. 33.

Auditör, åligger att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — fråga om skyldighet
för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rättsvårdsblanketter
vid förbandet, 1955 s. 121; — bristande noggrannhet vid
handläggning av disciplinmål, 1958 s. 67, 1962 s. 51 o. 1965 s. 105; — innebörden
i vissa hänseenden av föreskriften att auditör skall kontrasignera
beslut i disciplinmål, vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203, 1956 s.
86 o. 1958 s. 71, jfr 1961 s. 87; — fråga angående omfördelning i visst fall
av meddelade auditörsförordnanden, 1952 s. 247 o. 1953 s. 236; — skiljaktig
mening i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s. 217.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246;
— se även Anställning. Jfr Traktamente.

Avsked, spörsmål huruvida underofficer i samband med ansökan om avsked
utsatts för obehörig påtryckning samt om avskedsbeslut bort meddelas
utan att dessförinnan pensionsfrågan prövats, 1962 s. 152.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.

Befordran, fråga huruvida överfurir som de senaste åren ej fullgjort trupptjänstgöring
kunnat befordras till rustmästare, 1962 s. 169; — fråga huruvida
befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet iakttagits vid tillsättande
av förvaltarbeställningar, 1965 s. 209.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415; — se även
Fartyg.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81 o. 1963 s. 182.

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — föreskrifter angående
studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Belysningsanordningar, fråga om belysningsanordningar å militära släpfordon,
1962 s. 124.

263

Beredskapskungörelsen, fråga om ändring i beredskapskungörelsen, 1961
s. 222.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslag, se Spritdrycker.

Beslut, fråga om slutligt beslut av domstol bör upptagas i domstolens protokoll
eller avfattas i särskild handling, 1959 s. 113; — fråga om skyldighet
för domstol att vid prövning av talan i fullföljda disciplinmål och ersättningsmål
lämna motivering för sitt beslut, 1951 s. 198; — delgivning av
beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o. 1956
s. 114; — se även Auditör, Disciplinmål, Ersättningsmål, Fullföljd, Fullföljdsrätt.

Bestickning, 1963 s. 33.

Betyg, fråga om i visst fall regementschef äger ompröva av skolchef meddelat
godkännande betyg, 1959 s. 173; — se även Tjänstgöringsintyg.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206, 1961 s. 65.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151, 1960 s.
115, 1964 s. 47 o. 111, jfr 1957 s. 27; — se även Transport.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149; — fråga om tillstånd till innehav av bisyssla, 1962 s. 145 o. 1963
s. 13.

Bodens fästning, se Befästning.

Bostadsbidrag, se Familjebidrag.

Bostadsförmedling, fråga om befattningshavare vid Försvarets bostadsförmedling
otillbörligt utnyttjat sin ställning för att skaffa sig ekonomisk
fördel, 1959 s. 197.

Brand, fråga om ansvar för uppkommen skogsbrand samt åtgärder till förekommande
av bränder, 1962 s. 110.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.

Byggnadsminnesmärken, fråga i samband med rivning av kronan tillhörig
byggnad om tillämpning av vissa föreskrifter om byggnadsminnesmärken,
1965 s. 249.

Båtar, fråga om utlåning av marinen tillhöriga båtar till personal vid marinen,
1964 s. 205.

264

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186 o. 1956 s. 88; — disciplinär bestraffning av
civil tjänsteman för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — disciplinär åtgärd mot översköterska för underlåtenhet
att, sedan värnpliktig anmälts vara svårt sjuk, tillkalla läkare eller själv
undersöka huruvida behov av omedelbar vård förelåg, 1966 s. 139;
åtal mot civil tjänsteman för bl. a. dröjsmål med handläggning av ärende,
1965 s. 80; — formen för samt avfattningen och delgivningen av beslut
om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; —
fråga om utfärdande av bestämmelser angående åtal och disciplinär bestraffning
i avseende å civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202
o. 1959 s. 250; jfr även 1956 s. 91; — se även Polismyndighet.

Cykeltolkning, se Tolkning.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; — har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; — flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — av beslut om disciplinär bestraffning
av civil befattningshavare, 1956 s. 88; — av auditörs skiljaktiga mening
i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s. 217; — av överordnad myndighet
anbefalld delgivning av beslut må icke fördröjas i avvaktan på
klarläggande av fråga i det ärende beslutet avser, 1959 s. 169.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar,
1951 s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig
tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232; — fråga om löneavdrags
storlek vid disciplinstraff för krigsmän, 1964 s. 232 o. 1965 s. 258;
— fråga om återbetalning av för högt beräknade disciplinbotsbelopp, 1965
s. 259; — sammanträffande av disciplinbots- och arreststraff, 1961 s. 62.
Jfr Fullföljd.

Disciplinmål, bristande noggrannhet vid handläggning av disciplinmål, 19o8
s. 67, 1962 s. 51 o. 1965 s. 105; — bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15,
25 o. 206, 1961 s. 65; — fråga när bestraffningsbeslut i disciplinmål skall
anses ha blivit meddelat och således såvitt ankommer på den bestraffberättigade
blivit definitivt, 1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s.
217; — fråga huruvida i samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning
disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som föranlett
tillrättavisningen, 1961 s. 83; — två särskilda arreststraff ålagda i
stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — förutsättning för bestraffning
i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat militärt mål är
anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; — fråga huruvida
icke militärt brottmål bort hänskjutas till åklagaren jämlikt 22 § första
stycket 7. militära rättegångslagen, 1966 s. 168; — avfattningen av straffbeslut
i fråga om angivandet av den gärning bestraffningen avsett, 1951

265

s. 83 o. 202, 1955 s. 99, 1956 s. 84 o. 1961 s. 105, jfr även 1956 s. 88; -

straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s. 196, 1961 s. 15, 1962 s. 51
o. 1965 s. 105; — fråga huruvida värnpliktig, som på grund av olämpligt
uppträdande på allmän plats under fritid förts till sin förläggning och
meddelats förbud att lämna denna, kunnat bestraffas för överträdelse av
förbudet, 1966 s. 153; — ansvarsfråga kan ej upptagas till prövning i
disciplinär ordning sedan åklagaren beslutat att ej anställa åtal, 1954 s.
97, jfr även 1956 s. 89—90; — fråga om bestraffningsberättigad chef äger
avskriva mål angående brott som misstänkes ha förövats under inflytande
av själslig abnormitet, 1965 s. 154; — fråga om straffbeslut kunnat grundas
enbart på polisrapport eller om icke militärförhör bort hållas, 1966
s. 149; — fråga huruvida värnpliktig, som under olovlig utevaro från sitt
förband frivilligt inställt sig vid annat förband och där tillhandahållits
biljett för återresa, kunnat i disciplinmål åläggas ersätta biljettkostnaden,
1966 s. 171; — bestraffningsberättigad befattningshavare som meddelat
beslut i disciplinmål skall egenhändigt underteckna beslutet, 1956
s. 91; — fråga om införande av möjlighet för domstol att till annan domstol
överflytta mål angående klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål,
1964 s. 218 o. 1966 s. 241; — se även Anmälan, Auditör,
Förundersökning, Militär förhör, Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt då befälsrätt är fördelad
å flera bestraffningsberättigade befattningshavare, 1959 s. 212 o. 1960
s. 236; — förordnande för befattningshavare som har lägre tjänsteställning
än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193, 1956 s. 78 o.
1961 s. 87; — fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef för krigsorganiserat
förband, 1954 s. 94, styresman för central flygverkstad, 1958
s. 75, cheferna för centrala flygmaterielförrådet i Arboga och flygförvaltningens
centralförråd för intendenturmateriel i Västerås, 1958 s. 200; —
fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare undandragit sig
att i den utsträckning som bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt,
1956 s. 93; — fråga huruvida sådan befattningshavare ägt överlämna
mål till chefen för det förband, där den misstänkte var truppregistrerad,
1957 s. 32; — se även Civil befattningshavare, Infanteribefälhavare.
Jfr Tjänstgöringsplats.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dispensärregister, se Frikallelse.

Dom, av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål,
1956 s. 109; — domskäl i fråga om straffmätning, 1959 s. 113; — delgivning
av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o.

1956 s. 114; — underlåtenhet att i rätt tid avsända domsbevis till militär
myndighet, 1954 s. 99; -- fråga om behörighet att underteckna domsbevis,
1961 s. 90; — se även Fullföljd, Undanhållande. Jfr Protokoll.

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94 o.

1957 s. 32; — mål som har karaktär av såväl tull- som militärmål skall
handläggas vid tullmålsdomstol, 1960 s. 77; — se även Ersättningsmål,
Fullföljd, Förvarsarrest, Hovrätt, Militära mål, Protokoll, Prövningstillstånd,
Rättegångskostnad, Tjänstledighet, Trafikmål, Åtal.

266

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Domvilla, se Rättegångsfel.

Drivmedelsförråd, se Instruktion.

Eftertjänst, för frågan om eftertjänst är det av betydelse att en riktig gränsdragning
göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144 o. 1961
s. 65; — angivandet i dom och straff beslut vid utevarobrott av tiden för
bortovaron är av betydelse för bestämmandet av eftertjänst för den dömde,
1956 s. 86 o. 1961 s. 95; — fråga om ändrade bestämmelser rörande
värnpliktigas fullgörande av eftertjänst, 1956 s. 181, 1957 s. 143, 1958 s.
203 o. 1960 s. 235; — värnpliktiga böra underrättas om innebörden av bestämmelserna
om eftertjänst, 1958 s. 93; — se även Arreststraff.

Egenmäktigt förfarande, se Tjänstefel.

Endast för tjänstebruk, se Allmänna handlingar.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; — för läkarintyg, 1957 s. 130 o. 1960 s. 242;
— se även Rättegångskostnad, Skadestånd, Tjänstemissbruk, Uppfinning.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97; -— bestraffningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på ersättning
för förkommen materiel, 1954 s. 126; — vissa spörsmål rörande
handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av materiel
under samma persons ansvar, 1957 s. 83; — vissa spörsmål rörande
bestraffningsberättigad chefs befattning med handläggning av fråga om
ersättning för förkommen eller skadad materiel, när den bestraffningsberättigade
själv är närmast ansvarig för materielen, 1957 s. 80; ■— fråga
om ändrade bestämmelser angående ersättningsmål, 1960 s. 252; —
fråga om behandlingen vid domstol av överklagat ersättningsmål vari
åklagaren medgivit klagandens yrkande, 1964 s. 94; — se även Disciplinmål,
Materiel.

Expedition, se Gallring.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.

Expropriation, fråga i samband med planerat förvärv av skogsmark om
stamräkning å marken kunnat företagas utan fastighetsägarens medgivande,
1966 s. 201.

267

Facklig verksamhet, se Förening.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildmngskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14; tmlämpning
av bestämmelserna om facktjänstgöring för värnpliktiga lakaie,

1965 s. 257.

Familjebidrag, fråga om ansökan om bostadsbidrag skett i vederbörlig oidning,
1966 s. 215.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948-49, 1950 s. 339; - vatten orsorjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; fallrepshonnor, o
s. 396- _ förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, lJoO s. 40b;
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantenng av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; - utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146, se
även Båtar, Representation, Vakttjänst.

Fast anställd, se Domstolsfråga.

Flyghaveri, förfarandet vid utredning av haverier inom flygvapnet, 1959
s. 219 o. 1960 s. 237.

Flygning, frågor om allmänfarlig vårdslöshet, bristfällig säkerhetsutrustning
samt flygning utanför angivet övningsområde, 1966 s. 13; — se aven
Övningsflygning.

Flygplan, fråga om säkerhetsanordningar vid startning och uppkörning av
motor till reaktionsdrivet flygplan, 1961 s. 148.

Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Folkrätt, fråga om undervisningen inom krigsmakten rörande krigets lagar
och bruk, 1964 s. 240.

Forum, yttrande över förslag om begränsning av forum privilegiatum, 1966
s. 243; — se även Disciplinmål, Åtal.

Framställning, se Tjänsteväg.

Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; — militärläkare har i strid med utfärdad
föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig trada i
tjänst oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensarregister,
1956 s. 28, 1957 s. 15 o. 1958 s. 15; — militärläkare har underlåtit
att i anseende till innehållet i företett läkarintyg tillse att eu värnpliktig
befriades från repetitionsövning, 1956 s. 42.

Fritid, fråga om tillämpning av bestämmelserna rörande manskaps fritid i
fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom delvis tjänstbar, 1960 s.
153 o. 1961 s. 150; — fråga huruvida värnpliktig, som på grund av olämp -

268

ligt uppträdande på allmän plats under fritid förts till sin förläggning
och meddelats förbud att lämna denna, kunnat bestraffas för överträdelse
av förbudet, 1966 s. 153; — fråga om kompanichefs befogenhet att
på grund av värnpliktigs förhållande i tjänsten meddela denne förbud
att under fritid lämna förläggningsområde, 1966 s. 158. Jfr Ledighet.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga befälsutbildningskurser
gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.

Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Fullföljd, av ^an m°i hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmelser
om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befattningshavare
inom försvarsväsendet, 1955 s. 207, jfr 1956 s. 90.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna i 11 kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96 o. 1958 s. 58; — beslag
å och förverkande av spritdrycker m. m. vid fylleri, 1957 s. 44, 1960
s. 246 o. 1961 s. 214; — åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 377;

^ straff för fylleri felaktigt ålagt i fall då berusad utan egen vilja förts
från enskilt till militärt område, 1961 s. 15; — straff för fylleri ålagt
oaktat förutsättningar därför ej förelegat, 1962 s. 51 o. 1965 s. 105; — se
även Resning.

Fånge, se Krigsfånge.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; se även Tillhörighet till förband. Jfr Tjänstgöringsplats.

269

Förening frå«a huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsr“t
dels grnom enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om forenmg.in n tfats ._tt
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas 1954 s lod
fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med l^amot av elevförenings
styrelse rörande av föreningen handlagd angelagenhet och att
därvid påfordra framvisande av en från föreningen till visst riksdagsutskott
avlåten skrivelse, 1961 s. 113; - fråga huruvida »tyckjunkare: och
armétekniker genom yttranden vid facklig sammankomst överträtt vissa
föreskrifter i tjänstereglementet för krigsmakten, 196o s. lör.

Förening av tjänster, se Bisyssla.

Förenta Nationerna, frågor om svensk FN-personals uppträdande under
oroligheter i Kongo och om undervisningen inom krigsmakten rörande
krigets lagar och bruk, 1964 s. 240; - felaktig handläggning vid truPPreS‘-streringsmyndighet av ansökan om anställning i FN-bataljon, 1965 s^

004- _ fråga huruvida svensk officer, som ställts till FN:s for ogan e

för tjänstgöring såsom observatör, under denna tjänstgöring vant att
anselom krigsman enligt 21 kap. 20 § brottsbalken (26 kap. 21 § strafflagen),
1966 s. 179.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet börrhandUngsTätt
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angaende förhandlingsrätt
SJ statens tjänstemän, 1951 s. 127;-yttrande i anledn ng av remiss avutredning
angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263; — yttrande över lagförslag angående de offenthga tjänstemännens
förhandlingsrätt, 1965 s. 268; - yttrande over forsiag tUlbemvndiganden
och författningsändringar avseende riksdagens. verk, tor
anledda av statstjänstemannalagens ikraftträdande, 1966 s. -08.

Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat an i och for utövande
av honom tillkommande bestraffnings- och tiUrattav^mngsratt,
1955 s. 51 1956 s. 15 o. 1961 s. 71 ; — innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i vissa fall personligen hora
den misstänkte, 1951 s. 197; - furir som genom att nattetid vacka och
förhöra värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till vass ord
ningsförseelse har ådömts straff for tjänstefel, 19ol s. , —~ riAgg L
hänsyn från förhörsledares sida gentemot den horde, 19oo s. 24 195b s.
15 o. 1961 s. 47; — fråga om befogenhet för skolchef att halla forhor med
ledamot av elevförenings styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet
och att därvid påfordra framvisande av en från föreningen ti
visst riksdagsutskott avlåten skrivelse, 1961 s. 113; — se aven Utredning.

Förkommen materiel, se Ersättningsmål, Kroppsvisitation, Materiel.
Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förlaggningsforhållanSena
vid vissa förband, 1954 s. 113 o. 1963 s. 267; - brister i samtart
hänseende inom lägerplats å skjutfält, 1963 s. 270; - sluttning av kojer

270

och sängkläder i manskaps- och aspirantmässar under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49; 1950 s. 358; — underofficerarnas förläggningsförhållanden
under samma expedition, 1950 s. 380. Jfr Vapenfria
värnpliktiga.

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31, 1958 s. 17, 1960 s. 31, 1963 s. 189 o.
1965 s. 143. Jfr Tävlingar.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förordnande, föreskrifter om förordnande av värnpliktigt befäl har meddelats
i strid mot generalorder, 1965 s. 226.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; — handhavande
och redovisning av förskott för tjänsteresa, 1958 s. 97; — vissa spörsmål
rörande s. k. stående förskott för tjänsteresor, 1962 s. 138; — inventering
av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Försvarets läroverk, fråga om avgången officersaspirants rätt att undergå
omprövning vid försvarets läroverk, 1963 s. 257; — se även Tjänstefel--bindelse.

Förtursmål, fråga i visst fall huruvida till hovrätt fullföljt mål, däri underrätten
dömt till arreststraff, varit att behandla såsom förtursmål, 1957
s. 47.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158 o. 1966 s. 168; — innebörden av stadgandet
i samma paragraf första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas
till åklagare om i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193,
1952 s. 153, 1953 s. 98 o. 1957 s. 30; — fråga rörande tillämpning av
föreskriften i samma paragraf om till vilken åklagare militärt mål skall
hänskjutas, 1953 s. 94 o. 1957 s. 32; — fråga huruvida bestraffningsberättigad
befattningshavare utan giltiga skäl överlämnat militära mål till
behandling av åklagarmyndighet och domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten
att tvekan råder om en gärnings straffvärdhet och rättsliga
rubricering utgör i och för sig i regel icke skäl för målets hänskjutande
till åklagaren, 1956 s. 101; — angående rätt för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i disciplinmål, där icke genom hans försorg kan erhållas
nöjaktig utredning, låta målet förfalla, 1953 s. 231; —''yttrande
över framställning om ändring i 13 § förundersökningskungörelsen, 1955
s- 209; — vissa spörsmål rörande hemligstämpling av den i 21 § förundersökningskungörelsen
omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s. 115; —
fråga rörande vem det åligger att jämlikt 80 § andra stycket militära
rättegångslagen underrätta vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare
om att förundersökning inletts i militärt mål, 1957 s. 37; —
fråga huruvida mål kunnat avgöras i disciplinär ordning därest gärningen
bedömts såsom olovligt brukande, 1957 s. 27; — se även Utredning, Åtal.

271

Förundersökningsprotokoll, jfr Förundersökning, Vittneskallelse.

Förvaltning, fråga om effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning,
1959 s. 258; — yttrande över besvärssakkunmgas betänkande »La0
om förvaltningsförfarandet», 1966 s. 246.

Förvar, [råga om fel fördupit vid beslut om tagande i förvar, 1960 s. 84.

Förvarsarrest, fråga om behöriff el för bestraffnlngsberättlgad b^mn|sha
vare att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare nan

,. t t mål 1951 s 196- _ avräkning av tid för förvarsarrest å arres

Sf 1?51 s 79 o 1955 s. 101; - dlmstols förordnande om förvarsarrests
bestånd, 1950 s. 106 o. 1951 s 199; _ spö

gare då han till rättens prövning hanskjuter fråga om forva^ests De
ttånd äaer självständigt åberopa grund for forvarsarresten, dels ock

om förutsättningar för dels tagande i förvarsarrest och dels torvarsar
rests bestånd, 1963 s. 104; — om förandet, såvitt angar torvarsarrestanter
av den i 55 § militära rättsvårdskungörelsen omformalda^teckningen,
1958 s. 91; — se även Arrestantkort, Avlöning, \ erkstallighet a

disciplinstraff.

Förverkande, se Spritdrycker.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s 473, 1954 s 262 o.
>69 1957 s. 185, 1960 s. 251 o. 1961 s. 221; — gallringsbara rattsvårdshandlingar
böra i regel förvaras för sig, 1955 s. 126; — utSallr^§

av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102, av betygshandhngar, 1961

s. 158.

Granatgevär, se Skjutning.

Granskninesnämnd, fråga om granskningsnämnds sammansättning, 1960 s.
qo. _ förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid lnskrivnin-,

nämnds sammanträde närvarande värnpliktig har ansetts skola beredas
tillfälle att yttra sig innan nämnden meddelar beslut beträffande honom
samt äga rätt att på begäran få upplysning om grunderna för beslutet,

1966 s. 221.

Gudstjänst, fråga om militär personals deltagande i gudstjänst och korum,
1958 s. 213 o. 1959 s. 211.

Handbrandsläckningsmateriel, kontroll av, 1966 s. 238.
Handbrev, se Allmänna handlingar.

272

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 918.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

Handläggning, vid försvarsgrensstab av transportansökning, 1964 s. 129; —
åtal mot civil tjänsteman för bl. a. dröjsmål med handläggning av ärende,
1965 s. 80; — felaktig handläggning vid truppregistreringsmyndighet av
ansökan om anställning i FN-bataljon, 1965 s. 204.

Handräckning, värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser av chef
ställts till förfogande som drevkarlar vid älgjakt, 1961 s. 173. Jfr Mäss,
Tävlingar.

Handräckningstjänst, fråga om värnpliktigas utnyttjande i sådan tjänst vid
repetitionsövning, 1959 s. 137; — missbruk av förmanskap genom otillbörlig
kommendering till handräckningstjänst, 1963 s. 189.

Hemförlovning, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring,
1960 s. 149; — fråga om innebörden av bestämmelsen i 116 § 1 mom.
inskrivningsförordningen att viss frånvaro från tjänstgöring skall föranleda
hemförlovning, 1964 s. 184; — fråga om beräkning av hemförlovningsdag
på grund av sådan frånvaro från tjänstgöring som avses i 116 §

1 mom. inskrivningsförordningen, 1965 s. 175; — se även Förvarsarrest.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hemvärnet, fråga om oriktigt förfarande av revisorer, utsedda att granska
förtroendenämnds vid hemvärnet förvaltning, 1966 s. 224.

Hot mot krigsman, se Våld.

Hovrätt, se Förtursmål, Militära mål, Protokoll, Referent.

Häktad, se Nöjdförklaring.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s.
144; — vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i
stark kyla, 1957 s. 86; — frågor angående anordnandet av övningsmarsch
i stark kyla, 1959 s. 181.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427 o. 1957 s. 139; — kungörelsens
tillämpning beträffande utom krigsmakten tjänstgörande vapenfri
värnpliktig, 1960 s. 95; — fråga huruvida skyldighet att återgälda
hämtningskostnad enligt hämtningskungörelsen kan åläggas utan angivande
av belopp, 1963 s. 208.

Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militärförhör.

273

Idrottstävling, se Tävlingar.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartillenforsvar, 1954
s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att förvara och taga del av order och andra försändelser från militär
myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — fråga huruvida värnpliktig,
som icke tillräckligt noggrant tagit del av inkallelseorder och darfor inställt
sig för sent, gjort sig skyldig till tjänstefel eller förseelse mot 38 §
värnpliktslagen, 1966 s. 144; — tidpunkten för inträdandet av tjänstgöringsskyldighet
beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955 s. 104.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, lJol s.
207, 1957 s, 139 o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas
krigsduglighet och krigsanvändmng, 1953 s. 237 o. 19b0 s. Liö,

_ behörig myndighet för prövning av anmälan om anstånd med repe titionsövning,

1959 s. 137; — personalofficerare har underlåtit att underställa
inskrivningsmyndighet frågor om ändring av värnpliktigs tilldelning
och uttagning, 1964 s. 166; — fråga huruvida anstånd med repetitionsövning
bort medgivas, 1961 s. 127; — fråga om behörigheten åt
besluta i ärende rörande anstånd med repetitionsövning, 1065 s- l®11 —
fråga om innebörden av bestämmelsen i 116 § 1 mom. lnsknvningsforordningen
att viss frånvaro från tjänstgöring skall föranleda hemforlövning,

1964 s. 184;_fråga om beräkning av hemförlovningsdag pa grund av sa dan

frånvaro från tjänstgöring som avses i 116 § 1 mom. inskrivnings t or -ordningen, 1965 s. 175; — innebörden av stadgandet i 129 § inskrivningsförordningen
att värnpliktiga, som till följd av utvandring upphört att
vara här i riket kyrkobokförda, icke är skyldiga att installa sig till tjänstgöring
så länge de vistas utomlands, 1966 s. 183; — se även Granskningsnämnd,
Läkarbesiktning. Jfr Eftertjänst, Tjänstgöring.

Instruktion, underlåtenhet att utfärda skötselinstruktion för drivmedelsförråd,
1965 s. 13; — se även Ämbetsverk.

Inventering, av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Justitieombudsmannen, yttranden över förslag angående justitieombudsmannainstitutioncn
in. in. 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267; —y
rande över en av 1963 års JO-utredning gjord framställning om grundlagsändring,
möjliggörande utökning av antalet riksdagens ombudsman, lJbo
s. 262.

Jäv, bestraffningsberättigad chef är jävig att handlägga fråga om ersättning
för förkommen eller skadad materiel, när han själv är närmast ansvarig
för materielen, 1957 s. 80; — bestraffningsberättigad chef ar javig att
handlägga sak vari föreligger fråga om ansvar för honom sjalv, lJoJ
s. 93. Jfr Anställning.

274

Kamratförtryck, fråga om uppdagande och förebyggande av kamratförtryck,
1958 s. 105 o. 1959 s. 142; -— kamratförtryck ifrågasatt, 1965 s. 144.

Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff
för vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat
kasernområde, 1956 s. 74. Jfr Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Kassaväsende, vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om inventering
av från kassan utlämnade förskott, 1957 s. 100.

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i
disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — fråga om införande av möjlighet
för domstol att till annan domstol överflytta mål angående klagan över
beslut i disciplinmål eller ersättningsmål, 1964 s. 218 o. 1966 s. 241; —
förutsättning för bestraffning i disciplinär ordning av person, som hos
domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot beslut, varigenom i enahanda
ordning straff ålagts honom för annan förseelse, 1953 s. 83; — se även
Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl, Klagan i disciplinmål.

Klagomål, kompanichef till vilken framförts klagomål har underlåtit att
skaffa sig sådan kännedom om saken att han säkert kunnat avgöra om
densamma påkallade åtgärd från hans sida, 1959 s. 163; se även Tryckfrihetsförordningen.

Klagotid, se Fullföljdstid.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148, 1956 s. 139, 1957 s. 103 o. 1961 s. 191; — kommendering
av paradstyrka i samband med festlighet å officersmäss, 1961 s. 179.

Kontrasignation, se Auditör.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i
militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Korum, se Gudstjänst.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.

Krigsfartyg, se Fartyg.

Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal,
1956 s. 123.

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

275

Krigskarteförråd, inrymt i otillfredsställande lokal, 1960 s. 101.

Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; — innebörden av uttrycket »kvinnlig
krigstjänstpersonal», 1951 s. 188; — fråga huruvida svensk officer, som
ställts till Förenta Nationernas förfogande för tjänstgöring såsom observatör,
under denna tjänstgöring varit att anse såsom krigsman enligt 21
kap. 20 § brottsbalken (26 kap. 21 § strafflagen), 1966 s. 179. Jfr Våld.

Kritik, rättelse och kritik skall meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes
värdighet och anseende icke nedsättes, 1964 s. 103. Jfr Missfirmelse,
Oskickligt beteende.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80 o. 1966
s. 158.

Kulsprutepistol, se Skadestånd, Vakttjänst.

Rvalifikationskort, se Personalredovisning.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.

Kvittering, se Materiel.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförliållanden,
1952 s. 285.

Ledighet, tjänstefrihet kan icke meddelas såsom kompensation för frivillig
militär medverkan vid civil skyttetävling, 1962 s. 130; — se även Permission,
Tjänstledighet. Jfr Fritid.

Livräddning, vissa spörsmål rörande övning i livräddning ur vak, 1960 s.
120. Jfr Sjöräddning.

Lungtuberkulos, se Frikallelse.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; — ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnadsbrott,
1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81 o.
1963 s. 182; —innebär tillsägelse ej befallning utan allenast erinran om
meddelad ordningsföreskrift skall ohörsamhet beträffande tillsägelsen
bedömas icke såsom lydnadsbrott utan såsom tjänstefel, 1958 s. 67; —
fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller
bestraffas med tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951
s. 177; — överträdelse av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för

276

lydnadsbrott, 1961 s 78; — lydnadspliktens omfattning, 1963 s. 180; —
se även Ohörsamhet mot vakt, Resning, Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning
beträffande bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet
av förbandsläkare att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande
vid läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare, 1952 s. 14; — kroppsskada till följd av felbehandling i samband
med läkarbesiktning, 1955 s. 183; — fråga om bestämmelser till
förhindrande av att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig
blivande tjänstgöringsskyldighet genom vägran att medverka vid läkarundersökning
för prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166 o. 1957
s. 141; — fråga om i vilken utsträckning å läkarkort skola införas anteckningar
om fortsatta undersökningar av s. k. behandlings- och kontrollfall,
1957 s. 94; — underlåtenhet av militärläkare att företaga tillräckligt
ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig, 1957 s. 21 o.
1963 s. 172; — fråga om militärläkares skyldighet att med anledning av
värnpliktigs hälsotillstånd vidtaga åtgärder för omprövning av den värnpliktiges
krigsduglighet, tilldelning och uttagning, 1964 s. 166; — se även
Inskrivningsförordningen, Sjukredovisning. Jfr Frikallelse.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarintyg, Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation,
Tystnadsplikt.

Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i företett
läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42; — fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att utfärda
tjänstduglighetsintyg och om hans rätt till ersättning härför, 1957
s. 130; — fråga om rätt för tjänsteläkare till ersättning för läkarintyg avsett
att företes för allmän sjukkassa, 1960 s. 242 o. 1962 s. 191; — fråga
om tjänsteläkares skyldighet att godtaga av annan läkare utfärdat intyg,
1962 s. 93; — fråga om läkare ägt ändra ett av honom utfärdat och utlämnat
intyg, 1962 s. 169.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85, 1952 s. 14 o. 1959 s. 109; — efter det värnpliktig under militärtjänstgöring
avlidit i hjärtsjukdom har uppkommit fråga huruvida dröjsmål
med läkarutlåtande inverkat på sjukdomens förlopp, 1965 s. 233.

Materiel, fråga om kvittering av materiel utlämnad vid repetitions- och befälsövningar,
1958 s. 137; — kronan har oriktigt fått vidkännas förlusten
av materiel som gått förlorad till följd av att värnpliktiga icke iakttagit
normal aktsamhet, 1960 s. 92.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; —■ ifrågasatta ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463, 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267; — ifrågasatta
ändringar av militieombudsmansämbetets personalorganisation,

277

105(5 s. 193, 1957 s. 184, 1958 s. 223 o. 1960 s. 271; — yttrande över en av
1963 års JO-utredning gjord framställning om grundlagsändring, möjliggörande
utökning av antalet riksdagens ombudsmän, 1965 s. 262; — yttrande
över motion angående riksdagens ombudsmäns verksamhet, 1965 s.
272; —- fråga om upprättande av sakregister över militieombudsmannens
ämbetsberättelser, 1950 s. 470; — underlåtenhet av regementschef att
efterkomma militieombudsmannens anmoden att medverka vid utredning,
1961 s. 134; — underlåtenhet att besvara skrivelse från militieombudsmannen,
1965 s. 80.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102, 200 o. 223, 1953 s. 233, 1956 s. 189 o. 1957 s. 47; — vissa åtgärder av
militära myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen
av militära mål hos militäråklagarna, 1951 s. 106; — dröjsmål av
hovrätt vid behandlingen av militärt brottmål, 1957 s. 47; — fråga om
gemensam handläggning vid underrätt av dels mål angående klagan över
beslut i disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten
omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166;

— fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses som militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166;

— fråga om häradsrätts sammansättning i militära brottmål, 1960 s. 240;

— se även Anmälan, Beslut, Dom, Domstol, Fullföljd, Förundersökning,
Jäv, Prövningstillstånd, Tjänsteväg, Tjänstgöringsplats, Trafikmål, Utredning,
Åklagare, Åtal.

Militärförhör, måls hänskj utande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; -— chef som ej har
bestraffningsrätt i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han
vidarebefordrar anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i
militära mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga
åtgöranden från förhörsledares sida, 1955 s. 24 o. 1961 s. 47; — fråga om
fei förelupit vid militärförhör, 1960 s. 84; — behörighet att hålla militärförhör,
1961 s. 71; — fråga om straffbeslut kunnat grundas enbart på
polisrapport eller om icke militärförhör bort hållas, 1966 s. 149; — se
även Protokoll, Utredning.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 1955 s.
189, 1956 s. 152, 1957 s. 79, 1960 s. 94 o. 1961 s. 165; — skottlossning å
skjutbana invid militärhäkte har ansetts kunna medföra psykisk påfrestning
för arrestanter i häktet, 1960 s. 141; — fråga om beskaffenheten
av kojer i militärhäkte, 1960 s. 141; —- inredning av förvaringsrum
i militärhäkte, 1966 s. 237; — vissa frågor om rätt för straffarrestant
och förvarsarrestant att erhålla tillgång till sängkläder, 1961 s. 109.

10—650446. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

278

Militärläkare, jfr Läkare.

Militärpsykologi, se Personalbehandling.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Militärt straffregister, dröjsmål med införing i militärt straffregister, 1958
s. 74; — angående anteckning i militärt straffregister av strafföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt för personundersökare
i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; — för straffregisterföringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956 s.
109.

Militäråklagare, se Åklagare.

Minnesbok, se Protokoll.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31, 1958 s. 17, 1960 s. 31, 1963 s. 189,
1964 s. 68 o. 1966 s. 112; — av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s.
151, 1964 s. 47 o. 111. Jfr Fritid, Handräckning, Kommendering, Privat
uppdrag, Tävlingar.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.
195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o. 66,
1956 s. 15 o. 69, 1958 s. 17, 38 o. 43, 1959 s. 70 o. 158, 1960 s. 28 o. 45,
1961, s. 41 o. 47, 1963 s. 117, 148 o. 171, 1964 s. 64, 68 o. 75, 1965 s. 123
o. 138, 1966 s. 112; — mot tjänsteman, 1966 s. 128.

Motorfordon, vissa frågor rörande förhyrning av motorfordon i samband
med övningar, 1964 s. 196; — se även Belysninganordningar, Bil, Kasernområde,
Olovligt brukande, Parkeringsförbud, Trafikbrottslagen, Trafikmål,
Transport.

Muta, tagande av, 1963 s. 33.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135; — ersättning
för matportion som utlämnats till mäss från arméförbands matinrättning,
1959 s. 175; — yttrande över en av överbefälhavaren framlagd utredning
angående utnyttjande av värnpliktig och fast anställd personal
för olika arbetsuppgifter på militära mässar, 1962 s. 193.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff, 1955 s. 110, vid upptagande av nöjdförklaring av
häktad, 1961 s. 90; — innehållet i en för sitt ändamål godtagbar nöjdförklaring,
1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakomma då arrest -

279

straff ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; — nöjdförklaring
av häktad, 1951 s. 205.

Obehörig påverkan, av sakkunniga, 1966 s. 137.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56; — innebörden
(beträffande otillåtet nyttjande av motorfordon) av det i 9 § 2. militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande», 1957 s. 27.

Olyckshändelse, bestämmelser rörande åtgärder vid inträffade olyckshändelser,
1957 s. 31.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s. 37 o. 91, 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24, 1956 s. 15, 1958 s. 43 o. 51.

Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykterhet
i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96, 1958 s. 58 o. 1961 s. 101; — beslag å och förverkande av spritdrycker
m. m. vid onykterhet i tjänsten, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s.
214; — se även Fylleri.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — fråga huruvida
befäl bort ingripa mot sång med olämpligt innehåll, 1962 s. 178; -—
se även Befälsrätt. Jfr Spritdrycker.

Osant intygande, lämnande å kvittenslista av osanna uppgifter om tjänsteresa
till och instruktörsarbete vid övning, 1966 s. 138.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o. 144, 1955 s. 24, 1956 s. 15 o. 61,
1958 s. 38 o. 43, 1959 s. 98 o. 163, 1960 s. 15 o. 45, 1964 s. 68, 1965 s. 123,
1966 s. 112; —- gränsdragningen mellan oskickligt beteende enligt 26 kap.
9 § strafflagen, förargelseväckande beteende enligt 16 § samma kapitel
och tjänstefel enligt 18 § nämnda kapitel, 1951 s. 180.

Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.

Paradstyrka, se Kommendering.

Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud att använda viss parkeringsplats
inom förbandets område, 1956 s. 81.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, fråga huruvida avskedsbeslut bort meddelas utan att dessförinnan
pensionsfrågan prövats, 1962 s. 152.

280

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75; — fråga om
beviljande av permission i fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom
delvis tjänstbar, 1960 s. 153.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
1951 s. 251; — över ett av överbefälhavaren framlagt förslag till
personalvårdsorganisation inom försvarsväsendet, 1958 s. 225; — över ett
av försvarets personalvårdsutredning avgivet principförslag till ny personalvårdsorganisation
inom krigsmakten, 1960 s. 263; —- över ett av försvarets
personalvårdsutredning avgivet förslag till central nämndorganisation
för personalvårdsfrågor m. m. inom försvaret, 1962 s. 195; — över
ett av försvarets personalbehandlingsutredning avgivet betänkande angående
militärpsykologi och personaltjänst, 1954 s. 257; — fråga om rätt för
militära myndigheter att erhålla upplysning om ådömda straff m. m. beträffande
personal som beordras fullgöra militärtjänst, 1960 s. 254; —
vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bistå värnpliktig
med avfattande av anmälan mot förman, 1962 s. 89. Jfr Uniform.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.
111; — redovisning å kompletterande kvalifikationskort av enskilt samtal
med värnpliktig, 1966 s. 238.

Personalvård, se Personalbehandling.

Polismyndighet, angående innebörden av begreppet »polismyndighet», 1957
s. 39; — civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; —
fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hänseende
av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 1955 s.
105; — se även Militära mål, Åklagare.

Privata förhållanden, militära befattningshavare ha obehörigt ingripit i officersaspirants
personliga förhållanden utom tjänsten, 1959 s. 150.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
missbruk av förmanskap: 1958 s. 17 o. 1960 s. 31; tjänstemissbruk:
1959 s. 15 o. 1960 s. 31; tjänstefel: 1950 s. 56, 1954 s. 31 o. 148.

Propaganda, fråga om MRA-propaganda inom krigsmakten, 1964 s. 137.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201; — fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet
resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
s. 111; — missvisande anteckningar i hovrätts protokoll och minnesbok
rörande dagen för måls föredragning, 1957 s. 47; — underlåtenhet vid militärförhör
att för den hörde uppläsa eller låta honom på annat sätt granska
den upptecknade utsagan, 1961 s. 47; — se även Beslut.

281

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till- l VTO''

viantering av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164, Jfr
Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.

Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning
med raketgevär, 1955 s. 76.

Redovisning, se Förskott, Mäss.

Referent, angående referentens åligganden vid måls behandling i hovratt,
1957, s. 47.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Regeringsformen, yttrande över författningsutredningens förslag till regeringsform
och riksdagsordning, 1965 s. 264.

Repetitionsövning, se Inskrivningsförordningen, Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330; — angående disposition av allmänna medel
avsedda för representation gentemot markägare m. fl., 1959 s. 144.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Resning, fråga om resning i mål vari värnpliktig dömts för lydnadsbrott,
1959 s. 119 o. 1960 s. 90; i mål vari regementschef ålagt värnpliktiga
straff för fylleri oaktat förutsättning för straffbarhet ej förelåg, 1963 s.
199; i mål vari värnpliktiga ålagts straff för fylleri utan att förutsättningar
därför förelegat, 1963 s. 200 o. 1965 s. 175.

Revision, fråga om oriktigt förfarande av revisorer, utsedda att granska
förtroendenämnds vid hemvärnet förvaltning, 1966 s. 224.

Rymning, se Undanhållande.

Ryttartävling, se Tävlingar.

Räddningstjänst, se Sjöräddning, Tävlingar.

Rättegångsfel, av beskaffenhet att föranleda undanröjande av straffbeslut,
1961 s. 87.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit

282

nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättelse, se Kritik.

Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172; — i
fråga om utevarobrott, 1961 s. 95.

Rättsvårdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; —- förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.

Segelregatta, se Tävlingar.

Sekretessföreskrifter, se Allmänna handlingar.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Semester, fråga angående uppdelning av semester, 1963 s. 248.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132, 1955 s. 147 o. 1957 s. 94; — försummelse av militärläkare
att sjukredovisa värnpliktig i avvaktan på resultat av skärmbildsundersökning
rörande lungtuberkulos, 1959 s. 192; — innebörden i visst fall av sjukredovisning
såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av
läkare att i sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar,
1953 s. 132; — fråga om obehöriga anteckningar å sjukredovisningshandlingar,
1963 s. 252; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen
personal bör kunna avföras därur annorledes än i samband med återbesök
hos läkaren, 1954 s. 239; — förvaring av »sjukkort-Iäkare», 1959 s.
191; —- fråga om utgallring av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102; —
skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,
1952 s. 135 o. 1956 s. 18; — den främste läkaren vid förband har skyldighet
tillse att övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in i
meddelade föreskrifter angående sjukredovisningen, 1953 s. 132; — förtatiningsenligheten
av viss order om sjukredovisning av flygtekniker,
1955 s. 139; — fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats för vård i
hemmet, genom att avlägsna sig från hemmet gjort sig skyldig till tjänstefel
eller undanhållande, 1956 s. 143; — vissa spörsmål rörande ordningen
för tillhandahållande myndigheter emellan av sjukredovisningshandlingar,
1957 s. 107; —- underlåtenhet av tjänsteläkare att till sjukkassa rapportera
av tjänsteman anmält sjukdomsfall samt fråga om tillämpning
av bestämmelserna om sjukkontroll, 1962 s. 93; — se även Fritid, Permission.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14; — underlåtenhet av militärläkare att
företaga tillräckligt ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig,
1957 s. 21 o. 1963 s. 172; — se även Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

283

Sjukvård, se Läkarvård.

Sjukvårdspersonal, se Tävlingar.

Sjöräddning, fråga om militära myndigheters åtgöranden i samband med
vissa sjöräddningsföretag, 1961 s. 182.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,
1953 s. 98; — med anledning av felbehandling i samband med lakarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med
anledning av olycka till följd av hylssprängning vid skjutning med kulsprutepistol,
1960 s. 73 o. 1962 s. 71; — fråga om dylik skyldighet då militär
personal under fälttjänstövning utövat våld vid flyktförsök av obehörigen
kvarhållen civilperson, 1963 s. 215; — se även Ersättning, Trafikmål.

Skidtävling, se Hälsovård, Tävlingar.

Skiljaktig mening, av auditör i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s.
217.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevär, 1955 s. 76,
med granatgevär, 1961 s. 166; vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s.
273- vid provskjutning med kustartilleripjäs, 1951 s. 45; vid skjutning
och bombfällning å övningsfält, 1962 s. 110; — frågor om ansvar och ersättningsskyldighet
med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren Gotland
inträffad skjutolycka, 1952 s. 190; — avhjälpande i visst fall av olägenheter
för ortsbefolkningen i samband med skjutövningar, 1955 s. 135;

_ säkerhetsanordningar vid demonstrationsskjutningar vid Carl Gustafs

stads gevärsfaktori, 1960 s. 144; — se även Brand, Militärhäkte, Vakttjänst.

Skyddsgrop, se Stridsvagn.

Skvddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skyttetävling, se Tävlingar.

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.

Spritdrycker, beslag å och förverkande av spritdrycker m. m. vid onykterhet
i tjänsten och vid fylleri, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s. 214; — genom
att anlita annan för inköp av även ringa kvantitet rusdrycker gör sig värnpliktig
som är under 21 år skyldig till straffbar gärning, 1965 s. 165.

Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85; — fråga om säkerhetsbestämmelserna vid
användning av övningsslagtändare, 1964 s. 210.

Statsåklagare, se Åklagare.

284

Strafföreläggande, fråga om förutsättningar för begagnande av strafföreläggande
i fall då krigsman överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen
om hastighetsbegränsning, 1961 s. 85; — angående anteckning i militärt
straffregister och å kontrollkort av strafföreläggande i militärt mål, 1952
s. 248 o. 1953 s. 236.

Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Straffmätning, se Dom, övergivande av post.

Stridsvagn, fråga huruvida en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes
över med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genomförts
med erforderlig omsorg, 1956 s. 152; — fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.

Studiebesök, se Befästning.

Stämning, fråga om ledamot av domstol underlåtit att föranstalta om utfärdande
och delgivning av stämning i brottmål, 1962 s. 15.

Svets- och skäraggregat, inbrottsskydd för, 1966 s. 239.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Svordomar, fråga om åtgärder mot bruket av svordomar inom krigsmakten.
1966 s. 234.

Sång, se Ordningen inom krigsmakten.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Ammunition, Brand, Flvgplan,
Granatgevär, Handgemäng, Handgranatkastning, Militärhäkte, Pansarskott,
Raketgevär, Simövningar, Skadestånd, Skjutning, Sprängmedel,
Stridsvagn, Tolkning, Vakttjänst, överskeppning.

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,
1953 s. 189.

Sängkläder, se Militärhäkte.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 o. 243,

1952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — fråga om samtidigt användande

för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; _

vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
S; 44 o. 1954 s. 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av tillrättavisning,
1956 s. 81; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o.

1953 s. 87; — fråga huruvida i samband med begärd omprövning av
ålagd tillrättavisning disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som

285

föranlett tillrättavisningen, 1961 s. 83; — fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten
vid kompani kunnat, med förbigående av tillrättavisningsberättigad
kompanichef, uppdragas åt högre chef, 1957 s. 43; tillrättavisningsrätt
tillkommer ej stabschef vid försvarsområdesstab och
militärbefälsstab, 1958 s. 83; — fråga om ändrade bestämmelser angående
tillrättavisningsrätt gentemot fast anställt underbefäl med vederlikar,
1959 s. 243; — se även Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga.
Jfr Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204, 1959 s. 119 o.
1961 s. 78; — vissa frågor angående granskning av tillrättavisningsförteckning,
1951 s. 205; — tillvägagångssätt för antecknande av anmärkningar
framkomna vid granskning av tillrättavisningsförteckning, 1954
s. 88; — utdrag ur tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i disciplinmål
eller annat militärt mål, 1951 s. 205.

Tillrättavisningsrätt, se Tillrättavisning.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144 o. 1955 s. 66.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; — underlydande har
beordats till arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31, 19o6 s. 139 o.

1957 s. 103, jfr 1950 s. 56 o. 1954 s. 148; — se även Bisyssla, Tjänstetillsättning.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning, Läkarintyg.

Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151, 1960 s. 115, 1964
s. 47 o. 111; jfr 1957 s. 27; — se även Resekostnad.

Tjänstebiljett, fråga om tillhandahållande av militär tjänstebiljett för återresa
åt värnpliktig, som under olovlig utevaro från sitt förband inställt
sig vid annat förband, 1966 s. 171.

Tjänstebrevsrätt, åsidosättande av gällande föreskrifter om tjänstebrevsrätt,
1961 s. 123.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187; tjänstefel
eller egenmäktigt förfarande, 1957 s. 27; — tjänstefel eller lydnadsbrott,

1958 s. 67; — tjänstefel eller undanhållande, 1965 s. 152; — tjänstefel
eller förseelse mot 38 § värnpliktslagen, 1966 s. 144. Jfr Oskickligt beteende,
Simulation, Undanhållande, övergivande av post. Se även Anslag,
Arbetstid, Attest, Bisyssla, Civil befattningshavare, Disciplinmål,
Flygning, Förvarsarrest, Handläggning, Instruktion, Obehörig påverkan,
Olämpligt uppträdande, Stämning, Tilltalsord, Tjänstebil, Tävlingar.

Tjänsteförbindelse, fråga om innebörden av tjänsteförbindelse som officersaspirant
skall avgiva före inträde i försvarets läroverk, 1963 s. 257.

286

Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.

Tjänstemissbruk, tjänsteman har berett annan tjänsteman viss gottgörelse
till vilken denne icke varit berättigad ävensom i ekonomiska frågor fattat
beslut vartill han icke varit behörig, 1963 s. 33; — se även Materiel, Privat
uppdrag.

Tjänsteplikt, se Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Förskott, Traktamente.

Tjänsteställning, för f. d. fast anställd, 1962 s. 169.

Tjänstetillsättning, åsidosättande av tillbörlig omsorg och noggrannhet vid
avgivande av yttrande beträffande sökande till vissa befattningar, 1960
s. 114; — fråga huruvida militär befattningshavare som tillhandagått
civil myndighet med upplysningar om anställningssökande därvid iakttagit
tillbörlig omsorg och aktsamhet, 1962 s. 78; — försvarsgrenschef
har i fråga om tillsättande av vissa beställningar givit anvisning stridande
mot bestämmelse meddelad av Kungl. Maj :t, 1964 s. 117; — fråga
huruvida befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet iakttagits vid tillsättande
av förvaltar beställningar, 1965 s. 209. Jfr Transportansökning.

Tjänsteutövning, fråga om ledamot av domstol gjort sig skyldig till medhjälp
till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant, 1962 s. 15; — se
även Onykterhet i tjänsten.

Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72; — fråga huruvida skrivelse
till riksdagsutskott bort befordras tjänstevägen, 1961 s. 113; — av förbandschef
gjord, till Konungen ställd framställning som tjänstevägen insänts
till försvarsgrenschef har av denne icke vidarebefordrats, 1964 s.
1-6; — Till försvarsgrenschef ställd anställningsansökan som tjänstevägen
inkommit till annan försvarsgrenschef har av denne icke vidarebefordrats
till förstnämnde chef, 1966 s. 218. Jfr Anmälan.

Tjänstgöring, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring, 1960 s.
149; — se även Arreststraff, Verkställighet av disciplinstraff.

Tjänstgöringsintyg, fråga om innebörden av föreskriften i allmänna verksstadgan
om skyldighet för myndighet att på begäran av tjänsteman utfärda
intyg angående hans tjänstgöring hos myndigheten, 1961 s. 161.

Tjänstgöringsplats, chef som hänskjutit militärt mål till åklagaren skall, om
tjänstgöringsplatsen för den misstänkte ändras, underrätta eventuell ny
bestraffningsberättigad chef jämte åklagaren, 1957 s. 35.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138. Jfr Traktamente.

287

Tolkning, fråga om åtgärder med anledning av olycksriskerna vid cykeltolkning,
1966 s. 188.

Trafikbrottslagen, fråga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är
tillämplig med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74;

— fråga om bilförare genom att i uttröttat tillstånd föra bil gjort sig
skyldig till vårdslöshet i trafik, 1961 s. 25, jfr Transport.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;

— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.

Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.

Transport, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s.
144; — fråga om motorförare erhållit tillräcklig vila före motormarsch,

1960 s. 157, jfr Trafikbrottslagen. Se även Sprängmedel.

Transportansökning, fråga huruvida regementsofficer som hos försvarsgrenschef
ansökt om transport erhållit tillfredsställande orientering beträffande
handläggningen av transportansökningen, 1964 s. 129.

Tryckfrihetsförordningen, angående meddelande till tidningsredaktion av
uppgift om förhållanden varom kännedom erhållits i tjänsten genom upplysning
av förtrolig natur, 1959 s. 129; — fråga om ansvar för uttalanden
till tidningsredaktion rörande tjänsteförhållanden, 1961 s. 182; —
fråga om rätt att använda tryckt skrift för framställande av klagomål,

1961 s. 179; — fråga om otillåtet efterforskande av författare till tidningsartikel,
1961 s. 134; — inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade
order ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke
fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; -— fråga huruvida visst
uttalande av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i
enskild förenings publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående
utspridande av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954 s.
278; — se även Allmänna handlingar. Jfr Förening.

Tuberkulos, jfr Lungtuberkulos.

Tystnadsplikt, vissa spörsmål rörande läkares tystnadsplikt, 1957 s. 107;
fråga om tystnadsplikt angående förhållanden varom kännedom erhållits
i tjänsten genom upplysning av förtrolig natur, 1959 s. 129.

Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap
vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats att
tjänstgöra såsom markörer vid civil skyttetävling, 1957 s. 103 o. 1962 s.
130; — vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i
stark kyla, 1957 s. 86; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till

288

deltagande i militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till
tjänstefel, 1951 s. 84; — fråga om befogenhet för marin myndighet att tillhandagå
med fartyg och personal vid av enskild sammanslutning anordnad
segelregatta, 1961 s. 191; — fråga om befogenhet för flygvapnets del
att tillhandagå med övervakning från luften vid av enskild sammanslutning
anordnade kappseglingar, 1962 s. 182; — se även Kommendering.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146, 1956 s. 143, 1961 s. 65 o. 1965 s. 152; — beräkning av frånvarotid vid
ådömande av straff för undanhållande (rymning), 1958 s. 96 o. 203, 1960
s. 235; — i dom angående utevarobrott bör noga angivas tidpunkterna för
utevarons början och slut, 1961 s. 95; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för undanhållande (rymning) och lydnadsbrott
(tjänstefel), 1953 s. 68; — innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i
26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143; — se även
Övergivande av post. Jfr Eftertjänst, Inskrivningsförordningen.

Underskrift, bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — se även Tjänstemeddelande.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Uniform, fråga angående införande vid armén av en till sällskapsdräkt avsedd
särskild uniform, vars anskaffande skulle vara obligatoriskt för vissa
personalkategorier, 1961 s. 154; — fråga huruvida personalvårdskonsulent
— tillika reservofficer — bör använda uniform i tjänsten, 1964 s.
213.

Uppdrag, se Bisyssla.

Uppfinning, frågor om handläggning av ärenden angående ersättning för
uppfinningar inom försvaret och spörsmål om principerna för bestämmande
av sådan ersättning, 1960 s. 182.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt
handlägga upphandlingsärenden, 1951 s. 171; — felaktig handläggning av
upphandlingsärende, 1955 s. 158 o. 1956 s. 129; — fråga huruvida myndighet
i visst fall ägt företaga upphandling under hand, 1962 s. 107; —
fråga om tillämpning av föreskriften i upphandlingskungörelsen om antagande
av för staten förmånligaste anbud, tillika fråga om ofullständigt
angivande av skäl för antagande av anbud, 1961 s. 142. Jfr Motorfordon.

Upplysningsverksamhet, fråga om lämpligheten av att försvarsgrenschef genom
cirkulärskrivelse till varuleverantörer uttalat önskemål om att visst
bokverk måtte inköpas, 1963 s. 226.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse
högst sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud,
som bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; —
överträdelse av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för lydnadsbrott,

289

1961 s. 78; — i tillrättavisningsförteckningen skall angivas vilket område
utegångsförbudet avser, 1951 s. 204.

Utgallring, av expeditions- och arkivhandlingar, se Gallring.

Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att efterkomma militieombudsmannens
anmodan att medverka vid utredning, 1961 s. 134,
åklagare är skyldig underrätta bestraffningsberättigad befattningshavare
om inledd brottsutredning i militärt mål även om utredningen ej är att
anse såsom förundersökning, 1960 s. 82; — »förberedande utredning» i
disciplinmål får förekomma endast i fall som avses i 23 § militära rattegångslagen,
1961 s. 71; — utredningsarbete inom ämbetsverk i Stockholm
har felaktigt förlagts till annan ort, 1962 s. 134; — se även Flyghaveri,
Förhör, Förundersökning, Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammantraden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning a\
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104, 1955 s. 131 o. 1959 s. 177;
— se även Tillrättavisning, övergivande av post.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425; — fråga om behörigheten att besluta
beträffande vapenfri värnpliktigs förläggning under tjänstgöring utanför
krigsmakten, 1963 s. 272; — se även Hämtningskungörelsen.

Vapenvägran, åtgärder av militär befattningshavare då värnpliktig förklarar
sig av samvetsskäl icke vilja fullgöra militärtjänst, 1959 s. 217; ■ se även

Resning.

Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av eu föreslagen allmän verksstadga,
1955 s. 204; — se även Tjänstgöringsintyg.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; arreststraff
får ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger straffarbetseller
fängelsestraff, 1955 s. 118; — verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband, 1950 s. 212; förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige icke längre är
tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177, 1953 s. 274, 1956 s.
117 o. 1961 s. 55; — felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende an -

290

gående införpassning till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig
för undergående av arreststraff, 1956 s. 117; — fråga huruvida då av ett
arreststraff om femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet
verkställts med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan
tjänstgöring, 1952 s. 176; -— förordnande att arreststraff med hänsyn
till den dömdes tjänstgöringsförhållanden skall verkställas med tjänstgöring
må meddelas endast i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178;

— bestraffningsberättigad chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad
föreskrift att arreststraff skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118;

— vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under
arresttiden, 1957 s. 74 o. 1962 s. 74; — arreststraff icke till fullo verkställt
på grund av missuppfattning av domstols förordnande att straffet
skulle till viss del anses verkställt genom förvarsarrest, 1962 s. 73; — åtgärder
för verkställande av arreststraff då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd
för verkställigheten föreligger hinder, vars varaktighet icke
kan närmare bedömas, 1952 s. 179; — fråga huruvida skäl förelegat för
avbrott i verkställighet av arreststraff, 1963 s. 192; — fråga om riktigheten
av att arreststraffs verkställande »avslutats» innan hela straffet verkställts,
1965 s. 154; — innebörden vid sammanläggning av arreststraff av
uttrycket i 9 § disciplinlagen »förekomma på en gång till verkställighet»,
1955 s. 116; — frågor om verkställande med eller utan tjänstgöring
av arrest efter sammanläggning av flera arreststraff eller efter avbrott \
sådant straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande om verkställighet efter
avbrott i arreststraff, 1951 s. 203; —• beräkning av strafftid vid avbrott i
verkställigheten av arreststraff, 1951 s. 191; — arrest utan bevakning (enligt
den numera upphävda strafflagen för krigsmakten), 1950 s. 32; —
verkställighet av arreststraff i samband med krigsförbandsvisa repetitionsövningar,
1953 s. 267; — felaktigt förfarande vid handläggning av ansökan
om uppskov med verkställighet av arreststraff, 1955 s. 110; — sammanträffande
av arrest- och disciplinbotsstraff, 1961 s. 62; — se även Arreststraff,
Militärhäkte. Jfr Nöjdförklaring.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huruvida
värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,
1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, fråga om kompanichefs rätt att beordra visitation av förläggningstält
och packning, 1966 s. 158; — se även Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar, Betyg.

Vittne, se Vittneskallelse.

Vittnesförhör, jfr Vittneskallelse.

Vittneskallelse, vittne i brottmål får ej i vittneskallelsen föreläggas att före
vittnesförhöret »taga del av förundersökningsprotokollet», 1957 s. 46.

291

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67, 1955 s. 15, 1962 s.
64, 1963 s. 148, 153 o. 175, 1964 s. 75; — gränsdragningen mellan 26 kap.
7 § strafflagen (våld eller hot mot krigsman) och 10 kap. 1 § samma lag
(våld eller hot mot tjänsteman), 1957 s. 26; — fråga huruvida våld mot
värnpliktig förövats med anledning av dennes tjänst (26 kap. 7 § strafflagen),
1965 s. 144; — militär personals rätt att bruka våld gentemot allmänheten,
1963 s. 215.

Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.

Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74; — fråga om
förutsättningar för begagnande av strafföreläggande i fall då krigsman
överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen om hastighetsbegränsning,
1961 s. 85.

Vänjningsövning, se Stridsvagn.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.

273; __ yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande

föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285; — vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs
underlåtenhet att förvara och taga del av mottagen order om
tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; —
fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s.
166; — fråga huruvida värnpliktig, som icke tillräckligt noggrant tagit
del av inkallelseorder och därför inställt sig för sent, gjort sig skyldig till
tjänstefel eller förseelse mot 38 § värnpliktslagen, 1966 s. 144; — angående
prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning,
1953 s. 237, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — se även Beredskapsövning,
Inskrivningsförordningen.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223, 1953
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit
erforderlig, 1950 s. 13; — tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkta, 1955 s. 209; — angående distriktsåklagares skyldighet att i
vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anställande av åtal, 1956
s. 102; — åklagares skyldighet alt precisera den sak han jämlikt 83 §
militära rättegångslagen underställer bestraffningsberättigad befattningshavare,
1965 s. 172; — se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Förvarsarrest,
Militära mål, Rättegångskostnad, Åtal. Jfr Tjänstgöringsplats.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,
1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94; — fråga
om avvisande av åtal som jämlikt 73 § militära rättegångslagen väckts
vid domstolen i den misstänktes hemort, 1964 s. 87; — utvidgning av
väckt åtal, 1956 s. 103; — innebörden av åtalsreglerna i 25 kap. 12 § och
26 kap. 23 § strafflagen (20 kap. 14 § och 21 kap. 22 § brottsbalken), 1965
s. 162; — se även Åklagare.

292

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Återkallelse, påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan,
1958 s. 17.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.

Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,
1954 s. 267. Jfr Våld.

Ämbetsverk, författningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tillstånd
av Kungl. Maj :t vidtagen organisationsändring och av därefter inom verket
tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165; —
innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrycket »därtill utsedd befattningshavare», 1955 s. 180; — högre chef
har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet över dessa, 1955 s.
181; — se även Verksstadga.

Örlogsfartyg, se Fartyg.

Övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
post, 1951 s. 185; -— tillämpning av straffbestämmelsen för övergivande
av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s. 92; -— underlåtenhet
att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att
bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för övergivande av post och undanhållande,
1952 s. 148; — straffmätning vid ådömande av ansvar för övergivande
av post under fredstid, 1955 s. 92.

överskeppning, vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt, 1957 s.
124.

övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.

övningsuppehåll, jfr Traktamente.