JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1966

IVAR H/EGGSTRÖMS TRYCKERI AB
STOCKHOLM 1966

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Inledning .............................

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar- och
exekutionsväsendet samt kriminalvården

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1) Åtal mot vattenrättsdomare för i skrift till styrelsen för Sveriges advokatsamfund

gjorda kränkande och insinuanta uttalanden om advokat .....................

2) Disciplinär åtgärd mot föreståndare för fångvårdsanstalt på grund av opåkallat

dröjsmål med besvarande av remiss från JO-ämbetet ............

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Fråga om rättens ordförande i brottmål bör leda förhör med tilltalad. Tillika fråga

om rätten i sådant mål äger tillåta förebringande av bevisning om brott som är
preskriberat........................

2) Genom inspektion uppdagade handläggningsfel hos rådhusrätt och överexekutor i

stad ha föranlett — förutom anmärkningar — beslut att förnyad inspektion eller
aktgranskning inom snar framtid skall verkställas ......................

3) Den i 17:15 RB upptagna befogenheten för domstol att själv rätta fel i beslut har i
arvsskatteärenden i stor utsträckning utnyttjats även i fall, där felet består i att
domstolen förbisett ett lagstadgande eller tillämpat det oriktigt eller där domstolen
förbisett relevant faktum i processmaterialet. Åtgärd har vidtagits till förekommande
av en dylik rättstillämpning i fortsättningen

4) Angående förfarandet i mål om betalningsföreläggande när gäldenären bestrider be talningsskyldighet

beträffande en del av det fordrade beloppet, ehuru utan att angiva
hur stor del som därvid avses. Tillika fråga om flera borgenärer kunna framställa
krav i ett och samma mål...........................

5) Undersökning av domstolarnas praxis med avseende å storleken av de kostnadsersättningar
som bestämmas i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande

6) I samband med uppträden vid motortävlingar har polisen omhändertagit ett stort
antal personer. Till förekommande av förväxlingar lät polisen med märkbläck anteckna
nummer å de omhändertagnas händer. Fråga om behörigheten av denna åtgärd.
Tillika spörsmål om lagligheten av visst omhändertagande och om polisman i
tjanstesammanhang är skyldig att lämna upplysning om sitt namn och om han bör
använda tilltalsordet du vid samtal med omhändertagen

7) En finsk medborgare, som avtjänade honom härstädes ådömt straff, begärde hos
kriminalvårdsstyrelsen, under åberopande av 26 § nordiska verkställighetslagen, att

viss advokat måtte förordnas till försvarare för honom, för den händelse styrelsen
beslöt att göra framställning om överflyttning av verkställigheten tdl Finland. Fråga
om vilken myndighet som hade att förordna försvarare ........................

8) Betydande övertidsarbete har förekommit för vissa interner vid fångvardsansta.1-

ten å Hall, vilka sysselsatts såsom traktorförare. Fråga om behovet av reg.erande
bestämmelser ...........................................................

9) Fråga om fångvårdstjänstemän ägt för intagens anhörig yppa innehållet i brev till

den intagne ...........................................................

C. Framställningar och utlåtande till Konungen

1) Framställning om utredning angående åtgärder för att - med bibehållande av det

nuvarande fångvårdssystemets grundläggande humanitära principer — i största möjliga
utsträckning undanröja förefintliga orsaker till rymningar från särskilt sakerhetsanstalterna
...........................................................

2) Framställning om behovet av en närmare reglering av frågan i vilka fall domstol bor

äga förordna om överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen, ehuru smnesundersökning
ej ägt rum i målet.............................................

3) Framställning om lagändring i syfte att möjliggöra att anstånd med verkställighet

av frihetsstraff kan beviljas på grund av arbetsgivarmtresse, som ar angelaget ur
samhällssynpunkt ...........................................................

4) När en för fylleri omhändertagen person skulle awisiteras, satte han sig till motvärn.

I anledning härav kopplade en polisman ett s.k. dubbelnelsongrepp pa den omhändertagne,
som därvid tillfogades allvarlig skada. Framställning om ersättning av allmänna
medel åt den skadade ......................................

5) Utlåtande över förslag om begränsning av forum privilegiatum vid talan angående

ämbetsbrott .......................................................

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m.m.

Domstolsväsendet

1) Långa expeditionstider förekomma alltjämt vid åtskilliga domstolars mskri vnings avdelningar

.................................................................

2) Dröjsmål med sinnesundersökningar i brottmål ................................

3) Om rättegångsdags längd ....................................................

4,) Om vikten av att konkursdomare övervakar att konkursers avveckling ej onödigt

fördröjes .................................................................

5) Rättegångskostnads- och frirättegångsfrågor ....................................

6) Dröjsmål med doms avfattande ..............................................

7) Spörsmål om vissa förhör inför rätta bort ske såsom vittnesförhör eller ej ........

8) Domstol har i skillnadsmål meddelat förordnande av innebörd att vårdnaden om
barn tillerkändes modern under villkor att barnet vistades hos annan person, som
också berättigades uppbära utdömt underhållsbidrag för barnet. Befogenheten harav?

9) I mål angående besvär över förrättning enligt lagen om enskilda vägar har förrätt ningsmannen

tillåtits deltaga i rättens överläggning ..........................

10) Fråga om skäl förelegat att meddela inhibitionsbeslut i mål angående återvinning

efter lagsökningsutslag (växelmål) ............................................

11) Dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål ävensom dröjsmål med andra åtgärder
för brottmåls beredande för slutlig prövning ............................

199

201

202

204

209

218

223

225

228

229

233

12) Om vissa domstolars förfarande att befria tilltalade i bagatellbrottmål från inställelseskyldighet
under villkor att skriftligt erkännande ingives till rätten........

13) Söndagsregelns tillämplighet i mål angående häktad .....................

14) Felaktigt förordnande att en icke häktad person skulle överföras till sinnessjukhus

för undergående av sinnesundersökning.......................

15) Dröjsmål med expediering av dom till häkte

16) Några förmyndarskapsfrågor .........................

17) Fråga om omfattningen av rättens skyldighet att vid inregistrering av bouppteckning
kontrollera bouppteckningens riktighet i vissa hänseenden

18) Fråga om lagfartsansökning i visst fall bort vilandeförklaras ....................

19) Smärre fel och brister vid handläggningen av mål och ärenden

235

238

239

240
243

247

253

255

Åklagarväsendet

20) Uppdagade felaktigheter i strafföreläggande ha föranlett resning

21) Fråga i vilken omfattning åklagare bör få utfärda stämning

22) Spörsmål om åtal bort väckas i visst fall ......................

23) Oklar avfattning av åklagares beslut ......................

24) Felaktiga grunder för beslut att ej väcka åtal ......................

25) Beslut i atalsfraga har utan bärande skäl fördröjts

26) Vid rekvisition av kriminalregisterutdrag skall, när den misstänkte bytt namn, angivas
även hans förutvarande namn .......................

27) Polisman kan icke med förbigående av åklagaren till domstol ingiva material i pågående
brottmål ............................

277

279

281

283

284

285

286

287

Exekutionsväsendet

28) Besvarande av allmänt hållna lagtolkningsspörsmål ingår icke i JO-ämbetets upp gifter

eller befogenheter. Tillika fråga om visst underhållsbidrag skulle uppräknas på
grund av 1952 års lag om höjning av vissa underhållsbidrag.....................

29) Tvistemålsdom, som innehåller förordnande att i målet meddelat kvarstadsbeslut

skall äga bestånd intill dess lagakraftägande dom föreligger, bör behandlas med förtur
av utmätningsman .......................

30) Fråga huruvida utmätning av fast egendom utgör hinder för skogsavverkning å

egendomen under tiden mellan utmätningen och egendomens försäljning..........

Kriminalvården

31) Fångvårdsanstalt har icke ansetts berättigad att inställa posthämtning å lördagar

under sommartid ....................

32) Fråga om häktades och vissa andra intagnas rätt att mottaga eller förvärva kon sumtionsvaror

.................

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig beskaffenhet

A. Åtal

1) Åtal mot landshövding, landssekreterare och landsfogde för underlåtenhet att utöva
tillsyn över att viss beredskapsplanläggning inom rimlig tid verkställdes och granskadeS
...................................................................... 294

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) I ärenden rörande av fullmäktige 1 tre kommuner fattade beslut om inköp å exekutiv
auktion av hotellfastighet (I), om subventionering av industriföretag för att detta
skulle flytta sin verksamhet till kommunen (II) och om inköp av en skogsfastighet
(III) uppkommer fråga om besluten fått verkställas innan de vunnit laga kraft och
om skyldighet för de verkställande organen att, sedan besluten upphävts, vidtaga
åtgärder för att åvägabringa återgång av skedd verkställighet. Tillika spörsmål om
uppdrag av fullmäktige att verkställa inrop å exekutiv auktion medförde behörighet
att verkställa uppdraget, oaktat beslutet ej vunnit laga kraft (I) om länsstyrelse
kan framtvinga återgång av upphävt fullmäktigebeslut, som verkställts (I), om
ledamöterna i vederbörande organ gjort sig skyldiga till tjänstefel genom att för fu -mäktige framlägga förslaget om subvention av industriföretaget och sedan fullmäktige
beslutat i enlighet härmed och beslutet vunnit laga kraft, framlagga förslag om
tilläggsanslag (II), om ledamöterna av kommunalnämnd gjort sig förfallna till ansvar
genom att utan uppdrag av fullmäktige inköpa fastighet (III) samt om1 kom“u"
ägt förvärva fastighet för att bereda kommunens medlemmar arbetstillfällen (111)

2) Kommunalnämnd har uppdragit åt sin ordförande att efter varje sammantrade med dela

pressen de beslut som han bedömer ha nyhetsvärde. Fråga om beslutet var avsett
att begränsa Övriga ledamöters rätt att lämna meddelanden till pressen......

3) I lokal hamnordning har intagits föreskrift, varigenom hamnstyrelsen erhållit gene rellt

bemyndigande att utfärda förbud mot tillträde av hamnområde. Fråga om lagligheten
av sådan delegation av den kommunala förordningsmakten ..............

4) Spörsmål om utlämnande av allmän handling ..................................

5) Kungl. Maj:t har i en kungörelse föreskrivit att vissa institutioner, som använda

hundar och katter för vetenskapliga ändamål, skola föra bok over mkop av dylika
diur ävensom att denna bok skall på begäran företes för polismyndighet. Kan av
sistnämnda bestämmelse slutas att allmänheten kan forvagras tega del av boken
Tillika fråga om det finnes skäl för det allmänna att vidtaga åtgärder i anledning
av klagomål över att en del av de för vetenskapligt ändamal inköpta djuren utgjordes
av stulna djur ............................................

6) Läkare har med stöd av 14 § sinnessjuklagen förvägrat patient å sinnessjukhus att

avsända brev till tidningsredaktion. Fråga om beslutet var oförenligt med stadgandet
i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen .............................

7) Skolöverstyrelsen har mot skolstyrelses avstyrkande men efter tillstyrkan av lans skolnämnden

genom upprepade beslut halvårsvis förlängt rektorsförordnande for V,
beträffande vilken det, med hänsyn till vad som framkom under pågående langvar.g
polisutredning rörande oegentligheter från X:s sida, kunde ifrågasattas om han uppfyllde
föreskrivna kvalifikationer såsom rektor. Kritik har riktats dels mot de förlängda
förordnandena, dels mot att offentlighetsprincipen åsidosatts genom att de för
bedömningen erforderliga upplysningarna av länsskolnämnden i huvudsak lamnats
överstyrelsen under hand utan att där nedtecknas, dels mot att samråd skett under
hand mellan nämnden och överstyrelsen rörande nämndens ställningstagande l yttrandena
till överstyrelsen och dels mot att nämnden i yttrandena icke narmare motiverat
sina ställningstaganden och icke redovisat för nämnden kanda relevanta omständigheter
....................................................

8) Jävsfrågor ha uppkommit i anledning av att rektorn för en kommunal realskola deltagit
i skolstyrelsesammanträde, vid vilket rektorns hustru och aldsta dotter forordnades
till lärare, och av att en yngre dotter till rektorn undervisats och betygsatts
i sex ämnen av sin far, sin mor och sin äldre syster. Tillika fråga om rektorn
var av jäv hindrad att utfärda tjänstgöringsbetyg för lärare, som hos landsfogden

anmält rektor för tjänstefel i flera hänseenden .................................

!)) Fråga om den rektor i skolstadgan givna befogenheten att meddela erforderliga ordningsföreskrifter
omfattar även meddelande av föreskrifter rörande elevernas uppförande
å fritid utom skolan ....................... ■ ■

307

345

348

357

373

385

388

400

412

10) Kyikorad bär avslagit framställning om undersökning genom grävning för att ut röna

om stoft vid gravsättning genom slarv placerats utanför familjegraven. Även
framställningar i saken till länsstyrelsen och Kungl. Maj:t lämnades utan bifall.
Fråga om förutsättningar funnos för den begärda undersökningen. Tillika fråga om
kyrkorådet i remissvar till länsstyrelsen och Kungl. Maj:t eftersatt skyldighet att
lämna erforderliga upplysningar i saken ......................

11) Körkort har interimistiskt återkallats på grundval av utredning utvisande att kör kortsmnehavaren

efter spritförtäring fört bil och att alkoholkoncentrationen vid
eU två timmar efter körningen taget blodprov uppgick till 1,40 %o. Oaktat spritförtäringen
skedde endast kort slund före körningen, ingick länsstyrelsen icke i prövning
av frågan huruvida alkoholkoncentrationen i blodet under färden var så hög
att förutsättningar för körkortets återkallande förelågo. Länsstyrelsen förfor felaktigt
även genom underlåtenhet att sakligt pröva framställning om upphävande av det
interimistiska beslutet ................

12) Länsstyrelse har i samband med beslut om utfärdande av vapenlicenser ålagt tiilståndshavaren
att, vid äventyr av licensernas återkallande, årligen inkomma med
läkarintyg angående sitt hälsotillstånd. Fråga om lagligheten av sådant åläggande

13) Fråga om sättet för delgivning med allmänheten av beslut rörande civilförsvarets
organisationsplaner. Tillika fråga om tidpunkten då sådant beslut blir gällande

14) Praxis i fråga om lämnande av tillstånd till s. k. skolreselotterier. Fråga om inne borden

av föreskriften i 3 § lotteriförordningen att lotteri skall vara anordnat till
förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål...................

15) Får arkivhandling utlämnas till enskild för kopiering eller avskrivning?

16) Fråga om läroboksnämnden vid sin granskning av läroböckor i kristendomskunskap

tillräckligt beaktat det i läroplanen för kristendomsundervisning upptagna kravet på
objektivitet. Tillika fråga om behovet av en effektivisering av nämndens granskningsverksamhet
.......................

17) Genom fastställelse av arbetsplan berättigades kronan såsom väghållare att taga i

anspråk större delen av en fastighet. På talan av ägaren ålades kronan att lösa hela
fastigheten. Fråga om expropriation förfallit på grund av försummelse av kronan
att i rätt tid nedsätta löseskillingen ...............

18) Sedan länsstyrelse förklarat att rådande byggnadsförbud icke skulle utgöra hinder

or byggnadsnämnden att meddela byggnadslov för visst byggnadsföretag, meddelade
nämnden lov för företaget, innan dispensbeslutet vunnit laga kraft. Fråga om lagligheten
harav. Tillika fråga om jäv för stadsarkitekten, som på privat uppdrag uppgjort
ritningar for företaget, att biträda nämnden vid dess befattning med företaget
och om det olämpliga i att stadsarkitekt utför dylika privata uppdrag ..........

19) Direktion för länslasarett har på grund av påstådd underlåtenhet av underläkare
att ratta sig efter utfärdade parkeringsbestämmelser meddelat honom inkörselförbud
a sjukhusområdet. Fråga om lagligheten av ett dylikt förbud och om tillfälle bort
beredas lakaren att yttra sig, innan beslutet meddelades

20) Fråga om polisen ägt befogenhet att förordna om bortforsling och nedskrotning av
bil, som parkerats på gata på sådant sätt att den utgjorde hinder för renhållningen
av gatan samt hinder och fara för trafiken. Tillika fråga om icke tillfälle bort, innan
torordnande om nedskrotning meddelades, beredas bilägaren, som var för polisen
kand och som tidigare uppmanats flytta bilen, att yttra sig i saken

2t) Fråga om polispersonal vid trafikkontroll bör vara civilklädd och om bilförare är
skyldig att åtlyda stopptecken som gives av civilklädd polisman. Tillika fråga om
behovet av en översyn av 38 § vägmärkeskungörelsen .....................

22) Polisen har omedelbart innan ett demonstrationståg skulle avmarschera omhändertagit
eu banderoll, som var avsedd att medföras i tåget. Fråga om omhändertagandet
lag bander° Cn kan hanföras tiU sådan förhandsgranskning som icke är tillåten enligt

23) Fråga om överbibliotekarien vid riksdagsbiblioteket ägt entlediga tjänsteman vid

430

438

440

448

451

460

462

469

477

486

491

494

506

519

529

C. Framställningar och utlåtande

1) Framställning om utredning dels av fråga om införande i kommunallagstiftningen

av rättsmedel för att framtvinga återgång av verkställighet av beslut som upphävts,
dels av fråga om omfattningen av den kommunala kompetensen .................

2) I tillämpningsföreskrifter rörande avveckling av generell dispens från skyldighet att

för vissa fastigheter iordningställa enskilda normalskyddsrum har «v>lforsvarsstyrelsen
förordnat att äldre med dispensen avsedda skyddsrum skulle fard.gstallas och
utrustas även i sådana fastigheter, för vilka skyddsrumsbyggnadsskyldighet på grund
av ändrade bestämmelser upphört. Med anledning härav ha omkring 200 skyddsrum
färdigställts och utrustats, oaktat laga skyldighet därtill icke förelegat. Framställning
om ersättning av allmänna medel till de fastighetsägare, som pa grund av civilförsvarsstyrelsens
felaktiga föreskrifter åsamkats kostnader ......................

3) Framställning om ersättning av allmänna medel åt finsk medborgare, som ansetts ha

blivit utan tillräckliga skäl intagen och kvarhållen å sinnessjukhus................

4) Utlåtande över besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet ....

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.

1) Försummelser hos länsstyrelser i fråga om tillsyn över att underordnade myndigheter

m. fl. behörigen fullgöra sina åligganden. Fråga härvid om andshovd.ngs och chefstjänstemäns
ansvar för att tillsynsskyldighetenijakttages. Tdhka uttalande om lampliaheten
av att i JO:s ämbetsberättelser gjorda påpekanden beaktas och delgivas
underställd personal så att fel och brister i anmärkta hänseenden kunna forekommas
eller rättas ....................................................

2) Angående vikten av att länsstyrelse vid fastställelseprövning av lokal ordningsstadga

ej blott tillser att vederbörande myndigheter hörts fore stadgans antagande av fullmäktige
utan också tar del av innehållet i avgivna yttranden ....................

3) Opåkallade förbud i lokala ordningsstadgor, avseende dels kortspel och fö^ring av

alkoholhaltiga drycker inom vissa för allmänheten upplåtna fnt.dsomraden, dels
kringföringsLsälj-ning av bl. a. tryckta skrifter. Tillika fråga om utstrdcknmgen
av hundägares tillsynsskyldighet ..............................

4) Föråldrade lokala föreskrifter rörande vatten- och avloppsledningar .............

5) Dröjsmål med utfärdande av lokala hälsovårdsordningar ........................

6) Fråga om lagligheten av vissa länsstyrelsers praxis att tidsbegränsa dispenser enligt

33 § väglagen .......................................................

7) Obehöriga villkor vid meddelande av dispens enligt 33 § vaglagen ................

8) Felaktigt beslut i samband med skyddsrumsdispens att gemensamt skyddsrum skulle

anordnas i tilltänkt nybyggnad ..............................................

9) Obehörigt villkor vid meddelande av skyddsrumsdispens att fastighetsägaren skulle
'' förbinda sig att deltaga i kostnaderna för eventuell framtida gemensam skyddsru

anläggning .....................................................

JO) Underställning av byggnadslov jämlikt 33 § civilförsvarslagen må icke ersättas genom
förhandsgranskning hos länsstyrelsen av upprättade skyddsrumsritnmgar ........

11) Länsstyrelses anmälningar till åklagare rörande förseelser jämlikt 79 § civilförsv«alagen
böra - med hänsyn till att olika straffsatser galla - tydl.gt utmarka vdka

förseelser som anses föreligga ...........................................

12) Onödiga remisser i byggnadsärenden ..........................................

13) Obehöriga villkor för dispens från byggnadsförbud .............................

14) Tid för hållande av förhör inför länsstyrelse med alkoholmissbrukare, som omhändertagits
av polisen, m.m................................................

553

557

560

565

567

571

574

576

578

580

581

583

584

15) Polisens befogenhet att omhändertaga och kvarhälla alkoholmissbrukare, som miss tänkes

vara farlig .....................

16) Ofullständig utredning för ingripande av nykterhetsnämnd. Tillika felaktig tillämpning
av fylleriindikationen ....................... v

17) Hjälpåtgärd enligt nykterhetsvårdslagen får icke givas karaktären av övervakning .

18) Dröjsmål hos barnavårdsnämnder med avgivande av yttranden till åklagare rörande

åtalseftergift och till domstol rörande vårdnads- och umgängesfrågor. Jämväl dröjsmål
med förordnande av övervakare och med delgivning av beslutad varning......

19) Dröjsmål hos barnavårdsnämnd med att i anmälda ärenden utreda behovet av

skyndsamt ingripande ...................

20) Underlåtenhet hos barnavårdsnämnd — som till vissa tjänstemän delegerat sin be slutanderatt

i ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § barnavardslagen
— att beträffande beslutsförfarandet i angivna ärenden tillämpa föreskrivna
procedurregler. Tillika fråga om tillämpningen av 31 § i fall då samtycke
icke föreligger från båda föräldrarna ..........................

21) Fråga huruvida polismyndighet vid tillämpning av 37 § barnavårdslagen själv skall

prova huruvida den, vars förvarstagande begäres, är farlig för allmän ordning eller
säkerhet. Tillika vissa andra frågor rörande barnavårdslagens tillämpning ........

22) “ä"iga utredningar hos lantbruksnämnd för beslut rörande jordförvärvstillstånd.
.Tillika fråga om utformningen av meddelat vitesföreläggande

23) Underlåtenhet hos lantbruksnämnd att i jordförvärvsärende uppteckna av ortsom budet

och namndledamot muntligen lämnade upplysningar av betydelse för ärendets
prövning .....................

21) Underlåtenhet att före beslut om återkallelse av droskförartillstånd lämna vederbörande
tillfälle att yttra sig. Tillika underlåtenhet att till beslutet foga besvärshänvisning
...................

25) Fråga om befogenhet för hyresnämnd att i ärende rörande medling i hyrestvist förelägga
part att personligen inställa sig .....................

26) Frågor om tillståndsprövning enligt lotteriförordningen, avseende bl. a. ifrågasatt

befogenhet att föreskriva viss tidsgräns för ingivande av lotteriansökan och att låta
tillstandsgivmngen bestämmas genom lottdragning mellan olika sökande .........

27) Felaktig tillämpning av 2 § allmänna ordningsstadgan med avseende å försäljning å

salutorg. Kommunalt veto enligt sagda paragraf gäller ej i fråga om återkallelse av
meddelat tdlstånd .........................

28) Fråga om lämpligheten av långtgående uppdelning av semester i endags- eller halv dagsledigheter

........................

29) Förfarandet i taxeringsnämnd .................

30) Förfarandet i prövningsnämnd ...............

31) Utdömande av taxeringsviten ...................

32) Uppbörd av skatt ................

33) Om ordningen för länsstyrelses uttagande av arvsskatt, som skattskyldig i anstånds

fall underlåtit att betala på fastställd förfallodag ......................

586

589

591

592

594

596

598

601

604

606

609

611

612

613

615

621

627

629

636

Bilagor

I. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1965 och vari under år 1965 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majits prövning beroende,
jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling

II. Preceptor Kaijsers promemoria om återgång av beslutsverkställighet i kommunalbesvärsmal
...............

III. Alfabetiskt sakregister till justitieombudsmannens ämbetsberättelser 1961—1966

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1965.

Härvid får jag till en början meddela att jag begagnat mig av semester
under tiderna den 7-den 20 mars, den 16-den 27 augusti, den 13-denl7
september och den 10—den 19 november 1965, varvid ämbetet forestatts
av min av riksdagen utsedde ställföreträdare, lagmannen Bengt Sandström.
För att få tillfälle att ägna erforderlig tid åt de ur principiell synpunkt vi -tigaste ärendena och för att nedbringa förefintlig arbetsbalans har jag vidare
med stöd av 24 § andra stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän
uppdragit åt Sandström att under januari, under tiderna den 7—den
28 februari, den 21 mars—den 11 maj, den 15—den 23 maj, den 27 maj
den 18 juli, den 14—den 15 augusti, den 28 augusti—den 12 september,
den 18—den 30 september, den 2—den 4 oktober, den 8—den 31 oktober,
den 6—den 9 november, den 20—den 30 november samt under december
månad 1965 förrätta å ämbetet ankommande göromål med avseende a ärenden,
vilkas avgörande jag icke själv förbehållit mig.

I fråga om den ordinarie personalen vid JO-expeditionen ha följande forändringar
inträffat under år 1965. Hovrättsassessorn Nils Mannerfelt entledigades
efter egen begäran från och med den 1 juli 1965 från sm befattning
såsom byråchef vid expeditionen. Samtidigt utsågs hovrättsassessorn
Per Lundbergli till ny innehavare av denna befattning. Mannerfelt kvarstod
dock vid JO-expeditionen för beredning av vissa mål till den 1 oktober
1965 då han tillträdde förordnande att uppehålla en departementsrådstiänst
i justitiedepartementet. Sedan byråchefen vid JO-expeditionen XarlGustaf
Hjelmqwist förordnats att uppehålla landssekreterarbefattnmgen i
Malmöhus län, beviljades honom entledigande från byråchefstjänsten från
och med den 1 augusti 1965. Det har därefter hitintills icke varit möjligt att
återbesätta denna tjänst med person, som har avsedda och nodvandiga kvalifikationer
Under året har vidare kammarrättsfiskalen Bo Rydin pa egen
begäran entledigats från sin befattning såsom byrådirektör vid expeditionen.
Till ny innehavare av denna befattning har därefter utsetts kammarrättsassessorn
Bengt Karlsson.

1» _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 1006 års riksdag

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1965 års riksdag uppgick
antalet av de till år 1965 balanserade, under handläggning varande
ärendena till ....................

Antalet under år 1965 diarieförda ärenden har uppgått till 1 438
(mot 1 461 under år 1964 och 1 423 under år 1963). Av dessa avsågo
26 JO-ämbetets organisation och dylikt. Av återstående 1 412 under
ar 1965 diarieförda ärenden ha anhängiggjorts

genom klagomål .........................

genom remisser från Ivungl. ]\laj:t eller riksdagen

på grund av tidningsartiklar........................

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest på JO:s initiativ
Summa balanserade och inkomna ärenden

447

1 217
5
8

182
1 859

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1965 diarieförda ärendena1

Verksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) .. Åklagarväsendet .........	131	97 21	231
Polisväsendet: brottmål ...	lUo	124
andra polisiära ärenden ......	/ Z	2	74
Exekutionsväsendet .....		o	77
Kriminalvården ....	40	4 2 1	44
Medicinalväsendet: sinnessjukvården .	lt>4	166
i övrigt .........	35	90
Nykterhetsvården ........	8	35
Bama- och ungdomsvården ....	18	26
Byggnadsväsendet........	0 t 31 12	7 1	58
Hyresregleringen ........	32
Lantmäteriet ....	-	12
Skolväsendet ......	1 1 32 41	■	11
Taxeringsväsendet......	2	34
Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden än de ovan nämnda) centrala statliga verk och nämnder	15 1	56
länsstyrelser .............	Do	59
andra lokala organ . .	44	8	52
Statens af färsdrivande verk .	DO	6	62
Kyrkliga myndigheter.....			10
Kommunala myndigheter (i övrigt)	11 75	2 4	13 79
Kungl. Maj:t i statsrådet och riksdagen	K
Enskilda sammanslutningar och personer	39 103		5 39 103
Förfrågningar, orediga klagomål o. d.	—

‘) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

Av ovan omnämnda 1 859 ärenden ha under ar 1965.

1) till annan myndighet överlämnats........................

2) såsom återkallade avskrivits .............................

3) utan åtgärd avskrivits.............................

4) efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd

utredning avskrivits ....................... .............

5) till åtal eller disciplinär bestraffning hänvisats (3 resp. 4 ärenden;
de tre förstnämnda föranledde ett gemensamt åtal) . ... .

6) föranlett 7 framställningar till Kungl. Maj:t i 8 ärenden ......

7) föranlett avgivandet av remissutlåtanden..................

8) föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd ......

och äro vid 1965 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande.............................

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande......

11) på prövning beroende...................................

Summa

453

667

'' 7

8
3

400

132

167
1 859

Det under år 1965 beslutade åtalet har riktats mot en tingsdomare för
förordnande i faderskapsmål av god man för svaranden, oaktat förutsättningar
därför icke förelegat, m. m. _ ■

Åtgärderna för disciplinär bestraffning ha avsett dels en styresman vid
fångvårdsanstalt för dröjsmål med besvarande av remiss från JO-ambetet,
dels en läkare vid fångvårdsanstalt för underlåtenhet att beträffande fånge,
som tidigare vårdats å mentalsjukhus och som begick självmord på anstalten,
samråda med fångens läkare på sjukhuset, dels en forste landskanslist
för bristfällig handläggning av ärende rörande flyttning av gravsatt aska
och dels en förrådsförman vid fångvårdsanstalt för felaktiga leveranser från

förrådet.

De under året avlåtna framställningarna till Kungl. Maj:t ha avsett

1) åtgärder för att i största möjliga utsträckning undanröja förefintliga
orsaker till rymningar från särskilt säkerhetsanstaltema;

2) utredning av fråga om införande i kommunallagstiftningen av rättsmedel
för att framtvinga återgång av verkställighet av beslut som upphävts
och av fråga om omfattningen av den kommunala kompetensen;

3) behovet av en närmare reglering av frågan när domstol bör äga förordna
om överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen ehuru sinnesundersökning
ej ägt rum i målet;

4) ersättning av allmänna medel åt fastighetsägare i anledning av vissa
av civilförsvarsstyrelsen vidtagna åtgärder;

5) ersättning av allmänna medel åt klagande för skada, orsakad av polisgrepp; 6)

ersättning av allmänna medel åt klagande på grund av felaktigt beslut
om intagning och kvarhållande på sinnessjukhus; samt

7) ändring av 12 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i fångvårdsanstalt
i syfte att möjliggöra att anstånd med verkställighet av frihetsstraff
kan beviljas på grund av arbetsgivarintresse, som är angeläget ur samhällssynpunkt.

Sedan Kungl. Maj:t berett mig tillfälle därtill har jag avgivit remissyttranden
över

en inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag om
begränsning av forum privilegiatum vid talan angående ämbetsbrott samt
besvärssakkunnigas betänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet.

Vidare har jag på begäran av bankoutskottet avgivit yttrande över en av
delegerade för riksdagens verk gjord framställning med förslag till sådana
bemyndiganden och författningsändringar m. m. avseende riksdagens verk,
som föranledas av statstjänstemannalagens ikraftträdande.

I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärksammats
vid prövning av klagomål eller i samband med inspektioner, ha
handlingarna i ett flertal ärenden överlämnats till vederbörande departementschef
eller pågående utredningar för kännedom.

Under år 1965 har jag för inspektion besökt Oppunda och Villåttinge
samt Östersysslets domsagor ävensom myndigheter i Östergötlands län, varvid
besöktes

länsstyrelsen,

lantbruksnämnden, länsarkitekten och länsskolnämnden,
överlantmätaren,

länsåklagaren och distriktsåklagaren i Mjölby,
länspolischefen och polismästaren i Mjölby,
kronofogden i Norrköping,

v barnavårdsnämnderna i Mjölby, Motala och Linköping,

nykterhetsnämndema i Mjölby och Motala,
socialnämnden i Motala,

häradsskrivarna i Linköpings, Motala, Mjölby, Norrköpings och Finspångs
fögderier,

uppbördsverken i Linköping och Norrköping,
pastorsämbetet i S:t Lars’ församling i Linköping,
landsarkivet i Vadstena samt
Birgittas sjukhus.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Sandström har inspekterat följande
myndigheter i Skaraborgs län:

Vadsbo, Kinnefjärdings, Kinne och Kållands, Skarabygdens, Åse, Viste,
Barne och Laske, Vartofta och Frökinds samt Skövde domsagor,
länsåklagaren samt chefsåklagarna i Mariestad, Skara och Skövde,
länspolischefen samt polismästarna i Skara och Skövde,
kronofogden i Skövde samt

fångvårdsanstalterna i Tidaholm och Mariestad.

På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna har antalet klagomål
under år 1965 uppgått till 1 217 mot 1 239 under 1964 och 1 224 under
1963. Antalet ärenden som upptagits på JO:s initiativ har uppgått till
190 under 1965 mot 190 under 1964 och 172 under 1963. Härtill komma 5
remisser från Kungl. Maj:t och riksdagen. Hela antalet nya ärenden har
under 1965 uppgått till sammanlagt 1 412 mot 1 434 under 1964 och 1 396
under 1963. Under år 1965 ha på sätt framgår av den lämnade redogörelsen
avgjorts 1 552 ärenden mot 1 417 under 1964 och 1 351 under 1963. Härigenom
har antalet vid årsskiftet 1965/66 balanserade ärenden nedgått till
307 mot 447 vid slutet av 1964 oh 430 vid årsskiftet 1963/64. Av de till
1966 balanserade ärendena ha 63 inkommit före 1965. Motsvarande siffra
vid föregående årsskifte var 80.

Såsom jag hade hoppats har antalet balanserade ärenden kunnat nedbringas
i förhållande till föregående årsskifte. Att antalet icke minskat mera
än som skett beror bland annat på att ett flertal ärenden varit mycket omfattande
och tidsödande. Det bör härvid även framhållas att den ena byråchefstjänsten
för förvaltningsärenden varit obesatt större delen av uret. Den
senaste innehavaren därav var tjänstledig utan ersättare under cirka tre
månader i början av året och lämnade — såsom framgår av det inledningsvis
anförda — befattningen med utgången av juli manad, varefter densamma
varit obesatt.

Tidigare har över JO:s ämbetsberättelser upprättats register dels för åren
1810_1910 och dels för åren 1911—1960. För den senare perioden upprättades
såväl ett systematiskt register som ett alfabetiskt sakregister. Bada
dessa har utgivits separat och det systematiska registret intogs därjämte
såsom bilaga i 1963 års ämbetsberättelse. De angivna registerna ha nu
kompletterats med ett alfabetiskt sakregister till ämbetsberättelserna åren
1901_19(5(5, vilket intages som bilaga i förevarande ämbetsberättelse.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att un
der år 1965 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen be
stämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagaroch
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1. Åtal mot vattenrättsdomare för i skrift till styrelsen för Sveriges
advokatsamfund gjorda kränkande och insinuanta uttalanden

om advokat

I en den 3 november 1964 dagtecknad instruktion för åtal mot vattenrättsdomaren
Torgil Mellgard anförde jag följande. o

Under år 1960 anförde advokaten Bengt Winnberg i Stockholm, pa uppdrag
av Ingenjörsfirman Orrje & Co Aktiebolag, klagomål mot vattenrätts
domaren vid Nedre Norrbygdens vattendomstol Torgil Mellgard. Lnligt
klagomålen hade Mellgard vid eller i anslutning till sammanträden med vattendomstolen
- vari han vid aktuella tillfällen tjänstgjorde sasom ordförande
— fällt vissa kränkande eller eljest olämpliga yttranden om bolaget
och hos bolaget anställde konsulterande ingenjören Inge H. Bååth. Dessa
sammanträden ägde rum i mål, där Bååth uppträdde antingen sasom biträde
till ombud för sakägare eller såsom självständigt ombud. Genom beslut
den 5 december 1960 förordnade jag att åtal skulle anstallas mot Mellgard
för vissa av hans ifrågakomna uttalanden. Beträffande vissa andra yttranden
fann jag visserligen, att även de innefattade ett åsidosättande av va
Mellgard hade att iakttaga på grund av domarambetets beskaffenhet. Jag
ansåg mig emellertid i denna del kunna låta bero vid en av Mellgard i
ärendet avgiven försäkran, att han för framtiden som domare skulle avhalla
sig från uttalanden av för ombud eller andra klandrande art.

I enlighet med därefter väckt åtal blev Mellgard genom Svea hovrätts
dom den 20 juni 1961, som vann laga kraft, dömd att till kronan utgiva 25
dagsböter för ärekränkning i förening med åsidosättande av tjänsteplikt
ävensom för tjänstefel (se ämbetsberättelsen 1962 s. 14 ff).

I mitten av mars 1961 gjorde de sakägare, som i mål angående ansökan av
vattenfallsstyrelsen in. fl. om tillstånd till utvidgad reglering av sjon Hornavan
i Arjeplogs socken, Norrbottens län, företräddes av advokaterna Hakan
Gustavson i Piteå och Hans Liliequist i Umeå, jäv mot Mellgard.
Som grund för jävsinvändningen åberopades, att följande omständigheter
voro ägnade att rubba förtroendet till Mellgards opartiskhet i målet, nämligen
deh de uttalanden Mellgard gjort om Bååth och ingenjörsfirman i

skrifter den 13 november 1960 och den 3 mars 1961 till JO i ovannämnda
ärende, dels JO:s beslut den 5 december 1960 att åtala Mellgard i anledning
av dennes yttranden vid huvudförhandlingen den 7 januari 1960 i
malet, dels ock det forhållandet att Mellgard genom uttalanden i nämnda
skntter om hur värdering av inägojord borde ske föregripit vattendomstolens
dom därom.

Pa grund av vad sålunda förekommit upptog vattendomstolen självmant
fragan huruvida Mellgards ifrågavarande yttranden vid huvudförhandlingen
den 7 januari 1960 varit av beskaffenhet att grunda jäv mot honom.
I beslut den 6 april 1961 uttalade vattendomstolen följande.

i iirJnlw t h rn , J° vidgått, att han fallt yttrandena. I sin första skrift
i ärendet hos JO har Mellgard vidare förklarat sig inse, att yttrandena varit
agnade att hos ahorarna minska tilltron till domstolens objektivitet. I likhet
?ed yf J0 anfört i sin instruktion för åtalet mot Mellgard finner vattendomstolen,
att yttrandena voro agnade att ingiva föreställningen, att Mellgard
hade en förutfattad mening om den talan, som i målet fördes med
biträde av Baath, ävensom att sätta tilltron till Mellgards objektivitet och
opartiskhet i fara Betänkligheterna härutinnan ökas av de uttalanden om
Baath och bolaget, som Mellgard gjort i sina omförmälda skrifter den 13
november 1960 och den 3 mars 1961.

häns^.. *51 vad sålunda upptagits finner vattendomstolen sådana

tfn Kf ori?standf.h1e1ter föreligga, som äro ägnade att rubba förtroendet
till Mellgards opartiskhet i målet.

pWiran allt/å- k-gligt att> ->ämlikt 4 kaP- 13 § 9. rättevarande
mål ^°r^ara Mellgard javig att såsom domare handlägga före -

Två reservanter ansågo jäv icke föreligga.

I skrifter, avgivna till svenska teknologföreningens hedersdomstol under
196i och 1962 anförde Mellgard skarpt kritiska synpunkter beträffande
Ingenjörsfirman Orrje & Co Aktiebolags åtgöranden som teknisk sakkunnig
i vattenmål och begärde hedersdomstolens prövning av dessa frågor. Såsom
ansvariga för ifrågakomna förhållanden angav Mellgard Bååth och civilingenjören
Alfred Orrje.

Med anledning av har — av Winnberg på uppdrag av bolaget och med

at°u av ifullmakt från Båäth — anförda klagomål uppkom fråga huruvida
Mellgard i samband med hänvändelsen till hedersdomstol en gjort sig skyldig
till otillbörliga uttalanden och åtgärder av sådan art att de — oaktat
han uppträtt som privatman — kunde anses innefatta åsidosättande av
tjfinstephJct. Prövningen härstädes, som verkställdes av min dåvarande
ställföreträdare, hovrättsrådet numera häradshövdingen Holger Nordqvist,
påkallades och slutfördes medan ärendet var anhängigt hos hedersdomstoIen
och sålunda innan Mellgards påstående i sak prövats av hedersdomstoen.
Nordqvist fann på anförda skäl (se sid. 184—185 i min ämbetsberättelse
ar 1964) klagomålen icke föranleda någon åtgärd mot Mellgard.

Vad angår upprinnelsen till nu förevarande ärende är att anföra följande.

Till styrelsen för Sveriges advokatsamfund inkom den 7 mars 1963 en a
Ard lard föregående dag dagtecknad skrivelse, varigenom hos samfundet
ÄXett disciplinärende mot förut nämnde advokaten Hakan

Gustavson. Skrivelsen var av följande lydelse.

»rSÄSÄS"

advokaten Hans Liliequist i Lhnea jav mot g ^ sjön Ilomavan.
Skrift en uppsatt “n^Äerlrhälå Liliequists påteck 3!

Om vad som låg bakom jävsammilan ma idetta ^“”tekirikt hd rade
följande. Gustavson ^Äman Orrje & Co Aktiebolag i

ingenjören Inge H. JJjjrl, d B^ltjx och bolaget kännedom om åtskilliga

drag i vattenmålen, tappade lag™ltett P” ''naJ‘““”S“ ..nhanget klart

justitieombudsman och 3a» no - , ,}et sedermera kom ett

mindre bötesbelopp.‘”?St 1 förhållandena både
mit till min kännedom att b g & verksamhet var synnerligen

beträffande min arbetsborda oc , förmåddes därtill först efter

ovillig att göra sak av mm lorl.»pnmg cei It»rmaddes ^

påtryckningar av Gustavson och y ^g^ anledning att i ett annat

dessa gallei att \ attenciomsroi b tilltaena arvodesyrkanden.

asra-s »

trådgånlsniaslarc. u be tadWk>™01 i;L|;111 ,i||lv>rt gottgö S£°i

kam 1av "nnonspmvislon lur Jmedlmg av am...... med reklam lur

Gustavsons advokatbyrå.

.......i» t

i og 1 /l •

■“••sf"* *«* **4 ä - ** >»■

ingenjö™, ocr^WraSenrttNn"6 “''i *? ''»"''^tekniske vatten,»,.

^ÄsSSSffiT*

EiÄ§1““1-pSS

sä ä ä51£ää“*

Eä2“P«

äiSISJSSS???1*53-::

anledning att här in JnåW hlZlr‘ ! ^Handen, som jag saknar

nöje med honom U k ii, ,, Gustavsons huvudmän medfört miss Siä

.SSgÄÄ: M

SattÄfUUmakt 1 Ctt StÖ,Te ^iöregleriipÄh eÄ

en7advSickeSeärd£rItT 7 ^tydelse att det auktoritativt slås fast att

aSrSsatÄs Sedan

Gustavson avgivit förklaring i ärendet, återkallade Mellgard sin

prövnimr St 1 7 ^ äterkallIeIsen upptog styrelsen ärendet till saklig

provning. Styrelsen fann genom beslut den 11 oktober 1903 Mellgards an G

n sta vsonna f°g '' f°rty ^ föranIeda nåSon styrelsens åtgärd mot

I en den 17 oktober 1903 hit inkommen skrift anförde stvrelsen — med
överlämnande av styrelsens handlingar i ärendet - klagomål mot Mellgard

Klagomålen gällde att Mellgard i ain anmälan framstaitenmd^&Gus t,

avson nedsättande påståenden, som visat sig %ara g

1 Mellgard avgav infordrat yttrande över klagomålen, varefter han inkom

rTeftrAÄgarS

SSSSÄÄ-:;

katsamfundets styrelse avgav härefter påminnelser, vid vilka fogats

äSStä»»??

In vuerijam utredning han ansåge sig böra påfordra ävensom an ora vad
han eljest aktade nödigt. Sedan på Mellgards begäran forhor hållits m
Winnberg, inkom Mellgard med slutligt yttrande.

A. Vissa allmänna frågar

Advokatsamfundets styrelse anförde i klagoskriften bl. a. följande beträffande
Mellgards anmälningsskrift som helhet.

Styrelsen finner det anmärkningsvärt att en^^“Älörévaadvokatsamfundets
styrelse gora e Melleard i anmälan till styrelsen

vara antingen felaktiga eller i allt fall missvisande.

r h ,v sina första yttranden med anledning av klagomålen förklarade

Mellgard att han för sin del ieke gjorde gällande annat än att hans hanvan delse

till advokatsamfundet fick anses ha ^“Tdenna del följande.

I JO-expeditionens remisspromemoria uttalades i denna

I sin till advokatsamfundets J*Ä*j*l^ Ä
1963 har Mellgard - av jäv för fällts

till ansvar för förseelser lj vattenmål — riktat kritiska pasta hindrad

att som domare handlagg ■ denne ansetts ha vidtagit och

enden mot Gustavson, avseende . 8 t;n att Mellgard såsom tjänste som

enligt Mellgard lett till eller n edve^rkattiU ^ ^ Ug^ Gustavson
man drabbats av lagfonngen samt av javs orkan j^and med Mellgards
kritiska uttalandena sta sålunda. uid* , annoriedes än såsom framt.
j äns t ef örhållan den att de ej lar < 1A •• Mellgard har själv ej gjort

.............1?‘ tä" —“k,"‘''

tjänsten.

^—«■ m*

■iHTÄ** rcmiSSPr0mem°rial1 "«*«*» "d»re »Ii-* mera all .

%Ä mmtte ''iä''tlghft Samt.»4 aaUiSl «* otvetydigt
gör uttalanden om siddöKällånden dier l!!g m0m ra™,“ for Sln tjänst

“än™8^

ägnade att misstänkliggöra andrfpersoncr.ms,m,anla ''omudenngar,

gardTvfssfpZktetLm h°MlSe »äcMgSX''''''''* ” Me"''
redoS“ iTtföU^fter 1 SärSkiWa P,mklCT ™a «"* ''''"ka

¥mrnmmmm

^iiSSHsSissis

eller oriktiga iietraffande det av mig med skriften den 9i mai
han^et a fr°lp:U!e inty^et hade dess utfärdare eif sådan stllMn* att

^S^=^*sä=.isS£

^t"3SSr:4

S|s Ä Ä & »

mrnmmmm

i dess nuvarande sammansättning med enbart advokater att ens snudda
vid tanken att en advokat i något avseende skulle handla a\ annat an de
högsta och ädlaste bevekelsegrunder föreställde jag mig icke ett ogonbhc ^.
Skriften var som sagt avsedd att ge ut tryck för nun uppfattning och j g
önskade — som framgår av sista stycket i den — fa del a\ Gustav sons
uppfattning i samma frågor. Det kan tilläggas att skriften icke av mig foretetts
för någon annan än adressaten.

Vad först angår frågan i vilken egenskap Mellgard avgivit anmalmngsskriften
är följande att beakta. I skrivelsen har Mellgard — mot bakgrunden
av att han fällts till ansvar för förseelser i tjänsten och att han förklarats
av jäv förhindrad att som domare handlägga visst vattenmål — riktat
kritiska påståenden mot Gustavson, avseeende åtgärder som denne ansetts
ha vidtagit och som enligt Mellgard lett till eller medverkat till att Mellgard
lagförts och förklarats jävig. De mot Gustavson kritiska uttalandena sta i
direkt samband med Mellgards tjänsteförhållanden. Mellgard har också
inlett skriften med »Härmed får undertecknad vattenrättsdomare vid Nedre
Norrbygdens vattendomstol anhålla» ävensom i skriften angivit sm tjansteadress
och tjänstetelefon. Mellgard har förklarat sig själv icke göra gällande
annat än att hänvändelsen till advokatsamfundet skett i tjänsten.

Enligt de sedan år 1949 gällande bestämmelserna om ämbetsbrott ar det
i fråga om dylika brott icke längre av egentlig betydelse om ämbetsmannen
handlar i eller utom tjänsten, utan det avgörande är om han åsidosätter
en tjänsteplikt eller ej. I förevarande fall har Mellgard uppträtt i sin
egenskap av domare och jämväl påtalat förhållanden som berört honom i
hans domarverksamhet. Utom allt tvivel står därför att Mellgard i ifragakomna
sammanhang haft att såsom en tjänsteplikt upptrada sa att domarämbetets
anseende icke kommit i fara, och därvid i alla hänseenden —
varvid särskilt må nämnas saklighet och vederhäftighet förhålla sig pa

sådant sätt som anstår en domare. . _ ...» o

Vid förfaranden inom rättsvården anses den, vilkens intresse är i fråga,
äga viss befogenhet att uttala sig friare än som eljest är godtagbart, nämligen
i så måtto att uttalanden, som eljest vore ärekränkande, kunnat bil
betraktade som straffria därest de framstått som berättigade eller åtminstone
ursäktade med hänsyn till det pågående rättsliga förfarandet. Ommi
berörda grundsats bör medföra att man ens i någon mån sänker anspraken
på den som uppträder i sin egenskap av domare är dock något tveksamt.
Jag vill dock icke utesluta detta i sådana hänseenden som direkt angå den
sak Mellgard underställt advokatsamfundets styrelse, nämligen frågan huruvida
det kunde anses förenligt med god advokatsed att Gustavson vid vattendomstolens
sammanträde den 28 mars 1901 rörande jävsfrågan lamnat
vissa av Mellgard påtalade uppgifter. I den mån däremot som Mellgard —
såsom beröres nedan under B och C — framställt påståenden och beskyllningar
som ligga klart vid sidan av det spörsmål han enligt yrkandet velat

ha provat;, saknas all anledning att tillmäta hans ställning i förfarandet
inför samfundet någon privilegierande betydelse.

I detta, sammanhang må framhållas ytterligare en synpunkt. Om ett uttalande
ar kränkande och dess framställande icke varit försvarligt med
hansyn till de omständigheter varunder det fällts, föreligger straffbar ärekränkning
även om uttalandet skulle vara sant eller i varje fall ej bevisligen
osant. ISågon allmän rätt att alltid få säga sanningen även om uppgiften är
krankande föreligger icke. Frågan om sanningshalten av Mellgards uttalanden
kan därför i och för sig lämnas därhän i åtskilliga av de här ifrågakomna
sammanhangen. Emellertid har jag icke desto mindre i flera punkter anledning
att beröra hithörande frågor, ty i den mån ett nedsättande påstående
grundats på bristfälligt underlag, framstår gärningen som allvarligare
än eljest.

Frågan om det underlag som förelegat för Mellgards skilda påståenden
kan även ha betydelse oavsett frågan om vederbörande påstående är kränkande
eller ej. Av domarämbetets beskaffenhet måste nämligen anses följa
att domaren i sin ämbetsutövning och eljest i sammanhang, där han framträder
i sin egenskap av domare, städse skall uppträda på sådant sätt att
tilltron till hans objektivitet och vederhäftighet icke sättes i fara. Härav
följer att han i sammanhang som nyss nämnts icke får göra uttalanden om
personer och sakförhållanden, om uttalandena på grund av att de äro felaktiga
eller utan tillräckligt underlag äro ägnade att rubba förtroendet
till hans objektivitet och vederhäftighet som domare. Av samma skäl får
han i dylika sammanhang ej heller framföra beskyllningar utan att vara
beredd att redovisa varpå han grundar desamma. Ytterligare måste av
tjänstens beskaffenhet anses följa att domaren skall, i all synnerhet vid
skriftlig framställning, använda sig av ett sakligt och otvetydigt uttryckssatt
och avhalla sig från att göra förstuckna antydningar eller att sammanstalla
påståenden om skilda förhållanden på ett sätt, som är ägnat att framkalla
ett falskt intryck av att det föreligger orsakssammanhang dem emellan.

B. Mellgards påståenden om påtryckningar mot Orrje-bolagets ledning samt
om arvodesprutningar för vissa advokater (tredje stycket i anmälnings skriften

)

Beträffande frågan om påtryckningar av uppgiven art anförde Gustavson
i sin till advokatsamfundets styrelse avgivna förklaring och i en senare
skrift bl. a. följande. Efter förhandlingen den 7 januari 1960 — varvid
Mellgard om Bååth och dennes arbetsgivare fällde de kränkande uttalanden,
for vilka Mellgard sedermera fälldes till ansvar — förekom en diskussion
om vad som förevarit. Därvid enades Liliequist och Gustavson om att
for sin del avvakta utvecklingen. Bååth däremot beslöt att med sin arbetsgivare
och dennes jurist diskutera den uppkomna situationen Den 18 ja
nuari 1960 redogjorde Bååth i skrivelse till bolagets styrelse för vad som

förekommit från Mellgards sida, Den 10 februari samma år beslutade bolagets
styrelse att Bååths skrivelse skulle tillställas JO-ambetet. Den 14 januari
1960 hade Gustavson på grund av sjukdom intagits pa lasarett for
vård som pågick i två veckor, och han var därefter sjukskriven ytterligare
till och med den 14 februari 1960. Mellgards påstående att bolaget vant
synnerligen ovilligt att göra sak av hans förlöpning och formatts darti
först efter påtryckningar av Gustavson och ytterligare en advokat vore
osant och utan något objektivt underlag. Enligt Gustavsons mening maste
Mellgard ha varit i ond tro när han framställde påståendet,

Winnberg som vid berörda tid var Orrje-bolagets ombud har i ett pa begäran
av Gustavson avgivet, den 12 mars 1963 dagtecknat intyg anfört att
Mellgards påstående om påtryckningar mot bolaget vore inte bara fela -

tigt utan även saknade varje förankring i verkligheten. o ,

Advokatsamfundet framhöll i sin klagoskrift att Mellgards påstående

i nu berörda del visats vara felaktigt.

Mellgard har anfört i huvudsak följande. Winnberg tog i mitten av mars
1960, efter det att Mellgard avgivit sitt yttrande till JO, per telefon konta t
med Mellgard i annat ärende. Under samtalet yttrade Winnberg att ingenjörsfirman
beklagade att den sett sig nödsakad att göra anmalan till JO,
att varken Bååth eller ingenjörsfirman önskat detta samt att orsaken till
att aktionen likväl kommit till stånd varit att »den påfordrats
håll». Mellgard erinrade sig ännu mycket väl de citerade ordalagen. Vid ett
senare tillfälle hade Mellgard själv »från annat håll» fått uppgift om vilka

två som varit de pådrivande krafterna. _ .,

på begäran av Mellgard har förhör hållits med Winnberg, som därvid

uppgivit bl. a. följande.

Under våren 1960 hade Winnberg två eller tre telefonsamtal med Mellgard.
Samtalen fördes i lugn och saklig ton. Ett av dessa teleionsan U
fo-de rum i anledning av att Mellgard begärt komplettering av vissa anodesräkningar,
som i ett vattenmål ingivits av ingenjörsfirman Orrje & Co
Aktiebolag. Samtalet var ganska kort. Antingen vid detta eller vid ett
senare samtal uttryckte Mellgard sitt beklagande av att Winnberg icke
tamt kontakt med Mellgard innan den anmalan, som bolaget gjort till JO
gentemot Mellgard, ingivits. Winnberg hade svarat att det icke vant. Winnberg
utan bolagets styrelse, som beslutat om anmalmngen Det var »helt
felaktigt», att Winnberg — sasom påståtts av Mellgard — yttrat att Uatt
målen hade »påfordrats från visst håll». Winnberg hade ej heller fällt något
yttrande, som av Mellgard kunnat uppfattas som att JO-anmalmngen tillkommit
på grund av påtryckningar mot bolaget; att Winnberg skulle a
fällt något dylikt yttrande var »desto omöjligare» eftersom det var sakligt
oriktigt att påtryckningar förekommit. Bolagets klagomal hos J hade
föranletts av en anmälan till bolagets styrelse från ingenjören Tnge Baath.

I JO-expeditionens remisspromemoria framställdes följande fråga.

Beträffande underlaget för sitt påstående att advokaterna övat »påtryckningar»
på berört bolag och att bolaget vant »synnerligen ovilligt» att gora

anmälan, har Mellgard åberopat ett telefonsamtal med advokat Winnberg
0<71o]r, beträffande namngivandet av berörda advokater — en uppgift som
erhållits från »annat håll». Vilket?

Mellgard besvarade denna fråga genom att hänvisa till punkt I i sitt yttrande
över promemorian, vilket innebar att han fått uppgifterna om påtryökningarna
från en sagesman och övriga uppgifter från en annan samt
att Mellgard vägrade att uppgiva vilka sagesmännen voro.

I sitt slutliga yttrande har Mellgard vidare anfört bl. a. att — sedan
Winnberg i mars 1960 uppgivit att den första Orrjeaktionen tillkommit
enar den pafordrats från visst håll — en annan jurist långt senare delgivit
Mellgard uppgift om de kontakter, som efter domstolssammanträdet den
7 januari 1960 förekommit mellan ingenjörsfirman och ombuden, samt att
denne därvid även lämnat uppgift om vilka som skulle ha varit de pådrivande
i aktionen mot Mellgard och vilka som avrått därifrån.

Beträffande Mellgards uppgift om reduceringar av alltför kraftigt tilltagna
arvodesyrkanden anförde Gustavson i disciplinärendet följande. Han
ade under aren 1954—1962 i de mål vid vattendomstolen, i vilka han uppträtt
såsom ombud, yrkat ersättning med sammanlagt 225 959 kronor 62
öre och erhållit yrkade belopp med reduceringar som slutligt uppgick till
totalt 505 kronor 80 öre. Nu åsyftade reduceringar hänförde sig till tre tillfällen,
varav dock endast vid två tillfällen avsågs arvode (200 resp. 125 kr.)
Ytterligare hade vid ett tillfälle 1957 — vilket uppenbarligen var det som
Mellgard åsyftade vattendomstolen gjort en arvodesreducering med 825
kronor men detta belopp hade, efter besvär av Gustavson, i sin helhet utdömts
av vattenöverdomstolen.

Advokatsamfundet anförde i sin klagoskrift följande.

Mellgard har antytt att Gustavsons förmenta önskan att komma Mellgard
till livs skulle ha sin grund däri att vattendomstolen haft anledning
att i ett annat mai verkställa reduceringar av alltför kraftigt tilltagna arvodesyrkanden.
Mot bakgrunden av vad Gustavson i detta avseende anfört
framstar det som narmast obegripligt att en domare kan få för sig att de
bagatellarta.de
en sadan ammositet som Mellgard tydligen misstänker.

Mellgard yttrade sig till en början icke i denna del i vidare mån än att
han förklarade sig vilja »förtydliga» sitt uttalande i anmälningsskriften
genom att angiva storleken av Gustavsons arvodesyrkanden i Homavanmålet,
d. v. s. ett annat mål än som åsyftats med det berörda påståendet
i anmälningsskriften.

I JO-expeditionens remisspromemoria upptogs följande frågor.

I anmälningsskriften har Mellgard i det stycke, som enligt inledningsuttalanden^3
S^l t ra va< som ^ bakom jävsanmälningen, sammanfört

dels om att Mellgard fällts till ansvar för vissa olämpliga yttranden i

tyådeh om att vederbörande målsägande enligt vad som kommit till.Mellgards
kännedom var synnerligen ovillig att göra sak av, ^cSvson S
ning och förmåddes därtill först efter påtryckningar av Gustavson och

yttddsErnått båda dessa advokater i ett vattenmål drabbats av reduceringar

berörda advokater som er,
hämnd för arvodesprutningen drevo fram den anmälan mot Mellgard som
slutligen ledde till dennes straffande? Varför har arvodesreducermgen eljest

nämnts över huvud taget? _ „ s

B) Vilken arvodesreducermg i »annat mal» asyltas.

Som svar på de i promemorian angivna frågorna har Mellgard anfört
följande.

A) Svaret på denna fråga framgår av vad jag anfört under

TI Jäv vill endast tillägga att jag visste att samfundsstyrelsen etter iram
ställnin" av ledamöter i Övre Norrland redan 1957 vant »ute efter nnn
skalp» (jfr TSA 1958 sid. 316) i stället för att söka vidtaga de åtgärder som
enligt stadgarna ankommer på samfundet (att verka för eu i savi nu o

; f,..wa — vattenrätt yrkesskicklig advokatkar).

B) 0 Jag åsvftade beträffande Gustavson de tre arvodesprutnmgar som

han omnämnt___(å viss sida i Gustavsons yttrande; refererad ovan)

och vilka längre ned på samma sida av Gustavson reducerats till eu enda.
Namnet på den andre advokaten, vilken jag sätter stort varde pa som människa,
finns ingen anledning att dra in i sammanhanget.

Advokatsamfundets styrelse har i sitt slutliga yttrande anfört bl. a.: Mellgards
svar på remisspromemorians första fråga innebar en hänvisning till
vad han anfört under punkt II. Nämnda punkt innebar att han avsett att
giva uttryck för sin uppfattning bl. a. i fråga om bevekelsegrunderna for
olika personers handlande. Att som försvar for krankande beskyllningar
åberopa att detsamma varit uttryck för ens uppfattning utgjorde i ver
ligheten icke något försvar alls.

Mellgard har uppgivit att hans uttalande, att bolaget vant ovilligt att
göra sak mot honom och att påtryckningar mot bolaget förekommit, grundats
på Winnbergs uttalanden i telefon till Mellgard och pa en icke namngiven
uppgiftslämnares utsago. Winnberg har bestämt bestritt att han

fällt något uttalande av påstådd innebörd.

Å ena sidan ger föreliggande utredning icke något som helst stod or
Mellgards nu nämnda uppgifter. Ä andra sidan är förevarande spörsmål
icke av den vikt i ärendet att det är erforderligt att under domstols provning
draga frågan om sanningshalten i Mellgards uppgift om sitt under ag
för berörda uttalande. Så mycket är nämligen klart att icke ens Mellgards

egna nu behandlade påståenden berättigat honom att utpeka någon särskild
person sasom utövare av påtryckningar.

Emellertid har Mellgard i sin anmälningsskrift likväl utpekat Gustavson
och ytterligare en advokat såsom dem vilka gjort de påstådda påtryckningarna
Underlaget för detta utpekande är enligt Mellgard själv allenast
en uppgift från en person, vilkens namn Mellgard vägrat att uppgiva.

Att salunda i kategorisk form framställa ett påstående utan att vara

eredd att redovisa sitt underlag härför är uppenbarligen helt oförenligt
med vad som — i enlighet med de synpunkter som jag anfört under A —
aiegat Mellgard i sammanhang av förevarande art. Genom sitt nu berörda
orfarande anser jag att Mellgard klart åsidosatt sin tjänsteplikt och sålunda
gjort sig skyldig till tjänstefel. Vid bedömande av förfarandet är att
beakta att ett åberopande av en anonym upplysningskälla står Öppet för
envar som farit med osanning eller eljest fällt uttalanden utan saklig grund.
Um nagon aberopar en anonym sagesman till stöd för sina påståenden bör
darior hans förfarande icke bedömas mildare än om han helt saknat underlag
för samma påståenden.

Det nu berörda tjänstefelet blir dock att bedöma som särskild gärning
endast om det icke — i enlighet med vad nedan anföres — anses ingå allenast
som ett moment i en mera omfattande gärning.

I direkt anslutning till det nyss berörda påståendet att Gustavson och
ytterligare en advokat övat påtryckningar mot bolaget för att förmå detta
till aktion mot Mellgard, har denne uttalat att de båda advokaterna tidigare
drabbats av arvodesprutningar i vattendomstolen. Sammankopplingen kan
av en lasare omöjligen givas annan tolkning än att arvodesprutningama

S lyLU,t|g°ra, C,n °rSak 1,11 Påtryckningarna eller alltså att hämndlystnad
mot Mellgard skulle vara en drivfjäder för advokaternas påstådda aktivitet
gentemot bolaget. Då annan rimlig förklaring till att arvodesprutningama
a Is nämnts i detta sammanhang ej gives, måste antagas att Mellgard avsiktligen
velat skapa intrycket av orsakssammanhang mellan arvodesprutnmgarna
och advokaternas agerande i saken.

Att Gustavson sålunda måste anses ha tillvitats att på grund av en av
arvodesprutningar betingad hämndlystnad ha sökt komma Mellgard till
livs ar uppenbarligen — även om så vore att Gustavson dels ivrat för ingripande
mot Mellgards tidigare ärekränkningar, dels råkat ut för nämnvärda
arvodesprutningar — att anse såsom ärekränkning mot Gustavson. I förevarande
sammanhang som ej gällt själva saken i förfarandet hos advokatsamfundet
har Mellgard överhuvudtaget icke varit berättigad att insinuera
att Gustavson skulle ha handlat av lumpna motiv.

Ärekränkningen bör bedömas under beaktande av följande försvårande
omständigheter. Enligt vad förut anförts har Mellgard icke varit berättigad
att som skett framföra påståendet om att påtryckningar förekommit från

Gustavsons sida, eftersom Mellgard ej vant beredd att angiva den ka ,
varå han påstått sig stödja uppgiften. Men även i avseende a påståendet
att Gustavson drabbats av arvodesprutnmgar forehg^rs^ana omständigheter
att åberopandet därav framstår som alldeles oberättigat. MeUga
har nämligen bekräftat att han med sitt berörda påstående beträffande
Gustavson åsyftat de tre arvodesprutnmgar, som Gustavson narmare s i -rat i sitt yttrande. Enligt vad som framkommit omfattade dessa sammanlagt
1 150 kronor, vilka prutningar efter vattenoverdomstolens ändring
reducerats till 325 kronor. Upplyst är vidare att Gustavsons totala ersa -ningsyrkanden i vattenmål under 1954-1962 uppgått till sammanlagt over
225 000 kronor och enligt sakens natur har en väsentlig del darav utgjort
arvode. Mot bakgrunden härav ter det sig som en hapnadsyackande osa -lmhet att Mellgard alls omnämnt de i jämförelsen helt bagatellartade ar
desprutningarna och därtill i ett sammanhang som klart utvisar att prutningarna
ansetts vara en orsak till hämndeaktioner. . ,

Då enligt det anförda ärekränkningen till sitt sakliga innehall maste betecknas
som alldeles ovederhäftig, anser jag den vara av allvarlig beska -

f enhet.

Samma tillvitelse som Mellgard enligt det sagda måste anses ha riktat
mot Gustavson har han jämväl framställt mot en annan advokat som dock
icke namngivits. Omständigheterna äro ej sådana att Mellgard hade att
påräkna att sammanhanget ändå säkert klargjort vilken advoka. som.asytats
I den delen kan därför ärekränkning ej anses föreligga. Emellertid g
Ti övrigt väsentligen samma synpunkter gällande som forut redovisats.
Förutom att Mellgard sålunda — i enlighet med vad som anförts in
ningsvis i denna punkt - icke redovisat eller varit beredd att redovisa något,
underlag för påståendet att berörda advokat utövat påtryckning ,
Mellgard gjort en otvetydig insinuation om att aven den anonyme advo -

tens handlande betingats av tidigare arvodesprutnmgar. Påståendet o
arvodesprutnmgar har varit okontrollerbart eftersom advokatens identi

ei om nu berörda advokats ha„d.ande utan abt

vara beredd att redovisa något som helst underlag för uppgifterna hav Mellgard
åsidosatt vad som - enligt vad som utvecklats under A - alegat

honom. Han bär därmed gjort sig skyldig till tjänstefel. . „

I anslutning till vad som nu anförts beträffande vissa uttalanden, ingående
i Mellgards skildring av ärekränkningsmålet mot honom, bor framhallas
att Mellgard i denna skildring intagit även en nedsattande antydan om
Orrje-bolaget och Bååth (»anmärkningsvärda förhållanden» i samband mc<
deras verksamhet) och därtill ett ärerörigt uttalande om Baath (som förmenades
ha handlat »utan hänsyn till uppdragsgivarnas intressen»). Dessa
uttalanden rörande bolaget och Bååth framstå dock sasom nagot penfera

i beaktande av att de utgjort blott led i det angrepp mot Gustavson som
Mellgard gjort hos advokatsamfundet. Jag anser mig i denna del kunna
mskranka mig till att konstatera att uttalandena varit klart otillbörliga

0 eu aro tortjänta av en skarp erinran.

C. Mellgards ''påståenden om Gustavsons befattning med namninsamlingen.

(Tredje stycket)

Har ma forst antecknas att den namninsamling, som åsyftas i förevarande
avsnitt avser underskrifterna till de särskilda klagomål som Harald

J(3!enmVn- " 1960 anfÖrde h°S J° mot ^Mlgard och som omnämnes

1 1 962 ars ambetsberättelse å sid. 14.

Gustavson har i denna del anfört: Uppgiften att han rekommenderat eu
av små huvudman (Göran Laisfeldt) att genom namninsamling på en lista
understryka bolagets klagomål mot Mellgard vore osann. Uppgiften att
Gustavson utbetalat 500 kronor till Laisfeldt såsom kontaktman vore i och
or sig riktig. Denna utgift hade emellertid upptagits bland utlägg i en av
Gustavsons kostnadsraknmgar och vattendomstolen hade genom dom den
8 juni 1962 utdömt det fordrade beloppet. Mellgard torde ha känt till att
kontaktarbetet avsett detta vattenmål och ej haft något som helst samband
med vissa sakagares anmälan mot Mellgard till JO. - Mellgards påstående
att Gustavson tillfört Laisfeldt gottgörelse i form av annonsprovision för
förmedling av annons med reklam för Gustavsons advokatbyrå vore direkt
osann. Det fatal annonser Gustavson låtit införa i tidningen Norra Västerbotten
for sin hyra hade han sant direkt till huvdkontoret i Skellefteå och
dar aven erlagt likvid.

Gustavson har åberopat ett till honom ställt, den 19 mars 1963 dagtecknat
brev från forstmästaren Harald Jörgensen i Arjeplog samt ett samma
dag daterat brev från lokalredaktören Göran Laisfeldt i Arjeplog
Advokatsamfundet åberopade i sin klagoskrift att Gustavson genom
dessa brev visat att namninsamlingsaktionen icke inspirerats av honom

\yi,r! U y°ffc en sP°ntan aktion av åtskilliga sakägare, som harmades över
Mellgards beteende.

Ytterligare anförde samfundet följande.

Mellgard har såsom omständigheter av beskaffenhet att böra nämnas i
foievarande sammanhang uppgivit att Gustavson till en av de nersoncr
om undertecknat listan utbetalt viss ersättning för arbete såsom kontakt
man ävensom tillfört samma person gottgörelse i form av annonsprovision

Sfi M°u iau 1 =det»ta kan?eende förebragt utredning, som är ägnad att
stalla Mellgards påståenden i en egendomlig dager. ^

Beträffande underlaget för sitt påstående att Gustavson rekommenderat
namninsamling pa eu lista, anförde Mellgard till en början följande. Han
hade »från trovärdigt håll fått uppgifter att vid namninsamlingen uppgivi
s att den hade stod av bl. a. Gustavson». Det vore dock självfallet icke

helt uteslutet att namninsamlaren vid sin rundgång lämnat uppgifter om
ombudets rekommendation utan att direkt sådan förelegat. Ta et om sP^n
tan aktion skulle ha haft Mellgards fulla tilltro och aktionen som sadan
hans förståelse om den kommit till stånd i något så när omedelbar anslutning
till sammanträdet den 7 januari 1960. Detta vore nu icke fallet. Namnlistan
hade inkommit till JO-expeditionen den 4 mars 1960 och ingressen
till listan hade varit dagtecknad den 10 februari samma år. Vattendomstolen
hade den 1 februari meddelat en dom, varigenom åtskilliga av de framställda
anspråken icke alls eller endast till viss del vunnit bifall. Att detta
väckt missnöje bland sakägarna vore lika självfallet som att det också gm
upphov till frågan om ombuden rätt skött sakägarnas talan i målet. —
Uppgiften att Gustavson till en av listundertecknama utbetalat ersättning
för arbete som kontaktman hade ju verifierats av Gustavson själv Ekonomiskt
samröre mellan en advokat och en journalist vore enligt Me gar
olämpligt. Mellgard hade fått uppgiften om annonsprovision från »trovärdigt
håll». Om den likväl vore oriktig, så utgjorde »detta endast ett exempel
på att det är flera som blivit vilseledda av uppgifter SOm från olika
håll lämnats i de ärenden, vilka uppkommit som en följd av det satt pa
vilket ingenjörsfirman Orrje i slutet på 1950-talet utövade sm verksamhet

i vattenmål».

I JO-promemorian framställdes i anslutning till Mellgards nu lfragavarande
uttalanden vissa frågor. Till en början anfördes salunda följande.

I anmälningsskriften anger Mellgard att Gustavson rekommenderat en
person — varmed åsyftas Laisfeldt — att genom namninsamling pa en lista
vtterligare understryka av bolaget anförda klagomal. 9

Vilket underlag har Mellgard haft för detta påstående om Gustavso .
(Uppgift från »trovärdigt håll» åberopad.)

Mellgard besvarade denna fråga genom att hänvisa till punkt I i det
förut återgivna yttrandet, vilket innebar att han i denna del fatt uppgift
från en sagesman samt att han vägrade att uppgiva dennes namn

En i promemorian framställd fråga vilket underlag Mellgard haft för
sitt påstående om annonsprovisioner, besvarade Mellgard pa samma satt

En annan fråga som gällde om Mellgard kände till att det belopp a 500
kronor som Laisfeldt erhållit av Gustavson, av vattendomstolen godtagits
som rättegångskostnad i vattenmål, besvarade Mellgard jakande

Ett annat frågeavsnitt i remisspromemorian hade följande lydelse.

Ilar Mellgards påpekande, att såväl Gustavsons uppgivna kontaktman
soni undertecknarna^på den ifrågakomna listan fått ersattnmgsyrkanden
i vattenmål ogillade, skett för att misstänkliggöra bevekelsegrunderna för
vederbörandes åtgärder i saken? Om icke — varför bär påpekandet gjorts.

Ilar Gustavsons utbetalning av 500 kronor till Laisfeldt och fragan om
annonsprovision nämnts för att skapa intrycket att Gustavson otd bor igen
belönat. Laisfeldt för arbete med namninsamlingen? Om icke — \ art or na
nämnda förhållanden alls tagits upp i detta sammanhang.

Mellgard hanvisade i anledning av dessa frågor till vad han anfört under
punkt II i det förut återgivna yttrandet. Något klart svar på frågorna synes
dock ej kunna utläsas ur nämnda punkt; i avseende å den första och''den
tredje fragan har Mellgard sålunda undandragit sig att giva ett jakande
eller nekande svar.

I Sltt slutliga yttrande anförde Mellgard i denna del bl. a. följande. Han
hade från en person, som han icke hade anledning misstro, fått de uppgifter
om namninsamlingen och annonsprovisionen som upptagits i skriften till
advokatsamfundet. Det vore lätt att nu — när rätta förhållandena genom
utredningen hos samfundet åtminstone i huvudsak klarlagts — konstatera
att det vant olämpligt att i skrivelsen upptaga de av JO-ämbetet påtalade
uppgifterna, vilka dessutom i skrivelsen fått en onödigt tillspetsad form.

Gustavson har vidare särskilt upptagit Mellgards i förevarande del av
anmalnmgssknften gjorda uttalande om att Laisfeldt av vattendomstolen
icke fatt bifall till ersättningsyrkande. Gustavson har därvid anfört: Berörda
uttalande vore både egendomligt och snarast oriktigt, i varje fall
högst vilseledande. Laisfeldt hade nämligen yrkat ersättning för tomtmark
med sex kronor/m2. Sökanden hade medgivit två och vattendomstolen
utdömt fyra kronor/m2. Laisfeldt hade vidare yrkat ersättning för en arrenderad
sportstugetomt med 25 kronor för utgiven tomthyra, vilket medgivits
och utdömts. Ytterligare hade Laisfeldt yrkat intrångsersättning avseende
forlusten av tomtplatsen med »förslagsvis» 1 000 kronor, vilket bestritts
av sökanden. Vattendomstolen hade i detta hänseende utdömt 250 kronor.
I ovngt hade Laisfeldts intressen icke berörts i denna deldom.

Mellgard har lamnat Gustavsons uppgifter om utgången i berörda mål
utan gensago.

Advokatsamfundet har i denna del anfört:

Av utredningen i ärendet torde framgå att uttrycket »icke fått bifall till
ett ersattmngsyrkande» i forevarande sammanhang varit ägnat att missleda.

Mellgards påstående att Gustavson rekommenderat Laisfeldt att genom
namninsamling på en lista understryka Orrje-bolagets klagomål måste °-en?“
utf tnllort Laisfeldt gottgörelse i form av annonsprovision. Beträffande uppgiften
att Gustavson utbetalat 500 kronor för »arbete som kontaktman» har
utredningen visat att uppgiften i och för sig är riktig men att beloppet utgjort
ersättning för Laisfeldts arbete i ett vattenmål och däri av vattendomstolen
godtagits och utdömts som rättegångskostnad i målet. Mellgard har
vidgått att han varit medveten om sistnämnda förhållande.

I fråga om underlaget för sina påståenden om Gustavsons agerande vid
namninsamlingen och om annonsprovisionerna har Mellgard uppgivit a
han fått uppgifter härom av eu person, vilkens namn han vagrade uppgiva.
Beträffande namninsamlingen uppgav Mellgard till en början att den anonyme
sagesmannens uppgifter innebar att »vid namninsamlingen uppgivits
att den hade stöd av bl. a. Gustavson». Sedermera gjorde Mellgard gallande
att den nämnde sagesmannen lämnat alla de uppgifter därom som upptagits
i anmälningsskriften.

Påståendena ha i anmälningsskriften placeringsmässigt och — genom
uttrycket »för att ytterligare ge eftertryck åt sin aktion» — aven formuleringsmässigt
anknutits till de föregående beskyllningarna i skriften och har
därmed direkt förbundits även med det uttalande som enligt det förut sagda
är att uppfatta som ett misstänkliggörande av bevekelsegrunderna för Gustavsons
handlande, nämligen att en av arvodesprutningar betingad hamnd lvstnad

skulle ligga bakom. . .

Mellgard har i förevarande del gjort sig skyldig till ärekränkning mo
Gustavson genom att fälla uttalanden, som innebära följande. Genom att
mot bakgrunden av det nämnda uttalandet om arvodesprutningar framföra
påståenden om Gustavsons befattning med namninsamlingen far Mellgard
anses ha beskyllt Gustavson för att av hämndlystnad ha agerat i namnmsamlingsfrågan.
Gustavson har därvid tillvitats att ha rekommenderat att
namninsamling skulle ske bland sådana personer som fatt bakslag i vattendomstolen;
därmed har givits intrycket att Gustavson skulle ha verkat för
att namninsamlingen skulle få stöd av personer, som av saken helt ovidkommande
skäl vore ogynnsamt inställda till Mellgard. Mellgard har ytterligare
__ genom uttrycket att Gustavson drog sig för att upptrada utat
insinuerat att fråga vore om ljusskygga förehavanden från Gustavsons sida.
Ytterligare har — genom att i sammanhanget indragits utbetalningen av
500 kronor och gottgörelse i form av annonsprovisioner — givits intrycket
att Gustavson använt ekonomiska belöningar som medel att frampa den
enligt Mellgards beskrivning klandervärda aktionen.

Försvårande omständigheter föreligga i följande hanseenden Mellgard
har enligt vad nyss angivits icke haft annan grund för de berörda paståendena
än en sagesman, som han icke varit beredd att namngiva; beträffande
bedömningen av den som åberopar anonyma upplysmngskallor ma hanvisas
till vad som anförts under B. Tilläggas bör att det framstår som ytterligt
osannolikt att, den anonyme uppgiftslämnaren, om sådan finnes, skulle ha
förset t Mellgard med alla de uppgifter och antydda orsakssammanhang som
denne här omsorgsfullt sammanflätat. — Beträffande utbetalningen av ce
500 kronorna har Mellgard tydligen haft annat underlag eftersom han vidgått.
att han känt till att vattendomstolen godtagit beloppet som rättegångskostnad
i vattenmål. Då han haft denna vetskap, kan annat ej antagas
En att Mellgard måste ha insett, att beloppet gällt arbete, som ej haft sam -

band med namninsamlingen. Hans omnämnande av beloppet i förevarande

sammanhang ger därför, objektivt sett, intryck av försök att avsiktligt
vilseleda. ö

Även den i förevarande avsnitt behandlade ärekränkningen mot Gustavson
bör anses vara av allvarlig art.

0^ V*fsa delar drabba de behandlade uttalandena även Laisfeldt, nämligen
satulvida att denne skulle ha uppträtt mot vederlag som medhjälpare i den
enligt Mellgards skildring klandervärda namninsamlingsaktionen, varvid
aven antytts att ett bakslag i vattendomstolen skulle ha något samband
med Laisfeldts engagemang i Gustavsons påstådda förehavanden.

Laisfeldt har emellertid icke namngivits i Mellgards skrift, ehuru väl
hans nagot ovanliga yrkeskombination framhållits. Omständigheterna äro
„0t''k knappast sådana att Mellgard haft att påräkna att sammanhanget
anda säkert klargjort vem som åsyftades. Ärekränkning mot Laisfeldt synes
darior icke föreligga. Att vissa uppgifter om Laisfeldt enligt den förut redovisade
utredningen varit missvisande och delvis ovederhäftiga anser jag
därför ej behöva tillmätas betydelse i vidare mån än som de — enligt vad

nyss sagts — ingå såsom moment i den mot Gustavson riktade ärekränkningen.

D. Mellgards skildring av jävsärendet (fjärde—sjätte styckena
i anmälning sskriften)

Gustavson har om sina påtalade uppgifter till vattendomstolen och om
bakgrunden därtill anfört i huvudsak följande. Han företrädde i berört mål
ett hundratal enskilda sakägare. Redan innehavet av hans rättegångsfullmakter
berättigade honom påstå att samtliga hans huvudmän stodo bakom
javsmvändningen. Han förnekade att ordföranden ställt sig tvivlande till
detta påstående och att denne framställt särskild fråga i den riktning Mellgard
antytt. Däremot hade Gustavson på fråga av ordföranden bekräftat
ato, Ll lJrSU1St °ch Gustavson representerade huvudparten av sakägarna i
malet. På eget initiativ hade Gustavson vidare uppgivit, att han och Liliequist
blivit anmodade av ett flertal huvudmän att anmäla jäv mot Mellgard,
att de därutöver själva kontaktat en hel del huvudmän samt att han därför
trodde sig kunna påstå att i varje fall huvudparten av deras huvudmän

stott aktionen. Dessa Gustavsons uppgifter vid vattendomstolen voro alltså
korrekta.

Jörgensen har i ovannämnda brev till Gustavson uttalat bl. a. följande.

Initiativet tiH jävsaktionen kom ju från mig. Om absolut varenda huvudman
stöd bakom javsanmarknmgen är ju svårt att säga. Däremot är säkert
i tt praktiskt taget alla huvudmän stödde aktionen. Jag kan uttala mig
darom, eftersom jag på Din direkta framställning tagit kontakt med alla
huvudman i Hornavanmalet som jag rimligtvis kunde komma i förbindelse

Liliequist har i ett på begäran av Gustavson avgivet, den 3 maj 1903
dagtecknat intyg uppgivit bl. a., att han blivit anmodad av ett flertal av
sina huvudmän att framställa jävsinvändmngen, att han kontaktat representanter
för sina övriga huvudmän i målet, innan invändningen framställts,
samt att han visste att detsamma varit förhållandet med Gustavson.

Mellgard har med anledning av vad Gustavson anfört åberopat ett av
provinsialläkaren Einar Wallquist i Arjeplog avgivet, den 5 maj 1961 dagtecknat
intyg av följande lydelse.

På begäran av vattenrättsdomare Torgil Mellgard får jag mtyga att jag
icke har blivit tillfrågad om min uppfattning i fragan om jäv lon°™

i Hornavanmålet. Skulle så ha skett skulle ]ag icke under nagra förhållanden

b^^tiKMgaTSrÄav sakägarna utmed Hornavan men icke i
något fall har de heller tillfrågats i denna fråga.

Mellgard har i huvudsak anfört följande. Om Gustavson vid javssammanträdet
upplyst att han på grund av uppgifter inhämtade delvis genom
Jörgensens försorg gjorde gällande att samtliga huvudman stode bakom
jävsinvändningen, hade Mellgard genast anat sammanhanget och förstått
att Gustavson blivit vilseledd. Gustavson hade med andra ord sig sjal v att
skylla för att Mellgard mot bakgrunden av innehållet i Wallquists mtyg
fått uppfattningen att Gustavson lämnat en sanningslös uppgift. Protokollförarens
memorialanteckningar från sammanträdet i jävsfrågan hade vid
granskning befunnits upptaga följande anförande av Gustavson. »Samtliga
våra huvudmän gör jävsinvändning. Detta har kontrollerats pa tveksamma
punkter.» Det vore detta anförande som i protokollet fatt den förkortade
formen: »Samtliga mina och Liliequists huvudmän står bakom den framställda
jävsinvändningen.» Gustavson gjorde nu gällande att han sagt att
han trodde sig kunna påstå att i varje fall huvudparten av hans och Liliequists
huvudmän personligen stödde aktionen. Detta inskränkande uttalande
återfunnes icke vare sig i protokollet, från vilket Mellgard utgått vid
hänvändelsen till advokatsamfundet, eller i memorialantecknmgama.

Gustavson har beträffande Mellgards påståenden om fullmaktsåterkallelser
anfört bl. a, följande. Av hans många huvudmän i Homavanmalet
hade icke någon återkallat sin fullmakt hos honom. Ej heller hade nagon
av dem anmält missnöje med hans åtgärder i jävsfrågan. — Vad anginge
andra mål än det, vari jävsinvändningen framställts, lamnade Gustavson
därjämte vissa upplysningar i anledning av Mellgards påståenden om fullmaktsåterkallelser,
vilka påståenden i vissa delar tillbakavisades.

Mellgard har i sin tur redogjort för vissa handlingar, vara han slott små

uppgifter om återkallelse. ,

T promemorian den 10 december 1963 uttalades i denna del följande.

Mellgard har i samband med frågan om vissa huvudmäns inställning till

•i _ Justitieombudsmannens årsberättelse till IDOG års rilrsdag

javsmvandningen åberopat att vissa av Gustavsons huvudmän återkallat
fullmakter tor Gustavson.

1 Ylka f''a11 har Meljgard haft grund för antagande att återkallelsema
berott pa Gustavsons befattning med jävsinvändningen? Vilket underlag
or dylika antaganden har man i så fall haft? I den mån återkallelsema
berott pa andra förhållanden än javsfrågan eller det varit ovisst vad som
toranlett återkallelsema — har det då funnits någon anledning för Mellgard
att aberopa återkallelsema. i det sammanhang som skett?

(4»ro. Vad som för kommande utredning är relevant i detta sammanhang
ar, tvlettgards kännedom om samband mellan sakägares inställning i jävstragan
och samma sakägares återkallelse av fullmakt. I övrigt lär Gustav ärende

) anhaVanden med Sma huvudman böra hållas utanför här anhängigt

Mellgard har svarat följande.

Återkallelse^ från flera håll av fullmakter för Gustavson i vattenmål
torde icke ha i varje fall direkt föranletts av Gustavsons befattning med
jaysinyandnmgen. Eftersom just samfundsstyrelsen är det organ som har
. ato.va,tlll*yn ö.ver advokater och undersöka sådant som kan tyda på
missförhållanden vid utövande av advokatverksamhet ansåg jag det finnas
anledning att fästa styrelsens uppmärksamhet på åberopade förhållande
nar jag anda hade anledning att vända mig till styrelsen.

I det yttrande av Gustavson, som fogades till advokatsamfundets styrelses
paminnelseskrift, anförde Gustavson bl. a.

De av Mellgard berörda fallen av fullmaktsåterkallelser ha icke något
som helst samband med Hornavanmålet och följaktligen ej heller med jävsm\andningen
mot Mellgard. Och det vet Mellgard mycket väl. Hans uppgifter
i detta avsnitt kan därför rimligen endast ha haft ett syfte, nämligen
att chikanera mig inför Styrelsen. I och för sig anser jag mig icke äga rätt
att utan klientens medgivande uttala mig om anledningen till fullmaktsaterkallelserna.
Jag tors emellertid påstå, att anledningen icke är av sådan
art, att jag behover skammas. Och jag lämnar för min del Styrelsen oinskränkt
medgivande att på sätt Styrelsen finner lämpligt informera sig om
anledningen till aktuella fullmaktsåterkallelser

Om ett ombud, såsom ofta är fallet i vattenmål, företräder ett stort antal
huvudmän, är det av vikt att han, när han framställer en invändning eller
eljest företager en processhandling, klargör om han företager processhandlingen
å samtliga huvudmäns vägnar eller endast för någon eller vissa av
dem. Ombudet har genom fullmakter fått uppdrag och behörighet att å
huvudmännens vägnar företaga bl. a. processhandlingar i allmänhet. Följaktligen
saknas i princip anledning för domstolen och andra att fråga och
för ombudet att redovisa vilken personlig mening envar av huvudmännen
må ha om ett processuellt spörsmål. Detta gäller i och för sig även jävsfrågor.
Därvid må framhållas att bedömningen av jävsspörsmål gäller om det
föreligger omständighet som, objektivt sett, är ägnad att rubba förtroendet

till domarens opartiskhet i målet. Avgörande för en jävsfråga är alltså icke
parternas subjektiva mening om domarens opartiskhet. Upplysning om
parters subjektiva mening kan dock vara av visst bevisvärde för domstolen
vid dess prövning huruvida en föreliggande omständighet är ägnad att rubba
förtroendet till domarens opartiskhet. Enligt sakens natur är det ur dylik
bevissynpunkt alldeles likgiltigt om av mer än ett hundratal parter alla och
envar har en viss mening rörande ett såsom jävsgrundande aberopat förhållande
eller om något eller några enstaka undantag må finnas.

I förevarande ärende är icke fråga om att utreda vad Gustavson sagt
inför vattendomstolen utan av betydelse är blott vad Mellgard haft anledning
att tro att Gustavson sagt.

Enligt det vid vattendomstolens förhandling i jävsärendet förda protokollet
uppgav Gustavson att samtliga hans och Liliequists huvudmän stodo
bakom jävsinvändningen. Uppgiften att Gustavson sagt att kontioll härav
skett har av Mellgards uppgifter att döma hämtats från memorialanteckningarna
i jävsärendet. Framhållas bör dock att det i memorialanteckningarna
angivna uttalandet ej utsäger att kontroll skett beträffande alla huvudmän
utan endast »på tveksamma punkter». Enligt, intyget av Wallquist
vilken av parternas uppgifter att döma hörde till Gustavsons eller Liliequists
huvudmän, har Wallquist icke stött jävsinvändningen och kontroll
ej skett beträffande hans inställning. Beträffande övriga i Wallquists intyg
nämnda sakägare är okänt om de hört till Gustavsons och Liliequists huvudmän
eller om de haft andra ombud.

Vad Mellgard anfört om grunden till påståendena att Gustavson vid vattendomstolens
sammanträde i jävsfrågan lämnat sanningslösa uppgifter har
icke utgjort giltig anledning för Mellgard att framföra dessa påståenden.
Oavsett formuleringen i protokollet och innehållet i det av Wallquist avgivna
intyget borde Mellgard enligt min mening ha insett, att det varit
osannolikt att Gustavson i den ur rättslig synpunkt beydelselösa frågan hur
många av hans huvudmän, som stodo bakom jävsinvändningen, lämnat
medvetet felaktig uppgift. Genom framförandet av dessa allvarliga beskyllningar
mot Gustavson har Mellgard brustit i det omdöme, som man äger
fordra av en domare.

Eftersom emellertid protokollsanteckningen och Wallquists intyg i formellt
hänseende inneburit visst underlag för antagandet att Gustavson
lämnat en felaktig uppgift, anser jag beskyllningarna mot Gustavson i denna
del icke böra föranleda straffansvar.

Med anledning av att Mellgard i samband med frågan om vissa huvudmäns
inställning till jävsinvändningen åberopat att det skett vissa återkallelser
av fullmakter för Gustavson, ställdes, såsom framgått ovan. i JOexpeditionens
remisspromemoria preciserade frågor om vilket underlag
Mellgard haft för antagande att återkallelserna berott på Gustavsons befattning
med jävsinvändningen. T Mellgards förut återgivna svar angives

dock icke nagot som helst sådant underlag utan i stället framföres utan
motivering en antydan att ett indirekt orsakssammanhang kunde föreligga.
Att Mellgards egentliga avsikt — såsom han åberopat — varit att få till
stand en undersökning av »missförhållanden» i annat hänseende än beträffande
javsarendet motsäges eftertryckligt av att han själv i anmälningssknften
förklarade sig sakna anledning att ingå på dylika »andra förhållanden».
Därtill är att beakta att Mellgard i ärendet hos advokatsamfundet
slutligt uttalade att — på grund av vad som framkommit om bakgrunden
till Gustavsons i ärendet påtalade uppgift inför vattendomstolen — hans
begaran om styrelsens uttalande i ärendet förfallit; någon antydan om
önskemål om undersökning i andra hänseenden förekom alltså ej.

Mellgards åberopande av fullmaktsåterkallelsema som om de vore ett
stod för hans påståenden om jävsärendet har alltså icke kunnat försvaras
med ett enda sakskäl och måste därför föranleda en skarp erinran. Någon
atgard därutöver anser jag ej påkallad eller lämplig, varvid jag beaktar
bl. a. intresset att förtroliga mellanhavanden mellan advokater och deras
u\udmä,n om möjligt icke skola ventileras i former som vederbörande huvudman
icke själv valt.

. Rent alImänt finner jag mig föranlåten att framhålla att jag för min del
ingalunda betraktar en fullmaktsåterkallelse som bevis för att vederbörande
huvudman anser advokaten ha misskött sitt uppdrag och, än mindre,
som bevis att objektivt sett sådan misskötsel föreligger. FullmaktsåterkalIdser
kunna vara betingade av en mångfald olika förhållanden. Huvudmannens
av lagstiftaren erkända intresse att få sina advokatangelägenheter
behandlade konfidentiellt föranleder att utomstående bör undvika att rota
i namnda angelägenheter, i all synnerhet när fråga är om huvudmän som
maste antagas kunna bevaka sina egna intressen gentemot sitt ombud.

E. Mellgards uttalande om Gustavsons ekonomiska intresse av jävsinvänd ningen

(sjunde stycket)

Gustavson har anfört i huvudsak följande. Mellgards insinuation att Gustavson
skulle ha låtit sig påverkas i jävsfrågan av ett väsentligt ekonomiskt
intresse vore osedvanligt ful. Han råkade vara i den lyckliga situationen att
han varken då eller nu hade brist på arbete på sin advokatbyrå. Han vågade
påstå, att Mellgard icke haft något objektivt fog för sin insinuation
samt att vad Mellgard i detta avsnitt låtit sig komma till last ej kunde
vara förenligt med hans innehav av ett ordinarie domarämbete.

Advokatsamfundets styrelse har i klagoskriften påtalat, att Mellgard
gjort en enligt styrelsens uppfattning otillständig antydan att jävsinvändningen
mot Mellgard skulle haft något samband med att Gustavson, därest
invändningen bifölls, skulle få tillfälle att debitera arvode för ytterligare
arbete å målet.

Mellgard har genmält bl. a. följande. Som framgår av sammanhanget
gjordes uttalandet att Gustavson hade ett ekonomiskt intresse av framgang
med jävsinvandningen med utgångspunkt från att Gustavson — sasom
Mellgard hade anledning antaga på grund av innehållet i Wallquists mtyg
— varit medveten om att den av honom lämnade uppgiften vore oriktig.
En väsentlig del av det av Gustavson för tiden från och med maj 1958
debiterade arvodet å 77 850 kronor hänförde sig till den nya handläggning
av målet som fick ske på grund av ordförandebytet. Ingen skulle satta
större värde än Mellgard på att det kunde sägas om den svenska advokatkåren
att ingen av dess medlemmar någonsin läte ovidkommande ekonomiska
hänsyn bestämma sitt handlande vid yrkesutövningen.

I promemorian den 10 december 1963 uttalades i denna del följande.

Mel!vård har till påståendena om sanningslösa uttalanden av Gustavson
fogat anmärkningen, att Gustavsons förfarande vore så mycket mera olämpligt
som Gustavson själv hade »ett väsentligt ekonomiskt intresse av Iram
gång med jävsinvändningen» i och med att bifall till^ denna nämligen led e
till extra handläggningsdagar, varvid Gustavson »fick tillfälle» att debitera

arvode för sin medverkan. u;.

Därest ett mål efter jävsinvändning far tagas om helt eller delvis bil
den rent faktiska konsekvensen att alla berörda advokater och sakkunniga
skola erhålla ersättning för sitt arbete under den nya handläggning som
följer på grund av jävet. Anser Mellgard att den sjalvklara satsen, att de
nämnda personerna skola ha betalt för sitt extraarbete, berättigar ett omdöme
att de alla ha ett väsentligt ekonomiskt intresse av att javsinvandningen
bifalles? Eller har det förelegat nagot särskilt forhallande som föranlett
Mellgard att just för Gustavsons del forutsatta ett speciellt intresse

att till egen nytta få rättegången förlängd? , ,

Måste icke — även oavsett sista fragan — redan åberopandet av det e
nomiska intresset såsom en försvårande omständighet (»sa mycket mera
olämpligt») innebära att sagda intresse ansetts ha spelat in vid Gustavsons
handlande? Om Gustavson antagits ha handlat oberoende av det honom
tillskrivna ekonomiska intresset, hade det väl ej förelegat nagon anledning
att åberopa detta som försvårande omständighet.

Mellgard har svarat följande.

För att säkerställa att rättegångsmål vid jävssituationer inte skall behöva
tagas om med därav följande tidsutdräkt samt kostnader för saval det allmänna
som parterna har vattenlagen i 11 kap. o2 s särskilda bestämmelse
av strängt restriktiv art. Det går sålunda inte för sig att pa grund av en
jävssituation som uppkommit vid inledningen till ett domstolssammantrac l
vänta till ett senare sammanträde med att framstalla jävsinvändningen.
T detta fall väntade Gustavson 14 månader. Under mellantiden hade domstolen
under ordförandeskap av mig och med deltagande av bl a. Gustavson
kungjorda syneförrättningar i målet vid tva särskilda tillfallen (slutet a
augusti och mitten av september 1960). Jag vantade efter kungörandet av
den första av dessa förrättningar på en jävsinvändning från Gustavson och
var då beredd att utan vidare avträda från målet, och utverka förordnande
för vattenrät t ssekreteraren att fortsätta handläggningen. Nagon javs.n -

vändning framställdes emellertid icke, och därmed utgick lag från att frågan
ej \ar aktuell. Gustavson hade under de 14 månaderna nedlagt åtskilfigt
aibete a målet utöver deltagande i syneförrättningarna. Han hade trots
att domstolen i sin nya sammansättning som vanlfgt lämnat ingeniörsfir
man Orrjes vardermgar utan avseende och utdömt ersättning e3£t Sse
grunder, icke överklagat markvarderingama. Jag ägde vidare god kännedom
om de förhållanden av bland annat ekonomisk art som föranlett att
SSXÄn- b,°?e blivit samfundsledamot i mitt™ av

med uäån«immkt ?Sn T IedamotskaP- M«t nu angiven bakgrund och
nea utgångspunkt tran att — såsom jag hade anledning antaga nå grund

kolleT—1GustavsonT'' mi". åberoPade intM?et jämfört med domstdsprotokotlet
Gustavson lamnat en medvetet sannmgslös uppgift inför domsto

len hyste jag för egen del ingen tvekan om att Gustavson framställde jävs
nvandmngen huvudsakligen i eget intresse. Jag påstod eme lertid inte
detta utan framhöll i stallet att Gustavsons förfarande var olämpligt oå
giuncl av att han hade ett väsentligt ekonomiskt intresse av bifall till ingifter
som''tv värr äJn^" ö ^ llPPf]a“nin" om advokater och deras uppgitter
som ty\ ap annu rader inom vida kretsar av allmänheten i vårt land

anser jag för mm del att en advokat bör vara särdeles försik tio- med vidta

mTnlncfh-atgardT S?m, kan Sf nä.ring åt rådande uppfattning. Enligt min
- a< V(),ka?’ nar kan inte har fullgod anledning antaga att en

rattegangsforlangande invändning medför fördel för huvudmannen hellre
avsta från den an ge anledning till - låt vara kanske obefo“at - pWt om
att handla for egen vinning. Han skulle därigenom bidraga till att höia
adTOtatkarem, anseende Att sä sker är en sak som liggefmig vaimt om
hjartat och som jag i andra sammanhang sökt verka för. Jao- frinrar slut
s^fin H atteiJUSt samfu»dsstyrelsen, som skriften den 6 mars 1963 va^
anseende.’ ” den ^ S°m 1 forsta hand har att arbeta för advokatkårens

anh-t^m^Ttt118 ftäfl T det fbrelegat nåSot särskilt förhållande som föranlett
mig att just för Gustavsons del förutsätta ett speciellt intresse att
till egen nytta fa rättegången förlängd kunde i och för sig ge anledniim till

omVtÄeaurrnT''g “VT S.kl4 in B™Ss SnTvad

som toranlett att Gustavson forst sa sent som skett vunnit inträde i sam undet.

Jag avstar emellertid härifrån eftersom jag inte vill ytterligare

Insefdrt önTk?ärt°å?t“ed.hänsyn,1 förgån^a känsliga shme utan

bindelser med mig. Gustavson skaI1 ku™a äterupptaga goda för .

ä?11 bemÖtandf av MelIgards synpunkt att Gustavson dröjt med att framstalla
javsinvändningen har Gustavson åberopat vad Gustavson och Liliequist
anförde i små till vattendomstolen avgivna skrifter den 17 och den
• ™ar* J®61 ™rande jävsfrågan. I dessa skrifter anfördes i huvudsak följande.
Redan MelIgards uppträdande mot Bååth vid huvudförhandlingen
den / januari 1960 hade rubbat deras huvudmäns förtroende till MelIgards
opartiskhet i målet. Emellertid hade Mellgard i svaromål den 7 mars 1960
ti JO medgivit att ifragavarande händelser varit ägnade att rubba tilltron
„ domf oIens objektivitet samt beklagat detta. I samma skrift hade han
inen förklarat att det skulle vara honom angeläget att för framtiden såsom
domare i varje situation avhålla sig från uttalanden av för ombud eller

andra klandrande art. På grund av denna förklaring hade deras huvudm
låtit tanken på jävsin vändning mot Mellgard bero, i forhoppmng a t Mell
gards förhållande gentemot Bååth och hans firma ävensom Mellgards eget
uppträdande som ordförande i domstolen skulle forbattras. I en mkga å
november 1900 till JO, vilken inlaga publicerats i pressen, ha ®

återupptagit angreppen mot ingenjörsfirman och Baath varjamte han ''
redovdsat sin och domstolens ståndpunkt till vissa yrkanden som sakagarna
framställt i målet. I inlaga den 3 mars 1961 till JO hade
polemiken och angreppen mot Bååth. På grund av vad salunda f«*konumt
anmälde Gustavson och Liliequist, att deras huvudman gjorde gallande att
innehållet i dessa båda inlagor samt JO:s åtalsbeslut den 5 deoember 1
utgjorde sådana särskilda omständigheter, som voro agnade att rubba fortroendet
till Mellgards opartiskhet i målet samt att Mellgard darfor vore

jävig att handlägga målet.

Mellgard har mot bakgrunden av sin skildring rörande Gustavsons lämnande
l sanningslösa uppgifter i jävsärendet och sin hemställan om styr -sens prövning av huruvida dylikt förfarande kunde anses förenligt med god
advokatsed fogat följande anmärkning: »Gustavsons förfarande synes mig
så mycket mera olämpligt som Gustavson själv hade ett väsentligt ekonomiskt
intresse av framgång med jävsinvändningen. Denna iedde nämligen
till att betydande delar av målet måste på grund av rattegangsbalkens regler
företagas till ny behandling, varvid Gustavson — och aven bolage

fick tillfälle att debitera arvode för sin medverkan.»

Om ett mål efter en jävsinvändning måste tagas om helt eller delvis bl
den rent faktiska konsekvensen att alla berörda ombud och sakkunniga
skola erhålla ersättning för sitt arbete under den nya handhig^ng som folier
på grund av jävet. Det självklara förhållandet att envar skall ha betalt
för extraarbetet i dylikt fall - liksom de skulle fått för annat arbete om
målet ej tagits om — motiverar ej att de sägas ha ett ekonomiskt intresse
av att jävsinvändningen bifalles. När därför en av alla berörda, sasomi
detta fall Gustavson, tillskrives ett sådant intresse, t.o.m. ett väsentligt
sådant, måste redan detta förhållande anses innebara ett misstankhggorande
av att den utpekades handlande och bevekelsegrunder i javsfragan betingas
av egna egoistiska hänsyn. De av Mellgard använda vandningama
inbjuda vtterligare till eu sådan tolkning. Sammanställningen »ett vas
Hgt ekonomiskt intresse av framgång med jävsinvändningen» antyder ett
Gustavsons eget engagemang i jävsfrågan Gustavsons ekonomiska intres e
har därjämte anknutits till hans i övrigt klandrade förfarande - jandet
av uppgifter som Mellgard funnit sanningslösa — pa ett sadant satt att -tryck ges av ett inbördes samband mellan det ekonomiska intresset och
osannfärdigheten. Ytterligare har Mellgard, när han i en följande mening
förklarat (»nämligen») på vad sätt Gustavson vore ekonomiskt intresserad

mCd iävsinvän tiiltalJe» att debitera arvode för sin medverkan i den förnyade handläggningen.
Orden »fick tillfälle» antyder att det förmenats vara något för Gustavson
eftersträvansvärt att få debitera arvode för en förnyad handlägg Vad

angår frågan vari det Gustavson tillskrivna ekonomiska intresset
skulle besta, ar att märka att Mellgard i ärendet uttryckligen förklarat att
han utgar från att Gustavson vid arvodesberäkningen gjort reduktion med
hansyn till att den nya handläggningen efter ordförandeskiftet avsåg frågor
som Gustavson redan satt sig in i. Följaktligen synes det förmenta ekonomiska
intresset knappast kunna avse annat än att Gustavson antagits ha
vant angelagen om och i behov av att förvärva ett arbetstillfälle.

Enär de nu ifrågakomna uttalandena måste anses ge sken av att ett
Gustavsons eget ekonomiska intresse skulle ha haft betydelse för hans
handlande i jävsfrågan, anser jag att uttalandena äro att anse som grovt
krankande mot Gustavson.

Åtalsbeslut

Enligt vad som sagts i punkterna B, C och E har Mellgard gjort sig skyldig
till ärekränkning av Gustavson. Förfarandet i dessa avseenden innefat •ar

~,med1hanSyn tllJ de allrnänna synpunkter jag anfört under punkt A —
jamval asidosattande av tjänsteplikt. Gärningarna äro enligt, min mening
av sadan art att åtal är ofrånkomligt. I detta sammanhang vill jag anmärka,
att jag vid bedömandet av gärningarna övervägt huruvida icke vad Mellgard
latit komma sig till last i sådan framträdande grad strider mot vad
som alegat honom som domare att hans beteende innefattar främst tjänstee
. Av samma skäl som redovisats i 1962 års ämbetsberättelse s. 23 o. f. har
lag dock stannat for att Mellgards handlande bör bedömas såsom ärekränk "Ö?!

aV ?ftaVS,?,n 1 föreninS med åsidosättande av ämbetsplikt på sätt
i 2o kap. 5 § strafflagen sägs.

,.nE.nhgt7ad som upptagits i punkt B har Mellgard jämväl gjort sig skyldig
ill tjänstefel. Ej heller vad som i detta hänseende ligger Mellgard till last
kan jag underlåta att beivra.

Ärekränkningarna mot Gustavson äro enligt min mening av grav natur.
JJe krankande uttalandena ha icke tillkommit i hastigt mod utan ha framiorts
i en synbarligen omsorgsfullt utarbetad skrift. Skriften avgavs till
advokatsamfundets styrelse, vars tillsyn Gustavson är underkastad, och de
krankande beskyllningarna framstå med hänsyn därtill såsom ägnade att
skada Gustavson i hans yrkesutövning. På grund av vad sålunda anförts
anser jag arekrankmngarna vara av sådan beskaffenhet, som sägs i 16 kan
9 § strafflagen. 1 ''

Hfa-utnyer völ jag beträffande frågan hur gärningarna äro att bedöma
anföra följande. Ur allmän synpunkt — för att icke förtroendet för domar -

kåren skall rubbas — är det av synnerlig vikt att en domare stadse upptrader
på sådant sätt, att tilltron till hans objektivitet och vederhäftighet icke
kommer i fara. Domarämbetets anseende skadas i avsevärd mån om
såsom här skett — innehavaren av dylikt ämbete angriper för honom misshagliga
personer med kränkningar och sådana otillbörliga medel som insinuanta
formuleringar och åberopande av anonyma upplysningskällor. Mellgard
synes emellertid icke inse vad hans ämbete kräver härvidlag. Han har
uppenbarligen ej tagit rättelse av det honom tidigare ådömda straffet (25
dagsböter om 30 kronor), utan tvärtom visar hans i anmälningsskriften använda
uttryckssätt — att han åtdömts »ett mindre bötesbelopp» — att han
betraktat denna straffreaktion som en bagatell och icke som en forkastelsedom-
i tidigare ärende härstädes (nr 1078/1961 och 273/1962) har han ti
och med tagit vad han då kallade »bötesbeloppets ringa storlek» som bevis
att domstolen ansett hans »kritik» i sak berättigad. Med hänsyn till det nu
anförda bör i förevarande fall straffmätningen vara sådan, att Mellgard far
fullt klart för sig att det är ett ovillkorligt krav att domare avhåller sig
från sådana ovederhäftiga och kränkande angrepp som han nu gjort sig
skyldig till. Straffmätningen bör alltså vara sådan, att Mellgard sjalv
förstår, att den innebär en förkastelsedom över hans beteende, och för framtiden
inser vad han såsom domare har att iakttaga när han gör uttalanden
om sakförhållanden eller andra personers åtgöranden.

Under åberopande av det anförda beslutar jag att åtal skall väckas mot

Mellgard vid Svea hovrätt ^ ,,

dels — i enlighet med vad som upptagits under punkterna 13, L och
ovan — jämlikt 16 kap. 9 § och 25 kap. 5 § strafflagen för ärekränkning av
Gustavson i förening med åsidosättande av tjänsteplikt; alternativt bor
ansvar yrkas å Mellgard jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel;

dels ock — enligt vad jag anfört under punkt B ovan — jämlikt sist angivna
lagrum för tjänstefel. _ ,

Gustavson har på förfrågan meddelat att han icke önskar fora skadeståndstalan
mot Mellgard.

Slutligen ser jag mig föranlåten att till behandling upptaga även att Mell„ard
i sina i JO-ärendet. avgivna yttranden gjort ett flertal anmärkningsvärda
uttalanden. Däri har — mot bakgrunden av Mellgards enligt framställningen
otadliga och ideellt grundade kritikverksamhet — ideligen misstänkliggjorts
andras beteende och/eller bevekelsegrunder.

Advokatsamfundet anförde i sitt slutyttrande bl. a. följande.

Slutligen tillåter sig styrelsen att med några ord beröra det skrivsätt som
Med-ard i sina inlagor till JO funnit lämpligt att begagna. Skrivsättet^ ar
på flera ställen sådant att man icke kan underlata att med bekymmer fråga
sig vad som kan vara förklaringen till att eu svensk domare uttrycker sig

på sådant sätt.

•j» _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 7.%''fi års riksdan

Advokatsamfundets bekymmer och undran i berörda hänseende torde
vara begriplig för envar som läser Mellgards yttranden. I förhoppning att
lagföiing och dom beträffande de beteenden som omfattas av ovanstående
åtalsbeslut skall bringa Mellgard till insikt om att han måste vinnlägga sig
om ett sakligt framställningssätt och avhålla sig från förgripliga och insinuanta.
uttalanden rörande dem, som han betraktar såsom sina vedersakare,
finner jag ej påkallat med vidare uttalande i anledning av Mellgards framställningssätt
och utfall under skriftväxlingen i JO-ärendet.

Samma dag förordnade jag hovrättsassessorn Per Lundbergh att väcka
och utföra det sålunda beslutade åtalet.

I en den 4 november 1964 dagtecknad, till Svea hovrätt ställd ansökan
om stämning yrkade Lundbergh under åtalspunkterna 1, 3 och 4 ansvar å
Mellgard för de under punkterna B, C och E i åtalsinstruktionen behandlade
ärekränkningsbrotten samt under åtalspunkten 2 för det under punkt
B i instrukttionen behandlade tjänstefelsbrottet.

Hovrätten, som förehade målet vid huvudförhandling den 13 april 1965,
v arvid Gustavson hördes som målsägande och Winnberg som vittne, yttrade
i dom samma dag följande.

De uttalanden vilka omfattas av åtalet har Mellgard framfört i skrivelse
till styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Med hänsyn till omständigheterna anser hovrätten, att uttalandena —
vilket Mellgard själv vidgått — gjorts i Mellgards tjänst som vattenrättsdomare.

Åtalspunkterna 1, 3 och 4

Uttalandena ha, på sätt åklagaren gjort gällande, varit för Gustavson
kränkande.

Även om Mellgard — såsom han själv hävdat — trott sig ha haft visst
underlag för de mot Gustavson framförda påståendena, ger utredningen
vid handen, att Mellgard underlåtit att närmare kontrollera riktigheten
av påståendena, som enligt vad härstädes framgått äro oriktiga.

På grund härav kan det förhållandet, att Mellgards uttalanden om Gustavson
gjorts i anmälan till Sveriges advokatsamfund, icke fritaga Mellgard
från ansvar.

Hovratten finner, att de ärekränkningsbrott, om vilka Mellgard sålunda
är övertygad, äro att bedöma enligt 16 kap. 9 § strafflagen.

. Mellgard har genom uttalandena om Gustavson jämväl åsidosatt sin
tjänsteplikt.

Mellgard skall förty för dessa gärningar fällas till ansvar i enlighet med
åklagarens förstahandsyrkande.

Åtalspunkten 2

Hovrätten finner, att Mellgard icke utan närmare kontroll bort framföra
här avsedda uttalanden, för vilka lian icke haft erforderlig grund. ^ enom
att trots detta göra påståendena har Mellgard åsidosatt de krav pa vederhäftighet
och objektivitet som böra gälla för en domare. Mellgard ar forty
i denna del av målet förfallen till ansvar för tjänstefel.

Upplyst är, att Mellgard genom hovrättens dom den 20 juni 1961 för
ärekränkning i förening med åsidosättande av tjänsteplikt ävensom for

tjänstefel dömts att utgiva tjugufem dagsböter. .

Med hänsyn härtill och då Mellgard genom de brott, for vilka han i lorevarande
mål är förfallen till ansvar, måste anses ha i avsevard man skadat
det anseende innehavare av domarbefattning bör äga, skall han adomas

suspension. o

Tiden för denna bestämmes av hovrätten till tva manader.

Med beaktande av den förlust Mellgard lider genom den ådömda suspensionen
finner hovrätten, att bötesstraff, som eljest skolat följa, bor bortfalla.
Tillämpning av brottsbalken skulle icke leda till frihet från straff eller

till lindrigare straff.

Domslut

Hovrätten dömer Mellgard — med tillämpning av 4 kap. 1, 2 och 7 § §
strafflagen — jämlikt 16 kap. 9 § samt 25 kap. 4, 5 och 7 §§ samma lag for
ärekränkning i förening med åsidosättande av tjänsteplikt samt for tjänstefel
till suspension under två månader från ämbetet såsom vattenratts domare

vid Nedre Norrbygdens vattendomstol.

Mellgard skall gottgöra statsverket vad av allmänna medel utgått till
Gustavson i ersättning för inställelsen vid hovrätten, trehundrafemtiosex
kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

2. Disciplinär åtgärd mot föreståndare för fångvårdsanstalt på
grund av opåkallat dröjsmål med besvarande av remiss från

JO-ämbetet

I ett ärende föranlett av klagomål från två interner å fångvårdsanstalten
i Visby begärde JO-ämbetet med remisskrivelse den 3 september 1964 till
styresmannen för anstalten att denne skulle efter erforderlig utredning inkomma
med yttrande inom fyra veckor efter mottagandet av remissen.

Då något remissvar eller begäran om anstånd ej inkom, gjordes den 21

december 1964 från JO-expeditionen telefonförfrågan i saken, varvid från
anstalten upplystes att yttrande skulle komma »om ett par dagar».

Enär föreståndaren vid anstalten Curt Larsson eller annan tjänstförrattande
styresman likväl ej avhördes, skedde ny påstötning den 1 februari
1965, varefter yttrande från Larsson inkom den 4 i samma månad. Yttrandet
var tämligen kort och omfattade till större delen referat av vad
fyra befattningshavare (tre fångvårdsmän och en kriminalassistent) uppgivit
rörande de med klagomålen avsedda förhållandena. Mitt avgörande
av ärendet innebar att klagomålen såsom obestyrkta lämnades utan vidare
åtgärd.

I en inom JO-expeditionen upprättad promemoria anfördes — efter referat
av ovan angivna förhållanden — följande.

,t+Eft£rS frttr e !frk°rimaf JOto forelagganden att inkomma med upplysningar och
yttranden (jamior JO:s ambetsberättelse 1924 s. 134 och däri gjorda hänvisningar;
beslut om åtal mot landsfiskal för försummelse i dylikt hänse "

1 äfnde nr 411/1963), torde styresmannen för
anstalten i Visby bora anmodas att redogöra för anledningen till dröjsmalet
med remissens besvarande och underlåtenheten att begära anstånd
därest behov av sadant förelåg.

Efter remiss anförde Larsson i avgivet yttrande följande.

Vid tiden för remisskriyelsens ankomst (i det av klagomålen föranledda
ärendet) voro vi har fullt sysselsatta med säkerhetsanordningar för att
förekomma ytterligare rymningar, då vi vid tillfället hade ett antal intagna
som tidigare gjort sig skyldiga till både en och flera rymningar. Därefter
gmk jag i semester och återkom ej förrän den 13 oktober 1965. Under tiden
hade klagoskrivelsen på oförklarlig anledning kommit åt sidan varför den
eJ besvarad genast efter min återkomst från semestern

Efter påstötningen den 21/12 1964 kom jag ej genast i kontakt med den
riminalassistent, som hade vissa uppgifter att lämna, varför saken ytterligare
drog ut pa tiden. 17

Sedan Larsson berört skälen till att den av honom verkställda utredningen
ej ansetts behöva givas större omfattning — något som f. ö. ej heller
kritiserats i remisspromemorian — fortsatte han sålunda.

Att jag ej begärt anstånd med remisskrivelsen är rena förbiseendet från
mm sida.

Jag beklagar verkligen det inträffade, men då jag efter 20 års tjänst
som föreståndare och tillhopa 35 år i fångvårdens tjänst, känt mig stressad
pa grund av det daliga klientelet här, får jag vördsamt hemställa att om
mojhgt ärendet lamnas utan vidare åtgärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde jag i en den 21 april
1965 till kriminalvårdsstyrelsen avlåten skrivelse följande.

Att myndigheter eller tjänstemän, som erhålla remisser från JO-ämbetet,
kunna på grund av brådskande tjänsteuppgifter av annan art få svårt

att inom förelagd tid hinna besvara remisserna är ej något ovanligt. I
dylika fall bruka hit framförda önskemål om anstånd av rimlig langd undantagslöst
tillmötesgås. Jag har ej anledning ifrågasätta Larssons uppgifter
om att han och Övriga befattningshavare vid anstalten vid den ursprungliga
remissens mottagande och under tiden därefter varit upptagna
av andra tjänsteåligganden. Detta har dock icke utgjort godtagbar förklaring
för Larssons förhållande i saken. Härom vill jag anföra följande.

Något hinder för Larsson att före remisstidens utgång åtminstone telefonledes
begära anstånd med remissens besvarande kan uppenbarligen ej
ha förelegat. Vidare måste antagas att inför början av Larssons semester,
han kunnat uppdraga åt sin vikarie att ombesörja de skäligen enkla utredningsåtgärder
som enligt remissen voro påkallade; sa skedde dock ej. Åt
remissen efter Larssons återkomst från semestern låg obeaktad under mer
än två månader har tydligen berott på rent slarv från Larssons sida.

Vad slutligen angår dröjsmålet efter påstötningen från JO-expeditionen
den 21 december 1964 må vara att, såsom Larsson åberopat, han »ej genast»
kom i kontakt med den kriminalassistent, vars hörande han ansag
erforderligt. Någon beaktansvärd eller långvarig svårighet att na kontakt
med denne kan dock rimligen ej ha förelegat, eftersom han - enligt vad
han på förfrågan upplyst - varit i tjänst i Visby under december 1964
och januari 1965, frånsett ett par helt kortvariga ledigheter; polisens av
förstatligandet föranledda lokalbyte kring årsskiftet kan möjligen ha försvårat
för Larsson att nå telefonkontakt med polismannen under dennes
tjänstetid men kan uppenbarligen ej ha påverkat möjligheten att sanda
ett brevmeddelande eller att ringa till dennes bostad.

Vad sålunda upptagits anser jag ej kunna föranleda annan bedömning
än att Larsson under flera månader delvis i medvetet asidosattande av
JO-ämbetets remiss, delvis av slarv underlåtit att vidtaga sadana åtgärder
som varit påkallade i anledning av remissen. Försummelsen darutmnan
är av sådan art att jag anser att den ej kan lämnas utan beivran. Jag vill
därvid — utöver vad som anförts i den ovan intagna delen av remisspromemorian
i nu förevarande ärende — understryka att en nödvändig förutsättning
för att JO-ämbetet överhuvudtaget skall kunna fullgöra de viktiga
uppgifter som ålagts ämbetet är att myndigheterna och tjänstemannen,
sin tjänsteplikt likmätigt, lojalt gå ämbetet tillhanda med sadana upplysningar,
yttranden och utredningsåtgärder som erfordras for JO-arendenas
beredning. Det är därför av vikt att när utan bärande skal dylik lojal
medverkan uteblir - något som lyckligtvis är ytterligt sällsynt - saken

ej får passera opåtalt. .

Larssons berörda försummelse, som innebär tjänstefel, synes mig dock
av den art att det är tillfyllest att den upptages av kriminalvårdsstyrelsen
till beivran i disciplinär ordning. Enligt min mening bor narmast varning

komma i fråga.

På grund av vad sålunda anförts överlämnade jag, under åberopande
av 1 § instruktionen för fångvårdsanstalterna och de allmänna häktena och
23 § allmänna verksstadgan, handlingarna i ärendet till kriminalvårdsstyrelsen
för de åtgärder mot Larsson som kunna finnas befogade.

Kriminalvårdsstyrelsen fann i beslut den 18 juni 1965, att Larsson gjort
sig skyldig till tjänstefel genom att på sätt som skett underlåta att lämna
remissvar till JO, och styrelsen tilldelade därför Larsson varning jämlikt
23 § allmänna verksstadgan.

Kriminalvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Fråga om rättens ordförande i brottmål bör leda förhör med tilltalad.
Tillika fråga om rätten i sådant mai ager tillåta förebringa
de av bevisning om brott som är preskriberat

Chauffören Rutger Johansson, född år 1914 och hemmahörande i Göteborg
blev på kvällen den 20 juni 1963 i sin sommarbostad, belägen cirka
en mil nordost om Göteborg i Gunnilse, Angereds kommun gripen av polispersonal
från Lerum såsom misstänkt för att ha bragt sm hustru Magda
om livet. Den 26 juni blev han av Norrvikens domsagas haradsratt häkte
såsom misstänkt för att ha bragt hustrun om livet (enligt haradsratten
häktningsbeslut »för brott, varå icke kan följa lindrigare straff an straffarbete
i två år»). Den 24 juni förordnade haradsratten advokaten Bengt
Liittner till offentlig försvarare för Johansson.

Förundersökningen rörande det misstänkta brottet leddes av ^nds ogden
i Göteborgs och Bohus län Allan Grauers, vilken därefter under he a
rättegången fungerade såsom åklagare. Johansson förnekade under hela
förundersökningen, att han berövat hustrun hvet, samt forldarade at
han icke hade något som helst att skaffa med hennes försvinnande

död, vilken inställning han därefter vidhållit.

Sedan förundersökningen avslutats, väckte Grauers den 7 augusti 1963
vid häradsrätten åtal mot Johansson för mord och påstod därvid, att Johansson
den 13 juni 1963 under färd med sin personbil från sommarbostaden
i Gunnilse berövat hustrun livet genom strypnmg och därefter i bilen
transporterat hustruns döda kropp till Tegen, där han sänkt kroppen i

älven efter att först ha virat taggtråd om den. . .

Huvudförhandlingen i målet — vilket hos allmänheten och i tidnmgspressen
tilldrog sig betydande uppmärksamhet och i pressen gick .undei
benämningen »taggtrådsmordet» eller »taggtradsmalet» — pågick vid häradsrätten
först i tolv dagar under tiden den 13 augusti—den 3 sfPtembe
1963 varefter häradsrätten, som fann övertygande bevisning forebragt
att Johansson begått den åtalade gärningen, forordnade att han skulle
genomgå sinnesundersökning. Sedan häradsrätten därefter mhamtat yttrande
från medicinalstyrelsen och från intemeringsnämnden, holls ny huvudförhandling,
vilken pågick i åtta dagar under tiden den 2o mars-den
10 april 1964. 1 anledning av viss inträffad händelse utsatte haradsratten
sedan målet till fortsatt huvudförhandling, som agde rum den 28 april 196 .

1 ''j<’m den maj 1964 förklarade häradsrätten Johansson saker till mord
saint forordnade att han i stället för att undergå straff skulle intagas till
fon armg; sakerhetsanstalt varvid minsta tiden för förvaringen bestämdes

'' , ~ Ma ®t handlades vid häradsrätten under ordförandeskap

av häradshövdingen Stig Rosengren. 1

I hit inkomna skrifter framförde Luttner i flera hänseenden kritik
ot Rosengrens handlaggmng av målet och mot vissa av statspolisen under
utredningen vidtagna åtgärder samt mot Grauers.

kaRetktionf r dteheda?ÖrT °rtHeb Vid tidninSen ExP^sens lo Lh

andra dn ^ g vf" S!ptember 1963 *t tjogtal ur Expressen
ningTv målet dnmgar hamtade Urklipp rörande häradsrättens handlägg _

Klagomålen föranledde en mycket omfattande utredning. Ärendet av sZnZ

rf g?miSkriVelSe ? LÖUner den 29 i’uni 1965. Av skrivelsen

rg,V”S endaSl ViSS" del>r Vllk“ - »era

; amr ** **•

I en av klagoskrifterna hemställde Luttner, att JO måtte till behandling
taga upp fragan om domares rätt att i alltför stor omfattning sköta för

i fl„irednatalad r1} .Vltt.ne";.Rosenffren hade> enIigt Liittners förmenande,
or og grad skott forhor med nämnda personer. Med hänsyn till lagtextens
avfattning kunde kanske någon formell anmärkning icke riktas
ot rattens ordförande, men tillvägagångssättet aktualiserade ånyo det
yttrande som avgivits av Sveriges advokatsamfunds styrelse över 1951

iÄ^X^SÄ.vissa frågor rörande rättegången

Av nagra bland de tidningsurklipp som tillhandahållits JO-ämbetet och
som vid remissen till Rosengren bifogades framgick, att Rosengren vid den
foista huvudförhandlingen, efter det att åklagaren lämnat sakframställmng,
sjalv inlett och därefter hållit ett långt och ingående förhör med
Johansson. Under hänvisning till klagoskriften och till några av tidningsur
kl,i,pm uppställdes därför i den till ledning vid remissens besvarande upp m^H|Pä“Trv“""S"

Ms“" hurllvida icke omständigheteråklagare
oeh^vXt "** ‘ K"U ha"d b°rt «« »

säsom svar å denna fråga anförde Rosengren i sin förklaring följande.

■ en början vill jag meddela, att den ordning som vanligen tillämna^
vid Norrvikens häradsrätt i fråga om vem som leder förhör mpd t S t
-eba''; att i mål, däri åklagare för talan och den tilltalade har försvars
önmkatf f.orh^r med den tilltalade ledes av åklagaren och försvararen lin
tlantag från denna ordning förekommer, när omständigheterna bedöma"
vara sådana, att bästa utredningen genom förhöret av den tSade vZ£

såframt förhöret, ledos av rätten, och särskilda skäl icke tala mot ett dylikt

Tohansson var ett s. k. indiciemål. Bevisningen kunde förväntas
komma att framförallt avse Johanssons förehavanden (len (lagen hans
Imstr^hnsvann dler den 13 juni 1963 avseende i första band huru och
var han tillbragt dagen samt med vilka personer han
olika tidpunkter på (lagen. Det var av synnerlig mU att in klarlag dessa
förhållanden liksom hållbarheten av de uppgifter Johansson i olika hanseenden
komme att lämna till sitt fredande från aklagarens påståenden om
hans åt-öranden under dagen. För vinnande av möjligast tillförlitliga utredningar
Johanssons egen redogörelse i saken av grundläggande betv
delse. Att denna blev så utförlig, noggrann och pålitlig som mojhgt fram,
i c,-,m särskilt väsentliat Redan en ganska summarisk genomgång av

avgde ljudband å vilka förhören med

Johansson upptagits, gav vid handen att Johansson i stor utstrackm

svntes ofullständigt och otillräckligt besvara framstallda frågor, samt att
hM i upprepade fall vid olika tillfällen lämnade uppgifter om samma detdi
i händelseförloppet, vilka icke överensstämde inbördes. Vad som förekommit
vid den första häktningsförhandlingen och det följande studiet a
förundersökningen ingav mig den ganska bestämda uppfattningen att fo -höret med honom överhuvudtaget och naturligtvis främst i de olika avgörande
skedena sannolikt skulle erbjuda mindre vanliga svangheJer^med
hänsvn bland annat till risken att den som ledde forhoret skulle bil t\ung
en att kanske ofta ingripa för att söka avhjalpa otydligheter eller bristande
fullständighet i hans berättelse. Anförda omständigheter ansag jag boru
leda till att undantag från den vid häradsrätten vanligen anvanda ordningluf
om förhörs hfllamie borde göras. Härvid påverkades
eu känsla att förutsättningarna för ratten att fa en tillförlitlig och uttöm
mande redogörelse av Johansson troligen vore något storre an om aklagar
och försvarare i första hand ledde förhöret, detta på grund av den hjalp
rätten härutinnan hade i den särskilda auktoritet som icke minst domstolarna
på landet i mera utpräglade landsbygdsdomsagor alltjamt torde be hltJaghkanske11Mrttillägga,

att jag med hänsyn till den i indicierna!i ofta
fiirelmo-mde svårigheten att tillförlitligt bedöma bevisningen och den durav
följande faran ur rättssäkerhetssynpunkt att komma till ett riktigt resultat
under huvudförhandlingen ständigt eftersträvade att sa allsidigt och nog
oranl som möjligt uppmärksamma såväl uppgifter om indicier mot JohansSi
Jörn uSfter om omständigheter, vilka kunde tala till hans forman,
bm hade också före första huvudförhandlingen ett samtal med de namn
demi?n som skulle tjänstgöra i häradsrätten, dämd jag aven för dem framhöll
angelägenheten av uppmärksamhet i berörda h/ins^''n(le’ ; fö

Efteråt kan jag naturligtvis iraga mig huruvida len
hållandet av förhöret med Johansson var den lämpligaste. EU b stämt,
rättvisande svar på denna fråga torde vara svart att ge. hor min del ar jag
emellertid benägen anse, att denna väg lett till det basta resultatet, såvitt
angår skapandet av ett tillförlitligt underlag lor bevisprovmngen lagan
om huvudförhandlingen med rätten som ledare av forhoret fatt ett sudan
förlopp, att tvivel pa rättens objektivitet lins någon som loljt lunudfoihandlingen
kunnat uppkomma, är vanskligare lör mig att besvara. 1 .11 mm
kännedom har emellertid icke kommit något sadant tvivel och jag tior mig

KnUItta +lIiifalai’ a.tt„dyljkt icke förmärkts här på orten, snarare torde det
ha ansetts tillfredsställande, att en viss fasthet präglat handläggningen.

I påminnelser vände sig Luttner emot att rätten över huvud taget får
taga del av förundersökningen före huvudförhandlingen och hävdade att
rattens ordförande genom att så sker helt ofrivilligt måste få en viss inställning
till saken, något som icke kunde vara lyckligt för målets handaggning.
Luttner förklarade sig heller icke kunna finna varför åklagaren
och försvararen skulle vara sämre skickade än rättens ordförande att leda
orhoret och framhöll, att i synnerhet åklagaren borde vara bättre skickad,
eftersom han varit med under hela förundersökningen och därför finge
antagas vara mera insatt i målet.

I denna del av ärendet gjorde jag följande uttalanden.

En granskning av utskrifterna av de vid häradsrättens båda huvudförhandlingar
i nu förevarande mål hållna vittnesförhören ger vid handen,
att Rosengren endast i helt obetydlig utsträckning lett dessa förhör och
att han regelmässigt låtit åklagaren respektive försvararen inleda förhören.
Jag finner därför ingen anledning att här närmare uppehålla mig vid Rosengrens
befattning med vittnesförhören.

Vad därefter angår frågan om förhören med Johansson vill jag först
fastsla, att utredningen icke ger stöd för antagande att Rosengren vid förhoren
med Johansson skulle ha brustit i objektivitet.

Beträffande frågan om rättens ordförande bör leda förhör med tilltalad
vill jag till eu början erinra att i 46 kap. 6 § tredje stycket RB stadgas,
att den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken
och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört samt att
med rattens tillstånd åklagaren, målsäganden och försvararen må ställa
frågor till honom. Detta stadgande ger i och för sig ett formellt stöd för
rattens ordförande att omhänderha förhörsledningen, och det kan därför
uppenbarligen icke laggas Rosengren till last såsom fel att han ansåg sig
oia i stor utsträckning själv leda förhören med Johansson.

Jag vill emellertid — under hänvisning till vad jag i nu aktuellt hän*e"ort
1 ett tld,gare av mig avgjort ärende (ämbetsberättelsen 1959
s. o9 60) — framhålla följande rörande spörsmålet i vad mån en ordförande
bor taga del i mer detaljerade förhör med en tilltalad.

Att, såsom nämnts, den tilltalade av rätten skall uppmanas att i ett
sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren
anfört, tar ej undanskymma det förhållandet att det icke föreligger någon
skyldighet för den tilltalade att uttala sig. I motiven till hithörande bestämmelse
inskärpes också att rätten ej bör söka pressa honom att uttala
sig (se SOU 1938: 44 s. 480). Rätten har väl enligt 46 kap. 4 § RB att tillse
att målet blir uttömmande behandlat, och därvid genom frågor och erm -

ringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullstandighet i gjord* uttala
Därmed avses dock endast att få fram eu såvitt möjligt fullständig redogörelse
för den tilltalades egen inställning till atalet, basom Samhälle _
Gärdes in. fl. kommentar till KB (s. 083) få inkvisitonska metoder damd
ej användas; rätten får ej söka beslå den tilltalade med tvetalan eller under
hänvisning till andra utsagor förehålla honom det osannolika i hans uppgifter.
Särskilt må vidare understrykas det i kommentaren gjorda uttalandet
att det i första hand bör ankomma på åklagaren att under det fortsatta
förhöret med den tilltalade fästa uppmärksamheten på bristande överensstämmelse
mellan uttalanden vid huvudförhandlingen och tidigare avgi
utsagor ävensom att ställa de frågor till den tilltalade harav kunna
vara påkallade. Vad som härutinnan bör anses ankomma pa ordforand
är närmast att vaka över att den tilltalade tar tillfälle att yttia sig o
alla detaljer i åklagarens sakframställning och att vid behov genom kompletterande
frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet och ofullstandighet
i gjorda uttalanden. ...

Det kan visserligen, såsom Rosengren framhållit, stundom forhalla sig
så att ordföranden har större möjligheter än åklagaren att av den tilltalade
få en »tillförlitlig och uttömmande redogörelse». Det rimmar emellertic
föga med principen om ett kontradiktoriskt förfarande, om domaren redan
från början framträder som förhörsledaren och därvid utnyttjar sin auktoritet
för att bryta en tilltalads obenägenhet att positivt bidraga till utredningen
(jfr Gärde s. G44).

Vad som enligt min mening särskilt talar mot att ordföranden leder
detaljförhören med den tilltalade är att dessa förhör i ett fall sadant som
det förevarande, där den tilltalade förnekar den atalade gärningen, maste
-öras mycket ingående. Om sådana ingående forhor ledas av ordföranden,
kan den tilltalade lätt få den uppfattningen att ordföranden liar en fo -fattad mening i skuldfrågan och söker sätta fast den tilltalade Till förekommande
att ordföranden så engagerar sig i rattegangen att d\hk misstanke
kan uppkomma, framstår det såsom önskvärt att ratten later aklagaren
i första hand leda detalj förhören med den tilltalade.

Utöver det nu sagda vill jag åberopa de synpunkter som anförts i Heu mans

m. fl. arbete Brottets beivrande s. 199 och 316.

Jag anser sålunda att det stått i bättre överensstämmelse med i B s
principer om Rosengren överlämnat åt åklagaren att i forsta hand leda
detaljförhören med Johansson.

I de tidningsurklipp som vid remissen tillställdes Rosengren förekommo
uttalanden av innehåll att Rosengren vid förhandlingen stundom visat en
Ä WU««n. 1 Dagens Nyheter Jen 14 .«*»» >“^1“
signaturen »S-m» i ett referat från rättegången: »Det blev svart att fa
någon rätsida på förhandlingarna och ordföranden, häradshövding Stig
Rosengren, hade ibland svart all dölja sm irritation.» — Goteborgs Man -

dels- och Sjöfart.s-Tidning för samma dag innehöll ett referat signerat
»biggo», vari följande avsnitt ingick: »Detta var i eu hast så många nya
detaljer att rättens ordförande verkade påtagligt irriterad och yttrade —
har ni allt gjort bort er. Tala nu om sanningen.» — Redaktören Ingvar
Bemetoft skrev i Göteborgs-Posten för angivna dag: »Häradshövding Rosengren
— arg, sur och vred — skällde med besked. Och taggtrådsmannen
rakade i gungning, vajade från uppgift till uppgift men höll ändå fast det
tidsschema han spikat som alibi för den 13 juni, den ödesdigra dag då hans
hustru Magda strypt och virad i taggtråd sänktes i Kvnne älv. Sällan har
val en sådan enmansteater spelats upp inför svensk domstol. Domaren
tungerade som åklagare och förundersökningsledare, vred och vände, fräste
och brusade upp när Rutger Johansson gick i skyddsställning och vek undan
alla obehagliga frågor.»

1 Expressen föf den 14 augusti 1963 återfinns en artikel, sig nerad

Ebba von Essen, vari det under rubriken »Hetsig domare» bl. a, heter:
»Häradshövding Stig Rosengren, Strömstad, som hela tiden själv ledde
iorhoret, blev ett par gånger upprörd — nästan hysterisk. Han kunde inte
riktigt förlika sig med Johanssons ålhala sätt att smita ifrån alla obehagliga
frågor » — Samma tidning för den 23 augusti 1963 innehåller ett referat
av red. holke Ortlieb, vilket inledes sålunda: »Gårdagens förhandlingar i
taggtradsmordet’ blev dramatiska. Vid ett tillfälle blev det rent tumult

1 „rat.ten- , var nar Rutger Johansson spontant lade armen om axlarna
pa sin äldste son just då denne höll på att peka ut en väg på en skiss. Häradshövding
Stig Rosengren tappade besinningen, röt och skrek en god
stund innan ordningen återställdes. När åkeriägarens yngste son korsförhördes
av landsfogde Allan Grauers fick häradshövdingen åter ett utbrott.
Han för upp och ropade: — Herr Johansson ljuger ju här!---Härads hövdingen

kunde inte dölja sin irritation över utvecklingen. Gång på gång
höjde han rosten. Både den anklagade och vittnena fick åthutningar.»

I sm förklaring anförde Rosengren rörande denna fråga.

Jag vill först understryka, att vissa av de översända tidningsurklippen
enligt min mening ingalunda återspegla verkliga händelseförloppet. Ä andra
sidan ligger det nara nog i sakens natur, att om en tilltalad, såsom fallet
f Vt"*1 J° ianssorl’ Vld icke sa fa tillfallen lämnat oriktiga, svävande eller

och åtcrhäff UPlwfteK,°Chi -V däni-d’ tr°ts bemödanden att visa hänsvn
och aterhallsamhet, ibland icke vård möjligt undvika ganska bestämda

oidalag, stamningen i rättssalen icke blir densamma som då en huvudförhandling
icke har nagot som helst kontroversiellt inslag. Det sagda innebär
emellertid icke utan vidare att förhandlingen präglats av en viss irritation.
Att Johansson var irriterad o ver att exempelvis hans försök att dölja sanningen
icke lyckades ar en sak, en annan att handläggningen präglades
av eu viss irritation. Huruvida så verkligen var förhållandet, vågar jag
videi^n ]lbe amd ietiUua a ™lg ?m: ?a^ förmärkte dock icke något sådant

tatinn on fggninfen‘ i- Vn handlaggningen präglades av en viss irritation
och grunden därtill skulle vara sättet för förhöret med Johansson

anser lag den icke ha kunnat undvikas; för att förhöret skulle leda till
framskaffande av tillförlitligt underlag för provning av skuldfrågan syn
förhöret väsentligen ha bort få det förlopp det hade.

Vad sålunda förekommit föranledde följande uttalande från min sida
Det är svårt att på grundval av det till buds stående materialet draga
några bestämda slutsatser huruvida Rosengren vid huvudförhand mgen var
påtagligt irriterad. Mot de återgivna tidnmgsuttalandena stai salunda
Ln^ens förklaring och i någon mån även det förhållandet ^ f em andra
närvarande tidningsmän i sina referat - i hkhet med kiagande
med ett ord antyda, att något skulle vara att anmarka mot Rosengrens
ton vid förhandlingen. Eftersom dock några journalister, som med sin
namn eller signaturer undertecknat referat från rättegången funnit anled1g
att trotfden rikedom på stoff som målet redan i och för*sig: erbjöd
påtala Rosengrens irriterade sätt och därvid återge vissa uttalanden
denne anser fag det i vart fall kunna fastslås, att Rosengrens satt i nagon
mTn måste ha avvikit från vad dessa journalister varit vana vid från andra

^Givetvis måste en domare låta sig angeläget vara att vicl ^a rättegångar
försöka sätta sig över de källor till irritation som kunna uppstå. Det skall
d“k iekeförnekas, att detta någon gång kan vara förenat med stora sva riDeteär

uppenbart att sådana svårigheter förelegat i föreva^ndeftdk

Med hänsyn härtill och till vad Rosengren i sm förklaring anfört ar jag
benägen att anse den irritation som Rosengren enligt ram uppfattning ma
te antagas ha visat vara visserligen högst beklaglig men narmast att beteckna
som en engångsföreteelse, helt orsakad av de speciella personliga
förhållandena i det aktuella målet. Jag finner darfor vad i forevarande ha
seende framkommit icke innefatta skäl för mig att vidtaga nagon atgar .
De återgivna uttalandena i tidningarnas rättegångsreferat ge mig dock
anledning att - i anslutning till vad jag förut anfört beträffande ledandet
av detaljförhör med tilltalad - allmänt understryka vikten av att en
domare vid utövandet av sin processledning icke sa engagerar sig i rättegången,
att det kan framkalla misstanke om att han har en förutfattad
mening om den tilltalades sanningsenlighet.

Fråga huruvida rätten ägt tillåta förebringandet av bevisning om brott
som är ''preskriberat.

I en av klagoskrifterna anförde Liittner vidare.

Den It) april 1904 avslutades huvudförhandlingen i häradsrätten. Den

OrsSen hS var att kommissarie Synncrman till häradsrätten per
telefon meddelat*att eu av Magda Johanssons systrar, fru Eva Khnt, for

honom lättat, att Magda Johansson den 12 juni 1963 anförtrott henne
att Rutger Johansson ar 1937 sagt till henne att giva honom alibi för ett

4 december’l9376 T ? k'' S|rö?lstadsmordet, vilket begicks den

•mm n '' ¥agda, Johansson lnme aven uppgivit att hon lämnat

till . ''•''" i oel11 n tr;''lnIskfit meddelandet av dom från den 30 april

(leL''. i er in oJr '' Df.t..s-k- Stromstadsmordet var preskriberat sedan
embei 1962. Orsaken till att fortsatt huvudförhandling utsattes att äga
rum var att Rutger Johansson skulle haft ett motiv att mörda Magda £-hansson pa grund av det av henne påstådda lämnade alibit. Som Magda
bb-v^n^V-K6 /"''f 1JUT 1963’ dvs- ett halvår efter det brottet från 1937
son Jtt ,Äv dbera ’lfTn''S det knapFast någon anledning för Rutger Johans!
? u fd ;aniedni,l"er taga llv.et av sin hustru. Skandalen att bliva

isstankt för att ha tagit livet av sin hustru måste vara större än att bli

SfSntkmelh/skil ^kV01! 27.åJ..sedan- Enli«t mitt förmenande ha några
exceptionella skal icke förelegat for att utsatta målet till fortsatt huvudför har

Johan^onkbV T'' S,1ful.dffgan re,li,n avgjorts. Genom förhandlingen
har JohaH.sson bh\ it i allmänhetens ogon misstänkt för att vara gärnings Knbträtt

k^n T uStrÖmstadLÄr 1937- ¥ed hänsyn till att preskriptions|d
mtratt kan Johansson icke rentvå sig genom rättegång, utan kommer

alltid denna flack att kvarstå på honom. Det är enligt mitt förmenande

fö>geH0tl frtdKSta''lande atxTpå sätt som skett misstänkliggöra en person
fm ett preskriberat brott. Namnas bör att varken Rutger Johansson eller

heir^ff Johansson figurerar i den omfattande polisutredningen som gjorts
beträffande brottet ifråga. Häradsrätten har såsom motiv för den gärnin»
som Rutger Johansson fällts for i nu ifrågavarande mål i huvudsak anfört
»Stromstailsmorclet», aven om detta icke direkt utsäges i domen. Någon
mojhghet att genomgå den omfattande polisakten beträffande »Strömstadsmordet»
fore handläggningen stod mig icke till buds.

1 ag hemställer, att JO måtte pröva, huru det kan vara i enlighet med
ÄÄng att På Sätt S°m Skett misstänkliggöra fågon för

Av ett i häradsrättens akt ingående protokoll fört vid överläggning den
24 april 1964 a tingshuset i Strömstad inhämtas: Under pågående överläggnmg
erboll haradsratten från Synnerman ett meddelande per telefon att
Magda Johanssons syster Eva Klint vid polisförhör den 21 april 1964 berattat,
att hon av Magda Johansson under tysthetslöfte erhållit vetskap
om att Rutger Johansson i december 1937 skulle ha bragt en kolgårdsarbetare
om livet och att Rutger Johansson avkrävt Magda Johansson alibi
under hot om att doda henne. I anledning av denna underrättelse avbröt
haradsratten överläggningen och fattade beslut om att målet skulle föreagaS
i ,''1 fortsatt huvudförhandling å tingshuset i Strömstad den 28 april
1964 klockan 11 då Eva Klint skulle höras som vittne angående de uppMagda
Johansson salunda lämnat henne och till vilken förhandling
a-agaren och försvararen kallades, varjämte häradsrätten beslutade att
hos fangvardsmyndigheterna göra framställning om att Rutger Johansson
matte installas till förhandlingen.

Sedan utskrift av polisförhören med Eva Klint och med Magda Johanssons
brorsdotter Irma Marpula — båda tidigare under huvudförhandlingen

hörda såsom vittnen - kommit häradsrätten tillhanda, beslutades att aven
den sistnämnda skulle kallas för att höras som vittne vid den fortsatta

huvudförhandlingen. . ... ,

Det skall här inskjutas att - enligt vad åklagaren upplyste .

rätten vid den fortsatta huvudförhandlingen - med det ^k^tromst. dmordet
avses en händelse i Strömstad den 4 december 1937 da eu kol
gårdsarbetare från staden blev bragt om livet med eu yxa utan att d t
någonsin kunnat klarläggas vem som varit gärningsmannen; eu arbetskamrat
till den avlidne hade två månader senare berövat sig livet, och den c
händelse hade man och man emellan satts i förbindelse med det begangna

“ta Klints vittnesberättelse vid den fortsatta huvudförhandlmgen har
i häradsrättens dom (sid. 109) sammanfattats pa förande satt. Den 12 ]

1963 omkring klockan 16 hade hon haft ett samtal me ag •

som hållit på att baka bröd till sina söner för att- som hon sagt - ha
de första åtta dagarna efter hennes bortgång. Magda Johansson hade na
ligen förklarat, att Rutger Johansson komme att morda henne. Under ty
hetslöfte hade Magda Johansson anförtrott Eva Bmt, att honönskat
skilja sig från Rutger Johansson för att nagra ar leva ett normalt liv, sedar
hon i 25 år levt ihop med Rutger Johansson, att Rutger JohanSS°n for
länge sedan kommit hem till henne en natt omkring klockan 0-0 och
förklarat att därest Magda Johansson icke sade till polisen att ^

hansson ifrågavarande natt varit hos henne det skulle för henne ga sann
väg samt att hon givit Rutger Johansson alibi men att »det» numera c an
för gammalt och att det aldrig kunde bliva något av det. Magda Johansson
hade under samtalet icke niimnt ordet »Strömstadsmordet, Esa Klmt
trodde, att Magda Johansson vid nämnda tid tillsammans med en annan
kvinna varit inneboende på Säve Strandgata i Goteborg. Magda Johan -son hade för systern tillagt, att hon trodde att hon aldrig skulle komma

ifrån Rutger Johansson med livet. .

Irma Warpulas berättelse vid den fortsatta huvudförhandlingen har i
häradsrättens dom (sid. 119—120) återgivits i ungefar följande ordalag.
När Rutger Johansson vid jultiden 1962 besökt Irma Warpula i hennes
bostad, hade han sagt, att det ifrågavarande dag vant 2o ar sedan k
handlaren i Strömstad blivit mördad, och tillagt, att den som gjort det
kunde gå till »asgamarna» och säga som det vore utan att »asgamarna»
kunde göra något, samt att eu person, som vant starkt misstänkt b 0
självmord, men denne hade icke utfört gärningen. - Sedan Irma Warpula
hört omtalas, att Eva Klint i sitt vittnesmål förklarat, att Magda Johansson
sagt till henne att Magda Johansson visste, att Rutger Johansson mn,
1c mörda, hade Eva Klint vid samtal med Irma Warpula sagt, att Magda
Johansson för Eva Klint omtalat, att Rutger Johansson en natt för lange
sedan varit hos Magda Johansson men att det icke vore något att bry

sig om eftersom 25 år förflutit. Enligt Irma Warpulas mening vore den
av ii va Khnt omnamnda händelsen icke något påhitt från Eva Klints sida,
Av häradsrättens protokoll från den fortsatta huvudförhandlingen framgar
att Rutger Johansson därvid hörts dels efter det att åklagaren lämnat
ett tillagg till sm tidigare gjorda sakframställning dels i anledning av
de uppgifter som de båda vittnena Jämnat.

Ärendet i denna del föranledde följande uttalande.

Rättegångsbalken stadgar i 35 kap. 1 § första stycket, att rätten efter
samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, skall avgöra vad i målet
ar bevisat. I den av Garde m. fl. utgivna kommentaren till rättsgångsbalken
återges under detta lagrum vad processlagberedningen uttalat angående
principen om fri bevisprövning och framhålles, att denna princip
bland annat innebär, att någon begränsning ej uppställes i fråga om arten
av det material eller de kunskapskällor som få användas för sanningens
utletande, vilket innebär — fortfarande enligt processlagberedningen —
att som bevis kan tjäna allt som förekommit, även om det icke kan inordnas
under de i lagen angivna särskilda bevismedlen. Frågan huruvida i ett
brottmål åklagaren till styrkande av åtalet även äger föra bevisning om
att den rtUtakde tidigare begått ett vid tiden för den aktuella rättegången
otvivelaktigt preskriberat brott synes,dock ej ha ställts under debatt i
nagot refererat rattsfall och förefaller ej heller i litteraturen ha uppmärksammats
i större utsträckning. I det av Heuman och Lassen utgivna arbe ^

sf?8 beivrande <1952) utt^ar emellertid den förstnämnde (sid

154): »Åklagare1, bör t. ex.---i mål om ansvar för homosexuell otukt

or starkande av atalet fa framlägga bevisning om att den tilltalade tidigare
begått straffbelagd men numera preskriberad homosexuell otukt eller
icke kriminaliserade homosexuella otuktshandlingar.»

I forevarande fall har en betydligt mera komplicerad situation förelegat
an i nyssnämnda exempel. Denna situation bör här närmare beskrivas.

Av haradsrattens protokoll och dom (sid. 123) kan utläsas, att Eva
Klints tidigare vittnesmål på grund av både de av henne lämnade uppgifternas
innehall och den trovärdighet häradsrätten tillmätt dem intamt
en särställning. Eva Klint förefaller att ha varit den av Magda Johanssons
systrar som stått henne närmast och som varit hennes verkligt förtrogna
Dessutom synes Eva Klint ensam bland släktingarna ha haft förmåga att
satta in olika händelser i deras rätta sammanhang och att lämna psykologiskt
godtagbara förklaringar till vissa frågor. Det måste sålunda, i och

m,e,d de* blev bant att Eva Klint hade ytterligare uppgifter att lämna,
vdka forefoUo tämligen sensationella, sägas ha förelegat »exceptionella skäl»
för haradsratten att utsätta målet till fortsatt huvudförhandling. Det bör
i detta sammanhang även påpekas, att enär Rutger Johansson var häktad

stor skyndsamhet var påkallad och att häradsrätten, nar den mottog Synnermans
meddelande, ej gärna kunde ha dröjt med att fatta beslut ti s
något förhörsprotokoll blivit färdigställt, eftersom målet da skulle ha blivit

vtterligare fördröjt. i

Irma Warpula framstår — ehuru hon var närmast beslaktad med Magda
Johansson — som den av makarna Johanssons släktingar, sönerna givetvis
undantagna, som bäst kände Rutger Johansson, och hon hade i sitt forsta
vittnesmål lämnat betydelsefulla uppgifter om yttranden som Rutger Johansson
fällt. Det förelåg därför fullgoda skäl att, nar aven hennes utsaga
från polisförhöret kom häradsrätten tillhanda, ånyo inkalla jämväl henne

Häradsrättens syfte med att åter inkalla Eva Klint som vittne kan icke
sägas ha varit att misstänkliggöra Rutger Johansson för Stromstadsmordet.
Vad som för häradsrätten framstod som väsentligt var att få del av vad
Eva Klint hade att berätta om att Rutger Johansson en gång avkravt
Magda Johansson alibi under hot om att döda henne, eftersom dessa uppgifter
kunde utgöra en förklaring till vissa eljest svårförståeliga uttalanden
av Magda Johansson om att hon känt sig hotad av maken och vant övertygad
om att han skulle komma att döda henne. Indirekt har denna bevisning
inneburit att Rutger Johansson misstänkliggjorts för ett tidigare grovt
brott, vilket måhända i än högre grad varit fallet genom Irma Warpulas
nytillkomna berättelse.

Det. framgår emellertid av häradsrättens dom (sid. 163), att Eva Klints
sista berättelse, vilken stöddes av Irma Warpulas utsaga, var av den allra
största betydelse för häradsrätten, när det gällde att vinna klarhet i tragan
om Rutger Johansson haft något motiv att vilja röja hustrun ur vagen.

I och med att den nya vittnesbevisningen sålunda var av direkt betydelse
för rättens ställningstagande i det aktuella fallet, kan den omständigheten
att den indirekt haft avseende å ett preskriberat brott icke föranleda till
någon anmärkning mot domstolen eller åklagaren.

Med anledning av vad Liittner anfört om att skal icke förelegat att utsätta
målet till fortsatt huvudförhandling eftersom skuldfrågan redan skulle
ha varit avgjord, förtjänar slutligen nämnas att — sasom jag tidigare
uttalat å sid. 67 i den år 1963 avgivna ämbetsberättelsen haradsrattens
beslut om sinnesundersökning icke är något slags mellandom, varigenom
skuldfrågan avgöres och den misstänkte, om han finnes skyldig, sakeriorklaras.
Det bör sålunda ånyo framhållas, att domstolen, nar den efter sinnesundersökningen
slutligen avgör målet, icke är bunden av dem samband
med sinnesundersökningsbeslutet gjorda bedömningen av bevisningen. Den
av Liittner anmärkta och ovan omnämnda skrivningen i häradsrättens dom
(sid. 163) visar för övrigt, att häradsrätten, som efter den extra huvudforhandlingsdagen
fann erforderligt att flytta fram tiden för domens meddelande
elva dagar, vid sitt slutliga ställningstagande — såsom redan pape -

kats starkt påverkats av vad Eva Klint och Irma Warpula haft att
tillägga och utförligt återgivit dessa vittnens nytillkomna uppgifter (domen
sid. 109 och 119).

Viss handlägg ning sfråga.

Till sist vill jag beröra även viss vid granskningen av häradsrättens akt
uppmärksammad detalj i häradsrättens handläggning av målet.

Såsom inledningsvis omnämnts förklarade häradsrätten Johansson häktad
»for brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år».
Aven om det är väl förståeligt, att häradsrätten icke i förtid ville binda
sig i den i förevarande fall sällsynt svårbedömda frågan huruvida gärningen
rätteligen borde betecknas som mord eller dråp, måste det dock fordras
att rätten i sitt beslut utsäger för vilket brott vederbörande häktats. I 24:
16 RB stadgas, att beslut om häktning skall innehålla uppgift å det brott
misstanken avser. Ur rättssäkerhetssynpunkt framstår det som angeläget
att brottet anges uttryckligen och utan för lekmannen intetsägande omskrivningar.
Om de synpunkter som härvid göra sig gällande vill jag hänvisa
till vad jag i ett tidigare ärende anfört om den noggrannhet, varmed
brottet bör beskrivas vid delgivning av misstanke om brott enligt 23-18
RB och i besked som enligt 24: 9 RB skall lämnas då någon anhålles’(se
ämbetsberättelsen 1964 sid. 106 o. f.).

2. Genom inspektion uppdagade handläggningsfel hos rådhusrätt

och överexekutor i stad ha föranlett — förutom anmärkningar_

beslut att förnyad inspektion eller aktgranskning inom snar framtid
skall verkställas

Frågor bl. a. om behovet av vitesförelägganden i faderskapsmål till förekommande
av dröjsmål med blodprovstagning och om tillämpning av bestämmelserna
i 5: 17 strafflagen och 12 § Br P.

Hösten 1964 verkställde jag inspektion av rådhusrätten och överexekutor
i Kalmar stad. Vid inspektionens slut begärdes att till JO-expeditionen
skulle sandas akterna i mo mål, vilka med anledning av iakttagelserna vid
inspektionstillfället ansågos böra granskas närmare. För granskning härstäes
infordrades ytterligare ett antal slumpvis utvalda akter, varav omkring
25 avsago tvistemål, 25 brottmål — de sistnämnda f. ö. i nummerföljd -och 10 mal hos overexekutor, från vilken även erhölls ett års protokoll

Vid denna granskning uppmärksammades — ehuru fråga sålunda var om
ett tämligen begränsat antal akter — en mångfald felaktigheter, och antalet
mspektionsärenden, som skulle föranleda remisser, blev betydligt

större än normalt trots att de uppmärksammade felen i vissa hanseenden
sammanfördes i grupper så att varje sådan grupp utgjorde blott ett inspek tionsärende.

.. „

Begärda yttranden avgåvos av rådhusrätten och borgmästaren bune
Hellroth såsom överexekutor. Bl. a. berörde rådhusrätten i ett par yttranden
— som refereras nedan under punkterna II och III — de arbetsförhållanden
och omständigheter i övrigt som enligt rådhusriittens mening orsakat eller
medverkat till att påtalade felaktigheter kunnat förekomma. Beslut, van till
gemensam behandling upptogos större grupper av uppkomna spörsmål,
meddelades dels den 23 februari 1965 beträffande överexekutors mal och
ärenden (punkt I nedan), dels den 18 maj 1965 beträffande vissa iakttagelser
rörande formella fel i rådhusrättens mål (punkt II), dels den 14 december
1965 beträffande vissa andra handläggningsfel (punkt III). Därjämte
meddelades i vissa ärenden särbeslut, vilka icke refereras i nu forevarande
sammanhang.

I. Överexekutors mål och ärenden

Det efter inspektionen först meddelade beslutet, vilket som nämnts gällde
de granskade handlingarna rörande överexekutorsverksamheten, innehöll
i huvudsak följande.

1. O påkallad exofficiodelgivning av utslag i avhysning smål.

Med anledning av att samtliga granskade utslag med ett undantag forefölle
att ha ex officio delgivits tappande part genom överexekutors (He
roth och Ernberg) försorg, påpekade jag i inspektionsprotokollet, att det
enligt 215 § UL i allmänhet ålåge den vinnande att själv ombesorja sadan

delgivning. , . ,

Överexekutor vitsordade i sitt yttrande anmärkningarna i denna del och
förklarade, att förfarandet med officialdelgivning icke längre tillämpades.

Jag fann mig i denna del kunna låta bero vid den avgivna förklaringen.

2. Brister och otydligheter i avfattningen av utslag.

De granskade utslagen företedde i åtskilliga fall anmärkningsvärda brister
och otydligheter i avfattningen. Sålunda framginge icke av utslagen
n:ris 5, 6, 9, 10, 11, 12, 13 (Hellroth) och 14/1964 (Ernberg) — vilka samtliga
innefattade förordnande om avhysning jämlikt 192 § UL på grund av
att hyresrätten förverkats till följd av försummelse med erläggande av hyran
_ de tider, till vilka berörda försummelser hänförde sig. Av utslagen
n:ris 9 och 10/1964 kunde vidare icke utläsas vilka lokaler, som avsågos
med utslagen och från vilka avhysning således finge äga rum. Jämväl fem
andra utslag voro bristfälliga i avseende å preciseringen av hyresobjekten.

Jag lät med anledning härav till inspektionsprotokollet anteckna, att det
bl. a. ur verkställighetssynpunkt framstode såsom oundgängligen nödvän -

digt att utslag i avhysningsmål avfattades så fullständigt och tydligt att
grunden for utslaget samt det hvresobjekt, varom vore fråga, klart framginge
av utslagets innehåll.

Överexekutor medgav i sitt yttrande att utslagen »i vissa avseenden»
kunde ha varit tydligare, men framhöll tillika att det aldrig framkommit,
att det rått någon tveksamhet vid verkställigheten.

Jag framhöll i anledning av överexekutors sistnämnda uttalande att
verkställighet av utslagen n:ris 9 och 10 överhuvudtaget icke syntes ha varit
möjlig att genomföra med ledning enbart av innehållet i utslagen. I båda
dessa fall var det — enligt vad handlingarna i målen utvisade — fråga om
avhysning från vissa affärslokaler. Adresserna till dessa lokaler hade icke
upptagits i utslagen och ej heller motsvarat förklarandenas i utslagen angivna
bostadsadresser. De i utslagen angivna förpliktelserna att avflytta
från »de förhyrda lokalerna» framstodo vid sådant förhållande uppenbarligen
såsom helt otillfredsställande.

Med hänsyn till omständigheterna lät jag i denna del bero vid vad i saken
förevarit, därvid jag förutsatte, att överexekutor för framtiden lät si<>-“fIaget, vara att undvika brister och otydligheter av detta slag. Jag framhöll
därvid särskilt att det ur rättssäkerhetssynpunkt och för allmänhetens
förtroende for myndigheterna är av stor vikt att dessa iakttaga omsorg
och noggrannhet.

3. Underlåtenhet att fordra ställande av pant eller borgen i vissa fall.

I sju avhysningsmål, i vilka Stiftelsen Kalmarhem och Kalmar stad var
sökande, hade sökandena icke i enlighet med föreskrifterna i 194 § UL ställt
pant eller borgen för den skada vederparten kunde tillskyndas utan endast
atagit sig att sjalva svara för eventuell skada, vilket förfarande godtagits

av överexekutor (Hellroth och Ernberg).

t JorTlidne bor£mästaren Y- Malmquist i Kalmar nedsatte den 4 juni
1963 hos överexekutor ett belopp å 1 529 kronor jämlikt 3 kap. 22 § lagen
om nyttjanderätt till fast egendom (ett protokollsärende). I den skriftliga
uppgift, som i samband därmed lämnades angående hyresförhållandet
m. m., anförde Malmqmst, att hans »egen borgen» torde vara tillräcklig såsom
säkerhet för den kostnad för beloppets utfående, som kunde tillskyndas

hyresvärden, vilket godtogs av överexekutor (dåvarande assessorn Östhhn).

Jag lät med anledning härav i inspektionsprotokollet anmärka dels beträffande
avhysnmgsmålen — under hänvisning till 48 § andra stycket UL
att, bortsett från det undantagsfall som angives i 194 § 2. samma la o-,
allenast den som för Konungens och kronans talan vore fri från ställande
av föreskriven säkerhet i form av pant eller borgen, dels rörande depositionen
att Malmquists berörda utfästelse att själv svara för kostnaden för det
nedsatta beloppets utfående icke torde uppfylla det i 3 kap. 22 § första

stycket nyttjanderättslagen angivna kravet på stallande av pant eller borgen
för nämnda kostnad jämte ränta. ... . . .

överexekutor vitsordade i sitt yttrande anmärkningarna och förklarade
att praxis i avhysningsmålen numera ändrats i överensstämmelse med det

av mig påpekade innehållet i gällande lag. <

Jag lät med hänsyn härtill i dessa delar bero vid vad i ärendet förekommit.

4. Fel vid exekutiv auktion.

Granskningen av protokollsanteckningarna rörande en exekutiv auktion
å fastighet föranledde i inspektionsprotokollet anmärkningar dels att i den
vid auktionen upprättade borgenärsförteckningen felaktigt upptagits tva
ointecknade fordringar, för vilka, såvitt framgick av protokollet, utmatning
i fastigheten ej skett, dels att köparen vid auktionen avkravts 9 2o0
kronor mer i reda penningar än vad som enligt 125 § UL rätteligen bort ske,
vilket belopp dock sedermera återgäldades vid köpeskillingsfördelningen,
dels ock att det vid köpeskillingsfördelningen förda protokollet saknade erforderliga
uppgifter rörande redovisning för viss sysslomans förvaltning av
fastigheten för tiden mellan auktionen och köpeskillingsfördelningen samt
angående återbetalning till förrättningssökanden av lamnat kostnadsior skott.

„ , .

Överexekutor vitsordade i sitt yttrande anmarknmgarna.

Jag fann — med beaktande av att köparen, enligt vad överexekutor upplyst,
förklarat sig icke göra anspråk på räntegottgorelse beträffande de i
reda penningar för mycket erlagda beloppet - ärendet icke pakalla nagon

min vidare åtgärd.

II. Formella anmärkningar beträffande rådhusrättens mål

I det i maj 1965 meddelade, för ett flertal ärenden gemensamma beslutet
anfördes inledningsvis, att avgörandet omfattade sådana mspektionsanmärkningar
som avsett fel mot elementära formella regler främst av procedurmässig
art, där möjlighet att göra fel knappast förelag om domstolspersonalen
kände till vederbörande regels existens och iakttog for domstols arbete

normal noggrannhet.

Fortsättningsvis innehöll beslutet i huvudsak följande.

1. Fel i kallelser i tvistemål.

Ehuru granskningen omfattade allenast 21 tvistemål vari förekommit
kallelser — inklusive sådana som intagits i stämningar — lakttogos vid

oranskmn^en: ,

11 fel mot regeln att i dispositiva mål part skall kallas vid äventyr av

tredskodom (RB 42: 10 2 st. och 42: 21);

8 fel mot regeln att part i dispositiva mål ej skall föreläggas vite om parten
ma mstalla sig genom ombud (samma lagrum);

. ,''\fel m°t rf_lnnatt i.fisp°sitiva mål eJ kan ifrågakomma som äventyr
att karomalet forfaller vid karandens utevaro (samma lagrum);

„ 2 . ek innebarande att i dispositiva mål angivits att om »part» — allt avskriva?

Partema (iämfÖr RB ^ 1 ^ 4) ~ uteblev mälet komme att

11 fel mot regeln att i indispositiva mål käranden icke skall föreläggas
vde nar han ej alagts personlig inställelse (RB 42: 10 tredje st. och 42: 21)-1 lel mot regeln att i indispositiva mål svaranden skall föreläggas vite
aven om han ma mstalla sig genom ombud (samma lagrum).

Iltreb a,lt«:''knas att 7 av de nämnda felen gällde kallelser vilka, såsom
utlardade vid förhandling, intagits i protokoll.

Utöver nu berörda fel antecknades i inspektionsprotokollet ytterligare ett
ho a anmärkningar beträffande kallelser (juridiska personer kallade att
mstalla sig »personligen eller genom ombud» i stället för rätteligen genom
behörig stallforetradare eller ombud; juridiska personer ålagda att själva
mstalla sig vid vite; visst bolags direktör kallad att vid vite inställa sig för
att horas under sanningsförsäkran oaktat varken han eller det bolag han
företrädde uppträtt som part i målet; för vittneskallelse avsedd blankett
angivande bl. a. att böter vore påföljd för utevaro, använd för kallelse å
parts stallforetradare; ett fyraårigt barn — kärande i faderskapsmål —
alagd personlig inställelse, i ett fall därtill vid vite m. m.).

I avgivet yttrande vitsordade rådhusrätten riktigheten av de sålunda
gjorda anmärkningarna.

2. Fel vid tillämpningen av föreskrifterna om fri rättegång.

I inspektionsprotokollet antecknades i denna del följande.

Även när det gällde bestämmelserna om fri rättegång framkom vät

mä?k^rfSu?nin5 n?dfelaktl?mter icke heller des^a ans{*ts bbra an förande!

ansIutnmg tlU de enskiWa malen utan i stället sammanförts enligt

inn^It

i sTSlfvem § agln-T fn rättegång), dels om parten behöver biträde och

Ä Ju

»ÄfÄ

be^" utf^^as^rjftdgt''besked^enhghet1 med11^”och^^f § ^ungörelsen> in«l
bestämmelser angaende tillämpningen av lagen om fri rättea-WTW ,

neS^Jr bffSlU,5et; är äenÄnTeStW^bäuS^I

T balk Beträffande radhusrattens tillämpning av dessa och övrmi rea-W

beträffande fn rättegång var följande att anteckna. g g

a) Besluten tecknades, när fri rättegång begärts i stämningsansökan, pa

ansökningen och innehöll att fri rättegång beviljades angiven part med m
advokat som biträde. Det angavs icke 1 besluten att bltl.a^t agde ™ ‘

sätta annan i sitt ställe; yrkande härom hade for övrigt ej alltid iramstailts.

I beskeden, utfärdade på gängse blankett, angavs dock tydligen

löst fett tiotal fall ingingo i de här granskade akterna) att biträdet hade
rätt att^sätta annan Ätt ställe trots att beslut härom ej ^tata^ed^
stodo följaktligen icke i överensstamme se med besluten I ett tall hade ett
biträde — i strid mot beslutet men i enlighet med beskedet — satt annan i

sitt ställe. , 0 i .i* i -vto

b) I ett fall innehöll beslutet allenast att fri rättegång beviljades. JNagot
förordnande av biträde förelåg, alltså ej, ehuru sådant yrkats^esked
utfärdades likväl att viss advokat förordnats och for övrigt av en med rätt
att sätta annan i sitt ställe. Ersättning till biträdet utdömdes av allmänna

medel

c) I ett faderskapsmål begärde kärandeombudet fri rättegång för modern
och barnet och företedde därvid stadgad skriftlig uppgift rörande badas

ekonomiska förhållanden. Enligt rättens beslut och ™ enligtWärde
besked beviljades dock fn rättegång endast for modem. Biträdet begar
inför målets slutliga handläggning ersättning av nUmama-medel ■för
arbete såväl å moderns som å barnets vagnar. (Anm. Modern var icke part
i vidare mån än beträffande ett yrkande om underhall i samband^med tor
lossning- jfr NJA II 1958 s. 224). Rådhusrätten tillerkände biträdet yrkad
ersättning av allmänna medel. Enligt dagboksbladet expedierades underrättelse
till utmätningsman i anledning av fri rättegång for moder och barn

(jämför 10 § andra stycket kungörelsen) ....o r-r

d) I ett annat faderskapsmål begärdes och beviljades fni rattegan0 io
modem och barnet. I utfärdat besked upptogs dock endast att fn rättegång
Sats modem Även domslutet i rådhusrättens sedermera meddelade
dom utformades som om endast modern åtnjutit fn rättegång. Ersättningen

avsåg dock uppenbarligen även barnets talan. .... »

e) °I ett tredje faderskapsmål begärdes enbart för modern fri rättegång
med biträde och rådhusrättens beslut avsåg i enlighet harmed endast modem.
Utfärdat besked gällde emellertid bade modem oc/i barnet. Bdrade
kostnadsvrkande avsåg uppenbarligen malet i dess helhet. Han erhöll en
hgf domen yrkad ersättning av allmänna medel, och svaranden alades i
domen återbetalningsskyldighet beträffande statsverkets kostnader i anledning
av den modem och barnet beviljade fria rattegangen.

„) I ett äktenskapsskillnadsmål begärde hustrun-svaranden vid forsta
inställelsen fri rättegång. Rådhusrätten biföll framställningen och forordnade
viss tillstädesvarande advokat till biträde enligt lagen om fri ratte
a Små 1 beslutet som upptogs i protokollet, antecknade ratten därjämte åt
vid Snästa rättégångstillfälle vederbörligen ifylld blankett skulle företes
(iämför att enligt 2 § lagen om fri rättegång galler att ansökan om fn rutteäng
ovUlkorligen skall vara åtföljd av skriftlig, på heder och samvete avgiven
uppgift om sökandens förmogenhetsvillkor och underhallsskyldjg )
— Nå för 6 S kungörelsen med bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om

rJ f^oclTh) avsågo fall där enligt dagboksbladsanteckningarna fe! part »PP''
äterbetalningsskyldig eller ansvarig för Inrattegangskostnader -

tagits som

na. Sedermera lämnade upplysningar visade dock att det
na pa dagboksbladen som voro felaktiga.

var anteckningar -

r, 1 ia/,1Uf al1tCnS yttrande vitsordades de ovan upptagna anmärkningarna.
Beträffande det under g) anmärkta målet åberopades i yttrandet att i ti''bgare
avgjort hemskillnadsmål, som var för rätten tillgängligt, förelåg
vederbörlig uppgift om hustruns förmögenhetsvillkor. Jag förutsatte dock
att rådhusrätten därmed ej velat uttrycka åsikten att en mer än årsgammal
dyhk uppgift — i belysning av stadgandena i 2 § frirättegångslagen och 4 §
1 den till lagen anslutande tillämpningskungörelsen — skulle lagligen berättiga
till beslut om beviljande av fri rättegång.

3. Underlåtenhet att expediera sådan underrättelse om tid för doms och
besluts meddelande som avses i 17 kap. 9 § f järde stycket RB.

... 17 kap'' 9 § fjärde stycket RB skall när mål avgöres utan huvud förhandling

underrättelse om tid för meddelande av dom eller slutligt beslut
(jamfor 12 § samma kapitel) senast samma dag avsändas till parterna,
bavitt av granskade akter och dagboksblad iramginge hade detta i mål
av berörd art genomgående underlåtits vid rådhusrätten. I inspektionsprotokollet
antecknades anmärkning härom jämte påpekande, att underrättelse
av ifragavarande art skall expedieras även i mål om omyndighetsförklaring,
som avsågo personer vilkas hörande enligt företedda läkarintyg
vore utan gagn (JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 187).

Rådhusrätten anförde i sitt yttrande med vitsordande av den framställda
anmärkningen att i mål om omyndighetsförklaring av sistnämnt slag underrättelser
genomgående ej torde ha expedierats, att i övriga mål, där
underrättelse enligt ifrågakommet lagrum skolat sändas, underrättelser
iorekommit under de första åren av den nya rättegångsordningen men att
man sedan upphört att »i varje fall mera allmänt» expediera sådana, att
detta sammanhangt med att avgörandena i berörda mål alltid behandlades
pa onsdagar, något som varit känt för sådana ombud för den rättssökande
allmänheten som voro verksamma i Kalmar, att dessa alltså vetat att ansökningarna
skulle komma att prövas å den onsdag som följde sedan mået
blivit komplett, varför »i praktiken» den aktuella föreskriften torde ha
bhvit uppfylld i dessa mål, att sedan den 1 augusti 1964 dock vidtagits
ändring av rådhusrättens praxis så att underrättelse expedierats i skillnadsmål
med gemensam ansökan och därmed jämförliga mål samt att efter
inspektionen underrättelser också sänts i sådana mål om omyndighetsförklaring
som inledningsvis nämnts.

Enär anmärkningen vitsordats och lagenlig praxis numera införts i ifrå hanseende, fann jag att jag i detta sammanhang kunde inskränka
™lg tld påpekandet att det åberopade förhållandet att flertalet av de aktuella
malen må ha handlagts å bestämd veckodag självfallet ej fritagit råd -

husrätten från skyldighet att iakttaga den otvetydiga bestämmelsen i 17
kap. 9 § fjärde stycket sista punkten RB.

Vid sidan av den vid inspektionen upptagna frågan framhöll jag ytterligare
med anledning av vad som upplysts i rådhusrättens yttrande, att
ansökningsmål rörande skillnadsfrågor eller omyndighetsförklaring eller
skriftligen återkallade mål borde avgöras snarast möjligt och att det alltså
vore omotiverat att dylika mål, när de voro kompletta, skulle behöva ligga
obehandlade i avvaktan på att viss veckodag skulle inträda.

4. Bristfällig kontroll av fullmakter.

1 några fall upptogos i inspektionsprotokollet anmärkningar därom att
bristfälliga fullmakter godtagits.

a) I ett mål, vari en konsumtionsförening var part, hade sålunda godtagits
en fullmakt, som väl var utfärdad av styrelseledamöter i föreningen
men vari ej angavs att de därvid handlade å föreningens vägnar; intet i
fullmakten angav att den var bindande för föreningen.

b) I ett annat mål hade svaranden utfärdat fullmakt för viss person att
»biträda i målet». Denne uppträdde sedan i målet som ombud för svaranden,
som ej kom personligen tillstädes. Jag lät till protokollet härom anteckna
följande.

I fullmaktens uttryck »biträda» torde ej kunna inläggas vidsträcktare
innebörd än som eljest i processrättsliga sammanhang sker (j am t or 12: 22
och 21:3 RB samt 5 § lagen om fri rättegång). Fullmakten syntes dartor
innefatta sådan inskränkning i »ombudets» behörighet att den hck anses
betaga fullmakten dess egenskap av rättegångsf ullmakt (j amf or Darde INya
RB s. 123).

c) I ett tredje mål (ursprungligen mål om betalningsföreläggande) hade
borgenären-käranden utfärdat fullmakt för visst ombud att föra dessas talan
i »ärende mot Möbler & Mattor, Kalmar». Målet blev emellertid —
efter åtgärder som jag hade anledning att behandla i särskilt beslut riktat
mot en man vid namn H. personligen. Trots detta tilläts kärandeombudet
att med stöd av nämnda fullmakt uppträda i målet mot H.

Anmärkningarna i nu berörda delar vitsordades.

5. Diverse andra formfel vid handläggning av tvistemål.

a) I inspektionsprotokollet anmärktes på att i ett äktenskapsmål, vari
efter anhängiggörandet befunnits att rådhusrätten ej var rätt forum, ansökningshandlingarna
utan beslut i målet och även utan iakttagande av
17 § expeditionslösenförordningen återställts till sökandena (JO:s ämbetsberättelse
1964 s. 211).

b) I ett faderskapsmål hördes kärandens ställföreträdare modem
under sanningsförsäkran vid ett förberedelsesammanträde i stället för vid

3 _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 196G års riksdag

huvudförhandlingen som hölls i direkt anslutning till förberedelsen. Någon
omständighet som berättigade till att verkställa dylik bevisupptagning
vid förberedelse och sålunda utom huvudförhandling (35: 8 och 13 samt
37: 4 RB) förelåg ej.

I avgivet yttrande synes vederbörande ordförande i målet vitsorda anmärkningen
såtillvida att han ansett att i protokollet bort anmärkas att
den först avgivna utsagan åberopats vid huvudförhandlingen. Något skäl
som berättigat honom att överhuvudtaget hålla förhör under sanningsförsäkran
vid berörda förberedelsesammanträde anfördes dock ej i yttrandet
(jämför nyssnämnda lagrum).

c) Också i ett hemskillnadsmal förekom vid förberedelsesammanträde
förhör under sanningsförsäkran nämligen med hustrun-käranden. Beträffande
det målet har den däri tjänstgörande ordföranden i hit avgivet yttrande
utvecklat skäl för att detta förhör under sanningsförsäkran varit formellt
berättigat med hänsyn till särskilda omständigheter i målet. De därvid
anförda synpunkterna behandlade jag i särskilt beslut.

Oavsett detta spörsmål, begicks likväl under målets fortsatta handläggning
det felet att när huvudförhandling vid senare tillfälle hölls under ledning
av annan ordförande hustruns vid förberedelsen avgivna utsaga under
sanningsförsäkran — nytt sådant förhör hölls ej vid huvudförhandlingen
— betraktades som processmaterial och i strid mot 17 kap. 2 § RB åberopades
i domen, oaktat hinder mot utsagans upptagande vid huvudförhandlingen
ej förelåg (se 35 kap. 13 § RB).

d) I domen i ett mai rörande äktenskapsskillnad m. m. förelåg bristande
överensstämmelse mellan domskäl och domslut när det gällde viss underhållsfråga.
Sålunda skulle enligt domskälen underhållsbidrag till ett barn
utgå från och med den dag domen vunne laga kraft, medan i domslutet angavs
att underhall till samma barn skulle utgå från och med domens dag,
varjämte föreskrevs att domen i bl. a. denna del skulle gälla utan hinder
av att den ej vunnit laga kraft.

e) I ett hemskillnadsmal, vari förelåg bl. a. fråga om vårdnaden om makarnas
två barn, innebar protokollet från huvudförhandlingen att mannen
yrkade vårdnaden om båda bamen medan i domen angavs att han yrkade
vårdnaden allenast beträffande ett av barnen. I sitt remissvar har rådhusrätten
på därom framställd fråga förklarat att det vore protokollet som felaktigt
redovisat mannens ståndpunkt i vårdnadsfrågan.

f) I mål om betalningsföreläggande (sedermera tvistemål) yrkade borgenären
förpliktande för gäldenären att utge 450 kronor jämte rättegångskostnader.
Gäldenären bestred betalningsskyldighet endast till ett belopp
av 225 kronor. I anledning av yrkande från borgenären hänsköts målet till
rättegång »såvitt det bestritts». Något slutbevis beträffande medgiven del
av fordringen och beträffande kostnaderna blev dock — i strid mot 25 §

första stycket sista punkten lagsökningslagen — ej utfärdat, utan hänskjutandet
kom i realiteten att avse målet i dess helhet (jämför även 26 §).

g) Sedan under f) nämnt mål småningom avskrivits, försummade rådhusrätten
att tillställa käranden lösenbelagd expedition, ehuru så skolat
ske.

h) I lagsökningsmål, sedermera hänskjutet till rättegång, yrkade borgenären
förpliktande för gäldenären att utgiva vissa belopp enligt ett avbetalningskontrakt.
I lagsökningsmålet var oklart huruvida och, sedan kommunicering
skett, också bestritt att fordringen var förfallen till betalning.

Jag lät till protokollet anteckna att om en borgenär i lagsökningsmål
icke styrkte att hans fordran var förfallen till betalning, ansökningen skulle
avvisas utan kommunicering med gäldenären (1 och 3 §§ lagsökningslagen;
jfr SvJT 1955 rf s. 49 och 1959 rf s. 27).

i) och j)--- (felaktiga stämpelbeläggningar av fordringsbevis och

ansökningar).

k) Akterna och dagboksbladen i mål om arvoden till rättens ombudsman
och förvaltare i konkurser saknade uppgifter huruvida i 85 § KL föreskrivna
kallelser och kungörelser utfärdats. Enligt vad sedermera upplysts
ha vederbörliga åtgärder i nämnda hänseenden vidtagits, ehuru utan att
berörda akter eller dagboksblad försetts med anteckningar därom.

l) Boskillnadsmålen avgjordes vid rådhusrätten genom beslut i stället
för, såsom rätteligen bort ske, genom dom (JO:s ämbetsberättelse 1962 s.
135—136).

m) I ett tvistemål angående försättande i konkurs hade delgivningen av
ansökningen uppdragits åt en polisman såsom stämningsman, vilken därvid
i vederbörlig ordning tillställts sådan blankett som är avsedd för delgivning
av stämning i tvistemål (12 § KL). Denne hade delgivit delgivningsförsändelsen
med gäldenärens hustru ehuru laga förutsättningar härför
ej förelegat. Ytterligare hade stämningsmannen försummat att till adressaten
expediera i 33 kap. 8 § andra stycket RB föreskrivet meddelande om
att delgivningsförsändelsen överlämnats till medlem av dennes hushåll.

Oavsett berörda brister i delgivningsförfarandet, hade rådhusrätten —
med åsidosättande av den i 11 § delgivningskungörelsen stadgade skyldigheten
att kontrollera huruvida behörig delgivning skett — godtagit delgivningen
såsom verkställd i laga ordning.

De i förevarande avsnitt nämnda anmärkningarna vitsordades av rådhusrätten,
dock att i ett par fall detta ej skedde helt förbehållslöst. Sistnämnda
förhållande gällde beträffande punkt b) (ett av förhören under
sanningsförsäkran vid förberedelse), något som jag dock ej fann föranleda
någon kommentar utöver vad som angivits redan i referatet ovan i denna
punkt. Beträffande punkt f) vitsordades väl att i betalningsföreläggandemålet
slutbevis skolat meddelas beträffande ej bestridd del av fordringen
och kostnaderna. Emellertid åberopades i rådhusrättens yttrande att detta.

skulle ha inneburit praktiska olägenheter vid målets fortsatta handläggning
såsom tvistemål, enär om slutbevis meddelats — varvid ansökningshandlingarna
i betalningsföreläggandemålet skolat fogas till slutbeviset —
några handlingar icke skulle ha funnits tillgängliga att tillföras akten i det
nyupplagda tvistemålet. Beträffande denna synpunkt framhöll jag att det
enbart var en praktisk fråga för domstolen att tillse att den fick tillgång
till erforderliga avskrifter eller fotokopior eller ock slutbeviset jämte bilagor
i original som ju borgenären kunde tillhandahålla. Självfallet få lagbestämmelser
ej åsidosättas därför att domstolen må finna det besvärligt att lösa
dylika praktiska frågor.

6. Felaktiga eller olämpliga förfaranden i fråga om kallelser och delgivningar
i brottmål.

a) Enligt 6 kap. 10 § RB skall genom anteckning å inlaga eller på annat
sätt upptagas i målet utfärdade kallelser. Kallelser skola utfärdas till åklagare
(45: 15 RB) och till offentlig försvarare (21: 9 RB). Anteckningar om
eller kopior av dylika kallelser saknades dock i flertalet av de granskade
brottmålsakterna.

b) Av de granskade akterna framgick att rådhusrätten i ganska stor utsträckning
anlitade polisen för stämningsmannadelgivning. Jag framhöll att
andra delgivningssätt voro avsedda att i första hand komma till användning
och att det var betydelsefullt att polispersonalen ej i onödan togs i
anspråk för dylika, den egentliga polisverksamheten ovidkommande uppgifter.

c) I en del fall, där stämningsmannadelgivning skett, hade likväl å dagboksbladen
antecknats att delgivning skett genom posten.

d) I ett mål om förvandling av vite hade den enskilda parten L. kallats
till huvudförhandling i stället för rätteligen till förhör. Vidare hade ålagts
honom personlig inställelse, ehuru så ej bort ske enligt de vid den tiden
(1963) gällande bestämmelserna. — Sedan Ivungl. Maj:t beviljat resning
och undanröjt det beslut varigenom vitet utdömts, hemställde åklagaren
att förvandlingsmålet måtte avskrivas. Ehuru efter detta yrkande annan utgång
än ett avskrivningsbeslut ej kunde komma i fråga i målet, översände
rådhusrätten åklagarens återkallelse till L. för »yttrande». Avsikten härmed
var, enligt vad rådhusrätten hit upplyst, att få L. att ingiva Kungl. Maj:ts
utslag. En avskrift av detta utslag — om det nu enligt rådhusrättens mening
hade någon betydelse för målet — kunde dock rådhusrätten avgiftsfritt
ha erhållit från Kungl. Maj:ts kansli. Oavsett detta inkom likväl utslaget
från L. den 7 december 1963. Det blev då å dagboksbladet felaktigt
diariefört såsom inkommet den 30 november 1963. Målet blev slutligen
avskrivet.

Anmärkningarna i dessa delar vitsordades.

7. Fel vid protokoll öring och andra formella brister i samband med handläggning
och avgörande av brottmål.

a) Beträffande anteckningar, som i huvudförhandlingsprotokoll skola
göras beträffande förebragt bevisning, påpekades i inspektionsprotokollet
att i ett par rattfyllerimål saknades uppgift huruvida föredragning skett av
utlåtanden från läkarundersökningar, som åklagaren enligt stämningsansökan
åberopat; utlåtandena saknade uppenbarligen ej betydelse som utredning
i målet.

b) I ett mål angående vårdslös deklaration hade deklarationsakt ingivits
och åberopats av åklagaren. Denna återfanns icke i brottsmålsakten utan
hade förmodligen återställts till ingivaren. Att så skett borde emellertid ha
antecknats å dagboksbladet. I protokollet hade ej angivits vilka avsnitt av
taxeringshandlingarna som åberopats (jämför JO:s ämbetsberättelse 1964

s. 205 o. f.).

c) Beträffande ett mål, vari A. var åtalad för förmögenhetsbrott, antecknades
i inspektionsprotokollet bl. a. följande.

Rådhusrätten hade den 12 juni i särskild handling förordnat offentlig försvarare
för A. Förordnandet blev emellertid icke numrerat sasom aktbilaga
och anteckning om åtgärden skedde ej på dagboksbladet. Anteckning om
när delgivningsbevis inkom gjordes ej. A. erkände vid huvudförhandlingen
vad åklagaren lade honom till last. Rådhusrätten fann i små domskal att
erkännandet styrktes av utredningen, i vad anginge en av de atalade garningarna
särskilt genom utlåtande över verkställd fmgeravtrycksundersokning.
Sådant utlåtande hade visserligen ingivits av åklagare^ och i stämningsansökningen
åberopats som bevisning men hade, såvitt iramgar av
protokollet, ej åberopats vid huvudförhandlingen. Å dagboksbladet hade
anteckning gjorts att vadeinlaga inkommit från A. Nagon anteckning om
att denna jämte akten insänts till hovrätten hade ej gjorts.

d) Beträffande ett flertal mål antecknades att förda protokoll ej utvisade
att någon utredning rörande de tilltalades personliga förhållanden föredragits
vid huvudförhandling (jfr 4 § förundersökningskungörelsen och 46:
9 RB samt JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 205). Möjligen kunde underlåtenheten
att i protokollet anteckna förebragt utredning i detta avseende bero
på att det formulär till protokoll som brukades vid rådhusrätten saknade
särskild rubrik härför.

e) I samtliga granskade mål, vari dom meddelats, hade domen meddelats
samma dag som huvudförhandlingen. I protokollen hade därvid, sedan
huvudförhandlingen förklarats avslutad, antecknats att parterna hade att
avvakta rättens avgörande. Endast i undantagsfall hade emellertid i piotokollen
gjorts anteckning att domen också avkunnats förhandlingsdagen.

f) I de mål, där beslut om ersättning av allmänna medel till offentlig
försvarare upptagits i domen, hade särskild fullfÖljdshänvisning icke meddelats
i fråga om ersättningsbeslutet. Sådan borde emellertid (1962 års

am bets berättelse s. 146) lämnas även när ersättning såsom i förevarande
fall fastställts till yrkat belopp.

De i förevarande avsnitt berörda anmärkningarna vitsordades av rådhusrätten,
fransett att beträffande ett av de under c) påtalade förhållandena

— att huvudförhandlingsprotokollet ej utvisade att utlåtandet över fingeravtrycksundersökningen
åberopats som bevisning — invänts följande.

v i-e,trä% protokollet vid huvudförhandlingen föres detta allteftersom
huvudförhandlingen framskrider. Därest utlåtandet över den verkställda
fingeravtrycksundersökningen åberopats vid huvudförhandlingen, skulle
detta också ha kommit att redovisas i protokollet.

Vad rådhusrätten salunda anfört syntes innebära att det hävdades att
utlåtandet över fingeravtrycksundersökningen icke åberopats av åklagaren
vid huvudförhandlingen. Under sådant förhållande skulle emellertid utlåtandet
ej ha varit processmaterial och följaktligen var det i så fall stridande
mot den viktiga regeln i 30 kap. 2 § RB att — såsom skedde — rådhusrätten
åberopade utlåtandet i den fällande domen.

Sammanfattande synpunkter.

Såsom nämnts har rådhusrätten i avgivet yttrande åberopat vissa arbetsförhållanden
och andra omständigheter som ansetts ha orsakat eller medverkat
till att här påtalade felaktigheter kunnat förekomma. I yttrandet har

— utöver redogörelse för de för rådhusrätten under senare tid gällande arbetsordningarna
med därtill anslutande tillämpningsföreskrifter — anförts
i huvudsak följande.

Rådhusrätten bestode enligt den intill år 1965 gällande organisationen av
en borgmästare, en brottmålsrådman, en civilrådman och en assessor. Vissa
förändringar i fråga om innehavet av de olika tjänsterna hade förekommit,
varvid under ett par perioder tillfälliga förordnanden förekommit. Ledamöterna
hade var och en sin expedition. Med stöd av vissa av magistraten i
samband med rättegångsreformen antagna bestämmelser, som sedermera
något modifierats, tillämpades den ordningen att å borgmästarens expedition
uppsattes och expedierades stämningar, kallelser och andra förelägganden,
frånsett dock smånämndsmålen som sköttes å brottmålsrådmannens
expedition. De nu berörda arbetsuppgifterna visade sig bli av stor omfattning
och på borgmästarens expedition »torde det ha förelegat svårigheter
att med tillgänglig personal medhinna här ifrågavarande arbete».

I yttrandet åberopades vidare att under 1964 arbetsbelastningen blivit
markant. En av orsakerna härtill vore att i början av detta år 17 expropriationsmål
anhängiggjordes, vilket medförde en förskjutning av arbetsschemat.
Under våren 1964 hade vidare anhopningen av smånämndsmål varit
mycket stor. Under januari—mitten av mars var civilrådmanstjänsten vakant;
under denna tid tjänstgjorde en tingssekreterare som adjungerad

ledamot i civila tremansmål och ärenden. Det övervägdes att anstalla en
ytterligare jurist men den tanken fick förfalla, bl. a. darfor att expropnationsmålen
blevo vilandeförklarade med anledning av besvär x en lattegångsfråga.
Ett av biträdena hade vidare långvarig ledighet Aid denna tu .
Förstärkning av den icke rättsbildade personalen visade sig pakallad i samband
med att fråga upptogs om utarbetande av en kanshordnmg för biträdena,
vari arbetsfördelningen dem emellan skulle faststallas. Det förestående
förstatligandet måste under 1964 beaktas i samband med de organisatoriska
frågorna. . ... , ,, A . f-;-i

Rörande den numera gällande organisationen anfördes i yttrandet fo -

jande.

Sedan nv arbetsordning numera fastställts, har provisorisk kansliordnin<>''
utfärdats för den icke rättsbildade personalen. Enligt denna kansliordning
har varje ledamot erhållit ett domstolsbiträde såsom sekreterare. Det
är avsett att arbetet med uppsättande av stamningar, kallelser, torel g
“Tnandra tälnt skall ske å varje ledamots exped.t.on och under
hans uppsikt Det har också noga inskärpts, att ledamöterna bor tillse, att
domstotsbiträdena får all, för det behöriga Mlgorandet av am.^^rbrtsupp nödvändig utbildning och instruktion. Föreskrifter härom Kommer
StlXtafettsärskilt reglemente med regler för det Interna radhnsrattsalbrtetflilket
reglementeör under utarbetande. Darvrd kommer sarskdt

att beaktas de förhållanden, som patalats av JU. .. . •• svnnerli"

''Rådhusrättens ledamöter kommer att i fortsättningen ugna y &
unpmärksamhet åt de förhållanden, som i detta remissärende patalats Genorde
åtgärder, om redan vidtagits och som planeras, torde också forutsTttningi
skapas, som är ägnade att förhindra ett återupprepande.

Rådhusrätten framhöll ytterligare, att ledamöterna skulle ägna skärpt
uppmärksamhet åt de spörsmål som vid inspektionen befunnits felaktigt
handlagda samt att i det planerade reglementet for det mterna radhusrattsarbetet
skulle upptagas föreskrifter som fäste uppmärksamhet pa dylika
spörsmål.

Avslutningsvis anförde jag följande.

\v den ovan under 1—7 intagna redogörelsen framgar att ett synnerligt
stort antal fel mot för domstolsarbetet elementära regler iakttagits vid genomgången
av de infordrade akterna. Härvid vill jag erinra om att det varit
ett begränsat antal akter som granskats. Med anledning av att radhusratten
i sitt yttrande som förklaring främst åberopat arbetsbelastningen under
första delen av 1964 och vissa organisatoriska svårigheter under detta ar
vill jag vidare framhålla, att en väsentlig del av de aktuella malen hane -lagts under tidigare år och att dessa icke visa högre standard i nu ilraga komna

hänseenden. ,, , ..

I vissa delar — huvudsakligen när det gällt flertalet kallelsegoromal

ävensom expeditioner och noteringar rörande frirättegångsfragor samt tro -

ligen stampelbelaggningsfrågoma — ha berörda fel begåtts av icke rättsb1
dad personal. Aven om sådan personal får behörighet att på eget ansvar
iullgora ltragavarande arbetsuppgifter, måste biträdena självfallet erhålla
instruktioner och vägledning av den rättsbildade personalen, i första hand
genom allmän orientering om de föreskrifter, som äro av betydelse för respektn
e bitrades arbete, och genom anvisningar huruledes särskilda, ej självklara
kallelse- eller andra uppgifter skola lösas. Ytterligare följer av domartjanstens
beskaffenhet att envar ledamot har att övervaka underordnade
befattningshavares arbete och tillse att deras arbete bedrives i behöng
ordning. Ett viktigt led i dylik tillsyn är att beträffande skilda mål
% armed ledamoten far befattning, en kontroll sker, väl ej beträffande varje
atgard som bitraden vidtagit men i stort så att det tillses att biträdet rätt
orsiatt hur vederbörande slag av arbetsuppgifter skall skötas. Till stor del
-an kontroll av sistnämnd art åstadkommas automatiskt eftersom domare
val tämligen undantagslöst såsom en rent rutinmässig åtgärd genomgår en
a vt bade fore en förhandling, bl. a. för att förvissa sig om att vederbörliga
kallelser utgått, och i samband med målets avgörande. Jag vill framhålla
att tillsyn av dylik art måste anses ankomma på envar ledamot som får
leiattmng med ett mål, det må vara som ordförande, som ansvarig för målets
beredande eller eljest. Att rådhusrättens ledamöter vid sitt arbete med
malen ej uppmärksammat de talrika felen i kallelse- och frirättegångshandmgar
ar i forstone agnat att väcka stor förvåning, en förvåning som doek
avtager da man finner att ledamöterna, när de själva ombesörjt kallelscoch
tnrattegangsgöromål, gjort helt likartade fel.

På grund av det anförda anser jag att även rådhusrättens ledamöter
maste anses ha ansvar för sådana här ifrågakomna fel, som begåtts av bitraden.
\ ad angar andra fel — några under 1 och C, åtskilliga av dem som
nämnts under 2 samt vidare, med ett fåtal undantag, dem som angivits
under 3 4, o och 7 — ha felen omedelbart varit att tillskriva ledamöterna
Att i formellt hänseende förekommit en felfrekvens av här uppdagad omattmng
kan uppenbarligen ej i någon väsentligare grad skyllas på stor arbetsbelastning.
Ä ett stort antal av våra domstolar vilar en mycket betydande
arbetsborda, men såvitt jag kunnat finna vid inspektioner och eljest
bär detta vid domstolarna i gemen alls ej behövt påverka kvaliteten av arbetet
i formellt hanseende. En gammal sanning, när det gäller domstolsarbete,
ar att det inte går fortare att göra eu sak fel än att göra den rätt
Jag ser mig föranlåten att framhålla, att under min 16-åriga verksamhet såsom
ställföreträdande ombudsman och ombudsman — varunder jag beträffande
flertalet av rikets underrätter endera själv verkställt inspektioner
eller ock genom inspektionsprotokoll tagit del av inspektionsiakttagelser,
verkställda av andra — jag icke sett någon motsvarighet till den ymniga
flora av fel i handläggningshänseende, som rådhusrättens akter uppvisat.
Annat kan ej antagas än att de här berörda mångfaldiga och tätt före -

kommande felen måste ha berott huvudsakligen på brister i kunnighet rörande
formalia och i noggrannhet hos rådhusrättens ledamöter. Såsom jag
redan i inledningen till detta beslut framhöll har det i här lfrågakomna
sammanhang väsentligen gällt att tillämpa enkla och elementära handläggningsregler,
där möjlighet att göra fel knappast föreligger om domstolspersonalen
känner till vederbörande regels existens och iakttager för domstolsarbete
normal noggrannhet. Med hänsyn till att vad jag här behandlat
gällt enbart sådana elementära handläggningsspörsmål är det uppseendeväckande
och oroande att rådhusrättens arbete i berörda delar företett sådana
betänkliga brister. Jag vill understryka att det åligger domstolens ledamöter
att hålla sig underkunniga om och iakttaga sådana handläggningsregler,
som här varit i fråga, samt att vinnlägga sig om noggrannhet vid
arbete av berört slag. Ytterligare vill jag betona vikten av att sådan tillsyn
över den icke rättsbildade personalens arbete, som förut berörts, vederbörligen
utövas, något som uppenbarligen försummats av rådhusrättens ledamöter.

Rådhusrättens uttalade avsikt, att i ett planerat reglemente upptaga
föreskrifter om sådana åligganden som enligt vad inspektionen visat blivit
eftersatta, gav mig anledning framhålla, att i flertalet här påtalade hänseenden
redan finnas klara bestämmelser i RB och därtill anknytande lagstiftning,
varför ett rådhusrättens eget reglemente främst kunde vara av
värde om det utformas såsom en handledning för enskilda biträden, som ha
att ombesörja göromål på det ena och det andra området.

Vad slutligen angår bedömningen huruvida vad som i här avsedda ärenden
förekommit bör föranleda vidare åtgärd från min sida vill jag till en
början framhålla att denna bedömning självfallet skall avse blott nu verksamma
befattningshavares del i förut berörda handläggningsfel. På ledamotssidan
kommer därvid så gott som uteslutande i beaktande nuvarande
borgmästares och rådmäns ansvar för uppdagade fel och bristande tillsyn,
viss utsträckning utvisas deras befattning med aktuella mal av en förteckning,
som rådhusrätten i anledning av remisserna upprättat och vari angivits
vilka som haft befattning med skilda mål såsom ordförande, protokollförare
och domstolsbiträde. Uttömmande är dock denna förteckning ej,
eftersom därtill kommer att ledamöter också måste ha haft befattning med
mål dels som bisittare, dels vid måls beredning i skilda sammanhang. Ytterligare
är att nämna att i vissa delar fråga varit om fel, som ha visat sig
föreligga ej blott i de särskilt granskade akterna utan tydligen varit regelmässigt
förekommande.

Beträffande den bedömning som i enlighet med det anförda bor ske vill
jag anföra följande. Ettvart av de fel, som vid denna bedömning är att beakta,
har varit av väsentligen formell natur och, även om i en del fall rättsförlust
för enskild kunnat uppkomma, har ej ådagalagts att sådan rättsför •j»

_ JuslHicomlrudsmanne.ns årsberättelse till 1966 års riksdatj

lust faktiskt uppkommit. Nu angivna förhållanden kunna i och för sig tala
för att vad som förekommit i behandlade hänseenden ej motiverade mera
ingripande åtgärd än en eftertrycklig och allvarlig erinran om vikten av att
domare iakttager noggrannhet i sitt arbete även när det blott gäller tilllämpning
av formella föreskrifter. Mot att lämna utan beivran de fel och
den bristande tillsyn, som uppdagats genom inspektionen och som i detta
beslut behandlats, talar emellertid felens stora antal, ett antal som därtill
måste ses i belysning av att blott ett begränsat antal akter granskats.
Granskningsunderlaget är som nämnts väsentligen stickprovsmässigt utvalt,
och det skulle vara en närmast otrolig slump om de sålunda utvalda
akterna skulle raka vara just sadana, där felfrekvensen i nämnvärd mån
skilt sig från vad som varit representativt för rådhusrättens mål i allmänhet.
Därvid är ytterligare att beakta att det ej får förekomma att domare
dels flagrant försumma att vaka över att underlydande personals arbete
bedrives i överensstämmelse med gällande föreskrifter, dels uppenbarligen
själva ej tillräckligt satt sig in i vilka processuella och andra bestämmelser
som varit att tillämpa i ifrågakomna hänseenden.

Jag har dock tills vidare stannat för uppfattningen att vad som hittills
framkommit ej gör åtal nödvändigt, varvid jag särskilt fäst avseende vid
rådhusrättens löfte att söka förebygga upprepande av iakttagna fel och
brister. Jag anser emellertid, att jag ej kan underlåta att söka föranstalta
om viss kontroll huruvida den formella standarden i rådhusrättens arbete
verkligen kommer att förbättras såsom påkallat är. Ehuru det ständigt
tilltagande antalet klagomål hos JO-ämbetet medfört svårigheter att i önskvärd
utsträckning upprätthålla ämbetets inspektionsverksamhet — innebärande
bl. a, beträffande underrätterna att inspektion sker av varje domstol
ungefär vart tionde år — ämnar jag därför försöka att såvitt angår rådhusrätten
i JO-ämbetets arbetsprogram inordna en förnyad inspektion eller i
vart fall en förnyad aktgranskning att äga mm under 1966 eller 1967.

Jag finner sålunda för närvarande ej erforderligt med annan åtgärd än
den allvarliga erinran, som innefattas i det sagda.

III. Övriga frågor

Vid de avgöranden, som jag meddelade i februari och i maj 1965, undantog
jag från prövningen sex ärenden som helt eller delvis rörde rådhusrätten.
Anledningen härtill var att ytterligare utredningsmaterial avvaktades.
Pa vissa punkter var därvid fråga om kompletterande upplysningar, som
begärdes från rådhusrätten, och i övrigt ansågos infordrade yttranden från
chefsåklagaren i Kalmar böra inväntas i sådana ärenden, som berörde både
ladhusrätten och åklagarmyndigheten i Kalmar. Då chefsåklagaren drabbats
av långvarig sjukdom, vidtogs det arrangemanget att erforderliga upplysningar
beträffande åklagarmyndighetens befattning med eller åtgöran -

den i vissa ifrågakomna ärenden tillhandahöllos genom länsaklagaren Erik
Wibergs försorg. De ärenden som berört åklagarmyndigheten ha numera
slutligt avgjorts.

Sedan begärda kompletterande yttranden från rådhusrätten inkommit,
upptog jag att till slutlig prövning återstående ärenden som berörde rådhusrätten.

Inledningsvis vill jag därvid omnämna vissa förhållanden som förekommit
sedan jag den 18 maj 1965 meddelade beslut rörande ett flertal av ifrågakomna
inspektionsärenden.

a) Mellan borgmästaren Sune Hellroth och företrädare för JO-expeditionen
ha förekommit ett flertal telefonsamtal, varvid dryftats bl. a. frågor om
sådana organisatoriska åtgärder som kunde motverka brister av den art
som avhandlades i det i maj meddelade för flera ärenden gemensamma beslutet.
Av vad därvid förekommit och även av ett utav Hellroth i novembei
1965 avgivet yttrande framgår — vilket jag ser med tillfredsställelse att
arbete inom rådhusrätten igångsatts och pågår för att i olika hänseenden få
till stånd förbättringar av organisatorisk art samt i fråga om arbetsrutiner.
Ökat utrymme för dylikt arbete torde ha skapats i och med att den rättsbildade
personalen förstärkts genom att Göta hovrätt t. v. ställt ett fiskalskompetent
biträde till förfogande för domargöromål.

b) I Hellroths i november 1965 avgivna yttrande har vidare framhållits
sådana svårigheter i rådhusrättens arbete som förelegat under år 1964 och
som omnämnts i ett av rådhusrätten tidigare avgivet yttrande (refererat i
mitt i maj 1965 meddelade beslut under rubriken »sammanfattande synpunkter»).
I det senaste yttrandet har Hellroth ånyo understrukit sin arbetsbelastning
och att bristande personaltillgång förelegat under 1964 och
vidare framhållit att det, när han tillträdde borgmästarämbetet den 1 januari
1964, var nödvändigt för honom att göra en ängelägenhetsgradering
mellan de olika arbetsuppgifterna. Vissa göromål hade måst tagas i första
hand medan arbetet med andra uppgifter eller i varje fall mer ingående
arbete med dylika hade fått ansta. I fråga om vissa mål mot vilkas handläggning
JO riktat anmärkningar — Hellroth framhöll därvid särskilt det
nedan under punkt 4 behandlade s. k. pennalismmålet samt i någon mån de
nedan under punkt 1 nämnda faderskapsmålen — åberopades att de hört
till sådana arbetsuppgifter som Hellroth pa grund av de allmänna arbetsförhållandena
ej kunnat ägna sig åt mera ingående under 1964. Hellroth
framhöll vidare, att vid de angelägenhetsgraderingar beträffande rådhusrättens
olika arbetsuppgifter som i den trängda personalsituationen måst
göras, varit att beakta inte endast målen utan rådhusrättens samtliga göromål.
Till de göromål som därvid ansetts böra erhålla hög angelägenhetsgrad
hörde inskrivningsärenden och gravationsbevis. För dessa hade en veckas
expeditionstid i allmänhet kunnat hallas.

o) Nuvarande civilrådmannen och förutvarande assessorn vid rådhus -

rätten Lara Östlihn har i en skrivelse, föranledd av anmärkningarna i det
nyssnämnda beslutet från maj 1965, närmare utvecklat att svårigheter förelegat
för vissa ledamöter att ägna tillräcklig tid åt de domstolsmässiga arbetsuppgifterna
enär dessa ledamöter haft som tjänsteåliggande att svara
for vissa betungande förvaltningsbestyr. Därmed avsågs att det t. o. in. år
1964 ålegat civilrådmannen att vara sekreterare i stadens hälsovårdsnämnd
och assessorn att vara sekreterare i stadens byggnadsnämnd. Gjorda försök
att bli befriade från dessa åligganden hade ej rönt framgång. Av de synpunkter
Östlihn vidare framförde må återges följande.

I den situation, som myndigheter i ansvarig ställning försatt mig, har jag
som domare sett mig nödsakad att koncentrera mig på det som för domarkaren
och den rättssökande allmänheten framstår som mest väsentligt —
att åstadkomma domar så pass genomtänkta och rättvisa att de antingen
icke behövde överklagas eller vid ett överklagande skulle stå sig. Detta har
jag i stort sett kunnat fullfölja.

Att häva eller ändra en felaktig praxis, som i formellt hänseende tyvärr
blivit radande inom domstolen, har det icke givits många lugna stunder att
koncentrera sig pa. Ej heller att utbilda eller övervaka icke rättsbildad
personal.

Min skrivelse innefattar icke något annat än en förklaring till det som
skett. Men rätt ska vara rätt. Jag hävdar att bedömningen ska ske efter
föreliggande arbetsbetingelser, om vilka den stora allmänheten icke har
nagon som helst kännedom.

d) Sedan besluten i maj 1965 meddelats och väckt viss uppmärksamhet i
pressen, bragtes från skilda håll till JO-expeditionens kännedom att rykten
cirkulerade därom att ett uppseendeväckande misstag skulle ha förekommit
vid rådhusrätten i ett konkursärende. Efter att under hand ha låtit inhämta
närmare upplysningar fann jag att ryktena kunde lämnas helt utan avseende
och att alltså anledning saknades att upptaga saken som ett ärende
härstädes.

Jag övergår härefter till att behandla återstående frågor i inspektionsärendena.

1. Olämplig utformning av beslut rörande blodprov i faderskapsmål samt
bristfällig tillsyn över att blodprovstagning kom till stånd.

Vid inspektionstillfället skedde en genomgång av akterna i de äldsta
anhängiga men ej avgjorda tvistemålen. Därvid tilldrogo sig tre mål om
faderskap till barn utom äktenskap särskild uppmärksamhet, nämligen
T 95/1961, 4/1963 och 132/1963 — det äldsta alltså över tre år gammalt
vid inspektionstillfället. Tidsutdräkten syntes bero på att parter icke efterkommit
rättens beslut om blodprovstagning och att rätten trots detta
tycktes ha varit obenägen att nyttja den i 2 § blodundersökningslagen angivna
möjligheten att vid vite förelägga part att inom viss tid med läkarintyg
visa att blodprov tagits.

Iakttagelserna föranledde att vissa delar av tvistemålsförteckningarna genomgingos,
varvid utvaldes fyra redan avgjorda faderskap^ vilka vant
anhängiga lång tid, och det begärdes att dessa akter skulle sandas till JOexpeditionen
i och för granskning. Akterna till forstnamnda tre pagaen e
faderskapsmål ansägos däremot böra förbli hos rådhusrätten for malens
handläggning, därvid en av mina medarbetare vid samtal med borgmästaren
Hellroth och rådmannen Ernberg framhöll lämpligheten av att utan ytterligare
dröjsmål utfärda vitesföreläggande för tredskande parter samt att, om
föreläggandena ej efterkommos, upptaga frågan om utdömande av vite samt
om föreläggande av nytt, högre vite. Enligt vad som sedermera upplysts har
påpekandet vid inspektionen föranlett rådhusrätten att andra sm praxis.

Iakttagelserna dels vid den under inspektionen verkställda genomgången
av de tre då anhängiga äldre faderskapsmålen, dels vid den senare granskningen
av de fyra avgjorda faderskapsmålen, som infordrades till JO-expeditionen,
gåvo vid handen att ett gemensamt drag för målen — med ett undantag
(T 132/63) — var att redan själva de inledande besluten rörande
blodundersökning utformats på sådant sätt, att risk uppkom att malen
kunde komma att förhalas genom tredska eller oföretagsamhet från parts
sida Besluten inneburo nämligen dels att målen, samtidigt som forordnan e
gavs om blodundersökning beträffande vissa angivna personer, vilandeförklarades
i avvaktan på undersökningen, dels ock att besluten brukade sakna
inte endast vitesäventyr utan också föreskrift om den tidsfrist mom vilken
parterna hade att taga blodprov eller förete bevis att sadant prov tagits.
Beslut av nu berörd art hade meddelats i fyra fall vid muntlig förberedelse
(Hellroth) och i två fall — det ena dock med tidsfrist men utan vite — vid
huvudförhandling (framlidne borgmästaren Malmquist, Hellroth och Ostlihn)
I en del fall tillkom att när behov av nya blodprov uppkom rådhusrätten,
såsom framgår av referaten nedan, över huvud ej meddelade några

beslut om vad parterna då hade att iakttaga.

Beträffande handläggningen i övrigt må beträffande de olika malen antecknas
följande.

T 215/1960. Beslutet om blodundersökning meddelades vid huvudförhandling
den 25 januari 1961 och innebar, att blodprov skulle tagas a modern,
barnet och svaranden J. samt vidare a en man vid namn O vilk
uppgivits ha liksom svaranden haft samlag med modem a sadan tid att han
kunde vara fader till barnet. Beslutet ätlyddes och blodprov togs alltsa a

^skrivelse den 11 november 1961 meddelades emellertid från statens
rättskemiska laboratorium (i det följande förkortat SIIL) att nya blodprov
behövdes från samtliga fyra. Kärandeombudet underrättades harom per
telefon från rådhusrätten, vilket ledde till att nya blodprov togos pa modern

l>< j skrivelse den 17 juli 1962 avlät SRL ånyo underrättelse att nya blod -

prov behövdes från J och O. Vid rådhusrätten försågs skrivelsen med anteckning
att partsombuden skulle anmodas att ombesörja nya blodprov
och att om detta ej ordnades, föreläggande skulle meddelas i protokoll. Såvitt
akt och dagboksblad utvisade blevo emellertid dessa åtgärder i verkligheten
icke vidtagna från rådhusrättens sida.

I skrivelse den 17 december 1962 meddelade SRL ånyo att blodproven
tran J och O. ej inkommit. Kärandeombudet underrättades härom per telefon
från rådhusrätten. 1

T?IunkriVtllSe den 29 ,JU)> 1?63 lämnade SRL på nytt samma meddelande.
Radhusratten anmodade då partsombuden att inkomma med yttrande.
Karandeombudet yrkade omgående vitesföreläggande. Rådhusrätten bes
u ade — efter atta veckors tid — att meddela vitesföreläggande och utsände
detta för delgivning med J. och O. Beträffande J. medförde denna åtgärd
omedelbart resultat: han lat inom föreskriven frist taga blodprov den
lo oktober 1963. Vid delgivningsförsök med O. framkom emellertid att
denne damera var avliden.

SRL avgav sedan utlåtande, såvitt angick O. tydligen med ledning av den
undersökning som skett av det år 1961 å honom tagna blodprovet. Detta
utlåtande innebar att det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt finge
anses uppenbart att varken O. eller J. vore barnets fader. Käranden återVTU
r s].n ta an ocb målet avskrevs den lö januari 1964.

Mellan SRL:s första besked om behovet av nya blodprov och tagande av
sadant nytt blodprov a J. forllot sålunda över ett år 11 månader.

95JJPP: a) Rådhusrätten beslutade vid förberedelse den 9 augusti
1961 att blodprov skulle tagas å svaranden (blodundersökning beträffande
modern och barnet hade skett i tidigare faderskapsmål).

1 en till rådhusrätten den 19 juni 1962 inkommen skrift meddelade kärandeombudet
— under upplysning att han den 21 augusti 1961 tillställt sva1
anden blankett for blodprovstagnmg jämte begäran om blodprovstagnmgens
ordnande — att enligt vad ombudet erfarit från SRL blodprov från
svaranden ej inkommit. Kärandeombudet begärde därför vitesföreläggande
mot svaranden. Såvitt akten och dagboksbladet utvisar föranledde detta
yrkande icke nagon rådhusrättens åtgärd.

i I?,ei\°/1lll1i 1962 begärde svarandeombudet i brev till svaranden att denne
till rådhusrätKn blodprov; avskrift av brevet överlämnades för kännedom

Den 16 augusti 1962 inkom till rådhusrätten bevis att blodprov tagits a
stranden .Nar målet kommit sa langt hade alltså omkring ett år förflutit
från beslutet om blodundersökning. UL1T

b) Ytterligare forekom därefter i samma mål följande. I en till rådlius|f®dfen
3 sePtember 1962 inkommen skrivelse meddelade SRL, att blodproven
från modern och barnet ej voro tillfyllest, varför nya blodprov från

ÄSSttSa?*samma dag *** teie,o-,s‘"tai w" *«-

Den 19 december 1962 inkom från SRL besked att blodproven ej inkä”ndeombeudettta
fÖranledde blott ett telefonsamtal från rådhusrätten till

Den 15 mars 1963 meddelade kärandeombudet att modern-käranden
trots pnstotmngär ej latit taga blodprov, varför kärandeombudet föreslog
vResforelaggande mot sm egen huvudman. ö

Med anledning därav utfärdade rådhusrätten den 18 mars 1963 före -

läggande för modern att vid vite av 200 kronor inom 14 dagar efter delfåen det

inkomma med bevis att blodprov tagit^ Föreläggandet efter koSÄSÄ

jagande av fråga om utdömande

fri" SRL att blodprov» ej in navärdamannena

forSor§ d^VviieXSggandet av den 2 augusti genom
dtEfter8ÄbS11964 av kärandeombudet gjord förfrågan till SRL upp -ÄÄÄÄS5r.

5ÄS ÄSÄ1. utöver det dröjsmä,
om ett år som angivits under a). december 1964, upptogs över

''''"r sunutj.! Rådhusrätten beslutade vid förberedelse den It mars 1982

Ä“ÄÄ.«,

randen ej takommit. Detta föranledde ett telefonsamtal från radhusratten

enahanda meddelande från SRL. Rldhusrät hunnit

flytta till ®“lT""^randeombudets bostadsräkning att döma konbvaianden
• ■ 14 au tj 19(53 taga blodprov i Köpenhamn

SsarswassÄsWc-M:

svntes vara kärandeombudets förtjänst. „ . ,

T °08/l!)C>2 Rådhusrätten beslutade vid förberede se < 1962 omblodumlersökning A modem, barnet och svaranden.

Därefter förekom intet i målet förrän den (j augusti 1963 då från STD
inkom meddelande att blodprov från modern och barnet ej insänts Detta

budet^6 S“mma ‘ Ctt ,elefonsamlal frän rådhusrätten till kärandeom den''l°5

jSuirikm4liirdter SRL den 21 *"*"« M“<* »''''gjordes

. ^el!an, ,jesjutet om blodundersökning och blodprovstagningens avslutande
hade salunda förflutit o ver nio -månader. h

Rådhusrätten har i avgivet yttrande anfört, att dröjsmålet med blod

provstagningen a modern och barnet i detta mål kan ha'' berott på att bar

net, som var fou den 29 augusti 1962, icke haft tillräeUig utveekiingsgrad

; l tK T »n,s»Hes föreligga furst vid en ålder av 6 till 9 månader

— sa att blodprov kunde tagas.

omä bl°tt fogäs anmärkningen att rådhusrätten tydligen icke unf.
aIfs ga"S
ag foi^barnets vidkommande - för moderns del kunde det ju inte vara

anlednineTv SlU ,arnetl lTn f1* narmaste ett år innan rådhusrätten i
nomförande! meddelande vidtog åtgärd för blodprovstagningens ge söknmg963''

Vid hlIvudförhandling den 20 mars 1963 beslöts blodunder Den

4 oktober 1963 meddelade kärandeombudet att blodprov från svaanden.
W. eJ inkommit till SRL, varför vitesföreläggande för W begärdes

Ste inomTJåvS11^ TddeladeS f,Ö,''elil"-ande för W. att vid 200 kronors

lSuSJdeL n bGV1S ^ l),°dprOV ta^itS'' W‘ d^vs

Den 29 oktober meddelade W. att han varit sjuk, att hans läkare ej stode
iWp»vSC&frifk''Sr ak,”m «*"•« »“ W. ämnade

mP-en 22 november 1963 meddelade rätten nytt vitesföreläggande av sam196^
Reh- wdf tldlgar.e- Delgivning med W. skedde den 6 december
b °dprOV tagltS mk°m ej; fråga om utdömande av vitet upp Den

30 december 1963 yrkade kärandeombudet nytt vitesföreläaaande

februariJia964 a ^fardade rätten kallelser till huvudförhandlingen 26
tebiuaii 1964 varvid W. förelädes dels att vid vite av 200 kronor inställa sic

itTbInff611’ ls-t''ttvAd T-lte av 200 kronor vid förhandlingen förete bevis
att blodprov tagits. Ytterligare angavs i kallelsen att om W. ej inställde sio ville,

i°vCTkan mml ''"“i r“t,e" T*''? 35, kaP'' 1 § ™ komme att pröva
ÄÄfcbÄ.1" underlåtenhet hade. Delgivning med W.

Vid huvudförhandlingssammanträdet den 26 februari 1964 uteblev W
nagot bevua om blodprovstagning hade ej dä eller dSrföriman inkom mit''

»''i lé TkålllttV-é1 "i!'' ? under »ftgapande av att rätten av förbi''

seenae ej kallat VV.s ombud. Fråga om utdömande -tv vile fa-

melse att låta taga blodprov upptogs ej. Rätten meddelade vid förhamdin^’

skX^W6 JnS lf T Dy hl,lvudförhandling den 18 mars; enligt beslutet
ianuari 1964. ga i.foreIaggancle av samma innehåll som i kallelsen den 31
januari 1964. Delgivning av beslutet — som alltså innefattade vitesföre

afa|tn pSkr!denden 4 n?ars 1964 genom särskild delgivningsförsändelse
Vid huvudförhandlingen den 18 mars 1964, då W. kom tillstädes uppo-av

han att han förgäves sökt läkare i och för blodprovstagning, att han den
17 februari 1964 intagits å fångvårdsanstalten i Karlskrona för avtjänande
av frihetsstraff under tre månader samt att a anstalten fanns tillgång til!
läkare som kunde taga blodprov. Kärandeombudet yrkade vitesföreläggande
för W. Rätten inställde huvudförhandlingen och meddelade i parternas närvaro
beslut att W. vid vite av 200 kronor skulle senast den 15 april 1964
inkomma med intyg att blodprov tagits. Ytterligare skedde särskild delgivning
av föreläggandet med W. den 23 mars 1964.

Föreläggandet efterkoms icke; fråga om utdömande av vitet upptogs dock

Den 17 maj 1964 gjordes från rättens kansli till W:s ombud en telefonpåminnelse
om blodprovet.

Den 11 september 1964 inkom kärandeombudet med en skritt, van nytt
vitesföreläggande krävdes.

Den 14 september 1964 översände rådhusrätten sistnämnda skrift till svarandeombudet
för »yttrande» inom 14 dagar.

Enligt vad som sedermera upplysts har efter påpekandena vid mspektionen
vitesföreläggande meddelats och blodundersökningen avslutats,

målet avdömts. . . .

Från det ursprungliga beslutet om blodundersöknmgen hade vid mspektionstillfället
förflutit närmare ett och ett halvt år.

T 11/1963. Rådhusrätten meddelade vid förberedelse den 20 mars 1963
beslut om blodundersökning.

Den 1 november 1963 inkom från SRL meddelande att blodprov Iran
svaranden ej inkommit. Detta föranledde samma dag ett telefonsamtal från
rådhusrätten till svarandeombudet.

Den 16 januari 1964 meddelade kärandeombudet, att svaranden alltjamt
icke låtit taga blodprov, och begärde vitesföreläggande.

Den 28 januari 1964 meddelade rådhusrätten dylikt föreläggande, vilket
efterkoms av svaranden. Sedan den rättsserologiska undersökningen därefter
kunde genomföras, blev målet avdömt.

Mellan beslutet om blodundersökning och vitesföreläggandet — som medförde
omedelbart resultat — förflöt drygt 10 månader.

T 132/1963. Sedan i målet erforderliga blodprov inkommit, meddelade
SRL den 14 mars 1964 att på grund av tekniskt missöde nytt blodprov från
svaranden behövdes. Under ett halvt år föranledde detta från rådhusrättens
sida ej annat än två resultatlösa telefonsamtal till svarandens ombud i saken.
Vid inspektion stillfället hade 6 månader förflutit sedan SRIns meddelande
men då hade ännu ej meddelats nagot föreläggande med cllei utan
vite — för svaranden att låta taga nytt blodprov.

Enligt vad som sedermera upplysts har efter påpekandena vid inspektionen
vitesföreläggande meddelats och blodundersökningen avslutats, varefter
målet avdömts.

Med anledning av iakttagelserna beträffande tidsutdräkten i ifrågakomna
mål lät jag till inspektionsprotokollet anteckna följande.

1 ,TO:s äinbctsberättelse 1962 s. 141 o. f. hade framhållits lämpligheten av
att domstolarna redan i samband med förordnande om blodundersökning
meddelade vitesföreläggande till undvikande av dröjsmål som eljest kunde
befaras. De nu uppmärksammade målen visade med all önskvärd tydlighet
vart det kan leda om rät ten icke förfar på detta sätt och jämväl i övrigt

underlåter att med kraft verka för att dess beslut om blodundersökning
efterkommas. Det gav ett mycket otillfredsställande intryck att på det sätt
som här förekommit det ena målet efter det andra skulle kunna under avsevärd
tid, t. o. m. årsvis, förhalas därför att någon part tydligen tredskade
eller var oföretagsam och detta utan att rätten vidtog effektiva åtgärder.
Det måste anses vara en tjänsteplikt för den domare som ansvarade för berörda
mål att vaka över att målens handläggning icke i onödan fördröjdes.

Under hänvisning till det anförda begärde jag från rådhusrätten besked
om anledning till att effektivare åtgärder ej vidtagits för att få blodprov
tagna.

f därefter avgivet yttrande anförde rådhusrätten inledningsvis följande.

JO anför, att det måste anses vara en tjänsteplikt för den domare, som
ansvarade för berörda mål att vaka över att sådan handläggning icke i onödan
fördröjdes. Rådhusrättens ledamöter är väl medvetna härom. På grund
härav gjordes i början av 1964 en allmän inventering av då ännu icke avgjorda
tvistemål, däribland de här berörda faderskapsmålen. I de fall, där
n ^ att svaranden tredskat med tagande av blodprov, an sags

böra till övervägande upptagas, å ena sidan, det offentliga intresset
att fa faderskapet klarlagt genom en blodundersökning och, å andra sidan,
saväl det allmänna som enskilda intresset att få målen avgjorda inom rimlig

Beträffande frågan om användande av vitesföreläggande anförde rådhusrätten
följande. Rådhusrätten medgav, att rätten i stor utsträckning underlåtit
att giva dylika förelägganden. Rådhusrätten hade ansett att vitesföreläggande
kunde underlåtas, då det saknades anledning antaga annat än att
parterna positivt skulle medverka till tagande av blodprov. En allmän bakgrund
härtill vore att faderskap till barn utom äktenskap oftast fastställdes
genom utomrättsligt förfarande, att vid sådant utomrättsligt förfarande
blodundersökning förekom i omkring en tiondedel av fallen, varvid eftersom
tvångsmedel ej fanns i dylikt förfarande undersökningen tillkom genom frivillig
överenskommelse samt att rådhusrätten antagit att de motiv, som vid
utomrättsligt förfarande föranledde parterna att utan större svårigheter
underkasta sig blodundersökning, även skulle gälla i rättegångarna._Råd husrätten

åberopade vidare, att interimistiska beslut om underhållsbidrag
'' inge anses utgöra eu stark ekonomisk press på svaranden att snabbt medverka
till att blodundersökning bleve genomförd och att sålunda bleve definitivt
klarlagt huruvida han definitivt vore bidragsskvldig. I den mån förtärandet
droge ut på tiden kunde summan av de interimistiska bidrag, svaranden
bleve skyldig att utgiva, uppgå till avsevärda belopp, betydligt
högre än ett normalt vite. — En särskild anledning att i vissa fall underlåta
vitesföreläggande vore följande. Då Kalmar var en hamnstad vore svarandena
i faderskapsmålen icke sällan sjömän. Det hade förekommit att en sådan
svarande vid målets handläggning meddelat, att han inom kort skulle
avresa med någon båt och kunde vara borta länge. Svårigheter kunde före -

ligga för en sådan part att hinna bli mottagen hos läkare för blodprovstagning.
I dylikt fall hade rådhusrätten försökt att genom direkt kontakt med
läkare ordna så att blodprov kunnat tagas omedelbart. Då effektiva åtgärder
på angivet sätt finge anses vidtagna, hade i sådant fall vitesföreläggan e
ej meddelats. Ytterligare åberopade dock rådhusrätten i denna del att rätten
med anledning av påpekandena vid inspektionen beslutat, att i fortsättningen
alltid vitesföreläggande skulle tillgripas i faderskapsmal, dar
det uppenbarligen ej saknade betydelse.

Beträffande handläggningen och bevakningen av mål av ifragakommet
slag har rådhusrätten lämnat — utöver uppgifter om vilka som deltagit vid
de skilda förhandlingssammanträdena — följande allmänna upplysningar.

Uppgiften att leda förhandlingen vid första inställelsen i dessa mål ankom
a civilrådmannen (Hellroth t.o.m. 1963 och därefter Ost ihn) Om huvudförhandling
därvid icke kom till stånd, vilket ar fallet med samtliga har be
rörda mål? återgick målet till borgmästarens kansli för att dar forvaras.
Fanns det anledning till ytterligare sammantrade för förberedelse ledd
civilrådmannen detta. Från det beslut om blodundersoknmg meddelats till
dess vederbörande blodundersökning slutförts har borgmästaren fortlopan
haft ansvaret för berörda måls bevakning. , , ,

Det fortlöpande ansvaret för här berörda mals sammanhangande bevakning
från det beslut om blodundersökning meddelats till dess vederbörande
blodundersökning slutförts bär alltsa hafts av Malmqmst sa lange han innehade
borgmästarämbetet, och därefter under 1964 a\ Helhoth.

Det är en viktig uppgift för domstolarna att vaka över att pa dem ankommande
mål och ärenden handläggas och bringas till avgörande utan
onödiga dröjsmål; i all synnerhet gäller detta indispositiva mai. I den man
tredska, förhalningstaktik eller enbart oföretagsamhet hos parter kommer
till synes eller är att räkna med som möjlig, åligger det domstolen vidtaga
anstalter så att dylika förhållanden ej fördröja målen. Ett verksamt påtryckningsmedel
för att åstadkomma sådant processuellt handlande som
aligger part är föreläggande av vite i enlighet med bestämmelserna därom i
RB och vissa andra författningar, bl. a. 1958 års ifrågakomna lag om blodundersökning.

Klart är att där lagstiftningen ger rätten eu viss valfrihet i fråga om utnyttjande
av vitesföreläggande i process, denna möjlighet ingalunda alltid
behöver eller bör utnyttjas. För vitesföreläggande kan tala att det i rattegången
är av vikt att det handlande som åligger parten verkligen kommer
till stånd och att detta sker inom rimlig tid. Vidare äro vitesförelägganden
regelmässigt motiverade på områden, där allmän erfarenhet visar att man
har att räkna med en viss motsträvighet hos parter i allmänhet att vidtaga
på dem ankommande åtgärd.

När det gäller tagande av blodprov efter rättens förordnande i laderskapsmål
föreligga regelmässigt dessa motiv för vitesföreläggande. Det ar

alltså viktigt att dessa mål ej förhalas och man har därtill erfarenhetsmässigt
anledning räkna med att motsträvighet, särskilt hos svarandeparten,
ar tämligen vanlig. Dessa förhållanden göra att enligt min mening vitesföreläggande
vid förordnande om blodundersökning i regel bör meddelas, dock
att självfallet det i särskilda fall kan vara klart opåkallat, såsom i det i rådhusrättens
yttrande nämnda fallet att rätten själv ordnar så att en part.
som står i begrepp att resa utrikes, omgående får inställa sig hos en av rätten
vidtalad läkare för blodprovstagning.

Beträffande rådhusrättens argumentering mot vitesföreläggande vill jag
anföra följande. Det åberopade förhållandet att i utomrättsligt förfarande
blodprov på frivillighetens grund äro vanliga, tillåter uppenbarligen icke
nagon som helst slutsats om att man skulle ha att räkna med en samarbetsvillig
inställning även hos den kategori, som utgöres av parterna i rättegång
i faderskapsmål. Beträffande den sistnämnda kategorien gäller ju så gott
som undantagslöst just att utomrättsligt förfarande försökts men misslyckats
och därvid oftast utan att frivilligt blodprov kommit till stånd. Att rådhusrättens
berörda resonemang är ohållbart tycker jag också borde ha framgått
av de erfarenheter rådhusrätten själv måste ha gjort i praktiken. Jag
vill här erinra om att de sju mål, som nu kommit i fråga, framtogs genom
en stickprovsmässig kontroll och alltså inte genom någon fullständig inventering
av rådhusrättens faderskapsmål.

Rådhusrättens vidare anförda synpunkter, att besluten om interimistisk
underhållsskyldighet skulle verka som ekonomisk press på svaranden att
medverka till ett snabbt avslutande av rättegången, kan äga viss riktighet,
dar svaranden verkligen — redan före blodundersökningen och utan vetskap
om hur denna kommer att utfalla — räknar med att vinna målet. Att berörda
beslut i praktiken skulle generellt verka som effektiva påtryckningsmedel
för svaranden att snabbt låta taga blodprov är dock högst tvivelaktigt.
Erfarenheten, inte minst i rådhusrättens egna här aktuella mål, har i allt
fall ej givit något belägg härför och under alla förhållanden motiverar icke
de interimistiska besluten att man skulle avstå från det verkligt effektiva
medel, som lagstiftaren anvisat, nämligen vitesföreläggandet.

Enligt min mening tala sålunda starka skäl för att — om’ej speciell anledning
till motsatsen föreligger i särskilt fall — förordnande om blodundersoknmg
redan från början bör förenas med vitesföreläggande. Enligt
nuvarande lagstiftning är sådant förfarande dock ej obligatoriskt. Det kan
därför ej stämplas som felaktigt om en domstol anser sig först vilja giva
möjlighet åt parterna — jag inbegriper däri i den följande framställningen
också modern aven om hon ej har partsställning, liksom ock annan av målet
berörd man än svaranden — att efterkomma föreläggande att taga blodprov.

Alen om domstolen sålunda avstår från att utnyttja vitesföreläggande
redan i samband med sitt ursprungliga beslut om blodundersökning, kvar -

står ändå med oförminskad styrka domstolens plikt att tillse att onodiga
dröjsmål ej förekomma, i all synnerhet inte i statusmål. Därvid bor i forsta
hand uppställas kravet att i beslut om blodundersökning angivas tidsfrister
inom vilka parterna skola ha fullgjort sina åligganden; parterna maste ju fa
klara besked om vad de ha att rätta sig efter. Vidare måste domstolen ovillkorligen
hålla kontroll över att parterna inte otillborligen dröjer med att
fullgöra det handlande som ålagts dem och därmed förhalar måleri Sa snart
dylikt förhalande kommer till synes, har domstolen såsom ansvarig för processledningen
skyldighet att med kraft ingripa, varvid anvandandet av
vitesinstitutet är det självfallna och också av lagstiftaren anvisade medlet.

I enlighet med det anförda måste rådhusrättens utformning av de inledande
besluten om blodundersöknings verkställande anses ha vant otillfredsställande
i och med att för parternas handlande ej brukat faststallas
några maximifrister. Vad angår den rätten åliggande kontrol en over att
målen ej förhalas kunna de framkomna omständigheterna mte uppfattas
annorlunda än att den kontroll, som förekommit, i verkligheten fatt utövas
av SRL och partsombuden. Och när från dessa kommit meddelanden om att
blodprov ej insänts ha redan lång tid förflutit utan att vederbörande mai

förts ett steg närmare sitt avgörande.

Vad slutligen angår frågan huruvida rådhusrätten, såsom ulegat den, med
kraft ingripit mot parter som underlåtit att taga föreskrivna blodprov, anser
jag de i det föregående intagna referaten kunna tala for sig sjalva.

\tt rådhusrätten i anslutning till de vid inspektionen hösten 1964 gjorda
påpekandena övergivit sin dittills tillämpade praxis i nu berörda hanseenden,
anser jag böra räknas rådhusrättens ledamöter till godo vid min bedömning
(punkt 7) om vad som förevarit kan lamnas utan beivran.

2. Underlåtenhet att pröva frågor om utdömande av vite nar vitesföreläggande
ef efterkommits.

Av de förut intagna referaten av faderskapsmål, som vid eller i anslutning
till inspektionen granskades, framgår att rådhusrätten — trots sm obenägenhet
att använda vitesföreläggande — vid nagra tillfallen dock tillgripit
vitesförelägganden. Emellertid framgår likaledes av dessa referat att
man flerfaldiga gånger underlåtit att till prövning upptaga fråga om utdömande
av försuttet vite (flera gånger bade i 1 9Ö/19G1 och i 1 4/1963).

Vid inspektionstillfället upptogs denna fråga med Ilellroth som därvid
förklarade att utdömande av viten i faderskapsmål ej torde ha förekommit I

I inspektionsprotokollet anmärktes särskilt de tillfallen da fråga om
vites utdömande syntes ha bort upptagas elmru så ej skett (jfr referaten i

det föregående). ,

Rådhusrätten anförde i sitt yttrande i denna del följande.

■ d?obai ocksa 1 lorevarande sammanhang påtalat, att rådhusrätten varit
S !l,r!!ie |a |; r °m? förelagda viten. I denna del vill rådhusrätten
framhalla följande. Erfarenheterna visar, att det ofta föreligger ett flertal
orsaker till att intyg om blodundersökning icke kommit domstolen tillhanda
inom föreskriven tid Exempel finns på att svaranden icke blivit mottagen
a\ den läkare som han sokt. I andra fall har det hänt, att vederbörande
läkare tagit blodprov men förklarat, att tiden icke tillät att utfärda något
intyg harom. I något tall har den, som begärt att få blodprov taget, saknat
ekonomiska resurser att betala härför. Då tiden enligt föreläggandet gått
ut utan att intyg från läkare eller annan handling inkommit till rätten utvisande
målets lage, har vederbörande domare då för säkerhets skull vänT^g”n
!ld me( ?tl. opptaga till handläggning frågan om vitets utdömande
Detta har visat sig vara en lycklig utväg med hänsyn till att rätten i
detta sammanhang icke erhållit annat besked än i form av att protokoll
over rattsserologisk undersökning inkommit till rätten. Med hänsyn till de
erfarenheter radhusratten sålunda vunnit, har rådhusrätten ansett det vara
ertoi derligt att mnan fragan om vitets utdömande upptages till handlaggmng
— bereda vederbörande tillfälle att till rätten inkomma med yttrande
rörande anledningen till att föreläggandet icke efterkommits.

Vitesförelägganden få ej vara ett tomt hot. Om ett vitesföreläggande åsidosattes,
skall till provning upptagas frågan huruvida vitet skall utdömas
eller ej. Om därvid ej förekommer anledning att parten haft laga förfall för
sm underlåtenhet (RB 32: 6) eller annat särskilt skäl mot utdömande av vi rm

J i ,, 8 tie

skall utdömande ske. Med anledning av att rådhusrätten som orsak till
sin »återhållsamhet» att utdöma viten åberopat förhållanden, som ej innebar
annat an att rådhusrätten tydligen nästan alltid räknar med som tänkbart
att laga forfall för parten kan ha förelegat, vill jag framhålla följande.
Har parten haft laga förfall är man i forsta hand berättigad att påräkna att
lian sjalv giver det tillkänna. Föreskriften i 32 kap. 6 § KB bygger på eu
sac an tankegang och förutsätter, att om parten försummat att anmäla
ett föreliggande laga förfall och dylikt ej heller eljest framstår såsom i viss
grad sannolikt, parten får finna sig i omaket att anföra besvär över beslut
"tetf "tdömande och i överinstans åberopa och styrka det laga förfallet
(jfr Garde Nya KB s. 440). Även om sålunda 32 kap. 6 § KB ej kräver att
partens yttrande inhämtas, föreligger det icke något laga hinder att före

/ nVn''T °m Utdömandet bereda Parten tillfälle att yttra sig

(j r Ekelöf, Rättegång I andra uppl. s. 183); i vissa särskilda situationer kan
det t. o. in. anses lämpligt att uppskjuta frågan om utdömandet för att fa
klarhet i om laga förfall förelegat. Rådhusrättens uppfattning om lämpligheten
att inhamta försumlig parts yttrande, när fråga uppkommer om utdömande
av viten i blodundersökningsfallen, har jag därför i och för sig ingen
an edning att kritisera, dock att jag därvid frågar mig varför rådhusrätten
icke latit denna uppfattning komma till synes genom åtgärder i de här ak -

tuella målen. Målens handläggning ger mig fastmer anledning att med skarpa
understryka att det förhållandet, att rådhusrätten tydligen vaknar med
att laga förfall nästan alltid är tänkbart, alls icke berättigat radhusratten
att — såsom skett — helt och hållet underlåta att upptaga frågan om utdömande
av vite till prövning. Sådan prövning skall ske, och den skall ske
utan dröjsmål när behov av partens prestation i rättegången kvarstar och
följaktligen nytt och i regel högre vite snarast bör förelaggas parten, sa a

prestationen framtvingas. . ^ t-i

Mot bakgrunden av det sagda må beträffande 1 4/1963 tramhallas fo -

iande För svarandeparten kan möjligen — ehuru hans egna uppgifter ty
på motsatsen - ha förelegat laga förfall för underlåten blodprovstagnmg
under de tre månader han var intagen på fängvardsanstalt, och kanske också
när det gäller hans uppgivna sjukdomsperiod. Att under Övriga langvariga
perioder det skulle ha varit omöjligt för svaranden att finna en läkare,
som var villig att taga blodprov, kan ju inte rimligen tagas pa allvar.
Vad an"år T 95/1961 förelåg vid tre skilda tillfallen anledning att upptaga
frågan om utdömande av viten mot käranden, men detta har underlåtits
utan att, såvitt framkommit, något enda sakskäl harfor kunnat aberopas.

3. Beträffande vissa felaktiga förelägganden och onödiga lmvudforhandlingssammanträden
i faderskapsmal.

Med anledning av vissa förelägganden i två av de ovan refererade maler,
lät jag till inspektionsprotokollet anteckna följande.

T T 4/1963 hade rätten utsatt målet till huvudförhandling (både till den
26 februari och sedermera till den 18 mars 1964) trots att — eller kanske
därför att — beslutad blodundersöknmg ej kommit till stand till foljd av
svarandens förhållande i saken. Rätten hade därvid i kallelsen a svaranden
angivit att vid underlåtenhet att förete bevis att blodprov tagits detta förande
kunde komma att enligt 35 kap 4 § RB äga verkan som bevis.

Beträffande dylikt förfarande är att säga följande. 9™pa ind^r’
vu d fö rh an dlingen företedde angivet bevis, skulle ju i allt fall sjaha uncie
sökningen icke ha hunnit fullbordas, och huvudforhandlmgssaminantradet
skulle följaktligen då ej tjänat något förnuftigt andamal. Om a andra sidan
/ti huvudtörhLdlmgen ksade sig att blodprov e, ,ag;t5 syntes ,ncm„g™
med kallelsen närmast vara att — sasom en sorts pafoljd — ratten var
beredd att avgöra målet i befintligt skick utan blodundersokning

I ett i T 39/1962 utfärdat föreläggande, van svarande alades att inkom
ma med bevis att blodprov tagits, angavs uttryckligen «att om sadant bevis
ej inkom, målet komme att företagas till avgörande i befintligt skick. JO
önskade rådhusrättens synpunkter på frågan om förfaringssätt av nu angiven
art ansågs förenligt med den officialprövnmg som av lagstiftaren förmatts
i mål av berörd art (jfr NJA II 1958 s. 215). Om ratten lunmt blodundersökning
vara ett bevismedel som var erforderligt l inalet syntes det.
i varje fall efter 1958 års blodundersökmngslag, vara diskutabelt om ratten
kunde eller borde frånfalla sin ursprungliga bedömning enbart dartor att
eu part var obenägen att medverka.

I rådhusrättens yttrande anfördes härom följande.

rSHhSwättHng a''" Vad, J° jålurda yt,trat vil1 rådhusrätten framhålla, att
adhusratten pa grund av den kännedom rådhusrätten ägde om svaranden
Å 1 V196''^) hade anledning rakna med att svaranden icke skulle ställa sig
föreläggandet till efterrättelse. Syftet med föreläggandet var främst att
hangenom soka paverka svaranden att taga blodprov. Däremot var det
"1.en;11,1fen’ att kallelsen automatiskt skulle verka som en sorts påföljd
.. att latten, om det visade sig, att blodprov ej tagits, var beredd att avgora
malet i befintligt skick utan blodundersökning. Detta torde klart framga
av föreläggandets formulering i jämförelse med den formulering föreag
g an de t erhållit i det av JO jämväl uppmärksammade målet T 39/1962
I sistnämnda mai hade uttryckligen angivits att, om bevis om tagande av
malet komme att företagas till avgörande i befintligt
/ 7detta hd] torde man kunna tala om föreläggandet som ett slags
pafoljd. I malet T 4/1963 skulle däremot, såsom framgår av föreläggandets
formulering, fragan om verkan av att svaranden underlåtit att taga blodprov
provas vid huvudförhandling. Rådhusrätten, sammansatt av tre ledaalltsa
taga ställning till spörsmålet, huruvida det i kallelsen
an0n i.a förfarandet kunde tillgripas. Rådhusrätten i här nämnd sammansättning
kom fram till att ett dylikt förfaringssätt, såsom JO framhåller
icke ar förenligt med den officiella prövning, som av lagstiftaren förutsatts
T R.adhfUSI;ätten1 torde heller icke i något faderskapsmål,
^tag^Ä1Ä.n8Sf<>rfimlnde m''et,S'' "PPgivit kra™1 P* Wodunder Nämnas

bör därjämte att rådhusrätten i sitt yttrande — när det angavs
vilka överväganden som rätten i början av 1964 gjorde beträffande eventuella
åtgärder i mål, där det var uppenbart att svaranden tredskat med
tagande av blodprov — uppgav att rätten icke »kunde bortse från de möjligheter
att ernå ett avgörande som RB 35: 4 och 44: 6 erbjuder».

Enligt den tidigare gällande blodundersökningslagen av år 1949 kunde
beslut om blodundersökning meddelas allenast efter yrkande av part. Beogenhet
for ratten att meddela vitesföreläggande mot den, som avsågs med
, utad undersökning, förelåg också enligt den lagstiftningen. I Walins
-ommentar till FB uttalades dock i anslutning till möjligheten att utnyttja
tvångsmedel att skal kunde anföras för att i viss utsträckning låta det bli
groende av parterna med vilken kraft utredningen borde bedrivas (s 485-j r aven s. 482 överst). Om den part, som själv begärt blodundersökning, ej
*ta kle sig til förfogande for blodprovstagning, kunde då ifrågakomma att
ratten provade målet utan att dylik undersökning skett.

Genom 1958 års blodundersökningslag infördes emellertid den ändringen
att blodundersöknmg kunde beslutas — förutom då part så yrkade - även
nar ratten fann det erforderligt. Under förarbetena (jfr NJA IT 1958 s. 213
o ) betonades bl. a att rätten borde ansvara för utredningens fullständighet.
Om blodundersöknmg anses vara av värde för att rätten skall komma
till ett såvitt möjligt materiellt riktigt resultat, lär rätten alltså numera ej

äga avstå från undersökningen och detta ej ens om den part, som närmast
bör ha intresse av undersökningen, tredskas.

Mot bakgrunden av det nu sagda synes det ej böra ifrågakomma att rätten
såsom någon sorts påföljd förehåller part — naturligen da svarandeparten
— att målet kommer att företagas till avgörande i befintligt skick om
parten ej låter taga blodprov; tillgången till vitesföreläggande som sanktionsmedel
gör f. ö. att behov av annat tvångsmedel ej lär föreligga.

I T 39/1962 har, såsom rådhusrätten också vidgått, hot om målets avgörande
i befintligt skick använts som någon sorts sanktionsmedel, vilket
såsom framgått ej varit berättigat. Beträffande T 4/1963 kan jag, trots rådhusrättens
förklaring, ej finna annat än att i allt väsentligt detsamma
varit förhållandet. Från rättens synpunkt hade man, såvitt kan bedömas
av rådhusrättens yttrande, underlåtit att före föreläggandets utfärdande
göra klart för sig om målets avgörande i befintligt skick lagligen kunde förekomma.
Redan framhållandet av möjligheten att dylikt avgörande kunde
ifrågakomma måste därför för parten framstå såsom ett hot om någon
sorts påföljd, vilken kunde drabba honom om han ej efterkom föreläggandet.
Laga grund för dylika förelägganden kan ej anses föreligga.

Ytterligare vill jag i anslutning till sist sagda framhalla att rätten innan
den utsätter en huvudförhandling måste göra klart för sig om huvudförhandlingssammanträdet
kan fylla något förnuftigt syfte. I förevarande fall
hade rådhusrätten vid målets utsättande att räkna med att vid berörda två
huvudförhandlingssammanträden (den 26 februari och den 18 mars 1964)
endera av två situationer kunde komma att föreligga. Antingen företedde
svaranden bevis att blodprov tagits, men då hade ju ändå själva blodundersökningen
omöjligen kunnat vara fullbordad vid huvudförhandhngstillfället,
varför målets företagande till huvudförhandling skulle ha varit uteslutet.
Eller oek kunde situationen ha varit den att bevis om blodprovstagning
ej företeddes. Att huvudförhandling i sistnämnt fall icke lagligen kunde
hållas hade man inom rådhusrätten icke gjort klart för sig före målets utsättande
till huvudförhandlingen den 26 februari 1984. Frågeställningen
var dock enligt rådhusrättens yttrande uppmärksammad men man tänkte
sig att ingå på prövning av spörsmålet först vid huvudförhandlingen. Det
är emellertid med tanke på parterna och rättegångskostnaderna ett orimligt
förfaringssätt att, såsom här skedde, börja med att sätta ut målet till
huvudförhandling i tanke att först vid huvudförhandlingssammanträdet
ledamöterna skola överlägga om huruvida laga förutsättningar över huvud
föreligga för huvudförhandlingens hållande. Förfarandet framstår cj i bättre
ljus genom att all eventuell tanke på att hålla verklig huvudförhandling
den 26 februari 1964 var omöjlig att realisera redan på den grunden att rätten
försummat att kalla svarandeombudet. — Men om nu rådhusrätten
verkligen, såsom yttrandet synes ge vid handen, ansåg att den måste halla
ett formligt domstolssammanträde för att tre ledamöter skulle överlägga i

frågan om huvudförhandling lagligen skulle kunna hållas trots avsaknad
av blodundersökning, sa hade man ju tillfälle till dylik överläggning vid
sammanträdet den 26 februari 1964. Då var ju rätten fulltalig och hade
därtill att taga ställning till huruvida och i så fall med vilken lydelse ny
kallelse å svaranden skulle utfärdas genom protokollsbeslut. Av rätten beslutades
då en kallelse till huvudförhandling den 18 mars 1964 med samma
föreläggande som den för det första huvudförhandlingssammanträdet utfärdade
kallelsen å svaranden innehållit. Varför rätten ej i det sammanhanget
kunde göra sådan prövning, som omförmäles i rådhusrättens hit avgivna
yttrande, är svårförståeligt. Nu blev ju följden att även den huvudförhandling
som utsattes till den 18 mars 1964 var ändamålslös.

Under hänvisning till det anförda måste jag fastslå, att rådhusrätten
åsamkat parterna kostnader och besvär genom utsättande av två helt meningslösa
huvudförhandlingssammanträden.

_ -''f- Tidsutdräkt och andra förhållanden i visst brottmål (det s. 1c. pennalismmålet).

Vid inspektionstillfället den 15 september 1964 uppmärksammades att i
brottmålet B 177/1963 stämning ännu ej utfärdats. Då det förutsattes att
akten behövdes för handläggning av målet hos rådhusrätten, infordrades
icke akten till JO-expeditionen för granskning utan anteckningar i inspektionsprotokollet
gjordes blott om följande data.

B177/1963. Den 18 april 1963 inkommo stämningsansökningar mot tio
ynglingar (sjömansskoleelever) angående misshandel och rättsstridigt tvång.
Un ligt. anteckningar i akten syntes vissa efterforskningar rörande de tilltalades
vistelseorter ha gjorts per telefon bl. a. den 16 maj och den 3 oktober
1963, varvid konstaterades att flertalet av de tilltalade tjänstgjorde på
fartyg i utländsk trafik. I övrigt hade några åtgärder icke vidtagits i målet.

Jag lät till protokollet anteckna följande.

JO beslöt inhämta rådhusrättens yttrande angående anledningen till att
nagra åtgärder icke vidtagits för att fa malet avgjort. Därvid torde upplysmng
även lämnas rörande frågan huruvida enligt rådhusrättens mening
hinder törelag mot målets. företagande till huvudförhandling beträffande
dem av de tilltalade, som vistades i Sverige eller som eljest utan större omgång
kunde anträffas för delgivning.

Remiss skedde till rådhusrätten.

Under remisstiden upptog Hellroth överläggningar med chefsåklagaren
Sauter och länsåklagaren Wiberg. Dessa överläggningar resulterade i att
Sauter till RÅ avlät en skrivelse av följande innehåll.

Genom stämningsansökan i april 1963 väcktes åtal vid rådhusrätten i
Kalmar mot 10 st. sjömansskoleelever i Kalmar för misshandel och i vissa
tall rättsstridigt tvång. De flesta av dessa var påmönstrade fartyg i utrikes
iart och kunde ej anträffas. Framlidne borgmästare Yngve Malmquist om -

talade vid något tillfälle att huvudförhandling i målet borde företagas mot
samtliga misstänkta på en gång, varför rådhusrätten ej amnade utfarda
kallelse i målet förrän det fanns utsikt att fa alla delgivna. Enligt vad ja»
erfarit på rådhusrättens kansli är ännu ingen av de misstänkta delgiven
någon kallelse. Nuvarande borgmästaren Sune Hellroth upplyser att han
genom rektor vid sjömansskolan erfarit att av de misstänkta endast Karl H.
och möjligen ytterligare ännu en finns i riket. De andra ar fortfarande pamönstrade
fartyg i utrikes fart och man vet ej nar de ar att forvanta hem.
Hellroth ifrågasätter om man ej med hansyn till att lang tid forflutit från
det brotten begicks, till brottens art och till att nämnde Karl H. såvitt man
vet nu är mycket skötsam samt det ej är känt att nagon av de andra pojkarna,
som eventuellt finns i riket missköter sig borde kunna nedlagga
åtalet med stöd av 20 kap. 7 § punkt 3 RB. I anledning harav far jag till
riksåklagarämbetets bedömande överlamna den av borgmästaren vackta
frågan.

Sedan RÅ inhämtat besked att ingen av de misstänkta delgivits stämning
i målet, meddelade han den 15 februari 1965 beslut av följande innehåll.

Genom att de misstänkta icke erhållit del av åtal för brotten har fragan
om ansvar för misshandelsbrotten förfallit under tiden augusti oktober

1 ^Såvitt av handlingarna framgår föreligger icke någon annan angivelse till
åtal än den som återfinnes på sid. 7 i förundersöknmgsprotokollet. Denna
upptager icke annat brott än misshandel. Rattsstndigt tvång fick emellertid
ej åtalas av allmän åklagare utan atalsangiyelse (15 kap. 24 § strafflagen;
jfr 7 § brottsbalkens promulgationslag). Åtalen for rattsstndiöt

tvång synes av denna anledning böra nedläggas o .. - ,

På grund av det anförda föranleder ärendet icke nagon ämbetets atgard
i det avseende som upptagits i Sauters skrivelse.

Rådhusrättens yttrande rörande det aktuella målet inkom hit den 11
februari 1965. I yttrandet åberopades till en början att efterforskningar
rörande de tilltalades vistelseorter verkställts och intensifierats i början av
1964. Det hänvisades till en artikel i Dagens Nyheter av den 9 maj 1964,
där det skildrades det arbete som nedlades på att lokalisera de tilltalade
och de fartyg de mönstrat på. I yttrandet anfördes vidare följande.

JO frågar, huruvida hinder föreligger mot målets företagande till huvudförhandling
beträffande dem av de tilltalade som vistas i Sverige el er som
eljest utan större omgång kunde anträffas för delgivning Av de tilltalade
har en vistats i Sverige. Alla Övriga har tagit anställning till sjöss Nagra av
dem har väl seglat i sådana farvatten och besökt Sverige a sadana tidei,
att do skulle kunna ha delgivits .stämning. Flertalet har dock befunnit sig
å så avlägsna orter, att delgivning bedömts som utsiktslös Vid bedömande
av frågan, huruvida i detta läge huvudförhandling kunde företagas mot
någon eller några av de tilltalade, har rådhusrätten tagit hansyn till 45 kap.
3 | RB Enligt nämnda lagrum skall, da atal väckts mot flera tor att ha
t a

särskild handläggning vara lämpligare. Vid bedömandet av fragan, huru -

vida särskild handläggning kunde vara lämpligare, har rådhusrätten särskilt
fast avseende vid att enligt rådhusrättens mening risk förelåg att målet icke
skulle bil uttömmande behandlat, om icke, förutom målsäganden, flertalet
,C „lf,lade vore Personligen närvarande vid huvudförhandlingen (RB
46: 4) Rådhusrätten har därför funnit det olämpligt att företaga någon del
av malet till särskild handläggning. Därest ett sådant förfarande inleddes
skuhe resultatet kunna bil att målet ej kunde företagas till slutlig handläggmng
(RB 46:2 punkt 6). Den 11 januari 1965 har rådhusrätten överlagt
med lansaklagaren och chefsåklagaren angående detta mål. De har därvid
uttalat, att de helt ansluter sig till den uppfattning beträffande handläggningen
av detta mai, som här ovan redovisats. I anslutning till denna överläggning
har chefsåklagaren skrivit till Rå och hemställt om omprövning
av atalet jämlikt 20 kap. 7 § punkt 3 RB. b

Samtidigt med det nu återgivna yttrandet överlämnades akten till JOexpeditionen.
Angående dess innehåll må — utöver vad som upptagits i det
föregående — antecknas följande.

Stämningsansökningen, som var undertecknad av extra åklagaren Karin
hdhall, riktade sig mot Karl H., som var något över 18 år, tre ynglingar
som voro ooetydhgt under 18 år samt tre sjuttonåringar och tre sextonarmgar.
Som målsägande upptogs tjugoårige K. Samtliga hade under hösten
19oz vant elever vid sjömansskolan i Kalmar. Gärningarna, som i stämmngsansokmngen
sammanfattande rubricerades såsom misshandel och
rattsstndigt tvång med åberopande av 14 kap. 13 § respektive 15 kap. 22 §
SL, voro oegångna under tiden den 4 augusti—den 6 oktober 1962. Stämningsansökningen
kan i sammandrag återges sålunda:

A) Sex av de tilltalade hade vid ett tillfälle i slutet av augusti 1962,
dels misshandlat K. på dennes rum i sjömansskolan genom att tilldela''
honom knytnävsslag, dels med våld eller hot om ytterligare våld mot
K:s vilja, tvingat honom med sig till stadsparken i Kalmar, där de
fortfarande mot hans vilja, övat våld mot honom syftande åt att kasta
honom i vattnet. I stadsparken hade en av de tilltalade ytterligare
misshandlat K. genom att tilldela honom ett knytnävsslag på munnen
med påföljd, att en av K:s tänder slogs ut.

B) Två av de tilltalade hade vid ett tillfälle den 3 eller den 4 oktober
misshandlat K. med knytnävsslag, som träffat på kroppen och i
huvudet. Av slagen föll K. omkull.

C) Samma tihtalade hade vid något tillfälle under hösten genom

våld eller hot om våld mot K:s vilja tvingat honom utstå, att de
tryckte ned hans huvud i en toalettstol och att de spolade vatten på
huvudet. *

D) Fyia av de tilltalade hade vid ett tillfälle i början av september
1962 sjömansskolan trängt sig in i K:s rum och med våld och hot
om våld emot Iv:s vilja tvingat honom att utstå, att de gnedo in hans
manslem med skokräm.

E) Två av de tilltalade hade omkring den 3 oktober i segelsömmarverkstaden
pa sjömansskolan misshandlat Iv. genom att upprepade
gånger sticka honom med en segelsömmarnål i armen.

i de tillträde hade den 4 augusti på sjömansskolan miss handhat

K genom att tilldela honom ett flertal knytnävsslag bl. a med
toijd, att K:s näsa sprang i blod.

G) En av de tilltalade hade vid ett tillfälle under hosten i sjomansskolans
segelsömmarverkstad misshandlat K. genom att sticka honom

mwl en^sege ^ tjj]ta]acfe hade den 3 oktober 1962 misshandlat K. genom
att ge honom ett knytnävsslag, som traffat over K:s högra oga
och ett flertal knytnävsslag, som träffat på Kroppen. .

I) En av de tilltalade hade vid ett tillfälle i mitten av augusti misshandlat
K. genom att ge honom ett hart knytnävsslag pa munnen,
vilket haft till följd att en av K:s tänder lossnade.

J) En av de tilltalade hade den 6 oktober misshandlat K., som
fastbunden vid en mattstång, genom att ge honom 15—:2° slag med
mattpiska. Av slagen hade uppstått smarta och omhet

Det angavs att brotten anmälts av malsaganden och att de tilltalade er

^Föreskriven åtalsprövning beträffande dem som voro under 18 ar hade

verkställts av statsåklagare. . o-öllrlp

Den 30 maj 1963 inkom ytterligare en stammngsansokan, som eallde

Karl H. och avsåg snatteri. Brottet var erkänt.

Bland förundersökningshandlingarna ingingo följande skriftliga angiv -ser från målsäganden K. I en den 6 oktober 1962 dagtecknad skrift förklarade
sio- K. till laga åtal angiva sju av de sedermera atalade foi att de
vid skilda° tillfällen misshandlat honom så att han erhal it vissa angun.
skador. I en den 18 oktober 1962 dagtecknad skrift förklarade sig K. til
laga åtal för misshandel och rättsstndigt tvang vilja anmala Karl H. o

y 11*3förundemsök^dngTprotfikollet hade vidare antecknats vad K. muntligen
»anmälde» när han första gången inställde sig pa polisstationen. Därvid
uppgav han att »förutom misshandeln som skett flera gängen i
samma kamrater vid ett par tillfällen utsatt honom för andra Övergrepp.
I sistnämnda hänseende åberopade han tva av de tre fall dar — a\ stam
ningsansökningens gärningsbeskrivmngar att doma (åtalspunkterna A och
j)j''— åklagaren funnit olaga tvång vara for handen.

Granskningen av akten ävensom RÅ:s beslut gav anledning till en ytterligare
remiss till rådhusrätten, varvid frågor i flera hänseenden framställdes.

I en av Hellroth upprättad promemoria gavs i anledning av de stallda
frågorna svar av följande innebörd. Beträffande spörsmålet om det un ersökts
huruvida angivelse beträffande olaga tvång skett kunde Hellroth ej
o-e upplysning beträffande sin företrädares åtgärder. Sedan Hellroth den
1 januari 1964 övertog ansvaret för målet hade han fatt uppfattningen att

erforderlig angivelse förelegat. . , „,,

Vad angick mina frågor varför stämning — som ju ej behövde mnehalla
kallelse till huvudförhandling - ej utfärdats och huruvida preskriptionsrisken
beträffande misshandelsbrotten ägnats uppmärksamhet aniorde
Hellroth följande.

Vad den första frågan beträffar får jag hänvisa till den vid denna tidpunkt
inom rådhusrätten rådande praxis, att stamning icke utfärdades, da
icke (lagen för huvudförhandling samtidigt kunde fixeras. Sasom radhusratten
anfört i sitt i ett annat inspektionsärende avgivna yttrande har denna

praxis numera andrats. Vad den andra frågan beträffar kan jag givetvis icke
uttala mig om hur framlidne borgmästare Malmquist bedömt denna fråmt.
Vad mig sjalv angår har jag, då jag övertog målet, betraktat det rättsstri(
f anget sasom huvudbrott. Jag torde därvid icke ha uppmärksammat
att i den man misshandeln vore att bedöma enligt 14 kap. 13 § SL preskriptionstiden
var kortare än för rättsstridigt tvång.

Med anledning av att jag vid remissen även upptog vissa frågor om befogenheten
av Hellroths åtgärd att hos åklagaren väcka fråga om åtalets nedläggande
anförde Hellroth följande.

Då jag i början av året (tydligen 1965) åter tog upp här ifrågavarande
mai till behandling, var det i uttrycklig avsikt att först och främst utfärda
stamning a Karl IL, vilken jag visste fanns i Sverige och vilken alltså utan
svangheter kunde delges stämning i målet. Samtidigt undersökte jag möjligheterna
att delge stamning med någon eller några av de andra tilltalade.
Härvid erinrar jag mig att jag — utöver förut gjorda konstateranden —
uppmarksammat att i en av målsägande den 18 oktober 1962 dagtecknad
atalsanmälan mot vissa kamrater upptogs såväl misshandel som rättsstridigt
tvång. I a grund härav ansåg jag, att såvitt angår Karl H. något rättegangshmder
ej förelag. Huruvida jag i detta sammanhang uppmärksammat,
att i den forsta anmälan, som dagteeknats den 6 oktober 1962 och som riktas
mot sju av kamraterna endast upptagits misshandel, kan jag nu icke
erinra mig. Vad angår spörsmålet om preskription tedde sig fortfarande för
det rättsstridiga tvånget såsom huvudbrottet. Jag uppmärksammade
darior icke att i den mån misshandeln var att bedöma enligt 14 kap. 13 §
bL, vilket lagrum åberopats av åklagaren, brottet var preskriberat. Jag erinfal''
e!!).e e!’!ld om eidigt 30 kap. 3 § RB rätten ej är bunden av yrkande
• lr j aiK C . °Hets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum. Då ja"
vid denna, tidpunkt studerade målet, uppmärksammade jag däremot, att
ett av Karl H. den 13 oktober 1962 begånget snatteribrott preskriberats.
Anledningen härtill torde vara att jag tidigare koncentrerat hela min uppmärksamhet
pa de i huvudstämningen upptagna brotten och att det därvid
förbigått mig, att preskriptionstiden för snatteri var kortare.

. Da DS 1 början av 1965 återupptog behandlingen av målet i första hand
i sylte att uttarda stamning å Karl IL, ansåg jag, att det kunde komma i
traga att forordna offentlig försvarare för honom samt verkställa personundersökning.
Sasom förberedelse härtill ansåg jag mig — utöver vad förundersoknmgsprotokollet
innehöll — böra inhämta vissa upplvsningar dels
angaende Karl H. och dels angående den allmänna bakgrunden till målet.

J or detta ändamål hade jag den 9 januari i år överläggningar per telefon
med lansaklagare Wiberg, chefsåklagare Sauter och rektor Hammarlund
i4et framkom i det sammanhanget att sjömansnämnden i Kalmar-Oskarshamns
sjomanshusdistrikt den 4 december 1962 utfärdat påmönstringsförbud
tor Karl H Av anteckningarna från samtalet med Hammarlund framgar,
att Karl H:s medverkan i pennahsmaffären torde ha varit avgörande
tor pamonstrmgsförbudet.

Av de av mig inhämtade upplysningarna hade sålunda framkommit, att
Mr, i i anledning av sm medverkan i pennahsmaffären redan straffats av
patoljd. la grund harav ansag jag mig icke kunna undgå att taga i betraktande,
att radhusratten efter en huvudförhandling kunde komma fram till
att, såvitt angick Karl H., pafoljd för brottet jämlikt 33 kap. 4 § tredje

stvrket BrB ei vore erforderlig. Jag vågar icke uttala mig om — utan att
närmare ha stJderat frågan - huruvida påföljdseftergift kan
i ett fall som detta. Jag måste emellertid rakna med att Karl H.s försvarare
vid en huvudförhandling yrkade på påföljdseftergift och att nämnden i sa
fall allvarligt skulle överväga en sådan lösning. Om emellertid domstol
beslutar eftergift av påföljd, kan det stundom mnebara ett uttalande fnm

domstolens sida, att åtal icke borde ha väckts (NJA II 196- -

denna bakgrund ansåg jag det naturligt att taga upp1 fragJn ^kt med
åklagaren och samtidigt erinra om de i anslutning till

genomförda ändringarna i BB, varigenom RÅ enligt 20 kap. 7 b punkt 3
kunde besluta att icke tala å brottet För ovngt vill jag''
hang ifrågasätta, huruvida icke en domstobortförande daicst han teoretiskt
räknar med att 33 kap. 4 § tredje stycket BrB kan komma att til ann
pas men förutsättningarna härför mte ar till fullo klarlagda, ager att enligt
45 kap. 11 § RB förelägga åklagaren att fullständiga förundersökningen

dCVad beträffar de Övriga tilltalade så ansåg jag, att med hänsyn till vikten
av att principen om att likhet inför lagen uppratthalles om fragan om atalet
mot Karl H( skulle omprövas, så borde jämväl atalen mot de Övriga tilltalade
bliva föremål för omprövning. Jag faste harvidlag särskild vikt v
att det här är fråga om unga lagöverträdare. Departementschefen har framhållit
att frågan om åtal rörande denna kategori brottslingar ej bor vara
eu intern åklagarangelägenhet. »Det frivilliga och av forfattmngsforeskrifter
obunda samråd, som på flera håll i landet uppstått o^ utvecklats a
otvivelaktigt ägnat att minska de spanmngar emellan olika iatts- och
socialvårdande organ, som understundom kommit till uttryck.» (Se forsta
HwutskoRets iutlåtande nr 3 år 1964. sid. 105.1 Pa grundval av bland annat
detta och liknande uttalanden av departementschefen har jag ansett mig
vara befogad att samråda med åklagaren i atalsfragor, eftersom det gällde
unga lagöverträdare.

I Hellroths slutliga yttrande framhöll han, såsom fornt nämnts, att han
vid tillträdet av borgmästartjänsten den 1 januari 1964 såg sig nödsakad
att göra en angelägenhetsgradering av de uppgifter han maste agna sig åt.
I det sammanhanget anförde han rörande här aktuellt mål följande.

Vid urval av de arbetsuppgifter, som fordrade ofördröjhg behandling och
de arbetsuppgifter, som kunde ansta, bedömde jag darior laget sa att pa de
i de i tidiSre vttnxnden angivna skälen behandlingen av penna ismmalet
kunde anstå. Såsom framgår av den förut åberopade tidningsartikeln hade
därvid preskriptionsfrågan uppmärksammats. Min utgångspunkt var därvid
såsom jagtidigare framhållit, att huvudbrottet var rattsstndigt tvång,
att förutsättningar för åtal i detta hänseende förelåg och att salum a fragan
om ansvar iör dessa brott skulle komma att förfalla för* under tiden
augusti—oktober 1907. Såsom jämväl fångar av den ilragavarande tidnings
intervjun skulle efterforskningarna betrattande möjligheterna att del„iva
stämning med de tilltalade med kraft fortsattas. Min forhoppning \.
Titt dessa efterforskningar sa småningom skulle leda till resultat och att mei
hjälp av eu offentlig försvarare eu huvudlorhandlmg . malct skulle kom u
komma till stånd. Såsom eu yttersta gräns raknade jag da.vid med de 1.11-j a la des inträde i vämpliktsåldem. Såsom framgar av handlingarna ar tyu
av de tilltalade födda 1947. De Övriga, med undantag för Karl II., som ms -

tädes i Sverige, arfodda 194 o och 1946. För samtliga skulle sålunda inträclet
i vamphktsaldem ha infallit inom den av mig förutsatta preskriptionstiden.
Jag utgick från att de tilltalade vid denna tidpunkt — alltså inträdet
i varnphktsaldern — under alla förhållanden skulle ha återvänt till Sverige
och att da kvarstående delgivningssvårigheter skulle ha övervunnits.

Sedan det ifrågakomna målet telefonledes diskuterats mellan företrädare
for JO-expeditionen och för RÄ-ämbetet sommaren 1965, ingav RÅ-ämbetet
hit en av målsäganden K. den 30 juli 1965 skriftligen gjord återkallelse
av de anmälningar som han gjort den 6 och den 18 oktober 1962. Å ömse
håll konstaterades i det sammanhanget att dylik återkallelse, sedan åtal
väckts, i och för sig ej hade formell betydelse (20: 12 andra punkten och
45: 1 andra stycket RB).

I inspektionsprotokollet och i ett av mina i maj 1965 meddelade beslut
rörande radhusratten påtalade jag olägenheterna av vid rådhusrätten tillämpad
praxis att dröja med stämnings utfärdande till dess huvudförhandlingsdag
kunde fastställas (jfr 1964 års ämbetsberättelse s. 193 o. f.). Påpekandet
föranledde rådhusrätten att ändra berörda praxis.

Att stämningar ej utfärdades i det nu aktuella målet snarast efter åtalets
väckande i april 1963 låg alltså i linje med rådhusrättens numera övergivna
praxis. Utöver ett konstaterande att flera tilltalade i målet ej fyllt
aderton år och att alltså 6 § i den då gällande 1946 års lag med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig var tillämplig anser jag mig
ej böra ingå på målets behandling under 1963.

När Hellroth med ingången av 1964 övertog ansvaret för målets handläggning,
vill jag icke ifrågasätta att svårigheter kunnat föreligga för honom
att, jämte andra arbetsuppgifter, ägna det här aktuella målet mera ingående
studier. Med hänsyn till flertalet tilltalades ålder borde dock målet — på
grund av nyssnämnda bestämmelse i 1946 års lag — ha givits förtur.

Att Hellroth vid sin granskning i början av 1964 kom till uppfattningen
att giltig angivelse beträffande olaga tvång förelåg finner jag fullt försvaret''.
För min del är jag t. o. m. benägen att anse denna bedömning såsom
riktig. I sammanhanget bör erinras om 20 kap. 4 § andra stycket RB.

Hellroths underlåtenhet att, så snart han tagit del av målet, utfärda
stamningar och söka få dessa delgivna, måste — oavsett att han följde dittdls
vid rådhusrätten tillämpad praxis — föranleda en anmärkning. Handläggningens
ofördröjliga igångsättande var motiverat redan av förut nämnd
bestämmelse i 1946 års lag. Risken för preskription av misshandelsbrotten
var ytterligare en anledning till skyndsamma åtgärder, men denna risk blev
såsom Hellroth vidgått, förbisedd. Detsamma gällde Karl H:s snatteribrott
for vilket preskriptionstiden utgick den 13 oktober 1964.

Utöver den anmärkningen som innefattas i det förut sagda rörande

underlåtenheten att utfärda stämningar, vill jag framhålla att — oavsett
rådhusrättens tidigare strävan att kunna kalla till huvudförhandling redan
i stämningen — det varit en ohållbar målsättning att huvudförhandling
skulle hållas gemensamt beträffande samtliga eller åtminstone flertalet tilltalade.
Visserligen skall icke förnekas att en dylik målsättning korresponderar
med huvudregeln i 45 kap. 3 § RB och också skulle giva bästa möjliga
utredning. Men ett dylikt resonemang kan inte drivas hur långt som helst
och får inte inkräkta på principen att brottmål, i synnerhet mot ungdomar,
skola prövas skyndsamt. Önskemålet att huvudförhandlingen skall hållas
under de mest idealiska förhållandena, får inte fasthållas till den grad att
man kommer till det absurda resultatet att huvudförhandling skjuts på en
helt obestämd framtid eller t.o.m. aldrig kommer till stånd. Man maste
ju se till realiteterna. Svårigheterna att i förevarande mål samla de över
världshaven skingrade tilltalade till ett gemensamt huvudförhandlingssammanträde
voro uppenbara. Under sådana förhållanden — och med beaktande
av att samtliga gärningar voro erkända och därtill fråga var om ett
mål mot ungdomar — anser jag att någon tvekan icke bort råda om att
målen mot skilda tilltalade skolat särskiljas och beträffande envar — eller,
där så kunde ske, beträffande ett par åt gången — upptagas till huvudförhandling
så snart vederbörande tilltalad kunde nås med delgivning.

Som helhetsomdöme vill jag uttala, att jag finner det högst otillfredsställande
att de svåra pennalismföreteelser som enligt åtalet förekommit icke
snabbt bragts till slutlig domstolprövning i de delar där så kunnat ske. Den
djupa olust målets behandling väcker föranleds av två från varandra helt
fristående synpunkter, nämligen dels av att det allmänna intresset av
pennalismens bekämpande icke tillgodosetts, dels av att de tilltalade år efter
år behövt avvakta vilken påföljd deras ungdomsförsyndelser kunde komma
att medföra för dem.

Vad angår Hellroths åtgärd att hos åklagaren i målet samt länsåklagaren
väcka fråga om åtalets nedläggande med stöd av 20 kap. 7 § 3 RB vdl jag
anföra följande.

Av den ackusatoriska principen, som är en av grundvalarna för den gällande
brottmål sprocessen, följer att åklagaren skall ha en fristående och
självständig ställning gentemot domstolen. De närmare synpunkter på
detta förhållande som utvecklats av Heuman i Brottets beivrande (s. 128
o.f.) kan jag helt ansluta mig till.

Bedömningen om åtal skall väckas — eller vidhallas är en uppgift som
ankommer på åklagare. Enligt min mening står det i klar strid med RB:s
principer om domstolarna skulle taga del i övervägandena vilka brott som
böra eller icke böra dragas under deras prövning. En helt annan sak är att
ej ter det att åtal vid väckts, domstolen har skyldighet att kontrollera att
formella förutsättningar för åtalet föreligga (20: 3, 34: 1 och 45: 8 RB) och
att avhjälpa eventuella brister i förundersökningen (4:>: 11 13 RB).

j, — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

Om det av Hellroth citerade uttalandet av justitieministern ses i sitt rätta
sammanhang (se NJA II 1964 s. 171 oi.), torde vara uppenbart att det
sam rad mellan olika myndigheter, som därvid åsyftades, omöjligen kan
avse att domstolarna skulle blanda sig i eller eljest ge råd beträffande åtalsfrågor
av ifrågakommen art, I sammanhanget är att beakta ej endast vikten
av åklagarväsendets självständighet i förhållande till domstolarna. Minst
lika viktigt är att förtroendet för domstolarnas opartiskhet skulle totalt
undergrävas, om domstolarna började ge ena partssidan rekommendationer
att icke väcka eller ännu värre — att väcka viss talan.

I enlighet med det anförda anser jag det felaktigt av Hellroth att taga
mitiarty till åtalets nedläggande. Jag är — med hänsyn till en fråga som jag
ställt till Hellroth under utredningens gång — angelägen framhålla att det
enligt min mening icke finnes grund för antagande att Hellroths berörda
initiativ skulle vara föranlett av en upptäckt att huvuddelen av de med
åtalet avsedda brotten preskriberats.

5. Tillämpning av 5: 17 SL och 12 § BrP

Av handlingarna i ett i anledning av inspektionen granskat brottmål
framgick följande.

Allmän åklagare väckte i oktober 1959 åtal mot Ö. dels för grovt egenmäktigt
förfarande vid tre tillfällen (samtliga avseende tillgrepp av cyklar),
dels for trafikrättsliga förseelser, samtliga av den beskaffenhet att endast
böter ingingo i tillämpliga straffskalor. Stämning delgavs den 19 november
1959 och samtidigt kallades Ö. till huvudförhandling. Han uteblev dock
(f. ö. utan att vite därför utdömdes) och ett ytterligare försök att få till
stånd huvudförhandling under slutet av 1959 misslyckades. Under de följande
åren hade Ö. tjänst till sjöss, ehuru med vissa avbrott, varierande
mellan några veckors och några månaders längd. Under 1960 synes nå mai
delgivningsförsök ej ha vidtagits från rådhusrättens sida.

Under 1961 gjordes dock nya försök att delgiva kallelse och man lyckades
tva gånger. Ena gången måste dock huvudförhandlingen inställas på grund
av att Ö. blev sjuk. Andra gången, som avsåg huvudförhandling den 27
oktober 1961, uteblev Ö. Vid detta sammanträde utdömdes det Ö. i kallelsen
förelagda vitet. Hösten 1961 noterades på en lapp i akten att polisen i
Ljungbyholm (Ö:s hemort) skulle meddela när Ö., som då var till sjöss,
återkom till Ljungbyholm.

Härefter hände intet i målet förrän den 9 oktober 1963 då rådhusrätten
forordnade att Ö. skulle hämtas till rätten. Hämtning kunde dock ej genomioras
da O. åter mönstrat på ett fartyg. På hindersbeviset, som utfärdats av
pohsen i Ljungbyholm, gjordes vid rådhusrätten en anteckning om att polisen
i nämnda ort lovat att underrätta när Ö. återkom hem.

Den 14 september 1964 — dagen före min inspektion — utfärdades en ny
kallelse men denna kunde ej delgivas.

Slutligen lyckades dock ett delgivningsförsök den 23 februari 1965, varvid
också verkställdes av rätten beslutad hämtning, så att huvudförhandling
kom till stånd den 24 i samma månad.

I dom samma dag dömde rådhusrätten (Hellroth jämte nämnd) O. för
samtliga de med åtalet avsedda gärningarna till sextio dagsböter. Beträffande
cykeltillgreppen konstaterade rådhusrätten att de numera voro »att
bedöma såsom egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 8 § första stycket BrB,
som stadgade lindrigare straff än 20 kap. 6 § första1 stycket». På grund
härav ansågs att, jämlikt 5 § andra stycket BrP, BrB skulle tillämpas på de

berörda gärningarna, .

I rådhusrättens yttrande har till förklaring av tidsutdräkten i malet
åberopats svårigheterna att kunna nå Ö. med delgivning eftersom Ö. varit
till sjöss under så långa perioder. Det framhölls vidare att rådhusrätten med
jämna mellanrum bevakat ärendet per telefon.

Under hela år 1960 var rådhusrätten, såvitt handlingarna ntvisa, icke
aktiv för att få målet utsatt till huvudförhandling. Detta var olyckligt
eftersom Ö. efter april detta år icke var till sjöss utan fullgjorde militärtjänst
i Eksjö, och alltså utan svårigheter kunnat delgivas kallelse och vid
behov ha hämtats.

När Ö. uteblev från huvudförhandlingen den 27 oktober 1961, till vilken
han kallats, innebar detta att — i den bemärkelse som avsågs i det då gällande
stadgandet i 5 kap. 17 § SL — det mot Ö. inledda förfarandet avbröts
(jfr SOU 1953: 17 s. 150 högra spalten, Strahl m. fl., Om påföljder s. 81 och
Strömberg, Åtalspreskription s. 223). Från den dagen skulle därför enligt
5 kap. 17 § SL räknas ny preskriptionstid. För att preskription ej skulle inträda
måste inom den nya preskriptionstiden vidtagas åtgärd av sådan beskaffenhet
att ett verkligt fullföljande av förfarandet skedde och »avbrott»
sålunda ej längre var för handen. Enligt min mening kan man — när ett
avbrott en gång inträtt — inte anse enbart det den 9 oktober 1963 beslutade
hämtningsförsöket, vilket ju ej lyckades och ej kom till den tilltalades kännedom,
såsom ett fullföljande av det avbrutna förfarandet, liksom ej heller
det misslyckade delgivningsförsöket hösten 1964 (jfr Strömberg a.a. s. 231).
Först den 23 februari 1965, när ny kallelse delgavs, anser jag att man kan
anse avbrottet ha upphört, d. v. s. efter ett förlopp av drygt 3 år.

När rådhusrätten hade att pröva målet, hade visserligen BrB trätt i kraft
och dess preskriptionsbestämmelser i 35 kapitlet innehåller ingen motsvarighet
till 5 kap. 17 § SL (jfr NJA II 1962 s. 564 och 567). Emellertid gäller
enligt 12 § BrP att för brott, som begåtts före den 1 januari 1965, domstol

_ även om hinder ej möter till följd av vad i 35 kap. BrB sägs ej ma

åd om a påföljd om straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning
efter lag som gällde då brottet begicks. Vid sistnämnda bedömning skall

1 Kurs. här.

100

beaktas både straff skalorna och preskriptionsreglerna i den äldre lagen
(NJA II 1964 s. 128).

När det gäller de trafikrättsliga förseelserna, som voro i fråga i det
aktuella målet, var och är för dessa ej stadgat svårare straff än böter.
-Preskriptionstiden för dessa förseelser var alltså två år enligt 5 kap. 14 §
SL. Enligt min mening blev alltså dessa förseelser preskriberade genom det
förut berörda avbrottet, något som rådhusrätten på grund av 12 § BrP
bort beakta vid målets avgörande.

Vad angår cykeltillgreppen är att märka att rådhusrätten i och för bedömning
enligt 5 § andra stycket BrP i sina domskäl gjort en jämförelse
mellan straffskalorna i 20 kap. 6 § första stycket SL och 8 kap. 8 § första
stycket BrB. Eftersom en dylik jämförelse skall ske blott mellan lagrum
som i och for sig anses täcka aktuell gärning, måste domskälen i berörda
del anses utformade som om rådhusrätten funnit att från SL:s synpunkt
gärningarna voro hänförliga till 20 kap. 6 § första stycket och ej — såsom
åklagaren hävdat — till stadgandets andra stycke. Men 20 kap. 6 § första
stycket SL stadgade blott böter eller fängelse, vilket enligt 5 kap. 14 § SL
medförde en preskriptionstid av två år. Även cykeltillgreppen skulle i så fall
ha blivit preskriberade genom avbrottet.

Emellertid finner jag troligt att fråga blott varit om ett formuleringsfel i
domskalen, och att rådhusrätten ej avsett att taga avstånd från åklagarens
synpunkt på tillämpligt lagrum i SL. Cykel tillgreppen — som i två fall
följdes av att Ö. kastade cyklarna i en å — voro ju närmast typfall på sådana
gärningar som avsågos i 20 kap. 6 § andra stycket SL. Vid en sådan
bedömning skulle med hänsyn till straffskalan i sistnämnda lagrum preskription
ej ha inträtt enligt SL, och 12 § BrP alltså ej ha varit tillämplig
beträffande cykeltillgreppen. — Med hänsyn till att konstruktionen av
brott, som innebär tillgrepp av fordon, utformats annorlunda i BrB (8: 7
och 8) än i SL, anser jag det inte onaturligt att rådhusrätten från BrB:s
synpunkt funnit gärningarna hänförliga till 8 kap. 8 § första stycket. Sammanfattningsvis
anser jag således att i domskälen jämförelsen av straffskalor
bort avse straffskalorna i 20 kap. 6 § andra stycket SL och 8 kap. 8 §
forsta stycket BrB. Mot rådhusrättens slutsats i nu aktuell del har jag
däremot ingen invändning.

Avslutningsvis vill jag framhålla att 5 kap. 17 § SL är ett mycket svårtolkat
stadgande och att olika meningar kunna råda om dess innebörd. Att
jag för min del anser att beslutet om hämtningsförsök den 9 oktober 1963
icke hävde avbrottet i förfarandet, innebär inte att en motsatt åsikt — enligt
vilken alltså nämnda beslut skulle anses preskriptionsavbrytande_är

oförsvarlig. Med hänsyn härtill och med beaktande även av att de trafikrättsliga
förseelserna inte kunna antagas ha haft någon nämnvärd betydelse
för straffmätningen i det aktuella fallet, finner jag det ej motiverat att vidtaga
någon åtgärd i saken.

101

6. Öviiga iakttagelser beträffande vissa brottmål.1

Beträffande målet B 16/1963 antecknades i inspektionsprotokollet bl. a.
följande.

Genom stämningsansökan den 10 januari 1963 väckte stadsfiskalen Sauter
åtal mot byggmästaren Aaro M. för rattfylleri begånget den 30 augusti
1962; analys av ett blodprov som tagits omkring tre timmar efter körningen
utvisade en alkoholkoncentration av minst 1.96 promille. Som muntlig bevisning
åberopade åklagaren vittnesförhör med den polisman, som gripit
Aaro. Dennes körkort hade efter beslut av Sauter omhändertagits den lo
oktober 1962 och översänts till länsstyrelsen i Kalmar län. Rådhusrätten
utsatte målet till huvudförhandling den 18 mars 1963 Aaro delgavs kallelse
att vid vite av 100 kronor inställa sig personligen. Man uteblev dock iran
huvudförhandlingen och rådhusrätten utdömde vitet. V id huvudtörhandlingssammanträdet
antecknades i protokollet att åklagaren »ifrågasatte» om
icke lämpligen målet borde överflyttas till annan domstol, då Aaro hade
hemort i Lännersta. Rådhusrätten uttalade att den senare skulle besluta
hur med målet skulle förfaras. Av dagboksbladet framgick att i 311m 1963
akten i målet överlämnats till Sauter för eventuell överflyttning av malet
till Södra Roslags domsaga och återkommit till rådhusrätten den 12 maj
1964. Sistnämnda dag hade enligt anteckning å dagboksbladet Sauter anmodats
att göra viss efterforskning beträffande Aaros vistelseort. Den 28 31111
1964 inkom från Sauter en skrivelse av följande innehåll.

»Efterforskningar hos vederbörande myndigheter på hans (Aaros) angivna
adress har givit vid handen att han ej längre vistas där och att det e3

är känt om han vidare uppehåller sig i riket. o

Efter företagen omprövning av bevisningen — han påträffades sovande 1
sin parkerade bil och kunde endast uppgiva att han ''någon halvtimme tidigare’
fört bilen till platsen — har jag funnit att rattfylleriet e3 tillfredsställande
kan styrkas, varför åtalet nedlägges.»

Rådhusrätten meddelade samma dag beslut att malet avskrevs. Av oagboksbladet
att döma skedde icke några expeditioner efter beslutets meddelctnde 1

Det antecknades att å JO-expeditionen konstaterats att Aaro M. (det
här med »M» betecknade efternamnet är efter svenska förhallanden ovanligt)
är upptagen i Stockholmsdelen av 1964 års rikstelefonkatalog sasom
boende å Å.-vägen 11 i Lännersta (adressuppgiften i målet avsag samma
väg nr 6) samt att vid telefonförfrågan till hans bostad upplysts att han
bott på sin nuvarande adress oavbrutet sedan närmare tva år.

Remiss skedde till åklagarmyndigheten och länsstyrelsen. Ärendena rörande
dem ha tidigare avgjorts.

Remiss skedde vidare till rådhusrätten, varvid gjordes bl. a. följande frågor
och påpekanden.

Då enligt 19 kap. 7 § RB det ankom på rätten att besluta om överflyttning
av mål, undrade JO varför rätten överlämnat akten till åklagaren för
eventuell dylik åtgärd och vad som förekommit under de omkring elva iol
jandc månaderna. Vilka v oro de synnerliga skäl (jämför nyssnämnda stadgande)
som kunde tala för en överflyttning?

1 Två av målen liit ej mediasils i delin referal.

102

Enligt 20 kap. 9 § andra stycket HB har den tilltalade rätt att yrka frikannande
dom nar allmant åtal, såsom här skett, nedlägges på grund av att
otillräcklig bevisning anses föreligga. Är den tilltalade ej tillstädes vid nedaggandet
av atalet, maste han tydligen underrättas om nedläggandet om
atylan..fJ ska11 betagas namnda rätt. Under hänvisning härtill önskades
radhusrattens yttrande rörande det förhållandet att förevarande mål an Itnl

Snnra,ifiSkf1VaS "!aV att dessförinnan något försök gjorts att underratta
den tilltalade om atalets nedläggande.

JO önskade vidare besked huruvida rådhusrätten expedierat sådan underrättelse
om atalets nedläggande som enligt 80 § 2 mom. andra stycket vägtraiikkungorelsen
skall tillställas länsstyrelsen.

Rådhusrätten inkom därefter med yttrande, avfattat av rådmannen Ernberg
som omhanderhaft målets handläggning i rådhusrätten. I yttrandet
anfördes följande.

Vid huvudförhandlingssammanträdet nämnde åklagaren, att det svntes
kunna bedömas sasom tvivelaktigt, om Aaro, numera med boningsort i

^ro finn’/ni f- k.0mma att ■mS,t-älla sig 1 KaImar tiJ1 huvudförhandling.
Aaro, finne till borden vore nämligen av intensiv, utpräglat kontroversiell
sinneslaggnmg i forhallande till myndigheter och andra.

tk^irai^kaf adeJättfns ordförande möjligheten av målets
enfflSebM h”“dsr”tt Akl“§ar™ «*** “ilande av

Framställning av här avsett slag skall göras av åklagaren. I Gärdes kommentar
framhalles, att »sadan framställning bör naturligen icke göras utan

iitföra T f°KV1tfa| S1!Y’m att aklagaren vid den andra domstolen vill
utföra åtal för brottet». Den utsatta huvudförhandlingen inställdes men

flvtt mdcTil? Stafn.dp™kt a]ltsa K;kc da tagas till målets eventuella’överflyttande
till omformalda haradsratt. Äagon dag i juni 1963 överlämnades
akten efter överenskommelse, till Sauter för att denne skulle konferera med

Hhn i°målete betra«ande frågan om dennes villighet att utföra

talan i malet Det var en sadan eventuell åtgärd, som föranledde avfattningen
av rådhusrättens beslut den 18 mars 1963. Den 12 maj 1964 åter vSTiH

“t aV tf‘ Stad/fi-Ska!Cn Yn^’e Johansson, därviddenne upp3
ste att, enligt yad han erfarit, Aaros vistelseort icke kunnat utrönas och

att denne uppgivits befinna sig i Finland. Samma dag återställdes akten till
Johansson, som anmodades verkställa efterforskning om Aaros dåvarande
vistelseort. Den 28 pih 1964 återställde Sauter akten med skrivelse av innehall,
som av JO angivits. Av samtal därvid framgick, att Aaro med all

vmkänd^ATed11^" Sven£?r och numera levde i Finland, å plats, som icke
var kand Med hansyn härtill framstod det som ogörligt att underrätta
Aaro om atalets nedläggande. ö RU

Sauter nämnde vid tillfället, att det var polisen, som hade att underrätta

wÄyrre Sea ,°nYSakenS avskriyande- 1 sammanhanget förbisågs från rådhusrättens
sida divergensen mellan andra och tredje stycket i SO § 2 mom
vagt raf lkkungorelsen, varför sådant besked, som avses i 80 § 2 mom. andra
stycket samma kungörelse icke blev av rådhusrätten expedierat. Den 26
januari 196o har besked, varom nu är fråga, expedierats till länsstyrelsen.

skulle åtSÄfSo ,änSst''Vre,se" besl,lt «■> »“ k«*ortet

103

Av Ernbergs yttrande framgår, att akten överlämnades till åklagaren for
att denne skulle samråda med åklagaren i Aaros hemort rörande en eventuell
överflyttning av målet. Att akten i sådant syfte överlämnades anser
iag inte föranleda någon invändning. Däremot finner jag det anmärkningsvärt
att akten icke återfordrades med det snaraste. Det avsedda samradet
mellan åklagarna kunde ju inte vara tidskrävande. Och ratten behövde
akten för att kunna snabbt fortsätta handläggningen, något som ju ratten
är ansvarig för, oavsett om handläggningen skall gälla målets överflyttande
till annan domstol eller dess utsättande till ny huvudförhandling.

När det gäller rättens sedermera framförda önskemål att åklagaren skulle
efterforska Aaros vistelseort, må först framhållas att dessa önskemal självfallet
inte behövde föranleda rätten att lämna ifrån sig akten. \ tterhgare
frågar man sig varför rätten ej själv gjorde ett delgivmngsforsok under samma
adress, där Aaro tidigare i målet kunnat delgivas genom polisen i Gustavsbergs
distrikt. Anledning saknas antaga annat än att ett dylikt delgiv ningsförsök

skulle ha lyckats. .

När nu i allt fall åtalet sedermera nedlades på grund av att bevisningen
ansågs otillräcklig, hade Aaro rätt att yrka frikännande dom. Rådhusrätten
borde ha gjort åtminstone något eget försök att nå Aaro med underrättelse

hdDet i inspektionsprotokollet påtalade felet att ej expediera avskrivningsbeslutet
av den 28 juli 1964 till länsstyrelsen har vitsordats av Ernberg.
Någon skada uppkom ej därav tack vare länsstyrelsens vaksamhet. Länsstyrelsen
hade, nämligen då dom mot Aaro dröjde, självmant upptagit korkortsfrågan
och redan den 12 november 1963 hävt beslutet om korkortets
omhändertagande, varefter körkortet återställdes till Aaro.

Beträffande ett annat mål antecknades i inspektionsprotokollet följande.

T B ‘>52/1963 väckte extra åklagaren i Kalmar Karin Edhall den 16 juli
1963 åtal mot å fångvårdsanstalten i Kalmar intagne E. för ett tillgrepp
som denne den 8 juni 1963 begått mot norrman pa ett norskt fartyg i Norge
och som åklagaren rubricerade som grov stöld. „ . ,.

E undergick vid tillfället förvaring med en minsta tid av ett ar i enlighet
med dom som meddelats den 3 december 1962. Rådhusrätten utfärdade
stämning, som delgavs E. I skrivelse den 6 augusti 1963 förklarade
sig Sauter återkalla stämningsansökningen under uppgift att han fun
sSl eftergiva åtal enligt 20 kap. 7 § RB. Rådhusrätten avskrev målet den
8 augusti 1963.

Remiss skedde till åklagarmyndigheten och ärendet har i den delen tidigare
avgjorts.

I remiss till rådhusrätten begärdes förklaring till att atalet ansetts kunna
upptagas vid svensk domstol och hänvisning skedde till 1 kap. 1 s SL (jir
även RB 20: 3 andra stycket, 34: 1 och 45: 8).

104

I avgivna yttranden har rådhusrätten vitsordat att målet upptagits i
sbnd mot nyssnämnt lagrum. Ytterligare upplystes att målet handlagts av
iramhdne borgmästaren Malmquist.

Jag finner förevarande ärende ej föranleda vidare uttalande.

7. Avslutande synpunkter

Nar det galler att bedöma om vad som upptagits i det föregående är av
eskaffenhet att från mm sida böra föranleda ytterligare åtgärd mot någon
beakta a^a ^ radhllSrattens 1111 verksamma ledamöter, är följande att

Denna bedomnmg synes mig huvudsakligen kunna begränsas till de förhallanden
som avhandlats under de sammanhängande punkterna 1—3 samt
punkten 4 och som jag ser särskilt allvarligt på.

, ^trä^nde de under 1—3 kritiserade förfarandena i faderskapsmålen är
y igt att ansvaret ar delat. I flera sammanhang har fullsutten rätt tagit
del i handläggningen och påtalad praxis har sedan lång tid varit allmänt
godtagen inom domstolen. Av de nu tjänstgörande ledamöterna får dock
Hellroth anses ha klart större del i ansvaret än Övriga, eftersom han som
civ,Iradman mtill 1964 i regel hade befattning med målen - förutom givetvis
som ledamot vid huvudförhandlingar — såsom ordförande vid förberedelsema;
flera av de kritiserade besluten meddelades vid sådana sammanhonom
^ ° ” 1964 ank°m vidare den löpande bevakningen av målen på

Beträffande det under 4 behandlade pennalismmålet bär Hellroth ansvaret
tran och med 1964.

vidare — sävitt angår påtalade förhållanden under
it ^ ,att 1särskilda, svårigheter ofta föreligger när en domare tillträder
ett nytt ämbete med nya uppgifter, och så var uppenbarligen förhållandet
aven for Hellroths del i början av 1964. Dylika svårigheter kunna dock -aven om jag mte betvivlar att Hellroths arbetsbelastning varit betydande
endast under begransad tid åberopas såsom ursäktande omständighet när
det galler arbetsuppgifter av brådskande natur. Därvid bör framhållas att
kontroll over vilka mai som - på grund av sin ålder eller lagstadgad förturskaraktar
- krava snara åtgärder ovillkorligen måste ske i ett tidigt
skede liksom självfallet också vidtagandet av sådana åtgärder som vid
dylik kontroll visa sig påkallade.

Vidare anser jag mig böra taga hänsyn till att det nu framkommit påtagliga
belägg för eu verklig vilja hos rådhusrättens ledamöter att rätta till
vad som tidigare brustit.

Vid overvagande av de sålunda anförda omständigheterna och vad som
i ovngt framkommit har jag slutligen stannat för att — med utnyttjande

105

av den befogenhet som tillkommer mig enligt 4 § instruktionen för riksdagens
ombudsmän — underlåta åtal mot Hellroth. Beträffande de nu prövade
ärendena som helhet låter jag därför bero vid de, i vissa delar allvarliga
anmärkningar som upptagits i det föregående.

3. Den i 17:15 RB upptagna befogenheten för domstol att själv
rätta fel i beslut har i arvsskatteärenden i stor utsträckning utnyttjats
även i fall, där felet består i att domstolen förbisett ett lagstadgande
eller tillämpat det oriktigt eller där domstolen förbisett
relevant faktum i processmaterialet. Åtgärd har vidtagits till förekommande
av en dylik rättstillämpning i fortsättningen.

Med början hösten 1962 anfördes härstädes klagomål från skilda hall beträffande
formerna för advokatfiskalsämbetets vid Svea hovrätt granskning
av underrätternas arvsskattebeslut. Ämbetet förestods vid denna tid och
intill den 30 juni 1965 av hovrättsassessorn Lars Lindberg såsom t. f. advokätfiskäl< Ärendena

föranledde en långdragen och omfattande skriftväxling. Medan
de voro anhängiga ändrades lagstiftningen rörande stämpelfrågorna i
betydelsefulla hänseenden. Sålunda kom den 1 januari 1965 ikraftträdandet
av den nya stämpelskatteförordningen och vissa ändringar i arvsskatteförordningen,
bl. a. avseende gransknings verksamheten. Sistnämnda verksamhet
uppdrogs enligt 64 § 1 mom. AGF i dess nya lydelse åt den myndighet
som Kungl. Maj:t bestämde. Intill den 1 juli 1965 ankom granskningen
på de tjänstemän som hade att utföra advokatfiskalsgöromålen i hovrätten,
men från och med nämnda dag blev kammarkollegiet granskningsmyndighet
(SFS 161/1965).

En av de frågor som kom under min prövning i berörda sammanhang
gällde beskattningsmyndighets befogenhet att med stöd av 17: 15 RB sjalv
rätta felaktiga arvs- och gåvoskattebeslut. I.

I. Frågans behandling i ett tidigare meddelat avgörande rörande Lindberg

I de nämnda ärendena mot Lindberg framkom att denne i skilda sammanhang
rekommenderat underrätter och länsstyrelser en vidsträckt tillämpning
av 17:15 RB för rättelser av felaktiga skattebeslut.

Vid en del granskningsanmärkningar, som Lindberg expedierat under
1962, hade sålunda bifogats en tydligen av honom upprättad »PM angående
åtgärder med anledning av granskningsanmärkningar». I denna anfördes
bl. a. att om för hög skatt felaktigt uttagits, felet kunde rättas av underrätten
med stöd av 17: 15 RB »om felet är uppenbart och beror på för årsberätteUc

liU 19GG års riksdag

j.» — Justitieombudsmannens

106

biseende och härtill kommer, att det är uppenbart vilket belopp som rätteligen
borde ha uttagits».

Bland handlingar, som sedermera — i samband med Svea hovrätts och
Lindbergs i det följande berörda yttranden — inkommo hit, ingick en av
Lindberg upprättad promemoria angående tillämpningen av 17: 15 RB i arvsoch
gåvoskatteärenden. Denna promemoria synes ha upprättats senast i
början av 1963 — den åberopades i varje fall i ett besvärsmål hos Svea hovrätt
under februari 1963 — och den synes ha distribuerats till ett flertal underrätter.
I promemorian anförde Lindberg åtskilliga skäl för en vidsträckt
tillämpning av nyssnämnda stadgande i arvs- och gåvoskatteärenden. Promemorian
refereras mer utförligt nedan under II. Llär må vara tillfyllest
att nämna att Lindberg däri till stöd för sin uppfattning åberopade ett av
Svea hovrätt den 26 juni 1952 i arvsskatteärende meddelat beslut (VI: Ö
3°) med därå den 18 juli 1952 tecknad rättelse. Omständigheterna i detta
fall voro följande. Sedan dödsboet efter den först avlidna av två makar anfört
besvär över underrättens beslut med yrkande om att vid skatteläggningen
hänsyn skulle tagas till laglott för makarnas två barn, fann hovrätten
i sitt beslut den 26 juni 1952, att vid arvsskattens beräknande av den
avlidnas andel i behållningen i boet, efter avdrag för kvarlåtenskapsskatten,
»en åttondel» skulle anses utgöra laglotten för envar av de två bröstarvingarna.
Rättelsebeslutet den 18 juli 1952 innebar att varje laglott i stället beräknades
till en fjärdedel av samma egendom.

Beträffande nämnda fall upprättade Lindberg i april 1963 ett stencilerat
referat, varvid han tillfogade en kommentar av följande innehåll.

• PeA,har U"der diskuf.sioner gjorts gällande, att sådana fel, som bestå i att
rättstillämpning, som ligger till grund för beslutet, uppenbart strider mot
lag, icke vore likartade med felräkning eller misskrivning. Med anledning
harav framhåller ämbetet, att i 1952 års hovrättsfall det i beslutet den 26
•jum 1952 forelupna felet icke alls är av typen 2X2 = 5. Endast den som
känner mnehallet i 7 kap. 1 § 1928 års arvslag kan ju veta, att hovrättens
,.ef;l''t..)ar felaktigt. Beslutet strider alltså icke mot aritmetikens lagar, men
rättstillämpningen är uppenbart stridande mot civillag.

Vid min remiss den 11 april 1963 till Svea hovrätt, som också skulle höra
Lindberg, anförde jag mot bakgrunden av då för mig kända fall bl. a. följande.

Kan 17: 15 .RB anses omfatta sådana fel som här kommit i fråga? Stämpeibesluten
i fall av här aktuell art torde — även om de skulle vara felaktiga
motsvara den materiella bedömning som rätten gjort i saken.

Lindberg åberopade i sitt med anledning därav avgivna yttrande sin mera
utförliga promemoria och rättsfallsreferatet — vilka ingåvos hit i detta
sammanhang — samt anförde vidare följande. I

I fall av här aktuell art, då uppenbart förbiseende alltid föreligger (eljest
ar ju lagrummet icke tillämpligt), torde man knappast kunna tala om någon

10?

»materiell bedömning». Sålunda lär väl icke ha förelegat nagon materiel
bedömning utan ren tankelapsus, då hovrätten i det refererade rattsfallet
beräknade barnens totala laglott till 1/8 av hela boet i stället för en fjärdedel.
Skulle en materiell bedömning, låt vara felaktig, hava gjorts, föreligger
ej något förbiseende, och då är lagrummet icke tillämpligt.

I Svea hovrätts den 29 november 1963 avgivna yttrande anfördes i denna

fråga följande.

Samtliga här ifrågasatta fel i stämpelbeslut synas bero på en felaktig materiell
bedömning, varför 17: 15 RB ej kan komma till användning. Helt
allmänt må sägas, att det torde vara ytterst få skattebeslut, dar det ar uppenbart
att fel är av sådan art att rättelse må ske jämlikt det angivna lagrummet.
Någon anledning för ämbetet att på sätt som skett i »PM ang. åtgärder
med anledning av granskningsanmärkningar» ennra om denna möjlighet
till rättelse finnes därför ej.

Sedan Lindberg därefter förklarat sig vilja inkomma med nytt yttrande
och erhållit upprepade anstånd härmed inkom han den 26 oktober 1964 med
sådant yttrande. Däri upplyste han, att dåmera i praxis i arvs- och gåvoskatteärenden
förekommit flera fall av rättelser enligt 17:15 RB, och han
företedde ett antal beslut utvisande detta. I senare kompletteringar av detta
yttrande anförde han ytterligare exempel på sådana fall. De sålunda under
hösten 1964 ingivna rättelsebesluten voro 21 till antalet, hovrättsfallet
från 1952 oräknat, och de härrörde från 13 olika beskattningsmyndigheter;
bland dessa beslut ingick ett nytt avgörande från Svea hovrätt, givet den
15 januari 1964. Övriga beslut fördelade sig i tiden sålunda: ett från december
1962, 5 från 1963 och 14 efter den 15 januari 1964.

Vid mitt avgörande av ärendena mot Lindberg den 30 juni 1965 anförde
jag beträffande det här behandlade spörsmålet följande.

Nu aktuell fråga upptogs till behandling vid en tidpunkt da har kännedom
fanns blott om tre av Lindberg gjorda rekommendationer till underrätter
att anlita rättelseförfarande enligt 17:15 RB. Mot bakgrunden a\
dem lät jag i remissen den 11 april 1963 upptaga den fråga med kommentar

därtill som förut återgivits. . . .

Såsom redan antyddes genom det därmed anförda, var jag kritiskt inställd
mot att ändring med stöd av 17: 15 IIB skulle ske i fråga om beslut
som rätt gav uttryck för vad domaren verkligen menat vid beslutets iattan -

När sedermera hit ingavs Lindbergs utförliga promemoria och referatet
av 1952 års hovrättsbeslut — som ej finns upptaget i rättsfallssamhngar
rubbade detta icke min principiella inställning beträffande rätta inneborden
av 17'' 15 RB. Lindbergs rekommendationer att detta stadgande skulle tiillämpas
för rättande av felaktiga skattebeslut framstodo dock som mer förståeliga
när det framkom att han stödde sig på 1952 ars hoyrättsfall.

Olika meningar kunna väl hysas både i fråga om berörda rattelsebeslut
inneburit eu riktig tillämpning av 17: 15 RB och — därest man anser så vara
förhållandet — i frågan vilka slutsatser man ager draga därav när det galler
andra fall av förbiseenden, som lett till felaktiga skattebeslut.

108

Redan av det nu anförda följer likväl att det icke kan komma i fråga att
gora gallande att Lindberg genom berörda rekommendationer gjort sig skvlliH
förfarande av beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom
tjänstefel. Jag finner darfor ärendet i denna del icke kunna föranleda vidare
atgard gentemot Lmdberg.

Detta beslut att avskriva det mot Lindberg anhängiggjorda ärendet i förevarande
del innebar hkval icke att jag för min del anser att rättelse i alla
de i ärendet berörda fallen laghgen kunnat ske med stöd av 17: 15 RB. Det
ar emellertid tydligt, att det vuxit fram en rättstillämpning i överensstämmelse
medI — och uppenbarligen väsentligen med stöd av — de av Lindberg
framförda argumenten och det därvid åberopade hovrättsfallet från
19o2 samt tydhgen delvis med stöd av det nya hovrättsfallet från 1964.
Vad i ärendet framkommit rörande denna rättstillämpning aktualiserar enmeni.
ng fraga om åtgärder böra vidtagas till motverkande av denna
rättstillämpning eller om initiativ bör tagas till en utsträckning av beskattmngsmyndighets
i lag angivna befogenhet att själv ändra felaktigt beslut.

Da ett ställningstagande till denna fråga påkallar vtterligare utredning
har jag beslutat att frågan skall upptagas i ett nytt, särskilt ärende. Som
en inledande atgard avser jag därvid att inhämta yttranden från bl a
hovrätterna, varvid vid remisserna komma att fogas en remisspromemoria

Tdt bgakt Sddana SynpUnkter 1 frågan vilka ia" anser böra tillmätas sär -

Vid mitt nu refererade beslut, som upptogs i skrivelse till Lindberg, bifogade
jag ett exemplar av remisspromemorian. Denna liksom beslutet i här
återgiven del lät jag också för kännedom tillställa de myndigheter, vilka
såvitt känt, tillämpat 17: 15 RB i fall av här ifrågakommen art.

II. JO-expeditionens remisspromemoria i principärendet rörande
innebörden av 17:15 RB

Av skäl, som närmare framgår av mitt under I refererade avgörande, beslöt
jag sålunda att inhämta remissyttranden för att få en allmän bild avinställningen
till frågan i vilken utsträckning 17:15 RB ansågs tillämplig,
särskilt i ärenden rörande arvs- och gåvoskatt. Remiss skedde till rikets
samtliga hovrätter, de tre största rådhusrätterna samt styrelserna för Sveriges
advokatsamfund och föreningarna Sveriges häradshövdingar och
Sveriges stadsdomare.

I den promemoria jag lät foga till remissen förklarades inledningsvis att
anledningen till remisserna var att det i avseende å 17: 15 RB på sistone
framvuxit en rättstillämpning, som jag ansåg otillfredsställande och som
aktualiserade fråga om lagstiftningsinitiativ i ämnet borde tagas.

I remisspromemorian upptogs vidare in extenso den promemoria, v-ari
Lindberg närmare utvecklat skälen för sin uppfattning att 17: 15 RB borde
kunna tillämpas i åtskilliga fall av fel i arvs- och gåvoskatteärenden.

Lindbergs promemoria återges också här — ehuru med några förkortningar
— sålunda.

109

Om beskattningsmyndighet i arvs- eller gåvoskatteärenden av förbiseende
tagit ut för lag stämpel, har sedan gammalt felet rättats helt enkelt genom
att, eventuellt efter anmärkning från ämbetet, felande belopp inbetalats
och stämplar av motsvarande värde åsatts bouppteckningen, rörlaringssättet,
som icke haft stöd i någon författning, har allmänt tillämpats
och godtagits; jfr NJA 1954 sid. 347.

Om åter underrätt av förbiseende uttagit för hög stämpel, var det tidigare
en utbredd uppfattning, att rättelse icke kunde komma till stånd annorledes
än genom besvär av den enskilda parten (jfr dock uttalande av
advokatfiskalsämbetet vid Göta hovrätt, återgivet i SOU 1939: 18 sid.
169).____En betydelsefull ändring härutinnan gjordes genom förord ningen

den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt (AGF), då i 59 § möjlighet
gavs för underrätten att förordna om återvinning. Nämnda forfattningsrum
torde nämligen kunna analogiskt tillämpas, om underrättens beslut
genom förbiseende blivit felaktigt; jfr Steneborns kompendium Beskattning
av gåva (1956) sid. 48 rad. 32 f. Full klarhet rörande underrätts befogenhet
att rätta uppenbara fel har dock icke nåtts förrän genom nya rättegångsbalkens
föreskrift i 17:15 om rättelse av beslut, vilken föreskrift enligt
11 § lagen om handläggning av domstolsärenden är tillämplig i sådana
ärenden (jfr NJA 1960 sid. 306). Föreskriften erbjuder en enkel och praktisk
utväg till rättelse i de fall, där stämpelbeläggningen är påtagligt orättmätig
och storleken av det för högt debiterade beloppet är oomtvistlig (jfr
det uttalande av advokatfiskalsämbetet vid Göta hovrätt, vartill ovan hanvisats).
I och för sig självklara begränsningar av metodens användbarhet
följa av lagtexten: den kan tillämpas endast om beslutet till följd av skrivfel,
missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet.
Tolkningen av ordet »dylikt» i detta sammanhang kan möjligen valla
svårigheter. Eftersom processens ändamal är rent praktiskt (jfr Kallenberg,
Svensk civilprocessrätt, andra upplagan, del I sid. 12 rad. 5) har ämbetet
antagit, att varje förbiseende, som ur rent praktisk synpunkt kan jämställas
med en missräkning, faller under lagrummet.

Ämbetet har därför på senare tid, då på grund vare sig av ämbetets
granskning eller av besvär framkommit, att beslut av förbiseende blivit
uppenbart oriktigt i sådana hänseenden som åt t arvlåtarens avlidne sons
underåriga barn icke tillerkänts avdrag enligt 28 § andra stycket AGF eller
att skattelott icke utlagts, där så bort ske, plägat bereda underratten ti 11-fälle att själv rätta sitt oriktiga beslut. Som regel har underrätten tagit tillfället
i akt. I dessa fall har den skattskyldige eller dödsboet förklarats berättigad
att i den ordning, som är stadgad beträffande restitution av kronoutskylder,
återfå vad som för mycket erlagts, och i ettvart av dessa fall
har länsstyrelsen icke ifrågasatt beslutets behörighet utan på ansökan genast
utanordnat vederbörligt belopp. Inom överstathallarämbetets skatteavdelning
har vid eu av ämbetet under hand gjord förfrågan uttalats, att
icke heller Ö.Ä:t kunde finna något att invända mot ett sådant förfaringssätt
utan fast hellre funne, att jämväl i gåvoskatteärenden beskattmngsmyndigheten
borde kunna jämlikt grunderna för 17: 15 BB rätta uppenbara iel.

l)et har länge varit ett — enligt ämbetets mening med fog — överklagat
förhållande, ait i stor utsträckning uppenbara fel vid stämpelbeläggning föraniett
det för den enskilde besvärliga och långsamma samt för statsverket
kostsamma förfarande, som eu rättegång i hovrätt är samt all någon enkla.
n> väg ej synts finnas. Ämbetet anser sig nu ha visat en väg bort från sa g

da missförhållande. Som uppskattningsvis minst 60 procent av de arvsskatterna],
som tidigare inströmmat till hovrätten, avsett rättelse av uppenbara
ouppsatliga fel, inses lätt betydelsen ur allmän synpunkt av att en
Jamphgare väg kan anvisas.

Då ämbetet för underrättsdomare antytt, att rättelse av uppenbar feldebitenng
kunde ske enligt 17:15 IIB, har ämbetet givetvis antagit, att
orfaringssattet icke kunde vara förenat med någon olägenhet ur allmän
synpunkt eller fara för rättsförlust för enskild sakägare. Detta är alltjämt
ämbetets antagande. — Det förhållandet, att förfaringssättet kan medföra
okacl arbetsborda för någon eller några befattningshavare vid underrätt
vilka av oaktsamhet ofta låta feldebiteringar komma sig till last, utgör
icke sådant obehag som vederbörande icke är skyldig att tåla._____

Under diskussionen extra judicium hava framförts farhågor för att tilllampmng
vid underrätt av 17: 15 RB kunde medföra risk för att exempelvis
yngre notarier utsattes för obehörig påtryckning från advokatfiskalens
sida. Om man emellertid godtager, att advokatfiskalen genom notarien informellt
avkraver den skattskyldige ytterligare stämpel och icke anser detta
medföra nagon fara ur rättssäkerhetssynpunkt (NJA 1954 sid. 347) torde
det ur namnda synpunkt vara förenat med långt mindre våda, om notarien
anses behörig att, eventuellt efter påpekande från advokatfiskalen, genom
protokollfort beslut tillerkänna skadelidande restitutionsrätt.

A\ enledes hava framförts farhagor för att tillämpning i arvsskatteärenden
ay rättelseparagrafen 17:15 RB kunde leda till att motsvarande paragraf
rörande brottmål, 30: 13 RB, komme att få en utsträckt tillämpning,
som kunde vara vådlig. Emellertid förhåller det ju sig så, att i brottmål
laget sallan ar det, att man — även om man vet att fel förekommit — kan
finna det oomtvistligt, vad som är rätt. Om detta någon gång inträffar,
torde emellertid hinder icke föreligga mot tillämpning av 30: 13 RB.

, Angå^de ett fall rörande tillämpning av 17: 15 RB i arvsskatteärende
hanvms tdi hovrattens beslut den 26 juni 1952, VI: Ö 35, med därå den 18
juh 1952 tecknad rättelse (d. v. s. det fall som nämnts under I ovan). I
detta fall, da rättelsen avsåg ett belopp understigande 1.500 kronor är det
av intresse att notera, att det är tvivelaktigt, huruvida rättelse av hovrättens
beslut kunnat komma till stånd på annan väg. Ett uppenbart förbiseende
från hovrattens sida torde nämligen icke utgöra skäl för vare sig prejudikatsdispens
eller intressedispens.

Enligt ämbetets mening finns det blott två sätt för hovrätten att — utan
att ansvarstalan föres — för de underrättsdomare, vilka vägra att rätta
små fel, med erforderlig tydlighet klargöra, att rättelsen ankommer på underrätten.
Det ena är att avvisa besvären och anvisa klagandena att söka
rättelse i underrätten. Det andra är att visa besvärsmålet åter till underrätten
med iinvisning till underrätten att själv göra erforderlig rättelse.
Om så sker i ett fall, kommer ämbetet att därom underrätta samtliga
beskattmngsmyndigheter under hovrättens domvärjo, och det torde i så
fall kunna vantas, att den av hovrätten sålunda antagna rättsgrundsatsen
leder till allmän efterrättelse. Det må slutligen anmärkas, att det sedan
gammalt är praxis, att hovrätten, om återvinning, ej besvär, anses vara det
riktiga rättsmedlet, avvisar eller ogillar besvären.

I min remisspromemoria redovisade jag därefter de till mm kännedom
komna fallen, vari med tillämpning av 17: 15 RB beslut i arvs- och gåvoskatteärenden
rättats, med en uppställning1 av följande lydelse.

1. Skattläggning av lott till testamentstagare, som enligt 3 § AU* ar
befriad från skatt.

Södra Roslags domsagas häradsrätts beslut om rättelse den 5 ,dece1?^
1962 § 463. (Anm. Besvär hade anförts, men advokatfiskalen översände
därefter akten till häradsrätten för att bereda denna tillfälle ombesorj a
rättelse.)

2. Med oriktig tillämpning av reglerna i 19 § AGF hade arvslotter felaktigt
sammanlagts med gåva.

Nedansiljans häradsrätts beslut den 5 augusti 1964, § 87 (Anm. Häradsrätten
åberopade i sitt beslut uttryckligen hovrattsavgorandet den lo januari
1964 — se 3 nedan.)

3_i. Skattläggning av lott, vars värde understeg det enligt 43 § andra

stycket respektive 28 § första stycket AGF skattepliktiga minimibeloppet.

Svea hovrätts, extra avdelning II, beslut den 15 januari 1964 i. mai Ö
112/1963; respektive Stockholms rådhusrätts, bouppteckningsavdelnmgen,
beslut den 23 januari 1964 nr 337 å rotel I.

5_6. Underlåtenhet att vid fastställande av arvsskatt enligt 28 § andra

stycket AGF avräkna för 15-årigt respektive 16-årigt barn skattefria belopp.

Norra Roslags domsagas häradsrätts beslut den 31 januan 1963> §
samt Livgedingets domsagas häradsrätts beslut den 5 oktober 1964, § 137.

7. Förbiseende att en Filadelfiaförsamlings lott bort beskattas enligt skatteklass
III och icke — såsom skedde — enligt skatteklass IV.

Norra Roslags häradsrätts beslut den 22 februari 1963, § 25.

8. Förbiseende av att skatt å testamentslott, som tillfaller styvbarn, enligt
28 i AGF skall beräknas efter klass I.

Västernärkes häradsrätts beslut den 27 maj 1964, nr 34. (Anm Besvär
hade anförts men advokatfiskalen översande därefter i samrad med häradsrätten
handlingarna till denna.)

9. Förbiseende av att skatt å testamentslott, vilken tillfaller den som är
rift enligt 30 § sista stycket AGF skall beräknas efter skyldskapsforhallandet''mellan
dennes make och den avlidne, om skatten därvid blir lagre.

1 Fallen vilka i regel beskrevos genom angivande av det fel som förelegat samt datum för bc SsSSKESSSSSrSäs följd

vari de åsidosatta §§ återfinnas i AGF och AB.

112

Falu domsagas södra tingslags häradsrätts beslut den 16 november 1964,

10. Ett av Stockholms rådhusrätts bouppteckningsavdelning den 3 februari
1965 å rotel II meddelat beslut (nr 246) innehåller följande. Sedan i besvär
over ett av Stockholms rådhusrätt meddelat skattebeslut av enskild
part hävdats att å en »skattelott» fastställts arvsskatt med 60 kronor för
högt belopp, hade hovrätten överlämnat akten till rådhusrätten för den
atgard, vartill rådhusrätten funne sig föranlåten. Rådhusrätten fann skattebelaggnmgen
felaktig »i anmärkta hänseende» samt att felet skett av
sådant förbiseende som avsåges i 17: 15 RB, varför parterna skulle beredas
tillfälle att inkomma med yttrande.

I beslut nr 403 den 17 februari 1965 å samma rotel återupptog rådhusrätten
handläggningen och beslutade företaga rättelse i så måtto att arvsskatt
å den »arvslott», som utlagts för vederbörande arvinge skulle uttagas
med 60 kronor lägre belopp än ursprungligen fastställts.

Det angavs ej i de nämnda besluten vad som föranlett det ursprungliga
felet eller vari det bestått, frånsett att skatten blivit för hög.

11. Tillämpning av äldre beskattningsregler i stället för de vid beslutet
gällande bestämmelserna.

Södra Roslags domsagas häradsrätts beslut den 23 mars 1964, § 104.

12—15. Underlåtenhet i strid mot regeln att — då i inbördes testamente
givits föreskrift om kvarlåtenskapens fördelning efter den sist avlidnes
död — vid skattläggning av bouppteckningen efter den sist avlidne beakta
att av varje lott viss del skall anses härröra från den först avlidne och återstoden
från den sist avlidne.

o Östernärkes domsagas häradsrätts beslut den 30 november 1963 § 57
radhusrattens i Gävle beslut den 2 december 1963, § 129, Falu domsagas
sodra tingslags haradsratts beslut den 16 november 1964, § 121, samt Gästriklands
västra domsagas häradsrätts beslut den 9 december 1964 § 70
(Anm. I sistnämnda beslut åberopades till stöd för ändringsåtgärden hov Kkt^ö^^å^GF

)nmarkta beslut’ men det an8''avs att rättelsen skedde jäm -

16. Förbiseende av stadgandet i 2: 2 sista stycket ÄB vid beräkning av
hel- och halvsyskons arvslotter; rättelsebeslutet medförde högre skatt.

Västemärkes häradsrätts beslut den 14 oktober 1964, nr 74.

17. Felaktig tillämpning av 28 och 43 §§ AGF — eller felaktig räkneoperation
eller ev. felläsning i skattetabell — så att gåvoskatt för envar av
tre gavor å 10.000 kr. som mottagaren fått av sina adoptivbarn (skatteklass
II) uttogs med 3 X 465 kr. i stället för rätteligen 3 X 690 kr.

denaäDS2096— 211/196111011118 ^ den 15 ^ 1964 1 Såvoskatteären -

113

18. Det förut refererade hovrättsfallet av år 1952, som möjligen kan sägas
innebära förbiseende av 7 kap. 1 § arvslagen (numera 7: 1 ÄB), men
kanske med större fog bör ses som en sorts räknefel. Hovrätten har med all
sannolikhet utgått från ett ganska naturligt schablonmässigt betraktelsesätt
att laglotterna sammanlagt kunde beräknas till 1/4 av boet sådant
det var innan bodelning skett eller till 1/2 av den avlidna förälderns andel.
Men en sammanblandning torde ha skett sa att man räknat med 4 som
divisor och den avlidna förälderns andel som dividend (reducerat m. h. t.
kvarlåtenskapsskatten). Det synes ganska verklighetsfrämmande att tänka
sig att hovrätten skulle annat än räknemässigt kunna göra fel i fråga
om laglotts storlek.

19. Vid inregistrering av en bouppteckning utlades dels fem lotter för
legatarier, dels en lott för en universell testamentstagare. Vid senare inregistrering
av tilläggsbouppteckning i anledning av ytterligare tillgång förbisågs
de i tidigare beslut antecknade legaten och skatteläggning skedde som
om hela bobehållningen tillfallit den universelle testamentstagaren, vilket
hade till följd att skatten fastställts till felaktigt belopp.

Svartlösa domsagas häradsrätts beslut den 4 januari 1965 i bouppteckningsärende
nr 354/1964.

20. Bestämmande av boets behållning till belopp motsvarande tillgångarna
enligt bouppteckningen utan avräkning av skulderna.

Västernärkes häradsrätts beslut den 3 november 1964, nr 75.

21. Beräkning av arvsskatten efter en behållning å visst belopp, ehuru
bouppteckningen utvisar brist å samma belopp.

Nedansiljans häradsrätts beslut den 29 april 1964, § 65.

22. Förbiseende av testamente, till följd varav arvinges lott vid skattläggningen
beräknats till för högt belopp.

Norra Roslags domsagas häradsrätts beslut den 31 januari 1963, § 11.

Fortsättningsvis anförde jag i remisspromemorian följande:

»Ett beslut, varigenom arvsskatt (eller gåvoskatt som dock ej särskilt
anmärkes i det följande) fastställes, hör till den kategori avgöranden som
vinner rättskraft. Sedan fullföljdstiden utgått, kunna dylika beslut i princip
icke upprivas annat än genom extraordinära rättsmedel (jfr NJA 1960: 306).

Anm Undantag i sist angivet hänseende ha beträffande arvsskatten stadgats för särskilda,
noga angivna situationer i 32 och 59 §§ AGF. Då de fall, vari efterbeskattning
eller återvinning kan ifrågakomma, uppenbarligen äro uttömmande angivna genom lagtextens
uppräkning (jfr t. ex. prop. nr 75/1964 s. 258 och Bratt-Fogelklou, 2 uppl s.
255), kan icke, såsom skett i Lindbergs PM, bestämmelserna anses analogiskt tillämpliga
på andra fall. — Ej heller kan ifrågakomma någon analogi med sådana ändringar som
tillkomma genom anmärkningsförfarande. Dylika ändringar äro nämligen att anse så -

114

som rätteligen tillkomna genom granskningsmyndighets anmärkning i förening med betalning/viteordande
(NJA 1954:347 samt AGF 51 § fjärde stycket, 52 § 1 mom. första
stycket och 53 § forsta stycket i stadgandenas nya lydelse) och alltså icke i och med
nagon beskattnmgsmyndighetens egen omprövning. Anmärkningsförfarandet framstår alltså
— i vart fall sedan 1954 års rättsfall — som ett specifikt rättsmedel, inskjutet mellan
rattegången i första instans och rättegången i hovrätt; ändring i fråga om den beskattning
som fastställts genom anmärkningsförfarande har ju ansetts kunna påkallas i hovrätt
varvid hos granskningsmyndigheten förekommet förhållande betraktats som utgångspunkt
för besvärstidens beräkning.

Sedan myndighet meddelat avgörande av den beskaffenhet att det vinner
rattskraft om det ej överklagas, äger myndigheten icke själv om-pröva sitt
beslut; av instansordningen följer att omprövning skall ske i högre instans.
iNågra allmänna självrättelsebefogenheter, innefattande omprövning av
saken, kunna då icke ifrågakomma (jämför SOU 1964; 27 s. 476 o. f.).

Allena sådan begränsad rättelsebefogenhet, som angives i 17: 15 RB, tillkommer
den beslutande myndigheten i fråga om dess egna beslut. Redan
de intressen, som uppbära rättskraftsinstitutet och instansordningen, motivera
att detta stadgande gives en restriktiv tolkning och tillämpning (jämför
lagberedningen i SOU 1961: 53 s. 95 och Ekelöf, Kompendium över civilprocessen
I, 1956 s. 257).

Stadgandets avfattning giver också vid handen att det är avsett att ha
en snävt avgränsad räckvidd. Rättelsebeslut förutsätter sålunda att det
förekommit skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende, d. v. s. med
skrivfel och missräkning jämförbara misstag (se även processkommissionen
SOU 1926: 33 s. 95 96: »räknefel, skrivfel och sådana uppenbara felaktig heter

i dom»). Ytterligare krävs att oriktigheten i beslutet skall vara uppenbar.

Sammanställningen skrivfel, missräkning och därmed jämförbara förbiseenden
måste anses visa att stadgandet åsyftar misstag vilka äro rent lapsusbetonade
och därtill ligga på ett tämligen elementärt plan — rätten har
misslyckats med att redovisa vad dess bedömning innebär, en sakuppgift
har blivit felaktig, en räkneoperation har gjorts oriktigt eller någonting därmed
jämförbart.

Vidare måste lagstiftaren antagas ha tänkt på allenast helt begränsade
ingrepp i det meddelade beslutet. Det har sålunda förutsatts att sedan beslut
om rättelse meddelats, själva rättelsen som sådan skall antecknas på
de ursprungliga utfärdade beslutshandlingaraa. Detta tyder på att man närmast
tänkt på rättelser av felaktiga namn, felaktiga data, felaktiga belopp
och dylikt. År felet i detta ett beslut av större omfattning eller mera ingripande,
torde ej ha varit avsett att rättelse enligt 17: 15 RB skulle tillämpas
(jämför Gärde m. fl. s. 202; därtill må anmärkas att den där gjorda hänvisningen
till RB 59: 1 — men ej 58: 1 — tyder på att det ej ens föresvävat
kommentatorerna att i samband med 17: 15 RB skulle kunna uppkomma
fråga om rättelse av felaktig rättstillämpning).

115

Enligt min mening bör utrymmet för tillämpning av 17: lo RB icke
anses föreligga när rätten förbisett visst lagstadgande eller tillämpat detta
fel eller ock lämnat utan beaktande sådant processmaterial som är av
beskaffenhet att leda till andra bedömningsgrunder än som anlagts i det
första beslutet (jfr fall 22 samt vidare sådana fall som exempelvis 8 och 9,
vilka i och för sig ej behöva ses som rättstillämpningsfel utan kunna bero
på att släktskapsförhållande/annan relation förbisetts). I dylika fall behövs
ju en helt ny prövning av saken eller del av saken, och det kan ej
rimligen antagas ha varit avsett att sådan omprövning skulle få förekomma
i samma instans som en gång dömt och vars avgörande måhända t. o m.
vunnit laga kraft; 17:15 RB är ju tillämplig även när fullföljdstiden

I och för nu förevarande ärende är det väsentligaste att skapa klarhet
om att fall av nämnda typer icke falla under 17:15 RB. Det låter sig däremot
knappast göra att med anspråk på att vara uttömmande söka beskriva
vilka fall som böra kunna hänföras under stadgandets tillämpningsområde
Som typfall må dock nämnas följande. Under rättelseparagrafen falla
uppenbarligen sådana lapsusfel som ej ha betydelse för utgången eller i varje
fall för bedömningsgrunderna; man har i beslutet skrivit Karlsson i stallet
för Svensson, 1865 i stället för 1965, norr i stället för söder, hg i stallet
för kg o. dyl. (ett tveksamt fall kan kanske vara om man skrivit ex. v. tva
kronor i stället för två miljoner kronor; jfr Gärde s. 202).

Vad vidare beträffar spörsmål som mera direkt angår den bedömning,
som beslutet är avsett att giva uttryck för, må anföras följande. Ett rättelsefall
föreligger om domstolen givit sitt första beslut en avfattning — beträffande
rättsliga bedömningar eller redovisning av något sakförhållande
_som ej överensstämmer med det ställningstagande och den vetskap domstolen
verkligen hade när beslutet fattades, d. v. s. renodlade ayfattningsfel.
1 Ytterligare tillkomma sådana fall, där domstolen visserligen i det första
beslutet givit ett riktigt uttryck åt sin uppfattning, men domstolen på grund
av skrivfel, missräkning eller därmed jämförligt förbiseende fatt felaktig
uppfattning om något sakförhållande (inklusive att felaktigt resultat natts
vid räkneoperation) och detta lett till eu uppenbar oriktighet i beslutet.
För att rättelse i dylikt fall skall få ske, bör situationen vara sadan att det
utan ringaste tvivel står klart också vilket innehåll beslutet skulle ha fatt
om domstolen ej missuppfattat sakförhållandet; i det i 17: lo RB angivna

■ Besvärssakkunnigas förslag (SOU 1964:27 s. SO under 11:10 samt s 480—481) att inom forvaltningsförfarandel
endast avfattningsfel skall fä föranleda rättelse, måste anses ha en snavare
räckvidd än 17:15 RB. Det må nämnas att arvs- och gavoskattearenden faller mom det område
1 täckes av de, föreslagna lagen (s. fil o.f.). - I anslutmng till delta förslag avseende förvaltningsförfarande
t. må nämnas alt här gjorda erfarenheter på vissa delar av fonaJtningsområde
är sådana att det finns anledning att förorda restrik t i v, tel , fråga om myndighet, återkallande
eller eljest återbrvtande av meddelade beslut (jfr t. ex, JO:* a„,betsl>eratlel.y 1964. * oT2 o73,
särskild må fästas uppmärksamheten vid vad som anförts i nast sista stycket a s o/.! vilket u
talande torde kunna äga giltighet även i fråga om arvsskattearenden). — Förestående not upptog,
rctlan i remisspromemorian.

116

kravet att oriktigheten skall vara uppenbar, torde ligga också att det skall
vara lika uppenbart vad domstolen skulle ha ansett vara det riktiga, om
missuppfattningen ej förelegat. Därvid bör dock ej ifrågakomma att rätten
anlagger andra rättsliga bedömningsgrunder än i det första beslutet eller
gör någon ändrad bedömning av vad som är relevant och icke, ty det
skulle innebära en verklig omprövning av ärendet. Det vore riktigare att
i dylika fall tala om ändringsbeslut än om rättelsebeslut.

Anm. Eu i litteraturen förekommande uttalande — som visserligen icke åberopats i
erendena bär — må nämnas särskilt, då det kan synas ej överensstämma med det ovan
anförda^, nämligen Cars, Om resning i rättegångsmål s. 201 not 413. Enligt vad jag erfant
från författaren har han icke med noten avsett att taga ställning till de här behandlade
fragorna. — Noten innehåller vissa litteraturhänvisningar av intresse

Det i Lindbergs PM åberopade uttalandet av Kallenberg kan med hänsyn till det
sammanhang, van det förekommer, uppenbarligen icke betraktas som en källa, vilken
tillåter slutsatser om gällande rätts innebörd.

Med utgångspunkt från det anförda anser jag att i de ovan under 1_16

samt 22 redovisade fallen ej, såvitt framkommit, förelegat sådana omständigheter
att rättelse enligt 17: 15 RB bort ske; rättelsebesluten framstå såsom
omprövningar av ärendena från nya utgångspunkter. Fallen 17—21 framstå
i viss män som gränsfall. Beträffande 17 och 18 kunna felen möjligen
ses som räknefel eller därmed jämförlig lapsus, men de kunna också ses
som rattstillämpningsfel; sistnämnda betraktelsesätt är dock som nämnts
knappast naturligt i fallet 18. I fallen 19—21 ha domarna haft rätt underlag
framför sig och uppenbarligen i och för sig insett vad som var relevant.
Men de har ur underlaget av misshugg tagit fram felaktig siffra. Dylika
fall kunna möjligen sägas utgöra avskrivningsfel eller räknefel eller åtminstone
ligga dem nära. I fall av typ 21 och i någon män 20 kan dock misstaget
måhända anses vara av så ingripande natur att av den anledningen
rättelse ej bör förekomma (jfr Gärde s. 202).

Nagra allmänna synpunkter må tilläggas. Det finns icke någon anledning
att anse, att 17: 15 RB skulle ha annan räckvidd i arvs- och gåvoskattefall
än i rättegångsmål i allmänhet. Om i ett slag av mål/ärenden godtagas
17: 15-rattelser vid förbiseenden i allmänhet (inklusive rättstillämpningstel),
maste man vara beredd att godtaga rättelser enligt 17:15 (och 30- 13)
RB även när förbiseenden av samma slag förekomma i andra typer av
mal och ärenden. Det torde ligga i öppen dag att detta ej ligger i linje med
grunderna för rättskraftsinstitutet och instansordningen och ej heller är
förenligt med allmänna rättssäkerhetssynpunkter.

Det ar särskilt av nu angivet skäl jag ansett den rättstillämpning, som
här kommit i fråga, vara betänklig. Några tendenser att utnyttja 17: 15
(eller 30: 13) RB för att i samma instans anställa verklig omprövning av
redan avgjorda mål eller ärenden har, såvitt jag känner till, icke kommit till
synes pa andra områden inom rättsskipningen. Det måste emellertid på -

117

räknas att en beaktansvärd risk för en dylik utveckling på lång sikt måste
uppkomma, om man på ett område börjar enligt mm mening flagrant
överskrida rättelseinstitutets gränser. Därest remissinstanserna visa sig vara
väsentligen ense med mig om att det allmänna rättelseinstitutet har allenast
en begränsad räckvidd och bör tillämpas med restriktivitet, lär detta
vara ägnat att bryta den rättstillämpning som börjat framväxa, och någon
lagstiftning som klarare angiver rättelseinstitutets begränsning torde i sa
fall ej vara behövlig.

Från arbetsbesparingsmässiga synpunkter kan tänkas att det vore rationellt
eller behövligt att bespara högre instans arbete med att rätta^ till
av lägre instans begångna fel mot elementära beskattningsregler, nagot
som enligt ett av Lindberg utfärdat cirkulär skulle vara ett inom Svea hovrätt
uttalat önskemål. Dylika arbetsbesparingssynpunkter, hänförliga till
en begränsad ärendekategori, bör emellertid av uppenbara skäl ej få föranleda
att ett inom processrätten generellt tillämpligt stadgande skulle
givas vidsträcktare tillämpning än lagstiftaren måste antagas ha avsett.
Om ett klart behov föreligger att öppna möjlighet för den instans, som
meddelat ett arvs- eller gåvoskattebeslut, att själv ompröva detta — och
därvid beakta tidigare eventuellt förbisedda lagregler och förbisett processmaterial
— bör fråga väckas om att i arvsskatteförordningen införa ett
särskilt omprövningsinstitut.

Det förut anförda giver anledning att till remissinstanserna stalla följande
frågor:

1 Bör rättelse enligt 17: 15 RB kunna ifrågakomma när vid det ursprungliga
beslutet domstolen förbisett ett lagstadgande? Eller observerat stadgandet
men tillämpat det felaktigt?

2. Bör dylik rättelse ifrågakomma när domstolen förbisett ett relevant
faktum i processmaterialet av beskaffenhet att leda till andra bedömningsgrunder
än som anlagts i det första beslutet?

‘ 3. Föreligger behov att i AGF införa ett särskilt omprövningsinstitut av
förut antydd art?

De nu angivna frågorna framstå som de väsentliga från de synpunkter
vilka föranlett upptagande av det nya ärendet, och jag vill ej göra anspråk
på att remissinstanserna tar ställning till andra spörsmål än dessa. Därest
remissinstanserna önska framföra synpunkter på frågan om den närmare
gränsen för 17: 15 RB och de fall som jag i det föregående betecknat som
gränsfall, emotses dock dylika synpunkter med stort intresse.»

III. Remissyttrandena

Begärda yttranden inkommo sedermera från remissinstanserna, vilka
såsom nämnts voro rikets samtliga hovrätter, de tre största rådhusrätterna
samt styrelserna för Sveriges advokatsamfund och föreningarna Sveriges
häradshövdingar och Sveriges stadsdomare.

118

Frågorna nr 1 och 2 i remisspromemorian ha alla remissinstanser utom
en besvarat nekande, d. v. s. de ha ansett att rättelse enligt 17 kap. 15 § RB
icke bör ifrågakomma när domstolen vid det ursprungliga beslutet förbisett
ett lagstadgande eller observerat det men tillämpat det felaktigt och ej
heller när domstolen förbisett ett relevant faktum i processmaterialet av
beskaffenhet att leda till andra bedömningsgrunder än som anlagts i det
första beslutet. Undantaget avser häradshövdingeföreningen som uttalat
att frågorna 1 och 2 böra besvaras jakande i viss, till uppenbara fall begränsad
omfattning.

Beträffande motiveringen till den ståndpunkt som den helt övervägande
majoriteten av remissinstanserna intagit må nämnas följande. I allmänhet
har man anslutit sig till de synpunkter som i remisspromemorian anförts
till stöd för uppfattningen att rättelse ej bör ske i fall som avses i frågorna
1 och 2. Av dessa synpunkter — varav de väsentligaste torde kunna karakteriseras
som rättssäkerhetssynpunkter, hänsyn till rättskraftsinstitutet
samt hänsyn till instansordningen — ha i vissa yttranden någon av synpunkterna
särskilt framhållits medan i andra yttranden hänvisats till samtliga
i remisspromemorian angivna synpunkter. Från många håll har särskilt
understrukits vikten av att 17: 15 RB tillämpas restriktivt. Flertalet
har också särskilt uttalat att anledning saknas att anse stadgandet ha annan
räckvidd i arvs- och gåvoskatteärenden än i andra sammanhang.

I några yttranden ha beträffande frågorna 1 och 2 utvecklats tankegångar,
som komplettera de i remisspromemorian anförda. Därav må återges
följande.

Hovrätten för Västra Sverige har bl. a. anfört följande. Om genom en
liberal och vidsträckt tolkning av 17: 15 RB möjlighet öppnas att i efterhand
rätta till även andra än rent lapsusbetonade felaktigheter, skulle
detta måhända under trycket av en växande arbetsbörda kunna leda till
att mindre omsorg ägnades åt prövningen av mål och ärenden liksom åt utformningen
av däri meddelade domar och beslut. Fn dylik utveckling
skulle kunna medföra uppenbara faror ur rättssäkerhetssynpunkt. Viss
tveksamhet kan emellertid råda i frågan hur restriktiv man bör vara vid
tolkningen och tillämpningen av 17: 15 RB. Vid den närmare gränsdragningen
för stadgandets tillämpningsområde synas följande synpunkter
böra beaktas. Lagrummet innehåller särskilt angivna begränsningar i två
avseenden, den ena berörande felets karaktär och den andra den genom felet
uppkomna oriktighetens evidens. De båda nämnda begränsningarna kunna
icke ses var för sig utan måste sammanställas med varandra. Vad först
angår frågan vilka fel som falla under stadgandet i 17: 15 RB synas ordalydelsen
och exemplifieringen ge vid handen att det skall röra sig om tekniskt
betonade, formella fel, som föranlett att avgörandet fått annat innehåll
än som varit avsett. Med de särskilt angivna felen — skrivfel och räknefel
torde kunna jämställas klara läsfel, avskrivningsfel och hörfel. An -

119

dra förbiseenden, såsom underlåten eller felaktig tillämpning av ett visst
lagstadgande eller annan rättsregel eller underlätet eller felaktigt hänsynstagande
till ett visst råttsfaktum, äro av annan natur. I sin egenskap
av kunskapsfel, tankefel, värderingsfel el. dyl. äro dessa förbiseenden merendels
icke så entydiga att de kunna sägas leda till uppenbar oriktighet i
den mening som måste avses i lagrummet. Det torde stå klart att av stadgandets
ordalydelse följer krav att oriktigheten är i den mening otvetydig
att det är uteslutet att oriktigheten kan ha uppstått på annat sätt än genom
skrivfel etc. Särskild tveksamhet torde emellertid kunna uppkomma
i anslutning till kravet på uppenbar oriktighet. Fråga kan därvid vara i vad
mån endast skrivfel o. dyl., som klart framga av domen eller beslutet, skall
få föranleda rättelse. Lagrummet synes ej utesluta att också andra fel någon
gång beaktas, t. ex. fel som uppstått vid överförande av uppgifter från
handlingar eller muntligen lämnade uppgifter, som ostridigt blivit felredovisade
i domen eller beslutet. Ett restriktivt utnyttjande av rättelsemöjligheterna
synes här påkallat. Det maste salunda säkerligen fordras att
felet kan föranleda en uteslutande »mekanisk» korrigering av domen och
ej ger ett annat bedömningsunderlag för domen med möjligheter till ett
ändrat ställningstagande. Rättelse bör exempelvis vara möjlig då domen
redovisar annat namn än handlingarna otvetydigt utvisa eller då ett mellan
parterna ostridigt belopp, som utan särskild prövning automatiskt skall
ligga till grund för avgörandet, blivit felantecknat. — Sedan det anförts
att rättelse någon gäng kunde tänkas ifrågakomma då skrivfel o. dyl. närmast
kunde tillskrivas part anfördes följande allmänna omdöme.

Allmänt bör om felaktigheter, som ske vid materialets upptagande eller
överförande, tilläggas att det här rör sig om moment som stå sjal va bedömningen
nära och endast i undantagsfall torde kunna uppfattas som
renodlat tekniska. I praktiken torde därför utrymmet för rättelse med anledning
av fel i dessa sammanhang vara mycket begränsat.

Hovrätten för Övre Norrland har efter understrykande av i remisspromemorian
anförda synpunkter tillagt iöljande.

En gräns för tillämpningsområdet för 17: 15 RB synes böra vara betingad
av att rättelse av oriktighet i dom eller beslut torde kunna företagas icke
blott av domare som fattat avgörandet utan även av efterträdare i domarämbetet.
Sålunda synes rättelse enligt nämnda lagrum icke bora kunna
ske beträffande annan oriktighet än sådan som framgår av sjal va domen
eller beslutet jämte protokoll, vari det är intaget. Och om det vidare icke
därav framgår, att oriktigheten är en följd av skrivfel eller missrakning
eller liknande lapsusfel, vartill den beslutande gjort sig skyldig, ehuru han
i själva verket känt till det rätta förhållandet och avsett att besluta i enlighet
med detta, synes sådan rättelse ej heller böra kunna ske. förbiseende
eller misstolkning av författningsbestämmelse eller förbiseende av ett relevant
faktum i processmaterialet torde knappast kunna jämställas med
dylika lapsusfel.

120

Häradshävdingeföreningens yttrande, vilket som nämnts innefattade en
från övriga yttranden i viss män avvikande ståndpunkt, innehöll i huvudsak
följande uttalanden.

Såsom i den remitterade promemorian framhållits kräves för att rättelse
skall kunna ske i den ordning, som stadgas i 17 kap. 15 § RB, att det fel,
som rättas skall vara av viss beskaffenhet. I promemorian ifrågasattes —
utan att härmed göra anspråk på att lösa gränsdragningsproblemet i sin
helhet — att tall då författningsbestämmelse förbisetts eller tilllämpats felaktigt
eller då visst relevant faktum förbisetts skulle falla utanför rättelseparagrafens
tillämpningsområde. I litteraturen nämnes andra kriterier för
gransdragningen, t. ex. att rättelse får ske endast då det förbiseende, som
orelupit, halt till följd att beslutets innehåll icke överensstämmer med myn”
m!ev
s. o2). Enligt föreningens mening ger i åtskilliga fall ingendera formuleringen
någon klar vägledning. Om felet beror på att den beslutande läst
lel i skattetabellen kan det sägas bero på fel tillämpning av författningen
men star a andra sidan mycket nära ett räknefel. Om fördelningen mellan
ar\ ingår skett felaktigt kan det lika väl sägas bero på fel tillämpning av
ärvdabalken som på förbiseende av släktskapsförhållandena. Vissa sådana
fall ligger, såsom även i promemorian påpekats, räknefelen nära. Vid tilllampning
av »viljeteorin» beror det helt på i vilket stadium »den verkliga
viljan» skall inkopplas. Avsikten kan sägas ha varit att tillämpa normala
arvsregler medan resultatet icke motsvarat denna avsikt. Men man kan
också säga t. ex., att myndigheten, ehuru på felaktiga grunder, ansett att
samtliga arvingar är berättigade till lika stora lotter och bestämt skatten
i enlighet härmed.

Enligt föreningens mening bör vid tolkningen huvudvikten läggas vid orden
»uppenbar oriktighet» och »förbiseende». Det skall, sedan felet påpekats,
vara självklart, att beslutet är oriktigt och i stället bort ha visst annat
mnehaH. Aven detta kriterium är i viss mån svävande, men det blir
da fråga om vilken grad av »uppenbar oriktighet», som bör krävas. Gränsdragningen
skulle därmed närmare anknytas till det praktiska behovet
Detta ar nämligen framför allt förestavat av önskemålet att med minsta
omgång tillgodose parter, som blivit lidande genom ett misstag från en
myndighets sida. Ju mera uppenbart misstaget är, desto starkare skäl föreligger
att på enkelt sätt rätta misstaget.

Enligt föreningens mening bör sålunda, så snart uppenbar, av förbiseende
förorsakad oriktighet föreligger, rättelse kunna ske i nu ifrågavarande
ordning. Anledning synes föreligga till något större frihet vid beslut av det
aktuella slaget, debitering av skatt, än då det gäller egentliga domar (jfr
t. ex. uppbördsförordningen § 84, som efter framställning av den skattskyldige
tillåter rättelse av alla slags felaktigheter vid debiteringen, och taxeringsförordningen,
§ 100, som medger utsträckt besvärstid i alla fall av
upjienbart förbiseende). Emellertid må framhållas, att även då det gäller
domar föreligger starkt behov av en dylik rättelsemöjlighet. För att ta ett
alldagligt exempel: I samband med dom å hem- eller äktenskapsskillnad
efter gemensam ansökan fastställes ofta en i ansökningen intagen överenskommelse
om underhåll, vårdnad, umgängesrätt m. in. Om i dylikt fall

t. ex. ett belopp blivit felaktigt föreligger otvivelaktigt ett skrivfel, som kan
rattas enligt 17: 15 RB. Om emellertid t. ex. underhållet till någon person

121

uteglömts i domen föreligger ett förbiseende av relevant faktum. Aven i
dylikt fall bör rättelse kunna ske, så mycket mera som den korta klagotiden
i många fall medför svårighet att överklaga domen i normal ord Som

framgår av det sagda anser föreningen att fragoma 1) och 2) böra,
i viss _ till uppenbara fall begränsad — omfattning, besvaras jakande.
Även enligt föreningens mening bör emellertid en dylik tillämpning ske
restriktivt.

Vad angår de i remisspromemorian nämnda konkreta fallen, betecknade
1—22, har ingen av remissmyndigheterna ifrågasatt att något av fallen
1—16 samt 22 skulle gå in under rättelseparagrafen; om häradshövdingeföreningens
principiella ståndpunkt, som i viss mån avviker från övriga
remissinstansers, skulle medföra annan bedömning av dessa fall har detta
i allt fall ej angivits i yttrandet. Beträffande fallen 17—21, som jag i remisspromemorian
betecknat som gränsfall, ha nagra remissinstanser gjort
närmare uttalanden, dock under framhållande att reservationer måste
göras med hänsyn till att fallens omständigheter ej voro kända i detalj.
Sistnämnda remissinstansers bedömningar kunna sammanställas sålunda:

		17:15 RB tillämplig i fall nr
	17	18	19	20	21
Hovrätten för Västra	Ja under vissa	D:o	Tveksamt	Tveksamt	Tveksamt
Sverige Stockholms rådhusrätt	förutsättningar J a	Ja	Ja	Ja	Ja
Rådhusrätten i Malmö	Nej	Ja	Nej	J a	Nej

Hovrätten för Västra Sverige utvecklade närmare sina synpunkter på
fallen 17 och 18 sålunda.

I fallet 17 skulle rättelse kunna ske, om riktig skatt eklass (II) uttryckligen
angivits men skattebeloppet blivit oriktigt (felläsning i skattetabell
är principiellt likställd med felräkning). Fallet 18 erbjuder en säregen problemställning.
Något förbiseende av 7 kap. 1 § arvslagen torde knappast
föreligga, eftersom beräkning skett av laglottens storlek och intet annat
lagrum behandlar denna fråga, såvitt gäller bröstarvinge. Med största sannolikhet
föreligger här en förväxling av det slag JO förmodat. Enligt hovrättens
mening skulle emellertid rättelse ha kunnat ske endast om i beslutet
klart uttalats att laglotten uppgick till hälften av den avlidnes andel
av behållningen eller till fjärdedelen av bobehållnmgen och sedermera vid
utförandet av denna tankegång laglotten felaktigt beräknats till eu fjärdedel
av den avlidnes andel av behållningen.

Vad angår den i remisspromemorian upptagna frågan nr 3 — huruvida
behov föreligger att i AGF införa ett särskilt omprövningsinstitut — innehålla
yttrandena följande.

122

Frågan har besvarats nekande av Svea hovrätt, Göta hovrätt (ej behov
f. n.), hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms
rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö och stadsdomareföreningen.
Hovrätten för Nedre Norrland uttalade i detta sammanhang,
att Lindbergs uppgift, att en så stor del av skattemålen som 60 procent
skulle avse rättelse av »uppenbara ouppsåtliga fel» icke överensstämde
med hovrättens erfarenhet. Antalet dylika mål vore relativt sett så
ringa att de med tanke på den arbetsbelastning de medförde saknade nämnvärd
betydelse. Göta hovrätt bär uppskattat antalet »onödiga» besvärsmål
inom sin hovrätt till något tiotal per år. Hovrätten för Övre Norrland
har uttalat att vad som inom hovrätten förekommit beträffande arvs- och
ga\ oskatteärenden ej vore ägnat föranleda till antagande, att andra möjligheter
behö^. des än de som nu funnes till rättelse eller omprövning av beslut
i sådana ärenden.

En i huvudsak positiv inställning till att inom AGF:s område införa ett
särskilt omprövningsinstitut, så att beskattningsmyndighet själv skall kunna
ändra eget beslut, har uttryckts av hovrätten över Skåne och Blekinge
samt häradshövding eföreningen.

Sistnämnda hovrätt har bl. a. anfört följande.

Ea det här inte är fråga om någon rättskipning i egentlig mening utan
om beskattning kan det vara större anledning att jämföra med reglerna i
taxeringsförordningen än med rättegångsbalkens allmänna rättelseinstitut.
rLan finner då att den regel som gäller t. ex. för prövningsnämnds rättelse
av eget beslut har en avfattning som något avviker från bestämmelsen i
rättegångsbalken. Medan den senare talar om att dom eller beslut innehåller
uppenbar oriktighet »till följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt
förbiseende», är enligt den förra förutsättningen för rättelse att nämndens
beslut blivit oriktigt »på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende». Skillnaden är måhända icke stor. Man kan dock icke
bortse från åt t _ taxerin gsf örord nin gen s bestämmelse i mindre grad tar sikte
pa lena tekniska tel. I bada fallen skall dock felen vara klara och uppenbara
för att rättelse skall få ske. I detta sammanhang bör erinras om att
behovet av ett enklare förfarande för rättelse av taxeringsnämnds beslut
föranlett proposition till arets riksdag med förslag till ändring i taxeringsförordningen
(proposition nr 131 år 1965). Taxeringsnämnd har icke samma
möjlighet till självrättelse som prövningsnämnd. Det har förutsatts att behovet
av rättelse här skulle tillgodoses genom överklagande, något som i
praktiken visat sig stundom vara ett för komplicerat förfarande.

Enligt hovrättens mening kan det vara motiverat att överväga om icke
lör arvs- och gåvoskattebeslut en bestämmelse bör finnas om rättelse i samma
utsträckning som enligt taxeringsförordningen gäller för prövningsnämnd.
Även enligt ett så avfattat stadgande krävs att felet skall vara
klart och uppenbart för att få rättas av den instans som meddelat beslutet.
Det ligger också i sakens natur att rättelse icke kan komma i fråga, om felet
ar av större omfattning eller mera ingripande. Någon bestämd värdegräns
torde dock icke böra uppställas. Avfattningen utesluter icke att rättelse
kan goras, även om den kan sägas i viss mån innebära en omprövning. Där -

123

igenom slipper man ifrån att göra en avgränsning som kan vara vansklig
och framstå som väl teoretisk. Om t. ex. skatten har beraknats enligt oriktig
skatteklass, är det en akademisk fråga om detta skall anses mnebara
felaktig rättstillämpning eller förbiseende av ett sakförhållande eller felläsning
i skattetabellen. Är beslutet ett klart och uppenbart misstag bor det
kunna rättas utan omgång. En fördel med att en särskild regel miores i
förordningen skulle då också vara att dess tillämpning icke kastar nagon
skugga över tolkningen av rättegångsbalkens regel i ämnet.

Göta hovrätt har anfört att frågan om ett särskilt omprövningsinstitut i

AGF _ något som f. n. ej kunde anses behövligt — kunde tagas under

övervägande vid en kommande allmän översyn av arvsskattelagstiftningen.

Advokatsamfundet har uttalat att det kunde tänkas föreligga ett behov
av att kunna rätta uppenbara felaktigheter på ett enklare sätt än vad som
nu är möjligt, men har därjämte framhållit att missbruk av dylika bestämmelser
måste förebyggas; därför förordades att frågan gjordes till föremål
för utredning.

Hovrätten för Västra Sverige har uttalat uppfattningen att ett smidigare
och snabbare sätt för återbetalning av för mycket erlagd skatt i klara fall
vore av behovet påkallat och har i det sammanhanget hänvisat till sitt
remissyttrande över betänkandet SOU 1961: 37 angående stämpel- och expeditionsavgifter;
i detta yttrande förordade hovrätten införande av en rätt
för granskningsmyndighet att under vissa förutsättningar förordna om restitution
(jämför prop. 1964: 75 s. 254, 259 och 336 337).

IV. Avslutande synpunkter

Såsom jag framhöll i remisspromemorian låter det sig knappast göra att
med anspråk på att vara uttömmande söka beskriva vilka fall som falla
inom tillämpningsområdet för 17: 15 RB och vilka som icke göra detta.
Ändamålet med min åtgärd att upptaga ett ärende rörande stadgandets
innebörd har ej heller varit att söka få dess gränser exakt preciserade. Avsikten
var blott att — mot bakgrunden av den i praxis förekomna och enligt
min mening betänkligt extensiva tillämpningen av stadgandet på arvsoch
gåvoskatteområdet — få fastslaget vissa grundsatser, närmast ett pal
kriterier på fall som icke kunna hänföras till bestämmelsens tillämpningsområde.
Min ståndpunkt var därvid att rättelse enligt 17: 15 RB icke borde
ifrågakomma när vid det ursprungliga beslutet domstolen förbisett ett
lagstadgande eller väl observerat stadgandet men tillämpat det felaktigt
och ej heller när domstolen förbisett ett relevant faktum i processmaterialet
av beskaffenhet att leda till andra bedömningsgrunder än som anlagts i
det första beslutet.

Denna ståndpunkt liar vunnit anslutning i nästan alla remissyttranden,
vilket måste anses tungt vägande. Tyngden härav är sådan att det torde
kunna påräknas att den uppmärksammade extensiva tillämpningen av 17: 15

124

RB i arvs- och gåvoskatteärenden, vilken förekommit på en del håll, kommer
att brytas. Därmed är ändamålet med upptagandet av nu förevarande
ärende vunnet. Någon vidare åtgärd till stävjande av dylik rättstillämpning
finner jag ej påkallad.

Jag vill tillägga att häradshövdingeföreningens argument, som i och för
sig äro av intresse och berikande för den förda diskussionen, enligt min
mening ej nödvändigtvis maste leda till den av föreningen angivna slutsatsen
att de i remisspromemorian framställda frågorna 1 och 2 skulle i ens
begränsad omfattning böra besvaras jakande. Det enda konkreta exempel
föreningen anfört — att i skillnadsdom efter gemensam ansökan ett av parterna
överenskommet underhåll till någon person uteglömts — är även
jag utifrån mina synpunkter benägen att anse som ett rättelsefall (jämför
det avsnitt i remisspromemorian som återgivits ovan å s. 115—116). Väl
gäller i dylikt fall förbiseendet ett relevant faktum men ej ett faktum som
skulle ha medfört i egentlig mening — andra bedömningsgrunder än dem
rätten tidigare anlagt. Den uppenbara bedömningsgrunden i den avgränsade
delfrågan rörande underhållet måste ju anses redan från början ha varit
given genom parternas överenskommelse i den delen.

Vad angår spörsmålet, huruvida behov föreligger att i AGF införa ett
särskilt omprövningsinstitut, anser jag vad som framkommit ej utgöra tillräcklig
anledning för mig att nu väcka fråga om lagändring. Jag avser
dock att till rättschefen i finansdepartementet för kännedom översända en
avskrift av7 detta beslut jämte avskrifter eller kopior av yttrandena i ärendet.

4. Angående förfarandet i mai om betalningsföreläggande när gäldenär
bestrider betalningsskyldighet beträffande e n d e 1 av det
fordrade beloppet, ehuru utan att angiva hur stor del som därvid
avses. Tillika fråga om flera borgenärer kunna framställa krav i ett

och samma mål

Vid en häradsrätt begärde förbundsordföranden H. i ett fackförbund å
23 förbundsmedlemmars vägnar betalningsföreläggande för visst aktiebolag
under åberopande av att medlemmarna mot bolaget hade på kollektivavtal
grundade lönefordringar, uppgående till ett belopp av sammanlagt drygt
13 000 kronor. Det uppgavs i ansökningen att betalningsföreläggandet gällde
detta belopp jämte viss ränta och »kostnader för utmätning och stämpelavgift».
Vid ansökningen fanns fogad en förteckning, vari upptogs det
lönebelopp envar av medlemmarna för sin del hade att fordra jämte fullmakter
från 22 av medlemmarna.

125

Rätten utfärdade samma dag i det sålunda väckta målet för gäldenären
föreläggande, vari angavs att om gäldenären ville bestrida ansökningen han
skriftligen skulle anmäla detta till rätten inom 10 dagar efter delgivning
och därvid angiva, huruvida ansökningen bestreds helt eller delvis. Föreläggandet
tecknades å gängse formulär, vari angavs att fordrat belopp värden
nyss angivna totalsumman jämte ränta; något kostnadsbelopp att utgå
i händelse bestridande ej skedde upptogs icke i föreläggandet (sistnämnda
detalj föranledde i ärendet en hänvisning till SvJT 1958 rf. s. 46 och SOU
1963:28 s. 46—47). Som parter å borgenärssidan upptogos i föreläggandet
de 23 arbetstagarna med angivande av H. såsom ombud.

Inom förelagd tid inkom gäldenären med en skrift av följande lydelse.

Angående betalningsföreläggande nr 50^/1964-

Ovanstående ärende bestrides på grund av att de ifrågavarande lönerna
under november och december utbetalats med undantag av de, som ej blivit
avhämtade därför att vederbörande är sjukskriven eller slutat anställningen
och flyttat till annan ort. Dessa kvarvarande belopp kommer dock
att sändas före årsskiftet.

Från häradsrätten tillställdes H. en av ett kontorsbiträde undertecknad
underrättelse, innebärande att gäldenären bestritt kravet och att borgenären,
om målet önskades hänskjutet till rättegång, skulle framställa yrkande
därom senast viss dag.

I en till häradsrätten därefter inkommen skrift meddelade H. att gäldenären
utbetalat samtliga lönefordringar och att målet därför kunde avskrivas.

I en hit inkommen klagoskrift anförde H. klagomål mot häradsrätten
för att denna, då ansökningen endast delvis bestritts, ej utfärdat jämkat
slutbevis enligt 25 § lagsökningslagen.

Yttrande inhämtades från häradsrätten.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande JO Sandström följande.

I anledning av att i flera skrifter i ärendet uttalats att »misstag» blivit
begånget av det biträde som expedierade underrättelsen om bestridandet,
vill jag redan från början framhålla att det ingalunda är höjt över diskussion
att något dylikt misstag överhuvud förekom. Därom vill jag anföra
följande.

Mål om betalningsföreläggande är en summarisk processform, vars huvuddrag
kan sägas vara att det i målet skall utrönas huruvida en uppgiven
fordran lämnas obestridd av gäldenären och att, i den man så är förhållandet,
rätten därom skall utfärda bevis, vilket — jämte ansökningshandlingarna
som skola åtfölja beviset —— i hig tillerkänts karaktären av exekutionstitel.
I målet skall icke från rättens sida ske någon saklig prövning

126

vare sig huruvida borgenären anfört giltig grund för fordringen — frånsett
självfallet att det skall konstateras att fordringen faller inom 18 §:s ram
— eller om gäldenären i händelse av bestridande har rättsligen hållbar
grund för detta bestridande. Gäldenären behöver överhuvudtaget ej angiva
nagon grund för ett bestridande. Och om han för ett bestridande angiver
en grund — den må rättsligt sett vara alldeles felaktig — skall rätten
ej i betalningsföreläggandemålet ingå på någon sakprövning om grunden
är hållbar. Redan det förhållandet i och för sig att ett bestridande av kravet
föreligger skall alltså leda till endera att borgenärens ansökan förfaller eller,
om han så yrkar i föreskriven ordning, att målet hänskjutes till rättegång!
Enda,st om målet övergår i rättegång behöver gäldenären angiva grunderna
för sin ståndpunkt, och parterna, bli då skyldiga att i övrigt bidraga till
utredningen i enlighet med den för tvistemål gällande ordningen. Först
därmed skapas förutsättningar för en domstolens sakprövning beträffande
de av parterna a ömse sidor åberopade grunderna.

_ ^ förevarande betalningsföreläggandemål inleddes gäldenärens förklalingsskrift
med orden »ovanstående ärende bestrides». Det kan — ej utan
visst fog hävdas, att dessa ord böra tillmätas avgörande betydelse och
uppfattas som ett totalt bestridande, medan vad gäldenären fortsättningsvis
anförde (»på grund av---» etc.) blott var grunder för bestridan det.

Låt vara att dessa grunder delvis voro ohållbara men, såsom förut
anförts, har rätten ej att inom betalningsföreläggandemålets ram pröva om
grunderna äro hållbara eller ej.

Ser man förklaringsskriften på nyss angivet sätt, måste det kontorsbiträde,
som omhänderhade målet i nu aktuellt skede, anses ha handlat helt
lagenligt när hon expedierade underrättelse om bestridandet utan angivande
av någon begränsning i bestridandets räckvidd. Då det ingalunda
kan anses oförsvarligt att uppfatta förklaringsskriften på nu angivet sätt,
finner jag ej fog för någon anmärkning mot hennes berörda åtgärd.

Emellertid skall också framhållas att skäl kunna anföras för att tolka
gäldenärens förklaringsskrift, sedd som helhet, på det sättet att gäldenären
i verkligheten medgav att hans ifrågakomna betalningsskyldighet till viss
del ej fullgjorts. Ej heller en dylik tolkning skulle ha varit oförsvarlig
enligt min mening. När det gäller skrifter, särskilt sådana som avfattats
av personer vilka ej äro bevandrade på det juridiska området, måste det
ej sällan ske en tolkning, där avseende fästes mindre vid ordalagen i enskilda
detaljavsnitt än vid vad som enligt helheten framstår som skribentens
troliga avsikt och mening (jämför därvid SOU 1963:28 s. 48 första
stycket under 8 §).

Jag anser mig ej ha anledning att närmare ingå på frågan vilken tolkning
som val it att föredraga beträffande den aktuella förklaringsskriften.
Detta är en bedömningsfraga där utrymme finnes för olika meningar.

127

Av intresse är emellertid det processuella spörsmål som uppkommer om
— såsom enligt det sist angivna tolkningsaltemativet kunnat ifrågakomma
i det aktuella målet — man uppfattar en förklaringsskrift såsom innebärande
ett partiellt bestridande ehuru utan angivande av hur stor del av
kravet som bestrides.

Något sådant jämkningsförfarande som ifrågasatts av klaganden — dvs.
att rätten skulle utreda i vad mån betalning skedde efter det ansökningen
gjorts och jämka slutbeviset i enlighet därmed — kan med hänsyn till betalningsföreläggandemålens
natur ej ifrågakomma. Rätten har ju såsom
nämnts i dessa mål blott att konstatera om bestridande skett eller ej.

Däremot aktualiserar en förklaringsskrift, innebärande bestridande av
en ej närmare preciserad del av kravet, det spörsmålet huruvida rätten icke
bör förelägga gäldenären att förtydliga sitt bestridande så att därvid framgår
vilket belopp som bestrides.

Vederbörande häradshövding har i sitt yttrande förklarat sig anse att
gäldenären i dylikt fall bör föreläggas att precisera sitt bestridande och
har meddelat domsagopersonalen direktiv i enlighet härmed. Förfrågningar
hos andra, företrädesvis större domstolar ha givit en bild av skiftande
praxis, varvid även visat sig att inom en och samma domstol skilda domare
som under olika perioder handlagt berörda mål haft divergerande åsikter.
En del av berörda domare och andra tillfrågade befattningshavare med
längre erfarenhet av ifrågavarande slag av mål ha tillämpat det förfarandet
att gäldenären anmanats att precisera sin ståndpunkt inom viss kortare
tid; anmaningar av dylik innebörd ha givits per telefon eller i brev utan
delgivningsförfarande, men det har även förekommit formliga förelägganden,
som delgivits. När gäldenären avkrävts dylika besked har, såvitt vid
de gjorda förfrågningarna framgått, i regel angivits att i händelse av uteblivet
skriftligt svar domstolen komme att behandla det ursprungliga, oklara
bestridandet såsom avseende hela kravet. — Andra av de tillfrågade
befattningshavarna — dock en mindre del — ha ansett att ett partiellt
bestridande, vilket ej klart hänför sig till visst belopp, bör behandlas som
om kravet helt bestritts.

Anmärkas må att förfrågningarna givit intrycket att oklara bestridandeslcrifter
av här aktuell art äro jämförelsevis ovanliga — i vart fall mot bakgrunden
av det mycket stora antal betalningsföreläggandemål som förekommer
— men också att problemet ej har så begränsad praktisk räckvidd
att det bör lämnas obeaktat.

För min del anser jag att starka skäl tala för att rätten bör verka för
att vid behov få ett bestridande, som är oklart till sin omfattning, preciserat.
Ett formellt stöd för en dylik uppfattning utgör det under lagsökningslagens
förarbeten av processlagberedningen gjorda uttalandet (NJA
II 1947 s. 140) att UB:s allmänna bestämmelser om rättegången i tvistemål
skola vara tillämpliga såvitt ej i lagsökningslagen eller eljest särskilda

128

bestämmelser äro meddelade eller tillämpning är utesluten på grund av
sakens natur (jämför även Hassler, Extraordinär process, 4 uppl., s. 52 och
prop. nr 156/1937 s. 22 nederst). Från nu angiven synpunkt är nämligen
motiverat att beakta 42 kap. 7 § första stycket 2. samt 14 och 15 §§ RB.
Brister gäldenären i klarhet beträffande sitt bestridande (eller medgivande),
måste rätten anses berättigad att med stöd av 42 kap. 15 § _ som

dock ej är tvingande utan ger utrymme för lämplighetsprövning — förelägga
gäldenären att precisera sin ståndpunkt (jämför Gärde, Nya RB s.
588 sista stycket). Något hinder kan ej anses föreligga att i mindre formell
form (jämför de exempel som ovan nämnts beträffande telefon- och brevanmaningar)
söka förmå gäldenären att inom viss kortare tid göra önskvärd
precisering, varvid lämpligen kan framhållas att eljest bestridandet
rent faktiskt ej kan leda till jämkat slutbevis utan måste tillmätas verkan
som totalt bestridande. Att domstolen — självfallet med måtta och under
iakttagande av opartiskhet — gör anmaningar under hand för att åstadkomma
att parternas processhandlingar få formellt tillfredsställande utformning
strider ej mot RB:s anda (jämför t. ex. uttalanden av Gärde i Nya
RB s. 578 i första stycket under 42: 3 och s. 653 mitten).

Till den nu angivna formella grundvalen för en rättens aktivitet till förtydligande
av ett oklart partiellt bestridande bör fogas ett påpekande av
sakskäl som tala för dylik aktivitet. För borgenären är det av uppenbara
skäl önskvärt att i betalningsföreläggandemålet erhålla slutbevis på åtminstone
någon del av fordrade beloppet. Men även gäldenärens intresse
tillgodoses därav. Med tanke på rättegångskostnadsfrågan i en eventuell
kommande rättegång är nämligen gäldenären betjänt av att ett bestridande
ej gives större omfattning än han finner sig kunna vidbliva i rättegången
(jämför NJA II 1947 s. 131 nederst).

Ytterligare är emellertid att framhålla att rätten, om den är aktiv på
nyss angi\ et sätt, har att beakta att 22 § första stycket sista punkten lagsökningen
angiver att den frist, inom vilken gäldenären har att anmäla
bestridande, ej må utan synnerliga skäl bestämmas till längre tid än två
veckor. Till dagen för utlöpandet av denna frist anknyter 26 §:s föreskrift
om den tid inom vilken borgenären äger yrka målets hänskjutande till
rättegång. Nu nämnda bestämmelser medföra att om rätten i en eller annan
form verkar för ett förtydligande av förut berört slag från gäldenärens
sida, rätten också måste tillse att vid behov den i 22 § avsedda fristen
förlänges i sådan mån att det begärda förtydligandet hinner inkomma före
fristens utgång. Stöd för att vid behov meddela beslut om förlängning av
fristen finnes i 32 kap. 3 § RB. Aled hänsyn till det i 22 § lagsökningslagen
upptagna villkoret att synnerliga skäl måste föreligga för att tvåveckorsfristen
skall få överskridas, bör dock i görligaste mån undvikas att tvåveckorstiden
överskrides. Ibland — framför allt när den ursprungliga förklaringst
i den satts till tva veckor — kan det dock vara erforderligt att

129

överskrida tvåveckorstiden, men i så fall bör ej ifragakomma annat än
beslut om helt kortvariga förlängningar. Beslutas förlängning av ursprungligen
fastställd frist för gäldenär medför detta en motsvarande förskjutning
vid beräknandet av den i 26 § lagsökningslagen angivna fristen för yrkande
om målets hänskjutande till rättegång.

Jag vill i anslutning till det nu sagda tillägga att jag ej vill förneka att
skäl kunna anföras för en motsatt ståndpunkt. Sålunda kan hävdas att den
summariska karaktären i betalningsföreläggandeförfarandet bör föranleda
att skriftväxlingen skall inskränkas till en skrift från vardera sidan (jämte
eventuell framställning om målets hänskjutande till rättegång). Därvid
kan åberopas att för lagsökningsmålen — vari dock skall förekomma en
materiell prövning i viss utsträckning — angivits som en, låt vara ej undantagslös,
huvudregel att ej mer än en skrift från vardera sidan ma avgivas
(7 § andra punkten lagsökningslagen). I det sammanhanget må också
erinras om att enligt processlagberedningens förutnämnda uttalande RB:s
subsidiära tillämplighet ibland kunde vara utesluten »på grund av sakens
natur».

Ehuru med framhållande av att det nu behandlade rättsliga spörsmålet
ej kan på bindande sätt besvaras i nu förevarande ordning, vill jag för
min del förorda att rätten i enlighet med det förut anförda verkar för att
bestridande av här diskuterad art blir förtydligat, sa att i bada parternas
intresse slutbevis blir meddelat på — i verkligheten — ostridigt fordringsbelopp.

Diskussionen i det föregående har baserats på den gestaltning, som det
med klagoskriften åsyftade målet faktiskt erhållit, dvs. yrkandet har avsett
summan av alla de berörda arbetstagarnas lönefordringar och i det av rätten
för gäldenären utfärdade föreläggandet har såsom i målet fordrat belopp
upptagits samma totalsumma. I inlagorna i JO-ärendet har också blott
talats om ett krav, vilket delvis bestritts. Mot bakgrunden av dessa förhållanden
har det synts mig naturligt att i det föregående resonemanget
taga till utgångspunkt det rättsliga läge som är för handen när det föreligger
ett krav som delvis bestrides.

Emellertid vill jag nu upptaga frågan huruvida det i mål av förevarande
art — vari alltså fråga är om att flera arbetstagare, företrädda av sin fackorganisation
eller representant för denna, söka utfa ogulden lön enligt kollektivavtal
— verkligen är fråga om ett krav. Härom vill jag anföra följande.

Enligt 13 § lagen om arbetsdomstol äger förening, som slutit kollektivavtal,
vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan för den som är eller varit
medlem i föreningen. Denna och övriga föreskrifter i samma paragraf medför
i praktiken att den enskilde medlemmen endast i undantagsfall intar
kärandeställning vid arbetsdomstolen, och det är i regel föreningen som

5 _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

130

där är part. En motsvarande ordning gäller emellertid icke i fråga om mål,
som avses i lagen den 10 juli 1947 om betalningsföreläggande för vissa
fordringar på arbetslön, m. in.; i dylika betalningsföreläggandemål vid allmän
domstol är det i stället den enskilde arbetstagaren som står som part
(jämför prop. nr 224/1947 s. 31 resp. 68).

När en arbetstagarorganisations representant i mål av sistnämnd art
företräder en grupp medlemmar — jag förbigår sådana spörsmål som kunna
uppkomma om medlemmarna göra inkassoöverlåtelser å organisationen —
måste detta alltså ske med stöd av fullmakt från envar av berörda medlemmar
(dylika fullmakter förelågo också i det aktuella målet, ehuru med
undantag för en medlem vars anspråk alltså rätteligen ej bort upptagas
av häradsrätten). Uppenbart är vidare att varje medlem kan ha partsställning
och talerätt allenast i avseende å sitt eget löneanspråk och kostnader
som hänföra sig till hans talan. Att andra medlemmar samtidigt och med
samma ombud framställa likartade anspråk mot samma arbetsgivare utgör
ej anledning till att något för dem alla gemensamt krav skall framställas;
det föreligger ju icke sådant rättsanspråk som odelbart tillkommer dem
gemensamt. Var och en av dem har i lagsökningslagens mening ett eget
»krav» (en egen »penningfordran»).

Av det anförda följer att det varit felaktigt att i det aktuella betalningsföreläggandemalet
sasom skedde bade i ansökningen och rättens föreläggande
för gäldenären — anlägga det betraktelsesättet att fråga var om
ett fordringsbelopp. Rätteligen var det 23 skilda krav, framställda av 23
borgenärer.

Fråga uppkommer då om flera borgenärer böra få framställa var och en
sitt krav i gemensam ansökan och i ett och samma mål om betalningsföreläggande.
Lagsökningslagen innehåller ej någon uttrycklig bestämmelse
som lägger hinder i vägen härför. Tvärtom må särskilt nämnas att medan
20 § uttryckligen föreskriver att i eu ansökan ej må framställas krav mot
mera än en gäldenär, någon motsvarande föreskrift åsyftande borgenärssidan
ej meddelats, något som inbjuder till slutsatsen att lagstiftaren ej
avsett att hinder skulle möta mot att flera parter uppträda som borgenärer.
Ej heller i övrigt kan jag finna något formellt eller sakligt skäl som motiverar
att dylikt hinder skulle anses föreligga i följd av lagsökningslagen
eller dess grunder.

Då RB i princip är subsidiärt tillämplig, är dock ytterligare att beakta
att enligt 14 kap. 2 § RB en förutsättning för kumulation av flera kärandeparters
käromål är — förutom att de väckts samtidigt — att de stödja
sig på väsentligen samma grunder. Detta lär alltså få anses gälla även i
betalningsföreläggandemålen.

Enligt min mening kan det sålunda icke anses felaktigt att i förevarande

mål — där alla kraven uppenbarligen hade väsentligen samma grund _

kraven av häradsrätten upptogos i ett gemensamt mål. Beträffande hand -

131

läggningen av dylikt gemensamt mål vill jag framhalla, att en konsekvens
av vad jag förut anfört är att i rättens betalningsföreläggande och slutbevis
bör angivas envar borgenärs krav särskilt; de gängse blanketterna
kunna knappast användas i berörda fall. Tilläggas skall att på ansökningen
bör ställas det anspråket att tiden för uppkomsten av varje arbetstagares
krav skall angivas (19 § lagsökningslagen). I den mån i målet bestridande
riktas mot någon av borgenärernas krav, tillkommer det denne att själv
eller genom ombud taga ställning till om han önskar att målet i vad rör
honom hänskjutes till rättegång. Bestridande mot någon eller några borgenärer
kan självfallet ej utgöra hinder för utfärdande av slutbevis beträffande
övriga.

En kumulation i fall av nu berörd art, i synnerhet när borgenärernas
antal är stort, torde ur arbetssynpunkt vara till fördel för både borgenärernas
ombud och domstolen samt, i synnerhet från rättegangskostnadssynpunkt,
för gäldenär som ej bestrider kraven. Det må därvid nämnas,
att dylik kumulation för parterna fått ökad betydelse i processekonomiskt
hänseende genom att ansökningsavgiften sedan årsskiftet väsentligen höjts.

En rundfråga till ett flertal arbetstagarorganisationer har givit vid handen
— förutom att inom vissa fack betalningsföreläggande tydligen icke
användes som indrivningsmedel — att gemensamma ansökningar om betalningsföreläggande
med ett flertal medlemmar såsom borgenärer godtagas
av domstolarna; bl. a. må nämnas att man inom ett förbund, där man hade
ett 50-tal betalningsföreläggandemål om året, i regel med flera borgenärer
i samma mål, icke avhört några domstolarnas protester mot de gemensamma
ansökningarna. I viss utsträckning — troligen avgränsat till vissa fack
— hade emellertid enligt vad som framgick vid förfrågningarna organisationerna
själva eller av dem anlitade ombud valt att göra en särskild ansökan
för varje borgenär.

5. Undersökning av domstolarnas praxis med avseende å storleken
av de kostnadsersättningar som bestämmas i lagsökningsmål och
mål om betalningsföreläggande

I skilda sammanhang har å JO-expeditionen uppmärksammats eller dit
anmälts att domstolarnas bedömning av kostnadsfrågan i mål om betalningsföreläggande
och i lagsökningsmål vore oenhetlig. Då en mera enhetlig
praxis i detta hänseende torde kunna uppnås, om kännedom vinnes och
sprides rörande de kostnadsbelopp som för normalfall utgå på flertalet håll.
beslöt jag att från underrätterna, i landet inhämta uppgifter rörande ifrågavarande
kostnadsbelopp.

Sedan jag genom skrivelse av den 12 juli 1965 hos underrätterna anhållit

132

om uppgifter rörande ifrågavarande kostnadsbelopp, lämnades uppgifter
därom till allra största delen i juli och augusti 1965. Dessa uppgifter avsago
givetvis de då aktuella beloppen. I vissa fall angavs dock att höjning
av beloppen snart skulle ske. I några fall lämnades uppgifterna först i början
av november månad och avsågo sålunda en något senare tidpunkt. I
en del fall, där kompletterande upplysningar inhämtades, framgick att
högre kostnadsbelopp då utgingo än vid uppgifternas lämnande. De höjningar,
som skett under tiden från det att uppgifter lämnades i anledning
av min förfrågan och tills uppgifterna sammanställdes härstädes, synas ha
föranletts främst av ett uttalande utav styrelsen för Föreningen Sveriges
Häradshövdingar rörande skäligheten av arvoden i mål av förevarande
slag, vilket utsänts till föreningens medlemmar i augusti 1965. Det torde
därför kunna förutsättas att även vid en del av övriga domstolar kostnadsbeloppen
undergått höjning efter det att min förfrågan besvarats. I den
sammanställning som gjorts a JO-expeditionen ha de senast kända beloppen
upptagits.

Mål om betalningsföreläggande

Såsom normalarvoden i mål om betalningsföreläggande utgingo följande
belopp vid det antal domstolar som nedan nämnes (de domstolar som icke
använda sig av bestämda belopp såsom normalarvoden i detta slag av mål
— sammanlagt fem domstolar — ha icke medtagits).

Kronor Utan ombud Med advokat m. H.

sasom ombud

25 ..................... 4 —

30 ..................... 3 —

35 ..................... 7 —

40 ..................... 18 —

45 ..................... 15 —

50 ..................... 36 1

55 ..................... 16 8

60 ..................... 17 49

65 ..................... 5 18

70 ..................... 5 26

75 ..................... 17 37

80 ..................... — 4

Såsom framgår av uppställningen har beträffande arvodet vid flertalet
domstolar gjorts skillnad mellan mål, i vilka ombud anlitats, och mål, där
så ej varit fallet. Skillnaden torde därvid i allmänhet uppgå till 10 å 20
kronor. Däremot har endast ett mindre antal domstolar i kostnadshänseende
gjort skillnad mellan olika slag av ombud. Normalarvodena synas

133

vid vissa domstolar sällan frångås, medan andra domstolar torde företa en
mera individuell prövning och ofta medgiva andra belopp. Särskilt påpekades
från flera domstolar att arvodesbeloppen nedsattes då en borgenär
samtidigt ingav flera ansökningar.

Utöver arvode har ersättning i regel utgått — förutom för ansökningsavgift
— för behörighetshandlingar och dylikt. Praxis härutinnan varierar
dock.

Lag sökning smål

I lagsökningsmål ha såsom normalarvoden utgått nedan nämnda belopp
vid det antal domstolar som nämnes vid varje belopp (även här har uteslutits
de domstolar, som över huvud icke tillämpa normalarvoden eller i
vart fall icke använda bestämda belopp, sammanlagt tio domstolar).

, , Med advokat m. fl.

Kronor otan ombud såsom ombud

35 .................... 5 —

40 .................... 4 —

45 .................... 2 —

50 .................... 16 —

55 ................ 4 —

60 .................... 35 —

65 .................... 5 1

70 .................... 2 4

75 .................... 30 58

80 .................... 4 13

85 .................... 9 14

90 .................... 4 10

95 .................... — 3

100 .................... 12 27

125 .................... 5 7

150 .................... 1 1

Arvodesbeloppen äro — såsom framgår av uppställningen — i allmänhet

högre då borgenären företrätts av ombud än då så icke varit fallet. Liksom
i mål om betalningsföreläggande har endast vid ett mindre antal domstolar
gjorts skillnad mellan olika slags ombud. Från flera domstolar har särskilt
framhållits att högre arvodesbelopp utdömdes då ansökningen avsåg fastställelse
till betalning ur fast egendom.

Därjämte har ersättning i allmänhet utgått — förutom för ansökningsavgift
och expeditionsavgift — för vissa utgifter, främst för behörighetshandlingar.
Praxis i fråga om i vilken utsträckning sådan ersättning medgavs
synes dock vara skiftande.

134

Vidare har vid undersökningen framkommit att på flera olika håll i landet
angränsande domstolar, efter att ha samrått med varandra, tillämpa
samma kostnadsbelopp för normalfall i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande.

Jag vill till sist understryka att avsikten med den verkställda undersökningen
endast varit att — sasom ett led i den mig åliggande uppgiften att

utreda och i ämbetsberättelsen redovisa lagskipningens tillstånd i riket_

vinna och sprida kännedom om domstolarnas praxis i förevarande hänseende
och alltså icke att yttra mig om skäligheten av olika kostnadsbelopp
eller att eljest giva någon rekommendation i saken.

6. I samband med uppträden vid motortävlingar har polisen omhändertagit
ett stort antal personer. Till förekommande av förväxlingar
lät polisen med märkbläck anteckna nummer å de omhändertagnas
händer. Fråga om behörigheten av denna åtgärd. Tillika
spörsmål om lagligheten av visst omhändertagande och om polisman
i tjänstesammanhang är skyldig att lämna upplysning om sitt
namn och om han bör använda tilltalsordet du vid samtal med omhändertagen Av

handlingarna i ett av ingenjören B. T., Göteborg, härstädes anhängiggjort
ärende — i vilket bl. a. förelåg frågor om tillämpningen av 1948
års allmänna polisinstruktion (numera ersatt genom 1964 års polisinstruktion)
— framgår bl. a. följande.

I samband med motortävlingar i Karlskoga hade den 23 och den 24 maj
1964 från skilda orter samlats en stor mängd ungdomar för att bevista
tävlingarna. Många av dem övernattade på tältplatser i och kring staden.
För ordningens upprätthållande hade polisen i orten erhållit hjälp av 55
stats- och reservpolismän från andra orter.

Den 23 maj omkring kl. 23 hade inom ett tältläger, där Stockholmsungdomar
bodde, förekommit högljutt uppträdande i samband med att dit
kommit en skara Göteborgsungdomar, som eljest höllo till i annat läger.
Polispersonal hade ingripit och återställt ordningen. Därvid hade polismännen
Lars Erik Lagerwall och Nils Hallberg omhändertagit T. och fört
honom till polisstationen i Karlskoga.

Därstädes förda anteckningar upptaga bl. a. att T. infördes på polisstationen
kl. 00.10 natten till den 24 maj, att han vägrade uppgiva sitt namn,
att orsaken till omhändertagandet varit att han vägrat åtlyda polisman
vid ifrågavarande tältplats, varvid tillika hänvisats till 12 § allmänna pohsinstruktionen
samt att han frigivits den 24 maj kl. 12.45; dessförinnan
hade han uppgivit namn och adress, vilka antecknades.

135

Upplyst är vidare följande. T. hade till en början förvarats i en tillfällig
arrestlokal men hade sedermera under natten överförts till annan arrest.
I den tillfälliga arrestlokalen, som godkänts för ändamålet av länsstyrelsen
i Örebro län, hade flera omhändertagna förvarats, bl. a. en del berusade.
För att kunna skilja på de omhändertagna som förvarades i denna lokal
hade polispersonalen med märkbläck antecknat nummer på varje omhändertagens
ena hands översida; samma nummer hade angivits i de anteckningar,
som upprättades rörande anledningen till omhändertagandet, och
vidare på den låda, där man förvarade de tillhörigheter vederbörande fråntagits
vid avvi siteringen. Enligt vid Ivarlskogapolisen tillämpad oidning
skulle den anteckning, som skett å omhändertagens hand, före frigivandet
avlägsnas, vilket skedde med hjälp av bomull doppad i aceton.

I en den 4 juni 1964 hit inkommen skrift anförde T. klagomål rörande
ett flertal förhållanden och händelser i samband med omhändertagandet
och hans vistelse i arrestlokalema.

Efter remiss inkom dåvarande landsfogden i länet Henrik Enhörning med
eget yttrande samt yttrande av dåvarande polischef-åklagare i Karlskoga
distrikt, landsfiskalen Jan-Åke Bodin. Vid yttrandena fanns fogad utredning,
innehållande bl. a. redogörelser av ett flertal polismän.

T. mötte därefter med påminnelser.

Sedan jag begärt att rikspolisstyrelsen skulle avgiva yttrande rörande
vissa i ärendet uppkomna spörsmål, inkom sådant yttrande den 7 juli 1965.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Med anledning av att T. ifrågasatte lagligheten av omhändertagandet
och kvarhållandet av honom vill jag anföra följande.

Rörande anledningen till omhändertagandet av T. framgår av Lagerwalls
och Hallbergs under utredningen lämnade uppgifter att T., som befann
sig bland de ungdomar som störde ordningen i det s. k. Stockholmslägret,
vägrat att efterkomma upprepade tillsägelser av polismännen att han skulle
avlägsna sig från platsen. Vad sålunda och i övrigt framkommit kan ej
föranleda till annat antagande än att omhändertagandet stått i överensstämmelse
med 12 § polisinstruktionen (numera motsvarad av 19 §).

Enligt 13 § i samma författning (numera motsvarad av 22 §) gällde bl. a.
att omhändertagen fick hållas i förvar endast så länge fara förelåg att han
komme att fortsätta störa ordningen. I förevarande fall måste — med hänsyn
till vad som förekommit före omhändertagandet, till att det vid avvisiteringen
upptäcktes att T. hade en skrämselpistol jämte patroner och till
hans vägran att uppgiva namn och adress — polisledningen anses ha haft
giltig grund att ej frigiva honom tidigare än som skedde. Det enda diskutabla
i den delen är om icke Bodin på morgonen den 24 maj, då T. framhärdade
i sin vägran att uppgiva namnet, bort upptaga fråga om att an -

136

halla T. Om i det sammanhanget Lagerwall och Hallberg hörts närmare
skulle nämligen, enligt vad som framgår av deras numera lämnade uppgifter,
otvivelaktigt ha framkommit sannolika skäl för misstanke om ohörsamhet
mot ordningsmakten enligt då gällande stadgande i 11 kap. 3 §
strafflagen (numera 16: 3 BrB). Därmed skulle på grund av de särskilda
regler, vilka gälla beträffande den som är okänd och undandrager sig att
uppgiva namn och hemvist, häktningsgrund ha förelegat enligt 24 kap. 2 §
RB och följaktligen även anhållningsskäl enligt 5 § i samma kapitel. Det
förhållandet att Bodin och polispersonalen i övrigt i första hand försökte
utvägen att övertala T. att yppa sin identitet, anser jag dock ej kunna
läggas dem till last som fel.

T. har också vänt sig mot att Lagerwall vid samtal med honom under
färden till polisstationen använt tilltalsordet »du» och vidare har T. påstått
att Lagerwall smädat honom genom att kalla honom »din unge djävel».

Sistnämnda påstående har bestritts av Lagerwall och har ej vunnit någon
bekräftelse genom utredningen i övrigt.

Lagerwall hade däremot vitsordat, att han tilltalat T. i du-form och att
han ibland brukade använda detta tilltalsord i tjänsten, främst när han
hade att göra med ungdomar.

Vid bedömandet i den delen är att beakta den snabba utveckling mot
ökat bruk av du-form som pågår. Det kan icke generellt hävdas, att det
skulle vara felaktigt av polismän att använda du-form vid tilltal av obekanta,
även om restriktivitet och hänsyn till omständigheterna, särskilt
vederbörandes ålder, bör iakttagas. Lagerwalls användning av du-form
i nu förevarande sammanhang anser jag i allt fall ej kunna läggas honom
till last som tjänstefel.

Vidare har T. anfört klagomål mot att Lagerwall under färden till polisstationen
underlåtit att på T:s fråga uppgiva sitt namn. Lagerwall har vidgått
detta under uppgift att han sade till T. att namnet skulle komma att
stå i kommande rapport. Lagerwall har vidare förklarat, att han uppträdde
på detta sätt för att han ej ville uppmuntra ordväxling.

Rikspolisstyrelsen har rörande detta spörsmål anfört följande.

I gällande tjänsteföreskrifter finns ingen bestämmelse om skyldighet för
polisman att då han i samband med sin tjänsteutövning därom tillfrågas
uPP£e sitt namn eller lämna andra identitetsuppgifter om sig. Polisinstruktionsutredmngen
har i sitt betänkande (SOU 1947: 45 s. 106) ansett att en
allmän skyldighet harom borde införas. Denna skyldighet borde dock inte
vara ovillkorlig. Därest någon i trakasseringssyfte eller eljest utan grundad
anledning begär att få veta polismannens namn, borde denne ej vara skyldig
att tillmötesgå en sådan begäran. Ett rimligt krav borde vidare vara
att den som begär dylik upplysning själv legitimerar sig.

137

Rikspolisstyrelsen delar utredningens uppfattning. Det må också framhållas
att varje polisman under sin utbildning torde instrueras om att uppträda
och förfara i enlighet därmed. Med fog torde också kunna antagas
att en polisman på därom gjord berättigad fråga omtalar sitt namn och
— om så önskas — sitt tjänstgöringsställe. Handlar polismannen annorlunda,
torde han genom sitt befäl erhålla tillrättavisning och påpekande
om att han inte förfarit lämpligt. Omständigheterna i nu förevarande fall
synes dock tyda på att klagandens begäran att få veta polismannens namn
varit — eller i vart fall av polismannen uppfattats som — av mer eller
mindre provokatorisk karaktär. Å andra sidan hade självfallet polismannen
åtminstone sedan vederbörande införts på polisstationen utan olägenhet
kunnat omtala sitt namn. Att så inte skedde synes dock inte under förhandenvarande
omständigheter böra anses som felaktigt eller klandervärt.

Jag kan väsentligen ansluta mig till rikspolisstyrelsens synpunkter. Enligt
min mening har man fog att hävda att av polistjänstens beskaffenhet
följer att en polisman skall upplysa om sitt namn, när den som blivit föremål
för polisingripande begär sådan upplysning och trängande tjänsteuppgifter
eller annan särskild omständighet ej tala emot att upplysningen lämnas.
Lagerwall kan i allt fall ej anses ha haft giltig anledning att vägra
uppgiva sitt namn. Jag finner dock ej anledning till vidare åtgärd utöver
detta påpekande, av vilket Lagerwall skall få del.

T. har därjämte klagat över den anteckning med märkbläck, som gjordes
å hans hand, och har därvid gjort gällande, att polisen ej avlägsnat märkningen
och att sår uppstått när han själv tog bort denna. Beträffande skadan
har han företett läkarintyg.

Rikspolisstyrelsen har i denna del — efter allmänna synpunkter pa de
svårigheter polisen ställes inför vid motortävlingar av ifrågavarande art
med därvid ofta förekommande ordningsstörningar — anfört följande.

Otillräckliga arrest- och andra förvaringsutrymmen medför att polisen,
för att på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna fullgöra små uppgifter,
nödgas använda arbetsmetoder som under normala förhållanden
inte skulle komma ifråga. Polischefen i Karlskoga har i sitt yttrande redogjort
för de faktiska förhållandena vid tillfället. Bl. a. har redovisats att
man för att undvika förväxling av omhändertagna använt eu metod för
»märkning» av dem med märkbläck pa den omhändertagnes ena hand.

Rikspolisstyrelsen har den principiella inställningen att sådan märkning
under normala förhallanden inte bör fa förekomma, hörfaiandet synes dock
fä bedömas något annorlunda under de förhållanden som ratt vid en tillställning
som denna. Många omhändertagna lämnar falska uppgifter om
sig själva eller söker vilseleda polispersonalen på annat sätt. Möjligheterna
att lyckas därmed är mycket stora då — såsom vid ifrågavarande tillfälle

_ flera omhändertagna måste vistas i samma förvaringsutrymme och då

flera polismän tjänstgör och avlöser varandra. Det är i dylika fall sällan
möjligt att låta samme polisman verkställa både omhändertagande, avvisitering
och tillsyn samt frigivning av de omhändertagna. Särskilt gör sig
nu påtalade svårigheter självfallet gällande, dä vederbörande vägrar att
;,ver huvud lämna uppgifter om sin identitet. Förväxlingar skulle möjligen

5* _ Justitieombudsmannens årsberättelse, till 106G års riksdag

138

kunna elimineras genom upptagande av signalement på de omhändertagna.
Detta skulle dock bli tidsödande och, eftersom förfarandet inte heller skulle
kunna begränsas att avse klädedräkt o. d., lätt kunna missförstås av de
omhändertagna. Det måste därjämte även för den omhändertagne framstå
som angeläget, att icke behöva berövas friheten längre än vad som är
oundgängligen nödvändigt. Självfallet skulle frihetsberövandet nödvändigt,
vis behöva utsträckas därest ingående anteckningar om signalement
och särskilda utredningar m. m. omedelbart måste igångsättas enbart för
att undvika förväxling av person. Därtill kommer att detta skulle kräva
tillgång till ytterligare personal som dock tyvärr ej går att uppbringa.

Med hänsyn till vad som salunda anförts och till de särskilda omständigheterna
i övrigt vid nu ifragavarande tillfälle, anser rikspolisstyrelsen
tillvägagångssättet att såsom skett märka omhändertagna personer på
ena handen inte böra föranleda någon erinran.

Tvångsvis genomförd märkning av ifrågakommet slag utgör ett visst
ingrepp i den kroppsliga integriteten. Frågan om tillåtligheten härav synes
vara att bedöma efter de allmänna grundsatser som gälla beträffande polismyndighets
befogenhet att använda våld eller tvångsåtgärder (jfr t. ex.
Sjöholm, Om politimakten och dess begränsningar, framställningen från
s. 237). Jag anser från dessa utgångspunkter att i förevarande fall i huvudsak
är att beakta följande. Det var nödvändigt att förhindra förväxlingar
i identifieringshänseende. Detta syfte torde vid det aktuella tillfället icke
utan omfattande och i praktiken knappast genomförbara anstalter (jämför
rikspolisstyrelsens yttrande) ha kunnat uppnås på annat sätt än genom
sådan märkning som användes. Det obehag, som märkningen kunde medföra
för de omhändertagna, kan ej anses ha varit större än som rimligen
måste godtagas med hänsyn till åtgärdens syfte och svårigheten att åstadkomma
nagot praktiskt användbart alternativ. Jag delar på grund av det
anförda rikspolisstyrelsens uppfattning att märkningsåtgärderna i förevarande
fall icke kunna anses ha varit obefogade. Jag vill dock också instämma
i uttalandet att dylik märkning under normala förhållanden ej
bör förekomma. Då det för de utsatta kan framstå såsom nedsättande att
bli föremål för märkning synes dock vara av värde om — med tanke på
framtida situationer då permanenta arrestlokaler ej förslå — det kunde
övervägas huruvida det är praktiskt möjligt att förbereda någon annan
metod, exempelvis låsbara numrerade metallband som kunde fästas kring
handleden.

Har märkning skett, måste det anses åligga polispersonalen att tillse
att märket borttages då vederbörande fngives. Även om detta regelmässigt
skett vid Karlskogapolisen, har i ärendet icke framkommit något som motsäger
T:s uppgift att sådan åtgärd ej vidtagits beträffande honom. Det
förbiseende, som sålunda torde ha förekommit — men som uppenbarligen
skulle ha undvikits om T. själv fört saken på tal när han lämnade polisstationen
— finner jag dock ej vara av beskaffenhet att föranleda vidare
åtgärd.

139

T. har anfört klagomål också i andra hänseenden. Med hänsyn till vad
som framkommit under utredningen — av vilken T. fått del anser jag
icke påkallat med någon åtgärd eller något uttalande i dessa delar.

Rikspolisstyrelsen har tagit de anförda klagomålen till anledning att göra
ett principuttalande av följande innehåll.

Klagomål mot polismän för förmenta övergrepp inges ofta från personer,
som själva uppträtt ordningsstörande eller utmanande och sålunda i väsentlig
män själva medverkat till att framkalla den situation, som föranlett
klagomålet. De på senare tid allt mera vanligt förekommande klagomålen
mot polismän tenderar att medföra viss passivitet från den enskilde polismannens
sida i situationer, där ett ingripande varit påkallat. Polismännen
vill icke utsätta sig för risken att bli anmälda med anledning av ingripandet.
En fortsatt sådan tendens hämmar polisverksamheten på ett sätt som
slutligen hårdast drabbar samhället och dess medborgare.

Jag vill i anledning av detta uttalande understryka vikten av att enskilda
polismän icke till undvikande av obehaget att bli anmälda avhalla sig från
att i enlighet med sin tjänsteplikt verkställa ingripanden som äro påkallade
för ordningens upprätthållande eller för brotts förebyggande eller beivrande.
Polistjänsten är ju av den beskaffenhet att även befogade ingripanden
lätt bli föremål för missnöje och klander. Enskilda polismän liksom
allmänheten ha emellertid icke anledning att taga intryck av andra anmälningar
och klagomål än sådana som visa sig äga fog. Det är i ett demokratiskt
samhälle oundgängligt att sådana klagomål mot polisen, för vilka
skäl anföras och som kunna vara befogade, bli föremål för omsorgsfull utredning.
Endast härigenom kan allmänhetens förtroende för polisen bibehållas,
vilket är en förutsättning för att polismakten skall kunna på behörigt
sätt fullgöra sina viktiga uppgifter att till allmänhetens skydd upprätthålla
ordning och säkerhet.

7. En finsk medborgare, som avtjänade honom härstädes ådömt
straff, begärde hos kriminalvårdsstyrelsen, under åberopande av
26 § nordiska verkställighetslagen, att viss advokat måtte förordnas
till försvarare för honom, för den händelse styrelsen beslöt att göra
framställning om överflyttning av verkställigheten till Finland.

Fråga om vilken myndighet som hade att förordna försvarare

Enligt nordiska verkställighetslagen kan här i riket meddelad dom, varigenom
dömts till straffarbete eller fängelse, verkställas i annat nordiskt
land, om den dömde när verkställighet skall ske är medborgare i den andra
staten. Framställning om sådan verkställighet göres av kriminalvårdsstyrelsen
hos myndighet i nämnda stat.

140

26 § nordiska verkställighetslagen har följande lydelse.

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom
besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall kriminalvårdsstyrelsens beslut omedelbart
lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som
avses i kriminalvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedande och
utförande av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat
om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning
till försvarare skola dock alltid gäldas av statsverket.

Besvär över kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt nämnda lag avgöras
av regeringsrätten.

Omständigheterna i nu förevarande ärende äro följande.

Genom dom den 24 april 1964 av Svea hovrätt dömdes finske medborgaren
T. F. till straffarbete ett år sex månader. Sedan F. den 26 april avgivit
nöjdförklaring, började verkställigheten av straffet samma dag i fångvårdsanstalten
å Långholmen. Hovrättens dom vann laga kraft vid fullföljdstidens
utgång den 22 maj 1964.

Sedan fråga uppkommit om framställning att straffverkställigheten
skulle överflyttas till Finland, begärde F. i en den 13 maj 1964 till dåvarande
fångvårdsstyrelsen inkommen skrivelse att få avtjäna straffet i Sverige.
För den händelse framställning om överflyttning av verkställigheten
skulle beslutas, begärde F. — under åberopande av 26 § nordiska verkställighetslagen
— att en namngiven advokat, som varit hans offentlige försvarare
i brottmålet, måtte »beordras» att föra hans talan.

I skrivelse den 30 juni 1964 till justitieministeriet i Finland anhöll fångvårdsstyrelsen,
under åberopande av nyssnämnda lag, att det F. ådömda
straffet måtte verkställas i Finland. F. erhöll del av framställningen den
8 juli. Genom beslut den 6 juli biföll det finska justitieministeriet framställningen.
Detta beslut delgavs den 15 juli F., vilken den 19 juli transporterades
från fångvårdsanstalten å Långholmen till Finland.

I en den 22 juli 1964 hit inkommen skrift klagade F. över att han icke
erhållit besvärshänvisning till fångvårdsstyrelsens beslut att göra framställning
om överflyttning av verkställigheten och över att advokat icke förordnats
att biträda honom. Han anhöll därvid att ny besvärstid måtte utsättas,
att försvarsadvokat måtte förordnas för honom och att fångvårdsstyrelsens
åtgärder i saken måtte ogiltigförklaras.

I avgivet yttrande den 21 augusti 1964 över klagomålen anförde fångvårdsstyrelsen
följande.

Beträffande F:s begäran om förordnande av offentlig försvarare vill fångvårdsstyrelsen
uttala att oberoende av om formell skyldighet förelegat för
styrelsen att vara verksam för anskaffande av sådan åt honom det får
anses ligga i sakens natur att F. borde ha erhållit upplysningar i berörda

141

hänseende. Med beklagande konstateras därför att dylika upplysningar
icke kommit att lämnas. Till förklaring härav må anföras att vederbörande
befattningshavare haft stor arbetsbörda och att denna under semestertid
varit särskilt accentuerad och svår att bemästra. . 0 _

Vad angår F:s anhållan i klagoskriften att få komma i åtnjutande av n>
besvärstid må anföras följande. Såsom F. framhållit innehöll framställningen
om verkställighet icke besvärshänvisning. Vid justitiemmistenets beslut
var emellertid fogad dylik hänvisning. Föreskrift om att framställning om
verkställighet skall innehålla besvärshänvisning finnes icke. Med hansyn
till den allmänna kännedom, som finnes bland de intagna om ratten att
överklaga olika fångvårdsstyrelsens beslut och om möjligheten att nos anstaltsledningen
erhålla anvisningar och erforderlig hjälp, synes avsaknaden
av besvärshänvisning icke böra ges den betydelsen, att F. skulle vara berättigad
att komma i åtnjutande av ny besvärstid Härvid kan aven hanvisas
till den tid som förflutit från det F. delgavs dels framställningen och
dels verkställighetsbeslutet med dess besvärshänvisning till den faktiska

verkställigheten. , .

Till upplysning kan meddelas att fångvårdsstyrelsen numera till undvikände
av missförstånd och för att förhindra ett upprepande lämnar besvärshänvisning
även i framställning om verkställighet och icke endast i
beslut därom.

Enligt fångvårdsstyrelsens mening har såväl de formella som de sakliga
förutsättningarna för överflyttning förelegat i förevarande verkstälhghetsärende.
Såvitt kan bedömas har förutsättning saknats for F. att genom ett
Överklagande erhålla ändring i fråga om framställningen eller verkstallighetsbeslutet.

Härefter anhöll jag att fångvårdsstyrelsen — efter hörande av vederbörande
befattningshavare, som handlagt det med klagomålen avsedda
ärendet i styrelsen — ville inkomma med nytt yttrande. I en härstädes
upprättad promemoria, som fogades till remissen till ledning vid remissens
besvarande, anfördes följande.

1. Är icke 26 § nordiska verkställighetslagen så att förstå, att det ålag
fångvårdsstyrelsen att vid beslutet den 30 juni 1964 — med motsvarande
tillämpning av 21 kap. 4 § RB — meddela beslut jämväl i anledning av
F:s begäran om offentlig försvarare för fullföljd av talan?

2. Var den föreliggande situationen sådan, att F:s begäran bort av fångvårdsstyrelsen
lämnas utan bifall?

Beträffande den närmare innebörden av stadgandet i 26 § nordiska verkställighetslagen
anförde fångvårdsstyrelsen i yttrande den 31 december
1964 följande.

Det aktuella tolkningsspörsmålet torde under sådana förhållanden få
bedömas utifrån vad som stadgas i rättegångsbalken. ^

Enligt 21 kapitlet 4 § rättegångsbalken ankommer pa ratten att forordna
offentlig försvarare. Processlagberedningen uttalar i anslutning till stadgandet
att sådan åtgärd alltid bör ankomma på rätten.

Med rätten avses i rättegångsbalken uppenbarligen allmän domstol.
Hänvisningen i 26 § nordiska verkställighetslagen till rättegångsbalken

142

kan uppfattas sä, att balkens bestämmelser med bibehållen innebörd i
tillämpliga delar skall gälla, i den mån de icke undantagits, såsom skett
oetranande ersättningsskyldigheten. I fråga om beslutanderätten hade
kunnat anges »att vad föreskrivits om rätten skall gälla om .. .». En sådan
tolkning leder närmast till att förordnande av offentlig försvarare skall
meddelas av allmän underrätt. Därvid torde i första hand underrätten i
den ort, där vederbörande uppehåller sig komma ifråga. För en sådan tolknmg
talar bl. a. att, såvitt styrelsen har sig bekant, inte i annat sammanhang
förekommer att offentlig försvarare förordnas av administrativ myndighet.
''

Hänvisningen i 2G § nordiska verkställighetslagen om »motsvarande tilllämpmng»
kan även uppfattas så, att bestämmelserna skall göras analogt
tillämpliga pa det aktuella förfarandet. För frågan om beslutanderätten
om offentlig försvarare blir därvid av betydelse, hur den förut berörda bestammelsen
att »offentlig försvarare förordnas av rätten» skall förstås.
Enligt propositionen till nordiska verkställighetslagen ansågs inte erforderligt
att fångi ardsstyrelsen vid beslut om lramställning om överflyttning
av verkställighet hade den särskilda sammansättning (förstärkta fångvårdsstyrelsen),
som gäller för vissa avgöranden. Bl. a, med hänsyn härtill torde
fångvårdsstyrelsen vid ovannämnda beslut inte böra anses såsom jämställd
med domstol. I förhållande till den enskilde kan styrelsen i detta sammanhang
uppfattas såsom en initiativtagande samhällsmyndighet. Från denna
utgångspunkt synes fångvårdsstyrelsens ställning, då det gäller förordnanoffentlig
försvarare, närmast kunna jämställas med åklagarens under
förundersökningen. Om sä sker, torde det inte böra ankomma på fångvårdsstyrelsen
att förordna om offentlig försvarare. Detta skulle i stället tillkomma
regeringsrätten. Att styrelsen med denna tolkning i förekommande fall
bör vara verksam för att offentlig försvarare förordnas torde följa av den
jämförelse som gjorts med situationen vid förundersökning i brottmål.

De tolkningar av det aktuella stadgandet i nordiska verkställighetslagen,
soJn °yan berörts utgår från ett mera formellt betraktelsesätt. Olika skäl
talar föi att en friare tolkning bör ske. Om huvudvikten lägges på att det
ar fråga om en överklagningssituation synes motiverat att inte trvcka på
bestämmelsen att förordnandet av försvarare skall ske av rätten. Karaktären
av den myndighet, som meddelat det beslut, som kan bli föremål för
Överklagande, skulle därvid inte behöva beaktas vid tillämpningen av de
aktuella bestämmelserna i rättegångsbalken. Under sådana förhållanden
skulle förordnande av offentlig försvarare för förberedande och utförande
av talan mot styrelsens beslut att göra framställning om överflyttning av
i erkställighet kunna meddelas av styrelsen. Även om några praktiska olägenheter
inte synes vara förenade med en ordning, där regeringsrätten
ensam är behörig att förordna försvarare, torde det ibland kunna medföra
vissa fördelar for den enskilde, om förordnande också kan meddelas av
styrelsen.

Frågan om förordnande av offentlig försvarare har inte aktualiserats i
nagot ärende före eller efter det hår behandlade fallet. Då utrymme enligt
vad ovan utvecklats får anses finnas för att tolka stadgandet i 26 § nordiska
verkställighetslagen pa det sätt som sist berörts och då detta synes
kunna vara till fördel för den enskilde i vissa fall, avser dock styrelsen att
nar fråga därom uppkommer, tillämpa stadgandet i enlighet med nämnda
tolkning.

143

Vad aneår tillämpningen av stadgandet i det nu aktuella fallet vill styrelsen
under hänvisning till vad ovan anförts framhålla dels att stadgandet
måste anses svårtolkat dels oek att vederbörande befattningshavare mte
saknat fog för sin tolkning. Det bör därjämte beaktas att det varit forsta
gången som stadgandet tillämpats.

Vid fångvårdsstyrelsens yttrande var fogat ett yttrande av byrådirektörerna
Clas Amilon och Sten Feltner, vari de anförde att de tolkat 26 &
nordiska verkställighetslagen så att förordnande av offentlig försvarare
skulle aktualiseras först därest F. ämnade fullfölja talan mot fångvårdsstyrelsens
beslut och att den myndighet som kunde anses behörig att forordna
offentlig försvarare i förevarande fall vore Stockholms radhusratt.

Amilon och Feltner anförde vidare.

Det kan väl hävdas, att fångvårdsstyrelsen bort — i analogi med vad
som sägs i 23 kap. 5 § rättegångsbalken — anmala F:s begaran om olientlig
försvarare till domstolen. Aled hänsyn till ovissheten om F:s avsikt att
överklaga styrelsens beslut ansåg vi dock att hans rätt lämpligen kunde
tillvaratas genom att anstaltsledningen på Langho men vid behov biträdde
F med ansökan till rätten om försvarare. Aled anledning harav tillställdes
anstaltsledningen en kopia av styrelsens beslut i ärendet. Avsikten var aven
att genom telefonsamtal informera styresmannen om de åtgärder son
kunde bli aktuella. Detta telefonsamtal kom emellertid aldrig tdl stand.
Till förklaring av den försummelse som i detta hanseende eventuellt ka
läggas oss till last får vi hänvisa till vad styrelsen anfört i sitt remissyttrande
den 21.8.1964 om arbetsläget vid ifrågavarande tidpunkt.

Beträffande frågan om F:s begäran bort lämnas utan bifall anförde styrelsen
följande.

I förevarande hänseende blir att beakta stadgandet i 21 kapitlet 3 § tredje
stycket rättegångsbalken. Av detta jämfört med 19 s rattegangsbalkens
promulgationslag8torde följa att F. ägt påräkna att fa offentlig försvarare

Avslutningsvis vill styrelsen anföra att såvitt kan bedömas förutsättning
saknats för F. att genom ett överklagande få ändring i fråga om framställningen
eller verkst ällighetsbeslut. Aled hansyn till att F. darfor icke kan
antagas ha lidit någon förlust samt till vad i övrigt anförts om provningen
i det aktuella ärendet anhåller fångvårdsstyrelsen, att JO matte fmna sig
kunna låta bero med vad sålunda förekommit i ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I justitiedepartementets promemoria den 17 mars 1961 med utkast till
nordisk verkställighetslag föreslogs i 27 § att på begäran av den som avsåges
med framställning om verkställighet av frihetsstraff in. in. har i
riket högsta domstolen skulle pröva huruvida framställningen laghgen
kunde beviljas. Aled visst här icke aktuellt undantag skulle om ärendets
handläggning gälla vad om brottmål i allmänhet vore stadgat. Ersättning
åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet skulle stanna

144

a statsverket, om ej särskilda skäl vore, att den skulle återgäldas av den
som avsages med framställningen. 29 § reglerade framställning av svensk
myndighet om verkställighet m. in. i Danmark, Finland eller Norge utan
att bestämmelse meddelades vare sig om överprövning eller offentlig försvarare.

Bestämmelserna i utkastets 27 § hade utarbetats efter mönster av 11, 13
oc i 14 §§ nordiska utlämningslagen. De torde i nu förevarande sammanhang
icke ha medfört, tolkningssvårigheter. Att förordna offentlig försvarare
skulle ha tillkommit högsta domstolen.

Enligt departementspromemorian skulle justitiekanslem pröva vissa
framställningar om verkställighet utom riket medan prövningen i Övriga
fall av sadan verkställighet skulle ankomma på fångvårdsstyrelsen. I den
slutgiltiga lagtexten centraliserades all denna prövning till fångvårdsstvrelsen.
Vidare intogs i 26 § uttryckligt stadgande om rätt att överklaga
tangvardsstyrdsens beslut. Eftersom regeringsrätten skulle ha att pröva
saval de formella som sakliga förutsättningarna för överflyttning, ansågs
ej erforderligt att därutöver öppna möjlighet till prövning i högsta domstolen,
varför utkastets 27 § utgick. Stadgande om offentlig försvarare infordes
i stallet i 26 § tredje stycket i lagen och fick för övrigt samma innehall
som motsvarande bestämmelse i 19 § lagen om villkorlig frigivning.
Lagtexten anger icke uttryckligen vilken myndighet som skall pröva fråga

om offentlig försvarare. Frågan härom synes icke ha diskuterats under
torar betena.

I 21 kap. 4 § RB stadgas att offentlig försvarare förordnas av rätten

rm oattei!,SklIt Saken från Sig’ äger den’ til! dess talan av den misstänkte
ullloljts eller tiden för sådan talan utgått, förordna försvarare att biträda

honom i högre rätt. Sistnämnda stadgande tillkom på hemställan av lagrådet.
Lagrådet, som ansåg det lämpligare att frågan upptogs av den domstol
vilken avgjort målet än av den hos vilken fullföljd av talan i målet
kunde aga rum, fann det vara erforderligt att en uttrycklig föreskrift i
ämnet upptogs i lagen. Av kommentaren till RB (se Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken
s. 267) framgår att den lägre rätten har exklusiv kompetens
innan talan fullföljts. En analog tillämpning härav synes medföra att regeringsrätten
icke ägt förordna offentlig försvarare för F., innan denne anfört
besvär mot fångvårdsstyrelsens beslut, och att det i stället tillkom
fångvårdsstyrelsen att meddela dylikt förordnande. Att, såsom Amilon och
fel t ner ansett, förordnande skulle ankomma på den första instansen i
brottmålet, rådhusrätten, vilken skilt målet från sig och där ärendet i övrigt
icke skulle ha någon anknytning, kan rimligen icke ha varit lagstiftarens
mening. Icke heller hovrätten, som slutgiltigt avgjorde brottmålet,
torde kunna ifrågakomma.

Då intet därom nämnes i lagtexten, ligger det närmast till hands att den
myndighet — kriminalvårdsstyrelsen — som i första hand prövar och

145

beslutar om framställning om verkställighet förordnar offentlig försvarare,
om besvär ännu ej anförts hos regeringsrätten. Detta står icke i strid med
26 §:s ordalag att vad i RB är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.
Denna tolkning är även den mest ändamålsenliga. Sedan målet anhängiggjorts
hos regeringsrätten, bör det ankomma på denna att meddela förordnande.
Regeringsrätten har tidigare vid tillämpning av 19 § lagen om villkorlig
frigivning — efter vilken som tidigare nämnts 26 §:s tredje stycke
utformats — förordnat offentlig försvarare i därstädes anhängigt mål. För
min del anser jag övervägande skäl tala för att 26 § bör tolkas pa detta
sätt. Givetvis kan det icke läggas någon befattningshavare vid styrelsen
till last såsom fel, att denne tolkat bestämmelsen på annat sätt.

Tilläggas må att, därest kriminalvårdsstyrelsen förordnar offentlig försvarare
enligt 26 § nordiska verkställighetslagen och den dömde sedermera
avstår från att fullfölja talan mot styrelsens beslut angående verkställighet,
offentlige försvararen i överensstämmelse med rättsfallet i NJA 1949 s.
822 synes kunna efter ansökan hos regeringsrätten tillerkännas arvode och
ersättning av allmänna medel. Omständigheterna äro enligt mitt förmenande
icke sådana att det kan läggas någon befattningshavare till last
såsom fel, att F:s begäran om offentlig försvarare lämnades helt utan
åtgärd.

Med hänsyn härtill föranleder ärendet i denna del icke vidare åtgärd
från min sida.

Vad beträffar underlåtenheten att upptaga besvärshänvisning i styrelsens
framställning den 30 juni 1964 — vilken delgivits F. — finner jag, med
hänsyn till vad styrelsen anfört, icke anledning till ingripande.

8. Betydande övertidsarbete har förekommit för vissa interner vid
fångvårdsanstalten å Hall, vilka sysselsatts såsom traktorförare.

Fråga om behovet av reglerande bestämmelser

I en den 25 september 1964 hit inkommen klagoskrift anförde K. A. L.
— under uppgift att han var intagen på fångvårdsanstalten å Hall — i
huvudsak följande. Inom jordbruket vid anstalten tjänstgjorde vissa interner
såsom traktorförare. I stor utsträckning fingo dessa arbeta pa övertid.
Som exempel åberopades att en intern — A. — under en period av 24 veckor
haft en genomsnittlig arbetstid av 75 timmar per vecka. L. ansåge
detta olämpligt. Trötthet kunde enligt hans mening ha varit eu bidragande
orsak till att intagne S. F., som varit traktorförare, förolyckats under
1963. L. hemställde om JO:s åtgärder.

Efter remiss inkom kriminalvårdsdirektören Gunnar Marnell, t. f. fångvårdsinspektörcn
Sune Olldén och lantbruksinspektören Fredrik Posse med

146

yttranden, vari vitsordades att langa arbetstider för traktorförarna förekommit.

Från Posses yttrande må här återgivas följande.

• -Pe ,’n^a®na traktorförama behöver så gott som aldrig beordras till övertidsarbete
utan detta sker helt på frivillig bas. Övertid för traktorarbeten
maste dock utföras på grund av att en intagen traktorförares arbetskapacitet
motsvarar högst 60 % av7 en civil förares och att traktorbeståndet är
ca o traktorer för litet mot gängse antal på en gård av motsvarande storlek
som Hall.

Orsaken till att de intagna önskar arbeta på övertid är enl. deras egna
utsagor att tiden går fortare och att de under helgerna slipper sitta och
hanga pa paviljongerna samt att de genom arbetet erhåller en hösrre inkomst.

De som fått arbeta på övertid har varit pålitligt och med traktorkörning
relativt kunnigt folk.

De intagna som varit mest lämpade för traktorarbeten, som i fallet A.,
nar fatt köra de flesta och många gånger avancerade maskiner och därigenom
kommit upp i relativt höga övertider.

Beträffande L:s påstående att de intagna skulle stå i beroendeställning
till arbetsledningen mom lantbruket håller ej och mig veterligen har de
intagna inte svårt att säga ifrån om något arbete ej passar dem.

Angående F:s förolyckande så berodde det ej på övertidsarbete emedan
nan ej utfört nagot sådant de närmaste dygnen före.

Mainell anförde bl. a. att övertidsuttaget fortsättningsvis skulle anpassas
till stadgandena i lagen om arbetstidens begränsning.

Sedan jag begärt att kriminalvårdsstyrelsen måtte inkomma med yttiande
och därvid angiva om behov föreligger av7 närmare anvisningar beträffande
ianspråktagande av intagna för övertidsarbete, anförde styrelsen
följande.

Enligt bestämmelserna i 104 § fångvårdsstyrelsens cirkulär nr 5/1962
om vård och behandling vid fångvårdsanstalterna utgör arbetstiden inom
arbetsdnlten 45 timmar _ i veckan, motsvarande 9 timmar per dag under
man dag fredag (med vissa undantag för helgdagsaftnar och helgdagar),
ror intagna som sysselsätts med jordbruksarbeten som kräver annan arbetsbd
an den ordinarie äger styresmannen fastställa arbetstiden. Därvid
skall iakttas att den sammanlagda arbetstiden för två arbetsveckor i följd
in ° uPPfa tdl 90 timmar. Arbetstiden för de intagna överensstämmer
arbetstiden 1 agCn °m arl)etstidens begränsning fastställda ordinarie

Arbete utöver ordinarie arbetstid (Övertid) får jämlikt bestämmelserna
i styrelsens cirkulär nr 2/1948 angående normaldagordning vid statens
fangvardsanstalter (punkt 2) beordras

«) i i fråga om sådana förberedelse- och avslutningsarbeten som erfordras
tor driftens behöriga gång,

b) i fråga om arbeten som betingas av natur- eller olyckshändelser eller
annan omständighet som inte kunnat förutses,

c) i fråga om arbeten inom verkstads- och jordbruksdriften som är att
betrakta som synnerligen angelägna för anstaltens arbetsdrift och är av

147

övergående natur (avslutande av viss brådskande tillverkning, sådd eller

^Behov av tillfälligt övertidsarbete inom verkstadsdriften skall anmälas
till kriminalvårdsdirektören av ingenjör. För jordbruksdriftens del ager
driftledaren (lantbruksinspektor eller likställd) beordra övertidsarbete inom
ramen för direktiv från fångvårdsstyrelsen. Att driftledaren givits rätt att
själv besluta om övertidsarbete sammanhänger med att det vid jordbruksarbete
ofta gäller att snabbt kunna utnyttja en gynnsam vaderlekssituation
och att den tidsförlust som kan uppstå om krumnalvardsdirektorens
medgivande till övertidsarbetet först måste inhämtas, kan mediora att det
gynnsamma tillfället inte kan tillvaratas. . . , ,

Några detaljerade bestämmelser om övertidsarbetets omfattning har bittills
inte ansetts erforderliga utöver de i cirkulär nr 2/1948 meddelade allmänna
anvisningarna. Övertidsarbete för de intagna har nämligen tidigare,
enligt vad styrelsen har sig bekant, inte behövt tillgripas i nämnvärd omfattning.
Anslutningen till arbetstidslagen, när det galler den ordinarie
arbetstiden, har ansetts ge en klar anvisning om att lagens bestämmelser
skall tillämpas också i övrigt i fråga om de intagnas arbete, aven om detta
inte utsagts i instruktioner eller på annat sätt. .......

Det är uppenbart att arbetstidslagens övertidsbestammelser därvid mte
följts. Det i klagoskriften skildrade stora övertidsuttaget i jordbruksarbetet
vid Hallanstalten har föranletts av jordbrukslednmgens ambition att
klara jordbruksarbetet trots begränsade personalresurser. Från ersattnmgssynpunkt
må anföras att enligt bestämmelserna i arbetspremiereglementet
ersättning utgår för övertidsarbete med 100 procents tillägg om arbetet
utförs på dag som enligt normaldagordningen skall vara arbetsiri, och mec
50 procents tillägg på eljest utgående ersättning i övriga fall. _

Cirkuläret om vård och behandling vid fangvardsanstalterna (nr o/lJb2)
håller för närvarande på att omarbetas. I det blivande cirkuläret amnar
styrelsen dels föreskriva att stadgandena i lagen om arbetstidens begränsning
skall följas och dels lämna närmare föreskrifter om hur och i vilken
omfattning övertidsarbete får beordras.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till kriminalvårdsstyrelsen
följande.

Utredningen visar att betydande övertidsarbete förekommit for traktorförarna.
å Hall. Anordnande av regelbundet övertidsarbete i den omfattning,
som förekommit för A:s vidkommande, har uppenbarligen ej ha t
täckning i de i kriminalvårdsstyrelsens yttrande redovisade bestämmel Med

hänsyn till vad kriminalvårdsstyrelsen anfört beträffande kommande
föreskrifter anser jag dock att vidare åtgärd i ärendet ej är påkallad
från min sida, dock att jag vill fästa uppmärksamheten vid att i den
män fångvårdens arbelstidsbestämmelser formellt anknytas till arbetstidslagstiftningen,
det kan vara anledning att beakta att lantarbetstidslagen
giver särskilda föreskrifter i avseende å jordbruksarbete.

Vad angår den av klaganden nämnda olyckan har ej framkommit nagot
som tyder på att denna stått i samband med övertidsarbete.

148

9. Fråga om fångvårdstjänstemän ägt för intagens anhörig yppa
innehållet i brev till den intagne

I en den 20 september 1965 hit inkommen skrift anförde U. L., vilken
var mtagen å kolonien Bredsjönäs, följande: En vid kolonien tjänstgörande
uppsyningsman liade i L:s frånvaro öppnat ett till honom ställt brev från
en myndighet samt visat brevet för L:s moder och läst upp innehållet för
henne. L. undrade om icke han själv skulle ha fått bestämma huruvida
modem skulle upplysas om brevets innehall. Då L. frågat uppsyningsmannen
om förfarandet varit riktigt hade denne svarat »stå inte här och tjafsa,
utan Ni borde tänka på er tredjedel, där har Ni dörren». När L. undrat
om han kunde få låna verkställighetslagen hade uppsyningsmannen svarat
att han icke behövde lämna ut den till L.

Eftei remiss inkom föreståndaren för anstalten Börje Ericson med upplysningar,
varvid anfördes i huvudsak följande: Söndagen den 12 septembei
1965 hade L. haft besök a anstalten av bl. a. sin moder. I samband med
besöket hade hon inkommit pa expeditionen och till uppsyningsmannen B.
Brånn, som varit jourhavande uppsyningsman, överlämnat två brev till
L. Ett av breven hade kommit från kontrollstyrelsen, och hon hade varit
mycket angelägen att få veta dess innehåll. Brånn hade brutit brevet och
konstaterat att det innehöll meddelande om förbud för L. att inköpa spritdrycker.
Eftersom L:s moder, som enligt Bränns uppfattning gjorde vad
hon kunde för att hjälpa sonen, skulle ha honom boende hos sig efter hans
frigivning och då hon varit angelägen om att få veta brevets innehåll, hade
Brann ansett att hon borde fa veta detsamma så att hon kunde medverka
till att förbudet efterlevdes. Brann hade därför meddelat henne innehållet.
Enligt Ericsons uppfattning hade Brann helt och fullt följt bestämmelsen
i 12 § arbetsordningen för fangvardsstaten. L. hade senare inkommit till
Brånn på expeditionen, varvid han varit mycket upprörd och högröstad.
Brann hade bett honom stänga dörren och sätta sig ned, varefter Brånn
hade talat med honom om saken i tjugu minuter. Då L. icke lämnade expeditionen
hade Brånn frågat om det var något mera han ville. Han hade
da svarat »här kör Ni mig på dörren». Brånn hade i samband härmed
sagt »stå inte här och tjafsa», men detta hade varit befogat. Brånn hade
icke yttrat sig om hans villkorliga frigivning. L:s begäran om att få låna
verkställighetslagen hade icke avslagits, utan han hade härom hänvisats
till Ericson.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I Kungl. Maj:ts instruktion för fångvårdsanstalterna och de allmänna
häktena finnes stadgat tystnadsplikt för befattningshavare vid fångvårdsanstalt.
I 14 § instruktionen föreskrives nämligen att tjänsteman ej må

149

obehörigen yppa vad han erfarit i tjänsten om enskilds personliga förhål I

den i remissvaret till stöd för Bränns förfarande åberopade bestämmelsen
i 12 § i den av fångvårdsstyrelsen utfärdade arbetsordningen för fångvårdsstaten
stadgas i första stycket att tjänsteman skall beredvilligt lämna
de intagnas anhöriga upplysningar, råd och annan hjalp i den utsträckning
som det är honom möjligt. Detta stadgande innebär emellertid icke nagon
begränsning av den nyss nämnda tystnadsplikten, vilket för övrigt torde
framgå redan av andra stycket i det åberopade stadgandet, där fråga är om
uppgifter som icke få utlämnas, samt av 19 §, som i fråga om tystnadsplikt
hänvisar till vad som stadgas därom i instruktionen. Tystnadsplikten gäller
sålunda i princip även gentemot intagens anhöriga.

Om innehållet i brevet från kontrollstyrelsen erhöll Brånn kännedom i
tjänsten och innehållet rörde L:s personliga förhållanden. Brånn agde alltsa
icke obehörigen yppa detsamma.

Vad som blivit upplyst om anledningen till att Brånn delgav L:s moder
brevets innehåll, om vilket Brånn fått vetskap vid prövning huruvida brevet
kunde utlämnas till L., utgjorde enligt min mening icke tillräckliga
skäl till att omtala innehållet för henne. Ej heller eljest kan jag finna att
det förelegat något godtagbart skäl att yppa innehållet för henne.

Jag anser sålunda att Brånn genom att för L:s moder omtala kontrollstyrelsens
meddelande till L. åsidosatt den honom åliggande tystnadsplikten.
Åtgärden har emellertid skett för att gagna L. och denne kan icke
anses ha lidit någon skada därav. Jag låter därför bero vid mina här gjorda

uttalanden. o

Av vad som upplysts om övriga av L. i klagoskriften patalade förhållanden
framgår att klagomålen i den delen sakna fog och jag lämnar därför
desamma utan vidare åtgärd.

150

C. Framställningar och utlåtande
till Konungen

1. Framställning om utredning angående åtgärder för att — med
bibehållande av det nuvarande fångvårdssystemets grundläggande
humanitära principer — i största möjliga utsträckning undanröja
förefintliga orsaker till rymningar från särskilt säkerhets anstalterna -

Den 2 januari 1965 avlät jag följande framställning till Konungen.

I en den 17 juli 1963 hit inkommen skrivelse påtalade landsfogden i Värmlands
län Anders Holmström det förhållandet, att under senare år ett stort
an^a^ personer, av vilka åtskilliga voro farliga förbrytare, rymt från våra
fångvårdsanstalter och mentalsjukhus. Holmström erinrade om att en från

fångvårdsanstalten i Västervik förrymd förvaringsfånge — här kallad P._

den / juli 1963 å olika platser i Värmland dels i samband med grovt rån
misshandlat en person, så att döden följt, och dels mördat en taxichaufför.
I skrivelsen framlade Holmström förslag till åtgärder i syfte att motverka
rymningar och möjliggöra ett snabbt gripande av förrymda brottslingar.

I ett den 15 augusti 1963 avgivet utlåtande anförde fångvårdsstyrelsen
i fiåga om frekvensen av inträffade rymningar och arten av dessa följande.

Enligt vad en inom fångvårdsstyrelsen förd rymningsstatistik utvisar
avvek under ar 1962 sammanlagt 1 214 personer, vilka undergick verkställighet
av straff eller annan frihetsberövande påföljd. Detta antal skall sättas
i relation inte sasom man ofta sett i den pågående debatten — till fångvårdens
f. n. ca 5 000 platser utan till antalet under året på fångvårdsanstalerna
intagna personer, d. v. s. ca 17 800. Antalet rymlingar i förhållande
till antalet s. k. rymmngskapabla utgjorde alltså 6,8 %.

... Num emellertid att märka, att av de redovisade 1214 rymlingarna ungefär
hälften, eller 609, avvek i samband med permission. Vidare tillkommer.

„ aY tekniska skäl en permittent redovisas såsom rymmare, om han inte
ar tillstädes pa anstalten kl. 24.00 den dag, då permissionstiden utgick.
Y lera av de »avvikna» permittentema kan sålunda antas ha självmant
atervant till anstalten senare under natten eller den påföljande dagen; de
bär av olika anledningar försummat tiden för återinställelsen vid anstalten
och har därvid blivit i statistiken betecknade som rymlingar.

Det förhåller sig uppenbarligen så, att den som svikit en permission genom
att mte återvända till anstalten, inte på samma sätt som den, vilken
rymt från en sluten anstalt, är hänvisad till att »försörja sig» genom att begå
nya brott. Aven om brott under permission förekommer — och, särskilt
nar det galler unga permittenter, förekommer i ganska stor utsträckning —

151

är dock samhällsf ärligheten inte lika uttalad hos en permissionss vikare som
hos en av polisen jagad utbrytningsrymmare. „ . u ,,

Av de 605 rymlingar, som under 1962 antingen avvikit från anstalt elle
under fångtransport o. dyl. har 224 begått rymningen från öppen anstalt
(214) eller under transport, som utgått från en sadan anstalt (10). tor dessa
fall kan beträffande farligheten samma principiella synpunkter anlaggas
som på permittenter. Att rymma från en öppen anstalt ar ju, liksom att
rymma under permission, inte förenat med några som helst yttre svarig eter.
Polisanmälan sker självfallet både i fråga om rymning och i tall av
försummad inställelse efter permission, men något storlarm med särskilt
polispådrag utlöses som regel inte. Vederbörande känner sig mte i samma
trängda läge, som en rymmare från en sluten anstalt, och ar darfor mte
heller benägen till sådana desperata handlingar som den sistnämnde någon
o-ång tillgriper. Allmänt gäller vidare om intagna pa oppna anstalter, liksom
också om permittenter, att de ju redan genom sin placering pa sadan anstalt
resp. sin beviljade permission — så långt som detta överhuvudtaget latei
sig göra — bedömts bl. a. ur farlighetssynpunkt.

Av det redan sagda framgår, att den med hänsyn till samhällsskyddet
allvarligaste kategorien av rymmare utgörs av dem som avvikit från sluten
anstalt och i viss utsträckning även dem som rymt under från

sådan anstalt. Dessa rymmares antal uppgick under ar 1962 till (297 + m)
981 d. v. s. 2,1 % av totalantalet under året intagna. Emellertid tar aven
här’observeras att många av dessa som statistiskt bokforts som rymmare
i själva verket gripits omedelbart efter rymningen av anstaltens egen personal.

Beträffande de risker för andras säkerhet till person och egendom, som
äro förknippade med rymlingarnas vistelse på fri fot, anförde fångvårdsstyrelsen
till en början följande allmänna synpunkter.

När styrelsen i det föregående talat om samhällsfarlighet och samhällsskydd
har därmed i första hand avsetts farlighet resp. skydd för annans
egendom, Många av dem som rymt, från sluten eller öppen anstalt eller
i samband med permission, utgör — liksom för övrigt frivilliga av dem som
frigivits efter verkställt straff — en potentiell fara för annans egendom.
Härvid kan endast den distinktionen göras, att risken för att en rymmare
skall begå nya förmögenhetsbrott är på skäl som tidigare angetts storre,
när det rör sig om den som avvikit genom att bryta sig ut från sluten anstalt,
än när det är fråga om cn pennittent eller en rymling från öppen anstalt
En rymmares farlighet för annans person ar pa sitt satt vanskligare att
bedöma. Kretsen av potentiella våldsbrottslingar är pa en gang bade vic -sträckt are och snävare än då det gäller tänkbara egendoinsforbrytare Den
är vidsträcktare i den meningen att man här mangen gang har att gora
med människor, hos vilka avvikelserna i personlighetsstrukturen ligger sa
djupt att de ofta inte är skönjbara för lekmannen — och stundom inte ens
för psykiatrisk expertis — ulan i vissa iall helt överraskande trader i dagen
först i en akut krissituation. Det kan sålunda nämnas, att beträffande den
rymmare från Västerviksanstalten, som i det föregående berörts mtet var
känt som kunde ge anledning anta att han skulle vara larlig för annans
säkerhet till liv och lem. Ä andra sidan säger all tangyardser ärende , att de
personer som är i det angivna hänseendet farliga ulgor en ytterst obetydlig
minoritet bland de människor som fyller \ ara fängelser.

152

For att belysa omfattningen av den farlighet, som över huvud vore möjlig
att pavisa, framlade fångvårdsstyrelsen följande uppgifter beträffande
de personer — 135 till antalet — vilka avvikit under pågående verkställighet
och den 1 juli 1963 befunno sig på fri fot.

1 inlffofi? m--aVfVikandet ägt I,''um l''nder 1954‘ Från 1955 kvarstod den
i julil963 alltjamt 4 sasom avvikna, från 1956 3, från 1957 1 från 1958 2

2, från 1981 :2 och från 1962 13. Av dem som1 * avvek
!'' d? 13 fel fafe och den,1 Juli 1963 annu inte gripits eller självmant
återkommit hade 1 rymt under januari, 3 under februari, 3 under mars
10 under apnl, 19 under maj och 68 under juni.

r3f fe,fe Jhade rymningen ^1 rum genom utbrytning från
sluten anstalt I 4 fall hade rymningen skett under transport, i 5 fall i sam 1

fal1 vidjäkarbesök och i 9 fall under utearbete.
I 72 tall hade vederbörande avvikit i samband med permission och i 15 fall
hade rymning agt rum från öppen anstalt eller anstaltsavdelning.

icke fefe 1/2° d°mts ldr„olika former av förmögenhetsbrott, 4 för

cke-stiafflagsbrott (sasom rattfylleri) och 11 för brott mot person, därav
1 for dråp, 3 för sedhghetsbrott (otukt med minderårig) samt 7 för olika
former av misshande . Vad beträffar dessa sistnämnda torde brotten inte
fe. Ife1 fe a tf°r fllvarllg beskaffenhet, eftersom samtliga lagförts även
Wftfefe =ype.r. av brott, vanligen förmögenhetsbrott, och strafftiderna —
bortsett från ett fall av förvaring — mte i något fall överstiger 10 månader
Av formogenhetsbrottslingama var 8 dömda för rån

..AY. ^antalet avvikna var 79 dömda till straffarbete eller fängelse 37

TrTV? fe tlU ungdomsfängelse. Av de till straffarbete och fäng wtr

as''ade 1 611 slrafftld.Pa 10oår (rån m.m.), 3 eu strafftid på 3 fr
eller mera, 8ä pa mer an 2 men inte 3 år, 28 på 1 men inte 2 år, 24 på 6—11

IXfelfefeVfeT fefe6 an ■ månader- Kortaste straffet var fängelse 1
manad. Minsta tiden for forvarmg var i tre fall resp. 8, 7 och 4 år. 22 hade

to SÄ* år" '' " m4na Psykiatrisk3, utlåtanden föreligger beträffande 46 av de aktuella rymningsfallen.
Av dessa hade 4 av läkare betecknats såsom farliga för annans
person och egendom, 42 såsom farliga för annans egendom.

wSitn karit’ fe.23 av de 135 avyikna begått brott under tiden för
avvikandet. De grövsta brotten var ett taximord (Västerviksfallet) och en
Kassaskapssprangnmg.

fe 135 s.om den \ fe11 1963 var på fri fot har 53 sedermera gripits,
v arav 14 i samband med brott, förövat i annat nordiskt land. 8 1

I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna anförde fångvårdsstyrelsen
följande.

„felrdet redovifde siffermaterialet framgår, att de rymlingar som är i
egentlig mening farliga, d. v. s. de som kan tänkas under vissa förutsättningar
bega våldshandlingar, relativt sett är mycket fåtaliga. Detta förhål“
emdle,r.tld mt? forta allvaret i den föreliggande situationen. Att
ett, lat vara jämförelsevis obetydligt, antal personer genom att avvika från

i tillfTlÄ fe dC fefefe fÖr att federgå Straff eller förvaring, sätter sig

fredsställandeUtg0ra Ctt U)t m0t andra människors säkerhet är djupt otill -

153

I fråga om fångvårdsmyndigheternas åtgärder i anledning av inträffade
rymningar anförde fångvårdsstyrelsen följande.

I flera fall, där rymning förekommit från sluten anstalt eller under transport
av intagen från en anstalt till annan eller för inställelse vid rättegång,
för läkarbesök o. dyl., har orsaken kunnat härledas till försummelser i tillsynen.
Utredning har därvid verkställts genom fångvårdsmyndigheternas försorg.
I den mån fel eller försummelse av befattningshavare konstaterats har
vederbörande -— som regel i disciplinär väg — ådömts särskild påföljd. Beträffande
arten av och formerna för dessa inom fångvården bedrivna utredningar
vill styrelsen, eftersom landsfogde Holmström ifragasatt deras kvalitet,
lämna följande redogörelse.

Sedan lång tid tillbaka gäller inom fångvården, att styresmannen vid
anstalterna är skyldiga att till styrelsen anmäla varje inträffad rymning.

I anledning av sådan anmälan låter styrelsen utreda omständigheterna vid
rymningar från olika synpunkter. Utredningen syftar salunda dels till att
klarlägga förefintliga brister i säkerhetssystemet, särskilt i form av byggnadstekniska
eller personalorganisatoriska svagheter, och dels till att fastställa
huruvida någon befattningshavare i samband med rymningen gjort
sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten. I förstnämnda hänseende
ankommer ledningen av utredningsarbetet på styrelsens bevakningsinspektör
(en tjänst som inrättades den 1 juli 1962) vilken enligt gällande arbetsordning
för fångvårdsstyrelsen har till främsta uppgift att ägna fortlöpande
uppmärksamhet åt frågor som rör tjänstgöringsförhållandena för tillsynspersonalen
vid fångvårdsanstalterna och bevakningsanordningarna för dessa
samt att granska och bearbeta uppgifter från anstalterna om rymningar.
Utredningen i ansvarsfrågan leds av styrelsens ombudsman. Denne är jurist
och har tjänsteställning som byrådirektör. I de flesta fall verkställs utredningen
av vederbörande fångvårdsdirektör (räjongchef), vilken själv eller
genom styresmannen vid anstalten håller förhör med befattningshavare och
intagna, som kan ha upplysningar att lämna i ärendet. Stundom, såsom
i särskilt svårbedömda fall, håller ombudsmannen dock i stället personligen
erforderliga förhör vid besök på anstalten. Finner ombudsmannen för sm
del, att någon befattningshavare gjort sig skyldig till tjänstefel, har han att
hos styrelsen föreslå lämplig åtgärd. Härvid är i första hand att välja mellan
disciplinärt förfarande eller att föranstalta om åtal vid allmän domstol. Med
stöd av sin instruktion väljer styrelsen sistnämnda åtgärd endast i de gansk..
sällsynta fall, där tillfredsställande utredning inte kan förebringas annat än
i rättegång eller — något som dock ej inträffat under senare ar — där eu
befattningshavare gjort sig förfallen till ansvar för främjande av flykt eller
annat allmänt brott. Vid disciplinförfarande tillämpas ordningen att ombudsmannen
först upprättar skriftligt memorial, vari han anger vad som
läggs befattningshavaren till last och den påföljd som föreslås. Sedan befattningshavaren
beretts tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig over
memorialet och utredningen i ärendet, företas detta till avgörande av styrelsen
med deltagande av generaldirektören och samtliga byråchefer. Föredragande
är därvid chefen för styrelsens lag- och utredningsbyrå. Den nuvarande
innehavaren av denna befattning är hovrättsråd, körutom chefen
för lag- och utredningsbyrån har i styrelsens nuvarande uppsättning även
generaldirektören och ytterligare en byråchef juridisk utbildning. Styrelsens
praxis i ifrågavarande ärenden torde med skäl kunna betecknas som sträng.

154

I detta sammanhang tilläde fångvårdsstyrelsen följande.

Styrelsen kan självfallet inte ha något att erinra mot att polismyndighet
gor utredning i anledning av en rymning. Ansvaret för att så i allmänhet
ej sker kan mte läggas på styrelsen eller annan fångvårdsmyndighet. Varje
rymning, bortsett från de fall där anstaltspersonalen själv lyckas gripa rvmrymlmgarna,
anmäls nämligen till polisen på orten. I det aktuella
ta let Västervik har, enligt polisens anteckningar, rymningen anmälts per
telefon inom fem minuter. Efterlysnmgen i PU skedde genom polisens forsorg
efter överenskommelse mellan denna och anstalten.

Fångvårdsstyrelsen fortsatte.

De fel och försummelser som i samband med rymningar läggs fångvårdens
befattningshavare till last blir alltså - liksom tjänstefel av annat slag
Tf Vnf Cr ,ThTn,. ,eiVI''ilde- fångvårdsstyrelsen är emellertid medveten om
l rättfärdighet i detta hanseende mte är uppfylld genom att ett antal
försumliga befattningshavare disciplinärt bestraffas. Fångvårdsstyrelsen är
har också angelagen ermra om att begångna försummelser måste vägas mot
det stora antal av raska, bestämda och ofta mycket riskfvllda ingripanden
som sker från tillsynspersonalens sida.

I och för sig skulle det inte vara någon större svårighet att reducera antaet
rymningar till en obetydlighet. Klientelet på våra slutna anstalter kunde
asas in i små celler, dar de fick sitta även på dagtid. Fångvårdens omfattande
och rikt differentierade moderna arbetsdrift kunde avskaffas Permissioner
och frigång kunde helt tas bort, så vitt gäller slutenvårdsklientelet.
Katten till besok av anhöriga kunde inskränkas eller medges endast
under ngoros bevakning. Vaktpersonal på murar och yttergårdar kunde utrustas
med och erhålla laglig befogenhet att vid varje flyktförsök använda
eldvapen De oppna anstalterna kunde avskaffas. Man kunde med andra
ord slopa 194a ars straffverkställighetsreform. De angivna metoderna är enkla
0j.;,.I''ie< I”. säkerhet adekvata med hänsyn till den rymningsförebyggande
ett ek len. V issa av dem tillämpas också inom fångvårdens fasta specialavdelningar
för särskilt svarbehandlat eller farligt klientel. Det rör sig emellertid
da om till tiden begränsade isoleringsvistelser, vilka dessutom principiellt
skall vara förenade med speciell samtalsbehandling och påverkan av psykoogisk
expertis. Att för långa tider hålla klientelet inspärrat under sådana
former som har antytts, skulle ha en direkt personlighetsnedbrytande verkan.
Fn generell tillämpning av de angivna metoderna för hela fångvårdens
slutenyardskhentel skulle klart motverka anstaltsvistelsens syfte och diupaste
innebord — de dömdas återanpassning. Den skulle också stå i uppenbar
motsättning till den nuvarande kriminalvårdslagstiftningen, som tillkom
just för att begränsa fängelselivets ofta svårt destruktiva inverkan
pa mdmden. Straffverkställighetslagen är skriven med tanke även på svåra
och farliga brottslingar. 1

Det finns en annan förklaring till rymningar än den som hänför sig till
brister i tillsynen. I fangyardsmannens svåra arbete ingår att med olika medel
och pa olika satt förbereda den intagne för hans frigivning. Praktiskt
taget alla intagna skall ju andå någon gång friges. Frigivningen förbereds
bast och effektivast genom en successiv slussning av den intagne från slutna
FU mer oppna vårdformer. Permissionen är bl. a. ett betvdelsefullt instrument
for att for den mtagne formedia övergången till ett liv i frihet Sarnti -

155

digt ger den anstaltsledningen möjlighet att prova hur den intagne motsvarar
förtroendet. På samma sätt förhåller det sig med ingången och med
den fakultativa villkorliga frigivningen, resp. proyutskriynmgen. Det ar
hela tiden fråga om att ge förmåner och att samtidigt stalla krav. Det ar
fråga om att pröva den intagne, medan det ännu finns mojligheter att vid
behov återta honom i anstalt och rätta till ett misslyckande. Hela tiden
tar man risker, bland annat att den intagne avviker medan han provas
under friare förhållanden. Men man tar de mindre riskerna för att om
möilio-t undvika de större. För allmänhetens vidkommande skulle ingenting
innebära en större risk än om de intagna — sedan de pressats hart under
ett kanske långvarigt totalt frihetsberövande — slapptes ut i frihet, odugliga
för ett normalt liv och i värsta fall aggressiva och hämndlystna.

‘ Det är mot bakgrunden härav oundvikligt att misslyckanden ibland skei.
Detta förhållande har också stått klart för statsmakterna da straffverkställighet
sreformen genomfördes, något som bl. a. kommit till uttryck i att
ersättning i stor utsträckning utgår av allmänna medel for skador som vallats
av rymlingar och permittenter från fångvårdsanstalter. 1 de svara avgöranden
som mången gång skall träffas måste felbedömningar rörande klientelets
möjligheter att motsvara ett givet förtroende stundom iorekomina.
De befattningshavare, som har att ta ställning till frågor av denna beskaffenhet,
måste ges frihet att handla inom vissa mte alltför snavt uppdragna
marginaler. Det är därvid enligt fångvårdsstyrelsens bestamda uppfattning
orimligt att låta en tillfällig felbedömning läggas dem till last sasom tjänstefel.

Nu står emellertid — som också borde vara allmant kant — fangvaiden
i ett mvcket besvärligt läge. Klientelet har vuxit enormt och fortsätter att
växa. Anstalterna måste ofta överbeläggas, khenteldifferentieringen efter
behandlingsbehov och säkerhetskrav försvåras, tillgängen pa personal inknapp,
dess utbildning otillfredsställande, lönesättningen har lange vant
sådan att yrket verkat föga attraktivt, särskilt mot bakgrunden av de krav
som ställs på personalen. Under semestertid uppstår ofta vanskliga situationer,
då man måste lita till otränade vikarier — och just da siar alltid

iyStatsmakternaPhar anvisat stora summor till nya anstalter som också
byggs i accelererad takt, dock utan att man tycks kunna halla jamna steg
med brottslighetsutvecklingen. Medel anslås också till en fortgående uppi ust nin<*

av de gamla anstalterna,---Fångvårdsstyrelsen har, tillsammans

med räjongcheferna och personalrepresentanter, lagt ned mycken moda pa
att begränsa rymningarna med de medel som star till buds inom lagens
ram. Detta är inte något hastigt påkommet intresse till foljd av sommarens
rymningar. År 1960 begärde styrelsen i små petita att fa avdela vissa anstaltm-
för bl. a. svårare rymmare. Regering och riksdag godkände förslaget
1961 och dessa anstalter är nu i funktion. Sedermera har ytterligare framställningar
i samma riktning bifallits. Anstalt efter anstalt rustas upp i sakerhetsavseende.
Experiment pågår med byggnadsstyrelsens medverkan knalt
förstärka säkerheten i de nya anstalterna (som också de uppvisat svagheter
man vid konstruktionen inte räknat med). År 19(52 utgavs en handbok
i bevakningsteknik för personalen. Den tillställdes samtliga befattningshavare
i t illsynstjänst. Statsmakterna har medgivit okad kurstid för befattningshavarnas
utbildning i bevakningsteknik och sjalviorsvar. I maj

156

fore den ur rymmngssynpunkt mest kritiska årstiden — hölls en konferens
med uppsynmgsman från alla landets anstalter om säkerhetsfrågor. Efter
de nu aktuella rymningarna har dessa konferenser fortsatt. Början gjordes
med rajongchefema och därefter har följt och kommer att följa en serie
överläggningar med personal från alla de slutna anstalterna. Vid dessa överläggningar
redogörs för de senaste varianterna i rymningstekniken och diskuteras
motatgarder.

Holmström inkom härefter med påminnelser i ärendet jämte viss utredning
beträffande den från Västerviksanstalten förrymde förvaringsfången
P. och angående en annan förvaringsfånge — i det följande kallad S. —
vilken åtskilliga gånger rymt från fångvårdsanstalt.

• v an!ed,nUlg aV tldnm8''suPPgifter om rymningar från ungdomsanstalten
i Ystad den 14 och den 15 augusti 1963, varvid en i anstalten tillfälligt
placerad förvaringsfånge - här kallad A. - och sju till ungdomsfängelse
domda ynglingar avvikit från anstalten, inkom vidare styresmannen för
anstalten med begärda uppgifter rörande omständigheterna kring rymningarna.

I ärendet lät jag införskaffa fångvårdsstyrelsens akt rörande dess prövning
av omständigheterna vid P:s rymning den 16 juni 1963 från fångvårdsanstalten
i Västervik ävensom ytterligare uppgifter om bl. a, rymningsfrekvensen
de senaste åren. Vidare tog jag del av vederbörande domstolsakter
rörande de senaste lagföringama av P., S. och A.

^ ad beträffar de av Holmström särskilt berörda båda förvaringsfångarna
— P. och S. — må här nämnas följande.

P., som är född år 1936, dömdes första gången villkorligt år 1956 för
/ '' a’ stoJder. .Aren 1958—1961 dömdes han fyra gånger till straffarbete
(sammanlagt 2 ar 7 manader) för bl. a, grova förmögenhetsbrott. År 1962
smnesundersoktes han i mål om bl. a. grova stölder. Läkaren uttalade, att P.
konstitutionellt företedde en från det normala avvikande sinnesbeskaffenhet
och var i huvudsak oemottaglig för med straff avsedd verkan samt vådlig
för annans säkerhet till egendom. P. dömdes därefter den 6 juni 1962 till
iorvaring i sakerhetsanstalt med en minsta tid av 1 år 6 månader
Aagra veckor efter domen rymde P. från fångvårdsanstalten i Karlstad.
Han greps efter tio dagar. Under rymningen hade han gjort sig skvldig till
bl a. grov stöld och stöld vid sju tillfällen. Han lagfördes och minsta tiden
för torvarmgen förlängdes till 2 år.

I september 1962 flyttades P. till fångvårdsanstalten i Växjö. I mitten
fl ™n m 19f2 upptäcktes, att sågning i ett fönstergaller förekommit
en cell vid anstalten. I cellen uppehollo sig P. och två andra interner P
nekade till att han sagat i gallret och till att han ämnat rymma. Han flyttades
därefter till fangvardsanstalten i Kalmar

• 11 februari 1963 rymde en intern frånP:s cell i fångvårdsanstalten

i Kalmar, sedan ett av gallren i cellfönstret sågats av. Vid utredningen om
ry mnmgen beiunnos starka indicier tala för att P. medverkat vid sågningen
och att han också var pa väg ut genom fönstret, när rymningen upptäcktes.

157

Den 26 februari 1963 flyttades P. till fångvårdsanstalten i Norrköping.

Natten till den 19 april gjorde han ett rymningsförsök.

I mai 1963 fick P. förflyttning till fångvårdsanstalten i Västervik. Den 16
juni 1963 rymde han tillsammans med tre andra interner. Han greps den 8
juli 1963 i'' Östersund. — Av de övriga rymlingarna greps en i Västervik
samma dag som rymningen ägt rum och en annan i Boras den 29 juni
Den tredje anmälde sig i fångvårdsanstalten i Örebro den 25 i samma

m Under rymningstiden gjorde P. sig skyldig till bl. a. följande, i Holmströms
framställning avsedda gärningar. _ , •

Natten till den 7 juli 1963 bröt han sig m hos en 72-arig handlande i
Sunne. Med en laddad militärpistol, som han stulit i ett militarforrad,
tvingade han denne att öppna kassaskåpet, varefter han tillgrep dar lorvarade
medel. Han band fast handlanden och dennes maka i deras sangar
och försåg dem med munkavle. Handlanden, som var hjärtsjuk, avled under

det han var fastbunden i sängen. „ , • , , _

P beställde därefter en taxibil. Under färden tvingade han genom hot
med pistolen chauffören att stanna bilen och gå ett stycke m len skog.
Där sköt han ihjäl chauffören och tillgrep hans portmonnä jamte 90 kronor.

För här angivna gärningar och ett flertal andra under rymningstiden
dömdes P. den 18 november 1963. Han befanns skyldig till mord, missha.nde
varav döden följt, grovt rån, grova stölder m. m. och dömdes till fortsatt
förvaring med en minsta tid av 12 år.

Frågan huruvida fel eller försummelse förekommit från fångvårdspersonalens
sida i samband med att P. och tre andra interner den 16 juni 1963
rymde från fångvårdsanstalten i Västervik blev föremål för utredning dels
genom fångvårdmyndigheterna och dels vid en av landsfogden i Kalmar
län verkställd förundersökning. Landsfogden meddelade den 4 maj 1964
beslut att nedlägga förundersökningen. Fångvårdsstyrelsen fann i beslut
den 29 juni 1964 utredningen icke ge vid handen, att någon befattningshavare
vid Väster viksanst al ten med avseende å rymningen gjort sig skyldig
till fel eller försummelse i tjänsten. Styrelsen fann därför ej skäl vidtaga

disciplinär åtgärd i saken. o

Beträffande den andre förvaringsfången — S. — som är todd ar 1J23

utvisa handlingarna följande.

S. dömdes år 1939 till tvångsuppfostran för bl. a. inbrottsstölder strafffrilorklarades
år 1940 i anledning av olika förmögenhetsbrott samt dömdes
för bl. a. sådana brott, delvis av grov beskaffenhet dels aren 1949, 19ol
och 1955 till straffarbete (sammanlagt 3 år 8 manader) och dels sju gånger

åren 1957—1964 till förvaring. . , „ ,

Enligt vad handlingarna utvisa har S. rymt mo gånger från fangvardsanstalt
första gången i juni 1957 och senast i maj 1963. Den tid, varunder
han efter rymningarna varit på fri fot, har växlat mellan en dag och dryg
sex månader (rymningen i maj 1963) och har sammanlagt uppgått till 1 ar

Under samtliga rymningarna utom tva (omfattande tre veckor i juni
1957 och fem dagar i maj 1961) har S. gjort sig skyldig till bl. a. stölder,

158

förtsS aV gr°V beskaffenbet (kassaskåpssprängningar), för vilka han lag Angående

rymningarna från ungdomsanstalten i Ystad i mitten av augusti
1963, varvid åtta interner avveko, må nämnas följande.

• D?,!4 auiglls1ti„vi,d l^-tiden avveko två ynglingar i samband med arbete
i anstaltens tradgard. Den ene greps den 1 september 1963 i Strömstad och
den andre den 12 september 1963 i Fjällbacka, Vid förhör framkom, att
de timmarna narmast efter avvikandet hållit sig gömda i ett vindsutrymme
i trädgarden och följande natt lämnat anstalten genom att klättra över
tradgardsplanket.

»Vri(Ji191ititn denT-J 4 augus^ avv°ko fem ynglingar i samband med vistelse
pa fotbollsplanen. De togo sig över ett plank till anstaltens trädgård. Fyra
av dem lyckades taga sig från trädgården men grepos strax därpå av perdag
V1<^ ansta ten- kten femte blev kvar i trädgården och greps där samma

. Under den följande natten rymde därefter den förut omnämnde förvaringsfangen
A., vilken var tillfälligt placerad i anstalten. Han tog sig ur
mcrlSt fffn™ ett gailerfönster, där en av stängerna sågats av, tydligen
medelst ett bagfilblad, som tillgnpits en vecka tidigare i anstaltens mekamska
verkstad. Han greps den 16 augusti 1963 i Trelleborg. — A. har icke
lagforts for brott under de dagar han sålunda var på fri fot, men under en
tidigare rymmngspenod den 24 juni—den 15 juli 1963 gjorde han sig skvldig
till 18 grova stölder, 4 försök till grov stöld, 3 enkla stölder, 3 grova
bedrägerier samt grov olovlig körning. För dessa brott dömdes han den 16
oktober 1963 till fortsatt förvaring i minst 2 år 6 månader.

Vad angår omständigheterna kring det tillfälle, då P. jämte tre kamrater
den 16 juni 1963 rymde från fångvårdsanstalten i Västervik, har en ingå«ide
utredning skett genom fångvårdsmyndigheterna och landsfogden i
Kalmar län. Såsom fångvårdsstyrelsen funnit i sitt beslut den 29 juni 1964
ger vad som därvid framkommit icke vid handen, att i samband med rymningen
fel eller försummelse förekommit från fångvårdspersonalens sida,
vare sig i fråga om bevakningen eller beträffande åtgärder efter det rymningen
skett. Ärendet i denna del föranleder därför icke någon min vidare
åtgärd.

I övrigt har jag icke ansett mig böra i detta sammanhang ingå i prövning
av huruvida befattningshavare låtit fel eller försummelse komma sig till
last i samband med de i detta ärende ifrågakomna rymningarna. En fullständig
genomgång av omständigheterna kring dessa skulle vara alltför
arbetskrävande med hänsyn till arbetsbördan vid JO-expeditionen. Härtill
kommer att fångvårdsstyrelsen, enligt vad som framgår av dess utlåtande
i ärendet, vid varje inträffad rymning låter verkställa utredning i syfte att
bl. a. faststalla, huruvida fel eller försummelse av fångvårdspersonalen föreligger.

159

Fångvårdsstyrelsens här förut återgivna uppgifter till belysning av rymningsfrekvensen
vid våra fångvårdsanstalter vill jag komplettera med eu
del sifferuppgifter, vilka äro hämtade dels från fångvårdsstyrelsens utlåtande
i ärendet, dels ur styrelsens årsberättelser för åren 1962 och 1963
(tryckta i Sveriges officiella statistik, Rättsväsen, Kriminalvården, 1962
och 1963) och dels från ytterligare statistiskt material som styrelsen på
begäran tillhandahållit. Kompletteringarna i förhållande till uppgifterna
i styrelsens utlåtande ha betingats av att jag ansett det nödvändigt att särskilt
belysa rymningsfrekvensen inom förvaringsklientelet, eftersom rymlingar
av denna kategori äro i speciellt hög grad predisponerade att begå
allvarliga brott. Vidare har jag funnit materialet böra kompletteras med
uppgifter för år 1963 och januari—september 1964.

Det totala antalet rymlingar från fångvårdens anstalter var år 1962 1 214,
år 1963 1 240 och januari—september 1964 963. Sättas dessa tal i förhållande
till antalet s. k. rymningskapabla — d. v. s. de som under någon del av
resp. period varit intagna i anstalt inom fångvården (17 779 ar 1962, 1 < 617
år 1963 och 15 290 januari—september 1964) — framkommer, att rymningsprocenten,
varmed här förstås antalet rymlingar jämfört med antalet
rymningskapabla, utgjorde 6,8 år 1962, 7,0 år 1963 och 6,3 under januariseptember
1964.

Antalet rymlingar, som avveko direkt från sluten anstalt, utgjorde 297
år 1962, 162 år 1963 och 127 under januari—september 1964. Övriga avveko
i samband med permission eller direkt från öppen anstalt eller under läkarbesök,
transport etc.

Eftersom antalet rymningskapabla i de slutna anstalterna var 11 813
år 1962, 11 828 år 1963 och 10 432 under januari—september 1964, utgjorde
rymningsprocenten vad gäller de slutna anstalterna salunda resp. 2,5, 1,4
och 1,2 för dessa redovisningsperioder.

Redovisningen avser sammanfattande uppgifter beträffande intagna av
alla kategorier inom fångvården. För att i görligaste mån erhålla en jämförelse
av rymningsfrekvensen för förvarade och för anstalt sklientelet i övrigt
skola i det följande framläggas vissa siffror, vilka hänföra sig till sådana
personer som vant intagna i anstalt tillhörande säkerhetsgruppen.

Att erhålla ett statistiskt sett helt rättvisande material i hithörande hänseende
har emellertid icke varit möjligt inom ramen för denna undersökning.

Detta sammanhänger med i huvudsak följande förhållanden. Fångvårdsstyrelsens
statistik på detta område är — av skäl på vilka jag här icke ingar
— så upplagd, att till antalet rymningskapabla inom säkerhetsgruppen föras
allenast de, som vid början av respektive redovisningsperiod voro intagna
i anstalt tillhörande säkerhetsgruppen eller under perioden intagits direkt
i säkerhetsanstalt, men icke sådana som kommit till dylik anstalt från annan
anstalt än säkerhetsanstalt. Detta medför, att en till förvaring dömd såväl
under tid, då han i avvaktan på överföring till säkerhetsanstalt vistas i

160

anstalt för vanligt fångförvar, liksom ock efter överföringen till säkerhetsanstalt
under det löpande året icke inräknas bland de rymningskapabla
inom säkerhetsgruppen utan hänföres till de rymningskapabla vid den förstnämnda
anstalten. Antalet dylika fall har uppgivits vara statistiskt icke
närmare känt. Nämnda förhållande medför att de i det följande lämnade
procentsiffrorna beträffande antalet rymlingar från säkerhetsgruppen i procent
av antalet rymningskapabla inom gruppen (rymningsprocenten) bli
något för höga.

Å andra sidan förhåller det sig så, att bland de rymningskapabla inom
säkerhetsgruppen i styrelsens statistik inräknats även häktade som vistats
i sluten anstalt tillhörande gruppen, d. v. s. en helt annan kategori än de
förvarade. Antalet sådana häktade utgjorde år 1962 44 % och år 1963
41 /0 av det nedan angivna antalet rymningskapabla inom säkerhetsgruppen.
Med hänsyn till att — enligt vad som upplysts — rymning praktiskt
taget aldrig förekommer bland dessa häktade är det uppenbart att den
omständigheten, att de statistiskt hänföras till säkerhetsgruppens rymningskapabla,
är ägnad att icke oväsentligt minska den genom statistiken framkomna
rymningsprocenten för förvaringsklientelet.

De siffror avseende säkerhetsgruppen, som nu skola framläggas, äro
grundade på den hos fångvårdsstyrelsen förda, i enlighet med det förut sagda
utformade statistiken. Enligt denna var det totala antalet rymlingar från
anstalter inom säkerhetsgruppen år 1962 311, år 1963 312 och år 1964
(t. o. m. september) 243. Antalet rymningskapabla (inklusive häktade enligt
vad förut sagts) var år 1962 1 476 (varav 609 häktade), år 1963 1 396 (varav
548 häktade) och under januari—september 1964 1 355 (uppgift om
antalet häktade saknas). Sättes antalet rymlingar i förhållande till antalet
rymningskapabla (inklusive de häktade) framkommer en rymningsprocent
av 21,1 år 1962, 22,3 år 1963 och 17,9 för januari—september 1964. Av samtliga
rymningskapabla, inklusive häktade, rymde alltså åren 1962 och 1963
mer an en femtedel. För övriga grupper inom fångvården var rymningsprocenten
år 1962 5,5, år 1963 5,7 och för januari—september 1964 5,2, d. v. s.
omkring fyra gånger mindre.

Antalet rymlingar, som avveko direkt från slutna säkerhetsanstalter, var
år 1962 75, år 1963 36 och januari—september 1964 30. Eftersom antalet
rymningskapabla i dessa anstalter (inklusive de häktade) var år 1962 1 373,
år 1963 1 316 och januari—september 1964 1 261, utgjorde alltså rymningsprocenten
vad avser de slutna säkerhetsanstalterna respektive 5,46, 2,74
och 2,38. Motsvarande procenttal för fångvårdens övriga slutna anstalter
var för samma redovisningsperioder 2,13, 1,20 resp. 1,06. Rymningsprocenten
för de slutna säkerhetsanstalterna var alltså två till två och en halv
gånger större än för övriga slutna anstalter inom fångvården.

Om man vid beräkningen av antalet rymningskapabla i säkerhetsanstalterna
bortser från de där intagna häktade — bland vilka rymning icke

161

synes ha förekommit — blir rymningsprocenten för i sluten siikerhetsanstalt
intagna förvarade år 1962 9,82 och år 1963 4,69, d. v. s. fyra till fem gånger
större än för klientelet i andra slutna anstalter. Det maste dock framhållas,
att procenttalen vad avser förvaringsklientelet äro något för höga, av skäl
som angivits i det föregående i samband med omnämnandet av hur fångvårdsstyrelsens
rymningsstatistik är upplagd.

Även med beaktande av angivna osäkerhetsmoment, på grund varav
det icke är möjligt att på basis av föreliggande material framräkna helt
exakta procenttal, är det uppenbart att den förebragta utredningen ger
säkert underlag för den slutsatsen, att rymningsfrekvensen bland de förvarade
är avsevärt mycket större än för fångvårdsklientelet i övrigt. Vad
nu sagts gäller icke minst rymningar från sluten anstalt.

Det stora antalet rymningar från fångvårdsanstalterna innefattar ett
mycket allvarligt samhälleligt problem. För myndigheterna, framför allt
inom polisväsendet, medför rymlingarnas efterspanande och återförande
till anstalt en betydande ytterligare arbetsbelastning. Än allvarligare är att
rymlingarna, av vilka många äro hänsynslösa yrkesförbrytare, i mycket stor
utsträckning begå nya brott under rymningstiden. Genom rymningarna uppkomma
sålunda betydande risker för medborgarnas säkerhet till person och
egendom. De skador som uppstå i följd av rymlingars brottsliga verksamhet
äro enligt vad erfarenheten visar av en högst avsevärd storleksordning. För
våra hårt arbetstyngda polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar medför
utredningen om dylika brott och lagföringen ett stort mått av arbete.

Eftersom särskild statistik saknas beträffande brott som begåtts av rymlingar,
är det icke möjligt att framlägga en specificerad redogörelse för mängden
och beskaffenheten av dessa brott eller uppgifter om huru denna brottslighet
fördelar sig på skilda kategorier av rymlingar. Erfarenheterna vid
domstolarna utgöra dock tillräckligt underlag för den bedömningen, att en
— såväl i fråga om antalet som ock beträffande svårhet sgraden — mycket
betydande del av ifrågavarande brott begås av förrymda förvarade. För
personer som dömas till förvaring är karakteristiskt att de äro farliga för
annans säkerhet till person eller egendom. De flesta av dem äro notoriska
vaneförbrytare och många kännetecknas av stor hänsynslöshet och förslagenhet.
Att personer med en sådan sinnesförfattning äro synnerligen benägna
att begå brott under rymning från fångvårdsanstalt torde icke behöva
närmare utvecklas.

För att i någon mån belysa hithörande förhållanden har jag låtit från
fångvårdsstyrelsen stickprovsvis införskaffa uppgifter om brott begångna
av rymlingar från säkerhet sanstalt under en slumpmässigt vald månad
(maj 1963). Under denna tid rymde aderton till förvaring dömda. Enligt
de inhämtade uppgifterna bcgingo elva av dem tillhopa 27 brott under rymningstiden.
Uppgifter om brottens beskaffenhet och om rymningstidens
längd föreligga icke. — Jag vill vidare i detta sammanhang hänvisa till redo <;

_ Justitieombudsmannens årsberättelse, till 196(1 års riksdag

162

görelsen i det föregående om den omfattande och allvarliga brottslighet,
som de i detta ärende särskilt omnämnda förvaringsfångarna — P., S. och A.
latit komma sig till last i samband med sina rymningar.

Av de förut lämnade uppgifterna om rymningsfrekvensen framgår, att en
stor del av rymningarna skett i samband med permission eller från öppen
anstalt. Att i större utsträckning hindra rymningar av detta slag är icke
möjligt utan eu genomgripande omläggning av vårt moderna fångvårdssystem.
Med hänsyn till den synnerliga betydelse som permission och placering
i öppen anstalt ha för de intagnas anpassning till ett normalt liv
i samhället kan det enligt min mening icke komma i fråga att avskaffa
eller mera väsentligt inskränka dessa kriminalvårdande medel i syfte att
undvika rymningar.

Däremot finner jag det vara en samhällelig fråga av synnerligen stor angelägenhetsgrad
att i görligaste mån söka förhindra rymningar från slutna
anstalter. Härvidlag tilldraga sig rymningarna från säkerhetsanstalt i särskilt
hög grad intresset, med hänsyn till förvaringsklientelets dokumenterade
större farlighet och till att förvaring som kriminalpolitisk åtgärd i första
hand syftar till att skydda medborgarna mot fortsatta brottsliga angrepp
till person eller egendom.

Den stora, i det föregående berörda frekvensen av rymningar från säkerhetsanstalterna
star i drastisk motsats till lagberedningens under förarbetena
till 1945 års verkställighetslag gjorda uttalande om att det beträffande
sadana fångar som vore att betrakta som farliga och som kunde antagas
begagna varje tillfälle att avvika, varvid de planmässigt, emedan de saknade
utväg att pa annat sätt skaffa sig medel till sitt uppehälle, förövade nya
brott — vore såväl ur det allmännas synpunkt som för deras egen skull
nödvändigt att de förvarades i anstalter som i möjligaste mån uteslöte möjlighet
till rymning.

Rymningarna från fångvardsanstalterna och därmed sammanhängande
förhallanden ha också helt naturligt tilldragit sig stor uppmärksamhet. Med
fullt fog har utvecklingen på detta område givit anledning till oro hos allmänheten.

I ett interpellationssvar den 9 december 1963 i riksdagens andra kammare
(prot. II: 36 § 6) framlade statsrådet och chefen för justitiedepartementet
sina synpunkter på hithörande frågor. Dessa ha också ingående behandlats
i samband med prövningen av anslagsäskanden för fångvården vid 1964 års
riksdag, varvid statsmakterna tillgodosett fångvårdsstyrelsens framställningar
om medel till rymningshindrande åtgärder.

Oaktat de här aktuella problemen alltså äro väl kända för statsmakterna,
vilka vid behandlingen av anslagsyrkandena också gett uttryck för sin bestämda
vilja att i görligaste mån söka komma till rätta med dem, har jag
främst med hänsyn till medborgarnas berättigade anspråk på skydd
mot brott från hänsynslösa och många gånger desperata rymlingars sida —

163

ansett mig icke kunna underlåta att medelst denna framställning ytterligare
understryka att det rådande läget är utomordentligt allvarligt. Vid mina
överväganden i saken har jag kommit till den uppfattningen, att de ifragavarande
missförhållandena icke kunna tillfredsställande bemästras utan en
ingående undersökning rörande de förhållanden, på vilka rymningarna bero,
och en på en dylik undersökning grundad omsorgsfull prövning, vilka åtgärder
av skilda slag som fordras för att — med bibehållande av det nuvarande
fångvårdssystemets grundläggande humanitära principer — i största möjliga
utsträckning undanröja förefintliga orsaker till att rymningar kunna
ske i så stor utsträckning som nu är fallet.

I enlighet med vad jag anfört i det föregående anser jag en sådan utredning
i första hand böra avse förhållandena vid de slutna anstalterna och
framför allt säkerhetsanstaltema. Med hänsyn till att rymningar även förekomma
från sådana kriminalpatienters sida, vilka äro intagna i sluten avdelning
inom mentalsjukvården, synes motsvarande undersökning böra göras
beträffande dessa rymningar. Frågan om vad som kan astadkommas
för att vid fall av inträffad rymning intensifiera samarbetet mellan vårdmyndighetema
och polismyndigheterna, i syfte att snabbt infånga den förrymde,
torde även vara förtjänt av uppmärksamhet.

En utredning av det här antydda slaget bör, om den skall fylla sitt syfte,
göras så omfattande, att den icke torde kunna genomföras enbart med anlitande
av fångvårdens egna personella resurser. Den bör därför enligt min
mening anförtros åt en särskild kommitté, där kriminalvårdsstyrelsens expertis
självfallet bör vara representerad.

Under hänvisning till det anförda får jag — med stöd av den befogenhet
som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän — för
Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anförda förhållanden och synpunkter,
för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

2. Framställning om behovet av en närmare reglering av frågan i
vilka fall domstol bör äga förordna om överlämnande till vård enligt
sinnessjuklagen, ehuru sinnesundersökning ej ägt rum i

målet

Den 9 april 1965 avlät jag följande framställning till Konungen.

Före den 1 januari 1965 stadgades i sinnessjuklagen bl. a. följande.

Enligt 41 § skulle domstol förordna om sinnesundersökning om anledning
förelåg till antagande att den som var misstänkt för brott begått brottet
under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad
själsverksamhet som avsågs i 5 kap. 5 § SL. Dock fick — enligt ett från

164

den 1 januari 1946 gällande undantagsstadgande — sinnesundersökning
underlåtas om domstolen av särskilda skäl fann sådan undersökning obehövlig.

I 47 § gåvos bestämmelser om hur det skulle förfaras med den misstänkte
efter sinnesundersökningen. Lagrummet innebar bl. a. att därest
straffriförklaring meddelades och därjämte i »infordrat utlåtande» konstaterades,
att den undersökte var i behov av vård å sinnessjukhus, denne
skulle intagas å sådant sjukhus utan att därvid de föreskrifter som eljest
gällde för intagning på sinnessjukhus behövde iakttagas. Föreskrifter om
fångvårdsmyndighets, medicinalstyrelsens och länsstyrelses åtgärder för
ombesörjande av intagningen i skilda fall meddelades i paragrafens tredje
moment.

Spörsmål om innebörden av nu berörda stadganden ha vid upprepade
tillfällen uppkommit i vid JO-ämbetet anhängiga ärenden, liksom i många
andra för ämbetet kända fall. Därvid har framför allt uppkommit fråga
huruvida laga förutsättningar för intagning å sinnessjukhus för vård förelegat
efter domstols straffriförklaring i sådana fall, då domstolen med stöd
av undantagsbestämmelsen i 41 § underlåtit att i målet föranstalta om sinnesundersökning.
Domstolarnas material beträffande den tilltalades sinnesbeskaffenhet
ha i dylika fall bestått av äldre sinnesundersökningar och/
eller sjukhusjournaler avseende vård å sinnessjukhus, vilken vård kan ha
varit föranledd av tidigare intagning enligt 47 § eller ock intagning enligt
de allmänna, av brottmål i princip oberoende intagningsbestämmelserna i
2 kap. sinnessjuklagen. Dylikt äldre material — sjukhusjournalerna bör
kanske rätteligen ej betecknas som »äldre material» när de avse pågående
vård — har i det nya målet i regel blivit kompletterat med s. k. § 4-intyg
och vidare med utlåtande av medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd
(i det följande förkortad RN). Dessa RN:s utlåtanden ha alltså baserats
på tidigare i målet införskaffat material (jämför 41 a § sinnessjuklagen)
jämte oftast föreliggande § 4-intyg; av medicinalstyrelsen beslutade undersökningar
i sådan ordning som avses i 44 § 3 mom. ha såvitt framkommit
ej anställts i dessa sammanhang. I utlåtandena har RN — när ny sinnesundersökning
ej förordats — gjort uttalanden om den tilltalades sinnesbeskaffenhet
vid gärningens begående och om hans behov av vård å sinnessjukhus
(jämför nu gällande 43 § andra stycket första punkten och 44 §
andra stycket).

Sett från intagningssynpunkt har i vissa fall funnits anledning att beakta
om tilltalad, som tidigare intagits för vård enligt 47 § eller 2 kap., vid tiden
för det nya brottmålet alltjämt varit att anse som å sinnessjukhus intagen
— till vilken kategori även de försöksutskrivna äro att hänföra — eller om
han definitivt utskrivits från sjukhuset. Fråga har emellertid också uppkommit
— ibland oavsett att den tilltalade redan varit att anse som inta -

165

gen — huruvida de av medicinalstyrelsen genom RN avgivna utlåtandena
vore att anse som sådant »infordrat utlåtande», som avsågs i 47 §, och
alltså kunde i förening med straffriförklaring anses utgöra rättsgrund for
intagning enligt nämnda lagrum.

De fall som det finns anledning att nu uppmärksamma synas schematiskt
kunna indelas i fem huvudgrupper med hänsyn till situationen i det
nya målet såvitt angår utredningen om den tilltalades sinnesbeskaffenhet
och om vårdbehovet.

I. I målet verkställd sinnesundersökning föreligger och i utlåtande häröver
har konstaterats vårdbehov.

II. Äldre sinnesundersökning föreligger med därunder gjort konstaterande
av vårdbehov; utskrivning har ej skett.

III. Samma situation som enligt II men med den skillnaden att utskrivning
skett.

IV. Utredning beträffande intagning enligt 2 kap. och därefter följande
vård; utskrivning har ej skett.

V. Samma situation som enligt IV men med den skillnaden att utskrivning
skett.

Vid JO-ämbetet har förekommit en del fall vilka i viss utsträckning belysa
envar av typerna II—V och vilka strax skola närmare beröias, tva av
dessa avgöras samtidigt med att denna framställning avlates. För att ytterligare
komplettera bilden av den rättstillämpning som förekommit på
här aktuellt område införskaffades till en början från medicinalstyrelsen
upplysningar om ett par tiotal förekomna fall av skilda typer, därav nagra
avseende år 1965 och alltså tiden efter BrB:s ikraftträdande. På begäran
kompletterade sedan medicinalstyrelsen detta material med vissa sifferuppgifter
och överlämnade därjämte samtliga föredragningspromemorior
rörande sådana av RN under 1963 och 1964 handlagda ärenden, i vilka
sinnesundersökning icke utförts i det aktuella malet och i vilka RN föreslagit
straffriförklaring jämte behov av vård på sinnessjukhus. På promemoriorna
hade tillagts anteckningar om innehållet i RN:s efter föredragningarna
avgivna utlåtanden ävensom — i den man domar inkommit till
medicinalstyrelsen — innebörden av domen i malet. Ytterligare överlämnades
förteckningar utvisande i vad mån medicinalstyrelsen (mentalvardsbyrån)
meddelat vårdplatshänvisningar enligt 47 § sinnessjuklagen i de
ifrågakomna fallen 1963—1964.

Det nu berörda materialet bär här i vissa hänseenden vidare beaibetats
för att ytterligare sifferuppgifter skulle erhållas på en del punkter som
ansetts vara av intresse. Materialet — som ju ej är primärmaterial — är
av den art att det ej kan påstås alt alla sifferuppgifter med visshet äro
exakta, men man torde i förevarande sammanhang kunna bortse från de

166

smärre felkällor som må förefinnas, eftersom fråga är allenast om att i
stort giva en bild av rättstillämpningen.

Innan de skilda typfall som i det föregående nämnts behandlats närmare,
må som en bakgrund angivas följande siffror beträffande de hos RN förekomna
ärendena av aktuellt slag.

I de ärenden, vari RN avgivit utlåtanden, förelåg i brottmålet verkställd
sinnesundersökning (alltså fall av typ I) i inemot hälften av fallen (112 fall
av 234 år 1963 samt 108 fall av 224 år 1964).

I de fall där (ny) sinnesundersökning ej verkställts i målet (122 resp. 116
ärenden), förelåg oftast nytt § 4-intyg eller annat aktuellt läkarintyg (106
fall båda åren); därjämte förelåg självfallet annat material, såsom tidigare
smnesutlåtanden, sjukhusjournaler (beträffande tidigare eller pågående
vård), läkarintyg i körkortsärenden o. dyl.

Där i målet verkställd sinnesundersökning ej förelåg, avgav RN:

förslag till domstol att (ny) sinnesundersökning skulle verkställas
.....................

utlåtande till domstol vari RN:s bedömning vore »5: 5 SL
och vårdbehov» ....................

utlåtande av annan innebörd till domstol (5:5 SL men ej

vårdbehov; ej 5:5 SL och ej vårdbehov)..................

yttranden till åklagare eller i mål som avskrivits

Antal fall

1963 1961

33 31

61 42

24 41

4 2

122 116

I det följande skall angivas hur de fall, vari bedömningen inneburit
»5: 5 SL + vårdbehov» (61 resp. 42 ärenden) fördela sig på de olika kategorierna
av typfall. Av dessa 103 fall bortses dock från tre som icke hör
till någon av de här angivna kategorierna.1

Beträffande de skilda kategorierna må här upptagas följande exempel
och data.

Fall enligt typ II
JO-ärende nr 345/1964:

I ett av Göteborgs rådhusrätt den 29 januari 1959 avdömt mål underkastades
den tilltalade J. sinnesundersökning; i däröver avgivet utlåtande
uttalade undersökningsläkaren, att brotten begåtts under inflytande av
själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste jämställas med

1 I dessa fall hade de tilltalade i tidigare mål sinnesundersökts och därvid befunnits ej vara i behov
av vård och ej heller blivit intagna på sinnessjukhus. I nya mål hade RN avgivit utlåtanden
av innebord *5:5 SL och vårdbehov».

167

sinnessjukdom och att J. var i behov av vård på sinnessjukhus. J. strafffriförklarades
och intogs på sinnessjukhus.

Sedan J. under 1960 avvikit från sinnessjukhuset och begått nya brott,
lagfördes han ånyo vid rådhusrätten. I målet vari J. var häktad, avgavs
den 11 november 1960 § 4-intyg av samma läkare som verkställt smnesundersökningen
i det tidigare målet, varjämte från medicinalstyrelsen (R-N)
infordrades utlåtande. Enligt såväl § 4-intyget som utlåtandet befanns att
J begått gärningarna under inflytande av själslig abnormitet av sadan
art som avsåges i 5 kap. 5 § SL och att han var i behov av vård på specialavdelning
vid sinnessjukhus. Genom dom den 8 december 1960 blev J.
av rådhusrätten ånyo straffriförklarad.

I sin dom förordnade rådhusrätten därjämte, att J. icke längre skulle
hällas häktad men att han i avbidan på att domen vann laga kraft skulle
kvarbliva å sinnessjukavdelning vid fångvården.

Ett i ärendet avgivet yttrande av rådhusrättens ordförande, rådmannen
Sven Lampers, kan sammanfattas sålunda:

Rätten hade funnit sig kunna tillämpa undantagsstadgandet i.41 § —
befogenheten härav var i och för sig icke ifrågasatt i ärendet — och ratten
hade vidare ansett 47 § 2 mom. eller åtminstone grunderna harfor kunna
tillämpas när det gällde åtgärder för intagning. Därvid anfördes bl. a. att
Lampers betraktade medicinalstyrelsens i målet avgivna utlåtande sasom
sådant utlåtande som avsågs i 47 § 2 mom. Lampers åberopade, att det
vore omöjligt att acceptera att sistnämnda lagrum ej skulle tillanipas, da
det vore alldeles klart att behov av omhändertagande av vederbörande
straffriförklarade förelåg och det skulle ha »inneburit en chock» tor alla
berörda om rätten försatt den tilltalade på fri fot.

Det må här antecknas att i Lampers’ yttrande ej berördes att J. redan
på grund av 1959 års mål och däri förekomna förhållanden var att anse
såsom alltjämt intagen på sinnessjukhus — en intagning som ej hävts
— och att alltså J. på den grunden kunnat genom administrativ myndighet
återföras till sjukhuset i samband med häktningens upphörande i 1960

års mål. .

Av de fall, vari RN åren 1963 och 1964 givit utlåtande av innebord

»5:5 SL och vårdbehov» (61 + 42) ha 1963 31 stycken och 1964 18 stycken
hört till samma typ som det nyss berörda fallet. De närmare omständigheterna
i dessa fall, såvitt angår tiden fram till det slutliga domstolsavgörandet,
torde ej behöva här redovisas, då de varit i princip jämförbara
med de i JO-ärende nr 345/1964 angivna.

Rörande intagningsspörsmålet efter straffriförklaring synes i vissa a,v
fallen vederbörande administrativa myndigheter ha ansett 47 § tillämplig
och alltså vidtagit åtgärder som omförmälas i nämnda stadgande. Detta
framgår därav att platshänvisning av medicinalstyrelsen meddelats i 26
av de 49 niimnda fallen under den aktuella tvåårsperioden. T andra fall

168

(a minstone; 17 under samma period)1 synes däremot intagning ej ha skett
fn;lg: , ~ Platshan visning har uppgivits ej vara meddelad efter straff fnlorklanngen

— och vederbörande tilltalad har alltså tydligen i stället

™ intagnin"s"Tun(l som förelegat före målets avgörande blivit

atertord till det sinnessjukhus där han formellt redan var att anse såsom
intagen.

Fall enligt typ III

JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 130:

I början av 1953 hade R. efter sinnesundersökning straffriförklarats av
domstol. Jämväl i mål 1955 och 1956 hade straffriförklaringar beträffande
honom meddelats, då efter § 4-intyg. I november 1956 blev R. definitivt
utskriven från sinnessjukhus såsom ej varande i behov av vård. I nytt mål
som avgjordes i april 1957 blev R. ånyo straffriförklarad av en häradsrätt
utan att sinnesundersökning skett eller ens § 4-intyg införskaffats; vissa
upplysningar om R:s sinnesbeskaffenhet hade tydligen i annan ordning —
ej s -rifthgen — kommit till häradsrättens kännedom. Häradsrätten ansåg
att§ sinnesundersökning kunde underlåtas enligt undantagsstadgandet i

Mitt avgörande innebar i huvudsak följande. Jag anförde kritik mot att
ett mer an fyra ar gammalt sinnesutlåtande fått utgöra den väsentliga
grunden för rattens bedömning av R:s sinnesbeskaffenhet. I anslutning
därtill anmärktes att. det förhållandet att R. utskrivits från sinnessjukhus
gjorde det agnat att ifrågasätta om icke hans psykiska tillstånd förändrats
efter sinnesundersökningen. Åtminstone borde för bedömning av straffrihetsfragan
§ 4-mtyg ha infordrats. Men även om så skulle ha skett och
i racklig utredning för att bedöma frågan om straffrihet i så fall kunnat
föreligga, ifragasatte jag ytterligare om icke häradsrätten likväl med hänsjm
till mtagningsbestämmelserna bort föranstalta om ny sinnesundersökning.
Jag uttalade därvid att uttrycket »infordrat utlåtande» i 47 § avsåg
s. ant utlåtande som avgivits över eu i målet verkställd sinnesundersöknmg.
En haradsrattens straffriförklaring utan föregående fullständig sinnesundersökning
i målet fann jag därför icke ha kunnat medföra omhändertagande
enligt 47 §, utan intagning hade i dylikt fall vid behov måst
s e enligt 2 kap. sinnessjuklagen. (I det aktuella brottmålet blev efter häradsrättens
handläggning situationen i praktiken förändrad genom att veer
orande hovratt föranstaltade om sinnesundersökning, vari vårdbehov
konstaterades och mtagmngsgrund följaktligen tillskapades.)

I de från medicinalstyrelsen tillhandahållna handlingarna finnas flera
afl av likartad typ, varvid dock bör framhållas att fylligare utredning
(journaler, § 4-intyg in. in.) förelegat såvitt angick tiden mellan sinnes 1

l.pprifter föreligga ej om samtliga fall under tvåårsperioden.

169

undersökningarna och definitiv utskrivning. Beträffande tiden efter utskrivningen
har därtill i regel tillkommit § 4-intyg. Antalet till förevarande
typ hänförliga fall, vari RN år 1963 och 1964 gjort bedömningen »5: 5 SL
och vårdbehov», ha varit 11 respektive 10. De uppgifter som låmnats om
de av medicinalstyrelsen meddelade platshänvisningarna synas visa att
intagning i nu aktuella fall skett enligt 47 § sinnessjuklagen och att alltså
RN:s utlåtande av de administrativa myndigheterna betraktats som sådant
utlåtande som avses i denna paragraf. Undantag synes dock föreligga i ett
fall (RN 95/1963) i vilket vårdplatshänvisning enligt 47 § ej meddelats.
Vid tiden för domstolens dom — som innebar straffriförklaring och vari
angavs att vårdbehov enligt utlåtande förelåge — fanns, såvitt känt, ej
gällande intagningsgrund enligt 2 kap. Från JO-expeditionen har förfrågan
i saken gjorts till medicinalstyrelsen, varifrån efter efterforskning meddelats
att intet framkommit som tyder på att den i målet berörde mannen
blivit intagen med anledning av vad som förekommit i målet.

Av intresse är vidare ett fall från 1965 och alltså från tiden efter BrB:s
ikraftträdande. Följande data må antecknas om detta (RN:s ärende nr
12/1965): Efter sinnesundersökning och straffriförklaring blev S. intagen
för vård på sinnessjukhus 1958. Han utskrevs definitivt därifrån i december
1961. Under en period 1963/64 vårdades han på alkoholistanstalt. I
maj och december 1964 begick S. vissa förmögenhetsbrott, som föranledde
åtal. I målet avgavs § 7-intyg i januari 1965, varefter RN avgav utlåtande
att ny sinnesundersökning ej var behövlig, att brotten voro begångna under
inflytande av själslig abnormitet av så djugående natur etc. (debilitas
intellectualis + insania epileptica), samt att S. var i behov av vård på
sinnessjukhus. Genom därefter meddelad dom (Stockholms rådhusrätts
tionde avdelning DB 61/1965) överlämnades S. till vård enligt sinnessjuklagen.
Intagning har därefter skett.

Fall enligt typ IV

JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 265:

I augusti 1958 gjorde L. sig skyldig till rattfylleri. Han blev i oktober
samma år intagen för vård å sinnessjukhus. I ett den 24 mars 1959 avgivet
yttrande till den häradsrätt, där åtal mot L. väckts, förklarade överläkaren
vid sjukhuset bl. a. att L. vid tiden för brottets begående lidit av en allvarlig
psykisk depression samt att hans psykiska sjukdomstillstånd då var
att jämställa med sinnessjukdom i strafflagens mening. Något uttalande
om vårdbehovet gjordes ej; när utlåtandet avgavs, var L. försöksutskriven.
Sinnesundersökning skedde ej. Genom dom den 16 april 1959 fann häradsrätten
L. saker till rattfylleri men förklarade honom straffri. Länsstyrelsen,
som tillställts domen och erhållit begärd platsanvisning från medicinalstyrelsen
(mentalsjukvårdsbyrån), förordnade den 15 maj 1959 »jämlikt

0* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

170

47 § 3 mom. tredje stycket» sinnessjuklagen att L. skulle intagas å sinnessjukhus
för vård. (Sedan länsstyrelsen sedermera återkallat sin resolution,
utskrevs L. men intogs senare på egen ansökan.)

Vid min prövning av ärendet uttalade jag, att stadgandet i 47 § 3 mom.
om länsstyrelses befogenhet att förordna om intagning å sinnessjukhus
endast var tillämpligt å straffriförklarad som enligt utlåtande, avgivet över
en i målet verkställd sinnesundersökning, var i behov av vård å sinnessjukhus.
Länsstyrelsen hade alltså icke lagligen ägt att hos medicinalstyrelsen
begära platsanvisning och att förordna om intagning på sinnessjukhus.
Beträffande ett av länsstyrelsen anfört argument att dess hemställan
hos medicinalstyrelsen om platsanvisning inneburit en begäran om utlåtande,
huruvida den tilltalade var i behov av vård, och att länsstyrelsen
utgått från att medicinalstyrelsen före meddelandet av platsanvisningen
tagit ställning till frågan om vårdbehovet, anförde jag — under hänvisning
till vad tidigare anförts om att sinnesundersökning ej verkställts i målet —
att intagning enligt 47 § 3 mom. icke lagligen kunnat ske vilken uppfattning
medicinalstyrelsen än haft om vårdbehovet. Därjämte framhölls att
den tilltalade redan var intagen på sinnessjukhus — och endast försöksutskriven
— samt att länsstyrelsen såsom polismyndighet kunnat göra
framställning hos överläkaren vid sinnessjukhuset om försöksutskrivningens
hävande.

Till denna typ hänförliga fall ingå också i de av medicinalstyrelsen hit
överlämnade handlingarna. I 16 fall från 1963 och 12 fall från 1964 fann
RN — som vid sin prövning hade tillgång till sjukhusjournaler1 samt i
regel färska § 4-intyg — att sinnesundersökning ej var påkallad, att brotten
voro begangna under inflytande av sådan sinnesbeskaffenhet som avsågs
i 5 kap. 5 § SL samt att behov av fortsatt vård måste anses föreligga.

Vad angår intagningsfrågoma i dessa fall ha uppgifter lämnats om 27
av de 28 nämnda fallen under tvåårsperioden (i det återstående fallet ogillades
åtalet). I 16 av fallen ha platshänvisningar meddelats av medicinalstyrelsen
och sålunda RN:s utlåtanden tydligen betraktats som utlåtanden
enligt 47 § sinnessjuklagen. I de 11 övriga fallen har platshänvisning ej
förekommit, vilket lär få tolkas så att vederbörande tilltalad återförts till
sinnessjukhus på grund av den redan tidigare föreliggande och alltjämt
gällande intagningsgrunden.

Beträffande tre fall, som RN handlagt efter brottsbalkens ikraftträdande
den 1 januari 1965 (RN nr 8, 9 och 16/1965), ha omständigheterna varit
väsentligen likartade med tidigare nämnda fall av förevarande kategori.
RN har sålunda uttalat, att brotten begåtts under inflytande av sinnes 1

I ett par fall förelågo också sinnesundersökningar, vilka dock i tiden lågo före den vård som föranletts
av intagningen enligt 2 kap.

171

sjukdom (schizofreni; — epileptiskt demenstillstånd; — respektive dementia
paralytica) och att behov av fortsatt vård pa sinnessjukhus förelåg
i alla tre fallen. Emellertid har — uppenbarligen med anledning av innehållet
i 31 kap. 3 § BrB — RN därtill i samtliga tre fall förklarat att då
vederbörande tilltalad icke tidigare genomgått sinnesundersökning, sadan
syntes böra ske för att möjliggöra överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen.

Fall av typ V

JO-ärende nr 834/1963 + 55/1964:

Å. hade under olika perioder åren 1960—1961 vårdats på sinnessjukhus
under diagnos psychosis manico-depressiva jämte debilitas men tis samt den
1 november 1961 definitivt utskrivits från S:t Sigfrids sjukhus i Växjö
såsom förbättrad. Den 22 december 1961 blev Å. häktad av Göteborgs
rådhusrätt för bl. a. grov stöld, och åtal i målet väcktes den 3 januari påföljande
år. Sedan rådhusrätten begärt § 4-intyg av överläkaren Birger
Henriksson, uttalade denne i intyg den 22 januari 1962, att Å. begått de
åtalade brotten under inflytande av sinnessjukdom, att han vore i behov
av vård på sinnessjukhus samt att skäl icke funnes att underkasta honom
undersökning enligt 41 § sinnessjuklagen. Henriksson anförde vidare i intyget,
att det vore så uppenbart, att Å. begått brotten under inflytande av
sinnessjukdom och vore i behov av vård på sinnessjukhus att ärendet borde
hänskjutas till medicinalstyrelsens prövning utan att fullständig sinnesundersökning
verkställdes. Sedan rådhusrätten begärt medicinalstyrelsens
utlåtande, anförde styrelsen genom RN i utlåtande den 6 februari 1962
i huvudsak följande.

Styrelsen, som även tagit del av journalen från S:t Sigfrids sjukhus beträffande
Å., finner icke sinnesundersökning behövlig, enär det framstår
som uppenbart att Å. begått åtalade brott under inflytande av sinnessjukdom
(mano-depressiv psykos). Lika uppenbart är, att han är i behov av
vård på sinnessjukhus.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 15 februari 1962. I domen
förklarade rådhusrätten Å. saker till ett flertal brott men förklarade honom
på grund av hans sinnesbeskaffenhet fri från ansvar. Rådhusrätten
förordnade vidare, att Å. icke längre skulle hållas häktad i målet men att
han, som vid tiden för domen var intagen på sinnessjukavdelning vid fångvården,
skulle kvarstanna på sådan avdelning i avbidan på att domen vunne
laga kraft. Talan mot domen fördes icke. På framställning av direktören
för fångvårdsanst.alten vid Härianda förordnade medicinalstyrelsen den 9
mars 1962 om Å:s intagning på S:t Sigfrids sjukhus’ specialavdelning.

I ärendena avgåvos yttranden av — förutom professorn Gösta Rylander
i egenskap av ledamot i RN vilket yttrande återges i det följande — råd -

172

husrättens ordförande t. f. rådmannen Gösta Ohlsson, Å:s offentlige försvarare
advokaten Axel Olsson och medicinalstyrelsen. De sistnämnda yttrandena
kunna sammanfattas sålunda.

Rådmannen Ohlssons yttrande: I fråga om Å:s sinnesbeskaffenhet hade
förelegat en omfattande utredning genom § 4-intyget, utfärdat av en erfaren
psykiater med tillgång till bl. a. sinnessjukhusets journaler beträffande
Å. RN hade avgivit utlåtande, vari slutsatsen varit densamma som undersökningsläkarens.
Sinnesundersökning i målet hade med hänsyn härtill underlåtits
med stöd av undantagsbestämmelsen i 41 § sinnessjuklagen. En
sinnesundersökning skulle ha tagit lång tid i anspråk men med säkerhet
kunde förutsägas att den ej skulle ha lett till annat resultat i fråga om
bedömningen av Å:s sinnesbeskaffenhet och vårdbehov eller medfört dom
av annat innehåll. —- Med anledning av att i en vid remissen till Ohlsson
fogad promemoria från JO-expeditionen uttalats att 47 § icke var tillämplig
i annat fall än då utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats i målet,
framhöll Ohlsson att det med skäl kunde ifrågasättas, om lagstiftaren verkligen
avsett att en tilltalad, som ej undergått sinnesundersökning jämlikt
41 §, icke skulle kunna kvarhållas på sinnessjukavdelning vid fångvården
ens vid en så speciell situation som i Åts fall, där domstolens ställningstagande
grundat sig på § 4-intyg från en erfaren psykiater och utlåtande
från RN.

Advokaten Olssons yttrande: Om domstolen beslutat om sinnesundersökning,
hade Olsson säkerligen övervägt att överklaga beslutet under åberopande
att det onödigt uppehölle målet. Han var av den uppfattningen,
att det föreliggande materialet varit likvärdigt, om icke överlägset, det
material som kunnat tillföras målet genom en sinnesundersökning. Enligt
hans mening kunde också åt 47 § sinnessjuklagen givas den tolkningen att
i ett fall som det förevarande den tilltalade kunde kvarhållas vid sinnessjukavdelning
vid fångvården. Om icke denna tolkning vore riktig, ifrågasattes
om icke en lagändring borde ske. Han ansåg att de påtalade åtgärderna
varit till påtagligt gagn för Å.

Av medicinalstyrelsens yttrande i ärendet framgår att styrelsen ansåg
sitt genom RN i målet avgivna utlåtande kunna betraktas såsom sådant
utlåtande som avsåges i 47 § 2 mom. sinnessjuklagen. I

I de från medicinalstyrelsen erhållna handlingarna ingå — förutom Å:s
fall (RN 16/1962) — två i stort jämförbara fall (RN 16/1963 och 63/
1964), vari RN avgivit utlåtande av innebörd »5: 5 SL och vårdbehov»
samt efter straffriförklaringar intagning skett, tydligen därför att 47 § ansetts
tillämplig.

I tre senare fall från 1964 som höra till nu förevarande typ (RN 107, 122
och 213/1964), varom handlingar också insänts till JO-expeditionen, hade
RN däremot förordat sinnesundersökning. Av betydelse kan möjligen ha
varit att dessa fall voro under RN:s handläggning, efter det att till medicinalstyrelsen
skett remiss i Å:s JO-ärende, vari då ingick en inom JOexpeditionen
upprättad PM av innehåll i huvudsak att intagningen i Å:s
iall syntes oförenlig med 47 §.

173

Ett fall från 1965 (RN 1/1965) av förevarande typ ledde till ett RNutlåtande
av innebörd att sinnesundersökning borde verkställas (jämför
31: 3 BrB).

Såsom förut nämnts avgav professor Rylander i JO-arendet beträffande
Å. ett omfattande yttrande, som åberopades av RN. Yttrandet, som har
återgives i förkortad form, innebar följande.

Intill 1946 hade det enligt 41 § sinnessjuklagen förelegat en ovillkorlig
skyldighet för domstol att före straffriförklanng inhämta sinnesutlatande.
Genom lagändring, som trätt i kraft nämnda ar, hade denna bestämmelse

mjukats upp så att sinnesundersökning kunde underlatas om domstolen

av särskilda skäl funne sådan undersökning obehovhg. I sitt forsla^ till ifragavarande
lagändring hade lagberedningen som exempel Pa fa!k d ^
måste anses överflödigt att ställa till med en sinnesundersökning enligt
sinnessjuklagens regler, angivit två exempel. Det ena exemplet hade avsett
fall då brott begåtts av en notoriskt sinnessjuk person och det andra fallet
då tilltalad tidigare varit föremål för sinnesundersökning och därvid befunnits
lida av sådan psykisk abnormitet som icke kunde antagas ha undergått
förändring efter undersökningen. Å. syntes representera ett tall
som mycket väl kunde jämställas med det första av de^anförda exemple .
Det torde förekomma endast i undantagsfall, om ens någonsin, att en tilltalad,
som företedde uppenbara symtom på sinnessjukdom och begått
brott icke vore i behov av vård. Den frågan komme da att anmala sig vilken
konsekvens bestämmelsen i 47 § 2 mom. sinnessjuklagen om kvarhallande
på sinnessjukavdelning skulle få, när möjligheten enligt undantagsbestämmelsen
i 41 § samma lag att underlåta sinnesundersökning utnyttjats
Om icke denna undantagsbestämmelse skulle vara praktiskt taget me
ningslös, måste förutsättas att lagberedningen, som förklarat att ovng utredning
i målet skulle ersätta utlåtande enligt smnessjuklagen ansett att
detsamma skulle gälla beträffande kravet på dylikt utlåtande i 47 § s1™6®"
sjuklagen. Vad som förekom 1953/54 — när statsmakterna underkände ett
forsla" att i § 4-intyg konstaterat vårdbehov skulle fa föranleda intagning
enligt°47 § — borde enligt Rylander ej motsäga den av honom havdade
tolkningen av lagberedningens år 1946 genomförda förslag. „

Då RN avgav sådana utlåtanden i s. k. uppenbara fall som skett draga
om Å baserade sig utlåtandena i första hand på infordrade journaler från
sinnessjukhus m.m., där den tilltalade vårdats och i andra hand pa den
i målet utförda korta läkarundersökningen. Den korta läkarundersökningen
hade med andra ord karaktären av en kontrollåtgärd och skulle exempelvis
i fallet Å. sedan sjukhusjournalen införskaffats, kunnat ersattas med ett
enkelt läkarintyg, att Ä. åter befann sig i eu manisk sjukdomsperiod, vilken
måste ha tagit sin början kort tid innan han begått de atalade gärningarna.
Härigenom skulle de krav ha uppfyllts, som angivits i motiven
till undantagsbestämmelsen i §41. Att i dylika, uppenbara fall en kort
läkarundersökning likväl utförts såsom en säkerhetsåtgärd, nagot som
strafflavberedningen icke räknat med, kunde knappast anföras som hinder
mot intagning på sinnessjukhus på den grunden att den korta läkarundersökningen
i andra sammanhang (dvs. de av departementschefen 1954 föreslagna
innebärande alt den korta undersökningen skulle utgöra den huvud -

174

Säkliga grundvalen för straffriförklaring), icke finge läggas till grund för
dylik atgard.

Om diagnosen i sjukjournalen tedde sig osäker eller om längre tid förflutit
sedan vårdtiden brukade RN alltid tillråda rättspsykiatrisk undersökn,
m£L, sinnessjuklagen. Detsamma gällde den andra gruppen fall som
strafflagberednmgen exemplifierat med tilltalade, som lider av bestående
abnormtihstand och som tidigare genomgått sinnesundersökning. Fanns
det nagot som talade för att tillståndet ändrats eller låg den senaste undersökningen
relativt långt tillbaka i tiden tillrådde RN likaledes rättspsykiatrisk
undersökning. J

RN avgav i de s. k. uppenbara fallen ett utlåtande rörande diagnos och
vårdbehov En rationell åtgärd syntes vara att på grund av oklarheten betrattande
tillämpningen av undantagsbestämmelsen i 41 § låta uttrycket
utlåtande i 47 § även omfatta utlåtande av RN i dylika fall. RN redovisade
de handlingar som legat till grund för beslutet, gjorde sammandrag
av mnehallet i dessa och inhämtade i många fall yttrande av vetenskaphgt
råd. Om det ur rättssäkerhetssynpunkt skulle anses påkallat, kunde
KJ\ givetvis i samtliga dessa fall överlämna ärendet till vetenskapliga rådet
i rattspsykiatri för yttrande.

Det syntes Rylander uppenbart att undantagsbestämmelsen i 41 § med
hansyn till rättssäkerheten måste tolkas restriktivt och att osäkerhet kun,
.,HPPsta> ^et gällde att med ledning av strafflagberedningens exemplifiering
avgöra om ett fall vore att hänföra under denna bestämmelse eller
ej. Det borde då framhållas att RN, varest landets högsta rättspsykiatriska
och psykiatriska sakkunskap funnes representerad liksom erfarenhet
beträffande tillämpning av såväl administrativa föreskrifter som hithörande
lagbestämmelser, torde vara den bäst kvalificerade instansen för dylika
avgöranden. Tilläggas kunde att inom rättspsykiaterkåren förelåg 1954 en
nära nog enhetlig opinion mot den då föreslagna utvidgningen av de korta
läkarundersökningarnas tillämpningsområde. Denna opinion var fortfarande
lika stark inom rättspsykiaterkåren. Den restriktiva hållning Rylander
stadse iakttagit då det gällt uttalanden av RN, att undersökning enligt
sinnessjuklagen ej syntes behövlig, delades i full utsträckning av nämndens
Övriga ledamöter.

Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet hade under många år och
särskilt under de senaste brottats med mycket stora svårigheter, vilka voro
att tillskriva organisationens underdimensionering i betraktande av de
krav som ställas på den. Härom voro samtliga kommittéer ense, vilka tillsatts
for att utreda bl. a. arbetsförhållandena inom rättspsykiatrin och detsamma
underströks av departementschefen i prop. nr 185: 1961 med förslag
. rättspsykiatriska kliniker vid samtliga medicinska lärosäten. Rylander
ville ä\ en erinra om att JO vid upprepade tillfällen funnit skäl företaga
utredningar av förhållandena inom rättspsykiatrin med anledning av de
langa väntetiderna.

Om RN icke skulle ha begagnat den möjlighet som undantagsbestämmelsen
i 41 § sinnessjuklagen enligt Rylanders uppfattning erbjöde att i
uppenbara fall avgiva utlåtanden rörande sinnesbeskaffenheten och vårdbehovet
utan rättspsykiatrisk undersökning enligt sinnessjuklagen, skulle
situationen blivit än mycket värre med ökat lidande som följd för alla dem
som tvingades vänta på sinnesundersökning.

175

Ett annat här handlagt och i slutet av 1964 avgjort ärende (nr 1359/

1963) gällde dröjsmålen med sinnesundersökningar. I det ärendet mfo

des medicinalstyrelsens yttrande bl. a. rörande möjligheterna att ''idtaga
åtgärder till minskande av väntetiderna. Ett av de spörsmål, som medicinalstyrelsen
därvid kom in på, var just den i nu förfarande ärende aktuella
frågan vilken rättsverkan, som borde tilläggas ett RN-utlatande av den art
som förekommit i målet mot Å. och jämväl i flertalet av de Övriga oian
under II—V berörda fallen. Styrelsen anförde darutinnan följande.

Aneående möjligheterna att begränsa antalet sinnesundersökningar cdll
stvrelscn erinra om att styrelsens rättspsykiatriska namnd pa framstallm g
av domstol avgivit utlåtande i brottmål angående sinnesbeskaffenhet och
o 1U i • • faii riör utlåtande över i målet företagen sinnesunder^

Rökning ”icke förelegat. Därvid bär åberopats undantagsbestämmelsen i
■ 1 s sinnessjuklagen att sinnesundersökning kan underlatas, nar a\ sar
Silda8 skTädan® finnes obehövlig. Huvuddelen av de fall det bär galler

ar klart sinnessjuka e er sinness os

It “inrrdÄfnglbller flera gånger. Vanbgtvis
föreligger i det aktuella målet ett § 1-intyg, oftast utförligt och avgivet av
rättspfykiater. Dessutom tar nämnden regelbundet del av forefmthga sji
hnsioumaler. Samma förfaringssätt har använts beträffande pa mentalsiukhus
intagna otvetydigt sinnessjuka eller sinnesslöa personer som ic ''e \
r t föremål för undersökning enligt sinnessjuklagen, men dar helt övertygande
belägg funnits för förslag om straffnhetsforklaring; vårdbehovet ar
bär mestadels obetingat. I tveksamma fall, t. ex. om mentalsjukvård
sinnesundersökning ligger längre tillbaka i tiden eller anledning finnsattmi t

aga,6 åt t sinnesbeskaffCTihetei^ möj ligen kan bedömas på annat jatt^in tidigare,
föreslår nämnden i regel förnyad sinnesimdersokning. ^
farimrssätt har en icke ringa avlastning for den rattspsykiatriska undersök
utagsÄSeteu kunnat ske. Nämndens utlåtande har gr.mdnts pa det
förhållandet att sinnesundersökning i malet ansetts obehovUg.

Medicinalstyrelsens beslut om intagning för vård efter lagakraftvunnen
dom skall grundas på i målet infordrat utlåtande. Rattspsykiatriska nämnden
har för ^n dd ansett att dess yttrande enligt 44* sinnessjuklagen,
sett mot bakgrunden av undantagsbestämmelsen i 41 s samma lag, sku
kunna ersätta i målet företagen undersökning enligt sinnessjuklagen. Ett
beslut om vård på sinnessjukhus efter nämndens orslag harom ömle ioke
behöva väcka betänkligheter, särskilt som nämnden begransat sig till de
s k uppenbara fallen. Medicinalstyrelsen har också vid små beslut
hänvisning för vård ansett uttalande från rättspsykiatrisk» nämnden om
behov av vård utgöra sådant medicinalstyrelsens yttrande som avses i
47* sinnessjuklagen. Skulle sådant utlåtande icke framdeles godkannas
för detta ändamål, skulle otvivelaktigt en svarbemastrad merbelastmng
pa den rättspsykiatrisk» organisationen folja. Denna väg att reducera antalet
sinnesundersökningar bör därför legaliseras, eventuellt genom en samordning
mellan 41, 44 och 47 SS sinnessjuklagen i enlighet med följande

f°44af:Pr«ivar domstol, efter det utlåtande över verkställd sinnesundersökning
blivit avgivet eller tillfredsställande utredning pa annat satt forebragts

176

börrfnfordrar1881^168 sinnesbeskaffenhet> medicinalstyrelsens utlåtande

till1il!Jril!nUttr^kenI>>infordr^t.Utl,åtande>> och »avgivet utlåtande» fogas
»eller yttrande av medicinalstyrelsen».

li and iren^jn’ '' vilka mttspsykiatriska nämnden föreslagit straffriförSnn?
°ch„ vård utan att rättspsykiatrisk utlåtande förelegat, förekommer
icke sa fa fall av brottmå rörande bagatellbrott, begångna av långtidsv årdadfj
uppenbart sinnessjuka eller sinnesslösa personer. I dessa fall^är såväl
: s.°m vårdbehov dokumenterade. Nämnden har härvid

denna interäkr obpP UPfmärksara.het På vårdfrågan och föreslår, så snart
svnes u an t vi viundersolonng enligt sinnessjuklagen. I dessa fall
m ntLi nniJl - 0k,at ^^mme föreligga för åtalseftergift och därmed

m ^hLuir r TeSUud7S;°,knm^ar’ T åkIa8''are 1 större utsträckning än
nu mhamtar rattspsykiatriska nämndens yttrande före sitt ställningsta dele^

att mW?^"'' P®fta (örfarande skVlle dessutom innebära de/förnoh
hefan “ gVstoretadspatienter finge kvarstanna i sin invanda miljö

klarin?medföraaH°ntaktet1: T'' .an u,ri"a och andra, medan en straffriför flvttas&t

11 pH «tnir 1° Pai!ieni ^d kommunalt mentalsjukhus måste övertl\
ttas till ett statligt mahanda beläget långt från hemorten.

• ,annat spörsmål, som bor övervägas i detta sammanhang, är den va aÄW^r^

använder i fråga onf utskrivning
f Ink i ^arsklt anmärkningsvart är att utskrivning i många fall sker
e f ler1 eu ”ivT/ kesl.u tom, häktning. Härigenom elimineras möjligheten att,
r}v straffnforklaring med vårdbehov och avhäktning, till sjukhus
aterfora den domde för fortsatt vård utan att ny framställning om vårdplats
maste goras. Rörande på detta och liknande sätt utskrivna patienter

maste kravet pa 1 målet företagen undersökning enligt sinnessjuklagen te

''''or. önskvärt, att utsWvninfsHg" n röS för

miletrÄ^r ’ “ lnsknvna palienlOT åm

Ännu en möjlighet att undvika undersökning enligt sinnessjuklagen kan
f^mkomhg Därest undersökningsläkare vid genomgång av hand1
n ar och efter kontakt med undersökmngsfallet finner, att sinnesundersökning
skul e kunna ersättas med läkarintyg enligt lagen om personundersökning,
skulle han anmäla detta till domstolen för omprövning av beslut
om smnesundersolcning Enligt styrelsens erfarenheter har sådant förfaringssätt
endast undantagsvis förekommit. ^närings

Vid provningen av ärende nr 1359/1963 - och ett stort antal andra
samtidigt avgjorda ärenden vari klagomålen gällde dröjsmål med sinnesundersökningar
— fann jag att i det sammanhanget något mitt ställningstagande
till medicinalstyrelsens nyss refererade synpunkter ej var påkallat
och att dessa i stallet lämpligen borde komma under beaktande i samband
med nu aktuella ärenden.

Uppkomna frågor rörande rättsläget före den 1 januari 1965

Vid tolkningen av sinnessjuklagens här ifrågakomna bestämmelser i deras
till den 1 januari 1965 gällande lydelse bör i viss utsträckning hållas
isar, a ena sidan, frågan rörande domstols bedömning huruvida straffrihet

177

förelåg eller ej, och, å andra sidan, frågan vilka förutsättningar — beträffande
konstaterande av vårdbehov och i andra hänseenden — som måste
vara uppfyllda för att intagning på sinnessjukhus för vård skulle komma
till stånd.

Vad först angår intagningsfrågan är att beakta att intagning på sinnessjukhus
med kvarhållningsrätt är ett synnerligen allvarligt ingrepp i den
berördes frihet. Rättssäkerhetssynpunkter ha föranlett att i lagstiftningen
uppställts noga preciserade rekvisit för att dylik intagning skall få ske, och
reglerna härom måste — liksom eljest när det gäller föreskrifter om frihetsberövanden
— i rättssäkerhetens intresse tolkas restriktivt.

För ordinära, dvs. de av brottmål i princip oberoende fallen, ha de närmare
förutsättningarna för intagning med kvarhållningsrätt stadgats i sinnessjuklagens
2 kap. (med viss komplettering i 31 §). Närmare regler ha
därvid givits om vilka som äga taga initiativ till intagning, och beträffande
intagningshandlingarna ha uppställts vissa formkrav. Ordningen för konstaterandet
av vårdbehovet innebär att när intagning ej föranledes av egen
ansökan, två av varandra oberoende läkare måste ha konstaterat vårdbehovet,
envar efter egen undersökning.

För det fall att i brottmål meddelats straffriförklaring gällde enligt 6 kap.
i intagningshänseende en annan ordning, dock endast under särskilda förutsättningar.
Innebörden av den i detta kapitel ingående 47 § var sålunda
att intagning skulle ske om dels straffriförklaring skett, dels därjämte i
infordrat utlåtande vårdbehov konstaterats. När det gällde frågan vad
som var »utlåtande» i 47 §:ns mening, är till en början ställt utom allt
tvivel att utlåtande över en i målet verkställd sinnesundersökning var sådant
utlåtande. Lika klart är att intyg över summarisk läkarundersökning
(s. k. § 4-intyg; numera § 7-intyg) — även om det innehöll uttalande om
vårdbehov — icke utgjorde sådant utlåtande som åsyftades i 47 § (jfr NJA
II 1954 s. 318—322). Spörsmålet huruvida såsom utlåtande enligt 47 §
kunde godtagas RN-utlåtande, som grundats på annat material än i målet
verkställd sinnesundersökning, skall jag beröra närmare i det följande.

Oavsett om intagning skett enligt 2 kap. eller 47 § gällde att intill dess
definitiv utskrivning skett den omhändertagne var att anse som intagen
i sinnessjuklagens mening. Detta var förhållandet även när han var försöksutskriven
eller avvikit från sjukhuset; återförande (19 och 52 §§) kunde
alltså ske utan sådan intagningsprocedur som eljest avsågs i 2 kap. eller
i 47 §. Genom definitiv utskrivning däremot förföll dittills föreliggande
rättsgrund för intagning och kvarhållande, och de ursprungliga intagningsrekvisiten
kunde alltså diirefter ej vidare tillmätas formell betydelse i intagningssammanhang.

I fråga om utskrivning av straffriförklarade gällde vissa restriktioner,
jämfört med flertalet andra fall (18 § andra stycket och 20 § sinnessjuklagen
samt 1949 års särskilda lag i ämnet).

178

Vad angår domstols bedömning av straffrihetsfrågor hade domstol enligt
41 § sinnessjuklagen att, när anledning förelåg till antagande att brott begåtts
under inflytande av sådan sinnesbeskaffenhet som avsågs i 5 kap.
5 § SL, införskaffa underlag för sin bedömning genom att förordna om sinnesundersökning
eller — från och med 1946 genom det från denna tidpunkt
gällande undantagsstadgandet i 41 § — genom att utnyttja äldre sinnesutlåtanden
och annat äldre material (jämför härom SvJT 1949: 764 ävensom
41 a § sinnessjuklagen) som, ofta kompletterat med § 4-intyg, kunde
läggas till grund för domstolens bedömning av straffrihetsfråga.

Någon befogenhet för domstol att i samband med straffriförklaring meddela
beslut om intagning eller eljest omhändertagande av den som domstolen
straffriförklarade förelåg däremot ej. Det ankom i stället på administrativa
myndigheter att, när förutsättningar därför förelågo, ombesörja intagning
eller — beträffande redan intagen — återförande (jämför t. ex. Strahl,
Påföljder s. 282). Laga grund saknades alltså för sådana förordnanden om
omhändertagande som Göteborgs rådhusrätt enligt ovan meddelat (JOärendena
nr 834/1963 -f- 55/1964 och 345/1964).

Att domstol ej ägde meddela beslut i dylika avseenden, innebar emellertid
ingalunda att domstolen vid sin handläggning borde bortse från frågan
huruvida en tilltalad, i händelse av straffriförklaring, komme att bli föremål
för vård. Såsom jag närmare utvecklat i det ärende som refererats i 1961
års ämbetsberättelse (särskilt s. 134) måste det tvärtom ur rättssäkerhetssynpunkt
anses påkallat att domstolen toge hänsyn till frågan om vårdbehovet,
så att omhändertagande av straffriförklarad ej uteblev när sådant
erfordrades till skydd för honom själv och omgivningen. Domstolen borde
följaktligen, innan den underlät att föranstalta om ny sinnesundersökning,
göra klart för sig om — i händelse av straffriförklaring utan sådan ny sinnesundersökning
— det komme att föreligga laga grund för den tilltalades
intagande för vård eller återförande till sinnessjukhus för fortsatt vård.

Enligt vad som framgår av det sagda har det förekommit en rättstilllämpning
som inneburit, att intagning enligt 47 § skett och också av domstolar
påräknats utan att det förelegat utlåtande över i målet verkställd sinnesundersökning,
och i några fall utan att sinnesundersökning alls förekommit.
I stället ha förelegat från RN infordrade utlåtanden vari vårdbehov
konstaterats. Det har hävdats, att ett utlåtande av dylik art vore att anse
såsom sådant »infordrat utlåtande» som finge föranleda intagning enligt
47 §.

Rörande denna rättstillämpning vill jag anföra följande. Flera uttalanden
i lagstiftningssammanhang ge klart belägg för att i 47 § ej avsetts andra
utlåtanden än sådana som avgivits över sinnesundersökning (se t. ex.
SOU 1953: 21 s. 28, NJA II 1954 s. 319 sista stycket och prop. nr 90/1964
s. 76). Jag har i tidigare ärenden (de förut nämnda i ämbetsberättelsema

179

1961 s. 134 och 1962 s. 267) givit uttryck åt samma mening med tillägg
därtill att 47 § kunde anses åsyfta allenast utlåtanden som avgivits över
en i målet verkställd sinnesundersökning. Härom vill jag nu ytterligare
anföra följande.

Enligt sinnessjuklagens 6 kap. i dess ursprungliga lydelse var inhämtande
av läkares utlåtande beträffande den misstänktes sinnesbeskaffenhet
obligatoriskt i de särskilda fall som då angåvos i 41 §. Fråga kunde alltsa
vid den tiden ej vara om annat än läkarutlåtande över en i målet verkställd
sinnesundersökning. När i 44 § stadgades, att medicinalstyrelsens
utlåtande kunde inhämtas efter det att läkarutlåtandet blivit avgivet, kunde
innebörden följaktligen ej heller i det stadgandet ha varit annan än att
även medicinalstyrelsens utlåtande skulle avse den i målet verkställda undersökningen,
eventuellt kompletterad med ytterligare läkarundersökning
i målet varom medicinalstyrelsen enligt stadgandet ägde föranstalta. De
ursprungliga föreskrifterna i 47 § rörande »infordrat utlåtande» syftade
uppenbarligen på utlåtanden av nu angiven art, alltså utlåtanden rörande
i målet verkställda undersökningar. Att år 1945 infördes ändringar i 41 §,
så att sinnesundersökning kunde underlåtas när sådan av särskilda skäl
befunnes obehövlig, berättigar — i motsats till vad bl. a. medicinalstyrelsen
och Rylander synes ha antagit — ingalunda till någon slutsats att 44 §
eller 47 § därigenom skulle ha fått i någon mån ändrad innebörd såvitt nu
är i fråga. Tvärtom förtjänar att framhållas dels att 1945 års ändring i
41 § uttryckligen sades ej föranleda annan följdändring än viss formell överarbetning
av 46 och 46 a §§ (NJA II 1946 s. 321) — vilka §§ ej äro av intresse
i nu förevarande sammanhang — dels att vid samma tillfälle både
44 och 47 §§ voro föremål för vissa jämkningar, vilka emellertid voro betingade
av förhållanden, helt oberoende av ändringen i 41 §, och vilka också
motiverades utan att med ett ord antyddes att ändringen i 41 § kunde eller
skulle påverka dittills gällande innebörd av 44 § eller 47 §.

Min åsikt är sålunda alltjämt att 47 § i dess intill ar 1965 gällande
lydelse avsåg blott utlåtande över i målet verkställd sinnesundersökning,
dvs. fall som ovan hänförts till typ I. De utlåtanden, som RN i fall av
typerna II—V avgivit, borde i enlighet härmed rätteligen ej ha betraktats
såsom utlåtanden enligt 47 § och ej ha tillmätts rättsverkan i intagningshänseende.
Däremot ha utlåtandena självfallet ändå kunnat vara av stort
värde som sakkunnigutlåtanden till ledning för domstols bedömning huruvida
ifrågakomna brott begåtts under inflytande av sinnesbeskaffenhet
som avses i 5 kap. 5 § och huruvida — när intagningsgrund ej förelåg oberoende
av det nya målet — det på grund av vårdbehov var påkallat med
sinnesundersökning.

Fn översikt av fallen av de skilda typer som förut angivits giver mot
bakgrunden av det anförda anledning till följande synpunkter.

180

Fallen av typ 1 föranleda ej några problem, eftersom det är just dessa
fall lagstiftaren åsyftat i 47 §.

Fallen av typerna II och IV utmärkas av att tidigare tillkommen och
därefter ej förfallen intagningsgrund (enligt 47 § resp. 2 kap.) förelåg när
domstol hade att taga ställning till målet. Här fanns ofta utrymme att tilllämpa
41 §:s undantagsstadgande att sinnesundersökning kunde underlåtas,
då material på annat sätt kunde erhållas för bedömning om brotten
begåtts under inflytande av sinnesbeskaffenhet som avsågs i 5 kap. 5 §
SL. Med hänsyn till att såsom nämnts domstol borde beakta även huruvida
vårdbehov förelåg och omhändertagande av den tilltalade borde ske
i händelse av straffriförklaring, kunde domstolen — som ett led i prövningen
huruvida sinnesundersökning kunde underlåtas — träda i förbindelse
med det sinnessjukhus, där den tilltalade var att anse som intagen för att
erhålla besked om och i så fall hur återförande komme att ske därest strafffriförklaring
meddelades. Något behov av intagning enligt 47 § av sålunda
redan intagna personer torde alltså ej ha förelegat. Att RN:s utlåtanden i
dylika fall, enligt min mening felaktigt, betraktats som utlåtanden enligt
47 § och därmed ansetts, i förening med straffriförklaring, utgöra rättsgrund
för intagning, torde dock från materiell synpunkt ej kunna tillmätas
större betydelse, eftersom laga grund för intagning eller återförande förelegat
oavsett utlåtande av berörd art. — Det må i detta sammanhang framhållas
att lagberedningen, när den angav exempel på fall där det av beredningen
föreslagna undantagsstadgandet i 41 § kunde tillämpas, torde
ha åsyftat — förutom förvaringsfall — endast fall av nu behandlat slag
(SOU 1942:59 s. 194; jämför därtill lagrådets exempel NJA II 1962 s. 501).

Såsom ett specialfall av typ IV — nämligen att vid lagföring eller när
sådan överväges redan föreligger gällande intagningsgrund enligt 2 kap.
sinnessjuklagen — må nämnas den i skilda sammanhang framhållna möjligheten
att, sedan åtal väckts eller i vart fall förundersökning förekommit,
det kunde tillses att intagning enligt 2 kap. kom till stånd (SOU 1953:21
s. 30, SOU 1959: 20 s. 138 och Heuman m. fl., Brottets beivrande s. 140—
141). Dylik intagning kunde föranleda att vid lagföring inför domstol undantagsbestämmelsen
i 41 § lämpligen kunde tillämpas. Beträffande det
fall att åtal ej anställes enär brottet uppenbarligen begåtts under inflytande
av sådan själslig abnormitet som nu avses i 33:2 BrB samt vård
enligt sinnessjuklagen kommer till stånd utan lagföring, se numera (sedan
den 1 januari 1965) 20 kap. 7 § 4. RB, som anknyter till tidigare tillämpad
praxis (jämför NJA II 1964 s. 143 och även RÅ:s helt nyligen utfärdade
cirkulär nr A 16 av den 30 mars 1965).

I anslutning till de nu behandlade kategorierna II och IV må framhållas,
att den redan före ett nytt brottmål föreliggande intagningsgrunden kunde
bringas att förfalla, om den intagne utskrevs av den anledningen att han
blev häktad i det nya målet. Att dylika, tämligen svårförklarliga utskriv -

181

ningsåtgärder förekommit har omtalats i medicinalstyrelsens ovan återgivna
yttrande.

Vad slutligen angår de ovan omnämnda fall av typerna III och V, som
härröra från tiden före 1964 års utgång, har äldre gällande intagningsgrund
ej förelegat. När RN i sina utlåtanden konstaterat vårdbehov och strafffriförklaring
skett, har enligt vad som framgått i åtskilliga fall 47 § ansetts
tillämplig och intagning enligt detta stadgande skett. Av vad forut anförts
följer att jag finner denna rättstillämpning oriktig. Utöver detta konstaterande
har jag dock beträffande de i dessa fall ansvariga myndigheterna
ej funnit anledning till vidare åtgärd. Tillräcklig anledning föreligger nämligen
ej till antagande att de berörda tilltalade materiellt sett lidit någon
verklig skada. Annat kan nämligen ej antagas än att klart vårdbehov i
dessa fall verkligen förelegat och att behövlig intagning skulle ha kommit
att ske enligt 2 kap., därest fråga därom väckts av polismyndighet eller
annan som haft initiativrätt enligt nämnda kapitel.

Synpunkter beträffande rättsläget efter den 1 januari 1965 och i anslutning
till kommande översyn av sinnessjuklagen

Sedan den 1 januari 1965 har genom införandet av BrB och vissa ändringar
i sinnessjuklagen rättsläget i här ifrågakomna hänseende förändrats.
Såvitt angår reglerna om sinnesundersökning och därmed sammanhängande
spörsmål är dock en grundligare översyn planerad, och det synes kunna
vara av värde om med tanke på den kommande lagstiftningen här uppkomna
problemställningar bleve föremål för närmare överväganden.

Enligt 31 kap. 3 § BrB gäller nu att därest någon, som begått brottslig
"ärnin^, i utlåtande över sinnesundersökning förklarats vara i behov av
vård å sinnessjukhus, rätten må, om den finner sådant vårdbehov föreligga,
förordna om överlämnande till vård enligj sinnessjuklagen. Om gärningen
icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, må dock sådant förordnande meddelas allenast saframt
särskilda skäl äro därtill.

I motiven till detta stadgande uttalade föredragande departementschefen
att sinnesundersökning skulle ha skett i målet (NJA IT 1962 s.500).
Lagrådet framhöll (samma tidskrift s. 501) att en dylik ordning borde vara
retrel, men att i undantagsfall borde kunna godtagas även sinnesundersökning
som skett tidigare, t. ex. om det enligt intyg av läkare vid sinnessjukhus,
där den tilltalade »är» intagen, vore uppenbart att nagon förändring
i hans sinnestillstånd ej ägt rum. Det av lagrådet nämnda exemplet
var sålunda ett fall av den art som ovan betecknats som typ II, varvid
alltså förelåg ett i tidigare sammanhang vid sinnesundersökning gjort konstaterande
.av vårdbehov, vars rättsverkan ej förfallit genom mellankom -

182

mande utskrivnings beslut. Denna lagrådets synpunkt har vunnit beaktande
i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Sålunda har 41 § sinnessjuklagen ändrats
så att däri numera stadgats, att sinnesundersökning skall ske, innan
domstol förordnar om någons överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen,
om det ej med hänsyn till tidigare sinnesundersökning och vad därefter
förevarit är uppenbart, att sådan undersökning är obehövlig. Departementschefen
uttalade i motiven (propositionen nr 90/1964 s. 71) bl. a.
följande.

Såsom jag — ---tidlgare anfört---torde böra krävas, att den

medicinska provningen av vårdbehovet sker så grundligt som genom sinnesundersökning
Denna bor också regelmässigt ske i det mål, vari tillämpning
av 31 kap. 3 § brottsbalken är aktuell. Med hänsyn till att i vissa fall
någon tvekan om forhandenvaron av vårdbehov icke "kan föreligga, torde
kravet i sistnämnda hänseende icke nödvändigtvis behöva uppratthal
as i alla fall. I överensstämmelse härmed har till bestämmelsen i
törsta ledet ! forsta stycket fogats ett undantagsstadgande. Enligt detta
förutsattes för att sinnesundersökning skall kunna underlåtas, att i tidigare
sinnesundersökning vårdbehov konstaterats och att sådant alltjämt uppenbarligen
föreligger. Sasom bevis i sistnämnda hänseende bör exempelvis
kunna accepteras intyg av sjuk vårdsläkare vid sinnessjukhus, där den misstankte
ar intagen för vård.

I avseende å den nya lagstiftningen må också antecknas, att i 47 § sinnessjuklagen
vidtagits vissa ändringar, betingade främst av att i brottmålen
överlämnande till sinnessjukvård följer direkt av domstolens förordnande
därom. Därmed har den förut behandlade tolkningsfrågan om
innebörden av uttrycket utlåtande såvitt angår de äldre stadgandena i 2
mom. och 3 mom. förlorat sin betydelse.

De numera gällande bestämmelserna taga sålunda sikte främst på fall
av typ I (sinnesundersökning verkställd i målet), men avse därjämte att
1 :a aV..ty.P 11 (tldlSare sinnesundersökning varpå följt alltjämt pågående
vård) möjliggöra att i nytt mål förordnas om överlämnande till vård enligt
sinnessjuklagen utan anställande av ny sinnesundersökning.

Starka principiella skäl tala otvivelaktigt för en ordning av nu angiven
innebord. Både när det gäller prövning av vårdbehov och av fråga huruvida
brott begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd
psykisk abnormitet, är det betydelsefullt att domstolen får tillgång till
sadan grundlig utredning, som framkommit genom sinnesundersökning vilken
ar helt nyligen utförd eller i vart fall ej behöver befaras ha förlorat
sm aktualitet.

Emellertid bör vid det kommande lagstiftningsarbetet också beaktas det
allmänna intresset att den rättspsykiatriska undersökningsorganisationen
ej utsättes för ökad belastning genom att sinnesundersökningar bli obligatoriska
i större utsträckning än som oundgängligen påkallas av rättssäker -

183

hetssynpunkter. Välbekant är att hittillsvarande belastning pa namnda
undersökningsorganisation varit sådan att år ut och år in vänte- och undersökningstiden
för dem som skola undersökas vida överskridit den fastställda
sexveckor sfristen. Förbättringar ha kunnat åstadkommas, men sa lange
situationen, såsom alltjämt är förhållandet, ej är tillfredsställande ar det
ett framträdande rättssäkerhetsintresse att alla möjligheter tillvaratagas
för att ytterligare nedbringa väntetiderna. Om en ökad belastning pa den
rättspsykiatriska undersökningsorganisationen följer av de nya bestämmelserna,
är detta därför ägnat att väcka starka betänkligheter. Mot de rättssäkerhetssynpunkter
som tala för att i mål, som avses i 31 kap. 3 § BrB,
bästa möjliga utredning i form av sinnesundersökning alltid skall föreligga,
bör därför vägas det synnerligen viktiga rättssäkerhetsintresset att de som
skola undersökas — särskilt de häktade — böra besparas sadan lång och
pressande väntan på undersöknings slutförande som hittills regelmässigt
förekommit.

I anslutning till det sist sagda må erinras om att av medicinalstyre sens
och Rylanders yttranden framgår att den praxis som tillämpats i tall av
förut skildrade typer ansetts medföra en icke ringa avlastning för den svart
överbelastade undersökningsorganisationen. Härtill vill jag tillagga följande.
Det är i och för sig vanskligt att säkert bedöma vilken lattnad tor den
rättspsykiatriska undersökningsorganisationen som följt av berörda praxis
eller som kan följa om den legaliseras. Klart är dock att siffermässigt ej
bör fästas avseende endast vid de här särskilt uppmärksammade fallen under
II_V där — utan sinnesundersökning i målet — intagning verkligen

följt (61 + 42 under 1963 och 1964; att dock såvitt angår fall av typ II,
49 stycken under tvåårsperioden, berörda praxis torde kunna fortgå under
BrB:s tid har redan nämnts). Därtill bör beaktas att i 65 andra fall under
tvåårsperioden till domstol avgivna RN-utlåtanden av annan innebord
(»5: 5 SL men ej vårdbehov» och »ej 5: 5 SL och ej vårdbehov») förekommit
och kunnat läggas till grund för domstolens bedömning utan att sinnesundersökning
behövt anställas. Emellertid är ytterligare att beakta att
den praxis — enligt vilken domstol, ehuru den räknat med att vårdbehov
kunde föreligga, såsom ersättning för sinnesundersökning utnyttjat eljest
föreliggande material i förening med RN-utlåtande - framvuxit under
senare år och troligen alls ej vunnit tillämpning vid alla domstolar. Man
får räkna med att berörda praxis kan ha varit okänd pa åtskilliga hall och
även att eu del domare, som känt till den, kan — av samma skäl som jag
själv åberopat i det föregående — ha ansett att dylik praxis ej vant i allo
formellt hållbar och därför undvikit att utnyttja den, varför de i stallet
förordnat om sinnesundersökning. Själv vill jag icke göra nagot försök
att närmare uppskatta antalet sinnesundersökningar som årligen kunna
undvikas, därest här ifrågakommen praxis legaliseras med sådana begränsningar
vilka, såsom skall beröras nedan, kunna vara betingade av

184

rättssäkerhetssynpunkter — men så mycket synes uppenbart att antalet
ej kan vara oväsentligt. Därvid är att nämna att vare sig man tror sig
kunna beräkna antalet genom dylik legalisering »inbesparade» sinnesundersökningar
i några tiotal eller t. o. m. uppåt ett hundratal, en dylik »besparing»
bor ses i relation till att totala antalet slutförda sinnesundersökningar
i riket voro 869 år 1963 och 988 år 1964.

A\en om jag alltså, såsom framgått med utgångspunkt från den före 1965
gällande rätten, funnit att här uppmärksammad praxis då ej var formellt
hållbar i vissa hänseenden, anser jag med hänsyn till det nyss anförda
att det bör övervägas om icke i kommande lagstiftning skulle i viss utSt^?knmg
kunna ske en legalisering av den praxis som förekommit. Beträffande
vissa fall där enligt den numera gällande lagstiftningen sinnesundersökning
synes avsedd att vara obligatorisk men sådan enligt tidigare
praxis underlåtits ma salunda anföras följande.

faI1 av tyP 111 (där äldre sinnesundersökning med konstaterande av
vårdbehov föreligger men utskrivning sedan har skett) synes lagtexten i
de nuvarande föreskrifterna i och för sig ej utesluta att överlämnande till
v ard enligt sinnessjuklagen skulle kunna ske utan ny sinnesundersökning.
Motivuttalandena tyda dock på att detta ej är avsett. Det har nämligen
forutsatts att undantagsstadgandet i 41 § skulle tillämpas när i tidigare
sinnesundersökning vårdbehov konstaterats och sådant »alltjämt» uppenbarligen
förelåge vid tiden för det nya målet (prop. 90/1964 s. 71). En mellankommande
utskrivning, innebärande att vårdbehov vid utskrivningstillfallet
ej ansetts föreligga, gör att man svårligen i det nya målet kan
anse att vårdbehov »alltjämt» uppenbarligen föreligger. (Att RN och även
en underrätt likväl i dylikt fall under 1965 ansett ny sinnesundersökning
kunna underlåtas, framgår dock av det i reciten under III redovisade ärendet
RN 12/1965.)

Vid det kommande lagstiftningsarbetet synes böra övervägas om det
icke kan vara godtagbart att sinnesundersökning underlåtes i fall av nu
berörd art därest detta tillstyrkes av RN. Att vårdbehovet bedömts olika
i ett utsknvningsbeslut och i ett senare § 7-intyg, kan väl göra det tveksamt
vad som ar den riktiga bedömningen, men sjukdomens art och utveckling
kan i och för sig mycket väl vara sådan att båda bedömningarna
aro riktiga, exempelvis i ett mano-depressivt fall. Om det för fall som nu
ar i fråga (typ III) infördes en prövning av RN huruvida äldre material
avseende tiden fram till och med utskrivningen, och ett kompletterande
färskt § 7-mtyg av psykiater tillåter eller icke tillåter tillförlitliga slutsatser
om aen tilltalades vårdbehov och om hans sinnesbeskaffenhet vid tiden
°VdetK ny^..1l?rotteiV torde kunna åstadkommas en garanti att domstolen
eJ ,f,a lgt dler motsagelsefullt material till grund för sitt bedöman de.

Självfallet skulle RN ha att — liksom säkerligen iakttagits under före

185

1965 tillämpad praxis — vid minsta tvekan om materialets tillförlitlighet
förorda ny sinnesundersökning. Möjligen kunde därtill ifrågakomma att
uppställa vissa tidsgränser i avseende å sinnesundersökningens ålder och
även i fråga om den tid som får ha förflutit sedan vårdens avslutande, i
sistnämnt hänseende kan längden av försöksutskrivning som föregått slutlig
utskrivning behöva tillmätas betydelse.

I fall av typ IV (där intagning verkställts enligt 2 kap. och utskrivning
ej skett) kunde som nämnts enligt de tidigare bestämmelserna förekomma
straffriförklaring och fortsatt vård utan att sinnesundersökning i målet
verkställdes, låt vara att 47 § då ej blev tillämplig. De nya bestämmelserna
giva emellertid ej utrymme för att i dylika fall domstol1 skall kunna förordna
om överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen, med mindre sinnesundersökning
verkställes. Även i dessa fall synas dock förutsättningar
kunna föreligga att i kommande lagstiftning göra vissa avsteg från kravet
på sinnesundersökning. Genom sjukhusjournaler och § 7-intyg av psykiater
kan sålunda erhållas ett material, som i regel torde vara fylligt och aktuellt
— varvid dock bör uppmärksammas om längre försöksutskrivning
förekommit — och en ytterligare kontroll och bedömning därav kan ombesörjas
av RN enligt samma riktlinjer som nyss antytts beträffande fall av
typ III.

Vad angår fall av typ V (där intagning skett enligt 2 kap. men utskrivning
förekommit) kunna anläggas i viss man samma synpunkter som beträffande
typ IV, dock knappast i annat fall än da lagföring sker helt
kort tid efter det den tilltalade lämnat sjukhuset så att därstädes förda
journaler alltjämt kunna anses aktuella. Emellertid kan här ytterligare beträffande
bedömningen av vårdbehovet tillkomma samma svårighet som
nämnts under III i och med att mot varandra stå ett utskrivningsbeslut,
innebärande att vårdbehov ej föreligger, och ett § 7-intyg av motsatt innebörd.
Även om en granskning av RN förutsättes, torde vara tveksamt om
beträffande fall av nu aktuell art kan anses föreligga nämnvärt utrymme
för underlåtande av sinnesundersökning.

En uppmjukning enligt här antydda riktlinjer skulle sammanfattningsvis
kunna skisseras på följande sätt.

Den huvudregel som nu återfinnes i 41 § första stycket första punkten
sinnessjuklagen — före om-satsen — skulle kvarsta orubbad. Undantagsstadgandet
torde enligt vad ovan anförts kunna givas följande innebörd:
Är den misstänkte redan enligt 2 kap. eller 6 kap. (47 §) intagen för vård
på sinnessjukhus eller har han under de senaste två åren (eller annan begränsad
tidrymd) före åtalets väckande utskrivits efter sådan vård, må
sinnesundersökning underlåtas, därest domstolen efter inhämtande av § 7-intyg (av psykiater) och medicinalstyrelsens utlåtande finner uppenbart

1 Däremot kan åklagare i dylika fall enligt 20 kap. 7 § 4. RB Iwsluta att icke viieka åtal.

186

att sådan undersökning är obehövlig. Infordrande av intyg eller utlåtande
som nu sagts bör dock ej vara erforderligt, därest den misstänkte helt nyligen
i tidigare mål överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen.

I 31 kap. 3 § BrB skulle i så fall fordras en ändring av innebörd att med
utlåtande över sinnesundersökning likställdes sådant utlåtande av medicinalstyrelsen
som avsåges i nyssnämnda undantagsstadgande.

Att av självklara skäl § 7-intyg i fall, som nu avsetts, bör vara avgivet
av psykiater torde kunna komma till uttryck i 7 § andra stycket lagen om
personundersökning i brottmål.

Beträffande medicinalstyrelsens utlåtande i här aktuella sammanhang
torde böra gälla detsamma som nu stadgas i 44 § sinnessjuklagen.

Jag vill slutligen tillägga att de ovan redovisade iakttagelserna rörande
den i vissa hänseenden oenhetliga rättstillämpningen under tiden före den
1 januari 1965 visa, att det är av vikt att klara och otvetydiga bestämmelser
föreligga på förevarande område. Det är därvid anledning att erinra
om att även de nya bestämmelserna, såvitt angår fall av typ III, kunna giva
utrymme för oenhetlig rättstillämpning och därför — även oavsett här
skisserade ändringsförslag — böra förtydligas.

Eftersom nu berörda spörsmål ligga inom ramen för det rättsområde som,
enligt vad som uttalades i proposition nr 90/1964, nu kommer att bli föremål
för översyn, finner jag befogat att med stöd av den befogenhet som
tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän framlägga
här anförda synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

3. Framställning om lagändring i syfte att möjliggöra att anstånd
med verkställighet av frihetsstraff kan beviljas på grund av arbetsgivarintresse,
som är angeläget ur samhällssynpunkt

I en den 28 oktober 1965 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.

I samband med min inspektion av länsstyrelsen i Kalmar län den 14
september 1964 uppmärksammades beträffande två ärenden rörande ansökan
om uppskov med verkställigheten av frihetsstraff följande. II

II C 15/1963. Underläkaren H. vid länslasarettet i Kalmar begärde i
ansökan den 1 februari 19tf3 uppskov till den 1 juni 1963 med verkställande
av ett honom ådömt straff å fängelse två månader. Som skäl åberopades
att H:s frånvaro från tjänsten före sistnämnda dag skulle till följd

187

av rådande läkarbrist medföra stora svårigheter för arbetet vid den klinik
där H. tjänstgjorde. I avgivet intyg av överläkaren vid lasarettet bestyrktes
sistnämnda förhållanden. Stadsfiskalen i Kalmar tillstyrkte ansökningen.
Genom beslut den 22 februari medgav länsstyrelsen uppskov.

II C 12/1963. Även i detta ärende åberopade sökanden — en folkskollärare
med tjänst tillika som kommunalbibliotekarie vid folkbibliotek —
att en frånvaro för straffverkställighet skulle medföra men för hans arbetsuppgifter,
nämligen såvitt angick biblioteket. I detta fall åberopades dock
därjämte — uppenbarligen i andra hand — vissa personliga förhållanden
(ekonomi och hälsa) till stöd för ansökningen. Anstånd beviljades.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

I 1961 års ämbetsberättelse (s. 383 o. f.) uttalade jag att det är hänsynen
till den dömdes — och icke hans arbetsgivares — förhållanden och intressen
som i princip skall vara avgörande vid bedömningen av uppskovsärenden.
I de nu aktuella fallen, särskilt i det förstnämnda men möjligen även
i det sistnämnda, synes dock det allmännas intresse av att vissa tjänsteuppgifter
ej skulle bli eftersatta ha varit de faktorer som starkast talat
för uppskov. Att sökanden själv solidariserade sig med dylika allmänna
intressen, torde icke förändra det förhållandet att de åberopade skälen väsentligen
framstodo som arbetsgivarintressen. Möjligen kunde man — med
viss uppmjukning av den ståndpunkt som jag i princip intog i 1961 års
uttalande — fråga sig om man icke i uppskovsärenden borde kunna fästa
avgörande vikt även vid vissa arbetsgivarintressen, nämligen sådana som
ur samhällelig synpunkt vore särskilt angelägna. Det vore av intresse att
i anslutning till berörda ärenden få del av länsstyrelsens synpunkter i denna
fråga.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med en av förste länsassessom Birger
Carle upprättad promemoria vilken åberopades såsom länsstyrelsens yttrande.

I promemorian uttalades bl. a. följande: I de vanliga fall, då uppskov
utgjorde ett väsentligt intresse för såväl arbetsgivaren som den dömde,
kunde det bero på nyanser i arbetsgivarintygets formulering — om nämligen
arbetsgivaren förbisåg att i intyget ange de olägenheter av uppskovsvägran
som skulle träffa den dömde — huruvida uppskovsskäl kunde anses
föreligga eller ej. Det vore önskvärt att en friare tolkning tillätes än den
som åberopades i förarbetena och i JO:s ämbetsberättelse 1961, förslagsvis
så att, då den dömde begärde det, även arbetsgivarens intresse finge beaktas
som uppskovsskäl. Denna synpunkt gjorde sig särskilt starkt gällande,
då arbetsgivaren företrädde ett viktigt samhällsintresse.

Överståthållarämbetet anförde i ett i ärendet avgivet utlåtande följande.

En genomgång av de omkring 200 ärenden som är 1964 handlagts vid
överståthållarämbetet ger vid handen att i ett fall bifall lämnats med hänsyn
till samhällsviktiga arbetsgivarintressen. Fråga var härvid om en svårersättlig
sjukhusläkare; ärendet liknar förty det ena av de båda i remisshandlingarna
redovisade. Tidigare torde emellertid ha förekommit även

188

andra fall där straffuppskov ansetts böra beviljas med hänsyn till samhälls
viktiga arbetsgivarintressen.

Enligt överståthållarämbetets mening bör hänsyn som nyss sagts rimligen
kunna tagas. Samhällets intresse av att utkräva straffansvar i så nära
anslutning till lagakraf t vunnen dom som möjligt bör icke anses vara så
starkt att det icke kan övervägas av andra samhällsintressen. Överståthållarämbetet
vill därjämte hävda den meningen att undantagsvis fall kan
förekomma, där straffuppskov ter sig befogat även om arbetsgivaren icke
företräder ett omedelbart samhällsintresse. Sålunda förekommer ibland
den situationen att, därest en person i arbetsledarställning eller eljest i
nyckelposition skall avtjäna frihetsstraff, betydande olägenheter skulle
uppstå såväl för arbetsgivaren som för yrkeskamrater inom t. ex. ett arbetslag.
Det sagda gäller säsongbetonat arbete eller annan verksamhet som
ingår som led i en successiv och tidsbunden arbetsprocess. Även om det
icke kan anses i ärendet utrett att den dömde löper någon omedelbar risk
i form av entledigande eller omplacering på grund av straffavtjänandet är
det sannolikt att bortovaron, som innebär ekonomiska och andra olägenheter
för arbetsgivare och arbetskamrater, på längre sikt utgör en belastning
för den dömde. I fall av här avsedd art synes det överhuvudtaget vara
svårt att upprätthålla en klar gräns mellan den enskildes intressen och de
intressen som göra sig gällande på arbetsplatsen. Detta är icke heller tillfredsställande,
såsom påpekas i det remisshandlingarna bifogade yttrandet
från länsstyrelsen i Kalmar län, att nyanser i utformningen av arbetsgivarmtyg
kan komma att påverka utgången i straff uppskovsärenden.

Överståthållarämbetet anser sig på grund av erfarenheterna kunna uttala
den uppfattningen att en praxis, enligt vilken straffuppskov beviljas
jämväl när arbetsgivarintresset ur samhällssynpunkt eller eljest är av synnerlig
styrka, i så ringa grad skulle öka antalet fall där straffuppskov beviljas,
att den restriktivitet som enligt förarbetena och även enligt överståthållarämbetets
mening bör gälla på förevarande område icke nämnvärt
förminskas.

Kriminalvårdsstyrelsen har i infordrat utlåtande anslutit sig till ett därvid
fogat av kriminalvårdsnämnden den 27 augusti 1965 avgivet yttrande
av följande innehåll.

Det spörsmål, som behandlas i det remitterade ärendet, har inte blivit
närmare belyst i nämndens hittillsvarande verksamhet. Visserligen har i
åtskilliga till nämnden fullföljda uppskovsärenden såsom skäl för uppskov
aberopats arbetsgivarintressen. Därvid synes emellertid inte ha varit fråga
om s å( 1 a n ak va 1 i f i ce r a d e intressen, som avses i ärendet. Nämnden har inte
heller i de åsyftade fallen ansett sig kunna på angivna skäl bevilja uppskov
med straffverkställigheten. Såsom JO uttalat i 1961 års ämbetsberättelse är
det nämligen i princip hänsynen till den dömdes och inte hans arbetsgivares
förhållanden och intressen som skall vara avgörande vid bedömning av
uppskovsf rågan.

Enligt nämndens mening bör det emellertid inte vara uteslutet att i
uppskovsärenden taga hänsyn till arbetsgivarintresset, när detta från samhällssynpunkt
eller eljest är av synnerlig styrka. Nämnden kan härvid
instämma i de synpunkter, som anförts i överståthållarämbetets yttrande.

Emellertid torde det vara lämpligt att det lagstadgande, som reglerar
förevarande spörsmål — 12 g andra stycket lagen den 6 maj 1964 om be -

189

handling i fångvårdsanstalt — vid en kommande omarbetning av lagen
gives en sådan formulering att därigenom direkt uttalas att ett arbetsgivare
tresse av angivet slag kan beaktas.

Som de i ärendet hörda myndigheterna uttalat kan i vissa ärenden angående
uppskov med frihetsstraff understundom föreligga anledning att taga
hänsyn till arbetsgivarintressen, som ur samhällelig synpunkt eller eljest
äro särskilt angelägna. Fråga uppkommer därvid om enligt gällande bestämmelser
hänsyn får tagas till dylika intressen. Som jag uttalat å sid. 386
i min år 1961 till riksdagen avgivna ämbetsberättelse gav avfattningen av
stadgandet i 15 § andra stycket straffverkställighetslagen och förarbetena
till stadgandet (se SOU 1944: 50 s. 17 och 260 samt prop. nr 342/1945 s.
141, jfr s. 224) enligt min mening klart vid handen, att det var hänsynen
till den dömdes — och icke hans arbetsgivares — förhallanden och intressen
som i princip skulle vara avgörande, när det gällde att bedöma, huruvida
uppskov med straffverkställighet skulle beviljas. Detta stadgande har
upptagits i 12 § andra stycket lagen den 6 maj 1964 om behandling i fångvårdsanstalt
utan annan ändring än den som föranletts av det genom
brottsbalken införda enhetliga frihetsstraffet. Enligt gällande bestämmelser
om uppskov med verkställighet av fängelsestraff finnes således icke
någon möjlighet att i dylika ärenden taga hänsyn till ett arbetsgivarintresse.

Som remissinstanserna framhållit tala dock starka skäl för att det i uppskovsärenden
även bör vara möjligt att taga hänsyn till arbetsgivarintresset,
när detta från samhällssynpunkt eller eljest är av synnerlig styrka.
Jag ansluter mig härvidlag till de av överstathallarämbetet framförda synpunkterna.

Enligt min mening är det emellertid — med hänsyn till formuleringen
av stadgandet i 12 § andra stycket behandlingslagen och till uttalandena
i förarbetena — icke lämpligt att överlämna lösandet av denna fråga åt
rättstillämpningen, utan synes det mig, i likhet med vad kriminalvardsnämnden
uttalat, önskvärt att i nämnda lagrum i samband med andra
ändringar i behandlingslagen intages en uttrycklig bestämmelse om att
hänsyn må tagas till ett arbetsgivarintresse av angivet slag.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Beträffande de vid inspektionen uppmärksammade ärendena låter jag
bero vid vad i saken förevarit.

190

4. När en för fylleri omhändertagen person skulle avvisiteras, satte
han sig till motvärn. I anledning härav kopplade en polisman ett
s. k. dubbelnelsongrepp på den omhändertagne, som därvid tillfogades
allvarlig skada. Framställning om ersättning av allmänna

medel åt den skadade

I skrivelse den 13 juli 1905 till Konungen anförde jag följande.

Den 2 augusti 1963 på kvällen blev pappersbruksarbetaren August Edvard
Eriksson, Grycksbo, av polis omhändertagen för fylleri i Falun och
införd till polisstationen därstädes. Vid därpå följande avvisitering satte
Eriksson sig till motvärn mot polismännen. En av dessa, poliskonstapel Stig
Gärtner, kopplade då på Eriksson ett s. k. dubbelnelsongrepp sålunda att
Gärtner stående bakom Eriksson förde sina annar under Erikssons armar
och med händerna tryckte mot dennes nacke. Avvisiteringen genomfördes
sedan och Eriksson infördes i arresten. Under den följande natten kände
Eriksson förlamningssymtom i benen, och han fördes påföljande morgon
till sjukhus. Å sjukhuset konstaterades att Eriksson åsamkats ett brott på
första bröstkotan samt ryggmärgsskada medförande förlamning av nedre
extremitetema och bålen samt partiellt bortfall av känsligheten inom samma
område. Erikssons tillstånd har sedermera förbättrats men han är, enligt
vad som upplysts, alltjämt arbetsoförmögen.

Under ledning av dåvarande landsfogden i Kopparbergs län Axel Blomér
inleddes förundersökning rörande det inträffade. Därvid höllos förhör med
dem som varit närvarande vid det aktuella tillfället och vidare införskaffades
annan utredning, bl. a. beträffande uppkomna medicinska spörsmål,
rörande frågan i vad mån dubbelnelsongreppet förekommit eller rekommenderats
inom polistjänsten samt beträffande greppets användning inom
bro ttningssport en.

Sedan förundersökningen avslutats, meddelade Blomér den 25 juni 1964
beslut av följande innehåll.

Det får genom utredningen anses klarlagt, att Eriksson varit kraftigt berusad
och g]ort motstånd vid avvisiteringsförrättningen på sådant sätt att
det vant nödvändigt att hålla honom fast för att genomföra förrättningen
Det ar vidare klarlagt att Gärtner bistått de två polismän, som haft att verkställa
avvisiteringen, med fasthållningen och att han därvid använt sig avbro
ttargreppet dubbelnelson.

Av medicinalstyrelsens yttrande i ärendet framgår, att medicinska skäl
stöder antagandet, att sagda grepp orsakat Erikssons skada samt att skada113
uppkomst i samband med greppet icke förutsätter ett synnerligen kraftigt
våld. Enligt uttalande av biträdande överläkaren Erik Åkerlund vid
k alu lasarett kan det — med hänsyn till att Eriksson varit alkoholpåverkad
— icke uteslutas att våldets styrka varit anpassad till det motstånd som
den primärt haft att övervinna.

Beträffande brottargreppet dubbelnelson visar utredningen, att allvarliga
skador till följd av greppet mom brottningssporten icke förekommit i landet

191

under de senaste tjugo åren. I samband med utredningen har företetts en
av norske politiinspektören Haakon Schönning utgiven handbok »belvlorsvar,
Jiu-Jitsu og politigrep», vari greppet finnes medtaget. Rörande greppets
användning i polistjänsten härstädes har utretts, att Gärtner varken
under sin utbildning eller under sin tjänstgöring som polisman anbefal ts
eller instruerats att begagna greppet i tjänsten, men val att greppet i icke
ringa omfattning använts däri av Gärtners förman och kolleger, vilket lor hållande

iakttagits av Gärtner. , ... .......

Med hänsyn till vad som sålunda framkommit och till att intet tydei
på att Gärtner varit medveten om att greppet kunde medföra fara och
då det icke kan hävdas att det för genomförande av ifrågavarande tjansteåtgärd
varit för Gärtner opåkallat att använda våld eller att det vald som
kommit till användning i och för sig varit större än som foranletts av omständigheterna
föreligga icke förutsättningar för åtal mot Gärtner för t] ans

tefel eller annat brott. . .. , , , o

Vad i övrigt angår förhållandena kring Erikssons omhändertagande a
polisstationen har framkommit, att han efter införandet i arrest vant föremål
för fortlöpande tillsyn av den vakthavande personalen, att han sa snart
misstanke om verklig sjukdom uppstått förts i ambulans till sjukhus samt
att enligt uttalande av ovannämnde Åkerlund tidsutdrakten mellan skadans
uppkomst och dess diagnosticerande vant utan betydelse tor sjuk ^Mai^ämsyn

härtill kan ärendet ej heller i detta avseende föranleda åtal.

Redan medan förundersökningen pågick hade herr Gotthard Bitén harstädes
anfört på tidningsuppgifter grundade klagomål rörande det inträffade
och begärt JO:s utredning. Jag ansåg mig dock kunna avvakta förundersökningens
slutförande. , . .

Sedan förundersökningsprotokollet med Blomérs beslut inkommit hit,
begärde jag den 6 juli 1964 att rikspolisstyrelsen skulle avgiva yttrande i
de hänseenden som angåvos i en vid remissen fogad promemoria. Denna
var av följande innehåll.

Landsfogden har enligt sitt beslut funnit att dubbelnelsongreppet i icke
ringa omfattning använts i polistjänsten. Av utredningen framgår att greppet,
när det appliceras på visst, inom brottningssporten icke brukat sätt,
är farligt samt att ödesdigra skador därvid kan uppkomma även om det
icke användes »synnerligen kraftigt vald» (medicinalstyrelsens yttrande).

Rikspolisstyrelsens yttrande torde böra avse frågan om icke de. framkomna
riskerna med det berörda greppet allmänt böra bringas till polismyndigheternas
kännedom samt om det är behövligt och möjligt att utfärda
närmare anvisningar rörande polisgrepps användning för att fästa uppmärksamheten
vid sådana skaderisker som icke äro uppenbara for enskilda

* Något styrelsens yttrande rörande det aktuella fallet synes ej påkallat.

I skrivelse av den 7 juli 1964 till rikspolisstyrelsen ifrågasatte även Blomér
om icke bland polismännen kännedom borde spridas om sådana grepp,
som kunde medföra allvarlig skada.

T det den 15 september 1964 utkomna numret av den av rikspolisstyrelsen

192

utgivna tidskriften Svensk Polis intogs eu artikel, innehållande varning för
dubbelnelsongreppet och en redogörelse för aktuellt fall, varjämte avslutningsvis
med fetstil anfördes följande.

Man kan med hänvisning till de yttranden som givits av läkaren och medicinalstyrelsen
utan vidare slå fast att allt talar för att dubbelnelson oriktigt
kopplat är ett farligt grepp och att det inte skall användas i polistjänst.

Rikspolisstyrelsen inkom med sitt yttrande den 29 januari 1965 och hänvisade
därvid till en början till den varning som genom nämnda artikel givits
spridning. Vidare anfördes följande.

Rikspolisstyrelsen har därjämte föranstaltat om en särskild utredning av
hur undervisningen i försvars- och anhållningsgrepp vid polisskolan och
dess avdelningsskolor är upplagd. Av utredningen framgår bl. a. att vissa
grepp, vilka bedömes såsom farliga, ej övas men demonstreras eller omnämnes.
Eleverna uppmärksammas på riskerna med de farliga greppen och
avrådes från att använda dem. Bland dessa grepp är också dubbelnelson.

I särskild skrivelse innevarande månad till rikets polischefer har styrelsen
vidare hemställt, att vederbörande befattningshavare inom polisdistrikten
matte informeras om att dubbelnelsongreppet ej skall användas
i polistjänsten.

Styrelsen får slutligen meddela att en ytterligare översyn av utbildningen
vid polisskolan i försvars- och anhållningsgrepp snarast möjligt kommer
att företagas.

Sedan advokaten Karl Gezelius såsom ombud för Eriksson hos RÅ begärt
överprövning av Blomérs beslut att icke väcka åtal mot Gärtner, förklarade
RÅ i beslut den 24 mars 1965 att han anslöt sig till Blomérs bedömning
och att Gezelius’ framställning icke föranledde vidare åtgärd.

Den 8 juni 1965 inkom hit en av Gezelius å Erikssons vägnar avgiven
skrift. I denna anfördes viss kritik beträffande Gärtners förfaringssätt.
Vidare skildrades den situation, vari Eriksson kommit genom den skada
han åsamkats. I övrigt anfördes i skriften — efter hänvisning till de förut
nämnda åtgärderna från rikspolisstyrelsens sida — följande.

Genom den skada, som Eriksson tillfogats, har alltså ansvariga myndigheter
fått sin uppmärksamhet fäst därpå, att detta grepp använts av polisen
och att många av dess befattningshavare icke varit tillräckligt instruerade
om greppets farlighet. De nu av rikspolisstyrelsen vidtagna åtgärderna
torde vara till fyllest för att förhindra ett upprepande av den behandling,
Eriksson fick undergå och att om så likväl skulle ske, skulle då ansvar
för tjänstefel föreligga.

För Eriksson, vars svara skada givit anledning till att ett tidigare rådande
missförhållande nu har undanröjts, är dock situationen beklagansvärd.
Eriksson är fortfarande totalt arbetsoförmögen och vistas för närvarande
på riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn.

Med hänsyn till de förhållanden, som varit rådande inom den poliskår,
där Gärtner tjänstgjort, och de avgöranden, som träffats av landsfogden
och riksåklagarämbetet, synes Eriksson knappast kunna bedömas ha möjlighet
att efter rättegång kunna erhålla gottgörelse för den skada, han till -

193

fogats. Gärtners skadeståndsskyldighet i och för sig är därför naturligtvis
ytterst tveksam och Gärtner saknar möjlighet att ersätta skadan. Det torde
dock anses otillfredsställande, om Eriksson icke erhölle ersättning, då han
dock tillfogats skadan genom ett förfarande, som ansvariga myndigheter
sedermera funnit borde varit förbjudet och nu även helt förbjudit.

Alldeles oberoende av de krav som numera alltmer göra sig gällande att
den alkoholförgiftade rätteligen borde komma under läkarvård måste det
dock även under nu rådande förhållanden vara ett berättigat ansprak, att
han dock vid omhändertagandet behandlas på sådant sätt att skador,
därtill livshotande och livsavgörande skador, icke uppkomma samt att,
om sådana skador uppkomma, han erhåller gottgörelse härför.

Det hos JO redan anhängiggjorda ärendet torde visa, att den olycka,
som drabbat Eriksson och omständigheterna i samband därmed, väckt
allmän uppmärksamhet. Det torde ock förhålla sig så, att de väsentliga
skiljaktigheter som föreligga i frågorna om enskilds, å ena, samt statsoch
kommuns skadeståndsskyldighet, å andra sidan, äro främmande för
allmänheten och framför allt kan den skadade icke fatta dessa olikheter.

Under vissa omständigheter synes dock kunna komma i fråga att den
skadelidande av Kungl. Maj:t tillerkännes ersättning. Sådana omständigheter
torde här anses föreligga, då Eriksson utsatts för ett livsfarligt grepp
om vars utnyttjande inom polisväsendet de ansvariga icke varit medvetna
att det förekommit.

Därest skadeståndsskyldighet förelegat torde Eriksson ha tillerkänts skadestånd
med:

För förlorad arbetsinkomst per 30 april 1965 . . 22 200: —
varifrån avgår:

Sjukpenning enligt sjukförsäkring 11 960 + 150 12 110: —
Ersättning till Eriksson ur fackföreningens sjukhjälpsfond

365 dagar - 5:— ............................ 1 825: — 8 265

Sveda och värk ...................................... 5 000

Läkarintyg............................................ .50

Kronor 13 315

Lyte och men. Ersättningens storlek lärer icke kunna fastställas förrän
invaliditetsgraden och tillståndet anses vara stationärt.

För Eriksson får jag därför hemställa att i samband med avgörandet av
det ärende, som är hos JO anliängiggjort, även tages upp till bedömande,
huruvida icke omständigheterna vid Erikssons skada äro sådana, att de
motivera en hänvändelse till Kungl. Maj:t att ersättning till Eriksson bör
utgå och att denna ersättning till den 30 april 1965 skäligen bör utgå med
angivna belopp med rätt även för Eriksson att återkomma för erhållande
av ersättning med skäligt belopp för genom händelsen uppkommet lyte
och men.

Skulle Kungl. Maj:t tillerkänna Eriksson ersättning innebär detta givetvis
att han avstått från sin eventuella rätt att föra talan om skadestånd.

Av utredningen i ärendet framgår att dubbelnelsongreppet ej sällan kommit
till användning vid polisens fullgörande av sina uppgifter. Det kan
med beaktande härav iekc med fog påstås, att Gärtner varit medveten om

7 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1066 års riksdag

194

eller bort inse, att greppet kunde medföra fara för allvarliga skador. På
grund härav och på de skäl Blomér i andra hänseenden anfört anser jag
det icke kunna läggas Gärtner till last såsom tjänstefel att han vid tillfället
använde detta grepp och därmed — vilket måste tagas för visst — orsakade
Erikssons skada. Ej heller i annat avseende finner jag vad som förevarit
utgöra anledning till någon min åtgärd gentemot polismän som hade
befattning med Eriksson den 2 och den 3 augusti 1963.

Denna min bedömning såvitt angår Gärtner — liksom motsvarande bedömningar
av RÅ och Blomér — tillåter självfallet i och för sig icke slutsatsen
att det maste anses uteslutet, att domstol i ett skadeståndsmål mot
Gärtner skulle finna att denne förfarit culpöst och alltså vore skadeståndsskyldig.
Emellertid finner jag, med utgångspunkt från min uppfattning
i tjänstefelsfragan, pakallat att ställning tages till frågan, huruvida det
icke kan anses motiverat att från det allmännas sida skadeupprättande
åtgärder vidtagas gentemot Eriksson. Någon formell skyldighet därtill
föreligger visserligen icke och skulle ej föreligga ens om culpa låge Gärtner
till last. Endast skälighetssynpunkter är därvid att beakta. I det avseendet
må anföras följande.

Det polisgrepp som var orsak till skadan har — såsom redan berörts

— i viss omfattning varit brukligt och vedertaget, särskilt vid avvisiteringar
av sådana som sätta sig till motvärn. Genom att det numera blivit
allmänt känt att greppet, åtminstone när det utföres på visst sätt, är synnerligen
farligt för den fasthållne, har man en efterhandsinsikt att poliser

— visserligen alldeles omedvetet — utsatt vissa omhändertagna för risker,
oförenliga med de anspråk som måste ställas på behandlingen av dem som
äro i polisens förvar (jämför 4 § i det i SOU 1958: 43 intagna lagförslaget).
När myndighetsutövning eller faktiskt handlande därunder medför en av
tjänstemännen opåräknad och för den enskilde ödesdiger skaderisk, förefaller
det skäligt och rimligt om det allmänna ikläder sig visst ekonomiskt
ansvar för i sådant sammanhang inträffad skada. Omständigheterna i detta
fall — särskilt det stora missförhållandet mellan det relativt ringa motvärn
som Eriksson visade och den allvarliga skada som drabbade honom, då
polisen skulle betvinga motvärnet — äro enligt min mening sådana, att
ersättning av allmänna medel bör utgå till Eriksson. Därmed avser jag
dock icke att uttala att vid en skälighetsbedömning av sådan art som här
kan komma ifråga man har anledning bortse från sådana omständigheter,
som i en skadeståndsprocess mot befattningshavare i allmän tjänst —
därest rättsligt fog för en sådan process förelåge — skulle kunna motivera
jämkning av skadestånd. I allt fall anser jag det ej omotiverat att den
som obefogat sätter sig till motvärn mot polismän i tjänsteutövning i någon
män själv står faran därest han kommer till skada. Eriksson var själv
skuld till att det uppkom eu situation, där användning av våld från polismännens
sida var påkallad (jämför 10 § i förut nämnt lagförslag). Detta

195

synes ej böra lämnas utan beaktande när fråga uppkommer att kronan
skulle av billighetsskäl och utan förpliktande rättsgrund utgiva ersättning
för skada till följd av en polismans handlande. För min del är jag av anförda
skäl icke benägen att förorda ojämkad ersättning i det aktuella fallet,
även om någon mera betydande jämkning icke förefaller mig motiverad.

Jag anser mig ej ha anledning att taga ställning till fragan om skäligheten
i och för sig av de av Gezelius angivna beloppen.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med
överlämnande av handlingarna i ärendet — framlägga ovan berörda förhållanden
för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

5. Utlåtande över förslag om begränsning av forum privilegiatum
vid talan angående ämbetsbrott

Sedan tillfälle beretts JO att avgiva utlåtande över PM med förslag om
begränsning av forum privilegiatum vid talan om ämbetsbrott (Stencil Ju
1965: 2), anförde jag i skrivelse till Konungen följande.

Till en början vill jag understryka att det synes mig oegentligt att i modern
tid tala om »forum privilegiatum». De nuvarande reglerna om särskilt
forum vid självständiga ämbetsbrott av vissa ämbetsmän ha visserligen
sitt historiska ursprung i privilegier, innebärande bl. a. att vissa ämbetsmän
skulle stå till svars blott inför sina »likar». Numera bör man emellertid
betrakta hithörande spörsmål väsentligen från den sakligt centrala aspekten
— som är allt annat än privilegiebetonad — nämligen att ämbetsmännen
genom bestämmelserna om självständiga ämbetsbrott äro underkastade
långtgående och straffsanktionerade krav i fråga om sitt handlande i tjänsteutövningen,
krav som i princip icke ha någon motsvarighet beträffande medborgarna
i övrigt.

Vid vilket forum ämbetsmännen i dylikt hänseende skola svara, är därför
ett spörsmål som ej bör ses såsom en privilegiefråga — ej ens som fråga
om likhet inför lagen (jfr s. 25) — utan uteslutande från synpunkten vad
som är ändamålsenligt med tanke på att fråga är om speciella brottstyper.
Härvid är särskilt att beakta att bedömningen i vad mån ett handlande
avviker från vad som följer av viss tjänsts beskaffenhet eller eljest innefattar
brott mot tjänsteplikt kan vara synnerligen ömtålig och svår. I all synnerhet
gäller detta de högre ämbetena, vilkas innehavare av statsmakterna anförtrotts
maktpåliggande och svårbemästrade uppgifter; på det förvaltningsrättsliga
området har så ej sällan skett utan att i författning kunnat

196

angivas några egentliga hållpunkter för hur uppkommande frågor skola
lösas. Starka skäl tala för att bedömningen, huruvida straffbart fel förekommit
vid lösandet av de mest kvalificerade ämbetsmannauppgiftema, bör
förbehållas domstolar som ha särskilda förutsättningar att sätta sig in i vad
som krävts av berört ämbetes innehavare i hänseende som är aktuellt i
målet. \ tterligare är av värde att bedömningar av dylik art koncentreras
till ett begränsat antal domstolar. Härigenom kunna skapas — eller bibehållas
förutsättningar för önskvärd enhetlighet i bedömningen av de
mest kvalificerade ämbetsmannauppgiftema och av frågor om dessa lösts
på godtagbart sätt. Med hänsyn härtill och till att de högsta ämbetsmännen
i större utsträckning än andra ställas inför svårbedömbara avgöranden och
därför äro utsatta för straffrisker, som icke betunga andra medborgare,
framstår det enligt min mening icke blott såsom ändamålsenligt utan även
som rättvist att dessa befattningshavare få mot dem väckta åtal för tjänstefel
i första hand prövade av en domstol som på grund av erfarenhet och
eljest har större förutsättningar för en riktig bedömning än en underrätt,
som endast sällan har att pröva tjänstefelsåtal.

Vad jag nu anfört motsäger ej den till grund för promemorian liggande
åsikten att »lorum privilegiatum» vid åtal för självständiga ämbetsbrott
kommit att omfatta ett alltför stort antal ämbetsmän. Förvaltningens kraftiga
tillväxt under senare tid och löneutvecklingen har medfört att ett synnerligen
stort antal ämbetsmän nu innehar sådan tjänsteställning att åtal
för självständigt ämbetsbrott enligt gällande rätt skall upptagas i överrätt.
Jag delar uppfattningen att tillräckliga skäl ej föreligga för nuvarande
gränsdragning beträffande den aktuella forumfrågan. Emellertid är jag av
skäl som inledningsvis anförts ej beredd att tillstyrka så långtgående förändring
som nu föreslagits i promemorian. Jag anser att man bör inskränka
sig till att höja den undre gränsen för den kategori som skall ha forum i
överrätt — i regel hovrätt — så att däri inrymmes blott de ämbetsmän som
anförtrotts de mest makt påliggande uppgifterna. Jag tänker därvid särskilt
på cheferna för de centrala verken (även ledamöterna i de kollegiala verken
när de deltaga i verkets beslut) samt landshövdingar och de högsta officersbefattningarna.
I detta sammanhang vill jag erinra om att under den fortgående
decentraliseringen från Kungl. Maj.t av beslutanderätt avgörandena
av principiella eller eljest särskilt viktiga ärenden i allt större utsträckning
kommit att åligga cheferna. Det är just med tanke på fel vid dylika avgöranden
som jag anser det befogat att bibehålla överrätt som forum vid
åtal för självständigt ämbetsbrott av berörda chefer. Då det gäller åtal mot
lägre befattningshavare för att denne såsom föredragande eller dylikt medverkat
i fel som föranlett åtal också mot vederbörande chef skulle i så fall
forum i överrätt regelmässigt ifrågakomma även för den underordnade på
grund av 19: 3 RB.

197

I fråga om domare i allmänna domstolar samt ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar
samt beträffande konkursdomare, inskrivningsdomare
och ägodelningsdomare delar jag den i promemorian (s. 28—29) uttryckta
åsikten. Beträffande domare i specialdomstolar ställer jag mig tveksam,
men är med hänsyn till arten av deras arbetsuppgifter närmast benägen
att anse dem böra ha forum i hovrätt. Exempelvis må i det sammanhanget
nämnas att det vore ett säreget förhållande om underrätt — samtidigt
som den enligt lagen den 10 juli 1947 om betalningsföreläggande för
vissa fordringar på arbetslön m. m. får befatta sig med kollektivavtalsmål
endast i det enklast tänkbara fallet, nämligen när fråga är om obestritt krav
på arbetslön — skulle vara behörig att pröva om arbetsdomstolens ledamöter
vid avgörande av komplicerade kollektivavtalstvister gjort sig skyldiga
till straffbart fel.

Beträffande riksdagens ombudsmän föreslås i promemorian att åtal för
självständigt ämbetsbrott skall väckas vid högsta domstolen. Frågan i vad
män ombudsmännen äro underkastade ansvar för självständigt ämbetsbrott
har väl hittills ansetts tämligen oklar. Enligt min mening torde brottsbalkens
bestämning av vilka som avses med uttrycket ämbetsmän få anses
analogt tillämplig beträffande riksdagens ombudsmän. Sakligt sett torde
icke kunna uppletas något bärande skäl varför ämbetsansvar för dem ej
skulle anses föreligga. Föreskrifter om vem som skulle äga väcka åtal saknas
likväl, vilket skulle leda till att annan åklagare än en av Kungl. Maj:t särskilt
förordnad ej skulle kunna ifrågakomma. Möjligen kunde detta anses
rimma mindre väl med den för ombudsmannainstitutionen grundläggande
tanken att en ombudsman skall vara oberoende av regeringsmakten. Naturligare
vore måhända om ett förordnande av åklagare vore en angelägenhet
för riksdagen eller något dess organ, men intet formellt stöd finnes nu fölen
dylik ordning. För min del anser jag dock ej att enligt gällande rätt
något hinder skulle föreligga för ett Kungl. Maj:ts förordnande av särskild
åklagare för åtal mot en riksdagens ombudsman. I avseende å förslaget
beträffande forum för dylikt åtal har jag ingen erinran mot det i promemorian
förda resonemanget. Om landshövdingar, verkschefer och andra högre
ämbetsmän av här anförda skäl anses skola ha forum för tjänstefel i hovrätt,
kan emellertid ställas frågan vilka skäl som egentligen tala för att JK,
MO och JO skola ha forum i högre instans än dem.

Förslaget till ny lydelse av 7 kap. 4 § RB förefaller mindre tillfredsställande,
eftersom vad som utsäges i det föreslagna stadgandet till större delen
urholkas av vad som föreslås beträffande åklagarinstruktionen (s. 45—46).
RB:s bestämmelser i 7 kap. 4 § och 20 kap. 2 § om vem som i fråga om
ämbetsbrott skall vara åklagare — allmän eller särskild — respektive äga
åtal srätt torde böra överarbetas sä att de ge en bild av verkligheten.

198

Behov av begränsningar beträffande rätten för målsägande att väcka
åtal eller talan om enskilt anspråk får anses föreligga i enlighet med vad
som föreslagits i dessa delar (RB 20: 10 och 22: 8).

Utredning beträffande självständiga ämbetsbrott ha enligt långvarig erfarenhet
med fördel kunnat bedrivas i form av skriftväxling, både när det
varit fråga om handläggning hos myndighet med åtalsrätt och när det,
i händelse av åtal, gällt handläggning hos domstol (jfr RB 23: 22 första stycket
andra punkten, 53: 2 och 57:1 jämte motivuttalandena härtill). Det
torde böra övervägas om icke den ordning, som enligt nämnda lagrum nu
gäller för det fall att mål skall upptagas omedelbart av högre rätt, bör
kunna tillämpas även då mål om självständigt ämbetsbrott skola upptagas
av underrätt, därest parterna begära detta och domstolen ej finner huvudförhandling
erforderlig.

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid
inspektioner m. m.''

DOMSTOLSVÄSENDET

199

1. Långa expeditionstider förekomma alltjämt vid åtskilliga domstolars
inskrivningsavdelningar

I min till 1963 års riksdag avlämnade ämbetsberättelse (s. 139 o. f.)
behandlade jag de vid den tiden förekommande dröjsmålen med expediering
av inskrivningsärenden. Personalförstärkningar och andra åtgärder
medförde att situationen betydligt förbättrades under början av 1963 (närmare
70 % av domsagorna höllo då laga expeditionstider och nästan 80 %
hade högst 3 veckors expeditionstid). Senare under samma år blev läget
åter sämre för att under januari—april 1964 anyo förbättras till ungefärligen
samma nivå som i början av 1963. Därefter synes dock gradvis ha
skett en försämring. De för mig senast tillgängliga siffrorna, vilka liksom
övriga här lämnade sifferuppgifter härröra från justitiedepartementet, avse
en av inskrivningsdagarna i oktober 1965 och visa att det da var mindre
än 50 % av domsagorna som iakttogo laga expeditionstider och att något
under 80 % höllo högst 3 veckors expeditionstider. Återstoden hade följande
expeditionstider: 8 domsagor omkring 4 veckor, 9 domsagor omkring
5 veckor och 4 domsagor mer än 5 veckor. Beträffande rådhusrätternas
situation vid sistnämnda tidpunkt ma nämnas att 3 rådhusrätter hade 4
veckors och 6 rådhusrätter 5 veckors expeditionstid eller mer.

De nämnda siffrorna äro grundade på uppgifter som inhämtats beträffande
läget vid vissa bestämda tidpunkter. Däremellan kunna självfallet
ej obetydliga variationer förekomma. Det finns anledning framhalla detta
eftersom enskilda rättssökande da och da bragt till JO-expeditionens kännedom
fall där dröjsmålen varit av helt annan storleksordning än som kan
utläsas ur de nyss berörda siffersammanställningarna. Fråga har därvid
varit om väntetider på flera månader.

Det är ett synnerligen beklagligt förhållande att någon bestående förbättring
på inskrivningssidan ej kunnat åstadkommas, oaktat personalförstärkningar
förekommit flerstädes. Nämnas bör i det sammanhanget att,
enligt vad jag inhämtat, man på en del håll ej kunnat rekrytera ytterligare
personal trots att medel härför stått till förfogande. Orsaken härtill torde
vara att tillräckligt konkurrenskraftiga löner icke kunnat erbjudas. Allmänt
vin jag dock understryka det angelägna i att statsmakterna söka möta den
oavbrutet ökande arbetsbelastningen på inskrivningsavdelningama med
däremot svarande personalförstärkningar. Den ökande arbetsbelastningen
må belysas med följande siffror.

1 Angående tidigare sammanställningar av iakttagelser vid inspektioner se iimb.ber. 1958 s. 142 o. f.,
1900 s. 96 o.f., 1902 s. 124 o.f. samt 1904 s. 179 o.f.

200

Antal inskrivningsärenden -

1962 .................... 603 500

1963 .................... 650 500

1964 .................... 748 300

1965 första halvåret ...... 414 300

Antal

gravationsbevis

295 200
323 600
331 500
178 200

Många chefsdomare torde ställas inför en ibland ömtålig bedömning
nar de skola fördela sin personal mellan inskrivningsavdelning och domstolens
arbetsenheter i övrigd- Att döma av vissa inspektionsiakttagelser
och upplysningar som jag på annat sätt erhållit synes på sina håll förekomma
en benägenhet att tillgodose målsidan på inskrivningssidans bekostnad,
exempelvis så att personal på inskrivningssidan tas i anspråk för
arbete med målen när sjukdomsfall inträffar bland personal, som eljest
sysslar med dessa, när tidskrävande domsutskrifter föreligga o. d., medan
tillfällig omfördelning av arbetskraft i motsatt riktning torde vara mer
ovanlig. Det är vanskligt att generellt göra något uttalande om prioritet
för arbete av det ena eller andra slaget — bl. a. är denna fråga avhängig
av \ ilka slag av mal som äro aktuella. Allmänt bör dock understrykas att
inskrivmngsärendenas betydelse icke får underskattas. Såsom närmare utvecklades
i 1963 års ämbetsberättelse innebära dröjsmålen med dessa ärendens
handläggning betydande olägenheter för enskilda medborgare, och
dessa kunna utan egen förskvllan få sin ekonomiska planering och sina ekonomiska
mellanhavanden försvårade eller störda på ett betänkligt sätt. Det
bör med hänsyn till det anförda eftersträvas att inskrivningsavdelningarnas
arbete ej störes genom att personal da och då ryckes därifrån samt att —
vid mindre domstolar där vissa befattningshavares arbetstid är uppdelad
på inskrivnings- och på andra göromål — den arbetstid som är avsedd för
inskrivningsgöromålen ej inskränkes.

Det böi framhållas, att även om annan domare än chefsdomaren av

hovrätten förordnats att vara inskrivningsdomare vid domstol _ chefs domaren

dock ytterst har ansvaret för att arbetet med inskrivningsärendena
fullgöres på effektivast möjliga sätt. Därvid bör tillses, att arbetet
är lämpligt organiserat och att det utföres på ett enkelt sätt. Viktigt är
också att tekniska hjälpmedel som exempelvis kopieringsapparater och
gummistämplar användas. Det bör ej få förekomma, att man underlåter att
använda gummistämplar till bevisen på ärendena av den anledningen att
utskrift av bevisen med skrivmaskin befinnes vackrare.

För att arbetet på inskrivningssidan skall kunna förlöpa jämnt och effektivt
torde vidare vara av värde om det ej förekommer alltför täta växlingar
på inskrivningsdomarbefattningen. Det torde sålunda vara fördelaktigt
om en och samma tingsnotarie bleve förordnad att under en sammanhängande
period, helst av några månaders längd, vara inskrivningsdomare
och därvid ha som huvuduppgift — vid de större domsagorna som
enda uppgift — att ägna sig åt inskrivningsärendena. Det kan exempelvis

201

icke vara rationellt att, såsom förekommit, biträden när det uppkommer
problem med uppsättande av ärenden skola behöva för rådfrågning uppsöka
än den ene och än den andre befattningshavaren, beroende på vem
som haft förordnande för just den ifrågakomna inskrivningsdagen. Ej heller
är det bra om den, som varit inskrivningsdomare för viss inskrivningsdag,
sitter upptagen med nya arbetsuppgifter, t. ex. egna mål på grund av
senare förordnande, när det blir dags att justera berörda inskrivningsdags
ärenden. Med den eftersläpning som nu förekommer är det särskilt angeläget
att justering påbörjas snarast efter det att ärendena uppsatts.

För att undvika eftersläpningar är det även viktigt, att semestrarna och
andra ledigheter fördelas på sådant sätt, att arbetet på inskrivningsavdelningarna
kan bedrivas utan störningar.

Det torde kunna antagas att vid framtida överväganden rörande domkretsindelningen
och i samband med arbetet med nya jordabalken kommer
att uppmärksammas också spörsmålet om inskrivningsväsendets organisation,
däri inbegripet möjligheterna att utnyttja nya tekniska hjälpmedel
och metoder, såsom automatisk databehandling. Det föreligger därför
ej anledning för mig att påyrka att dylika organisationsfrågor bli föremål
för utredning. Det bör dock understrykas att en eventuell framtida
omorganisation ej får åberopas som skäl att man skulle avstå från att inom
ramen för nu gällande organisation vidtaga åtgärder som kunna leda till
snar förbättring av de rådande otillfredsställande förhållandena på inskrivningsområdet.

2. Dröjsmål med sinnesundersökningar i brottmål

I JO:s ämbetsberättelse 1964 sid. 82 ff (se även 1962 års ämbetsberättelse
sid. 102 ff) lämnade jag en redogörelse för vissa ärenden, avseende klagomål
över dröjsmål med verkställande av sinnesundersökning i brottmål,
vilka avgjorts av mig 1963. I mitt beslut voro intagna en del uppgifter beträffande
bl. a. tiderna för sådana undersökningar och till redogörelsen i
ämbetsberättelsen fogades ytterligare några sådana uppgifter. Även därefter
ha vid upprepade tillfällen härstädes anförts klagomål över att dröjsmål
förekommit vid verkställande av sinnesundersökningar. Jag har också
med uppmärksamhet följt utvecklingen på området.

Den 1 november 1963 uppgick antalet häktade, som väntade på sinnesundersökning
inom fångvården, till 158, varav 87 hade väntat mera än sex
veckor. Av medicinalstyrelsens månatliga översikter framgår att antalet
därefter ökade och den 1 april 1964 uppgick till 219, av vilka 150 väntat
mera än sex veckor. Härefter minskade antalet väsentligt och den 1 maj
1965 funnos endast 61 häktade, som väntade på undersökning; av dessa
hade då allenast 12 väntat mera än sex veckor. Antalet har därefter åter
ökat för att den t december 1965 uppgå till 130 väntande, varav 63 väntat

7* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1960 års riksdag

202

mera än sex veckor. Från medicinalstyrelsen har i december 1965 upplysts
att den genomsnittliga undersökningstiden då kunde beräknas till omkring
tre och en halv månader.

3. Om rättegångsdags längd

I samband med inspektion av en domsaga uppmärksammades att vid
rätten i tämligen stor utsträckning förekommit rättegångsdagar som avslutats
sent och delvis mycket sent på kvällen. Därom antecknades — med
ledning av liggare, som innehöllo vissa uppgifter om tingen, och av vissa
huvudförhandlingsprotokoll — bland annat följande. Tingen hade oftast
börjat klockan 10 på dagen. Sluttidema för tingen (inklusive överläggningar
som hållits efter sista huvudförhandlingens slut) hade å ett av domsagans
två tingsställen varit:

	Antal granskade	Slut kl. 19
	rättegångsdagar	eller senare
1961..................		15
1962 ...................		29
1963 jan.—april ........	........... 22	14

Därav slut
kl. 21
eller senare

De ting som pågått längst hade slutat å tider emellan kl. 22 och 23.15;
av huvudförhandlingsprotokollen framgick att förhandlingen i tingets sista
mål avslutats å klockslag mellan kl. 21 och 22 vid fyra tillfällen samt kl.
22 eller senare vid fem tillfällen. På det andra tingsstället hade tingen inte
varit lika långvariga, men även där hade i flera fall förekommit ting, som
avslutats vid 20- å 22-tiden, och följande ting, som pågått ännu längre,
antecknades särskilt:

Tingsdag

1962 13/11

1963 27/3

Sista hf pågick Tinget slut

22.40—23.40 01.15

22.00—22.30 23.45

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Enligt 1 kap. 15 § RB gäller såsom huvudregel att till en rättegångsdag
ej skola utsättas flera mål än att de kunna beräknas bli slutförda under
en tid av sex timmar. Avsteg från denna huvudregel får enligt stadgandet
ske endast om synnerliga skäl föranleda därtill. Stadgandets ordalag liksom
förarbetena ge klart vid handen att lagstiftarens avsikt varit att ett överskridande
av sextimmarsramen skulle komma i fråga blott i rena undantagsfall.
Dock torde i praktiken — under trycket av domstolarnas ökade
arbetsbörda — det icke ha varit alltför ovanligt att det nämnda tidsmåttet
överskridits. Att så sker vid enstaka tillfällen för att undvika målbalans
och en fördröjd rättskipning kan möjligen anses försvarligt. Klart är dock
att dylika förlängningar ej kunna godtagas, om de förekomma i sådan omfattning
att det måste befaras att »ledamöternas uppmärksamhet avtrubbas
och deras iakttagelseförmåga minskas samt att handläggningen ej blir
tillräckligt ingående» (jämför NJA II 1943 s. 30). Farhågor av dylik art
måste ofrånkomligen uppstå när tingen få sådan varaktighet som de redo -

203

visade siffrorna utvisa. Beaktas bör också att för parter, ombud och vittnen
måste antagas vara olägligt och ibland även otillbörligen påfrestande
att deltaga i rättegångar under sena kvällstimmar. Rättegångsdagar av
sådan längd som förekommit vid häradsrätten anser jag därför vara ägnade
att väcka starka betänkligheter. Den naturliga åtgärden för att råda
bot på dylika förhållanden — jag är benägen att bo. in. beteckna dem
som missförhållanden — vore att utöka antalet rättegångsdagar, eventuellt
i förening med en permanent eller tillfällig ökning av domarpersonalen.

Efter remiss inkom vederbörande häradshövding med yttrande.

Vid ärendets avgörande underströk jag de i inspektionsprotokollet anförda
synpunkterna och erinrade även om vad jag anfört i 1964 års ämbetsberättelse
s. 64—65. Vidare innehöll beslutet bland annat följande.

Häradshövdingen hade till förklaring beträffande förhållandena 1961—
63 åberopat, förutom arbetsbelastningen, framför allt att domsagan vid
berörda tid ej tilldelats domarpersonal i tillräcklig utsträckning. Helt övertygande
fann jag dock icke sistnämnda argument. Domaren vinner ju
egentligen ej någon arbetstid på att taga exempelvis två niotimmarsting
i stället för tre sextimmarsting. Vinsten från arbetssynpunkt med de långa
tingen torde väsentligen vara begränsad till att han kan samla arbetsuppgifter
av ena eller andra slaget — kansliarbete respektive förhandlingsledning
— till längre sammanhängande arbetspass. Därjämte kan det otvivelaktigt
vara till fördel för nämndemännen att icke behöva inställa sig i rätten
vid så många tillfällen; möjligen kunna därjämte smärre organisatoriska
fördelar av annat slag vinnas genom att tingen ej bli så många. Förhållanden
av nu angiven art kunna dock icke anses väga så tungt att de annat
än undantagsvis motivera avsteg från den i 1 kap. 15 § RB upptagna huvudregeln
att rättegångsdag ej skall vara längre än sex timmar.

Av häradshövdingens yttrande framgick vidare att under tiden efter inspektionen
en bättre ordning i här aktuellt avseende kunnat åstadkommas,
främst genom att antalet tingsdagar utökats. Dock voro enligt yttrandet
förhållandena 1964 — då ärendet prövades — alltjämt sådana att över
en tredjedel av tingsdagama (49 av 127) pågått längre än till kl. 18. Med
hänsyn till att häradshövdingen hävdat att ting som pågått kl. 10—18 med
lunch- och andra pauser motsvarat en »förhandlingstid» av sex timmar,
erinrade jag om att — enär överläggningar förekommo ej obetydlig tid
efter kl. 18 — även överläggningstid i princip skulle rymmas inom sextimmarsramen
(jämför 1964 års ämbetsberättelse s.64). Än mer påfallande
tidsöverdrag hade förekommit i ganska många fall, nämligen såvitt angick
19 tingsdagar, som pågått till tider mellan kl. 19.3.0 och 23.15. Ett så gott
som genomgående drag för dessa tingsdagar var att något mål, oftast något
av de tidigare under dagen handlagda, dragit ut på tiden ganska avsevärt
utöver vad som beräknats. Även om det icke alltid är liitt att i förväg rätt
beräkna tidsåtgången för en huvudförhandling, gåvo dessa erfarenheter
intrycket att vid domsagan målen utsättas väl tätt; detta intryck förstärktes
därav att överläggning i tidigare mål under tinget ej sällan fått anstå

204

till dess tingets sista huvudförhandling avslutats, något som av uppenbara
skäl icke kan anses lämpligt (jämför Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 25
andra stycket).

Vad som upplysts om tingsdagarnas längd sedan mitt påpekande i samband
med inspektionen gjordes ansåg jag dock utvisa en klar förbättring,
men fullt tillfredsställande förhallanden kunde ändå ej anses uppnådda i
detta hänseende. Jag underströk därför det angelägna i att ytterligare åtgärder
vidtogos så att rättegångsdagarna regelmässigt skulle hållas inom
den i 1 kap. 15 § RB stadgade tidsramen.

4. Om vikten av att konkursdomare övervakar att konkursers avveckling
ej onödigt fördröjes

Jag har vid flera tillfällen haft anledning understryka vikten av att konkursdomare
övervakar att berättelser enligt 55 och 56 §§ KL vederbörligen
ingivas av konkursförvaltarna. Av vikt är vidare att dessa berättelser granskas,
eftersom de utgöra ett viktigt underlag för kontrollen att konkursers
avveckling bedrives med tillbörlig skyndsamhet. Om genom berättelserna
eller pa annat sätt framkommer att onödig tidsutdräkt förekommit, åligger
det konkursdomaren att ingripa.

Det nu sagda må belysas med ett exempel, där gäldenären utan att effektiva
motåtgärder vidtogos lyckades förhala konkursen i märklig mån.

Vid inspektion av en domsaga hösten 1962 uppmärksammades sålunda,
att Karl R:s konkurs ännu fem år efter egendomsavträdet icke var avslutad.
Trots att genom inspektionen uppmärksamhet riktades på konkursen
skulle det dröja ytterligare ett och ett halvt år innan den avslutades.

Konkursbouppteckningen, som upprättades 1957, upptog icke några tillgångar.
Enligt bouppteckningen häftade Karl i skuld dels till Anny J. med
3 420 kronor — utgörande förfallna underhållsbidrag till ett barn utom
äktenskap — och dels till kronan med omkring 3 500 kronor, utgörande
bl. a. restförda utskylder. Dessa uppgifter bekräftades av gäldenären vid
edgång med den ändringen att han ägde lösöre värt högst 100 kronor. I
bouppteckningen var vidare antecknat, att gäldenären genom äktenskapsförord,
som upprättats 1954 och intagits i häradsrättens protokoll, skänkt
sin hustru viss egendom till ett sammanlagt värde av 52 000 kronor, däribland
en fastighet, vilket alltsammans skulle vara hennes enskilda egendom.

Bevakningar i konkursen gjordes inom bevakningstiden av Anny samt
av kronan. En advokat efterbevakade senare ett rättegångskostnadsbelopp
å omkring 700 kronor.

I ett år 1958 anhängiggjort mål mot konkursgäldenärens hustru yrkade
Anny vid häradsrätten, att den gåva, som hustrun erhållit genom äkten -

205

skapsförordet, skulle återgå till konkursboet. Genom dom den 21 mars
1959 biföll häradsrätten käromålet. Domen fastställdes sedermera av Svea
hovrätt. Genom beslut den 5 juli 1960 fann högsta domstolen ej skäl bifalla
gjord ansökan om prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle
stå fast.

I halvårsberättelser jämligt 56 § KL, avseende andra halvåret 1960 och
första halvåret 1961, uppgav förvaltaren i huvudsak, att konkursgäldenären
genom en advokat utlovat en uppgörelse, varvid skulle erläggas så
stort belopp att borgenärerna kunde förnöjas, samt att flera brev vid upprepade
tillfällen tillställts konkursgäldenären och även advokaten, vilken
vid flera samtal förklarat sig skola medverka till uppgörelse, men att något
resultat icke uppnåtts. I berättelsen för första halvåret 1961 förklarade
förvaltaren slutligen, att han ansåg ingen annan utväg stå till buds än att
hos överexekutor begära handräckning för lösegendomens omhändertagande,
därest frivillig uppgörelse ej kom till stånd.

Båda de nu nämnda förvaltarberättelserna inkommo till konkursdomaren
den 29 december 1961 eller sålunda avsevärd tid efter det de jämlikt
56 § KL rätteligen skulle ha ingivits. Motsvarande berättelser för
andra halvåret 1961 och första halvåret 1962 inkommo likaledes för sent,
nämligen den 20 resp. den 19 september 1962 och salunda först eftei
mitt inspektionsbesök. Av dessa berättelser framgick, att förvaltaren gjort
flera påstötningar till konkursgäldenären och hans advokat utan att den
uppgörelse, som ställts i utsikt för att förnöja borgenärerna, kommit
till stånd, att förvaltaren därför lämnat ett sista anstånd till den 10 maj
1962 för uppgörelsen samt att han, eftersom fortfarande intet besked lämnats,
komme att föranstalta om tilläggsbouppteckning och vidtaga åtgärder
för realisering av boets tillgångar i den ordning konkurslagen föreskreve.

Jag lät till protokollet över den i september 1962 verkställda inspektionen
anteckna följande:

Det låg i konkursinstitutets natur att konkursförfarandet skulle bedrivas
utan onödigt uppehåll och dröjsmål. Det ingick vidare uppenbarligen
i konkursdomarens åligganden att ägna erforderlig uppmärksamhet åt att
så skedde. Det var därför betänkligt att konkursen, efter det återvinningsmålet
slutligt avgjorts den 5 juli 1960, tillåtits draga så långt ut pa
tiden som skelt. Vad i förvaltarens halvårsberättelser angivits såsom förklaring
till dröjsmålet syntes icke godtagbart. För att förlikning i konkurs
jämlikt 149 § KL skulle komma till stånd och konkursen till följd därav
nedläggas förutsattes uppenbarligen att gäldenären tog initiativ till eller
eljest var positivt inställd till att utan omgång söka uppnå en överenskommelse
med borgenärerna. Anstånd med avveckling av konkurs borde
icke för möjliggörande av dylik överenskommelse förekomma annat än
under någon kortare tid, som var tillräcklig för att utröna om förutsättningar
funnos för förlikning i konkursen. Alt trots en uppenbart negativ
inställning hos gäldenären avvakta en eventuell förlikning så länge som
skett i nu förevarande fall syntes icke förenligt med grunderna för konkurs -

206

institutet. I detta fall var vidare att beakta, vad som tidigare förekommit
från gäldenärens sida i syfte att undgå betalningsskyldigheten. Jämlikt

„ * "-k 1 fpre varan de fall de tillgångar, som genom återvinnings malet

återfördes till konkursboet, bort omedelbart efter högsta domstolens
beslut den 5 juli 1960 omhändertagas av förvaltaren och upptecknas
i den ordning, som gällde enligt angivna lagrum. Med analogisk tilllampmng
av 54 § andra stycket syntes förvaltaren, såvida hinder icke
lnött, ha bort tillställa konkursdomarcn ett exemplar av uppteckningen
inom en vecka från det förvaltaren fick kännedom om högsta domstolens
beslut. Detta hade enligt anteckning i konkursakten översänts till förvaltaren
från domsagan den 15 juli 1960. På grund av det anförda hade konkursdomaren,
nar bouppteckning icke inkom från förvaltaren, enligt JO:s
mening bort höra sig för hos denne om anledningen därtill och, om så eriordrades,
tillhalla honom att upprätta bouppteckning och inge denna till
konkursdomaren (jfr 59 § sista stycket och 80 § andra stycket KL). JO
fann det otillfredsställande att konkursdomaren icke syntes ha vidtagit
verksamma åtgärder i syfte att få till stånd den bouppteckning som erfordrades
och att motverka dröjsmål med konkursens avveckling.

Det skulle slutligen framhållas, att det ålegat konkursdomaren att tillse
att i 56 § KL angivna förvaltarberättelser behörigen ingåvos till konkursdomaren.
I förevarande fall hade betydande dröjsmål med ingivandet förekommit
med avseende å samtliga berättelser för tiden från och med andra
halvaret 1960.

Sedan min inspektion ägt rum den 17 september 1962 inställde sig förvaltaren
tillsammans med rättens ombudsman hos konkursgäldenären den
21 i samma manad för att upprätta tilläggsbouppteckning, varvid emellertid
endast gäldenärens hustru var tillstädes. Eftersom hon vägrade att lämna
tillträde till byggnaderna och ej heller kunde förmås att lämna några
upplysningar angående lösegendomen samt vidare förklarade att även
mannen vägrade att lämna några uppgifter, upptogs endast den fasta
egendomen i tilläggsbouppteckningen. Förvaltaren underrättade konkursdomaren
härom och hemställde, att gäldenären och hans hustru måtte åläggas
att inställa sig inför konkursdomaren och därvid förete förteckning över
lösegendomen samt avlägga ed å till bouppteckningen lämnade uppgifter.

Karl kallades att den 9 november 1962 inställa sig inför konkursdomaren
för att lämna fullständiga uppgifter till tilläggsbouppteckningen. I denna
hade upptagits dels fastigheten A, med ett taxeringsvärde å 20 100 kronor
och intecknad för 5 300 kronor, dels besittningsrätten till fastigheten B.
vilken rätt åsatts ett taxeringsvärde å 23 200 kronor. Karl vägrade vid inställelsen
att lämna några uppgifter. I anledning härav förklarades Karl
jämlikt 94 § KL skyldig att omedelbart träda i häkte. Efter fyra dagar
i häkte förklarade han sig villig att lämna erforderliga uppgifter, varefter
han försattes på fri fot. I skrivelse den 4 december 1962 till konkursdomaren
meddelade förvaltaren, att han sammanträffat med Karl och dennes
ombud, vilka därvid förklarat, att Karl saknade medel att förnöja
konkursborgenärerna. Sedan förvaltaren framhållit, att konkursförvalt -

207

ningen kunde uttaga inteckning i fastigheten A och därigenom underlätta
för Karl att i bank låna ett för borgenärernas förnöjande erforderligt belopp,
begärde och erhöll Karl anstånd med betalning till borgenärerna till
den 10 januari 1963, före vilken tidpunkt konkursboet skulle uttaga inteckningar
å 15 000 kronor i fastigheten. I anledning av förvaltarens skrivelse
höll konkursdomaren den 17 december 1962 sammanträde med förvaltaren
och rättens ombudsman i konkursen, varvid bl. a. diskuterades
planerna, att uttaga inteckningar, något som man då icke insåg ej vara lagligen
möjligt. Sedan inteckningarna sökts, erhölls i maj 1963 besked från
vederbörande inskrivningsdomare att konkursbo icke lagligen kunde inteckna
konkursboets fastighet.

Någon berättelse enligt 56 § KL för andra halvåret 1962 inkom icke.
Däremot inkom rättens ombudsman den 8 april 1963 med en skrivelse
till konkursdomaren, vari han förklarade att det enligt uppgift från konkursförvaltaren
icke funnes något att rapportera jämlikt 56 § KL samt
att någon tilläggsbouppteckning ännu ej upprättats. Samtidigt hemställde
han om entledigande från uppdraget att vara rättens ombudsman i konkursen.
Den 11 i samma månad meddelade konkursdomaren beslut, varigenom
sistnämnda begäran bifölls och annan person förordnades till rattens
ombudsman.

I berättelse enligt 56 § KL för första halvåret 1963, vilken mkom till
konkursdomaren den 20 augusti 1963, uppgav förvaltaren att då konkursboet
icke lagligen kunde inteckna konkursboets fastighet, möjligheten att
erhålla inteckningslån förfallit. Av berättelsen framgick vidare, att förvaltaren
beslutat utlysa offentlig auktion å besittningsrätten till fastigheten
B, något som skulle ske så snart han från vederbörande lantmäterikontor
erhållit utdrag ur jordregistret för fastigheten, vilket vore erforderligt
för auktionen. — Auktionen ägde rum den 14 november 1963 och
därvid såldes ifrågavarande besittningsrätt för 15 000 kronor. Konkursen
avslutades genom att slutredovisning och utdelmngsförslag höllos tillgängliga
från och med den 17 maj 1964.

I ärendet inhämtade jag yttranden från konkursdomaren, från dem som
tjänstgjort som rättens ombudsman samt från förvaltaren.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Av skäl som jag närmare utvecklat i inspektionsprotokollet kunde ett
så långt anstånd med konkursens avveckling, som förekommit intill hösten
1962, icke anses befogat. Enligt min mening borde från konkursförvaltningens
sida åtgärder för konkursens avveckling ha vidtagits omedelbart
efter det återvinningsmålet slutligt avgjorts den 5 juli 1960. Då så icke
skedde, ålåg det konkursdomaren att vidtaga verksamma åtgärder för att
motverka dröjsmålet med konkursens avveckling. Några sådana åtgärder

208

hade icke vidtagits. Konkursdomaren har också medgivit, att försummelse
lag honom till last härutinnan.

Sedan Karl häktats för sin vägran att lämna uppgifter till tilläggsboupptecknmgen
men därefter den 13 november 1962 försatts på fri fot, hade
rattens ombudsman och konkursdomaren vid olika tillfällen uppmanat förvaltaren
att upprätta tilläggsbouppteckning. Uppmaningarna hade icke
e ill nagot resultat. Härutöver hade inga åtgärder vidtagits för att åstadkoirnna
att den bouppteckning som upprättats den 21 september 1962
skulle bliva kompletterad och beedigad av Karl.

Emellertid hade vissa andra åtgärder vidtagits, vilka bedömts vara ägnade
leda till en avslutning av konkursen. Sålunda hade ansökan om ett lån
för Karls rakning jamte vederbörliga reverser ingivits till bank, varjämte
förvaltaren hos inskrivningsdomaren sökt inteckning i den till konkursboet
återvunna fastigheten. Ifrågavarande åtgärder hade godkänts av rättens
ombudsman, varjämte konkursdomaren vid sammanträdet den 17 december
1962 får anses ha lämnat viss sanktion till åtgärderna.

Som inskrivningsdomaren funnit kan inteckning ej ske i fast egendom,
som är avtradd till konkurs (jfr 15 § inteckningsförordningen). Vidare torde

fma.n,v bor-iano ba.stått klart> att — även om inteckning beviljades —
illrackhgt stort lan ej skulle kunna erhållas därest ej borgen ställdes såsom
ytterligare säkerhet för lånet.

• Fors1okjt att for Karls räkning upplåna medel till borgenärernas förnöjande
hade således icke kunnat leda till åsyftat resultat. Konkursdomaren
borde ha, insett detta och borde därför icke på sätt som skett ha lämnat
orfarandet utan erinran. Det hade ålegat honom att i stället vidtaga verksamma
åtgärder för att bringa konkursen till ett slut. I sådant avseende
hade han kunnat framhålla förvaltarens skyldighet jämlikt konkurslagen
att uppratta tilläggsbouppteckning och att omhändertaga lösöret. Möjlighet
hade aven funnits att genom försäljning av fast egendom skaffa medel
.. betaInmg av de bevakade fordringarna och lconkurskostnadema. Åtgärder
för avveckling av konkursen hade icke behövt hindra en förlikning.
Därest förvaltaren likväl underlåtit att efterkomma uppmaningarna hade
möjlighet funnits att jämlikt 80 § KL upptaga fråga om hans entledigande
och, vid fortsatt tredska från hans sida, skilja honom från förvaltaruppdraget.
Av utredningen framgår, att förvaltaren ansett sig kunna
j an pa resultatet av försöket att upplåna medel avstå från varje
atgard för att ens förbereda en avveckling av konkursen på annat sätt.
Denna mstaUnmg i förening med felbedömningen av möjligheterna att erhalla
lan har medfört ett betydande dröjsmål med konkursens handläggning
efter mspektionstillfället. Det är uppenbart att detta dröjsmål kunnat
undvikas, därest konkursdomaren med erforderlig kraft ingripit mot förvaltaren
på sätt nyss anförts.

Sasom framhållits i inspektionsprotokollet ha avsevärda dröjsmål med

209

avgivande av berättelser jämlikt 55 och 56 §§ KL förekommit i den aktuella
konkursen (och även i andra konkurser vid domsagan). Konkursdomaren
har i sin förklaring uppgivit, att uppgiften att kontrollera att
ifrågavarande berättelser inkommo inom behörig tid av honom överlåtits
till tingsnotarier i domsagan. Någon invändning mot att så skett kan
icke göras. Emellertid har det ålegat konkursdomaren att tillse att denna
kontrolluppgift fullgjordes på ett tillfredsställande sätt. Av hans yttrande
framgår, att han brustit härutinnan.

Konkursdomaren befanns sålunda i olika avseenden ha brustit i honom
åvilande skyldighet att utöva tillsyn och kontroll av förvaltningen i konkursen.
Emellertid ansåg jag mig ha anledning räkna med att han i fortsättningen
noggrannare skulle iakttaga vad som i berörda avseenden ålåg
honom. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt lät jag bero
vid de erinringar som innefattades i det anförda.

I mitt beslut framfördes vidare viss kritik mot den först tjänstgörande
rättens ombudsman. Tilläggas må att någon JO:s åtgärd mot konkursförvaltare
icke kan ifrågakomma, eftersom sådan förvaltare icke är underkastad
ämbetsansvar.

5. Rättegångskostnads- och frirättegångsfrågor

I åtskilliga mål, inte minst i de familjerättsliga, kan rättegångskostnadsfrågan
vara tveksam och olika meningar yppas om hur ansvaret för kostnaderna
bör fördelas. Den fortgående prejudikatbildningen leder visserligen
till att undan för undan en fastare uppfattning växer fram, men alltjämt
torde viss oenhetlighet i rättstillämpningen föreligga. Hur ett visst rättegångskostnadsspörsmål
skall lösas kan icke på bindande sätt besvaras
inom ramen för ett JO-ärende — det är en sak för rättstillämpningen —
men med hänsyn till att JO enligt 18 § instruktionen för riksdagens ombudsmän
har att inom sitt ämbetsområde utreda lagskipningens tillstånd
har vid inspektioner upptagits till behandling vissa mål, där domstolens
bedömning av rättegångskostnadsfrågan förefallit diskutabel eller i varje
fall avvikit från vad som synts vara praxis på andra håll. I vissa fall ha
vid en och samma domstol upptagits skilda mål, där parternas ståndpunkter
och utgången i huvudsaken varit jämförbara men där rättegångskostnadsfrågorna
likväl bedömts olika.

Även genom klagomål ha rättegångskostnadsspörsmål väckts härstädes.
Ett par dylika, som härrört från advokater, ge mig anledning att erinra
om mitt nyss gjorda uttalande att det är genom prejudikatbildning som
tveksamma rättegångskostnadsspörsmål kunna få sin definitiva lösning.

Som exempel på rättegångskostnadsärenden härstädes må återgivas följande.

210

Iakttagelser vid inspektioner och vid prövning av klagomål ha tytt på
att kvittning av rättegångskostnaderna — eller underlåtenhet att enligt
8 § andra stycket lagen om fri rättegång ålägga part skyldighet att återgälda
statsverket dess kostnader i anledning av att motparten åtnjutit fri
rättegång i malet — stundom förekommer i en utsträckning som synes vara
mindre förenlig med huvudregeln i 18:1 RB.

Enligt 18 kap. 2 § RB må, om målet angår rättsförhållande som enligt
lag ej må bestämmas annorledes än genom dom — exempelvis hemskillnad
och äktenskapsskillnad — förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
Av motiven till stadgandet (NJA II 1943 s. 228) framgår,
att detsamma är att anse såsom ett undantag från den i 18:1 RB angivna
huvudregeln, att tappande part skall ersätta motparten hans rättegångskostnad.
Undantaget har enligt motiven grundats på att det i vissa av
nämnda mål, t. ex. då talan efter förut vunnen hemskillnad föres om äktenskapsskillnad,
ofta är en tillfällighet, vilken av parterna som väcker talan.
Om i sådant fall talan omedelbart medgives eller parternas förhållande före
eller under rättegången eljest giver anledning därtill, har enligt motiven
möjlighet ansetts böra finnas att kvitta kostnaderna. Att i dylikt fall alltid
ålägga den tappande parten skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnader
skulle nämligen ej sällan kunna framstå som obilligt. Såsom
anförts i Gärdes in. fl. kommentar till RB (s. 202—203) kan det i mål av
nu angivet slag även vara ovisst vilken av parterna, som egentligen skall
anses såsom »tappande». Ekelöf har i Rättegång III (1964 års uppl. s. 176)
uttryckt saken så, att rättegångskostnaderna här framstå såsom en utgift,
vilken parterna måste underkasta sig för att uppnå det gemensamt eftersträvade
målet, och att vardera parten då skall bära sin kostnad.

Även i mål angående hemskillnad och äktenskapsskillnad samt i indispositiva
tvistemål i övrigt är emellertid, såsom ovan nämnts, huvudregeln
den i 18: 1 RB angivna grundsatsen, att tappande part skall ersätta
motparten hans rättegångskostnad. I Gärdes m. fl. nämnda kommentar
framhålls också, att huvudregeln bör följas, såvitt ej särskilda skäl föreligga
för kvittning. Denna ståndpunkt synes även ha intagits i refererad
praxis på området (jfr NJA 1951:223 och 1961:631 samt uttalande av
Welamson i SvJT 1964 s. 420).

I ett av här ifrågakomna mål biföll en häradsrätt yrkande om äktenskapsskillnad
enligt 11:8 GB samt underlät med tillämpning av 18: 2 RB
att förplikta svaranden att till statsverket återgälda någon del av de kostnader,
som utgått av allmänna medel i anledning av käranden beviljad
fri rättegång i målet.

Vid ärendets avgörande framhöll jag följande:

Det torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida något utrymme finnes
för tillämpning av stadgandet i 18: 2 RB vid bifall till talan om äktenskaps -

211

skillnad jämlikt 11:8 GB. Det är i sådana fall uppenbarligen icke en tillfällighet,
vilken av makarna som väcker talan, och denna avser i allmänhet
icke att tillvarataga ett gemensamt intresse hos makarna. Såväl Ekelöf
i Rättegång III (s. 176; jfr även dennes kompendium över civilprocessen,
del I s. 311) som Hassler i Svensk Civilprocessrätt (s. 192) har anfört
just denna situation såsom exempel pa fall, i vilka stadgandet i 18. 2 RB
icke bör vinna tillämpning utan huvudregeln i 18:1 RB bör följas. Ekelöf
har för sin del angivit hänsyn till den vinnandes trygghet såsom motiv härför.
Med hänvisning till det anförda finner jag för min del klart, att en tilllämpning
av stadgandet i 18: 2 RB i nyss angivna situation i allmänhet
icke låter sig väl förena med stadgandets grunder. Detta innebär dock ej,
att jag anser en tillämpning av stadgandet i 18: 2 RB helt utesluten vid
bifall till talan om äktenskapsskillnad jämlikt 11:8 GB. Vissa undantagsfall
kunna tänkas förekomma, då en sådan tillämpning kan vara försvarbar.

I ett annat skillnadsmål, som huvudsakligen rörde frågan om vårdnaden
om makarnas barn, voro omständigheterna följande.

Hustrun, som hade fri rättegång, yrkade hemskillnad enligt 11 kap.
2 § andra stycket GB samt vidare (huvudsakligen) vårdnaden om ett
barn och åläggande för mannen att utgiva bidrag till hennes eget och till
barnets underhåll. Alan nen yrkade vid första inställelsen att vardnaden om
barnet skulle tillerkännas honom samt att underhållsbidrag ej skulle utgå
för barnet. Det av hustrun yrkade underhållsbidraget vitsordades såsom i
och för sig skäligt. I övrigt medgav han hustruns yrkanden. Enär mannen
uteblivit från medling, kunde hemskillnad enligt 11 kap. 1 § GB ej ifrågakomma.
Sedan yttranden från berörda barnavårdsnämnder inhämtats, antecknades
vid fortsatt förberedelse att mannen i anledning av vad som i
yttrandena angivits medgav att hustrun tillerkändes vardnaden om barnet.
Rådhusrätten höll huvudförhandling i omedelbart samband med detta
förberedelsesammanträde och biföll hustruns yrkanden som damera alltså
voro medgivna till alla delar. Mannen förpliktades icke att till nagon del
återgälda statsverket dess kostnader i anledning av hustruns fria rättegång.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Huvuddelen av rättegångskostnaderna avsåg uppenbarligen vårdnadsfrågan.
Skillnadsfrågan var ej t vistig och det enda dispositiva elementet
i målet, underhållsfrågan, var ostridigt. Sistnämnda del av målet torde
således icke ha föranlett några nämnvärda kostnader. I rättens hit avgivna
yttrande har framhållits, att det allmänna intresset av en klarläggande
och objektiv utredning gör sig särskilt starkt gällande i tvistiga vårdnadsfrågor
och att dylik utredning icke kostnadsmässigt bik belasta endast
ena parten. Nu berörda synpunkter äro otvivelaktigt beaktansvärda. Emellertid
är hänsyn också att taga till andra förhållanden. Mot eu tillämpning

212

av 18: 2 RB i berörda fall tala sålunda hänsynen till vinnande parts trygghet
och de överväganden i övrigt som föranlett huvudprincipen i 18 kap.
RB att rättegångskostnad skall betalas av tappande part. Jag vill framhålla
att i det aktuella målet den tappande parten först framställde vissa
yrkanden och invändningar i vårdnadsdelen men sedermera självmant frånföll
dessa, uppenbarligen helt eller till väsentlig del beroende på att verkställd
utredning i vårdnadsfrågan vederlagt eller åtminstone motsagt vad
parten själv ursprungligen påstått rörande sin lämplighet och motpartens
olämplighet såsom vårdnadshavare (jämför den slutsats som e contrario
kan dragas av 18: 3 andra stycket RB). Under sådana förhållanden måste
det — även om omständigheterna beträffande svarandens processföring ej
voro så grava att stadgandet i 18: 6 RB om ersättningsskyldighet på grund
av försumlig processföring var tillämpligt — anses framstå såsom stötande
att den vinnande parten skulle behöva stå sina egna kostnader.

I konsekvens med det anförda borde från frirättegångssynpunkt mannen
enligt min mening ha ålagts återbetalningsskyldighet gentemot statsverket.

Beträffande gemensam ansökan om hemskillnad och äktenskapsskillnad
innehåller lagen om fri rättegång ett specialstadgande. Enligt 8 § tredje
stycket skall sålunda rätten vid dom på grund av sådan ansökan i mål,
där ena maken åtnjutit fri rättegång, ålägga andra maken att ersätta statsverket
hälften av kostnaderna för den fria rättegången, därest detta icke
med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt. Stadgandet har — såsom
jag framhållit i ämbetsberättelsen 1964 s. 188 o. f. — tillkommit för att
förhindra att den av makarna, som ej har fri rättegång, undslipper kostnader
för skillnadsmålet även när han är i stånd att bära dessa. En omständighet,
som kan få återbetalningsskyldighet att framstå som obillig, är att
andra maken själv ådragit sig kostnader genom att anlita eget ombud.

I ett mål rörande äktenskapsskillnad in. m. uppmärksammades följande.

Hustrun, som åtnjöt fri rättegång, yrkade äktenskapsskillnad enligt
11:3 GB, vårdnaden om makarnas barn samt underhållsbidrag med 100
kronor i månaden för varje barn. Sedan mannen utan laga förfall uteblivit
från första inställelse i målet, inkom hustruns ombud med en av båda makarna
undertecknad gemensam ansökan, vilken överensstämde med hustruns
tidigare framställda yrkanden med allenast den ändringen att underhållsbidraget
nedsatts till 83 kronor i månaden. Häradsrätten meddelade
dom i enlighet med den gemensamma ansökningen samt tillerkände enligt
lagen om fri rättegång hustruns ombud ersättning av allmänna medel med
yrkade 481 kronor 50 öre, varav 50 kronor enligt ombudets missivskrivelse
utgjorde kostnader »för ordnandet av ansökningen». Mannen, vilken såvitt
framgår av handlingarna i målet ej anlitat juridiskt biträde, ålades
icke att till någon del återgälda statsverket kostnaderna för den hustrun
beviljade fria rättegången.

213

Vid ärendets avgörande framhöll jag följande.

I målet fanns ej anledning antaga att mannen, som icke anlitat eget ombud,
saknade förmåga att bära sin andel av de kostnader, som erfordrats
för uppnående av det med den gemensamma ansökan eftersträvade syftet.
Den omständigheten att det var först efter förhandlingar som mannen
förmåddes att underteckna den gemensamma ansökan nagot som icke
torde vara särskilt ovanligt — kan knappast räknas honom till godo. Även
om man utgår från att endast fragan om underhållsbidragets storlek från
början var tvistig mellan parterna, innebar nämligen den gemensamma ansökningen
att hustrun i övervägande del fått sitt ursprungliga yrkande tillgodosett.
Med hänvisning till det anförda finner jag för min del att huvudregeln
i 8 § tredje stycket lagen om fri rättegång bort tillämpas. Det skulle
rentav kunna ifrågasättas om icke mannen enligt 18: 6 RB bort åläggas
att till statsverket återgälda mer än hälften av kostnaderna för hustruns
fria rättegång, eftersom han genom sin förfallolösa utevaro från första inställelsen
i målet vållat en icke ringa ökning av dessa kostnader.

I ett mål, som avsåg faderskapet till barn utom äktenskap, hade 18:2
RB uppenbarligen tillämpats.

I målet åtnjöt barnet-käranden fri rättegång. Svaranden bestred att han
skulle förklaras vara fader och yrkade blodundersökning. Såsom i och för
sig skäligt underhåll medgav han 100 kronor per månad tills barnet fyllt
17 år. Yrkandet avsåg 150 kronor i månaden till dess barnet fyllt 18 år.
Rådhusrätten förklarade svaranden vara fader till barnet och utdömde
underhåll, dock ej högre än svaranden medgivit. Någon särskild utredning
i underhållsfrågan hade ej förekommit i vidare mån än att partsombuden
redogjort för respektive huvudmans ekonomiska förhållanden. Rådhusrätten
ålade icke svaranden någon återbetalningsskyldighet.

I anledning härav anförde jag följande.

Jag vill erinra om att jag i 1960 ars ämbetsberättelse (s. 101 o. f.) framhållit,
att bestämmelsen i 18: 2 RB, med hänsyn till den i 3: 4 FB lagstadgade
möjligheten att utom rätta erkänna faderskap, icke är tillämplig i
dylika mål. Härefter har icke förekommit något av beskaffenhet att föranleda
mig att frånträda denna uppfattning. Bl. a. ma därvid erinras om att
det av ärvdabalkssakkunniga föreslagna tillägget till 20: 37 FB om generell
tillämpning — utom i visst här ej aktuellt hänseende — av 18: 2 RB
i familjerättsliga mål och ärenden (SOU 1954: G s. 58 och 189 f) icke lagfästes.
Ilar det mot den utpekade mannens nekande blivit styrkt att han
haft samlag med barnets moder under konceptionstiden och/eller har på
mannens begäran företagen blodundersökning ej uteslutit möjligheten av
hans faderskap till barnet, bör således mannen som tappande part i enlighet
med huvudregeln i 18: 1 RB förpliktas att ersätta barnets och, i förekommande
fall, moderns rättegångskostnader. Endast om underhållsfrågan

214

varit tvistig samt svaranden i den delen vunnit framgång, kan ibland skäl
föreligga att jämka kärandepart tillkommande ersättning, främst då underhållsfrågan
föranlett särskild utredning, som åsamkat parterna kostnader.
Så var dock icke fallet i det här aktuella målet.

Det bör beaktas att kvittning av rättegångskostnaderna även i skillnadsmål
stundom kan ske enligt andra stadganden i 18 kap. RB än kapitlets 2 §.
I ett mål om äktenskapsskillnad in. m., där endast underhållsfrågan var
tvistig — hustrun hade yrkat underhållsbidrag med 200 kronor i månaden
för varje barn och mannen hade medgivit 100 kronor — biföll rådhusrätten
mannens yrkande om äktenskapsskillnad enligt 11:3 GB, tillerkände hustrun
vårdnaden om makarnas barn samt förpliktade mannen att utgiva
bidrag till deras underhåll med 125 kronor i månaden för varje barn. Mannen
ålades vidare att återgälda statsverket den kostnad, som utgått av
allmänna medel i anledning av hustrun beviljad fri rättegång i målet.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Yrkandena om äktenskapsskillnad och vårdnad om barnen ha framställts
av parterna ömsom samt omedelbart medgivits av respektive motpart.
I dessa delar av målet torde således förutsättningar för kvittning avrättegångskostnaderna
ha förelegat vare sig 18: 1 (18: 4) eller 18: 2 RB tilllämpats.

I målet fanns emellertid även ett tvistigt underhållsyrkande och i denna
del var målet alltså dispositivt. Om den dispositiva delen av ett i övrigt
indispositivt mål icke föranleder några särskilda kostnader eller i
allt fall endast obetydliga sådana, möter visserligen icke något hinder att
kvitta samtliga kostnader i målet (jfr NJA 1963:423). I förevarande fall
togs emellertid — enligt vad rådhusrättens ordförande uppgivit — övervägande
delen av den med hänsyn till saken osedvanligt långa förhandlingstiden
i anspråk för behandling av underhållsfrågan. Utrymmet för en
tillämpning av 18: 2 RB synes därför ha varit begränsat och i stället torde
18: 1 eller snarare 18:4 RB ha varit att tillämpa. Med visst fog kunde
hävdas att hustrun till så väsentlig del tappat målet att kvittning av kostnaderna
bort ske eller i vart fall endast jämkad ersättning tillerkännas
hustrun.

Jag framhöll emellertid i mitt avgörande att bedömningen av den aktuella
rättegångskostnadsfrågan gav utrymme för olika meningar utan att
det med bestämdhet kunde göras gällande att den ena meningen var riktig
och den andra felaktig.

Ett flertal ärenden ha gällt rättegångskostnadsspörsmål av mer formell
natur. Av dessa må nämnas följande.

I ett vid inspektion granskat faderskapsmål åtnjöt svaranden fri rättegång
och en advokat hade förordnats som biträde med rätt att sätta annan
i sitt ställe. Biträdet satte advokaten L i sitt ställe att uppträda vid huvud -

215

förhandling den 31 juli 1964. Under slutet av förhandlingen anmälde L att
han hade kostnadsyrkande men något belopp angavs ej utan L hemställde
om anstånd för att senare under dagen fa inkomma med precisering av yrkandet.
Motparten hade ej någon erinran häremot och anstånd medgavs.
Härefter förklarades förhandlingen avslutad med tillkännagivande att dom
skulle meddelas den 7 augusti. L:s kostnadsräkning inkom till häradsrätten
först den 3 augusti. Skriften syntes icke ha delgivits med någon. I domen
tillerkändes L ersättning av allmänna medel med yrkat belopp.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande JO Sandström bl. a.
följande.

Rättegångsbiträde som förordnats enligt lagen om fri rättegång är jämlikt
14 § samma lag berättigad att erhålla arvode för det arbete han nedlagt
å rättegången, så ock gottgörelse för nödvändiga utgifter samt för
tidsspillan i samband med inställelse vid rätten. Uttrycklig bestämmelse
saknas om när biträde, för att kunna erhålla ersättning, skall framställa
begäran därom. Vad i 18 kap. 14 § RB härutinnan stadgas om parts yrkande
om ersättning för rättegångskostnad torde emellertid vara analogt tilllämpligt
(jämför NJA 1949:387 och 1951:322). Biträde, som önskar erhålla
ersättning av allmänna medel, skall därför framställa yrkande därom,
innan handläggningen avslutas.

Om huvudförhandling ägt rum skall jämlikt 17 kap. 2 § RB dom grundas
å vad vid förhandlingen förekommit. Av grunderna för detta stadgande
följer att parts yrkande om ersättning för rättegångskostnad icke
kan beaktas i den mån det icke framställts under huvudförhandlingen
(se Ekelöf, Rättegång III sid. 189 not 136). Detsamma måste emellertid
gälla i fråga om rättegångsbiträdes yrkande om ersättning av allmänna
medel (jämför 17 kap. 12 § första stycket RB). Handläggningen av frågan
om sådan ersättning kan nämligen icke efter huvudförhandling i målet
fortsättas genom skriftväxling. Ej heller kan frågan utsättas till särskild
förhandling.

Såsom framgår av det anförda måste biträde, som önskar erhålla ersättning
i mål som avgöres efter huvudförhandling, framställa sitt yrkande
med angivande av hur kostnaden uppstått — och ej endast anmäla att
han ämnar yrka ersättning — innan huvudförhandlingen avslutas. Rätten
förfor därför felaktigt genom att bifalla L:s hemställan att få ingiva kostnadsräkning
efter huvudförhandlingens avslutande och genom att sedan
pröva ersättningsyrkandet, över vilket parterna ju icke haft tillfälle att
yttra sig.

Jag vill påpeka att en fråga av nu förevarande art ofta torde kunna
lösas genom att rätten gör ett kortare uppehåll i förhandlingen så att tillfälle
beredes biträdet att inskaffa erforderliga uppgifter och före förhandlingens
slut framställa ersättningsyrkandet.

216

Enligt 4 g första stycket lagen om fri rättegång må part, som åtnjuter
fri rättegång och som förelagts att infinna sig personligen vid rätten, på
begäran erhålla gottgörelse av allmänna medel för resekostnad, om han
finnes icke själv kunna svara för kostnaden. Därest parten måste antagas
sakna medel för resan, kan enligt samma stadgande nödigt förskott å ersättningen
meddelas honom. I 15 § första stycket första punkten samma lag
stadgas att beslut rörande fråga, som avses i lagen, meddelas av rätten.

Det har förekommit, att polismyndighet — i likhet med vad som enligt
3 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser ang. vissa kostnader
vid domstol gäller om förskott till den som av rätten eller åklagare kallats
som vittne vid domstol — av allmänna medel utbetalt förskott å resekostnad
till part som åtnjutit fri rättegång. Med hänsyn till bestämmelsen i 15 §
första stycket första punkten lagen om fri rättegång är ett sådant förfarande
emellertid felaktigt.

Ej sällan föreligger den situationen att den part som åtnjutit fri rättegång
icke enligt 7 § förklaras förlustig denna förmån och alltså icke av den
anledningen skall förpliktas att ersätta de kostnader som utgått av allmänna
medel och att sådan skyldighet ej heller ålägges motpart eller annan.
I dylikt fall kan den part, som åtnjutit fri rättegång, enligt 13 § under
vissa förutsättningar senare åläggas ersättningsskyldighet för det allmännas
kostnader i anledning därav. Något uttalande i domen om en sådan
framtida återbetalningsskyldighet erfordras emellertid icke. Såsom direkt
felaktigt framstår det ej ovanliga förfarandet att i fall av sistberörd art
föreskriva att det allmännas kostnader i anledning av den fria rättegången
skola stanna å statsverket.

Vissa rättegångskostnadsspörsmål ha även avsett brottmål.

I ett vid inspektion uppmärksammat misshandelsmål hade på åklagarens
begäran Iris K. hörts såsom vittne. Häradsrätten fann genom den tilltalades
medgivande och lämnade uppgifter i förening med Iris’ berättelse och
utredningen i övrigt styrkt, att den tilltalade vid tillfället i fråga övat misshandel
på sätt åklagaren påstått, samt dömde den tilltalade jämlikt 14 kap.
13 § SL (som då ännu gällde) för misshandel till dagsböter. I domen förordnades
vidare, att vad av allmänna medel utgått i anledning av Iris’
hörande skulle stanna å statsverket.

Efter remiss anförde vederbörande häradshövding följande.

Skälet för förordnandet har varit att häradsrätten ansett att Iris’ utsaga
i realiteten ej haft någon betydelse för den fällande domen. Vad hon omvittnat
ar i huvudsak endast att hon sett att den tilltalade och målsägande
vant inbegripna i slagsmål med varandra; något som varit fullt klarlagt
genom den tilltalades egen berättelse. Några närmare uppgifter om
de slag som under bataljen utdelats av den ene eller den andre kombattanten
har Iris ej kunnat lämna.

I domskälen har visserligen såsom underlag för vad häradsrätten i målet

217

funnit styrkt medtagits jämväl Iris’ vittnesmål. Detta får emellertid närmast
betraktas som en lapsus i fråga om skrivningen. Hennes vittnesmål
skulle rätteligen härvidlag ha uteslutits.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Häradshövdingen har i sitt yttrande — med visst avståndstagande från
domens formulering — hävdat, att Iris’ vittnesmål ej haft betydelse för
den fällande domen. Även med utgångspunkt från ett dylikt förhållande är
det emellertid icke givet, att av allmänna medel utgiven ersättning till sådant
vittne skall stanna å statsverket. Enligt 31 kap. 1 § RB skall en tilltalad,
som fälles för brottet, vara fri skyldigheten att återgälda statsverket
bl. a. vittneskostnad om denna »icke skäligen varit påkallad för utredningen».
Frågan om vittnets hörande var skäligen påkallat för utredningen bör
bedömas under beaktande av läget sådant det var när vittnet inkallades
till rätten. Att vid huvudförhandlingen sedan visar sig att ett vittnes utsaga
ej bidrager till fällande bevisning, innebär ej alltid att ett av åklagaren
yrkat — eller eventuellt av rätten självmant beslutat — vittnesförhör
avsett en bevisupptagning som bör anses ej ha varit »skäligen påkallad för
utredningen».

I förevarande fall synes det ha varit rimligt av aklagaren att räkna med
att Iris’ uppgifter skulle vara av värde för utredningen i målet, i vilket
den tilltalade ju bestred ansvar. Jag är därför benägen att anse att den
tilltalade bort åläggas återbetalningsskyldighet.

Jag vill nämna att jag observerat att i första upplagan av Olivecronas
arbete Rättegången i brottmål (s. 137) återfinnes ett uttalande, som ligger
helt i linje med den uppfattning varåt jag här givit uttryck, men att berörda
uttalande i andra upplagan av samma arbete fått utgå (s. 346).

I en del fall har i brottmål iakttagits att skyldighet ej ålagts den tilltalade
att återgälda statsverket utgivna ersättningar till målsägande och
vittnen. Men ej heller har angivits att ersättningar skulle stanna å statsverket.
Med anledning därav har framhållits att jämlikt 31 kap. 9 § RB
rätten självmant skall pröva, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut
utgått av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan
eller stanna å statsverket. Då rätten avgör målet, skall rätten samtidigt
meddela beslut angående rättegångskostnaden.

Å andra sidan ha förekommit fall där i brottmålet förordnats att ersättning
till offentlig försvarare eller annan ersättning skolat stanna å statsverket
ehuru på grund av stadganden i lagen om fri rättegång dylikt förordnande
ej bort meddelas. Väl följer av 6 § nämnda lag att tilltalad, som
åtnjuter fri rättegång, ej må »i målet» förpliktas gottgöra statsverket ersättning
till offentlig försvarare och vissa andra ersättningar. Emellertid
innebär detta icke att det iir givet att kostnaden definitivt skall stanna å
statsverket. Även i dessa fall kan ifrågakomma att parten sedermera enligt

218

13 § åhigges återbetalningsskylclighet (jämför ovan vad som sagts i anslutning
till tvistemålen). Följaktligen skall i nu berörda fall ej göras något uttalande
om att kostnaden skall stanna å statsverket.

6. Dröjsmål med doms avfattande

Genom klagomål eller inspektionsiakttagelser ha några fall av dröjsmål
med doms avfattande kommit under min prövning. Här må refereras tre
ärenden där särskilt påfallande tidsutdräkt förekommit.

Fall A: Vid en expropriationsdomstol hölls huvudförhandling den 18 och
den 19 september 1961. Dom skulle enligt domstolens ursprungliga beslut
meddelas den 1 december samma år. Dagen dessförinnan beslutades att domens
meddelande uppsköts till senare tidpunkt som ej närmare angavs.
Domen meddelades sedermera den 25 september 1962 eller alltså mer än
ett år efter huvudförhandlingens slut. — Huvudfrågan i målet gällde principerna
för värdering av skog, och omfattande sakkunnigutredning hade
åberopats i målet.

Fall B: I ett vid en häradsrätt handlagt mål gjorde två fastighetsägare
gällande att deras fastighet skadats i anledning av att ett torrläggningsföretag
avlett vatten i grannskapet, och skadestånd yrkades. Parterna å
ömse sidor åberopade omfattande utredning. Huvudförhandling hölls den
13—den 15 september 1961. Vid huvudförhandlingens avslutande gavs besked,
att dom skulle meddelas den 10 november 1961. I beslut den 8 november
1961 uttalade häradsrätten att med hänsyn till målets vidlyftiga
beskaffenhet samt vid rätten rådande anhopning av mål av brådskande
natur domens beslutande ännu icke medhunnits samt att domen skulle
meddelas å tid som framdeles komme att bestämmas. Den 12 december
1961 hölls slutlig överläggning varvid dom beslöts; i en bilaga till överläggningsprotokollet
upptogs vidare en redogörelse för en av rättens ordförande
verkställd granskning av det i målet åberopade tekniska materialet,
vilken granskning ordföranden åberopade till stöd för sin mening i målet.
\ id sammanträdet beslöts vidare att domen skulle meddelas genom att
hållas tillgänglig på rättens kansli den 22 december 1961. Av hovrättsakten
i målet, som granskades i samband med inspektionen, framgick att parterna
erhållit domsutskrifter först den 3 februari 1962. I sina vadeinlagor
hade parterna å ömse sidor begärt anstånd med angivandet av grunderna
för sin vadetalan under åberopande av att de ej fått del av häradsrättens
domskäl. Av utredningen i JO-ärendet framgick dock att den dag domen
formellt meddelades det förelegat en stomme till dom, upptagande bl. a.
de huvudsakliga domskälen, samt att dessa refererats telefonledes för parterna
samma dag. Den protokollsbilaga vari granskningen av det tekniska
utredningsmaterialet redovisades förelåg då ej i färdigt skick.

219

Fall C: En ägodelningsrätt höll den 20 augusti 1903 huvudförhandling
i mål angående besvär över förrättning enligt lagen om enskilda vägar.
Utslag skulle meddelas den 16 september samma år. Klaganden i målet
— som även här anförde klagomål — fick dock del av utslaget först den
14 oktober 1963 eller således samma dag som fullföljdstiden utgick. Enligt
klagandens mening hade det varit omöjligt eller i varje fall förenat med
svårigheter att under sådana förhållanden fullfölja talan mot utslaget, något
som han eljest avsett att göra. Han hade några dagar före den 14 oktober
per telefon informerats om att avgörandet gatt honom emot men han
hade trots frågor vid flera tillfällen ej fått besked om domskälen.

I samtliga nu berörda fall åberopade ordförandena att de haft betydande
arbetsbörda och svårigheter på grund av brist på domarpersonal. Målen
hade varit av den karaktär att en längre, sammanhängande arbetsperiod
behövts för avgörandenas avfattning, men andra angelägna arbetsuppgifter
hade kommit emellan vilket medfört att domskrivandet i de aktuella målen
splittrats och delvis — i synnerhet i fallet A men i någon mån även i fall
B — ställts på framtiden.

Av de synpunkter jag anförde vid ärendenas avgöranden må här återgivas
följande.

Jag underströk att när parterna överlämnat ett mål till domstolens prövning,
domstolen måste se det som en uppgift av förturskaraktär att få målet
avgjort. Detta utvecklade jag i fallet A i huvudsak sålunda.

Stadgandena i 17 kap. 9 § resp. 30 kap. 7 § RB reglera inom vilken tid
efter huvudförhandlingen domen skall meddelas. Sålunda stadgas i 17: 9
andra stycket följande.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria
da» överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande
eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om
ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom t\n \eckor
efter förhandlingens avslutande.---

Processlagberedningen anförde bl. a. följande angående ifrågavarande
lagrum (jfr NJA II 1943 s. 213 ff).

Med det muntliga rättegångsförfarande, som nu föreslås, kommer fragan
om tiden för domens meddelande att erhålla väsentligt storre betydelse an
för närvarande. Då domen skall grundas omedelbart på vad som förekommit
vid huvudförhandlingen, är av stor vikt, att domen beslutas sa snart
efter förhandlingen, att rättens ledamöter då säkert minnas vad som lorekommit.
Särskilt betvdelsefullt är detta i fråga om bedömandet av den
muntliga bevisningen. Genom att tiden för beslutandet av dom begransas
ernås också den fördelen, att rättens ledamöter föranledas att redan pa
förhand sätta sig in i målet och de rättsliga spörsmål, som dan aro av betydelse
___. Såsom skäl för anstånd med domen har i förslaget, i huvud -

220

saklig överensstämmelse med vad för närvarande gäller beträffande underrätt,
angivits, att rådrum för domens beslutande eller avfattande erfordras
pa grund av målets beskaffenhet. Härmed åsyftas sådana fall, då målet är
av vidlyftig eller invecklad art. Under denna förutsättning kan med domens
avfattande och meddelande anstånd äga rum viss kortare tid, som
i torslaget bestämts till två veckor från förhandlingens avslutande. Detta
mn£, r en förkortning av den tid, som för närvarande är föreskriven beträitande
häradsrätt och rådhusrätt; en sådan förkortning torde vara en
nödvändig följd av det muntliga förfarandet och är motiverad även med
.^nsyn ^11 de förut framhallna lättnaderna, som detta förfarande innebär

i fråga om möjligheterna för ett skyndsamt avgörande.---Liksom

enligt gällande rätt bör emellertid i särskilda undantagsfall den i lagen bestämda
tiden för domens meddelande kunna få överskridas.---I re gel

bör den i lagen fastställda tiden icke få överskridas med mer än en
eller annan vecka.

En ytterligare antydan om lagstiftarens syn på förevarande spörsmål
har givits i 27 § andra stycket arbetsordningen för rikets hovrätter. Däri
stadgas i fråga om föredragningsmål tio veckor såsom maximum för den
tid, som får förflyta från den slutliga föredragningen till doms meddelande.

Vid domstolarna förekomma da och då mål, vari ställningstaganden
krävas till invecklade problem på tekniska, medicinska och även andra
områden, där svårigheterna icke i första hand ligger på det rättsliga planet.
Det är, såsom framgår av processlagberedningens nyss återgivna uttalande,
viktigt att rättens ledamöter redan på förhand sätta sig in i ett
mål och däri föreliggande problemställningar, något som självfallet gäller
även när problemen äro av annan art än rättsfrågor. Dylik förberedelse är
i enlighet med vad lagstiftaren avsett eu förutsättning för ett snabbt meddelande
av dom. Eftersom likväl förhandsarbetet ej kan eller ens får vara
så ingående att det innefattar ståndpunktstagande till tvistiga spörsmål
och då vidare vid huvudförhandlingen framlagt material ej sällan är nytt
och i varje fall skall tillmätas den avgörande betydelsen vid domstolens
bedömning, är det i mal av nämnd art ofta ofrånkomligt att domstolen
måste taga längre tid på sig för sina överväganden än vad fallet är i mål
där vanliga bevisfrågor eller renodlade rättsfrågor skola bedömas.

Otvivelaktigt får den i det aktuella målet föreliggande frågan om vissa
värderingsprinciper för skog anses ha varit så komplicerad, att det var motiverat
med ett väl tillmätt rådrum för domens beslutande och avfattande.
Rent allmänt anser jag mig kunna uttala att jag ej skulle reagera, om i
mål av aktuell art en domstol funnit sig efter huvudförhandling behöva
räkna med två eller tre månader för domens färdigställande.

Emellertid har domen i nu förevarande mål kommit att meddelas mer
än ett år efter huvudförhandlingen. Uppenbart är att ett dröjsmål av så
anmärkningsvärd längd star i flagrant strid mot den grundläggande tankegången
bakom 11 kap. 9 § RB. När ett mal nått så långt i handläggningen
att allt processmaterial är framlagt och parterna överlämnat målet

221

till domstolens prövning, är det för domstolen ett göromål av hög angelägenhetsgrad
och förtursnatur att få målet avgjort. Förturskaraktären av
ett sådant mål är grundat på det förhållandet, att förhandlingsskedet är
avslutat. Stadgandet i 17 kap. 9 § RB bör från den nu berörda synpunkten
uppfattas som en förtursbestämmelse, jämförbar med bestämmelser som
med hänsyn till måls karaktär fastställa frister eller i annan form ange förtur.
Uppenbart är vidare att — om en dom redan fördröjts i betydande
mån genom sådant hinder som enligt 17 kap. 9 § RB i undantagsfall får
föranleda längre frist än fjorton dagar med doms avfattande och meddelande
— det är än angelägnare att ytterligare uppskov undvikes.

I fallet A föranleddes dröjsmålet till en början därav att åt en av expropriationsteknikema
i domstolen uppdragits att utföra en bearbetning av
sakkunnigutredningen i målet, vilken bearbetning dock blev klar och skriftligen
redovisad först i mars 1962. Orsaken till att denna bearbetning ej
genomfördes snabbare var att expropriationsteknikern under slutet av
1961 och början av 1962 var svårt sjuk. Jag framhöll rörande detta förhållande
bl. a. att det torde vara mindre vanligt att expropriationstekniker
anlitades på detta sätt — jag betonade att någon egen utredningsverksamhet
från teknikerns sida ej fick ifrågakomma —, att domstolens
tillvägagångssätt i den delen dock icke kunde betecknas som felaktigt
samt att, ehuru jag ej ansåg mig böra kritisera att man viss tid avvaktat
teknikerns tillfrisknande, sjukdomsfallet i och för sig utgjort en anledning
för domstolen att överväga om den icke kunde avvara den avsedda bearbetningen
genom teknikerns försorg och i stället söka komma fram till en
övertygelse på grundval av materialet, sådant det presenterats av parterna
och förelåg i redan gjorda sammanställningar.

Beträffande tiden efter mars 1962 visade utredningen väl att ordföranden
haft mångfaldiga brådskande arbetsuppgifter och att svårigheter kunnat
föreligga att i hans arbetsprogram inordna en tidskrävande domsskrivning.
Jag underströk att det emellertid ej var godtagbart, att domsskrivningen
i ett så gammalt mål uppsköts till en obestämd framtid och att det
var betänkligt att ordföranden i viss mån syntes ha sett saken så under
våren 1962 (klagomålen här anfördes sommaren 1962 medan domen alltjämt
var oskriven). Då det med hänsyn till upplysta förhållanden måste
ha stått klart för ordföranden att möjlighet för honom att effektivt ägna
sig åt skrivningen av domen knappast förelåg, om han ej erhöll viss ledighet
från övriga domargöromål, var det av särskild vikt att vederbörande hovrätt
gavs en klar orientering om situationen i expropriationsmålet. Såvitt
utredningen visade hade ordföranden brustit i det .avseendet fram till sommaren
1962. Jag framhöll i det sammanhanget att — med hänsyn till de
ofta förekommande svårigheterna för hovrätterna att tillgodose alla underrätters
behov av tillfällig personalförstärkning — det var synnerligen an -

222

geläget att klara besked ofördröjligen lämnades hovrätterna i de fall där
en så katastrofal situation förelåg att en underrätt ej kunde iakttaga laga
tider i ena eller andra avseendet.

I fallet B ansåg jag med hänsyn till målets beskaffenhet och ordförandens
arbetssituation att det ej var obefogat med ett tämligen långt anstånd
med domens meddelande. När ordföranden fann att arbetet med
domen måste stå tillbaka om vissa andra brådskande arbetsuppgifter som
åvilade honom skulle medhinnas, meddelade han detta till hovrätten, vilket
måste betecknas som det riktiga förfarandet (jämför fallet A ovan); någon
förstärkning från hovrätten kunde dock ej erhållas vid då aktuell tidpunkt.

Då ordföranden i detta läge måste räkna med att domen ej kunde bli
färdig till ursprungligen fastställd dag (den 10 november 1961), uppsköts
tidpunkten för domens meddelande; även detta måste anses riktigt (jämför
fallet C).

Emellertid utnyttjades icke samma möjlighet när det inför den 22 december
1961 stod klart att domen ej heller till denna dag skulle, såsom
planerat, vara färdig. Detta föranledde i mitt avgörande en anmärkning,
varvid dock jämväl konstaterades att ordföranden minskat olägenheterna
för parterna genom att underrätta partsombuden om utgången och domens
huvudsakliga innehåll, vilket möjliggjorde för dem att fullfölja talan under
begäran hos hovrätten om anstånd med att angiva grunderna för vadetalan.
Ytterligare framhölls dock att det ej endast var fullföljdssynpunkten som
måste beaktas. Man hade ju också att räkna med möjligheten att parterna
kunde vara nöjda med underrättens avgörande och att vinnande part ville
ha domen för verkställighet.

Slutligen fäste jag i avgörandet uppmärksamheten vid att anledningen
till att domen ej blivit färdig i tid sammanhängde med att andra göromål
— bl. a. avarbetande av brottmålsbalans, avseende även bötesmål — fått
gå före domsskrivandet. Med anledning därav återgav jag de synpunkter
jag i fallet A anfört därom att domsskrivande i ett mål, där förhandlingsskedet
var avslutat, var ett göromål av hög angelägenhetsgrad och förtursnatur.

I fallet C kritiserade jag att ordföranden, då han kom till insikt om att
ytterligare rådrum krävdes för utslagets avfattande, ej uppsköt tidpunkten
för utslagets meddelande. Därjämte påpekades det anmärkningsvärda i att
klaganden trots förfrågningar ej kunnat få besked om utgången och skälen
tidigare än som skett. Med hänsyn till dels att ordföranden haft ett mycket
pressande arbetsläge, dels att klaganden även i den situation som förelegat
kunnat fullfölja talan under begäran om anstånd med utvecklande
av sin talan, dels att klaganden förklarat att han ej pafordrade vidare åtgärd
från JO:s sida, lät jag bero vid en erinran.

223

7. Spörsmål om vissa förhör inför rätta bort ske såsom vittnesförhör
eller ej

I ett i samband med inspektion granskat mål angående äktenskaplig
börd företräddes barnet-käranden av särskilt förordnad god man. Vid
huvudförhandlingen i målet hördes modern som vittne; hon var vårdnadshavare
och legal förmyndare för barnet.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna bl. a. följande.

Enligt 20 kap. 2 § andra stycket FB skulle i mål rörande äktenskaplig
börd modem höras, om det kunde ske. I de fall, då modern var förmyndare
för barnet, skulle hon på grund av sitt ställföreträdarskap höras såsom
part. Vid sådant förhållande och enär vad i RB stadgas om förhör med
part under sanningsförsäkran gällde även parts legala ställföreträdare, borde
hon, även om barnet i rättegången företräddes av annan ställföreträdare,
ha hörts som part under sanningsförsäkran och icke som vittne (se
JO:s ämbetsberättelse 1950 s. 222 samt NJA II 1943 s. 459 och 1947 s.
355).

Efter remiss inkom vederbörande häradshövding med yttrande av följande
innehåll.

I åtskilliga mål om äktenskaplig börd har jag tidigare hört modem under
sanningsförsäkran, även om särskild ställföreträdare för barnet blivit
utsedd.

Vid tiden för handläggningen av förevarande mål hade jag dock, efter
diskussion med advokater, kommit till den uppfattningen, att i fall, då
särskild ställföreträdare för barnet förordnats, modern borde höras under
ed i stället för under sanningsförsäkran, och jag ansåg mig även ha stöd
för denna uppfattning i något uttalande i litteraturen. Därför blev i målet
modern hörd under ed.

Jag har nu gjort efterforskningar i tillgänglig litteratur och har tyvärr
icke kunnat återfinna det uttalande, som jag trott vara mitt stöd. Under
sådana förhållanden medgiver jag, att JO:s uppfattning i frågan är den
rätta.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

På grund av stadgandet i 36 kap. 1 § RB må den som är part i målet
icke höras såsom vittne. Processlagberedningen (SOU 1938: 44 s. 389) har
framhållit att vad nu sagts bör gälla även legal ställföreträdare för part.
»Ställföreträdare kan sålunda icke höras som vittne men kan i tvistemål
i likhet med part höras under sanningsförsäkran. Detta gäller även, då
flera ställföreträdare finnas men endast en av dem utför talan i målet; ej
heller de övriga kunna då höras som vittnen.» Liknande uttalande har
gjorts i Gärdes m. fl. kommentar till rättegångsbalken (se bl. a. s.523).
Samma uppfattning har uttalats av departementschefen vid 1947 års ändring
av lagen om barn utom äktenskap (se NJA II 1947 s. 355). Å andra
sidan har Ekelöf i sitt arbete Rättegång IV (upplaga 1903 s. 124—125)
hävdat en häremot stridande uppfattning och till stöd härför anfört åt -

224

skilliga vägande skäl. Även Walin har i Föräldrabalken (s. 37) gjort ett
uttalande, som synes ansluta till vad Ekelöf anser. Den vid inspektionen
upptagna frågan är alltså stridig.

I förevarande fall var modern legal ställföreträdare för barnet, ehuru
hon icke förde talan i målet. Hon kunde alltså efter vittnesmålet ha inträtt
i rättegången och fört talan för barnet. Bland annat med hänsyn härtill
synes mig övervägande skäl tala för den av processlagberedningen uttalade
uppfattningen. Denna tolkning medför att modem icke kan åberopa stadgandet
i 36 kap. 3 § RB om frihet från skyldighet att avlägga vittnesmål.
Processlagberedningens uppfattning torde ock, enligt vad jag iakttagit
vid mina inspektioner, omfattas av de flesta domstolarna.

Självfallet kunde dock någon erinran icke riktas mot häradshövdingen
för att han för sin del ansett hinder icke möta mot att i ett fall som det
förevarande höra barnets legala ställföreträdare såsom vittne.

I ett vid inspektion uppmärksammat trafikmål yrkades ansvar å den tilltalade
för vårdslöshet i trafik. Förseelsen bestod i att han vid möte med
en personbil fört sin lastbil så långt ut till höger, att fara uppkommit för
sammanstötning med personbilen, vars förare till undvikande av faran
tvingats föra sitt fordon vid sidan av körbanan. Någon skada uppstod ej
på fordonen eller de personer som färdades däri. Som bevisning åberopade
åklagaren vittnesförhör med personbilens förare och en passagerare i personbilen.
Vid huvudförhandlingen förklarade häradsrätten, att »vittnena»
skulle höras som målsägande, emedan de varit utsatta för den fara som
trafiksituationen kunde ha inneburit.

Tjänstförrättande JO Nordqvist lät till inspektionsprotokollet anteckna
följande.

Enligt 6 kap. 8 § strafflagen (jfr numera 20 kap. 8 § fjärde stycket RB)
är målsägande den mot vilken brott är begånget eller som blivit förnärmad
eller lidit skada därav. Denna begreppsbestämning skapar i vissa
fall svåra tillämpningsproblem, bl. a. vid trafikförseelser. Av rättspraxis
torde emellertid framgå, att den som blott blivit utsatt för fara men ej skadats
genom annans framfart i trafiken icke har ställning som målsägande
(jfr Olivecrona, Rättegången i brottmål, 1963, s. 72). Härav följer, att den
av åklagaren i det nu aktuella målet åberopade bevisningen bort upptagas
genom vittnesförhör.

225

8. Domstol har i skillnadsmål meddelat förordnande av innebörd
att vårdnaden om barn tillerkändes modern under villkor att barnet
vistades hos annan person, som också berättigades uppbära utdömt
underhållsbidrag för barnet. Befogenheten härav?

I ett vid inspektion av en rådhusrätt uppmärksammat hemskillnadsmål
hade makarna enligt domen varit ense om att hustrun skulle ha vårdnaden
om makarnas två barn — en då sexårig son, här kallad Göran, och en yngre
son — dock på villkor att Göran under hemskillnadstiden skulle vistas
hos mannens föräldrar. I domslutet hade rådhusrätten, som dömde till hemskillnad,
förordnat att hustrun »på angivna villkor» under hemskillnadstiden
skulle ha vårdnaden om barnen. I underhållsfrågan föreskrevs bl. a. i
enlighet med makarnas överenskommelse att mannen skulle beträffande
Göran, som alltså skulle vistas hos mannens föräldrar, utbetala fastställt
underhållsbidrag till mannens fader.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande:

Rättens avgörande beträffande vårdnadsfrågan avsåg allenast vårdnad
i FB:s mening, dvs. den rättsliga vårdnaden (jfr Walin FB s. 89 f.). Beträffande
den faktiska vården och barnets vistelseort syntes rätten ej äga
ge några föreskrifter, som beskuro de vårdnadshavaren tillkommande befogenheterna
(jfr a. a. s. 97 andra stycket och s. 98 not 2 jämte, hänvisningar).
Rådhusrättens avgörande i förevarande fall syntes dock innebära
att vårdnadshavaren icke skulle äga bestämma om barnets vistelseort eller
kräva att handräckningsvis få barnet utlämnat till sig. — Atterligare kunde
ifrågasättas om en person, som blott hade den faktiska värden men ej några
i FB stadgade befogenheter att företräda barnet, bort berättigas att
uppbära barnet tillkommande underhållsbidrag.

Efter remiss avgav rådhusrätten yttrande, varvid i denna del inledningsvis
anfördes följande. Barnavårdsnämnden hade i ett i målet avgivet utlåtande
uttalat, att båda makarna i och för sig kunde anses lämpliga som
vårdnadshavare men att klart företräde borde lämnas hustrun, bl. a. av
den orsaken att de båda barnen då komme att växa upp tillsammans. I
den utredning som legat till grund för detta utlåtande hade dock angivits
bl. a. att Göran vore rädd för modern, att modern därför ej borde anförtros
vårdnaden om honom samt att det vore värdefullt med specialistutlåtande
därvidlag. Sedermera erhölls i målet dylikt utlåtande av en barnläkare. Av
dennes utlåtande framgick att Göran uttalat önskemål om att få vara hos
sin far, att Göran, som verkat nervös och spänd, borde få denna önskan
uppfylld samt att Görans oro och nervösa symptom komme att förvärras
om han omhändertoges av modern. Ytterligare framkom i målet att modern
en tid före hemskillnadsmålet vårdats för psykisk ohälsa, som dock
enligt vederbörande läkare övervunnits. — Fortsättningsvis anförde rådhusrätten
följande.

g — Justitieombudsmannens årsberättelse till 10G6 urs riksdag

226

I vårdnadsfrågan var det alltså två faktorer av väsentlig betydelse, som
det gällde att taga hänsyn till, nämligen dels Görans komplex i förhållande
till modern och dels modems psykiska tillstånd. Under hela den tid målet
var vilande förde parternas ombud förhandlingar i syfte att mot den här
angivna bakgrunden få fram en lösning av vårdnadsfrågan. Ombuden höll
rätten underrättad om dessa förhandlingar. Vid huvudförhandlingen lämnade
ombuden en redogörelse för vad som förekommit i målet samt framlade
den kompromiss i vårdnadsfrågan, som blev av rådhusrätten godtagen.

Rådhusrätten var medveten om att denna kompromiss ur juridisk synpunkt
var eu oformlighet, vilket förhållande också stod klart för parternas
ombud. Då rådhusrätten likväl ansåg sig böra utforma domen i enlighet
med ombudens kompromissförslag, så var det främst av följande skäl.

Av det utfärdade läkarintyget framgick, att i det dåvarande läget det
icke var förenligt med Görans bästa, att han fick vara hos modern. Det
lämpligaste var, att han fick stanna hos farföräldrarna, av vilka farmodern
hörts av barnavårdsnämnden. I detta läge hade det måhända varit principiellt
riktigt att anförtro vårdnaden av Göran åt fadern, vilket i praktiken
inneburit, att han kommit att vårdas av farföräldrarna. Barnavårdsnämnden
hade emellertid förordat, att modern i första hand skulle ha vårdnaden.
Ett avgörande, som innebar att detta beslut frångicks, kunde allvarligen
skada moderns redan förut mycket labila hälsa. Av hänsyn härtill
ansåg rådhusrätten, att modern i enlighet med barnavårdsnämndens förslag
skulle formellt anförtros vårdnaden. Då rådhusrätten på detta sätt
formellt tillerkände modern vårdnaden, beaktade rådhusrätten jämväl det
förhållandet, att situationen rätt snart kunde komma att förändras. Det
fanns sålunda skäl antaga, att Görans komplex i förhållande till modern
var övergående och att han efter eu tids förlopp icke skulle taga skada av
att vara hos modern. Det kunde också finnas skäl antaga, att moderns hälsa
under tiden kunde komma att stabiliseras. Om modern formellt tillerkändes
vårdnaden och situationen förändrades på det sätt rådhusrätten
antytt, skulle pojken på ett smidigt sätt ha kunnat återföras till modern.

I mitt avgörande anförde jag i huvudsak följande.

Det skall icke sättas i fråga att rådhusrätten ställdes inför ett mycket
ömtåligt problem i frågan om vårdnaden beträffande Göran. Ej heller
betvivlar jag, att ombudens kompromisslösning och rådhusrättens godtagande
därav betingades av en önskan att i görligaste mån söka tillgodose
både parternas och Görans bästa.

Någon bedömning av berörda vårdnadsspörsmål från materiell synpunkt
kan ej ifrågakomma inom ramen för ett JO-ärende. Vad som här kan behandlas
är frågan om de formella gränserna för rättens lösande av dylika
spörsmål. Därvidlag måste med kraft understrykas att rätten icke får besluta
vårdnadsarrangemang, som avvika från den reglering som lagstiftningen
utstakar. Det är en grundval för rättssäkerheten att domstolar —
och andra myndigheter — ej åsidosätta lagbestämmelser, därför att domstolen
eller myndigheten må finna att lagreglerna ej passa för visst fall.
Det får icke förekomma att, såsom här tydligen skett, domstol godtager
vad rådhusrätten själv kallat en »oformlighet» från juridisk synpunkt och

227

till grund härför åberopar särskilda förhållanden i det enskilda fallet. Ett
dylikt betraktelsesätt öppnar en väg till godtycklighet i rättsskipningen.

På sätt antytts i min anteckning till inspektionsprotokollet innebär det
av rådhusrätten i hemskillnadsmålet fastställda vårdnadsarrangemanget
beträffande Göran att det uppkom en med FB oförenlig situation, vari man
kom att i flera hänseenden sakna hållpunkter för vad som rättsligen borde
anses gälla. Skulle modern, som tillerkänts den rättsliga vårdnaden, äga giva
ändrade bestämmelser om barnets vistelseort? Kunde hon kräva att genom
handräckning eller eljest få barnet utlämnat till sig? Skulle modern kunna
göra anspråk på att såsom vårdnadshavare i rättslig mening uppbära barnet
tillkommande underhållsbidrag (jfr Walin, FB s. 122)? Om rådhusrättens
mening varit att dessa frågor skulle besvaras nekande, måste man
undra på vilken rättsgrund rådhusrätten kunde stödja ett sådant beskärande
av befogenheter som skola tillkomma den rättsliga vårdnadens innehavare.
Skulle däremot meningen ha varit att berörda frågor vore att besvara
jakande — dvs. att modern avsågs ha berörda befogenheter kvar —
framstår domen i ifrågavarande del som ett slag i luften samt därtill vilseledande
för parterna och måhända även för exekutiva myndigheter som
kunna få befattning med saken.

Ytterligare må tilläggas att FB:s regler ej äro sådana att det alls varit
uteslutet att i väsentlig mån tillgodose det materiella resultatet som rådhusrätten
ansåg eftersträvansvärt. Flera utvägar torde därvid ha stått till
buds, varvid må nämnas följande. Intet hade hindrat, att Görans farfar
såsom särskild förordnad förmyndare tillerkänts vårdnaden och rätt att
uppbära underhållsbidragen, varvid — av hänsyn till modern — i domskäl
kunnat angivas att en ändrad situation i moderns förhållanden berättigade
henne att påkalla omprövning av vårdnadsfrågan enligt 6 kap. 13 § FB.
Om det ansågs föreligga berättigat fog för ett antagande, att moderns förhållanden
inom en snar framtid — högst ett par månaders tid — kunde
bli förändrade så att vårdnadsfrågan då kunde vara i ett annat läge, kunde
också övervägas att meddela mellandom rörande skillnadsfrågan och övriga
klara frågor men beträffande spörsmålet om vårdnaden av Göran t. v. meddela
blott interimistiskt beslut att farfadern skulle anförtros vårdnaden och
uppbära underhållsbidragen; betonas bör dock att dylika interimistiska
beslut ej bör givas annat än på tämligen kort sikt, eftersom det är av vikt
att så snart sig göra låter man i vårdnadsfrågor giver beslut som medför
önskvärd stabilitet i vårdnadsförhållandet (jfr Walin s. 113). — Fn annan
möjlighet hade varit att tillerkänna modern vårdnaden samt att därjämte
i recit eller domskäl referera vad parterna överenskommit i fråga om arrangemanget
beträffande den faktiska vårdnaden. Därvid hade rätten dock
bort framhålla att dylik överenskommelse i och för sig ej kunde bli föremål
för något rättens fastställande, men intet hade därvid hindrat att i
domskälen också angivits att rätten vid bedömningen av vårdnadsfrågan:

228

utgått från att modern ej utan skäl skulle frångå det mellan parterna överenskomna
arrangemanget, något som i så fall kunde tänkas föranleda omprövning
av vårdnadsfrågan enligt 6 kap. 13 § FB.

Jag lät i ärendet bero vid en erinran om vikten av att domstols avgöranden
i vårdnadsfrågor måste utformas i överensstämmelse med FB:s
regler och grunder.

9. I mål angående besvär över förrättning enligt lagen om enskilda
vägar har förrättningsmannen tillåtits deltaga i rättens överläggning I

ett ärende, vari klagomål anförts rörande rubricerade förhållande, framkom
att vid ifrågavarande ägodelningsrätt ofta förekom att förrättningsmän
deltogo i rättens enskilda överläggning.

Klaganden anförde att förrättningsmannens närvaro vid överläggningen
i det aktuella målet bekymrat honom och uppgav därom följande. Vid sammanträdet
inför ägodelningsrätten hade förrättningsmannen varit påfallande
tystlåten. Detta kunde förklaras av att han varit förvissad om att
kunna argumentera för sin uppfattning vid den enskilda överläggningen,
då klaganden icke hade möjlighet att bemöta honom och framföra sina
argument. Klaganden fann det ytterst otillfredsställande, att den person,
vilkens beslut han överklagat, deltagit i den enskilda överläggningen.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I fråga om förfarandet i mål rörande klagan över sådan förrättning, varom
här är fråga, gäller enligt 38 § andra stycket lagen om enskilda vägar
i tillämpliga delar vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.
Nämnda hänvisning innebär med hänsyn till bestämmelserna i 21 kap. 1 §
tredje stycket jorddelningslagen, att rättegångsbalkens föreskrifter rörande
överläggning till dom eller beslut äro att tillämpa i mål av ifrågavarande
slag. Jämlikt RB 5: 5 må vid överläggning inom stängda dörrar utom
rättens ledamöter i allmänhet endast närvara sådan rättens tjänsteman,
som har att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må
dock rätten medgiva även annan att närvara vid sådan överläggning. Av
motiven till RB framgår, att med sistnämnda undantag avsetts exempelvis
den som för sin utbildning tjänstgör vid domstolen.

Beträffande förrättningsmannens ställning i mål av ifrågavarande slag
gives i 38 § första stycket lagen om enskilda vägar visserligen en föreskrift
rörande skyldighet för förrättningsmannen att, därest ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten så prövar nödigt, inställa sig vid rätten för att höras
i målet. Varken av motiven till denna föreskrift, vilken går tillbaka på motsvarande
bestämmelse i 26 § i 1926 års lag om enskilda vägar, eller eljest
kan emellertid härav dragas den slutsatsen, att förrättningsmannen skulle

229

vara att jämställa med sådan rättens tjänsteman, som har att taga befattning
med målet i ägodelningsrätten. Självfallet kan det icke tillåtas, att
förrättningsmannen — som redan tagit ställning till den fråga, som ägodelningsrätten
har att pröva, och som alltsa kan antagas ha en förutfattad
mening om hur ägodelningsrätten bör döma — deltager i rättens enskilda
överläggning och framför synpunkter, som de enskilda parterna icke ha
tillfälle att bemöta. Framför allt försvårar förrättningsmannens närvaro
vid överläggningen ledamöternas möjligheter att fritt uttala kritiska åsikter
om det överklagade beslutet.

Det påtalade förfarandet är ägnat att i icke ringa grad undergräva tilltron
till ägodelningsrättens självständighet och objektivitet. Förfarandet
skiljer sig ur principiell synpunkt knappast från vad som skulle ske, därest
exempelvis ägodelningsrättens ordförande tillätes deltaga i hovrättens enskilda
överläggning i ett från ägodelningsrätten fullföljt mål.

Annorlunda ställer sig saken, därest ägodelningsrätten med stöd av 21
kap. 13 § jorddelningslagen skulle kalla överlantmätaren att biträda i målet.
Att så kan ske följer, såsom departementschefen särskilt framhöll vid
tillkomsten av nu gällande lag om enskilda vägar (jämför NJA II 1940 s.
415 f.), av den allmänna hänvisningen i 38 § andra stycket sistnämnda lag.
Överlantmätaren intager i ett sådant fall ställning såsom rättens specielle
tekniske expert, och det torde i allmänhet varken ur jävssynpunkt eller
eljest möta något hinder mot att denne med tillämpning av undantagsbestämmelsen
i RB 5:5 tillåtes deltaga i rättens enskilda överläggning för
att tillhandagå med teknisk sakkunskap. Därest överlantmätaren genom
tidigare avgivet särskilt yttrande eller annorledes bundit sig för en viss
uppfattning i en i målet omstridd fråga, kan hänsynen till att tilltron till
domstolens självständighet och objektivitet ej får rubbas innefatta hinder
mot att låta överlantmätaren närvara vid överläggningen i dess helhet.

Jag fann sålunda att ägodelningsrätten genom att låta förrättningsmannen
deltaga i rättens enskilda överläggning förfarit felaktigt.

10. Fråga om skäl förelegat att meddela inhibitionsbeslut i mål angående
återvinning efter lagsökningsutslag (växelmål)

I en hit inkommen skrift anhöll en advokat, som anlitats såsom ombud
för visst aktiebolag, om JO:s utredning huruvida en häradsrätt förfarit
riktigt genom att i vissa mål angående återvinning av lagsökningsutslag
förordna om inhibition av verkställighet av utslagen.

Omständigheterna i målen voro i huvudsak följande.

Bolaget hade i två ansökningar om lagsökning yrkat att fabrikören H.
måtte förpliktas att på grund av två växlar till bolaget utgiva sammanlagt
20 900 kronor jämte ränta och växelprovision. Växlarna, vilka enligt vad

230

som angivits å dessa gällde omsättning, lödo å tillhopa 23 000 kronor jämte
ränta och voro förfallna till betalning den 30 november 1962. De hade härefter
protesterats för utebliven betalning. Växlarna voro utställda av bolaget
och accepterade av H., vilken jämväl stod som växelbetalare. H. bestred
ansökningarna och åberopade därvid såsom grund för bestridandet att växlarna
blivit betalda av en tredje man, G., vilken såsom betalning till bolaget
lämnat ett kontantbelopp och två traktorer. Sedan i anledning härav tillfälle
beretts bolaget att inkomma med påminnelser bestred bolaget att å
växlarna betalats mer än 2 100 kronor, vilket belopp gottskrivits H. före
ansökningarna om lagsökning. Häradsrätten fann icke H:s bestridande utgöra
skäl att hänskjuta målen till rättegång och förpliktade i utslag den
25 februari 1963 H. att till bolaget utgiva yrkade belopp. — I ansökningar
om återvinning av lagsökningsutslagen, vilka ansökningar inkommo till
häradsrätten den 16 mars 1963, yrkade H. dels ogillande av den mot honom
förda talan, dels inhibition av verkställigheten av utslagen. Som grund för
denna talan åberopades, att bolaget erhållit full likvid för sina ifrågavarande
fordringar. Vidare anfördes i de likalydande ansökningarna.

G. hade förvärvat ett flertal traktorer och maskiner från England. Av
dessa köptes huvudparten av bolaget. De resterande fem traktorerna i leveransen
från England skulle H. erhålla för sitt engagement i affären. De
pengar som inflöto vid försäljningen av traktorerna ifråga skulle användas
för lösande av de av H. accepterade växlarna.

Leveransen från England blev skriven på ett enda konossement med bolaget
sasom mottagare ehuru kontraktet med detta icke omfattade samtliga
levererade maskiner och traktorer. När G. sedermera för H:s räkning
skulle försälja de traktorer, som icke ingingo i leveransen till bolaget, vägrade
bolaget att utlämna denna H:s egendom. I denna situation betalade
G. dels ett kontantbelopp dels resterande genom att bolaget erhöll två
traktorer. Därigenom har bolaget erhållit full likvid för växeln.

Häradsrätten meddelade härefter den 21 mars 1963 beslut, varigenom
förordnades att vidare åtgärd för verkställighet av lagsökningsutslagen
icke finge äga rum förrän rätten annorledes förordnade.

Bolaget, som i målet beretts tillfälle inkomma med yttrande över inhibitionsyrkandena,
bestred därefter i avgiven skrift bifall till yrkandena under
förmälan att det icke kunde ifrågakomma att meddela inhibition på
det blotta påståendet från gäldenärens sida att tredje man betalat dennes
skuld.

Genom beslut påföljande dag förordnade häradsrätten, att det den 21
mars 1963 meddelade beslutet om inhibition skulle bestå.

Återvinningsmålen företogos härefter till gemensam handläggning vid
sammanträde för muntlig förberedelse.

På parternas hemställan företogs målet vid detta sammanträde till huvudförhandling.
I särskilt avsagt beslut förordnade häradsrätten, att tidigare
i målet meddelade inhibitionsbeslut icke längre skulle gälla. Målet av -

231

gjordes härefter genom dom, innebärande att lagsökningsutslagen fastställdes.
Domen vann laga kraft i huvudsaken.

I en vid remiss till häradsrätten fogad promemoria hänvisades till ett
uttalande hos Hassler (Utsökningsrätt, 2 uppl. sid. 112) enligt vilket det
för att inhibitionsbeslut som avses i 51 § UL skulle meddelas vore en förutsättning
att återvinningssökanden visat skäl för bifall till sin återvinningstalan
och att en verkställighet av utslaget skulle äventyra hans rätt.

Häradshövdingen anförde i sitt yttrande bl. a. följande: Domaren torde
ha en diskretionär prövningsrätt vid prövningen av inhibitionsfrågor i mål
om återvinning av lagsökningsutslag. Att en sådan diskretionär prövningsrätt
förelåg vid tillämpningen av 208 § UL — på vilket lagrum Hasslers
i promemorian åsyftade uttalande torde bygga — framgick av uttalanden
hos Trygger (Kommentar till utsökningslagen, 1904, sid. 498). Vid provningen
av inhibitionsfrågor i mål om återvinning av lagsökningsutslag torde
hänsyn böra tagas icke blott till styrkan av de skäl som förebragts för
återvinningstalan utan även till i vad mån verkställighet av lagsökningsutslaget
skulle äventyra återvinningssökandens rätt. — Enligt häradshövdingens
förmenande var beslutet den 21 mars 1963 (som meddelats av
en tingsnotarie) fullt korrekt. Den i återvinningsansökan framställda legitima
invändningen i fråga om det till grund för växelns utställande liggande
rättsförhållandet hade — ehuru dunkelt avfattad och icke dokumenterad
— dock givit intryck av att ha visst fog för sig. Meddelande hade
influtit om att exekutionsförfarande på grund av lagsökningsutslagen inletts.
För att förebygga en eventuellt orättvist drabbande katastrof för H.
och i förhoppning att bolaget, som förelagts att inom mycket kort tid yttra
sig över inhibitionsyrkandet, skulle genom sitt yttrande klarlägga sakläget
hade notarien — efter samråd med tingsdomaren och tingssekreteraren i
domsagan — bedömt det lämpligast att meddela inhibitionsbeslut. Han
hade därvid haft för avsikt att omedelbart ompröva beslutet när bolagets
yttrande inkom. Att bolaget underlåtit att i yttrandet ingå i sakligt bemötande
av återvinningssökandens uppgifter, visade att inhibitionsbeslutet
haft fog för sig.

Även den nämnde notarien avgav yttrande.

Klaganden anförde härstädes bl. a. följande. II. hade i inhibitionsansökningarna
icke anfört annat av betydelse än som redan anförts i lagsökningsmålen,
nämligen att tredje man betalat skulden. Detta påstående hade
bolaget redan bestritt i lagsökningsmålen. Bolaget kunde icke inse vilket
sakligt bemötande av inhibitionsyrkandet det kunnat göra, då det redan
bestritt att tredje man betalat skulden. Bolaget delade därför icke häradshövdingens
uppfattning att bolagets underlåtenhet att ingå i sakligt bemötande
visade att inhibitionsbeslutet hade fog för sig. I handlingarna vore
icke omnämnt vilken utmätningsbar egendom som H. innehaft eller vilket
men en utmätning skulle medfört för denne. Antagligen hade dock härads -

232

rätten räknat med att vissa entreprenadmaskiner skulle komma att tagas i
mät i anledning av bolagets gjorda ansökan om utmätning. Troligen hade
emellertid icke en utmätning i och för sig av dessa medfört något avbräck
för H., då denne antagligen utan hinder av utmätningen fått bruka maskinerna
fram till den exekutiva auktionen. Därest försäljning kommit till
stånd, hade bolaget icke fått lyfta utdömt belopp utan att ställa säkerhet,
och därest H. vunnit sin återvinningstalan, hade bolaget jämlikt 50 § UL
blivit skyldigt att utgiva skadeersättning. Bolaget vore solvent för betydande
belopp.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Enligt 51 § jämförd med 49 § UL må lagsökningsutslag verkställas utan
hinder av att återvinning sökts, såvitt ej rätten i återvinningsmålet annorledes
förordnar. Under vilka förutsättningar rätten må förordna att verkställighet
ej skall ske eller att fortgången av påbörjad verkställighet skall
inställas anges ej i lagrummen. Det synes mig dock ligga i sakens natur
att förordnande varom nu är fråga kan meddelas endast för det fall att
i återvinningsmålet förebragts skäl för att utslaget ej bör verkställas. Saknas
anledning antaga att återvinningstalan kommer att bifallas får sålunda
borgenären icke betagas den i nyssnämnda lagrum stadgade rätten att få
utslaget verkställt utan avbidan på avgörande i återvinningsmålet. Verkställighet
av lagsökningsutslag torde icke heller böra hindras eller uppehållas
utan så är att påbörjandet eller fortgången av verkställighet kan antagas
medföra skada för gäldenären, om dennes återvinningstalan sedermera
vinner bifall,
heten av återvinningstalan och beträffande risken för skada för att rätten
skall äga förordna om inställande av verkställigheten kan givetvis icke generellt
angivas. Detta är nämligen en avvägningsfråga, för vars bedömning
i varje särskilt fall lagen ger domstolen ett ganska brett utrymme att handla
efter omständigheterna. Härvid skall hänsyn tagas å ena sidan till borgenärens
intresse av en snabb verkställighet, däri inbegripet den skada som
borgenären kan lida genom att icke få säkerhet för fordringen, och å andra
sidan till vikten av att onödig rättsförlust för gäldenären undvikes.

Vad angår häradsrättens nu ifrågavarande inhibitionsbeslut har H:s bestridande
av bolagets talan grundats på ett påstående att tredje man lämnat
full betalning för växelskulden i form av dels kontanter dels vissa maskiner
eller traktorer. Bolaget har redan i lagsökningsmålet bestritt att sådan
betalning lämnats. ILs påstående, vilket inneburit att betalning skulle
skett utan att anteckning härom gjorts på växlarna och utan att dessa
utlämnats (jfr 62 § växellagen) har måst framstå såsom i och för sig tämligen
osannolikt, och H. har icke på något sätt antytt på vad sätt
han fötrmenat sig kunna mot bolagets bestridande styrka sitt påstående.
ILs möjligheter att vinna bifall till sin talan hade därför på grundval av
det föreliggande materialet bort bedömas såsom ytterst små. — Inhibi -

233

tionsbesluten ha, såvitt framgår av utredningen, meddelats redan innan
utmätning eller annan verkställighet för fordringarna skett. Bolaget hade
således ännu icke ens fått den säkerhet för fordringarna som en utmätning
medför. Någon utredning om vilket men H. kunde komma att lida av en
utmätning hade ej, såvitt framkommit, förebragts. Salunda var ej ens känt
vilket objekt för utmätning som kunde komma i fråga.

På grund av det anförda ansåg jag, att tillräckliga skäl icke förelegat
för att meddela förordnande om inställande av verkställigheten av lagsökningsut
slagen.

11. Dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål ävensom
dröjsmål med andra åtgärder för brottmåls beredande för slutlig

prövning

I 1964 års ämbetsberättelse (s. 193 o. f.; jfr även 1965 års ämbetsberättelse
s. 15 o. f.) omnämnde jag att på flera håll förekommit dröjsmål
med utfärdande av stämning i brottmål. På anförda skäl uttalade jag att
stämning alltid borde utfärdas snarast efter det att stämningsansökan inkommit
och att längre dröjsmål än ett fåtal dagar ej borde ifrågakomma.

Med anledning av i saken erhållna förfrågningar ma framhallas, att jag
inte anser det böra ifrågakomma att mera exakt angiva det dagantal som
stämnings utfärdande bör få anstå. Det må dock nämnas att vid inspektioner
icke ansetts motiverat att göra påpekanden eller framställa frågor
rörande mål vari stämnings utfärdande icke dröjt mer än omkring två
veckor och det varit antagligt att något praktiskt skäl föranlett ett sådant
kortare dröjsmål i det särskilda fallet. Det sistnämnda har förmodats vara
förhållandet när stämning med kallelse till huvudförhandling verkligen utfärdats
inom dylik period och alltså en närliggande planering av en tingsdag
avvaktats. Likaså har vid inspektionerna lämnats asido fall där rätten
under en sådan begränsad period uppenbarligen velat avvakta om målsäganden
— med anledning av s. k. målsägandeunderrättelse från åklagare
— skulle inkomma med skadeståndskrav inom angiven frist.

Även med dylika marginaler vid granskningen och också med bortseende
från förekommande enstaka dröjsmål av måttlig storlek har inspektioner
av ett flertal domstolar givit mig anledning till anmärkningar i förevarande
hänseende. Delvis ha dröjsmålen varit avsevärda och förekommande
i många mål. I några fall hade preskription inträtt medan vederbörande
mål låg utan åtgärd från domstolens sida.

Efter påpekanden i inspektionsprotokollen ha vederbörande domare efter
övervägande av de skäl som anförts för ett snabbt utfärdande av stämning
förklarat sig ämna ändra praxis. En domare ifrågasatte dock om icke lagändring
borde ske antingen så att åklagare ålades att i samband med åtals

K* _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 1''JGG års riksdag

234

väckande underrätta den misstänkte därom eller så att stadgande infördes
om skyldighet för domstol att utfärda stämning så snart talan väckts. Enär
enligt min mening redan gällande rätt innebär att stämning skall utfärdas
utan opåkallat dröjsmål och då eljest några bärande skäl för den ifrågasatta
lagändringen ej anfördes, föranledde nyssberörda förslag icke någon åtgärd
från min sida.

Även när det gäller andra förberedande åtgärder i brottmål är det av
vikt att skyndsamhet eftersträvas. Min förutvarande ställföreträdare Nordqvist
hade anledning att framhålla detta i ett par inspektionsärenden, föranledda
av att i mål vid två rådhusrätter förekommit avsevärda dröjsmål
med avgivande av berättelser över personundersökning och sådana intyg
som numera benämnas § 7-intyg. Nordqvist anförde härom följande allmänna
synpunkter.

Det är av stor vikt, att brottmål handläggas med all den skyndsamhet
som kan ske. För möjligheterna att åvägabringa tillfredsställande utredning
om den åtalade gärningen är det sålunda av betydelse, att handläggningen
inför domstol icke fördröjes utan kan äga rum, medan ännu parter
och vittnen ha händelseförloppet i färskt minne. Vidare är det angeläget
för den tilltalade, att han icke under längre tid får vara i ovisshet om påföljden
för de gärningar som läggas honom till last, då en dylik ovisshet
som regel innebär svåra påfrestningar. Det är också av vikt för den brottsliges
tillrättaförande och för den allmänna laglydnaden, att påföljd så snart
som möjligt följer å brott. Detta gäller givetvis i särskild grad i mål. där
frihetsstraff kan ifrågakomma.

Av det anförda framgår, att om i brottmål förberedande åtgärd skall
vidtagas detta bör ske så skyndsamt som möjligt. Såsom följd av rättens
allmänna skyldighet att tillse, att anhängiga brottmål avgöras snarast möjligt,
har emellertid även rätten ansvar för att personundersökningen — liksom
annan av rätten beslutad undersökning under förberedelseskedet —
icke onödigtvis fördröjes. Därest en dylik undersökning icke slutföres inom
tid, som skäligen kan krävas, måste därför rätten taga kontakt med den
som har att utföra undersökningen för att söka utröna orsaken till dröjsmålet
och vidtaga åtgärder, som kunna påkallas härav. I många fall torde
genom ingripande från rättens sida möjlighet finnas att påskynda slutförandet
av en dylik undersökning.

Rörande omständigheterna i avseende å de fördröjda personundersökningarna
må i korthet nämnas följande.

Av de uppmärksammade personundersökningama hade tolv pågått mer
än ett halvår och två av dessa över ett år. I flera fall hade dröjsmålen sammanhängt
med att den förordnade personundersökaren drabbats av sjukdom.
Därom anförde Nordqvist i sitt beslut bl. a. att, då det fanns anled -

235

ning antaga att sjukdom skulle förorsaka längre dröjsmål med undersökningens
slutförande, personundersökaren själv borde frånträda sitt uppdrag
så att annan person kunde förordnas i hans ställe; anmälan om sjukdomsfall,
som kunde föranleda ej obetydliga dröjsmål, borde under alla förhållanden
göras till rätten.

Nordqvist underströk emellertid vidare att rätten icke uteslutande borde
förlita sig på att den, som erhållit uppdrag såsom personundersökare, utförde
detta snarast möjligt. När en personundersökning — eller såsom i det
aktuella fallet — flera dylika icke redovisades inom normal tid, hade rätten
att informera sig om anledningen till dröjsmålen och vidtaga därav betingade
åtgärder. Rättens ordförande hade dock i förevarande fall dröjt alltför
länge härmed. När han småningom fick kännedom om personundersökarens
sjukdom — som var av nervös natur — hade ordföranden dragit sig
för att fråntaga personundersökaren hans uppdrag, enär detta befarades
kunna förvärra dennes sjukdom. Nordqvist uttalade att all möjlig hänsyn
visserligen borde tagas till den som drabbats av sjukdom men att dylikt
hänsynstagande icke kunde uppväga det allmänna intresset att brottmål
beredes till huvudförhandling utan dröjsmål.

Även i ärendet rörande § 7-intygen hade Nordqvist anledning att understryka
det angelägna i att rätten höll nära kontakt med undersökningsläkaren
för att hålla sig underrättad om sådana omständigheter som kunde
föranleda fördröjning av undersökningen och eventuellt kunde motivera
att annan läkare förordnades. Självfallet åligger det också vederbörande
läkare att självmant verka för att undersökning icke fördröjes och för att
vid behov erforderliga åtgärder vidtagas. I sistnämnt sammanhang må
nämnas att i ett av de uppmärksammade fallen den tilltalade icke mindre
än åtta gånger underlåtit att efterkomma kallelser till undersökning. Detta
hade dock icke medfört att handräckning påkallats för hans inställande.
Rätten hade först efter ett halvår underrättats om svårigheterna att få
undersökningen till stånd.

Avslutningsvis må nämnas att de nu i korthet berörda ärendena föranledde
anmärkningar i flera hänseenden.

12. Om vissa domstolars förfarande att befria tilltalade i bagatellbrottmål
från inställelseskyldighet under villkor att skriftligt erkännande
ingives till rätten

I 1904 års ämbetsberättelse (s. 206—207) behandlade jag ett vid inspektioner
uppmärksammat förfarande, innebärande att de tilltalade icke kallats
vid vite i sådana mål, som avsågs i 40 kap. 15 § andra stycket RB
(i dess då gällande lydelse). Bakgrunden till detta förfarande hade varit

236

att den tilltalade erkänt gärningen eller i varje fall förväntades inkomma
med skriftligt erkännande, varför man å domstolskanslierna förutsatt att
målet skulle med stöd av nyssnämnda lagrum kunna avgöras utan hinder
av den tilltalades utevaro.

Jag framhöll härom att vitesföreläggande i kallelse å tilltalad enligt 45
kap. 15 § andra stycket RB var obligatoriskt och att någon laga grund
att på förhand befria en tilltalad från att iakttaga inställelse ej förelåg. Jag
nämnde vidare, att det icke kunde anses felaktigt om i kallelse intogs —
förutom vitesföreläggande — en erinran om innehållet i 46 kap. 15 § andra
stycket RB jämte upplysning, att denna bestämmelse kunde bli tillämplig
därest skriftligt erkännande förelåg.

Vid senare inspektioner har befunnits att på flera håll i mål av berört
slag kallelser å tilltalade väl försetts med vitesföreläggande men därtill ett
tillägg av innebörd att den tilltalade icke behövde inställa sig därest han
före förhandlingen insände skriftligt erkännande.

Icke heller ett dylikt förfarande är emellertid helt invändningsfritt. Det
nämnda tillägget innebär ju faktiskt en befrielse från inställelseskyldigheten,
ehuru det, såsom jag tidigare framhållit, ej föreligger laga grund att
på förhand befria en tilltalad från inställelseskyldighet. Den som å rättens
vägnar utfärdar kallelsen kan ju — möjligen frånsett mål vilka han själv
skall pröva som ensamdomare — ej göra något för rätten bindande uttalande
om att målet, därest skriftligt erkännande föreligger, verkligen kommer
att avgöras utan hinder av tilltalads utevaro. Det är först när rätten
vid huvudförhandlingssammanträdet funnit att avgörande kan ske i tilltalads
frånvaro (46 kap. 2 § 2. och 15 § andra stycket RB) som frågan om
vitets utdömande på grund av partens utevaro förfaller (9 kap. 8 § tredje
stycket RB).

Strängt taget borde ett tillägg av nämnt slag innehålla att, om skriftligt
erkännande insändes, rätten vid huvudförhandlingen kommer att pröva
huruvida målet enligt 46 kap. 15 § andra stycket RB kan avgöras i den
tilltalades frånvaro och att, om så befinnes vara fallet, vitespåföljd ej kommer
att utdömas för utevaron. Uppenbarligen är det dock ej tillfredsställande
att den kallade därmed icke skulle få ett bestämt besked om han
efter skriftligt erkännande kunde säkert påräkna att slippa vitespåföljd
vid utevaro. Med hänsyn härtill och då man torde kunna bortse från risken
att den, som skall vara ordförande vid målets handläggning, felbedömer
huruvida 46 kap. 15 § andra stycket RB kan påräknas vinna tillämpning,
har jag förklarat mig benägen att anse att det förut nämnda tillägget, som
i praxis tecknats på kallelser i vissa fall, är — om också icke formellt oantastligt
— av praktiska skäl försvarligt, under förutsättning att det är den
kommande ordföranden som ger anvisning om när berörda underrättelse
skall ges.

237

Nämnas må vidare att jag översänt ett av mina beslut rörande här ifragakomna
inspektionsärenden till chefen för justitiedepartementet för att
fästa dennes uppmärksamhet vid spörsmålet om ej praktiska skäl tala för
en viss uppmjukning av gällande regler angaende domstols skyldighet att
vid vite förelägga tilltalad att inställa sig i fall av nu aktuell art.

Det må påpekas att här berört spörsmål ej rubbats av de från och med
den 1 januari 1965 ändrade föreskrifterna i 21 kap. 2 § och 46 kap. 15 §
andra stycket It B.

Det bör tilläggas att ett förfarande av nu angivet slag i bagatellmål bör
tillämpas endast efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet.
Ett erkännande kan ju icke alltid ersätta utredning genom förhör med den
tilltalade (jfr 35 kap. 3 § andra stycket RB). Om det exempelvis kan antagas
att ett erkännande tillkommit för att undgå personlig inställelse eller
av annan liknande orsak bör det självfallet icke godtagas.

Tjänstförrättande JO Sandström hade i ett inspektionsärende anledning
att framhålla sistnämnda synpunkt och även följande.

Förfarandet med utsändande av s. k. erkännandeblanketter (eller kallelser
med »tillägg» av förut berört slag) bör ej användas om detta kan befaras
framkalla ett erkännande, som föranledes enbart av önskemal att slippa
inställelse (jfr SOU 1963:27 s. 125 andra stycket). Farhågor för dylika
oriktiga erkännanden föreligga huvudsakligen när den tilltalade bestritt
ansvar under förundersökning. Om sadan tilltalad far en blankett av ifragakommen
art kan den lätt uppfattas som en viss påverkan eller ett lockbete
från domstolens sida: befrielse från inställelse kan köpas till priset av erkännande.
Enligt min mening är det stötande om en tilltalad, som hävdat
att han är oskyldig, av den domstol som opartiskt skall pröva hans sak
får en handling som — åtminstone för honom själv — kan framsta som en
invit till honom att ändra ståndpunkt för att vinna vissa praktiska fördelar.
Än olyckligare är det ur rättsordningens synpunkt om den tilltalade
i sådant fall — mot egen övertygelse i skuldfrågan — accepterar inviten.
.Tåg anser alltså att utsändande av erkännandeblanketter ej bör ske när
den tilltalade under förundersökningen bestritt brott. I detta sammanhang
må erinras om att åklagare i motsvarande fall torde avsta från utfärdande
av strafföreläggande (jfr t. ex. Elwing, Tillräckliga skäl s. 342 o. f.). Fn anledning
att vara restriktiv med användandet av förfarandet med erkännandeblanketter
torde f. ö. vara den kritik som trafikmålskommittén från
rättssäkerhetssynpunkter framfört mot dylikt förfarande (SOU 1963:27
s. 102 och 123—124).

238

13. Söndagsregelns tillämplighet i mål angående häktad

I ett mål som uppmärksammats vid inspektion av en rådhusrätt hade
häktningsframställning inkommit till rätten den 12 juni 1963 och häktningsförhandling
hållits den 17 i samma månad (en måndag) eller sålunda
å femte dagen efter det framställningen inkommit. Enligt 24 kap. 13 § RB
skall dylik förhandling hållas så snart ske kan och, om synnerligt hinder
ej möter, sist å fjärde dagen.

Vid remissbehandlingen framkom att rätten vid tiden för målets handläggning
ansett att den s. k. söndagsregeln i 2 § lagen om beräkning av
lagstadgad tid kunde tillämpas i häktningsfall. Emellertid uttryckte rätten
i sitt hit avgivna yttrande den uppfattningen att söndagsregeln icke borde
tillämpas i dylika fall. Den sistnämnda uppfattningen hade föranletts av
vad som anförts i JO:s ämbetsberättelse 1953 s. 343.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I det åberopade avsnittet av 1953 års ämbetsberättelse återgavs en av
min företrädare gjord framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande
av 24 kap. 12 § RB om tiden för avlåtande av häktningsframställning.
I berörda framställning framhölls att efter ordalagen söndagsregeln
täckte även maximifristen för häktningsframställnings avlåtande. Mot en
sådan lagtillämpning åberopades dock i framställningen flera argument,
och övervägande skäl ansågos tala för att söndagsregeln icke borde anses
tillämplig i berörda sammanhang. Hemställan gjordes därför att 24 kap.
12 § RB skulle förtydligas sa att det bleve klart att söndagsregeln icke
skulle tillämpas i dylika fall.

Berörda framställning avsåg sålunda blott den i 24 kap. 12 § RB stadgade
absoluta maximifristen för åklagares avlåtande av häktningsframställning.
Det förefaller dock ganska naturligt om de i det sammanhanget anförda
skälen mot söndagsregelns tillämpning av rådhusrätten nu ansetts
tala också mot söndagsregelns tillämpning när det gäller den i 13 § angivna
fristen för häktningsförhandlings hållande, låt vara att sistnämnda frist
ej har karaktären av absolut maximifrist; synnerligt hinder kan ju föranleda
förlängning av fristen.

Emellertid är att beakta att 1953 års framställning ej är att uppfatta
som sista ordet i den berörda tolkningsfrågan. Framställningen har nämligen
befunnits icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd (jfr JO:s
ämbetsberättelse 1956 s. 369 punkt 17). Vidare har i Kungl. Maj:ts av riksdagen
antagna prop. 1961: 46 (s. 23 nederst) uttalats uppfattningen att 2 §
lagen om beräkning av lagstadgad tid påverkar den yttersta maximifristen
för häktningsframställnings avlåtande, vilket med andra ord innebär att
söndagsregeln anses tillämplig beträffande den i 24 kap. 12 § RB angivna
fristen.

Med hänsyn till det anförda får söndagsregeln jämväl beaktas när det

239

gäller 13 § i samma kapitel. I ett fall som det förevarande mnebar detta
dock ej att domstolen automatiskt skall räkna med att till följd av mellankommande
tjänstefri lördag och söndag häktningsförhandling utan vidare
bör anstå till femte dagen (kanske t.o.m. sjätte dagen) efter haktmngsframställningens
ingivande. Att märka är ju att förstahandsregeln ar att
häktningsförhandling skall hållas så snart ske kan,

14. Felaktigt förordnande att en icke häktad person skulle överföras
till sinnessjukhus för undergående av sinnesundersökning

I samband med inspektion av en domsaga uppmärksammades följande:
Med ogillande av ett av åklagaren framställt yrkande om häktning av anhållna
Gerda L. förordnade häradsrätten i beslut den 27 september 1963
att hon omedelbart skulle försättas på fri fot. Sedan åtal väckts mot henne,
beslöt häradsrätten att hon skulle undergå sinnesundersökning. I senare
skrivelse hemställde åklagaren ånyo att hon skulle häktas och uppgav
hon vore misstänkt för nya brott. I det beslut som häradsrätten meddelade
efter hållen häktningsförhandling antecknades bl. a. att viss overlakare
skulle ombesörja sinnesundersökningen, som skulle börja den 11 november,
samt att överläkaren uppgivit att det — därest Gerda icke bleve haktad
— kunde ordnas så att hon omedelbart, om hon icke hade nagon erinran
däremot, överfördes till sjukhuset för undergående av undersökningen. 1
beslutet var vidare antecknat att Gerda förklarat att hon icke hade erinran
mot sistnämnda arrangemang. Vidare angav häradsrätten att risk for
fortsatt brottslig verksamhet från Gerdas sida i vart fall under den tid som
erfordrades för undersökningen ej förelåg samt att under denna tid ej heller
förelåg risk för undanröjande av bevisning eller försvårande pa annat
sätt av utredningen i saken. Härefter anförde häradsrätten i beslutet. Häradsrätten
finner därför för närvarande ej skäl föreligga att forordna om
häktning av Gerda, och skall hon förty genast försättas på fri fot men enligt
eget medgivande omedelbart överföras till berörda sjukhus for undergående
av den av häradsrätten beslutade sinnesundersökningen. — Omedelbart
efter häktningsförhandlingen överfördes Gerda till sjukhuset, där hon
till en början vistades jämlikt 101 § sinnessjukstadgan. Sedermera — före
huvudförhandlingen i målet — intogs hon med stöd av vårdattest för vård
å sjukhuset. Enligt avgivet läkarutlåtande hade Gerda begått de åtalade
gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet, som var så djupgående
att den måste jämställas med sinnessjukdom, samt var i behov av
fortsatt vård å sinnessjukhus. Häradsrätten förklarade henne i domen saker
till de gärningar som slutligen lagts henne till last och förklarade henne
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen straffri.

240

ärendets avgörande anförde tjänstförrättande JO Sandström följande.

Sedan domstol förordnat om sinnesundersökning av någon, som befinner
sig på fri fot, ankommer det på undersökningsläkaren att bestämma tid
och ort för undersökningen och att kalla den misstänkte till densamma.
Denne är skyldig att för undersökning inställa sig enligt undersöknings1
åkarens bestämmande och om han undandrager sig detta skall på begäran
av läkaren polismyndighet lämna erforderlig handräckning (42 § tredje
stycket, före 1965 43 §, samt 51 § sinnessjuklagen). Däremot saknar domstolen
behörighet att besluta om vederbörandes inställelse. Domstolen äger
emellertid, om det finnes erforderligt för undersökningens verkställande,
att på framställning av undersökningsläkaren förordna att den, som skall
undersökas, skall intagas å visst sinnessjukhus (42 § tredje stycket, före
1965 43 § tiedje stycket; enligt sistnämnda lagrum skulle intagningen dock
ske å det sinnessjukhus, där läkaren var anställd).

Innebörden av det av häradsrätten meddelade beslutet att Gerda omedelbart
skulle »överföras» till sjukhuset kan icke anses fullt klar. Om därmed
avsågs att förordna om hennes intagning å sjukhuset, vill jag framhålla
att undersökningsläkaren icke, vilket i så fall erfordrats, gjort framställning
därom; sådant beslut, varemot särskild talan kunde föras, kunde för
övrigt icke verkställas förrän det vunnit laga kraft (45 §). Det är emellertid
mera sannolikt att häradsrätten i stället endast avsåg att Gerda skulle
transporteras till sjukhuset och undersökningsläkaren synes icke heller ha
fattat beslutet pa annat sätt. Sasom framgar av det ovan sagda ägde emellertid
häradsrätten icke befogenhet att meddela sådant beslut. Att Gerda
och hennes försvarare samtyckt därtill och att icke heller åklagaren haft
någon erinran däremot utgjorde givetvis icke anledning att likväl meddela
sådant förordnande. Beslutet om överförande av Gerda till sjukhuset, vilket
i förening med förordnandet att hon omedelbart skulle försättas på fri
fot utgjorde en mellanform mellan häktning och frigivande, var alltså icke
lagligen grundat.

15. Dröjsmål med expediering av dom till häkte

I 1964 års ämbetsberättelse (s. 176) refererades ett fall där en domstol
försummat att såsom skolat ske enligt 1 § kungörelsen den 21 juni 1946
angående översändande av domar i vissa brottmål m. in. (jfr numera kungörelsen
den 6 november 1964 ang. underrättelse om dom i vissa brottmål
in. in.) — expediera dom eller domsbevis i mål mot häktad samma dag som
domen meddelades. Expedieringen skedde två dagar för sent vilket medförde
lika lång försening av första tillfälle till nöjdförklaring och samma
fördröjning beträffande straffverkställighetens början. Efter framställning

241

från mig förklarade Kungl. Maj:t av nåd att två dagar av håktningstiden
fick avräknas å strafftiden.

Under år 1964 inträffade ett likartat fall, varvid domen som gällde två
häktade anlände till vederbörande häkte två dagar för sent. Sedan spörsmålet
huruvida nåd icke borde begäras väckts i remiss härifrån till vederbörande
fångvårdsanstalt, ordnades därstädes att nådeansökningar upprättades.
Nåd beviljades sedermera för båda de dömda på samma sätt som i
det tidigare ärendet.

Fördröjningen av domens expediering i det sist förekomna fallet berodde
på följande. Rättens ordförande hade konstaterat, att av domen behövdes
12 exemplar, och han hade verkställt s. k. utsinkning i enlighet härmed.
Emellertid hade på grund av vid tillfället rådande arbetsbelastning endast
sex exemplar av domen hunnit utskrivas vid den tidpunkt då domen meddelades;
detta kände ordföranden till. De då för expediering tillgängliga
exemplaren hade av det biträde, som på eget ansvar skulle ombesörja expedieringen,
använts för andra adressater än häktet. Först när en andra upplaga
av domen utskrivits, sändes expedition till häktesföreståndaren.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande JO Sandström bl. a.
följande: Beträffande de expedieringar av domen som skulle ske lär utan
vidare kunna sägas att den viktigaste var sådan expediering till häktesföreståndaren
som avsågs i 1 § i 1946 års expedieringskungörelse och som
var av betydelse för frågan om verkställighets inledande. När på grund
av arbetsbelastningen vid rättens kansli endast en del av det erforderliga
antalet exemplar av domen hunnit utskrivas till den 10 juli 1964, var det
följaktligen betydelsefullt att de färdiga exemplaren användes för sådana
adressater, för vilka det var av särskild vikt att snabbt få tillgång till
domsexemplar, och därvid borde häktesföreståndaren ha kommit i första
hand. Det hade varit lämpligt om ordföranden givit vederbörande biträde
anvisning härom (jfr JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 33 tredje stycket).

Det må anmärkas att den numera gällande behandlingslagen innehåller
en nyhet som medför att om nu av en eller annan anledning förekommer
kortare dröjsmål av här berörd art — med påföljd att häktads avgivande
av nöjdförklaring försenas — detta ej medför nackdelar för den häktade
i avseende å strafftidsberäkningen. I lagens 16 § andra stycket föreskrives
nämligen att om häktad avgiver nöjdförklaring inom tio dagar från den
dag då domen meddelades, strafftiden skall räknas från den dagen. Härav
följer dock ej att ett kortare expedieringsdröjsmål blir betydelselöst. Ett
dylikt medför ju att den dömde överföres från häkte till fångvårdsanstalt
senare än som rätteligen bör ske.

Bestämmelserna, att i mål angående häktad dom eller bevis om utgången
skall sändas till vederbörande häktesföreståndare samma dag som avgöran -

242

det meddelas, måste enligt råd jag uttalat i 1065 års ämbetsberättelse (s.
27 o. f., särskilt s. 29 och 33) anses gälla även när den tilltalade är häktad
i annat mål än det vari expedieringsspörsmålet uppkommer. Härvidlag råder
icke någon skillnad mellan 1946 års och 1964 års kungörelser i ämnet.

Det är ett icke alldeles ovanligt fall att en tilltalad, som fullföljt talan
mot dom på frihetsstraff, häktas i annat mål och då finner det önskvärt
att utnyttja häktningstiden för straffverkställighet och därför omgående
återkallar sin fullföljda talan. Såsom jag utvecklade i nyssnämnda referat
i 1965 års ämbetsberättelse (s. 40 o. f.) gäller att när frihetsstraff utdömts
av underrätt och den tilltalade efter att ha fullföljt talan återkallar denna
talan, underrättens avgörande i princip är verkställbart den dag återkallelseskriften
inkommer till hovrätten. Inkomstdagen hos hovrätten är emellertid
avgörande för strafftidsberäkningen endast under förutsättning att
underrättens dom då hos styresmannen föreligger till verkställighet. Får
styresmannen underrättens dom senare dag, kan först den dagen bli utgångspunkt
för strafftidsberäkningen.

I ett av tjänstförrättande JO Sandström avgjort ärende voro omständigheterna
i viss mån likartade med dem som 1‘örelågo i det i 1965 års ämbetsberättelse
refererade; det gällde dock en annan hovrätt och denna
kände ej till det sistnämnda fallet som då ännu icke refererats i tryck. I det
nya fallet hade A såsom frifoting dömts till frihetsstraff av en underrätt
men överklagat domen. Innan hovrätten prövat detta mål häktades A för
andra brott och intogs som häktad i fångvårdsanstalt den 3 augusti 1964.
Samma dag avlät han en skrift, vari han återkallade sin vadetalan i det
förstnämnda målet. Hovrättens avskrivningsbeslut meddelades — utan
onödigt dröjsmål — den 5 augusti 1964 men expedierades först den 10 i
samma månad och sålunda fem dagar för sent, vilket också härstädes vitsordades
av hovrätten.

Emellertid konstaterade Sandström vid sin prövning av ärendet att hovrättens
dröjsmål ej haft någon betydelse för strafftidsberäkningen. Om avskrivningsbeslutet
expedierats i rätt tid (den 5/8), skulle nämligen styresmannen
för den fångvårdsanstalt, där A såsom häktad var intagen, vid
beslutets mottagande (den 6/8) ej ha haft tillgång till det underrättsavgörande
som skulle verkställas. Han hade, när A intogs i häkte, i vederbörlig
ordning gjort aktrekvisition hos kriminalvårdsstyrelsen men akten, innehållande
underrättsavgörandet, hann anlända därifrån först den 7 augusti. Och
i enlighet med de grunder för strafftidsberäkningen, som förut nämnts och
som kriminalvårdsstyrelsen också tillämpade i det aktuella fallet, kunde
strafftidsberäkningen icke utgå från tidigare dag än den dag då domen
förelåg hos styresmannen för verkställighet. Om avskrivningsbeslutet anlänt
tidigare, skulle detta alltså ej ha ändrat strafftidsberäkningen. Det
förhållandet att avskrivningsbeslutet faktiskt kom senare (den 10/8) medförde
ej heller någon skillnad i strafftidens beräkning; den utgick lika fullt

243

från den 7 augusti då de båda för strafftidsberåkningens början erforderliga
rekvisiten — att återkallelse skett och att domen fanns hos styresmannen
— voro uppfyllda.

Expedieringsdröjsmålet måste däremot antagas ha lett till viss fördröjning
med överförandet av A från häktesavdelning till avdelning för straffverkställighet.
Dylikt överförande kunde ju ske först när styresmannen fått
besked om att återkallelse förelåg.

Sandström framhöll i sitt beslut avslutningsvis följande: Det kunde vara
av praktiskt värde om överrättema — ehuru någon skyldighet därtill ej
föreligger — vid avskrivningsbeslut eller besked därom, som i fall av ifrågakommen
art expedieras till häktesföreståndare, fogade en avskrift eller
fotostatkopia av överklagade domen. Därigenom kunna överrätterna åstadkomma
att den dom, som skall verkställas, når häktet snabbast möjligt,
och man kan då vid häktet befordra domen till verkställighet utan att avvakta
att från kriminalvårdsstyrelsen infordrade handlingar anlända. Med
ett dylikt förfarande skulle i ett fall som det förevarande ha uppnåtts att
både strafftidsberäkningen och den faktiska verkställigheten skulle ha löpt
från den 6 augusti 1964.

I anslutning till det anförda må erinras om att kriminalvårdsstyrelsen
i det i 1965 års ämbetsberättelse refererade fallet framförde önskemål om
att — när det gäller mål vari häktad ådömts frihetsstraff i underrätten —
överrätterna i sina avskrivningsbeslut skulle angiva dagen då återkallelseskrift.
inkom (s. 38 och 40).

16. Några förmynderskapsfrågor

Rätten har enligt ER att ex officio upptaga fråga om förordnande av
förmyndare när det utrönes att omyndig saknar sådan (FB 11: 3, 12: 5 och
20:28 första stycket tredje punkten). Ett vanligt fall då omyndig saknar
förmyndare föreligger när det gäller utomäktenskapligt barn, vars moder
är omyndig och alltså ej kan vara förmyndare för sitt barn (FB 11:4). Däremot
är hon enligt FB 6: 12 vårdnadshavare med därav följande befogenheter
att företräda barnet i vissa sammanhang (t. ex. FB 7: 7, 20: 4 och 11).

Nu är det ett notoriskt förhållande att barn med omyndig vårdnadshavare
ej sällan sakna förmyndare. Några olägenheter härav lär icke ha försports.
Så länge barnet icke har någon egendom torde ju i regel några
egentliga förmyndarfunktioner inte behöva utövas; den omyndiga vårdnadshavaren,
vid behov biträdd av barnavårdsman, kan ofta inom ramen
för sina befogenheter ombesörja de angelägenheter som beröra barnet.

Det må nämnas, att socialstyrelsen på förfrågan från en tjänsteman
inom socialvården uttalat, att det syntes meningslöst att förordna förmyn -

244

dare i samtliga fall av nu ifrågavarande slag och att det i FB 8: 6 stadgade
åliggandet för barnavardsman att »när skäl äro därtill» göra anmälan om
behov av förmyndare i allmänhet torde tolkas så att dylik anmälan skulle
ske därest — annorledes än genom sådana löpande bidrag som vårdnadshavaren
ägde uppbära — egendom tillföll barnet, t. ex. genom arv och
gåva. Styrelsen förklarade i sin skrivelse att den avsåg att hos den tillsatta
utredningen angående översyn av förmynderskapslagstiftningen fästa
uppmärksamhet vid frågan.

Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om en i FB angiven
förmyndarfunktion som icke avser förvaltning av omyndigs egendom, nämligen
att avgiva yttranden i vissa mål (FB 20: 4 § andra stycket, 6 § andra
stycket och 11 § första stycket). Stadgandenas avfattning — t. ex. i 20:4
vari sägs att »är särskild förmyndare förordnad---» denne skall er hålla

tillfälle att yttra sig — kunde väl tänkas ge intrycket att yttrande
av berörd art ej behövde förekomma annat än då förordnande av förmyndare
meddelats. Emellertid synes stadgandena böra ses mot bakgrunden av
FB:s principiella inställning att envar omyndig skall ha förmyndare; saknas
legal förmyndare, torde vara förutsatt att en särskild förmyndare förordnas,
nagot som rätten har att tillse när saken blir känd (jfr Walin, FB
s. 237).

Nu berörda spörsmål upptogs till diskussion med fem domstolar, hos
vilka vid inspektioner befunnits att i faderskapsmål, vari modern var underårig,
åtgärd ej vidtagits för att inhämta yttrande av särskilt förordnad
förmyndare, uppenbarligen på grund av att sådan förmyndare ej utsetts.
Av domstolarnas yttranden i saken framgick att de ansågo att när rätten
''ar förmynderskapsdomstol — alltså i de fall då ett förmynderskap ej
skulle inskrivas vid annan domstol — det ålåg rätten att i fall av berörd
art tillse att förmyndare förordnades, något som dock förbisetts i de aktuella
fallen.

Även jag är av den meningen att detta är gällande rätts innebörd. Om
det föreligger ett praktiskt behov av dylik ordning kommer enligt vad som
inhämtats att övervägas av den förut nämnda utredningen.

En annan fråga som kommer under övervägande inom berörda utredning
gäller de nuvarande reglerna om överförmyndararvode (jfr första lagutskottets
utlåtande 1963: 49 och riksdagens skrivelse 1963: 416). Även i det
avseendet har kommit under min prövning en fråga vad nu gällande rätt
bör anses innebära. Sålunda anfördes här klagomål över att en omyndig
äldre kvinna för 1963 påförts ett överförmyndararvode å drygt 125 kronor
trots att hennes inkomster utgjorts blott av folkpension jämte bostadsbidrag
och ett understöd å 500 kronor från en understödsfond ävensom
livränta och bankränta av helt obetydlig storlek.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

245

Överförmyndararvode skall enligt 19 kap. 12 § FB beräknas på myndlingens
behållna årsinkomst. Det torde icke föreligga något stöd för antagande
att folkpension och andra jämförbara förmåner av den art, som i
ärendet kommit i fråga, ej skulle vara hänförliga till »årsinkomst» i lagrummets
mening. Även om — såsom framkommit under den remissbehandling
av 1963 års motioner i saken som redovisas i första lagutskottets utlåtande
1963: 49 — praxis ej är fullt enhetlig i riket, kan ej hävdas att överförmyndarens
tolkning i påtalat hänseende skulle vara felaktig. Klagomålen
i vad de avse beräkningen av överförmyndararvodet föranleda därför
ej någon åtgärd från min sida.

Jag delar emellertid klagandens uppfattning att det är otillfredsställande
att folkpension och andra sociala förmåner, som tillfalla omyndiga i små
ekonomiska omständigheter, skola belastas med överförmyndararvoden pa
sätt som skett i förevarande fall.

Enär frågan dock kunde förutsättas bli föremål för övervägande av den
då väntade utredningen rörande en översyn beträffande förmynderskapslagstiftningen,
ansåg jag någon min åtgärd icke vara påkallad.

I adoptionsärende skall jämlikt 20 kap. 6 § andra stycket FB fader eller
moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, ändock höras, där det
kan ske. Vid en inspektion uppmärksammades ett fall där det syntes särskilt
angeläget att fadern hördes (modern var död). I ärendet begärde en
sjuttioårig kvinna att som adoptivbarn få antaga sin trettionioåriga brorsdotter.
Den sistnämndas fader blev på grund av förbiseende från rättens
sida icke hörd ehuru hinder däremot såvitt känt ej förelåg. Rätten lämnade
tillstånd till adoptionen.

Tjänstförrättande JO Sandström anförde i ärendet bl. a. följande.

Genom adoption avbrytas de rättsliga relationerna mellan barnet och
dess föräldrar. Efter adoptionen äger sålunda icke längre arvsrätt rum mellan
barnet och de naturliga föräldrarna och underhållsskyldigheten dem
emellan upphör med adoptionen. Det är därför av stor betydelse att föräldrarna
få tillfälle att yttra sig i adoptionsärendet. Det är också tydligt
att domstolen måste taga största hänsyn även till vad föräldrar, vars samtycke
till adoptionen icke kräves men vars rättsliga ställning ju påverkas,
kan ha för mening i saken. Om föräldrarna icke bliva hörda i ärendet erhålla
de kanske över huvud icke kännedom om adoptionen och kunna sålunda
icke inrätta sig efter den nya situationen, t. ex. genom upprättande
av testamente, i följd varav rättsförluster kunna uppstå.

Enligt 15 kap. 16 § FB kräves för rättens tillstånd till försäljning av
omyndigs fasta egendom att viktiga skäl iiro därtill. I första hand måste
det anses vara sökandens sak att redovisa de förhållanden som anses utgöra
viktiga skäl för försäljningen. Om ansökningen och därtill fogade

246

handlingar äro för knapphändiga, är domstolen berättigad att anmoda sökanden
att närmare redogöra för skälen till försäljningen.

Ytterligare underlag för domstolens bedömning erhålles genom att överförmyndaren
skall yttra sig (samma lagrum). Det är att märka att det är
avsett att överförmyndaren innan han till rätten avgiver dylikt yttrande
skall föranstalta om utredning av de omständigheter, som kunna vara av
betydelse, och det har vidare förutsatts att rätten får tillgång till de upplysningar
som därvid framkommit (jämför Walin, FB s. 344). Överförmyndarnas
yttranden böra alltså ej såsom ibland förekommer inskränkas till
ett uttalande att vederbörande ansökan tillstyrkes eller avstyrkes, utan
därjämte bör angivas vilket underlag överförmyndaren haft för sitt ställningstagande.
Därest ansökningen innehåller tillräcklig redogörelse för föreliggande
omständigheter, bör överförmyndaren i allt fall angiva i vad
män han kontrollerat riktigheten av de lämnade uppgifterna. Överförmyndaren
bör vidare beakta att sådana skäl, som till äventyrs kunna tala emot
en försäljning, enligt sakens natur knappast kunna förväntas vara upptagna
i sökandens framställning, varför överförmyndaren bör söka utröna
om dylika skäl äro för handen.

Ett fall där nu berörda grundsatser icke iakttagits må nämnas. Fråga
var om försäljning till visst pris av en omyndigförklarad mans fastighet
till hans son. På en tämligen summarisk ansökan tecknade överförmyndaren
yttrandet att han inte hade något att »erinra» mot vad som anförts
i ansökningen. När från rätten telefonledes begärdes mera ingående upplysningar,
lämnades sådana i viss utsträckning. Emellertid förbigick överförmyndaren
därvid det för honom kända förhållandet att den omyndigförklarade
också hade andra barn än den som var köpare och att några
av dessa förfäktat att fastigheten hade betydligt högre värde än den avsedda
köpeskillingen. Redan att det förelåg tvist om fastighetens värde
borde ha föranlett överförmyndaren att verkställa fylligare utredning, t. ex.
genom att anmana förmyndaren eller köparen att anskaffa värderingsintyg.
Men ytterligare borde ha bragts till rättens kännedom att stridiga meningar
förelågo om fastighetens värde. Som det nu blev kom rätten att
sakna kännedom härom och troligen också om att det över huvud fanns
syskon till den avsedde köparen. Eftersom rätten enligt 15 kap. 16 § andra
stycket FB i regel skall höra den omyndiges närmaste fränder, måste dock
rätten själv tillse att den får kännedom om vilka dessa fränder äro. Så
skedde ej i det aktuella fallet vilket självfallet var felaktigt. I

I ett par här behandlade fall har förelegat anledning att påpeka att rätten
i ärenden av nyss berört slag bör redovisa vilka de viktiga skälen för vederbörande
försäljning äro. Detta har jag närmare utvecklat sålunda.

Visserligen är i 9 § andra stycket lagen om handläggning av domstolsärenden
förutsatt att skäl ej alltid skola behöva angivas i slutliga beslut

247

i domstolsärenden. Dock skola enligt lagrummet skälen angivas »i den mån
det erfordras». Så torde i främsta rummet böra ske i ärenden, där parterna
haft stridiga meningar eller, oavsett detta, när beslutet gatt sökanden emot.
Emellertid kan det även eljest vara påkallat eller åtminstone lämpligt med
motivering. Ett sådant fall har man enligt min mening när det gäller ärenden
om försäljning av omyndigs fasta egendom. I dylika ärenden har rätten
sålunda att verkställa en officialprövning, varvid skall bedömas om
viktiga skäl till försäljningen föreligga så att tillstånd enligt 15 kap. 16 §
FB får meddelas. Från min och även min företrädares sida har vid flera
tillfällen på straffrättens område påpekats att när rätten tillämpar ett
stadgande för vars användning lagen stadgar »särskilda skäl» eller »synnerliga
skäl», rätten bör angiva vilka skäl som varit bestämmande (jfr
JO:s ämbetsberättelser 1950 s. 229, 1960 s. 115 och 1962 s. 145). Väsentligen
samma synpunkter kan anläggas när det gäller tillämpningen av stadgandet
i 15 kap. 16 § FB. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att
vissa av de synpunkter jag i 1961 års ämbetsberättelse (särskilt s. 474—
475) anförde till stöd för att förvaltningsmyndighet borde motivera små
beslut, i allt väsentligt får anses äga giltighet även i domstolsärenden av
nu före varande art.

Med det anförda vill jag ej ha sagt att någon särskilt omfattande beslutsmotivering
i de aktuella ärendena skulle behövas. Det toide fa anses
tillräckligt med en summarisk redovisning av de skäl som tala för försäljningen,
liksom självfallet också av de skäl som till äventyrs kunna tala mot
försäljningen.

17. Fråga om omfattningen av rättens skyldighet att vid inregistrering
av bouppteckning kontrollera bouppteckningens riktighet i vissa
hänseenden I

I några här väckta ärenden ifrågasattes om icke advokatfiskalsämbetet
vid Svea hovrätt vid sin granskning1 av underrätternas stämpelbeläggning
av bouppteckningar gick för langt i små ansprak pa underrätterna. Bland
annat uppkom därvid fråga i vad man det kunde anses felaktigt av underrätt
att ej kontrollera huruvida i bouppteckningar sekundosuccessorer oriktigt
utelämnats och huruvida fastighet, som i bouppteckning redovisats
såsom samfälld, rätteligen utgjort enskild egendom. Advokatfiskalsämbetets
ståndpunkt innebar att den som inregistrerade bouppteckningar var
skyldig att verkställa kontroll i dylika hänseenden. Därest verkställd utredning
visade att bouppteckning var felaktig i dylika punkter, ansåg ämbetet
detta visa försummelse vid inregistreringen.

1 Fråga var om granskningsverksamliet enligt den ordning som gällde före den 1 januari 1965.
I referatet upptages endast viss fråga, som bär aktualitet även enligt numera gällande föreskrifter.

248

Av handlingarna i ärendet må här återgivas följande.

I ett av t. f. advokatfiskalen Lars Lindberg i juni 1962 utsänt och för
underrätterna avsett cirkulär, vilket han angav ej gjorde anspråk på att
vara auktoritativt, upptog han vissa i bouppteckningsärenden förekommande
spörsmål, beträffande vilka erfarenheten visat att fel ofta förekommo.
I cirkuläret anfördes bl. a. beträffande sekundosuccessionsfall —

varvid två makar betecknades såsom A och B, av vilka A avlidit före B_

att det var viktigt att A:s efterarvingar antecknades i bouppteckning efter
B. Vidare anfördes följande.

För att dessa frågor skola kunna prövas, är det givetvis nödvändigt att,
då för registrering inges bouppteckning efter en person som icke efterlämnar
make (maka) eller barn, veta, om den avlidne varit gift. Framgår detta
ej av bouppteckningen, bör upplysning skaffas och antecknas i brädden
av protokollet (eller i »stegen»). Vidare är det, när bouppteckning efter
B registreras nödvändigt att taga del av bouppteckningen efter A och protokollet
över skattläggningen därav. För att detta skall kunna ske, måste
man naturligtvis veta, när och var bouppteckningen efter A registrerats.
Saknas uppgift därom i bouppteckningen bör anteckning om nödiga data
göras på nyss angiven plats.

De här rekommenderade anteckningarna äro icke uttryckligen föreskrivna
i lag, men om de saknas, måste ämbetet vid sin granskning skaffa dem
från domstolen, vilket orsakar avsevärt mera besvär för både domstolen
och ämbetet. Även med hänsyn till framtida säkerhet äro de betydelsefulla.

Beträffande frågan om enskild egendom anfördes i cirkuläret bl. a. följande.

Enskild egendom inverkar alltid på utläggningen av lotter (15 § AGF).
Riktig beskattning förutsätter därför kännedom om huruvida enskild egendom
funnits. Hur långt beskattningsmyndighetens undersökningsplikt där
sträcker sig måste bli en avvägningsfråga.---

För att rätten, skiftesförrättare, advokatfiskalen etc. skall kunna bedöma
i vad mån i äldre äktenskap fastigheter äro enskild egendom eller samfälld,
är det önskvärt, att i bouppteckningarna efter vardera maken för varje
fastighet eller fastighetsandel är angivet vilken av makarna som förvärvat
fastigheten (andelen) ävensom fångeshandlingens art och tiden för fånget.
(Jfr Strömberg, P. M. för bouppteckningsförrättare, Formulär A.) Saknas
uppgift i den ingivna bouppteckningen, bör komplettering såvitt möjligt
ske genom officialanteckning å vartdera exemplaret av bouppteckningen
eller genom en vid vartdera exemplaret fogad P. M. En bouppteckning som
i dessa viktiga frågor är missvisande eller felaktig, är otjänlig som grund
för riktig bodelning (efter Ars död), riktigt skifte (efter B:s död) och riktig
beskattning. — Att åt bouppteckningsförrättarna helt överlämna prövningen
av vad som är enskild egendom och vad som är samfälld, är i princip
felaktigt; rättsliga frågor skola prövas av rätten.

Sedan klagomål anförts över att på föranledande av advokatfiskalsämbetet
inskrivningsdomarnas tid i för stor utsträckning åtgick för utredningar
i här aktuella hänseenden, anförde Lindberg i avgivet yttrande bl. a. följande
beträffande sekundosuccessionsfallen.

249

Om bouppteckningar registrerats efter en barnlös person och det icke
framgår, huruvida den avlidne varit gift, plägar ämbetet, exempelvis genom
förfrågan hos pastorsämbetet, undersöka, huru därmed förhaller sig. Om
det då visar sig att den avlidne var änkling (änka) talar en till visshet
gränsande sannolikhet för att frågan om sekundosuccession icke beaktats
vid bouppteckningen. Även om det i bouppteckningshandlingen angiv its,
att den avlidne var änkling (änka) men ingenting nämnes om efterarvingar
till den först avlidna maken, är det övervägande sannolikt, att nämnda
fråga icke beaktats. Ämbetet plägar därför inleda utredningen med att hos
underrätten beställa transumt av den först avlidne makens bouppteckning
och av protokollet rörande registrering av den bouppteckningen. Beställningen
göres på en st encilerad blankett.

Ofta visar det sig då, att efterarvingarna till den först avlidne upptagits
i bouppteckningen efter den först avlidna maken men blivit helt bortglömda
vid bouppteckningen efter den överlevande.

Eftersom vetskapen om ett antal nya arvingar så gott som undantagslöst
leder till lägre skatt, är ämbetets arbete med framletande av efterarvingar
givetvis dikterat icke av fiskaliskt nit utan uteslutande av omsorger om
enskildas rätt. Det är även ämbetets förhoppning, att kännedomen om sekundosuccessionsrätten
så småningom skall sa tränga igenom, att arbetet
blir överflödigt. Men det är givet, att om ingen tillser, att bestämmelserna
tillämpas, komma de i stor utsträckning att stanna på papperet.

Beträffande frågan om enskild egendom anförde Lindberg i yttrandet
bl. a. följande.

Efter Svea hovrätts utslag den 22 februari 1933 (SvJT 1933 rf. sid. Öl)
har ämbetet icke gjort gällande, att underrättsdomare vid registrering av
bouppteckning, där som tillgång upptages fast egendom, som kan misstänkas
vara den ena eller andra makens enskilda, är skyldig undersöka, huru
därmed förhåller sig. Fördenskull kan emellertid frågan, som ju är av stor
betydelse såväl ur fiskalisk synpunkt som för de enskilda sakägarna, icke
lämnas därhän. Är bouppteckningen ordentligt uppsatt (jfr Strömberg.
P. M. för bouppteckningsförrättare) kunna de diir lämnade uppgifterna i
regel godtagas, eftersom de visa, att frågan uppmärksammats av de gode
männen. Endast om det är frågan om synnerligen betydande värden gor
ämbetet i sådana fall någon kontroll. — Om däremot, vilket är det vanligaste,
i bouppteckningen saknas alla uppgifter såväl om tiden för äktenskapets
ingående som om tiden och sättet för fastighetens förvärvande
ävensom namnet pa förvärvaren, måste i de fall, då det rör egendom till
sådant värde, att en undersökning är ur allmän eller enskild synpunkt pakallad,
utredning göras. Ämbetet plägar därför till domstolen sända ett
frågeformulär på stencilerad blankett. o

Det har visat sig, att i uppskattningsvis vart tredje fall, då frågeformulär
utsänts, bouppteckningen varit felaktig därutinnan, att fast egendom,
som upptagits utan angivande av dess karaktär av enskild egendom, i verkligheten
varit enskild. Ämbetet anmäler då till underrätten, att tilliiggsbouppteckning
synes påkallad och att det synes ankomma pa underrätten
alt tillse, att tilläggsbouppteckning upprättas och registreras. Vanligen resulterar
detta i efterbeskattning.

De blanketter som bifogades Lindbergs yttrande innehöllo begäran om
kompletterande utredning, varvid den ena innebar rekvisition av boupp -

250

teckning efter förut avliden make och den andra förfrågningar rörande fast
egendom. I båda blanketterna ingingo frågor, vilkas besvarande i åtskilliga
fall torde ha krävt förfrågningar hos pastorsämbete.

I en inom JO-expeditionen utarbetad remisspromemoria anfördes bl. a.

Inga meningsskiljaktigheter råder därom att i sekundosuecessionsfall bouppteckningen
efter den som innehaft egendom under fri förfoganderätt
— i regel efterlevande make — skall som dödsbodelägare upptaga även
efterarvingarna efter den tidigare avlidne arvlåtaren. För riktigheten och
fullständigheten av vad en bouppteckning innehåller i fråga om dödsbodelägarna
svara bouppgivaren och gode männen. Upptager bouppteckning
icke några efterarvingar bland dödsbodelägarna lärer detta av den inregistrerande
rätten kunna uppfattas som ett besked att efterarvingar ej förefinnes.

Att det kan vara lämpligt att det i viss utsträckning sker kontroll från
rättens sida att reglerna om sekundosuccession ej förbisetts vid bouppteckningens
upprättande är en sak, men att det skuile vara en tjänsteplikt för
den inregistrerande att verkställa sådan kontroll är en helt annan sak. Bl. a.
torde detta ha sin betydelse när det gäller befogenheten för advokatfiskalen
att genom anmärkningsförfarande framställa krav av en eller annan
innebörd mot vederbörande tjänsteman.

Synpunkter, likartade med de nyss anförda, göra sig gällande när det
gäller frågan om en rättens kontroll huruvida i bouppteckningen upptagen
fast egendom är enskild eller samfälld. Vid avsaknad av uttrycklig uppgift
härom i eu bouppteckning efter den ene av två makar lär själva bouppteckningen
icke kunna anses ha annan innebörd än att egendomen varit
samfälld. Även i detta sammanhang må framhållas att även om någon
kontrolleringsskvldighet ej föreligger, det otvivelaktigt kan vara lämpligt
att kontroll i viss omfattning utövas av rätten.

Svea hovrätt anförde i avgivet yttrande i denna del följande.

Enligt gällande rätt är bouppteckningen en förrättning av enskild natur,
varigenom dödsboets. omfattning och tillstånd klarlägges. Av reglerna för
bouppteckning kan ej dras annan slutsats än att det ankommer på bouppgivaren
och gode männen att ansvara för riktigheten och fullständigheten
av vad bouppteckningen innehåller. Vid ingivandet av bouppteckningen
för registrering åligger det dock rätten att "tillse, att bouppteckningen är
behörigen upprättad i de avseenden, som angives i 20 kapitlet ärvdabalken.
Vid domstolarna har utbildats en viss praxis beträffande förfarandet vid
fullgörandet av denna tillsyn. Denna praxis är icke fullt enhetlig. En domstol
kan utöva en strängare kontroll beträffande riktigheten av uppgifterna
i bouppteckningen än en annan utan att den senare därför eftersätter
sina skyldigheter. Genom denna kontroll, som bouppteckningen — särskilt
i dess egenskap av beskattningshandling — underkastas, stärkes tilltron
till denna i rättslivet så betydelsefulla handling. Det är därför av vikt att
kontrollen utövas på sådant sätt att tilliten till bouppteckningen icke förringas.

Här uppkommer först frågan, huruvida det vid kontroll av bouppteckning
efter makar, som saknar bröstarvingar, åligger rätten att, därest efterarvinge
icke upptagits, fordra uttrycklig försäkran i bouppteckningen att
sådan ej finnes.

251

Innan bouppteckning förrättas måste som regel i viss omfattning ske boutredning
för att bland annat klarlägga vilka personer som skall kallas till
förrättningen. Vid kontroll av bouppteckning äger rätten utgå ifrån att
sådan utredning gjorts. Granskningsskyldigheten kan nämligen ej anses
innebära att rätten skall bedriva boutredning för att kontrollera bouppteckningens
riktighet i nämnda hänseende. Det förhållandet att efterarvinge
ej upptagits i bouppteckning har rätten därför att uppfatta som ett
besked om att sådan ej finnes. Lagen ger ej något stöd för att i sådana fall
kräva att i bouppteckningen skall intagas en uttrycklig försäkran att efterarvinge
saknas. Dock synes — såsom av handlingarna framgår det finnas
vissa skäl för införandet av stadgande härom.

Därest det vid bouppteckningsförrättningen råder ovisshet i frågan huruvida
efterarvinge finnes, skall detta förhållande i enlighet med bestämmelserna
i 20 kap. 3 § ärvdabalken anmärkas i bouppteckningen. Sådan anmärkning
kan givetvis av okunnighet eller förbiseende bli utelämnad i bouppteckning,
men rätten har ändock i sådant fall — därest icke särskilda
omständigheter föranleder till misstanke att fel föreligger i bouppteckningen
— ej anledning att utgå från annat än vad som ovan framhållits, nämligen
att efterarvingar ej finnes.

J frågan om rättens skyldighet att kontrollera, huruvida i bouppteckning
upptagen fast egendom är enskild eller samfälld må uppmärksammas
vad Guldberg och Bergendal säger i kommentar till ärvdabalken, del II, s.
141, nämligen: »Fast egendom bör angivas med sin officiella beteckning;
var den döde gift och äldre lag tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden,
tillfogas sådana uppgifter angående åtkomsten, som äro av betydelse
för frågan huruvida egendomen är samfälld eller enskild.»

Det citerade uttalandet medför ej skyldighet för underrätt att tillse att
uppgift om åtkomst finnes i bouppteckning. Hade sådan skyldighet avsetts
borde det kommit till uttryck i lagtext. Rätten kan därför ej anses ha skyldighet
att kontrollera den fasta egendomens natur utan äger godtaga i
bouppteckning lämnad uppgift därom. Därvid måste avsaknaden av uttrycklig
uppgift om egendomens natur uppfattas sa att egendomen varit
samfälld.

I Lindbergs yttrande till hovrätten och senare yttranden hit gjorde han
mera bestämt än i de ovan refererade handlingarna gällande att det skulle
åligga inskrivningsdomare att utöva kontroll i ifrågakommet hänseende.
Till stöd härför åberopade han att i formulärsamlingar för bouppteckningar
förekommo exempel på att grunden för ett påstående att fast egendom
vore enskild eller samfälld fanns angiven. Han åberopade vidare att i NJA
II 1933 s. 297 och prop. 1941:192 s. 1G8 förekommo uttalanden, vari
förutsatts att kontroll rörande riktigheten av uppgifterna i bouppteckning
skulle äga rum. Han ville ej längre tillmäta rättsfallet SvJT 1933 ref. s. 61
avgörande betydelse. Ytterligare hänvisade han till Eriksson-Wilhelmsson,
Boutredning och arvskifte s. 83 och 261.

Vid ärendets avgörande i nu aktuell del anförde jag följande.

Det är ett viktigt allmänt intresse att bouppteckningar bli korrekt upprättade
och tillförlitliga. Det förhållandet att boupptecknings förrättande
ankommer på enskilda, som icke behöva ha någon styrkt kompetens i fråga

252

om sådan verksamhet, skapar otvivelaktigt viss risk för felaktigheter, särskilt
som de regler, vilka böra vara kända för bouppteckningsförrättare,
icke i allo äro enkla och lättillgängliga.

Mot bakgrunden av det anförda är det betydelsefullt att vid inregistrering
av bouppteckningar domstolarna kontrollera att dessa äro behörigen
upprättade. Ett allmänt stadgande härom har givits i 20: 9 andra stycket
ÄB. I vissa hänseenden finnas uttryckliga bestämmelser, åsyftande särskild
kontroll i vissa hänseenden och tillhandahållande av underlag därför, men
i stort sett har frågan om kontrollens omfattning och noggrannhet överlämnats
till rättstillämpningen. Praxis beträffande tillsynens utövande är,
såsom hovrätten framhållit, icke enhetlig.

Beträffande de förhållanden som här särskilt kommit i fråga — kontroll
huruvida sekundosuccessionsfall kan föreligga, ehuru så ej anmärkts i bouppteckning,
samt kontroll av uppgift om att fastighet är samfälld egendom
— föreligger icke någon föreskrift att dylik kontroll ovillkorligen måste
ske. Ej heller talar något motivuttalande härför. Det föreligger ej någon
praxis, som är så fast, att på den grunden en verklig skyldighet att regelmässigt
anställa berörda kontroll kan anses ha framvuxit för domstolarna,
något som Lindberg för övrigt själv i viss mån illustrerat genom avfattningen
av 1962 års cirkulär.

Jag anser sålunda — under hänvisning även till vad som anförts i den
förut återgivna remisspromemorian och i hovrättens yttrande — att det
ej kan hävdas att domstol skulle ha någon ovillkorlig skyldighet att verkställa
kontroll i här ifrågakomna hänseenden, när icke någon särskild omständighet
är ägnad att föranleda till misstanke om fel i bouppteckningen
(såsom t. ex. med tanke på sekundosuccessionsfallet kan vara förhållandet
när det uttryckligen anges att den avlidna var änkling eller änka men likväl
såsom dödsbodelägare upptagits blott den sist avlidnes arvingar av
andra eller tredje parentelen). Jag vill tillägga att enligt min mening Eberstein
(Den svenska arvslotts- och gåvobeskattningen, 2 uppl. s. 104) träffande
återgivit vad som får anses gälla när han — i anslutning till fallet
SvJT 1933 rf. s. 61 — uttalat den allmänna tesen att beskattningsmyndighet
är befogad utgå ifrån att bouppteckningens uppgifter stå i överensstämmelse
med givna föreskrifter, där det icke finnes särskild anledning till
annat antagande.

Av det anförda följer, att det ingalunda är berättigat att generellt betrakta
det som ett åsidosättande av tjänsteplikt, om inskrivningsdomare
godtagit och inregistrerat en bouppteckning, som sedermera efter utredning
visar sig felaktig i något av de nu berörda hänseendena. Att Lindberg
haft motsatt uppfattning har utgjort en anledning till att han kommit att
belasta underrättspersonal med visst arbete för utredning och rättelser, vilket
arbete denna personal ej haft skyldighet att utföra. (Sistnämnda spörsmål
behandlades närmare i ett avsnitt av beslutet som ej här återgives.)

253

Med det sagda avser jag givetvis ej att uppmuntra underrätt spersonal
att ej verkställa kontroll i berörda hänseenden. Såsom antytts redan i remisspromemorian
är det otvivelaktigt — även när man rör sig utanför det
område där man kan antaga tjänsteplikt — lämpligt att verkställa dylik
kontroll i ej alltför ringa omfattning.

De anförda invändningarna mot formerna för Lindbergs verksamhet
böra emellertid ej undanskymma att det genom berörda verksamhet ådagalagts,
att överraskande ofta i bouppteckningar förekomma från rättssäkerhetssynpunkt
betänkliga felkällor som ej böra lämnas utan beaktande. Det
naturligaste botemedlet häremot är dock uppenbarligen ej att domstolarna
skola åläggas utvidgade kontrollskyldigheter av tidsödande natur, utan i
stället att föreskrifter meddelas som äro ägnade att leda till att bouppteckningarna
från början bli riktiga i sadana hänseenden där fel visat sig
vanliga. En framkomlig väg torde därvid vara att utforma en blankett,
avsedd att ingå såsom en obligatorisk del i bouppteckningsinstrumentet.
På en dylik blankett skulle i så fall kunna — efter mönster i viss utsträckning
av självdeklarationsblanketterna — upptagas frågor och anvisningar
som åtminstone i någon mån eller mahända till och med ganska effektivt
kunde undanröja sådana risker för fel som i förevarande ärenden kommit
till synes.

Enär den berörda frågan var av den art att den borde uppmärksammas
i samband med framtida översyn av arvsskattelagstiftningen, överlämnade
jag en avskrift av beslutet till statsrådet och chefen för finansdepartementet.

18. Fråga om lagfartsansökan i visst fall bort vilandeförklaras

Genom ett den 12 maj 1961 dagtecknat köpebrev sålde X. en stadsäga
i Norrköping till Y. Med stöd av köpebrevet sökte Y. å inskrivningsdagen
den 19 maj 1965 hos inskrivningsdomaren i Norrköping lagfart å fastigheten.
Samtidigt sökte Y. på grundval av tolv av honom utfärdade skuldebrev
inteckningar i fastigheten. Genom beslut samma inskrivningsdag förklarade
inskrivningsdomaren — enär ej upplysts, att X. vid försäljningen
icke vore gift, eller visats, att samtycke eller tillåtelse till överlåtelsen givits
efter vad i 6 kap. 4 eller 6 ^ giftermalsbalkcn sägs, ellei att överlåtelsen
ändock vore gällande — lagfart sansökningen vilande i avbidan på det anmärkta
hindrets undanröjande. Genom beslut samma inskrivningsdag förklarade
inskrivningsdomaren, enär lagfartsansökningen vilandeförklarats,
inteckningsansökningarna vilande i avbidan pa lagfartsfragans slutliga
prövning.

I en hit inkommen skrift anförde Y. klagomål (iver inskrivningsdomarens
beslut, varvid han anförde i huvudsak följande: X:s hustru hade haft vet -

254

skap om fastighetsförsäljningen den 12 maj 1961 men hade avvikit och
glömt att skriftligen godkänna densamma. Tiden för väckande av klandertalan
hade alltså utgått den 12 augusti 1961. Genom delgivning med henne
under 1964, varvid hon icke bestridit försäljningen, hade försäljningen
ånyo godkänts av henne. Y. vore därför berättigad att erhålla lagfart och
inteckningar. Y. hemställde att JO måtte tillse att lagfart beviljades för
honom och att de sökta inteckningarna meddelades.

Från inskrivningsdomaren meddelades att Y. icke förebringade någon
utredning i lagfartsärendet om att överlåtelsen vore giltig, oaktat samtycke
av X:s hustru icke företeddes. Upplyst var vidare att Y. besvärat sig över
inskrivningsdomarens beslut i ärendena.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 6 kap. 4 § första stycket GB må make ej avhända sig fast egendom,
vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två
vittnen samtycker därtill. Om make företagit sådan åtgärd utan erforderligt
samtycke vare, jämlikt andra stycket i samma §, åtgärden ogiltig, om
andra maken väcker klander därå; han instämme dock sin talan inom tre
månader, sedan han fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år
efter det lagfart beviljades. I 6 § stadgas att om samtycke vägras i fall,
som avses i bl. a. 4 §, rätten äge på ansökan tillåta åtgärden, om skäl till
vägran finnes ej vara för handen.

I 6 § 1 mom. lagfartsförordningen stadgas att om lagfart sökes på grund
av överlåtelse från annan, ansökningen ej må beviljas, med mindre det
upplyses, att förre ägaren ej var gift, eller det visas, att samtycke eller tilllåtelse
till överlåtelsen givits, efter vad i 6 kap. 4 eller 6 § GB sägs, eller att
överlåtelsen ändock är gällande. Jämlikt 10 § lagfartsförordningen skall
inskrivningsdomaren, om sökt lagfart till följd av bl. a. föreskrifterna i 6 S
samma förordning icke kan beviljas, förklara ansökningen vilande i avbidan
på hindrets undanröjande.

I 12 § första stycket inteckningsförordningen stadgas att inteckning ej
må beviljas utan att fastighetsägaren fått lagfart å sitt fång. Enligt andra
stycket i samma § vare, om lagfart är sökt men ännu ej beviljad, inteckningsansökan
vilande till dess lagfartsfrågan blivit slutligen prövad.

I en av f. d. inskrivningsdomaren R. Ljungwaldh sammanställd handbok
i inskrivningsärenden (1963) anföres (sid. B 43) beträffande innebörden av
att »överlåtelsen ändock är gällande» följande: Med detta sistnämnda alternativ
lär man enligt motiven ha avsett det fall, att samtycke ej fordrades
av den anledning, att egendomen var av enskild natur; det nyss angivna
fallet, att köpet kommit att bli giltigt av den grund, att andra maken
avstått från eller försummat att göra sin klagorätt gällande, har ej i detta
sammanhang omnämnts. Emellertid synas praktiska skäl tala för en sådan
tolkning, att man till köp, där »överlåtelsen ändock är gällande» hänför

255

även köp av nu ifrågavarande slag. Den praktiska konsekvensen härav
skulle då bli, att man ägde bevilja lagfart å ett köp, där andra makens
samtycke fattas, men det visas, att maken fått del av försäljningen (härför
kräves då intyg om delgivning av stämningen eller likvärdigt eller förklaring
från maken själv), och det befinnes, att talan om köpets ogiltighet
icke av maken instämts inom tre månader efter delgivningen.

Vad beträffar Y:s lagfartsärende är upplyst att säljaren X. var gift. Hans
hustru hade emellertid icke samtyckt till överlåtelsen och icke heller synes
tillåtelse till överlåtelsen ha givits av rätten. I ärendet styrkte Y. icke att
X:s hustru fått del av försäljningen å sådan tid att tiden för väckande av
klandertalan utgått. Ej heller visade Y. att fastigheten var X:s enskilda
egendom eller att överlåtelsen eljest, oaktat såväl samtycke som tillåtelse
till densamma saknades, likväl är gällande. På grund härav ägde inskrivningsdomaren
jämlikt 6 § 1 mom. lagfartsförordningen icke bevilja Y:s lagfartsansökning
utan skulle densamma jämlikt 10 § förklaras vilande i avbidan
på hindrets undanröjande.

Eftersom Y:s lagfartsansökning förklarades vilande, kunde på grund av
bestämmelserna i 12 § inteckningsförordningen ej heller hans ansökningar
om inteckning beviljas utan skulle även dessa vilandeförklaras.

På grund av det anförda saknas fog för anmärkning mot att inskrivningsdomaren
icke beviljade Y:s ansökningar.

Härutöver påpekade jag för Y. att hindret för lagfartens — och inteckningarnas
— beviljande givetvis kunde undanröjas genom att X:s hustru
i efterhand lämnade sitt samtycke till överlåtelsen eller genom att rätten
på ansökan av X. tillät överlåtelsen eller genom att Y. hos inskrivningsdomaren
styrkte att överlåtelsen ändock var gällande.

19. Smärre fel och brister vid handläggningen av mål och

ärenden

1. Enligt 7 § protokollskungörelsen skall beslut, som tecknas å dagboksblad
eller annan handling i akten, undertecknas med namn eller signatur
av den som meddelat beslutet.

Erfarenheterna från inspektioner tyda på att detta stadgande mycket ofta
förbises.

2. Medan mål äro anhängiga förekommer då och då att parter lämna
besked muntligen, ofta telefonledes, angående förhållanden som äro av betydelse
för målets handläggning, exempelvis om bevisning som skall föras,
om avstående från bevisning som tidigare angivits, om hinder för förhandling,
om behov av anstånd med svaromål och mycket annat. I dylika sammanhang
förekomma ej sällan även åtgärder från rättens sida såsom under -

256

rättelse till motpart om begärd bevisning, besked om medgivet anstånd,
om inställd förhandling och dylikt.

Förhållanden av nu nämnd art böra antecknas på dagboksblad eller annan
handling i akten. Det har dock vid ett flertal tillfällen konstaterats
brister härvidlag. Som exempel må nämnas följande.

Vid inspektion av en rådhusrätt uppmärksammades att i flera äldre tvistemål
rätten — såvitt akter och dagboksblad utvisade — under långa tider
underlåtit att vidtaga åtgärder för målens beredning eller upptagande till
slutlig prövning.

Infordrade upplysningar visade emellertid att från partsombud lämnats
flerfakliga i målen viktiga besked, delvis sedan rätten begärt dylika. Att
handläggningen fördröjts eller legat nere hade sålunda berott på förlikningsförhandlingar,
på långvarig sjukdom hos part, vars personliga inställelse
var nödvändig, på pågående boutredning efter avliden part m. m.

Vid ärendets avgörande anfördes bl. a. följande. På dagboksbladen eller
handling i akten borde ha upptagits de besked som partsombuden lämnat.
Meningen med bestämmelserna om aktbildning och dagboksblad var ju
att akten med dagboksbladet skulle ge en bild av vad som förekommit under
målets gång, något som ej tillgodosetts i förevarande mål. Att akten
gav tillförlitliga besked var särskilt betydelsefullt med tanke på att målet
på grund av sjukdomsfall eller av annan anledning kunde komma att övertagas
av annan domare än den som skött den inledande handläggningen.
Ytterligare framhölls att där parterna önskade längre anstånd i regel borde
krävas att parterna gemensamt begärde vilandeförklaring av målet.

Enligt akterna i två vid inspektion uppmärksammade tvistemål, båda
återvinningsmål, hade skriftligen framställda inhibitionsyrkanden ej behandlats
av rätten. Enligt av rätten hit avgivet yttrande hade dock de parter
som framställt yrkandena telefonledes eller eljest muntligen under hand
meddelat att inhibitionsyrkandena ej vidhöllos.

Med anledning därav anförde tjänstförrättande JO Sandström bl. a. följande.

Dessa viktiga besked rörande yrkanden i målet borde ha antecknats på
dagboksbladet eller annan akthandling i respektive mål. Emellertid borde
därjämte ha krävts skriftlig bekräftelse, eftersom fråga var om återkallande
av skriftligen framställda yrkanden av betydelse i verkst ällighetshänseende
och dessa därutöver delgivits motparten. Telefon- och underhandsbesked
ansågos i praxis kunna godtagas i åtskilliga hänseenden — t. ex.
beträffande tid för förhandling, frister för yttrandes avgivande och åberopad
bevisning — men större försiktighet och formbundenhet syntes motiverad
när det gällde dels yrkanden i själva saken, dels yrkanden om tvångsmedel
och i verkställighetsfrågor. Därvid borde krävas att parternas ståndpunkter
och även ändringar däri kommo till uttryck endera skriftligen eller vid

257

förhandling eller annan verklig handläggning inför rätten. Stöd för denna
åsikt erbjöd 13 kap. 4 § andra stycket RB och grunderna härför, ävensom
42 kap. RB i dess helhet, eftersom däri ej förutsattes andra förberedelseformer
än skriftväxling eller sammanträden.

I ett brottmål hade åklagaren skriftligen begärt förhör med målsäganden,
vilken också kallats. Akten saknade upplysning huruvida malsäganden
kommit tillstädes och hörts.

Infordrade upplysningar visade att målsäganden uteblivit från huvudförhandlingen
på grund av sjukdom och att aklagaren da avstatt från hans
hörande. Detta förhållande borde ha antecknats i protokollet.

I ett annat brottmål från annan domstol gjordes helt samma iakttagelser
i akten.

I det fallet visade det sig emellertid att målsäganden hörts, att berättelsen
upptagits på ljudband, som ej behövt utskrivas, samt att malsäganden
ej begärt ersättning för inställelsen. I målet hade domen tecknats på domsblankett
enligt 5 § protokollskungörelsen. Anteckningar rörande målsägandeförhöret
borde ha förts enligt 13 § protokollskungörelsen.

I ett tredje brottmål från ytterligare en domstol hade enligt akten målsäganden
framställt skadeståndskrav och åberopat vittnen, vilka kallats.
Muntligen hade meddelats till domsagan att förlikning träffats och att
vittnena underrättats om att de ej behövde inställa sig. Någon anteckning
härom och om avskrivningsbeslut hade dock ej gjorts å dagboksbladet eller
annan akthandling. — Fel av sist angiven typ har uppmärksammats vid
flera domstolar.

3. I ett tvistemål hos en häradsrätt hade svaranden, som åtnjöt fri rättegång,
kallats att inställa sig personligen vid muntlig förberedelse. Av en
i akten intagen skrivelse framgick, att svaranden hos rätten begärt förskott
å sina resekostnader för inställelsen samt att rätten till honom översänt
en järnvägsbiljett (som i senare skede återställdes obegagnad). Framställning
om förskott, som torde ha gjorts telefonledes eller eljest muntligen,
hade icke noterats på dagboksbladet eller på annan lämplig handling
i akten. Ej heller hade, såsom bort ske, antecknats det beslut om förskott
som fattats i anledning av framställningen.

Vid en annan häradsrätt hade ett likartat fel begåtts ehuru där valfråga
om kontant utbetalat förskott. Förutom påpekandet att beslutet om
beviljande av förskott bort noteras hade jag i det fallet anledning framhålla,
att ett beslut om förskott å inställelsekostnaden icke innebar ett slutligt
avgörande av ersättningsfrågan och att därför häradsrätten vid huvudförhandlingen
bort till prövning upptaga partens yrkande om ersättning av
allmänna medel för sin inställelse samt, där anledning ej förelegat att tillerkänna
honom annat belopp än som utgått i förskott, tillerkiinna honom
ett belopp som motsvarade detta utbetalade förskott.

9 _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 1960 års riksdag

258

Vid en häradsrätt befanns att akterna saknade upplysning huruvida beslutade
ersättningar, som av allmänna medel skulle utgå till vittnen och
målsägande, blivit utbetalda.

Då det åligger domstol att själv verkställa sina beslut om utbetalning
av dylika ersättningar, bör anteckning om att utbetalning verkställts ske
å dagboksbladet eller i akten, i vilket senare fall anteckningen lämpligen
kan göras i anslutning till det av domstolen meddelade ersättningsbeslutet.
Stöd för denna uppfattning erbjuder grunderna för 6 kap. 10 och 11 §§ RB,
eftersom med i dessa lagrum intagna bestämmelser avses att akt och dagboksblad
skola giva en fullständig redovisning av vad som förekommit i
målet.

4. I ett vid en häradsrätt handlagt tvistemål hade i protokollet upptagits
att vittnesförhör hållits med fem personer. Protokollet saknade föreskriven
uppgift om hur utsagorna upptagits. Förfrågningar visade att de upptagits
både stenografiskt och fonetiskt, tydligen efter förordnande av sådan innebörd.
Något hinder att efter formligt beslut använda dylik dubbel upptagningsmetod
kan ej anses föreligga, men en konsekvens måste bli att beträffande
båda upptagningarna skall iakttagas gällande utskriftsregler och
andra föreskrifter, nagot som i händelse av överklagande blir opraktiskt.
I det uppmärksammade fallet, där talan fullföljdes, hade endast stenografens
anteckningar utskrivits. Stenogrammet hade därefter utgallrats och
bandupptagningen förintats genom nya inspelningar, vilket förfarande stred
mot 12 § andra och tredje styckena protokollskungörelsen.

Det kan vidare förekomma att den formella protokolleringen av utsagor
sker genom memorialanteckningar eller stenografisk upptagning samt att
därjämte som ett »inofficiellt» hjälpmedel bandupptagning verkställes. Det
förhållandet, att protokollföraren eller stenografen i dylikt fall kan kollationera
sina uppteckningar mot bandupptagningen, fritager ej från skyldigheten
att iakttaga föreskrifterna i 6 kap. 8 § andra stycket och 9 § andra
stycket RB om att verkställd uppteckning skall uppläsas för den hörde
eller tillfälle på annat sätt beredas denne att granska uppteckningen.

5. Vid granskning av akten i ett mordmål fann jag anledning att behandla
vissa aktbildningsspörsmål. Detta föranleddes av att vederbörande
underrätt underlåtit att upptaga vissa inkomna handlingar såsom aktbilagor.
Dels var fråga om ett brev som en polisman, vilken haft befattning
med förundersökningen, tillställt rättens ordförande och som behandlade
vissa händelser med något, låt vara tämligen avlägset samband med målet.
Dels gällde det ett av försvararen ingivet originalbrev från en anonym brevskrivare
som sade sig vara skyldig till det aktuella mordet och vidare vissa
av den tilltalade skrivna brev, som beslagtagits under förundersökningen;
kopior av samtliga brev funnos redan tidigare intagna i rättens akt.

Jag anförde i ärendet följande.

250

I RB 6: 10 stadgas att parternas inlagor och »andra handlingar i målet»
samt vissa hos rätten upprättade handlingar skola sammanföras till en akt.
Enligt 22 § protokollskungörelsen skall akt »i allmänhet» omfatta allenast
sådana handlingar som avse målets eller ärendets handläggning vid rätten
intill dess det slutligen avgjorts där. I 23 § samma kungörelse stadgas att
inlagor och andra handlingar som upptagas i akt skola aktbilageras, undantag
gäller enligt andra stycket bl. a. för dupletter.

Det är ej ovanligt, i synnerhet när det gäller mer uppmärksammade
rättegångar, att till domstol inkomma brev från personer som ej ha partsställning
eller eljest omedelbar anknytning till målet men vilka ändå vilja
lämna uppgifter eller synpunkter i saken. Fråga kan därvid vara om i och
för sig vederhäftiga uppgiftslämnare men sa är icke alltid fallet, brev av
här ifrågavarande typ är ej sällan anonyma. Någon enhetlig praxis i fråga
om förfarandet med sådana brev finns inte; på en del hall samlas breven
— åtminstone de anonyma och orediga — i en för sådant ändamål särskilt
upplagd »akt» och på andra hall placeras de, med eller kanske oftast utan
aktbilagering och diarieföring, i akten för det mal eller ärende de synas
angå och troligen förekommer också det — självfallet diskutabla förfarandet
att vissa dylika brev kastas bort.

Om till domstol inkomna brev, som avlåtits av annan än part men ändå
äga samband med visst mål eller ärende och icke uppenbart måste anses
betydelselösa, upptagas i akten — varav i sa fall följer att de skola aktbilageras
— medför detta icke några egentliga olägenheter; något skrymmande
material är det ju i regel ej fråga om. Ordnings- och registreringsmässiga
synpunkter kunna också anses tala för ett dylikt förfarande. Sålunda
kan därigenom förebyggas att handlingarna hos myndigheten förkomma,
och vidare skapas möjligheter att uppspåra vederbörande brev
om behov därav skulle uppstå. Emellertid ligger en avgränsning av de fall,
vari upptagande i akten skall ske, i de förut nämnda stadgandena i 6: 10
RB och 22 § protokollskungörelsen. Denna avgränsning är dock icke särskilt
klar och enligt min mening böra stadgandena ej ges en alltför snäv
tolkning.

Det sagda har avsett till domstolen ställda brev. Samma betraktelsesätt
bör dock anläggas beträffande brev som äro ställda till en befattningshavare
vid domstolen, när avsändarens avsikt uppenbarligen varit att tillskriva
befattningshavaren i och för hans ämbetsutövning.

Beträffande det anonyma brevet och de brev som beslagtagits åberopade
rättens ordförande som skäl för underlåtenheten att aktbilagera dem, att
kopior tidigare funnits i akten samt vidare att det ansetts önskvärt att
bevara breven i orört skick. Dessa skäl syntes mig dock icke hållbara. De
berörda, till rätten ingivna handlingarna voro otvivelaktigt sådana som
enligt de förut nämnda stadgandena skulle upptagas i akten såsom aktbilagor;
detta förändras icke av att kopior tidigare funnos i akten. Just

260

för att säkerställa sig för risken att dylika originalhandlingar förkomma är
det av vikt att om de ingivas — och icke endast företes — de tagas in
i akten såsom vederbörligen registrerade aktbilagor; bl. a. undvikes därigenom
att de kunna komma att utgallras. Att en handling kan tänkas ifrågakomma
för kriminalteknisk undersökning eller, när den utgör enskilds egendom,
kan bli återkrävd av ägaren kan väl undantagsvis motivera att aktbilagestämpling
på själva handlingen undvikes om handlingen därigenom
skulle skadas eller otillbörligen vanställas. Därvid har man dock den då
och då utnyttjade alternativa möjligheten att »sy» dem i ett omslag eller
kuvert, varå erforderlig stämpling och anteckning kan ske.

Det bör tilläggas, att det anförda gäller hur handlingar av ifrågakommen
art bli aktmaterial. Om handlingarna bli del av processmaterialet beror
på parternas och rättens åtgöranden vid huvudförhandlingen.

6. I skillnadsmål meddelas ibland inellandom i skillnadsfrågan, medan
vårdnadsfrågor upptagas till handläggning vid senare förhandling. Vid ett
par tillfällen har det förelegat anledning att påpeka att enär beslut i vårdnadsfrågan
måste meddelas käranden icke bör kallas att inställa sig vid
äventyr att käromålet eljest förfaller (jfr Walin, FB s. 107 nederst).

7. I åtskilliga fall har konstaterats, att stämningar och kallelser å omyndiga
eller å juridiska personer, som haft partsställning, varit felaktiga. Det
bör fasthållas att i dylika fall stämningar och kallelser, oavsett att de delgivas
med ställföreträdare eller i förekommande fall med ombud, skola riktas
till parten. Exempelvis är det av vikt att, när partens utevaro skall leda
till tredskodom eller käromålets förfallande, det klart angives att det är
partens utevaro som medför sådan påföljd; viss ställföreträdares utevaro
behöver ju icke nödvändigtvis få sådan konsekvens.

En annan sak är att särskild kallelse med vitesföreläggande skall riktas
till ställföreträdare vars personliga inställelse erfordras.

8. Vid en häradsrätt uppmärksammades att i kallelser å parter, vilkas
personliga inställelse ej erfordrades, användes lydelsen »Ni skall inställa
Eder genom ombud»; detta förekom både i tvistemål och brottmål. Härom
påpekades i anslutning till inspektionen att dylika formuleringar kunde ingiva
parten den föreställningen att han vore skyldig att ställa ombud för
sig. I stället bör i dylika fall användas den gängse formuleringen att parten
skall inställa sig personligen eller genom ombud.

9. I några fall har observerats att anhållna eller häktade av rätten kallats
att inställa sig vid vite. Vid en av de berörda domstolarna hade vitesföreläggande
meddelats även i kallelse å tilltalad som var intagen på sinnessjukhus.
I beslutet, avseende sistnämnd domstol, anförde jag följande.

Enligt 45 kap. 15 § andra stycket RB skall den tilltalade kallas till huvudförhandlingen
i stämningen eller genom särskild kallelse, varvid före -

261

läggande skall meddelas honom vid vite. I samma stycke stadgas vidare
bl. a. att om inställande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordnande
skall meddelas av rätten.

Från regeln om att föreläggande skall ges vid vite i samband med kallelse
å tilltalad har sålunda — bortsett från tilltalad som är anhållen eller
häktad — icke uttryckligen gjorts något undantag. Av vitets natur följer
emellertid att vite icke skall föreläggas tilltalad som är berövad friheten.
Ändamålet med vitet i samband med kallelse är ju att framtvinga inställelse
vid rätten. Det synes mig meningslöst att använda vitesföreläggande
gentemot en tilltalad, som är intagen i fångvårdsanstalt eller å sinnessjukhus
och som icke själv kan bestämma i fråga om sin inställelse. I sådana
fall har rätten i stället att hos vederbörande myndighet hemställa om åtgärd
för den intagnes inställande (jfr 37 och 38 §§ lagen om behandling i
fångvårdsanstalt).

Har intagning å sinnessjukhus skett med stöd av 55 § sinnessjuklagen
och den intagne således regelmässigt icke kan hindras att lämna sjukhuset,
om han så önskar, kan den intagne givetvis föreläggas vite för inställelse.
Enligt min mening bör rätten även i sadant fall taga kontakt med sjukhusläkaren
för att utröna om från vårdsynpunkter hinder möter mot instäl lelse.

Den som visserligen är intagen å sinnessjukhus men försöksutsknven
därifrån och som sålunda vid tiden för kallelsen icke är fråntagen sin rörelsefrihet
skall naturligtvis på vanligt sätt kallas vid vite; i sådana fall
göres ju icke heller någon framställning hos myndighet om hans inställande.

Den omständigheten att tilltalad, som vid utfärdandet av kallelseil äi
intagen och vistas å sinnessjukhus, till äventyrs kan komma att utskrivas
före huvudförhandlingen bör enligt min mening icke medföra att han förelägges
vite i annat fall än då rätten verkligen vet att lian vid tiden för
huvudförhandlingen kommer att vara utskriven. Om den tilltalade utsknves
under tiden mellan kallelsens utfärdande och dagen för huvudförhandlingen
torde domstolen få besked därom från vederbörande läkare, varefter
domstolen kan utfärda ny kallelse å den tilltalade med däri intaget vitesföreläggande.

Såsom framgår av det anförda torde ifrågavarande inskränkning beträffande
vitesföreläggande klart följa av vitets natur och därför icke påkalla
någon uttrycklig undantagsbestämmelse. Att anhållen och häktad särskilt
omnämnts i lagrummet synes bero på att dessa berövats sin frihet i det
mål, vari kallelse skall ske. Tillräckliga skäl att — såsom begärdes i ett
remissyttrande i ärendet — jag skulle taga initiativ till en ändring av
45 kap. 15 § KB syntes mig icke föreligga.

It). Ibland förekommer att beträffande mål, som utsatts till huvudförhandling,
inträffar förlikning eller annat förhållande som medför att den

262

planerade huvudförhandlingen måste inställas så kort tid före förhandlingsdagen
att skriftliga kallelser i annat mål ej hinna utfärdas. För att fylla
sålunda uppkomna luckor i tingsdagarna tillämpade en häradsrätt, enligt
vad som framkom vid inspektion, den ordningen att muntliga kallelser användes.
Därvid vidtalades åklagaren och det undersöktes genom telefonsamtal
med den tilltalade eller genom förmedling av polisman å den tilltalades
hemort, om den tilltalade kunde inställa sig till huvudförhandlingen.
Man hade utvalt mål av enkel beskaffenhet utan muntlig bevisning, där
den tilltalade kunnat antagas med kort varsel ha möjlighet svara å åtalet,
företrädesvis erkända mål. Det hade för den tilltalade understrukits, att
målet ej skulle komma före annat än om han själv så önskade och att det
alltså ej förelåg någon skyldighet att infinna sig. Förfaringssättet hade
enligt vad man uppgav vid domsagan visat sig ändamålsenligt. Det åberopades
därvid att mål hade kunnat komma upp till handläggning snabbare
och att man hade kunnat utnyttja domstolens kapacitet på ett bättre och
mera ekonomiskt sätt.

Tjänstförrättande JO Sandström fann det godtagbart att i sådana situationer
som vore i fråga ett muntligt kallelseförfarande tillgreps i mål av
enkel beskaffenhet och utan muntlig bevisning. I samband med dylik muntlig
kallelse måste dock, såsom vid domsagan skett, tydligt klargöras för
den tilltalade, att målet icke komme att upptagas till så snar handläggning
om han hade något att erinra däremot samt att någon skyldighet för honom
att inställa sig icke förelåg. Lämpligen borde rättens ordförande vidare
vid förhandlingen fråga den tilltalade om denne ansåg sig ha erhållit
tillräckligt rådrum för inställelsen och var beredd att ingå i svaromål.

11. Vid en annan domsaga förekom att parterna i flera skilda mål alla
kallades att inställa sig klockan 10 vederbörande tingsdag. I kallelserna angavs
därjämte att parterna tre dagar före tinget kunde å rättens kansli
inhämta upplysning om den tid på dagen då målet beräknades bli påropat.
Vid inspektion påpekades att av hänsyn till parterna borde från början
fastställas närmare klockslag, när varje mål beräknades bliva uppropat
(jämför 3 § kungörelsen den 10 juli 1947 om tillkännagivande av de allmänna
domstolarnas sammanträden samt om uppropslistor in. in.). Domsagan
ändrade då sin praxis i enlighet härmed.

12. Av 12 kap. 14 § 2. RB framgår att fullmakt medför behörighet för
ombud att ä partens vägnar angående saken mottaga delgivning av inlagor
och andra handlingar. Uttryckligt undantag har dock i paragrafen stadgats
beträffande föreläggande för parten att infinna sig personligen. Emellertid
följer ytterligare undantag av föreskriften i 9 kap. 8 § första stycket RB.
vari stadgas att vitesföreläggande skall delgivas den som föreläggandet avser.
Detta hade icke iakttagits i ett vid inspektion granskat faderskapsmål,
vari modern ålagts vid vite att med intyg visa att blodprov tagits å henne

263

och barnet; föreläggandet delgavs endast med ombudet. När intyget ej inkommit
inom föreskriven tid, utdömdes vitet. Underrättens beslut häiom
blev dock sedermera av hovrätten undanröjt pa den grunden att modern
ej delgivits föreläggandet.

13. I ett här väckt ärende påtalade klaganden A. att han, som var bosatt
i Malmö, den 17 mars 1965 inställt sig för domstolsförhandling i Göteborg
i enlighet med för honom såsom kärande utfärdad kallelse. Av rätten
fick han emellertid då besked att förhandlingen inställts föiegaende dag
enär svaranden B. ej kunnat delgivas. Då A:s telefonnummer ej kunnat
återfinnas i telefonkatalogen för Malmö, hade man vid rätten ej ansett sig
kunna göra något för att underrätta honom. ^

Av avgörandet i ärendet, som prövades av tjänstförrättande JO Sandström,
må här återgivas följande.

Enligt 7 § andra stycket delgivningskungörelsen (fr. o. m. den 1 augusti
1965 stadgandets tredje stycke i något ändrad lydelse) skall kuvert inneslutande
delgivningshandling förses med uppgift om bl. a. »den söktes namn,
yrke och bostad eller annan tillgänglig upplysning till ledning för delgivningsuppdragets
verkställande». Med hänsyn till att det var för rätten
känt att B. drev rörelse på viss ort borde detta — och icke endast B:s bostadsadress
— ha meddelats till delgivningsmyndigheten till ledning för delgivningsuppdraget6
verkställande. .

Det åligger domstol att vaka över delgivning, som ombesörjes av domstolen
och att, om hinder mött för delgivning, utan dröjsmål vidtaga därav
betingade åtgärder (se 11 § andra stycket delgivningskungörelsen) De
åtgärder som i regel komma först i fråga, då part icke kunnat delgivas kallelse
till förhandling, är att inställa förhandlingen och att underrätta motparten
och andra som må ha kallats till förhandlingen om att densamma
inställts. Huruvida hinder mött för delgivning bör därför konstateras å
sådan tid att underrättelse om inställandet av förhandlingen kan beräknas
bliva tillställd motparten och andra kallade före förhandlingen.

Enligt min mening borde rätten ha bestämt en tidigare dag för delgivningsärendets
redovisande till rätten än den som nu föreskrevs, dvs. senast
den 15 mars, detta redan med hänsyn till att käranden, som icke ställt ombud
för sig, var bosatt i Malmö, medan förhandlingen skulle äga rum i Göteborg.
När nu anstånd med delgivningsredovisningen medgivits till den
15 mars, var övervakningen av delgivningen särskilt angelägen icke blott
därför att A. var bosatt på betydande avstånd från förhandlingsorten utan
även därför att A. uppgivit att svaranden B. vore svåranträffbar. På grund
därav borde fråga huruvida hinder mött mot delgivning med B. ha undersökts
icke senare än den 15 mars. Jag anser sålunda att rätten icke bort
vänta därmed tills hindersbevis inkom till ordföranden morgonen (lön 16
mars.

264

I syfte att sistnämnda dag underrätta A. per telefon lät ordföranden
efterforska hans telefonnummer. Att undersökningen icke gav resultat,
oaktat A. var upptagen i telefonkatalogen, synes ha berott på att stämningsansökningen
icke — såsom föreskrives i 33 kap. 1 § första stycket RB
— innehållit uppgift om hans yrke samt att antalet telefonabonnenter
med samma namn är stort. I allt fall kan det icke föranleda någon anmärkning
från min sida att det icke lyckades att finna A:s telefonnummer.

Enligt 7 § femte stycket (före den 1 augusti 1965 fjärde stycket) delgivningskungörelsen
må, om särskild skyndsamhet är påkallad, det meddelande
som skall delgivas överbringas till den, på vilken delgivningsuppdiaget
ankommer, genom telegraf eller telefon. I lagrummet givas närmare
bestämmelser om förfaringssättet i dessa fall. Sålunda skall, om överbringandet
sker genom telefon, mottagaren uppteckna meddelandet och låta
ombesörja dess utskrivande. Delgivningen verkställes genom att utskriften
av telefonmeddelandet — eller telegrammet — överlämnas till den sökte.

Sedan det icke lyckats att per telefon underrätta A. om att förhandlingen
inställts kunde rätten med stöd av det nyss återgivna stadgandet i delgivningskungörelsen
omedelbart ha överbringat underrättelsen med telefon
eller telegraf till nagon som haft att verkställa delgivning i Malmö
och som därefter genast skolat försöka delgiva underrättelsen med A. Man
borde alltså icke ha låtit sig nöja med försöken att få veta Ars telefonnummer.

I beslutet anmärktes vidare bl. a. att på såväl hindersbeviset som vissa
av delgivningsbevisen saknades anteckning om den dag beviset inkom till
rätten. Å sådana handlingar, liksom å andra handlingar i mål eller ärende,
skall emellertid den som mottager handlingen anteckna inkomstdagen
(se 1 § protokollskungörelsen).

14. I en tvistemålskallelse, ställd till eu person som undergick straffarbete,
titulerades denne »straffången NN». Då termen straffånge nu utgått
ur lagstiftning, lär väl just denna titulering ej vidare kunna ifrågakomma,
men med tanke på möjligheten att annan benämning, åsyftande den
intagnes belägenhet, kan tänkas som »titel», må här återgivas några svnpunkter,
som jag anförde vid prövning av ärendet rörande den nämnda
tvistemålskallelsen, nämligen följande.

En viss praktisk funktion kan det fylla när i brottmål å häktningsframställningar,
stämningsansökningar, protokoll, domar in. in. angives att den
tilltalade eller misstänkte är pa straff- eller processrättshga grunder berövad
sin frihet; före vederbörandes namn angives i dylika fall tämligen regelmässigt
»anhållne», »häktade» resp. »i fångvårdsanstalt intagne». Därmed
fästes nämligen i handläggningsammanhangen uppmärksamheten vid att
fråga är om ett fall där särskilda regler äro att tillämpa, främst i fråga, om
frister och förtur samt beträffande doms och besluts expediering (jfr t. ex.

265

JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 33 näst sista stycket). Att part i brottmål i
vissa handlingar betecknas på nyss exemplifierat sätt, är självfallet ej att se
såsom någon form av titulering och har, såvitt jag vet, ej heller uppfattats
så av berörda parter själva i dessa sammanhang.

I andra sammanhang än de nu nämnda, såsom när en intagen muntligen
tilltalas eller när skrivelser till eller rörande honom avse andra angelägenheter
än den straffrättsliga lagföringen, lär däremot från både praktiska
och andra synpunkter saknas varje anledning att beteckna honom »strafffången
NN» eller dylikt. Det förefaller mig också fullt förståeligt om den
intagne själv uppfattar dylik »titulering» eller beteckning såsom någonting
nedsättande och såsom ett demonstrativt understrykande av hans situation,
vilken han säkerligen själv oftast upplever som en förnedring och vari
han är särskilt känslig för uttryck av ringaktning. Det må också framhållas
att med nu vedertagen syn på kriminalvården — vari ett grundläggande
moment är aktningen för människovärdet — det framstår som alldeles
främmande att använda tilltals- och tituleringsformer som äro ägnade att
såra de intagna eller giva dem känsla av mindervärde.

15. Enligt 15 kap. 11 § GB och 20 kap. 12 § FB äger domstol att i fråga
om underhåll för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna
efter vad som finnes skäligt. Stadgandena kunna ej anses åsyfta att underhållsbidrag
skulle kunna utdömas interimistiskt för förfluten tid utan avse
blott att det löpande behovet av underhållsbidrag skall kunna tillgodoses.

Inspektionsiakttagelser vid ett par tillfällen ha givit anledning till påpekande
härom.

16. Enligt 15 kap. 11 § tredje stycket GB samt 20 kap. 10 § andra stycket
och 12 § andra stycket FB åligger det rätten att då mål avgöres pröva
om meddelade interimistiska förordnanden i underhålls- och vårdnadsfrågor
skola äga bestånd. Inspektionerna ha givit vid handen att domar i
förvånande stor utsträckning saknat ställningstagande i dylikt hänseende.

17. På förekommen anledning har i anslutning till faderskapsmål påpekats
att särskild talan mot förordnande om blodundersökning icke må föras
annat än jämlikt 49 kap. 6 § RB samt att vid förande av talan mot interimistiskt
beslut om underhåll missnöjesanmälan icke fordras (jfr 20: 39 FB).

18. Enligt 11 kap. 3 § GB skall, om makar efter vunnen hemskillnad
levat åtskilda ett år och sammanlevnaden ej heller därefter upptagits, på
talan av endera maken dömas till äktenskapsskillnad. Hemskillnadstiden
skall därvid räknas från det hemskillnadsdomen vunnit laga kraft. I ett
vid inspektion uppmärksammat fall hade i oktober månad i hemskillnadsmål
meddelats ett interimistiskt beslut om sammanlevnadens hävande, och
dom å hemskillnad meddelades i januari påföljande år. I äktenskapsskillnadsmål
dömde rätten i enlighet med därom framställt yrkande till äkten 9*

_ Justitieombudsmannens årsberättelse till 19GG års riksdag

266

skapsskillnad redan i december samma år. Felaktigt hade alltså hemskillnadstid
räknats redan från det interimistiska beslutet.

19. I ett vid inspektion uppmärksammat hemskillnadsmål hade förekommit
följande. I deldom den 18 oktober 1963 hade rätten dömt till hemskillnad
mellan makarna och förpliktat mannen att under hemskillnadstiden
utgiva bidrag till hustruns underhåll. Till prövning i målet hade också
förelegat mellan parterna stridiga frågor om vårdnaden om makarnas två
barn samt underhåll åt ett av dessa. Dessa frågor hade rätten avgjort genom
dom den 22 januari 1964.

Tjänstförrättande JO Sandström påpekade följande.

Enligt 6: 7 andra stycket FB skall domstol, som dömer till hemskillnad,
tillika förordna angående vårdnaden om makarnas barn. Under hemskillnadstiden
skall det således föreligga ett rättsligt avgörande av frågan vem
som skall vara legal vårdnadshavare och förmyndare för barnen. Sedan
häradsrättens dom den 18 oktober 1963 vunnit laga kraft saknades emellertid
i förevarande fall beslut härutinnan. Även om makarna vid första
inställelsen förklarat sig ense om hur barnen i avbidan på dom i vårdnadsfrågan
skulle fördelas dem emellan och därför ej påkallat interimistiskt
beslut i denna del av målet, borde häradsrätten enligt JO:s mening ha meddelat
sådant förordnande i samband med domen den 18 oktober 1963.

I avgivet yttrande vitsordade rättens ordförande att han förbisett nödvändigheten
av att — oberoende av parternas ståndpunkt — enligt 6 kap.
7 § andra stycket FB giva föreskrift i vårdnadsfrågan för tiden tills denna
slutligen avgjorts.

20. Efter hemskillnad begärde ena maken att viss advokat skulle förordnas
att förrätta uppteckning av makarnas bo och att vid bodelning vara
skiftesman. I sitt beslut förordnade vederbörande häradsrätt — under åberopande
av 13 kap. 1 § GB jämförd med 23 kap. 5 § ÄB — den föreslagne
advokaten att vara skiftesman i makarnas bo. Ett annat dylikt ärende vid
samma häradsrätt hade behandlats på samma sätt.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

När det dömts till hemskillnad mellan två makar, skall delning av makarnas
bo äga rum (11: 15 GB). Innan sådan bodelning förrättas, måste i
allmänhet verkställas uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder
(undantag, se 11:21 GB). Har ej sådan bouppteckning verkställts,
skall rätten, sedan hemskillnad beviljats, på anmälan av bl. a. make förordna
lämplig person att förrätta sådan uppteckning (se 11:20 GB). Då
någon av makarna det begär, skall rätten förordna särskild skiftesman att
verkställa den bodelning, som skall äga rum efter bouppteckningen (13: 1
GB och 23:5 ÄB). I sådan skiftesmans uppgifter torde icke utan vidare
ingå att jämväl förrätta uppteckning av makarnas tillgångar och skulder.
I förevarande två ärenden hade sökandena anhållit om förordnande för
advokat att förrätta såväl bouppteckning som bodelning. Vid häradsrättens
avgörande av ärendena hade förordnandena dock inskränkts att avse alle -

267

nast uppdrag »att vara skiftesman». Eftersom i besluten åberopats endast
13: 1 GB och 23: 5 ÄB, måste antagas att i förordnandena icke innefattades
befogenhet att förrätta bouppteckningar; därest häradsrätten hait sadan
avsikt borde jämväl 11: 20 andra stycket GB ha aberopats.

21. I samband med en inspektion uppmärksammades beträffande ett
tvistemål bl. a. följande. Målet gällde krav på vissa hyresbelopp. I domen
förpliktade häradsrätten svaranden att utgiva yrkade belopp jämte rättegångskostnader.
Därjämte förordnade rätten jämlikt 17 kap. 14 § RB att
domen finge verkställas utan hinder av att den icke ägde laga kraft. Rätten
förordnade också att ett i målet meddelat kvarstadsbeslut skulle bestå till
dess domen vunnit laga kraft eller dessförinnan verkställts. Det antecknades,
att såvitt av akten framginge käranden icke framställt något yrkande
om förordnande enligt 17 kap. 14 § första stycket RB.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Enligt 17 kap. 14 § första stycket RB äger rätten, när skäl äro därtill,
i dom lorordna att den må verkställas utan hinder av att den icke äger
laga kraft. Rättens befogenhet i nämnda hänseende är sålunda i och för
sig icke beroende av att yrkande framställes från parts sida. Vid rättens
bedömning av frågan skall emellertid, såsom framhållits i motiven för stadgandet,
ske en avvägning mellan båda parternas intressen. Bl. a. bör därvid
till den vinnande partens förmån beaktas hans intresse av att omedelbart
kunna realisera sitt anspråk. Om den vinnande parten likväl själv
icke funnit detta intresse så framträdande att han velat framställa ett
yrkande i saken, är det något tveksamt, åtminstone i dispositiva tvistemål,
om rätten bör fästa sådan vikt vid detta intresse att den självmant
upptar frågan om förordnande enligt 17 kap. 14 § första stycket RB. Ytterligare
är emellertid i nu förevarande fall att beakta att här var fråga om
en dom varigenom betalningsskyldighet ålagts svarandena. I fråga om dylika
domar ge redan 39 och 40 §§ UL möjligheter till verkställighet i viss
utsträckning redan före laga kraft. Processlagberedningen uttalade härom
(SOU 1938:44 s. 228) att sistnämnda stadganden tillräckligt tillgodosågo
den vinnandes intresse och att därför beträffande domar, avseende betalningsskyldighet,
någon tillämpning av 17 kap. 14 § första stycket RB icke
torde vara påkallad.

22. Vid två domstolar har uppmärksammats mål, där frånvarande part
vid huvudförhandling företrätts av sin make utan att den närvarande maken
företett fullmakt. I båda fallen var avsett att ombudet efter förhandlingen
skulle ingiva fullmakt, men detta skedde icke. Det må framhållas
att enligt 12 kap. 9 § RB rätten i fall av ifrågakommen art äger fortsätta
med handläggning ehuru erforderlig fullmakt ännu ej företetts, dock utan
att dom eller slutligt beslut får meddelas.

23. I 1 § kungörelsen om dagbok och aktbildning i mål om lagsökning
och betalningsföreläggande stadgas bl. a. följande. Över mål om betalningsföreläggande
skall föras dagbok, innehållande upplysning i de hänseenden
som angivas i ett vid författningen (SES 567/1957) fogat formulär. Målen

268

upptagas i dagboken efterhand som de inkomma och numreras i löpande
följd för kalenderår.

Av formulärets utseende och avfattning framgår att dagboken är avsedd
att föras efter lösbladssystem.

Till grund för föreskriften jämte däri stadgat formulär ligga överväganden
och förslag som framlagts av statens organisationsnämnd i dess rapport
nr 2 rörande organisationsundersökningar vid de statliga domstolarna (del
1 s. 124—126). Av vad som i det sammanhanget anfördes framgår klart
att avsikten varit att dagboksblanketten, så snart den första gången ifyllts,
skall insättas i en pärm och förvaras där. En dylik ordning är också uppenbarligen
motiverad icke endast på grund av allmänhetens intresse av insyn
utan även från den synpunkten att ett från vederbörande akter fristående
diarium är av betydelse ur säkerhetssynpunkt — särskilt för det fall att en
akt skulle förkomma och måhända behöva rekonstrueras — och för bevakning
att alla mål komma under vederbörlig handläggning, eller sålunda
samma synpunkter som motivera exempelvis målförteckning för allmänna
mål och dagbok för inskrivningsärenden.

Det kan ej anses stå i överensstämmelse med av lagstiftaren avsedd ordning
att — såsom förekommit — dagboksblanketterna under målens handläggning
förvaras i respektive akter.

24. I en del fall har förekommit att föreläggande enligt 4 eller 22 § lagsökningslagen
utfärdats först efter några dagars, ibland närmare två veckors,
förlopp trots att ansökningshandlingarna varit kompletta. Erfarenheterna
tyda på att ett visst behov föreligger att chefsdomarna vid underrätterna
vid sin tillsyn av arbetet kontrollera att eftersläpning i berörda
hänseende ej uppkommer.

25. I ett lagsökningsmål åberopade borgenären ett skuldebrev enligt
vilket gäldenären förbundit sig att erlägga ett kapitalbelopp av 1 200 kronor
jämte ränta, varvid betalning skulle ske med 100 kronor jämte ränta
därå den 1 varje månad med början viss datum. När ansökningen gjordes
hade ett antal amorteringar förfallit till betalning men ej fullgjorts. Rätten
avvisade ansökningen, enär fordringen icke i sin helhet vore förfallen till
betalning.

Sedan målet uppmärksammats vid inspektion, påpekade jag att det var
felaktigt att avvisa ansökningen såvitt den avsåg förfallna amorteringar
(jfr SvJT 1955 rf. s. 49).

26. I 13 § första stycket lagen om dödande av förkommen handling
stadgas bl. a. att rätten skall utfärda offentlig stämning, som skall kungöras
på sätt i 6 § sägs samt innehålla beskrivning av handlingen ävensom
tillkännagivande att, om någon innehar handlingen eller har kännedom om
att den finnes i behåll, han bör därom, vid äventyr att inteckningen eljest
dödas, hos rätten göra anmälan sist å dag som för ärendets fullföljande

269

utsattes; sådan dag må ej sättas tidigare än sex månader efter kungörelsens
införande i allmänna tidningarna. I andra stycket stadgas att ansökningen,
om den ej fullföljes å utsatt dag, är förfallen.

Vid en häradsrätt befanns vid inspektion att i några granskade ärenden
av förevarande slag äventyret av underlåten anmälan ej tillkännagivits^ i
den offentliga stämningen. Detta skall dock ske enligt vad som framgår
av nyssnämnda stadgande.

Emellertid saknades ytterligare i ett par av de offentliga stämningarna
uppgift om vilken dag ärendet skulle fullföljas av sökanden. Vederbörande
häradshövding förklarade att enligt hans mening det redan i en fastighetsägares
ansökan om dödande av inteckning i förevarande ordning finge anses
ligga en begäran om ansökningens fullföljande.

Härom anförde tjänstförrättande JO Sandström följande.

Syftet med bestämmelserna om fullföljande av ansökningen torde vara
att den intecknade egendomens ägare under tiden till dess ansökningen kan
prövas kan erhålla vetskap om var handlingen finnes; han skall därför före
prövningen visa att han vidhåller — fullföljer — ansökningen. Om domstolarna
skulle i dödningsansökningar inlägga begäran om ansökningens fullföljande
och godtaga detta såsom ett fullföljande av ansökningen skulle
bestämmelserna om fullföljande sakna mening och det angivna syftet med
desamma skulle icke förverkligas. En tolkning av angivet slag skulle icke
heller alltid vara till fördel för sökanden. Om han under kungörelsetiden
finner inteckningshandlingen och därför icke önskar vidhålla ansökningen,
torde nämligen en prövning av densamma kunna vara till skada för honom,
oaktat rätten vid positiv utgång endast förordnar att inteckningen må dödas.
— En jämförelse förtjänar att göras med bestämmelserna om dödande
av förkommen handling, vilka tjänat till ledning vid tillkomsten av (nuvarande)
13 §. Jämlikt 6 § första stycket skall rätten, om sökanden visat sannolika
skäl att handlingen för honom förstörts eller eljest förkommit, förelägga
honom att å viss rättegångsdag fullfölja ansökningen. I samma §
andra stycket stadgas, att den offentliga stämningen skall innehålla bl. a.
tillkännagivande att, om nagon innehar handlingen eller vet att den finnes
i behåll, han bör därom hos rätten göra anmälan sist å den för ärendets
fullföljande utsatta dag. Enligt 7 § vare ansökningen förfallen om den ej
fullföljes å utsatt dag. Dessa bestämmelser torde icke kunna tolkas på annat
sätt än att fullföljandet måste ske senare än ansökningen. Anledningen
till att ett mot bestämmelsen att rätten skall förelägga sökanden att å viss
rättegångsdag fullfölja ansökningen svarande stadgande icke återfinnes i
13 § synes icke framgå av förarbetena. Orsaken är sannolikt att medan ett
fullföljande av ansökan om dödande av förkommen handling knappast torde
kunna göras av annan än sökanden, som är den som lörlorat handlingen,
ett fullföljande av ansökan om dödande av inteckning ulan handlingens
företeende — vilken ansökan kan göras endast av den intecknade

270

egendomens ägare — torde, om egendomen överlåtits under mellantiden,
böra göras av den nye ägaren.

Jag finner alltså att bestämmelserna i 13 § om fullföljande av ansökan
om dödande av inteckning icke kunna givas annan innebörd än att rätten

1 samband med utfärdande av offentlig stämning skall bestämma och i
stämningen tillkännagiva dag för ansökningens fullföljande och att ansökningen
förfaller om den ej därefter fullföljes senast å den utsatta dagen.

27. Intill den 1 januari 1965 gällde att ansökan, som var underkastad
stämpelavgift, icke fick mottagas om den ej var försedd med stämpel och
erforderliga penningar ej erlades genast efter tillsägelse (34 § 1 mom. tredje
stycket stplfo; jämför JO:s ämbetsberättelse 1953 s. 361). Numera gäller
en annan ordning. Sålunda stadgas i 22 § kungörelsen den 29 oktober 1964
om expeditionsavgift in. m. (expeditionskungörelsen) att avgift för ansökan
erlägges, när ansökningen inges till domstolen; sker det ej, skall domstolen
förelägga ingivaren att erlägga avgiften inom viss kort tid efter det att
ansökan ingavs vid påföljd att ansökan eljest avvisas.

I ett mål under stämpelförordningens tid begärdes att underårige A.
skulle förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder. Ansökan
gjordes av A:s förmyndare och var åtföljd av vederbörligt läkarintyg, utvisande
att skäl till omyndighetsförklaring enligt 10 kap. 1 § 1 FB förelåg
och att förutsättningar för målets prövning utan Ars hörande voro för
handen. Ansökningshandlingarna ingåvos till rätten den 30 april 1964 men
ansökningsavgiften — efter anfordran — först den 11 maj 1964. Målet diariefördes
sistnämnda dag och dom meddelades påföljande dag, varvid ansökningen
bifölls under åberopande av icke endast 10 kap. 1 § 1 utan även

2 § FB. Emellertid hade A. uppnått myndighetsåldern den 9 maj 1964.
Detta förhållande medförde rätteligen att möjligheten att tillämpa 10 kap.
2 § FB bortfallit och därmed även att »förmyndaren» — som ej var make
eller frände — ej längre hade rätt att föra talan i saken (20: 16). — Det må
anmärkas att den enligt 22 § 1964 års expeditionskungörelse nu gällande
ordningen, tillämpad på det nämnda fallet, icke skulle ha medfört annan
skillnad än att målet skolat registreras såsom inkommet den 30 april 1964.

28. Med utgången av den 30 juni 1964 förföll möjligheten att hos rätten
göra ansökan om förklaring att å adoptivförhållande, tillkommet enligt
äldre lag, skulle tillämpas vad som stadgats beträffande adoption enligt
1958 års lagstiftning (slutbestämmelserna till lagen den 12 december 1958
om ändring i FB).

V id en inspektion av en häradsrätt uppmärksammades ett med nr Ä 49/
1964 betecknat ärende angående förklaring att å äldre adoptivförhållande
skulle tillämpas de nya bestämmelserna. Enligt anteckning i ärendeförteckningen
hade ansökan inkommit till häradsrätten den 30 juni 1964. Ansökan
i ärendet med föregående nummer, Ä 48, hade emellertid inkommit den 16

271

juli 1964. I ärendet Ä 49 hade ansökningshandlingen och fyra bilagor därtill
försetts med anteckningar att de inkommit den 30 juni. En handling,
som uppenbarligen utgjorde sökanden W:s missivskrift, var emellertid dagtecknad
den 22 juli 1964. Enligt blyertsanteckning å handlingen var densamma
inkommen till häradsrätten den 24 juli. Å samma handling hade
— tydligen av häradshövdingen — antecknats: »Akt upplägges. Erforderliga‘handlingar
aktbilageras. Dock ej denna handling, som är daterad
22/7.»

Ärendet avgjordes av häradsrätten genom beslut den 22 september, varvid
ansökningen bifölls.

Efter remiss anförde häradshövdingen följande:

Den 30 juni 19M inkom till häradsrättens kansli en ansökan av W., i
vilken denne begärde »omadoption» av ett barn som tidigare adopterats
av W. och dennes hustru. Det fanns anledning att antaga, att VY. i stallet
önskade erhålla förklaring, att å adoptionsförhållandet skulle tillampas de
nya stadgandena om adoption. Då ansökningen icke ansags vara i sadant
skick att den borde godtagas, återsändes denna jämte bilagor till polisassistenten
Ö., från vilken handlingarna inkommit, med en promemoria, innehållande
upplysningar hur ärendet skulle kompletteras. Ansökningen återkom
i omskrivet skick den 24 juli 1964, och andra handlingar inkommo vid
olika tidpunkter, den sista handlingen — ett samtycke från barnets biologiske
fader — den 10 september 1964. Ansökningen bifölls av häradsrätten
genom slutligt beslut den 22 september 1964. — Eftersom en ansökan, som
sannolikt avsåg förklaring om ny lags tillämpning pa bestående adoptivförhållande,
inkommit före den 1 juli 1964, ansåg jag mig icke bora avvisa
densamma utan söka genom komplettering av bristerna i ärendet »radda»
detta. Att till följd därav rubbning skedde i diarieföringen av domstolsärendena
ansåg jag mindre olyckligt än att avvisa ansökningen.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Det är uppenbart att W. med »omadoption» avsag att vinna rättens föiklaring
att å adoptivförhållandet skulle tillämpas vad som är stadgat för
det fall att adoption ägt rum enligt nya lagen. Någon kritik kan därför
icke riktas mot att tillfälle bereddes W. att avhjälpa de brister som vidlådde
ansökningen.

Det sätt, varpå bristerna avhjälptes, kan emellertid icke undgå kritik.
Häradshövdingen lät sålunda W. återfå den första, i rätt tid inkomna
ansökningshandlingen och ersätta denna med en ny. Denna inkom forst
den 24 juli till häradsrätten. Likväl blev densamma — i strid med det faktiska
förhållandet — diarieförd såsom inkommen den 30 juni. Häradsrätten
borde i stället ha behållit den första ansökningshandlingen samt utfärdat
föreläggande för W. att komplettera denna med uttalande att han med sin
ansökan avsåg att vinna rättens förklaring att de nya bestämmelserna om
adoption skulle tillämpas å ifrågakomna adoptionsförhållande. Vidare borde
ärendet ha upptagits i ärendeförteckningen redan den 30 juni. Det meddelade
föreläggandet skulle ha bilagts akten till ärendet.

272

Jag fann således att ärendet handlagts felaktigt i formellt hänseende.
Häradshövdingens tillvägagångssätt hade emellertid uteslutande betingats
av hans önskan att hjälpa den rättssökande att vinna vad denne åsyftade
med sin första framställning. Jag lät därför bero vid den erinran som innefattades
i det sagda.

29. Vid inspektion av en rådhusrätt uppmärksammades, att å en ansökan
om betalningsföreläggande gäldenärens namn antecknats för hand med
bläck medan ansökningen i övrigt var maskinskri ven. Närmare undersökning
visade att borgenärsombudet till en början hållit öppet mot vem ansökningen
skulle riktas och först så småningom — sedan vissa upplysningar
om firmaregistrets innehåll lämnats från en befattningshavare hos rätten
— angivit detta. Gäldenärens namn hade därefter å rättens kansli tillskrivits
på ansökningen. Härom anförde jag följande.

Den vid rådhusrätten verkställda kompletterande anteckningen å ansökningen
hade gjorts i avsikt att av hjälpsamhet tillhandagå en representant
för den rättssökande allmänheten. Samtidigt som jag, allmänt sett, vill understödja
att servicesynpunkter gentemot allmänheten i möjligaste mån
skola tillgodoses hos myndigheterna, vill jag dock betona att myndigheterna
ej få engagera sig på ett sådant sätt att korrektheten i deras åtgöranden
kan ifrågasättas. I före varande fall har fråga varit om en av ett partsombud
undertecknad handling. Att annan än undertecknaren utfyller dylik
handling med kompletterande anteckningar och därvid förfar på sådant
sätt att intryck gives att undertecknaren verkställt även den kompletterande
anteckningen, kan ofta nog vara ett diskutabelt förfaringssätt, även
om ett uppdrag från undertecknaren föreligger och fråga alltså ej är om att
urkunden falskeligen utfyllts. Under alla förhållanden får emellertid anses
helt oförenligt med den offentliga tjänstens beskaffenhet att myndighets
befattningshavare i dylik form tillhandagår en part med kompletteringseller
rättelseåtgärder i undertecknade partsinlagor. Endera bör parten eller
partsombudet själv komplettera eller rätta sin inlaga eller ock kan han
genom särskild handling, avsedd att biläggas den ursprungliga inlagan,
åstadkomma att handlingarna som helhet få det sakinnehåll som åsyftas.

Det förtjänar att anmärkas att den person, vars namn tillskrevs på ansökningen,
av handlingarna att döma ej var rätt gäldenär.

30. Sedan vid inspektion av en häradsrätt uppmärksammats, att i flera
fall tidsutdräkt syntes ha förekommit innan till rätten inkomna äktenskapsförord
intagits i bouppteckningsprotokollet, framkom att dröjsmålen väsentligen
orsakats av att ärendena behövt kompletteras, varom dock anteckningar
ej skett. Det är emellertid av vikt att anteckningar i dylika
hänseenden verkställas så att det framgår när äktenskapsförordet är att
anse såsom vederbörligen ingivet i den bemärkelse som avses i 8 kap. 12 §
GB. Det bör härvid anmärkas att det förhållandet, att det vid domstolens

273

mottagande av äktenskapsförordet må vara oklart om domstolen är rätt
forum, ej i och för sig föranleder att äktenskapsförordet ej är att anse
som »ingivet» redan vid denna tidpunkt (jämför Westring, Nya GB s. 164;

2 § andra stycket och 3 § ärendelagen). Ingivandet kan dock komma att
sakna rättslig betydelse om domstolen senare vid den prövning av sin behörighet,
som den har att verkställa ex officio, finner sig vara obehörig
(jfr NJA 1954 s. 325). I sammanhanget må även hänvisas till TSA 1955
s. 74—75 och SvJT 1964 s. 38—39.

31. Vid inspektioner ha påträffats några fall där åklagare, som ej ägt
pröva fråga om åtalseftergift enligt 1944 års lag i ämnet (4 §; jfr numera
21, 33 och 40 §§ 1964 års åklagarinstruktion), underlåtit att hänskjuta
denna fråga till behörig åklagare och i stället själva väckt åtal. Förutom
inspektionsanmärkningar beträffande vederbörande åklagares förbiseende,
ha ärendena föranlett spörsmålet i vad mån rätten hade att kontrollera
att det verkställts föreskriven prövning i fråga om åtalseftergift (numera
prövning huruvida beslut att ej tala å brott bör meddelas enligt lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Härom anförde jag i ett
av ärendena följande.

Dylik prövning utgör ej sådant särskilt villkor för allmänt atal som asyftas
i 20 kap. 3 § andra stycket RB. Underlåten prövning av åtalseftergiftsfråga
utgör alltså ej rättegångshinder som enligt 34 kap. RB skall beaktas
av rätten. Emellertid har oavsett detta ansetts att rätten bör kontrollera
om berörda prövning verkställts (jfr Strahl m. fl., Påföljder s. 64 och Olivecrona,
Rättegången i brottmål, 2 uppl. s. 295—296). En dylik kontroll
kan sägas ligga inom ramen för rättens allmänna skyldighet att självmant
beakta sådana omständigheter som kunna vara till en tilltalads förmån.
En kontroll i detta hänseende och i förekommande fall ett rättens påpekande
till åklagaren, att prövning av åtalseftergiftsfråga underlåtits men
bör komma till stånd, ligger också nära sådana åtgärder som ankomma
på rätten enligt 45 kap. 11 § RB, även om detta stadgande knappast kan
anses direkt tillämpligt. Beträffande formen för ett rättens påpekande i
nämnt hänseende, torde enligt sakens natur vara tillräckligt med en underhandshänvändelse
till åklagaren, på samma sätt som förutsatts kunna ske
när det gäller komplettering av ofullständig stämningsansökan (jfr Gärde,
Nya RB s. 653).

32. Enligt 21 kap. 2 § RB skall den misstänkte i mål om allmänt åtal
infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning
saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro
tillika kan antagas vara utan betydelse för utredningen. Det kan i regel
icke anses stå i överensstämmelse med rättegångsbalken att befria den tilltalade
från personlig inställelse i trafikmål när den tilltalade under förundersökningen
bestritt ansvar. Den tilltalades personliga redogörelse för

274

händelseförloppet brukar i sådana fall vara av stor betydelse för målets
bedömande. Inspektionsiakttagelser ha givit anledning framhålla dessa
synpunkter.

33. I ett vid inspektion av en häradsrätt uppmärksammat brottmål voro
omständigheterna följande. I en stämningsansökan lades A och B till last
ett stort antal förmögenhetsbrott, som de begått huvudsakligen gemensamt.
A var häktad i målet, medan B undergick frihetsstraff. Målet utsattes
till huvudförhandling å viss dag kort efter åtalets väckande. Sedan
åklagaren därefter meddelat rätten att B misstänktes för ytterligare brott,
uppsköt rätten huvudförhandlingen beträffande B tills vidare; målet mot A
prövades och avgjordes däremot. Ansökan om tilläggsstämning, upptagande
brott som B begått inom annan domstols domkrets, inkom tre månader
senare, och ytterligare tre veckor därefter hölls huvudförhandling och dom
å frihetsstraff meddelades. Endast tre veckor återstod då innan B skulle
ha frigivits från det honom tidigare ådömda frihetsstraffet, varför häradsrätten
såg sig föranlåten att förordna att B, därest domen vid hans frigivande
från tidigare straff ej vunnit laga kraft mot honom, skulle i häkte
avbida att lagakraftägande dom förelåg.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

I 45 kap. 3 S RB stadgas att om åtal väckts mot någon för flera brott
eller åtal mot flera för att hava tagit del i samma brott, åtalen skola handläggas
i en rättegång, om ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare.
I stadgandets andra stycke anges bl. a. att åtal ej må förenas med
mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna är behörig. I förevarande
fall förelåg förutsättningar för kumulation av de åtal mot A och B
soin väcktes genom den första stämningsansökningen, och häradsrätten
avsåg också till en början att handlägga åtalen i en rättegång. Emellertid
har rätten därefter ändrat mening och uppskjutit handläggningen av de
väckta åtalen mot B, troligen enär nya åtal mot denne väntades. Om denna
åtgärd var välbetänkt är diskutabelt. Fullgod grund för subjektiv kumulation
av åtalen mot A och de ursprungliga åtalen mot B förelåg, och
flera processekonomiska skäl synes ha talat för en sådan lösning. Vid särskiljandet
av målen förelåg ännu icke laga förutsättningar för gemensam
rättegång beträffande alla B:s brott, eftersom åtal för vissa brott ännu ej
väckts, men uppenbarligen påräknades att grund för objektiv kumulation
beträffande alla B:s brott sedermera skulle föreligga. Emellertid är — med
hänsyn till 45 kap. 3 § andra stycket RB — att märka att intet av de brott,
för vilka åtal väntades, var begånget inom domsagan. Behörighet för häradsrätten
att upptaga åtal för de nyupptäckta brotten skulle sålunda
komma att föreligga endast om förutsättningarna för tillämpning av 19
kap. 6 § RB voro för handen, och detta i sin tur kunde bli fallet endast om
handläggningen av de ursprungliga åtalen mot B uppsköts. Ytterligare
är i sammanhanget att beakta att B var intagen på fångvårdsanstalt, varför
målet borde ha behandlats med förtur och med i det närmaste samma
skyndsamhet som mål mot häktad. I synnerhet är ett uppskov beklagligt
om det — såsom här skedde — får till följd att en intagen först en helt kort
tid före fastställd slutdag för tidigare ådömt frihetsstraff får en dom å nytt

275

frihetsstraff. Lämpligen borde rätten före särskiljandet av målen och uppskovsbeslutet
beträffande B ha berett denne och hans försvarare tillfälle
att uttala sig i saken (NJA II 1956 s. 314 överst). Sammanfattningsvis synas
övervägande skäl tala för att häradsrätten bort handlägga de i den
första stämningsansökningen upptagna åtalen mot B samtidigt med atalen

Utöver det nu sagda bör framhållas att under alla förhallanden rätten
ej bort dröja med utfärdande av stämning å B beträffande de i den första
stämningsansökningen upptagna brotten.

Utredningen i ärendet visade att beslutet om uppskjutande av huvudförhandlingen
beträffande B hade föranletts av telefonuppgifter från åklagaren
och tillkommit under brådskande förhållanden.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 45 kap. 3 § RB i dess ursprungliga lydelse skulle kumulation av
åtalen mot A och de ursprungliga åtalen mot B ha varit obligatorisk. Genom
1956 års ändringar — som föranleddes främst av erfarenheterna från
vidlyftiga rättegångar — skedde dock en viss uppmjukning av reglerna så
att rätten fick möjlighet att göra en lämplighetsprövning i kumulationsfrågor;
under förarbetena gjordes vissa vägledande uttalanden rörande den
avsedda tillämpningen av reglerna (NJA II 1956 s. 313 314).

När ordföranden hade att taga ställning till kumulationsfrågan, hade
han enligt vad som framgår av hans yttrande icke tillgång till i allo fullständiga
upplysningar. Om fylligare material statt att erhålla är ovisst. Jag
anser mig ej ha anledning att hävda att hans på grundval av då föreliggande
material gjorda bedömning av kumulationsfrågan skulle vara felaktig;
icke minst fäster jag därvid avseende vid att, enligt vad som nu framkommit,
B:s försvarare önskade huvudförhandlingens uppskjutande.

Emellertid visade den senare utvecklingen likväl att uppskovet blev
mindre lyckligt i och med att, såsom påpekades i inspektionsprotokollet,
huvudförhandlingen kom att äga rum först kort tid innan B skulle ha
frigivits från honom tidigare ådömt straff. Av erfarenheterna från förevarande
fall bör man alltså draga den lärdomen att man, innan huvudförhandling
uppskjutes av skäl som här kommit i fråga, bör söka utröna hur
långt uppskovet beräknas bli, varvid bl. a. är att beakta varaktigheten av
pågående straffverkställighet.

I samma mål uppmärksammades vidare följande.

Under huvudförhandlingen beträffande A förklarade aklagaren att i den
för de tilltalade gemensamma stämningsansökningen skett en misskrivning
så att en åtalspunkt, avseende grov stöld, kommit att lastas A i stället
för B. På aktexemplaret av denna stämningsansökning hade vid något
tillfälle med blyerts gjorts en ändring i enlighet härmed. I akten fanns ingen
anteckning om att det för B avsedda exemplaret av stämningsansökningen
— som vid tidpunkten för upptäckten av felet kvarlåg hos härads -

276

rätten blivit ändrat. Åtalspunkten i berörda del upptogs ej i domen
mot A.

I protokollet från huvudförhandlingen mot B antecknades, att åklagaren
framställde de i stämningsansökningarna upptagna ansvarsyrkandena med
vissa ändringar, varvid dock icke anmärktes den ändring som berörts ovan.
I domen mot B upptogs dock även den åtalspunkt som från början felaktigt
hänförts till A.

Jag lät härom till inspektionsprotokollet anteckna bl. a, följande.

. Det torde fa anses godtagbart att när misskrivningen i stämningsansökningen
upptäcktes, den ifrågakomna åtalspunkten utan formaliteter avfördes
från målet mot A. Ett iakttagande av 20 kap. 9 § andra stycket KB
kan icke anses fylla något förnuftigt ändamål, när en uppenbar misskrivning
föreligger och något åtal mot berörd person sålunda aldrig varit avsett.
När det gäller B förhåller det sig dock annorlunda. För dennes vidkommande
var det fråga om att bli lastad för en ny gärning. Härom borde
han själv ha fått kännedom utan onödigt dröjsmål. Det bör vidare stå
klart när åtal för en gärning skall anses väckt. Klart är att åtalet mot B
i berörd del icke kan anses väckt i och med att den felaktiga stämningsansökningen
inkom till rätten. En något tveksam fråga är om åklagaren jämlikt
45 kap. 6 § RB var berättigad att vid förhandlingen mot A den 17
juli 1962 muntligen inför rätten utvidga åtalet mot B att avse även den
har aktuella gärningen. Med uttrycket »muntligen inför rätten» åsyftas
sadana fall då vid förhandling i målet förekommer anledning att väcka
talan som här avses (Gärde, Nya RB s. 656). Eftersom åtalen mot A och B
handlades i skilda rättegångar, lär förhandlingen den 17 juli 1962 knappast
såvitt B angår kunna betraktas som »en förhandling i målet». Därest rätten
haft motsatt uppfattning, skulle i allt fall jämlikt andra punkten i
nämnda stadgande ha tillsetts att B fick del av utvidgningen. För min del
anser jag att åklagaren bort göra ett tillägg till stämningsansökningen
mot B med angivande av den nytillkomna åtalspunkten.

34. Inträdd preskription utgör ej grund för avskrivning av brottmål.
Därest brott preskriberats, skall åtalet ogillas (se t. ex. Strahl m. fl.: Om
Påföljder för brott, 2 uppl. s. 73). Regelmässigt torde emellertid åklagaren
i denna situation nedlägga åtalet. Då delgivning ej skett, bör åklagaren
således underrättas därom och beredas tillfälle att nedlägga åtalet. Först
om åtalet nedlägges, kan målet avskrivas.

ISu anförda synpunkter hade jag anledning utveckla i ett inspektionsärende
rörande ett antal mål, vari preskription inträtt efter misslyckade
delgivningsförsök. Vederbörande häradsrätt hade avskrivit målen utan att
åklagaren dessförinnan nedlagt åtalen.

35. I flera fall har vid inspektioner konstaterats att domstolar i beslut
i anledning av häktningsframställningar uttalat endast att skäl icke förelågo
för häktning. Detta har föranlett påpekandet att i 24 kap. 16 § RB
föreskrives att rätten, om häktning ej beslutas, skall förordna att den anhållne
omedelbart skall frigivas.

277

36. I ämbetsberättelsen år 1962 s. 127 f. behandlades handläggningen
av begäran om vitesföreläggande enligt 217 § aktiebolagslagen. Fråga var
i det sammanhanget allenast om handläggningen när spörsmålet om vitesföreläggande
första gången blev aktuellt, och salunda behandlades då ej
situationen när förelagt vite skall utdömas och eventuellt nytt vite utsättas.
På sätt närmare framgår av uttalandena i ämbetsberättelsen äro fall
av förstnämnda art åsyftade i 20 § RP. Detta stadgande utgår från att
berörda mål skola behandlas såsom indispositiva tvistemål, dock att i vissa
i stadgandet angivna hänseenden brottmålsreglerna skola tillämpas.

När fråga sedermera uppkommer att pa särskild talan av aklagaien utdöma
förelagt vite, skall tillämpas det i 18 § RP intagna stadgandet att
vad i nya RB är föreskrivet angående åtal för brott, varå icke kan följa
svårare straff än böter, skall äga motsvarande tillämpning. Detta får anses
innebära bl. a. att målet bör diarieföras såsom brottmål, att stämning skall
utfärdas — varvid första inställelse ej bör ifrågakomma — samt att avgörandet
skall ske genom dom. Den omständigheten att i dylika mal jämväl
kan uppkomma fråga om utfärdande av nytt vitesföreläggande synes i och
för sig ej vara av beskaffenhet att böra påverka handläggningsformen. Det
må framhållas, att 20 § RP och de uttalanden som fällts rörande tvistemålsreglernas
tillämplighet i däri avsedda fall ta sikte enbart pa den situation
att det ej samtidigt föres talan om ansvar (jämför Gärde, Nya RB
s. 897 nederst), och med »talan om ansvar» lär på grund av 18 § RP böra
jämställas talan om utdömande av vite. Det torde därför ej vara anledning
att tillämpa de för indispositiva tvistemål gällande reglerna i de delar av
målet som gälla utfärdande av nytt vitesföreläggande.

Synpunkter av nu angiven innebörd har jag haft anledning andraga i ett
par fall då vid inspektioner framkommit att mål om utdömande av vite
av här nämnt slag upptagits som tvistemål eller som domstolsärende.

ÅKLAGARVÄSENDET

20. Uppdagade felaktigheter i strafföreläggande ha föranlett

resning

I samband med en av tjänstförrättande JO Nordqvist verkställd inspektion
av en då tjänstgörande landsfiskal skedde å JO-expeditionen
granskning av vissa vid inspektionstillfället infordrade akter. Därvid uppmärksammades
bl. a. följande.

Genom strafföreläggande den 22 januari 1963 förelädes en man vid namn
Svensson av landsfiskalen straff om 10 dagsböter, varvid dagsboten jämkades
till 3 kronor. Förseelsen angavs sålunda:

278

»Vid den 20 december 1962 omkring klockan 18.00 företagen kontroll
av en personbil, förd av Svensson, befanns bilen vara så utvändigt lastad
att bakrutan var helt täckt; utvändiga speglar saknades på bilen. Till följd
därav har bilen befunnits under nämnda färd ha saknat funktionerande
utrustning för möjliggörande av föreskriven sikt bakåt.»

I strafföreläggandet åberopades 65 § 1 mom. första stycket jämfört med
3 § 1 mom. i) och 57 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen. Svensson
godkände den 29 januari 1963 föreläggandet. Av handlingarna framgick
att han ägde bilen.

Nordqvist lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Akten utvisade, att invändig backspegel — mot vars placering anmärkning
icke skett — hade funnits i bilen. Denna torde därför i och för sig ha
varit utrustad pa sätt stadgades i 3 § 1 mom. i) vägtrafikförordningen.
Varken denna bestämmelse eller den därtill knutna straffbestämmelsen i
65 §1 mom. första stycket syntes på grund därav ha varit tillämplig i fallet.
Emellertid stadgades i det tredje av åklagaren åberopade lagrummet
(57 §2 mom. första stycket VTF) bl. a. att bil icke fick lastas så, att föraren
hindrades att genom backspegeln iakttaga den bakomvarande trafiken.
Åsidosättande av denna bestämmelse beivrades emellertid såsom vårdslöshet
i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen (jfr Fredrikson, Vägtrafikförordningen,
1961 s.277). Då enligt nämnda stadgande fängelse ingick i straffskalan,
hade strafföreläggande ej kunnat meddelas.

Efter remiss anförde åklagaren följande.

Numera framstår det för mig klart, att strafföreläggande ej bort utfärdas.
Beivrande genom åtals väckande för vårdslöshet i trafik skulle rättehgen
ha vidtagits. Enär någon skada ej åsamkats vederbörande och då jag
för framtiden har för avsikt att skärpa uppmärksamheten därå, att strafföreläggande
endast ifrågakommer inom tillämpligt område, hemställer jag,
att saken ej måtte föranleda någon ytterligare åtgärd.

Sedan tjänstförrättande JO Sandström därefter övertagit ärendet, skedde
remiss till RÅ, vilken — efter att ha föranstaltat om viss utredning i saken
anförde följande i ett den 20 november 1964 hit avgivet yttrande.

Ämbetet biträder den av JO uttalade meningen, att Svenssons bil vid det
med föreläggandet avsedda tillfället i och för sig torde ha varit utrustad
pa sätt stadgas i 3 § 1 mom. i) vägtrafikförordningen. Det är vidare jämväl
ämbetets uppfattning, att åsidosättande av föreskriften i 57 § 2 mom.

,*a,..styck.et samma föfordning icke kan beivras annorledes än såsom
vårdslöshet i trafik. Den i ärendet föreliggande utredningen innefattar emelii
^ ^ ämbetets asikt icke sadana omständigheter, att Svensson vid
tillfället kan anses ha visat straffbar oaktsamhet. Vid angivna förhållanden
bär ämbetet funnit sig böra hos Kungl. Maj:t hemställa om resning till
bvenssons förmån och om undanröjande av föreläggandet.

Vid RÅ:s yttrande fogades avskrift av den resningsansökan han avlåtit.

I beslut den 21 maj 1965 anförde högsta domstolen bl. a. följande.

279

Hos Kungl. Maj:t är upplyst, att bilen var försedd med backspegel, så
anordnad som föreskrives i 3 § 1 mom. i) vägtrafikförordningen. Pa grund
härav och då Svensson icke genom att bruka bilen, oaktat den var lastad
på sådant mot stadgandet i 57 § 2 mom. första stycket samma förordning
stridande sätt att Svensson hindrades iakttaga den bakomvarande trafiken,
gjort sig skyldig till en i och för sig straffbar handling, beviljar Kungl.
Maj:t jämlikt 58 kap. 2 § 3 och 4 rättegångsbalken den sökta resningen,
och prövar Kungl. Maj:t lagligt undanröja strafföreläggandet.

Vid JO-ärendets avgörande (åklagaren var då pensionerad) anförde Sandström
följande.

Genom vad sålunda förekommit har — i enlighet med vad inspektionen
gav vid handen — fastslagits att berört strafföreläggande ej varit lagligen
grundat, varför det resningsvägen undanröjts.

I avseende å åklagarens åtgärd att utfärda det felaktiga strafföreläggandet
finner jag mig — i beaktande av att rättelse åstadkommits och med
hänsyn till omständigheterna i övrigt — kunna låta bero vid vad i ärendet
förekommit.

Vid en annan av Nordqvist verkställd inspektion, avseende en rådhusrätt,
granskades ett år 1963 anhängiggjort brottmål. I akten fanns en uppgift
att P, som var en av de tilltalade i målet, tidigare genom strafföreläggande
ålagts böter för paråkning å moped den 8 juli 1959. Vid denna tid
hade dock P blott varit något över 14 år gammal.

Sedan yttrande begärts av den åklagare som utfärdat strafföreläggandet,
upplyste denne efter då verkställd undersökning att polisrapporten rörande
paråkningen visat sig ha innehållit felaktig uppgift beträffande P:s födelseår
(1944 i stället för 1945). Åklagaren hade med anledning därav hos
RÅ begärt att resningsansökan till förmån för P skulle göras.

På RÅ:s därom gjorda ansökan beviljade högsta domstolen resning och
undanröjde strafföreläggandet.

21. Fråga i vilken omfattning åklagare bör få utfärda stämning

Vid inspektion 1964 uppmärksammades att landsfiskalerna i en domsaga,
med stöd av uppdrag från rätten, själva utfärdat stämning i flertalet brottmål.
Detta uppdrag, som var givet av häradshövdingen och upptaget i
skrivelser till de landsfiskaler som då tjänstgjorde inom domsagan, hade
följande lydelse:

Ilärmed uppdrages åt Eder, jämlikt 45 kap. 1 § rättegångsbalken, att
själv utfärda och låta delgiva stämningar i brottmål med undantag av större
sådana mål. Exempelvis kan av Eder stämning utfärdas i alla vanliga
trafikmål men även i andra mål av mindre och medelstor omfattning.

280

I skrivelserna var såsom anmärkning tillfogat: Det är ej meningen att
målen skola instämmas till viss rättegångsdag.

Vid granskning av ett antal brottmål antecknades följande till inspektionsprotokollet
angående nu förevarande fråga:

I nästan samtliga mal hade åklagarna själva utfärdat stämning. Några
av dessa mål avsågo stöld och ett grov stöld. I ett av målen hade åklagaren
i stamningen angående rättens behörighet åberopat 19 kap. 1 § tredje
stycket RB, vari stadgas att åtal må upptagas av den rätt, där den misstankte
skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den
misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
I ett annat mål, som var ett militärt brottmål, hade åklagaren i stämningen
i fiåga om rättens behörighet aberopat 73 § militära rättegångslagen.
1 detta lagrum stadgas att åtal i militärt brottmål må upptagas av rätten
i den ort, där brottet förövades, den rätt där den misstänkte skall svara i
tvistemål i allmänhet eller rätten i den ort där den misstänkte mera varaktigt
uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader
och andra omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande JO Sandström bl. a.
följande allmänna synpunkter.

I 45 kap. 1 § första stycket RB stadgas att om åklagare vill väcka åtal
han skall hos rätten göra skriftlig ansökan om stämning å den som skall
tilltalas. Enligt samma lagrum äge dock rätten i den omfattning, som finnes
lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning.

Huvudregeln är alltså att stämning skall utfärdas av rätten. Rätten bör
nämligen, när anledning förekommer därtill, ha möjlighet att omedelbart
avvisa åklagarens talan; för avvisning sedan stämning utfärdats fordras
huvudförhandling. Även för handläggningens ordnande eller med hänsyn
till behovet av förberedande åtgärder kan det vara av betydelse att målet
redan från början behandlas vid rätten. Sa torde ofta vara fallet, då målet
är av större omfattning eller rör flera tilltalade eller, såsom beträffande
häktad, inom kort tid måste upptagas till huvudförhandling.

Då rätten giver åklagare generellt uppdrag att utfärda stämning, har rätten
att uppställa de undantag och begränsningar som kunna vara erforderliga.
Åklagarens befogenhet bör bestämmas så att en ändamålsenlig handläggning
ej försvåras. Han kan t. ex. tilläggas befogenhet att utfärda stämning
beträffande alla ordningsförseelser eller beträffande vissa andra grupper
av brott, då den misstänkte erkänt gärningen eller det eljest finnes anledning
antaga att förberedande åtgärder ej erfordras. Det bör emellertid
ej anses uteslutet att uppdraget härutöver får avse även mål, vari förberedande
åtgärder kunna ifrågakomma; som villkor härför bör föreskrivas att
åklagaren i dylikt fall inskränker sig till att i stämningen förelägga den
tilltalade att till rätten inkomma med bevisuppgift. Från uppdraget bör
undantagas fall, då enligt forumbestämmelser målets upptagande beror av

281

en lämplighetsprövning eller annan prövning från rättens sida liksom också
sådana fall där för allmänt åtal är stadgat särskilt villkor (20: 3 andra stycket
RB). I övrigt bör tillses att åklagaren avhåller sig från att utfärda
stämning, när omständigheterna äro sådana att handläggningen redan från
början bör ankomma på rätten.

Behov för åklagare att äga befogenhet att utfärda stämning torde ofta
föreligga då fråga är om utlänning, som tillfälligt vistas här i riket. Riksåklagaren
har uttalat (RÅ:s cirkulär nr 90 sid. 11) att det med hänsyn
till behovet av skyndsamhet är lämpligt att åklagaren hos rätten utverkar
generellt förordnande att utfärda stämning å utlänning, som tillfälligt vistas
här i riket och som gjort sig skyldig till trafikbrott, som kan anses förskylla
endast böter.

Slutligen vill jag nämna att uppdrag för åklagare att utfärda stämning
även kan givas från fall till fall.

22. Spörsmål om åtal bort väckas i visst fall

En kväll i början av 1964 blevo två fönsterrutor till en butiks källarlokal
utslagna av ett par pojkar. Dagen därpå tillgrepo en del barn kex som
de kommo åt från lådor innanför de utslagna fönstren.

Under därefter verkställd polisutredning antecknades i förundersökningsprotokoll
bl. a. att Kent, född 1948, och en ej straffmyndig kamrat till
honom vid förhör erkände tillgrepp av kex samt att sedermera klarlades att
det varit två andra pojkar som slagit sönder fönstren. Under utredningen
uppgavs att även åtskilliga andra barn tillgripit kexpaket.

Den 2 mars 1964 beslutade vederbörande åklagare att åtalseftergift beträffande
Kent ej skulle meddelas enär åtal vore ur allmän synpunkt påkallat;
yttrande av barnavårdsnämnden inhämtades ej före beslutet. Åklagaren
väckte mot Kent åtal för tillgrepp av ett paket kex, värt 1 krona 25
öre, och underrätten dömde Kent för snatteri till 15 dagsböter om två kronor.
Vederbörande hovrätt, dit talan fullföljdes, sänkte straffet till fem
dagsböter om två kronor. Högsta domstolen fann ej skäl att meddela prövningstillstånd,
i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

I hit avgiven klagoskrift ifrågasatte Kents far om lagföring verkligen
bort ske.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande JO Sandström bl. a.
följande.

Enligt 2 § i den vid ifrågavarande tid gällande lagen den 19 maj 1944 om
eftergift av åtal mot vissa underåriga — numera ersatt av väsentligen likartade
föreskrifter i 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lag -

282

överträdare — kunde åtal eftergivas under vissa särskilda förutsättningar,
nämligen om brottet var ringa och det uppenbarligen skett av okynne eller
förhastande eller om från barnavårdsnämnds sida eller på annat sätt
vidtagits anordningar som med skäl kunde antagas vara lämpligast för den
unges tillrättaförande. Vidare gällde dock att — oavsett om nyssnämnda
förutsättningar förelågo — åtal skulle väckas om så var påkallat med hänsyn
till den allmänna laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt.

Åklagaren har om sin bedömning anfört följande.

Det snatteri Kent erkänt var sådant att jag beräknade att barnavårdsnämnden
inte skulle vidtaga någon åtgärd utöver förmaning eller varning.

Snatteri av ungdom i affärer och stölder ur automater och liknande har
för närvarande och har länge haft en hög frekvens. Det synes ha gjorts
till en sport bland ungdomarna att tävla om vem som i affärer under viss
tid kan stjäla så att det stulnas summa kommer så nära som möjligt ett
visst på förhand av ungdomarna fixerat belopp.

Det synes vara av vikt att ungdomarna få klart för sig att sådant inte
kan tolereras. Jag fann, att en förmaning från barnavårdsnämndens sida
icke skulle vara en tillräcklig åtgärd, framförallt med hänsyn till att benägenheten
att följa kamratsolidariteten är ytterst stor och att det behövs
ett effektivare ingripande än förmaning elfer varning. Jag bedömde saken
så att ett bötesstraff var bättre ägnat att avhålla från ytterligare brott.

Vid åklagarens prövning huruvida han skulle meddela åtalseftergift —
vilken beteckning f. ö. ej längre brukas i den nya lagstiftningen men gällde
vid tiden för det aktuella beslutet — hade åklagaren att taga ställning till
flera olikartade faktorer, och bedömningen är av den art att det ofrånkomligen
kan finnas utrymme för olika meningar rörande vissa fall. Någorlunda
enhetliga normer för bedömningarna torde dock ha utbildats genom praxis
och nyligen — dock senare än det här aktuella fallet — har RÅ i ett cirkulär
till rikets allmänna åklagare (nr 141) angivit vissa allmänna riktlinjer
för bedömningen.

Mot åtalseftergift har åklagaren åberopat att butikssnatterier, automatstölder
och liknande äro vanliga bland ungdomar och till och med bedrivas
som en viss sport samt att därför kraftigare ingripanden i dylika fall äro
motiverade. Ett sådant allmänt betraktelsesätt får i och för sig anses ligga
väl i linje med lagstiftningens föreskrift att åtal skall väckas om det finnes
påkallat ur allmän synpunkt; i den äldre lagstiftningen nämndes i detta
sammanhang också hänsynen till den allmänna laglydnaden. I RÅ:s nyssnämnda
cirkulär har framförts likartade synpunkter, nämligen att det kan
vara en påtaglig risk för att frekvensen av visst slags gärningar skulle öka
avsevärt om det ej bleve någon påföjd; som exempel nämnes uppkomsten
av formliga epidemier av skadegörelse på allmän egendom, exempelvis trafikskyltar.
I frågan om synpunkter av nu angiven art bort — såsom skedde
— anläggas på det föreliggande fallet kan med fog invändas att det aktuella
tillgreppet till sin typ varit ett utnyttjande av ett givet »engångstillfälle»

283

och alltså något annorlunda än förekommande, såsom sport bedrivna butikssnatterier,
där faran för upprepande och spridning av ofoget är mera
påfallande och det därför kan vara ett allmänt intresse att stävja detta
genom mera kännbara ingripanden.

I förevarande fall ha otvivelaktigt från andra synpunkter flera förhållanden
talat för åtalseftergift, varvid särskilt må nämnas följande. Brottet
får uppenbarligen anses som ringa och begånget av okynne och förhastande.
Någon tidigare belastning eller oart beträffande Kent förelåg, såvitt
känt, icke. Även hans ringa ålder vid tillgreppet — 15 år och några månader
— bör tillmätas betydelse; enligt RÅ:s nyssnämnda cirkulär bör anses
gälla en viss presumtion mot åtal när det gäller 15-åringar.

Enligt min mening skulle med hänsyn till de anförda synpunkterna ett
meddelande av åtalseftergift i förevarande fall ha framstått som det naturliga.
Emellertid kunna som nämnts ärenden av detta slag giva utrymme
för olika meningar, och det kan ej påstås att åklagarens bedömning är av
beskaffenhet att läggas honom till last såsom fel.

23. Oklar avfattning av åklagares beslut

I samband med inspektion hos en landsfiskal under 1964 uppmärksammades
följande. I en till landsfiskalskontoret inkommen polisrapport uppgavs
att ingenjören T å viss plats fört bil med en hastighet av 65 km/tim.,
oaktat den högsta medgivna hastigheten på platsen var 50 km/tim. Av
rapporten framgick att T vitsordat att han fört bilen med den uppgivna
hastigheten men att han bestritt ansvar samt förklarat att han icke
observerat skyltar om hastighetsbegränsningen. I rapporten var vidare
antecknat att författningenliga vägmärken funnos samt att vågbeläggningen
på den plats där T iakttagits bestod av oljegrus, varför fartbegränsningslinjer
ej funnos. I beslut i åtalsfrågan antecknade åklagaren till en
början att en till höger om vägen uppsatt hastighetsbegränsningsskylt varit
tämligen skymd av träd och buskar samt att en till vänster om vägen
uppsatt likadan skylt enligt vad T uppgivit skymts av en långtradare som
T körde om. Åklagaren yttrade därefter i beslutet: Med hänsyn till det
anförda och då fartbegränsningslinjer ej funnits på vägbanan, får förseelsen
anses klart ursäktlig och skall ärendet ej föranleda någon min vidare åtgärd.

Iakttagelserna föranledde efter inspektionen påpekandet att beslutet icke
_såsom måste krävas — utvisade om åklagaren avsett att meddela åtalseftergift
(såsom termen lydde t. o. in. 1964) eller att avskriva målet.

Enligt vad åklagaren sedermera upplyste hade hans avsikt varit att
meddela åtalseftergift.

284

24. Felaktiga grunder för beslut att ej väcka åtal

Vid inspektion hos en åklagare uppmärksammades följande.

Vid en hastighetskontroll den 12 juni 1962 hade befunnits att chauffören
L fört en lastbil med en hastighet av 71 km/tim.; L hade erkänt förseelse
mot 56 § 1 mom. vägtrafikförordningen, som vid tiden för körningen stadgade
eu högsta tillåten hastighet av 60 km/tim. för bil av ifrågavarande
slag. Av brottmålsdiariet och akten framgick emellertid att åklagaren den
31 juli 1962 meddelat avskrivnings beslut på den grunden att enligt författningsändring
som trätt i kraft den 1 i samma månad (SFS 263/1962) lastbil
av aktuellt slag finge framföras med en hastighet av 70 km/tim.; det
anmärktes därvid att 5 § SP tillämpats (jfr numera 5 § BrP).

Jag anförde härom följande.

Den ur grunderna för 5 § SP härledda principen att ny lag, som gör eu
förut straffbar gärning straffri, skall tillämpas på ännu icke avdömda men
före lagens ikraftträdande begångna gärningar, äger icke undantagslöst tilllämpning
inom specialstraffrättens område. Bland annat anses sålunda principen
icke gälla när fråga om s. k. blankettstraffbud — dvs. där brottsbegreppets
innebörd icke bestämmes av själva straffbestämmelsen utan av
stadganden vartill straffbestämmelsen hänvisar — och en ändring sker
i det stadgande som angiver själva brottsbegreppet (Agge, Den svenska
straffrättens allmänna del, första häftet, s. 107, och SOU 1953: 14 s. 429).
I det aktuella målet är fråga om en ändring av just denna typ, och grundsatsen
i 5 § SP borde därför icke ha tillämpats. Ett med det ifrågakomna
målet helt parallellt fall var föremål för prövning i rättsfallet NJA 1924
s. 542, där den tilltalade fälldes till ansvar.

Vederbörande åklagare försvarade emellertid ytterligare sitt avskrivningsbeslut
med ett resonemang av innebörd att för hög hastighet med stor
lastbil på en livligt trafikerad väg kunde vara så allvarligt att gärningen
borde hänföras till 1 § trafikbrottslagen samt att sistnämnda lagrum givit
möjlighet till avskrivningsbeslut då oaktsamheten kunde bedömas som
ringa.

Rörande ett dylikt resonemang anförde jag följande.

Åklagaren anser tydligen att 72 § VTF skulle kunna tillämpas på det
sättet att man dels bedömer ett förfarande, som innebär förseelse mot VTF.
såsom så allvarligt att 1 § trafikbrottslagen bör tillämpas i stället för VTF.
dels därefter — vid tillämpningen av trafikbrottslagen — bagatelliserar
samma förfarande i sådan grad att man anser det innefatta ringa oaktsamhet
och därför vara straffritt. Resonemanget leder med andra ord till det
befängda resultatet att mera vardagliga förseelser mot VTF leder till straff
enligt samma förordning, medan något svårare förseelser däremot skulle
kunna bli helt straffria enligt trafikbrottslagens regel om ringa ovarsamhet.
Att en sådan ordning ej varit avsedd ligger i öppen dag. Såvitt nu är i fråga

285

mnebär 72 § VT b'' (jfr Fredriksons kommentar till stadgandet) att 1 s
trafikbrottslagen skall tillämpas i stället för VTF:s stadganden allenast
när ifrågakommet förfarande är att beteckna som icke ringa ovarsamliet.

25. Beslut i åtalsfråga har utan bärande skäl fördröjts

I samband med inspektion under våren 1963 besöktes ett landsfiskalskontor,
där en landsfiskal och en landsfiskalsassistent tjänstgjorde. Om ett
av de därvid granskade målen antecknades i inspektionsprotokollet följande.

Sedan misstanke uppkommit att S gjort sig skyldig till förberedelse till
mord på sitt minderåriga barn, hade efter förundersökning landsfogden vid
prövning i åtalsfrågan funnit att skäl ej förelåg för misstanke om svårare
brott än resande av livsfarligt vapen, varför målet den 28 maj 1962 återlämnats
till landsfiskalsexpeditionen för vidare behandling. Utredningen
syntes vid denna tid ha varit avslutad. Landsfiskalsassistenten förklarade
vid inspektionstillfället att vidare utredningsåtgärder ej ifrågasatts från
hans sida, men att han velat avvakta huruvida den misstänkte komme att
bli omhändertagen för mentalsjukvård, något som dock ej blivit fallet annat
än under en kortare period. Han ansåg omständigheterna sådana att
åtal borde väckas men hade ännu ej tagit definitiv ställning i atalsfrågan.

I ett under hösten 1963 avgivet yttrande anförde landsfiskalen följande.

Åtal hade dåmera väckts mot S för resande av livsfarligt vapen.

Anledningen till dröjsmålet med detta ärende är, enligt vad jag nu kan
erinra mig, att jag antog att S skulle bli kvar för vård å sinnessjukhus en
längre tid och att jag därför lade akten åt sidan. Genom mitt intensiva
sysslande senare på året med ett svarlöst dynamitinbrott härstädes, ■\ ilken
utredning tog så gott som hela min tid i ansprak till fram pa ny aret 1963,
och en senare lasarettsvistelse blev ärendet av förbiseende ej upptaget till
ny handläggning.

I mitt beslut i ärendet anförde jag bl. a. följande.

Det är med hänsyn till den allmänna laglydnaden och med tanke på en
för brott misstänkt persons situation av stor vikt att lagföring sker utan
onödig tidsutdräkt. Denna synpunkt gör sig med särskild styrka gällande
när fråga är om brott av allvarlig beskaffenhet. Även om i förevarande
fall åtalet ej ansetts böra avse annat brott än resande av livsfarligt vapen,
voro omständigheterna uppenbarligen sådana att det misstänkta brottet
bort betraktas såsom så allvarligt att snabb prövning av åtalsfrågan varit
motiverad.

Det av landsfiskalen åberopade förhållandet, att — enligt vad han trott
_. den misstänkte skulle komma att undergå vård på sinnessjukhus längre
tid, har ej utgjort godtagbart skäl för dröjsmål med beslut i åtalsfrågan.
Även om sådana omständigheter skulle ha förelegat att fråga uppkommit
om åtal kunde underlåtas på grund av abnormitet hos den misstänkte (jfr

286

Strahl, Om påföljder s. 52 o. f.; sedan den 1 januari 1965 är vidare att
beakta 20: 7 4 RB i dess nya lydelse) hade det likväl ålegat landsfiskalen
att utan dröjsmål taga ställning till åtalsfrågan.

Den av landsfiskalen medvetet vidtagna åtgärden att under mera än ett.
halvår under 1962 låta målet ligga obehandlat finner jag därför högst otillfredsställande.
Att målet sedermera under 1963 fram till inspektionstillfället
i april förblivit obehandlat på grund av ett förbiseende finner jag
mycket betänkligt, även med beaktande av att landsfiskalen själv tydligen
varit sjukledig en del av denna tid och hans tjänst sålunda tidvis skötts
av annan. Ett ganska förvånande förhållande är att vid inspektionstillfället
då båda åklagarna voro i tjänst — landsfiskalsassistenten tydligen betraktade
målet såsom tillhörande hans handläggningsoinråde, medan landsfiskalens
yttrande utgår från att handläggningen när han var i tjänst ankom
på honom själv. Självfallet är det av vikt att när flera åklagare inom
ett distrikt samarbeta det står klart för dem vilka göromål som ankomma
på den ene och på den andre.

Sammanfattningsvis fann jag i flera hänseenden skäl till erinringar mot
handläggningen av berörda mål (flera mål än det här refererade voro i
fråga), varvid jag betecknade dröjsmålet i målet angående S såsom ett
allvarligt fel. Jag ansåg dock omständigheterna sådana att jag kunde låta
bero vid de gjorda erinringarna.

26. Vid rekvisition av kriminalregisterutdrag skall, när den misstänkte
bytt namn, angivas även hans förutvarande namn

I fastställt formulär för sådant prästbevis, som pastorsämbete har att
på begäran tillhandahålla i brottmål, ingå anvisningar av innebörd bl. a.
att anteckning skall göras om förutvarande namn å den som avses med
beviset. Detta bör beaktas av åklagare och andra som ha anledning att
rekvirera kriminalregisterutdrag. Blanketten för rekvisition av dylikt utdrag
upptager ett särskilt utrymme, vari i förekommande fall skall ifyllas
den misstänktes eller tilltalades förutvarande namn.

Vid inspektion av en häradsrätt befanns i ett brottmål mot en man, som
här kan kallas J-land, att enligt anteckning å prästbeviset denne tidigare
haft efternamnet Johansson. Åklagaren hade emellertid vid rekvisitionen
av kriminalregisterutdrag förbisett detta och upptagit endast det aktuella
namnet J-land. Ett s.k. blankt registerutdrag erhölls. J-land dömdes för
bedrägligt beteende till dagsböter. Emellertid hade J-land 1961 undergått
frihetsstraff för förmögenhetsbrott, varom anteckning fanns i kriminalregistret,
ehuru under namnet Johansson. Rätteligen skulle alltså ha kommit
under rättens prövning frågan om tillämpning av då gällande 4 kap. 14 §
SL (jfr 26: 3 BrB).

287

27. Polisman skall icke med förbigående av åklagaren till domstol
ingiva material i pågående brottmål

I ett mål rörande grovt brott hade den tilltalade medan rättegången pågick
men utom rätta fällt vissa uttalanden, som — om de vunne tilltro —
skulle vara ägnade att skandalisera en avliden släkting till åklagaren. En
kriminalkommissarie skrev till den tilltalades försvarare ett brev, vari han
förklarade att han ansåg att till försvararens kännedom borde bringas den
aktuella händelsen, som kommissarien betecknade såsom ett försök från
den tilltalade att bringa åklagaren ur fattningen och hämnas på denne för
hans tjänsteåtgärder. Vid brevet fogades viss utredning angående den ifrågakomna
händelsen. En kopia av brevet jämte utredningen sändes av kommissarien
till rättens ordförande.

Härom anförde jag i huvudsak följande.

Det aktuella brevet framstår — oberoende av att kopian tillställts ordföranden
personligen och icke rätten — såsom en av kommissarien i tjänsten
avlåten skrivelse. Kommissariens uppgift under förundersökningen bestod
emellertid i att vara förhörsledare. En sådan skall ha överinseendet
över utredningsarbetet och undan för undan tillställa åklagaren färdigställt
material. Det är därefter åklagarens sak att till rätten giva in vad han
anser vara av betydelse för rättegången, och det tillkommer ej en förhörsledare
att under pågående rättegång på eget bevåg sända över utredningsmaterial
vare sig till den offentlige försvararen eller till rättens ordförande.
Omständigheterna i det nu aktuella fallet motiverade icke något avsteg
från nämnda regel. Vad kommissarien hade att meddela rörde visserligen
åklagaren personligen men gjorde icke denne jävig och berättigade ej kommissarien
att i denna angelägenhet ikläda sig någon av åklagarens funktioner.

Avslutningsvis uttalade jag att kommissariens åtgärd från principiell
synpunkt framstod såsom olämplig.

EXEKUTIONSVÄSENDET

28. Besvarande av allmänt hållna lagtolkningsspörsmål ingår icke i
JO-ämbetets uppgifter eller befogenheter. Tillika fråga om visst underhållsbidrag
skulle uppräknas på grund av 1952 års lag om höjning
av vissa underhållsbidrag

I JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 246 o. f. refererades ett ärende vari bl. a.
kommit under bedömning hur 1952 års lag om höjning av vissa underhållsbidrag
bort tolkas i visst fall. I anslutning till detta referat inkom en

288

kronofogde med eu skrift, inneliallande begäran om lösande av ett annat
tolkningsproblem beträffande samma lag, vilket problem han angav sålunda.

Mellan A och B har dömts till skillnad genom icke lagakraftvunnen underrättsdom.
Hovrätten har — efter vederbörlig prövning — a) icke funnit
skäl ändra underrättens domslut i underhållsfrågan, b) endast på så sätt
ändrat underrättens dom att underrättens bidrag bestämts utgå till viss
längre tid. Hovrättens dom vinner laga kraft 1960, därvid antecknas att
underrättens dom meddelats 1959. Verkställigheten av domen kan ske —
enligt gällande regler — först sedan hovrättens dom vunnit laga kraft. Det
torde vara helt uppenbart, att hovrätten prövat underhållsfrågan i hela
dess vidd. Synbarligen har hovrätten sålunda bestämt bidraget till av underdomstolen
utdömt belopp och sagda belopp börjar sålunda löpa först
sedan hovrättsdomen vunnit laga kraft. Mot ovanstående synpunkter kan
självfallet invändas att bidragsbeloppet, som underdomstolen bestämt, icke
ändras genom hovrättsdomen, som bara har intresse som lagakraftinstrument.
Underhållsbidragets belopp har sålunda bestämts och meddelats av
underdomstolen. Intresset för spörsmålet om vad som skall inläggas i lagtexten
»senast bestämts» är sålunda måhända, rent spekulativt teoretiskt.
Emellertid skulle en tolkning av lagen på sagda punkt vara av stort värde.

I skrivelse till kronofogden anförde jag följande.

I samband med prövning av fråga huruvida hos myndighet förekommit
fel, huruvida viss praxis är felaktig e. d. är det ofta nödvändigt att JO
vid sin bedömning ingår på lagtolkningsspörsmål och därvid gör uttalanden
om sin mening rörande den ena eller andra lagbestämmelsens innebörd.
Detta förhållande har ej sällan hos både myndigheter och enskilda föranlett
tron att hos JO kunde i största allmänhet begäras uttalanden i lagtolkningsspörsmål.
Detta ger mig anledning betona, att det är helt oförenligt
med JO:s uppgifter och befogenheter att — utan samband med prövning
huruvida fel förekommit i konkreta fall, som varit föremål för myndighets
prövning — tillhandagå enskilda eller myndigheter med tolkningsuttalanden
av berörd art eller eljest med upplysningar om innebörden av gällande
rätt. Iakttoges icke detta, skulle en konsekvens kunna bli att om klagomål
anfördes mot myndighet i sak, varom myndigheten rådfrågat JO före sitt
ställningstagande, JO i realiteten vore på förhand bunden och förhindrad
att förutsättningslöst pröva klagandens invändningar mot myndighetens
beslut. I sammanhanget vill jag därjämte framhålla att de tolkningsuttalanden,
som här göras vid prövning av fråga om fel förekommit, självfallet
ej äro att jämställa med prejudicerande avgöranden i rättspraxis; JO:s
uttalanden kunna få sin betydelse för rättstillämpningen endast genom vikten
av de sakskäl som åberopas till stöd för vederbörande uttalande.

Av anförda skäl var kronofogdens framställning i och för sig ej av beskaffenhet
att föranleda någon min åtgärd. Emellertid ansåg jag mig, utan hinder
av vad nyss sagts om begränsningen av JO:s uppgifter och befogenheter,
oförhindrad att bidraga till lösandet av det tolkningsspörsmål, som

281)

han tydligen mött i på honom ankommande ämbetsutövning, genom att
ställa en klargörande fråga.

Förutsättningarna i det av kronofogden skisserade fallet voro att underrättens
avgörande tidsmässigt låg inom den period, beträffande vilken lagen
stadgar att uppräkning av därunder bestämda underhållsbidrag skall
ske, att hovrättens avgörande (jfr NJA 1953 s. 111) fälldes efter utgången
av nämnda period samt att hovrätten hade att pröva underhallsfrågan i
hela dess vidd. Redan i de sålunda angivna förutsättningarna ligger att
hovrättens prövning i och för sig skulle kunnat leda till att hovrätten, om
underrätten fastställt ett underhållsbidrag till 100 kronor, kunde bestämma
underhållsbidraget till exempelvis 99 kronor eller 101 kronor. Hade sa skett,
kan tvivel ej råda om att uppräkning icke kunnat ifrågakomma enligt lagen.
Men hovrättens prövning ledde nu till samma resultat som underrättens,
såsom framgår av att hovrättsdomen innebär »ej ändring» i fråga
om bidragets storlek. Den fråga som mot denna bakgrund kan ställas är
följande. Vilket bärkraftigt skäl skulle kunna tänkas motivera, att just
bidraget på 100 kronor skall uppräknas, när så ej kan ske, om hovrätten
i samma mål bestämt bidraget till 101 eller 99 kronor eller vilket annat
belopp som helst inom den ram som vadeinlagorna uppdragit?

29. Tvistemålsdom, som innehåller förordnande att i målet meddelat
kvarstadsbeslut skall äga bestånd intill dess lagakraftägande
dom föreligger, bör behandlas med förtur av utmätningsman

I ett ärende härstädes uppkom fråga huruvida vinnande part i ett fordringsmål
borde säkert kunna påräkna att utmätningsförrättning inleddes
före fullföljdstidens utgång. Domen innehöll förordnande att ett i målet
meddelat kvarstadsbeslut skulle äga bestånd intill dess lagakraftägande
dom förelåg.

Beträffande denna fråga anförde jag följande. Det är allmänt förutsatt
att intet behov av kvarstad kan föreligga sedan dom vunnit laga kraft
(jfr Gärde, Nya RB s. 200, Ekelöf, Rättegång III s. 10, Hassler, Utsökningsrätt,
2 uppl. s. 214 not 50 och s. 374 vid not 36—37). Detta resonemang
bygger på att borgenären omgående skall kunna fa till stand utmätning
så att kvarstaden direkt avlöses av utmätningen. Enär dröjsmål med
utmätningen till tidpunkt efter fullföljdstidens utgång, då kvarstaden förfallit,
skulle leda till att borgenärens anspråk icke bleve säkerställt, måste
utmätning på grund av icke lagakraftvunnen dom, vari beslutats att kvarstad
skulle bestå intill laga kraft, behandlas såsom ett angeläget förtursärende.

in _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

290

30. Fråga huruvida utmätning av fast egendom utgör hinder för
skogsavverkning å egendomen under tiden mellan utmätningen
och egendomens försäljning

Den 10 september 1962 utmättes en A tillhörig fastighet. Någon tid
därefter överlät A rätten till avverkning av fastighetens skogsbestånd till
B, vilken under tiden fram till den exekutiva auktionen avverkade skog å
fastigheten. Vid auktionen inropades fastigheten av C.

I ett här av C anhängiggjort ärende, avseende klagomål bl. a. mot utmätningsmannen
för att denne skulle ha underlåtit tillse att avverkningen upphörde,
anförde jag bl. a. följande.

Utmätning av fast egendom medför i och för sig icke hinder mot avverkning
under tiden mellan utmätningen och försäljningen av fastigheten. Enligt
svensk rätt äger gäldenären vid utmätning av fast egendom i princip
sitta kvar i förvaltningen av fastigheten och därunder i normal omfattning
tillgodogöra sig fastighetens avkastning, den må nu bestå i gröda, virke och
dylikt eller avrad, hyra eller ränta (se bl. a. Trygger, Utsökningslagen, 1916
s. 291 och Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 235 o. f.). I förevarande fall
har icke överexekutor, såsom kunnat ske på begäran av borgenär, förordnat
om tvångsförvaltning av fastigheten eller att fastighetens avkastning skall
uppbäras av utmätningsmannen eller av syssloman eller att fastigheten
skall tagas om händer och förvaltas av syssloman. I den omfattning gäldenären
enligt det sagda haft rätt att verkställa avverkning, har denna rätt
genom upplåtelsen till B övergått till denne inom de gränser som angivits
i kontraktet. Med hänsyn härtill och då avverkningen såvitt visats icke
stått i strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen eller varit av mera omfattande
art, kan utredningen icke anses ge vid handen att B genom den
av honom före auktionen verkställda avverkningen överträtt något
straffbud.

I enlighet med det anförda fann jag att utmätningsmannen, vilken sedan
till honom anmälts att avverkning förekom besökt fastigheten tillsammans
med en skogvaktare som åtog sig att hålla fastigheten under uppsikt, saknat
laga befogenhet att ingripa mot den före auktionen skedda avverkningen
i vidare mån än som skett.

KRIMINALVÅRDEN

31. Fångvårdsanstalt har icke ansetts berättigad att inställa posthämtning
å lördagar under sommartid

I ett ärende, som rörde försenat inledande av straffverkställighet, framkom
att å fångvårdsanstalten Långholmen post icke avhämtades å lörda -

291

gar under sommartid. Oavsett att detta förhallande visade sig ej vara av
avgörande betydelse för den fördröjning som uppkom i fråga om verkställighetens
början, upptogs spörsmålet om posthämtningen till behandling.

Kriminalvårdsstyrelsen, vars yttrande inhämtades och som i sin tur infordrade
yttrande från vederbörande anstalt, anförde härom följande.

Av anstaltsdirektörens yttrande framgår att vissa bestämmelser i styrelsens
arbetsordning för fångvårdsstaten uppfattats på sådant sätt att styresmannaexpeditionen
vid fångvårdsanstalten Långholmen hållits stängd
och det reguljära expeditionsarbetet, innefattande även postöppning, varit
inställt på lördagar under sommarhalvåret. Anstaltsledningen har därvid
stött sig på § 69 i nämnda arbetsordning. Sålunda har även expeditionsföreståndaren,
vilken enligt § 35 i arbetsordningen särskilt åligger »att närvara
vid postöppning eller i närvaro av annan tjänsteman själv öppna eller
fördela posten», varit ledig under lördagar. Som ende befattningshavare
med administrativa uppgifter har — jämlikt bestämmelserna om jourtjänst
vid anstalten på lördagar under sommarhalvåret — tjänstgjort en fångvårdsinspektör
eller en assistent, som haft till uppgift att bl. a. mottaga
nöjdförklaringar från intagna, öppna expressförsändelser och telegram samt
i övrigt handlägga brådskande ärenden. Då postöppningen på förevarande
anstalt är av stor omfattning och tidskrävande har anstaltsledningen bedömt
det icke vara möjligt för nämnda tjänsteman att även sköta denna
uppgift. Enär enligt bestämmelserna två befattningshavare skall närvara
vid postöppning, har anstaltsledningen, under hänvisning till den begränsade
personalstyrka som vid denna tidpunkt stått till förfogande, även av
denna anledning ansett det ogörligt att ombesörja öppning av posten under
nämnda tid.---

I 69 § första stycket i styrelsens arbetsordning för fångvårdsstaten meddelas
följande bestämmelser: »För kontorspersonal med full tjänstgöring
skall arbetstiden utgöra 42 timmar för normal arbetsvecka. Under tiden
april—september får dock arbetstiden, i den mån arbetets behöriga gång
det medger, inskränkas med högst 4,5 timmar i veckan.» Av särskilda tidsangivelser
i slutet av samma paragraf följer att en inskränkning i arbetstiden
skall utformas så att arbetet på bl. a. styresmannaexpeditionerna under
sommarhalvåret förläggs till måndag—fredag. Dessa bestämmelser kan
icke åberopas som stöd för anstaltsledningens underlåtenhet att under sommarhalvåret
på lördagar låta avhämta post och öppna densamma. Ej heller
i övrigt har enligt styrelsens mening godtagbara skäl anförts för underlåtenheten
i fråga. Det bör tilläggas att posthämtning och postöppning
verkställes vid övriga centralanstalter ifrågavarande dagar. — Med hänsyn
till att anstaltsledningen i förevarande fall sökt förhindra en försening av
straffets påbörjande för berörda häktade genom att hos domstolen och hos
postverket efterhöra domarna mot dessa och då styrelsen utgår ifrån att
posthämtning och postöppning i fortsättningen skall ske i vederbörlig ordning,
hemställer styrelsen att justitieombudsmannen ville låta bero vid
vad i ärendet förekommit.

Vid ärendets prövning uttalade tjänstförriittande JO Sandström, att han
förutsatte att anstaltsledningen skulle ställa sig till efterrättelse vad kriminalvårdsstyrelsen
uttalat och att vidare åtgärd därför ej vore påkallad.

292

32. Fråga om häktades och vissa andra intagnas rätt att mottaga
eller förvärva konsumtionsvaror

En man, som var häktad och intagen på den s. k. kronohäktesavdelningen
vid fångvårdsanstalten Långholmen, klagade härstädes över att han icke
tilläts mottaga konsumtionsvaror (cigarretter, kaffe, bröd m. m.) för högre
värde än 25 kronor i veckan. Han framhöll, att detta för honom, som rökte
för minst fyra kronor per dag, hade till följd att han icke finge mottaga
några andra konsumtionsvaror än cigarretter. Enligt hans mening var en
dylik tillämpning av bestämmelserna oriktig.

Med anledning av klagomålen inkom t. f. fångvårdsinspektören vid kronohäktesavdelningen
med infordrade upplysningar av följande innehåll.

Det äger sin riktighet, att det sedan ett flertal år vid kronohäktesavdelningen
här föreligger en bestämmelse, att häktad intagen icke får mottaga
mera tillåtna varor (rökverk, kaffe, socker, godsaker etc.) än för ett sammanlagt
värde av 25 kronor per vecka.

Denna bestämmelse har tillkommit av säkerhets- och ordningsskäl. En
för stor myckenhet av varor inbjuder osökt till smuggling till andra intagna,
som icke enligt gällande bestämmelser får mottaga varor utifrån, ävenså
lockar ett för stort innehav till otillåtna bytes- eller andra affärer de intagna
emellan.

Kronohäktet kan dessutom med den ständigt förekommande, nästan katastrofala
överbeläggningen icke lagra för mycket ankomna varor från vecka
till vecka. Anhöriga, fästmör m. fl. ringer alltid och frågar angående den
s. k. »langningen», dvs. inlämnande av varor, och får alltid reda på, att
varor för mera än 25 kronor på anförda skäl icke kan mottagas.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i avgivet yttrande i huvudsak följande.

I 7 § lagen den 25 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna
in. fl. föreskrivs att, i den mån det är förenligt med god ordning och i övrigt
ej föranleder olägenhet, häktad må anskaffa eller mottaga underhåll och
bekvämlighet utöver vad som eljest bestås honom. Denna bestämmelse har
inte kompletterats genom någon föreskrift i kungl. kungörelsen den 25
april 1958 angående tillämpningen av nämnda lag. För sin del har fångvårdsstyrelsen
i sitt cirkulär nr 7 år 1962, Arbetspremiereglemente, i 24 §
tredje stycket erinrat om att häktads inköpsrätt inte är begränsad i vidare
man än vad som följer av 7 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. Ytterligare föreskrifter i ämnet har inte utfärdats av styrelsen.

Klaganden uppger i klagoskriften bl. a., att han inte tillåtits att förvärva
cigarretter, kaffe, socker, bröd in. fl. dylika varor till högre värde än 25
kronor i veckan, vilket för honom varit besvärande eftersom han röker
mycket. I sitt yttrande i ärendet har fångvårdsinspektören bland annat
meddelat att enligt en vid fångvårdsanstalten Långholmen sedan flera år
tillämpad praxis häktads rätt att förvärva sådana varor som rökverk, kaffe
in. in. av säkerhets- och ordningsskäl begränsats till ett värde av 25 kronor
i veckan.

Styrelsen har i ärendet inhämtat jämförande upplysningar från fångvårdsanstalten
Skogome, som är häkte för Göteborgsområdet, och från

293

fångvårdsanstalten Malmö. Sammanställda med yttrandet från fångvårds^
anstalten Långholmen ger dess upplysningar följande bild av hur 7 § i
häkteslagen tillämpas. .....

I första hand beaktas kraven på säkerhet. Det kontrolleras i görligaste
mån att drycker — exempelvis vad som uppges vara saft — inte innehåller
rusgivande medel samt att i bröd e. d. och i förpackningar av olika slag
inte döljs tabletter. Med hänsyn till hygieniska vådor får färskvaror och
konserver, såsom bröd, smör, ost, sill, frukt o. d. endast tas emot i begränsad
omfattning, beroende på de lokala möjligheterna för en betryggande
förvaring. Det har, inte minst ur kontrollsynpunkt, visat sig lämpligt att
förvärvet av underhåll i huvudsak sker per vecka. Därigenom undviks en
för stor upplagring, vilket minskar riskerna för smuggling och byteshandel
samt underlättar redovisningen när den häktade, såsom oftast blir fallet,
börjar undergå ådömd påföljd. Någon ekonomisk gräns har — med undantag
för Långholmen — inte tillämpats. Vad beträffar rökverk har — fortfarande
med undantag för Långholmen — inga restriktioner ansetts behövliga,
eftersom rökverk är föga skrymmande, kan förvaras utan hygieniska
olägenheter och skulle drabbas särskilt hårt av en kostnadsgräns. De häktade
såväl som deras anhöriga syns genomgående, även i fråga om Långholmen,
ha funnit sig till freds med den sålunda skildrade praxis.

Den stela kostnadsgränsen vid Långholmsanstalten är förklarlig med
hänsyn till de av fångvårdsinspektören berörda, lokala svårigheterna vid
denna anstalt men står inte i god överensstämmelse med gällande lagstiftning
och bör utan större olägenhet kunna bortfalla. Styrelsen har också
anmodat samtliga fångvårdsdirektörer att vidta rättelse i detta hänseende.

Efter kriminalvårdsstyrelsens sålunda gjorda ingripande ansågs någon
JO-ämbetets vidare åtgärd ej påkallad.

Klagomål av väsentligen samma innebörd ha också vid några tillfällen
anförts av intagna å säkerhetsanstalt (numera interneringsanstalt). Dessa
vände sig mot att kriminalvårdsstyrelsen i sitt cirkulär nr 3/1963 föreskrivit,
att intagen ej fick köpa eller mottaga premievaror och andra konsumtionsvaror
till högre sammanlagt värde än 25 kronor i veckan. Klagandena
förmenade att föreskriften stred mot 66 § 1945 års verkställighetslag.
Vid prövningen härstädes befanns detta dock icke vara fallet (jfr numera
32 § behandlingslagen).

294

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig
beskaffenhet

A. Åtal

1. Åtal mot landshövding, landssekreterare och landsfogde för underlåtenhet
att utöva tillsyn över att viss beredskapsplanläggning
inom rimlig tid verkställdes och granskades

I ett den 11 maj 1951 till samtliga länsstyrelser utfärdat hemligt brev
har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter rörande förstärkt beredskap inom
polisväsendet, en beredskap som skall avse tre grader. För envar av dessa
beredskapsgrader gäller enligt brevet att vissa angivna åtgärder skola vidtagas
dels av polischef och dels av länsstyrelse. Enligt brevet åligger det
polischef att uppgöra de planer och vidtaga de förberedelser i övrigt, som
påkallas av föreskrifterna i brevet. Planerna skola jämlikt föreskrift i brevet
granskas av länsstyrelsen.

Efter en år 1955, på förekommen anledning, inledd skriftväxling med
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län rörande vad som åtgjorts i anledning
av 1951 års brev framställde jag i skrivelse till länsstyrelsen den 21
juni 1956 vissa erinringar mot länsstyrelsens åtgärder. Jag lät emellertid
med hänsyn till omständigheterna bero vid mina i ärendet gjorda uttalanden,
därvid jag förklarade mig utgå från att de uppgifter som åvilade länsstyrelsen
enligt brevet komme att av länsstyrelsen ägnas erforderlig handläggning.

Rörande planläggningsåtgärderna vid tidpunkten för min ovannämnda
skrivelse må här framhållas, att det beträffande Göteborgs polisdistrikt
endast förelåg ett av poliskammaren i Göteborg upprättat preliminärt förslag
till beredskapsåtgärder. Detta hade icke granskats av länsstyrelsen.
En annan brist i planläggningen var att länsstyrelsen icke fattat beslut
om vilka polisstationer som skulle vara ständigt bemannade under beredskap
och krig. För länet i övrigt saknades år 1956 plan enligt 1951 års brev
för Stenungsunds distrikt, och någon revidering hade ej skett av de i oktober
1952 upprättade planerna för Lane och Munkedals distrikt, enär revidering
ansetts böra anstå i avbidan på förestående ändringar i distriktsindelningen.
Planen för Ljungskile distrikt hade ej reviderats efter år
1953. De planer, som funnos år 1956, voro ofullständiga i vissa avseenden.
Sålunda hade t. ex. ej särskilda förberedelser vidtagits för att polisperso -

295

nålen i ett hastigt uppkommet skärpt läge snabbt skulle kunna samlas.
Ej heller hade några instruktioner utfärdats om vad polispersonalen under
olika förhållanden skulle iakttaga, när order om inställelse givits vid knsläge.
Det saknades närmare utarbetade planer rörande skydd av polisstation
mot kuppförsök. Åtgärdskalendrarna innehöllo icke uppgifter om vilka
åtgärder som skulle vidtagas av andra befattningshavare än polischefen.
Någon länsstyrelsens granskning av de uppgjorda planerna för nu ifrågavarande
del av länet hade ej skett, och förberedelser för länsstyrelsens egna
åtgärder enligt 1951 års brev hade icke vidtagits.

Vid en av mig i april 1962 verkställd inspektion granskades ånyo ifrågavarande
planläggning inom Göteborgs och Bohus län. Därvid konstaterades
följande brister.

Planläggningen för Göteborgsdistriktet hade efter år 19o6 visserligen a\
polisen omarbetats och vid olika tillfällen reviderats; den hade preliminärt
genomgåtts av militärassistenten och möjligen också av civilförsvarsdire
tören men någon granskning av länsstyrelsen efter föredragning i \e er
börlig ordning — med de rättelser och kompletteringar som därvid vant
påkallade — hade fortfarande ej kommit till stånd.

Inom länet i övrigt hade någon förändring av betydelse ej skett, balunda
saknades fortfarande — sedan 11 år — plan för ett distnkt. For tva distrikt
— beträffande vilka ändring i distriktsindelningen skett ar 19o7 — forelågo
endast planer från oktober 1952, vilka uppenbarligen voro inaktuella.
Beträffande övriga tolv distrikt hade revidering ej skett efter ar 19o3 (i
ett fall) eller år 1955. Planerna för dessa tolv distrikt hade sålunda samma
faktiska brister som fnnnos år 1956. Med hänsyn till under tiden förekomna
personalförändringar och andra omdispositioner m.m. voro bristerna
emellertid vid inspektionstillfället så stora att planerna voro av mycket
ringa värde som stöd för polisens handlande i ett verkstälhghetslage. Från
länsstyrelsens sida hade ej ens någon preliminär granskning av forevarande

planläggning kommit till stånd.

Under de nära sex åren efter min skrivelse år 1956 hade lansstyrelsen
fortfarande icke i något avseende fullgjort små skyldigheter att vidtaga

förberedelser för egna åtgärder enligt 1951 års brev.

Med anledning av vad sålunda förekommit verkställdes närmare utredning
i ärendet. Genom skrivelse den 12 augusti 1963, vid vilken fogades
en inom JO-expeditionen upprättad promemoria, underrättade jag därefter
landshövdingen Per Nyström, f. d. landssekreteraren Ernst Uddenberg,
landssekreteraren Erik Axelson samt dåvarande landsfogden Allan Grauers
om att skälig misstanke förelåg att de gjort sig skyldiga till tjänstefel i de
avseenden, som angåvos i promemorian, samt beredde dem tillfälle att taga
del av handlingarna i ärendet och att angiva den ytterligare utredning
som de ansågo önskvärd samt att eljest anföra vad de aktade nödigt. Berörda.
befattningshavare inkonnno därefter var for sig med yttrande.

296

Vid min prövning av ärendet beslöt jag att åtal för tjänstefel skulle
väckas mot Nyström, Uddenberg och Grauers. Beslutet upptogs i en den
12 december 1963 dagtecknad åtalsinstruktion, i vilken jag närmare utvecklade
innebörden och vikten av den planläggning varom här är fråga.
Jag behandlade vidare — med anledning av vad därom anförts i avgivna
yttranden — frågan om planläggningens samordning med annan beredskapsplanläggning.
Jag fann att det varit i hög grad" angeläget ur beredskapssynpunkt
att den ifrågavarande planläggningen verkställdes utan
obehörigt dröjsmål och utan avvaktan på att andra, långsiktiga planläggningsarbeten
fullbordades. Det hade följaktligen, framhöll jag, ålegat länsstyrelsen
och landsfogden att tillse, att erforderliga planer enligt 1951 års
brev utan onödig omgång uppgjordes och granskades och att planerna kontinuerligt
blevo föremål för översyn. På grund av den underlåtna granskningen
hade de lokala polischeferna icke fått de anvisningar rörande planernas
utformande som borde ha blivit en följd av en granskning och som
de, på sätt framgår av bristerna, behövde för att åstadkomma en ändamålsenlig
planläggning till beredskapens höjande.

I åtalsinstruktionen angav jag närmare i vilka hänseenden de föreliggande
planerna voro uppenbart bristfälliga samt framhöll att det följaktligen
ur materiell synpunkt varit av vikt att länsstyrelsen fullgjort sin granskningsskyldighet,
så att bristerna kunnat rättas.

Nyström som enligt 15 § länsstyrelseinstruktionen i egenskap av
landshövding är ansvarig för länets styrelse och har att utöva tillsyn över
ärendenas gång samt övervaka att tjänstemännen med nit och noggrannhet
fullgöra sina åligganden — lades till last att han underlåtit att utöva
på honom ankommande tillsyn över att frågor rörande planläggningen enligt
1951 års brev ägnades erforderlig handläggning av länsstyrelsen genom
a.tt icke övervaka dels att beredskapsplanen för Göteborgspolisen inom rimlig
tid blev föremål för föreskriven granskning av länsstyrelsen, dels att
planläggningen inom länet i övrigt kompletterades och reviderades inom
rimlig tid och blev föremål för granskning av länsstyrelsen. Uddenberg —
som på grund av bestämmelsen i 16 § länsstyrelseinstruktionen i egenskap
av avdelningschef å landskansliet intill sin avgång ur tjänsten den 1 oktobei
1959 haft ansvar för att planläggningen enligt 1951 års brev genomfördes
inom behörig tid och granskades av länsstyrelsen — lades till last
att han underlåtit att vidtaga på honom ankommande åtgärder enligt
brevet genom att icke tillse dels att planen för Göteborgspolisen blev i vederbörlig
ordning granskad av länsstyrelsen, dels att planläggningen inom
länet i övrigt blev föremål för erforderlig komplettering och revidering och
för granskning av länsstyrelsen och dels att länsstyrelsens egna beslut i ett
beredskapsläge förbereddes. Grauers — som enligt 12 § instruktionen för
landsfogdarna i egenskap av länspolischef under länsstyrelsen hade ansvaret
för och ledningen av polisverksamheten inom området för denna hans

297

verksamhet — lades till last att han i egenskap av länspolischef underlåtit
att tillse att de honom underställda polischeferna verkställde erforderlig
planläggning enligt 1951 års brev samt kompletterade och reviderade
uppgjorda planer ävensom att planerna blevo föremål för länsstyrelsens
granskning.

I åtalsinstruktionen gjorde jag vidare vissa uttalanden rörande de krav,
som ur samhällets synpunkt måste ställas på befattningshavare i ledande
ställning hos myndigheter med krigsviktiga uppgifter. Jag framhöll, att den
passivitet som från vederbörande befattningshavares sida förekommit i
detta ärende icke var förenlig med angivna krav och att passiviteten medfört
att ifrågavarande planläggningsarbete under lång tid varit i åtminstone
vissa avseenden behäftat med uppenbara brister. Vid angivna förhållanden
måste de försummelser som lågo Nyström, Uddenberg och Grauers
till last enligt min mening bedömas som allvarliga.

Beträffande Axelson framhöll jag att denne efter sitt tillträde som landssekreterare
den 1 oktober 1959 visserligen underlåtit att vidtaga på honom
i denna egenskap ankommande åtgärder enligt brevet. Med hänsyn till
föreliggande omständigheter fann jag emellertid, att Axelson — som först
i samband med sitt berörda tjänstetillträde erhöll kännedom om 1951 års
brev och som före 1962 års inspektion överhuvudtaget icke ägt kännedom
om min år 1956 avlåtna skrivelse till länsstyrelsen — icke genom berörda
underlåtenhet gjort sig skyldig till fel som borde medföra ansvar. Jag lät
därför beträffande Axelson bero vid mina härutinnan gjorda uttalanden.

Sedan åtal mot Nyström, Uddenberg och Grauers väckts vid hovrätten
för västra Sverige, meddelade hovrätten dom den 21 augusti 1964-

I domen upptogs följande rörande vad de tilltalade — som bestredo åtalet
— i huvudsak uppgivit om sin befattning med planläggningsarbetet.

Grauers: De planer rörande polisens beredskap, som förelågo vid tiden
för JO:s skrivelse år 1956, kvarlågo hos Grauers och vidarebefordrades icke
till länsstyrelsen. Han avhandlade icke med Uddenberg eller nuvarande
landssekreteraren frågan om ordningen för granskningen av planerna. Han
uppfattade det som en tyst överenskommelse, att landsfogden i likhet med
vad som tidigare skett skulle verkställa granskningen av planerna. Detta
har Grauers också gjort, även om någon anteckning därom icke verkställts.
— Under år 1956 inhämtades beträffande samtliga polisdistrikt i länet
uppgifter angående freds- och krigsorganisation, utrustning, beväpning
m. m., vilka uppgifter sammanställdes i en rulla för hela länet. Även andra
åtgärder vidtogos för att underlätta en snabb mobilisering av polisen. —
Vid inspektioner hos landsfiskaler i länet bibringades Grauers uppfattningen
att anvisningar för planläggningen enligt 1951 års brev erfordrades. Enahanda
hade förhållandet visat sig vara inom andra län. Vid ett sammanträde
å länsstyrelsen den 7 mars 1958 meddelade Grauers Uddenberg att

10* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1906 års riksdag

298

planerna skulle upprättas efter enhetliga grunder. Föreningen Sveriges
landsfogdar beslöt den 11 oktober 1958 att uppdraga åt två landsfogdar
att utarbeta förslag till gemensamma blanketter för polisens beredskapsplanläggning
och planläggningen av polisens verksamhet i krig.
Den allmänna uppfattningen inom föreningen var, att en dylik samordning
av planläggningen var lämpligare än två skilda planer. I avbidan
på att sagda blanketter blevo tillgängliga fann Grauers det böra anstå med
komplettering och revidering av planläggningen enligt 1951 års brev beträffande
de honom underställda polisdistrikten. Förslag till blanketter kom
honom tillhanda i juli 1959. Den 28 september samma år uppdrog Uddenberg
åt Grauers att snarast genomgå planläggningen. Av denna anledning
hemställde han hos Uddenbergs efterträdare såsom landssekreterare, då
denne den 1 oktober 1959 tillträtt sin tjänst, att ett sammanträde måtte
hållas inför länsstyrelsen med företrädare för civilförsvaret och polischefen
i Göteborg med flera. På grund av den stora arbetsbörda som då åvilade
den nye landssekreteraren kunde något dylikt sammanträde dock icke komma
till stånd. En liknande framställning från Grauers sida till dåvarande
civilförsvarsdirektören under sista kvartalet år 1959 ledde icke heller till
något resultat. Den 18 januari 1960 överlämnade Grauers ovannämnda
förslag till blanketter till militärassistenten vid länsstyrelsen och ombad
denne att undersöka, vilka för planläggning enligt blanketterna erforderliga
uppgifter som kunde erhållas från civilförsvaret, samt att medverka
till att få till stånd ett sammanträde. Ärendet återkom dock efter en tid av
sex veckor till två månader från militärassistenten utan något som helst
besked. Den 16 november 1960 beslöt Grauers — oaktat oklarhet alltjämt
vidlådde vissa avsnitt av planläggningen — att utskicka blanketter till honom
underlydande polischefer med anmodan att uppgöra planer med ledning
av blanketterna. Sedan flera polischefer därefter underrättat honom
att blanketterna på vissa väsentliga punkter icke kunde ifyllas i brist på
erforderliga uppgifter angående viss annan planläggning, tillsade han emellertid
polischeferna att avbryta planläggningen. De uppgifter som saknades
avsågo i första hand planläggningen av polisens verksamhet i krig men
berörde i viss mån även planläggningen enligt 1951 års brev. Grauers
ansåg att planläggningen i dessa båda hänseenden borde ske i eu
och samma handling enligt landsfogdeföreningens förslag och att det
var olämpligt att lata polischeferna slutföra denna planläggning utan
tillgång till de felande uppgifterna. Planläggningen enligt 1951 års brevblev
dock vid detta tillfälle i stort sett förnyad i den mån erforderliga uppgifter
funnos tillgängliga för polischeferna. I november 1961 framhöll
Grauers för civilförsvarsdirektören och biträdande civilförsvarsdirektören
nödvändigheten av ett sammanträde för behandling av spörsmål beträffande
den ifrågavarande planläggningen. Den 4 april 1962 anmodade
Grauers de honom underställda polischeferna att fullfölja planläggnings -

299

arbetet och vidtog längre fram åtgärder för att sammanställa de uppgifter
från civilförsvaret som blivit tillgängliga under våren och sommaren 1962.

Uddenberg: Kort tid efter emottagandet av JO:s skrivelse den 21 juni
1956 satte sig Uddenberg i förbindelse med poliskammaren i Göteborg och
landsfogden för att få igång erforderlig revidering och komplettering av
då förefintliga planer. Han ansåg det ej erforderligt att därvid lämna några
närmare direktiv för planläggningsarbetet. Landsfogden upplyste vid tillfället
att han förberedde förteckning över bemannade polisstationer. Skrivelsen
den 21 juni 1956 anmäldes av Uddenberg för Nyström, men han
kan nu ej erinra sig vad som då förekom. Någon granskning från länsstyrelsens
sida av de planer som förelågo sommaren 1956 verkställdes icke,
enär de enligt uppgift voro i behov av viss revision och granskningen ansågs
böra anstå tills planerna blivit reviderade. Den 7 mars 1958 höll Uddenberg
överläggning med landsfogden och civilförsvarsdirektören beträffande
planläggningen av polisens beredskap. Därvid bestämdes, att en allmän
översyn av denna planläggning skulle ske. Vid tillfället begärde dock
landsfogden anstånd därmed i avbidan på att han skulle erhålla vissa mallar
till denna planläggning. Denna anhållan ansåg sig Uddenberg böra tillmötesgå.
Detta var anledningen till att Uddenberg tills vidare icke vidtog
några åtgärder till framtvingande av planer, som kunde godkännas av
länsstyrelsen. Den 28 september 1959 — två dagar före Uddenbergs avgång
från landssekreterare tjänst en — hölls ett sammanträde med polismästaren
i Göteborg och landsfogden med flera rörande polisens krigsplanläggning.
Vid detta sammanträde, som utlysts av Uddenberg med anledning
av att några planer ännu icke inkommit till länsstyrelsen för granskning,
informerade Uddenberg de närvarande om gällande bestämmelser beträffande
polisens krigsplanläggning. Uddenberg uppdrog därvid dels åt de
närvarande att revidera planen för Göteborgspolisen sa att den kunde
granskas i samband med planerad fastställelse i början av år 1960 av länsstyrelsens
kuppförsvarsplan, dels åt landsfogden att snarast genomgå kuppplanläggningen
för de landsfogden underställda polisdistrikten. Anledningen
till att den i 1951 års brev föreskrivna planläggningen icke slutfördes under
Uddenbergs tid som landssekreterare var att han ansåg att planläggningsarbetet
borde bedrivas så, att erforderlig samordning i största möjliga mån
kunde ske med övrig försvarsplanläggning. Sådan samordning kunde icke
genomföras under Uddenbergs tjänstetid, beroende på att den försvarsplanläggning,
till vilken vid planläggningen enligt 1951 års brev hänsyn
borde tagas, då ännu icke var färdigställd. Vad angår frågan om bestämmande
av vilka polisstationer som skola vara bemannade i händelse avkrig
eller beredskap samt planläggning härom, så är dylik planläggning i
hög grad beroende av planläggningen inom civilförsvaret, närmast utrymningsplanläggningen.
Sistnämnda planläggning var emellertid ej färdigställd
vid Uddenbergs avgång den 1 oktober 1959.

300

Uddenberg har vidare anfört: Arbetsbördan på hans landssekreteraretjänst
var synnerligen betungande. Frånsett sommarmånaderna föranledde
arbetsuppgifternas omfattning övertidsarbete med 10—15 timmar i veckan.
Alera omfattande arbetsuppgifter fingo anstå till efter den ordinarie tjänstgöringstidens
slut. Härtill kom att hans hälsa var vacklande med därav
föranledd bortovaro från arbetet eller begränsning av arbetstiden.

Nyström: Han är oviss om huruvida 1951 års brev anmälts för honom.
Av hans dagboksanteckningar framgår att ett sammanträde ägde rum den
28 juni 1951 med dåvarande landsfogden. Något minne av detta sammanträde
har Nyström dock icke. Sannolikt har därvid den i brevet anbefallda
planläggningen berörts. Den synes emellertid ha uppdragits åt landsfogden
och polismästaren i Göteborg. Regelmässigt handlades ärenden av detta
slag av landssekreteraren. Planläggningen torde icke ha bedömts såsom
något som i fortsättningen krävde Nyströms personliga handläggning. I
samband med att förslaget till länsstyrelsens yttrande till JO av den 31
maj 1956 förelädes Nyström föredrog Uddenberg ärendet för honom. Nyström
ansåg sig böra underskriva yttrandet för att visa att han ansåg
ärendet vara av stor vikt. Uddenberg åtog sig att »följa upp» det. Därvid
yttrade Nyström till honom: »Du tar sålunda hand om detta ärende. Jag
hoppas att jag icke får vidare bekymmer av det.» Nyström erhöll därvid
en uttrycklig försäkran härom av Uddenberg. Något som vid denna tid
särskilt oroade Nyström var att det skulle förefinnas brister i planläggningen
av Göteborgspolisens kuppberedskap. Nyström hade från det han
tillträdde landshövdingeposten ägnat beredskapsplanläggningen för Göteborg
sin personliga uppmärksamhet. Sannolikt någon gång under år 1957
meddelade honom civilförsvarschefen i Göteborg, vilken fortlöpande hade
hållit honom underrättad om beredskapsplanläggningens framåtskridande,
att kupplanläggningen för Göteborgspolisen var färdig och att den skett
i samråd med civilförsvarschefen. Nyström betraktade länsstyrelsens
granskning av denna planläggning som en övervägande formell åtgärd, som
komme att handhavas av landssekreteraren. JO:s skrivelse den 21 juni 1956
har icke såsom vederbort föredragits eller anmälts för Nyström. Vid ett
tillfälle under hösten 1956 frågade Nyström Uddenberg vad JO hade svarat
på länsstyrelsens yttrande i ärendet och erhöll då beskedet att JO låtit
bero vid vad i ärendet förekommit. Härav fick Nyström uppfattningen att
JO godtagit den bedömning som länsstyrelsen givit uttryck åt i sitt yttrande.
Nyström fann på grund härav icke någon anledning att taga del
av JO:s skrivelse den 21 juni 1956. Han har, såsom framgår av det ovan
sagda, tillmätt planläggningen av polisens beredskap inom Göteborgs polisdistrikt
sådan vikt att han ansett sig böra personligen följa arbetet därmed.
Däremot har han icke funnit beredskapsplanläggningen för övriga
polisdistrikt i länet vara av den vikt att han personligen borde öva tillsyn
däröver.

301

Nyström har vidare anfört: Den av Kungl. Maj:t anbefallda planläggningen
måste anses vara genomförd när vederbörande polischef upprättat
planen för sitt distrikt. Den omständigheten, att länsstyrelsens granskning
fördröjts, innebär ej att dröjsmål med genomförandet av den förstärkta
beredskapen föreligger. De anvisningar, som Kungl. Maj:t fastställt den
25 april 1958 rörande polisens verksamhet vid krig eller krigsfara, ge klart
belägg för det omedelbara sambandet mellan a ena sidan den i 1951 års
brev föreskrivna planläggningen och å andra sidan övrig kuppberedskap.
Bl. a. sägs att den i brevet angivna förberedelseverksamheten kan sägas
vara ett tillägg till den planläggning, varom stadgas i 9 § tillämpmngskungörelsen
den 25 april 1958 till lagen den 17 december 1943 om polisens
ställning under krig, vilken planläggning skall göras i samråd med vederbörande
militärbefälhavare. Denna omständighet är av avgörande vikt för
en bedömning av den sakliga betydelsen av 1951 års planläggningsföreskrifter.
Man måste också — som skett i anvisningarna utga från att
det även i 1951 års brev är fråga om beredskap i anledning av krig eller
krigsfara. Möjligheten av att beredskapsgrad för polisen skulle kunna anbefallas
utan att samma beredskap anbefalles för krigsmakten och civilförsvaret
måste bedömas som praktiskt utesluten. Det är därför också
ofrånkomligt att polisens kuppberedskap måste samordnas med övrig sådan
beredskap. Bl. a. ingår polisen i civilförsvarets organisationsplanei, och pa
de orter, där militär kuppberedskap planlägges, ingår polisen i denna planläggning
enligt 9 § ovannämnda tillämpningskungörelse. Planerna enligt
1951 års brev beröra endast en begränsad sektor av totalförsvaret, nämligen
polisens egen kuppberedskap. En särskild planläggning för polisens
egen beredskap är av större betydelse endast i de större städerna. I mindre
orter och inom landsbygdsdistrikten medför redan fåtaligheten av den polisstyrka,
som överhuvudtaget står till buds, att planläggningen av en speciell
kuppberedskap för polisens eget skydd knappast kan medföra nagon
nämnvärd ökning av den beredskap som polisens fredsmässiga verksamhet
och polisens inordnande i krigsmaktens eller civilförsvarets beredskap automatiskt
medför. De små resurserna medföra också att planläggningen
kan vara relativt enkel och likväl vara tillfredsställande. I Göteborgsdistriktet
fanns 1956 närmare 80 procent av länets hela kommunala polisstyrka,
och i elva av länets övriga femton polischefsdistrikt fanns samma
år drygt It) procent av länets polisstyrka. Man skulle kunna anse 19ol
års planering på mindre orter som mera betydelsefull, om landets beredskap
var begränsad till krigsmakten och polisen. Sa är emellertid inte fallet.
Beredskapsorganisationen omfattar även civilförsvaret. Och om intagande
av viss beredskap anbefalles för polisen kommer samma order även till
civilförsvaret. Härvid ingå fredspolisstyrkomas befattningshavare, i den
män de inte skola inställa sig vid militärt förband, i civilförsvarets organisation
för att fullgöra i allmänhet lednings-, ordnings- eller bevaknings -

302

tjänst. Det torde inte råda något tvivel om att uppgifterna inom civilförsvaret
måste gå före t. ex. en mindre polisstations försvar. För Nyström
står det klart att de uppskov, som förekommit emedan annan planläggning
måst avvaktas, ha varit väl motiverade. Denna bedömning är grundad
på den helhetssyn på den civila sidan av totalförsvaret som erfarenheten
skänkt Nyström. Åklagarens påstående om väsentliga brister i beredskapsplanläggningen
saknar fog. De brister, som kunna ha förelegat
beträffande planerna för fyra av de mindre polisdistrikten, beröra nämligen
endast 3 procent av polisstyrkan i länet. Den med 1951 års brev avsedda
beredskapen har i realiteten varit helt tillfredsställande i fråga om Göteborgs
stad och i allt väsentligt även beträffande länet i övrigt. Efter sammanträdet
den 28 september 1959 och fram till JO:s inspektion i april 1962
har planläggningsverksamheten icke tillåtits ligga nere. Den vid sammanträdet
beslutade genomgången av kupplanläggningen för polisen i länet
framfördes så långt det var möjligt utan otillbörligt dröjsmål och resulterade
i att polisdistriktens beredskapsplaner i vad avsåg 1951 års brev aktualiserades
så långt detta var möjligt.

Vidare återgavs i domen vissa uttalanden av Nyström rörande länsstyrelsens
egna förberedelser enligt 1951 års brev.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Vidkommande åtalet mot Grauers är utrett att beträffande Stenungsunds
polisdistrikt någon plan enligt 1951 års brev icke upprättats förrän
i slutet av år 1962, att för Lane och Munkedals polisdistrikt de år 1952
upprättade planerna icke därefter reviderats och kompletterats förrän
efter JO:s inspektion i april 1962 samt att för flertalet övriga landsfogden
underställda polisdistrikt de under åren 1951—1952 upprättade och år
1953 eller 1955 reviderade planerna icke därefter kompletterats och reviderats
förrän efter nämnda inspektion. I följd härav ha förefintliga planer
för landsfogden underställda polisdistrikt icke blivit av Grauers överlämnade
till länsstyrelsen för granskning förrän i december 1962.

Grauers har mot åtalet i huvudsak invänt att dröjsmålet med komplettering
och revidering av planerna föranletts av hans strävan att samordna
planläggningen enligt 1951 års brev med den icke färdiga planläggningen
av polisens allmänna verksamhet i krig. Hovrätten finner väl att det i och
för sig varit ändamålsenligt om en sådan samordning kunnat åvägabringas.
Att i avbidan därå uppskjuta planläggningen enligt 1951 års brev så länge
som skett kan dock icke vara försvarligt. Grauers kan därför icke undgå
ansvar för tjänstefel.

Vad angår åtalet inot Uddenberg framgår av utredningen att beredskapsplanen
för Göteborgs polisdistrikt icke blivit av länsstyrelsen i vederbörlig
ordning granskad vid tidpunkten för Uddenbergs avgång från
ämbetet vid utgången av september 1959, att planerna för länet i övrigt ej

303

före nämnda tidpunkt kontinuerligt kompletterats och reviderats och ej
heller granskats av länsstyrelsen samt att vid samma tid länsstyrelsens
egna åtgärder för beredskapsläge, avseende dels beslut om vilka polisstationer
som skulle vara ständigt bemannade och dels överlämnande till länets
polispersonal av legitimationshandlingar, ej blivit vidtagna. För dessa
försummelser är Uddenberg såsom avdelningschef vid länsstyrelsen ansvarig.

Vid bedömande av Uddenbergs uraktlåtenhet måste särskilt beaktas
att han genom vad som framkommit vid JO:s granskning år 1956 av länsstyrelsens
tidigare behandling av ärendet fått sin uppmärksamhet fästad
på vad som dittills brustit härutinnan samt på angelägenheten av att ärendet
i fortsättningen ägnades erforderlig handläggning. Även med beaktande
av Uddenbergs arbetsbörda och vacklande hälsa under ifrågavarande
tid finner hovrätten honom icke kunna undga ansvar för vad som salunda
ligger honom till last.

Vad slutligen angår åtalet mot Nyström framgår av utredningen att Nyström,
i samband med att länsstyrelsen den 31 maj 1956 avgav yttrande
till JO i anledning av dennes undersökning av länsstyrelsens tidigare befattning
med beredskapsärendet, uttryckligen uppdrog åt Uddenberg att
svara för länsstyrelsens fortsatta åtgärder i saken. Med hänsyn till mängden
av viktiga arbetsuppgifter, som inom vitt skilda områden ankomma
på en länschef, finner hovrätten någon anmärkning icke kunna riktas mot
Nyström för denna delegering av ärendet. Överhuvud måste stor frihet lämnas
åt en länschef att själv avgöra i vilka uppgifter inom länsförvaltningen
han vill personligen engagera sig.

Emellertid inställer sig frågan huruvida icke Nyström, sedan han överlämnat
ärendet åt Uddenberg, likväl bort kontrollera att länsstyrelsens
uppgifter enligt 1951 års brev verkligen blevo inom rimlig tid fullgjorda.
Väl kan det sägas att med hänsyn till de brister i länsstyrelsens och underordnade
organs tidigare behandling av ärendet, som framkommit vid JO:s
granskning, samt i betraktande av ärendets vikt försiktigheten bort bjuda
Nyström att hos landssekreteraren förfråga sig om ärendet blivit vederbörligen
handlagt. Av Nyströms argumentering i målet vill det framgå
som om ett av skälen till att någon kontroll från Nyströms sida ej skett
varit att Nyström — som enligt egen uppgift icke fått JO:s anmärkningsskrivelse
av den 21 juni 1956 för sig föredragen — betraktat frågan om
polislokalernas kuppberedskap i polisdistrikten utanför Göteborg som en
jämförelsevis mindre viktig fråga och den länsstyrelsen ålagda granskningen
av de inom polisdistrikten utarbetade planerna som en uppgift av huvudsakligen
formell natur. Även om hovrätten icke är benägen att dela
Nyströms uppfattning, synes denna hans bedömning i och för sig icke kunna
läggas honom till last. T allt fall finner hovrätten, med hänsyn till att
Nyström lämnat uppdraget att svara för planläggningens vidare handlägg -

304

ning åt en så högt kvalificerad befattningshavare som landssekreteraren
— en avdelningschef i länsstyrelsen — samt med beaktande av att Nyström
följt arbetet på det viktigaste avsnittet av beredskapsärendet, nämligen
planläggningen för Göteborgs polisdistrikt, att Nyströms underlåtenhet
att kontrollera huruvida ärendet blivit i fortsättningen vederbörligen
handlagt icke skäligen bör för honom medföra ansvar.

Hovrättens domslut innebar att hovrätten lämnade åtalet mot Nyström
utan bifall samt dömde envar av Grauers och Uddenberg jämlikt 25 kap.
4 § strafflagen för tjänstefel att till kronan utgiva 20 dagsböter, varje dagsbot
bestämd till 2o kronor för Uddenberg och 40 kronor för Grauers.

Med hovrättens dom såvitt angick Nyström ansåg jag mig icke kunna
åtnöjas. Jag fullföljde därför hos högsta domstolen talan mot domen under
yrkande att högsta domstolen måtte fälla Nyström till ansvar för vad i
målet lagts honom till last. Till utveckling av grunderna för ändringsyrkandet
anförde jag i min revisionsinlaga bl. a. följande.

Hovrättens bedömning av frågan om Nyströms ansvar för de konstaterade
försummelserna från länsstyrelsens sida synes mig icke förenlig med
föreskriften i 15 § länsstyrelseinstruktionen, enligt vilken landshövding är
ansvarig för länets styrelse och har att utöva tillsyn över ärendenas gång
samt övervaka att tjänstemännen med nit och noggrannhet fullgöra sina
åligganden.

När hovrätten, trots denna föreskrift, friat Nyström från ansvar för
försummelserna, har frikännandet grundats å att Nyström vid besvarandet
av JO-remissen år 1956 skulle ha uppdragit åt landssekreteraren att svara
för länsstyrelsens fortsatta åtgärder i saken, att någon anmärkning icke
kan riktas mot denna delegering samt att Nyströms underlåtenhet att kontrollera
att det landssekreteraren meddelade uppdraget fullgjordes icke
kunde läggas Nyström till last med hänsyn till bl. a. att uppdraget lämnats
till en så högt kvalificerad ämbetsman som en landssekreterare.

Självfallet har Nyström ägt att till landssekreteraren delegera på länsstyrelsen
ankommande uppgifter enligt 1951 års brev. Däremot har jag
hävdat — och hävdar alltjämt — att det på grund av föreskriften i instruktionen
och beredskapsärendets vikt ålåg Nyström såsom en tjänsteplikt
att tillse att uppdraget fullgjordes inom rimlig tid och att Nyströms
underlåtenhet att göra detta innefattar tjänstefel.

Frågan om Nyström bör fällas till ansvar för sin underlåtenhet att tillse
att länsstyrelsen fullgjorde sina uppgifter enligt 1951 års brev är av principiell
och praktisk betydelse för alla verkschefer och framför allt av väsentlig
vikt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Jag vill härvid erinra att tidigare ombudsmän städse varit av den uppfattningen,
att det är av den allra största betydelse för medborgarnas rättssäkerhet
att de, som anförtrotts chefsställning, vaka över och tillse att det

305

dem underställda samhällsmaskineriet funktionerar på avsett sätt. Mina
företrädare ha därför i allmänhet sett såsom sin främsta uppgift att ha
tillsyn över hur chefstjänstemännen fullgöra sina uppgifter. Även jag har
i min verksamhet såsom ombudsman ofta sett belägg för hur viktigt det
är för medborgarna att chefstjänstemännen tillse att dem underställda befattningshavare
rätt fullgöra sina uppgifter. Med hänsyn härtill och då
jag är övertygad om att ett fastställande av Nyströms ansvar för länsstyrelsens
försummelse är ägnad att för alla chefstjänstemän klargöra vikten
av att tillsynsuppgifterna fullgöras med kraft, har jag ansett mig icke
kunna underlåta att till högsta domstolen hänskjuta den nu aktuella ansvarsfrågan.

I revisionsinlagan framhöll jag fortsättningsvis bl. a. att det — med hänsyn
till vikten och svårighetsgraden av ifrågavarande planläggningsarbete
— varit lämpligt att Nyström själv förvissat sig om att grunderna för
planläggningen i sin helhet voro riktiga. Men även om man — såsom jag
gjort — godtog att granskningen delegerades till landssekreteraren, följde
ej därav att Nyström befriades från ansvaret för att länsstyrelsens uppgifter
fullgjordes inom rimlig tid. Härom anförde jag bl. a. följande.

Åt förenämnda instruktionsbestämmelse kan givetvis icke givas den tolkningen,
att landshövdingen kan eller bör göras ansvarig för varje försummelse
av uppgift som ankommer på länsstyrelsen. Bestämmelsen medför
emellertid skyldighet att med jämna mellanrum skaffa sig en allmän överblick
över ärendenas gång och att därvid förvissa sig om att viktigare uppgifter
behörigen fullgjorts. Redan vikten av beredskapsplanläggningen —
som ju bl. a avsåg kuppberedskap — var enligt min mening sådan att det
ålåg Nyström såsom en tjänsteplikt att kontinuerligt hålla sig underrättad
om detta ärendes behandling i länsstyrelsen. Härtill kommer att Nyström
år 1956 i samband med skriftväxlingen med JO-ämbetet fick sin uppmärksamhet
riktad på det högst anmärkningsvärda förhållandet att länsstyrelsen
under många år försummat viktiga uppgifter som ålågo länsstyrelsen.
Detta förhållande borde rimligen ha fått Nyström att inse att han måste
tillse att försummelserna snabbt avhjälptes. Man kan icke hävda att Nyström
ägt rätt att helt förlita sig på att landssekreteraren skulle genast
fullgöra den honom av Nyström år 1956 givna befallningen, eftersom Nyström
visste att landssekreteraren, som mottog 1951 års brev, under lång
tid försummat att fullgöra Kungl. Maj:ts i brevet meddelade befallningar.
Om det skall vara någon mening med instruktionsbestämmelsen, måste
det anses ha ålegat Nyström som en tjänsteplikt att — sedan han fått sin
uppmärksamhet riktad på långvariga försummelser — tillse att dessa snabbt
avhjälptes. Det gällde dock eu planläggning som var avsedd att skapa bästa
möjliga skydd för att polisen skulle kunna fullgöra sina uppgifter i händelse
av krig eller krigsfara.

Uddenberg och (Irauers fullföljde talan mot domen under yrkande att

306

de måtte frikännas. Grauers yrkade i andra hand att antalet dagsböter
måtte sänkas och dagsboten jämkas.

Högsta domstolen yttrade i dom den 7 juli 1965.

Den granskning av underlydande polischefers planläggningsarbete enligt
1951 års brev som länsstyrelsen haft att ombesörja har utgjort en från beredskapssynpunkt
viktig uppgift. Den har krävt noggranna överväganden,
och handläggningen borde ej utan tvingande skäl uppskjutas. Redan med
hänsyn härtill hade det kunnat fordras av Nyström, att han tillsåg att uppgiften
fullgjordes på riktigt sätt och utan onödigt dröjsmål. För Nyström
bör det hava varit så mycket mera angeläget att ägna uppmärksamhet
åt detta beredskapsärende som han vid avgivandet i maj 1956 av länsstyrelsens
yttrande till JO icke blott hade vetskap om att någon granskning
då ännu ej ägt rum utan även måste hava insett, att polischefernas planläggning
var i viss utsträckning ofullständig och även på annat sätt bristfällig.
Härutöver har innehållet i JO:s skrivelse den 21 juni 1956 — vari
JO anmärkte på att någon samlad översyn av planläggningen icke syntes
hava företagits samt förklarade sig utgå från att de uppgifter som enligt
hans uttalanden ankomme på länsstyrelsen skulle av denna ägnas erforderlig
handläggning — utgjort särskild anledning för Nyström att, även
sedan han uppdragit åt Uddenberg att svara för länsstyrelsens vidare åtgärder
i saken, noga följa ärendets fortsatta handläggning och vid behov
ingripa.

Av utredningen framgår, att Nyström under den med åtalet mot honom
avsedda tiden försummat den övervakning som enligt det anförda åvilat
honom. Han har sålunda underlåtit tillse, att beredskapsplanen för Göteborg
blev granskad samt att, såvitt gäller övrig planläggning inom länet,
bristerna avhjälptes och granskning kom till stånd. Vad Nyström anfört
till sitt försvar är ej av beskaffenhet att fritaga honom från ansvar.

Beträffande åtalen mot Uddenberg och Grauers föranleder vad i målet
förekommit ej annan bedömning än den hovrätten gjort.

På grund av det anförda prövar Kungl. Maj:t lagligt dels, med ändring
av hovrättens dom såvitt avser Nyström, döma denne jämlikt 25 kap. 4 §
strafflagen för tjänstefel till 20 dagsböter å 60 kronor dels fastställa hovrättens
dom i fråga om Uddenberg och Grauers.

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. I ärenden rörande av fullmäktige i tre kommuner fattade beslut
om inköp å exekutiv auktion av hotellfastighet (I), om subventionering
av industriföretag för att detta skulle flytta sin verksamhet
till kommunen (II) och om inköp av en skogsfastighet (III) uppkommer
fråga om besluten fått verkställas innan de vunnit laga kraft
och om skyldighet för de verkställande organen att, sedan besluten
upphävts, vidtaga åtgärder för att åvägabringa återgång av skedd
verkställighet. Tillika spörsmål om uppdrag av fullmäktige att
verkställa inrop å exekutiv auktion medförde behörighet att verkställa
uppdraget, oaktat beslutet ej vunnit laga kraft (I), om länsstyrelse
kan framtvinga återgång av upphävt fullmäktigebeslut,
som verkställts (I), om ledamöterna i vederbörande organ gjort sig
skyldiga till tjänstefel genom att för fullmäktige framlägga förslaget
om subvention av industriföretaget och, sedan fullmäktige beslutat
i enlighet härmed och beslutet vunnit laga kraft, framlägga
förslag om tilläggsanslag (II), om ledamöterna av kommunalnämnd
gjort sig förfallna till ansvar genom att utan uppdrag av fullmäktige
inköpa fastighet (III) samt om kommun ägt förvärva fastighet
för att bereda kommunens medlemmar arbetstillfällen (III)

I. Anundsjö kommun

Vid sammanträde den 25 september 1959 beslöto kommunalfullmäktige
i Arvidsjaurs kommun att godkänna vissa av Sten Laestadius och Einar
Lindgren såsom kommunens ombud träffade avtal med Sveriges Kreditbank
och A/B Nordiska Kompaniet om kommunens förvärv av den Arvidsjaurs
Hotellfastighetsaktiebolag i konkurs tillhöriga tomten nr 11 i
kvarteret Järven inom Arvidsjaurs municipalsamhälle i kommunen med
därå uppförd hotellbyggnad jämte inventarier. Vidare beslöts

drift att för förvärvet anvisa följande anslag, nämligen för fastighetens
köpesumma 1 950 000 kronor samt för inventarier, lagfartskostnader och
oförutsedda utgifter 240 000 kronor,

drift att fastställa viss finansieringsplan för förvärvet,

dels att, sedan förvärvet genomförts, till behandling upptaga frågan om
hotellfastighetens omhänderhavande av särskild styrelse eller stiftelse,
dels att befullmäktiga Laestadius och Lindgren att företräda kommunen
vid blivande exekutiv försäljning av hotellfastigheten och därvid avgiva

308

bud å 1 350 000 kronor enligt det med Sveriges Kreditbank träffade avtalet,

dels att befullmäktiga Laestadius och Lindgren att slutföra inköpet av
inventarierna från Nordiska Kompaniet enligt det med detta bolag träffade
avtalet samt därutöver inom ramen för anvisat anslag, å kommunens
vägnar ombesörja inköp på fördelaktigaste villkor av övriga för hotelldriften
erforderliga inventarier och maskiner,

dels att uppdraga åt Laestadius och Lindgren att föra underhandlingar
om hotellets utarrendering samt inkomma till kommunalnämnden med förslag
till beslut härom,

dels att uppdraga åt kommunalnämnden att efter ytterligare underhandlingar
med Sveriges Kreditbank på bästa möjliga villkor upptaga av banken
erbjudna lån enligt finansieringsplanen,

dels ock att återkalla ett av kommunalfullmäktige den 15 maj 1959 fattat
beslut att till »Stiftelsen Arvidsjaurshotell» utlåna 300 000 kronor ur
allmänna investeringsfonden.

Mot fullmäktiges beslut reserverade sig 13 ledamöter.

I en den 17 oktober 1959 till länsstyrelsen i Norrbottens län inkommen
skrift anfördes besvär över kommunalfullmäktiges beslut den 25 september
1959 samt hemställdes, att länsstyrelsen måtte besluta om inhibition tills
vidare av verkställighet av beslutet. Enligt resolution den 17 oktober 1959
fann länsstyrelsen ej skäl bifalla framställningen om inhibition.

Två dagar senare — den 19 oktober 1959 — förrättades exekutiv auktion
å hotellfastigheten, därvid denna inropades för kommunens räkning
av Laestadius och Lindgren för 1 350 000 kronor. Kommunalnämnden utanordnade
enligt beslut den 2 november 1959 erforderliga medel för betalning
av den kontanta delen av köpeskillingen, 300 000 kronor, och beslöt
att kommunen skulle övertaga betalningsansvaret för i fastigheten intecknad
gäld. Sedan betalning erlagts, utfärdade länsstyrelsen den 10 november
1959 köpebrev å fastigheten för kommunen. Den 30 december 1959
meddelades kommunen lagfart å fastigheten.

I enlighet med fullmäktiges beslut träffade Laestadius och Lindgren avtal
med Nordiska Kompaniet om köp av de hotellinventarier, beträffande
vilka preliminärt avtal träffats tidigare, och av vissa andra inventarier för
hotelldriften. Härför erforderliga medel, 165 000 kronor, utanordnades av
kommunalnämnden den 5 december 1959.

Vidare träffades avtal med en källarmästare om utarrendering av hotellfastigheten
samt överlåtelse å denne av hotellinventarierna genom avbetalningskontrakt
med äganderättsförbehåll. Avtalet härom träffades för
kommunens räkning av Laestadius och Lindgren på kommunalnämndens
uppdrag enligt beslut den 16 november 1959.

I enlighet med kommunalnämndens beslut den 15 januari 1960 utarrenderades
en del av den tomt, varå hotellet uppförts, till A/B Svenska Shell.

309

De över kommunalfullmäktiges beslut den 25 september 1959 anförda
besvären avgjordes av länsstyrelsen genom utslag den 27 februari 1960,
därvid besvären lämnades utan bifall.

Talan fullföljdes såväl mot länsstyrelsens beslut den 17 oktober 1959
att ej bifalla yrkandet om inhibition som mot länsstyrelsens slutliga utslag.
De i inhibitionsfrågan anförda besvären lämnades av regeringsrätten genom
utslag den 19 november 1959 utan bifall. I själva saken prövade regeringsrätten
genom utslag den 2 mars 1961 lagligt att, med ändring av länsstyrelsens
utslag, upphäva kommunalfullmäktiges beslut den 25 september
1959. Såsom skäl för upphävandet anfördes i utslaget att, såvitt handlingarna
utvisade, sådana omständigheter icke förelage, att klandrade beslutet
kunde anses avse en angelägenhet, som det tillkomme kommunen
att vårda, samt att kommunalfullmäktige förty genom klandrade beslutet
överskridit sin befogenhet.

Sedan kommunalfullmäktige vid sammanträde den 24 april 1961 fått del
av regeringsrättens utslag, beslöto fullmäktige att lägga utslaget till handlingarna.
Häröver anfördes besvär hos länsstyrelsen, därvid androgs bl. a.
att beslutet i sak innebure att kommunalfullmäktige beslutat att icke ställa
sig regeringsrättens utslag till efterrättelse. I sin förklaring över besvären
uttalade fullmäktige att kommunen ej var villig att avhända sig fastigheten.
Enligt utslag den 27 oktober 1961 lämnade länsstyrelsen besvären utan
bifall.

Genom utslag den 30 maj 1963 prövade regeringsrätten lagligt att, med
ändring av länsstyrelsens utslag den 27 oktober 1961, upphäva kommunalfullmäktiges
beslut av den 24 april 1961. Som skäl för beslutet anförde regeringsrätten,
att kommunalfullmäktige genom sistnämnda beslut överskridit
sin befogenhet, eftersom det ålegat kommunen att, sedan kommunalfullmäktiges
beslut av den 25 september 1959 blivit av regeringsrätten upphävt,
begagna till buds stående medel för att bringa till återgång den verkställighet
av beslutet som ägt rum, och kommunalfullmäktiges beslut den
24 april 1961 måste så förstås, att kommunalfullmäktige därigenom förklarat
upphävandet av det förra beslutet, oavsett möjligheterna att ställa
sig regeringsrättens utslag till efterrättelse, icke skola föranleda någon kommunens
åtgärd.

I en den 28 februari 1962 hit inkommen skrift fäste professorn emeritus
Halvar G. F. Sundberg — under hänvisning till vissa av mig i ämbetsberättelsen
1961 s. 431 o. f. gjorda uttalanden om verkställighet av fullmäktigebeslut,
som ej vunnit laga kraft — min uppmärksamhet på vad
som förekommit i saken.

Efter remiss avgav kommunalnämnden yttrande. I detta anförde nämnden
i huvudsak följande: Under åren 1955—57 uppförde Arvidsjaurs IIotellfastighetsaktiebolag
å tomten nr 11 i kvarteret Järven en hotellfastig -

310

het, Hotel Laponia. Bolaget måste emellertid söka sig i konkurs år 1958.
Hotell- och restaurangrörelsen nedlades i maj 1959. Enär tillkomsten av
Hotel Laponia medfört ett påtagligt uppsving på näringslivets område
och då en påtaglig försämring av förtjänstmöjligheterna blev följden av att
hotell- och restaurangdriften upphörde, ansåg kommunalnämnden, för att
kommunens försörjningsunderlag skulle breddas och sammanhållningen
inom kommunen kunna upprätthållas, sig böra söka lösa hotellkrisen. En
bidragande orsak härtill var även, att risk förelåge för att hotellanläggningen
vid förestående exekutiv auktion inropades för att nyttjas för annat
ändamål. Skulle så ske stode kommunen och Arvidsjaurs municipalsamhälle
trots gjorda uppoffringar i form av tillskjutet aktiekapital i hotellfastighetsaktiebolaget
— 200 000 kronor av kommunen och 50 000 kronor av
samhället — utan modernt hotell. Ett försök att lösa hotellkrisen hade varit
bildandet av »Stiftelsen Arvidsjaurshotell», vilken skulle ha till uppgift
att förvärva och förvalta, hotellfastigheten. Genom beslut den 15 maj 1959
hade kommunalfullmäktige beviljat stiftelsen ett räntefritt lån, avsett att
utnyttjas i samband med förvärv av hotellfastigheten. Detta försök att
lösa hotellkrisen hade emellertid måst uppgivas. Kommunalnämnden hade
då till fullmäktiges sammanträde den 25 september 1959 framlagt detaljerat
förslag, innebärande att kommunen skulle förvärva fastigheten och
hotellinventarier m. m. Kommunalfullmäktiges beslut avvek från kommunalnämndens
förslag så till vida, att fullmäktige föreskrevo att fastigheten
endast finge förvärvas genom inrop på exekutiv auktion. Innan någon verkställighetsåtgärd
vidtagits, hade kommunalnämnden erhållit kännedom
om att besvär anförts över kommunalfullmäktiges beslut. I anledning härav
hade en ingående genomgång av rättspraxis gjorts. Kommunalnämnden
hade därvid, efter att ha tillfrågat tillgänglig juridisk expertis, funnit att
allt talade för att ett förvärv av fastighet, vars huvudsakliga uppgift vore
att tillgodose det allmänna behovet — särskilt för näringsliv och allmän
utveckling — inom kommunen av en modern hotell- och restauranganläggning,
av besvärsmyndigheterna skulle prövas vara en angelägenhet som det
tillkom kommunen att vårda. Nämnden hade ansett sig kunna finna stöd
för denna uppfattning dels däri att Kungl. Maj:t lämnat kommuner tillstånd
att upptaga lån eller ikläda sig borgen i samband med uppförande av
hotellanläggning, dels däri att länsstyrelsen tidigare lämnat utan bifall anförda
besvär över kommunalfullmäktiges beslut den 15 maj 1959 enligt
vilket kommunen beslutat att till »Stiftelsen Arvidsjaurshotell» utlåna
300 000 kronor och dels däri att länsstyrelsen den 17 oktober 1959 ej bifallit
framställningen om inhibition av verkställighet av kommunalfullmäktiges
beslut den 25 september 1959. Kommunalnämnden hade därför haft
den uppfattningen att besvären närmast vore hänförliga till s. k. okynnesbesvär.
Kommunalnämnden hävdade med kraft den uppfattningen att de
verkställande organen icke haft anledning att räkna med att besvären

311

skulle leda till beslutets upphävande. Det syntes icke vara rimligt med hänsyn
till omständigheterna i ärendet att fordra att förtroendemän utan juridisk
skolning skulle kunnat förutse besvärsmålets slutliga utgång.

Kommunalnämnden anförde vidare.

Kommunalfullmäktiges beslut den 25 september 1959 föreskrev, att hotellfastigheten
endast fick förvärvas genom inrop på exekutiv auktion. Sadan
var utsatt till den 19 oktober 1959. Därest verkställighet av beslutet
överhuvudtaget skulle kunna ske, krävdes, därest kommunen icke bevakade
den exekutiva auktionen, att fastigheten icke blev försåld k densamma
och att ny exekutiv auktion utsattes. Påtagliga risker förelåg emellertid,
att kommunens utevaro från den exekutiva auktionen medförde att
fastigheten försåldes till annan spekulant. Därest sedermera besvären avvisades
hade kommunalnämnden icke möjlighet att verkställa kommunalfullmäktiges
beslut. Vid sådan utgång av ärendet kunde måhända fullmäktige
senare ställa nämnden till ansvar härför särskilt om det då kunnat göras
gällande, att nämnden genom att ej verkställa beslutet åsamkat kommunen
en direkt eller indirekt kapitalförlust. Det kommunala effektivitetskravet
krävde därför enligt kommunalnämndens uppfattning — särskilt
som nämndens prövning av kommunlfullmäktiges beslut givit vid handen
att anförda besvär icke skulle bifallas — att av kommunalfullmäktige utsedda
personer bevakade den exekutiva auktionen och därvid avgav inropsbud
i enlighet med av kommunalfullmäktige meddelade instruktioner.

Kommunalnämnden meddelade vidare, att kommunalfullmäktige enhälligt
beviljat samtliga underställda styrelser och nämnder ansvarsfrihet för
1959 och 1960 års förvaltningar.

I inkomna påminnelser anförde Sundberg bl. a. följande.

Visserligen synas ej inropet och de skedda utbetalningarna i och för sig
innebära några otillåtna verkställighetsåtgärder. Men vid tidpunkten för
dessa handlingar var det likväl uppenbart, att legaliteten av kommunalfullmäktiges
beslut var allvarligt ifrågasatt. I fullmäktige hade två reservationer
anmälts mot beslutet. Den exekutiva auktionen ägde rum den 19
oktober 1959, då besvär redan anförts över kommunalfullmäktiges beslut,
och verkställighetsförbud hade begärts, ehuru icke vunnit bifall. Det borde
också varit klart för verkställighetsorganet, att inrop å exekutiv auktion
var en åtgärd, vars återgång måste möta betydande om ej oöverstigliga
svårigheter. Beträffande avtalet med NK, vilket för sin giltighet likaledes
var beroende av fullmäktiges godkännande, synes icke någon som helst
anledning till verkställighet hava förelegat före lagakraftvinnandet.

När kommunens ombud inropade fastigheten pa avtalade villkor, ägde
de icke någon lagakraftågande fullmakt. Det får väl antagas, att ombuden
därvid förklarat sig handla för kommunens räkning, liksom att de för kommunens
räkning erlagt köpeskillingen. Sedan tiden för klagan över auktionen
utgått, har länsstyrelsen utfärdat köpebrev å egendomen. Åtgärden
stöder sig formellt på 132 § utsökningslagen. Icke förty måste åtgärdens
riktighet ifrågasättas. Kommunens ombud kunde vid detta tillfälle icke
förete slutligt gällande behörighetshandlingar.---Överexekutor be fann

sig därför i läget att antingen utfärda köpebrevet för inroparen per -

312

sonligen eller att konstatera, att inroparen icke kunde avgiva bindande
anbud för kommunens räkning. I förevarande fall bör fullmaktens bristande
laga kraft varit väl känd för länsstyrelsen---Alen även om läns styrelsen

skulle ansett sig kunna vid auktionstillfället godtaga den bristfälliga
fullmakten, synes i vart fall laglig möjlighet icke hava förelegat att
utfärda köpebrev förrän befullmäktigandet visats vara lagakraftvunnet.

Kommunen är givetvis skyldig att taga konsekvenserna av regeringsrättens
avgörande och vidtaga alla erforderliga åtgärder för en återgång
av verkställigheten och rättslägets återställande till läget före det upphävda
beslutet. En underlåtenhet att ställa sig regeringsrättens beslut till efterrättelse
bör medföra ämbetsansvar för de därför ansvariga. Försummar
i0n?j^Unen Va<^ som härutinnan åligger den, aktualiseras länsstyrelsens
skyldighet enligt länsstyrelseinstruktionen »att övervaka att allmän ordning
och säkerhet behörigen upprätthållas» samt »att, i händelse något
däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder varda vidtagna». Härv,
d stå vanliga administrativa maktmedel till länsstyrelsens förfogande, såsom
föreläggande utan eller med vite samt åtal. Ett sådant ingripande'' synes
länsstyrelsen hava underlåtit, ehuru länsstyrelsen genom kommunalfullmäktiges
förklaring den 11 september 1961 erhållit kännedom om fullmäktiges
lydnads vägran.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, däri anfördes följande.

Sundberg har i sin påminnelseskrift gjort gällande att »länsstyrelsen»
efter den exekutiva auktionen icke lagligen ägt utfärda köpebrev förrän
kommunens ombud visats inneha lagakraftägande fullmakt. Ombuden har
val auktionen företett behörighetshandling i form av ett kommunalfullmäktigebeslut.
Att sådan fullmakt kunnat godtagas vid auktionstillfället
torde vara ostridigt. Sundbergs uppfattning att köpebrev icke skulle kunna
utiardas forran befullmäktigandet vunnit laga kraft skulle leda till orimliga
konsekvenser. Lagfart och därmed förenade möjligheter till belåning av den
inköpta fastigheten skulle bl. a. omöjliggöras. Kommunens förvärv av fastighet
pa exekutiv auktion skulle kunna förhindras enbart genom att besvär
anföres över beslut om sådant förvärv eller över beslut om utseende
av ombud för inrop av fastigheten. Kagon möjlighet för kommun att gardera
sig häremot förefinnes knappast, da nödvändighet för kommun att
ropa in egendom, som skall försäljas, regelmässigt icke aktualiseras förrän
överexekutor underrättat om tidpunkten för hållande av den exekutiva
auktionen. Enligt länsstyrelsens förmenande har överexekutor endast att
txllse att fastigheten blir såld och betald och den senare utvecklingen av
förhållandet mellan ombud och huvudmän kommer ej överexekutor vid.
På grund härav och då — såvitt länsstyrelsen har sig bekant — stöd i
praxis saknas för den uppfattning Sundberg hävdat, synes auktionsförrättaren
ha handlat rätt da han godtagit kommunen som inropare och sedermera
då de i 132 § utsökningslagen uppställda kraven uppfyllts, utfärdat
köpebrev å egendomen.

Sundberg har därjämte gjort gällande att kommunens underlåtenhet att
stalla sig regeringsrättens beslut till efterrättelse bör medföra ämbetsansvar
ör de därför ansvariga samt att länsstyrelsen med stöd av länsstyrelsein°!?ne?S
föreskrifter om skyldighet för länsstyrelsen att övervaka upprätthallandet
av allmän ordning och säkerhet bort medelst administrativa

313

maktmedel ingripa för åstadkommande av rättelse. Länsstyrelsen anser
icke att åberopade bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen kan läggas till
grund för ett föreläggande utan eller med vite för kommunen att a\ hända
sig fastigheten.

Sedan kommunalnämnden ånyo yttrat sig i ärendet, avgav dåvarande
Svenska landskommunernas förbund på min begäran utlåtande. I detta
anförde förbundet bl. a. följande.

I förevarande fall har verkställighet av fullmäktiges beslut om förvärv
av hotellfastigheten ej kunnat anstå till dess beslutet vunnit laga kraft med
hänsyn till att fastigheten utbjöds på exekutiv auktion redan innan bevärstiden
gått till ända. För de verkställande har följaktligen valet stått mellan
att verkställa beslutet innan det vunnit laga kraft eller att helt underlåta
att verkställa detsamma. Underlåtenhet att verkställa ett kommunalt beslut
kan lika väl som verkställighet före besvärstidens utgång ådraga de
verkställande ansvar. I den föreliggande situationen synes de verkställande
ha haft goda skäl för att välja alternativet att verkställa fullmäktiges beslut.
Redan den 18 juni 1959 hade besvär över ett fullmäktiges beslut om
räntefritt lån å 300 000 kronor till hotellföretaget lämnats utan bifall av
länsstyrelsen och den 17 oktober, två dagar före den exekutiva auktionen,
avslog länsstyrelsen en framställning om förbud mot verkställigheten av
fullmäktiges beslut av den 25 september 1959. På grund härav och då i
rättspraxis inte sällan intagits en positiv inställning till kommunalt engagemang
i hotellföretag synes de verkställande ej ha haft anledning att räkna
med att fullmäktiges beslut skulle bli upphävt av besvärsmyndigheterna.
Uppfattningen att fullmäktiges nu ifrågavarande beslut fallit inom ramen
för den kommunala kompetensen delades för övrigt av länsstyrelsen.
Det synes med hänsyn till det ovan anförda ej finnas anledning till anmärkning
mot de personer som verkställt fullmäktiges beslut av den 25
september 1959 före besvärstidens utgång.

Vad sedan beträffar frågan om återgång av den skedda verkställigheten
må följande anföras. Ett återställande av läget före verkställigheten är i
förevarande fall ej möjligt. Även om fastigheten skulle återgå till konkursboet
torde kommunen i vart fall icke kunna återfå den erlagda köpeskillingen
oförminskad. Vad Sundberg anfört därom att kommunen skulle vara
skyldig att vidtaga åtgärder för återgång av fastighetsköpet synes med
hänsyn härtill orimligt och torde kunna lämnas utan avseende. För övrigt
synes ansvar för underlåtenhet att ombesörja återgång av avtal som vilar
på upphävt kommunalt beslut över huvud icke kunna utkrävas. (Jfr Sjöberg
Det kommunala besvärsinstitutet s. 233 och 266.)

Sammanfattningsvis kan alltså fastslås att varken det förhållandet att
kommunalfullmäktiges beslut av den 25 september 1959 verkställts innan
beslutet vunnit laga kraft eller den omständigheten att den skedda verkställigheten
ej bringats att återgå, sedan fullmäktiges beslut upphävts, synes
vara av beskaffenhet att föranleda anmärkning.

För att belysa vissa av de i ärendet uppkomna rättsfrågorna har preceptorn
i offentlig rätt vid universitetet i Stockholm Fritz Kaijser på min begäran
avgivit utlåtande, vilket fogats såsom bilaga till denna ämbetsberättelse
(s. 646 o. f.).

314

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Jag vill till en början erinra att ledamot av kommunalfullmäktige icke
är underkastad fullständigt ämbetsansvar och därför icke står under JO:s
tillsyn. Klagomålen i vad de rikta sig mot fullmäktige i Arvidsjaurs kommun
kunna följaktligen icke föranleda någon min åtgärd.

Vad jag kan pröva i anledning av klagomålen är därför endast följande
frågor, nämligen dels huruvida kommunalnämnden eller kommunal befattningshavare
förfarit felaktigt genom att medverka till verkställighet av
kommunalfullmäktiges beslut den 25 september 1959, oaktat beslutet ännu
icke vunnit laga kraft, dels huruvida fullmäktiges icke lagakraftvunna beslut
innefattade behörighet för Laestadius och Lindgren att verkställa inrop
vid auktionen och huruvida auktionsförrättaren ägt utfärda köpebrev
för kommunen i anledning av inropet på den exekutiva auktionen, innan
fullmäktiges beslut vunnit laga kraft, dels ock huruvida kommunen bort
vidtaga åtgärder för återgång av det verkställda beslutet och huruvida det
ålegat länsstyrelsen att vidtaga åtgärder för att förmå kommunen att återställa
det rättsläge som förelåg före verkställigheten.

Frågan om fullmäktiges beslut bort verkställas innan det vann laga kraft

Uttryckliga bestämmelser om när kommunalt, representativt organs beslut
må verkställas finnas icke i kommunallagen; sådana bestämmelser ha
ej ansetts lämpligen böra meddelas.

Om verkställbarhet av sådant beslut anförde kommunallagskommittén
i sitt betänkande med förslag till kommunallag (SOU 1952: 14 s. 337) följande.

Två synpunkter kräva beaktande vid bedömandet av den föreliggande
frågan. Den ena hänför sig till behovet av effektivitet i det kommunala
arbetet. Ofta är det nödvändigt, att fattat beslut kan bringas till verkställighet
utan hinder av att beslutet icke vunnit laga kraft. Sålunda måste
t. ex. i december fattade beslut, som innefatta val av kommunala förtroendemän
med tjänstgöringsperiod från och med påföljande års ingång, givetvis
kunna verkställas, oaktat besvär anföras. Likaledes måste den i slutet
av året antagna utgifts- och inkomststaten kunna börja tillämpas från
budgetårets ingång. Men även där verkställighet av ej lagakraftvunnet
beslut icke är, såsom i de nyssnämnda fallen, oundgänglig för att den kommunala
förvaltningsapparaten över huvud skall fungera, är det ur synpunkten
av förvaltningsarbetets ostörda gång, dess rationella planerande och utförande,
ofta önskvärt, att verkställighet ej behöver anstå i avbidan på
klagotidens utgång. Mot det anförda står den andra synpunkten, den nämligen
att anförda besvär, som äro befogade, i möjligaste mån böra kunna leda
till åsyftat resultat, dvs. hindra beslutets verkställighet. Kommunens
organ böra därför ej genom att verkställa beslut hindra sådan »rättelse»
därav, som besvärsmyndigheten kan komma att vidtaga.

Enligt kommitténs mening bör det förevarande spörsmålet ses mot bakgrunden
därav att kommunalstyrelsen i allmänhet utövas enligt lag och
författning och att de beslut, som med utsikt till framgång kunna över -

315

klagas, därför äro relativt sällsynta. Med det praktiska livets förhållanden
överensstämmer det därför bäst att i princip anse kommunalbeslut verkställbart
så snart det föreligger i definitivt skick, dvs. då protokollet över
beslutet blivit justerat. För att emellertid icke syftet med besvärsreglerna
skall tillspillogivas måste det verkställande organet städse överväga, om
verkställighet av ej lagakraftvunnet beslut äventyrar möjligheten för eventuell
klagande att vinna rättelse. Medan vissa beslut äro sådana, att deras
verkställande icke hindrar en återgång, kan i andra fall läget före verkstiilligheten
icke återställas. Beträffande beslut av det senare slaget måste verkställighetsorganets
övervägande bl. a. innefatta ett visst bedömande av
frågan om beslutet med framgång kan angripas med besvär. Finner organet
risk föreligga för att besvär skulle leda till beslutets undanröjande, bör
det låta anstå med verkställigheten, till dess besvärstiden utlöpt^ respektive
till dess beslutet fastställts genom lagakraftägande utslag, såvida ej
effektivitetskravet påkallar annat. Frågan huruvida ett icke lagakraftvunnet
beslut bör verkställas eller icke har organet att bedöma under i princip
samma ansvar för dess ledamöter som i fråga om andra förvaltningsåtgär der.

Givet är emellertid, att verkställighetsorganen mången gång kunna
ställas inför svårigheter vid avvägningen av å ena sidan den kommunala
effektivitetens krav och å andra det rättsskyddsbehov som besvärsreglerna
äro avsedda att tillgodose, och det torde ligga i sakens natur, att de icke
i varje sådan situation träffa det avgörande, som sedermera befinnes vara
det riktiga.

Vederbörande departementschef uttalade i propositionen med förslag
till ny kommunallag (nr 210/1953 s. 198—199), att de synpunkter kommittén
anfört på frågan om verkställbarheten av kommunala beslut syntes
väl avvägda och lämpade att tjäna som ledning för praxis i kommunerna.
Icke heller konstitutionsutskottet fann i sitt utlåtande över propositionen
(nr 22/1953 s. 60) anledning till erinran mot kommitténs, av departementschefen
gillade synpunkter.

Vid ställningstagande till fråga huruvida representativt kommunalt organs
beslut må verkställas, innan detsamma vunnit laga kraft, skall således
alltid beaktas, å ena sidan, styrkan av de skäl som påkalla omedelbar verkställighet
av beslutet och, å andra sidan, angelägenheten av att eventuella
besvär, som äro befogade, kunna leda till åsyftat resultat.

När det är fråga om beslut av den beskaffenhet att, om beslutet verkställes,
rättsläget därefter icke kan helt återställas, är det givetvis särskilt
angeläget att det göres en noggrann prövning ur dessa båda synpunkter
vilka skäl som tala för och emot att beslutet verkställes, innan det vunnit
laga kraft. Såväl för tidig som för sen verkställighet kan medföra ansvar
för dem som verkställa beslutet. Om risk föreligger att beslutet upphäves
på besvär och effektivitetskravet ej klart påkallar annat, bör med verkställigheten
anstå till dess klagotiden utgått eller anförda besvär slutligt
ogillats.

Vid bedömning av frågan huruvida det i det förut omnämnda ärendet
var angeläget att beslutet verkställdes utan att avvakta att detsamma

316

vann laga kraft eller att anförda besvär slutligt prövades, var bl. a. följande
att beakta. Inropet på den exekutiva auktionen påkallades icke för att
trygga någon kommunen tillkommande panträtt i fastigheten. Kommunen
innehade nämligen icke någon inteckning i fastigheten. Från kommunens
sida ha emellertid andra vägande skäl anförts för att kommunen förvärvade
fastigheten och därigenom skapade förutsättningar för ett fortsättande
av hotellrörelsen. När kommunens fullmäktige vid sammanträdet
den 25 september 1959 fattade sitt beslut att fastigheten skulle inropas på
exekutiv auktion, var exekutiv auktion på fastigheten redan utsatt att
hållas den 19 oktober 1959. Kommunalnämnden har gjort gällande att fullmäktiges
beslut — om fastigheten icke inropades för kommunens räkningvid
denna auktion — icke skulle ha kunnat verkställas. Det fanns enligt
vad nämnden uppgivit även annan spekulant på fastigheten. Om kommunen
icke inropat fastigheten på den exekutiva auktionen den 19 oktober
1959, skulle fastigheten enligt nämnden ha försålts till nämnde spekulant.

Det har emellertid icke visats att kommunen befann sig i någon verklig
tvångssituation, som nödvändiggjorde omedelbar verkställighet av fullmäktiges
beslut. Det framstår icke såsom sannolikt att någon spekulant

— som avsåg att för annat ändamål än hotellrörelse förvärva den för sådan
rörelse bebyggda fastigheten — velat bjuda ett lika högt belopp som kommunen
under förhandlingarna med banken erbjöd sig att betala. Med hänsyn
härtill borde man kunna antaga att banken, för att skydda sina inteckningar
i fastigheten till ett belopp av 1,6 milj. kronor, själv skulle ha inropat
fastigheten, om kommunen icke gjort detta.

Den i ärendet verkställda utredningen tillåter visserligen icke några
säkra slutsatser om hur saken skulle ha gestaltat sig om kommunen icke
inropat fastigheten. Det är emellertid uppenbart att man från kommunens
sida — om man velat lojalt ställa sig till efterrättelse de av statsmakterna
angivna förutsättningarna för verkställighet av icke lagakraftvunnet beslut

— kunnat i god tid före auktionen sätta sig i förbindelse med banken och
träffa erforderlig uppgörelse. Med hänsyn till vad som upplysts angående
det mellan kommunalnämnden och banken preliminärt träffade avtalet
framstår det såsom sannolikt att det varit möjligt att med banken träffa
en överenskommelse som möjliggjort iakttagande av de rättsprinciper som
statsmakterna fastslagit för kommuns handlande med avseende å kommunala
besluts verkställighet. Endast om ett dylikt samförstånd med banken
icke varit möjligt att uppnå kan kommunen anses ha befunnit sig i ett
tvångsläge, som kunnat åberopas såsom skäl för omedelbar verkställighet.

Såvitt handlingarna ge vid handen har någon kontakt icke tagits med
banken beträffande frågan hur man skulle förfara med hänsyn till att fullmäktiges
beslut icke komme att vara lagakraftvunnet vid auktionen.

Jag kan därför icke finna att kommunen befann sig i någon sådan tvångssituation,
att kommunens bästa påkallade omedelbar verkställighet av full -

317

mäktiges beslut. Jag vill tillägga att fullmäktiges föreskrift om att förvärvet
skulle ske på exekutiv auktion — en föreskrift som icke var pakallad
av något faktiskt behov och som lätt kunde ändras genom nytt beslut
i och för sig icke var av beskaffenhet att påverka bedömningen av frågan
om beslutet bort verkställas, oaktat det ej vunnit laga kraft.

I enlighet med de förut angivna grunderna för bedömande av verkställbarheten
av fullmäktigebeslut, som icke vunnit laga kraft, hade de verkställande
organen även att bedöma om det förelåg risk för att besvär över
fullmäktiges beslut skulle leda till beslutens undanröjande samt om verkställighet
skulle äventyra möjligheten för en klagande att vinna rättelse.

I fråga om lagligheten av fullmäktiges beslut var härvid att beakta att
praxis rörande tillåtligheten av kommunala engagemang i affärsföretag av
ifrågavarande art icke är entydig. Enligt regeringsrättens praxis har sålunda
kommun i vissa fall ansetts ha befogenhet att engagera sig i hotelloch
restaurangföretag (se t. ex. RÅ 1912 C 152, 1946 S 391, 1927 S 178
och 1957 I 141) men däremot icke i andra fall (se t. ex. RÅ 1911 reg. 115,
1916 ref. 25, 1946 s. 427 och 1958 I 238). Avgörandena ha tydligen betingats
av omständigheterna i varje särskilt fall. Med hänsyn till att praxis sålunda
icke var entydig måste det ha stått klart för de verkställande organen att
det fanns en betydande risk för att fullmäktiges beslut komme att undanröjas.

Det borde vidare ha stått klart för de verkställande organen att — om
beslutet efter besvär undanröjdes — återgång av verkställigheten, i den
mån sådan var möjlig, icke kunde ske utan betydande risk för förlust för
kommunen.

Av anförda skäl anser jag för min del att omständigheterna voro sådana,
att fullmäktiges beslut icke bort verkställas, innan de däröver anförda besvären
slutligen prövats.

När det därefter gällt att bedöma om de för verkställighetsåtgärdema
ansvariga representanterna för kommunen genom sina åtgärder gjort sig
skyldiga till straffbart fel har jag beaktat följande.

Såsom kommunallagskommittén anfört i sitt tidigare här återgivna uttalande
ligger det i sakens natur att man icke kan ställa ansprak pa de verkställande
organen att de i varje ifrågavarande situation skola kunna träffa
det avgörande, som sedermera befinnes vara det riktiga. I förevarande fall
hade kommunens representanter efter genomgång av praxis, därvid juridisk
expertis anlitats, kommit till den bestämda uppfattningen att besvären
skulle komma att ogillas. Ett starkt stöd för riktigheten av denna mening
var att när verkställigheten skedde länsstyrelsen vid två tillfällen
redan hade behandlat frågan om kommunens engagemang i hotellföretaget
och då tagit sådan ställning till frågan, att man inom kommunen hade all
anledning utgå från att länsstyrelsen skulle anse att det låg inom området
för den kommunala kompetensen att förvärva fastigheten och inventarier -

318

na. Länsstyrelsen hade nämligen dels genom beslut, som vunnit laga kraft,
ogillat besvär över kommunalfullmäktiges beslut den 15 maj 1959 att till
»Stiftelsen Arvidsjaurshotell» — som bildats för att förvärva hotellfastigheten
— utlåna 300 000 kronor och dels avslagit framställning om inhibition
av verkställighet av kommunalfullmäktiges ifrågavarande beslut den
25 september 1959.

Med beaktande härav och med hänsyn till att de för verkställighetsåtgärderna
ansvariga förtroendemännen uppenbarligen handlat med kommunens
bästa för ögonen finner jag den felbedömning som enligt det sagda
ligger dem till last icke vara av beskaffenhet att kunna för dem medföra
ansvar.

Frågan om fullmäktiges beslut, innan det vunnit laga kraft, innefattade
behörighet för de utsedda representanterna för kommunen att verkställa
inrop vid den exekutiva auktionen

Vad därefter angår frågan huruvida fullmäktiges beslut, oaktat det icke
vunnit laga kraft, innefattade behörighet för Laestadius och Lindgren att
verkställa inrop och om köpebrev i anledning av inropet kunnat utfärdas
må följande framhållas.

Vid auktionen uppgåvo inroparna — med företeende av utdrag ur protokollet
från sammanträdet den 25 september 1959 — att budet avgivits för
kommunens räkning.

Någon bestämmelse om vad auktionsförrättaren har att iakttaga, därest
inropare uppgiver sig ha avgivit bud för annans räkning, finnes icke i utsökningslagen.
I praxis anses emellertid auktionsförrättare icke äga skyldighet
påfordra att inropare företer viss handling för styrkande av sin behörighet
att inropa fastighet på exekutiv auktion för annans räkning (se
Olivecrona, Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom, andra
upplagan, s. 158, och Hassler, Utsökningsrätt, andra upplagan, s. 295). Därest
auktionsförrättare anser sig böra fordra — vilket han ovedersägligen
äger göra — att inropare, som uppger sig handla på kommuns vägnar, styrker
att han erhållit uppdrag att för kommunens räkning inropa fastigheten,
måste det vara tillräckligt att inroparen — såsom skett i förevarande fall
— företer protokollsutdrag, som utvisar beslutet (jfr 12 kap. 11 § rättegångsbalken).
Däremot kan auktionsförrättaren icke äga befogenhet att
kräva att inroparen företer bevis om att det beslut, som återgivits i protokollsutdraget,
vunnit laga kraft. I så fall skulle nämligen auktionsförrättaren,
om beslutet icke vunnit laga kraft, omöjliggöra för kommunen att förvärva
fastigheten på auktionen, även om beslutet enligt tidigare här angivna
riktlinjer finge verkställas, innan det vunnit laga kraft.

När köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit
laga kraft, åligger det auktionsförrättaren enligt 132 § utsökningslagen att
utfärda köpebrev. Det köpebrev som utfärdas av auktionsförrättare i an -

319

ledning av exekutiv auktion har således en annan karaktär än vanligt köpebrev
i det att det endast utgör ett bevis om att köparen fullgjort sin betalningsskyldighet
(Undén, Svensk sakrätt II, förra avd., fjärde uppl., s. 101).
Någon laglig möjlighet finnes icke för auktionsförrättaren att uppskjuta
köpebrevets utfärdande. Köpebrevet skall utan dröjsmål utställas, antingen
på köparen personligen eller, om inropet skett för annans räkning, på
inroparens huvudman.

Enligt min mening förfor därför auktionsförrättaren fullt riktigt, när han
utfärdade köpebrev för kommunen, oaktat kommunens beslut att förvärva
fastigheten då icke vunnit laga kraft.

Jag vill även påpeka, att inskrivningsdomaren vid prövningen av ansökningen
om lagfart för kommunen icke ägde ingå i någon legalitetsprövning
av huruvida fullmäktige genom sitt beslut den 25 september 1959 överskridit
sin befogenhet (se JO:s ämbetsberättelse 1957 s. 239—240). Hinder
mötte därför icke mot den vidtagna inskrivningsåtgärden.

Frågan om återgång av verkställigheten av kommunalfullmäktiges beslut
den 25 september 1959

Regeringsrättens upphävande av kommunalfullmäktiges beslut den 25
september 1959 medförde att beslutet blev ogiltigt. Av grunderna för det
kommunala besvärsinstitutet torde följa — såsom ock framgår av vad kommunallagskommittén
anfört vid behandlingen av verkställbarhetsproblemet
— att kommunen är i princip skyldig att söka ombesörja återgång av den
verkställighet som skett av det sedermera upphävda beslutet. Regeringsrätten
har också i sitt utslag den 30 maj 1903 uttalat, att det alegat kommunen
att, sedan fullmäktiges beslut den 25 september 1959 blivit av regeringsrätten
upphävt, begagna till buds stående medel för att bringa till
återgång den verkställighet av beslutet som ägt rum.

Någon fullständig återgång av rättsläget, sådant det gestaltade sig före
verkställigheten, är emellertid numera icke möjlig. En återgång av fastighetsförvärvet
kan nämligen icke ske eftersom hotellfastighetsaktiebolagets
konkurs numera avvecklats. Däremot är det naturligtvis — om man bortser
från de ekonomiska konsekvenserna därav — möjligt att avveckla de
kommunala engagemangen i hotellrörelsen. Det får emellertid anses ligga
i sakens natur att kommunen av hänsyn till kommunmedlemmarna icke
kan, på grund av regeringsrättens upphävande av det verkställda beslutet,
vara pliktig att underkasta sig vilka ekonomiska förluster som helst bara
för att åvägabringa återgång. I den mån det kan ske utan alltför betydande
förluster är emellertid kommunen skyldig att avveckla engagemangen i
hotell rörelsen.

Såsom regeringsrätten funnit stod följaktligen kommunalfullmäktiges
beslut den 24 april 19(>1 att lägga regeringsrättens utslag den 2 mars samma
år till handlingarna och fullmäktiges förklaring i anslutning därtill att

320

kommunen icke var villig att avhända sig fastigheten i strid med kommunens
skyldighet att om möjligt åvägabringa återgång av verkställigheten
av beslutet den 25 september 1959.

Som ledamot av fullmäktige icke är underkastad ämbetsansvar, kunna
ledamöterna icke göras straffrättsligt ansvariga för fullmäktiges ställningstagande
den 24 april 1961.

Såsom Kaijser framhållit i sitt utlåtande anvisar kommunallagen icke
något medel, varigenom besvärsmyndighet kan framtvinga återgång av ett
redan verkställt men senare upphävt beslut. Kommun kan således icke
med stöd av kommunallagen tvingas till positivt beslut i återgångsfråga.
Resultatet av Kaijsers utredning överensstämmer på denna punkt med
vad som hävdats inom doktrinen.

Sundberg har emellertid i detta ärende hävdat, att länsstyrelseinstruktionen
skulle ge länsstyrelsen möjlighet att framtvinga återgångsåtgärder.
Sundberg har sålunda anfört att försummelse från kommunens sida att
fullgöra vad som ålåg densamma aktualiserade den i länsstyrelseinstruktionen
i dess då gällande lydelse stadgade skyldigheten »att övervaka att
allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthålles» samt att tillse »att,
i händelse något däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder varda
vidtagna».

Länsstyrelsen har bestritt att länsstyrelsen ägt ingripa med stöd av de
sålunda åberopade bestämmelserna.

Kaijser har i sitt utlåtande givit uttryck åt den uppfattningen, att länsstyrelsen
i en situation sådan som den uppkomna icke kan ingripa med
stöd av länsstyrelseinstruktionen eller på annan grund för att återställa
det rubbade rättsläget. De av Kaijser till stöd för denna uppfattning anförda
skälen synas mig övertygande. Av dessa framgår alltså att varken
länsstyrelse eller annan statsmyndighet äger befogenhet att direkt eller
indirekt tvinga en kommun att i ett fall som det förevarande fatta beslut
om återgång av olaglig verkställighet. Det kan därför icke läggas någon
länsstyrelsens befattningshavare till last såsom fel eller försummelse att
från länsstyrelsens sida åtgärder icke vidtagits för att söka i görligaste mån
återställa det rättsläge som förelåg, innan kommunalfullmäktiges ifrågavarande
beslut av den 25 september 1959 verkställdes.

Jag utgår emellertid från att kommunen — sedan rättsläget genom regeringsrättens
andra utslag blivit till fullo klarlagt — kommer att av lojalitet
mot gällande rättsordning, på sätt lagstiftarna förutsett, söka åvägabringa
rättelse. Det finnes så mycket mera anledning att antaga att de för
kommunen ansvariga förtroendemännen äro villiga att medverka härtill
som fullmäktige enligt beslut den 16 oktober 1963 uppdragit åt kommunalnämnden
att med anlitande av juridisk expertis utreda ärendet, särskilt
frågan om en försäljning av fastigheten.

Med hänsyn till sistnämnda beslut saknar jag anledning att närmare

321

undersöka huruvida kommunalnämnden genom underlåtenhet att utreda
och för fullmäktige framlägga erforderliga förslag till åvägabringande av
rättelse gjort sig skyldig till försummelse av beskaffenhet att kunna medföra
ansvar för ledamot av nämnden.

Av anförda skäl har jag funnit ärendet icke böra föranleda åtgärd mot
någon som är underkastad JO:s tillsyn.

II. Broby kommun

Vid sammanträde den 9 oktober 19ti2 beslöto kommunalfullmäktige i
Broby kommun på förslag av industrinämnden och efter enhällig tillstyrkan
av kommunalnämnden, bland annat, att låta avstycka en fabrikstomt
om cirka 10 000 m3 från industriområdet utmed järnvägsspåret, söder om
vägförvaltningens garage, att uppdraga åt industrinämnden att gemensamt
med ledningen för företaget firma Formplast, Bo Andrén, och Kristianstads
läns företagareförening planera en ekonomisk och ändamålsenlig fabriksbyggnad
å nämnda tomt inom en kostnadsram om 540 000 kronor,
som ställdes till industrinämndens förfogande, att bemyndiga industrinämnden
att uppföra nämnda byggnad som kommunalt bygge och utarrendera
den jämte tomten till företaget med förbindelse för detta att, så snart byggnaden
bleve disponibel, överflytta hela sin verksamhet till Broby, att arrendesumman
skulle utgöra åtta procent per år av totala kostnaden för
byggnad, tomt och anslutningar, varav fyra procent amorteringsdel för nedbringande
av anläggningens bokförda värde, att företaget skulle erhålla
rätt att när som helst övertaga byggnaden med tillhörande tomt till det
bokförda värdet, beräknat som ursprunglig produktionskostnad inklusive
tomt och anslutningsavgifter, minskat med amorteringsdelen, samt att som
bidrag till företagets kostnad för omskolning av lokal arbetskraft låta industrinämnden
utbetala 100 000 kronor till företaget, så snart huvuddelen
av dess verksamhet flyttats till Broby. På förslag av kommunalnämnden
beslöto kommunalfullmäktige vidare att ifrågavarande kostnader skulle
finansieras så att 140 000 kronor togos ur allmänna investeringsfonden, att
100 000 kronor utdebiterades under år 1963 samt att 400 000 kronor upptogos
som lån med femårig återbetalningstid. I anslutning till beslutet, som
vunnit laga kraft, upprättades mellan kommunen och företaget ett den 14
november 1962 dagtecknat avtal rörande den överenskomna transaktionen.
Enligt avtalet skulle upplåtelsetiden omfatta 10 år från på inflyttningsdagen
närmast följande kvartalsskifte. Kommunalnämnden vidtog
åtgärder för finansiering av anläggningen i enlighet med kommunalfullmäktiges
beslut.

För fullgörande av kommunens avtalsenliga förpliktelser utbjöd industrinämnden
arbetena med fabriksbyggnadens utförande på entreprenad. Inom
härför angiven tid inkomna anbud öppnades den 25 mars 1963. Därvid vi 11

— Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

322

sade det sig att anbuden voro så höga att kostnadsbesparande åtgärder
måste vidtagas. Företaget var berett att godtaga en fabriksbyggnad med
minskad yta och rymd och med utbyte av dyrare material mot billigare.
Vid sammanträde med industrinämnden den 8 april 1963 meddelade nämndens
ordförande att anläggningskostnaderna för fabriksbyggnaden efter sålunda
vidtagna besparingsåtgärder kunde beräknas till 800 000 kronor. Industrinämnden
beslöt i anledning härav hemställa till kommunalfullmäktige
om tilläggsanslag på 260 000 kronor för fullgörande av kommunens
avtal med företaget. Vidare beslöt industrinämnden föreslå fullmäktige sådana
ändringar i avtalet, att hyresbeloppet fastställdes till 48 000 kronor
per år samt att företaget skulle äga rätt att inlösa industrianläggningen
tilll högst dess i kommunens räkenskaper bokförda värde, varvid detta
värde skulle av kommunen löpande avskrivas enligt taxeringsmässiga grunder.

Kommunalnämnden tillstyrkte enhälligt industrinämndens anhållan om
tilläggsanslag med 260 000 kronor samt föreslog att det begärda tilläggsanslaget
skulle finansieras genom upptagande av ett femårigt underställningsfritt
lån och att arrendesumman skulle fastställas till 48 000 kronor
per år.

Vid sammanträde den 23 april 1963 beslöto kommunalfullmäktige dels
bevilja ett tilläggsanslag för ändamålet med begärda 260 000 kronor, vilka
kostnader skulle finansieras genom upptagande av ett underställningsfritt
lån å samma belopp att återbetalas inom fem år, dels ock att bordlägga
den av industrinämnden väckta frågan om ändring av det med företaget
träffade avtalet.

Vid tiden för fattandet av beslutet om tilläggsanslaget hade arbetet med
fabriksbyggnadens uppförande ännu icke påbörjats. Industrinämnden beslöt
emellertid vid sammanträde den 15 maj 1963 att omedelbart igångsätta
byggnadsarbetet samt godkänna ingånget entreprenadavtal med vederbörande
byggmästare — Carl Sjöberg i Broby — om uppförande avindustribyggnaden
samt befullmäktiga nämndens ordförande att tillsammans
med annan ledamot av nämnden underteckna erforderliga avtal om
elinstallation, vvs och målning för byggnaden.

Vid sammanträde den 21 maj 1963 beslöto kommunalfullmäktige att
godkänna ett den 8 april 1963 upprättat förslag till tilläggsavtal mellan
kommunen och företaget. Detta skedde efter framställning av industrinämnden
och med tillstyrkan av kommunalnämnden, vars beslut fattats
med 8 röster mot 2. Enligt tilläggsavtalet skulle hyran utgöra 48 000 kronor
per år. Kommunen förband sig enligt avtalet att å sin totala kostnad
för den uthyrda anläggningen verkställa årlig avskrivning enligt taxeringsmässiga
grunder för industrifastighet av nu ifrågavarande beskaffenhet.
Kommunen medgav vidare enligt tilläggsavtalet företaget rätt att när som
helst under upplåtelsetiden övertaga den upplåtna tomten med därå be -

323

fintliga byggnader och anläggningar mot att företaget till kommunen utgav
ersättning med belopp, motsvarande högst det av kommunen bokförda
värdet å anläggningen.

Sedan besvär anförts hos länsstyrelsen i Kristianstads län över kommunalfullmäktiges
omförmälda beslut den 23 april och den 21 maj 1963, anförde
länsstyrelsen i utslag den 20 november 1963 följande: Enär uppförandet
av ifrågavarande fabriksanläggning ävensom anläggningens upplåtande
i anslutning härtill åt annan, vare sig genom uthyrning eller med
äganderätt, icke kunna anses utgöra sådana angelägenheter, som Broby kommun
äger att handhava enligt 3 § kommunallagen den 18 december 1953,
samt kommunalfullmäktige förty — oavsett det förhållandet att fullmäktiges
ovan angivna beslut den 9 oktober 1962 vunnit laga kraft — genom
sina båda klandrade beslut den 23 april och den 21 maj 1963 överskridit
sin befogenhet, prövar länsstyrelsen lagligt undanröja dessa beslut.

Vid sammanträde den 17 december 1963 beslöto kommunalfullmäktige
dels att hos regeringsrätten överklaga länsstyrelsens utslag och dels, pa
hemställan av kommunalnämnden, att för undvikande av civilrättsliga
följder bemyndiga kommunalnämnden att tills vidare och intill 260 000
kronor disponera kommunens likvida medel för fullgörande av de utbetalningar,
som industrinämnden avtalat med vederbörande entreprenörer.
Mot det senare beslutet reserverade sig åtta ledamöter. Besvär anfördes
även hos länsstyrelsen över beslutet. Vid sammanträde den 7 februari 1964
beslöt kommunalnämnden att oaktat besvär anförts över kommunalfullmäktiges
ifrågavarande beslut utbetalning av kommunens likvida medel
skulle fullgöras till vederbörande entreprenörer å industribygget i enlighet
med kommunalfullmäktiges beslut. Mot beslutet anmälde tre ledamöter
reservation.

Regeringsrätten fann, i anledning av kommunalfullmäktiges besvär, enligt
utslag den 17 september 1964 ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens
utslag den 20 november 1963.

I anledning av besvären över kommunalfullmäktiges beslut den 17 december
1963 prövade länsstyrelsen i utslag den 28 oktober 1964 — enär
uppförandet av ifrågavarande fabriksanläggning icke kunde anses utgöra
sådan angelägenhet, som Broby kommun ägde att handhava enligt 3 §
kommunallagen den 18 december 1953, samt fullmäktige genom klandrade
beslutet överskridit sin befogenhet — lagligt undanröja beslutet. Länsstyrelsens
utslag vann laga kraft.

I en den 7 december 1963 hit inkommen skrift anhöll drätseldirektören
John-H. Lindgren i Nyköping i anledning av en tidningsartikel om förevarande
sak, att JO måtte upptaga saken till prövning och vidtaga de åtgärder,
som befunnos påkallade. I klagoskriften anförde han i huvudsak följande.
I många städer och landskommuner fattade man medvetet olagliga

324

kommunala beslut, varvid man kallt räknade med att besvär sannolikt ej
komme att anföras. En del kommuners skrupelfria handlingssätt när det
gällde subventioner åt enskilda företag inverkade på olika sätt på andra
kommuners arbete och ibland även på deras möjligheter att utvecklas.
Ur allmän synpunkt torde därför anledning föreligga att undersöka, huruvida
icke de ledamöter, som i kommunens styrelse eller annat kommunalt
organ deltagit i här ifrågavarande beslut, gjort sig skyldiga till tjänstefel.

Från Skattebetalarnas Förening inkom hit den 16 januari 1965 en skrift
med hemställan om de åtgärder JO kunde finna påkallade i anledning av
en artikel om saken, betitlad »Broby kommun u. p. a.?», som var införd
i januarinumret 1965 av föreningens tidskrift Sunt Förnuft.

Efter remiss avgav kommunalnämnden efter hörande av industrinämnden
yttrande i anslutning till en inom JO-expeditionen upprättad promemoria.

I sitt yttrande till kommunalnämden anförde industrinämnden i huvudsak
följande. De underhandlingar med företaget som föregingo kommunalfullmäktiges
beslut den 9 oktober 1962 skedde i samråd med företagareföreningen
i länet, som förklarade sig villig att tillhandagå med projektering
och kostnadsberäkning av anläggningen. Företagareföreningen hade
tidigare projekterat industrianläggningar på annat håll i länet och måste
därför antagas vara väl skickad för uppgiften. Med godtagande av företagareföreningens
kostnadsberäkning utgick industrinämnden från att kostnaderna
skulle hålla sig inom en ram av 540 000 kronor. Upplåtelse åt företaget
av anläggningen innebar ett kommunalt engagemang, där kommunens
kostnader bleve fullt täckta och subvention således icke förekom. Under
sådana förhållanden ifrågasatte industrinämnden icke kommunens befogenheter
att inlåta sig på ifrågavarande åtgärder. Kommunalfullmäktiges
beslut den 23 april 1963 att bevilja ett tilläggsanslag å 260 000 kronor
vore ett följdbeslut till det tidigare lagakraftvunna beslutet den 9 oktober
1962. Företaget hade för kommunen framhållit nödvändigheten av att kommunen
utförde de prestationer, som ankommo på kommunen enligt avtalet,
med upprepad skriftlig erinran om att företaget för att fullgöra sin del
av avtalet efter dettas underskrivande »vidtagit en hel rad åtgärder och
tecknat bindande avtal, som alla togo sikte på den kommande flyttningen
till Broby och som icke utan stora förluster och olägenheter kunde återkallas».
I anledning av företagets påstötningar hänvände sig industrinämnden
till Svenska Kommunförbundet med förfrågan om rättsverkningarna
av kommunens lagakraftvunna engagemang. Förbundet hänvisade därvid
till rättsfallet RÅ 1957 not. I 4, där kommun ansågs äga befogenhet att
besluta tilläggsanslag för bestridande av kostnaderna för arbetet å en under
uppförande varande industribyggnad som av kommunen avsågs skola uthyras
till ett industriföretag i enlighet med ett tidigare lagakraftvunnet
beslut. I förevarande fall hade det visserligen ej gällt en åtgärd för tryg -

325

gande av en kommunal tillgång, enär arbetena ännu ej igångsatts, men
kommunen hade ansetts vara bunden av det träffade avtalet med företaget,
enligt vilket kommunen utfäst sig att uppföra och uthyra en fabriksbyggnad.
Underlåtenhet från kommunens sida att fullgöra sina avtalsenliga förpliktelser
hade av båda avtalsparterna uppfattats som ett kontraktsbrott
med skadeståndsrättsliga konsekvenser för kommunen. Från lekmannasynpunkt
hade en åtgärd som syftade till att undvika en förlust i form av
skadestånd tett sig lika lagenlig som ett beslut att trygga en förmögenhetstillgång.
Tilläggsavtalet, som godkändes genom kommunalfullmäktiges beslut
den 21 maj 1963, måste också ses mot bakgrunden av det lagakraftvunna
kommunala engagemanget.

Om anledningen till att industrinämnden vid sammanträde den 15 maj
1963 beslöt att igångsätta byggnadsarbetet uppgav nämnden följande.

Länsarbetsnämnden i länet hade redan den 15 november 1962 beviljat
kommunen igångsättningstillstånd för den tillämnade fabriksbyggnaden
med föreskrivande att tillståndet skulle upphöra att gälla, därest arbetet
icke påbörjats den 1 februri 1963. Länsarbetsnämnden hade därefter underhand
medgivit förlängning av tillståndets giltighet men hade slutligen förklarat
att tillståndet ej längre skulle vara gällande, därest arbetet icke påbörjats
den 20 maj 1963. Sedan underhandlingar förts med byggmästaren
Carl Sjöberg i Broby om uppförande på entreprenad av fabriksbyggnaden
enligt de omarbetade programhandlingama, hade denne frångått en reservation
om ersättning för stegrade materialkostnader och arbetslöner under
byggnadstiden under förutsättning att arbetet finge påbörjas utan dröjsmål.
Under tiden hade företaget för industrinämnden framhållit angelägenheten
av att kommunen i entreprenadavtalet införde en klausul om vite
för entreprenören, därest arbetet icke fortskred så snabbt, att fabriksbyggnaden
var färdig att tagas i anspråk för avsett ändamål senast den 11 oktober
1963. Detta krav föranledde Sjöberg att i brev till industrinämnden
den 14 maj 1963 hemställa att omgående få sätta igång byggnadsarbetena,
då han eljest måste förbehålla sig »rätt att justera anbudet för de merkostnader
som uppkomma för mig jämte vad bötesklausulen innebär». Vidare
förbehöll sig Sjöberg »om icke byggnadsföretaget kommer till stånd full
rätt till ersättning för de kostnader och arbeten jag nedlagt på denna entreprenad».
--—-

Sin uppfattning om situationens allvar sammanfattade industrinämnden
sålunda i det vid sammanträdet den 15 maj 1963 förda protokollet: »Ett
ytterligare dröjsmål, motiverat av att föreslaget tilläggsavtal ännu icke godkänts
av fullmäktige, skulle utan tvivel leda till ytterligare kostnader för
kommunen i form av viten och extra ersättningar till entreprenören, varförutom
riskerades skadeståndstalan från Formplast för förluster denna firma
kan ådraga sig genom att produktionens överförande till Broby blir
ännu mer fördröjd». Tilläggas må, att kontrahenterna i avtalet den 14 november
1962 förbundit sig »att göra allt vad på dem ankommer för att
byggnaden skall vara inflyttningsklar den 1 juli 1963.»

Industrinämnden uppgav vidare, att nämnden icke gjort framställning
till kommunalfullmäktige att fatta beslut om att åtgärder skulle vidtagas

326

för att i möjligaste mån söka återställa det rättsläge som rådde före den 9
oktober 1962. Företaget kunde icke tvingas att förvärva fastigheten. Industrinämnden
avsåge emellertid, med hänsyn till att företaget numera syntes
vara intresserat av att köpa fabriksfastigheten, att taga upp förhandlingar
med företaget i syfte att för kommunalfullmäktige kunna framlägga
förslag till överenskommelse med företaget.

Kommunalnämnden hänvisade i sitt yttrande till vad industrinämnden
sålunda uppgivit samt anförde därutöver i huvudsak följande.

Frågan om ett nytt utgiftsbeslut skulle fattas sedan det tidigare genom
lagakraftvunnet beslut beviljade anslaget visat sig otillräckligt hade ställt
såväl industrinämnden som kommunalnämnden inför överväganden, som
fordrat rådfrågning av juridisk sakkunskap. Företaget hade framhållit att
det vore oundgängligen nödvändigt för att företaget ej skulle tillfogas betydande
förluster att kommunen infriade sina avtalsenliga förpliktelser och
att företaget, som räknat med att fabriksbyggnaden skulle uppföras inom
en kostnadsram av 540 000 kronor, icke kunde acceptera vare sig någon
höjning av den överenskomna hyran eller någon ökning i det kommande
övertagandebeloppet. Enär av skäl som industrinämnden anfört avtalet
hade ansetts böra tilläggas de rättsverkningar som företaget hävdat, hade
tilläggsavtalet ej heller av kommunalnämnden betraktats som en frivilligt
åtagen subvention av företaget utan såsom ett förhandlingsresultat, som
uppnåtts i ett för kommunen ogynnsamt utgångsläge.

Beträffande verkställandet av kommunalfullmäktiges beslut den 23 april
1963 av tilläggsanslag å 260 000 kronor till anläggningen anförde nämnden
följande.

Frågan aktualiserades först under ett senare skede, då beslutet efter att
ha angripits besvärsvägen upphävts av länsstyrelsen genom utslag den 20
november 1963, varefter kommunalfullmäktige besvärat sig hos Kungl.
Maj:t över länsstyrelsens utslag. Det var då alltjämt en öppen fråga huruvida
kommunalfullmäktige genom klandrade beslutet överskridit sina befogenheter
och kommunalnämnden hade alltjämt vissa förhoppningar om
en annan utgång av målet. I det dilemma, i vilket kommunen befann sig
inför frågan, huruvida ett icke lagakraftvunnet beslut borde verkställas,
ansåg sig kommunalnämnden icke försvarad med att träffa ett avgörande,
som skulle få till följd att kommunen genom åsidosättande av avtalsenliga
förpliktelser med företaget och genom kontraktsbrott i förhållande till entreprenörerna
ådrog kommunen förluster, som befarades att beloppsmässigt
bli av betydande storlek. Arbetet med fabriksbyggnadens uppförande hade
fortskridit så långt, att redan gjorda investeringar inom ramen för de ursprungligen
anvisade medlen hotade att äventyras vid ett avbrytande av
entreprenadarbetena. Skulle till sist klandrade beslutet av regeringsrätten
befinnas icke ha överskridit kommunalfullmäktiges befogenheter, vilket
kommunalnämnden icke kunde utesluta, kunde kommunalnämnden motse
klander för att kommunalnämnden icke handlat med kommunens bästa
för ögonen.

327

Vid ärendets avgörande anförde jag i huvudsak följande.

Ledamot av kommunalfullmäktige är icke underkastad fullständigt ämbetsansvar
och står därför icke under JO:s tillsyn. Kommunalfullmäktiges
åtgöranden i saken kunna följaktligen icke föranleda nagon min åtgärd.
Ledamöterna i kommunalnämnden och industrinämnden äro däremot underkastade
sådant ämbetsansvar. Detta straffrättsliga ansvar kan göras
gällande även om vederbörande nämnd av fullmäktige beviljats ansvarsfrihet
för av nämnden vidtagna åtgärder.

Ämbetsansvar för nämndledamot kan bl. a. ifrågakomma för bristfällig
beredning av ärende, för verkställighet av fullmäktigebeslut som ej vunnit
laga kraft samt för underlåtenhet att vidtaga åtgärder för att åvägabringa
återgång av upphävt beslut.

Om beredning finnas bestämmelser i 19 § kommunallagen. Enligt dessa
stadganden skola de ärenden, som företagas till avgörande av fullmäktige,
vara — utom i vissa fall varom här ej är fråga — vederbörligen beredda
av den nämnd, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör. Åt kommunens styrelse
— vilken i landskommun är kommunalnämnden — skall enligt lagrummet
städse givas tillfälle att yttra sig över ärende, som beretts annorledes än
av styrelsen. Förevarande ärenden voro i enlighet med dessa föreskrifter
beredda av såväl kommunalnämnden som industrinämnden.

Beredning av ärenden åsyftar bl. a. att skapa kännedom om vad gällande
bestämmelser innehålla i det aktuella ämnet och om rättsläget i övrigt
(se Sundberg, Kommunalrätt, samlad uppl. 1964, s. 224). Beredningen utmynnar
i ett av beredningsorganet utarbetat förslag till beslut av fullmäktige
i ärendet. Nämndens ledamöter äro ansvariga för att förslaget är lagligen
grundat. De nämndledamöter som röstat för kommunalnämndens och
industrinämndens beslut om förslag till kommunalfullmäktiges ifrågavarande
beslut äro således ansvariga för att det sakliga innehållet i förslagen
icke stred mot lag eller författning.

Om verkställighet av fullmäktiges beslut finnas bestämmelser i 30 § kommunallagen.
Där stadgas, att kommunens styrelse bär att ombesörja verkställighet
av fullmäktiges beslut, i den mån ej verkställigheten uppdragits
åt annan. I förevarande fall uppdrogs i kommunalfullmäktiges beslut den
9 oktober 1962 åt industrinämnden att verkställa beslutet genom att uppföra
och uthyra fabriksbyggnaden samt utbetala omskolningsbidrag till
företaget. Det ankom på kommunalnämnden att anskaffa härför erforderliga
medel. Kommunalnämnden fattade vederbörliga beslut rörande anskaffning
av medel, sedan kommunalfullmäktiges beslut vunnit laga kraft.
Industrinämnden verkställde däremot icke genast beslutet. En byggnad som
uppfördes inom en kostnadsram av 540 000 kronor skulle nämligen vara
otjänlig för sitt ändamål. De verkställighetsåtgärder som industrinämnden
sedermera vidtogo avsågo uppförandet av eu fabriksanläggning i delvis annat
skick än som avsågs i beslutet den 9 oktober 1962 och inom en kost -

328

nadsram av 800 000 kronor och avsågo således kommunalfullmäktiges beslut
den 23 april 1963. På grund av sambandet mellan fullmäktiges beslut
den 9 oktober 1962 och den 23 april 1963 måste det anses ha ankommit
på industrinämnden att verkställa även det senare beslutet. Detta verkställdes
av industrinämnden på det sätt att industrinämnden träffade vederbörliga
avtal med entreprenörerna och utanordnade tillgängliga medel
till den i den mån arbetena fortskredo. För betalning av entreprenörerna
förfogade nämnden över de 540 000 kronor som på grund av kommunalnämndens
tidigare åtgärder funnos tillgängliga för ändamålet. De 260 000
kronor, som erfordrades ytterligare, erhöll industrinämnden icke förrän
genom kommunalfullmäktiges beslut den 17 december 1963. Verkställigheten
av det senare beslutet tillgick så att kommunalnämnden genom beslut
den t februari 1964 ställde medel till förfogande, varefter industrinämnden
utanordnade medlen. Kommunalnämnden och industrinämnden hade vid
fattandet av sina omförmälda verkställighetsbeslut att taga ställning till
frågan huruvida enligt gällande normer verkställighet fick ske, innan kommunalfullmäktiges
beslut vunnit laga kraft.

Fragan huruvida nämnderna ägt göra de framställningar som lågo till
grund för kommunalfullmäktiges ifrågavarande beslut

Genom kommunalfullmäktiges beslut den 9 oktober 1962 bemyndigades
industrinämnden att uppföra fabriksbyggnaden och uthyra den till företaget
samt att utbetala bidrag till företagets kostnader för omskolning av
arbetskraft. Beslutet tillkom efter framställning av industrinämnden. Kommunalnämnden
hade enhälligt tillstyrkt industrinämndens framställning.

Beträffande frågan om nämnderna förfarit felaktigt genom att framlägga
ifrågavarande förslag till fullmäktige må följande anföras.

Det har under senare år blivit allt vanligare att kommuner lämna industriföretag
särskilda förmåner i syfte att tillföra kommunen en ny industri.
I de fall där den kommunala åtgärden icke haft till egentligt ändamål att
motverka rådande eller befarad arbetslöshet har regeringsrätten sedan gammalt
intagit en restriktiv standpunkt vid bedömandet av dylika åtgärder.

I 3 § kommunallagen har angivits de legala gränserna för kommuns verksamhet,
dess kompetens. Bestämmelsen är allmänt hållen. Där sägs, att
kommun äger att själv, efter vad i lagen närmare bestämmes, vårda sina
angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar
tillkommer annan. I förarbetena till lagen och tidigare kommunallagar
har i vissa avseenden angivits vad som skall anses vara kommuns
angelägenheter. Det har emellertid i stor utsträckning överlåtits åt rättspraxis
att närmare bestämma gränserna för den kommunala kompetensen.

I propositionen 1948: 140 föreslogs viss utvidgning av den kommunala
kompetensen, innebärande att det avgörande för om en kommunal åtgärd
föll inom kompetensområdet skulle vara att det vore ett allmänt till kom -

329

munen knutet intresse att åtgärden vidtoges av kommunen (s. 71). Beträffande
tillämpningen av denna kompetensregel anförde departementschefen
(s. 77), att det i stort sett borde bli rättstillämpningens uppgift att närmare
angiva gränserna för kommunernas verksamhet och att praxis hade
en jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt efter förhållandena
i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna samhällsutvecklingen.
I fråga om kommunal affärsverksamhet och understödjande av enskilda
affärsföretag framhöll departementschefen följande (s. 78 o. f.): Införandet
av allmänintresset som kompetensreglerande faktor kunde åtminstone
inte f. n. innebära en vidgning av gränserna för kommunernas befogenheter
på detta område, sådana dessa gränser uppdragits av praxis. Affärsverksamhet
i uteslutande syfte att erhålla ekonomisk vinst syntes icke
kunna betraktas som en naturlig kommunal angelägenhet. Det torde vidare
vara ett riksintresse, att en ur hela samhällets synpunkt ändamålsenlig
lokalisering av näringslivet erhölles. En fri, kommunal subventionering av
enskilda industriföretag med därav följande konkurrens mellan kommunerna
om företagen borde därför icke vara tillåten. Dittillsvarande praxis
borde bibehållas intill dess någon form av allmän kontroll eller reglering
av näringslivets lokalisering kommit till stand. De farhagor som från några
håll uttalats för att den föreslagna kompetensutvidgningen skulle innebära
risker för den kommunala ekonomien och medföra kommunal affärsverksamhet
inom de grenar av näringslivet, som dittills varit förbehållna
det privata initiativet, ansåg departementschefen med hänsyn till det anförda
överdrivna. Man rörde sig emellertid här pa ett område, där en snabb
utveckling ägde rum med förskjutningar i betraktelsesättet och där det
därför vore särskilt värdefullt att liksom dittills ha en elastisk regel. —
Vad departementschefen sålunda uttalat vann riksdagens gillande (KU
1948:24, rskr. 1948:270).

Av dessa förarbeten till kommunallagen — liksom ett senare av konstitutionsutskottet
gjort uttalande i frågan (KU 1958: B 6 s. 7) — framgår
att det ansetts av statsmakterna att hinder i allmänhet ej möta för en
kommun att i syfte att förhindra arbetslöshet stödja enskilda affärsföretag
samt att en viss utveckling på området vore naturlig och önskvärd och att
besvärsmyndigheterna borde taga hänsyn till samhällsutvecklingen.

Uppförandet av fabrikslokalen åt företaget innebar uppenbarligen en
subventionering av företaget. Kommunen ägde därför icke vidtaga åtgärden
med mindre åtgärden åsyftade att hindra eller förekomma arbetslöshet.

Enligt vad de som klagat över kommunalfullmäktiges beslut uppgivit
fanns det vid ifrågavarande tid icke någon arbetslöshet i kommunen. Riktigheten
av denna uppgift har icke bestritts. Kommunen har emellertid
gjort gällande att åtgärden bl. a. avsåg alt tillförsäkra kommunens invånare
sysselsättningsmöjligheter.

Enligt vad jag inhämtat avsågs med detta uttalande att kommunen

11» — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

330

genom att företaget flyttade till kommunen erhöll ett mera differentierat
näringsliv. Därmed skulle skapas möjlighet att ge sysselsättning åt bl. a.
gifta kvinnor, som dittills haft svårt att få arbete. De många ägarna av
mindre jordbruk, som jämväl haft svårigheter att erhålla för sin försörjning
erforderliga extrainkomster, kunde även härigenom lättare erbjudas
lämpligt arbete. Ett mera differentierat näringsliv vore erforderligt också
ur den synpunkten att därigenom på längre sikt hindrades utflyttning från
kommunen och även skapades större möjligheter att förhindra arbetslöshet.

Enär, såvitt framgår av utredningen, någon egentlig arbetslöshet dock
ej rådde inom kommunen vid ifrågavarande tid och särskilda skäl att befara
kommande arbetslöshet ej funnos, förelågo emellertid icke sådana omständigheter
att ifrågavarande åtgärder kunde anses ha karaktär av social
hjälpverksamhet. Kommunalnämnden och industrinämnden förforo därför
enligt min mening felaktigt genom att framlägga ifrågavarande förslag för
kommunalfullmäktige.

Beträffande bedömningen av de fel, som i enlighet med det anförda
ligga kommunalnämnden och industrinämnden till last, får jag anföra följande.

Kommunen hade vissa sakliga skäl för att flyttningen av företaget till
kommunen var behövligt för att kommunen skulle bättre kunna bemästra
arbetslöshetsfrågor. Spörsmålen när en öppen eller dold arbetslöshet skall
anses vara sådan och när riskerna för kommande arbetslöshet skola anses
vara så stora att det blir en kommunal angelägenhet att vidtaga åtgärder,
varom här är fråga, kunna ej generellt besvaras. Det måste avgöras med
hänsyn till — de mycket skiftande — förhållandena i de enskilda fallen.
Förekommande rättsfall ge därför icke någon säker ledning i förevarande
hänseende. Rättspraxis skall också, enligt vad som framgår av förarbetena
till kommunallagen, icke vara stel utan anpassas efter samhällsutvecklingen.
Det har också i olika sammanhang framhållits att hittillsvarande praxis
ansetts vara alltför restriktiv och att kommunerna icke säkert kunna avgöra
i de enskilda fallen vad som i förevarande hänseende är tillåtet och
vad som icke är det (se t. ex. första kammarens protokoll 1953:32, s. 31

o. f., motionerna 1958 AI: 42 och II: 48 samt KU 1958: B 6, s. 6 o. f., särskilt
kommunförbundens yttranden). Med hänsyn härtill kan den felbedömning
nämnderna gjorde enligt min mening icke anses vara av beskaffenhet
att kunna läggas vederbörande nämndledamöter till last som tjänstefel.

Enligt kommunalfullmäktiges beslut den 9 oktober 1962, vilket vann
laga kraft, anslogs 540 000 kronor till kostnaderna för uppförande av fabriksanläggningen
m. m. Enär kostnaderna för anläggningen visade sig
vara för lågt beräknade och i stället borde beräknas till 800 000 kronor,
beslöto kommunalfullmäktige vid sammanträde den 23 april 1963 på för -

331

slag av industrinämnden och med enhällig tillstyrkan av kommunalnämnden
att bevilja ett tilläggsanslag för ändamålet med begärda 260 000 kronor.

Kommunalnämnden och industrinämnden ha som skäl för att deras förslag
till beslut enligt nämndernas mening voro lagligen grundade åberopat,
att kommunen engagerat sig i saken genom kommunalfullmäktiges lagakraftvunna
beslut den 9 oktober 1962 och därför var nödsakad — för att
undgå skadeståndskrav från företagets sida — att fullfölja sitt engagemang
genom att bevilja ytterligare erforderliga medel till anläggningen. Nämnderna
ha som stöd för sin uppfattning att tilläggsanslaget vore lagligt åberopat
regeringsrättens utslag i rättsfallet RÅ 1957 not. I 4.

Den omständigheten att kommunalfullmäktiges beslut den 9 oktober
1962 vunnit laga kraft medförde emellertid icke under alla förhållanden
att besvärsmyndigheterna måste anse sig förhindrade att undanröja ett beslut
av kommunalfullmäktige om tilläggsanslag för bestridande av kostnaderna
för anläggningen. Som nämnderna anfört ansågs dock i rättsfallet
RÅ 1957 not. I 4 sådant följdbeslut böra godtagas, även om det ursprungliga
lagakraftvunna beslutet vore olagligt. I det fallet hade vederbörande
kommun beslutat uppföra en fabriksbyggnad, avsedd att uthyras till ett industriföretag,
och beviljat anslag härtill. Dessa beslut hade vunnit laga
kraft. Vid den tidpunkt då beslutet om tilläggsanslag fattades hade arbetet
på fabriksbyggnaden emellertid fortskridit långt. Det var, enligt vad som
framgår av regeringsrättens utslag, sistnämnda omständighet som var avgörande
för att kommunalfullmäktige ansågos ha ägt befogenhet att fatta
beslutet om tilläggsanslag. Kommunen ansågs uppenbarligen ha befunnit
sig i ett tvångsläge, enär tidigare av kommunen gjorda investeringar i byggnadsföretaget
kunde komma att äventyras om ej tilläggsanslaget bevilja des.

Föreligger ej sådan tvångssituation, upphäves enligt praxis beslutet
om tilläggsanslag, därest det avser ändamål, kommunen icke äger lämna
anslag till, även om företaget redan delvis kommit till utförande och uteblivande
av tilläggsanslag skulle ställa kommunen i ett vanskligt läge (se
RÅ 1960 ref. 20). När kommunalfullmäktige den 23 april 1963 beslöto omtilläggsanslaget
hade arbetena på fabriksbyggnaden ännu icke påbörjats.
Kommunalnämnden och industrinämnden ägde därför enligt i praxis tilllämpade
principer icke föreslå kommunalfullmäktige att bevilja tilläggsanslag.
Av bl. a. enahanda skäl som nämnts beträffande nämndernas ansvar
för beredningen av fullmäktiges första beslut, kan det fel som sålunda ligger
kommunalnämnden och industrinämnden till last beträffande förslaget
om tilläggsanslag icke anses vara av beskaffenhet att kunna medföra ansvar
för vederbörande ledamöter.

Vid sammanträde den 21 maj 1961 beslöto kommunalfullmäktige godkänna
det i anledning av det förändrade läget upprättade förslaget till

332

tilläggsavtal mellan kommunen och företaget. Beslutet fattades efter framställning
av industrinämnden. Kommunalnämnden hade med 8 röster mot
2 tillstyrkt industrinämndens förslag.

Kommunalfullmäktige beslöto därjämte vid sammanträde den 17 december
1963 bemyndiga kommunalnämnden att tills vidare och intill 260 000
kronor disponera kommunens likvida medel för fullgörande av de utbetalningar,
som industrinämnden avtalat med entreprenörerna för anläggningen.
Beslutet fattades efter framställning av kommunalnämnden.

Av förut anförda skäl ägde kommunalfullmäktige emellertid icke enligt
i praxis tillämpade principer fatta dessa tilläggsbeslut till det lagakraftvunna
beslutet den 9 oktober 1962. Den omständigheten att nämnderna
föreläde kommunalfullmäktige förslag till beslut i dessa hänseenden kan
emellertid av skäl, som förut nämnts, icke läggas vederbörande ledamöter
till last som tjänstefel.

Frågorna om fullmäktiges beslut den 23 april och den 17 december 1963
bort verkställas innan de vunnit laga kraft

På grund av att kostnaderna för fabriksanläggningen visat sig vara från
början för lågt beräknade, måste planerna för anläggningen ändras att avse
en fabriksbyggnad med minskad yta och rymd samt byggd med delvis
billigare material än som var avsett i kommunalfullmäktiges beslut den
9 oktober 1962. Sedan kommunalfullmäktige vid sammanträde den 23 april
1963 beviljat tilläggsanslag för bestridande av kostnaderna för uppförande
av anläggningen, beslöt industrinämnden vid sammanträde den 15 maj
1963 att arbetena på anläggningen skulle igångsättas. Detta innebar åtgärd
för verkställighet av fullmäktiges beslut den 23 april 1963, vilket sedermera
upphävdes.

Innan nämnden verkställde kommunalfullmäktiges beslut den 23 april
1963 hade nämnden i enlighet med de förut angivna grunderna för bedömande
av verkställbarheten av fullmäktigebeslut, som ej vunnit laga kraft,
att bedöma om det förelåg risk för att besvär över fullmäktiges beslut
.skulle leda till beslutets undanröjande samt om verkställighet skulle äventyra
möjligheten för en klagande att vinna rättelse.

Enär det lagakraftvunna beslutet den 9 oktober 1962 ej verkställts av
industrinämnden, när kommunalfullmäktige fattade sitt beslut om tilläggsanslag
den 23 april 1963, var det, såsom tidigare anförts, enligt praxis klart
att besvärsmyndigheterna vid prövningen av lagligheten av beslutet om
tilläggsanslag skulle komma att upptaga till bedömning frågan om kommunen
över huvud taget ägde engagera sig i byggandet av fabriksanläggningen.
Av handlingarna framgår att den jurist som tillfrågats i saken av nämnden
också upplyst nämnden om att det var i och för sig möjligt att sådan
bedömning kunde komma att göras av besvärsmyndigheterna. Med hänsyn
härtill och då besvärsmyndigheterna enligt vad som är allmänt bekant hos

333

kommunala förtroendemän, äro mycket restriktiva när det gäller att godtaga
som tillåtliga kommunala engagemang av ifrågavarande slag borde
det ha stått klart för nämnden att det fanns en betydande risk för att fullmäktiges
beslut komme att undanröjas.

Industrinämnden har emellertid hävdat att nämnden befann sig i ett
tvångsläge och att verkställigheten av fullmäktiges beslut av denna anledning
varit tillåten enligt de tidigare omnämnda normerna för verkställighet
av ej lagakraftvunna fullmäktigebeslut. Härom har nämnden anfört i huvudsak
följande. Länsarbetsnämnden hade meddelat nämnden att det beviljade
igångsättningstillståndet ej längre skulle vara gällande, därest arbetena
ej påbörjats den 20 maj 1963. Vidare kunde kommunen komma att
få vidkännas kostnader för skadestånd m. in., om byggnadsföretaget ej
omgående igångsattes.

Det förhållandet att tiden för igångsättningstillståndet utgick den 20
maj 1963 var emellertid uppenbarligen icke i och för sig av den beskaffenhet
att kommunen därför var nödsakad att påbörja arbetet.

Vad därefter beträffar den av nämnden åberopade omständigheten att
kommunen kunde få vidkännas stora kostnader för bl. a. skadestånd, om
arbetena ej omedelbart igångsattes, vill jag framhålla följande.

Beslutet den 23 april 1963 om tilläggsanslag tillkom bl. a. för att skydda
kommunen mot ekonomiska förluster i den uppkomna situationen. Om besvär
över kommunalfullmäktiges ifrågavarande beslut skulle komma att
ogillas, kunde från kommunens sida med skäl göras gällande att nämnden
icke tillvaratagit kommunens bästa genom att dröja med verkställigheten
av beslutet, eftersom nämnden därigenom ådrog kommunen de skadestånd
och andra kostnader som kommunalfullmäktige genom sitt beslut velat
undvika.

Läget var emellertid, som nämnts, icke detta. Det fanns tvärtom mycket
starka skäl som talade för att beslutet skulle komma att undanröjas
vid besvär. Enär det ur allmän synpunkt är av stor vikt att kommun icke
vidtager verkställighetsåtgärder, som grundas på beslut vilkas laglighet
kan ifrågasättas, måste i förevarande situation nämnden kunna åberopa
direkt tvingande skäl att då påbörja byggnadsarbetena för att verkställigheten
skulle kunna anses vara tillåten enligt i förarbetena till kommunallagen
angivna riktlinjer. Sådana tvingande ekonomiska skäl torde icke
kunna anses föreligga med mindre verkställigheten maste ske för att skydda
kommunen mot avsevärt ekonomiskt avbräck.

Om arbetena ej påbörjades, kunde kommunen bl. a. bli skadeståndsskyldig
mot företaget för de särskilda kostnader för överflyttning till kommunen
som företaget åsamkats i anledning av avtalet den 14 november 1962
— dock, såvitt handlingarna utvisa, icke med belopp av den storleksordning
nämnderna synas vilja göra gällande att det kunde bli fråga om. Om
å andra sidan fabriksanläggningen var uppförd eller byggnadsarbetena

334

igångsatta när fullmäktiges beslut undanröjdes, var kommunen skyldig att
söka ombesörja återgång av den verkställighet som skett av det undanröjda
och därmed ogiltiga beslutet. Att sådan skyldighet föreligger följer
av grunderna för det kommunala besvärsinstitutet. Det framgår även av
vad kommunallagskommittén anfört vid behandlingen av verkställbarhetsproblemet.
Vid den återgång av verkställigheten, kommunen således var
skyldig att söka genomföra, kunde kommunen få vidkännas stora förluster.
Vare sig fullmäktiges beslut verkställts eller ej, kunde kommunen således
åsamkas ekonomisk skada. Någon jämförelse av kommunens förluster i de
båda fallen har ej gjorts av kommunen. En sådan jämförelse måste också
bli högst osäker, enär den måste grunda sig på så många osäkra faktorer.
Att det var ur kommunens synpunkt bäst att beslutet omedelbart verkställdes
var således ingalunda givet. Härtill kommer att det vid beslutet
om verkställighet var ovisst om tilläggsavtalet den 8 april 1963, vars giltighet
var beroende av fullmäktiges godkännande, komme att godkännas av
fullmäktige och att ett godkännandebeslut vid besvär komme att stå sig.
Det kunde vid tiden för fattandet av beslutet om verkställighet av fullmäktiges
beslut den 23 april 1963 förutses att kommunens ställning i förhållande
till företaget kunde — icke minst med hänsyn till de förutsättningar
under vilka det ursprungliga avtalet träffades — bli mycket prekärt,
om tilläggsavtalet icke godkändes eller godkännandet, såsom skedde, efter
besvär undanröjdes och tilläggsavtalet härigenom förlorade verkan. Under
ogynnsamma förhållanden kunde alltså verkställighet av beslutet den 23
april 1963 befaras medföra förluster för kommunen, vilka kunde komma
att väsentligt överstiga det skadestånd, kommunen kunde få vidkännas,
om arbetena ej igångsattes. I varje fall var det ingalunda givet att skadeståndet
skulle bli så betydligt mycket större än dessa förluster, att nämnden
var nödsakad, för att skydda kommunen mot avsevärt ekonomiskt avbräck,
att pabörja arbetena på fabriksanläggningen.

På grund av vad salunda anförts anser jag för min del att omständigheterna
voro sadana, att fullmäktiges beslut icke hade bort verkställas, innan
de däröver anförda besvären slutligen prövats.

Beträffande frågan om de för industrinämndens beslut ansvariga ledamöterna
genom beslutet gjort sig skyldiga till straffbart fel vill jag anföra
följande.

Såsom kommunallagskommittén anfört i sitt tidigare återgivna uttalande
ligger det i sakens natur att man icke kan ställa anspråk på de verkställande
organen att de i varje ifrågavarande situation skola kunna träffa det
avgörande, som sedermera befinnes vara det riktiga. I förevarande fall hade
det ursprungliga beslutet den 9 oktober 1962, som fattats efter samråd med
länets företagareförening, ej överklagats. Vid sammanträdet den 23 april
1963 hade kommunalfullmäktige, innan de fattade sitt beslut om tilläggsanslag,
hört en advokat, som i saken anlitats som kommunens jurist. När

335

industrinämnden beslöt att verkställa fullmäktiges omformalda beslut var
detta senare beslut icke överklagat. Vidare hade nämnden fore sitt ver
ställighetsbeslut tillfrågat en kommunalrättsexpert på Svenska Kommunförbundet
om huruvida fullmäktiges beslut borde verkställas och därvid
enligt vad som uppgivits från kommunens sida fått det beskedet att han
för sin del ansåg att besvären över fullmäktiges beslut borde ogillas och

att beslutet borde omedelbart verkställas.

Med hänsyn härtill och då nämndens ledamöter uppenbarligen handlat
med kommunens bästa för ögonen finner jag den felbedömning som enligt
det sagda ligger nämnden till last icke vara av beskaffenhet att för vederbörande
nämndledamöter medföra ansvar.

Genom beslut den 17 december 1963 förordnade kommunalfullmäktige
att 260 000 kronor skulle för bestridande av kostnader för anläggningen
utgå av kommunens likvida medel. Vid sammanträde den 7 februari 1964
beslöt kommunalnämnden ställa sådana medel till industrinämndens förfogande.
Mot beslutet anmälde tre ledamöter reservation. Industnnamnden
utanordnade därefter sådana medel till entreprenörerna för företaget.

Verkställandet av fullmäktiges beslut den 17 december 1963 är endast
att anse såsom en konsekvens av att fullmäktiges beslut den 23 april 1963
verkställts. Med hänsyn till att industrinämndens åtgärd att påbörja arbetena
ej ansetts vara av beskaffenhet att föranleda straffansvar kan verkställandet
av kommunalfullmäktiges beslut den 17 december 1963 icke
heller läggas vederbörande nämndledamöter till last som tjänstefel.

Frågan om återgång av verkställigheten av kommunalfullmäktiges beslut
den 23 april, den 21 maj och den 17 december 1963

Kommun är, som tidigare framhållits, skyldig att söka ombesörja återgång
av undanröjda fullmäktigebeslut, som blivit verkställda. Såsom framgår
av vad som sagts i ärendet rörande Arvidsjaurs kommun ager emellertid
icke statsmyndighet befogenhet att direkt eller indirekt tvinga en kommun
att i ett fall som det förevarande fatta beslut om återgång av olaglig
verkställighet.

Jag utgår dock från att kommunen — sedan rättsläget numera blivit
till fullo klarlagt — kommer att av lojalitet mot gällande rättsordning, på
sätt lagstiftarna förutsett, söka åvägabringa rättelse. Det finnes så mycket
mera anledning antaga att de för kommunen ansvariga förtroendemannen
äro villiga att medverka härtill som — enligt vad framgår av vad kommunalnämnden
och industrinämnden uttalat i sina yttranden åtgärder
inom den närmaste framtiden komma att vidtagas från nämndernas sida
i syfte att söka avveckla kommunens engagemang i fabriksfastigheten.

336

III. Locknevi kommun

Enligt en av länsstyrelsen i Kalmar län den 3 april 1962 utfärdad kungörelse
skulle fastigheten 1/4 mtl Hallingshult l1 i Locknevi kommun, å
vilken fastighet Daniel Franzén senast erhållit lagfart, utbjudas till försäljning
vid exekutiv auktion den 8 maj 1962. Vid sammanträde den 21
april 1962 beslöt kommunalnämnden, efter att ha besett fastigheten, utse
kommunalfullmäktiges ordförande Astor Karlsson och kommunalnämndens
ordförande F. Wilhelm Johansson att för kommunens räkning söka förvärva
fastigheten.

Enligt köpekontrakt den 3 maj 1962 försålde Franzén och dennes hustru
fastigheten till kommunen för 131 000 kronor. Fastigheten skulle enligt
kontraktet tillträdas den 6 maj 1962, sedan köpeskillingen till fullo erlagts.
Köpekontraktet var undertecknat av befullmäktigat ombud för makarna
Franzén samt av Johansson och Karlsson för Locknevi kommun. I köpekontraktet
angavs icke att som villkor för köpets giltighet skulle gälla att
fullmäktige godkände köpet. I köpebrev den 4 maj 1962 bekräftades att
köpeskillingen nämnda dag till fullo erlagts.

Vid kommunalnämndens sammanträde den 23 maj 1962 redogjorde Johansson
för uppdraget samt meddelade att avsevärt högre anbud å fastigheten
hade avgivits efter det att kommunen förvärvat denna. För att förhindra
en återgång av köpet — därest Franzén försattes i konkurs — beslöt
kommunalnämnden enhälligt att köpet skulle fullföljas och säljarens oprioriterade
fordringsägare, vilkas fordringar preliminärt beräknades uppgå
till 25 000 kronor, skulle hållas skadeslösa. Kommunalnämnden beslöt därför
föreslå kommunalfullmäktige att godkänna det av nämnden träffade
köpeavtalet samt att övertaga ett i fastigheten intecknat lån å 44 237 kronor
37 öre ävensom att ur allmänna investeringsfonden anvisa dels 86 762
kronor 63 öre för betalning av resterande del av köpeskillingen och dels
29 000 kronor för att bestrida betalningen av ifrågavarande oprioriterade
fordringar, lagfartskostnader och övriga utgifter i samband med fastighetsaffären.

Vid sammanträde den 26 maj 1962 beslöto kommunalfullmäktige med
21 röster mot två och en nedlagd röst förvärva fastigheten och anslå medel
i enlighet med kommunalnämndens förslag för bestridande av kostnader
i samband med köpet. Mot beslutet anmälde ledamoten Hjalmar Andersson
reservation.

Andersson anförde besvär hos länsstyrelsen i Kalmar län över kommunalfullmäktiges
beslut under påstående att fullmäktige genom beslutet överskridit
sin befogenhet och kränkt hans enskilda rätt.

I besvarsmålet framhöllo kommunalfullmäktige, att fastigheten, som
vore en skogsfastighet, erfordrades för undervisning i skogsvård. Johansson
anförde därjämte i särskilt yttrande till länsstyrelsen, att man inom kom -

337

munalnämnden ansett fastigheten vara erforderlig för kommunen icke blott
för att praktisk skoglig utbildning skulle kunna bedrivas där i skoldistriktets
regi utan även för att kommunen vid arbetslöshet skulle kunna bedriva
beredskapsarbeten där.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, som av länsstyrelsen hördes i målet,
anförde i sitt yttrande:

Inom Locknevi kommun ligger — såsom Hjalmar Andersson i sin besvärsskrivelse
påpekat — Lidhems skogsbruksskola. Vid skolan har skolpliktiga
elever från angränsande kommuner möjlighet att genomgå 6 veckors
skogsbetonad fortsättningsskola. Skogsbruksskolans kapacitet har hittills
varit tillräcklig för denna undervisning. Efterhand som den 9-åriga
grundskolan genomföres avvecklas fortsättningsskoloma och därmed förenämnda
form av skoglig utbildning. 1957 års skolberedning har emellertid
i sitt betänkande SOU 1961:30 »Grundskolan» föreslagit att i kommuner
med skogsbruk som enda eller dominerande näring får efter länsskolnämndens
medgivande inrättas en linje 9-skog. Denna linje skulle i stort sett
motsvara grundutbildningens l:a årskurs, som nu är, och i framtiden torde
bli, den dominerande utbildningsformen vid Lidhem. Kommuner, som redan
genomfört den 9-åriga grundskolan, har skolöverstyrelsens tillstånd
att låta skolpliktiga elever, som så önska, fullfölja det nionde skolåret vid
den skogliga grundutbildningens l:a årskurs.

En nyligen företagen utredning angående skogsbrukets rekryteringsbehov
inom länet visar att Locknevi kommun vid långsiktig planering behöver
nyrekrytera minst 3 och högst 6 skogsarbetare årligen. Det förefaller knappast
troligt att länsskolnämnden under sådana förutsättningar — i varje
fall utan samgående med andra kommuner — ger Locknevi kommun tillstånd
att inom grundskolans ram inrätta en linje 9rskog.

Det kan därför enligt skogsvårdsstyrelsens mening icke föreligga något
påtagligt behov för kommunen att för undervisningsändamål förvärva egna
skogsmarker.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i samarbete med skogsvårdsstyrelsen under
de senaste åren organiserat en omfattande skoglig beredskapsverksamhet.
Kommunernas arbetslösa har därigenom beretts arbetstillfällen huvudsakligen
i form av röjningsarbeten på enskilda skogar under ledning av en förman
från skogsvårdsstyrelsen. Det har, i varje fall hittills, icke varit några svårigheter
för länsskogvaktarna att anskaffa för ändamålet lämpliga arbetsobjekt.
Det är emellertid klart att alla krafter bör medverka för att hålla
arbetslösheten nere. Kommunens motiv att inköpa Hallingshult 1: 1 för
att där kunna bereda arbetstillfällen för friställd arbetskraft inom kommunen
bör därför beaktas.

Länsarbetsnämnden i länet förklarade sig i ett i målet avgivet yttrande
dela skogsvårdsstyrelsens uppfattning att underlaget i kommunen vore för
litet för att kommunen skulle få inrätta cn linje för skogsarbetare i grundskolans
nionde klass. Beträffande fastighetens betydelse för kommunens
beredskapsplanering mot arbetslöshet anförde nämnden i huvudsak följande:
I en kommun med Locknevis struktur vore det svårt att få fram lämpliga
företag. Budgetåret 1962/63 hade icke funnits redovisat något från
Locknevi i den kommunala investeringsreserven. I en sådan situation vore

338

det naturligt att såväl kommunens som länsarbetsnämndens intresse riktades
mot arbetsmöjligheter som stode till buds i skogen i form av skogsvårdsarbeten,
vägarbeten etc. Visserligen hade länsskogvaktarna dittills
icke haft några större svårigheter att planera skogsvårdsarbeten för sysselsättning
av arbetslösa, men förutsättningarna kunde förändras, varigenom
svårigheter kunde uppstå vid planeringen av nya arbeten. Med hänsyn
till behovet av en kommunal beredskap mot arbetslöshet och Locknevi
kommuns begränsade möjligheter att välja mellan olika företag syntes,
anförde länsarbetsnämnden, kommunens beslut att förvärva fastigheten
vara väl motiverat, då äganderätten till fastigheten ökade möjligheterna
att snabbt få fram sysselsättningsobjekt vid arbetslöshet.

I utslag den 6 mars 1963 i besvärsmålet anförde länsstyrelsen följande;
Ifrågavarande fastighetsköp finge med hänsyn till i målet föreliggande omständigheter
anses avse en kommunens angelägenhet. Enligt vad handlingarna
i målet vidare utvisade vore syftet med kommunalfullmäktiges beslut
om att erlägga betalning till ifrågavarande fordringsägare att förhindra en
återgång av fastighetsköpet. Kommunalfullmäktige kunde således icke anses
ha genom klandrade beslutet överskridit sina befogenheter. På grund
härav och enär klandrade beslutet icke visats kränka klagandens enskilda
rätt, lämnade länsstyrelsen besvären utan bifall.

Sedan Andersson besvärat sig häröver, anförde regeringsrätten i utslag
den 30 januari 1964 följande: Fastighetsköpet hade av fullmäktige i huvudsak
motiverats med hänvisning till intresset av att förvärva en skogsfastighet
för undervisningsändamål samt för planering av beredskapsarbeten
för fall av arbetslöshet. Såvitt handlingarna utvisade hade emellertid kommunens
uppgifter på nämnda områden tidigare kunnat lösas på ett tillfredsställande
sätt utan tillgång till sådan fastighet. Vad i målet förekommit
gåve icke heller anledning antaga, att fastigheten i fråga framdeles
skulle kunna få nämnvärd betydelse i något av de angivna hänseendena.
Enär fullmäktiges klandrade beslut vid angivna förhållanden icke kunde
anses avse en kommunens angelägenhet, samt fullmäktige följaktligen genom
detsamma överskridit sin befogenhet, prövade regeringsrätten lagligt
att, med ändring av länsstyrelsens utslag, upphäva sagda beslut. I

I en den 21 juli 1964 hit inkommen skrift anförde Andersson klagomål
och uppgav därvid i huvudsak följande. Kommunen hade olagligen köpt
fastigheten och därigenom hindrat honom, som ämnat bjuda 170 000 kronor
för fastigheten, att förvärva den. Oaktat fullmäktiges beslut blivit upphävt
hade någon åtgärd för köpets återgång ej vidtagits från kommunens
sida. Kommunen nedlade i stället kostnader på fastigheten för bl. a. anläggande
av skogsvägar. Då kommunen trots regeringsrättens utslag stode
såsom lagfaren ägare till fastigheten och någon rättelse syntes vara omöjlig
att få till stånd samt inskrivningsdomaren ej heller ansåg sig kunna göra

339

erforderlig anteckning i fastighetsboken om att fullmäktiges beslut om fastighetsförvärvet
upphävts, hemställde han, att JO måtte föranstalta om
erforderliga åtgärder till förhindrande av bl. a. ytterligare utgifter för kommunen.

I anledning av klagomålen avgav kommunalnämnden yttrande i ärendet.
Inom JO-expeditionen uppgjordes därefter en promemoria i ärendet. I promemorian
angavs, att kommunalnämnden borde i nytt yttrande angiva dels
på vilken grund nämnden ansett sig lagligen befogad att göra den framställning
som låg till grund för kommunalfullmäktiges ifrågavarande beslut
den 26 maj 1962, dels vilka överväganden som legat till grund för åtgärden
att verkställa beslutet den 26 maj 1962 i vad det avsåg betalning av vissa
av Franzéns skulder och dels anledningen till att nämnden icke hos kommunalfullmäktige
väckt fråga om vidtagande av erforderliga åtgärder för
att söka bringa åter verkställigheten av fullmäktiges upphävda beslut.

I sitt andra yttrande anförde nämnden i huvudsak följande. Gränserna
för den kommunala kompetensen vore ingalunda alltid lätta att i ett visst
ärende få klarhet om. Den undersökning av befogenhetsfrågan som gjorts
hade styrkt nämnden i dess uppfattning att kommunen hade lagliga möjligheter
att förvärva fastigheten. Fn jämförelse med andra kommuner, där,
liksom i Locknevi kommun, skogsbruket utgjorde en betydelsefull näringsgren,
visade också att dessa kommuner i regel vore ägare till betydande
skogsegendomar. Vidare ville nämnden hänvisa till den kritik, som ofta
framfördes, att kommunerna icke i tid tillgodosåge det kommunala markbehov,
som ur olika synpunkter kunde föreligga. Enligt nämndens bestämda
uppfattning skulle någon enskild icke lida skada av fastighetsförvärvet.
Kommunalnämnden hade därför ansett — och ansåge för övrigt fortfarande
— att nämnden hade haft goda skäl för sin uppfattning i befogenhetsfrågan,
en uppfattning som tydligen hade delats av länsstyrelsen, som
kände väl till kommunens förhållanden. Kommunalnämndens skyndsamma
agerande i ärendet hade helt berott på den omständigheten att exekutiv
auktion på fastigheten varit utlyst till den 8 maj och att köpet, om det
skulle omöjliggöra exekutionen, dessförinnan måste vara fullföljt. Risken
att genomföra köpet utan att ärendet behandlats av fullmäktige hade kommunalnämnden
ansett sig ha anledning att taga med hänsyn till kommunens
intresse av att förvärva fastigheten och nämndens kännedom om
»stämningen» i fullmäktige. Vid närmast infallande sammanträde med fullmäktige
hade också dessa åtgärder blivit godkända med 21 röster för och
två röster emot samt en nedlagd röst. Verkställighet av fullmäktiges beslut
att betala vissa av Franzéns skulder hade måst ske för att Franzén ej skulle
försättas i konkurs och fastighetsköpet därigenom bringas att återgå.
Om verkställandet ej skett och köpet av fastigheten blivit upphävt skulle
med all säkerhet kommunalfullmäktige ha riktat eu hård kritik mot kommunalnämnden
för bristande effektivitet. Beslutet om skuldbetalningen

340

hade ju tillkommit för att säkerställa det redan genomförda fastighetsförvärvet.
Nämnden hade icke gjort någon framställning till kommunalfullmäktige
i syfte att återställa rättsläget före fastighetsköpet. Ett återköp
av fastigheten förutsatte givetvis en överenskommelse härom mellan kommunen
och säljarna, varvid kommunen icke gärna kunde underlåta att begära
en köpeskilling, som täckte de utgifter för fastigheten kommunen haft
i samband med fastighetsköpet och därefter. Vid samtal med makarna
Franzén efter köpets genomförande hade representanter för nämnden emellertid
erhållit den uppfattningen att det på grund av makarna Franzéns
inställning saknades förutsättningar för upptagande av en allvarlig diskussion
rörande ett återköp av fastigheten. Med hänsyn till makarna Franzéns
inställning hade det för nämnden framstått såsom meningslöst att i
kommunalfullmäktige upptaga spörsmålet om en återgång av fastighetsförvärvet.

Vid kommunalnämndens yttrande var fogad en avskrift av en till nämnden
den 27 februari 1965 avlåten skrift, i vilken Franzén förklarade sig icke
vara villig att diskutera en återgång av fastighetsköpet.

Vid ärendets avgörande anförde jag i huvudsak följande.

Enligt 4 § kommunallagen utövas kommuns beslutanderätt av kommunens
fullmäktige, medan förvaltning och verkställighet tillkomma kommunens
styrelse och övriga nämnder.

Nämnd får icke — i vidare mån än fullmäktige till nämnden överlåtit sin
beslutanderätt — inkräkta på fullmäktiges lagliga befogenheter. Bland fullmäktiges
befogenheter ingår att besluta om köp och försäljning av fastigheter.
I förevarande fall hade fullmäktige icke till kommunalnämnden överlåtit
sin beslutanderätt. Vid sådant förhållande ägde kommunalnämnden
icke besluta om förvärv av fastigheten utan endast om förslag till köpeavtal,
avsett att läggas till grund för nämndens framställning till kommunalfullmäktige,
därest kommunen lagligen kunde förvärva fastigheten. Nämnden
lämnade emellertid Karlsson och Johansson i uppdrag att för kommunens
räkning förvärva fastigheten. I detta bemyndigande torde få anses ha
legat att Johansson och Karlsson erhöllo i uppdrag att — såsom de gjorde
— på kommunens vägnar träffa vederbörliga avtal om köpet samt med
kommunala medel, som voro avsedda att användas för sådant ändamål,
erlägga den del av köpeskillingen som skulle betalas kontant. Genom att
utan fullmäktiges uppdrag lämna Karlsson och Johansson detta bemyndigande
och godkänna av dem vidtagna åtgärder förfor nämnden klart felaktigt.
Det torde böra understrykas, att nämndens förfarande var felaktigt,
även om kommunen ägt förvärva fastigheten. Nämnden saknade nämligen
under alla förhållanden befogenhet att vidtaga åtgärderna. Vad sålunda

341

ligger de nämndledamöter, som äro ansvariga för beslutet, till last innefattar
tjänstefel.

Av handlingarna framgår emellertid att nämndens avsikt var att senare
hos fullmäktige inhämta godkännande av nämndens åtgärder. Vid nämndens
sammanträde den 23 maj, där Johansson meddelade att fastigheten
inköpts, beslöt nämnden sålunda föreslå kommunalfullmäktige att godkänna
det av nämnden träffade köpeavtalet. Vidare framgår av utredningen
att anledningen till att nämnden ansåg sig kunna handla utan fullmäktiges
direkta uppdrag var att nämnden, med hänsyn till att man inom nämnden
kände till vilken inställning flertalet ledamöter i fullmäktige hade, var
övertygad om att fullmäktige skulle godkänna nämndens åtgärder — vilket
fullmäktige ju också gjorde. Johansson har vidare uppgivit att man inom
nämnden sagt sig att om fullmäktige emot all förmodan icke skulle godkänna
köpet nämndens ledamöter eller vissa av dem skulle köpa fastigheten
och stå för alla kostnader i anledning av köpet så att kommunen icke
skulle lida någon skada genom nämndens åtgärder.

Med hänsyn till att nämnden, som uppenbarligen handlat med kommunens
bästa för ögonen, således felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt,
finner jag mig med stöd av bestämmelserna i 4 § i instruktionen för
riksdagens ombudsmän kunna underlåta åtal. Jag låter därför bero vid en
allvarlig erinran om vikten av att iakttaga att nämnden icke i sin verksamhet
överskrider sin befogenhet.

Frågan om kommunalnämnden ägt föreslå kommunalfullmäktige att godkänna
fastighetsköpet och anslå medel för bestridande av med köpet sammanhängande
kostnader

Det ligger i sakens natur att en kommunalnämnd icke äger hos fullmäktige
väcka en fråga med mindre nämnden först klargjort att fullmäktige
lagligen äga vidtaga den av nämnden föreslagna åtgärden. De ledamöter
i nämnden som i förevarande fall röstade för att nämnden skulle göra framställningen
till fullmäktige om godkännande av köpet och anslående av
medel för bestridande av med köpet sammanhängande kostnader voro därför
ansvariga för att framställningen stod i överensstämmelse med lag och
författning.

Nämnden har uppgivit, att nämnden vid sitt ställningstagande till laglighetsfrågan
kommit till den uppfattningen att det måste anses vara en
kommunal angelägenhet att förvärva fastigheten på grund av att fastigheten
behövdes för undervisning i skogsvård i skoldistriktets regi och att
kommunen genom förvärvet erhölle störrre möjligheter att vid en framtida
arbetslöshetssituation bereda arbetslösa sysselsättning.

Beträffande det av nämnden uppgivna skälet att kommunen var i behov
av fastigheten för undervisningsändamål må följande framhållas.

Ett, förvärv för detta ändamål kunde lagligen ske endast om det förelåg

342

ett faktiskt behov av fastigheten härför. Ett ställningstagande till laglig*
heten av förvärvet krävde alltså, att behovet av fastigheten för undervisningsändamål
blivit på ett betryggande sätt utrett eller detta ändock var
klart. Såvitt framgår av handlingarna, verkställdes icke någon utredning
om behovet. Skolstyrelsen blev icke ens hörd i saken, oaktat det var skolstyrelsen
som i första hand hade att taga ställning till frågan. Såvitt framgår
av7 handlingarna i ärendet förelågo icke heller några för nämnden eljest
kända omständigheter som kunde utgöra tillräckliga skäl för nämndens
uppfattning. Den senare i besvärsmålet gjorda utredningen visar tvärtom
att förhållandena voro sådana, att det står klart att något behov av fastigheten
för ifrågavarande ändamål ej förelåg. Vid sådant förhållande ägde
nämnden icke på förevarande grund hos fullmäktige väcka frågan om förvärv
av fastigheten.

Det andra av nämnden uppgivna motivet för fastighetsköpet — att
kommunen genom att förvärva fastigheten skulle få större möjligheter att
bereda sysselsättning vid arbetslöshet inom kommunen — var i och för
sig beaktansvärt. Kommunallagskommittén — vars uttalanden i denna del
gillades av vederbörande departementschef och riksdagen — framhöll sålunda
i sitt betänkande (SOU 1947: 53 s. 84 o. f.) att formerna för den
kommunala hjälpen till arbetslösa borde regleras i särskild författning, men
att detta icke innebure att kommunerna skulle vara förhindrade att på annat
sätt än genom direkta understöd bedriva verksamhet för att lindra
arbetslöshet. Såvitt framgår av handlingarna i ärendet rådde dock icke
någon arbetslöshet i kommunen vid ifrågavarande tid. Särskilda skäl att
befara kommande arbetslöshet funnos ej heller. Sådana omständigheter
förelågo därför icke att åtgärden kunde anses ha karaktär av social hjälpverksamhet.
Nämnden ägde därför icke heller på ifrågavarande grund väcka
fråga hos fullmäktige om att kommunen skulle förvärva fastigheten.

Nämnden ägde således icke att på de av nämnden angivna grunderna
föreslå fullmäktige att godkänna köpet. Såvitt framgår av handlingarna,
förelåg det icke heller annan omständighet på grund av vilken förvärvet
av fastigheten kunde anses vara en kommunal angelägenhet. Nämnden
förfor därför enligt min mening felaktigt genom att hos fullmäktige hemställa
att fullmäktige måtte godkänna köpet och anslå medel för bestridande
av med köpet sammanhängande kostnader.

Beträffande bedömningen av de fel som i enlighet med det anförda ligga
kommunalnämnden till last får jag anföra följande.

Såsom framgår av vad kommunalnämnden anfört samt av vad skogsvårdsstyrelsen
och länsarbetsnämnden i Kalmar län upplyst i sina yttranden
i det kommunala besvärsmålet funnos vissa sakliga skäl för kommunalnämndens
uppfattning att fastigheten behövdes för att kommunen skulle
kunna bättre bemästra arbetslöshetsfrågor. Spörsmålen när riskerna för
kommande arbetslöshet skola anses vara så stora och andra möjligheter

343

att inom kommunen möta en arbetslöshetssituation skola anses vara så
otillräckliga att det blir en kommunal angelägenhet att vidtaga en sådan
åtgärd, varom här är fråga, kunna ej generellt besvaras. Det måste avgöras
med hänsyn till — de mycket skiftande — förhållandena i de enskilda fallen.
Förekommande rättsfall ge därför icke någon säker ledning i förevarande
hänseende. Det har också i olika sammanhang gjorts gällande att
praxis rörande tillåtligheten av kommunala engagemang för att motverka
rådande eller befarad arbetslöshet är alltför restriktiv och att kommunerna
icke säkert kunna avgöra i de enskilda fallen vad som i förevarande hänseende
är tillåtet och vad som icke är det. Med hänsyn härtill kan den felbedömning
kommunalnämnden gjorde genom sitt till fullmäktige avgivna
förslag enligt min mening icke anses vara av beskaffenhet att kunna läggas
vederbörande nämndledamöter till last som tjänstefel.

Frågan om fullmäktiges beslut att anslå medel för betalning av vissa av
Franzéns skulder bort verkställas innan det vann laga kraft

I förevarande fall utbetalade kommunalnämnden i enlighet med kommunalfullmäktiges
icke lagakraftvunna beslut den 26 maj 1962 vissa belopp
till Franzéns borgenärer. Innan nämnden verkställde ifragavarande beslut
hade nämnden att bedöma om det förelåg risk för att besvär över fullmäktiges
beslut skulle leda till beslutets undanröjande samt om verkställighet
skulle äventyra möjligheten för en klagande att vinna rättelse. Om denna
prövning vill jag anföra följande.

Kommunalnämnden borde ha förstått att eftersom icke någon som helst
utredning förelåg om behovet av fastigheten för undervisningsändamål stor
risk förelåg att besvärsmyndigheterna skulle, om besvär anfördes, underkänna
denna grund för fastighetsförvärvet. Vidare måste kommunalnämnden
taga hänsyn till att besvärsmyndigheterna när det gäller att tillåta
kommunala engagemang av ifrågavarande art i arbetslöshetsbekämpande
syfte äro mycket restriktiva. Praxis i förevarande hänseende är därjämte,
som nämnden själv framhållit, oklar. På grund härav borde det ha stått
klart för nämnden att betydande risk förelåg för att vederbörande besvärsmyndigheter
i händelse av besvär icke heller skulle godkänna denna grund
för förvärvet utan undanröja beslutet om fastighetsköpet och om anslag
för bestridande av kostnader i samband med detta. Därest beslutet undanröjdes,
var kommunen skyldig att söka ombesörja återgång av den verkställighet
som skett av det undanröjda och därmed ogiltiga beslutet. Att
sådan skyldighet föreligger följer av grunderna för det kommunala besvärsinstitutet.
Det framgår även av vad kommunallagskommittén anfört
vid behandlingen av verkställbarhetsproblemet. Kommunalnämnden kunde
förutse att — om beslutet verkställdes genom att utbetala medlen — en
återgång av verkställigheten kunde bli svår och under ogynnsamma förhållanden
kostsam att genomföra.

344

Kommunalnämnden synes emellertid vilja göra gällande att nämnden
befann sig i ett tvångsläge och att verkställighet av fullmäktiges beslut av
denna anledning varit tillåten enligt de tidigare omnämnda normerna.

Till stöd för sitt påstående att kommunen befann sig i ett tvångsläge
har åberopats att fastighetsköpet, om konkurs inträffade, kunde komma
att aterga. En återgång skulle emellertid icke ha behövt medföra någon
förlust för kommunen, eftersom denna ju skulle återfå den erlagda köpeskillingen.
Vad som anförts om tvångsläge förtjänar därför icke avseende.

På grund av vad salunda anförts anser jag för min del att omständigheterna
ej voro sådana, att fullmäktiges förenämnda, ej lagakraftvunna
beslut bort verkställas.

Beträffande frågan om de för kommunalnämndens beslut ansvariga ledamöterna
genom utbetalningen av ifrågavarande medel gjort sig skyldiga
till straffbart fel vill jag anföra följande.

Såsom kommunallagskommittén anfört i sitt tidigare här återgivna uttalande
ligger det i sakens natur att man icke kan ställa anspråk på de verkställande
organen att de i varje situation skola kunna träffa det avgörande,
som sedermera befinnes vara det riktiga. Av detta skäl och med hänsyn
till omständigheterna anser jag den felbedömning som enligt det sagda
ligger nämndens ledamöter till last i förevarande hänseende icke vara av
beskaffenhet att böra för dem medföra ansvar.

Frågan om återgång av verkställigheten av fullmäktiges beslut den 26
maj 1962

Genom att fullmäktiges beslut den 26 maj 1962 upphävdes av regeringsrätten
blev ärendet ånyo anhängigt hos kommunen. Som tidigare framhållits
är nämligen kommunen, sedan beslutet upphävts, skyldig att söka genom
återgångsåtgärder i möjligaste mån försätta kommunen i samma rättsläge
som den befann sig i före fastighetsförvärvet och innan Franzéns skulder
betalades. Det åligger kommunalnämnden såsom en tjänsteplikt att
söka åvägabringa återgång och att hos fullmäktige framlägga erforderliga
förslag härom.

Det kan anmärkas, att kommunen kan genom talan hos domstol få fastslaget
att avtalet icke är bindande för kommunen samt erhålla reglering
av kommunens och Franzéns mellanhavanden. Möjlighet finns emellertid
även att nå samma resultat genom en frivillig uppgörelse. Såvitt framgår
av handlingarna hade Franzén, när han hördes i återgångsfrågan, icke vetskap
om att klaganden fortfarande är villig att betala 170 000 kronor för
fastigheten. Om Franzén, sedan han underrättats om erbjudandet, återtager
fastigheten och försäljer den för 170 000 kronor, kan kommunen, såvitt
framgår av handlingarna, erhålla full ersättning av Franzén för sina kostnader
i samband med köpet.

Jag utgår från att kommunalnämnden — sedan rättsläget nu blivit klar -

lagt — kommer att söka åvägabringa rättelse. Med hänsyn härtill anser
jag mig sakna anledning att närmare undersöka huruvida kommunalnämnden
genom sin hittillsvarande underlåtenhet att för fullmäktige framlägga
erforderliga förslag till beslut av fullmäktige i återgångsfrågan gjort sig
skyldig till försummelse av beskaffenhet att kunna medföra ansvar för ledamot
av nämnden.

Klaganden har även gjort gällande, att inskrivningsdomaren bort göra
anteckning i fastighetsboken om regeringsrättens utslag den 30 januari
1964, genom vilket kommunalfullmäktiges beslut den 26 maj 1962 rörande
fastighetsförvärvet upphävdes. En sådan anteckning kan emellertid icke
utan samband med klandertalan göras. Klagomålen i denna del sakna därför
fog och lämnas av mig utan vidare åtgärd.

2. Kommunalnämnd har uppdragit åt sin ordförande att efter
varje sammanträde meddela pressen de beslut som han bedömer ha
nyhetsvärde. Fråga om beslutet var avsett att begränsa övriga ledamöters
rätt att lämna meddelanden till pressen

I en den 12 februari 1964 hit inkommen skrift anförde Svenska Journalistförbundet
att kommunalnämnderna i Gnarps och Bergsjö kommuner
var för sig den 11 och den 24 april 1960 fattat följande beslut, i protokoll
redovisat under respektive § 7 och § 87.

§7

I samband med behandlingen av i § 6 angivet ärende upptog nämnden
frågan angående det sätt, på vilket kommunalnämndens beslut i fortsättningen
skulle offentliggöras, enär det framställts krav från tidmngsmannahåll
att nämndens sammanträden skulle refereras innan justering av protokoll
i laga ordning kungjorts. På förslag av ledamoten Berggren beslöts,
att herr ordföranden skulle få i uppdrag att meddela pressen de beslut som
han efter varje sammanträde kunde bedöma ha nyhetsvärde. Under den
överläggning som ägde rum i samband med detta förslag avlägsnade sig
suppleanten Eriksson från sammanträdet, enär han ansåg sig kränkt av den
inställning i ärendet som nämndens ledamöter uttalat. 1 ill protokollet antecknades
ledamöternas samfällda uppfattning, att den förda diskussionen
icke varit av sådan art att hr Erikssons ställningstagande kunde anses
motiverat.

§ 87

Frågan om eventuell information till tidningspressen från nämndens sammanträden
upptogs till behandling. Kommunalnämnden beslöt uppdra åt
ordföranden att avgöra vilka ärenden som kunna utlämnas för publicitet.

I skriften uppgavs att det kommit till förbundets kännedom att besluten
av ledamöter i de båda nämnderna i praktiken uppfattas som förbud för

346

dem att i de frågor som varit föremål för behandling i nämnderna vara
meddelare till tidning och att detta stode i klar strid mot tryckfrihetsförordningen.
Förbundet hemställde om ett uttalande om lagligheten eller
lämpligheten av besluten och om de åtgärder i övrigt som kunde föranledas
av besluten.

I anledning av klagomålen har kommunalnämnderna i de båda kommunerna
inkommit med yttranden. Kommunalnämnden i Gnarps kommun
uppgav därvid följande.

1.. har tillkommit uteslutande för att ge pressen korrekt infor mation

Tidigare förekom att missvisande upplysningar angående nämndsbeslut
lamnades till pressrepresentanter, varför allmänheten blev felinformerad
om nämndens arbete och beslut.

2. Något tvång för nämndsledamötema att »hålla tyst» kan ej utläsas
av nämndens protokoll. Vi anse att varje ledamot har full frihet att till
press eller allmänhet utlämna vilka uppgifter han önskar.

3. Beslutet innebär skyldighet för nämndordföranden att till pressen
etter varje sammanträde och innan justering av protokoll i laga ordning
skett, utlamna alla beslut, som ha värde för press och allmänhet. Efter att
nämndens protokoll justerats äro de givetvis tillgängliga för alla enl. gällande
förordningar.

4. Vi anse att ifrågavarande paragraf, tvärtemot vad som i anmälan till
JO sagts, gynnar pressens och allmänhetens möjligheter till snabb och korrekt
information om kommunalnämndens beslut.

o. Om JO, efter granskning av vart yttrande, finner att paragrafen strider
mot tryckfrihetsförordningen kommer troligen ordföranden att bli beinad
från sin skyldighet att utlämna begärt nyhetsmaterial. Vi anse dock
att detta innebär en försämrad service till press och allmänhet.

Kommunalnämnden i Bergsjö kommun meddelade att dess beslut ej
utgjorde något förbud för några ledamöter att lämna informationer och
dessutom ansages vara en praktisk åtgärd till fördel för pressen, som därigenom
skulle erhålla korrekta och utförliga uppgifter.

I påminnelser anförde förbundet bl. a. följande: Utformningen av besluten
\ ore olämplig. På sina håll hade de uppfattats på ett sätt som kommunalnämnderna
nu förklarade sig icke ha avsett. Det måste för alla berörda
stå fullt klart att innebörden ej stode i strid mot tryckfrihetsförordningen.
Det förtydligande som nu lämnats från kommunalnämnderna syntes ej
överensstämma med avsikten i besluten. De nu avgivna förklaringarna
föreföllo närmast vara en efterhandskonstruktion. Upplysningar som muntligen
lämnats av representant för en av nämnderna gåve vid handen att
man syftat till inskränkningar i meddelarrätten. Förbundet hemställde om
åtgärder för att besluten upphävdes så att inga missförstånd beträffande
avsikten skulle finnas. Nämndernas yttranden visade att man nu syftade
till att på alla sätt underlätta informationen till pressen utom beträffande
punkt 5 i kommunalnämndens i Gnarps kommun yttrande, där förbundet

347

trodde sig finna antydningar om att, därest jag skulle anmärka på det
tidigare fattade beslutet, ordförandens uppdrag att speciellt informera pressen
skulle återtagas, något som givetvis icke finge förekomma som repressalie
mot att ett felaktigt förfarande påtalats.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 1 kap. 1 § första stycket tryckfrihetsförordningen skall det stå
varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser
som äro meddelade i förordningen till skydd för enskild rätt och allmän
säkerhet, i tryckt skrift bl. a. meddela uppgifter och underrättelser i vad
ämne som helst. Syftemålet härmed är enligt stadgandet att säkerställa ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

En av förutsättningarna för att denna grundlagsskyddade tryckfrihet
skall kunna utövas effektivt är att upplysningar av olika slag skola utan
obehörigt hinder kunna lämnas till framför allt tidningspressen. I 1 kap.

1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen har också stadgats, att det står
envar fritt att för offentliggörande i tryckt skrift till vissa personer meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. I 7 kap. 3 § samma
förordning finnas upptagna undantag från den sålunda fastställda yttrandefriheten.
Dessa undantag kunna i detta ärende förbigås.

Upplysningar för publicering i pressen beträffande av kommunalnämnd
träffade beslut kunna sålunda fritt lämnas av envar nämndledamot, då
fråga icke undantagsvis är om förhållanden, beträffande vilka ledamoten
har att enligt lag iakttaga tystnad.

De i klagomålen påtalade besluten synas avse lämnande av upplysningar
rörande sådana av nämnderna träffade beslut, vilka ännu icke protokollförts
eller justerats. Skyldighet att lämna upplysningar om träffade beslut
föreligger icke förrän det protokoll, vari beslut upptagits, justerats ellei
med avseende å ärende, som kommunal myndighet handhar allenast för
beredning, först sedan det ärende protokollet avser hos myndigheten slutförts
(se 2 kap. 5 § andra stycket och 6 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen).
Jag saknar anledning att i detta sammanhang närmare inga på
frågan i vilken utsträckning upplysningar böra och kunna dessförinnan
utlämnas rörande träffade beslut. Härutinnan vill jag blott hänvisa till
vad jag anfört i min 1964 avgivna ämbetsberättelse s. 428—430. Det är
emellertid uppenbart att beslut som träffas av kommunalnämnd i stor
utsträckning är av den beskaffenhet att betänkligheter icke möter mot
att upplysningar rörande desamma utlämnas innan protokollet justerats.

Att ordföranden i en kommunalnämnd redan före justering av nämndens
protokoll meddelar tidningspressen upplysningar om träffade beslut ar vanligt
förekommande och är ofta en lämplig anordning. Ordföranden har ju
i regel mera ingående kännedom om förekommande ärenden än nämndens

348

övriga ledamöter. Av denna anledning år det även naturligt att pressens
representanter för att snabbt få korrekta uppgifter i första hand hänvända
sig till kommunalnämndens ordförande för information av nu ifrågavarande
slag^ I den mån så är lagligt och lämpligt bör givetvis ordföranden tillhandagå
med upplysningar. Detta kan emellertid ske utan att nämnden lämnat
något generellt medgivande av det slag varom i detta ärende är fråga.
Eftersom de klandrade besluten, om de endast avsett att ge sådant bemyndigande
åt ordförandena, äro onödiga, ligger det otvivelaktigt nära
till hands att antaga att besluten avsetts skola ha den innebörden, att upplysningar
finge utlämnas endast av ordförandena. Förbundet har också
it att besluten uppfattats sasom förbud för övriga ledamöter i nämnderna
att lämna upplysningar till pressen. Kommunalnämnderna ha emellertid
härstädes gjort gällande, att någon sådan avsikt icke förefunnits vid
beslutens fattande. Vad i ärendet blivit upplyst ger icke anledning ifrågasätta
riktigheten av nämndernas förklaringar. Som den missuppfattningen
ändock lätt kunnat uppstå att syftet med besluten varit att beskära övriga
nämndledamöters yttrandefrihet, hade det enligt min mening varit lämpligt
att till bestämmelsen om ordförandens uppdrag knutits ett uttalande
av innehall att uppdraget givetvis icke innefattade någon inskränkning av
den i tryckfrihetsförordningen stadgade medborgerliga rättigheten att till
tidningspressen fritt lämna uppgifter och upplysningar.

Som genom handläggningen av detta ärende blivit klarlagt att besluten
icke hindra övriga ledamöter att lämna upplysningar, finner jag — som på
grund av gällande preskriptionsbestämmelser icke ingår på frågan om kommunalnämnderna
förfarit felaktigt vid beslutens fattande — icke skäl att
göra framställning i syfte att häva eller komplettera besluten.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig avslutat.

3. I lokal hamnordning har intagits föreskrift, varigenom hamnstyrelsen
erhållit generellt bemyndigande att utfärda förbud mot
tillträde av hamnområde. Fråga om lagligheten av sådan delegation
av den kommunala förordningsmakten I

I kungl. förordningen den 8 maj 1874 angående hamnordningar och andra
ordningsföreskrifter för allmänna hamnarna i riket föreskrives, att för
varje större stapelstad skall finnas särskild hamnordning, innefattande de
föreskrifter i avseende å ordningen i hamnen, som finnas nödiga utöver
bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer — numera ersatt av
1956 års allmänna ordningsstadga — att även för annan allmän hamn
i riket sådan hamnordning, som nu är nämnd, må kunna upprättas samt
att för dessa hamnordningar skall i avseende å deras antagande, tillämp -

340

ning m. in. vara gällande vad angående ordningsföreskrifter i allmänhet i
nämnda ordningsstadga är bestämt eller framdeles kan varda förordnat;
ägande länsstyrelsen tillse att hamnordningar, där sådana anses böra finnas,
varda upprättade och att, där hamnordning icke prövas erforderlig,
nödiga föreskrifter till främjande av ordning i hamnen ändock varda i
överensstämmelse med ordningsstadgan för rikets städer meddelade.

Enligt 7 § allmänna ordningsstadgan skola de ytterligare föreskrifter
i avseende å den allmänna ordningen, som för kommun eller del därav
finnas erforderliga och ej angå förhållanden, om vilka annorledes är bestämt,
meddelas i lokal ordningsstadga. Vid meddelande av sådan föreskrift
skall tillses att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller
eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Lokal ordningsstadga antages enligt 23 § allmänna ordningsstadgan av
kommunens fullmäktige på förslag av eller hörande av de myndigheter,
vilkas verksamhetsområden beröras därav. Fullmäktiges beslut om antagande
av lokal ordningsstadga skall underställas länsstyrelsens prövning.
Vägras fastställelse, skola skälen därtill angivas. Underlata fullmäktige att
antaga lokal ordningsstadga av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt,
äger länsstyrelsen förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt
beslut Konungens prövning.

I kungl. kungörelse den 21 april 1950 med vissa tillämpningsföreskrifter
till ovanberörda förordning den 8 maj 1874 föreskrev Kungl. Maj:t att
kommerskollegium skulle upprätta normalförslag till hamnordning för att
tjäna till ledning för innehavare av allmänna hamnar samt länsstyrelserna
vid utfärdande av hamnordningar. Vidare föreskrevs i kungörelsen, bl. a.,
att länsstyrelse skulle från kommerskollegium, i den mån så funnes erforderligt,
inhämta yttrande, innan länsstyrelsen prövade fråga om fastställelse
eller meddelande av ordningsföreskrifter för allmän hamn. Avskrift av
länsstyrelsens beslut i sådan fråga jämte avskrift av fastställda ordningsföreskrifter
skulle städse tillställas bl. a. kommerskollegium.

Ovannämnda bestämmelser rörande kommerskollegium skola från och
med den 1 januari 1956 i stället gälla sjöfartsstyrelsen.

Den 16 december 1957 fastställde sjöfartsstyrelsen ett inom styrelsen
upprättat normalförslag till hamnordning med tillhörande promemoria. I
denna promemoria framhålles bl. a. att, åtminstone för de största hamnarna,
ytterligare ordningsföreskrifter kunna befinnas erforderliga utöver
dem som upptagits i nonnalförslaget.

Under år 1958 uppgjordes inom hamnstyrelsen i Göteborg ett utkast till
hamnordning för staden. Däri intogos vissa föreskrifter utöver normalförslaget,
bl. a. en föreskrift som var så lydande: »Hamnstyrelsen må, när så
kan anses påkallat med hänsyn till den allmänna ordningen och säkerheten,

350

begränsa tillträdet till hamnens kajer, bryggor, järnvägsanläggningar eller
varuskjul. Sådant förbud skall tillkännagivas genom anslag.»

Sedan utkastet överlämnats till sjöfartsstyrelsen för underhandsgranskning,
framställdes i en inom styrelsen upprättad promemoria vissa erinringar
mot de föreslagna bestämmelserna. Rörande nu ifrågavarande föreskrift
framhölls att det vore tveksamt om föreskriften ägde laga stöd. Därvid
erinrades om att länsstyrelsen för upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet ägde meddela temporära förbud och stadga vite.

Med anledning av de gjorda erinringarna upprättades inom hamnstyrelsen
en promemoria, som beträffande ovanberörda föreskrift innehöll uttalande
att föreskriften borde bibehållas. Som skäl anfördes i promemorian,
som överlämnades till sjöfartsstyrelsen, följande.

Motiveringen för att i hamnordningsförslaget ifrågavarande föreskrift
medtagits är att finna en möjlighet att förhindra den »flicktrafik», som
framför allt nattetid äger rum till fartygen i hamnen. Det rör sig här i
övervägande antal fall om minderåriga flickor, som lockas ner till fartygen
med löfte om sprit och för att söka »äventyr».

Otaliga är de telefonpåringningar och besök, som föräldrar till dylika
flickor under årens lopp gjort hos hamnkontor och polis för att sätta stopp
för denna trafik.

Så länge hamnen utgör allmän plats synes polisen sakna laglig befogenhet
att hindra dylika besök. Barnavårdsnämnden kan först ingripa efter
det skadan har skett. Från hamnens sida utförs efter arbetstidens slut
ingen bevakning i hamnområdet och även om så skett, skulle hamnpersonalen
sakna möjlighet att ingripa.

Större fartyg har vanligtvis särskild vaktman anställd, men även denne
drar sig för att ingripa med hänsyn till risken för repressalier.

Härtill kommer att de ombordanställdas fackliga organisationer icke
synes vilja motarbeta dylik trafik, enär de hävdar, att fartyget utgör deras
medlemmars »hem».

Ur allmän ordningssynpunkt och jämväl för att särskilt nattetid förhindra
stöld i och skadegörelse på gods, förhindra nattlogerare tillträde till
området (nattlogerare, som ofta förorsakar bränder inom hamnområdet
och i där upplagt gods), för att öka tullverkets möjligheter att förhindra
smuggling och ur allmän ordningssynpunkt är det därför nödvändigt att
hamnstyrelsen tilläggs juridisk befogenhet att från hamnområdet avvisa
icke önskvärda personer.

Från de hamnar, där ett generellt förbud för obehöriga att beträda hamnområdet
redan föreligger, t. ex. i oljehamnarna, är erfarenheterna enbart
goda och nyttan av de införda restriktionerna bestyrks av samtliga kategorier,
dvs. rederier, fartvgsbefäl, oljebolag, brandkår, polis etc. För styckegodshamnama
avses icke ett dylikt generellt förbud tillämpas. Avsikten
med momentet är endast att ge hamnmyndigheten en möjlighet att förhindra
icke önskvärda element att främst nattetid söka sig ner till hamnområdet.
I

I en därefter inom sjöfartsstyrelsen upprättad ny promemoria anfördes
rörande den aktuella föreskriften följande.

351

Lämpligheten och behövligheten av ifrågavarande bestämmelse förefaller
uppenbar. Emellertid torde laga grund saknas för införande i en hamnordning
av en dylik bestämmelse. Frågan synes böra regleras i annan ordning.

Efter ytterligare diskussioner upprättades ett den 28 februari 1962 dagtecknat
förslag till hamnordning, som godkändes av hamnstyrelsen. Ovannämnda
föreskrift upptogs under 18 § 8 mom. och erhöll följande utformning:
»Hamnstyrelsen må, när så kan anses påkallat med hänsyn till ordningen
i hamnen, begränsa tillträdet till hamnens kajer, bryggor, järnvägsanläggningar
eller varuskjul. Sådant förbud skall tillkännagivas genom anslag.
» Enligt i förslaget intagna ansvarsbestämmelser straffades överträdelse
av föreskrifterna i bl. a. 18 § 8 mom. med böter, högst 300 kronor.

Förslaget till hamnordning överlämnades till stadsfullmäktige för antagande,
därvid åberopades ett av hamndirektören avgivet yttrande. I yttrandet
framhölls att förslaget upprättats i intimt samråd med sjöfartsstyrelsen
och att styrelsens under hand framförda synpunkter i allt väsentligt
beaktats. I yttrandet kommenterades vissa föreskrifter i förslaget, vilka
angåvos avse mera väsentliga stadganden, särskilt sådana som avveko
från eller tillkommit utöver normalförslaget. Därvid omnämndes emellertid
icke nu ifrågavarande föreskrift. Ej heller berördes föreskriften i de yttranden,
som därefter inhämtades från poliskammaren och, under hand, från
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Förslaget antogs av stadsfullmäktige med vissa ändringar, som ej avsågo
nu ifrågavarande föreskrift, samt överlämnades till länsstyrelsen för fastställelse.
Genom beslut den 10 januari 1964 fastställde länsstyrelsen det
av stadsfullmäktige antagna förslaget.

Sedan ovannämnda föreskrift i hamnordningen härstädes uppmärksammats,
upprättades inom JO-expeditionen av kanslichefen Lidberg en promemoria,
däri till en början påpekades att ansvarspåföljd för den som överträdde
av hamnstyrelsen enligt 18 § 8 inom. meddelat och vederbörligen
anslaget tillträdesförbud saknade formell täckning i den till momentet knutna
straffbestämmelsen, som följaktligen icke syntes kunna tillämpas i fråga
om dylik överträdelse.

Därefter anfördes i promemorian rörande stadgandet i 18 § 8 mom. följande.

Genom stadgandet har hamnstyrelsen tillagts befogenhet att utfärda
förbud mot tillträde av vissa delar av hamnområdet, om så befinnes påkallat
ur ordningssynpunkt. Stadgandet har, enligt vad som framgår av sjöfartsstyrelsens
akt rörande ifrågavarande hamnordning, motiverats med
nödvändigheten av att ge hamnmyndigheten möjlighet att förhindra icke
önskvärda element tillträde till hamnområdet, därvid särskilt erinrats om
(len s. k. flicktrafik till fartygen som plägade förekomma framförallt nattetid.

352

Den hamnstyrelsen genom stadgandet givna befogenheten kan tydligen
begagnas för utfärdande av tillträdesförbud av mycket varierande innebörd
och räckvidd. Tillgängliga handlingar ge icke upplysning om avsikten varit
att begränsa befogenheten till att avse förbud av visst eller vissa slag. Hur
befogenheten hittills utnyttjats är ej heller känt.

Oavsett huru härmed förhåller sig, innefattar stadgandet en helt obegränsad
befogenhet för hamnstyrelsen att till ordningens upprätthållande
utfärda tillträdesförbud. Det kan sålunda här bli fråga om att utfärda varaktiga,
generellt verkande förbud. I den mån det överhuvudtaget kan anses
ingå i den kommunala förordningsmakten att besluta om avstängning avallmän
plats för trafik, torde befogenheten att utfärda generella förbud avantytt
slag icke lagligen kunna delegeras från fullmäktige. De garantier för
en noggrann prövning av föreskrifternas behövlighet och laglighet i övrigt,
som uppställts i fråga om lokala ordningsföreskrifter — beträffande utredning,
överprövning av statlig myndighet och full administrativ'' besvärsrätt

— skulle eljest gå förlorade.

Ifrågavarande stadgande — som innefattar delegation som nyss nämnts

— synes därför icke ha bort fastställas av länsstyrelsen (jfr Sjöholm: Om
politirätten och dess begränsningar s. 207 o. f.).

Vidare framställdes i promemorian erinringar mot vissa andra stadganden
i hamnordningen.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med ett av'' landssekreteraren Erik Axelson
och förste länsnotarien Nils Wallenberg undertecknat yttrande. Yttrandet
innehöll allenast att länsstyrelsen till svar å remissen åberopade en
av en byråchef vid Göteborgs hamn uppgjord promemoria. I denna anfördes,
såvitt angår föreskriften i 18 § 8 inom., följande.

Om den faktiska bakgrunden till § 18 8 mom. bör följande framhållas.
Hamnordningen innehåller i stort sett erforderliga bestämmelser och anvisningsmöjligheter
rörande fartygens rörelser och förläggning i hamnen. Likaså
finns bestämmelser om hantering och uppläggning av gods. I förhållande
till trafikanterna har således hamnmyndigheten erhållit rätt att meddela
nödiga föreskrifter, allt i alla berördas gemensamma intresse av att verksamheten
inom hamnområdet flyter på bästa och smidigaste sätt.

Enligt § 1 i allmänna ordningsstadgan är för allmänheten tillgänglig del
av hamnområde att anse som allmän plats. Detta innebär i princip, att allmänheten
har en ovillkorlig rätt att uppehålla sig och röra sig helt fritt
inom icke tillslutna delar av hamnområdet. Inga begränsningar stadgas,
som hindrar exempelvis en skolklass att färdas över järnvägsspår, där växlingsrörelser
pågår, under arbetande kajkranar, inom upplagsområden med
arbetande truckar etc. Ur ordnings- och än mera ur säkerhetssynpunkt
måste denna allmänhetens frihet i vissa situationer begränsas.

Den rent industriella arbetsplats, som eu modern hamnanläggning är bör
givetvis inhägnas och bevakas, varigenom allmänplatskaraktären upphör.
För ett långsmalt hamnområde som Göteborgs är det emellertid förknippat
med stora kostnader och andra svårigheter. Vissa hamnavsnitt är i dag
inhägnade, men utan bevakning genom hamnmyndighetens försorg. Det är
oklart om dessa kan anses tillgängliga för allmänheten eller icke.

Här ifrågavarande moment i hamnordningen har tillkommit för att i
görligaste mån möjliggöra främst att allmänheten (och obehöriga trafikan -

353

ter), icke minst i deras eget intresse, ntestänges från område, där särskilt
riskfylld verksamhet pågår. Ett annat skäl är önskemålet att kunna åtminstone
i viss utsträckning minska allmänhetens möjligheter att störa ett
för avbrott kanske särskilt känsligt lastnings- eller lossningsarbete.

Beträffande momentets faktiska tillämpning kan följande upplysningar
lämnas. Genom repavspärrning, uppsättande av bockar i kombination med
anslag, avspärras kajavsnitt (bryggområde), där lossning eller lastning sker
under särskilt riskabla förhållanden, exempelvis där risk föreligger för nedfallande
föremål från kranskopa. Momentet utnyttjas också för uteslutande
av obehörigas passerande av kajområde, där lossning eller lastning av motorfordon
genom roll on—-roll off förekommer. Även här dominerar säkerhetsskäl
jämte angelägenheten av att verksamheten icke onödigtvis störes,
exempelvis genom passerande motorfordon. Kaj- och järnvägsområde avspärras
på enahanda sätt, då därinom pågår lossning eller lastning av explosiva
eller eljest farliga varor (exempelvis radioaktivt avfall). För varuskjulen
gäller av naturliga skäl, att obehöriga icke äga tillträde. Här har
bl. a. tullverket och varuägarna ett intresse av att minska riskerna för stöld.
Huruvida ett kajskjul (varumagasin) med öppna portar är för allmänheten
tillgänglig del av hamnområde synes i och för sig oklart.

Sammanfattningsvis bör följande framhållas. Ur hamnrörelsens synpunkt
är det angeläget, att om möjligt alla hamnområdets olika kaj avsnitt inhägnas
och passage endast tillätes genom bevakade öppningar. Därigenom
upphör hamnområdet att vara allmän plats. Stora svårigheter föreligger
emellertid att utan avskräckande kostnader fullgott inhägna och bevaka
ett långsmalt hamnområde av den karaktär, som Göteborgs hamnområde
har. Så länge hamnområdet är tillgängligt för allmänheten måste ur säkerhets-
och ordningssynpunkt möjligheter föreligga, att i situationer, som
ovan exemplifierats, utestänga obehöriga från visst hamnavsnitt under viss
tid. Av kostnadsskäl kan ett fullgott stängsel icke uppföras för kanske någon
dags behov. Här ifrågavarande moment utgör den lagliga grunden fölen
nödvändig reglering av angivna situationer. Att i varje situation t jänstevägen
inhämta, exempelvis polismyndighetens tillstånd, är icke praktiskt
möjligt. Fn begränsning av befogenheten synes icke möjlig att göra, med
hänsyn till de många varierande situationer, som momentet skall täcka.
Anledning till en begränsning saknas också sä länge, såvitt bekant är, allmänheten
icke klagat på utnyttjandet av befogenheten.

Med anledning av vad sålunda förekommit upprättades inom JO-expeditionen
av kanslichefen eu ny promemoria, som i nu ifrågavarande hänseende
innehöll följande.

1. Befogenheten för hamnstyrehen att utfärda tiUträdesförbud.

Som motivering för införande av sådan befogenhet anfördes i fastställelseiirendet,
att det ur ordningssynpunkt var nödvändigt att från hamnområdet,
kunna avvisa icke önskvärda personer. Därvid åberopades i första
hand den »fliektrafik» som plägade förekomma, särskilt nattetid. Vidare
talades om nattlogcrare och personer som särskilt nattetid sökte sig till
hamnen i avsikt att begå stölder eller andra brott.

Med hänsyn till angivna syften synes det knappast ifrågakomma att
begagna befogenheten för att utfärda tillträdesförbud in casu utan i stället
varaktiga, generellt verkande förbud under vissa tider av dygnet. Av skäl
som anförts i remisspromemorian torde emellertid befogenhet att utfärda

12 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1D66 års riksdag

354

förbud av sistnämnda slag icke kunna delegeras från fullmäktige till kommunalt
förvaltningsorgan.

I det nu avgivna remissvaret hävdas emellertid att befogenheten skulle
ha tillkommit för att tillgodose väsentligen andra syften än vad nyss
nämnts. Det skulle sålunda vara fråga om att in casu utfärda kortvariga
förbud i syfte att skydda allmänheten från att beträda område där särskilt
riskfylld verksamhet pågår eller att säkerställa ett särskilt känsligt lastnings-
eller lossningsarbete. 1 enlighet härmed har — framhålls det — befogenheten
också utnyttjats.

I remissvaret talas ej alls om den s. k. flicktrafiken, som i fastställelseärendet
synes ha åberopats som det primära skälet för befogenheten. 1
praktiken synes man sålunda icke ha utfärdat förbud med avseende å dylik
trafik eller eljest generella förbud, möjligen med undantag för förbud för
obehöriga att beträda varuskjul. I sistnämnda hänseende synes det i och
för sig vara fråga om förbud som fullmäktige — men ej hamnstvrelsen —
äger utfärda. Såsom anmärkts i remissvaret synes dock tveksamt om ifrågavarande
lokaler äro att anse som allmän plats.

Erinringarna i remisspromemorian avsågo det förhållandet att hamnstvrelsen
tillagts en obegränsad befogenhet att utfärda tillträdesförbud, sålunda
ej blott förbud in casu utan även generella förbud, vilkas behövlighet
och laglighet i övrigt kunna och böra prövas i samband med utfärdande
av själva hamnordningen. Även om — såsom hävdas i remissvaret — befogenheten
ej använts eller avses att användas för annat än in casu-förbud,
torde stadgandet i 18 § 8 mom. såsom innefattande en alltför vidsträckt
befogenhet böra ändras. Någon svårighet att formellt genomföra en begränsning
av befogenheten — t. ex. genom att precisera syftet i huvudsak
på sätt detta angivits i remissvaret — lärer icke föreligga.

Ärendet remitterades därefter till sjöfartsstvrelsen, som i avgivet utlåtande
anförde följande, såvitt nu är i fråga.

Länsstyrelsen har icke begärt sjöfartsstyrelsens yttrande över hamnordningsförslaget.
På anhållan av hamndirektören i Göteborg har emellertid
hamnstyrelsens förslag till hamnordning granskats under hand i sjöfartsstyrelsen.
Därvid har prövats, huruvida gjorda ändringar i eller tillägg till
normalhamnordningen varit lagligen grundade och ur ordningssynpunkt
lämpliga och behövliga.

1) Befogenheten för hamnstyrelsen att utfärda tillträdesförbud.

Bestämmelsen i 18 § 8 mom. har vid granskningen befunnits vara motiverad
ur nyss nämnd synpunkt. Däremot har tveksamhet uttalats rörande
stadgandets laglighet. Med hänsyn till den stora vikt och betydelse som
tillmätts stadgandet ansågs detsamma dock lämpligen böra intagas i hamnordningsförslaget.
Härigenom komme frågan om stadgandets laglighet att
bli underkastad prövning jämväl av länsstyrelsen med dess speciella sakkunskap
i frågor rörande delegering av den kommunala förordningsmakten.
I händelse av remiss från länsstyrelsen skulle frågan om stadgandets
laglighet behandlats i sjöfartsstyrelsens yttrande. Mot vad i kanslichefens
promemorior anförts i förevarande punkt har sjöfartsstyrelsen intet att
erinra.

355

Efter förnyad remiss till länsstyrelsen inkom följande, av Axelson och
Wallenberg undertecknade yttrande.

Genom remiss den 15 juli 1965 har Ni anhållit om nytt yttrande rörande
hamnordningen i Göteborg. Med anledning härav får länsstyrelsen meddela
att länsstyrelsen är villig medverka till att hamnordningen justeras i enlighet
med Edra intentioner. Det är dock önskvärt att Ni ville angiva hur
18 § 8 mom. enligt Eder mening bör avfattas.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag därefter följande.

Den befogenhet att utfärda straffsanktionerade ordningsstadganden, som
tillagts kommunala fullmäktigeförsamlingar, spänner över ett vidsträckt
område som i och för sig lämnar utrymme för regleringar av en mångfald
frågor av ordningsnatur. Det är helt naturligt att man inom denna vida
ram kan från olika håll ifrågasätta inskränkande regleringar, vilkas rättsgrund
och behövlighet tarva noggranna överväganden och diskussioner.
Det framstår därför som angeläget att myndigheterna vid antagande och
fastställelse av lokala stadgor verkligen ingå på en kritisk prövning av hithörande
spörsmål. Av särskild vikt är att länsstyrelserna, som anförtrotts
den statliga kontrollen på förevarande område och som i fråga om bedömningen
av hithörande spörsmål besitta större erfarenhet än de kommunala
organen, vid sin prövning av antagna ordningsföreskrifter noga tillse att
dessa icke äro rättsligt eller sakligt ogrundade med därav följande risker
för att föreskrifterna eller med stöd därav vidtagna åtgärder komma att
underkännas vid senare uppkommen prövning i judiciell eller administrativ
ordning. Vid ett flertal tillfällen har jag, på sätt framgår av ämbetsberättelserna
för senare år, haft anledning erinra härom.

I förevarande ärende gäller frågan huruvida laga grund föreligger fölen
föreskrift i hamnordningen i Göteborg, varigenom hamnstyrelsen bemyndigats
att utfärda ur ordningssynpunkt erforderliga tillträdesförbud
med avseende å vissa anläggningar och områden i hamnen. Detta bemyndigande,
som i övrigt är helt opreciserat, innefattar sålunda befogenhet
för det kommunala förvaltningsorganet att utfärda tillträdesförbud —
icke blott i individuella fall — utan av generell och varaktig karaktär.
Såsom framhållits i härstädes upprättade anmärkningspromemorior är
det följaktligen, i sist angivet hänseende, fråga om en delegation till ett
kommunalt förvaltningsorgan av den förordningsmakt som på ett noggrant
reglerat sätt, under kontroll av statlig myndighet, tillagts kommunens beslutande
församling ensam. Bestämmelserna härom måste anses uttömmande
reglera förevarande spörsmål. En delegation av förordningsmakten
i form av bemyndigande varom här är fråga — en delegation som skulle
innebära uppgivande av de garantier för omsorgsfull prövning som lagstiftningen
uppställt — iir följaktligen oförenlig med berörda reglering. Denna

356

ståndpunkt har också kommit till klart uttryck inom såväl doktrin som
rättspraxis (jfr t. ex. Håkan Strömberg: Den lokala förordningsmakten, s.
165 o. f.). Även från JO-ämbetets sida har erinran tidigare i olika sammanhang
riktats mot delegationer av detta slag, avseende bl. a. hamnordningar
(se JO:s ämbetsberätt. 1956 s. 135 o. f.; jfr 1957 s. 339).

I enlighet med vad nu anförts finner jag att ifrågavarande föreskrift
i hamnordningen för Göteborg saknar laga stöd i ovan anmärkt hänseende.
Länsstyrelsen förfor följaktligen oriktigt genom att fastställa hamnordningen
i föreliggande skick.

Vid tidpunkten för länsstyrelsens fastställelse av hamnordningen hade,
enligt vad handlingarna utvisa, vissa diskussioner under hand ägt rum mellan
hamnstyrelsen och sjöfartsstyrelsen rörande bl. a. nu ifrågavarande bemyndigande.
Därvid hade från hamnstyrelsens sida hävdats att bemyndigandet
var erforderligt, i första hand för att kunna förhindra den s. k. flicktrafik
som framförallt nattetid skulle förekomma till fartyg i hamnen. Från
sjöfartsstyrelsens sida hade häremot framhållits att sådant bemyndigande
torde sakna laga grund och att frågan syntes böra regleras i annan ordning.
Med hänsyn härtill framstår som anmärkningsvärt att den sålunda
diskuterade frågan, såvitt stadsfullmäktiges handlingar utvisa, icke med
ett ord berördes i samband med att förslaget till hamnordning av hamnstyrelsen
hänsköts till fullmäktige för antagande. En närmare prövning av
frågan hos fullmäktige hade tydligen varit påkallad även av det skälet att,
enligt vad som framgår av det yttrande som länsstyrelsen åberopat i förevarande
ärende, den från hamnstyrelsens sida i första hand åberopade motiveringen
för bemyndigandet i och för sig icke synes ha varit bärande.

Oavsett hur frågan handlagts hos de kommunala myndigheterna, hade
det emellertid ålegat länsstyrelsen att ingå på prövning av lagligheten av
ifrågavarande bemyndigande. Som sjöfartsstyrelsen framhållit är det av
vikt att spörsmål av detta slag underkastas prövning av fastställelsemyndigheten
med den särskilda sakkunskap på området, som där bör vara företrädd.
Det ålåg författningsenligt länsstyrelsen att, innan fastställelsefrågan
prövades, inhämta sjöfartsstyrelsens yttrande i den mån så funnes erforderligt.
Objektivt sett var — i den föreliggande situationen — sådant
yttrande erforderligt, såvitt angick frågan om lagligheten av nu ifrågavarande
föreskrift. Länsstyrelsen inhämtade emellertid icke något yttrande
från sjöfartsstyrelsen och synes icke ens ha införskaffat sjöfartsstyrelsens
akt i ärendet. Av berörda omständighet och av vad länsstyrelsen i avgivna
remissyttranden haft att anföra har jag icke kunnat dra annan slutsats
än att länsstyrelsen i fastställelseärendet överhuvudtaget icke ingått på
någon egentlig prövning av frågan om föreskriftens laglighet.

Länsstyrelsen synes emellertid numera ha kommit till insikt om att föreskriften
saknar laga stöd och har förklarat sig ämna medverka för åstadkommande
av rättelse. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i öv -

357

rigt finner jag ärendet i denna del icke påkalla vidare åtgärd från min sida,
därvid jag dock vill understryka vad jag tidigare i denna skrivelse framhållit
om vikten av att länsstyrelsen med tillbörlig omsorg och noggrannhet
fullgör den prövningsuppgift varom här är fråga.

Med anledning av vad länsstyrelsen i sitt sista remissyttrande anfört rörande
avfattningen av ifrågavarande föreskrift vill jag tillägga att för
den händelse länsstyrelsen, även efter vad i förevarande ärende blivit klarlagt,
finner behov föreligga av råd och anvisningar — länsstyrelsen författningsenligt
har att hän vända sig till sjöf artsstyrelsen.

Beträffande de i samband med ovanberörda spörsmål upptagna frågorna
om utformningen av vissa andra stadganden i hamnordningen fann jag vad
därutinnan förekommit — efter skedd skriftväxling — icke påkalla särskilt
uttalande från min sida. Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

4. Spörsmål om utlämnande av allmän handling

Klagomål rörande utlämnande av allmän handling förekomma ej sällan.
En sammanställning av några av de under sistförflutna aret avgjorda ärenden
av detta slag skall lämnas i det följande.

A. Fråga om rätt att hos myndighet å annan arbetstid än fastställd expeditionstid
taga del av hos myndigheten förvarad allmän handling

I ärenden, vilka härstädes anhängiggjorts av Gunnar Olmås i Garsås
den 3 februari och av Svenska Journalistförbundet den 15 februari 1964,
anfördes från klagandenas sida i huvudsak följande.

Den 9 januari 1964 hade redaktören Erhard Nilsson å tidningen FaluKurirens
lokalredaktion i Mora ringt till pastorsexpeditionen i Mora för
att efterhöra, huruvida från domkapitlet i Västerås dit inkommit en av
komministern Richard Åsberg i anledning av klagomål från Gunnar och
Doris Olmås avgiven förklaringsskrift. Detta hade skett under expeditionstid
(klockan 10—12). Efter besked att handlingen då ännu icke inkommit
hade Nilsson, som kände till att densamma var att vänta till pastorsexpeditionen
nämnda dag, begärt att senare under dagen fa taga del
därav. Något sådant medgivande hade icke lämnats. Vid förnyade framställningar
hade Nilsson erfarit, att kontraktsprosten Stig Carlsson lämnat
bestämda direktiv att ingen skulle få taga del av handlingen annat än under
expeditionstid. Vid 14-tiden, då handlingen inkommit, hade Nilsson
vid telefonsamtal med Carlsson i saken hänvisats till expeditionstid påföljande
dag. Nilsson hade därefter varit i förbindelse med en av de anställda
på pastorsexpeditionen, som förklarat sig villig att läsa upp skrivelsen, om
Carlsson gav sitt tillstånd därtill. Vid förnyat samtal med Carlsson hade

358

Nilsson misslyckats med att utverka sådant tillstånd. Medan sistnämnda
samtal pågick, hade Carlsson överlagt med stiftssekreteraren vid domkapitlet
i Västerås O. Wersäll om utlämnande av handlingen. Efter denna kontakt
hade Carlsson först vidhållit sin hänvisning till expeditionstid nästa
dag för att till sist upplysa att Wersäll sagt att »pressen hjärtans gärna
kunde få taga del av skrivelsen». Carlsson hade vidare förklarat att han
klockan 17 skulle hålla skrivelsen tillgänglig på pastorsexpeditionen. Vid
17.30-tiden hade Carlsson i telefon läst upp skrivelsen för Nilsson, som ej
kunnat infinna sig vid den utsatta tidpunkten.

Lördagen den 1 februari 1964 hade Olmås hos kommunalkontoret i Mora
efterfrågat kyrkorådets i Mora församling protokoll för år 1963. Han hade
därvid hänvisats att söka dem antingen å pastorsexpeditionen eller hos
kyrkorådets ordförande. Efter att ha förvissat sig om att protokollsboken
ej fanns hos den sistnämnde, hade han ringt till pastorsexpeditionen och
därvid anträffat Carlsson. Han hade begärt att få komma till pastorsexpeditionen
och taga del av protokollen från kyrkorådets sammanträden den
6, den 19 och den 29 november 1963. Carlsson hade svarat att dessa funnos
på expeditionen men att Olmås, eftersom det ej var expeditionstid
denna dag, ej kunde få taga del av dem förrän under expeditionstid på
måndagen. Då Olmås därvid — under åberopande av att han hade fridag
och ej skulle bli ledig på nytt förrän två veckor senare samt att det gällde
»Åsbergsfallet» — undrat om det ej fanns möjlighet att omedelbart få taga
del av protokollen, hade Carlsson börjat skälla på honom. Olmås hade därför
satt sig i förbindelse med Nilsson och bett denne ringa pastorsexpeditionen
för att söka utverka att Olmås finge taga del av protokollen.

Nilsson hade därefter vid 11.30-tiden haft telefonsamtal med kyrkoskrivaren
och därvid fått besked att han icke kunde få taga del av protokollsboken,
enär expeditionen var stängd på lördagar. Nilsson hade då — med
förmälan att det egentligen rörde sig om ett par korta paragrafer ur vissa
angivna protokoll — anhållit att få paragraferna upplästa i telefon, varvid
kyrkoskrivaren förklarat sig ej ha tid därtill, enär hon hade post som skulle
vara färdig före arbetstidens slut klockan 13. På begäran från Nilsson att
personligen få taga del av protokollen hade kyrkoskrivaren — under hänvisning
till att Carlsson, som dåmera lämnat expeditionen, nyligen svarat
Olmås, att denne icke kunde få del av protokollen förrän under expeditionstid
på måndagen — förklarat att hon ej tordes släppa in någon den dagen.
Sedan Nilsson hos domkapitlets kansli fått besked att kyrkoskrivaren var
skyldig att på eget ansvar låta honom taga del av protokollet samt att hon
icke kunde vägra en församlingsbo att komma till expeditionen och taga
del av protokollen, hade han återkommit i saken. Kyrkoskrivaren hade
emellertid vidhållit sin ståndpunkt under hänvisning till att hon ej hade
något val utan måste rätta sig efter sin chef.

I anslutning till vad sålunda upptagits anförde Svenska Joumalistför -

359

bundet, att Carlsson enligt dess uppfattning handlagt relaterade ärenden
på ett sätt som stred mot såväl offentlighetsprincipen som mot direktiven
i Kungl. Maj :ts cirkulär den 18 oktober 1946 angående skyldigheten att
tillhandagå allmänheten med översändande av expeditioner m. m. Förbundet
hemställde att JO måtte undersöka fallen och vidtaga de åtgärder som
eventuellt kunde befinnas motiverade. Även Olmås hemställde om utredning
huruvida Carlsson genom att den 1 februari 1964 neka honom att
taga del av förenämnda protokoll — vilket han behövde för att komplettera
en anmälan till JO i annan angelägenhet — begått tjänstefel. Han
ifrågasatte vidare huruvida han var nödsakad att offra egen arbetstid enbart
för att iakttaga expeditionstiden.

Till bemötande av klagomålen anförde Carlsson efter remisser följande:
I missivskrivelse vid det den 9 januari 1964 inkomna yttrandet från Åsberg
hade domkapitlet angivit, att makarna Olmås ägde att på pastorsexpeditionen
taga del av handlingarna. Vid Nilssons första samtal hade Carlsson
upplyst denne om att Carlsson på grund av denna formulering var tveksam,
huruvida han ägde rätt att utlämna handlingarna. Nilsson hade därefter
ringt till skrivbiträdet på expeditionen och bett att få yttrandet uppläst,
vilken begäran hon, då Carlsson meddelat henne innehållet i domkapitlets
missivskrivelse, icke ansett sig kunna tillmötesgå. Sedan Nilsson återkommit
till saken, hade Carlsson vänt sig till Wersäll och av denne fått
besked att Carlsson var oförhindrad att låta pressen få del av akten i ären det.

Han hade därefter meddelat ortspressen detta och bett den infinna
sig på pastorsexpeditionen klockan 17 samma dag, vilken kallelse flera
journalister hörsammat. Nilsson hade icke infunnit sig utan ringt, varvid
Carlsson läst upp Åsbergs yttrande för denne. — Vid telefonsamtalet med
Olmås den 1 februari 1964 hade denne bett att få se protokollsboken. Carlsson
hade svarat att den fanns hos kyrkorådets sekreterare men troligen
skulle finnas på pastorsexpeditionen på måndagen, samt att Olmås var
välkommen åter den dagen mellan klockan 10 och 12, dvs. under expeditionstid.
Olmås hade varit tveksam om han på grund av sitt arbete själv
kunde komma under expeditionstid på måndagen men förklarat, att han
annars skulle skicka någon annan. Sedan Carlsson efter en kort stund i
anledning av förrättningar lämnat expeditionen för att ej återkomma
den dagen, hade Nilsson vid minst tre tillfällen ringt till kyrkoskrivaren
och begärt att få del av kyrkorådets protokoll. Kyrkoskrivaren hade upplyst
honom om att protokollsboken fanns antingen hos sekreteraren eller
hos ordföranden. Vid förnyat telefonsamtal hade Nilsson framhalht att
han uttryckt sig dunkelt och att han avsett det föregående årets i kyrkoarkivet
förvarade protokollsbok. Avslutningsvis önskade Carlsson framhålla
att han icke nekat Olmås att taga del av Mora kyrkoråds protokoll,
att de av Olmås åberopade protokollen från det föregående året aldrig om -

360

nämndes av honom, att Carlsson bad Öl mås vara välkommen in på pastorsexpeditionen
måndagen den 3 februari, vilket Olmås gick med på, samt
att pastorsexpeditionen i Mora icke är öppen för allmänheten på lördagarna.

I ärendet inkom domkapitlet i Västerås med följande utlåtande:

Vad först beträffar Olmås’ anmälan finner domkapitlet, att Carlsson haft
rätt att hänvisa Olmås att återkomma under expeditionstid, detta icke
blott ur formell synpunkt utan ock med hänsyn till att Carlsson såsom
arkivvårdare har ansvar för arkivalierna och måste kunna övervaka deras
handhavande och att han har att tillse, att arbetet på expeditionen på icke
expeditionstid kan bedrivas ostört. Väl förekommer det i stor utsträckning
och i all synnerhet i sådana församlingar, där pastorsexpeditionen är öppen
blott någon eller ett par dagar i veckan, att allmänheten betjänas även å
andra tider. Dock måste givetvis få ankomma på pastors bedömande ur
de synpunkter som ovan antytts om och när ett sådant tillmötesgående
kan praktiseras. Mot Carlssons bedömande i sådant avseende i det nu föreliggande
fallet anser sig domkapitlet icke kunna framställa någon avgörande
invändning. Domkapitlet kan därför icke heller finna att Carlsson gjort
sig skyldig till tjänstefel.

Vad härförut sagts gäller även beträffande journalistförbundets anmälan
i vad denna avser samma tillfälle.

Den andra av journalistförbundets anmärkningar behandlar Carlssons
vägran den 9 januari 1964 att låta redaktören Erland Nilsson taga del av
vissa till pastorsexpeditionen samma dag inkomna, av domkapitlet remitterade
handlingar rörande anmälan från Gunnar Olmås mot komministern
Richard Åsberg i Mora. I detta fall föreligger en särskild omständighet av
vikt för bedömande av Carlssons handlande. Remissakten hade av domkapitlet
översänts till pastorsämbetet för att klaganden där skulle få taga
del av densamma, vilket även angivits i remissresolutionen. Carlsson förklarar
nu att remissresolutionens lydelse gjort honom tveksam huruvida
han hade rätt att utlämna dessa handlingar till andra. Han hade dock senare
på dagen, sedan han efter hänvändelse till domkapitlets expedition fått
klargjort, att något hinder icke förelåge för pressen att taga del av handlingarna,
tillmötesgått pressen i sådant avseende. — Domkapitlet finner
Carlssons förklaring till att han icke genast stått pressen till tjänst plausibel;
hans handlande synes icke kunna giva anledning till anmärkning.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Jämlikt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen skall allmän handling, som
ej skall hållas hemlig, på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift
tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga
del därav. Skyldighet att tillhandahålla handling på stället skall dock ej
föreligga, om betydande hinder därför möter.

Den av Nilsson den 9 januari 1964 efterfrågade handlingen var uppenbarligen
icke av beskaffenhet att skola hållas hemlig. Det ålåg följaktligen
enligt nyssnämnda lagrum Carlsson att själv eller genom personalen vid
pastorsexpeditionen låta Nilsson genast eller så snart detta kunde ske taga

361

del av handlingen, såvida icke betydande hinder mötte därför. Carlsson
har gjort gällande — och annat har icke styrkts — att anledningen till att
han icke genast tillmötesgick Nilssons hemställan var tveksamhet, huruvida
han ägde utlämna handlingen. Enligt min mening borde det dock ha
stått klart för Carlsson att fråga var om en allmän handling som ej kunde
hållas hemlig. När nu emellertid frågan härom enligt Carlssons påstående
framstod som tveksam, borde han omedelbart ha rådgjort med domkapitlet.

Carlsson har emellertid senare under dagen inhämtat upplysningar från
domkapitlet och därefter låtit Nilsson få del av innehållet i handlingen.
Med hänsyn härtill anser jag Carlssons förfarande i denna del — ehuru
anmärkningsvärt — icke vara av beskaffenhet att kunna läggas honom
till last såsom tjänstefel.

Vidkommande härefter Olmås’ påtalande av att han den 1 februari 1964
förvägrats taga del av vissa kyrkorådets i Mora protokoll från november
1963 kan mot Carlssons bestridande icke anses styrkt, att han vid telefonsamtalet
med Olmås nämnda dag haft klart för sig, att de av Olmås efterfrågade
protokollen funnits å pastorsexpeditionen. Carlssons underlåtenhet
att vid detta tillfälle bereda Olmås tillfälle att taga del av protokollen kan
därför icke föranleda något mitt ingripande.

Beträffande frågan huruvida Carlsson ägt vägra allmänheten att taga
del av handlingar annat än under expeditionstid får jag anföra följande.

Av Carlssons uttalande, att pastorsexpeditionen icke är öppen för allmänheten
på lördagarna, ävensom av vad som eljest uppgivits i ärendet
synes framgå, att han anser sig icke behöva tillhandagå allmänheten med
utlämnande av allmän handling å annan tid än expeditionstid. Enligt av
Västerås domkapitel den 21 mars 1962 fastställd arbetsordning för Mora
församlings pastorat skall pastorsexpeditionen hållas öppen klockan 10.00—
12.00 varje vardag utom lördagar och helgdagsaftnar samt varje helgfri
fredag klockan 18.00—19.00.

Syftet med fastställande av expeditionstid för viss myndighet får anses
vara att tillförsäkra allmänheten en tid, da den kan räkna med att bli
mottagen av tjänsteman hos myndigheten. Detta syfte har kommit till uttryck
i föreskriften i 13 § fjärde stycket allmänna verkstadgan. Med avseende
å myndighet, beträffande vilken föreskriften är tillämplig, gäller att
allmänheten under expeditionstid skall mottagas av myndighetens tjänstemän,
i den mån tjänstegöromålen icke lägga hinder i vägen. Genom att begagna
sig av expeditionstid har medborgaren viss garanti för att han skall
få framföra sitt ärende.

Vad nu sagts om syftet med expeditionstid innebär givetvis icke att
allmänheten skulle vara förhindrad att hänvända sig till myndighet å annan
arbetstid än expeditionstid. I sådant fall har medborgaren emellertid icke
någon säkerhet för att han skall bli mottagen av vederbörande tjänsteman.

12* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

362

Den som t. ex. besöker en mindre pastorsexpedition å annan arbetstid än
den fastställda expeditionstiden måste räkna med att vederbörande präst
kan vara upptagen av förrättningar eller av förberedelser för predikan. Är
emellertid tjänsteman icke upptagen av viktigare tjänsteangelägenhet bör
han, där så är möjligt, mottaga besökande som kommer å annan arbetstid
än expeditionstid. Huruvida sökande kan mottagas och få sitt ärende behandlat
å annan tid än expeditionstid måste alltså bli beroende av omständigheterna
i det särskilda fallet såsom ärendets angelägenhetsgrad och beskaffenhet.
En obegränsad rätt för allmänheten att när som helst under
arbetstid — av vilket skäl det vara månde — kunna påfordra att få taga
myndigheternas tid i anspråk skulle lätt kunna förrycka myndigheternas
verksamhet.

Vad nu särskilt angår möjlighet att hos myndighet å annan arbetstid än
fastställd expeditionstid taga del av en hos myndigheten förvarad allmän
handling får jag framhålla att myndigheten givetvis icke kan enbart genom
att fastställa kort expeditionstid i sak begränsa den rätt att taga del
av dylik handling som i grundlag tillförsäkrats envar medborgare. Fråga
om utlämnande av allmän handling är — vare sig framställning härom
göres å expeditionstid eller å annan arbetstid — att bedöma enligt förenämnda
stadgande i 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen. Tillhandahållande
av allmän handling skall alltså ske »genast eller så snart ske kan», dock
med den begränsningen att skyldigheten ej föreligger om betydande hinder
att tillhandahålla handlingen möter. Begränsningen torde — såsom anförts
i JO:s ämbetsberättelse 1945 s. 144 — innebära, att handling bör tillhandahållas
på stället endast i den ordning, som är förenlig med övriga lika viktiga
tjänsteåligganden eller expeditionsgöromålens vederbörliga gång eller
med handlingarnas behöriga vård.

En framställning att få taga del av allmän handling å annan arbetstid
än expeditionstid skall alltså tillmötesgås, om icke betydande hinder möter
häremot. Det ligger emellertid i sakens natur att arbetet hos en myndighet
är så ordnat, att det å sådan arbetstid kan innebära ett betydande hinder
att genast tillhandahålla handlingen. Är emellertid vederbörande tjänsteman
icke upptagen av andra, viktigare arbetsuppgifter, skall framställning
om tillhandahållande av allmän handling, som ej skall hållas hemlig, tillmötesgås.

Carlsson har således icke ägt vägra Nilsson och Olmås att taga del av
efterfrågade handlingar enbart därför att expeditionstid ej varit för handen.

Med hänsyn till vad Carlsson uppgivit om skälen till att Nilsson och
Olmås icke genast fått taga del av efterfrågade handlingar saknar jag anledning
att närmare ingå på frågan huruvida för Carlssons del mött betydande
hinder att tillhandahålla handlingarna å annan arbetstid än expeditionstid.
Jag vill emellertid framhålla att vad i ärendet blivit upplyst
synes giva vid handen att det i varje fall icke skulle ha mött betydande

363

hinder för kyrkoskrivaren att tillhandahålla de efterfrågade handlingarna.
Jag vill även erinra att det enligt servicecirkuläret den 18 oktober 1946
åligger alla till statsförvaltningen hörande myndigheter — även pastorsexpeditioner
— att från diarier och andra hos vederbörande myndighet
förvarade, för allmänheten tillgängliga handlingar lämna sådana begärda
uppgifter, som ej kräva särskild efterforskning. Denna skyldighet omfattar
även telefonförfrågningar om innehållet i lätt tillgängliga handlingar och
protokoll, därest den önskade uppgiften kan lämnas utan att föranleda
större besvär.

I klagoskrifterna ha lämnats uppgifter, enligt vilka kyrkoskrivaren skulle
under arbetstid lördagen den 1 februari 1964 ha avvisat en av Nilsson
framställd begäran att få å pastorsexpeditionen taga del av kyrkorådsprotokollen,
därvid hon skulle ha hänvisat till att Carlsson kort förut samma
dag svarat Olmås att denne icke kunde få del av protokollen förrän
under expeditionstid på måndagen samt att hon därför icke vågade släppa
in någon på lördagen, då det icke var expeditionstid. Av de lämnade uppgifterna
att döma förelåg icke något betydande hinder för kyrkoskrivaren
att tillmötesgå Nilssons begäran. Eftersom det emellertid för kyrkoskrivaren
kan ha framstått såsom tveksamt om hon ägde att självständigt pröva
fråga om utlämnande av allmän handling och då klagomålen riktats mot
Carlsson, har jag icke ansett mig behöva genom hörande av kyrkoskrivaren
närmare utreda riktigheten av de lämnade uppgifterna.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

B. I vilken utsträckning är tjänsteman skyldig att stå till jörjogande för
framtagande av offentliga handlingar åt envar som så begär?

I en hit inkommen skrift anförde en lantbruksdirektör i huvudsak följande.
I umgänget mellan statstjänstemän och allmänhet kunde ibland uppkomma
situationer beträffande vilka det kunde ifrågasättas hur långt
tjänstemannens skyldigheter sträckte sig och vad han personligen hade att
»tåla». Detta gällde t. ex. i vad mån en representant för allmänheten kunde
anses berättigad att kräva att få del av offentliga handlingar kort före
stängningsdags hos en myndighet och därvid kunna uppehålla en tjänsteman
under avsevärd tid, medan den besökande tog del av handlingarna.
Det förekom att personer tagit till sin uppgift att tillse att lag och författning
efterföljdes hos myndigheterna, vilket kunde vara till hinder för
dessas arbete och även medföra psykisk press för tjänstemän som kunde
känna sig hotade. Dylik »inspektion» kunde förekomma — och hade i
visst fall förutskickats — i sådana ärenden där vederbörande icke var part.
I vad mån förelåg i fall av sistnämnd art skyldighet för lantbruksnämnden
att tillhandagå vederbörande?

Med anledning härav anförde jag följande.

364

Vad först angår myndighets skyldighet att tillhandahålla offentlig handling
för den som önskar taga del därav för läsning eller avskrivning å myndighetens
tjänsteställe, gäller enligt 2 kap. 8 § TF att dylikt tillhandahållande
skall ske »genast eller så snart ske kan», dock med den begränsningen
att skyldigheten ej föreligger om betydande hinder att tillhandahålla
handlingen möter. Berörda skyldighet för myndigheten föreligger alldeles
oavsett om den som begär handlingens utlämnande är part i ifrågavarande
ärende eller ej. Grunden härför är det viktiga intresset att envar
— pressmän såväl som andra — skall kunna få full insyn i myndigheternas
verksamhet.

Nu ifrågavarande stadgande måste anses vila på den självklara förutsättningen
att en myndighets tjänstemän icke ha skyldighet att i avseende
å göromål av ifrågakomna expeditionsmässiga karaktär — jag bortser
här från tjänsteuppgifter av annan art — tillhandagå allmänheten vid
vilken tidpunkt som helst. Sålunda lär en tjänsteman i vanliga fall icke
behöva stå till förfogande utom ramen för fastställd tjänstetid enbart därför
att en representant för allmänheten önskar taga del av handlingar.

Av det anförda framgår att i det i skriften nämnda exemplet, sådant
det framställts — dvs. synbarligen utan att den enskilde haft brådskande
och angeläget ärende — vederbörande tjänsteman varit berättigad att vid
tjänstetidens slut återtaga för läsning utlämnade handlingar och hänvisa
den besökande att återkomma vid senare tillfälle. Begäres utfående av omfattande
aktmaterial så sent att tjänstetiden är praktiskt taget slut och
ett framtagande av handlingarna därför meningslöst, måste tjänstemannen
anses berättigad att avböja, varvid dock upplysning bör ges om när handlingarna
därnäst finnas att tillgå för studium. Ytterligare må härvid erinras
om den begränsning av skyldigheten att betjäna allmänheten som följer
av 2 kap. 8 § TF — nämligen när betydande hinder föreligger att tillhandahålla
handlingar (jämför härom Petrén-Sundbergs kommentar till
grundlagarna, 8 uppl. s. 223 not 5 med hänvisningar) — ävensom sjätte
stycket i servicecirkuläret och 13 § fjärde stycket allmänna verksstadgan.
De nämnda stadgandena bygga därpå att — samtidigt som all rimlig service
gentemot allmänheten skall iakttagas — myndigheterna skola kunna
tillse att deras verksamhet ej störes genom otillbörliga krav på dess tjänster.

C. Redogörelse för en på stads begäran verkställd undersökning har vid
avgivandet betecknats såsom koncept, vilket skulle före det definitiva avlämnandet
granskas av vissa personer. Fråga om utlämnande av handlingen
kunde förvägras av denna anledning eller därför att den skulle ligga
till grund för besvarandet av eu interpellation i fullmäktige

I en den 27 oktober 1964 hit inkommen skrift anförde redaktören CarlAnders
Fahlén klagomål mot ordföranden i drätselkammaren i Kramfors

365

stad Nils-Olov Grönhagen för att han vägrat Fahlén i egenskap av tidningsman
att taga del av en expertutredning om påstadda sprängskador
på fastigheter i Fiskja by, Kramfors stad. Enligt Fahléns mening måste
utredningen betraktas som offentlig handling. Fahlén anhöll att jag undanröjde
de hinder som drätselkontoret i Kramfors reste mot den som ville
taga del av offentliga handlingar.

Vid skriften voro fogade två tidningsurklipp av artiklar i Västernorrlands
Allehanda. Enligt den ena hade Grönhagen vägrat tillhandahålla
utredningen innan han besvarat en interpellation i stadsfullmäktige samt,
trots förfrågan därom, icke upplyst, enligt vilket lagrum och av vilken instans
handlingen hemligstämplats.

I anledning av klagomålen inkom Grönhagen med upplysningar av i huvudsak
följande innehåll: På ett av staden delvis ägt och delvis arrenderat
område inom Fiskja by hade staden en stenkrossanläggning för erhållande
av makadam för väg- och gatuarbeten. I samband med sprängningar för
delning av sten hade angränsande fastighetsägare anmält att besvärligheter
uppkommo för dem genom sprängningarna och under förra hälften av
1964 inträffade skador på två grannfastigheter. Staden anmälde skadorna
till det försäkringsbolag, vari ansvarighetsförsäkring för dess personal tecknats.
Skadorna anmäldes även till fastighetsägarnas försäkringsbolag. Enligt
uppgift hade mellan försäkringsbolagen överenskommits att sprängskador
i första hand skulle ersättas av det bolag, där fastighetsägaren hade
fastigheten försäkrad. Undersökningar för att mäta markvibrationernas
storlek vid fastigheterna hade verkställts. Fastighetsägarnas bolag hade
icke ansett ersättningsskyldighet föreligga enär avståndet från byggnaderna
till sprängningsplatsen bedömts vara betryggande. Då det emellertid
ej kunde uteslutas, att luftvibrationer från bulldosesprängningar kunnat
orsaka skadorna, verkställdes på föranstaltande av stadens byggnadskontor
nya vibrationsmätningar vid fastigheterna den 6 oktober 1964 av ingenjören
Björn Kihlström från Nitroglycerin AB:s detoniklaboratorium.
I interpellation i stadsfullmäktige hade dessförinnan en av fastighetsägarna,
tillika ledamot i stadsfullmäktige, ställt vissa frågor till Grönhagen angående
skadorna, och Grönhagen hade förklarat att han avsag att söka
besvara frågorna vid sammanträde den 29 oktober 1964. Med hänsyn till
detta löfte var han angelägen att snarast möjligt få taga del av resultatet
av Kihlströms undersökningar. Den 23 oktober 1964 på morgonen erhöll
Grönhagen en av Kihlström undertecknad och såsom koncept betecknad
handling med redovisning av resultatet med uppgift tillika att Kihlström,
innan han definitivt avlämnade handlingen, önskade få konceptet granskat
och godkänt av vissa personer inom sitt företag. Samma morgon begärde
Fahlén att få taga del av handlingen. Med hänsyn till Kihlströms uppgift
att han ännu icke ansåg sig kunna definitivt taga ansvar för rapporten
avböjde Grönhagen Fahléns begäran att få taga del av handlingen. Därtill

366

kom, att handlingen avsåg att belysa den rättstvist, vari staden råkat på
grund av sprängningsarbetena, varför Grönhagen med hänsyn till innehållet
i 6 § sekretesslagen icke ansåg sig skyldig att till Fahlén utlämna konceptet.

Fahlén inkom med påminnelser, vari bl. a. uppgavs, att Grönhagen i
samband med sin vägran att lämna ut handlingen icke framfört, att handlingen
var att betrakta som koncept, för vars innehåll Kihlström då ännu
icke kunde taga ansvar, eller att handlingen avsåg att belysa en rättstvist,
samt att Grönhagen vid besvarandet av interpellationen hävdade att utlåtandet
var ett koncept som icke fick publiceras, ehuru han inför stadsfullmäktige
föredrog innehållet i utlåtandet.

Vid prövning av ärendet anförde jag följande.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas såsom huvudregel, att till
främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall, i
den ordning i förordningen vidare sägs, varje svensk medborgare äga fri
tillgång till allmänna handlingar. De undantag, som medgivas härifrån,
äro angivna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.

Begreppet allmän handling definieras i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,
där det heter, att allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit
eller blivit där upprättade. Enligt 5 § samma kapitel skall handling anses
inkommen till myndighet, då den avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare,
som har att mottaga handlingen eller eljest taga befattning
med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför sig.

I 6 § sekretesslagen stadgas att handlingar som upprättats eller anskaffats
för myndighets räkning till utredning i någon dess rättstvist ej må
utan myndighetens tillstånd utlämnas förrän saken blivit avgjord eller
tjugo år förflutit från handlingens datum. Meningen med denna bestämmelse
är att stat och kommun icke skola i en rättstvist vara sämre ställda
än deras privata motpart.

Vid Fahléns hänvändelse till Grönhagen var Kihlströms utredning, som
beställts av staden, inkommen till myndighet. Handlingen kan icke, ehuru
den angivits vara koncept, anses ha haft privat karaktär utan blev i och
med att den inkom allmän handling. Utredningen kunde lagligen icke hemlighållas
vare sig av det skälet att den var av allenast preliminär beskaffenhet
eller därför att den skulle ligga till grund för besvarande av interpellation
i saken i stadsfullmäktige. I den mån Grönhagen anfört sådana

367

skäl för sin vägran att utlämna handlingen, kan detta icke lämnas utan
erinran.

Emellertid har organ för staden anlitat Kihlström för att verkställa utredningen
i anledning av uppkommen fråga huruvida staden i egenskap
av stenkrossanläggningens ägare var skadeståndsskyldig gentemot ägare
av grannfastigheter. Handlingen får därför, såsom Grönhagen härstädes
gjort gällande, anses ha anskaffats till utredning i en stadens rättstvist.
Utlämnande av handlingen hade därför vid Fahléns hänvändelse till Grönhagen
kunnat förvägras med stöd av 6 § sekretesslagen, om så varit påkallat
av hänsyn till rättstvisten. Vid angivna tillfälle åberopade Grönhagen
dock icke denna grund för sin vägran att utlämna handlingen. Hänsyn till
rättstvisten synes icke heller ha hindrat Grönhagen att senare i interpellationssvaret
återge innehållet i handlingen. Fastmera framgar att det avgörande
för honom i sammanhanget varit — icke de motiv som föranlett
nyssnämnda stadgande — utan önskemålet att resultatet av utredningen
icke offentliggjordes före besvarandet av interpellationen.

Med hänsyn till omständigheterna — särskilt det förhållandet att det
formellt sett förelåg en visserligen icke åberopad grund för att vägra utlämnande
av handlingen — anser jag mig kunna låta bero vid en erinran
om vikten av att i samband med beslut av nu förevarande art riktiga besked
lämnas om de förhållanden och de lagrum som utgöra hinder för allmän
handlings utlämnande.

D. Klinikchef vid sjukhus, vilken mottagit framställning om utlämnande
av allmän handling, som förvarades å annan avdelning inom sjukhuset, har
ansetts pliktig att vidarebefordra framställningen till den för utlämnandet
ansvarige klinikchefen

Av handlingarna i ett av redaktören K. G. Michanek härstädes anhängiggjort
ärende framgår följande.

Stadsvaktmästaren Evert Singelmans dotter Ulla, som var född år 1945,
besökte den 9 december 1963 polikliniken vid Akademiska sjukhusets i
Uppsala gynekologiska klinik för vissa underlivsbesvär. Fallet bedömdes
ägnat för behandling, som ej krävde sängläge. Sedan Ulla Singelman kommit
hem från sjukhuset, blev hon vid 18.00-tiden samma dag svårt sjuk
och infördes till sjukhusets medicinska poliklinik, där hon underkastades
behandling enligt för hjärtstillestånd gällande principer. Hon överfördes
härunder till den postoperativa avdelningen på sjukhusets kirurgiska klinik.
Oaktat flera läkare under natten sökte rädda hennes liv, avled hon
kl. 03.00 den 10 december. Genom obduktion och mikroskopiskt analysarbete
erhölls klarhet om dödsorsaken, om vilken fadern underrättades.

I skrift till sjukhusets medicinska klinik den 4 februari 1964 anhöll advokaten
C.-J. Fderoth i uppgiven egenskap av ombud för fadern »per om -

368

gående» om avskrifter av sjukhusjournalerna för den 9 — den 10 december
1963 samt obduktionsprotokollet beträffande Ulla Singelman.

Professorn Erik Ask-Upmark avlät i anledning härav till Ederoth den 5
februari 1964 en i hithörande delar så lydande skrivelse:

Jag far härmed meddela Eder dels att vi inte har någon personal för
joumalavskrifter i sådana angelägenheter, dels att jag rent medicinskt livligt
maste avrada Eder från att lana Eder åt rådhusvaktmästare Singelmans
utomordentligt omogna och obefogade funderingar. Han har i detta
ärende mycket besvärat oss alla härstädes och fått fullständig klarhet.
Betraiiande obduktionsprotokollet hänvisas Ni till Patologiska institutionen
till endera av professorerna Hultqvist eller Engfeldt, vem det nu var
av dessa som stöd för ifragavarande obduktion. Beträffande journalen från
en Dr. Mats Danielsson, som Ni refererar till, är Eder begäran
omöjlig att uppfylla. Jag känner ingen Mats Danielsson, och även om jag
gjorde det skulle det inte falla mig in att av en kollega begära handlingar
i ett sadant ärende, som i allra högsta grad måste rubriceras som oträngt

Den 5 mars 1964 inkom hit en skrift från Michanek, däri han — med
översändande av en fotostatkopia av Ask-Upmarks skrivelse till Ederoth
jämte en artikel i tidningen Expressen för den 28 februari 1964 rörande
omständigheterna kring Ulla Singelmans död — frågade om en sjukhusläkare
finge använda det av Ask-Upmark nyttjade skrivsättet om en
person som ville se handlingar beträffande sin dotters död.

I anledning av klagomålen inkom Ask-Upmark med yttranden. Vidare
inhämtade jag telefonledes upplysningar i saken från styresmannen för
sjukhuset, professorn A. Grönwall.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Varje svensk medborgare äger enligt tryckfrihetsförordningen fri tillgång
till allmänna handlingar, varmed förstås alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit
eller blivit där upprättade. I denna rätt gäller endast sådana inskränkningar
som angivits i särskild av Konungen och riksdagen stiftad lag (sekretesslagen).

Utlämnande av handlingar rörande sjukvård regleras av bestämmelserna
i ^ § sekretesslagen. Icke någon av de däri upptagna grunderna för hemlighallande
av handling kan tillämpas med avseende å de handlingar, vars
utlämnande begärdes av Ederoth såsom ombud för Ullas fader Evert Singelman
genom den till akademiska sjukhusets medicinska klinik ställda
skriften.

Enligt stadgandet i 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen äger envar mot
fastställd avgift erhålla avskrift av handling, som ej skall hållas hemlig.
Undantag från denna rätt gäller endast beträffande hos kommunalmyn -

369

dighet förvarad handling. Det ålåg följaktligen vederbörande befattningshavare
vid sjukhuset att såsom en tjänsteplikt, så snart övriga arbetsgöromål
det tilläte, ombesörja att avskrifter gjordes av de av Ederoth begärda
handlingarna.

Ask-Upmark förfor följaktligen felaktigt genom att i sin skrivelse till
Ederoth — vilken är att uppfatta såsom en tjänsteskrivelse — förklara
att sjukhuset icke hade någon personal för joumalavskrifter.

Enligt vad jag inhämtat ha beträffande sjukhuset särskilda föreskrifter
icke meddelats om vilken befattningshavare vid sjukhuset som har att
pröva framställningar rörande utlämnande av handling. Grönwall har upplyst
att klinikcheferna i princip anses ansvariga för utlämnandet av de
sjukvårdshandlingar, som förvaras inom respektive kliniker, men att de i
tveksamma utlämningsfrågor bruka rådgöra med styresmannen.

Av grunderna för det s. k. servicecirkuläret den 18 oktober 1946 följer
vidare att klinikchef, som mottagit framställning om utlämnande av handling,
vilken förvaras å annan avdelning inom sjukhuset, är skyldig att ofördröjligen
översända framställningen till den för utlämnandet ansvarige
klinikchefen.

Ederoth ställde sin begäran om avskrifter till medicinska kliniken. AskUpmark
är chef för denna klinik. Det ålåg följaktligen honom att, i den
mån några handlingar rörande Ulla Singelman förvarades a kliniken, fatta
beslut i utlämningsfrågan beträffande dessa samt att — vad beträffar
övriga handlingar — vidarebefordra framställningen till de klinikchefer,
inom vilkas kliniker de önskade handlingarna förvarades. Genom sin underlåtenhet
att fullgöra vad nu sagts har Ask-Upmark följaktligen åsidosatt
honom åvilande tjänsteplikt.

Det har givetvis icke förelegat något hinder för Ask-Upmark att i enlighet
med sin övertygelse fästa Ederoths uppmärksamhet på att det av medicinska
skäl kunde vara menligt för Ullas fader att taga del av de handlingar
om vilka här var fråga. Ett papekande av detta slag maste emellertid
ske på ett korrekt och taktfullt sätt och får icke hindra tillhandahållandet
av avskrifterna. Ask-Upmark har gjort gällande att hans uttalanden
i skrivelsen till Ederoth utgjorde ett försök att i största vänlighet gjuta
olja på vågorna. Att kalla någons »funderingar» för »utomordentligt omogna
och obefogade» brukar dock erfarenhetsmässigt ha en motsatt verkan.
Det kan icke heller, såsom Ask-Upmark också gjort gällande, betecknas
såsom ett »vänligt råd» att avråda Ederoth från att låna sig åt Evert
Singelmans funderingar. Ask-Upmarks berörda uttalanden äro fastmera
nedsättande för Singelman och Ederoth. Ask-Upmark har genom dessa uttalanden
åsidosatt honom åvilande tjänsteplikt att i tjänsteskrivelser uttala
sig på ett korrekt och taktfullt sätt. Hans ifrågavarande uttalanden äro
så mycket mera opåkallade som Evert Singelman på intet sätt gjort sig
skyldig till något otillbörligt genom att begära avskrifterna. Ett av de vik -

370

tigaste syftena med den medborgaren i vårt land tillförsäkrade rätten att
taga del av myndighets handlingar är ju att bereda honom möjlighet att
söka — eventuellt med anlitande av expertis — kontrollera att myndigheten
förfarit riktigt i angelägenhet som är av intresse för honom.

Även Ask-Upmarks uttalande att det icke skulle falla honom in »att av
en kollega begära handlingar i ett sådant ärende, som i allra högsta grad
måste rubriceras som oträngt mål» måste betecknas såsom synnerligen
olämpligt och var oförenligt med Ask-Upmarks tjänsteplikt att vidarebefordra
framställningen till den läkare, som hade att pröva frågan om utlämnande.

Jag kan således icke finna annat än att Ask-Upmark i flera hänseenden
åsidosatt vad som alegat honom i tjänsten. Med hänsyn till omständigheterna
anser jag mig dock kunna låta bero med en erinran om vikten av att
envar befattningshavare i det allmännas tjänst respekterar medborgarnas
grundlagsfästa rätt att utfå allmän handling, som icke enligt lag skall hållas
hemlig. Jag vill tillägga att jag vid min prövning utgått från att Ask-Upmark
framdeles kommer att låta sig angeläget vara att i alla tjänsteskrivelser
uttrycka sig på ett korrekt och taktfullt sätt.

E. Fråga om skyldighet för lärare att utlämna skriftliga kunskapsprov,
som efter slutförd bedömning behållits av läraren. I

I ett klagoärende avseende betygssättningen av en kvinnlig elev, vilken
genomgått en på föranstaltan av vederbörande länsarbetsnämnd anordnad
kurs för utbildning av operationsassistenter, framkom att elevens fader nekats
taga del av proven i en skrivning i ämnet medicinsk medborgarkunskap
och sociallagstiftning. Vad i denna del förekom gav mig anledning
framhålla följande.

Av handlingarna framgår att skrivningen skett för att erhålla en säker
och rättvis bedömning av elevernas kunskaper ehuru skyldighet att anordna
skrivning icke förelegat, att läraren i ämnet — en sjukhusintendent —
vägrat att till elevens fader för avskrift utlämna samtliga kurselevers skrivningar
i ämnet men däremot förklarat sig beredd att muntligen diskutera
elevens prov samt att med henne ha en genomgång av provet, samt att
elevens fader icke önskat utnyttja erbjudandet.

Allmänna handlingar äro, enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen, alla
hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de till
myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. Varje svensk medborgare
äger fri tillgång till alla dylika handlingar, i den mån undantag från
offentlighetsprincipen icke angivits i särskild lag. Dessa undantag ha —
såvitt nu är i fråga — upptagits i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Beträffande handlingar,
upprättade för anordnande av kunskapsprov under myndighets in -

371

seende medgiver nämnda lag ej annan möjlighet till sekretessbeläggnmg
än att Kungl. Maj:t äger förordna att handlingarna ej må utlämnas järre
den avsedda prövningen. De av kurseleverna till läraren ingivna skriftliga
svaren vid det av honom anordnade kunskapsprovet i ämnet medicinsk
medborgarkunskap m. m. ha däremot, såvitt jag kunnat finna, utgjort allmänna
handlingar, av vilka envar ägt taga del, sa länge läraren haft dem
i sin besittning. Någon skyldighet för läraren att bevara handlingarna
längre än till dess att ärendet för hans del varit avslutat, vilket rimligen
synes ha varit förhållandet då han rättat och betygsatt skrivningarna samt
berett eleverna tillfälle till eventuella bemötanden av hans anmärkningar
mot deras svar, synes dock i princip icke ha förelegat. Skyldighet att arkivera
elevers skriftliga prov torde nämligen föreligga endast i vissa särskilt
angivna fall, exempelvis i fråga om skripta i student- och realexamen.

Eftersom läraren vid den tidpunkt, da elevens fader begärde att fa ta del
av handlingarna, alltjämt hade dem i sin besittning, har läraren, såvitt jag
kunnat finna, icke varit berättigad att vägra denne tillfälle att taga del
av skrivningarna.

Gällande bestämmelser om rätt att taga del av skrivningar av detta
slag äro emellertid icke lättolkade. Med hänsyn härtill framstår det såsom
ursäktligt att läraren ansett sig icke kunna, utan åsidosättande av elevernas
rätt till sina skrivningar, utlämna desamma. Lärarens vägran att bereda
elevens fader tillfälle att taga del av skrivningarna kan därför icke
läggas honom till last såsom tjänstefel.

E. En inom statens ungdomsråd upprättad promemoria, som utsänts på
remiss, har ansetts vara allmän handling.

Med skrivelse den 18 mars 1965 översände statens ungdomsråd till ungdomsorganisationer,
vilka äro företrädda i rådets representantskap, utredningsmaterial,
som sammanställts inom en av rådets styrelse utsedd arbetsgrupp
för utredning av frågan om kommunerna och föreningslivet. Rådet
lämnade därvid organisationerna tillfälle att inkomma med synpunkter på
det översända materialet samt framhöll, att ett betänkande, som sedermera
skulle remitteras, var under utredigering, men att rådets styrelse funnit det
angeläget att redan före den slutliga förslagsskrivningen under hand få taga
del av organisationernas erfarenheter såvitt nu var i fråga. I skrivelsen, på
vilken anbringats orden PUBLICERAS ICKE, ombados adressaterna enträget
behandla materialet konfidentiellt. Materialet utgjordes av en promemoria
benämnd »Förslag rörande anslagsgivning lokalkommun,al och i
landsting för främjande av fritidsliv och f ritidsfostran». Den tillställdes
sedermera efter särskild framställning även 1962 års ungdomsutredning.

I en den 21 maj 1965 hit inkommen skrift anförde Anders Björck för föreningen
Konservativ Skolungdom klagomål över att — sedan föreningen i

372

brev den 11 april 1965 begärt att få ta del av förut nämnda förslag — ungdomsrådet
den 29 samma månad skriftligen meddelat att rådet, när dess
utredning om kommunernas stöd till ungdomsarbetet förelåg, skulle låta
föreningen ta del av densamma. Björck uppgav därvid, att förslaget måste
anses vara upprättat av rådet, då det skickats på remiss till ett antal personer.

I anledning av klagomålen inkom ungdomsrådet med upplysningar, vari
rådet anförde bl. a. att det mot bakgrunden av att arbetsgruppens utredning
ännu ej slutförts varit naturligt att meddela föreningen att den skulle bli i
tillfälle att ta del av utredningen, när den förelåg färdig, samt hävdade att
promemorian vore att hänföra till handling varom talades i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
och således ej att anse som allmän handling.

Föreningen avgav därefter påminnelser. Jag tog vidare del av handlingarna
till socialdepartementets ärende nr SR 1697/1965 angående utbekommande
av promemorian.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Den ifrågavarande promemorian är uppenbarligen av sådan karaktär att
den efter utredningsarbetets slutbehandling skall kvarbliva hos ungdomsrådet
och där omhändertagas för förvaring och 2 kap. 4 § TF kan redan på
grund härav icke vara tillämplig.

Av ungdomsrådets handläggning i samband med remissförfarandet framgår
att avsikten var att under hand erhålla synpunkter, som skulle beaktas
i det slutliga betänkandet, och att promemorian icke skulle publiceras före
slutredigeringen av betänkandet. Såsom jag framhållit i tidigare ärende möter
icke laga hinder mot att låta annan myndighet taga del av utarbetade
förslag till rapporter och skrivelser, innan desamma justerats och expedierats,
och en dylik form av samråd mellan tjänstemän i olika myndigheter
medför icke att en sådan handling skall anses upprättad i TF:s mening (se
JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 444 f). Därest emellertid såsom i förevarande
fall ett formligt remissförfarande till ett stort antal organisationer väljes,
måste givetvis till grund för remissen föreliggande material justeras och
expedieras och därigenom blir handling med sådant material, oaktat den
icke innefattar slutligt förslag i det behandlade ämnet, att anse som upprättad
och utgör förty allmän handling. Någon laga grund för att ifrågavarande
promemoria ändock skulle hållas hemlig synes icke ha förelegat.
Genom att vägra utlämna handlingen har därför enligt min mening rådet
förfarit felaktigt.

Föreningens framställning om utbekommande av handlingen inkom till
ungdomsrådet den 13 april 1965 och besvarades först den 29 samma månad.
Även med beaktande av att besvarandet av framställningen innefattade
ställningstagande till en rättsfråga, vars avgörande krävde visst, övervä -

373

gande, står ett så långt rådrum icke i överensstämmelse med bestämmelserna
i 2 kap. 9 och 13 §§ TF om skyndsam handläggning av ärende angående
utbekommande av allmän handling.

I utslag den 23 juni 1965 har Kungl. Maj:t på besvär av klaganden förklarat,
att föreningen är berättigad att få del av promemorian, samt, med
undanröjande av ungdomsrådets ifrågavarande beslut, visat målet åter till
rådet för ny behandling. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i
övrigt anser jag mig kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

5. Kungl. Maj:t har i en kungörelse föreskrivit att vissa institutioner,
som använda hundar och katter för vetenskapliga ändamål, skola
föra bok över inköp av dylika djur ävensom att denna bok skall
på begäran företes för polismyndighet. Kan av sistnämnda bestämmelse
slutas att allmänheten kan förvägras taga del av boken? Tilllika
fråga om det finnes skäl för det allmänna att vidtaga åtgärder
i anledning av klagomål över att en del av de för vetenskapligt ändamål
inköpta djuren utgjordes av stulna djur

I 12 § lagen om djurskydd den 19 maj 1944 stadgas, att djur ej utan veterinärstyrelsens
tillstånd må användas för vetenskaplig forskning eller
undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel eller annat härmed
jämförligt ändamål, därest användningen är förenad med operativt
ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller ock eljest medför ångest
eller annat lidande för djuret. Från vad nu sagts äger Konungen medgiva
undantag med avseende å viss institution eller inrättning. Genom kungl.
kungörelsen den 17 november 1944 med vissa bestämmelser om användning
av djur för vetenskapligt ändamal m. m. har förordnats att vad i nämnda
lagrum stadgas icke skall gälla med avseende å universitet, högskola eller
sådant forskningsinstitut, laboratorium eller sjukhus som drives av staten,
landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller av hushållningssällskap.
Enligt kungörelsen skall användning av djur för nämnda ändamål
vid de uppräknade institutionerna och inrättningarna ske under överinseende
av föreståndare för institutionen eller inrättningen eller underavdelning
därav. Hund eller katt som inköpts för sadant bruk ma icke användas
för ändamålet förrän fem dygn förflutit från det inköpet skedde. Den som
med hundar eller katter vidtager nu ifrågavarande åtgärder skall föra särskild
bok angående inköp av dylika djur. Såvitt gäller katter skola i boken
angivas dagen för inköpet samt säljarens namn och adress. Boken skall
förvaras under ett år räknat från den dag da sista inskrivningen verkställdes.
Enligt uttrycklig bestämmelse i 9 8 andra stycket andra punkten i
kungörelsen skall boken på begäran företes för polismyndighet.

374

I en den 3 april 1964 hit inkommen skrift anförde hovrättspresidenten
Björn Kjellin klagomål mot professorn Georg Kahlson under påstående
att Kahlson såsom föreståndare för Lunds universitets fysiologiska institution
den 25 mars 1964 vägrat Kjellin att få taga del av den inköpsbok
som institutionen var skyldig att föra enligt nyssnämnda kungörelse ävensom
den 1 april samma år vägrat Kjellin att på stället göra avskrift ur
boken. I sin skrift hemställde Kjellin vidare att jag genom polismyndighets
försorg måtte inhämta uppgifter om de medicinska institutionernas
inköp av försöksdjur och de vägar på vilka dessa anskaffades samt verka
för att det nuvarande systemet för anskaffande av försöksdjur till statens
och landstingens medicinska institutioner snarast upphörde.

I anledning av Kjellins framställning inkommo rektorsämbetet vid
Lunds universitet, Kahlson och medicinska fakulteten i Lund med yttranden.
Härjämte lät dåvarande landsfogden i Malmöhus län Alf Eliasson
på min begäran företaga undersökning för att utröna huruvida under viss
tid år 1964 till fysiologiska institutionen i Lund försålts katter som kunde
antagas ha av säljaren atkommits genom brott. Kjellin inkom med påminnelser
jämte ytterligare skrifter. I en av dessa anförde Kjellin att rådande
förhållanden syntes påkalla en utredning om möjligheterna av ett i författning
sanktionerat frivilligt märksystem beträffande katter som äro husdjur.
Slutligen avgav medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet yttrande
i anledning av Kjellins framställning.

I skrifter, som hit inkommo den 22 april, den 4 och den 26 maj samt
den 3 juni 1964, riktade vidare Ingemar Ekenberg, Svenska Djurskyddsföreningen,
Ingemar Aronsson och Margot Aronsson samt Nordiska samfundet
till bekämpande av plågsamma djurförsök kritik främst mot karolinska
institutet för inköp av påstått stulna djur. De betonade i samband
härmed kravet på tillförlitlig kontroll av vederbörande säljare och rätt för
djurägare att å nu ifrågavarande institutioner själva leta efter egna förlorade
djur. Ekenberg hemställde tillika att jag måtte tillse att professorn
Börje Uvnäs avstängdes från tjänstgöring och åtalades för häleri samt begärde
svar å frågor bl. a. om åtal för inköp av stulna djur och om tillträde
för djurskyddsintresserade personer till vetenskapliga djurförsök. Föreningen
anhöll att genom min försorg måtte fastställas huruvida vissa vetenskapliga
institutioners inköp och användande av olagligt åtkomna katter
som försöksdjur vore att betrakta såsom häleri samt föreslog att institutionerna
ålades att bereda djurägare tillträde till institutionerna under fastställd
tid. Ingemar Aronsson och Margot Aronsson påtalade i sin skrift
även brister vid förvaring av försöksdjur vid karolinska institutet.

I anledning av Ekenbergs, djurskyddsföreningens samt Ingemar Aronssons
och Margot Aronssons klagomål inkom rektorsämbetet vid karolinska
institutet med upplysningar.

375

1. Angående inköpsbokens utlämnande till Kjellin

I klagoskriften anförde Kjellin i huvudsak följande: Den 25 mars 1964
besökte Kjellin institutionen. Sedan Kahlson vägrat Kjellin att få taga del
av inköpsboken, begärde Kjellin skriftligt beslut med besvärshänvisning.
Kahlson vägrade utfärda något sådant beslut. Kjellin vände sig då till rektorsämbetet
vid universitetet, varest Kahlson förfäktade att enligt hans
mening skyldighet förelåge för honom att förete boken endast för polismyndighet.
I beslut den 31 mars 1964, vilket Kjellin bilagt sin skrift, anförde
ämbetet i anknytning till Kahlsons förklaring följande.

Denna uppfattning synes vara grundad på en tolkning av det citerade
stadgandet (9 § andra stycket andra punkten i 1944 års kungörelse), vilken
i och för sig ej skulle ha saknat fog, om stadgandet avsåge att uttömmande
reglera rätten att taga del av ifrågavarande handling.

Rektorsämbetet finner att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om
allmänna handlingars offentlighet, oavsett vad som stadgas i den nämnda
kungörelsen, är tillämpliga beträffande den bok över inköp av försöksdjur
som föres vid fysiologiska institutionen. I anledning härav finner rektorsämbetet
att Kjellin på fysiologiska institutionen äger taga del av ifrågavarande
handling.

Den 1 april 1964 — anförde Kjellin vidare — förklarade Kahlson att
han dåmera vore villig låta Kjellin se boken men att han vägrade att lata
Kjellin göra avskrift därur. Härom utfärdade Kahlson skriftlig förklaring.
Beslutet vore sålunda försett med inskränkningar som strede mot tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Kahlson meddelade muntligen att hans
syfte vore att från allmänhetens insyn undanhålla namnen på de personer
som brukade leverera katter till institutionen. Beslutet att lata Kjellin
få se boken uppfattade Kjellin såsom ett av hänsyn till honom själv lämnat
medgivande. Kjellin hade dock icke begärt nagra personliga favörer.
Trots de anvisningar rektorsämbetet lämnat Kahlson hade denne icke varit
villig att rätta sig efter tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna
handlingars offentlighet.

Kahlson uppgav i sitt yttrande bl. a. följande. Under de 26 år han hade
varit föreståndare för fysiologiska institutionen hade kattägare efterlyst
förlupna eller förment stulna katter. Intill för omkring 10 år sedan hade
han personligen tagit emot alla dessa besökare och även i telefon dryftat
deras ärende. Detta hade emellertid kommit att upptaga en oskälig del av
hans tid. Därför hänvisades numera personer med dylika ärenden till att
börja med till polismyndigheten. Institutionen följde därvid lagenligt 9 §
i 1944 års kungörelse. Den 25 mars 1964 hänvisade Kahlson även Kjellin
till polismyndighet. Skulle institutionen nödgas utlämna den aktuella boken
till envar som önskade taga del av den skulle för institutionen och
dess verksamhet eu ohållbar och förnuftsvidrig situation inträda. Många
önskade taga del av boken och fler skulle de bli om boken bleve tillgänglig

376

för envar. Institutionens praxis — man följde oförbehållsamt polisens rekommendationer
och beslut att låta besökaren granska liggaren och besiktiga
kattbestandet — hade på ett tillfredsställande sätt tillgodosett allmänhetens
berättigade krav på upplysningar och insyn beträffande förvärvade
katter och hundar. Om envar som så önskade skulle taga del av och skriva
av boken skulle institutionen bli överlupen av besökare i goda och onda
syften. Detta skulle leda till trakasserier och förföljelser mot säljarna samt
till ytterligare upphetsad verksamhet bland de grupper som bekämpade
det i deras fantasi ingående vivisektionistiska djurplågeriet.

Medicinska fakulteten i Lund anförde följande.

Fakulteten finner, att professor Kahlson haft goda skäl för sitt ställningstagande
och delar hans mening i denna fråga. Om avsikten vore att
den nämnda boken på vanligt sätt skulle vara tillgänglig för allmänheten
skulle Kungl. Maj:t icke ha anledning att särskilt förordna, att den på begäran
skall företes för polismyndighet. Om kungörelsen skall ha någon mening
måste den innebära en anvisning hur tryckfrihetsförordningens bestämmelser
i detta fall skall följas. Fakulteten uppfattar naturligtvis icke
kungörelsen som någon inskränkning av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om allmänna handlingars offentlighet utan endast som en reglering
av rätten att taga del av ifrågavarande handling. Fakulteten finner det
vara naturligt och riktigt att Kungl. Maj:t utfärdat en sådan särbestämmelse.

Ett genomförande av direkt tillgång för allmänheten till den nämnda
boken skulle medföra ett betydande avbräck för verksamheten vid institutionerna.
Förfarandet kan förväntas missbrukas och leda till orimliga
konsekvenser för institutionsarbetet. Fakulteten vill i detta sammanhang
referera till 2 kapitlet 8 § i tryckfrihetsförordningen av den 5 april 1949,
»skyldighet att tillhandahalla handling pa stället skall dock ej föreligga
om betydande hinder därför möter».

Fakulteten anhaller, att JO uttalar att den tolkning av kungörelsen av
den 17/11 1944, som professor Kahlson följt och vilken fakulteten ansluter
sig till, måtte anses vara den riktiga.

Fakulteten vill även anhålla att JO vid sin behandling av ärendet måtte
taga hänsyn till att enskilda personer såsom djuruppfödare och -leverantörer
måste skyddas mot de förföljelser och det trakasseri som de, vid ett
offentliggörande av deras namn och adress, kan förväntas bli utsatta för.

I skrivelse den 21 september 1965 underrättade jag Kahlson om att han
var misstänkt för tjänstefel i de hänseenden som angåvos i en inom JOexpeditionen
upprättad promemoria samt lämnade honom tillfälle att angiva
den ytterligare utredning han ansåg önskvärd eller att eljest anföra
vad han aktade nödigt. Kahlson meddelade sedermera, att han givetvis
ville godtaga och respektera resultatet av den utredning som fastställt att
den ifrågavarande boken var offentlig handling, tillgänglig för envar.

Vid ärendets avgörande anförde jag i denna del följande.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas, att till främjande av ett

377

fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall, i den ordning i förordningen
vidare sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång till allmänna
handlingar. I denna rätt ma gälla allenast sadana inskränkningar
som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande
till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion,
kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och
beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga
ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, personlig säkerhet,
anständighet eller sedlighet. Vidare stadgas i denna paragraf att de
fall. då enligt dessa grunder allmänna handlingar skola hållas hemliga, skola
noga angivas i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag.
Dessa fall äro upptagna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. Allmän
handling kan alltså hållas hemlig endast med stöd av direkt stadgande härom
i sekretesslagen eller ett av Konungen meddelat förordnande i de fall
nämnda lag ger Konungen befogenhet härtill.

Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall enligt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen
på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift
tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga
del därav; han äge ock mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen.
Skyldighet att tillhandahålla handling på stället skall dock ej förejigga,
om betydande hinder därför möter. Sistnämnda bestämmelse avser sådana
hinder av i detta ärende icke aktuell beskaffenhet som utrymmesbrist, viktigare
tjänsteåligganden eller fara för skada vid begagnande av en ömtålig
handling och i sådana fall skall pa begäran avskrift, sa fort ske kan, verkställas
av myndigheten.

Sekretesslagen innehåller varken något direkt stadgande, enligt vilket
inköpsboken skall hållas hemlig, eller någon bestämmelse enligt vilken
Konungen ägt förordna att inköpsboken icke skulle vara offentlig. Då alltså
Konungen grundlagsenligt icke ägt befogenhet att förordna om hemlighållande
av inköpsboken, kan den i 9 § 1944 års kungörelse intagna bestämmelsen
att boken på begäran skall företes för polismyndighet — vad
syftet med bestämmelsen än må ha varit — på intet sätt lända till inskränkning
i allmänhetens grundlagsskyddade rätt att taga del av inköpsboken.
Jag vill emellertid framhålla, att bestämmelsen icke uttryckligen
medger hemlighållande av inköpsboken och att bestämmelsen därför och
med hänsyn till vad nyss sagts om Konungens befogenheter självfallet icke
kan tolkas på det av Kahlson angivna sättet.

Genom att vägra att utlämna inköpsboken till Kjellin den 2.) mars 1904
förfor Kahlson således felaktigt. Ehuru han efter sin långa tid som institutionsföreståndare
bort känna till bestämmelserna om allmänna handlingars
offentlighet, är det emellertid tydligt att han vid Kjellins första besök
levde i den föreställningen att allmänheten icke ägde taga del av inköps -

378

boken. Med hänsyn till den illa gjorda utformningen av 9 § andra stycket
andra punkten i 1914 års kungörelse var denna villfarelse i viss mån ursäktlig.
Jag vill beträffande detta besök tillägga att det även var fel av
Kahlson att icke efterkomma Kjellins begäran om skriftligt avslagsbeslut
jämte besvärshänvisning. I ärenden om utlämnande av allmän handling
är det ur rättssäkerhetssynpunkt av vikt att besked länmas om de förhållanden
och de lagrum som anses utgöra hinder för handlingens utlämnande.

Sedan rektorsämbetet den 31 mars 1964 förklarat att Kjellin ägde taga
del av inköpsboken, har Kahlson visserligen följande dag låtit Kjellin se
boken men i strid mot tryckfrihetsförordningens uttryckliga bestämmelser
vägrat honom att göra avskrift därur. Med hänsyn till rektorsämbetets
klargörande uttalande borde Kahlson ha förstått att hans tidigare uppfattning
var felaktig. I varje fall voro omständigheterna vid tillfället sådana
att han icke bort vägra Kjellin att göra utdrag ur inköpsboken utan att
först ha förvissat sig om innebörden av gällande bestämmelser. Hans vägran
att lata Kjellin göra utdrag ur inköpsboken kan därför icke anses ursäktlig
på samma sätt som Kahlsons vägran vid Kjellins första besök. Genom
detta Kahlsons förfarande har han enligt min mening gjort sig skyldig
till tjänstefel.

På grund av vad Kahlson slutligen uppgivit anser jag mig likväl kunna
utgå från att han i fortsättningen icke kommer att vägra allmänheten fri
tillgång till den ifrågavarande inköpsboken. Med hänsyn härtill och till
omständigheterna i övrigt finner jag — trots att Kjellin genom Kahlsons
fel betagits en grundlagsskyddad rättighet av fundamental betydelse för
rättssäkerheten i landet — mig kunna eftergiva åtal med stöd av 4 § instruktionen
för riksdagens ombudsmän. Jag låter därför bero vid en allvarlig
erinran om den synnerliga vikten av att de för rättssäkerheten
betydelsefulla bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om allmänna
handlingars offentlighet noggrant efterlevas.

2. Frågan om åtgärder för ändring av nuvarande anskaffningssystem m. m.

I denna del anförde Kjellin följande: I en år 1963 avlämnad utredning
av överdirektören Gösta Björkman (Om försöksdjur. Utredning och förslag
av 1960 års försöksdjursutredning.) angavs att huvuddelen av de levererade
katterna utgjordes av infångade djur. Enär det i vårt land icke funnes
några vildkatter, innebure uttalandet att huvuddelen vore stulna tamkatter.
Att så vore förhållandet bestyrktes av kända och klarlagda fall. Katter
som försöksdjur uppköptes för 30—40 kronor styck. Enbart den kostnad
som ägaren nedlagt på sitt djur överstege mångdubbelt denna summa. Förutsättning
för de nuvarande uppköpen vore därför att det huvudsakligen
vore fråga om stulna katter, för vilka leverantören haft inga eller blott
obetydliga kostnader. Systemet skapade förutsättningar för brottsligt handlande
och lättvunna förtjänster som undandroges beskattning. Tillgreppen

379

av katter innebure ej sällan en svår personlig kränkning mot ägaren. Det
vore nästan ogörligt för dem att leta reda pa sin katt och hävda sin rätt
gentemot de medicinska institutionerna. Dessa borde förbjudas att uppköpa
katter av privatpersoner och hänvisas att låta uppföda dem genom
statens eller landstingens försorg. Även den nya, från den 1 januari 1964,
gällande lydelsen av 23 § jaktlagen gjorde det till en tvingande nödvändighet
att nuvarande inköp av katter från privatpersoner genast upphörde.

I den mån inköpen bibehölles under en övergångstid, vore det nödvändigt
att de stode under effektiv kontroll. Det vore synnerligen angeläget att de
medicinska institutionerna icke tillätes att hemlighålla namnen på sina leverantörer.
Såsom ett exempel ville Kjellin framhalla att Kahlson förklarat
sig ha för avsikt att för framtiden förvanska boken med hjälp av ett
kodsystem, som gjorde boken värdelös som upplysningskälla. Missförhållandena
i fråga om inköp av försöksdjur hänförde sig ingalunda enbart till
Kahlsons institution.

I Kahlsons yttrande upplyste han i denna del följande: Det övervägande
flertalet katter hade tillförts institutionen av lantbrukare och personer verksamma
inom jordbruk, de flesta kända sedan många ar tillbaka. I stället
för att dränka eller skjuta övertaliga, icke önskade katter ur de stora kullarna,
komme de det vetenskapliga arbetet och läkekonstens framåtskridande
tillgodo. Kjellins offentligen framförda beskyllningar vore för de
ifrågavarande lantmännen och universitetet kränkande.

Rektorsämbetet vid universitetet i Lund tillstyrkte i sitt yttrande att
medel ställdes till förfogande som gjorde det möjligt med uppfödning av
katter och hundar för medicinsk forskning genom i första hand statens
försorg.

Medicinska fakulteten i Lund anförde i sitt yttrande följande.

Inledningsvis önskar fakulteten framhålla att hundar och katter oundgängligen
behövs för medicinsk forskning. Många av de praktiskt betydelsefulla
framstegen inom våra dagars medicin har kunnat ske först på basen
av omfattande och noggranna försök på djur. Även en temporär minskning
av tillgången på hundar och katter skulle få allvarliga och långverkande
konsekvenser för den experimentella medicinen och för dess insatser i samhällets
och den enskilde medborgarens tjänst.

Såsom fakulteten vid tidigare tillfälle framhållit (fakultetens yttrande
över SOU 1961: 45) inköpa institutionerna vid Lunds universitet djur från
av dem kända försäljare. Dessa utgöres i regel av lantbrukare i trakten,
vilka på sina gårdar från det normala överskottet pa kattungar, uppfött
de levererade djuren. Vid misstanke om att djur atkommits pa olagligt sätt
avvisas försäljaren och anlitas icke i fortsättningen. Lunda-institutionernas
inköp av försöksdjur har stått och står under full och oinskränkt insyn
av polismyndighet.

För att tillgodose allmänhetens intresse — fortsatte fakulteten —- kunde
eu förlängning av den tid som maste förflyta, innan de inköpta djuren to -

380

ges i bruk, övervägas. Det vore vidare angeläget att en speciell, för riket
gemensam nämnd med uppgift att kontrollera inköp och användning av
djur i experimentsyfte inrättades. En sådan nämnd kunde förväntas verka
för att förbättra relationerna mellan allmänhet och vetenskapliga institutioner
vad gällde försöksdjuren och deras användning. Enskilda institutioner
och forskare kunde härigenom även befrias från ständigt återkommande
beskyllningar om förment stöld, häleri och djurplågeri. Sedan flera år
påginge på försök uppfödning av katter och hundar med statligt stöd. Svårigheterna
vid genomförandet hade emellertid liksom vid likartad verksamhet
utomlands visat sig vara mycket stora. Fakulteten ville dock för Lunds
del livligt tillstyrka igångsättande respektive fortsättande av den påbörjade
försöksverksamheten. Om medel beviljades ville fakulteten försöka
astadkomma en för Lunds universitets vidkommande, praktiskt genomförbar
lösning av uppfödningen. För forskningen vore det även synnerligen
värdefullt med tillgång till en homogen djurstam erhållen genom organiserad
avel.

Den av Eliasson ledda undersökningen har varit av stickprovskaraktär
och avsett av Kahlsons institution gjorda inköp av katter under tiden den
3 januari den 28 augusti 1964 vid 31 tillfällen av 30 olika personer. Av
dessa personer ha 23 kunnat höras om sin åtkomst och försäljning av katterna,
medan en person avlidit, fem personer icke kunnat identifieras och
en identifierad person icke kunnat anträffas. En av de hörda har uppgivit,
att han efter uppdrag av jakträttsinnehavaren i maj 1964 i burar fångat
sju eller åtta förvildade katter, varav fyra sålts och återstoden skjutits,
samt att en av de salda katterna tillhörde en familj, som på institutionen
återfått sin katt, som emellertid varit så vild att den därefter måst skjutas.
I övrigt synes de hörda säljarna icke ha lämnat uppgifter av innehåll, att
de åtkommit de av dem sålda katterna på olagligt sätt eller att de — åtminstone
i efterhand — misstänkt eller bort misstänka att fråga var om
andra personers tamkatter. Icke någon av de hörda säljarna har delgivits
misstanke om brott. Vidare hördes vid institutionen anställde djurskötaren
Alve Persson, som därvid uppgav bl. a. att säljarna av katter icke behövde
legitimera sig men lämna uppgift om namn och adress, att Persson alltid
fragade, varifran katterna kommo, och aldrig inköpte andra än säljarnas
egna katter samt att han, som varit anställd vid institutionen i många år,
kände de flesta personer som sålde katterna.

Medicinska fakulteten i Göteborg anförde i sitt yttrande följande.

Fakulteten delar helt Kjellins uppfattning att det ur flera synpunkter
vore önskvärt att erforderliga försökskattor uppföddes på statliga djurfarmer.
Erfarenheten visar emellertid, att farmuppfödning av kattor är förenat
med långt större svårigheter än vad man vid ytligt betraktande föreställer
sig. För närvarande finnes icke någon praktiskt utarbetad och ekonomiskt
försvarbar metod för farmavel av kattor. Arbete med avelsförsök
pagar vid fakultetens försöksfarm. De största svårigheterna orsakas av kat -

381

tornas stora känslighet för vissa virussjukdomar, vilka är synnerligen smittosamma
och svåra att bekämpa.

Endast en mycket obetydlig del av de för närvarande förbrukade iorsökskattorna
kan erhållas genom egen avel på institutionerna. Under ar
1964 anskaffades 93 % av de på Fysiologiska institutionen vid Gote borgs
universitet förbrukade kattorna genom inköp från enskilda djuragare eller
från djuruppköpare. Om dylika inköp skulle förbjudas skulle huvuddelen
av den experimentella forskningsverksamheten vid flera av medicinska fakultetens
teoretiska institutioner omöjliggöras. En avveckling av nuvarande
anskaffningssystem måste därför ske gradvis och i takt med uppbyggandet
av en statlig uppfödningsverksamhet.

Medicinska fakulteten delar icke Kjellins uppfattning att huvuddelen av
de förbrukade kattorna är stulna tamkattor. Det är ej heller riktigt att
flertalet levererade kattor utgöras av infångade kringströvande djur. Anskaffningen
av kattor till Fysiologiska institutionen vid Göteborgs universitet
belyses av bifogade utredning. Av denna framgår att 1 121 kattor
förbrukades under år 1964. Omkring 50 % av dessa (526 djur) levererades
av djurägare bosatta på landsbygden till stor del lantbrukare. Enligt dessa
personers uppgift är djuren uppfödda av dem och detta påstående styrkes
därav att leveranserna utgöras av enstaka eller ett fåtal djur och att endast
en eller ett fåtal leveranser per år erhålles från dessa leverantörer. Denna
grupp utgör 75 % av Fysiologiska institutionens 205 leverantörer under
år 1964.

Endast 9 % (107 djur) av de förbrukade djuren levererades av djurägare
bosatta i tätorter. Även i detta fall uppges djuren vara av leverantören
uppfödda och endast enstaka småleveranser förekomma. Vanligt ar
att kullar av kattungar födda på sommarstället under höstmånaderna utbjudes
till institutionen emedan djurägaren annars måste på annat sätt
döda dem.

Fysiologiska institutionen har vidare 11 st större leverantörer vilka köpa
upp kattor. En del av dessa driver även egen uppfödning om än i liten skala.
Dessa leverantörer är sedan flera ar tillbaka kända av institutionen och
någon grundad anmärkning har icke riktats mot deras verksamhet. Denna
leverantörgrupp svarar för 37 % (415 djur) av de förbrukade kattorna. Enligt
uppgift är inköpsverksamheten förlagd till landsbygden.

Infångandet av kringströvande kattor sker såvitt fakulteten kan bedöma
endast i ringa utsträckning. Bland Fysiologiska institutionens leverantörer
återfinnes sålunda endast 2 jägare vilka levererat sammanlagt 33 djur Darutöver
förekommer i enstaka fall att enskilda jakträttsinnehavare fångar
kattor på sina jaktmarker. Någon större betydelse har emellertid ej denna
grupp.

Lika litet som vid annan samhällelig verksamhet kan det vid uppköp
av kattor undvikas att i enstaka fall mindre nogräknade personer begär
brottsliga handlingar. Fakulteten vill emellertid bestämt hävda dels att
kattstölder utgör undantagsfall och dels att djurägaren även med nuvarande
system har möjlighet att återfinna sitt djur och att han sålunda vid
förlust av djur icke är rättslös. Årligen efterfrågas ett stort antal bortsprungna
kattor vid institutionerna. Under år 1964 efterfrågades 200 djur
vid Fysiologiska institutionen. I samtliga fall anställdes utredning. Det ar
med hjälp av i leveransjoumalen förda uppgifter i kombination med karantänsystemet
ej svårt att avgöra om ett djur med angivet signalement

382

under en angiven tidsperiod införts till institutionen. Endast i ett fall konstaterades
att ett efterlyst djur fanns på institutionen. Det säger sig självt
att detta återlämnades och att institutionen medverkade vid utredning av
fallet varvid den felande leverantören avstängdes för all fortsatt leverans.

Undersökningar rörande försvunna djur utgör en betydande arbetsbörda
för den anställda institutionspersonalen. Det är även uppenbart att många
djurägare då kattor försvinner råkar i en affekterad sinnesstämning varvid
ö\ crdrh en misstänksamhet och kränkande beskyllningar mot personalen
lätt blir följden. Det är likaledes klart att huvuddelen av de försvunna djuren
icke stulits. Många återkomma efter en tid. Av de ovan angivna 200
försvunna djuren erhölls i 30 fall meddelande om att djuren återkommit eller
funnits överkörda. Sannolikt är gruppen återfunna större än denna siffra
ger vid handen.

Slutligen vill fakulteten med bestämdhet avvisa misstanken att institutioner
och forskare skulle medvetet eller genom oaktsamhet fungera som

? to’ -Penna beskyllning vinner ej heller stöd av den polisutredning som
pa JO.s initiativ utförts av landsfogden i Malmöhus län vari konstaterats
att ingen av de förhörda leverantörerna delgivits misstanke om brott.

Det har redan inledningsvis påpekats att en övergång till statlig uppfödnings\
erksamhet av kattor skulle innebära fördelar för den medicinska
forskningsverksamheten. Dessa fördelar uppväger utan tvivel de icke helt
obetydliga kostnader som är förenade med en sådan uppfödning. Fakulteten
hälsar med tillfredsställelse alla initiativ som kan främja en sådan
verksamhet, liksom ock alla initiativ som kan bidraga till att förbättra
kontrollen över inköpen av kattor. Det skulle emellertid få förödande verkningar
om det nuvarande systemet för anskaffning av försöksdjur oförmedlat
sattes ur funktion. En sadan åtgärd synes fakulteten så mycket mera
omotiverad som detta system fungerar betydligt bättre än vad som framgår
av Kjelhns kritik.

Rektorsämbetet vid karolinska institutet anförde i sitt yttrande följande.

Med hänsyn till det skydd, som ägare av katt åtnjuter enligt 23 § lagen
om rätt till jakt och som med ingången av innevarande år utbyggts genom
att lagrummet erhållit ny lydelse, sker alla inköp av kattor till institutionerna
med en såvitt rektorsämbetet kan förstå i och för sig tillfredsställande
^kontroll av leverantörernas trovärdighet ifråga om uppgifter angående
åtkomsten av djuren. I mycket stor utsträckning anlitas år efter år
samma leverantörer, vilka således är kända vid institutionen. Rektorsämbetet
kan icke finna, att någon oaktsamhet kan anses ligga institutionscheferna
till last i detta hänseende.

Vidkommande frågan om möjligheterna för djurskyddsintresserade personer
att erhålla tillträde till djurförsök, föreligger icke nägot principiellt
hinder för att anordna visningar av försök. Över huvud förekommer inga
försök, som vetenskapsmännen skulle från djurskyddssynpunkt vara obenägna
att visa. Vetenskapliga djurförsök sker för övrigt regelmässigt, under
narkos. Andra omständigheter nödvändiggör emellertid att eventuella visningar
måste anordnas med särskilda föranstaltanden och skvddsanordningar,
främst riskerna för ömsesidig infektion.

Sist berörda omständigheter gör det också synnerligen vanskligt att tilllåta
djurägare att utan vidare besöka djurstallarna för att undersöka, om
förlorade djur finns där.

383

Den debatt kring hithörande frågor, som uppstått på sistone, har haft
åtskilliga föregångare. Tidigare synes emellertid tyngdpunkten i kritiken
mot de vetenskapliga institutionerna ha legat på djurskyddsplanet, medan
nu frågan om förekomsten av häleri eller i allt fall oaktsam befattning med
djur, som åtkommits genom brott, trätt i förgrunden.

Ehuru misstanke om häleriuppsåt hos institutionschefer borde kunna
tillbakavisas såsom en orimlighet, finner rektorsämbetet diskussionen kring
eventuella oaktsamhetsbrott vara av beskaffenhet att även i de vetenskapliga
institutionernas intresse böra föranleda övervägande av än mera skärpta
kontrollåtgärder vid inköp av försöksdjur än de nuvarande. Rektorsämbetet
finner icke anledning till någon principiell invändning mot de förslag
som i sådant hänseende framlagts av Svenska djurskyddsföreningen
i skriften den 3 maj 1964 till JO. Från de vetenskapliga institutionernas
synpunkter är det emellertid av vikt, att man finner sådana former för
en förbättrad ordning på detta område, som icke stör eller hindrar det vetenskapliga
arbetet. Rektorsämbetet vill rekommendera, att en departementsutredning
verkställes härutinnan under medverkan av företrädare för
såväl de vetenskapliga institutionerna som djurskvddsintressena.

I denna del anförde jag följande.

Ekenbergs hemställan om åtgärder mot Uvnäs lämnar jag utan avseende.

I anledning av vad djurskyddsföreningen anfört vill jag framhålla att
vetenskapliga institutioners befattningshavare självfallet icke intaga nagon
särställning i straffrättsligt hänseende i förhållande till andra vid köp av
något som frånhänts någon genom brott.

Vidkommande frågorna om uppfödning av katter genom statens eller
landstingens försorg, skärpt kontroll över säljarna av katter för ■vetenskapliga
försök, rätt för djurägare att å ifrågavarande institutioner själva leta
efter förlorade djur och tillträde för djurskyddsintresserade personer att
inspektera vetenskapliga djurförsök får jag anföra följande.

Den i ärendet verkställda polisutredningen ger icke belägg för att de
till fysiologiska institutionen i Lund levererade katterna av säljarna åtkommits
på olagligt sätt. Av denna utredning framgår att ett stort antal
av de inköpta katterna kommit från lantgårdar där de ansetts övertaliga.
Å andra sidan är uppenbart att det förekommer fall av kattstölder i avsikt
att sälja djuren till vetenskapliga institutioner. Berättelserna av de hörda
säljarna och den förut omnämnde djurskötaren ge vid handen att kontrollen
vid inköpen varit bristfällig, vilket måste underlätta leveranser från
mindre nogräknade säljare. Enligt min mening bör denna kontroll avsevärt
kunna förbättras redan inom ramen för nu gällande bestämmelser.

Efter tillkomsten av lagen om djurskydd ha åtskilliga åtgärder vidtagits
för att söka förbättra djurskyddet. T anledning av ett betänkande av den
år 1953 tillsatta djurskyddsutredningen (SOU 1956:49) ändrades sålunda
genom lag den 14 mars 1958 bestämmelserna om tillsynen över djurskyddslagens
efterlevnad. Utredningens andra betänkande (SOU 1957:38) ledde

384

till kungörelsen den 6 november 1959 om offentlig förevisning av djur. Härefter
har utredningen avgivit dels ett — här förut omnämnt — betänkande,
Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt djurskyddsordning (SOU
1961: 45), och dels slutbetänkande, Slakt och kastrering av ren jämte andra
djurskyddsfrågor (SOU 1963: 75). I det förra föreslås skärpta bestämmelser
för inköp av katter för vetenskapligt ändamål m. m. Sålunda bör enligt
utredningen katt som inköpts för nämnt ändamål icke användas därför
förrän tio dygn förflutit från det inköpet skedde. Vidare har föreslagits att
inköpsjournalen skall få ett utförligare innehåll med anteckning om bl. a.
säljarens uppgift rörande hans fångesmans namn och adress samt fångets
beskaffenhet. I detta sammanhang har djurskyddsföreningen i sitt utlåtande
över detta betänkande föreslagit att inköpsjournalen kompletteras med en
kolumn för uppgifter om hur säljaren legitimerat sig. Utredningen anförde
att det utan uttryckligt stadgande därom syntes vara uppenbart att den,
som befarade att honom tillhörig hund eller katt stulits och överlämnats
till vetenskaplig institution för forskningsändamål, skulle äga erforderligt
tillträde till förvaringsställe i efterforsknings- och identifieringssyfte (SOU
1961: 45 s. 34). I betänkandet behandlades även frågan om lekmannainslag
vid kontroll av vetenskapliga djurförsök samt föreslogs en för riket gemensam
nämnd med uppgift att öva tillsyn över användningen av djur för
vetenskapliga ändamål.

Enligt vad jag inhämtat äro frågor om ändring i djurskyddslagstiftningen
med utredningens sista bada betänkanden som grund för närvarande
föremål för beredning inom justitiedepartementet. Proposition i ämnet är
att vänta inom kort.

Slutligen är att erinra om överdirektören Björkmans tidigare omnämnda
utredning, vilken tillkom efter riksdagens revisorers uttalande rörande inköp
av djur för vetenskapliga försök m. m. och för att främst av kostnadsskäl
samordna och rationalisera djuranskaffningen. Björkman anför i sin
utredning att staten måste engagera sig i institutionsmässig uppfödning
av katter samt anger som önskvärd utveckling att man övergår från användandet
av infångade katter till användandet av för ändamålet särskilt
uppfödda djur. Han diskuterar även tänkbara »utvecklingsvägar» för att
det ökade behovet av katter och det ökade kravet på katternas kvalitet
skall kunna tillgodoses.

Sedan Björkmans utredning remissbehandlats föreslog chefen för ecklesiastikdepartementet
i 1965 års statsverksproposition att åt universitetskanslersämbetet
skulle uppdragas att i lämpliga former samordna och rationalisera
anskaffandet av djur för vetenskapliga försök samt att vissa
anslag för avlönande av ytterligare personal m. m. skulle utgå härför och
för viss försöksdjursverksamhet.

Av den sålunda lämnade redogörelsen framgår att vissa åtgärder redan
vidtagits och ytterligare åtgärder äro att förvänta i de hänseenden som

385

aktualiserats i förevarande ärenden. Med hänsyn härtill och då man enligt
min mening bör avvakta vad dessa åtgärder kunna leda till, anser jag att
det icke finnes tillräckliga skäl för mig att genom framställning till Kungl.
Maj:t eller riksdagen väcka förslag om åtgärder i berörda hänseenden.

I ärendena ha icke heller eljest framkommit något som påkallar mitt ingripande.

Av anförda skäl lämnar jag framställningarna utan vidare åtgärd.

6. Läkare har med stöd av 14 § sinnessjuklagen förvägrat patient
å sinnessjukhus att avsända brev till tidningsredaktion. Fråga om
beslutet var oförenligt med stadgandet i 1 kap. 1 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen

Enligt 14 § sinnessjuklagen må brev från den som är för vård intagen
på sinnessjukhus ej utan sjukvårdsläkarens tillstand fortskaffas. Grunden
för denna inskränkning i patients rätt är bl. a. att den sjuke ofta i brev
lämnar av sina sjukliga föreställningar påverkade skildringar av behandlingen
på sjukhuset. Sådana brev kunna verka upprörande pa mottagaren
eller hos läsare framkalla oro för huru anhörig behandlas på sjukhuset.

I ärende nr 1389/1964 uppkom fråga om tillämpningen av detta stadgande
i visst fall, nämligen beträffande ett brev som a Sidsjöns sjukhus intagne
K. G. S. velat avsända till chefredaktör Per Wrigstad i hans egenskap
av tidningsman eller till eu av Expressens lokalredaktörer och vari
uppgavs att S. önskade diskutera en del pastadda missförhållanden pa
sjukhuset, särskilt insmuggling och missbruk av narkotika bland specialavdelningens
patienter. Vederbörande läkare gav ej tillstand till brevets
avsändande och häröver anförde S. klagomål vid JO-ämbetet.

I mitt beslut i ärendet — vari anmärktes att av S. här tidigare anförda
klagomål över ifrågakomna förhållanden å sjukhuset såsom obefogade lämnats
utan åtgärd — anförde jag bl. a.

Huruvida vägran att till utomstående avsända ett brev beträffande ett
sådant ämne är förenlig med bestämmelserna i 14 § sinnessjuklagen är givetvis
tveksamt. För läkarens beslut talar att S:s uppfattning om förekomsten
av tablettsmuggling och missbruk av narkotika på sjukhuset kan
ha sammanhang med den sjukdom för vilken han vardas och att spridandet
av oriktiga uppgifter om förhållandena på sjukhuset kan oroa anhöriga
till dem som äro intagna på sjukhuset. Vilken uppfattning man än har
beträffande frågan om'' tillstånd bort förvägras S. att avsända det nu aktuella
brevet, är dock uppenbart, att beslutet icke är av beskaffenhet att
kunna läggas överläkaren till last såsom tjänstefel. Klagomålen kunna därför
icke föranleda någon min åtgärd. Jag vill emellertid framhalla att B.
äger att beträffande rätten att avsända brev hänvända sig till medicinalstyrelsen
eller överinspektören för sinnessjukvården.

13 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 10GG års riksdag

386

I en den 7 januari 1964 hit inkommen skrift anförde Wrigstad — som
för kännedom erhållit en avskrift av nyssnämnda beslut — följande:

Innehållet i denna avskrift har överraskat mig, då däri konstateras att
»enligt 14 § sinnessjuklagen må brev från den som är för vård intagen på
sinnessjukhus ej utan sjuk vårdsläkarens tillstånd fortskaffas». I tryckfrihetsförordningens
1 kap. 1 § fastslås emellertid uttryckligen varje svensk
medborgares rätt att fritt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst, »med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning
meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet». Enligt
denna formulering kan således endast de i tryckfrihetsförordningen intagna
inskränkningarna hindra den oinskränkta kommunikationsrätten. Är det
verkligen JO-ämbetets uppfattning att sinnessjuklagen kan taga över
grundlagens bestämmelser?

I brev till Wrigstad anförde jag följande.

Eder skrift synes innebära att enligt Eder mening 1 kap. 1 § TF — och
väl då närmast dess andra stycke som avser meddelande av uppgifter till
tidningsredaktion — skulle medföra att å sinnessjukhus intagen ej finge
förvägras att avsända brev till tidningsredaktion och att 14 § sinnessjuklagen
alltså ej, mot detta grundlagsstadgande, skulle äga giltighet beträffande
dylika brev. Med anledning härav vill jag till att börja med framhålla
att 1 kap. 1 § andra stycket TF avser endast meddelanden som lämnas
i syfte att själva meddelandet skall offentliggöras. S:s här ifrågakomna
brev var emellertid, såvitt framkommit, icke av den innebörden utan innefattade
blott ett önskemål om ett sammanträffande med en tidningsman
för diskussion av vissa förhållanden. Jag ser mig dock föranlåten att ändå
framföra vissa synpunkter på hur rättsläget skulle ha gestaltat sig i det
teoretiska fallet att brevet verkligen utgjort ett för offentliggörande avsett
meddelande.

Stadgandet i 14 § sinnessjuklagen (jämför även 36 § och 47 § 5.) har
sin motsvarighet i vissa andra författningar, varvid särskilt må nämnas
föreskrifterna om att den som är intagen i fångvårdsanstalt ej må avsända
brev med mindre han därtill erhållit tillstånd. I anslutning till sistnämnda
föreskrifter har den av Eder nu framförda frågeställningen redan tidigt
uppmärksammats, nämligen under första decenniet av innevarande sekel
(se NJA II 1909 art. 2). Därvid intogo de lagstiftande myndigheterna den
ståndpunkten att en reglering — i form av granskning och tillståndstvång
— beträffande intagens rätt att avsända skrifter icke stod i strid mot
tryckfrihetsförordningen. Bl. a. framhölls att den intagne ej på tryckfrihetsförordningen
kunde grunda något krav på att anstaltspersonal skulle
lämna sitt biträde till undanröjande av det faktiska hinder för skrifters
offentliggörande, som följde av frihetsberövandet. — Ett rättsfall i överensstämmelse
med nämnda ståndpunkt återfinnes i RÅ 1946 not Ju 1, där
fråga var om tillämpning av 34 § första stycket i 1945 års verkställighetslag
beträffande en för offentliggörande avsedd skrift.

387

I 1949 års tryckfrihetsförordning blev den s. k. meddelelsefriheten klart
fastslagen och meddelare bereddes ökat skydd. Någon ändring i nu förevarande
hänseende torde de nya bestämmelserna dock ej ha ansetts hava
medfört (jämför Petrén-Sundberg, Sveriges grundlagar, 8 uppl. s. 95 not
2, s.211 not 3 samt Fahlbeck, Tryckfrihetsrätt, 2 uppl. s. 34 not 1; SOU
1947:60 s. 49—50).

År 1958 infördes en ny lag om behandling av häktade och anhållna m. fl.,
i vars 8 § intogs en — från äldre rätt hämtad — bestämmelse om att häktad
ej fick avsända brev med mindre så befanns kunna tillåtas efter särskild
prövning. I det sammanhanget blev det — av uppenbara skäl — icke
från något håll ifrågasatt att denna begränsning i brevväxlingsrätten skulle
till följd av TF sakna giltighet beträffande häktads brev till tidningar. En
dylik ordning skulle ju också med hänsyn till häktningens ändamål vara
helt orimlig, men den av Eder förfäktade tolkningen av 1 kap. 1 § TF
skulle onekligen få en sådan konsekvens, eftersom nu berörd bestämmelse
är helt jämförbar med 14 § sinnessjuklagen, såvitt angår förhållandet till
TF.

Vid införandet av den sedan årsskiftet gällande lagen om behandling
i fångvårdsanstalt uttalade vederbörande departementschef (prop. nr 76/
1964 s. 35—36) — med anledning av att Svea hovrätt anfört synpunkter
av i princip samma innebörd som den av Eder åberopade — att gällande
tryckfrihetsförordning ej kunde anses utgöra hinder för att fråga om intagens
rätt till brevväxling över huvud reglerades i behandlingslagen. Därvid
framhölls, att det dock torde vara olämpligt att intagens brev granskades
med utgångspunkt från huruvida det vore avsett att publiceras eller ej.

Vad som nu anförts rörande vissa andra bestämmelser måste i princip
anses tillämpligt jämväl beträffande den ifrågakomna, helt jämförbara
bestämmelsen i sinnessjuklagen. Bestämmelsen i 1 kap. 1 § TF kan sålunda
ej — såsom Ni hävdat — anses stadga en »oinskränkt kommunikationsrätt».
Det i förevarande ärende främst aktuella andra stycket av sistnämnda
paragraf kan alltså ej uppfattas så att den principiella friheten att meddela
uppgifter skulle upphäva sådana begränsningar i rörelse- eller handlingsfrihet
som ålagts någon av andra skäl än tryckfrihetsrättsliga. Dylika
begränsningar förekomma för övrigt ej endast beträffande brevs sändande
utan även beträffande rätten att använda telefon eller mottaga besök, för
att inte tala om hindren för intagna att själva inställa sig å en tidningsredaktion
för att lämna upplysningar.

Jag vill avslutningsvis betona att 14 § sinnessjuklagen och andra med
denna likartade bestämmelser rörande begränsningar i rätten för intagen
att avsända brev böra tillämpas så att avsändande vägras endast när detta
är motiverat av sådana intressen som uppbära berörda censurstadganden,
såsom behandlingssynpunkter, omsorg om ordning och säkerhet inom ve -

388

derbörande anstalt, önskemål att förebygga ryktesspridning som kan oroa
de intagnas anhöriga, strävan att förhindra brott o. dyl. Däremot få bestämmelserna
självfallet ej användas för att — när intressen av nämnd
art ej motivera vägran — undvika en ej önskad publicitet för berörd anstalt
eller eljest till onödigt och meningslöst hemlighetsmakeri i förhållande
till pressen.

7. Skolöverstyrelsen har mot skolstyrelses avstyrkande men efter
tillstyrkan av länsskolnämnden genom upprepade beslut halvårsvis
förlängt rektorsförordnande för X., beträffande vilken det, med
hänsyn till vad som framkom under pågående långvarig polisutredning
rörande oegentligheter från X:s sida, kunde ifrågasättas om
han uppfyllde föreskrivna kvalifikationer såsom rektor. Kritik har
riktats dels mot de förlängda förordnandena, dels mot att offentlighetsprincipen
åsidosatts genom att de för bedömningen erforderliga
upplysningarna av länsskolnämnden i huvudsak lämnats överstyrelsen
under hand utan att där nedtecknas, dels mot att samråd skett
under hand mellan nämnden och överstyrelsen rörande nämndens
ställningstagande i yttrandena till överstyrelsen och dels mot att
nämnden i yttrandena icke närmare motiverat sina ställningstaganden
och icke redovisat för nämnden kända relevanta omständigheter

Enligt nu gällande skolstadga 25 kap. 10 § tillsättes skolledartjänst genom
förordnande på sex år eller, om särskilda skäl äro därtill, för kortare
tid. Därvid tillsättes rektorstjänst vid annan skola under skolstyrelsens
förvaltning än gymnasium av skolöverstyrelsen efter förslag av skolstyrelsen
och yttrande av länsskolnämnden. Motsvarande bestämmelser funnos
även i tidigare gällande allmänna skolstadga.

För behörighet till rektorstjänst fordras enligt 9 kap. 3 § skolstadgan,
vilken trädde i kraft den 1 juli 1962, att vara behörig till tjänst som ordinarie
lärare vid grundskolan samt att äga de särskilda insikter, den erfarenhet
och de övriga egenskaper, som utövandet av rektor stjänsten kräver.
I 10 kap. 3 § samma stadga uppställas som krav för behörighet till
ordinarie folkskollärartjänst frihet från sjukdom och lyte, god undervisningsförmåga
och gott sätt att behandla eleverna, folkskollärarexamen och
viss tjänstgöring. För nu ifrågavarande tid före den 1 juli 1962 gällde motsvarande
föreskrifter samt därjämte som villkor för folkskollärartjänst —
och därigenom även för rektor — att vara känd för en hedrande vandel (4
kap 4 § allmänna skolstadgan samt 130 och 160 §§ folkskolestadgan).

X., som efter förordnande såsom distriktsöverlärare sedan 1951 var förordnad
såsom rektor tillika skolchef i en kommun i Värmland under tiden

389

1 juli 1958 — den 30 juni 1961, då den löpande allmänna förordnandeperioden
utgick, erhöll därefter av skolöverstyrelsen förlängda förordnanden
halvårsvis t. o. m. den 30 juni 1963 efter att i varje särskilt fall skolstyrelsen
avstyrkt och länsskolnämnden tillstyrkt fortsatt förordnande för
X.

I början av år 1961 påbörjades polisutredning och sedermera verkställdes
förundersökning i anledning av att X. misstänktes för vissa oegentligheter
främst i sin skolledartjänst. Åtal väcktes mot X. den 28 juni 1963
och samma dag beslöt länsskolnämnden med omedelbar verkan avstänga
X. från tjänsten som rektor tillika skolchef.

I en hit inkommen skrift anhöllo Reidar Linder och John E. Johnson
om undersökning huruvida länsskolnämnden förfarit riktigt vid sin handläggning
av förordnandefrågan.

Efter remiss inkom länsskolnämnden med upplysningar, vilka klagandena
mötte med påminnelser. Härjämte inkommo, likaledes efter remisser,
dels dåvarande landsfogden i Värmlands län Anders Holmström med kompletterande
uppgifter och dels skolöverstyrelsen med upplysningar i anledning
av två inom JO-expeditionen utarbetade promemorior. Vid upplysningarna
voro fogade promemorior av undervisningsråden Gunnar Engström
och Ragnar Israelsson. Vidare har jag tagit del av handlingar förvarade
hos skolöverstyrelsen och länsskolnämnden, delar av landsfogdens
utredningsmaterial samt Älvdals övre tingslags häradsrätts sedermera lagakraftvunna
dom den 1 juni 1965 i brottmålet mot X.

Prövningen av klagomålen ansågs böra anstå i avbidan på nyssnämnda
dom.

Beträffande de förhållanden som varit föremål för polisutredningen framgår
av handlingarna bl. a. följande.

Under år 1960 konstaterade en tillförordnad skolinspektör vid länsskolnämnden
att X. hade svårigheter att sköta den formella sidan av tjänsten.
Vid tre tillfällen nämnda år hjälptes X. tillrätta med arbetet på rektorsexpeditionen.
Efter kallelse deltogo två befattningshavare vid nämnden
i ett sammanträde med skolstyrelsen angående vissa av X. gjorda, felaktiga
debiteringar av postporton. Den 16 december 1960 beslöto kommunalfullmäktige
i kommunen att icke polisanmäla feldebiteringarna, vilka förorsakat
skolkassan en mindre, dåmera av X. täckt förlust. Efter besvär över
beslutet kom emellertid förhållandet till Holmströms kännedom.

Den 28 juni 1961 inkom till landsfogden en av vederbörande utredningsman
upprättad promemoria, av vilken ett exemplar samma dag för kännedom
och åtgärd tillställdes Israelsson, som då var skolinspektör vid länsskolnämnden.
I promemorian anfördes att det av verkställd femårsrevision
framgick, att X., förutom att han tillägnat sig vissa portoavgifter,
debiterat för hög ersättning för tjänsteresor, att resorna i vissa fall bort

390

kunna samordnas, att många av resorna verkade onödiga samt att det
kunde ifrågasättas om vissa resor verkligen haft karaktär av tjänsteresor.
Vidare uppgavs att X. erhållit ersättning för en mängd telefonsamtal, vilka
icke kunde hänföras till tjänstesamtal, samt att X. vid minst ett par tillfällen
uppsåtligen fört skolstyrelsens protokoll fel i sådan riktning som
X. själv önskat och att X. i ett fall tillställt annan person protokollsavskrift,
som felaktigt utmärkte att protokollet var justerat. Utredningsmannen
bedömde att utredningen skulle taga ganska lång tid, eftersom X. icke
gjorde några medgivanden och kom med nya förklaringar, när det under
förhör påvisades för honom att hans uppgifter voro felaktiga.

Till landsfogden inkom den 27 november 1961 en ny promemoria, som
Holmström samma dag översände till länsskolnämnden med uttalande att
X., vilken var misstänkt för bedrägeri och tjänstemissbruk, enligt Holmströms
förmenande med det snaraste borde avstängas från tjänstgöring.
I promemorian angavs att sedan föregående promemoria upprättades framkommit
bl. a., att X. tagit ut ersättning för ytterligare resor, som icke varit
tjänsteresor, att det torde vara ganska uppenbart att X. systematiskt sökte
erhålla för mycket betalt för sina resor, att X. undandragit sig förhör i viss
utsträckning, att det kunde misstänkas att X. anstiftat annan person att
skriva sjukintyg för X:s son Lars, som var elev vid högre allmänna läroverket
i Karlstad, så att sonen kunnat vikariera för X. den 30 maj — den
1 juni 1960 samt att utredningen fortsatte.

Den 29 november 1961 förklarades X. anhållen men frigavs den 2 december
samma år sedan förhör, husundersökning och beslag ägt rum.

Den 22 oktober 1962 översändes till länsskolnämnden förundersökningsprotokoll.
innehållande mera än 1 000 sidor, rörande X. med hemställan
om yttrande jämlikt kungörelsen den 30 december 1948 ang. inhämtande
av myndighets yttrande i vissa mål rörande brott av ämbetsmän m. fl.
I yttrande den 14 december 1962 framhöll nämnden bl. a. följande. Nämnden
hade det bestämda intrycket, att X. skött sina läraråligganden på ett
tillfredsställande sätt. Han syntes också tidigare ha ägt kommunens förtroende
och hade i olika sammanhang fått företräda kommunen. Som sekreterare
i en byggnadskommitté avseende skolbyggnader hade X. utan
ersättning utfört ett arbete, som knappast kunde anses ingå i hans rektorsåligganden.
Som skolorganisatör hade han haft att genomföra förändringar,
som varit ägnade att skapa motsatsförhållande till allmänheten. Förhållandena
vad gällde expeditionslokaler o. dyl. hade under många år varit
otillfredsställande. Nämnden kunde icke bedöma om och i vad män de förseelser
i tjänsten, till vilka X. enligt förundersökningsprotokollet skulle
ha gjort sig skyldig, förorsakats av för stor arbetsbörda, bristfälligt stöd
av de kommunala myndigheterna eller besvärliga arbetsförhållanden.
Nämnden var emellertid väl medveten om att X. i fråga om skötseln av
sina administrativa uppgifter uppvisade brister av formell natur. Detta

391

förhållande kunde dock icke undanskymma att han gjort såväl skolväsendet
som kommunen i övrigt stora tjänster.

Efter huvudförhandling i början av 1964 verkställdes enligt häradsrättens
förordnande sinnesundersökning av X.

Vid häradsrätten yrkade åklagaren ursprungligen ansvar å X. för grovt
bedrägeri i förening med åsidosättande av tjänsteplikt, alternativt grovt
tjänstemissbruk, avseende 350 resor under åren 1956—1961 och 508 rikstelefonsamtal
under åren 1956—1960. Sedermera nedlades åtalet beträffande
110 resor och 299 telefonsamtal. I nu nämnda delar dömde häradsrätten
X. för tjänstefel beträffande 9 resor och 86 telefonsamtal och fann
straff för tjänstefel på grund av preskription vara förfallet avseende 5 resor
och 104 telefonsamtal. Åtal för tjänstefel avseende X:s befattning med
räkningar för skrivarbete som sonen Lars utfört ogillades av häradsrätten.
Talan om ansvar för grovt tjänstemissbruk, alternativt grovt tjänstefel,
beträffande fyra olika tillfällen, da X. förordnat sin son att vikariera som
lärare, ogillades såvitt avsåg tre tillfällen, medan häradsrätten vad gällde
det fjärde tillfället fann att X. genom att främja sonens skolkning från undervisning
vid det läroverk, där han var elev, samt förordna honom som
lärare den 30 maj — den 1 juni 1960 i sitt eget distrikt sa allvarligt brustit
i omdöme, att han visat oförstånd i tjänsten och därigenom gjort sig skyldig
till tjänstefel. Slutligen bedömde häradsrätten väckt åtal för grovt brukande
av osann urkund, med åsidosättande av tjänsteplikt, bestående däri
att X. i ärende angående studiehjälpsbidrag för två elever i protokoll den
13 mars 19.61 antecknat ett felaktigt beslut, varefter han låtit göra utdrag
av protokollet, som givits sken av att vara justerat, vara att bedöma som
tjänstefel. I sin dom anförde häradsrätten att X:s tjänst krävt direkta personliga
insatser som varit för honom krävande och att han varit synnerligen
nitisk men omständlig i tjänsten samt saknat förmåga att på ett ändamålsenligt
sätt organisera sitt arbete. Häradsrätten, som vid straffets utmätande
tog hänsyn till den tid X. varit avstängd från en av honom innehavd
tjänst som skolkantor, bestämde straffet till 120 dagsböter samt dömde
X. att utgiva skadestånd till kommunen.

Vad gäller handläggningen av X:s olika halvårsförordnanden framgår av
handlingarna följande.

1. Förordnandet för andra halvåret 1961

I beslut den 8 december 1960 avstyrkte skolstyrelsen med sex röster mot
fem allmänt nytt förordnande under motivering att rektors lärartjänst var
förenad med kantorstjänsten. Följande dag förklarade sig X. villig avstå
från sistnämnda tjänst om han fick förnyat förordnande på skolledartjänsten.
Den 12 samma månad beslöt länsskolnämnden under hänvisning till
X:s förklaring tillstyrka förlängt förordnande. Någon tid för sådant förord -

392

nan de angavs icke vare sig denna gång eller senare. Israelsson var föredragande
i nämnden vid samtliga tillfällen som ledde till fortsatt förordnande.
Efter föredragning i skolöverstyrelsen, varvid Israelsson var närvarande,
meddelades den 27 juni 1961 nytt förordnande för X. men tiden för förordnandet
begränsades till sex månader. Enligt en blyertslapp i akten,
signerad av föredraganden hos skolöverstyrelsen och dagtecknad den 9 januari
1961, hade Israelsson meddelat att striden gällde även annat än skolkantorstjänsten
och att Israelsson icke ansåg skäl finnas att ej ge X. nytt
förordnande.

2. Förordnandet för första halvåret 1962

Skolstyrelsen underlät att inom föreskriven tid till länsskolnämnden inkomma
med anmälan att X:s förordnande utgick den 31 december 1961.
I skrivelse den 13 november nämnda år till skolöverstyrelsen anförde nämnden
att landsfogden sedan några månader tillbaka utredde frågan om X.
gjort sig skyldig till tjänstefel eller icke och att utredningen väntades bli
färdig inom en relativt snar framtid, då även avgörande beträffande åtalsfrågan
skulle komma att träffas, samt hemställde att X. måtte meddelas
förordnande även efter den 31 december 1961. Efter remiss från skolöverstyrelsen
avstyrkte skolstyrelsen den 8 december 1961 med sex röster mot
fem nytt förordnande för X. med motivering att X. icke åtnjöt det förtroende
som borde ankomma på en skolchef. Länsskolnämnden uppgav i skrivelse
den 11 december 1961 till skolöverstyrelsen, att den haft tillfälle att
taga del av anmärkningarna mot X. men icke funnit skäl att, så länge stälning
till frågan om eventuellt åtal icke tagits, vare sig vidtaga åtgärder
för hans avstängning eller motsätta sig förlängt förordnande. Sådant förordnande
meddelades av skolöverstyrelsen den 19 december 1961.

3. Förordnandet för andra halvåret 1962

Den 8 juni 1962 avstyrkte skolstyrelsen med sex röster mot fyra och en
nedlagd fortsatt förordnande med samma motivering som den 8 december
1961. Länsskolnämnden tillstyrkte den 12 juni 1962 förlängt förordnande
efter utgången av juni 1962 med hänsyn till att några ändrade förhållanden
icke inträtt sedan skolöverstyrelsen senast beslutade i ärendet. Till
föredragningen i skolöverstyrelsen hade föredraganden upprättat en promemoria,
i vilken bl. a. antecknats att Holmström i telefon den 26 juni 1962
lämnat följande uppgifter.

Landsfogden har tagit i beslag samtliga handlingar i ärende rörande anmärkningar
mot X., vilken åtgärd domstolen godkänt. Förhörsprotokoll
och utredning under utskrivning — det torde röra sig om c:a 1 000 sidor;
X. nekar till allt, som lägges honom till last. — Någon gång i juli torde
det hela vara färdigt att föreläggas X. för yttrande.

393

Enligt landsfogdens uppfattning torde X. icke kunna undgå åtal för
tjänstefel, tjänstemissbruk och bedrägeri.

Skolöverstyrelsen meddelade förlängt förordnande den 3 juli 1962.

4. Förordnandet för första halvåret 1963

Skolstyrelsen avstyrkte den 4 december 1962, denna gång utan någon
avvikande röst, nytt förordnande med hänvisning till kända förhållanden
och förundersökningsprotokollet samt hänvisade till bestämmelserna i 28
kap. 4 § skolstadgan. En ledamot önskade till protokollet få antecknat att
skolan blev lidande med nuvarande ordning. Länsskolnämnden tillstyrkte
den 14 samma månad utan närmare motivering förlängt förordnande och
skolöverstyrelsen meddelade sådant förordnande den 28 december 1962.

Vad härefter gäller frågan om fortsatt förordnande för X. efter utgången
av juni månad 1963 avstyrkte skolstyrelsen enhälligt den 13 mars 1963
fortsatt förordnande och hänvisade därvid till sin motivering i beslutet den
4 december 1962. Skolstyrelsen beslöt samtidigt anhålla hos skolöverstyrelsen
att få ledigförklara tjänsten som rektor, tillika skolchef. Sedan länsskolnämnden
begärt en mera detaljerad motivering från skolstyrelsen, beslöt
skolstyrelsen den 27 maj 1963 följande uttalande.

Skolstyrelsen anser att X. saknar förutsättningar att upprätthålla skolledarbef
attningen.

X. har genom sitt sätt att sköta rektorstjänsten mer och mer förlorat
skolstyrelsens förtroende. Att han under pågående polisutredning upprätthållit
tjänsten har varit en starkt bidragande orsak till de försämrade
disciplinförhållandena vid skolan.

Skolstyrelsen hyser allvarliga farhågor för att ett förnyat^ förordnande
för X. kommer att utgöra ett hot mot skolans framtid och målsättning.

Skolstyrelsen vädjar att länsskolnämnden beaktar dessa synpunkter och
avstyrker förnyat förordnande, samt förordar hos skolöverstyrelsen att
tjänsten utannonseras.

Ledamoten E. Palmkvist kunde inte ansluta sig till ovanstående motivering
utan avlämnade följande:

»Mitt uttalande, ’att skolan blir lidande med nuvarande ordning’, stöder
sig på att respekten för rektor måste bliva undergrävd av att han hämtats
av polismän under lektion och av alla skriverier i tidningar.»

Länsskolnämnden tillstyrkte härefter den 10 juni 1963 fortsatt förordnande
för X. från och med den 1 juli samma år tills vidare. I protokoll den
28 juni 1963 hänvisade skolöverstyrelsen till samma dag fattade beslut,
av landsfogden om åtal och av länsskolnämnden om avstängning, samt beslöt
att ej förliinga X:s förordnande.

I anledning av X:s förordnande inkommo till skolöverstyrelsen även direkta
hänvändelser från medlemmar i kommunen.

13» — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

394

O. V. Jillhage — den person som anfört besvär över kommunalfullmäktiges
beslut den 16 december 1960 att icke polisanmäla X. — insände sålunda
med skrift den 31 januari 1961 en till skolöverstyrelsen ställd hemställan
från omkring 150 föräldrar och målsmän till barn i skolorna i kommunen
att X:s förordnande icke måtte förlängas för tid efter den 1 juli
1961, enär hans sätt att handlägga skolans olika problem vållat svårigheter
i skolarbetet. I skriften framhölls att det var länsskolnämndens åtgärd att
tillstyrka förlängt förordnande för X., som föranlett ingivandet av opinionsyttringen,
samt att skolöverstyrelsen borde själv låta informera sig om vad
som förekommit i skoldistriktet efter 1946.

Härjämte insände klagandena i förevarande ärende till skolöverstyrelsen
två den 4 april 1961 dagtecknade skrifter. I den ena hemställdes att skolöverstyrelsen
måtte beakta att skolstyrelsen såväl den 8 december 1960
som den 25 januari 1961 avstyrkt förnyat rektorsförordnande för X., vilken
icke var lämplig som rektor och icke åtnjöt det förtroende som borde
tillkomma en skolchef. I den andra lämnades uppgift om att X. begått
tjänstefel, bestående i att han försett ett av honom gjort utdrag ur ett ojusterat
skolstyrelseprotokoll avseende den 13 mars 1961 med justeringsanteckning
och därefter expedierat utdraget för att det skulle användas i
bevishänseende.

Vidare översände klaganden Johnson med skrift den 26 januari 1962
till Engström ett urklipp ur Nya Wermlands-Tidningen för den 8 januari
1962 samt meddelade, i egenskap av skolstyrelseledamot, innehållet i skolstyrelsens
beslut den 8 december 1961. Tidningsurklippet innehöll ett uttalande
av Holmström att han fann det förvånansvärt att den ifrågavarande
rektorn — uppenbarligen X. — som misstänktes för grovt tjänstefel, missbruk
av tjänsteställning och bedrägeri kunde få förlängt förordnande.
Holmström uppgav även att rektorn förnekade att han gjort sig skyldig till
något brottsligt samt att åtal icke kunde komma till stånd förrän i början
av april 1962, enär mycket utredningsarbete återstod. I artikeln omnämndes
även att anmälan gjorts till länsskolnämnden, då utredningen nått ett
sådant stadium att det med fog kunde uttalas misstankar rörande den
angivna brottsligheten, men att nämnden icke beaktat vad som anförts.

Bland skolöverstyrelsens handlingar i ärendet återfinnes slutligen en
odaterad, med ett mycket stort antal (över 240) namn undertecknad petition,
i vilken uttrycktes önskemålet att X. och hans hustru ännu i många
år skulle få möjlighet att verka inom sina respektive områden, enär båda
på skolans och kyrkomusikens områden utfört en kulturgäming. I

I anledning av klagomålen ha länsskolnämnden, skolöverstyrelsen, Israelsson
och Engström anfört i huvudsak följande.

395

Länsskolnämnde n

Länsskolnämnden var fullt medveten om det mindre lämpliga i att en
befattningshavare i X:s ställning uppehöll sin tjänst under den tid polisutredning
pågick. Trots detta hade nämnden varken velat avstänga honom
från tjänsten eller ansett sig böra motsätta sig förnyelse av förordnandet
som rektor, vilket skulle ha kunnat uppfattas som ett ställningstagande
från nämndens sida, ett ställningstagande som helt åvilade domstol. Härjämte
hade nämnden icke ansett sig behöva räkna med att utredningen
skulle taga så lång tid som den gjort. Nämnden påpekade vidare att grunden
för skolstyrelsens avstyrkande den 8 december 1960 hänförde sig till
den omständigheten att rektors lärartjänst var förenad med kantorstjänst
och att meningarna bland skolstyrelsens ledamöter vid de tre första tillfällena
varit delade.

Skolöverstyrelsen

Aven skolöverstyrelsen hänvisade till den starka minoritet hos skolstyrelsen
som till en början velat tillstyrka förlängt förordnande för X. samt
påpekade att skolöverstyrelsen icke utan vidare var bunden av skolstyrelsens
förord, ehuru vissa avgöranden av Kungl. Maj:t rörande förstagångsförordnande
tydde på ett mycket starkt hänsynstagande till (enhällig)
skolstyrelses förord. Vid bedömande av X:s sätt att sköta tjänsten borde
minst lika stort avseende fästas vid länsskolnämndens uppfattning som vid
skolstyrelsens. Överstyrelsen ansåg sig genom inkomna handlingar och
upplysningar från länsskolnämnden, som borde väl känna till förhållandena
inom kommunen och som hade tillgång till de under polisutredningen
upprättade promemoriorna m. m., ha fått ett tillräckligt underlag för en
objektiv bedömning av fallet och fann därför att någon närmare undersökning
icke behövde företagas. Skolöverstyrelsen vill emellertid icke bestrida
att en kontroll av vissa uppgifter i utredningsmannens andra promemoria
kunde ha varit motiverad, om den starkt begränsats och kunnat ske på
grundval av material, som varit lätt tillgängligt för länsskolnämnden och
icke inneburit någon egentlig granskning av polisutredningen. Yttrandena
till skolöverstyrelsen hade då kunnat få ett mera konkret underlag. Emellertid
hade länsskolnämnden icke kunnat ha någon insyn i de områden
som varit föremål för polisutredning, ty det gällde rent kommunala engagemang,
där de kommunala myndigheterna och deras utredningsorgan ensamma
buro ansvaret.

Härjämte har skolöverstyrelsen i sina yttranden anfört bl. a. följande.

Någon skyldighet för länsskolnämnden att i sina framställningar om förlängt
förordnande redogöra för vad som framkommit rörande X:s förutsättningar
att erhålla nytt förordnande kan icke anses ha förelegat särskilt
med hänsyn till att föredragande hos överstyrelsen upprepade gånger hållit
sig underrättade härom och överstyrelsen ej begärt skriftlig redogörelse^

396

De upplysningar som lämnats under hand gavs i regel på förfrågan av
tjänsteman hos överstyrelsen och sålunda icke spontant av tjänsteman hos
länsskolnämnden såsom komplettering till nämndens tillstyrkande av förordnanden.
Det rör sig alltså här om uppgifter som lika gärna kunnat lämnas
vid sådana sammanträden som överstyrelsen liksom andra myndigheter
ofta finner anledning anordna med representanter för andra förvaltningsorgan
för att erhålla upplysningar av olika slag. Om därvid skulle fällas
något yttrande utan att vara föranlett av särskild fråga lärer detta icke
kunna betecknas såsom brott mot offentlighetsprincipen. Övriga under
hand av tjänsteman hos länsskolnämnden lämnade uppgifter i ärendena
innehöll endast upplysningar hur polisutredningen fortskred.

Vid första omförordnandet fann överstyrelsen vid vägning av X:s förtjänster
mot hans påstådda brister ej tillräckliga skäl föreligga för att
vägra fortsatt förordnande. Detta begränsades dock till ett halvår. Normalt
skulle det gällt sex år. Nästa gång frågan togs upp till behandling
hade den andra utredningspromemorian med landsfogdens förslag om avstängning
överlämnats till länsskolnämnden och överstyrelsen kände genom
kontakter med länsskolnämnden i varje fall i huvudsak till dess innehåll.
Av föreliggande uppgifter framgick, att X. bestred vad som lades honom
till last. För övrigt hade överstyrelsen den principiella inställningen, att
någon åtgärd, som kunde föregripa den rättsliga proceduren inte borde vidtas,
och överstyrelsen borde därför under för handen varande förhållanden
ej vägra X. fortsatt förordnande.

De två sista gångerna överstyrelsen beslutade om förlängt förordnande
för X. hade något åtal ännu ej väckts, och i övrigt hade inte något så väsentligt
nytt tillkommit, att en ändrad inställning till frågan ansågs motiverad.

Bedömning av X:s lämplighet för rektorstjänsten gjordes givetvis i samband
med besluten om fortsatta förordnanden. Det bör framhållas att hans
möjligheter att på ett tillfredsställande sätt sköta rektorstjänsten påtagligen
successivt försämrats under den tid som här är i fråga---. Det

är självklart att överstyrelsen var tveksam vid sina beslut om förordnanden
för X., men överstyrelsen fann, på grundval av de uppgifter som vid
de olika tillfällena förelåg, att även med beaktande av behörighetskraven
tillräckliga skäl icke fanns för att avbryta X:s tjänstgöring som rektor.

Det kan knappast ifrågakomma att ge forstagångsförordnande som rektor
åt någon mot vilken föreligger anmärkningar av den art och omfattning
som mot X. enligt polisundersökningen utan att dessa befunnits åtminstone
i huvudsak ogrundade och i vart fall uppvägs av vitsord om
betydande förtjänster inom centrala delar av det vittomfattande tjänsteområde
som ett rektorat innebär.

Vid övervägande av fråga om fortsatt rektorsförordnande måste även
särskilt beaktas, att enligt praxis, baserad på bl. a. allmän och den enskildes
uppfattning, och i viss mån ur rättssäkerhetssynpunkt den som uppehållit
rektorstjänst under en längre period---får anses äga ett berät tigat

anspråk på att få fortsatt förordnande — i vart fall under så lång tid
som erfordras för att vid bestämmande av pensionslönen vid framtida avgång
få tillgodoräkna rektorsåren — om ej sådana styrkta anmärkningar
mot hans tjänsteutövning föreligger som sätter i fråga det gängse kravet

397

på att lian skall ha skött tjänsten på ett, åtminstone i det hela tillfredsställande
sätt. Ett uteblivet fortsatt förordnande kunde salunda i vissa
situationer reellt betraktas som en avsättning och därmed innebära ett
föregripande av ett kommande domstolsavgörande.

Israelsson

Även om länsskolnämnden vid sitt beslut den 12 december 1960 hade
klart för sig att bakgrunden till skolstyrelsens beslut den 8 samma månad
var en annan än den i protokollet angivna, fann nämnden dock icke skäl
att gå in härpå utan tillstyrkte förlängt förordnande och förklarade sig
beredd att vidtaga åtgärder för att undanröja den enligt skolstyrelsens
mening olämpliga tjänsteföreningen. I Holmströms missivskrivelse den 27
november 1961 angavs att X. var misstänkt för vissa brott. Länsskolnämnden
var mycket tveksam om man endast pa rubriceringen misstankar kunde
göra så omfattande ingrepp som avstängning och skiljande från tjänsten.
En vägran att medgiva förlängning av förordnandet skulle i verkligheten
innebära det sistnämnda. Den utdragna polisutredningen gav ju också intryck
av att svårigheter förelågo att få fram klara bevis mot X. Om nämnden
följt Holmströms råd, skulle X. ha varit avstängd från sina befattningar
alltsedan hösten 1961. Avstängningen hade ju mast avse även lärartjänsten.
Var X. olämplig som rektor med hänsyn till misstankarna om
brott, var han det givetvis också som lärare. Till belysande av skolöverstyrelsens
praxis kunde nämnas att sommaren 1961 till avgörande förelegat
fråga om förlängt förordnande dels för en rektor, som på skolgården anhållits
av polis såsom misstänkt för att ha kört bil i onyktert tillstånd, och
dels för en annan rektor, vilken av barnavårdsnämnd anmälts för misstankar
om olämpligt beteende mot några av sina kvinnliga elever, samt att
endast den sistnämnda rektorn icke erhållit förlängt förordnande.

Engström

Såsom presumtiv föredragande i ärendet hade Engström våren 1961 under
hand inhämtat informationer i saken från Israelsson och därvid fått
den uppfattningen att anmärkningarna mot X. fått alltför stora proportioner.
De påtalade oegentligheterna hade förefallit tämligen bagatellartade.
Såvitt han kunde erinra sig hade skolöverstyrelsen ännu i slutet av
1962 icke någon kännedom om att polisundersökningen bedrevs under former,
som starkt försämrade X:s möjligheter att fullgöra sin rektorstjänst.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

I skolförfattningarna fanns, såsom förut nämnts, före den 1 juli 1962
såsom formell behörighetsgrund för folkskollärarljånst upptaget att sökanden
skulle vara känd för en hedrande vandel. Även om kravet på hedrande

398

vandel borttagits som formell behörighetsgrund ur skolförfattningarna, är
det likväl tydligt att man måste beträffande lärare och skolledare ställa
strängare krav på oförvitlighet än i fråga om innehavare av befattningar
som i etiskt hänseende äro mindre utsatta. Såsom statsutskottet framhöll
i sitt utlåtande 1957:97 (s. 42) är nämligen uppenbart, att en hedrande
vandel är en grundläggande förutsättning för att en lärare med framgång
skall kunna fullgöra sitt fostrande värv. Vilken betydelse borttagandet av
kravet på hedrande vandel för behörighet till lärartjänst än må ha, får
dock i det förut omnämnda behörighetskravet för rektorstjänst att äga de
övriga egenskaper, som utövandet av rektorstjänsten kräver, anses ligga
fordran pa vad som avsetts med det förut använda uttrycket hedrande
vandel. Den som innehar en ledande befattning inom det lokala skolväsendet
maste oundgängligen framstå som oförvitlig främst i sådant som kan
sättas i samband med tjänsten.

Innan skolöverstyrelsen första gången förordnar en person till skolledare
måste noggrant prövas såväl att de speciella behörighetskraven äro uppfyllda
som att vederbörande äger allmänna förutsättningar att sköta en
sådan tjänst. Därvid bör skolstyrelsens förord tillmätas särskilt stor vikt.
Statsutskottet framhöll vid sin behandling av propositionen 1957:61 att
de grundläggande synpunkterna vid tillsättning av skolledare skulle framläggas
av skolstyrelsen och att dessa synpunkter, om de voro sakligt grundade,
regelmässigt borde bli avgörande vid tillsättningen. Utskottet anslöt
sig till principen att det lokala ställningstagandets objektivitet skulle
garanteras genom den centrala pedagogiska sakkunskapens — här skolöverstyrelsens
— medverkan (uti. 1957: 97 s. 48). Utskottet framhöll vidare
vikten av att det i praktiken verkligen bleve så som departementschefen
avsett, nämligen att skolstyrelsens förord tillmättes stor vikt vid tillsättning
av skolledarbefattningar. Såsom framhållits under förarbetena till nu
gällande bestämmelser är det vid utväljandet av skolledare på ett annat
sätt än vid lärartillsättningar fråga om att söka bedöma vederbörandes
lämplighet för sådan tjänst. Det är därför naturligt, att vid utväljandet av
skolledare, vilka skola vara skolstyrelsens förtroendemän i administrativa
frågor, skolstyrelsens välgrundade önskemål och synpunkter skola tillmätas
stor vikt.

Om det under en förordnandeperiod uppdagas, att den förordnade begått
brott av allvarlig beskaffenhet i eller utom tjänsten, och att väsentliga
brister i de egenskaper, som utövandet av rektorstjänst kräver, sålunda yppas,
kan han i därför stadgade former av länsskolnämnden avstängas från
utövningen av tjänsten och t. o. m. i disciplinär väg skiljas från denna. I
28 kap. 4 § skolstadgan föreskrives sålunda att om åtgärd vidtages för att
anställa åtal eller disciplinärt förfarande inledes mot tjänsteman, länsskolnämnden
äger. om särskilda skäl äro därtill, med omedelbar verkan avstänga
honom från utövningen av tjänsten, dock icke längre än till dess

lagakraftägande dom eller beslut föreligger. Det råder enligt min mening
icke någon tvekan om att igångsättandet av en förundersökning är att
hänföra till sådan åtgärd som omförmäles i paragrafen. Det ligger i sakens
natur och framgår för övrigt av bestämmelserna att länsskolnämnden, nar
omständigheterna så påkalla, har att självständigt pröva om förutsättningar
för avstängning eller inledande av disciplinärt förfarande föreligga..

Inför varje nytt, förlängt förordnande måste givetvis de för befattningen
uppställda behörighetskraven vara uppfyllda. Därvid har i princip varje
berörd myndighet att självständigt pröva vederbörandes allmänna förutsättningar
att sköta tjänsten. Om det, när fråga om omförordnande aktualiseras,
icke föreligger någon anledning att ifrågasätta annat än att behörighetskraven
alltjämt äro uppfyllda, behöver någon ingående prövning härav
naturligtvis icke ske. Liksom vid förstagångsförordnanden är vid omforordnande
skolstyrelsens inställning av stor vikt. Vid omförordnande tillkommer
att skolstyrelsen har särskild erfarenhet, då den på nära håll kunnat
följa den förordnades tjänsteutövning under den tid det tidigare förordnandet
gällt.

Har det, när fråga om omförordnande blir aktuellt, framkommit omständigheter
som ge anledning ifrågasätta om behörighetskraven alltjamt
äro uppfyllda, ha vederbörande myndigheter att pröva om hinder moter
för ett omförordnande. Har t. ex. förundersökning inletts rörande misstanke
om allvarligt brott från rektors sida, ha skolmyndigheterna, liksom vid
tillämpning av 28 kap. 4 § skolstadgan, att självständigt pröva huruvida
vad som framkommit utgör anledning att icke meddela nytt förordnande.
Den prövning som härvid ankommer på skolmyndigheterna är av samma
slag som den som äger rum, när man vid ett förstagångsförordnande prövai
om vederbörande sökande har de egenskaper rom rektorstjänstens utövande
kräver. Sådan prövning kan följaktligen icke, såsom länsskolnämnden
och skolöverstyrelsen hävdat, innebära något otillåtet föregripande av dom
stols ställningstagande. Skolmyndighet äger alltså icke undandraga sig
sin författningsenliga skyldighet att pröva, om förutsättningar för omförordnande
föreligga, därför att prövningen måste delvis grundas på ett ställningstagande
till bevisspörsmål, som senare kunna komma att prövas även
av domstol. Detta är ingalunda något för svensk förvaltning ovanligt. Vad
i ärendet invänts om att domstols prövning icke skulle få föregripas har for
övrigt ej heller tillämpats i förevarande fall, eftersom överstyrelsen — sedan
åtal väckts men innan domstolen prövat det — vägrade X. förnyat förordnande.

Mot bakgrund av vad nu sagts om innebörden av gällande bestämmelser
får jag beträffande frågan om länsskolnämnden och skolöverstyrelsen forfarit
felaktigt — nämnden genom att tillstyrka och överstyrelsen genom
att meddela de påtalade halvårsförordnandena — anföra följande.

400

Genom vad som framkommit i samband med den genom häradsrättens
lagakraftvunna dom avgjorda rättegången får anses tillfullo klarlagt, att
X. före förordnandena begått brott i tjänsten av så allvarlig beskaffenhet,
aft därav framgår att han saknat de egenskaper som utövandet av rektorstjänsten
kräver. Den i detta ärende aktuella frågeställningen avser därför
endast huruvida nämnda förhallande var så klarlagt vid tiden för förordnandena
att hänsyn härtill kunnat och bort tagas av skolmyndigheterna.

Det av skolstyrelsen först anförda skälet för avstyrkande av förordnande
efter den 30 juni 1961 — att rektors lärartjänst var förenad med kantorstjänst
— blev genom X:s förklaring den 9 december 1960 samt därefter
vidtagna åtgärder icke längre aktuellt. Länsskolnämnden och skolöverstyrelsen
kunde bortse därifrån, men i det då uppkomna läget fanns i själva
verket icke något ställningstagande från skolstyrelsens majoritet. Både
länsskolnämnden och skolöverstyrelsen kände till att även andra förhållanden
lågo bakom skolstyrelsens avstyrkande och måste ha förstått att det
angivna skälet valts endast för att skolstyrelsen trott att detta ensamt
innefattat bärande motivering. Under sådana förhållanden anser jag att
skolstyrelsen borde ha fått tillfälle att avgiva nytt yttrande. Av den följande^
utvecklingen framgår emellertid att ett nytt yttrande icke skulle
ha påverkat länsskolnämndens eller skolöverstyrelsens avgörande i sak.
Visserligen hade länsskolnämnden vid denna tid kännedom om svårigheter
för X. att sköta den formella sidan av rektorstjänsten, men sådana förhållanden
hade icke då, såvitt visats, framkommit att detta bort föranleda
särskild undersökning eller annan åtgärd än den skolöverstyrelsen vidtog,
nämligen att begränsa förordnandet till sex månader.

Vad gäller X:s förordnande för första halvåret 1962 hade länsskolnämnden
vid tiden för sin skrivelse den 13 november 1961 tillgång till utredningsmannens
första promemoria. Dennas innehåll är sådant, att det uppenbarligen
måste hos nämnden ha framkallat starka tvivel om X. hade
de egenskaper som utövandet av rektorstjänst kräver. Nämnden borde
därför i sin skrivelse den 13 november 1961 till skolöverstyrelsen icke ha
tillstyrkt förnyat förordnande utan att dessförinnan först försöka klargöra,
om det fanns fog för de i promemorian redovisade misstankarna. När nämnden
den 11 december 1961 — efter det skolstyrelsen den 8 december 1961
med 6 röster mot 5 avstyrkt förnyat förordnande under motivering att X.
icke åtnjöt det förtroende som borde ankomma på en skolchef — hade att
pa nytt yttra sig i ärendet, hade nämnden än större anledning att söka
utreda om X. uppfyllde de författningsenliga behörighetskraven för utövandet
av rektorstjänst. Pa grund av vad förut sagts om innebörden av
gällande bestämmelser hade nämligen de högre skolmyndigheterna att
fästa synnerligt avseende vid den lokala skolstyrelsens uppfattning i förordnandefrågan.
Detta kunde uppenbarligen icke ske utan att länsskolnämnden
sökte utröna om det fanns fog för misstankarna mot X. för brott.

401

En dylik undersökning påkallades även av att Holmström i egenskap av
förundersökningsledare för nämnden uttalat, att X., som var misstänkt för
bedrägeri och tjänstemissbruk, med det snaraste borde avstängas från
tjänstgöring. Vid denna tid var även utredningsmannens andra promemoria
tillgänglig för nämnden. Av denna, som innehöll ett stort antal för X. mycket
graverande upplysningar, framgick bl. a. att X. misstänktes för att ha
anstiftat en person att skriva sjukintyg för sonen Lars, som var elev vid
läroverket i Karlstad, så att sonen kunde vikariera för X. (oaktat att det
enligt domen då fanns annan kompetent person, som var villig att vikariera).
Vidare framgick av den första promemorian att X. debiterat ett 50-tal telefonsamtal med sonen såsom tjänstesamtal. Det är uppenbart att X.
— om vad sålunda lades honom till last var sant — saknade de egenskaper
som krävdes för utövande av rektorstjänst och därför icke borde erhålla
nytt förordnande. Med hänsyn härtill borde nämnden exempelvis genom
samtal med landsfogden och X. ha inhämtat erforderliga upplysningar om
vad som kunde anses bevisat rörande nu berörda och övriga misstankar
mot X. Om länsskolnämnden misstrott uppgifterna i promemoriorna eller
hyst uppfattningen att tillräcklig bevisning i avsevärd utsträckning icke
skulle kunna förebringas angående däri angivna oegentligheter, borde detta
sålunda ha föranlett åtminstone en begränsad utredning från nämndens
sida rörande X:s lämplighet för fortsatt rektorsförordnande. Jag syftar därvid
på åtgärder som omförmälas beträffande länsskolnämndens inspekterande
verksamhet under 21—23 §§ instruktionen för länsskolnämnderna.
Det är exempelvis sannolikt att skolinspektören vid överläggningar jämlikt
22 § andra stycket instruktionen i samtidig närvaro av skolstyrelsens ledamöter
och X. från början kunnat få en klarare bild av vad som lades X.
till last och vad denne hade att anföra till sitt försvar. En ökad aktivitet
från nämndens sida hade uppenbarligen varit ändamålsenlig och nödvändig
för att ge nämnden en säkrare grund för sitt ståndpunktstagande. I efterhand
kan konstateras, att de i promemoriorna uppgivna förhållandena i
väsentliga delar voro riktiga och det är troligt att sådana åtgärder som
nyss omnämnts skulle ha lett till att man redan da kunnat konstatera att
X. icke längre uppfyllde för en rektor erforderliga egenskaper. Även om
man utgått från att frikännande dom komme att meddelas, framgar enligt
min mening redan av innehållet i promemoriorna att X. saknade erforderliga
kvalifikationer såsom rektor. I allt fall borde länsskolnämnden,
som kände till bl. a. X:s svårigheter med expeditionsarbetet, vid denna
tid ha insett att X. var olämplig som skolchef.

Vad beträffar skolöverstyrelsens prövning den 19 december 1961 av
frågan om förnyat förordnande för X. far jag framhalla att av utredningen
i klagoärendet icke klart framgår vad som var för överstyrelsen känt rörande
X:s förfaranden. Det kan emellertid för visst antagas att överstyrelsen
kände t ill att förundersökning pågick rörande misstanke om brott, vilka

402

kunde diskvalificera X. såsom rektor. Överstyrelsen måste även ha varit
medveten om att länsskolnämnden icke närmare utrett i vilken mån de i
promemoriorna upptagna misstankarna om brott kunde anses styrkta. Då
överstyrelsen i enlighet med det förut anförda hade att fästa synnerligt avseende
vid skolstyrelsens uppfattning i förordnandefrågan, borde överstyrelsen
enligt min mening ha återförvisat ärendet till länsskolnämnden för
utredning eller ock själv föranstaltat härom, innan förordnandefrågan avgjordes.

Av skolöverstyrelsens yttranden synes framgå att X. knappast kunnat
ifrågakomma. för ett förstagångsförordnande men att han bl. a. ur rättssäkerhetssynpunkt
ansetts berättigad till fortsatt rektorsförordnande. Även
länsskolnämndens yttrande den 11 december 1961 torde avspegla den uppfattningen
att avstängning och underlätet fortsatt förordnande i rättssäkerhetens
intresse icke kunde ifrågakomma före åtalsbeslut eller före domstols
ställningstagande. Den hänsyn som visats X:s rättsskyddsintresse är visserligen
i och för sig förtjänstfull. Jag vill emellertid påpeka att detta intresse
måste vägas mot samhällets, målsmännens och elevernas berättigade
krav på en god skolledning. Det är uppenbart att X:s bibehållande i rektorstjänsten
var i hög grad ägnat att försvåra upprätthållande av en god
disciplin i skolan och att menligt påverka elevernas föreställningar om rätt
och orätt.

Av det anförda framgår att nytt förordnande icke skulle på sätt skett
ha meddelats X. efter utgången av 1961 och att skolstyrelsens upprepade,
välgrundade avstyrkanden icke skulle i strid med lagstiftarens intentioner
ha lämnats utan avseende.

När länsskolnämnden den 14 december 1962 yttrade sig i frågan om
förnyat förordnande för X. för första halvåret 1963, hade nämnden tillgång
till det den 22 oktober 1962 dagtecknade förundersökningsprotokollet. Innehållet
i detta medgav enligt min mening säkra slutsatser om X:s olämplighet
som rektor. Att länsskolnämnden det oaktat tillstyrkte och överstyrelsen
meddelade förnyat förordnande framstår därför såsom klart oriktigt.

På sätt framgår av det anförda kan jag icke finna annat än att befogad
kritik måste riktas mot länsskolnämndens och skolöverstyrelsens ställningstaganden
i påtalat hänseende.

Såväl skolöverstyrelsen som länsskolnämnden ha framhållit att de hyst
tveksamhet om lämpligheten av att förnya X:s förordnanden men att de
dock funnit övervägande skäl tala för en dylik åtgärd. Det är uppenbart
att deras ställningstaganden betingats av vad de — låt vara felaktigt —
trott att rättssäkerheten krävde. Det är vidare tydligt att skolmyndigheterna
utgått från att förundersökningen och åtalsprövningen skulle ske så
snabbt, att man utan större olägenhet kunde avvakta åtalsprövningen,
innan slutlig ställning togs till frågan om vad som lades X. till last diskva -

403

lificerade honom såsom rektor. Även om vad nu sagts icke kan helt ursäkta
länsskolnämndens och skolöverstyrelsens ställningstaganden till frågan om
X:s lämplighet som rektor, anser jag omständigheterna likväl vara sådana
att jag i denna del kan låta bero vid vad i saken förevarit.

Beträffande den formella handläggningen av förordnandeärendena får
jag — utöver vad redan sagts om nämndens och skolöverstyrelsens underlåtenhet
att söka klargöra huruvida de mot X. riktade misstankarna om
allvarliga brott i tjänsten kunde anses styrkta — tillägga följande.

Syftet med länsskolnämnds hörande i ärenden av hithörande slag är icke
inskränkt till att nämnden skall giva skolöverstyrelsen del av sin ståndpunkt
i själva sakfrågan. Det åligger givetvis även nämnden att lämna
överstyrelsen alla de för nämnden kända upplysningar som kunna vara av
betydelse vid prövning av sakfrågan och som icke framgår av handlingar,
vilka kunna antagas vara tillgängliga för överstyrelsen. Härav följer att
nämnden i ett fall sådant som det förevarande hade att närmare redovisa
det för avgörandet relevanta material som nämnden beaktat vid sitt ställningstagande.
Nämnden borde således i sitt yttrande den 11 december 1961,
däri förlängt förordnande förordades, ha upplyst om utredningsmannens
två, till nämnden insända promemorior. Enligt min mening var innehållet
i dessa så betydelsefullt för överstyrelsens prövning, att de bort insändas
till överstyrelsen eller att i varje fall det huvudsakliga innehållet i desamma
bort återgivas i yttrandet. Nämnden fann det icke ens erforderligt upplysa,
att landsfogden förordat att X. avstängdes från tjänstgöring. Att upplysning
lämnats i hithörande hänseende var så mycket mera påkallat som
nämnden i sina yttranden icke korrekt angivit vad den pågående förundersökningen
avsåg. I skrivelsen den 13 november 1961 till överstyrelsen angav
sålunda nämnden att förundersökningen avsåg frågan om X. »gjort
sig skyldig till tjänstefel eller icke», oaktat landsfogden i sin skrivelse till
nämnden upplyst att misstanken mot X. avsag »bedrägeri och tjänstemissbruk».
T yttrandet den 11 december 1961 förklarade nämnden, att den
tagit del av de »anmärkningar» som riktats mot X. utan att finna skäl att
motsätta sig förlängt förordnande. Det skrivsätt nämnden tillåtit sig har
enligt min mening varit i hög grad ägnat att vilseleda en läsare och att
dölja det för skolöverstyrelsens prövning relevanta förhållandet att förundersökningen
avsåg misstanke om allvarliga brott i tjänsten.

Av vad härstädes blivit upplyst framgår emellertid att en omfattande
kommunikation under hand förekommit mellan representanter för nämnden
och befattningshavare vid skolöverstyrelsen rörande omförordnandefrågan.
Från nämndens sida har därvid uppgivits att vederbörande befattningshavare
vid överstyrelsen vid samtal fatt del av alla lelcvanta uppgifter.
Detta synes även vara överstyrelsens uppfattning. Huru därmed förhåller
sig är numera icke möjligt att närmare klargöra. Skolöverstyrelsens
handlingar innehålla nämligen icke några anteckningar om vilka upplys -

404

ningar som under hand lämnats överstyrelsen. Föredraganden i överstyrelsen,
undervisningsrådet Engström, har emellertid förklarat att han vid
sina samtal med Israelsson fick »den uppfattningen att saken fått alltför
stora proportioner» och att »de påtalade oegentligheterna föreföll vara tämligen
bagatellartade».

I anledning av vad sålunda framkommit vill jag framhålla att det är
helt oförenligt med den offentlighetsprincip, som gäller för svensk förvaltning,
att för ett ömtåligt ärende mycket betydelsefulla uppgifter lämnas
under hand utan att den myndighet som mottager upplysningarna ens låter
uppteckna vad den sålunda erfarit. Den insyn i och den kontroll av
myndigheternas verksamhet som man velat vinna genom offentligheten
omöjliggöres genom ett förfarande av detta slag. Självfallet måste administrativa
myndigheter kunna smidigt under hand inhämta kompletterande
upplysningar, men i sådant fall måste anteckningar om upplysningarna,
om de äro av relevans, göras i akterna.

Jag vill vidare framhålla att länsskolnämnden i sina yttranden icke närmare
motiverat sitt ståndpunktstagande. I ett fall, som även för nämnden
framstod som tveksamt, borde givetvis — till underlag för skolöverstyrelsens
avgörande — ha kortfattat angivits de skäl som talade för och emot
ett förlängt förordnande. Det förefaller icke osannolikt att — om så skett
— tyngden av de skäl, som talade emot ett förlängt förordnande, skulle
ha framstått klarare för nämnden och att utgången blivit en annan. Med
hänsyn till att skolstyrelsens uppfattning, såsom förut framhållits, skall
tillmätas synnerligt avseende, fanns det i detta fall särskild anledning att
närmare angiva de skäl som talade för att man borde frångå skolstyrelsens
uppfattning. Beträffande vikten av att myndigheternas beslut motiveras,
då så är påkallat, vill jag i övrigt hänvisa till vad jag härom anfört i min
framställning till Kungl. Maj:t om införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl
å vilka besluten grundas (JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 448 o. f.).

Rörande ärendets handläggning får jag i övrigt anföra följande.

Av utredningen härstädes framgår att visst samråd förekommit mellan
representanter för nämnden och befattningshavare i skolöverstyrelsen rörande
frågan i vad mån den inledda polisutredningen borde inverka vid
övervägandena rörande förlängt förordnande för X. En av nämndens ledamöter,
rektor Birgit Sjöberg, har sålunda uppgivit att vid nämndens sammanträde
den 13 november 1961 meddelades att kanslirådet Wejle hos skolöverstyrelsen
»uttalat sig i principfrågan rörande X:s förlängda förordnande».
Byrådirektören Kleen hos nämnden har också uppgivit att Israelsson
»begärt råd och anvisningar hos skolöverstyrelsen rörande fallet X.».
I sitt yttrande har Israelsson på tal om kommunikationen mellan honom
och befattningshavare i överstyrelsen uttalat att, såvitt han kunde minnas,
»rådde enighet om att varken överstyrelsen eller länsskolnämnden borde

405

vidtaga några åtgärder som kunde föregripa den pågående utredningen».
Länsassessorn Falk, som är ledamot av nämnden, har uppgivit att han tor
Wejle redogjort för vad som framkommit i utredningen mot X. och aven
omtalat att landsfogden yrkat på att X. skulle avstangas. Beträffande samtalet
med Wejle har Falk upplyst följande: »Kontentan av samtalet blev att
länsskolnämnden icke skulle försätta X. ur tjänst.» En sådan åtgärd »skulle
vara att föregripa domstolens uttalande i skuldfrågan». »Under samtalet
framkom även att X. icke borde erhålla förordnanden i vanlig ordning utan
att förordnandena skulle utsättas på kortare perioder, exempelvis ett halvår
i taget.»

Härav framgår sålunda, att man från nämndens sida med representanter
för skolöverstyrelsen vid upprepade tillfällen diskuterat en på nämndens
prövning ankommande konkret fråga. Vid dessa diskussioner synes man
ha enats om att frågan borde avgöras på visst sätt. Från skolöverstyrelsens
sida synas under hand ha fällts uttalanden om hur nämnden borde fortara
och vilket beslut som från överstyrelsens sida vore att förvanta.

Det är en ur rättssäkerhetssynpunkt viktig princip att de administrativa
myndigheterna självständigt och på eget ansvar pröva på dem ankommande
ärenden. Detta har givetvis avseende på handläggningen ej blott hos
myndighet, som har att definitivt besluta i saken, utan även hos myndighet,
som eljest författningsenligt eller efter remiss har att yttra sig i frågan.
Denna självständighet hos myndigheterna i fråga om prövning av ärenden
utgör i själva verket en förutsättning för hela vår myndighetsorgamsation
och för det tillämpade remissväsendet.

Med nu angivna ordning är icke förenligt att en myndighet, som bär att
till överordnat organ yttra sig i en fråga, underhand inhämtar utlåtande
hos det beslutande organet om hur myndigheten bör ställa sig i det aktuella
fallet. Givetvis föreligger ej hinder mot samråd rörande rent principiella
spörsmål såsom t. ex. tolkningen av viss bestämmelse eller inneborden
av viss praxis. Men det är helt förkastligt om man från remissmyndighetens
sida hos det överordnade organet redogör for ärendet for att få
ett omdöme om hur den konkreta frågan bör bedömas. Ett sådant förfarande
gör systemet med instansordningen meningslös. Framför allt kan
därav följa att ärendet icke blir inom den lägre instansen utrett och diskuterat
så grundligt och förutsättningslöst, som förhållandena påkalla, och
följaktligen icke ägnas ur rättssäkerhetssynpunkt erforderlig och avsedd

handläggning. , .. , ,

Av vad nu sagts följer att befattningshavare hos den överordnade myndigheten
icke heller få i avsedda fall tillhandagå med uttalanden om hur
ett konkret ärende bör hos annat organ bedömas eller om hur ärendet hos
myndigheten själv sannolikt kommer att avgöras. Sådana förhandsuttalanden
kunna, på sätt nyss antytts, leda till att ärendet icke blir hos annan
myndighet tillräckligt allsidigt belyst. Och genom att på angivet sätt före -

406

gripa den egna myndighetens beslut kan befattningshavare själv känna sig
bunden, då ärendet skall upptagas till slutlig prövning. Kommunikation
mellan över- och underordnade organ av nu ifrågavarande slag öppnar
överhuvudtaget möjlighet till otillbörligt och okontrollerbart inflytande
över ärendes avgörande och måste därför ur rättssäkerhetssynpunkt med
skärpa avvisas.

Nu angivna riktiga grundsatser för ärendens handläggning synas i förevarande
fall ha i betänklig grad åsidosatts från såväl nämndens som skolöverstyrelsens
sida. De redogörelser och diskussioner, som förekommit under
hand, ha tydligen medfört att ärendet, när det prövades av nämnden,
betraktades som de facto redan avgjort och icke ägnades förutsättningslös
bedömning. Ett uttryck härför är också att nämnden icke motiverat sitt
från skolstyrelsen avvikande ställningstagande. Genom denna otillfredsställande
handläggning har ärendet icke blivit tillräckligt utrett och skolöverstyrelsen
undandragits material för sin slutliga prövning.

Jag anser emellertid icke nödvändigt att i nu berörda hänseenden föranstalta
om ytterligare utredning rörande olika inblandade befattningshavares
del i de underhandsöverläggningar som ägt rum. Med hänsyn till omständigheterna
låter jag härutinnan bero vid vad i ärendet förekommit under
erinran om den synnerliga vikten av att myndighet självständigt prövar
föreliggande ärenden och att befattningshavare avhåller sig från uttalanden,
som innebära föregripande av myndighets beslut. Det är min förhoppning
att man framdeles från skolmyndigheternas sida kommer att i
dessa hänseenden skänka mina här framförda synpunkter tillbörligt beaktande.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

8. Jävsfrågor ha uppkommit i anledning av att rektorn för en
kommunal realskola deltagit i skolstyrelsesammanträde, vid vilket
rektorns hustru och äldsta dotter förordnades till lärare, och av att
en yngre dotter till rektorn undervisats och betygsatts i sex ämnen
av sin far, sin mor och sin äldre syster. Tillika fråga om rektorn
var av jäv hindrad att utfärda tjänstgöringsbetyg för lärare, som

hos landsfogden anmält rektor för tjänstefel i flera hänseenden I

I eu den 28 mars 1962 dagtecknad skrift till vederbörande landsfogde
anmälde en ämneslärare att rektorn vid kommunala realskolan i F. — i det
följande kallad Y. — förfarit felaktigt i vissa angivna hänseenden bl. a.
i fråga om Y:s befattning med vissa omhänderhavda medel. I anledning
härav verkställdes förundersökning. Sedan ärendet av landsfogden hänskjutits
till länsskolnämnden för prövning, huruvida disciplinär åtgärd mot

407

Y. borde ifrågakomma, beslöt länsskolnämnden den 19 november 1962
på anförda skäl att döma Y. till varning för tjänstefel i två avseenden.
Med hänsyn härtill fann landsfogden i resolution den 9 januari 1963 ärendet
icke föranleda åtal.

I en den 20 maj 1963 hit inkommen skrift påtalade ämnesläraren landsfogdens
och länsskolnämndens handläggning av anmälningen mot Y. samt
ifrågasatte om icke Y. bort ställas under åtal med utgångspunkt från polisutredningens
uppgifter. Klaganden påtalade därjämte vissa jävsförhållanden
i samband med Y:s tjänsteutövning.

Med anledning av klagomålen inkommo skolöverstyrelsen samt riksåklagarämbetet
med utlåtanden.

Vidare avgav Y. yttrande.

Redogörelse för ärendet — i vilket jag visserligen fann att landsfogden
bort åtala Y. utan hinder av den disciplinära bestraffningen men likväl
ansåg mig kunna underlåta att själv förordna om åtal mot Y. med hänsyn
till främst den långa tid som förflutit från landsfogdens beslut i saken
skall här lämnas endast i vad detsamma avsåg jävsfrågoma.

Klaganden påtalade i denna del följande: Y:s dotter Susanne hade under
läsåret 1961—1962 såsom elev i skolans avgångsklass undervisats av bl. a.
tre familjemedlemmar, nämligen av Y. samt av Y:s hustru och en äldre
dotter till Y. Susanne hade sålunda fått sex av sina vitsord i realexamensbetyget
satta av familjemedlemmar. — Formellt vore det visserligen skolstyrelsen
som förordnat Y:s hustru och hans äldre dotter, vilka bada saknade
lärarexamen, att uppehålla lärartjänster, men detta kunde icke fritaga
Y. från ansvar för de förslag som av Y. framlades i skolstyrelsen. Det hade
uppgivits att Y. icke ens gått ut vid det sammanträde, vid vilket familjemedlemmarna
förordnades. — Den 23 februari 1963 hade Y. utfärdat ett
tjänstgöringsbetyg för klaganden med sämre vitsord än de som kommit
klaganden till del i ett jämväl av Y. i december 1961 utfärdat tjänstgöringsbetyg
för honom. Enligt klagandens mening vore det ur rättssäkerhetssynpunkt
otillfredsställande att den dömde skulle sitta till doms över sin anmälare.

I sitt utlåtande anförde skolöverstyrelsen följande.

Frågorna avser huvudsakligen jävsförhållanden som kan uppkomma inom
skolväsendet; den första berör sådana som lätt uppstår särskilt vid mindre

Till belysande av frågan om lämpligheten av att elev betygsättes av familjemedlem
må närmast hänvisas till uttalanden av skolöverstyrelsen i
samband med referat av ett av JO behandlat ärende (ämbetsberättelsen
1961 s. 349) i Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1961 s. 455. Även överstyrelsen
finner det sålunda uppenbart olämpligt att rektor eller lärare vid undervisningen
tar befattning med egna barn och andra anförvanter och betygsätter
deras prestationer. Där så sker brukar emellertid enligt vad överstyrelsen
har sig bekant, betygen bestämmas förhållandevis lag! snarare

408

lägre än högre än vad som enligt rent objektiv bedömning bort ske — väl
i syfte att undanröja misstanke om mannamån. 1 anmälan har ej påståtts
att flickan Susanne erhållit för höga betyg och en granskning av den akten
bifogade betygskatalogen (förundersökningsprotokollet den 17 maj 1962 s.
46—48) ger ej vid handen att så skett. Av handlingarna i ärendena framgår
ej att Y. underlåtit att vidtaga på honom ankommande åtgärder att
anskaffa andra lärare för att bestrida ifrågavarande undervisning. Det bör
i detta sammanhang beaktas, att särskilt i fall av lärarbrist eller vid mindre
skolor hänsyn till lärarens släktskap med viss elev kan leda till att denne
och hans klasskamrater komma att undervisas av obehöriga lärarkrafter
i större utsträckning än som normalt skulle ha blivit fallet, därest sådan
hänsyn ej tagits.

Frågan om rektor »bör» närvara vid här avsett skolstyrelsesammanträde
torde icke kunna entydigt besvaras. Ur jävssynpunkt kan hans närvaro
betecknas såsom mindre lämplig, och han hade i vart fall på grund av
»grannlagenhetsjäv» bort underlåta att deltaga vid behandlingen av det
av honom väckta förslaget. A andra sidan kan hans närvaro ha ansetts
påkallad för att ge ledamöterna tillfälle inhämta upplysningar av honom
om de föreslagnas kvalifikationer för befattningarna. Beträffande svårigheterna
vid gränsdragningen i dylika jävsfrågor må erinras om Ulvesons artikel
»Jävsfrågor i länsskoinämndernas verksamhet» (Aktuellt från Skolöverstyrelsen
1960 s. 71 ff).

I fråga om förmans behörighet att utfärda tjänstgöringsbetyg åt motpart
(anmälare) må först erinras om 8 kap. 5 § skolstadgan 1962:439. Bestämmelsen
att rektors där angivna aktivitet skall utlösas på lärarens begäran
åsyftar bl. a. att förekomma att rektor i affekt utfärdar betyget. Utredningen
i ärendena ger ej vid handen att tjänstgöringsbetyget åt klaganden
utfärdats annat än på hans begäran därom, och han synes därvid ej ha
ifrågasatt Y:s behörighet att utfärda betyget. Det måste antagas att i allmänhet
tjänstemans närmaste förman äger de bästa förutsättningarna att
objektivt bedöma tjänstemannens förhållande i tjänsten och även förutsättas
att han oväldigt betygsätter detta. Då endast rektor har möjlighet att
fortlöpande hålla sig underrättad om lärares sätt att sköta tjänsten har
betygsättningen anförtrotts honom. Det har förekommit att rektor utfärdat
tjänstgöringsbetyg åt exempelvis sin hustru. Med nuvarande lagstiftning
på området torde tillämpning analogivis av jävsreglerna i RB 4: 13
av praktiska skäl i regel vara utesluten. Även om det ur principiella synpunkter
kan anses mindre tillfredsställande att rektor utfärdat tjänstgöringsbetyg
åt lärare som anmält honom för tjänstefel, måste därför ifrågasättas
om Y. ägt undandraga sig den honom sålunda åvilande skyldigheten
under åberopande av jävsförhållande. Uppenbart är emellertid att tillämpning
av det av klaganden i anmälan den 15 mars 1963 hos landsfogden
åberopade lagrummet SL 10: 9 är utesluten. Klaganden å sin sida kunde
däremot ha undvikit att erhålla tjänstgöringsbetyg av Y., därest han begärt
sådant betyg vid tidpunkt då Y. haft semester eller åtnjutit tjänstledighet.

Såvitt skolöverstyrelsen kan finna kan det icke anses styrkt att Y. begått
tjänstefel i påtalade hänseenden. Huruvida han haft tillräcklig grund att
»sänka» klagandens tidigare meddelade betyg i ifrågavarande hänseenden
kan bli föremål för överväganden vid prövning av sådan talan mot tjänstgöringsbetyget
som han synes avse att företaga men som, överstyrelsen ve -

409

terligt, ännu ej ägt rum. Rätt till besvär över betyg är visserligen ej medgiven
men talan med yrkande om höjning av betyg har Kungl. Maj:t i
några fall dock upptagit till prövning på sätt framgår av skolöverstyrelsens
författningshandbok I s. 209: 1.

Vid ärendets avgörande anförde jag i denna del följande.

För samhällsorganens möjligheter att fullgöra sina uppgifter och därmed
för samhällsutvecklingen i stort är det av grundläggande betydelse, att
allmänheten hyser förtroende för myndigheternas objektivitet och opartiskhet.
Som ett led i det allmännas strävan att upprätthålla sådant förtroende
har man i vårt land sedan gammalt uppställt vissa regler om jäv,
regler som syfta till att utesluta tjänstemän från handläggningen av mai
eller ärende, vari deras förhållande till saken eller till den saken rör innebär
fara för partiskhet eller eljest är ägnat att rubba förtroendet för deras objektivitet.
De uppställda jävsreglema avse sålunda icke enbart att garantera
en fullt opartisk handläggning i det enskilda fallet utan även att förehygga
uppkomsten hos allmänheten av misstankar om ovidkommande hänsynstaganden.

Vad särskilt angår iakttagandet av jävsförhållanden inom förvaltningen
vill jag här hänvisa till följande av mig i det av skolöverstyrelsen omnämnda
ärendet (JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 349 o. f.) gjorda allmänna uttalande.

Till en början får jag erinra, att generella jävsregler icke meddelats beträffande
förvaltningen på samma sätt som skett i fråga om rättsskipningen.
Endast med avseende å vissa områden av förvaltningen ha jävsfrågorna
reglerats i specialförfattningar. Beträffande andra områden av förvaltningen
— exempelvis skolväsendet — ha dessa frågor däremot lämnats helt eller
delvis oreglerade. Jävshinder anses emellertid enligt allmänt vedertagen
uppfattning föreligga i väsentligt vidsträcktare omfattning inom förvaltningen
än nyssnämnda specialförfattningar ge vid handen, vare sig nu detta
beror på att man ansett sig bunden av ett kungl. brev av år 1752 eller att
man utan vidare utgått från att RB:s regler varit direkt eller analogiskt
tillämpliga eller att man helt enkelt ansett det ligga i sakens natur att vissa
jävsförhållanden böra beaktas (se Herlitz i SOU 1946: 69 s. 38—-42).

Vad som nödvändiggjort uppställandet av jävsföreskrifter för domstolsförfarandet
är kravet på fullständig objektivitet och opartiskhet i den
dömande verksamheten. Även när det gäller förvaltningen är det ett allmänt
intresse att söka förebygga, att avgöranden å det allmännas vagnar
träffas av befattningshavare, som ha ett personligt intresse av hur avgörandena
utfalla. Inom förvaltningen gör sig emellertid objektivitetssynpunkten
icke gällande med samma styrka i alla slags ärenden. Av praktiska skai
kan man inom förvaltningen vid meddelandet av beslut av mindre ingripande
betydelse, t. ex. avgivande av ett remissvar, icke uppställa samma
krav på ojävighet som vid avgörandet av en tvist mellan enskilda. Förvalt -ningsförfarandet måste utformas under hänsynstagande till effektivitetssynpunkter,
som icke ha någon motsvarande betydelse inom doinstolsför -

410

farandet. RB:s jävsföreskrifter kunna därför icke anses undantagslöst analogiskt
tillämpliga inom förvaltningen.

Av nu anförda skäl måste jävsfrågorna inom de områden av förvaltningen,
med avseende å vilka någon reglering i förevarande hänseende icke
skett, bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Det
torde härvid kunna krävas, att de mera markerade jävsförhållandena —
släktskap och ett utpräglat privatintresse i saken — regelmässigt iakttagas
och att endast i undantagsfall, sasom vid förberedande åtgärder av ringa
'' ''kt, en på sadant sätt jävig tjänsteman deltager i ärendes handläggning.

Beträffande de nu aktuella jävsfrågorna får jag anföra följande.

Vad därvid först angår frågan om Y. var av jäv hindrad att deltaga i
skolstyrelsesammanträde, vid vilket förordnande meddelats för hans hustru
och för hans äldre dotter, vill jag till en början erinra att i fråga om jäv
för ledamot i skolstyrelse skulle, enligt 11 § andra stycket i den vid den
aktuella tiden gällande skolstyrelselagen den 21 december 1956, vad i 37 §
kommunallagen stadgas om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning.
I 37 § kommunallagen stadgas, att 16 § samma lag skall gälla vid
sammanträde med bl. a. kommunens styrelse, och i 37 § tillägges, att ledamot
som är jävig i ett ärende skall avträda vid ärendets behandling. I den
beträffande skolstyrelseledamot följaktligen tillämpliga 16 § kommunallagen
föreskrives, att fullmäktig ej må deltaga i behandling av ärende, som
personligen rör honom eller honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2.
rättegångsbalken om jäv emot domare. Vad sålunda gällde och enligt 14 §
andra stycket skollagen den 6 juni 1962 alltjämt gäller beträffande ledamot
av skolstyrelse torde äga tillämpning jämväl å skolchef och sådan skolledare,
som enligt 3 § kungörelsen den 29 november 1957 med särskilda
bestämmelser om de nya skolstyrelserna i rikets kommuner — skall kallas
till sammanträde med skolstyrelsen och som enligt 4 § samma kungörelse
äger rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin
särskilda mening antecknad till protokollet. Sådan befattningshavare —
dvs. innehavare av sådan befattning som Y. själv synes ha beklätt — bör
salunda icke deltaga i skolstyrelses handläggning av ärende som rör honom
själv eller anhörig till honom. Det är självfallet att rektorns närvaro i ett
sådant fall försvårar en fri och otvungen överläggning och kan avhålla
ledamot att framföra kritiska synpunkter. Något praktiskt behov av Y:s
närvaro vid handläggningen kan icke ha förelegat. Om skolstyrelsen behövt
några upplysningar av Y., hade dessa kunnat inhämtas, innan ärendet företogs
till avgörande.

Av anförda skäl anser jag att Y. självmant borde ha avlägsnat sig när
handläggningen av frågan om förordnanden för hans anhöriga började.
Även om det kan antagas för visst, att hans närvaro icke inverkat på skolstyrelsens
beslut, är det med hänsyn till vikten av att allmänhetens förtroende
för myndigheterna bibehålies av största betydelse att förekommande
jävsförhållanden beaktas.

411

Beträffande frågan om allmänna jävsgrundsatser äga giltighet vid betygsättning
vill jag framhålla följande.

Objektivitet och opartiskhet är uppenbarligen av särskild betydelse vid
den jämförelse mellan ett stort antal elever som sker vid betygsättning.
Att denna jämförelse mellan olika elever sker på ett riktigt sätt, är ju något
som elever och deras föräldrar fästa synnerligt avseende vid. Betygsättningen
är därför en ömtålig sak. Även om en lärare strävar efter fullständig
objektivitet vid betygsättning av eget barn, lärer han icke kunna undgå
att omedvetet påverkas av familjebandet. I varje fall maste förhållandet
framstå så för utomstående. Det är därför ägnat att rubba förtroendet till
lärarens objektivitet.

Vägande skäl tala därför för att de allmänna rättsgrundsatserna om jäv
i princip äga tillämpning även vid betygsättning. Vid små skolor ute på
landsbygden lärer det emellertid icke alltid kunna undvikas att en lärare
måste undervisa även eget barn. Även vid större skolor kan det väl nagon
gång bli nödvändigt att en lärare under kortare tid undervisar nära anhörig.
Vid de allra flesta skolor har emellertid rektor uppenbarligen möjlighet
att så fördela arbetet mellan lärarna att ingen lärare behöver komma i
den situationen att han har att bestämma betyg för nära anhörig. Vad
Y. anfört i sitt yttrande ger icke stöd för antagande att schemat vid den
kommunala realskolan i F. mast uppgöras sa att hans dotter Susanne maste
undervisas och betygsättas av sin far, sin mor och sin syster.

Jag anser därför att Y. genom att organisera arbetet på sätt som skett
åsidosatt den hänsyn till allmänna rättsgrundsatser om jäv som han haft
att iakttaga, Y. har därför handlat oriktigt.

Jag vill tillägga att — om det i undantagsfall icke kan undvikas, att lärare
undervisar och betygsätter anhörig — det enligt min mening framstår
såsom önskvärt, att åtgärder, där så är möjligt, vidtagas för att betygsättningen
prövas även av annan lärare.

Vad slutligen angår frågan om Y. varit av jäv hindrad att utfärda tjänstgöringsintyg
för klaganden får jag framhålla följande.

Det är uppenbart att en av lärare gjord polisanmälan gentemot hans
rektor icke behöver medföra uppkomst av jävsförhållande. Huruvida jäv
föreligger eller icke får bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje
.särskilt fall. I förevarande fall ha emellertid åtskilliga betänkliga fel lagts
Y. till last i klagandens anmälan till landsfogden. Anmälningen föranledde
en omfattande förundersökning. Vad därvid framkom har medfört disciplinär
bestraffning för Y. Nu angivna omständigheter ha varit ägnade att i
hög grad rubba förtroendet till Y:s opartiskhet vid bedömningen av klagandens
sätt att sköta sin tjänst. Jag kan därför icke finna annat än att
Y. enligt allmänna rättsgrundsatser var på grund av jäv hindrad att utlärda
tjänstgöringsbetyg för klaganden. Jag anser därför att Y. förfor
felaktigt genom att det oaktat utfärda tjänstgöringsbetyget. Enligt min

412

mening borde Y. ha underställt frågan överordnad myndighet som haft
att förordna efter omständigheterna.

På sätt framgar av det sagda anser jag att Y. i de uppkomna jävsfrågorna
åsidosatt vad som får anses ha ålegat honom. Då emellertid praxis
pa hithörande område varit växlande och oklarhet råder om vad som är
gällande rätt, är vad Y. härutinnan låtit komma sig till last enligt min
mening icke av beskaffenhet att medföra ansvar för tjänstefel. Ärendet i
denna del föranleder därför icke vidare åtgärd från min sida.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

9. Fråga om den rektor i skolstadgan givna befogenheten att meddela
erforderliga ordningsföreskrifter omfattar även meddelande
av föreskrifter rörande elevernas uppförande å fritid utom skolan

I en den 2 december 1963 hit inkommen skrift anförde Sveriges elevers
centralorganisation (SECO), bland annat, följande. SECO hävdade sedan
många ar att föreskrifter, som berörde elevers uppförande utanför skolan
och på fritid, borde utmönstras ur skolornas ordningsregler och ansåge sig
ha funnit stöd för denna uppfattning såväl i Skolöverstyrelsens anvisningar
som i JO:s uttalanden i ett år 1960 avgjort ärende i en liknande fråga
(se JO 1961 sid. 345 f. f.). Hösten 1963 hade SECO haft en kampanj för att
få bort kvarvarande ordningsregler av nämnda räckvidd. SECO:s åtgärder
hade varit framgångsrika, men för närvarande återstode, organisationen
veterligen, dock fem läroverk med ordningsregler, berörande elevernas uppträdande
på fritid. SECO hemställde därför att jag måtte pröva i vad mån
dessa regler överensstämde med gällande författningar och övriga föreskrifter.
Beträffande de fem skolorna anförde SECO följande.

I Eslövs hal förbjuds eleverna att utan målsmans sällskap besöka restauranter
dar spritförtäring förekommer, att utan målsmans sällskap intaga
alkohol. Elever i realskolans tre lägsta klasser är under vintermånaderna
fomjudna att vistas ute efter kl. 21, under övriga månader efter kl. 22

halkopmgs läroverk har regler som förbjuder elever att utan målsmans
sallskap fortara alkoholhaltiga drycker och som förbjuder elever i realskolan
att roka pa allmänna platser och i offentliga lokaler.

I Skara förbjuds eleverna vid högre allmänna läroverket att utan målsmans
sallskap mtaga alkohol samt att röka på offentliga lokaler

1 Strängnäs hal får inte utan rektors tillstånd anordna danstillställningar
utanför hemmet, de får heller inte besöka restaurant utan
skap°rS C ^ ma SmanS tilIstånd eller förtära alkohol utan målsmans säll ,

I Södertälje hal förbjuds eleverna att utan rektors tillstånd anordna
lSokaienmgSSammank0mSter’ klassfester o-dy1- i offentlig eller förhyrd

413

Med anledning av klagomålen inkom skolöverstyrelsen — efter hörande
av rektorerna vid de läroverk som berördes av SECO:s klagomål — med
yttrande, som SECO mötte med påminnelser. Härjämte inkom styrelsen
för föräldraföreningen vid högre allmänna läroverket i Eslöv med en skrift.
Jag har vidare under hand inhämtat vissa uppgifter från nämnda rektorer.
Överstyrelsen anförde bland annat.

I fråga om betyg i uppförande och ordning anger Läroplan för grundskolan
(s. 93), att de endast skall »avse elevens beteende i skolan och dess
omedelbara närhet samt vid hans kontakter med skolan och dess personal
eller andra elever».

Beträffande högre skolor behandlas ordningsreglerna i av överstyrelsen
1959 utfärdade Allmänna anvisningar (överstyrelsens skriftserie 41), s. 25.
Det heter där bl. a.: »Bestämmelser om ungdomens privata livsföring utanför
skolan bör icke förekomma, bl. a. därför att skolan i stort sett inte kan
övervaka denna, även om så vore önskvärt. Allmänna förbud mot tobaksrökning,
alkoholförtäring, restaurangbesök, utevistelse efter viss tid osv.
förfelar ofta sin verkan, då skolan inte kan kontrollera att de efterlevas.
De bör därför ersättas med rekommendationer och upplysningsverksamhet.
» I det följande exemplifieras de lokala ordningsföreskrifter som rektor
i samråd med kollegiet har att utfärda.

Gymnasieutredningen förutsätter i sitt betänkande (SOU 1963: 42 s. 627)
en allmän översyn av skolans disciplinbestämmelser och går därför inte
närmare in på dessa. Den framhåller emellertid, att »reaktion från skolans
sida — i sista hand förvisning — skall i princip följa på förseelser, som
elev gjort sig skyldig till såsom elev, dvs. förseelser som innebär brott mot
skolans ordningsföreskrifter (t. ex. fusk), samt därjämte på förseelser, som
innebär skada eller fara mot övriga elever». Jfr förslaget till 12 kap. 42—
44 §§ (s. 876) med motivering (s. 911).

Som framgår av de ovan citerade partierna av Allmänna anvisningar
delar överstyrelsen i princip den av SECO framförda synpunkten, att specialregler
för skolungdom rörande privatlivet inte bör utfärdas från skolans
sida. De infordrade yttrandena från de i skrivelsen nämnda läroverken
tycks emellertid visa, dels att bestämmelser, som strider mot denna grundsyn,
håller på att avskaffas eller omarbetas, dels att det i realiteten inte
varit fråga om förbud, som av eleverna vid de berörda skolorna uppfattats
som ingrepp i deras privatliv. Då hela frågan om ordningsreglerna torde
komma att tas upp vid den av gymnasieutredningen föreslagna översynen,
påkallar SECO:s framställning enligt överstyrelsens uppfattning därför
ingen speciell åtgärd.

Med anledning av skolöverstyrelsens antagande att hela frågan om ordningsreglerna
skulle komma att upptagas till behandling vid en förestående
allmän översyn av skolans disciplinbestämmelser, har ärendet här varit
vilande i avvaktan på Kungl. Maj:ts förslag i ämnet till riksdagen.

Vid prövning av ärendet anförde jag följande.

I den av riksdagen i hithörande delar utan erinran lämnade propositionen
1964: 171 angående reformering av de gymnasiala skolorna in. in. framhöll

414

departementschefen, bland annat, att verksamhetsområdet för den av gymnasieutredningen
vid skolorna föreslagna disciplinnämnden, vilken borde
benämnas samarbetsnämnd, borde vidgas att omfatta allmännare samarbets-,
uppförande- och ordningsfrågor ävensom andra förhållanden vid
skolan av icke rent pedagogisk natur. Närmare bestämmelser beträffande
nämndens verksamhet borde, enligt departementschefen, få meddelas i den
ordning Kungl. Maj:t bestämde. Den av överstyrelsen förutsatta utredningen
om ordningsreglerna omnämndes däremot icke i propositionen. Enligt
vad jag inhämtat från ecklesiastikdepartementet är det också osäkert
om bestämmelserna om samarbetsnämndernas verksamhet komma att utformas
så, att någon förändring av rektors befogenhet att meddela ordningsföreskrifter
inom sitt arbetsområde kommer att bli följden. Den av
SECO begärda prövningen beträffande de påtalade ordningsreglerna synes
därför icke, såsom skolöverstyrelsen tänkt sig, böra anstå i avvaktan på
det planerade ikraftträdandet av bestämmelserna om det nya gymnasiet
den 1 juli 1966. Jag får därför i saken framhålla följande.

De påtalade ordningsföreskrifterna torde ha utfärdats med stöd av föreskrifterna
i Kungl. Maj:ts stadga den 17 mars 1933 för rikets allmänna
läroverk. Enligt den ursprungliga lydelsen av 52 § i denna stadga hade
lärjunge jämväl utom läroverket, även under ferietid, att iakttaga ett anständigt
uppförande. Lärjunge skulle också avhålla sig från sådana förlustelser
och njutningsmedel, som kunde menligt inverka på hans kroppsliga
eller andliga utveckling eller icke lämpade sig för hans ålder och egenskap
av lärjunge, samt ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter, som
rektor i samråd med kollegiet och efter skolöverstyrelsens godkännande
i dessa avseenden meddelade.

Det förelåg alltså tidigare icke något principiellt hinder för rektor att
— därest så befanns påkallat av lokala förhållanden — som kompletteringtill
läroverksstadgans allmänna bestämmelser härutinnan utfärda särskilda
ordningsregler rörande lärjungarnas förhållanden utom skolan.

Genom kungörelse den 23 maj 1958, innefattande ändring av bl. a. 52 §
läroverksstadgan, fördelades befogenheten att utfärda särskilda ordningsföreskrifter
mellan å ena sidan rektor och kollegiet och å andra sidan skolstyrelsen.
Sålunda skulle det tillkomma rektor i samråd med kollegiet att
utfärda föreskrifter rörande lärjungarnas uppförande och ordning under
vistelse inom läroverkets område eller närmaste omgivning eller annorstädes
under läroverkets uppsikt. I övrigt ankom det på skolstyrelsen att utfärda
bestämmelser i ämnet.

I fråga om skyldigheten att från skolans sida övervaka lärjungarnas uppträdande
gällde enligt 143 § läroverksstadgan, att det ålåg rektor med
biträde av övriga lärare att öva uppsikt över lärjungarnas uppförande och
ordning såväl inom läroverket som ock, i den mån det kunde ske, utom
detsamma.

415

Genom övergångsbestämmelserna till skolstadgan den 6 juni 1962 upphävdes
bl. a. 1933 års läroverksstadga. Utan hinder härav skola dock, såvitt
angår skolor varå den nya stadgan ej äger tillämpning, äldre bestämmelser
alltjämt gälla i den omfattning varom Kungl. Maj:t i särskild ordning
föreskriver.

1962 års skolstadga är direkt tillämplig med avseende å gymnasier, varför
läroverksstadgan beträffande gymnasierna helt upphört att gälla. I
särskild författning (1962: 489) har med verkan från den 1 juli 1962 föreskrivits
att läroverksstadgan alltjämt skall äga tillämpning å statliga realskolor,
dock med undantag för bl. a. 52 § läroverksstadgan.

Sistnämnda författningsrum har alltså upphört att gälla beträffande
rikets samtliga högre allmänna läroverk.

Härav följer att äldre med stöd av 52 § läroverksstadgan utfärdade ordningsföreskrifter
upphört att gälla, i den mån icke befogenhet att utfärda
föreskrifter av samma slag tillerkänts rektor i nya författningar.

Enligt 9 kap. 4 § och 15 kap. 4 § 1962 års skolstadga har med avseende
å gymnasium befogenhet tillerkänts rektor att efter hörande av kollegiet
inom sitt arbetsområde utfärda erforderliga ordningsföreskrifter. Med rektors
arbetsområde torde, på sätt framgår av Kungl. Maj:ts ämbetsskrivelse
den 21 september 1962, avses vederbörande skolenhet (se 1 kap. 3 § och
2 kap. 26 § skolstadgan). Omfattningen av den åt rektor i skolstadgan
givna befogenheten att meddela erforderliga ordningsföreskrifter är väl
icke fullt klar. Ordalydelsen av stadgandet ger dock icke något som helst
stöd för antagande att befogenheten skulle omfatta även meddelande av
föreskrifter rörande elevernas uppförande å fritid utom skolan. Med hänsyn
härtill och då icke heller övriga bestämmelser i stadgan ge anledning
antaga att befogenheten skulle ha en dylik vidsträckt omfattning,
måste enligt min mening övervägande skäl anses tala för att den rektor
i skolstadgan givna befogenheten icke avser meddelande av föreskrifter om
vad eleverna må göra å fritid utom skolan.

Sådana äldre, för läroverkens elever meddelade ordningsföreskrifter, som
reglera vad elever göra utom skolan å fritid, torde därför numera sakna
författningsenligt stöd och alltså icke kunna göras gällande.

I klagoskriften har påståtts att fritidsreglerande ordningsföreskrifter förekomma
vid de fem inledningsvis angivna läroverken. Vederbörande rektorer
ha emellertid på min förfrågan under hand i slutet av mars 1965
uppgivit att de påtalade föreskrifterna numera upphävts, modifierats eller
kommit ur bruk. Då jag saknar anledning ifrågasätta riktigheten av dessa
uppgifter, finner jag SECO:s klagomål i denna del cj påkalla någon min
vidare åtgärd.

SECO har emellertid, enligt egen uppgift, grundat sina klagomål endast
på en genomgång av de ordningsregler, som funnits intagna i skolkataloger.
Uteslutet synes mig därför icke vara att fritidsreglerande ordningsföre -

-416

skrifter kunna finnas kvar vid ytterligare läroverk, beträffande vilka föreskrifterna
icke framgått av katalogerna. I den mån sådana föreskrifter alltjämt
finnas vid något läroverk, torde kunna förutsättas att skolöverstyrelsen
verkar för att desamma även formellt upphävas, så att någon tvekan
icke kan uppkomma om giltigheten av sådana bestämmelser.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

10. Kyrkoråd har avslagit framställning om undersökning genom
grävning för att utröna om stoft vid gravsättning genom slarv placerats
utanför familjegraven. Även framställningar i saken till
länsstyrelsen och Kungl. Maj:t lämnades utan bifall. Fråga om förutsättningar
funnos för den begärda undersökningen. Tillika fråga
om kyrkorådet i remissvar till länsstyrelsen och Kungl. Maj:t eftersatt
skyldighet att lämna erforderliga upplysningar i saken

Den 8 mars 1958 gravsattes stoftet efter hemmansägaren Sigfrid Danielsson
a Laxarby församlings kyrkogård. Vid gravsättningen var marken
täckt med snö.

Sigfrid Danielssons dotter, fru Ruth Danielsson-Lönnum, Stockholm,
gjorde i maj 1958 vid besök hos kyrkorådets ordförande, kontraktsprosten
Gunnar Werkström, gällande att hennes faders stoft på grund av slarv av
dåvarande kyrkogårdsvaktmästaren Henry Ottosson blivit gravsatt utanför
familjens gravplats. Gravsättningen skulle enligt hennes förmenande
ha skett i en gräsgång mellan familjens gravplats och en gravplats, som
upplåtits åt en familj Pettersson. I anledning härav besiktigades graven
i juni 1958 av Werkström och två andra ledamöter av kyrkorådet tillsammans
med Ruth Danielsson-Lönnum, Ottosson och två medlemmar av
nyssnämnda familj Pettersson, nämligen systrarna Annie och Ingeborg Pettersson.

I en den 20 april 1959 dagtecknad, till kyrkorådet ställd skrift anhöll
Ruth Danielsson-Lönnum att hennes faders grav »måtte öppnas i och för
kontroll».

Vid sammanträde den 20 april 1959 avslog kyrkorådet framställningen.
I protokollet antecknades att Ottosson bestämt hävdade att något fel ej
begåtts och att Sigfrid Danielssons son John Danielsson på det bestämdaste
motsatte sig gravöppningen samt att Ingeborg Pettersson bestämt tog
avstånd från den ifrågasatta gravöppningen, enär en dylik eventuellt skulle
komma att beröra hennes föräldrars gravplats eller dess närmaste omgivning.

Ruth Danielsson-Lönnum hemställde därefter hos länsstyrelsen i Älvsborgs
län att faderns stoft måtte få upptagas och flyttas till familjegraven.

417

I yttrande, som beslöts vid kyrkorådets sammanträde den 13 december
1959, avstyrkte kyrkorådet — under åberopande av i sak samma skäl som
upptagits i protokollet för den 20 april 1959 — framställningen såsom varande
helt omotiverad. Kyrkorådet förklarade sig vilja protestera mot Ruth
Danielsson-Lönnums »osanna och synnerligen groteska beskyllningar» och
uttalade att om Ruth Danielsson-Lönnums lögnkampanj och trakasserier
mot kyrkorådet och dess ordförande fortsatte, kyrkorådet såge sig nödsakat
att vidtaga rättsliga åtgärder mot henne. — Länsstyrelsen fann enligt
resolution den 6 februari 1960 ej skäl bifalla ansökningen.

Ruth Danielsson-Lönnum anförde besvär hos Kungl. Maj:t över länsstyrelsens
beslut. Hon yrkade därvid att Kungl. Maj:t måtte förordna om en
opartisk undersökning i fallet och om den rättelse, som vore befogad på
grund av undersökningen. Kyrkorådet hänvisade i sitt yttrande över besvären
till sitt tidigare yttrande. Kungl. Maj:t fann enligt utslag den 28
juli 1960 ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens resolution.

I en den 23 december 1960 dagtecknad skrift anhöll Ruth DanielssonLönnum
hos kyrkorådet att få öppna ifrågavarande gräsgång. Ansökningen
behandlades på kyrkorådets sammanträde den 26 maj 1961. I det vid
sammanträdet förda protokollet antecknades, i anledning av framställningen
att kyrkogården vore anförtrodd i församlingens vård och att dit även
hörde skötseln av gräsgångarna samt hänvisades till ordningsstadga och
ordningsföreskrift för kyrkogården, vars anvisningar varje nyttjanderättshavare
vore skyldig att följa.

I en den 31 januari 1963 dagtecknad skrift begärde Ruth DanielssonLönnum
hos kyrkorådet att kyrkorådet måtte låta öppna eller genom en
geolog medelst sondering undersöka och kontrollera ifrågavarande gräsgång.
Vid sammanträde den 6 april 1963, vid vilket skriften föredrogs, beslöt
kyrkorådet för dagen hänvisa Ruth Danielsson-Lönnum till kyrkorådets
tidigare uttalanden i samma ärende.

I en skrift av den 31 januari 1963 anhöll Ruth Danielsson-Lönnum hos
Kungl. Maj:t att hennes faders stoft måtte få upptagas och flyttas till familjegraven,
dock tidigast år 1968, att den tomma outnyttjade delen av
den Danielssonska graven måtte kontrollöppnas eller att gräsgången måtte
kontrolleras av geolog medelst sondering. Ansökningen hade vid tiden för
min prövning ännu icke slutligt avgjorts av Kungl. Maj:t.

I en den 4 februari 1963 hit inkommen skrift anförde Ruth DanielssonLönnum
klagomål mot kyrkorådet och Werkström och anförde därvid i
huvudsak följande. Kyrkorådet hade icke företagit tillräcklig utredning för
att klargöra riktigheten av hennes uppgifter att hennes faders stoft blivit
gravsatt utanför graven. Kyrkorådet och Werkström hade även sökt nedtysta
saken samt avgivit osanna och oriktiga remissyttranden. Kyrkorådet
hade därjämte ärekränkt henne genom sitt uttalande i yttrandet den 13
december 1959 att hon igångsatt en lögnkampanj mot kyrkorådet. Kyrko 14

— Justitieombudsmannens årsberättelse till 1066 års riksdag

418

rådets protokoll från sammanträdet den 26 maj 1961 hade vidare ej kommit
henne till handa förrän den 4 augusti 1961.

I anledning av klagomålen verkställde landsfogden i Älvsborgs län på
min begäran utredning i ärendet, varjämte länsstyrelsen i Älvsborgs län
— med överlämnande av yttranden av kyrkorådet, Ottosson, John Danielsson
och förre kantorn Hugo Forsberg, Laxarby — inkom med yttrande,
som Ruth Danielsson-Lönnum mötte med påminnelser. Länsstyrelsen
och Werkström lämnade därefter kompletterande upplysningar i saken,
varjämte Ruth Danielsson-Lönnum inkom med ytterligare skrifter.

Vid mitt avgörande av ärendet anförde jag följande.

Ruth Danielsson-Lönnums framställningar till kyrkorådet få anses innebära
yrkande att kyrkorådet måtte genom grävning undersöka och kontrollera
huruvida icke stoftet efter hennes fader blivit genom slarv från
Ottossons sida gravsatt utanför den för hennes föräldrar upplåtna gravplatsen.
Syftet med framställningarna har uppenbarligen varit att få sådant
belägg för påståendet om fel vid gravsättningen, att hon senare skulle kunna
få bifall till en framställning om flyttning av stoftet till föräldrarnas
gravplats.

Några bestämmelser till ledning för hur en framställning av förevarande
slag skall handläggas och avgöras finnas icke meddelade. Frågan härom får
följaktligen bedömas efter vad som med hänsyn till syftet med framställningen
får anses ligga i sakens natur.

Det är härvid till en början uppenbart att varje fel vid gravsättningen
icke kan föranleda förflyttning av stoftet. Här måste en avvägning ske
mellan olika intressen. Hänsyn maste tagas till såväl anhörigs önskan om
att stoftet finnes inom den upplåtna gravens område som till intresset av
att gravfriden och begravningsplatsens helgd icke utan synnerliga skäl
störes.

Det är med hänsyn till sistnämnda intresse uppenbart att en förflyttning
icke bör medgivas om det fel som skett vid gravsättningen är ringa.
En förflyttning bör t. ex. icke ske endast därför att ett stoft blivit gravsatt
så att kistan, utan att för den skull komma in på annan gravplats, obetydligt
skjuter ut utanför området för gravplatsen. Härav följer att undersökning
genom grävning för att nännare kontrollera kistans placering icke
bör ske, om det fel, som misstänkes ha begåtts vid gravsättningen, endast
är av dylik ringa vikt.

Däremot torde en förflyttning kunna ifrågakomma, om det göres gällande,
att ett stoft blivit gravsatt så att kistan ligger så långt utanför området
för gravplatsen, att en över stoftet placerad gravkulle eller gravvård
måste sättas helt eller till stor del utanför graven. I sådant fall måste det
ifrågasatta felet anses vara sådant att det i och för sig motiverar en under -

419

sökning. Hur långt undersökningen skall drivas, får bli beroende av förhållandena
i det särskilda fallet.

En sådan undersökning — som i första hand ankommer på den myndighet
som har att vårda begravningsplatsen — bör till en början ske genom
besiktning av gravplatsen och genom hörande av de personer som kunna
lämna uppgifter av betydelse för prövningen av fråga om fel begåtts vid
gravsättningen.

Ger en dylik förberedande utredning icke klarhet i saken, uppkommer
fråga huruvida sistnämnda myndighet bör genom grävning eller andra åtgärder,
som kunna verka störande på gravfriden eller begravningsplatsens
helgd i övrigt, söka närmare fastställa kistans läge. Det synes åtminstone
mig uppenbart, att dylika åtgärder icke böra vidtagas utan att vid den
förberedande utredningen framkommit omständigheter som ge starkt stöd
för antagande, att fel av beskaffenhet att kunna föranleda förflyttning av
stoftet begåtts vid gravsättningen, och att full klarhet i saken icke kan
vinnas annorledes än genom dylika åtgärder. Tillbörlig hänsyn till gravfriden
och till begravningsplatsens helgd bör enligt min mening medföra
att begäran om vidtagande av grävningsåtgärder och dylikt avslås om
misstankarna om fel vid gravsättningen efter verkställd förberedande utredning
framstå såsom vaga eller otillräckligt bestyrkta av omständigheterna.

När det nu gäller att i enlighet med anförda allmänna synpunkter bedöma
huruvida det i förevarande fall funnits anledning att genom grävning
eller annan åtgärd förvissa sig om huruvida fel av beskaffenhet att
kunna föranleda förflyttning ägt rum vid gravsättningen av klagandens
faders stoft får jag anföra följande.

Vid den av landsfogden i länet på min begäran verkställda utredningen
uppgåvo såväl Ellen Johansson som systrarna Annie och Ingeborg Pettersson
att vid den tidpunkt, då gravsättningen ägde rum, hela graven var
gräsbevuxen, att den gräsbevuxna gravkullen över Sigfrid Danielssons år
1947 avlidna maka Anna Danielsson var belägen helt nära den förut omnämnda
gräsgången, att denna gravkulle låg kvar efter begravningen på
samma ställe som tidigare, att gräsgången var uppgrävd och bestod av en
jordhög uppblandad med grankvistar samt att på andra sidan om gravkullen
icke fanns något spår av någon uppgrävning. Systrarna Pettersson
sade sig vid utredningen icke motsätta sig att det företogs grävning på platsen
för utrönande av om stoftet efter Sigfrid Danielsson gravsatts i gången.
John Danielsson, som icke gjort någon iakttagelse som tydde på att det
hade grävts i gräsgången, sade sig helt lita på kyrkorådet och var säker
på att stoftet efter Sigfrid Danielsson blivit gravsatt på av makarna
Danielsson avsett ställe.

Diirest de av Ellen Johansson och systrarna Pettersson gjorda iakttagelserna
äro riktiga, måste stoftet efter Sigfrid Danielsson ha gravsatts i gräs -

420

gången, vilken, såvitt handlingarna utvisa, är belägen utanför familjen
Danielssons grav. Huruvida Ellen Johanssons och systrarna Petterssons
uppgifter äro riktiga eller huruvida de misstagit sig kan naturligtvis icke
med säkerhet avgöras enbart på grundval av innehållet i handlingarna. Jag
kan endast konstatera att i ärendet icke framkommit något som ger den
minsta anledning ifrågasätta de tre damernas sanningsenlighet.

Mot den slutsats som måste dragas av de tre damernas uppgifter talar
gravgrävaren Ottossons bestämda påstående att gravsättningen skett på
rätt plats. Med hänsyn till att Ottosson under en lång följd av år ombesörjt
gravöppningar utan att fog för anmärkningar yppats, finnes otvivelaktigt
skäl att fästa synnerligt avseende vid Ottossons bestridande. Gravsättningen
skedde emellertid vintertid, då marken var täckt med djup snö,
varför Ottosson kan, även om han är i god tro, lätt ha misstagit sig. Härstädes
har uppgivits att en mindre sättning skett inom den gravplats som
upplåtits åt familjen Danielsson, ett förhållande som ger visst stöd för
Ottossons påstående att gravsättningen skett inom området för gravplatsen.
Ett bifall till framställningen om kontrollgrävning krävde emellertid
icke att det blivit styrkt att fel begåtts. På sätt framgår av det förut sagda
bör en sådan kontrollåtgärd vidtagas om starkt fog för misstanke om fel
vid gravsättningen uppkommit. Systrarna Petterssons uppgifter voro sådana
att dessa måste framkalla stark misstanke om att fel begåtts. Denna
tvekan om hur det förhöll sig kunde icke skingras annorledes än genom
kontrollåtgärder. Därtill kom att Ruth Danielsson-Lönnum hade ett starkt
personligt intresse av att få saken klarlagd såväl av känslomässiga skäl som
ur praktisk synpunkt med hänsyn till gravens skötsel.

Gentemot ett bifall till klagandens framställningar har kyrkorådet åberopat,
att John Danielsson motsatt sig att kontrollgrävning skedde. Att
denne, som synes ha stått i motsatsförhållande till sin syster, motsatt sig
gravöppning har icke utgjort hinder för den begärda kontrollgrävningen.
Härtill kommer att John Danielsson, såvitt handlingarna utvisa, icke gjort
egna undersökningar i förevarande hänseende i samband med eller under
tiden efter jordfästningen utan helt förlitat sig på att kyrkorådets uppfattning
var riktig. Hur han skulle ställa sig till frågan om flyttning av stoftet,
därest det visade sig att fel begåtts vid gravsättningen, vet man ingenting
om.

Vidare har kyrkorådet åberopat att systrarna Pettersson tagit avstånd
från den begärda grävningen, enär denna skulle komma att beröra deras
föräldrars grav eller närmaste omgivning. Den begärda kontrollgrävningen
kunde emellertid uppenbarligen ske utan att den Petterssonska graven behövde
påverkas.

Vid bedömning av förevarande fråga är vidare att beakta, att en grävning
i den så kallade gräsgången kan — om Ottossons och kyrkorådets uppfattning
om att gravsättningen skett på rätt sätt är riktig — ske utan att

421

gravfriden störes. Att detta även var kyrkorådets uppfattning framgår av
att det numera framkommit att kyrkorådet i varje fall vid tiden för besiktningen
i juni 1958 icke haft något att erinra mot en gravöppning under
förutsättning att klaganden åtoge sig att bekosta densamma, om det visade
sig att gravsättningen skett på riktigt sätt.

Vidare är att beakta att det ur hälsovårdssynpunkt icke förelåg hinder
att utföra grävning — vilket i förevarande fall synes vara den lämpligaste
kontrollmetoden — på sådant sätt att man grävde ner till normalt gravdjup
eller till dess att kistan påträffades, om den fanns där. Även om det
befunnits att stoftet var gravsatt utanför graven, hade — på grund av
medicinalstyrelsens anvisningar — flyttning av stoftet icke kunnat medgivas
förrän 10—15 år förflutit efter jordandet. Det fanns emellertid icke
skäl att av denna anledning vägra att göra en kontrollöppning. Möjligheterna
att klargöra om stoftet gravsatts på ifrågavarande plats vore givetvis
större om kontrollen gjordes innan kistan börjat förmultna.

Vid ett övervägande av vad sålunda anförts kan jag för min del icke
finna annat än att omständigheterna voro sådana att klagandens framställningar
om grävning eller annan åtgärd för att söka fastställa om och
i vad mån fel begåtts vid gravsättningen bort bifallas.

Jag övergår nu att — mot bakgrunden av vad salunda sagts rörande
frågan om det, objektivt sett, fanns tillräckliga skäl att genom grävning
eller på annat sätt söka fastställa läget av det gravsatta stoftet efter klagandens
fader — bedöma det sätt varpa kyrkorådet handlagi; klagandens
framställningar.

I enlighet med det förut anförda ankom det pa kyrkorådet att genom
besiktning och genom att höra de personer, som kunde lämna upplysningar
i saken, söka utröna om det fanns sådant fog för klagandens påståenden
om fel vid gravsättningen, att en kontrollgrävning kunde anses tillräckligt
motiverad. Besiktning har också ägt rum i juni 1958 i närvaro av Werkström,
två andra av kyrkorådets ledamöter, klaganden och systrarna Pettersson.
Vad som iakttogs vid besiktningen har aldrig närmare angivits
av kyrkorådet, som icke heller redovisat de uppgifter som må ha inhämtats
av dem som kunde lämna upplysningar i saken. Där iir därför icke möjligt
att bedöma om den utredning som verkställts av kyrkorådet var tillräckligt
grundlig. Det kan följaktligen icke anses styrkt att kyrkorådet försummat
verkställa den utredning som var påkallad. Att utredningen icke,
på sätt som bort ske, nedtecknats är icke av beskaffenhet att kunna läggas
kyrkorådet till last såsom tjänstefel. Jag vill emellertid framhålla vikten
av att myndighet genom anteckning i beslut eller protokoll eller på annat
sätt redovisar den utredning som verkställts i ett ärende.

Vad därefter angår kyrkorådets ställningstagande till klagandens framställningar
om kontrollgrävning får jag anföra följande.

Hur mycket av vad nu framkommit som var kyrkorådet bekant vid dess

422

avgöranden liar, på sätt framgår av det sagda, ej klarlagts. Eftersom klaganden
åberopat systrarna Petterssons uppgifter och systrarna voro närvarande
vid besiktningen i juni 1958, torde dock kunna antagas att kyrkorådet
fått kännedom om deras iakttagelser. Kyrkorådet har emellertid uppenbarligen
fäst större avseende vid Ottossons bestämda bestridande av att
fel begåtts än vid systrarna Petterssons uppgifter.

Att kyrkorådet på grund härav kommit till en annan uppfattning än den,
varåt jag givit uttryck, är uppenbarligen icke av beskaffenhet att kunna
läggas kyrkorådets ledamöter till last såsom fel. Jag anser dock att kyrkorådet
— som i sin förklaring härstädes sagt sig ha varit från början villigt
att medverka till något slags kontrollgrävning som, om något fel icke begåtts,
skulle gäldas av klaganden — bort låta sin villighet att medverka
till en av klaganden bekostad undersökning komma till uttryck i sina
beslut.

Beträffande kyrkorådets remissyttranden till länsstyrelsen och Kungl.
Maj:t i anledning av Ruth Danielsson-Lönnums framställningar om flyttning
av stoftet efter hennes fader får jag anföra följande.

För att länsstyrelsen och Kungl. Maj:t skulle kunna på ett riktigt sätt
pröva klagandens framställningar ha dessa myndigheter behövt få kännedom
om de faktiska omständigheter som talade för och emot antagandet
att stoftet gravsatts utanför graven. Genom remisserna till kyrkorådet uppkom
tjänsteplikt för kyrkorådet att klart och objektivt redovisa alla för
kyrkorådet kända omständigheter av betydelse för bedömande av framställningarna.
Denna tjänsteplikt har kyrkorådet enligt min mening åsidosatt.
I remissyttrandena ha således icke redovisats de iakttagelser som gjordes
vid besiktningen i juni 1958 eller vad olika uppgiftslämnare haft att
förmäla. En sådan viktig omständighet som var på graven gravkullen över
Anna Danielsson var belägen vid gravsättningen och vid det tillfälle då
Anna Johansson och systrarna Pettersson, sedan snön smält undan, gjorde
sina iakttagelser beröres icke i yttrandena. I dessa omnämnes icke heller
det härstädes upplysta förhållandet att kyrkorådet varit villigt att under
vissa förutsättningar medverka till något slags kontrollgrävning. Jag har
svårt att föreställa mig att länsstyrelsen, domkapitlet och Kungl. Maj:t
skulle — om klargörande upplysningar lämnats i kyrkorådets yttranden
— ha underlåtit att tillse att saken i görligaste mån klargjordes, innan
framställningarna prövades. Vad härutinnan förekommit har jag emellertid
ansett icke vara av beskaffenhet att böra beivras. Jag vill dock framhålla
nödvändigheten av att även framställningar, som avfattats på ett aggressivt
och hätskt sätt och som innehålla kränkande, obevisade beskyllningar,
av myndighet behandlas på ett sakligt sätt.

Något belägg för att kyrkorådet eller Werkström — som Ruth Danielsson-Lönnum
gjort gällande — sökt förhindra att saken blev tillräckligt

423

utredd eller sökt nedtysta dem som gjort iakttagelser av betydelse i detta
sammanhang har icke framkommit. De brister i handläggningen som förekommit
ha helt visst sin förklaring i att kyrkorådets ledamöter varit övertygade
om att vederbörande uppgiftslämnare misstagit sig och att Ottosson
icke gjort någon felgrävning.

Ruth Danielsson-Lönnum har vidare påtalat, att kyrkorådet ärekränkt
henne genom att i det vid sammanträdet den 13 december 1959 beslutade
yttrandet till länsstyrelsen göra det uttalandet att kyrkorådet, om hennes
lögnkampanj och trakasserier mot kyrkorådet och dess ordförande fortsatte,
såge sig nödsakat att vidtaga rättsliga åtgärder mot henne.

Genom detta uttalande har kyrkorådet gjort sig skyldigt till missfirmelse
och åsidosättande av skyldighet att avfatta sina uttalanden på ett måttfullt
och korrekt sätt.

Ruth Danielsson-Lönnum hade emellertid i sin framställning till länsstyrelsen
angripit Werkström och kyrkorådet och riktat beskyllningar mot
Werkström för att ha bedrivit en nedtystningskampanj och sökt förhala
sakens handläggning. Med hänsyn härtill och övriga omständigheter har
jag ansett mig böra med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän
låta bero vid vad härutinnan förevarit.

Efter det förestående ärende härstädes avgjorts, meddelade Kungl. Maj:t
den 26 februari 1965 beslut i det hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärendet,
därvid Kungl. Maj:t föreskrev att länsstyrelsen skulle, på särskild framställning
av Ruth Danielsson-Lönnum och mot att hon bestred därigenom
uppkommande kostnader, ombesörja att genom grävning undersöktes huruvida
kista, som kunde antagas innehålla stoftet efter Sigfrid Danielsson,
blivit begravd mellan ovan omförmälda gravplatser. Sedan gravöppning
ägt rum, inkom länsstyrelsen till Kungl. Maj:t med protokoll, varav framgick,
att den kista, som kunde antagas innehålla stoftet efter klagandens
far, blivit nedsatt mellan ifrågavarande gravplatser. I anledning härav
meddelade Kungl. Maj:t den 5 november 1965 nytt beslut, däri Kungl.
Maj:t förordnade att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till länsstyrelsen
för prövning och avgörande av frågan om flyttning av stoftet efter
klagandens far. Vidare anvisade Kungl. Maj:t medel till bestridande av klagandens
utgifter i samband med gravöppningen.

424

11. Körkort har interimistiskt återkallats på grundval av utredning
utvisande att körkortsinneliavaren efter spritförtäring fört
bil och att alkoholkoncentrationen vid ett två timmar efter körningen
taget blodprov uppgick till 1,40 %o. Oaktat spritförtäringen
skedde endast kort stund före körningen, ingick länsstyrelsen icke i
prövning av frågan huruvida alkoholkoncentrationen i blodet under
färden var så hög att förutsättningar för körkortets återkallande
förelågo. Länsstyrelsen förfor felaktigt även genom underlåtenhet
att sakligt pröva framställning om upphävande av det interimistiska
beslutet

Den 27 augusti 1963 beslöt poliskammaren i Göteborg (bitr. polisintendenten
R. Gidén) att med stöd av 35 § vägtrafikförordningen omhändertaga
för chauffören W. J. utfärdat körkort. Den utredning, på vilken beslutet
grundades, visade att J. den 29 juli 1963 efter spritförtäring framfört
en lastbil och att alkoholkoncentrationen vid ett närmare två timmar
efter körningen taget blodprov uppgick till minst 1,40 promille.

Sedan poliskammarens beslut anmälts till länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, prövade länsassessom Bo Hogner å länsstyrelsens vägnar genom
beslut den 5 september 1963 skäligt att, med stöd av 33 § 3 mom. vägtrafikförordningen,
tills vidare i avvaktan på slutligt beslut återkalla J:s körkort.
Tillika beslöts att handlingarna — poliskammarens beslut, analysbeviset
och protokollet över blodprovstagningen — skulle överlämnas till
polismyndigheten, som anmodades att från körkortsinnehavaren infordra
förklaring att ingivas till polismyndigheten inom åtta dagar från delfåendet.

Innan länsstyrelsens beslut hunnit delgivas J. inkom den 13 september
1963 till länsstyrelsen en skrift från advokaten Ingemar Steier, däri Steier
såsom ombud för J. anförde följande: Den 29 juli 1963 hade J. anlänt till
sin bostad omkring klockan 15.45. Han parkerade sin lastbil utanför bostaden
och gick upp i lägenheten. Där drack han först en grogg och därefter
kaffe, därvid han även förtärde en å två kaffehalvor. När J. suttit i sin lägenhet
cirka 20 minuter å en halvtimme, hade hans son ropat att lastbilen
börjat rulla bakat. J. hade rusat ut pa gatan och flyttat lastbilen, som kolliderat
med annan bil, ungefär 100 meter och parkerat lastbilen på plan
mark. Vid blodprovstagningen närmare två timmar efteråt hade J. en alkoholkoncentration
i sitt blod av 1,40 promille. Med hänsyn till att J. körde
bilen sa snart efter alkoholförtäringen som ca en halvtimme, kunde alkoholförtäringen
i hans blod vid det tillfälle, då han förde lastbilen för att
parkera den på annan plats, icke med säkerhet ha uppgått till 0,5 promille.
Anledning funnes till antagande att J., om han åtalades, bleve frikänd.
IJnder sådana omständigheter syntes poliskammarens beslut att omhändertaga
körkortet oriktigt. Med hänsyn till den omständigheten att J. icke
tidigare \ant atalad eller dömd for liknande förseelse och då han vore

425

chaufför till yrket och därför helt beroende av sitt körkort, anhöll Steier
att länsstyrelsen måtte upphäva poliskammarens beslut och återställa körkortet
till J.

Med anledning av Steiers framställning meddelade länsstyrelsen med
Hogner såsom beslutande i skrivelse den 30 september 1963 till Steier
under åberopande av länsstyrelsens beslut den 5 september 1963 med tillhörande
besvärshänvisning — att länsstyrelsen vore förhindrad upptaga
ansökningen till prövning.

Allmän åklagare yrkade därefter ansvar å J. för rattonykterhet vid berörda
tillfälle. Åtalet blev emellertid av Göteborgs rådhusrätt ogillat genom
dom den 10 januari 1964. I domskälen anförde rådhusrätten att i målet ej
fullständigt klarlagts vare sig när körningen skedde eller när spritförtäringen
strax före körningen ägde rum. Med hänsyn härtill kunde icke anses
tillförlitligen visat att alkoholkoncentrationen i J:s blod vid körningstillfället
uppgått till minst 0,5 promille.

Med skrivelse till J. den 11 januari 1964 återställde länsstyrelsen körkortet.

I en den 21 januari 1964 hit inkommen skrift anförde Steier bl. a. följande.

Poliskammarens beslut av den 27/8 1963 om omhändertagande av J:s
körkort samt länsstyrelsens beslut den 5/9 samma år att tillsvidare återkalla
J:s körkort förtjänar en närmare granskning och kommentar. Man får
den uppfattningen att vederbörande befattningshavare å poliskammaren
och länsstyrelsen icke läst förundersökningsprotokollet utan endast nöjt
sig med att konstatera att alkoholhalten i J:s blod uppgått till 1.40 promille
och med denna siffra för ögonen beslutat att omhändertaga respektive
återkalla körkortet.---

Poliskammaren och länsstyrelsen kan icke göra gällande att rättens inande
dom grundats på några omständigheter som varit för dem okända.
Innan åklagaren fattade beslut om åtal, hade han den 30/9 tillskrivit statens
rättskemiska laboratorium och begärt upplysning huruvida alkoholkoncentrationen
i J:s blod vid körningen med säkerhet överskridit 0,5 promille.
Rättskemiska laboratoriet hade den 7/11 meddelat åklagaren att om
alkoholförtäringen ägt rum under tiden 15.40—16.10, alkoholkoncentrationen
i J:s blod klockan 16.20 skulle varit över 0,5 promille. Det var denna
uppgift som avgjorde att åklagaren åtalade J. för rattonykterhet. Dnligt
33 § 3 mom. 2 st. vägtrafikförordningen skall länsstyrelsen tillsvidare återkalla
av polismyndigheten omhändertaget körkort endast när alkoholkoncentrationen
i förarens blod under färden uppgått till 0,8 promille. Det
har i detta fall icke funnits anledning att antaga att alkoholkoncentrationen
i J:s blod skulle hava uppgått till 0,8 promille men väl anledning till
antagande att alkoholkoncentrationen i hans blod icke uppgått till 0,5
promille.

Jag får anhålla att JO ville taga ställning till frågan huruvida åtal mot
vederbörande befattningshavare vid poliskammaren och länsstyrelsen bör
anställas.

14» — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19GG års riksdag

426

Skulle åtal anställas anhåller jag att J. måtte kallas som målsägande
för att beredas möjlighet att föra skadeståndstalan.

Sedan klagoskriften remitterats till länsstyrelsen för upplysningar, överlämnade
länsstyrelsen en av Hogner upprättad tjänstepromemoria, däri
han anförde följande.

Enligt 33 § 3 mom. andra stycket V. T. F. åligger det länsstyrelsen, när
av polismyndigheten meddelats beslut angående omhändertagande av körkort
enligt 35 S V. T. F. och beslutet grundats på att alkoholkoncentrationen
i förarens blod under körningen uppgått till 0,8 promille eller däröver,
att återkalla körkortet tillsvidare.

Bestämmelsen kan erbjuda vissa tolkningssvårigheter, vilket även torde
framgå^ av betänkandet om alkoholprovet (S. O. S. 1956:37), där bland
annat å sidan 108 uttalas, att vår nuvarande lagstiftning rörande onykterhet
i trafik utgår från att föraren vid körningen haft åtminstone den alkoholkoncentration
i blodet som blodprovsanalysen utvisar under förutsättning
att förtäringen ej ägt rum mellan körningen och provtagningen eller
viss kort tid före körningen. Förhandenvaron av sistnämnda förutsättning
lär länsstyrelsen icke ha att taga ställning till, då här rör sig om en bevisfråga,
som det närmast ankommer på åklagaren och i sista hand domstolen
att pröva.

Alkoholhalten enligt företett analysbevis torde för länsstyrelsens del
närmast vara att hänföra till en »presumptio juris et de jure», som rubbas
först av domstolens frikännande eller åklagarens nedläggande av talan.

Åberopade författningsrum bör även jämföras med bestämmelserna i
35 § V. T. F., där skyldighet föreskrives att vid omhändertagandebeslutets
insändande till länsstyrelsen bifoga enbart analysbevis. Skyldighet att redovisa
de skäl i övrigt som föranlett åtgärden stipuleras endast för det fall
att beslutet meddelats enligt 35 § första stycket eller enligt andra stycket
vid en alkoholkoncentration enligt beviset understigande 0,8 promille. Anledningen
bör givetvis vara den att länsstyrelsens prövningsrätt i sistnämnda
fall är friare.

Ett ytterligare belägg för riktigheten av denna tolkning torde kunna
härledas ur rättsfallsnotis R 1956 K 550, där körkortsmyndigheten såvitt
av referatet kan utläsas tydligen grundat sitt interimistiska indragningsbeslut
pa ett analysbevis, enligt vilket blodalkoholhalten understigit dåvarande
lägsta promillegräns men genom tillbakaräkning funnit sig kunna
konstatera att alkoholhalten vid körningen måste ha överstigit 0,8 promille.

Ehuru icke direkt relevant för bedömande av länsstyrelsens handläggning
av det aktuella ärendet kan framhållas att vid länsstyrelsens förordnande
om interimistisk återkallelse något förundersökningsprotokoll icke
var för länsstyrelsen tillgängligt. (Jämför här ovan refererade bestämmelser.
) Sadant protokoll tillställdes länsstyrelsen först sedermera i anslutning
till anmälarens skrivelse den 11 september 1963 med yrkande om återställande
av körkortet.

Det bör även framhållas att länsstyrelsens beslut i anledning av sistnämnda
skrivelse meddelades före besvärstidens utgång och med uttrycklig
hänvisning till lämnad besvärshänvisning.

Slutligen kan hänvisas till att enligt avfattningen av redovisade domskäl
domstolens frikännande knappast kan betecknas såsom tveklöst. »I

427

målet har ej fullständigt klarlagts vare sig när körningen skedde eller när
spritförtäringen ägde rum. Med hänsyn härtill kan icke anses tillförlitligen
styrkt etc.». Domskälen och utredningen i övrigt ger också belägg för att
en icke obetydlig sammanlagd konsumtion av alkoholhaltiga drycker ägt
rum föregående dag och även ehuru i mindre mån den aktuella dagen före
anmärkningstillfället.

Fall av detta slag, där interimistiskt återkallat körkort återställes först
efter frikännande dom är som bekant en icke alldeles ovanlig företeelse.
Av intresse är här föreskriften i V. T. K. att åklagaren är skyldig underrätta
länsstyrelsen, när åtal nedlägges. Denna bestämmelse lär väl ha tillkommit
för att i möjligaste mån motverka den rättsförlust som med gällande bestämmelser
kan bli oundviklig.

Huruvida länsstyrelsen vid uppenbara feltag vid polismyndighets och
åklagares handläggning av hithörande situationer enligt 35 § andra stycket
V. T. F. må vidtaga rättelse kan diskuteras. Möjligen kan ehuru tveksamt
länsstyrelsen som högsta polismyndighet anses befogad korrigera en lokal
polismyndighets bedömande men ännu mera tveksamt är huruvida sådan
rättelse kan ske av åklagares beslut.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Misstänkes förare för att vid färd med motorfordon ha brutit mot 4 §
lagen om straff för vissa trafikbrott, och visar blodundersökning, att föraren
under färden haft en alkoholkoncentration i blodet av 0,5 promille
eller därutöver, skall enligt 35 § andra stycket vägtrafikförordningen den
myndighet, som har att förbereda talan mot föraren, skyndsamt efter erhållandet
av analysbeviset besluta om körkortets omhändertagande. År
fråga om rattonykterhet och uppgick alkoholkoncentrationen icke till 0,8
promille, må, därest omständigheterna kunna anses mildrande, beslutet om
körkortets omhändertagande icke meddelas, med mindre föraren tidigare
brutit mot förstnämnda lagrum. Beslut om körkorts omhändertagande skall
snarast möjligt översändas till vederbörande länsstyrelse och gäller till dess
länsstyrelsen förordnat, huru med körkortet skall förfaras.

Beträffande skälen för omhändertagandet av J:s körkort innehåller poliskammarens
beslut — utöver hänvisningar till analysbevis och protokoll
rörande blodprovstagningen — i huvudsak endast följande.

Polismännen Rune Jensen och Morgan Karrin tjänstgjorde vid tillfället
på en av polisens radiobilar. Klockan 16.28 fick de genom polisens radioexpedition
larm till Sjömansgatan, där en parkerad lastbil kommit i rullning
och påkört en på gatan parkerad personbil. När polismännen kl. 16.45
kom till platsen, så fanns på Sjömansgatan varken lastbil eller förare till
densamma. Efter någon minut kom emellertid ovan niimnde J. till platsen,
och han omtalade då, att hans lastbil kommit i rullning. När J. upptäckt
detta, så körde han undan lastbilen och ställde den på eu annan gata. J.
erkände på platsen inför polismännen, alt han själv parkerat lastbilen på
gatan, och att han själv, efter det att den kommit i rullning, kört undan
den.

428

I stället för dessa för beslutet i huvudsak irrelevanta uppgifter borde
givetvis i detta kortfattat ha upptagits de närmare uppgifter rörande spritförtäringen
och tiden för denna och körningen, som påkallades för att därav
skulle framgå att laga förutsättningar för körkortets omhändertagande
förelågo.

Det får emellertid — då omständigheterna måste anses mildrande och
då J. veterligen icke tidigare gjort sig skyldig till rattonykterhet — för
visst antagas att poliskammaren vid beslutets fattande utgått från att J.
vid körningen haft en alkoholkoncentration i blodet av minst 0,8 promille.
Till stöd för att så även var fallet kan åberopas, att J. vid polisförhör
samma dag händelsen inträffade uppgav, att han kort före körningen drack
en grogg om 8 centiliter brännvin och en kaffehalva om 5 centiliter brännvin,
att av analysbeviset kan med säkerhet slutas att spritkonsumtionen
före körningen måste ha varit betydligt större än J. själv uppgivit, samt
att spritförtäringen skett utan samband med måltid och att det därför
kan antagas att blodet snabbt upptagit alkoholen. Den av J. erkända spritförtäringen
har visserligen skett kort tid före körningen. Även om det med
hänsyn härtill enligt min mening icke kan anses tillförlitligen styrkt att
alkoholkoncentrationen i blodet vid körningen uppgick till 0,8 promille,
framstår det dock som så sannolikt att så var förhållandet, att det icke kan
läggas Gidén, som fattat poliskammarens beslut, till last såsom fel att han
för sin del fann utrett att alkoholkoncentrationen i blodet vid tiden för
körningen uppgick till 0,8 promille. Klagomålen mot poliskammaren kunna
därför icke föranleda vidare åtgärd från min sida. Jag vill dock framhålla
angelägenheten av att beslut om körkorts omhändertagande avfattas på
sådant sätt att därav framgår att de i författningen angivna förutsättningarna
för beslutet äro för handen.

Av de förut återgivna bestämmelserna i 35 § vägtrafikförordningen framgår
att körkortsmyndigheten — sedan anmälan till denna inkommit angående
omhändertaget körkort — har att förordna hur med körkortet skall
förfaras. I anslutning härtill har i 33 § 3 mom. andra stycket samma förordning
stadgats att länsstyrelsen skall — om till länsstyrelsen inkommit
beslut om körkorts omhändertagande enligt 35 § — skyndsamt förordna
huruvida körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren.
Har beslutet meddelats enligt andra stycket i samma paragraf och uppgick
alkoholkoncentrationen i förarens blod under färden till 0,8 promille eller
därutöver, skall dock länsstyrelsen efter mottagen underrättelse om beslutet
återkalla körkortet tills vidare.

I motsats till vad Hogner anfört i sin förklaring framgår alltså otvetydigt
av författningstexten att det i hithörande fall åligger länsstyrelse att
självständigt pröva, huruvida den i förordningen för detta fall angivna
förutsättningen för interimistisk återkallelse av körkortet — att föraren

429

under färden haft en alkoholkoncentration i blodet av minst 0,8 promille
— är för handen. Eftersom blodprovet regelmässigt tages först ganska lång
tid efter körningen, har länsstyrelsen alltså att pröva vilken slutsats beträffande
alkoholkoncentrationen vid tiden för körningen som kan dragas
av analysen av det senare tagna blodprovet. Härvid måste hänsyn tagas
till att det erfarenhetsmässigt tager viss tid, innan blodet hunnit uppsuga
den förtärda alkoholen.

Eftersom poliskammarens beslut om körkortets omhändertagande icke
innehöll — på sätt det bort göra — erforderliga uppgifter för bedömande
av alkoholhalten i blodet under färden, borde Hogner, innan länsstyrelsens
beslut fattades, ha infordrat erforderliga upplysningar från polisen. Detta
har Hogner underlåtit. Han har överhuvudtaget icke ingått i prövning av
bevisfrågan om alkoholkoncentrationen i blodet under själva körningen.
Hogner har härigenom uppenbart åsidosatt vad som författningsenligt ålegat
honom.

Med hänsyn till den ingripande betydelse för den enskilde som körkortsåterkallelse,
särskilt för yrkesförare, kan äga, är det ett oavvisligt krav
att sådana ärenden ägnas författningsenlig handläggning. Hogners underlåtenhet
att vid handläggningen av ifrågavarande ärende överhuvudtaget
ingå i saklig prövning av den föreliggande bevisfrågan framstår därför ur
pricipiell synpunkt som ett allvarligt fel, ett fel som tydligen haft sin grund
i en anmärkningsvärd feltolkning av hithörande bestämmelser. Vid övervägandet
huruvida detta fel bör beivras genom åtal har jag emellertid tagit
hänsyn till att — såsom jag redan framhållit beträffande poliskammarens
beslut — omständigheterna i fallet varit sådana att ett interimistiskt återkallelsebeslut
icke kunnat anses materiellt obefogat. Jag har därför i denna
del funnit mig kunna låta bero vid en allvarlig erinran om vikten av att
körkortsärenden ägnas författningsenlig prövning.

Vad slutligen angår länsstyrelsens beslut den 30 september 1963 i anledning
av Steiers framställning till länsstyrelsen får jag anföra, att det ligger
i själva naturen av ett interimistiskt beslut att detsamma kan av den
myndighet, som fattat beslutet, upphävas om detta påkallas av omständigheter
som icke beaktats vid beslutets fattande. Göres hos den myndighet,
som fattat det interimistiska beslutet, framställning om dess upphävande,
har myndigheten följaktligen att ingå i saklig prövning av huruvida
de omständigheter, som åberopas till stöd för framställningen, äro av beskaffenhet
att föranleda ett upphävande av beslutet.

I förevarande fall ingick Hogner icke i någon saklig prövning av huruvida
de omständigheter, som åberopades av Steier till stöd för hans framställning,
borde medföra ett upphävande av det interimistiska beslutet,
utan hänvisade honom i stället att anföra besvär över beslutet. På sätt
framgår av det nyss sagda förfor Hogner felaktigt genom att icke ingå i

430

saklig prövning av framställningen. Denna underlåtenhet synes i viss mån
utgöra en konsekvens av hans förut berörda uppfattning att länsstyrelsen
icke skulle ha att ingå i prövning av den aktuella bevisfrågan. Av skäl
som tidigare anförts skulle — om en omprövning skett i anledning av
Steiers framställning — det icke kunna anses vara fel att låta det interimistiska
beslutet bestå. Med hänsyn härtill och då J. ägt anföra besvär
över länsstyrelsens beslut den 5 september 1963, anser jag mig även härutinnan
kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

12. Länsstyrelse har i samband med beslut om utfärdande av vapenlicenser
ålagt tillståndshavaren att, vid äventyr av licensernas
återkallande, årligen inkomma med läkarintyg angående sitt hälsotillstånd.
Fråga om lagligheten av sådant åläggande

Den 22 september 1961 beslöt poliskammaren i Västerås, med stöd av
14 § vapenförordningen, att återkalla för konservatorn K. H. R. utfärdade
vapenlicenser. Som skäl åberopades att R. — som enligt verkställd utredning
uttalat hotelser mot andras och eget liv och som sedan den 19 september
1961 var intagen å psykiatrisk klinik för observation — ådagalagt
sådana egenskaper att han icke vidare borde betros med innehav av skjutvapen
samt att han gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav. Efter besvär
av R. — som i ärendet åberopade intyg av läkare — fann länsstyrelsen i
Västmanlands län genom utslag den 15 mars 1962 ej skäl göra ändring
i överklagade beslutet. Häröver anförde R. besvär hos Kungl. Maj:t, som
infordrade utlåtande av bl. a. medicinalstyrelsen. I utlåtande den 5 mars
1963 anförde styrelsen att R. på grund av psykisk särbeskaffenhet ej
borde betros med rätten att inneha skjutvapen. Kungl. Maj:t fann den
29 mars 1963 ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens utslag.

Hos poliskammaren anhöll R. i juli 1963 om tillstånd att för jaktändamål
inneha de vapen, som avsågos med förenämnda beslut. Den 25 juli
1963 lämnade poliskammaren, under hänvisning till vad som förekommit
i återkallelseärendet, berörda ansökan utan bifall.

Sedan R. anfört besvär över sistnämnda beslut, förklarade länsstyrelsen
i en den 16 september 1963 till R. avlåten skrivelse att länsstyrelsen fann
för sin prövning av R:s förutsättningar att inneha skjutvapen erforderligt
att R. undergick läkarundersökning av psykiatriskt skolad läkare. Länsstyrelsen
lämnade därför R. tillfälle att före den 1 april 1964 till länsstyrelsen
inkomma med vederbörligt läkarintyg rörande sin lämplighet att
inneha skjutvapen.

I en den 3 april 1964 till länsstyrelsen inkommen skrivelse redogjorde

431

vederbörande läkare för verkställd undersökning av R. samt uttalade att
denne icke led av sjukdom så att han därigenom var olämplig att inneha
skjutvapen och att det ur psykiatrisk-psykologisk synpunkt fanns stöd
för bedömningen att R. icke ådagalagt sådana egenskaper att han icke
vidare borde betros med att inneha skjutvapen.

Länsstyrelsen inhämtade därefter utlåtande av medicinalstyrelsen. I ett
till styrelsen avgivet yttrande av en medlem i dess vetenskapliga råd föreslogs
— ehuru med tvekan — att styrelsen skulle tillstyrka att R. återfick
rätten att inneha skjutvapen. Med tanke bl. a. på den något ovissa prognosen,
särskilt om R. råkade in i för honom pressande situationer, borde
han dock — framhölls i yttrandet — stå under kontinuerlig kontroll av
psykiater; han borde också ärligen inkomma med läkarintyg, vari hans
psykiska tillstånd och särskilt hans lämplighet att inneha skjutvapen
bedömdes.

Med överlämnande av berörda yttrande anförde medicinalstyrelsen i utlåtande
den 25 augusti 1964 att hinder ej syntes föreligga för R. att betros
med innehav av skjutvapen, dock endast under förutsättning att R. förklarade
sig villig att tills vidare årligen medelst intyg av psykiatriskt skolad
läkare hos vederbörande myndighet styrka sitt hälsotillstånd.

I utslag den 15 september 1964 uttalade länsstyrelsen att R., med hänsyn
till resultatet av den psykiatriska undersökningen och vad i övrigt i
målet förekommit, dårnera ej skäligen borde förvägras att inneha för
sitt näringsfång lämpade skjutvapen. Länsstyrelsen prövade därför, med
ändring av poliskammarens överklagade beslut, på det sättet skäligt bifalla
besvären att länsstyrelsen återförvisade ärendet till poliskammaren, som
hade att för R. utfärda vederbörliga licenser å de vapen, för vilka tillstånd
till innehav återkallats, utom såvitt anginge ett visst vapen. Vidare anfördes
i utslaget att det skulle — vid äventyr av återkallande av de för
R. enligt ifrågavarande beslut meddelade vapenlicenserna — åligga R.
att tills vidare och så länge poliskammaren ansåge detta erforderligt årligen
med början den 1 oktober 1965 till kammaren inkomma med av
psykiatriskt skolad läkare avgivet intyg angående sitt hälsotillstånd. I

I en den 29 september 1964 hit inkommen skrift anhöll poliskammaren

_ under framhållande att poliskammaren saknade behörighet att anföra

besvär över länsstyrelsens beslut — om JO:s uttalande huruvida länsstyrelsens
tolkning i detta ärende av 14 § vapenförordningen kunde anses
tillfredsställande. Poliskammaren framhöll härvid, att det av Kungl. Maj:ts
anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen syntes framga
att avslag å gjord ansökan om vapenlicens eller återkallelse av meddelad
licens torde ske dels om vederbörande var mentalsjuk, dels om vederbörande
utan att vara mentalsjuk gjort sig skyldig till våldsbrott eller uttalat
hot därom. I det. ifrågavarande iirendet. hade medicinalstyrelsen icke

432

med säkerhet kunnat bedöma om It. vore helt mentalt frisk, vilket även
syntes vara länsstyrelsens mening eftersom It. ålagts inkomma med årliga
läkarintyg. Länsstyrelsen syntes emellertid huvudsakligen ha grundat sitt
beslut på uppfattningen att It. ej vore mentalsjuk. Länsstyrelsen hade
således — då R. medgivits rätt att inneha vapen — helt bortsett från att
R. vid flera tillfällen, senast i september 1961, uttalat hotelser mot andras
och eget liv. En dylik tolkning av vapenförordningen kunde ej anses tillfredsställande.

Vidare anförde poliskammaren att föreskriften i länsstyrelsens utslag
att R. årligen skulle inkomma med läkarintyg syntes sakna stöd i vapenförordningen.

Slutligen anfördes att det vore otillfredsställande att varken poliskammaren
eller landsfogden beretts tillfälle att avge yttrande över medicinalstyrelsens
utlåtande, innan ärendet avgjorts av länsstyrelsen.

I infordrat yttrande anförde länsstyrelsen rörande frågan om R. borde
betros med rätt att inneha vapen bl. a. följande.

Kärnpunkten vid länsstyrelsens besvärsprövning har och måste ha varit
bedömningen av Ris psykiska hälsotillstånd. Därutinnan har länsstyrelsen
självfallet haft att följa den medicinska sakkunskapens bedömning. Så har
ock skett.° En annan omständighet, som vid länsstyrelsens prövning av
ärendet måst tillmätas ett visst beaktande, var att det förflutit en så lång
tid som 3 år, sedan R:s vapenlicenser återkallades, utan att något inträffat,
som ytterligare kunnat dokumentera R:s olämplighet att inneha vapen.
Under denna tid med försämrade försörjningsmöjligheter måste R. — något
som även framgår av handlingarna i målet — antagas ha levt under en
stark psykisk press. Någon hänsyn har väl länsstyrelsen tagit även till det
förhållandet, _ att R. för utövande av sitt näringsfång som konservator i
hög grad varit beroende av att få bruka jaktvapen.

Beträffande frågan om lagligheten av länsstyrelsens åläggande för R.
att vid visst äventyr inkomma med läkarintyg anförde länsstyrelsen.

Aven bortsett från att R. — vilket framgår av en akten bilagd skrivelse
från R. till länsstyrelsen den 2 oktober 1964 — helt accepterat detta villkor,
har länsstyrelsen också på denna punkt en annan uppfattning än poliskammaren.
Länsstyrelsen ansåg — och anser alltjämt — att om II. trots
åtagandet uraktlåter att läkarundersöka sig, finnes anledning för polismyndigheten
att ta upp frågan om återkallelse av hans vapenlicenser.
Sjukdom är ju enligt 14 § i vapenförordningen en av grunderna för återkallelse
av tillstånd att innehava skjutvapen. Men sjukdom kan ej konstateras,
om vederbörande ej kan tvingas undersöka sig av läkare. Stöd för
att läkarundersökning kan framtvingas, kan även anses föreligga i Kungl.
Majds anvisningar den 26 maj 1961 rörande tillämpningen av vapenförordningen
(sid. 25). I sammanhanget må dragas en parallell med praxis i
vissa körkortsärenden, där vederbörande lider av sådan sjukdom eller sådan
syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar förmågan att föra
motorfordon. Där fråga är om utfärdande av nytt körkort, kan länsstyrel -

433

sen i dylika fall ålägga vederbörande att med vissa tidsintervaller, t. ex.
årligen, till länsstyrelsen ingiva läkarintyg av viss beskaffenhet. Detta är
klart reglerat i 67 § vägtrafikkungörelsen. Då det kommer till länsstyrelsens
kännedom, att en person, som redan har körkort, lider eller kan befaras lida
av sådan sjukdom eller nedsättning av syn eller hörsel, varom i det föregående
talats, äger länsstyrelsen med stöd av 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen
förelägga vederbörande att till länsstyrelsen inkomnm med läkarintyg.
Underlåtenhet att efterkomma dylikt åläggande utgör återkallelsegrund.
I åtskilliga av dessa fall föreslår medicinalstyrelsen, att körkortshavaren
skall åläggas att periodiskt inkomma med nya läkarintyg. Länsstyrelserna
torde allmänt också förfara på det viset. Nagot direkt författningsmässigt
stöd härför finnes väl ej, men det har befunnits mest praktiskt
att agera på samma sätt som vid utfärdande av nytt körkort under
enahanda betingelser.

I sitt yttrande framhöll länsstyrelsen i övrigt att skäl saknats att höra
poliskammaren eller landsfogden i anledning av medicinalstyrelsens utlåtande.
Sådan remiss skulle ej ha tillfört utredningen något nytt i sak och
endast varit ägnad att fördröja ärendets avgörande.

I anledning av länsstyrelens yttrande avgav t. f. polismästaren L. Terrvik
påminnelser. Såvitt angår frågan om åläggandet för R. att inkomma
med årliga läkarintyg framhöll Terrvik, att den av länsstyrelsen härutinnan
dragna parallellen med körkortsärenden icke syntes hållbar och att R:s samtyckte
till att ställa sig åläggande till efterrättelse torde sakna relevans.
Frågan huruvida dylikt åläggande lagligen kunde knytas till vapenlicens
kvarstode därför.

Av länsstyrelsens akt i vapenärendet — av vilken jag tog del — framgick
att vederbörande läkare i skrivelse till länsstyrelsen den 20 september
1965 uttalat bl. a, att R., som samma dag besökt läkaren för erhållande av
föreskrivet intyg, visat sig vara i gott skick utan tecken till patologiska
reaktioner. Någon anmärkning mot R. hade, såvitt läkaren kunnat inhämta
hos vederbörande myndigheter, icke förekommit. Läkaren framhöll
därför att R. fortfarande borde kunna betros med innehav av skjutvapen
och att det ej funnes anledning att föreskriva ytterligare undersökningar.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till länsstyrelsen den 24
november 1965 följande.

Enligt 8 § vapenförordningen må enskild person meddelas tillstånd att
inneha skjutvapen under förutsättning, bl. a., att han skäligen kan antagas
ej komma att missbruka vapnet.

Sådant tillstånd må enligt 14 § samma förordning återkallas, därest
innehavaren ådagalagt sådana egenskaper att han icke vidare bör betros
med att inneha skjutvapen eller till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller

434

dylikt finnes olämplig att inneha sådant vapen eller då eljest skälig anledning
förekommer därtill.

Att pröva huruvida viss person skäligen kan antagas ej komma att
missbruka skjutvapen eller om skälig anledning föreligger att — ur angiven
synpunkt — återkalla meddelat tillstånd, kan mången gång helt visst
vara förenat med betydande svårigheter. Lika viktigt som det ur den
enskildes synpunkt är att han ej utan tillräckliga skäl förvägras inneha
vapen, lika betydelsefullt är det ur allmän säkerhetssynpunkt att vapeninnehav
ej anförtros person, som med fog kan befaras missbruka detsamma.
Som framhållits i de av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningarna rörande
tillämpningen av vapenförordningen är det därför av stor vikt att omsorgsfull
och tillförlitlig utredning förebringas i dessa ärenden och att
avgörandet sker med noggrant beaktande av omständigheterna i det särskilda
fallet. Att myndigheterna i de grannlaga bedömningsspörsmål, varom
bär är fråga, kunna komma till skilda resultat är i och för sig icke anmärkningsvärt.

I förevarande fall har såväl poliskammaren som länsstyrelsen — då
fråga uppkom att på grund av vissa i september 1961 inträffade händelser
återkalla R:s vapenlicenser — funnit att R. ej vidare borde betros med
vapeninnehav. I denna bedömning gjorde ej heller Kungl. Maj:t ändring.

Däremot ha poliskammaren och länsstyrelsen stannat i olika meningar,
när det gällde att i anledning av R:s därefter gjorda ansökan om nytt
tillstånd bedöma huruvida vad som förekommit rörande R. fortfarande
borde diskvalificera honom från rätten till vapeninnehav. Det är härvid
att märka, att poliskammarens ställningstagande skedde endast ett par
månader efter det aterkallelseärendet — sedan medicinalstyrelsen däri
avgiv it ett för R. negativt utlåtande — slutligt avgjordes. Länsstyrelsens
ställningstagande åter skedde mer än ett år senare, sedan nya läkarutlåtanden
avgivits.

Poliskammaren har otvivelaktigt haft fullgoda skäl för sitt beslut att,
på grundval av vad som förekommit i det kort dessförinnan slutligt avgjorda
återkallelseärendet, avslå R:s ansökan om nytt tillstånd. Med hänsyn
till den tid som därefter förflöt till länsstyrelsens beslut och till det
nya material som därunder framkom kan å andra sidan icke med fog påstås
att — såsom poliskammaren ifrågasatt — länsstyrelsens motsatta ställningstagande
skulle innefatta oriktig tolkning av vapenförordningen eller
eljest innebära fel. Varken poliskammarens eller länsstyrelsens beslut kunna
följaktligen i förevarande hänseende föranleda någon erinran från min
sida.

Ej heller kan, av skäl som länsstyrelsen anfört, anmärkning riktas mot att
länsstyrelsen icke berett de polisiära myndigheterna tillfälle att yttra sig
över medicinalstyrelsens utlåtande i tillståndsärendet.

Vad härefter angår frågan om lagligheten av det av länsstyrelsen i till -

435

ståndsärendet givna åläggandet för R. att — vid äventyr av vapenlicensernas
återkallande — årligen inkomma med läkarintyg angaende sitt hälsotillstånd
får jag anföra följande.

Länsstyrelsen har rörande denna fråga erinrat om att sjukdom enligt
14 § vapenförordningen utgör återkallelsegrund samt framhållit att sjukdom
ej kan konstateras med mindre läkarundersökning sker. Stöd för att
sådan undersökning kan framtvingas har länsstyrelsen också funnit i Kungl.
Maj:ts ovannämnda anvisningar, vari sägs att det för bedömandet huruvida
återkallelse på grund av sjukdom bör ske ofta torde vara nödvändigt att
yttrande inhämtas från läkare.

Förutsättningen för återkallelse av meddelad vapenlicens, i fall som här
diskuteras, är att skälig anledning föreligger att vederbörande på grund
av sjukdom kommer att missbruka vapnet. Misstanken härom skall
alltså vara grundad på objektivt godtagbara skäl. Det ligger i sakens
natur att fullständig utredning i detta hänseende ofta icke kan förebringas
utan att läkarundersökning sker. Misstanken att vapeninnehavaren på
grund av sitt hälsotillstånd kommer att missbruka vapnet kan endast
därigenom — i den ena eller andra riktningen — bli mera fullständigt
belyst. Någon befogenhet för tillståndsmyndigheten att tvångsvis genomföra
sådan undersökning föreligger emellertid icke. Om återkallelse kan
på objektiva skäl ifrågasättas, ligger det emellertid uppenbarligen i tillståndshavarens
eget intresse att medverka vid utredningen genom att
själv underkasta sig läkarundersökning. Därigenom får han möjlighet visa
att farhågan för att han på grund av sitt hälsotillstånd kommer att missbruka
vapnet icke är tillräckligt grundad och att skäl för återkallelse således
ej föreligger. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning i ärendet rörande
ansökan om tillstånd att inneha vapen.

I situationer som nu nämnts kan det alltsa vara befogat att myndigheten
— på sätt länsstyrelsen också förfor i tillståndsärendet rörande R.
— lämnar vederbörande tillfälle att undergå läkarundersökning och att
inkomma med intyg därom. Underlåter han att begagna sig härav, har
myndigheten att slutligt pröva den aktuella tillstånds- eller återkallelsefrågan.
Befinnes därvid att det på objektiva skäl kan antagas att vapnet
kommer att missbrukas — och står ej ytterligare utredning till buds —
har myndigheten följaktligen att avsla ansökningen eller aterkalla meddelat
tillstånd. Beslutet härom skall alltså grundas på de materiella regler,
som vapenförordningen innehåller i fråga om tillstånd och återkallelse.
Underlåtenhet av den enskilde att begagna lämnat tillfälle att genomgå
läkarundersökning ligger vid sidan av dessa regler och utgör följaktligen
icke i och för sig grund för avslag eller återkallelse, även om den i nyss
angivet fall rent faktiskt — med hänsyn till vad eljest förekommit mot
vederbörande — blir av utslagsgivande betydelse vid den sakliga prövningen.

436

Jag vill alltså understryka att tillståndsmyndigheten i vapenärenden
städse har att inom ramen för de i förordningen angivna förutsättningarna
ingå på en saklig prövning av tillstånds- eller återkallelsefrågan. Det enda
processuella äventyr som kan följa av att den enskilde underlåter att
begagna givet tillfälle att genomgå läkarundersökning är att ärendet måste
avgöras utan hinder därav och således på grundval av ett ofullständigt
material med därav följande risk för en för den enskilde negativ utgång.
Som självständig grund för avslag eller återkallelse kan sådan underlåtenhet
följaktligen icke åberopas och därmed ej heller föreläggande meddelas
att vid dylikt äventyr inkomma med läkarintyg.

Länsstyrelsen har i förevarande fråga dragit en parallell med förhållandena
i körkortsärenden. Som länsstyrelsen själv anmärkt är emellertid i
dessa ärenden till skillnad från vad som gäller för vapenärenden —
hithörande spörsmål reglerade i särskild ordning. För utfärdande av körkort
är sålunda läkarundersökning obligatorisk, vilket har sin förklarliga
grund i nödvändigheten att för dessa fall noggrant utröna vederbörandes
hälsotillstånd framförallt i fysiska hänseenden. Att länsstyrelse i vissa särskilda
fall kan förbinda utfärdande av körkort med villkor om t. ex. regelbundet
företeende av läkarintyg, grundar sig på uttryckliga bestämmelser,
som bl. a. tillägga medicinalstyrelsen vidsträckt rätt att i sak besluta.
Dessa bestämmelser — liksom föreskrifterna i 33 § 1 och 6 mom. vägtrafikförordningen
rörande befogenhet för länsstyrelse att i vissa fall förelägga
vederbörande att inkomma med läkarintyg — äro att jämföra med stadgandet
i 33 § 2 mom. punkt 8, enligt vilket underlåtenhet att efterkomma
sådant föreläggande utgör självständig återkallelsegrund. Denna ordning,
varigenom alltså länsstyrelsens skyldighet att ingå på sakprövning begränsas,
är sålunda betingad av de speciella förhållanden, som gälla med avseende
å körkort. Nämnda bestämmelser kunna uppenbarligen icke —
med hänsyn till den reglering tillstånds- och återkallelseprövningen erhållit
i vapenförordningen — analogivis tillämpas i vapenärenden.

Av vad nu anförts framgår att jag icke kan finna att tillståndsmyndighet
i vapenärende äger — vare sig vid meddelande av vapenlicens eller eljest
— ålägga licensinnehavaren att inkomma med läkarintyg vid äventyr att
licensen eljest återkallas. Det av länsstyrelsen i ärendet rörande R. meddelade
föreläggandet av nämnda innebörd finner jag följaktligen sakna
laga stöd.

I detta sammanhang vill jag erinra att medicinalstyrelsen i sitt utlåtande
i tillståndsärendet föreslog — icke att tillståndet skulle förbindas med
åläggande för R. att vid äventyr av återkallelse inkomma med årliga
läkarintyg — utan i stället att förutsättningen för tillståndet skulle vara
att R. frivilligt samtyckte att inkomma med sådana intyg. Som förut framhållits
har emellertid tillståndsmyndigheten att i vapenärenden ingå i
saklig prövning huruvida i förordningen angivna förutsättningar för till -

437

stånd föreligga, d. v. s. — i fall varom här är fråga — huruvida missbruk
av vapnet skäligen kan befaras. För denna — ur allmän säkerhetssynpunkt
viktiga — prövning är det i och för sig ovidkommande, om sökanden förklarar
sig villig att i framtiden inkomma med läkarintyg eller ej. Ett
sådant åtagande — som när som helst kan frånfallas — torde icke böra
inverka på den aktuella bedömningen av sökandens lämplighet som vapeninnehavare,
i all synnerhet icke om det mer eller mindre klart antyds för
honom att åtagandet är en förutsättning för att tillstånd skall meddelas;
det torde här överhuvudtaget knappast bli fråga om »frivilligt» åtagande.
Som förut i denna skrivelse utvecklats utgör ej heller underlåtenhet att
infria dylikt åtagande någon självständig återkallelsegrund. Det av medicinalstyrelsen
ifrågasatta förfarandet — att göra tillståndet beroende
av frivilligt samtycke rörande framtida läkarkontroll — lärer därför icke
vara förenligt med bestämmelserna i vapenförordningen. Förfarandet tilllämpades
ej heller av länsstyrelsen i det aktuella fallet.

I anslutning till det nu sagda vill jag endast tillägga att det för bedömningen
av lagligheten av åläggande, varom här är fråga, självfallet saknar
betydelse, om den enskilde i efterhand förklarar sig godtaga det eller ej.

Jag är emellertid angelägen framhålla, att hinder givetvis icke möter
för en licensbeviljande myndighet att — med hänsyn till vad som upplysts
rörande vederbörandes hälsotillstånd eller personliga lämplighet i
övrigt — vid senare tidpunkt upptaga licensfrågan till omprövning. Omständigheterna
i tillståndsärendet kunna mycket väl vara sådana att en
efterhandskontroll är befogad och nödvändig. Om det vid tillståndets meddelande
framstår som i viss mån osäkert huruvida sökanden kommer
att missbruka vapnet — utan att tillräckliga skäl då anses föreligga att
avslå ansökningen — kan självfallet ett säkrare underlag för licensfrågans
bedömning erhållas efter viss tids förlopp, varunder vederbörande varit
innehavare av vapnet. Att man sålunda vid en senare tidpunkt upptar
licensfrågan till omprövning behöver emellertid icke betyda att läkarintyg
då skall avfordras vederbörande och att återkallelse skall ske, om sådant
intyg ej inkommer. Frågan huruvida ny läkarundersökning verkligen är
påkallad och kan tilläggas utslagsgivande betydelse blir naturligen beroende
av omständigheterna i det särskilda fallet och av den utredning
som kan förebringas rörande tillst åndshavarens förhållanden under den
tid han innehaft vapnet. Såvitt angår det nu aktuella fallet rörande It.
skulle — synes det — en sådan utredning genom myndigheternas försorg
efter ett års förlopp ha visat att denne därunder icke givit anledning
till någon som helst anmärkning såsom vapeninnehavare och i övrigt befunnit
sig i ordnade förhållanden. Med hänsyn härtill synes vad i det
tidigare ärendet upplysts rörande R:s psykiska labili tet knappast kunna
åberopas som någon aktuell återkallelsegrund. Fasthellre måste faran för

438

missbruk bedömas vara mindre än då R. — ett år tidigare — ansågs kunna
betros med vapeninnehav.

Vidare får jag framhålla, att vad som förekommit i ärendet rörande R.
icke synes kunna åberopas som stöd för att behov skulle föreligga att i
vapenärenden — liksom fallet är i fråga om körkort — införa underlåtenhet
att inkomma med läkarintyg som självständig återkallelsegrund. Ej heller
eljest har, såvitt mig är bekant, gjorts gällande att sådant behov skulle
föreligga. Jag vill också erinra om att det i vapenärenden föreligger större
möjligheter att vid befarat missbruk interimistiskt ingripa genom vapnets
omhändertagande än vad förhållandet är i fråga om tillfälligt omhändertagande
av körkort. Av angivna skäl har jag ansett mig sakna anledning
att taga något initiativ till författningsändring i angiven riktning.

Som jag förut framhållit kan det av länsstyrelsen givna åläggandet för
R. att vid äventyr av licensernas återkallande årligen inkomma med läkarintyg
icke anses äga laga stöd. Det är min förhoppning att länsstyrelsen,
efter omprövning av ärendet i denna del, ville föranstalta om att berörda
skyldighet — för den händelse så ej redan skett på grundval av det till
länsstyrelsen i september 1965 inkomna läkarutlåtandet — bringas till
upphörande.

Med ovanstående utlåtanden var ärendet av mig slutbehandlat.

13. Fråga om sättet för delgivning med allmänheten av beslut
rörande civilförsvarets organisationsplaner. Tillika fråga om tidpunkten
då sådant beslut blir gällande

Vid inspektion i april 1963 av länsstyrelsen i Värmlands län upptogs frågan
rörande sättet för delgivning med allmänheten av gällande beslut angående
organisationsplanerna för länets civilförsvarsområden. Vid tillfället
kunde vederbörande tjänstemän icke lämna närmare uppgifter i saken.
Under erinran om de omfattande skyldigheter i personligt och ekonomiskt
hänseende, som genom organisationsplanerna kunde komma att läggas på
allmänheten, anhöll jag därför om upplysningar rörande länsstyrelsens åtgärder
i frågan.

Länsstyrelsen inkom därefter med yttrande. I

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande.

Av handlingarna framgår, att länsstyrelsen — sedan yttranden avgivits
över uppgjorda förslag till organisationsplaner — beslutat upprätta sådana
planer, vilket i huvudsak skedde den 14 september 1962. Sedan planerna
därefter överlämnats till civilförsvarsstyrelsen för fastställelse i vissa för -

439

fattningsenligt angivna hänseenden, meddelade styrelsen fastställelsebeslut
senast i maj 19.63. Därefter utfärdade länsstyrelsen den 28 juni 1963 en
gemensam kungörelse angående upprättande och fastställelse av organisationsplanerna.
Denna kungörelse innehöll uppgift dels att länsstyrelsen upprättat
organisationsplaner beträffande vissa förhållanden, såsom t. ex. kåroch
personalorganisation, verkskydd och områden för anordnande av enskilda
skyddsrum, dels att civilförsvarsstyrelsen fastställt planerna i vissa
delar. Närmare uppgifter om organisationsplanernas innehåll lämnades sålunda
icke i kungörelsen. Vidare utsädes i kungörelsen, att organisationsplanerna
»är härigenom gällande i vad avser ovan angivna förhållanden».
Enligt en i kungörelsen intagen besvärshänvisning skulle talan »mot länsstyrelsens
beslut» föras på visst sätt.

Länsstyrelsen har upplyst, att ifrågavarande kungörelse införts i länskungörelserna
samt anslagits i kyrkorna jämlikt lagen den 13 mars 1942
med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka. Vidare hade kungörelsen
översänts till vederbörande kommunala myndigheter för att anslås å de
kommunala anslagstavlorna. Den hade därjämte införts i två länstidningar.

Jämlikt ovannämnda lag och kungl. brevet den 5 januari 1808 angående
uppläsande i kyrka av vissa resolutioner och utslag skall rubrik till beslut
varom här är fråga eller kort uppgift om dess innehåll anslås i eller invid
kyrka jämte tillkännagivande att beslutet finnes i viss ordning tillgängligt
för allmänheten. I enlighet härmed skulle ifrågavarande kungörelse — som
endast innehöll kort uppgift om besluten rörande organisationsplanerna
— rätteligen ha kompletterats med tillkännagivande av nyssnämnt innehåll.
Jag vill härvid framhålla att det för den, som överväger att föra talan
mot sådant beslut och i detta syfte önskar ta del därav, är ett befogat intresse
att i samband med beslutets kungörande få uppgift om tid och plats
för beslutets tillhandahållande. I detta sammanhang vill jag också erinra
om att föreskrifter av motsvarande innehåll upptagits i besvärssakkunnigas
förslag till lag om förvaltningsförfarande.

Beträffande kungörandet av ifrågavarande beslut finner jag det eljest
i och för sig förtjänstfullt att länsstyrelsen — ehuru skyldighet härtill enligt
nuvarande bestämmelser icke föreligger — föranstaltat om beslutens
allmängörande jämväl genom anslag å de kommunala anslagstavlorna och
genom kungörelsens införande i länstidningar.

Anmärkningar synas emellertid kunna riktas mot kungörelsens innehåll
även i ett par andra hänseenden än vad ovan sagts. Sålunda lämnade länsstyrelsen
— som med civilförsvarsstyrelsen överenskommit om gemensamt
kungörande av besluten — endast uppgift om hur talan skulle föras mot
länsstyrelsens beslut men däremot icke beträffande civilförsvarsstyrelsens
fastställelsebeslut, som jämväl allmängjordes genom kungörelsen och som
berörde särskilt viktiga förhållanden. Vidare uttalades i kungörelsen att
organisationsplanerna »härigenom» vore gällande i angivna hänseenden.

440

Beslut enligt civilförsvarslagen länder emellertid i princip icke till efterrättelse
förrän det vunnit laga kraft eller efter besvär blivit fastställt. Endast
under vissa i 83 § nämnda lag angivna särskilda förutsättningar äger
beslutsmyndigheten förordna att beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.
Sådana förordnanden synas i förevarande fall icke ha meddelats,
och förutsättningar därför synas för övrigt ej heller ha varit för handen.

Med hänsyn till organisationsplanernas rättsverkningar och deras betydelse
för civilförsvarets verksamhet är det av vikt att kungörande av beslut
rörande organisationsplan sker i sådan ordning att tvekan icke behöver
uppkomma huruvida planen är gällande mot dem, som därigenom åläggas
förpliktelser eller eljest beröras därav. Under erinran härom har jag vid
prövning av förevarande ärende funnit mig kunna låta bero vid mina ovan
gjorda uttalanden.

14. Praxis i fråga om lämnande av tillstånd till s. k. skolreselotterier.
Fråga om innebörden av föreskriften i 3 § lotteriförordningen
att lotteri skall vara anordnat till förmån för välgörande, kulturellt
eller allmännyttigt ändamål

Vid inspektion år 1963 av länsstyrelsen i Värmlands län iakttogs, att
länsstyrelsen bifallit en ansökan om tillstånd att anordna ett lotteri om
4 000 kronor, vilken ansökan ingivits av maskintekniska facklinjens högre
kurs vid en central yrkesskola i länet. Enligt ansökningen, som tillstyrkts
av vederbörande polismyndighet, skulle behållningen av lotteriet — vilket
skulle bedrivas inom hela länet — användas till »Studieresa hösten 1963».
Rörande resans planläggning och syfte saknades närmare upplysning i
handlingarna. — Ett flertal andra ansökningar om tillstånd att anordna
lotteri till förmån för av skolelever planerade resor hade likaså bifallits av
länsstyrelsen utan att handlingarna innehöllo närmare upplysningar rörande
resornas karaktär.

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna, att frågan huruvida s. k.
skolresor vore av sådan art, som omförmäldes i 3 § lotteriförordningen givetvis
berodde på hur resorna organiserades och planlades. Jag framhöll
också, att Kungl. Maj:t i vissa fall avslagit besvär, som anförts över beslut
att vägra bifall till skolreselotterier såsom icke avseende i lotteriförordningen
angivet ändamål. Under hänvisning härtill och till att handlingarna
i de av länsstyrelsen prövade lotteriärendena icke syntes möjliggöra en
bedömning av förenämnda fråga önskade jag närmare upplysningar rörande
länsstyrelsens överväganden härutinnan.

I avgivet yttrande anförde länsstyrelsen följande:

Länsstyrelsen äger meddela tillstånd till anordnande av lotteri bl. a. för
kulturellt eller allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen har ingenstädes kun -

441

nät finna någon närmare utveckling av vad detta begrepp kan inrymma.
Det synes länsstyrelsen kunna vara mycket vittomfattande. I varje fall
har länsstyrelsen ansett sig kunna under detta begrepp inordna skolresor.
De allra flesta dylika resor torde åtminstone till viss del främja olika studiesyften.
Skolresorna företagas ju vanligen till någon större ort där andra
skolor, museer och kyrkor, fabriker och verkstäder m. m. dylikt besökas.
Även om deltagarna kanske äro relativt unga, så kan väl besöken verka
allmänt utvecklande, ge impulser och väcka intresse för ytterligare studier.
Skulle eu skolresa läggas upp som en ren nöjesresa, bör lotteritillstånd för
en sådan resa givetvis icke meddelas. Å andra sidan synas kraven på, att
resan skall fylla ett kulturellt eller allmännyttigt ändamål icke böra ställas
alltför högt. ...

Länsstyrelsen har tidigare icke ägt kännedom om att Kungl. Maj:t vagrat
lotteritillstånd för skolreseändamål. Icke heller äger länsstyrelsen kännedom
om de överväganden som kunna ligga bakom dessa Kungl. Maj:ts
beslut. För länsstyrelsen känns det överhuvudtaget som en brist att icke
få kännedom om de prejudicerande beslut i lotteriärenden som fattas a\
Kungl. Maj:t. Vid tillämpningen av lotteriförordningen ställes såväl länsstyrelsen
som polismyndigheterna inte så sällan inför spörsmål soin vållar
tvekan. För att begränsa sig till det av Eder aktualiserade spörsmålet, sa
kan frågan ställas, vad som bör fordras för att en skolresa skall fylla författningens
krav på kulturellt eller allmännyttigt ändamål. Är det vid ett
Stockholmsbesök tillräckligt att exempelvis Nordiska Museet eller Kungl.
slottet besökas? Kan ett besök i Furuviks djurpark vara till fyllest? Centralt
meddelade anvisningar — i likhet med vad som skett beträffande
vapenförordningen — rörande lotteriförordningens tillämpning skulle fylla
ett stort behov. . .

Sedan många år har länsstyrelsen tillämpat den praxis att lotteritillstand
till förmån för skolresor meddelats efter vederbörande polismyndighets
tillstyrkan. Länsstyrelsen har därvid utgått ifrån att polismyndigheterna,
som numera själva torde meddela ett stort antal lotterillstånd för skolreseändamål
och sålunda måste förutsättas äga god erfarenhet i fråga om tilllämpningen
av lotteriförordningens bestämmelser, vid avgivandet av yttranden
beaktat kravet att resorna skola fylla ett »kulturellt eller allmännyttigt
ändamål». De av länsstyrelsen numera införskaffade handlingarna
rörande det av Eder omnämnda, av länsstyrelsen den 14 december 1962
meddelade lotteritillståndet visar, att det av länsstyrelsen tillämpade förfaringssättet
i detta fall fungerat tillfredsställande. Enligt länsstyrelsens
åsikt har den här ifrågavarande skolresan fyllt lotteriförordningens krav
på ett kulturellt eller allmännyttigt ändamål. I

I skrivelse till länsstyrelsen den 5 juli 1965 anförde jag följande.

Såsom en allmän förutsättning för meddelande av lotteritillstånd angives
i 3 § b) och c) lotteriförordningen att lotteriet skall vara anordnat till
förmån för — såvitt nu är i fråga — välgörande, kulturellt ellei allmännyttigt
ändamål. Hörande innebörden av denna ändamalsbestämnmg ma
erinras om att 1881 års förordning i dess ursprungliga lydelse icke medgav
lotterier för annat än välgörande ändamål. Som framgår av ett år 1910
avgivet sakkunnigbetänkande rörande lotterilagstiftningen (s. 109) visade

442

emelleitid erfarenheten att man i praxis icke kunde hålla sig inom den i
författningen angivna ändamålsramen. I ett stort antal fall hade sålunda
tillstånd beviljats för lotterier till förmån för andra ändamål än vad som
kunde betecknas såsom i egentlig mening välgörande, t. ex. främjande av
nykterhets- och idrottsverksamhet, kyrklig verksamhet, folkbildningsverksamhet,
stipendieresor o.d. De sakkunniga ansågo att dylika ändamål, för
vilka lotteritillstand salunda under en längre tid plägat beviljas, kunde
sammanfattas under beteckningen allmännyttiga. Under framhållande bl. a.
att den ursprungligen angivna ändamålsbestämningen vållat tolkningssvårigheter
för länsstyrelserna och att efter förordningens tillkomst en hel del
1 örelser uppstått eller utvidgats, vilka voro av den behjärtansvärda art att
de med skäl kunde påkalla stöd genom lotteritillstånd, förordade de sakkunniga
att lotteri borde kunna medgivas även till förmån för allmännyttigt
ändamål. I enlighet härmed ändrades också ifrågavarande bestämmelse
i 1881 års förordning.

I det till grund för nu gällande lotteriförordning liggande sakkunnigbetänkandet
(SOL 1938: 17, s. 55) föreslogs en ytterligare utvidgning av ändamålsramen.
De sakkunniga framhöllo sålunda, att ändamål av kulturell
art borde kunna tillgodoses genom lotterier, oavsett om ändamålet på grund
av dess begränsade betydelse eller av annan orsak icke kunde betecknas
såsom allmännyttigt. I enlighet härmed föreslogo de sakkunniga, att lotteritillstånd
skulle kunna beviljas till förmån ej blott för välgörande och allmännyttigt
utan också för kulturellt ändamål. Förslaget om denna utvidgning
— som icke synes ha föranlett diskussioner under det fortsatta lagstiftningsarbetet
— upptogs i nu gällande förordning.

Vad sålunda förekommit torde ge vid handen att hinder i och för sig
icke ansetts böra möta mot att genom lotteritillstånd främja kulturell verksamhet
i mera vidsträckt mening. Kravet på att verksamheten skall vara
av så kvalificerat slag att den kan betecknas som allmännyttig har sålunda
uppgivits. Även verksamhet med mera blygsamt kulturellt syfte och av
mera begränsad omfattning synes sålunda kunna inrymmas under nu gällande
ändamålsbestänming.

Sedan länge ha olika former av studieverksamhet främjats genom lotteritillstånd.
I princip torde också studieverksamhet och därmed bl. a. resor
i studiesyfte fylla stadgad förutsättning för sådant tillstånd. Såvitt angår
kollektiva resor för studerande ungdom kan som en traditionell skolresetyp
betraktas de resor för elever i lägre åldersgrupper, som under lärares ledning
företagas till huvudstaden eller annan större ort inom Sverige i syfte
att där besöka institutioner, minnesmärken och platser av kulturellt intresse.
Dylika resor, som alltså ha till ändamål att göra de unga deltagarna
bekanta med väsentliga inslag i svenskt kulturliv och därmed stärka samhörigheten
med det egna landet, torde i praxis allmänt ha ansetts kunna
inrymmas under den i lotteriförordningen angivna förutsättningen.

Däremot synes praxis starkt skifta när det gäller bedömningen av de
under senare tid allt vanligare skolresorna till länder utom Sverige eller
Norden i övrigt. Sålunda synes man t. ex. hos vissa länsstyrelser regelmässigt
och utan närmare prövning bifalla lotteriansökningar till förmån
för sådana resor, under det att man hos andra länsstyrelser lika regelmässigt
avslå dylika ansökningar, enär ändamålet icke anses vara av beskaffenhet
som omförmäles i 3 $ lotteriförordningen. I vissa fall ha sådana
avslagsbeslut överklagats hos Kungl. Maj:t, som därvid lämnat besväien
utan bifall. Denna restriktiva praxis synes vara okänd för de myndigheter,
som regelmässigt lämna tillstånd till skolreselotterier. I sitt yttrande i förevarande
ärende har länsstyrelsen också betecknat det som en brist att icke
få kännedom om Kungl. Maj:ts ställningstaganden i hithörande ärenden,
som uppges ej sällan vålla myndigheterna svårigheter. Även hos andra lotteribeviljande
myndigheter har jag hört enahanda synpunkter framföras.
I syfte att avhjälpa berörda brist och att därmed främja en mera enhetlig
praxis har det synts mig påkallat att i denna skrivelse avsedd att intagas
i nästkommande ämbetsberättelse — lämna en redogörelse för de besvärsärenden
rörande skolreselotterier, som sedan år 195/ prövats av Kungl.

Maj:t.

1 Ansökan av elevföreningen vid Linköpings stads tekniska aftonskola
.avseende ett lotteri om 10 000 kronor. Behållningen skulle anvandas för
att finansiera en studieresa till England för skolans avgangsklass. Korande
resans karaktär och uppläggning lämnades ingen annan uppgitt an att
studiebesök skulle avläggas hos vissa namngivna engelska ilygplansindustrier
in. fl. Eleverna voro anställda vid Saab och andra industrier i staden
och hade bedrivit kvällsstudier under sex år. Medelåldern var över 30 ar.

I avgivet yttrande framhöll polismästaren att det ej syntes möjligt att
beteckna lotteriets ändamål såsom välgörande, kulturellt eller allmännyttigt.
Polismästaren framhöll att det blivit allt vanligare att skolklasser
inom både lägre och högre läroanstalter sökte lotteritillstånd för att anordna
studieresor. Enligt polismästaren kunde det icke anses vara annat an
rent privata intressen som skulle tillgodoses med sadana lotterier. Korande
lämpligheten att använda lotterier som inkomstkällor för skolresor hänvisade
polismästaren till ett i annat ärende avgivet yttrande av skolstyrelsen

i Linköping. . ... .

Skolstyrelsens yttrande avsåg en av eu folkskollärare gjord ansökan hos
polismästaren om tillstånd att anordna ett antal amerikanska lotterier med
böcker som vinster. Behållningen skulle användas för en ej preciserad skolresa
för klass 7. Ansökningen avstyrkes av överlärarkollegiet »med hänsyn
till de mindre önskvärda konsekvenser som ett mera allmänt tillämpande
av lotteriet såsom inkomstkälla för skolresor torde komma att fa», bkoslyreisen
beslöt för sm del avstyrka bifall till ansökningen.

Elevföreningens ansökan avseende studieresan till England avslogs avlänsstyrelsen
i Östergötlands län den 5 juli 1957. Som motivering anfördes,
att lotteriets ändamål icke kunde anses vara av sadan art, som omförmal des

i 3 S lotteriförordningen. .

Häröver besvärade sig elevföreningen, som anförde att skolstyrelsens

444

yttrande avsåg en resa för elever på ett avsevärt lägre stadium och utan
speciell inriktning på allmännytta. Föreningen hävdade bestämt att resan
till England fyllde ett allmännyttigt syfte och åberopade intyg av bl. a.
aftonskolans rektor och Saab, vari framhölls det värdefulla ur utbildningssynpunkt
av den planerade resan.

Polismästaren och länsstyrelsen avstyrkte bifall till besvären. Polismästaren
framhöll för sin del, att det angivna ändamålet visserligen i och för
sig kunde anses vara både välgörande och allmännyttigt men att fall av
denna art icke avsågs med lotteriförordningens bestämmelser. I annat fall
skulle praktiskt taget varje enskild kunna påkalla lotteritillstånd för enahanda
ändamål. Den avsedda resan till England syntes skola i första hand
företagas som nöjesresa.

I avgivna påminnelser tillbakavisade föreningen påståendet att det
främst vore fråga om en nöjesresa. Man framhöll att under en tidigare företagen
liknande resa sju dagar av tio åtgått för seriösa studiebesök. Behållningen
av lotteriet beräknades endast täcka högst hälften av de totala
resekostnaderna, varför deltagarna hade att med egna medel mer än väl
bekosta vad som kunde ingå som nöjesmoment.

Genom beslut den 6 september 1957 lämnade Kungl. Maj:t besvären
utan bifall.

2. Ansökan av föreståndaren för klass 6 vid centralskolan i Bergsjö avseende
ett lotteri om 5 000 kronor. Behållningen skulle användas till förman
för en skolresa till England. Någon plan för resan syntes icke ha bifogats.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län lämnade ansökningen utan bifall genom
beslut den 17 oktober 1960. Som motivering anfördes — förutom hänvisning
till lotteriets omfattning — att ändamålet icke var av sådan beskaffenhet,
som omförmäldes i lotteriförordningen.

Häröver anfördes besvär, därvid framhölls att den planerade resan åsyftade
att vara eleverna en sporre till flitiga studier i engelska språket under
deras andra undervisningsår och dessutom tjäna som led i en allmän sträva*1
till samförstånd och förståelse mellan folken. Det vore av stor kulturell
och allmännyttig betydelse att ungdomen fick möjlighet att lära känna
en ny miljö, ett nytt land och nya människor. Det syntes icke rimligt att
förvägra skolelever en av deras stora möjligheter att nå detta mål, nämligen
möjligheten att anskaffa medel genom att anordna lotterier. Det vore
därför önskvärt med ett prejudicerande beslut. — Beträffande lotteriets
omfattning hävdades på anförda skäl att någon svårighet att avyttra lotterna
ej torde föreligga.

1^ avgivet yttrande anförde länsstyrelsen, att eleverna voro i åldern 12_

13 år och att de vid tiden för den planerade resan fått undervisning i engelska
blott under två år. Länsstyrelsen kunde icke finna att 3 § lotteriförordnmgen
var tillämplig i fråga om det ändamål, för vilket lotteriet var
avsett att anordnas. — Beträffande lotteriets omfattning framhöll länsstyrelsen
att över hälften av lotterna var avsedd att försäljas utom skolorten.
vilket icke borde ifrågakomma.

Genom beslut den 9 december 1960 lämnade Kungl. Maj:t besvären utan
bifall.

3. Ansökan av en lärare vid centralskolan i Bohus avseende ett lotteri
om 6 000 kronor till förmån för en skolresa för klass 9. Resan skulle företagas
pci buss till Holland över Danmark och Tyskland och pågå under

445

sill dagar. Ett detaljerat reseprogram bifogades, till synes upplagt sasom
för en turistresa i allmänhet. Rörande syftet uppgavs, att resan var »närmast
tänkt som en studieresa». Eleverna skulle fa tillfälle anvanda små
språkkunskaper och dessutom lära känna det holländska landskapet och
holländsk kultur; resan kunde därför sägas ingå som ett led i skolans geograf
istudium. Vidare framhölls, att eleverna även på andra satt an genom
fotteriet skulle söka anskaffa erforderliga medel. En basar skulle anordnas
och en sparplan för egna insatser göras upp. En viss ekonomisk fostran

ingick följaktligen i förberedelserna. , , ,

I avgivet yttrande tillstyrktes ansökningen av vederbörande landsfiskal,
som framhöll att lotteriets ändamål finge betraktas som allmännyttigt.

Den 20 oktober 1962 lämnades ansökningen utan bifall av lansstyrelsen
i Älvsborgs län. Som motivering anfördes att lotteriet icke visats skola anordnas
till förmån för sådant ändamål, som omförmaldes i 3 & c) lotteri -

förordningen. , , . .

Häröver anfördes besvär under framhållande att lotteriet fmge anses

främja ett allmännyttigt syfte. , , ,

Länsstyrelsen anförde i avgivet yttrande att den planerade skolresan
icke kunde hänföras under något av de i 3 § c) angivna ändamalen ens om
avseende fästes vid de uppgifter rörande resans syften som lamnats i an S°

Genom beslut den 7 december 1962 lämnade Kungl. Maj:t besvären utan
bifa.ll

14 Ansökan av en lärare vid Rösereds folkskola avseende sex amerikanska
lotterier till förmån för en till Mölle förlagd lägerskola för klass 6, avsedd
att pågå under en vecka. I ärendet hänvisades till uttalanden i skolöverstyrelsens
publikationer rörande önskvärdheten att lägerskolor anordnades.
I sådana skolor — framhölls det — finge eleverna göra egna undersökningar
och intervjuer i form av grupparbeten, som sedan redovisades gemensamt
genom skriftliga redogörelser, föredrag o. d Att pa annan ort,
i annat landskap få studera natur och samhälle kunde bil en nyttig repetition
av förut genomgångna kursmoment samtidigt som den nya miljon
stimulerade till egna upptäckter. — Vidare upplystes att lagerskolan avsågs
skola finansieras genom bidrag dels av kommunen, dels av foraldrarna,
dels av eleverna själva på olika sätt, bl. a. genom lotterier. .

Ansökningen prövades av vederbörande landsfiskal, som den 27 februari
1964 lämnade ansökningen utan bifall. Som motivering anfördes att de
sökta lotterierna icke visats skola anordnas till förmån för sadant andamal,
som omförmäldes i 3 § b) lotteriförordningen. ,

Häröver anfördes besvär, därvid bl. a. framhölls att lägerskolorna med
hänsyn till sättet för verksamhetens bedrivande utgjorde en utomordentlig
undervisningsform och därmed tjänade ett kulturellt ändamal. De traditionella
skolresorna måste av praktiska skäl erbjuda mer begränsade mojligheter.
Flerstädes finansierades emellertid skolresor med lottenmedel.
Aven till förmån för folkhögskolor hade lotteritillstånd beviljats.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län beslöt den 17 mars 1964 — på av landsfiskalen
anfört skäl — lämna besvären utan bifall.

Över länsstyrelsens beslut anfördes besvär, vilka avstyrktes av länsstyrelsen
under hänvisning till förut lämnad motivering.

I infordrat utlåtande framhöll skolöverstyrelsen, att den planerade verksamheten
vid lägerskolan syntes ändamålsenlig och att syftet måste anses

446

i vart fall kulturellt. Kostnaderna vore icke sådana som skulle bestridas
av allmänna medel. Styrelsen tillstyrkte därför att det sökta tillståndet
beviljades.

Genom beslut den 29 april 1964 lämnade Kungl. Maj:t besvären utan
bifall.

5. Ansökan av »Föräldrakommittén för anordnande av skolresa för klass
9 vid Centralskolan i Österbybruk» avseende ett lotteri om 6 000 kronor.
Handlingarna saknade uppgift om resans ändamål.

I beslut den 2 oktober 1964 anförde länsstyrelsen i Uppsala län att lotteriet
icke syntes avse att tillgodose något av de i 3 § c) angivna ändamålen
samt att länsstyrelsen följaktligen saknade befogenhet att meddela tillstand.
Under hänvisning härtill lämnade länsstyrelsen ansökningen utan
bifall.

I skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll föräldrakommittén »att tillstånd dock
matte beviljas». Kommittén upplyste att resan skulle företagas till England
och att den »mera är att betrakta som en studieresa än som en skolresa
i vanlig mening». Vidare framhölls, att eleverna redan lagt ned mycket
arbete för att anskaffa vinster, som för övrigt lågo färdiga, och att kommittén
skulle få stora problem med resans finansiering, om icke lotteriet
beviljades.

I avgivet yttrande hemställde länsstyrelsen under åberopande av den
i avslagsbeslutet lämnade motiveringen att — till den del skrivelsen kunde
avse besvär över samma beslut — besvären måtte lämnas utan bifall. Beträffande
framställningen om att Kungl. Maj:t likväl måtte bevilja tillstand
framhöll länsstyrelsen, att behållningen i lotteriet — vare sig resan
betraktades som »studieresa» eller ej — avsåge att tillgodose en sluten krets
5Krr??ner (en skolklass) samt att principiella skäl mot att lämna tillstånd
därför syntes föreligga. Pa grund härav fann sig länsstyrelsen, även om ändamalet
vore behjärtansvärt, endast med tvekan kunna tillstyrka bifall
till framställningen.

Genom beslut den 6 november 1964 lämnade Kungl. Maj:t — som upptog
kommitténs framställning såsom besvär över länsstyrelsens beslut_

besvären utan bifall. I

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen vill jag — utöver vad tidigare
anförts rörande lotteriförordningens ändamålskrav — endast framhålla,
att frågan huruvida en utlandsresa för skolungdom kan anses fylla
i förordningen angivet kulturellt syfte helt naturligt måste bli beroende av
resans allmänna uppläggning och omständigheterna i övrigt med avseende
å den planerade studieverksamheten. Visserligen kan sägas att varje sådan
resa innefattar kulturella moment genom att deltagarna få tillfälle använda
sina språkkunskaper och få viss inblick i andra länders förhållanden. Sådana
kulturella inslag liksom studieinslag inom ramen för vederbörandes
egen yrkesutbildning synas emellertid, om resan äger rum under kort tid
och i övrigt såsom en vanlig turistresa med ständiga förflyttningar mellan
olika orter, som regel bli av alltför ytlig art för att resan skall kunna betecknas
såsom en studieresa i kulturellt syfte. Skolresor med karaktär av
vanlig turistresa synes därför, låt vara att lotteriförordningen icke uppställer
strängare krav i fråga om ändamålets kulturella betydelse, knappast

447

kunna anses fylla stadgad förutsättning. Härför synes böra erfordras ett
visst större mått av planmässighet och intensitet i fråga om den studieinriktade
verksamheten än vad som vanligen står deltagare i arrangerade
turistresor till buds. Att härutinnan lämna några mera generella riktlinjer
lärer icke låta sig göra med hänsyn till de skiftande förhallandena i fråga
om deltagare, resetyp och studiemål. Frågan huruvida viss skolresa, för
vilken lotteritillstånd söks, fyller angiven förutsättning torde därför få avgöras
efter omständigheterna i det särskilda fallet. För denna prövning är
det givetvis erforderligt att ha tillgång till närmare uppgifter om resans
syfte och uppläggning.

Det bör emellertid framhållas att, även om en planerad skolresa med
hänsyn till dess mera ambitiösa inriktning kan anses fylla kravet i fråga
om kulturellt syfte, någon ovillkorlig rätt likväl icke föreligger för sökanden
att erhålla tillstånd. Vid tillståndsprövningen skall bl. a. beaktas de
behov som i övrigt föreligga att genom lotteritillstand främja välgörande,
kulturella och allmännyttiga ändamål. Ett skolreselotteri av nyssnämnd
karaktär kan därför böra få stå tillbaka för andra, mera behjärtansvärda
lotteriändamål, som eljest skulle vållas avbräck.

I det nu föreliggande inspektionsärendet har länsstyrelsen upplyst att
man vid handläggning av ansökningar om skolreselotterier tillämpat den
praxis att tillstånd lämnades, om ansökningen tillstyrkts av polismyndigheten.
Länsstyrelsen synes sålunda icke ha ingått på någon egen prövning
i fråga om lotteriets ändamål utan helt ha förlitat sig på polismyndigheternas
bedömning. Såvitt framgår av de granskade handlingarna synas emellertid
icke heller dessa myndigheter ha verkställt någon egentlig prövning
härav. En sådan ordning är uppenbarligen icke godtagbar. Som jag tidigare
framhållit är det av vikt — för att inom författningens ram åstadkomma
en såvitt möjlig enhetlig praxis — att tillståndsmyndigheten själv verkställer
den prövning varom här är fråga. Jag utgår från att länsstyrelsen härutinnan
kommer att ändra sin praxis.

Vad härefter angår det i inspektionsprotokollet särskilt antecknade skolreselotteriet
synes mig införskaffade uppgifter knappast tillfyllest såsom
stöd för den av länsstyrelsen hävdade meningen att resan fyllt i lotteriförordningen
uppställt ändamålskrav. Jag saknar emellertid anledning att
närmare ingå härpå utan får i denna del hänvisa till vad tidigare anförts
rörande innebörden av ifrågavarande författningsföreskrift och dess tilllämpning.

Inspektionsärendet var därmed av mig slutbehandlat.

448

15. Får arkivhandling utlämnas till enskild för kopiering eller

avskrivning?

Det har vid åtskilliga tillfällen förekommit att domstolar utlånat handlingar
till enskilda personer eller inrättningar för att dessa, när de önskat
kopior (avskrifter), själva skulle kunna ombesörja sådana med egen kopielingsapparatur
(eller måhända med egen maskinskrivningspersonal). Anledningen
till tillvägagångssättet har varit att man vid domstolarna i beträngda
arbetslägen velat astadkomma en viss, låt vara i det stora sammanhanget
väl tämligen blygsam arbetsbesparing för domstolspersonalen.
Det bör nämnas att en stor del av domstolarna även i dagens läge ha kopieringsapparater
av enklare slag, vilket gör kopieringsarbetet något tidsödande.
Ett sådant utlåningsförfarande har haft viss praktisk betydelse, när
fråga varit om handlingar av större omfattning, exempelvis domar (aktexemplar)
i stora mål, förundersökningsprotokoll och sådana avskrifter av
protokoll från lantmäteriförrättningar som kunna ingå i domstolsakter.
Lantagare som nämnts i sammanhanget ha varit advokater, försäkringsbolag
och banker, d. v. s. sadana som regelmässigt ha egna kopieringsresurser,
ofta överlägsna domstolarnas.

Vad som sålunda — i säkerligen helt begränsad omfattning — förekommit
har jag för min del tidigare icke ansett vara av beskaffenhet att föranleda
någon min åtgärd; intet har framkommit som tytt på att originalhandlingar
eller eljest viktiga handlingar ifrågakommit för dylik utlåning.

Emellertid fick jag år 1964 från en advokat en framställning, vari förfäktades
att myndighet borde anses ha eller ock åläggas skyldighet att utlåna
handling för kopiering eller avskrift annorstädes än å myndighetens
expedition. Såsom närmare framgår av mitt beslut, som i huvuddrag refererats
i 1965 års ämbetsberättelse (s. 169), ansåg jag dylik skyldighet icke
föreligga eller böra införas. Ej heller ansåg jag utlåning kunna ifrågakomma
i de fall, då enligt vid den tiden gällande lagstiftningen det för avskrift eller
kopia stadgats högre avgift än som motsvarade ett schablonmässigt beräknat
självkostnadspris för avskriftens eller kopians framställande. I fråga om
andra fall ansåg jag däremot att efter myndighetens eget bedömande utlåning
borde kunna ifrågakomma, om den begränsades till fall där något
statsfinansiellt eller annat allmänt intresse icke träddes för när. Sålunda
måste ju beaktas sådana uppenbara allmänna intressen som att — såvitt
angår mål och ärenden, vari laga kraft vunnet avgörande ej föreligger —
aktmaterialets fullständighet ej far riskeras, så länge prövning kan ifrågakomma
hos myndigheten eller i högre instans, samt att — när det gäller mål
och ärenden som avgjorts genom lagakraftvunnet avgörande — det är ett
arkivmässigt intresse att handlingar av betydelse för framtida säkerhet i bevishänseende
och för framtida forskning skola förvaras på betrvggande sätt.
Med tanke på dylika synpunkter angavs särskilt i beslutet att en förutsätt -

449

ning för att en utlåning i och för avskrift eller kopiering ej skulle möta invändningar
var, att utlåning bedömdes kunna ske utan någon som helst
risk för skada, något som väl sällan vore fallet beträffande originalhandlingar.

Sådant tillfälligt utlämnande eller utlånande av handlingar som sålunda
förekommit och som jag enligt det anförda funnit försvarligt, när det kunde
ske helt riskfritt, torde icke falla under sådana arkiveringsbestämmelser som
uttryckligen beröra »utlån» av arkivhandlingar (26 § allmänna arkivstadgan
och 13 § i riksarkivets cirkulär med anvisningar rörande tillämpningen
av stadgan; vad som förstås med arkivhandling angives i tillämpningsföreskrifternas
3 § varav punkt B här närmast är av betydelse). Emellertid innehåller
tillämpningsföreskrifterna därjämte i 11 § 8 mom. den föreskriften
att arkivhandling må, utom för ändamål som i arkivstadgan särskilt angives,
»föras från myndighetens lokaler» i vissa angivna sammanhang, av
vilka här må nämnas att ändamålet får vara inbindning, reproducering eller
likartad åtgärd. Därvid har tillika föreskrivits bl. a. att det skall tillses att
handlingen snarast möjligt återställdes. Någon begränsning i frågan till vem
arkivhandling må bortföras (utlämnas) angives icke i stadgandet. Av kravet
på att bortförd handling skulle »återställas» framgår att det ej varit tanken
att handlingen skulle förbli i myndighetens förvar, utan fastmer måste ha
varit förutsatt att handlingen kom i annans besittning i och med eller efter
bortförandet.

Sedan jag erfarit att man inom riksarkivet reagerat mot mitt år 1964
meddelade beslut, upptog jag en skriftväxling med riksarkivet för att få
innebörden av 11 § 8 mom. i tillämpningsföreskrifterna närmare belyst. Jag
anförde därvid bl. a. att den nyss berörda utformningen av 11 g 8 mom. enligt
min mening gav utrymme för att arkivhandling i och för reproducering
kunde lämnas icke endast till yrkesmässigt verksamma bokbindare, skrivbyråer,
kopieringsfirmor och dylika företag utan även till andra enskilda
som hade egna resurser för reproducering. Det syntes mig också orimligt att
om arkivhandlingar fingo lämnas till bokbindare, skrivbyråer eller kopieringsfirmor
i största allmänhet samma förtroende icke kunde visas advokater,
banker, försäkringsbolag, arbetsmarknadsorganisationer och andra
enskilda som hade resurser för reproducering och som kunde bedömas handha
arkivhandlingen på ett fullt betryggande sätt. I sistnämnda hänseende
erinrade jag om att i 1964 års beslut understrukits att ett villkor för »utlåning»
för kopiering eller avskrift var att sådan åtgärd bedömdes kunna ske
utan någon som helst risk för skada. Jag hänvisade också till den värdering
som lagstiftaren låtit komma till uttryck i 21 § expeditionskungörelsen (tidigare
17 § lösenförordningen) och som innebär att det accepterats att i lagakraftvunnet
mål och ärende vissa arkivhandlingar, nämligen just sådana

15 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19GG års riksdag

450

vartill huvudskrift fanns att tillgå hos samma eller annan offentlig myndighet,
finge återställas till ingivaren och därmed alltså ansetts kunna få utgå
ur aktmaterialet.

I riksarkivets svarsskrivelse anfördes emellertid att den nyss angivna
tolkningen av 11 § 8 mom. i tillämpningsföreskrifterna icke överensstämde
med vad som avsetts vid utfärdandet av dessa föreskrifter och att bestämmelsen
toge sikte på reproduktion endast för myndighetens egen räkning,
icke på utlåning eller utlämning till enskild för sådant ändamål. Riksarkivet
åberopade i sammanhanget vissa — icke publicerade — förarbeten till stadgandet.
Vidare anfördes bl. a. betänkligheter för det fall att äldre handlingar
från t. ex. länslantmäterikontor eller domstolsarkiv skulle begäras utlämnade.
Ytterligare anfördes följande.

Ett avgörande om risk för handlingen föreligger eller ej kan bli svårt att
träffa. Det måste anses vara värdefullt att klara bestämmelser omöjliggör
ett bortförande av arkivhandlingar från arkivlokalen i alla andra fall än då
det sker för myndighetens egen räkning. En uppluckring av bestämmelserna
kan riksarkivet icke tillråda.

Riksarkivet antog slutligen att ett praktiskt behov av utlåning för ifrågakommet
ändamål ytterst sällan förelåg med hänsyn till förekomsten av reproduktionsapparater
hos flertalet myndigheter. I

I skrivelse till riksarkivet anförde jag följande.

Eftersom riksarkivet själv utfärdat ifrågakommen bestämmelse, lär riksarkivets
uttalande böra anses vägledande för tolkningen. Då det är angeläget
att den av riksarkivet avsedda begränsningen av bestämmelsens räckvidd
kommer till myndigheternas kännedom, kommer jag att redovisa det
lämnade beskedet i min kommande ämbetsberättelse så att bestämmelsen
framdeles icke uppfattas på det sätt som bl. a. jag själv gjort.

Om vad som sålunda får anses vara gällande ordning i berört hänseende
är en ändamålsenlig reglering lär få betecknas som minst sagt tvivelaktigt,
när det gäller sådant utlämnande av handlingar som måste anses riskfritt.
För min del kan jag icke finna det ändamålsenligt att en myndighet skall
vara förhindrad exempelvis att till en advokat för kopiering utlämna ett
dublettexemplar av ett protokoll. Det är att märka att det i vårt land finnes
ett mycket stort antal små myndigheter och att många av dessa icke förfoga
över modema kopieringsapparater. Enligt min mening finns det därför
ett visst, icke oväsentligt praktiskt behov av att de meddelade tillämpningsföreskrifterna
uppmjukas i förevarande hänseende. En dylik uppmjukning
kan utformas på ett sådant sätt att ett utlämnande får ske endast då det
kan bedömas såsom helt riskfritt, exempelvis genom att begränsas till rätt
för myndighet att — när huvudskrift av viss handling förvaras hos myndigheten
eller annan myndighet — annat exemplar av handlingen må utlämnas

451

för reproducering, därvid måhända alla exemplar av äldre och ömtåliga
handlingar böra undantagas från utlämnande. Det synes mig därför önskvärt
att en sådan uppmjukning av de meddelade tillämpningsföreskrifterna
av riksarkivet upptages till övervägande.

16. Fråga om läroboksnämnden vid sin granskning av läroböcker i
kristendomskunskap tillräckligt beaktat det i läroplanen för kristendomsundervisning
upptagna kravet på objektivitet. Tillika fråga
om behovet av en effektivisering av nämndens granskningsverk samhet Enligt

kungl. kungörelsen den 30 juni 1948 om granskning av vissa läroböcker
(SFS 613/1948) har statens läroboksnämnd väsentligen till uppgift
att främja tillkomsten av goda läroböcker samt att granska och antaga
läroböcker för undervisning i vissa skolor. Antagna böcker skola uppföras å
läroboksförteckning. Vid granskning av lärobok skall enligt 4 § bl. a. iakttagas,
att lärobokens innehåll står i överensstämmelse med gällande undervisningsplaner
eller kursföreskrifter, att lärobokens innehåll är objektivt och
vederhäftigt och såvitt möjligt överensstämmande med den vetenskapliga
och pedagogiska utvecklingen på ifrågavarande område, att läroboken såväl
i fråga om innehåll som i språkligt och formellt hänseende är lämpad efter
lärjungarnas ålder och mognad samt att bokens pris är skäligt. Prövas behov
därav föreligga, skall nämnden inhämta yttrande från särskilda ämnessakkunniga,
vilka utses av nämnden. Läroboksnämnden består av åtta ledamöter,
varav tre representera de allmänna intressena, fyra företräda undervisningen
och en är sakkunnig i förlags- och tryckerifrågor.

Skolöverstyrelsen har den 10 november 1962 efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
utgivit läroplan för grundskolan. Såvitt gäller ämnet kristendomskunskap
bygga kursplaner med anvisningar och kommentarer på förslag avgivet
av 1957 års skolberedning (SOU 1961:31). Vid utarbetande av
nämnda förslag har lektorn Henning Lindström anlitats såsom expert.

I läroplanen anföres såsom mål följande.

Undervisningen i kristendomskunskap har till uppgift att orientera eleverna
om de bibliska skrifternas huvudsakliga innehåll, om kristen tro och
etik, om huvuddragen av kristendomens historia och samfundsformer samt
om viktiga icke-kristna religioner. Den skall också ge kännedom om de
strömningar, som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga, samt ge inblick
i nutidens etiska och religiösa grundfrågor och tankeströmningar. Undervisningen
skall vara objektiv i den meningen, att den meddelar sakliga
kunskaper om olika trosåskådningars innebörd och innehåll utan att auktoritativt
söka påverka eleverna att omfatta en viss åskådning. Den skall
vara präglad av vidsynthet och tolerans. Den bör ske på ett sådant sätt,.

452

att eleverna uppfattar frågeställningarnas allvar och betydelse, och så, att
den främjar deras personliga utveckling och bidrar till att skapa förståelse
för värdet av en personlig livsåskådning liksom förståelse och respekt för
olika uppfattningar i livsåskådningsfrågor.

Arbetet i kristendomskunskap bör inriktas på att bibringa eleverna sådana
färdigheter, att de kan självständigt förvärva kunskaper.

Läroplanen innefattar förslag till disposition av en studieplan. För lågoch
mellanstadiet upptages i detta — förutom samtal i etiska och religiösa
ämnen samt psalmer — väsentligen texter ur gamla och nya testamentet
samt händelser och gestalter ur kristendomens historia. För årskurs 6 föreslås
därjämte, samordnat med geografiundervisningen, något om religiösa
uppfattningar och förhållanden inom viktiga icke-kristna religioner. Studieplanen
för årskurs 7 upptager ämnesområden ur kristendomens historia under
1800- och 1900-talen — bl. a. förändringar i kyrkans och kristendomens
ställning i kultur- och samhällsliv — det religiösa livets gestaltning inom de
kristna huvudkyrkorna i nutiden och viktiga nutida icke-kristna religioner.
Årskurs 8 omfattar bibelkunskap och årskurs 9 sammanfattande behandling
av den kristna tros- och livsuppfattningen — med beaktande av dess förhållande
till kultur- och samhällsliv — samt av andra livsuppfattningar
ävensom de antika kulturfolkens religioner.

I läroplanens anvisningar och kommentarer rörande undervisningen i
kristendomskunskap anföres bl. a. följande.

Kristendomen är en väsentlig del av grundvalen för de religiösa, etiska
och sociala värderingar, som vår kultur, vårt samhälle och vår samlevnad
bygger på, och kunskap om den är nödvändig för förståelsen av västerlandets
kultur- och samhällsliv. Religionsundervisningen måste därför i vår
kulturmiljö i första hand vara en undervisning om kristendomen. Undervisningen
måste bedrivas så, att den icke kränker den enskildes rätt till tankeoch
trosfrihet. Därför skall den vara objektiv i den meningen, att den meddelar
sakliga kunskaper om olika trosåskådningars innebörd utan att söka
påverka eleverna att omfatta en viss åskådning. Bibeln skall stå i centrum
för undervisningen. Även vid behandlingen av kristendomens historia bör
man ankyta till bibliska tankar och texter. Det är av vikt, att undervisningen
inte får en ensidig historisk inriktning, så att religionens betydelse
synes ligga i det förflutna. Undervisningen bör, så ofta detta på ett naturligt
och taktfullt sätt kan ske, anknyta till elevernas eget liv och till förhållanden,
som ligga deras erfarenhet nära. Även andra livsuppfattningar än den
kristna, också sådana som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga, skola
ha sin plats i undervisningen. Detta kan på låg- och mellanstadiet endast
ske genom att läraren, där tillfälle ges — t. ex. i anslutning till elevernas
frågor eller invändningar — tar upp sådana synpunkter i samtal med eleverna.
På högstadiet blir det större möjligheter att behandla från kristendomen
avvikande eller mot religionen kritiska uppfattningar. Detta kan —

453

om man bortser från undervisningen om de icke-kristna religionerna —
framför allt ske vid behandlingen av den religiösa utvecklingen under 1800-och 1900-talen i årskurs 7 och vid den sammanfattande framställning av
livsåskådningsfrågor som skall ges i årskurs 9. På mellanstadiet bör undervisningen
i religionskunskap huvudsakligen begränsas till kristendomen.
Eleverna ha ännu ej den mognad och kringsyn, som är en förutsättning för
att de skola kunna tillgodogöra sig en vidare orientering. Till undervisningen
om främmande världsdelar i geografi bör emellertid i kristendomskunskap
fogas en första orientering om religiösa förhållanden hos berörda
folk. På detta stadium bör beaktas historiska synpunkter på den israelitiska
religionens utveckling och dess förhållande till nya testamentet, i den mån
behandlade texter ur gamla testamentet ge anledning härtill. På högstadiet
föres studiet av kristendomens historia fram till nutiden. Eleverna böra
lära känna de viktigaste kyrkliga och frikyrkliga väckelserörelserna och
därigenom få en förklaring till den variation i det religiösa livets former,
som är utmärkande för läget i dag. De skola också få någon kännedom om
de strömningar, som satt de religiösa sanningsvärdena i fråga och därigenom
lett till motsättningar i livsåskådningsfrågor, som prägla vår tid. Det
är av vikt, att studiet av de främmande religionerna icke bedrives huvudsakligen
i syfte att dessa skola bilda en bakgrund till skildringen av missionen,
utan inriktas på att låta eleverna lära känna dem för deras egen skull.
Bibelstudiet får på högstadiet en delvis ny inriktning, betingad av elevernas
större mognad. Historiska synpunkter kunna nu anläggas i större utsträckning
än tidigare, och frågor som röra bibelns förhållande till den moderna
världsbilden måste beaktas. Undervisningen bör ges en sådan inriktning,
att bibelns centrala religiösa och etiska innehåll levandegöres i sitt historiska
sammanhang. Därigenom kan man hjälpa eleverna att förstå, att en historisk
och en religiös syn på bibeln ej utesluta varandra. En lämplig uppläggning
av undervisningen, när det gäller sammanfattning av olika livsuppfattningar,
vinner man, om man låter genomgången av den kristna tros- och livsuppfattningen
ge dispositionen men under framställningens gång tar upp också
andra uppfattningar av de behandlade problemen än de kristna. Det är av
vikt, att dessa uppfattningar erhålla samma sakliga behandling som den
kristna samt att man därvid klargör för eleverna vilka möjligheter som numera
föreligga för människor med en icke-religiös livsåskådning att få viktiga
händelser i sitt liv stadfästa på annat sätt än genom religiösa kulthandlingar.
Undervisningen bör ej inriktas på att vederlägga den ena eller den
andra åskådningen utan på att klargöra deras innebörd och vad som talar
för eller mot dem. Samtalet eller diskussionen blir därvid det naturliga undcrvisningssättet.
I samtalen bör givetvis också lärarens egen uppfattning fa
komma till uttryck, men han bör ej framställa denna som den enda möjliga
utan stimulera eleverna till självständig eftertanke och eget omdöme.

454

I en den 6 december 1963 hit inkommen skrift anförde börschefen Stig
Algott, ämnesläraren Leif Dahlberg och prosektorn Lars Gyllensten i huvudsak
följande.

Efter inhämtande av sakkunnigutlåtande har läroboksnämnden på läroboksförteckningen
uppfört tre böcker av Lindström, nämligen Kristendomskunskap
för grundskolan, årskurs 4—6 (Svenska Bokförlaget 1962), årskurs
7—8 och årskurs 9 (samma förlag 1963). Dessa tre böcker, som blivit
slumpmässigt utvalda, bruste enligt klagandenas mening i objektivitet och
vederhäftighet, den sistnämnda därjämte i vad anginge stoffurvalet. Klagandena
hade i debattinlägg i dagspressen givit utryck åt denna ståndpunkt,
som utförligt motiverats. Gyllensten hade sålunda anmält den förstnämnda
boken och sedan Lindström uppträtt till försvar för sitt arbete ytterligare
utvecklat och skärpt kritiken. Vidare hade Dahlberg redovisat
egna erfarenheter från undervisningen i kristendomskunskap och därvid understrukit
de svårigheter att meddela objektiv ämneskunskap som uppkomme
då t. ex. den för årskurs 9 avsedda läroboken skulle ligga till grund
för undervisningen. Dahlberg hade även framhållit att stoffurvalet vore
ensidigt: kunskap om modern kristendomskritik undanhölles eleverna. De i
skolöverstyrelsens läroplan föreslagna dispositionerna och meddelade anvisningarna
följdes icke i detta avseende. Dahlberg hade sedermera recenserat
läroboken för årskurs 7—8 och gjort gällande att även denna bok
måste underkännas från objektivitets- och vederhäftighetssynpunkter. Slutligen
hade Algott utifrån delvis nya utgångspunkter kritiserat den för årskurs
4—6 avsedda boken och samtidigt anfört omständigheter som tydde på
att granskningen av läroboken varit ofullständig. Algott hade även påtalat
nämndens praxis att reservationslöst acceptera ämnessakkunnigas värdeomdömen
rörande av dem granskade läroböcker. Statsmakterna hade, via
läroplanen, givit uttryck för den meningen, att konfessionell propaganda numera
icke finge bedrivas i skolundervisningen. Med hänsyn till denna utveckling,
som mött åtskilligt motstånd, bleve objektivitetskravet, i varje
fall under en övergångstid, särskilt betydelsefullt då det gällde läroböcker i
kristendomskunskap. Klagandena hyste även den meningen, att läroboksnämnden
borde tillse att dess auktoritet icke kunde utnyttjas i kommersiell
reklam i vidare mån än detta vore ofrånkomligt. Utpräglade värdeomdömen
borde icke komma till användning vid granskning av läroböcker utom i vad
anginge rent estetiska kvaliteter. Läroböcker framställdes kommersiellt och
ginge ofta ut i mycket stora upplagor.

Klagandena hemställde, att jag ville dels verka för att läroboksnämnden
kontrollerade att läroböckernas stoffurval stode i överensstämmelse med
gällande undervisningsplaner eller kursföreskrifter, dels beträffande nu använda
läroböcker i ämnet, vilka hittills ej varit föremål för tillbörligt omsorgsfull
och konfessionellt neutral granskning och kontroll, söka tillse att
dylik granskning och kontroll komme till stånd samt dels vidtaga åtgärder,

455

som syftade till att förhindra att läroboksnämndens granskningsutlåtanden i
vidare mån än detta enligt sakens natur vore ofrånkomligt, gåves sådan utformning,
att de kunde utnyttjas i kommersiell reklam.

Vid skriften voro fogade bl. a. tidningsurklipp av de av klagandena omnämnda
debattinläggen. Gyllenstens inlägg riktade sig mot Lindström under
påstående att dennes uppläggning vore konfessionell på ett »pjollrigt»
och »osant» sätt samt vände sig framförallt mot den kortfattade behandlingen
av icke-kristna religioner.

Vid en den 11 januari 1964 hit inkommen skrift fogade Olle Wästberg en
av honom för Sveriges Elevers Centralorganisation (SECO) gjord utredningavseende
läroböcker i kristendom. Föremal för utredningen, under
ett hundratal böcker genomgåtts, hade varit behandlingen av MRA, ateismen
och sexuallivet. I de båda sistnämnda hänseendena anfördes citat ur
bl. a. Lindströms bok för årskurs 9. I sin sammanfattning angav Wästberg
att de kontrollerade områdena i så gott som samtliga läroböcker skildrats
på ett utomordentligt subjektivt sätt och att granskningen av läroböckerna
därför icke kunde ha skett på ett objektivt och effektivt sätt. Utredningen
utmynnade i förslag till yrkande bl. a. att SECO hos läroboksnämnden
måtte hemställa att de kritiserade läroböckerna avfördes från läroboksförteckningen
och att nämnden framgent fäste större uppmärksamhet åt
objektivitetsfrågan vid läroboksgranskningen.

I anledning av klagomålen inkom läroboksnämnden med upplysningar
och anförde därvid bl. a. följande: Under budgetåren 1958/59—

1962/63 hade nämnden handlagt 2 251 ärenden om uppförande av
böcker på läroboksförteckningen. Med hänvisning till 4 § i kungörelsen
hade avslag meddelats i 408 fall. 468 föråldrade läroböcker hade uteslutits
och 1 669 ansökningar om prisändringar avgjorts. Nämnden hade sin uppmärksamhet
fäst på vikten av att läroböckerna i alla ämnen följde läroplanernas
intentioner. Härom vore granskarna underrättade i särskild promemoria.
Beträffande ämnet kristendomskunskap hade efter samråd med skolöverstyrelsen
detta ytterligare utvecklats i cirkulärskrivelse den 13 november
1963 till skolboksförlagen. Det förtjänade påpekas att läroplanens förslag
till disposition av en studieplan icke vore bindande. Jämsides med den
granskning, som ombesörjdes av ämnessakunniga, skedde genomgång avnämndens
egna ledamöter. Gåve denna genomgång eller den gemensamma
överläggningen icke anledning till förnyat granskningsförfarande eller annan
åtgärd, bleve de sakkunnigas i granskningsutlåtandena framförda förslag i
regel vägledande för nämndens beslut. Om nämnden däremot komme fram
till en annan uppfattning än den som hävdades i sakkunnigutlåtande eller
om nämnden eller granskaren vore tveksam om bokens lämplighet, sändes
boken ut till ny granskare för att ärendet skulle bli ytterligare belyst. För
att grundskolan vid starten skulle ha hjälpmedel utarbetades och granskades
de första läroböckerna för den nya skolformen efter skol beredningens

456

förslag till läroplan. Kristendomskunskap för grundskolan, årskurs 4—6.
voie utarbetad efter nämnda förslag och uppfördes efter granskning på läroboksförteckningen
den 8 juni 1962. Då emellertid de senare fastställda kursplanerna,
särskilt för kristendomskunskap, på vissa punkter skiljde sig från
förslaget, hade nämnden inlett en omgranskning av bl. a. denna bok. De för
årskurserna 7 8 och 9 avsedda böckerna hade efter granskning upptagits

på läroboksförteckningen den 8 maj och den 13 mars 1963. I de fall där
granskningsutlatanden utmynnade i avstyrkande brukade yttrande inhämtas
från vederbörande förlag. Tillstyrkande utlåtanden innehölle ofta även
värdefull kritik. Därför tillställdes förlaget regelmässigt en kopia av alla
utlåtanden beträffande viss lärobok. I vissa fall hade granskningsutlåtandena
utnyttjats i den kommersiella reklamen. Nämnden hade upprepade
gånger manat till moderation därvidlag, senast i cirkulärskrivelse den 11
maj 1960 efter framställning av Föreningen svenska läroboksförfattare. I
förut nämnda promemoria för granskning hade även frågan upptagits. T sin
granskningsverksamhet mötte nämnden många praktiska svårigheter. Dessa
gjorde sig inte minst gällande under den stora omdaning, vari skolan nu befunne
sig. Stundom ställdes nämnden inför valet att underkänna en lärobok
och därigenom försvåra undervisningen under viss tid eller att för viss tid
tillåta bokens användning i avvaktan på att förlaget skulle hinna färdigställa
en edition som vore bättre anpassad till läroplanens intentioner.
Denna förnyelseprocess komme att kräva ytterligare tid. I läroboksärenden
av principiell natur hade nämnden samråd med skolöverstyrelsen, som bure
ansvaret för den pedagogiska utvecklingen. Även om vissa av de anmärkningar
Wästberg framfört i sin utredning kunde ha visst fog för sig, kunde
nämnden likväl icke finna att utredningen gåve en objektiv bild av nämndens
och dess ämnessakkunnigas verksamhet. Nämnden vore medveten om
svårigheten att i läroböcker i kristendomskunskap iakttaga en fullständig
objektivitet och hade för att så långt som möjligt tillgodose objektivitetskravet
dels utsänt den förut nämnda skrivelsen till skolboksförlagen och
dels i sin petitaskrivelse för budgetåret 1964/65 föreslagit att nämnden
skulle få medel att vid behov låta en grupp granskare avge utlåtande över
läroböcker.

Vid nämndens upplysningar voro fogade bl. a. omnämnda promemoria
och cirkulärskrivelser. Vidare inhämtades från nämnden, att den för årskurs
4—6 avsedda boken omarbetats efter påpekanden i nytt granskningsutlåtande
och att en andra upplaga av boken efter ytterligare granskningav
två ämnessakkunniga uppförts på läroboksförteckningen den 27 maj
1964 samt att numera tillsatts en grupp om fyra personer med uppgift att
granska läroböcker i kristendomskunskap.

Algott, Dahlberg och Gyllensten inkommo med påminnelser. I dessa utsträckte
de sin hemställan om förnyad granskning att gälla samtliga på
läroboksförteckningen uppförda böcker i kristendomskunskap. Avslutnings -

457

vis anfördes, att nämndens organisation och ekonomiska resurser vore helt
otillräckliga för att nämnden skulle kunna fullgöra de uppgifter för vilka
den tillkommit, att nämnden själv syntes medveten härom och att det särskilt
mot bakgrunden av den omdaningsprocess som skolväsendet genomginge
vore av största vikt att nämnden gåves möjligheter att motsvara alla
de betydelsefulla intentioner som nämnden vore satt att förverkliga.

Sedermera inkom Lindström med en skrift och vissa handlingar, de flesta
innefattande kritik mot klagandenas ifrågavarande debattinlägg.

Jag tog del av Lindströms ifrågavarande läroböcker, den för årskurs 4—6
avsedda i dess båda upplagor, de utlåtanden ämnessakkunniga avgivit angående
böckerna samt ett den 12 februari 1965 dagtecknat, till läroboksnämnden
avgivet uttalande av den förut nämnda gruppen av granskare
rörande Wästbergs rapport.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till läroboksnämnden
följande.

Jag vill till en början framhålla att jag icke äger ingå på en bedömning
av de läroböcker, som avses med klagomålen, i vidare mån än som påkallas
för att pröva, huruvida läroboksnämnden genom böckernas upptagande å
läroboksförteckningen åsidosatt nämnden åliggande förpliktelser i påtalade
hänseenden.

Härutinnan får jag anföra följande.

Under förarbetena till skolreformerna ägnades ämnet kristendomskunskap
stort intresse. Särskilt ingående diskuterades frågan om objektiviteten
i kristendomsundervisningen. Åtskilliga motioner väcktes i riksdagen för att
söka åstadkomma antingen ökat eller minskat utrymme för kristendom i
skolan. Det har uppenbarligen icke varit en lätt uppgift att härutinnan
komma fram till en slutlig lösning. I den av skolöverstyrelsen utgivna läroplanen
för grundskolan betonas visserligen objektiviteten men samtidigt
dominera — såsom framgår av det här förut återgivna, utförliga referatet
— kristen litteratur och kristendomens historia, varjämte anvisningarna
och kommentarerna på många ställen betona kristendomens och bibelns
centrala plats i undervisningen. Utrymmet i läroplanen för icke-kristna
religioner och livsuppfattningar är ringa. Man får även räkna med att författaren
till en lärobok i kristendomskunskap oftast iir engagerad i kristen
riktning och att hans verk — åtminstone omedvetet — präglas av hans
religiösa uppfattning. Av pedagogiska skäl måste det vidare vara tillåtet
att på ett lågt stadium tillgripa förenklingar och generaliseringar beträffande
förhållanden som senare komma att belysas på ett mera uttömmande
och rättvisande sätt. Ur strängt vetenskaplig synvinkel kan därvid måhända
anmärkningar riktas mot framställningen.

15* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

458

Läroboksnämnden har uppenbarligen varit medveten om de särskilda
svårigheter som möta vid utarbetande och granskning av läroböcker i kristendomskunskap.
Genom klagomålen har nämnden fått sin uppmärksamhet
ytterligare fäst på särskilt objektivitetskravet. Nämnden har också genom
att inrätta granskargruppen och därvid söka tillföra densamma sakkunniga
personer av olika livsuppfattning tagit ett initiativ, som på längre sikt kan
bidraga till en bättre standard på nu ifrågavarande slag av läroböcker.

Läroboksnämnden inhämtar regelmässigt yttrande av ämnessakkunniga
före sina beslut om uppförande på läroboksförteckningen. Det ligger i
sakens natur att den erforderliga grundliga granskningen kommer att åvila
den särskilda granskaren och att nämndens ledamöter främst med hänsyn
till det stora antal läroböcker det är fråga om icke kan ägna annat än en
ytlig genomgång åt varje enskild bok för att konstatera bokens överensstämmelse
med kursplanerna och bilda sig en allmän uppfattning av verket.
Det är därför av synnerlig vikt att nämnden utser sakkunniga och omdömesgilla
personer till ämnessakkunniga. Nämnden har i sin granskningspromemoria
sökt giva dessa ledning vid upprättande av granskningsutlåtanden.

Vad gäller de av Algott, Dahlberg och Gyllensten särskilt anmärkta böckerna
har första upplagan av den för årskurs 4—6 avsedda boken vid förnyad
granskning befunnits på vissa ställen subjektivt engagerande och personligt
hållen. Beskrivningen av icke-kristna religioner är påtagligt ytlig.
Gyllenstens kritik av bokens behandling av bl. a. fariséerna saknar icke
fog. Även om det varit önskvärt att de berörda avvikelserna från objektivitetskravet
och de nämnda bristerna i den första upplagan uppmärksammats
redan vid granskningen av denna, kan — icke minst i betraktande av
bokens förtjänster — någon mera vägande kritik icke riktas mot nämnden
för dess första godkännande av boken. I samband med den omgranskning
av boken, som nämnden företagit sedan de nya kursplanerna fastställts,
har Lindström omarbetat vissa delar av boken och därvid tagit hänsyn till
den framförda kritiken. Att nämnden härefter och efter den förnyade
granskning boken numera genomgått funnit sig kunna upptaga densamma
i läroboksförteckningen, ger icke fog för någon anmärkning.

Vad som i ärendet upplysts rörande granskningen av den för årskurs
7—8 avsedda boken kan icke ge anledning till någon kritik.

Enligt läroplanen skall i årskurs 9 ges en sammanfattande behandling av
den kristna tros- och livsuppfattningen, med beaktande av dess förhållande
till kultur- och samhällsliv, samt av andra livsuppfattningar. Det ligger i
sakens natur att därvid komma att behandlas områden, som livligt debatteras
och där skilda åsikter uttalas. För att ta ett belysande exempel anför
å ena sidan Wästberg, som i sin utredning citerar ett avsnitt rörande sexuallivet
ur Lindströms bok för årskurs 9, att en genomgående negativ syn på
sexuallivet prägla läroböckerna, medan å andra sidan den av läroboksnämn -

459

den tillsatta granskargruppen funnit Lindströms inställning till sexuallivet,
sådan den kommer till uttryck i boken, vara närmast positiv. Såsom nämnden
angivit är det en delikat uppgift att i tveksamma fall välja mellan att
godkänna eller helt underkänna en lärobok. Den av nämnden anlitade
ämnessakkunnige har varit positivt inställd till Lindströms nu ifrågavarande
bok och uttalat bl. a. att boken anslöte sig till läroplanen för grundskolan
och innebure något av ett pedagogiskt nyskapande. Även om vissa detaljer
i boken ge anledning till befogad kritik, kan jag med hänsyn till det anförda
dock icke finna att nämnden förfarit felaktigt genom att uppföra
boken på läroboksförteckningen.

Vad Wästberg anfört rörande vissa andra läroböcker påkallar icke annat
uttalande från min sida än att jag i likhet med granskningsgruppen vill
understryka vikten av att läroboksnämnden vid sin bedömning av läroböcker
i kristendom i större utsträckning än som hittills synes ha skett
beaktar vad i läroplanen finnes angivet rörande objektivitetskravet.

Genom tillsättande av granskningsgruppen har läroboksnämnden emellertid
sökt borga för att uppmärksamheten icke slappas vad gäller objektivitet
och innehåll i läroböcker i kristendomskunskap. Med hänsyn härtill
och till de årliga konferenser mellan nämnden och skolöverstyrelsen, som
numera hållas, och till övriga av nämnden vidtagna åtgärder innefattar vad
i detta ärende framkommit icke anledning för mig att genom framställning
till Kungl. Maj:t eller riksdagen taga initiativ till en effektivisering av läroboksnämndens
verksamhet såsom yrkats i ärendet.

Vad slutligen beträffar klagomålen över att innehållet i ämnessakkunnigas
utlåtanden utnyttjas i kommersiell reklam har läroboksnämnden i
sin granskningspromemoria anfört, att känslobetonade och superlativa uttryck
borde undvikas då dessa kunde utnyttjas i en reklam som kunde ge
en skev bild av granskarnas uppfattning. Vidare har i tidigare nämnda
cirkulärskrivelse till skolboksförlagen på förekommen anledning nämnden
betonat att de sakkunnigas utlåtanden icke finge betecknas såsom uttalanden
av nämnden samt uttryckt önskemålet att förlagen avstode från att
i reklamen använda citat ur ämnessakkunnigas utlåtanden. Givetvis kan
det icke undvikas att värdeomdömen inflyta i utlåtandena samt att förlagen
få tillgång till utlåtanden och utnyttja dem i sin reklam. Genom sina nyssnämnda
åtgärder anser jag dock att läroboksnämnden i allt fall vidtagit
vad som med gällande tryckfrihetsrättsliga bestämmelser kan göras för att
hindra missbruk av utlåtandena i reklamen.

Ärendet var härmed av mig avslutat.

460

17. Genom fastställelse av arbetsplan berättigades kronan såsom
väghållare att taga i anspråk större delen av en fastighet. På talan
av ägaren ålades kronan att lösa hela fastigheten. Fråga om expropriation
förfallit på grund av försummelse av kronan att i rätt tid

nedsätta löseskillingen

Genom beslut den 11 juni 1956, som vunnit laga kraft, fastställde vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen arbetsplan för ombyggnad av bro över Milån
vid Löräng jämte tillfartsvägar å väg 272 Arbrå—Ljusdal. På grund av
stadgandet i 18 § lagen om allmänna vägar blev kronan såsom väghållare
härigenom berättigad att med vägrätt taga i anspråk 1 809,3 m2 av den
byggmästare J. A. Söderkvist och hans hustru tillhöriga fastigheten Nybo
171 i Järvsö socken, vilken fastighet hade en sammanlagd areal av 1 860
m2. På talan av makarna Söderkvist förklarade Västra Hälsinglands domsagas
ägodelningsrätt genom utslag den 14 mars 1960, som vunnit laga
kraft, kronan vara enligt 24 § första stycket lagen om allmänna vägar pliktig
lösa hela Nybo 171. Sedan makarna därefter enligt 24 § andra stycket
samma lag väckt talan vid nämnda domsagas expropriationsdomstol med
yrkande om löseskilling för fastigheten, förpliktade domstolen genom dom
den 30 juni 1961 kronan att till makarna Söderkvist utgiva ersättning med
5 790 kronor jämte ränta. Expropriationsdomstolens dom fastställdes den
15 november 1962 av hovrätten för Nedre Norrland.

Enligt anteckning i expropriationsdomstolens dom var den väg, för vars
byggande mark från Nybo 171 tagits i anspråk, dåmera färdigställd.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nedsatte den 5 december 1963 hos
länsstyrelsen i Gävleborgs län den genom hovrättens dom fastställda löseskillingen.
Sedan makarna Söderkvist kallats till sammanträde hos länsstyrelsen
till 20 augusti 1964 för fördelning av den nedsatta ersättningen, anförde
Söderkvist i en till länsstyrelsen samma dag inkommen skrift följande.

Ostridigt har den ersättning som bestämts av domstolen jämte ränta
nedsatts först efter den tid som föreskrivits i 48 § expropriationslagen. Jag
gör för den skull gällande, att expropriationen är helt förfallen enligt 50 §
samma lag. Vägförvaltningen har gjort gällande, att expropriationen ändock
skulle vara gällande då de tillträtt fastigheten, men detta bestrider
jag liksom att denna fråga skulle kunna avgöras i denna ordning. Undantaget
i 50 § förutsätter att besittningstagande skett enligt expropriationslagen,
men i detta fall har vägförvaltningen tillträtt marken enligt 18 §
i lagen om allmänna vägar.

Genom beslut samma dag den 20 augusti 1964, som vunnit laga kraft,
fördelade länsstyrelsen det nedsatta beloppet mellan de ersättningsberättigade.

461

I en den 2 december 1964 hit inkommen skrift hemställde Söderkvist
att det måtte utredas huruvida länsstyrelsen förfarit riktigt.

Enligt 50 § första stycket expropriationslagen skall expropriationsrätten
vara förverkad, om den exproprierande försummar att i rätt tid nedsätta
den fastställda expropriationsersättningen, såvida icke den exproprierande
tagit fastigheten i besittning enligt medgivande av fastighetens ägare eller
stadgande i expropriationslagen.

Enligt 24 § andra stycket lagen om allmänna vägar skall, om väghållaren
på yrkande av fastighetsägare förklarats pliktig att lösa fastighet eller
fastighetsdel, i avseende å frågans vidare behandling bestämmelserna i lagen
om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Redan härav
följer att det i 50 § sistnämnda lag stadgade undantaget från regeln om
expropriationsrättens förverkande genom försummelse att inom föreskriven
tid erlägga expropriationsersättningen måste avse jämväl det fallet att
marken tagits i anspråk enligt 18 § lagen om allmänna vägar. Någon saklig
anledning att i detta hänseende göra skillnad mellan tillträde enligt expropriationslagen
och enligt lagen om allmänna vägar föreligger icke (jfr NJA
II 1918 s. 223).

I förevarande fall har 1 809,3 m2 av fastigheten tillträtts på grund av
stadgandet i 18 § väglagen. Genom att föra talan om åläggande för väghållaren
att lösa hela fastigheten — vilken talan bifallits — få makarna
Söderkvist anses ha medgivit att även återstående 50,7 m2 av fastigheten
fick tillträdas av väghållaren.

Det kan för övrigt starkt ifrågasättas om det i 50 § expropriationslagen
intagna stadgandet om expropriationsrättens förverkande är tillämpligt i
förevarande fall. På grund av stadgandet i 24 § väglagen skola bestämmelserna
i expropriationslagen gälla endast i »tillämpliga delar» med avseende
å fastighet som inlöses på grund av nämnda stadgande i väglagen. Förverkandebestämmelserna
i 50 § expropriationslagen ha utformats med
tanke på en av den exproprierande begärd expropriation. Mycket talar därför
för att bestämmelsen icke är tillämplig med avseende å det fall, att
väghållare på grund av föreskrift i väglagen förpliktats att lösa fastighet.

Av nu anförda skäl lämnade jag klagomålen utan vidare åtgärd.

462

18. Sedan länsstyrelse förklarat att rådande byggnadsförbnd icke
skulle utgöra hinder för byggnadsnämnden att meddela byggnadslov
för visst byggnadsföretag, meddelade nämnden lov för företaget,
innan dispensbeslutet vunnit laga kraft. Fråga om lagligheten härav.
Tillika fråga om jäv för stadsarkitekten, som på privat uppdrag
uPPgj°rt ritningar för företaget, att biträda nämnden vid dess befattning
med företaget och om det olämpliga i att stadsarkitekt utför
dylika privata uppdrag

Tomten nr 9 i kvarteret Tallen i Umeå är belägen inom område, för
vilket Kungl. Maj:t den 9 juli 1954 fastställt stadsplan. Enligt stadsplanen
får tomten användas endast för bostadsändamål. Huvudbyggnad å tomten
får icke upptaga större areal än 150 kvadratmeter och uthus icke större
areal än 40 kvadratmeter.

I en till byggnadsnämnden i Umeå landskommun den 17 mars 1961 inkommen
skrift anhöll Anna Lisa Forsgren om byggnadslov till uppförande
å tomten, i enlighet med företedda ritningar och situationsplan, av ett bostadshus
å cirka 189 kvadratmeter och ett därmed sammanbyggt last bilsgarage
å cirka 87 kvadratmeter. Sedan byggnadsnämnden överlämnat
handlingarna till länsstyrelsen i Västerbottens län, fann länsstyrelsen enligt
resolution den 28 april 1961 skäligt förklara, att det jämlikt 34 § byggnadslagen
rådande byggnadsförbudet icke skulle utgöra hinder för byggnadsnämnden
att meddela byggnadslov för ifrågavarande byggnadsföretag.
Byggnadsnämnden beviljade den 10 maj 1961 byggnadslov till företaget.
I härefter hos Kungl. Maj:t anförda besvär yrkade Per Olof Öhman, såsom
ägare av en tomten nr 9 närliggande fastighet, samt ett flertal andra ägare
av sådana fastigheter, att länsstyrelsens resolution måtte upphävas, i vart
fall i vad den avsåge garaget. I sedermera avgivna påminnelser yrkade
Öhman m. fl. jämväl, att Kungl. Maj:t måtte upphäva byggnadsnämndens
beslut i fråga om byggnadslov.

Garagebyggnadens stomme uppfördes under hösten 1961 i överensstämmelse
med det lämnade byggnadslovet.

Efter hemställan av regeringsrätten fann Kungl. Maj:t i statsrådet genom
beslut den 27 april 1962 skäligt på det sätt ändra länsstyrelsens resolution,
att Kungl. Maj:t förklarade att vid uppförande av garaget den
i stadsplanen angivna arealen av 40 kvadratmeter icke finge överskridas.
Vad därefter anginge besvären såvitt de avsåge byggnadsnämndens beslut
fann Kungl. Maj:t, enär klagan över beslutet ej finge föras omedelbart hos
Kungl. Maj:t, besvären i denna del icke kunna upptagas till prövning.

Garaget färdigställdes under augusti och september 1962 i överensstämmelse
med byggnadslovet.

I en till länsstyrelsen den 14 september 1962 inkommen skrift anhöll
Öhman m. fl. bland annat, att föreläggande att riva garaget måtte medde -

463

las. I sedermera inkomna påminnelser anhöllo de vidare att länsstyrelsen
måtte i sin egenskap av övervakare av byggnadsväsendet vidtaga åtgärder
så att garaget undanskaffades eller nedbringades till den i stadsplanen angivna
arealen 40 kvadratmeter.

Genom resolution den 22 januari 1964 utlät sig länsstyrelsen, såvitt nu
är i fråga, sålunda: Vad rör framställningen om rivningsföreläggande, så
finner länsstyrelsen, enär befogenhet att meddela föreläggande jämlikt 70 §
byggnadsstadgan i första hand tillkommer byggnadsnämnd, framställningen
härutinnan icke kunna upptagas till prövning. Vad angår i påminnelserna
framställd anhållan finner länsstyrelsen det icke uppenbart, att
det av byggnadsnämnden meddelade byggnadslovet för garagebyggnaden
är att anse som verkningslöst. Vid sådant förhållande finner länsstyrelsen
förutsättningar icke föreligga att förständiga byggnadsnämnden att jämlikt
148 § byggnadslagen hos överexekutor begära handräckning för ändamålet.

Över länsstyrelsens resolution den 22 januari 1964 anförde Öhman m. fl.
besvär hos Kungl. Maj:t. I avgivet utlåtande över besvären anförde regeringsrätten
följande.

Den av Kungl. Maj:t den 9 juli 1954 för området^fastställda stadsplanen
innehåller bestämmelser, enligt vilka fastigheten far bebyggas endast för
bostadsändamål och uthus icke får ha större areal än 40 kvadratmeter.
Det å fastigheten uppförda garaget strider mot stadsplanen därutinnan,
att det inrättats för åkerirörelse med lastbilar och har en planyta uppgående
till 87 kvadratmeter.

För att ägaren till fastigheten skulle vara berättigad att bebygga fastigheten
med avvikelse från stadsplanebestämmelserna har erfordrats såväl
dispens från dessa bestämmelser som byggnadslov. Sedan den av länsstyrelsen
genom resolution den 28 april 1961 medgivna dispensen blivit av
Kungl. Maj:t den 27 april 1962 upphävd, kan det med åberopande av dispensen
meddelade byggnadslovet icke grunda någon rätt för fastighetens
ägare att i dess nuvarande skick bibehålla garagebyggnaden, vilken uppförts
i strid mot stadsplanebestämmelserna. Så mycket mindre är så fallet
som avvikelsen måste anses vara av väsentlig art och kan antagas vara
till men för närliggande fastigheter samt byggnadslovet meddelats redan
innan länsstyrelsens resolution rörande dispens kunnat vinna laga kraft och
fastighetens ägare endast omkring fyra veckor efter byggnadslovets meddelande
genom det av byggnadsnämnden utfärdade förbudet mot att påbörja
garaget erhållit kännedom om att vissa rättsägare motsatt sig garagets
uppförande enligt dispensbeslutet.

Med hänsyn härtill hade det ålegat byggnadsnämnden att till saklig
prövning upptaga frågan huruvida icke i syfte att rätta det olagligen byggda
nämnden borde antingen meddela föreläggande enligt 70 § byggnadsstadgan
eller ock med stöd av 148 § byggnadslagen begära handräckning
hos överexekutor i länet.

Till bedömande föreligger nu frågan huruvida nämndens underlåtenhet
härutinnan bör föranleda att nämnden förståndigas vidtaga åtgärder i angivet
syfte. Hur denna fråga skall besvaras torde bli beroende på arten
och styrkan av de påstådda olägenheterna av garaget i dess nu befintliga
skick och med dess nuvarande användning. Föreliggande utredning kan

464

emellertid icke anses tillfyllest för ett tillförlitligt bedömande av dessa. Ytterligare
utredning till belysning av nämnda förhållanden bör därför komma
till stånd genom länsstyrelsens försorg.

På grund härav hemställer regeringsrätten, att Kungl. Maj:t måtte, med
undanröjande av länsstyrelsens resolution den 22 januari 1964, i vad den
överklagats, visa målet åter till länsstyrelsen för ny behandling.

I resolution den 30 juni 1965 fann Kungl. Maj:t på de skäl som regeringsrätten
anfört gott att med undanröjande av länsstyrelsens resolution
visa målet åter till länsstyrelsen för ny behandling.

I en den 13 september 1962 hit inkommen skrift anförde Öhman och 8
andra personer klagomål mot byggnadsnämnden och länsstyrelsen över
deras handläggning av förenämnda byggnadsfrågor. I skriften anfördes
bl. a. följande: Vid ansökningen om byggnadslov hade fogats en förteckning
över en del fastighetsägare som berördes av nybygget. Enligt denna
skulle fastighetsägarna icke ha något att erinra mot att tomten bebyggdes
i enlighet med uppgjorda ritningar. I flera fall hade dock ägarna icke blivit
hörda. Enligt klagandenas mening hade byggnadsnämnden förfarit felaktigt
ä\en genom att bevilja byggnadslov på grundval av ett dispensbeslut
som icke vunnit laga kraft. I anledning av besvären över dispensbeslutet
hade byggnadsnämnden den 7 juni 1961 förbjudit påbörjandet av byggnadsföretaget.
Den 26 juli 1961 hade nämnden emellertid — utan att underrätta
de klagande — återkallat förbudet mot byggnadsarbetenas påbörjande.
Nämnden hade enligt klagandenas mening förfarit felaktigt även
i detta avseende. Vidare påtalade klagandena att landskommunens stadsarkitekt
Torkel Sjöström, som upprättat ritningarna till byggnadsföretaget,
såsom föredragande deltagit i byggnadsärendets handläggning i byggnadsnämnden,
oaktat hans förhållande till uppdragsgivaren varit känt för såväl
länsarkitekten som byggnadsnämnden.

I anledning av klagomålen inkommo länsstyrelsen och byggnadsnämnden
med infordrade yttranden, varjämte klagandena avgåvo påminnelser. På
min begäran inkom därefter byggnadsstyrelsen med utlåtande, varjämte
klagandena avgåvo nya påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Om ifrågasatt avvikelse från stadsplan kan inverka på grannes rätt, skall
denne enligt bestämmelserna i 67 § byggnadsstadgan erhålla tillfälle att
yttra sig, innan tillstand till avvikelse gives. Denna föreskrift har icke i
allo iakttagits vid dispensärendets handläggning i länsstyrelsen. Av utredningen
framgår sålunda att länsstyrelsen i några fall godtagit förklaring
av hustru till lagfaren ägare av fastighet utan att i ärendet visats, att hon
varit behörig härtill, och att fastighetsägaren själv haft tillfälle att yttra

465

sig. Det fel som härvid förelupit har uppenbarligen berott på förbiseende.
På grund härav och då det, med hänsyn till vad länsstyrelsen anfört, icke
är troligt att felet inverkat på utgången, anser jag mig härutinnan kunna
låta bero vid en erinran om vikten av att nyssnämnda stadgande noga
iakttages.

Vilken mening man än må ha i själva dispensfrågan är det dock uppenbart
att länsstyrelsens ställningstagande i denna omdömesfråga icke är av
beskaffenhet att kunna läggas länsstyrelsen till last såsom fel.

Vad därefter angår klagomålen över det beviljade byggnadslovet får
jag till en början framhålla att byggnadslagstiftningen icke upptager något
uttryckligt stadgande som innefattar hinder för byggnadsnämnd att meddela
byggnadslov, innan dispensbeslut, som ligger till grund för byggnadslovet,
vunnit laga kraft. Härvid är att beakta att det ofta framstar såsom
ovisst vem som i det särskilda fallet äger anföra besvär över dispensbeslutet
och att besvärstiden räknas från den dag, som den klagoberättigade
erhöll del av beslutet. Mot bakgrunden av vad nu sagts kan det icke med
fog göras gällande att byggnadsnämnd skulle vara förhindrad att meddela
byggnadslov, innan dispensbeslutet vunnit laga kraft. Där det emellertid
såsom i förevarande fall är uppenbart att tiden för anförande av besvär
icke gått till ända, bör byggnadsnämnden lämpligen i sitt beslut om byggnadslov
erinra om att byggnadslovet är villkorligt såtillvida att det gäller
endast under förutsättning att dispensbeslutet icke ändras i högre instans
(jfr 58 § byggnadsstadgan). En sådan erinran är ägnad att klargöra för
sökanden att ett igångsättande av byggnadsföretaget, innan dispensbeslutet
vunnit laga kraft, sker på hans egen risk och kan medföra, att han senare
tvingas riva vad han redan uppfört, om dispensbeslutet ändras.

Under hänvisning till det anförda finner jag det icke kunna läggas byggnadsnämnden
till last såsom fel, att nämnden i förevarande fall beviljat
byggnadslov, innan tiden för anförande av besvär över dispensbeslutet gått
till ända.

Enligt min mening saknade byggnadsnämnden befogenhet att — såsom
skedde — förbjuda Anna Lisa Forsgren att igångsätta de genom byggnadslovet
medgivna arbetena av den anledningen allenast att besvär över dispensbeslutet
anförts. En annan sak är att det måhända varit lämpligt att
fästa hennes uppmärksamhet på de risker hon utsatte sig för genom att
utföra byggnadsarbetena, innan besvären över dispensbeslutet prövats.

Av vad nu sagts följer att någon erinran icke kan riktas mot byggnadsnämnden
för att den senare återkallade nyssnämnda förbud. Någon författningsenlig
skyldighet att underrätta klagandena om återkallelsebeslutet
har icke förelegat, även om det helt visst varit lämpligt att så skett.

Vad slutligen angår klagomålen över att stadsarkitekten Sjöström tagit
befattning med byggnadsärendets handläggning i byggnadsnämnden får
jag anföra följande.

466

I ärendet får anses utrett att Sjöström efter privat uppdrag upprättat
de ritningar, som legat till grund för ansökningen om byggnadslov och
det senare utförda byggnadsföretaget. Sjöström har följaktligen varit av
jäv hindrad att i sin tjänst såsom stadsarkitekt hos byggnadsnämnden
taga befattning med byggnadsärendets handläggning i nämnden.

Av byggnadsnämndens protokoll framgår att Sjöström — oaktat han
sålunda var jävig — å tjänstens vägnar närvarit vid ett flertal sammanträden,
då nämnden behandlat hithörande byggnadsärende, och därvid även
yttrat sig. Vid sammanträdet den 22 mars 1963, då nämnden beslöt att
tillstyrka dispensen, upplyste emellertid Sjöström om att han gjort ritningarna
och att han »därför i sitt yttrande närmast redogjort för gällande
bestämmelser». I anslutning härtill antecknades dock till protokollet att
stadsarkitekten ansåg »för sin del att avvikelse från bestämmelsen om
maximiyta bör kunna accepteras om det ansluter sig till angränsande bebyggelse».
Sjöström var även närvarande vid ett sammanträde den 28 juni

1961, då nämnden hade att avgiva yttrande över de besvär, som anförts
över länsstyrelsens dispensbeslut. I protokollet för detta sammanträde finnes
antecknat dels att stadsarkitekten »i särskild skrivelse till nämnden
redovisat de synpunkter, som varit vägledande vid ärendets handläggning
samt de bestämmelser som gäller för tomtens bebyggande», dels ock en
redogörelse för stadsarkitektens förhandlingar med sökanden rörande viss
ändring av byggnadsföretaget. Byggnadsnämnden beslöt vid detta sammanträde
att »med anslutning till stadsarkitektens yttrande lämna de
framförda anmärkningarna mot dispensen utan avseende» med visst undantag.
Sjöström deltog vidare i det sammanträde den 26 juli 1961, då nämnden
beslöt återkalla det förut omnämnda förbudet mot byggnadsföretagets
igångsättande. Därjämte deltog Sjöström i ett sammanträde den 27 juni

1962, vid vilket han redogjorde »för sina undersökningar och samtal med
bl. a. jurist angående eventuella åtgärder med anledning av Kungl. Maj:ts
beslut» i dispensärendet. I protokollet för sistnämnda sammanträde finnes
antecknat, att »av redogörelsen framgick att byggnaden uppförts med lagakraftvunnet
byggnadslov och att byggnadsnämndens beslut ej överklagats
i rätt instans, varför nämnden icke har att vidtaga några vidare åtgärder»
.

Sjöström har i sin förklaring över klagomålen i denna del uppgivit att i de
fall, han själv upprättat ritningarna, granskningen av dessa utförts av annan
arkitekt, samt att Sjöström i sådana fall icke deltagit i besluten eller
sökt påverka desamma.

Byggnadsnämnden anförde i sitt yttrande följande.

Stadsarkitekten är icke föredragande i byggnadsnämnden. Nämnden arbetar
sa att ordföranden föredrar ärendena och närvarande sakkunniga
yttrar sig endast i den man deras specialkunskaper behöver tagas i anspråk.
Stadsarkitektens befattning med ärendet har därför närmast avsett sak -

467

kunnigupplysningar, såsom redogörelse för gällande bestämmelser etc. Arkitekt
Sjöström utförde ej teknisk granskning av ritningarna då, som framgår
av hans eget yttrande, länsarkitektkontoret tidigare förutsatts utföra
även sådan granskning i de fall stadsarkitekten upprättat handlingarna.

Nämnden får även i övrigt bekräfta de av stadsarkitekten i eget yttrande
lämnade uppgifterna samt förklara, att arkitekt Sjöströms handläggning
av detta ärende i tjänsten eller närvaro vid sammanträdena ej påverkat
byggnadsnämndens ställningstagande.

Även om Sjöström, på sätt sålunda uppgivits, icke varit »föredragande»
i ärendet och icke heller deltagit i besluten, har han likväl, enligt vad som
ldart framgår av protokollen, trots jävet å tjänstens vägnar tagit befattning
med ärendet i olika hänseenden samt varit närvarande vid sammanträdena
och även yttrat sig vid dessa.

Genom sin underlåtenhet att beakta jävsförhållandet ha såväl Sjöström
som nämndens ledamöter förfarit felaktigt. Det fel som salunda ligger dem
till last framstår såsom betänkligt ur principiell synpunkt. Att Sjöström
tillåtits att närvara och yttra sig vid nämndens handläggning av ärende,
med vilket han tagit befattning på grund av uppdrag utom tjänsten, har
i hög grad varit ägnat att rubba allmänhetens förtroende för nämnden och
detta alldeles oavsett om nämnden, såsom den uppgivit, rent faktiskt icke
låtit sig påverkas av Sjöström.

Å andra sidan är att beakta att Sjöström vid första handläggningen av
byggnadsärendet för nämnden redovisat det privata uppdraget och att det
icke finnes något objektivt stöd för antagande att han sökt påverka nämndens
ställningstagande. Det är vidare tydligt att varken Sjöström eller någon
av ledamöterna insett, att den befattning med byggnadsärendet som
han enligt protokollen tagit i tjänsten, innefattade ett flagrant åsidosättande
av jävsbestämmelserna. Det måste därför antagas att Sjöström och
ledamöterna felat allenast av ovarsamhet. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt anser jag mig kunna låta bero vid en allvarlig erinran
om vikten av ett strikt iakttagande av föreliggande jäv.

Jag vill tillägga att jag i en den 3 juli 1963 dagtecknad framställning till
Kungl. Maj:t (se JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 479 o. f.) hemställt om reglering
av statstjänstemännens rätt till bisysslor främst med hänsyn till
rättsordningens krav på att privata intressen icke obehörigen inverka på
tjänsteutövningen eller att eljest allmänhetens förtroende för myndigheterna
icke rubbas. Till stöd för framställningen anförde jag bl. a. följande.

468

för partiskhet eller eljest är ägnat att rubba förtroendet för deras objektivitet.
Inom rättsskipningens område finnas generella regler härom, under
det att frågan för förvaltningens del endast i vissa särskilda fall uttryckligen
reglerats. Även på de i detta hänseende oreglerade delarna av förvaltningen
lärer emellertid grundsatserna om jäv i princip äga tillämpning, låt
vara med vissa av förhållandenas natur betingade inskränkningar.

. Äv dessa regler och grundsatser om jäv torde följa, att tjänstemännen
i viss utsträckning äro förhindrade att åtaga sig privata uppdrag, som falla
inom området för deras egen tjänsteutövning. Om en tjänsteman biträder
enskild i angelägenhet, som skall för prövning hänskjutas till den myndighet
där han är anställd, blir tjänstemannen som regel av jäv hindrad att
i enlighetmed gällande arbetsföreskrifter deltaga i ärendets prövning. Genom
att åtaga sig dylika uppdrag kan alltså tjänstemannen själv försätta
sig i jäyställning och bli ur stand att fullgöra vad som normalt åligger
honom i tjänsten. Ett sådant tillvägagångssätt — om det sker i större
utsträckning — torde emellertid icke kunna anses förenligt med tjänstens
Även om uttrycklig föreskrift härom icke meddelats, synes
följaktligen eu viss begränsning^— av varierande räckvidd för olika grupper
tjänstemän — föreligga i fråga om deras möjligheter att åtaga sig privata
uppdrag.

Frågan om tjänstemännens rätt att inneha bisysslor av viss särskild beskaffenhet
synes emellertid böra bedömas från en vidare synpunkt. Den
omständigheten att man mot betalning kan anlita en tjänsteman hos den
myndighet, som har att pröva ens iirende, lärer hos allmänheten lätt kunna
giva upphov till föreställningen — för detta har jag i min verksamhet också
fatt upprepade belägg — att man härigenom kan vinna fördelar på grund
av tjänstemannens ställning och hans förmodade möjligheter att, även om
han icke själv deltager i prövningen, indirekt påverka ärendets utgång. Det
ligger också i sakens natur, att en tjänsteman som plägar mottaga uppdrag
av visst slag är angelägen att erhålla nya sådana uppdrag av den som en
gang hän vänt sig till honom, särskilt när det gäller uppdragsgivare som
driver mera omfattande ekonomisk verksamhet. Av sådant skäl kan tjänstemannen,
då han i andra sammanhang har att i tjänsten taga befattning
med ärenden, som röra uppdragsgivaren, vara benägen att — låt vara helt
omedy etet förfara pa sätt som bäst överensstämmer med dennes intressen.
Aven om det förhåller sig så, att tjänstemannen faktiskt icke deltager i
arendenas handläggning eller ens har möjlighet att påverka prövningen, är
det tydligt att blotta samröret mellan tjänstemannen och uppdragsgivaren
är ägnat att hos allmänheten uppväcka misstankar om otillbörligt hänsvnstagande.

Vad sålunda anförts rörande statstjänstemän är — på sätt klart framgår
av vad i förevarande ärende blivit upplyst — tillämpligt även beträffande
kommunalanställda stadsarkitekter.

Byggnadsstyrelsen har emellertid nyligen i samråd med Svenska arkitekters
riksförbund, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund låtit utarbeta normalförslag till instruktion för deltidsanställd arkitekt.
Detta förslag upptager bl. a. följande bestämmelse.

. Stadsarkitekten äger icke utan byggnadsnämndens medgivande åtaga
sig annat arkitektuppdrag inom kommunen än sådant som lämnats honom

469

av denna. Byggnadsnämndens tillstånd skall vara förenat med villkor att
handlingarna i ärendet skall granskas av annan, av byggnadsnämnden angiven
sakkunnig person. Vad här sagts om stadsarkitekten gäller även i fråga
om företag, som bedriver arkitektverksamhet i vilket han är delägare,
anställd eller ekonomiskt intresserad.

Med hänsyn till vad byggnadsstyrelsen sålunda åtgjort anser jag mig
för närvarande icke behöva vidtaga ytterligare åtgärd till förekommande
av att stadsarkitekt åtager sig privata arkitektuppdrag inom den kommun
i vilken han är stadsarkitekt.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

19. Direktion för länslasarett har på grund av påstådd underlåtenhet
av underläkare att rätta sig efter utfärdade parkeringsbestämmelser
meddelat honom inkörselförbud å sjukhusomradet. Fråga
om lagligheten av ett dylikt förbud och om tillfälle bort beredas
läkaren att yttra sig, innan beslutet meddelades

I uppgiven egenskap av ombud för leg. läkarna Knud Lassen och Ole
Henriksen anförde advokaten Torsten Tärnhuvud den 22 april 1964 klagomål
härstädes mot direktionen för länslasarettet i Karlshamn för dess
handläggning av ett ärende rörande åtgärder i anledning av att Lassen
uppgivits ha åsidosatt en inom sjukhusområdet gällande parkeringsföreskrift.

Efter remiss avgav direktionen yttrande, som Tärnhuvud mötte med
påminnelser.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. följande.

Av direktionen har upplysts att markområdet vid lasarettet och särskilt
den del som kunnat upplåtas för trafik var litet samt att — för att trafikvägarna
för erforderliga sjuktransporter skulle säkras och trafiksituationen
i övrigt bemästras — medgivandena till parkering inom området måst
starkt begränsas.

Den parkeringsföreskrift som i ärendet kommit i fråga innebar att pa
viss plats inom sjukhusområdet anordnade parkeringsutrymmen enligt direktionens
beslut förbehållits besökare till mottagningsavdelningen. Skylt
om att endast dessa fingo parkera därstädes fanns uppsatt. Därjämte hade
sjukhusintendenten Helle Dalberg tilldelats en parkeringsplats i anslutning
till de nyss nämnda.

Vid sammanträde med direktionen den 17 oktober 1960 antecknades i
protokollet under rubriken »utfärdat inkörselförbud» följande.

Anmäldes, att vikarierande underläkaren å Röntgenkliniken, doktor
Knud Lassen, underlåter att rätta sig efter utfärdade parkeringsbestäm -

470

melser för motorfordon inom sjukhuset. Upprepade anmaningar med förklaringar
har ej givit något resultat och läkaren synes vara föga intresserad
av sjukhusledningens givna direktiv i denna angelägenhet.

Efter diskussion uppdrogs åt intendenten att i skrivelse meddela vederbörande
läkare att inkörselförbud å sjukhusområdet utfärdas för doktor
Lassen att gälla under den tid han innehar förordnande vid sjukhuset.

Genom brev den 18 oktober 1960 underrättade Dalberg Lassen om det
för denne meddelade förbudet, dock med tillägg att förbudet ej skulle gälla
förande eller parkering av motorfordon vid sjukhusets personalbostadsfastigheter
och att förbudet trädde i kraft med omedelbar verkan.

Sedan Lassen därefter med anledning av inkörselförbudet begärt att han
skulle entledigas eller erhålla tjänstledighet från sitt vikariat, beslöt direktionen
vid sammanträde den 14 november 1960 att Lassen skulle höras om
»anledningen till begången handling», och en ledamot utsågs att i samråd
med styresmannen verkställa »nämnda förhör».

Inför direktionens sammanträde den 12 december 1960 begärde Lassen
att få närvara därvid för att få framlägga sina synpunkter. Sedan direktionen
vid sammanträdet informerats om vad som framkommit vid det tidigare
beslutade »förhöret» med Lassen, fann sig direktionen ej ha anledning
anmoda Lassen att avgiva ytterligare upplysningar, varför hans framställning
avslogs. Vid sammanträdet beslöts vidare att inkörselförbudet skulle
kvarstå allenast till och med den 20 december 1960.

Vid samma sammanträde behandlades en av sju underläkare vid lasarettet
— Lassen ej inbegripen — framställd begäran om direktionens uttalande
i vissa frågor rörande parkeringens ordnande på sjukhusområdet.
Direktionen beslöt i den delen, att parkeringsplatserna skulle utökas och
uppdrag därjämte åt Dalberg att tillställa vederbörande läkare protokollsutdrag
rörande detta beslut och att i övrigt besvara deras skrivelse; detta
verkställdes genom brev den 14 december 1960.

Den 21 december 1960 avlät Tärnhuvud på uppdrag av nyssnämnda
sju underläkare till direktionen ett brev vari — jämte andra spörsmål —
begäran framställdes om besked rörande tidpunkterna för justering av direktionens
förut berörda tre protokoll.

I svar härå meddelade Dalberg bl. a. att brevet komme att föredragas
vid direktionens nästa sammanträde, nämligen den 9 januari 1961.

Under en kring årsskiftet 1960/61 förekommen skriftväxling mellan
Tärnhuvud och landstingets kansli upptog Tärnhuvud bl. a. fråga om icke
direktionen åsidosatt gällande regler rörande justering av protokoll. Vederbörande
landstingsdirektör lämnade härå svar av innebörd att något landstingets
ingripande i saken ej kunde ifrågakomma.

I en skrift, som inkom till direktionen den 9 januari 1961, framförde
Tärnhuvud ett flertal anmärkningar mot ärendets handläggning inom direktionen.
Vidare upprepades önskemålet om besked rörande justerings -

471

dagarna och anhölls att — enär, såvitt Tärnhuvuds huvudmän visste, föreskrivet
tillkännagivande rörande protokollsjustering syntes ha underlåtits
— direktionen måtte bekräfta att dylikt tillkännagivande ej skett. Tärnhuvud
angav, att besked i sistnämnt hänseende önskades enär bevis i den
delen enligt 78 § 1 mom. landstingslagen måste fogas till besvär över direktionens
beslut.

Vid sammanträde med direktionen den 9 januari 1961 beslöts att meddelande
om tidpunkterna för justeringarna skulle lämnas genom Dalbergs
försorg samt att Tärnhuvuds samma dag inkomna skrift skulle upptagas
till behandling vid ett senare tillfälle. Något besked i fragan om tillkännagivande
av justeringarna skett gavs sålunda ej vid detta sammanträde och
ej heller vid senare sammanträde — den 13 februari 1961 — då Tämhuvuds
sistnämnda skrift behandlades.

Den 10 januari 1961 meddelade Dalberg brevledes till Tärnhuvud att
justering skett den 12 november beträffande protokollet av den 17 oktober,
den 12 december beträffande protokollet den 14 november samt den 19
december beträffande protokollet den 12 december, allt 1960. Justeringarna
hade verkställts av justeringsmän som utsetts av direktionen.

Som ombud för de sju underläkare han redan tidigare företrätt avlät
Tärnhuvud till Kungl. Maj:t en den 13 januari 1961 upprättad besvärsskrift,
vari yrkades att direktionens beslut om inkörselförbud för Lassen
måtte upphävas. Som grunder åberopades i huvudsak följande. Enär föreskrifterna
rörande tiden för justering och rörande tillkännagivande av
justering åsidosatts, vore beslutet icke tillkommet i laga ordning. Att beslutet
meddelats utan att Lassen dessförinnan hörts utgjorde också sådant
fel att beslutet finge anses icke ha tillkommit i laga ordning. Som alternativa
grunder åberopades vidare följande: Det beslutade förbudet hade karaktären
av disciplinär påföljd. Om sådan påföljd fanns dock intet lagstadgande.
Satsen nulla poene sine lege syntes därför böra medföra, att
beslutet finge anses strida mot allmän lag eller författning. Direktionen
torde redan genom att utdela bestraffning ha överskridit sina befogenheter,
eftersom den ägnat sig åt något, som överhuvudtaget icke tillkom den.
Om, mot vad klagandena gjorde gällande, beslutet endast vore att fatta
som en ordningsföreskrift, tedde det sig likväl som ett övergrepp, eftersom
det verkade diskriminerande i förhållande till övrig personal. Det syntes
under sådana omständigheter vila på orättvis grund.

I förklaring över besvären anförde direktionen bl. a. följande. Ärendet
hade gällt endast upprätthållande av en ordningsföreskrift, som Lassen ej
velat ställa sig till efterrättelse. Dalberg hade önskat att direktionen skulle
giva stöd åt denna föreskrift. Det kunde ej anses obilligt, att direktionen
eftersåg, att parkeringsföreskriften blev iakttagen av befattningshavare.
Någon laga skyldighet hade ej förelegat att höra Lassen i ärendet då det
gällt utfärdande av en ordningsföreskrift. — Protokollet från ett samman -

472

träde hade justerats senast vid nästkommande sammanträde, vilket ansågs
stå i överensstämmelse med praxis och ej strida mot bestämmelserna i
sjukhuslagen och landstingslagen.

Genom utslag i regeringsrätten den 31 oktober 1963 fann Kungl. Maj:t
att, enär tiden för det meddelade förbudet gått till ända, besvären icke
föranledde något Kungl. Maj:ts vidare yttrande.

I ett på Tärnhuvuds anmodan därefter avgivet utlåtande anförde professorn
Håkan Strömberg — sedan han konstaterat att regeringsrättens
utslag innebar att någon saklig prövning av besvären ej skett — bl. a. följande.

Enligt min uppfattning talar all sannolikhet för att direktionens beslut
skulle ha upphävts av regeringsrätten, därest förbudet alltjämt hade varit
i kraft vid tidpunkten för besvärens prövning. Beslutet måste nämligen
anses materiellt felaktigt på endera av följande två grunder:

„ 1) Om förbudet, var avsett som en ordningsföreskrift, innebar det en
långt gående diskriminering av en viss medborgare och vilade sålunda på
orättvis grund.

2) Vissa omständigheter — särskilt att förbudet sträckte sig långt utöver
vad som var erforderligt för att förhindra ett upprepande av den påstådda
förseelsen — tyder på att förbudet var avsett icke som en ordningsföreskrift
utan som ep disciplinär bestraffning. I så fall har direktionen utan
laga stöd tillagt sig bestraffningsmakt och därigenom överskridit sin befogenhet.

Strömberg anförde vidare att vid en prövning av besvären kunnat tillmätas
relevans att förbudet beslutats utan att tillfälle dessförinnan beretts
Lassen att yttra sig, något som måste anses strida mot elementära rättsgrundsatser.
Strömberg påtalade därjämte att, ehuru Dalberg syntes ha
haft ett personligt intresse i saken och varit i motsatsförhållande till Lassen,
direktionen syntes ha godtagit hans anmälan utan närmare undersökning
och även givit honom i uppdrag att delgiva Lassen förbudet och på
egen hand besvara underläkarnas skrivelse.

I formellt hänseende ha Strömberg och Tämhuvud — den senare både
i sina i olika sammanhang avgivna skrifter och genom marginalanteckningar
till de av honom hit ingivna handlingarna — framställt ett flertal
andra anmärkningar rörande handläggningen. I huvudsak synas dessa anmärkningar
kunna sammanfattas sålunda. 1

1) Protokollet den 17 oktober 1960, innehållande bl. a. inkörselförbudet,
hade icke justerats inom laga tid (11 § 4 mom. 1959 års sjukhuslag — som
gällde vid i ärendet aktuell tidpunkt — och 50 § landstingslagen; av sistnämnda
lagrum följer att längre tidsfrist än 14 dagar får förekomma endast
där direktion själv verkställer justering). Samma anmärkning var att rikta
även mot direktionens protokoll den 14 november 1960, den 9 januari 1961
och den 13 februari 1961. Besvarandet av Tärnhuvuds i brev den 21 decem -

473

ber 1960 gjorda förfrågan om tidpunkterna för justering av dessa protokoll
hade opåkallat fått anstå till den 10 januari 1961.

2) Ehuru Tärnhuvud i brev den 8 januari 1961 begärt besked, huruvida
justeringarna av i ärendet ifrågakomna protokoll från 1960 tillkännagivits
i föreskriven ordning, hade något dylikt besked ej lämnats. Att döma
av direktionens underlåtenhet att lämna begärt besked hade stadgat tillkännagivande
av justeringarna av nämnda protokoll försummats. Detta
hade bl. a. skapat oklarhet om vad som var att iakttaga för den som önskade
anföra besvär (30 § sjukhuslagen och 78 § landstingslagen).

3. Protokollet den 17 oktober 1960 hade delgivits Lassen långt innan
det blivit justerat. Vid delgivningen hade dessutom dels angivits att förbudet
trädde i kraft med omedelbar verkan, trots att verkställbarhet inträdde
tidigast vid justeringen (Sundberg, Kommunalrätt 1964 s. 255),
dels beslutet givits i viss mån annat innehåll än som upptagits i protokollet.

4. Vid det den 14 december 1960 dagtecknade brevet till vissa underläkare
hade åberopats och bifogats ett bestyrkt utdrag av protokollet den
12 december 1960 upptagande att protokollet vore justerat. Justeringen
hade dock skett först den 19 december 1960.

Vid remissen till direktionen begärdes yttrande bl. a. i vissa särskilt angivna
hänseenden. Sålunda ställdes frågor rörande direktionens avsikt med
och uppfattning om inkörselförbudet. Bl. a. frågades om beslutet var att
fatta såsom en ordningsföreskrift eller som något slags bestraffning; varför

— om avsikten var att meddela en ordningsföreskrift — förbudstiden så
småningom förkortades; varför — om en överträdelse av ordningsföreskrift
ansågs föreligga — ärendet icke handlades i disciplinär väg.

Direktionen anförde härom följande. Direktionens beslut var att fatta
som en ordningsföreskrift. Ordningsföreskriften riktades mot Lassen därför
att han vid upprepade tillfällen brutit mot bestämmelserna. Att tiden förkortades
fick tagas som ett uttryck för direktionens förhoppning att han,
efter vad som förevarit, fortsättningsvis skulle rätta sig efter föreskrifterna.

— Enligt direktionens uppfattning hade det icke funnits anledning att behandla
fallet på disciplinär väg. Fallet skulle från direktionens sida ha behandlats
precis på samma sätt, om det gällt vilken som helst medborgare
i samhället, som överträtt bestämmelserna. Lasarettsområdet var landstingets
mark, och direktionen ansåge sig ha rätt att förbjuda den, som icke
följde trafikföreskrifterna, att köra in med bil på området. Direktionen
funne det antagligt att var och en, som finge sig ett förbud förelagt, kände
sig kränkt. Hade detta förbud eu överträdelse av en ordningsföreskrift som
underlag, kunde denna känsla väl knappast betecknas såsom rättmätig.
Tillvägagångssättet i det aktuella fallet kunde diskuteras, men direktionen

474

hade ansett att ett nonchalerande av bestämmelserna krävt det förevarande
beslutet.

I fråga om anledningen till att Lassen ej hördes före förbudets meddelande
och beträffande den utredning och de skäl i övrigt som lågo till grund
för beslutet uttalade direktionen följande. Om en befattningshavare i lasarettsledningen
under tjänstemannaansvar anmälde ett förhållande, ansåge
sig direktionen icke ha anledning att — då det gällde en ordningsföreskrift
och icke vederbörandes tjänst — höra vederbörande inför direktionen.
Dalbergs anmälan och under hand inhämtade upplysningar, som bekräftat
uppgifterna i anmälan, var den utredning som förelåg rörande Lassens
åsidosättande av parkeringsföreskriften. Olägenheter av felparkering
följde av att begränsade parkeringsmöjligheter förelågo på området. Den
ifrågavarande parkeringen var avsedd för de rörelsehindrade till mottagningarna.
Området där var mycket begränsat samtidigt som det utgjorde
trafikled till olycksfallsintaget.

I sina påminnelser anförde Tämhuvud bl. a. att Lassen bestred att han
»trots upprepade anmaningar med förklaringar underlåtit att rätta sig
efter parkeringsbestämmelserna». Det egentliga upphovet till tvisten vore
enligt Tärnhuvud att Lassen parkerat på den plats som var reserverad för
Dalberg.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Sjukhusdirektions behörighet att utfärda ordningsföreskrifter hade vid
här ifrågakommen tid sin grund i 1959 års sjukhuslagstiftning (11 § sjukhuslagen,
7 § sjukhusstadgan; jfr SOU 1956: 27 s. 182). Såvitt känt förelåg
icke sådant fall att jämlikt 61 § 2 mom. vägtrafikstadgan utfärdande av
trafikföreskrifter tillkom annan myndighet.

Att en utfärdad ordningsföreskrift, avseende parkeringen å viss plats,
enligt en till direktionen gjord anmälan blivit åsidosatt, har enligt vad direktionen
förfäktat utgjort anledning att upptaga fråga om utfärdande
av en ny ordningsföreskrift. Emellertid är fullkomligt uppenbart att något
behov icke förelåg att komplettera den ursprungliga, i och för sig fullt
klara parkeringsföreskriften med ytterligare föreskrift av ordningskaraktär.
Den fråga som i verkligheten uppkom var blott hur åtlydnad av parkeringsföreskriften
skulle framtvingas och upprätthållas i det enskilda fallet;
direktionen har f. ö. själv i sin till Kungl. Maj:t avgivna förklaring klargjort
att detta var det egentliga syftet med ingripandet.

Om en myndighet i ett enskilt fall önskar med maktmedel framtvinga
visst handlande eller viss underlåtenhet, har den att iakttaga de allmänna
grundsatser som gälla i fråga om tvångsmedlens användande. Det för Lassen
meddelade inkörselförbudet — vilket innebar att han betogs en förmån
som såsom en naturlig sak tillkom envar med behörigt ärende till sjuk -

475

huset — är också otvivelaktigt att betrakta som ett användande av tvångsmedel,
detta oavsett om man vill karakterisera förbudet såsom en påföljd
för redan förekommen olydnad eller såsom medel att säkerställa att upprepad
olydnad ej skulle förekomma eller såsom en kombination av båda.

Bland de grundsatser som direktionen i enlighet med det anförda hade
att iakttaga må särskilt nämnas, att förvaltningsmyndighet icke får tillgripa
mer omfattande eller vittgående tvångsåtgärder än som är erforderligt
för att uppnå det önskade resultatet och vidare att, där rättsordningen
måste anses anvisa viss eller vissa reaktionsformer för fall av en särskild
typ, andra tvångsmedel ej böra utnyttjas i avsedda fall. I sistnämnt hänseende
har inom litteraturen såsom exempel anförts just att da viss reaktion
mot olydnad är stadgad, det måste presumeras att annan åtgärd icke
är medgiven (Sundberg, Allmän förvaltningsrätt 1954 s. 668).

För befattningshavare i allmän tjänst är det en tjänsteplikt att ställa
sig till efterrättelse överordnad myndighets föreskrifter angående ordningen
på arbetsplatsen. Åsidosättande av en tjänsteplikt beivras genom tjänstefelsåtal
eller disciplinärt förfarande. Ett alternativ, som följer av tjänsteförhållandets
beskaffenhet och som i praktiken säkerligen oftast ifrågakommer
i första hand, är att en förman eller överordnad myndighet förständigar
befattningshavaren att rätta sig efter gällande föreskrift och
erinrar honom om sådan påföljd som enligt det nyss sagda eljest kan ifragakomma.

För direktionen har uppenbarligen ej förelegat något bärande skäl att
avvika från den ordning som sålunda är vedertagen när det gäller ingripande
mot tjänsteman vilken åsidosatt sin tjänsteplikt. All anledning saknas
också att antaga annat än att Lassen, om han överträtt parkeringsföreskriften,
skulle taga rättelse därest direktionen kallat honom till sig
och meddelat honom föreställningar. Skulle detta mot förmodan ej ha haft
effekt, kunde direktionen föranstalta om sakens prövning i disciplinär
ordning.

På grund av det anförda anser jag att direktionen förfarit oriktigt genom
att tillgripa tvångsmedel av annan karaktär än som bort ifrågakomma.
Det anlitade tvångsmedlet måste anses innefatta ett kännbarare ingrepp än
den åtgärd som i första hand bort ifrågakomma, nämligen att direktionen
tillhållit Lassen att rätta sig efter gällande föreskrifter.

Det förhållandet, att direktionen ej beredde Lassen tillfälle att yttra sig
innan förbudet meddelades, föranleder mig att hänvisa till vad jag anfört
rörande kommuniceringsspörsmålet i JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 339
o. f. Av berörda avgörande kan särskilt ett avsnitt vara belysande beträffande
fall av förevarande art, nämligen följande.

Inom svensk förvaltning föreligger otvivelaktigt i princip skyldighet för
myndigheterna att själva verka för att utredningen blir så fullständig som
med hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt är

476

erforderligt och möjligt. Det är uppenbart att kommunieering med enskild
part av förebragt utredningsmaterial i många fall ingår som ett alldeles
nödvändigt led i detta utredningsförfarande och utgör en förutsättning för
att myndigheten skall kunna fatta ett objektivt riktigt beslut. Det må härvid
blott erinras, att avgörandet av en stor mängd förvaltningsrättsliga
ärenden, som beröra enskilda personer, sker på grundval av erhållna påståenden
och upplysningar om att vederbörande personligen uppträtt klandervärt
eller eljest i vissa hänseenden förfarit på ett anmärkningsvärt sätt.
Aven om dylika uppgifter i och för sig kunna framstå som trovärdiga, föreligger
dock, enligt vad erfarenheten ger vid handen, alltid ett visst utrymme
för förväxlingar och missuppfattningar, som kunna vara av avgörande betydelse
för ärendets prövning. Bevisvärdet av dylika uppgifter måste därför
i allmänhet bli mycket ringa, om icke tillfälle beredes vederbörande
att yttra sig över vad som andragits mot honom. Det ligger visserligen i
sakens natur, att olika meningar stundom kunna göras gällande rörande
nödvändigheten att i det enskilda fallet företaga viss utredningsåtgärd,
t; ex. att höra part i visst hänseende eller lämna honom tillfälle att yttra
sig. Omständigheterna kunna dock mången gång vara sådana, att en dylik
åtgärd framstår som ett så oundgängligt led i utredningsförfarandet att
en underlåtenhet härutinnan från myndighetens sida måste — även om
uttryckliga föreskrifter därom saknas — anses innefatta åsidosättande av
tjänsteplikt. Särskilt gäller detta natnrligen när fråga är om företagande
av ingrepp mot enskild person. I rättspraxis har också underlåtenhet att
i sadana fall lämna vederbörande tillfälle att bemöta vad som anförts mot
honom ansetts innefatta tjänstefel.

Det nu aktuella ärendet, vari direktionen upptog just spörsmål huruvida
en enskild åsidosatt sina skyldigheter och om ingripande till begränsande av
hans rörelsefrihet skulle företagas, är närmast att beteckna som ett skolexempel
på fall där det är påkallat att tillfälle beredes den enskilde att
yttra sig. Från rättssäkerhetssynpunkt är det därför en betänklig brist att
förbudet meddelades utan att Lassen fick tillfälle att dessförinnan yttra
sig över den anmälan som gjordes mot honom, detta så mycket mera som
— enligt vad som framgår av klagandenas påminnelseskrift — det är i viss
mån stridigt vad som förekommit.

Vad angår de anmärkningar av mer formell karaktär, som framställts
av Strömberg och Tämhuvud och vilka i det föregående sammanförts under
fyra punkter, kan jag ej finna annat än att anmärkningarna genomgående
äro befogade. Detta ger mig anledning understryka vikten av att gällande
formella föreskrifter vederbörligen beaktas och att noggrannhet iakttages
i all handläggning.

Sammanfattningsvis fann jag att det med klagomålen avsedda ärendet
måste anses bedömt och handlagt på ett klart otillfredsställande sätt. Jag
ansåg mig dock kunna låta bero vid de erinringar som innefattades i det
ovan sagda.

477

20. Fråga om polisen ägt befogenhet att förordna om bortforsling
och nedskrotning av bil, som parkerats på gata på sådant sätt att
den utgjorde hinder för renhållningen av gatan samt hinder och
fara för trafiken. Tillika fråga om icke tillfälle bort, innan förordnande
om nedskrotning meddelades, beredas bilägaren, som var för
polisen känd och som tidigare uppmanats flytta bilen,
att yttra sig i saken

Den 27 maj 1958 meddelade dåvarande polismästaren i Stockholm genom
A-order nr 6 föreskrifter angående polisens befattning med flyttning
i vissa fall av å allmän plats uppställda fordon att tillsvidare försöksvis
gälla. Enligt punkt 2 av ordern kunde flyttning av a gator och andra allmänna
platser uppställda fordon ifrågakomma beträffande a) övergivet
fordon, b) fordon, som utan att böra betraktas såsom övergivet ändock
kvarstått på samma plats under längre tid, c) fordon som uppställts så,
att det uppenbarligen medförde fara eller påtagligt hinder för trafiken, d)
fordon som uppställts så, att det uppenbarligen medförde påtagligt hinder
för renhållningen eller för utförandet av andra arbeten på gator och andra
allmänna platser samt e) havererat fordon, som medförde fara eller hinder
som förut sagts. -—- I punkt 3 föreskrevs att om polisman fann fordon \ara
uppställt under sådana omständigheter, att flyttning av detsamma kunde
anses påkallad, eller om av personal vid gatukontoret eller stadens ledningsdragande
verk hos polisen gjordes framställning om flyttning av fordon,
skulle genom polisen göras den utredning som erfordrades för att kunna
meddela beslut huruvida flyttning skulle beordras eller ej. Var fordonets
förare eller ägare tillstädes eller kunde denne utan skäligt dröjsmål anträffas,
borde dock polisman anmoda honom att omedelbart flytta fordonet.
— Jämlikt punkt 5 skulle beslut om flyttning meddelas av vederbörande
distriktskommissarie eller, då denne icke var tillstädes, av vakthavande
förste polisassistent. Samtidigt skulle angivas varthän fordonet skulle
flyttas (t. ex. Lövsta, närbelägen viss plats, gata e. dyl.), åt vem det
uppdrogs att flytta fordonet (gatukontoret eller annan av gatukontoret
anvisad transportör) samt huruvida i förekommande fall fordon skulle
behandlas som hittegods eller finge omedelbart nedskrotas. — Flyttning
av fordon som avsågs i punkt 2 a) eller b) skulle enligt punkt 6 ske till
för ändamålet särskilt anordnad uppställningsplats i Lövsta medan övriga
slag av fordon (c—e) skulle flyttas till närmaste lämpliga plats. — Av
punkt 7 framgick bl. a. att exemplar av utredningsblanketten med därå
tecknat beslut skulle överlämnas, förutom till gatukontoret och annan vederbörlig
transportör, till fordonets ägare om denne var känd. — I punkt
10 lämnades särskilda anvisningar. Därav framgick att såsom övergivet
fordon finge anses fordon, som icke kunde identifieras eller vars ägare eller
besittare icke kunde utrönas eller anträffas och vilket i följd härav var att

478

betrakta som herrelöst. Vidare föreskrevs, att om av omständigheterna
framgick, att fordonets (vrakets) värde uppenbarligen var så ringa att det
icke förslog till mera än täckande av transportkostnaderna eller ens därtill,
skulle samtidigt med beslut om bortforsling också föreskrivas att fordonet
(vraket) finge omedelbart nedskrotas. Bedömdes ett högre värde
föreligga skulle fordonet rubriceras och behandlas som hittegods. Angående
flyttning av fordon som avsågs i punkt 2 c)—e) uttalades, att enbart det
förhållandet att ett fordon var felparkerat eller eljest uppställt i strid mot
allmänna eller lokala trafikföreskrifter icke berättigade till beslut om fordonets
flyttning. Avgörande härför skulle i varje särskilt fall vara ett bedömande
av den fara för olyckshändelse eller det hinder för trafiken eller för
renhållnings- eller andra arbeten på platsen, som förorsakades av det uppställda
fordonet. Flyttning finge icke beordras annat än då sådan funnes
vara angelägen och fara eller hinder som förut sagts icke lämpligen kunde
undanröjas genom annan åtgärd. Enligt punkt 11 förutsattes att kostnaderna
för fordons transport och förvaring skulle täckas av fordonsägaren, i
den mån denne kunde anträffas. Vidare upplystes att staden påtagit sig
eventuellt uppkommande skadeståndsskyldighet i anledning av omhändertagande
och flyttning av fordon.

Med en den 22 april 1963 hit inkommen skrift fäste redaktören
Gösta Björkman JO:s uppmärksamhet på en vid skriften fogad artikel i
tidningen Expressen den 15 april 1903 under rubriken »Bilen? Ja, den är
skrotad, sa polisen.» Av artikeln framgick att en 19-årig yngling vid namn
Hans Christer Billberg i anledning av motorbyte under lång tid låtit sin
bil stå parkerad på en gata i en av Stockholms västra förorter. Han hade
bötfällts för olaga parkering och fått föreläggande att flytta bilen vid äventyr
att den eljest skulle omhändertagas. Under antagande att bilen i dylikt
fall endast skolat forslas till samlingsplatsen för herrelösa bilar i Lövsta
hade han icke efterkommit föreläggandet. Polisen, som bedömt bilen vara
i skrotningsskick, hade emellertid låtit forsla den till en skrotningsfirma,
där den omgående blivit skrotad. Billberg, som enligt artikeln icke blivit
förvarnad om denna eventualitet, hade krävt polismästaren i Stockholm
på ersättning med 2 200 kronor för förlusten av bilen.

Efter remiss inkom polismästaren i Stockholm Nils Luning med upplysningar,
vid vilka funnos fogade kopia av Billbergs den 8 april 1963 gjorda
anmälan i saken ävensom yttranden till ordningspolisintendenten den 23
april och den 16 maj 1963 av poliskommissarien i sjätte vaktdistriktet
Sven Hedin. Av sistnämnda handlingar framgick i huvudsak följande. I
april 1962 hade Billberg köpt en bil av märket Dodge Kingsway av 1955
års modell. Köpeskillingen hade varit 2 500 kronor, varav 1 000 kronor
erlagts kontant medan återstoden skulle avbetalas under 15 månader. Bilen,
som enligt anteckning i besiktningsinstrumentet besiktigats av Statens

479

bilinspektion vid årsskiftet 1961/62, hade vid denna tidpunkt varit i mycket
gott skick. I september samma år hade motorn skurit ihop med påföljd
att bilen blivit köroduglig. Billberg hade låtit bilen stå på gatan utanför
det hus i Spånga, där han då bodde, i avsikt att byta motorn. Vid årsskiftet
1962/63 hade Billberg inköpt en bytesmotor och påbörjat arbetet därmed.
— Den 7 januari 1963 hade polisen i Spånga erhållit en anonym anmälan
om att Billbergs bil sedan minst fyra månader tillbaka stått parkerad
på samma plats på gatan. Efter att ha konstaterat, att bilen icke flyttats
under tiden den 7 — den 10 januari, hade polisen satt sig i förbindelse
med Billberg i saken. Den 19 januari hade Billberg infunnit sig å Spånga
polisstation och därvid under hänvisning till bestämmelserna om 24-timmarsparkering
och nattparkering uppmanats att flytta bilen. Billberg hade
erkänt parkeringsförseelsen och lovat att flytta bilen. Den 21 januari hade
saken anmälts till åklagarmyndigheten i och för strafföreläggande. Den 9
februari hade — sedan det konstaterats att bilen stått parkerad på samma
plats den 7 — den 9 februari samt att den var omgiven av snövallar —
Billberg ånyo blivit rapporterad för olaga parkering. Då Billberg trots
strafföreläggande och uppmaningar att flytta bilen låtit den stå kvar på
samma plats, hade bilen den 12 februari besiktigats av förste polisassistenten
M. Kilsberg och polisassistenten A. Hägglund. Dessa hade därvid konstaterat
att bilen stod insnöad i en driva, att den var till hinder för snöröjningen
och även till hinder för trafiken enär den fria körbanan \ore
mycket smal, att karossen var rostig och trasig, med hål och bucklor i
kaross och dörrar, att högra strålkastaren var trasig, samt att däcken voro
blankslitna. Enligt polismännen hade bilen endast haft skrotvärde. Den
13 februari hade ärendet föredragits för Hedin, som — under motivering
att fordonet vore till hinder såväl för trafiken som för snöröjningen —
beslutat att det omgående skulle bortföras. Hedin hade därjämte förordnat
att, enär fordonets värde icke översteg transportkostnaden, det omedelbart
skulle nedskrotas. Redan samma dag hade beslutet delgivits gatukontorets
renhållningsdistrikt i Västerort, som vidarebefordrat det till vederbörlig
avdelning hos gatukontoret, dit det ankommit den 16 februari. Den
20 februari hade bilen avhämtats och förts till Bil- & Allskrot i Huddinge,
där den bränts upp. Billberg, som enligt egen uppgift ej fått del av beslutet,
hade redan samma kväll saknat sin bil. Påföljande dag hade han efter
hänvändelse till polisen fått besked om vidtagna åtgärder. Billberg hade
då för Hedin beklagat sig över beslutet samt uppgivit att bilen varit värd
över 2 000 kronor samt att den icke varit till fullo betald. Hedin hade i
anledning därav satt sig i förbindelse med skrotningsfirman för att om
möjligt få eu opartisk värdering av bilen av sakkunnig person innan den
skrotades. Så hade dock redan skett. Från företagets sida hade emellertid
uppgivits att bilen endast haft skrotvärde.

480

Efter att ha redogjort för de faktiska omständigheterna i fallet anförde
Liining följande:

De båda skäl för ett flyttningsbeslut, vilka distriktskommissarien åberopat
i förevarande fall, finnas i ordern angivna vid 2 c) och d). Enligt mitt
förmenande ger utredningen i ärendet vid handen att kommissarien haft
fullt fog för bilens flyttning av angivna båda skäl. Det vill synas som om
även det i 2 b) angivna fallet kunnat åberopas, nämligen att fordonet utan
att böra betraktas såsom övergivet ändock kvarstått på samma plats under
längre tid.

Till upplysning om frekvensen av polisens befattning med flyttning av
bilar kan åberopas att det enligt en promemoria den 14 juni 1963 med
om antalet i sjätte vaktdistriktet omhändertagna fordon icke rör
sig om allenast ett eller annat fordon per år utan att fråga är om en tämligen
vanlig företeelse. Flertalet av fallen utgöra sådana, som avses vid
2 a) och b).

Enligt punkt 6 nämnda order skall flyttning i fallen a) och b) ske till
Lövsta, varest en särskild plats finnes inhägnad och i fallen c)—e) till närmast
lämpliga plats. När som uti förevarande fall flyttning föranleddes av
hinder för renhållning och trafik kunde det tyckas vara tillräckligt med
tlj ttnmg nagot kortare stycke till nagon lämplig plats. Erfarenheterna
under gangna år hava emellertid givit vid handen att en dylik kortare flyttning
av olika praktiska skäl ej kan komma ifråga annat än undantagsvis.
Darfor blir det i regel flyttning till Lövsta. Så skulle, enligt vad kommissarien
munthgen förklarat, ha skett även i förevarande fall, därest icke
nedskrotningsbeslutet meddelats.

J öreskriften i 3 punkten om anmodan till ägare att flytta fordonet,
därest ägaren är tillstädes eller utan oskäligt dröjsmål kan anträffas, har
av distriktskommissarien ansetts beaktad genom den uppmaning att flytta
fordonet, som tidigare riktats till Billberg. Härtill kommer att enligt vad
kommissarien uppgivit i yttrandet den 23 april Billberg genom ett tidigare
ärende, avseende en honom tillhörig motorcykel, ägde erfarenhet av polisens
bortflyttning av fordon, låt vara att flyttningen då skedde till Lövsta
och ej ledde till nedskrotning.

När det gäller distriktskommissariens beslut om bilens nedskrotning
grundades detta på polispersonals uppgifter om bilens beskaffenhet och
bedömande .av bilens värde. I detta avseende har kommissarien åberopat
att fyra polismän vid skilda tillfällen sett bilen och bedömt densamma endast
hava skrotvärde.

Angående beslut om nedskrotning innehåller A-ordern föreskrifter på två
ställen,.vid punkt 5 och vid punkt 10 a). Vid punkt 5 uttalas i avseende
a noteringar å beslutsblanketten att bl. a. skall angivas »huruvida i förekommande
fall fordon skall behandlas som hittegods eller må omedelbart
nedskrotas».

Vid punkt 10 a) lämnas särskilda anvisningar angående »övergivet fordon».
Där uttalas: »Framgår av omständigheterna att fordonets (vrakets)
värde uppenbarligen är så ringa att det icke förslår till mera än täckande
av transportkostnaderna eller ens därtill, skall samtidigt med beslut om
bortforshng också föreskrivas att fordonet (vraket) får omedelbart nedskrotas».

Nedskrotningsbestämmelserna torde endast hava avsett övergivet for -

481

don. Emellertid har det i praktiken visat sig att skrotningsmässiga fordon
förekomma även i sådana fall, där bortflyttning föranledes av annan orsak
än att fordonet övergivits. Detta kan ha lett till att i förevarande fall nedskrotningsbeslut
meddelats, när bilen skulle flyttas till följd av trafik- och
renhållningshinder. Ett visst stöd för en sådan utvidgad tillämpning av
skrotningsföreskrifterna synes förut omförmälda blankett kunna hava givit,
då där angives, liär understruket: »Ny uppställningsplats (med i förekommande
fall angivande av huruvida jordonet skall omedelbart nedskrotas
eller behandlas såsom hittegods)».

Om någon felaktighet i förevarande fall begåtts, synes denna vara att
hänföra till det förhållandet att beslut om nedskrotning fattats utan att
ägaren bevisligen varit underrättad om att underlåtenhet att bortflytta
bilen skulle med hänsyn till bilens beskaffenhet få till konsekvens att bilen
nedskrotades genom polisens försorg.

Att dylik underrättelse i förevarande fall icke synes hava meddelats kan
dock finna en förklaring i en sådan uppfattning hos vederbörande befattningshavare
vid polisen, att fordonet i själva verket var att jämställa med
ett övergivet fordon. Till förekomsten av en sådan uppfattning måste ägaren
anses hava verksamt bidragit genom sin uraktlåtenhet att efterkomma
polisens uppmaning.

Vid punkt 11 i A-ordern angives bl. a. att staden påtagit sig eventuellt
uppkommande skadeståndsskyldighet i anledning av omhändertagande och
flyttning av fordon. I den promemoria av den 13 april 1957, som innefattar
de riktlinjer för flyttning av felparkerade fordon m. m., som stadsfullmäktige
för sin del antogo den 15 oktober 1957, har den begränsningen av stadens
övertagande av ansvarsskyldigheten förordats, att övertagandet ej
skulle gälla fall, där polisman gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Då
sådant förhållande enligt min uppfattning ej är förhanden i förevarande
fall, avser jag att till stadens prövning överlämna Billbergs skadeståndsyrkande.
Jag har med hänsyn härtill ej i något avseende upptagit några
förhandlingar med Billberg eller anmodat honom styrka sitt anspråk.

Det kan nämnas att med ett eller annat undantag ersättningsanspråk
icke förekommit i anledning av motorfordons bortflyttande på grund av
polisens beslut.

Härutöver avser jag att låta undersöka huruvida de av polismästaren
genom förutnämnda A-order utfärdade föreskrifterna och anvisningarna
böra i något avseende ändras, förtydligas eller kompletteras.

I anledning av Billbergs skadeståndsyrkande begärdes upplysningar från
Stockholms stads rätts- och polisdirektion, som den 16 september 1964
inkom med ett av kanslichefen vid direktionen Stig Radhe den 14 augusti
1964 avgivet tjänsteutlåtande. Därav framgick bl. a. följande:

Polismästaren har den 5 juli 1963 till rätts- och polisdirektionen (iverlämnat
Billbergs skadeståndsyrkande — preliminärt angivet till 2 200 kronor,
varav 1 200 kronor för själva bilen och 1 000 kronor för vissa lösa
bildelar och inventarier.

Med anledning härav har direktionens kansli den 4 september 1963
hos Billberg anhållit om vissa kompletterande uppgifter. Billberg har därefter
den 28 november 1963 anmodats inkomma med svar på (lön ännu
obesvarade skrivelsen. Först våren 1964 har Billberg tagit kontakt med

10 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

482

direktionens kansli, och den 3 juli 1964 har en preliminär överenskommelse
träffats om ersättning för ett i allt av 700 kronor under förutsättning av
rätts- och polisdirektionens godkännande.

Sedan staden uttryckligen påtagit sig det ekonomiska ansvaret för skador
på grund av av polisen omhändertagna bilar, har mycket få sådana krav
rests mot staden, som dock även i tveksamma fall utgivit ersättning —
självfallet under förutsättning av en grundlig utredning i varje enskilt fall
för att belysa, huruvida bilen vid omhändertagandet varit en värdelös s. k.
skrotbil.

_ Såvitt nu gäller praktikanten Hans Christer Billbcrgs krav har utredning
gjorts, huruvida den nedskrotade bilen haft ett värde överstigande kostnaderna
för borttransport och nedskrotning. Så synes vara fallet. Olika
bilfirmor har nämligen erbjudit sig att inköpa en bil av ifrågavarande
märke och årgång för omkring 1 000 kronor, under förutsättning att bilen
varit i kördugligt skick. Arbetet med att bringa bilen i sådant skick har
beräknats till 300 kronor. Jag anser därför, att staden — i enlighet med
ovannämnda stadsfullmäktigebeslut — bör utgiva skadestånd till Billberg
på 700 kronor. Biilbergs påstående, att diverse föremål, i huvudsak olika
bildelar och inventarier till ett värde av omkring 1 000 kronor, förkommit,
finner jag icke styrkt, och ersättning i den delen bör icke lämnas.

Direktionen upplyste att den efter att ha vägt de olika omständigheterna
i ärendet funnit någon ersättning till Billberg icke böra utgå.

På min begäran inkom Hedin med upplysningar rörande frågan huruvida
beslutet om bilens skrotning delgivits Billberg. Hedin anförde därutinnan: Enligt

A-order skall beslut angående omhändertagande av fordon meddelas
bl. a. till ägaren. Detta har i sjätte vaktdistriktet rutinmässigt skett
genom att den befattningshavare, som förberett och handlagt ärendet,
skickat en kopia av beslutet till bilens ägare i de fall, då ägaren varit känd.
Kopian skickas som tjänstebrev, och då vaktdistriktet har tjänstebrevsrätt,
överlämnas brevet till andre skrivaren, som ansvarar för den delen av
tjänsten på vaktdistriktet. Avsända tjänstebrev antecknas på en särskild
förteckning över sådana försändelser. Tjänstebrev kan också avsändas från
vaktdistriktet genom att breven med ordonnansen skickas till polishuset
och därifrån avsändas som tjänstebrev. Ett på detta sistnämnda sätt avsänt
tjänstebrev blir fördröjt en dag.

Numera framlidne förste polisassistenten Mauritz Kilsberg handlade och
utredde ärendet om Biilbergs bil, innan jag fattade beslut om bilens omhändertagande
och skrotning. Kilsberg hade haft sådana uppdrag i Spängaområdet
sedan lång tid tillbaka och fullgjort dem utan anmärkning. Då
ärendet föredrogs för mig för besluts fattande om bilens omhändertagande,
talade jag sannolikt icke med Kilsberg om vilka som skulle meddelas i
ärendet. Beslutet undertecknades av mig i 6—7 exemplar och enligt arbetsrutinen
i vaktdistriktet skulle Kilsberg därefter distribuera de undertecknade
exemplaren enligt bestämmelserna i A-order nr 6/1958.

Då ärendet senare utreddes, gjordes bl. a. undersökningar av vilka som
meddelats om beslutet. I förteckningen över avsända tjänstebrev den dag
då beslutet fattades eller de närmaste dagarna därefter finns icke någon

483

uppgift om att tjänstebrev avgått till Billberg. Vid undersökning å dåvarande
poliskammarens avdelning för tjänstebrev visade det sig, att någon
förteckning över avsända tjänstebrev icke längre fördes vid poliskammaren.
Andre skrivaren i sjätte vaktdistriktet, förste poliskonstapeln Rugeland,
har uppgivit, att tjänstebrev kan ha avgått från vaktdistriktet utan
att de blivit införda i vaktdistriktets förteckning över avsända sådana brev.
Sedan tjänstekuverten levererats till distriktet försedda med tjänstebrevsstämpeln,
har Rugeland förlorat kontrollen över en del av tjänsteförsändelserna
från vaktdistriktet. Någon skyldighet att föra tjänstebrevsförteckning
föreligger ej, men Rugeland har gjort det, enär en sådan förteckning
någon gång varit till nytta. Förste polisassistenten Kilsberg har vid förfrågningar
i ärendet uppgivit, att han som tjänstebrev skickat en kopia av
beslutet till Billberg. Då rekvisitionen av borttransport av bilar sker via
gatukontoret till entreprenören, hinner alltid bilägaren få meddelande om
beslutet ett par dagar innan bilen hämtas.

Tillfälle bereddes slutligen Billberg att yttra sig i ärendet men avstod
han därifrån.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Polisens rätt att förordna om flyttning och bortforsling av felparkerade
fordon har varit föremål för justitiekanslerns granskning i ett den 26 april
1963 avgjort ärende. Fråga var därvid om fordon, som parkerats i strid
mot meddelade föreskrifter om s. k. veckodagsparkering.

I sitt beslut fastslog justitiekanslersämbetet, att någon i trafikförfattning
eller eljest meddelad föreskrift, som direkt syftade till att medgiva flyttning
och bortforsling av fordon i sådana fall som voro i fråga, icke funnes,
men att förslag till sådana föreskrifter hösten 1962 framlagts i ett av sakkunniga
inom kommunikationsdepartementet avgivet betänkande. Ämbetet
konstaterade därför att — då det trots avsaknaden av sådana föreskrifter
i det aktuella fallet förordnats om flyttning och bortforsling av felparkerade
fordon genom polisens försorg — rätten att vidtaga dylika åtgärder
grundats på de befogenheter, som enligt den allmänna polisinstruktionen
tillkommo polisen vid fullgörandet av dess skyldighet att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Sådana fall kunde enligt ämbetet helt visst
föreligga, då polisen med stöd av befogenheterna enligt polisinstruktionen
hade rätt att undanskaffa på gator uppställda fordon. Så kunde t. ex. vara
fallet om ett fordon uppställts så att det utgjorde en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
I det aktuella fallet hade emellertid — fortsatte ämbetet —
de felparkerade bilar, som flyttats och bortforslats, icke utgjort någon fara
för trafiken eller eljest, utan de vidtagna åtgärderna syntes uteslutande
ha föranletts av att fordonen voro till hinders för gaturenhållningen genom
att de stodo i viigen för de sopmaskiner som användes vid denna. Ämbetet
fann övervägande skäl tala för att polisens befogenheter — sådana dessa
angivits i eller framgå av polisinstruktionen — icke u tgjort tillräckligt stöd

484

för de vidtagna åtgärderna utan att härför krävts uttryckliga bestämmelser
i författning. Tydligt vore emellertid — förklarade ämbetet — att frågan
om lagligheten i de företagna åtgärderna kunde lämna utrymme för olika
meningar. Sålunda syntes antagligt, att vid utfärdandet av A-ordern och
vid uppdragandet av de riktlinjer, som legat till grund för denna, ansetts
att flyttning av fordon kunnat ifrågakomma i sådana fall som voro i fråga.
Med hänsyn till det anförda kunde enligt ämbetet den omständigheten,
att situationen i det aktuella fallet bedömts vara sådan, att polisen ägde
undanskaffa de felparkerade fordonen och att dessa därför flyttats och
bortforslats, icke läggas någon befattningshavare till last såsom tjänstefel.

Till justitiekanslersämbetets principiella bedömning av frågan om polisens
rätt att förordna om flyttning och bortforsling av fordon, som parkerats
på ett oriktigt sätt, kan jag ansluta mig. Bestämmelserna i den allmänna
polisinstruktionen utgöra alltså för närvarande den enda lagliga
grunden för polisingripanden i dylika fall. Självfallet kunna fordon i många
fall ha uppställts på ett sådant ur trafiksäkerhetssynpunkt farligt sätt eller
eljest, att polisen äger att med stöd av nyssnämnda bestämmelser undanskaffa
fordonen. Däremot synes det tvivelaktigt om bestämmelserna ge
polisen befogenhet att omhändertaga fordon i den utsträckning som förutsatts
i den år 1958 utfärdade A-ordern. Frågan härom ger dock utrymme
för olika meningar. Det kan med hänsyn härtill och till den skadeståndsskyldighet,
som Stockholms stad åtagit sig i samband med orderns uttfärdande,
icke göras gällande, att dåvarande polismästaren genom orderns
utfärdande gjort sig skyldig till fel av beskaffenhet att kunna medföra ersättningsskyldighet
i nu aktuellt hänseende. På grund härav och då frågan
om utfärdande av reglerande föreskrifter rörande polisens omhändertagande
av felparkerade bilar är föremål för övervägande inom kommunikationsdepartementet,
finner jag ej skäl att i anledning av den utfärdade A-ordern
göra framställning till Kungl. Maj:t eller riksdagen om kompletterande
författningsbestämmelser eller att eljest vidtaga någon åtgärd.

Av utredningen i ärendet framgår klart att Billbergs bil under lång tid
varit uppställd på ett sådant sätt, att den var till ett betydande hinder för
renhållningen av gatan. Med hänsyn till vad som upplysts om den fria
körbanans ringa bredd, måste bilen på den plats, där den var uppställd,
jämväl anses ha utgjort hinder och fara för trafiken. Omständigheterna ha
enligt min mening varit sådana, att polisen ägt ingripa för undanröjande
av den trafikfara och det hinder för trafiken och renhållningen, som bilen
utgjorde.

I ärendet är utrett att — sedan polisen den 10 januari 1963 konstaterat
olaga uppställning av bilen — Billberg vid besök å polisstationen den 19
januari uppmanats att flytta bilen samt att han därvid lovat göra detta.
Då Billberg icke fullgjorde sitt åtagande, måste Hedin med hänsyn till
föreliggande omständigheter anses ha varit befogad att utan vidare kontakt

485

med Billberg förordna om bilens bortforsling. Enligt polisinstruktionen får
dock polisen ej använda strängare medel än förhållandena kräva. Bestämmelserna
i polisinstruktionen kunna därför i princip icke anses ha givit
polisen vidare befogenhet än att flytta bilen till plats, där den icke utgjorde
fara för trafiken eller hinder för denna och renhållningen.

Hedin har emellertid i samband med beslutet om bilens undanskaffande
förordnat om dess nedskrotning. Till stöd härför har åberopats föreskrifterna
i A-ordern. För min del har jag dock svårt att finna att nämnda föreskrifter
innefatta befogenhet i formellt hänseende att i ett fall sadant som
det förevarande förordna om nedskrotning av bilen. Det vill emellertid synas
som om A-ordern i praxis tillämpats på sådant sätt som Hedin nu gjort.
Det kan icke heller anses oförenligt med gällande rättsgrundsatser, att förordnande
om nedskrotning meddelas om bilen icke har ett sådant värde
att det kan bära kostnaden för bilens transport till lämplig uppställningsplats.
I ett sådant fall bör hinder icke möta mot att förordna om nedskrotning
av bil, som måste undanskaffas.

De uppgifter om bilens beskaffenhet som voro tillgängliga för Hedin vid
beslutets fattande voro sådana, att han saknade anledning antaga annat
än att det var sakligt befogat att förordna om nedskrotning av bilen.

Det synes mig emellertid ligga i sakens natur att förordnande om nedskrotning
icke meddelas utan att tillfälle, där så kan ske, beredes ägaren
att yttra sig om en eventuell nedskrotning eller att själv genast bortforsla
bilen. Ägarens hörande måste nämligen anses utgöra ett nödvändigt led
i den utredning om bilens beskaffenhet och värde, som ankommer på polisen
i ett dylikt fall, och är ägnat att förekomma framtida tvister om bilens
värde vid omhändertagandet.

I förevarande fall hade bilen länge statt pa samma plats utan att polisen
ingripit effektivt. Det kan därför icke hävdas att förhallandena voro
sådana att det icke var möjligt att dröja med beslutet någon dag, för att
ägaren skulle få tillfälle att yttra sig om nedskrotningen. Polisen visste att
Billberg var ägare till bilen och kände hans adress. Jag anser därför att
Hedin bort före beslutets meddelande ha satt sig i förbindelse med Billberg.
Å andra sidan ha bestämmelser om sådan kommunikation icke meddelats.
Med hänsyn särskilt till bestämmelserna i A-ordern framstår det vidare
som förklarligt att Hedin ansett tillräckligt att polisen kort förut anmodat
Billberg att flytta bilen, vilket denne lovat. På grund härav och i betraktande
av den anmärkningsvärda nonchalans som Billberg visat med avseende
å gällande föreskrifter och polisens uppmaning att flytta bilen, kan
det därför icke läggas Hedin till last såsom tjänstefel att han förordnade
om nedskrotning av bilen utan att först taga ytterligare kontakt med Billberg.

Beträffande frågan huruvida Billberg — såsom jämlikt punkt 7 i Aordem
skolat ske — blivit underrättad om beslutet har enligt den av Hedin

486

företagna utredningen kopia av beslutet som tjänstebrev översänts till Billberg.
Oaktat Billberg själv synes vilja göra gällande, att han ej i tid underrättats
om beslutet, kan vid sådant förhållande ej heller i denna del något
mitt ingripande ifrågakomma.

Vad slutligen angår skadeståndsfrågan kan rätts- och polisdirektionens
beslut icke bli föremål för någon erinran från min sida. Jag vill emellertid
framhålla att Billberg på grund av att staden påtagit sig eventuellt uppkommande
skadeståndsskyldighet i anledning av omhändertagande och
flyttning av fordon torde vara formellt befogad att inför domstol föra talan
mot staden, om han anser sig kunna styrka att fel begåtts i förevarande
fall.

Med dessa uttalanden var ärendet, av mig slutbehandlat.

21. Fråga om polispersonal vid trafikkontroll bör vara civilklädd
och om bilförare är skyldig att åtlyda stopptecken som gives av civilklädd
polisman. Tillika fråga om behovet av en översyn av 38 §

vägmä rkeskungörelsen

I samband med en av statspolisen den 29 augusti 1964 anordnad kontroll
av hur då gällande generella hastighetsbegränsning iakttogs på E 4
inom Rönö landsfiskalsdistrikt blev N. E. Nilsson under framförande av
bilen A 92381 stoppad av förste poliskonstapeln Lennai‘t Kempe. Denne
var vid tillfället civilklädd.

I en den 14 september 1964 hit inkommen skrift påtalade Nilsson att
Kempe givit stopptecken, oaktat han vid tillfället var civilklädd.

Med anledning av klagomålen inkom rikspolisstyrelsen på min begäran
med yttrande, vid vilket fanns fogad en av t. f. poliskommissarie Carl
Garmark verkställd utredning rörande den påtalade händelsen.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

Förste polisassistenten Lars Kardebring, som förde befälet vid tillfället,
har beträffande den påtalade händelsen upplyst följande.

Lördagen den 29/8 1964 var han beordrad att med personal ur statspolisavdelningen
anordna hastighetskontroll, gällande den generella hastighetsbegränsningen
som då var rådande. Kontrollen gjordes på E 4 inom
Rönö landsfiskalsdistrikt kl. 05.00—13.00. Första kontrollplatsen var vid
Hvilans handel, E 4 ca 400 meter öster väg 216. Radarbilen var placerad
med mätriktning österut. I radarbilen fanns Kardebring och förste poliskonstapel
Kjellin. Stoppstationen västerut var placerad ca 700 meter öster
Kila kyrka vid vägstyrelsens grusgrop.

Klädsel vid kontrollen var anbefalld civil. Vid stoppandet av bilar skulle
i tjänsteföreskrift utfärdade bestämmelser tillämpas. Kl. 07.30 passerade
personbilen A 92381 med en hastighet icke underskridande 102 km/tim.
Gällande generella hastighetsbestämmelser var vid tillfället 100 km/tim.

487

Per radio fick personalen vid stoppstationen vid grusgropen, poliskonstaplarna
Kempe och P. O. Carlsson, order att stoppa bilen och meddela
föraren, att han höll något för hög hastighet enligt gällande bestämmelser.
Någon rapportering var det inte fråga om. Kort efter meddelade Kempe
per radio, att föraren av bilen A 92381 inte hade stannat på hans stopptecken
utan stannat först sedan han kört ca 100 meter efter det han passerat
Kempes plats och att föraren, som hette Nilsson, inte kunde första
att han hade skyldighet att stanna för en civil person. Kempe vädjade
till Kardebring, att han skulle komma till platsen, då Kempe inte kunde
tala Nilsson tillrätta. Med anledning härav åkte Kardebring och Ivjellin

till platsen. .

När Kardebring kom till stoppstationen fanns Nilsson med sin fru tillsammans
med Kempe intill radiobilen. Kempe berättade för Kardebring,
att han efter meddelandet om att stoppa bilen gått ut på mitten av den
väghalva, där Nilsson framförde sin bil och på ca 300 meters avstånd avgivit
ett klart stopptecken med sin högra hand rakt upp, samtidigt som
han hade hållit polisspaden med ordet polis med sin vänstra hand framför
bröstet.

I sitt yttrande anförde Garmark bl. a. följande.

Riktlinjerna för övervakningen uppgöres av föreståndaren efter samråd
med befälet. Den direkta utsättningen på de olika uppgifterna, t. ex. hastighetskontroller,
göres av sektionschefen. Vid utsättningen gives samtidigt
direktiv om var, när och hur övervakningen skall bedrivas, bl. a. klädsel.

Beträffande klädseln så har under senare år inga direktiv om uniform
givits. När det gäller hastighetskontroller inom tättbebyggt samhälle med
lägre hastigheter har klädseln alltid varit civil, även vid stoppstationerna.
Några problem härav har mig veterligt inte förekommit.

När det gäller övervakningen av de generella hastighetsbestämmelserna
har frågan ställt sig något annorlunda, beroende på de högre hastigheterna.
Erfarenheten har emellertid visat, att vid kontroller med uniformerad personal
har de verkliga fartsyndarna (ögontjänarna), som iakttager allt efter
vägarna, helt undkommit. På grund härav har under de senare åren tillämpats
omväxlande synliga (uniformerad) och dolda (civil) kontroller. Den
29/8 var anordnad en sådan dold kontroll.

I anledning av min begäran om yttrande rörande den i ärendet aktuella
principfrågan anförde rikspolisstyrelsen följande.

Varken i vägtrafikförordningen eller vägmärkeskungörelsen angives att
polismannen skall vara uniformerad för att fa avgiva stopptecken, självfallet
måste dock på något sätt för vägtrafikanten klart framgå att det är
en polisman, som ger tecknet.

I samband med att polisen i sin tjänst började anvanda motorfordon
uppstod behov av en anordning, med vilken polismannen från fordonet
kunde giva stopptecken åt andra trafikanter. Vid sidan härav kunde givetvis
också uppkomma många olika situationer, när eu civilklädd polisman
till fots måste ingripa för att stoppa fordon. Sedan mer än trettio år tillbaka
har för nu angivna ändamål använts en s. k. stoppspade bestående
av en rund skiva med skaft, I brist pa enhetliga regler har dessa stoppspadar
skiftat i storlek och utseende. 1 allmänhet upptog de dock texten
»Polis» eller »Stopp» eller »Stopp polis». Färgerna var vanligen vilt och

488

rott. Sedan omkring 1955 har inom statspolisen använts en stoppspade bestående
av en cirkelformad skiva med skaft. Skivan har en diameter av
246 mm. Denna ar försedd med texten »POLIS» i 80 ram höga och 12 mm
breda svarta bokstaver på ett 120 mm brett gulvitt fält av reflekterande
material. Återstående delar av skivan är belagda med rött reflekterande
material. Denna stoppspade användes vid stoppande av fordon från bil och
aven av civilklädd polisman till fots i de fall sådan polisman stoppar fordon.

medan davarande statspolisintendenten ansåg det angeläget att polisen
fven, 1 sadana fall, där anvisningarna i 38 £ vägmärkeskungörelsen icke
*,dampas, gav klara och tydliga stopptecken på ett enhetligt sätt
u tf ard ad e statspolisintendenten den 13 maj 1959 tjänsteföreskrifter i ämnet.

n?-aJ 1959 anmälde statspolisintendenten i en skrivelse till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet att dessa tjänsteföres
ritter utfardats och hemställde om att 38 § vägmärkeskungörelsen måtte
kompletteras med de föreskrifter i ämnet, som kunde finnas påkallade.

..°rtJanar i detta sammanhang omnämnas att det under statspolisens
trafikövervakning numera är sällsynt att civilklädd polisman stoppar fordon,
emedan tjänsten i helt övervägande grad förrättas av uniformerade
polisman. I ovannämnda tjänsteföreskrift angives att civilklädd polisman
bor stoppa fordon endast i undantagsfall och i en av statspolisintendenten
under 1962 utgiven skrift, benämnd »Statspolisens trafiksäkerhetstjänst»,
som tillställts all statspohspersonal, angives på sidan 35 följande:

» ld asta kontroller skall så vitt möjligt de felande trafikanterna stoppas
och antecknas i direkt anslutning till kontrollen. Att endast anteckna
lordons registreringsnummer och i efterhand anställa förhör med föraren iir
ur olika synpunkter olämpligt. Därest personalen på kontrollstationen icke
ampligen kan stoppa och anteckna felande trafikanter bör särskilda s k
stoppstationer upprättas på lämpligt avstånd från kontrollstationen. Stoppstation
bor forlaggas till parkeringsplats, öppen plats vid sidan av vägen
eller annat dylikt område där de fordon som stoppats — samt givetvis
polisens egna fordon icke utgör fara eller hinder för annan trafik. Förbindelsen
mellan stoppstation och kontrollstation upprätthålles med radio
1 olismannen pa stoppstationerna bör alltid vara uniformerade »

Sedan hela polisväsendet förstatligats den 1 januari 1965 kommer rikspo
isstyrelsen att utfärda särskilda anvisningar angående trafikövervakmngsarbetet,
därvid bl. a. frågan om uniformering in. in. torde komma att
behandlas Det kommer emellertid alltid att kunna uppstå situationer när
en civilklädd polisman maste ha möjlighet att ingripa för att stoppa fordon.
IJetta galler icke minst inom kriminalpolisens och socialpolisens verksam Rikspolisstyrelsen

vill som sin uppfattning framhålla, att om ett stopptecken
givits med ovan beskriven stoppspade och med iakttagande av
Övriga regler som redan nu finns angivna i särskilda tjänsteföreskrifter,
måste en trafikant kunna observera tecknet och inse att det givits av polisman,
i toljd varav tecknet rimligen måste respekteras.

För undanröjande av den tveksamhet som alltjämt trots allt kan anses
toreligga beträffande sättet för angivande av stopptecken i vissa situationer
ar det enligt rikspolisstyrelsens uppfattning angeläget, att den översyn
av 38 § vägmärkeskungörelsen, varom statspolisintendenten hemställde
redan ar 1959, snarast måtte komma till stånd.

48!)

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 40 § 2 inom. vägtrafikförordningen åligger det vägtrafikant att
efterkomma polismans anvisningar till trafikens ordnande och att stanna,
när polisman därtill giver tecken. Den sålunda föreskrivna skyldigheten
— vars åsidosättande kan medföra straffansvar — har i författningstexten
icke begränsats till anvisningar som givas av uniformerade polismän. Det
kan icke heller anses ligga i sakens natur att anvisningar få givas endast
av uniformerade polismän. Förhållandena kunna nämligen ofta vara sådana
att även civilklädda polismän behöva ingripa. Jag kan därför icke finna
annat än att hithörande bestämmelser måste ges den tolkningen att trafikant
i princip är skyldig att åtlyda även stopptecken som givits av civilklädd
polisman. En annan sak är att straffansvar icke kan ådömas trafikanten
för underlåtenhet att åtlyda civilklädd polismans tecken i det fall,
att trafikanten icke insåg eller bort inse att tecknet gavs av en polisman.
Har emellertid stopptecknet givits med en stoppspade av den typ som
angivits i rikspolisstyrelsens yttrande och i överensstämmelse med givna
föreskrifter, måste trafikanten, såsom rikspolisstyrelsen uttalat, kunna observera
tecknet och inse att det givits av en polisman, i följd varav tecknet
rimligen måste respekteras.

Av det sagda följer att det i och för sig icke kan anses innefatta fel att
tecken till vägtrafikant att stanna gives av civilklädd polisman.

Vad nu sagts innebär givetvis icke att det enligt min mening skulle under
alla omständigheter eller ens regelmässigt vara godtagbart att trafikkontroll
anordnas på sådant sätt att stopptecken ges av civilklädda polismän.
Härutinnan får jag anföra följande.

Enligt en den 9 september 1957 av statspolisintendenten meddelad
tjänsteföreskrift rörande personalens klädsel under trafikövervakning skall
statspolisman, som icke tjänstgör såsom motorcykelförare, under trafikövervakning
antingen bära hel uniform eller vara iförd skyddsbeklädnad.
Civila kläder må dock enligt order av föreståndaren bäras vid de tillfällen,
då tjänstgöringens särskilda art så påkallar.

I tjänsteföreskrifter den 13 maj 1959 meddelade statspolisintendenten
anvisningar rörande bl. a. hur civilklädd polisman skulle giva stopptecken,
därvid dock framhölls, att civilklädd polisman endast i undantagsfall borde
stoppa fordon.

I en av statspolisintendenten år 1962 utgiven skrift, benämnd »Statspolisens
trafiksäkerhetstjänst», som tillställts all statspolispersonal, ha närmare
anvisningar meddelats om anordnande av såväl öppen som dold övervakning.
Av anvisningarna framgår, att vid dold övervakning polismännen
i regel förutsättas vara civilklädda och att polisens fordon böra synas
så litet som möjligt. Det understrykes, att huvudvikten bör läggas på den
öppna övervakningen och att den dolda övervakningen bör användas endast
vid kontroller av hastighets- och omkörningsbestämmelsernas efter I

(j* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

490

levnad o. dyl. Vidare framhålles, att hastighetsbestämmelserna bäst övervakas
genom anordnande av s. k. fasta kontroller och att, därest personalen
på kontrollstationen icke lämpligen kan stoppa och anteckna felande
trafikanter, särskilda s. k. stoppstationer böra upprättas vid öppna platser
vid sidan av vägen på lämpligt avstånd från kontrollstationen samt att
polismännen vid sådana stoppstationer alltid böra vara uniformerade.

Med hänsyn till innebörden av de tjänsteföreskrifter och anvisningar,
som sålunda meddelats av statspolisintendenten, borde vid det nu aktuella
tillfället den personal, som vid stoppstationen avdelats att på order hejda
vägtrafikan ter, ha varit uniformerad. Det är uppenbarligen ur flera synpunkter
av vikt att en bilist på långt håll kan se att den som giver stopptecken
är en polisman. Såvitt handlingarna ge vid handen fanns det icke
några mera vägande skäl för att personalen vid stoppstationen i detta fall
skulle vara civilklädd. Jag anser därför att det polisbefäl, som anbefallt
civil klädsel för den i kontrollen deltagande personalen, förfor olämpligt.

Statspolisintendentens föreskrifter och anvisningar innefatta emellertid
möjlighet att i vissa fall anlita civilklädd personal för uppgifter, varom
här är fråga. Med hänsyn härtill och till vad Garmark i sitt yttrande anfört
anser jag den omständigheten, att civil klädsel anbefallts även för
personalen vid stoppstationen, icke vara av beskaffenhet att böra läggas
vederbörande polisbefäl till last såsom tjänstefel. Jag vill emellertid framhålla
angelägenheten ur allmän synpunkt av att trafikkontroll i regel anordnas
på sådant sätt att tvekan icke kan uppkomma hos trafikanterna
om att den som giver stopptecken är en polisman.

I övrigt vill jag erinra att rikspolisstyrelsen förklarat sig ha för avsikt
att utfärda särskilda anvisningar rörande trafikövervakningsarbetet, därvid
bl. a. frågan om uniformering avses skola behandlas.

Under hänvisning till det anförda fann jag klagomålen icke föranleda
vidare åtgärd från min sida. Jag tilläde dock att jag delade rikspolisstyrelsens
uppfattning om angelägenheten av att den översyn av 38 § vägmärkeskungörelsen,
som statspolisintendenten hemställde om år 1959, snarast
måtte måtte komma till stånd. Som vad i förevarande ärende blivit upplyst
kunde vara av intresse vid prövningen av nämnda framställning, överlämnades
en avskrift av mitt beslut till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för kännedom.

491

22. Polisen har omedelbart innan ett demonstrationståg skulle avmarschera
omhändertagit en banderoll, som var avsedd att medföras
i tåget. Fråga om omhändertagandet av banderollen kan hänföras
till sådan förhandsgranskning som icke är tillåten enligt lag

I en den 13 april 1964 hit inkommen skrift anförde B. Hultén och K.-A.
Kamperin klagomål mot distriktskommissarien Gunnar Björkman under
påstående att Björkman den 1 april 1964 i Göteborg företagit olaglig förhandsgranskning
av paroller ämnade för demonstrationståg som anordnats
av Göteborgs Socialdemokratiska Spanienkommitté.

I anledning av klagomålen inkommo polismästaren H. Höfde och Björkman
med yttranden, som klagandena mötte med påminnelser.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. följande.

I ansökan till poliskammaren i Göteborg anhöll kommittén om tillstånd
att den 1 april 1964 klockan 19 anordna demonstration för ett fritt och demokratiskt
Spanien samt uppgav därvid att demonstrationståget komme
att ställa upp på Järntorget klockan 18.50 och att i tåget komme att medföras
sex banderoller. I resolution den 7 mars 1964 biföll poliskammaren
ansökningen på villkor bl. a. att deltagarna i tåget ställde sig till efterrättelse
av polisman i ordnings- och trafikhänseende meddelade tillsägelser
ävensom de ytterligare föreskrifter, som i vederbörlig ordning kunde komma
att meddelas.

Björkman, vilken tjänstgjorde som chef för en i anledning av demonstrationståget
utkommenderad polisstyrka, uppgav, att han någon minut före
klockan 19 tillkallade demonstrationsledaren och frågade om de voro färdiga
att marschera, att båda gingo längs tåget och tittade på de utvecklade
banderollerna, att vid slutet av tåget en banderoll med texten FRANCOMÖRDAREN
utvecklades, att Björkman frågade om de voro villiga avstå
från att medföra denna banderoll, vilket de förklarade sig icke frivilligt
ämna göra, samt att Björkman då gav order om att banderollen, vars text
han ansåg brottslig, skulle omhändertagas, varvid demonstrationsledaren
underrättades om att banderollen kunde återfås efter demonstrationens
slut.

Klagandena anförde, att banderollerna utvecklades först efter uppmaning
av Björkman samt att de voro medvetna om att den omhändertagna banderollen
eventuellt kunde medföra åtal men att den borde få medföras
även med denna konsekvens. Klagandena gjorde även gällande att demonstrationen
icke kunde anses ha tagit sin början förrän i och med avmarschen.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

För ifrågavarande demonstrationståg har erfordrats tillstånd av polismyndigheten.
I 3 § lagen om allmänna sammankomster stadgas, att vid

492

tillståndsprövningen skall beaktas vikten ur allmän synpunkt av att församlingsfriheten
upprätthålles. Ansökan om tillstånd skall enligt 5 § innehålla
uppgift bl. a. om sammankomstens art och huvudsakliga utformning,
varjämte polismyndigheten äger förelägga anordnaren att inkomma med
upplysningar eller oek själv föranstalta om utredning, dock att föreläggande
ej må avse skyldighet att tillhandahålla handling angående eller redogörelse
för innehållet i föredrag, tal eller annan muntlig framställning som
är avsedd att förekomma vid sammankomsten.

I 10 § nämnda lag stadgas, att polismyndigheten — tidigare polischefen
— äger upplösa allmän sammankomst om vid denna bl. a. förekommer något
som strider mot lag samt andra åtgärder visat sig otillräckliga för att
förebygga fortsatt lagstridigt förfarande. Förnyande av allmän sammankomst,
som åsyftar eller innebär något som strider mot lag, kan enligt 11 §
förbjudas.

Beträffande bedömandet av det påtalade ingripandet får jag — mot bakgrund
av de nu återgivna bestämmelserna — anföra följande.

Klagandena ha gjort gällande att Björkmans ingripande hade karaktären
av sådan förhandsgranskning, som icke är tillåten enligt lag. Enligt klagandenas
uppgift skulle Björkman vid tillfället ha fordrat, att demonstranterna
skulle »visa upp banderollerna så det blir klart och vi kan gå sedan».
Demonstranterna skulle — enligt vad klagandena vidare uppgivit — ha
varit ovilliga härtill men givit efter för kravet. Klagandena synas förmena,
åtminstone har jag fattat vad de härstädes anfört så, att förbudet mot
förhandsgranskning skulle hindra ett ingripande, innan demonstrationståget
satte igång, varför den nu ifrågakomna banderollen bort få medföras
i tåget, låt vara att dess förande i tåget senare kunde leda till åtal.

Björkman har bestritt att han skulle ha begärt att banderollerna uppvisades.
Enligt Björkman hade hans ingripande skett någon minut före
klockan 19, då de redan tillstädeskomna deltagarna i demonstrationståget
skulle planenligt avmarschera, och omedelbart efter det banderollerna utan
uppmaning från honom utvecklats.

Björkmans uppgifter om vad som förekom vid ingripandet ha icke vederlagts.

Med utgångspunkt från Björkmans uppgifter får jag beträffande lagligheten
av ingripandet till en början framhålla, att texten å den banderoll,
som föranledde ingripandet, hade sådant innehåll, att banderollens visande
såsom skedde, då den utvecklades bland demonstranterna, vilka voro samlade
på allmän plats, otvivelaktigt var stridande mot lag. Med hänsyn till
polisens allmänna skyldighet att söka förebygga brott ålåg det följaktligen
Björkman såsom en tjänsteplikt att — sedan banderollen utvecklats —
tillse att den genast nedtogs och att den icke medfördes i tåget.

Att ingripandet skedde omedelbart innan demonstranterna avtågade innebär
icke att ingripandet är att hänföra till sådan förhandsgranskning

493

som enligt de återgivna bestämmelserna är förbjuden. Vad som enligt dessa
bestämmelser är förbjudet är, på sätt framgår av det sagda, att i samband
med prövning av ansökan om tillstånd till allmän sammankomst förelägga
sökanden att tillhandahålla handling angående eller redogörelse för innehållet
i föredrag, tal eller annan muntlig framställning, som är avsedd att
förekomma vid sammankomsten. Med de grunder varpå lagen bygger må
sådant föreläggande icke heller avse förhandsgranskning av texten å banderoller.
Det är emellertid uppenbart att Björkmans granskning av banderollerna
icke utgjorde led i någon tillståndsprövning utan endast skedde
för att kontrollera att icke något mot lag stridande förekom i samband
med demonstrationen. Det har icke heller påståtts att Björkman skulle
ha avsett att göra demonstrationen beroende av att endast banderoller,
som godkänts av honom, medfördes i tåget. Björkmans ingripande, även
om det skedde omedelbart före avmarschen, är därför uteslutande att uppfatta
såsom en åtgärd för att förebygga brottsligt förfarande.

Jag vill alltså understryka, att det föreligger helt skilda rättsgrunder
för prövning av, å ena sidan, frågan huruvida tillstånd må meddelas för
anordnande av ett demonstrationståg och, å andra sidan, frågan huruvida
vid tillståndets begagnande något förekommer som påkallar ingripande. I
förstnämnda fall grundar sig prövningen på föreskrifterna i lagen om allmänna
sammankomster, därvid prövningen syftar till att utröna huruvida
hinder mot demonstrationens anordnande föreligger ur allmänna ordningsoch
trafiksynpunkter. Denna prövning skall alltså ej taga sikte på huru
demonstrationen i sina enskildheter kan komma att gestaltas, t. ex. vilken
utformning som kan komma att givas medförda banderoller. I det senare
fallet åter grundar sig prövningen — bortsett från fall varom förmäles i
10 § sagda lag — på de i polisinstruktionen givna föreskrifterna om skyldighet
för polisen att förebygga brott och hindra ordningsstörande företeelser.
Vid denna prövning har alltså vederbörande polisman att bl. a. uppmärksamma
texten å medförda banderoller och vid behov inskrida. Självfallet
får han därvid icke såsom villkor för ett demonstrationstågs avmarsch
fordra företeende av de banderoller som avses skola medföras. Om han
däremot i samband med avmarschen är i tillfälle konstatera att en banderolltext
är lagstridig eller har skälig anledning misstänka att så är fallet,
är det enligt nyssnämnda föreskrifter hans tjänsteplikt att ingripa. Ett sådant
ingripande står icke i strid vare sig mot vad man avsett att vinna
genom förbudet mot förhandsgranskning vid prövning av ansökan om tillstånd
till allmän sammankomst eller eljest mot den församlingsfrihet som
tillkommer medborgarna.

Till det nu anförda vill jag tillägga, att frågan huruvida viss banderolltext
av politisk innebörd är lagstridig eller ej givetvis kan vara föremål för
olika meningar. Såväl arrangörerna av beslutad demonstration som polisen
torde härvid kunna ställas inför tveksamma frågor. Ur arrangörernas syn -

494

punkt, framstår det som ett befogat intresse att ingripande från polisens
sida ej sker efter det demonstrationen börjat, varigenom denna skulle kunna
störas. Det kan därför ligga i arrangörernas intresse att i förväg diskutera
uppkommen fråga med vederbörande polismyndighet, som därigenom
beredes rådrum att pröva frågan och sålunda ej behöver handla i tidsnöd.
Den omständigheten att man från polisens sida principiellt ej får begära
förhandsgranskning av banderolltexter utesluter självfallet icke att arrangören
själv vänder sig till polisen och i förväg inhämtar dess mening om
viss ifragasatt textutformning. Ett sådant samråd och utbyte av synpunkter
torde tvärtom i tveksamma fall kunna vara ägnat att förhindra såväl
förhastade ingripanden som icke avsedda lagbrott och därmed ligga i allas
intresse.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

23. Fråga om överbibliotekarien vid riksdagsbiblioteket ägt
entlediga tjänsteman vid biblioteket

Enligt det av riksdagen 1957 fastställda reglementet för riksdagsbiblioteket
tillsättas eller antagas tjänstemän vid biblioteket av dess styrelse,
som även prövar och avgör ansökningar om avsked och entledigande.

Överbibliotekarien vid biblioteket Lars Frykholm förordnade den It december
1962 en fil. och pol. mag. — här kallad X. — som assistent i upplysningstjänsten
från och med den 2 januari 1963 med placering i lönegrad
Ag 19: 19. X. erhöll härigenom anställning såsom extra tjänsteman vid
riksdagens verk. Den 10 juni 1963 förordnade Frykholm, efter bemyndigande
av biblioteksstyrelsen, X. som extra förste byråsekreterare i lönegrad
Ag 21: 21 från och med den 1 juli 1963. Sedan X. den 10 oktober 1963 ådragit
sig en skada och företett läkarintyg för tiden 10—31 oktober 1963,
meddelade Frykholm honom att biblioteket räknade sjukledighet för honom
från och med den 11 oktober. Vidare entledigade Frykholm sistnämnda
dag honom från förordnandet från och med den 1 november 1963. Enligt
protokoll vid styrelsens sammanträde den 16 oktober 1963 meddelade Frykholm
att X. entledigats på grund av olämpligt uppträdande mot den övriga
personalen vid biblioteket. Styrelsen beslöt att entledigandet icke skulle
föranleda någon ytterligare åtgärd från styrelsens sida.

Över styrelsens beslut besvärade sig X. hos riksdagens bankoutskott. Han
upplyste därvid att han i en den 16 oktober 1963 dagtecknad ansökan hos
styrelsen anhållit om entledigande från sin befattning från den 16 januari
1964. X. förklarade sig vidhålla denna begäran, därvid han hemställde
om tjänstledighet med C-avdrag för bedrivande av studier under tiden den
1 november 1963—den 16 januari 1964. I slutpåminnelser yrkade X. att

495

ärendet måtte återförvisas till styrelsen och att denna måtte bevilja honom
tjänstledighet för sjukdom från den 10 oktober 1963 tills vidare. Den 3
december 1963 beslöt utskottet att med upphävande av överklagade beslutet
återförvisa ärendet till styrelsen för förnyad handläggning. Med anledning
härav bemyndigade styrelsen den 4 december 1963 Frykholm att bevilja
X. sjukledighet i enlighet med vederbörligt läkarintyg. Sedermera bemyndigades
Frykholm att bevilja honom fortsatt sjukledighet. Med stöd
av företedda läkarintyg beviljades X. härefter sjukledighet intill utgången
av september 1964.

X., som vårdats på sjukhus, blev den 26 september 1964 utskriven på
försök. Den 29 i samma månad entledigade Frykholm X. från och med den
1 oktober 1964. Vid styrelsesammanträde den 22 oktober 1964 meddelade
Frykholm styrelsen att X:s sjukledighet upphört med utgången av september,
varför Frykholm med hänsyn till övriga förhållanden entledigat
honom från och med den angivna dagen. Styrelsen beslöt att entledigandet
icke skulle föranleda någon ytterligare åtgärd. Mot beslutet har besvär
icke anförts.

I en den 2 oktober 1964 hit inkommen skrift anhöll X. om min prövning
huruvida det sist meddelade entledigandebeslutet tillkommit i enlighet
med gällande bestämmelser.

I anledning av klagomålen inkom biblioteksstyrelsen — efter hörande av
Frykholm — med yttrande, som X. fick tillfälle att möta med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt avlöningsreglementet för riksdagens verk den 20 juli 1948 skall
för den som förordnas att inneha anställning sasom extra tjänsteman utfärdas
antagningsbevis eller annan skriftlig tillsättningshandling. I fråga om
dylik tjänsteman må vederbörande myndighet kunna besluta, att entledigande
skall föregås av skriftlig uppsägning. För giltighet gentemot tjänstemannen
kräves härvid att denne före tjänstens tillträdande underrättats
om att skriftlig uppsägning skall iakttas samt att uppgift härom intagits
i tillsättningshandlingen. Uppsägningstiden skall i nämnda fall utgöra en
månad, oavsett från vilken sida uppsägning sker, eller den kortare tid, som
angivits i tillsättningshandlingen.

I fråga om X:s anställning har icke gjorts förbehåll om att skriftlig uppsägning
och viss uppsägningstid skulle tillämpas. X. kunde alltsa i sin
egenskap av extra tjänsteman vid riksdagens verk icke påfordra viss uppsägningstid.
Det förelåg följaktligen icke något författningsenligt hinder
för styrelsen att utan uppsägning entlediga honom. Entledigande av anställd—
med eller utan iakttagande av viss uppsägningstid — får emellertid,
i enlighet med allmänna rättsgrundsatser rörande offentlig myndighets

496

handlande, icke ske godtyckligt utan måste ur rättssäkerhetssynpunkt
grundas på objektivt godtagbara skäl. Såsom sådant skäl kan exempelvis
åberopas att behov av den anställdes arbetskraft ej längre föreligger eller
att denne visat sig icke vara lämplig för tjänsten.

Vad som upplysts rörande X:s uppträdande under den tid han tjänstgjorde
vid biblioteket ger — även med beaktande av att han åtminstone
under senare delen av nämnda tid påverkats av sjukdom — vid handen att
X:s allmänna lämplighet som tjänsteman vid biblioteket måste ifrågasättas.
Med hänsyn härtill kan Frykholm icke anses ha saknat fog för uppfattningen
att X. efter försöksutskrivningen den 26 september 1964 icke
borde återinträda i tjänst utan entledigas. Vid bedömandet av beslutet att
entlediga honom är vidare att beakta, att X. tjänstgjort vid biblioteket endast
en kort tid samt att han under en lång sjukdomstid fått åtnjuta lön
med sjukavdrag och att han i oktober 1963 själv begärt entledigande från
tjänsten.

Av nu anförda skäl kan det klandrade beslutet enligt min mening icke
anses felaktigt i materiellt hänseende, även om skäl kunna anföras för att
frågan om entledigandet bort prövas först sedan klarhet vunnits om X:s
hälsotillstånd.

Vad därefter angår ärendets formella handläggning får jag anföra följande.

Enligt det av riksdagen år 1957 fastställda reglementet för riksdagsbiblioteket
utövas högsta ledningen av dess styrelse, som sammanträder så ofta
ärendena det fordra. I bibliotekets ärenden är överbibliotekarien — som
det tillkommer att handha den närmaste ledningen av bibliotekets angelägenheter
och arbetet vid detsamma — föredragande inför styrelsen, och
äger han att deltaga i dess överläggningar men ej i dess beslut.

Rörande överbibliotekariens egen beslutanderätt innehåller reglementet
närmare bestämmelser. Såvitt angår frågor om personalens tillsättande,
ledigheter eller entledigande har sålunda överbibliotekarien tillerkänts beslutanderätt
endast såtillvida att han äger bevilja tjänsteman ledighet i
vissa särskilda fall under högst viss angiven tid. I andra fall av ledigheter
— liksom när det gäller tillsättning eller entledigande — ankommer avgörandet
på styrelsen.

Reglementet innehåller icke någon föreskrift om att styrelsen äger att
till överbibliotekarien delegera den styrelsen enligt reglementet tillagda
beslutanderätten.

Även om det — då såsom här uttryckliga bestämmelser om delegation
saknas — kan vara nödvändigt och försvarligt att överbibliotekarien i vissa
ärenden, som tillhör styrelsens avgörande, vidtar oundvikligen erforderliga
åtgärder i avbidan på att saken hinner hänskjutas till styrelsens prövning,
är det dock uppenbart att överbibliotekarien icke äger att själv ens
preliminärt besluta om tvångsentledigande av tjänsteman. Ärende av så

497

ingripande och ofta ömtålig beskaffenhet kräver otvivelaktigt styrelsens
prövning lika väl som det, pa sätt i allmänhet är gällande inom statsförvaltningen,
tillkommer styrelsen ensam att interimistiskt avstänga en
tjänsteman på grund av förment försummelse. Det är ur rättssäkerhetssynpunkt
angeläget att dylika ärenden prövas helt förutsättningslöst och att
den beslutande myndigheten följaktligen icke skall i någon mån behöva
känna sig bunden av ett tidigare ställningstagande av enskild ledamot eller
föredragande.

I enlighet med det nu anförda fann jag, att Frykholm överträtt sina befogenheter
genom att på sätt som skett ensam besluta om X:s entledigande.
Då emellertid beslutet i materiellt hänseende icke kunde anses felaktigt
och också sedermera godkänts av styrelsen, fann jag, i betraktande jämväl
av omständigheterna i övrigt, mig i denna del kunna låta bero vid mina nu
gjorda uttalanden.

Nr V 1 '' • '' K> / '' v ‘ ■ M i 7 ■ .''i . * t J*7 i''*, i ; t * -r t VI: -\*d 5

-j ,•.)<.•■> 7 (*.''<•'' T.d-.-:«r-.- «•*!) V hiV .•.bu.i.Höl ;««•

- V* V»; r. i . \ • '' ’ ‘ — * 1 1 ■ • " ... '' * I,

498

C. Framställningar och utlåtande

1. Framställning om utredning dels av fråga om införande i kommunallagstiftningen
av rättsmedel för att framtvinga återgång av
verkställighet av beslut som upphävts, dels av fråga om omfattningen
av den kommunala kompetensen

Den 3 februari 1965 avlät jag följande framställning till Konungen.

I ett av mig denna dag avgjort ärende, som härstädes anhängiggjorts av
professorn emeritus Halvar G. F. Sundberg, voro omständigheterna i korthet
följande: Vid sammanträde den 25 september 1959 beslöto kommunalfullmäktige
i Arvidsjaurs kommun att godkänna vissa av ombud för kommunen
träffade avtal med Sveriges Kreditbank och Aktiebolaget Nordiska
Kompaniet om kommunens förvärv av en Arvidsjaurs Hotellfastighetsaktiebolag
i konkurs tillhörig tomt i Arvidsjaurs municipalsamhälle med därå
uppförd hotellbyggnad jämte inventarier. Vidare beslöts bl. a. att uppdraga
åt två personer att dels företräda kommunen vid exekutiv försäljning av
fastigheten och därvid avge bud å 1 350 000 kronor enligt det med banken
träffade avtalet, dels ock slutföra inköpet av inventarierna från Aktiebolaget
Nordiska Kompaniet. Därjämte uppdrogs åt samma personer att föra
underhandlingar om hotellets utarrendering. Över fullmäktiges beslut anfördes
besvär. Innan dessa slutligt prövats, inropades fastigheten å exekutiv
auktion den 19 oktober 1959 av de utsedda representanterna för kommunen.
Fullmäktiges beslut bringades även i övrigt i verkställighet innan
besvären slutligt prövats. Genom utslag den 2 mars 1961 upphävde regeringsrätten
fullmäktiges beslut den 25 september 1959. Såsom skäl anfördes
att sådana omständigheter icke förelåge, att klandrade beslutet kunde anses
avse en angelägenhet som det tillkomme kommunen att vårda, och att fullmäktige
förty genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet. Sedan
fullmäktige den 24 april 1961 fått del av regeringsrättens utslag, beslöto
fullmäktige att lägga utslaget till handlingarna. Även detta beslut överklagades.
I förklaring över besvären uttalade fullmäktige att kommunen
ej var villig att avhända sig fastigheten. Genom utslag den 30 maj 1963
prövade regeringsrätten lagligt upphäva fullmäktiges sistnämnda beslut.
Regeringsrätten förklarade härvid att fullmäktige genom sistnämnda beslut
överskridit sin befogenhet, eftersom det ålegat kommunen att — sedan
fullmäktiges beslut den 25 september 1959 blivit av regeringsrätten upphävt
— begagna till buds stående medel för att bringa till återgång den

499

verkställighet av beslutet som ägt rum, och fullmäktiges beslut den 24
april 1961 måste så förstås, att fullmäktige därigenom förklarat att upphävandet
av det förra beslutet, oavsett möjligheterna att ställa sig regeringsrättens
utslag till efterrättelse, icke skulle föranleda någon kommunens åtgärd.

Min prövning av ärendet avsåg dels frågan om de verkställande organen
gjort sig skyldiga till fel genom att verkställa fullmäktiges beslut den 25
september 1959, oaktat beslutet ej vunnit laga kraft, dels huruvida fullmäktiges
beslut, innan det vunnit laga kraft, innefattade behörighet för
de utsedda kommunrepresentanterna att verkställa inrop vid auktionen,
dels ock huruvida försummelse kunde anses ligga någon kommunal befattningshavare
till last på grund av att återgång av verkställigheten icke skett
och huruvida någon tjänsteman vid länsstyrelsen gjort sig skyldig till försummelse
genom underlåtenhet att vidtaga åtgärder för att framtvinga en
återgång av beslutet.

Beträffande min bedömning av dessa frågor vill jag hänvisa till mitt beslut,
som upptagits i skrivelse till kommunalnämnden denna dag och som
här bifogas.

Vid min prövning av ärendet fick jag min uppmärksamhet riktad på behovet
av bestämmelser som kunna säkerställa en återgång av verkställighet
av ett sedermera såsom olagligt upphävt fullmäktigebeslut.

Härutinnan får jag anföra följande.

Karakteristiskt för den kommunala självstyrelsen i vårt land är den relativa
friheten från statskontroll. Det rättsmedel som står missnöjd kommunmedlem
till förfogande, när särskild författning icke anvisar annan väg att
överklaga kommunala beslut, är kommunalbesvär. Kännetecknande för
kommunalbesvärsinstitutet är — med vissa här ovidkommande undantag
för det s.k. tjänstebesvärsinstitutet — besvärsrättens beroende av kommunmedlemskap
och besvärsprövningens begränsning till en kassatorisk
legalitetsprövning på basis av särskilda kommunala besvärsgrunder.

Ehuru tillkommet för samhällsförhållanden som vitt skilde sig från de
nutida utgör kommunalbesvärsinstitutet en oskiljaktig del av vår moderna
kommunaldemokrati. Det ger en elasticitet hos kommunalverksamheten
som med kommunmedlemmarnas goda minne tillåter pionjärinsatser även
utanför det fastslagna kompetensområdet.

Effekten av bifall till anförda kommunalbesvär är att det överklagade
beslutet upphäves. Ogillas besvären eller lämnas beslutet oöverklagat innebär
detta som regel att beslutet, oavsett felaktigheter i innehåll eller tillkomstsätt,
genom senare verkställighet får avsedda rättsverkningar. Har
beslutet på besvär upphävts är det icke längre verkställbart.

Kommunala beslut kunna emellertid verkställas, innan de vunnit laga
kraft. Huvudregeln är givetvis att lagakraftvinnande bör föregå verkställighet.
Såsom framgår av förarbetena till kommunallagen må dock verkställighet,
där omständigheterna så påkalla, ske utan avvaktan pa besvärs -

500

myndigheternas beslut. Det ankommer således på vederbörande kommunala
verkställighetsorgan att avgöra om, när och i vad mån ett kommunalt
beslut skall förverkligas. Detta synsätt, som räknar med möjligheten av
ursäktliga misstag på verkställighetsstadiet, ligger till grund för kommunallagstiftarnas
i förarbetena deklarerade uppfattning att ett kommunalt
beslut principiellt är verkställbart så snart dess innehåll genom protokollsjustering
fixerats. Det bygger på förtroende till kommunalmännens respekt
för lag och förordning. En viktig garanti för att beslut av representativa
organ icke verkställas utan tungt vägande skäl är det ämbets- och revisionsansvar
verkställighetsorganens ledamöter äro underkastade.

På sätt framgår av vad jag anfört i mitt beslut har kommuns verkställande
organ vid prövning av fråga, huruvida fullmäktiges beslut må verkställas
innan detsamma vunnit laga kraft, att beakta, å ena sidan, styrkan
av de skäl som påkalla omedelbar verkställighet av beslutet och, å andra
sidan, angelägenheten av att eventuella besvär som äro befogade kunna leda
till åsyftat resultat. Därvid skall i sistnämnda hänseende hänsyn tagas till
de komplicerade problem som kunna uppkomma vid ett upphävande av
ett fullmäktigebeslut som redan verkställts.

Ett upphävande av ett av fullmäktige fattat beslut innebär att beslutet
är att anse såsom ogiltigt. Av grunderna för det kommunala besvärsinstitutet
torde följa — såsom ock framgår av vad kommunallagskommittén
anfört vid behandlingen av verkställbarhetsproblemet (SOU 1952:14 s.
337) att kommun är i princip skyldig att söka ombesörja återgång av
verkställighet av sedermera upphävt beslut. Regeringsrätten har också i
sitt förut omnämnda utslag den 30 maj 1963 uttalat att det ålegat Arvidsjaurs
kommun att, sedan fullmäktiges beslut den 25 september 1959 blivit
av regeringsrätten upphävt, begagna till buds stående medel för att bringa
till återgång den verkställighet av beslutet som ägt rum.

Det har emellertid — även i andra fall än det nu aktuella — hänt att
kommun vägrat medverka till återgång av skedd verkställighet av beslut,
som upphävts. Några rättsmedel genom vilka kommun kan tvingas att
vidtaga åtgärder för att bringa åter upphävt verkställt beslut finnas icke.
Ämbets- och revisionsansvaret för de verkställande organens ledamöter blir
också sällan aktuellt i dessa situationer, enär det i regel ej är verkställighetsorganen
utan kommunens representativa organ som måste fatta beslut
rörande återgång. Fullmäktigeledamöter äro emellertid underkastade endast
partiellt och i detta sammanhang irrelevant ämbetsansvar och stämmodeltagarna
äro icke underkastade något ämbetsansvar alls. Det finns
alltså icke någon möjlighet att ingripa mot ett representativt organ som
utan tillräckliga skäl vägrar att medverka till återgång av skedd verkställighet.

Med hänsyn till att förevarande situationer — då kommun ställts inför
problemet att vidtaga åtgärder för att bringa åter upphävt verkställt be -

501

slut _ synas ha förekommit i relativt många fall under senare år och med
kommunalverksamhetens expansion kunna väntas bli allt vanligare, hai
jag ansett mig böra undersöka om det kan anses påkallat att komplettera
lagstiftningen med bestämmelser i syfte att förekomma obehörig verkställighet
av lagakraftvunna beslut och att säkerställa återgång av verkställt
beslut som därefter upphävts.

Vad först angår verkställighet av kommunala beslut som ej vunnit laga
kraft må framhållas, att det givetvis med hänsyn till intresset av effektivitet
i det kommunala arbetet icke kan ifragakomma att rubba nu gällande
ordning, enligt vilken fullmäktigebeslut kunna verkställas, oaktat de icke
vunnit laga kraft. Ett visst rättsmedel mot obehörig verkställighet av icke
lagakraftvunnet beslut finnes — utöver det ämbetsansvar de verkställande
organen äro underkastade — i befogenheten för besvärsmyndighet att i
samband med besvär meddela inhibitionsbeslut. I kommunallagarna (77 §
första stycket kommunallagen och 90 § första stycket lagen om församlingsstyrelse)
har sålunda givits befogenhet åt länsstyrelse att, da skäl äro
därtill, förbjuda överklagat besluts verkställighet. Någon motsvarande befogenhet
finnes ej enligt landstingslagen och torde ej heller erfordras.

Inhibitionsinstitutet är i och för sig lämpat att tillgodose det ur rättsskyddssynpunkt
starka kravet att kommunala beslut icke utan mycket
tungt vägande skäl verkställas, innan de vunnit laga kraft. För att institutet
skall ha tillräcklig betydelse ur denna synpunkt är det emellertid av vikt
att i samband med anförda besvär sådan prövning verkligen sker. Så synes
emellertid för närvarande ingalunda alltid vara fallet. Ehuru ifragavarande
lagbestämmelser ge länsstyrelse befogenhet att pröva inhibitionsfrågan oavsett
om yrkande därom framställts eller icke, torde i praxis sådana frågor
sällan upptagas till prövning annat än på särskilt yrkande. Det synes mig
emellertid vara av vikt att länsstyrelse i kommunala besvärsmål ex officio
prövar om skäl finnas att meddela förbud mot verkställighet av överklagat
beslut. Därest vederbörande länsstyrelse redan i omedelbart samband med
att besvär inkomma prövar huruvida verkställighet av det överklagade beslutet
bör förbjudas på grund av de i förarbetena till kommunallagen angivna
grunderna för verkställbarhet, kan i stor utsträckning förhindras att
svårlösta situationer uppkomma till följd av att kommunalt beslut senare
verkställes, oaktat det icke vunnit laga kraft. Självfallet kan sådan prövning
göras även senare under länsstyrelsens handläggning av besvärsärendet
och jämväl meddelas i samband med att länsstyrelsen slutligt avgör besvären.

Det är naturligtvis tänkbart att ett inhibitionsbeslut skulle få större
effekt, om det förenades med vite. Man torde emellertid kunna räkna med
att de verkställande organen lojalt komma att iakttaga ett av länsstyrelsen
meddelat verkställighetsförbud, även om det icke är förenat med vite, i all
synnerhet som ämbetsansvar kan utkrävas vid tredska. Tillräckliga skäl

502

att införa befogenhet att förelägga vite i samband med inhibitionsbeslut
synes mig därför icke föreligga.

Vad därefter angår frågan om införande av bestämmelser i syfte att säkerställa
återgång av verkställt beslut, som upphävts, får jag anföra följande.

På sätt framgår av det redan sagda ger gällande lag icke befogenhet för
statlig myndighet att tvinga kommun att vidtaga åtgärd för återgång avolagligt
beslut som upphävts. Avsaknaden av sådana rättsmedel torde historiskt
ha sin förklaring i att man icke ansett sig behöva räkna med möjligheten
att en kommun icke skulle respektera besvärsmyndighetemas ogiltigförklaring
av kommunbeslut.

Det förtroende för kommunalmännens lojalitet gentemot besvärsmyndighetemas
beslut som sålunda visats från lagstiftarnas sida har också i
allmänhet icke svikits. Under senare tid ha emellertid som förut framhållits
inträffat flera fall, där kommunerna visat obenägenhet att ställa sig
ogiltigförklaring av kommunbeslut till efterrättelse. Det förut omnämnda
ärendet utgör icke det enda exemplet på att kommunal bevakning av intressen
vid exekutiv auktion kan skapa ur återgångssynpunkt komplicerade
lägen. Från senaste år äro minst två likartade fall kända. Även ett
annat fall av »olaga» kommunalt fastighetsförvärv som vid tidpunkten för
beslutsupphävandet redan hunnit lagfaras för kommunen har kommit till
min kännedom. Det var i två av dessa fall fråga om överskridande av den
kommunala kompetensen bestående i förvärv av fastighet som till väsentlig
del rymde skog.

Olika skäl kunna vara avgörande för kommuns passivitet när det gäller
att vidtaga återgångsåtgärder. Motivet kan sålunda vara att återgång ter
sig rättsligt eller faktiskt omöjlig. Det kan vara att icke någon enskild
lidit skada av besluts verkställigheten. 51 o t i ve t kan emellertid även vara
att återgångskravet synes »orättvist» med hänsyn till att oöverklagad
verksamhet av samma slag som avses med det upphävda beslutet fått vid
omfattning i andra kommuner eller att utgången i besvärsmålet kommit
som en överraskning med hänsyn till tidigare svårtydd rättspraxis och att
kommunen skulle göra kännbara förluster om verkställigheten återginge.

I lagens avsaknad av rättsmedel för att framtvinga återgång av verkställt
beslut, som senare upphävts såsom olagligt, kan helt visst kommunalmän,
som ha en annan uppfattning än besvärsmyndigheterna om lagligheten
av beslutet, se en laga grund för underlåtenhet att vidtaga åtgärder
för återgång. Så är i all synnerhet förhållandet om beslut av liknande
beskaffenhet i andra kommuner lämnats utan överklagande eller av besvärsmyndigheterna
godtagits. Härtill kommer att man kan ha mycket
delade meningar om den praktiska möjligheten att åvägabringa återgång.
Det framstår därför i många fall såsom i viss mån förklarligt att kommun
underlåtit att ställa sig besvärsmyndighets beslut till efterrättelse. För att

503

allmänhetens tillit till myndigheternas vilja att upprätthålla rättsordningen
icke skall rubbas med därav följande allvarliga konsekvenser är det
emellertid oundgängligt att kommunerna lojalt böja sig för besvärsmyndighetemas
beslut och åvägabringa återgång av verkställighet av upphävda
beslut, i den mån återgång kan anses möjlig. För att förekomma ett upprepande
av vad som nu inträffat i flera fall och som kan befaras bli vanligare
med den stora utvidgning av kommunernas verksamhet, som blivit
en följd av utvecklingen, framstår det därför som önskvärt att det finnes
rättsmedel, varigenom en återgång av upphävt beslut kan i fall av tredska
framtvingas.

En komplettering av gällande bestämmelser, varigenom dylikt rättsmedel
tillskapas, lärer icke kunna inge några betänkligheter ur principiell
synpunkt. Den kommunala självstyrelsens betydelse för vårt demokratiska
samhällsskick kan helt visst icke överskattas. Den nuvarande relativa friheten
från statskontroll bör därför enligt min mening värnas. Införande
av befogenhet för statsmyndighet att ålägga kommun att vidtaga åtgärder
för att bringa åter av kommunen företagna olaga åtgärder kan emellertid
icke gärna karakteriseras som ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Blotta förekomsten av ett dylikt rättsmedel torde vara tillräckligt för att
förmå kommun att, där så är möjligt, söka åvägabringa återgång av verkställt
beslut som upphävts.

Det ifrågasatta rättsmedlet synes mig lämpligen böra utformas såsom
en befogenhet att vid vite förelägga kommun att utreda om en återgång
bör ske samt att, om skäl äro därtill, genomföra återgången. Det är härvid
självfallet, att en kommun icke bör vara pliktig att under alla omständigheter
åvägabringa återgång av verkställt beslut, som upphävts såsom olagligt.
I vissa fall kan en återgång vara omöjlig att genomföra. I andra fall
kan återgång icke ske utan så betydande förlust, att kommunen av hänsyn
till kommunmedlemmarna icke rimligen bör tvingas härtill.

Det torde böra ankomma på länsstyrelse att förelägga kommun att vid
vite utreda om återgång bör ske och i så fall hur den bör genomföras. Länsstyrelsen
har genom sin tidigare befattning med besvärsärendet blivit val
insatt i saken, och länsstyrelsen har ett i länsstyrelseinstruktionen inskrivet
allmänt ansvar för att länets kommuner respektera för kommunalförvaltningen
gällande rättsordning. Länsstyrelsens prövning synes böra ske
ex officio och således icke vara beroende av framställning av klaganden
eller kommunmedlem.

Fråga om föreläggande för kommun att genomföra en återgång synes
böra ankomma på Eders Kungl. Maj:t i statsrådet.

Av förut anförda skäl anser jag frågan, om ett rättsmedel av nu antytt
slag bör upptagas i kommunallagstiftningen, böra göras till förmån för närmare
utredning.

504

Det här framlagda förslaget till för undantagssituationer avsedda tvångsåtgärder
har ett direkt med mitt ämbete sammanfallande syfte att hävda
rättssäkerhetens intressen. Jag har emellertid ansett mig icke böra begränsa
min framställning till att endast avse utredning om införande av befogenhet
för statsmyndighet att vidtaga sådana tvångsåtgärder. Vid min behandling
av de klagomål som närmast föranlett framställningen och vid mitt
studium av förevarande frågor i övrigt har jag nämligen kommit till den
uppfattningen, att stor rättsovisshet råder om kommunernas kompetens när
det gäller engagemang i turist- och friluftsverksamhet och förvärv av skogsfastighet.
Om klarhet kunde bringas i dessa frågor och man således skulle
få fastare gränser för den kommunala kompetensen, skulle säkerligen de
mera svårbemästrade återgångssituationerna bli mera sällsynta, vilket skulle
vara till vinning ur rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening skulle
det därför ur denna synpunkt vara värdefullt om den förut förordade utredningen
kunde avse även frågor rörande omfattningen av den kommunala
kompetensen inom dessa områden. En viss utvidgning av kompetensen
i förhallande till vad nu är praxis synes därvid böra övervägas av rent
praktiska skäl. Som stöd för min uppfattning härutinnan vill jag anföra
följande.

De kommunala engagemangen beträffande turist- och fritidsverksamhet
ha fått en icke oväsentlig omfattning. Erfarenheterna av dessa engagemang
synas på det hela taget vara positiva. Understundom torde de kommunala
engagemangen ha tett sig motiverade ur saneringssynpunkt inom den vildvuxna
flora av företag som äro verksamma inom dessa branscher. I avfolkningsbvgder
tillkommer att engagemangen kunna stimulera ett avtynande
näringsliv till båtnad för den bofasta befolkningen. En förutsättning för
att medgiva kommuner att driva turistföretag inom eget område synes
emellertid vara att självkostnadsprincipen upprätthålles. Sker så torde riskerna
för att de kommunala engagemangen taga en alltför stor omfattning
vara ringa.

Kommunala förvärv av fastighet som till väsentlig del rymmer skog äro
icke ovanliga i glesbygder. Ett motiv för dylika förvärv kan vara att nå
konjunkturstabilisering i arbetslöshetstider. Ett annat motiv kan vara att
allmänt stimulera näringslivet i orten. Ett efter den nya naturvårdslagens
antagande befogat motiv kan även vara hänsyn till estetiska värden hos
landskapsbilden av betydelse även för fritidsverksamheten. Även rent kommunalekonomiska
motiv kunna självfallet göras gällande.

En utsträckning av den kommunala kompetensen till förvärv av skogsfastighet
inom det egna kommunområdet, torde icke innebära någon större
olägenhet ur vare sig allmän eller enskild synpunkt. I detta sammanhang
må erinras om att innehav av skogsfastighet icke är något nytt för kommunerna.
Många både stads- och landskommuner äga redan nu betydande
skogsarealer. Intill dess 1948 års skogsvårdslag trädde i kraft gällde eu

505

särskild förordning om förvaltningen av städernas skogar, och tidigare existerade
även en särskild kommunskogslånefond med möjligheter till statligt
stöd vid vissa slag av kommunala skogsförvärv.

Vad som här avhandlats ger även anledning till vissa allmänna reflexioner.
I olika sammanhang har under senare tid framhållits betydelsen och
värdet av vår kommunala självstyrelse och de insatser i samhällslivet som
kommunerna göra. Den kommunala verksamheten har under sin fortsatta
expansion i många avseenden fått nytt innehåll. Begrepp som förhandlingsväsende,
samhällsplanering, bostadsförsörjning, undervisning, åldringsvård,
fritidsverksamhet, socialvård i trängre mening, civilförsvar, kommunal beredskap
och familjebidragsverksamhet beteckna olika kommunala förvaltningsgrenar
och kommunala engagemang av en omfattning och ett slag som
aldrig föresvävat den ursprunglige kommunallagstiftaren. Dessa engagemang
ha invecklat kommunerna i finansiella och rättsliga förhållanden,
som avvika från de ursprungliga intentionerna och för vilka gängse kontroll-
och rättsmedel icke äro avpassade. I mycket gäller detta även för
den kommunala ekonomien, där ett företagsmässigt synsätt alltmer gör
sig gällande. I kommunaldemokratiens väsen ligger att det politiska ansvaret
och icke det juridiska ämbetsansvaret härvid skjutes i förgrunden. På
det hela taget har denna utveckling varit av godo. I stort sett synes kommunalförvaltningen
följa sunda banor och icke aktualisera någon omläggning
eller skärpning av statskontrollen. Denna positiva grundsyn på kommunalförvaltningens
sätt att arbeta har bestämt föreliggande förslag. Det
har synts mig riktigare att — samtidigt som ett rättsmedel skapas för att
säkerställa återgång av olaga beslut — vidga den kommunala handlingsfriheten
på här relevanta områden än att förkväva kommunala initiativ,
eftersom dessa initiativ mången gång kunna ha framtiden för sig.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

506

2. I tillämpningsföreskrifter rörande avveckling av generell dispens
från skyldighet att för vissa fastigheter iordningställa enskilda
normalskyddsrum har civilförsvarsstyrelsen förordnat att äldre,
med dispensen avsedda skyddsrum skulle färdigställas och utrustas
även i sådana fastigheter, för vilka skyddsrumsbyggnadsskyldighet
på grund av ändrade bestämmelser upphört. Med anledning härav
ha omkring 200 skyddsrum färdigställts och utrustats, oaktat laga
skyldighet därtill icke förelegat. Framställning om ersättning av
allmänna medel till de fastighetsägare, som på grund av civilförsvarsstyrelsens
felaktiga föreskrifter åsamkats kostnader

I en den 12 juli 1965 till Konungen avlåten framställning anförde jag
följande.

Inom område eller å plats, som bestämmes av Eders Kungl. Maj:t eller
efter bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen, skola — enligt 24 § 1 mom.
i den tidigare gällande civilförsvarslagen den 15 juli 1944 liksom enligt
24 § 1 mom. i den nu gällande civilförsvarslagen den 22 april 1960 — vissa
anläggningar och byggnader förses med s. k enskilda skyddsrum. Dessa
skyddsrum skola med vissa undantag vara anordnade som s. k. normalskyddsrum.
Civilförsvarsstyrelsen har vid olika tidpunkter utgivit tekniska
bestämmelser för normalskyddsrum. Det ankommer i princip på anläggningens
eller byggnadens ägare att stå för kostnaderna för anordnande av
enskilda skyddsrum.

Enligt beslut den 30 juni 1955 fann Eders Kungl. Maj:t i avvaktan på
resultatet av vissa åt 1953 års civilförsvarsutredning givna utredningsuppdrag
det angeläget, att dispens meddelades från gällande bestämmelser om
skyldighet att färdigställa enskilda normalskyddsrum såvitt anginge bostadshus.
Dispensen syntes Eders Kungl. Maj:t böra avse anstånd med
vissa av Eders Kungl. Maj:t angivna åtgärder. På uppdrag av Eders Kungl.
Maj:t meddelade civilförsvarsstyrelsen den 1 juli 1955 anvisningar härom.
Enligt anvisningarna fick vid anordnande av enskilda normalskyddsrum
i byggnad, som huvudsakligen skulle innehålla bostads- och kontorslägenheter
samt butiker eller liknande, tills vidare anstå med anskaffning och
insättning av dörrar och luckor samt karmar till dessa, luftrenare med tillhörande
intags- och fördelningsledningar, skyddsplåt till SP-ventil, för
skyddsrumsanläggningen erforderlig elektrisk materiel samt övrig inredning
och utrustning såsom bänkar, torrklosetter in. in., varjämte det fick anstå
med uppförande av inre begränsningsväggar för gasfång vid ingångar och
reservutgångar.

Genom beslut den 29 september 1961 förklarade emellertid Eders Kungl.
Maj:t anledning ej längre förligga att vidmakthålla denna dispens från
skyldigheten att färdigställa ifrågavarande enskilda normalskyddsrum eller
att sådan dispens i fortsättningen meddelades. Eders Kungl. Maj:t före -

507

skrev samtidigt hur det skulle förfaras med enskilda normalskyddsrum, för
vilka dispensen utnyttjats men som vore belägna inom område eller på
plats, där skyldighet ej längre förelåg att anordna skyddsrum. Sadana
skyddsrum behövde ej färdigställas och ej heller utrustas eller underhållas.
Eders Kungl. Maj:t uppdrog åt civilförsvarsstyrelsen att efter samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen utfärda föreskrifter rörande avvecklingen av ifrågavarande
dispensgivning.

I enlighet med detta uppdrag och efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
meddelade civilförsvarsstyrelsen den 24 oktober 1961 bestämmelser
för färdigställande av enskilda normalskyddsrum m. m. I dessa föreskrev
civilförsvarsstyrelsen bl. a. följande: Samtliga i samband med nybyggnad
anordnade enskilda normalskyddsrum, belägna inom område med skyddsrumsbyggnadsskyldighet
och för vilka dispens utnyttjats, skulle färdigställas.
Färdigställandet skulle ske med tillämpning av civilförsvarsstyrelsens
år 1961 utfärdade tekniska bestämmelser för normalskyddsrum samt vissa
tidigare meddelade anvisningar. Vederbörande byggnadsnämnd vore ansvarig
för att ifrågavarande byggnadsarbeten komme till stånd och utfördes
på fackmässigt sätt. Vid slutbesiktning skulle nämnden jämväl kontrollera,
att skyddsrummet försetts med föreskriven inredning och utrustning.

Därest fastighetsägare underlät vidtaga föreskrivna kompletteringsåtgärder,
hade byggnadsnämnden att anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som
jämlikt 78 § civilförsvarslagen ägde förelägga honom lämpligt vite. Sedan
skyddsrummet avsynats och godkänts, finge löstagbar skyddsrumsmateriel,
såsom dörrar, luckor, fläktar, luftrenare och skärmväggar till torrklosetter
nedmonteras. Sådan materiel ävensom anskaffad lös skyddsrumsmateriel
finge härefter avlägsnas. Samtlig skyddsrumsmateriel skulle dock förvaras
på betryggande sätt inom byggnaden. De anbefallda åtgärderna skulle snarast
vidtagas.

Beträffande skyddsrum, som tidigare godkänts, meddelade civilförsvarsstyrelsen
särskilda bestämmelser och hänvisade i dessa till punkt 5 i övergångsbestämmelserna
till 1960 års civilförsvarslag. Där stadgas att om före
lagens ikraftträdande för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum,
som blivit i vederbörlig ordning godkänt, må ej, med mindre särskilda
skäl äro därtill, anläggningens eller byggnadens ägare åläggas att inrätta
nytt skyddsrum eller att utöka eller förändra det godkända skyddsrummet;
dock skall han vara skyldig att utrusta skyddsrummet med brand- och
sjukvårdsmateriel enligt vad som stadgas i 53 S i lagen. Med stöd av dessa
bestämmelser föreskrev civilförsvarsstyrelsen följande. T samband med nybyggnad
anordnade enskilda normalskyddsrum, vilka tidigare godkänts
och som vore belägna inom område eller på plats, där skyldighet att anordna
sådana skyddsrum fortfarande förelåg, skulle kompletteras med sjukvårdsmateriel
och brandmateriel enligt civilförsvarsstyrelsens år 1961 meddelade
tekniska bestämmelser för normalskyddsrum. Enär skyddsrummen numera

508

genom tillkomsten av nya stridsmedel måste inrättas för en längre tids vistelse
av de skyddssökande än tidigare avsetts, skulle nyssnämnda skyddsrum
även, med visst undantag, kompletteras med övrig inredning och utrustning
enligt 1961 års bestämmelser. Om ansvaret för åtgärdernas genomförande
gällde i tillämpliga delar vad ovan sagts.

Till dessa bestämmelser för färdigställande av enskilda normalskyddsrum
m. m. gjorde civilförsvarsstyrelsen emellertid den 23 april 1963 ett tillägg.
I detta förklarade civilförsvarsstyrelsen sig anse, att iordningställande icke
skulle ske ifråga om skyddsrum i sådana byggnader, för vilka skyddsrumsbyggnadsskyldighet
enligt då gällande bestämmelser ej förelåge.

I en i tidningen Expressen den 24 maj 1963 — under rubriken »Kovändning
i civilförsvaret. Många fastighetsägare lurade.» — införd artikel riktades
i anledning av till tidningen framförda klagomål från en fastighetsägare
i Karlstad kritik mot civilförsvarsstyrelsen för det sätt på vilket styrelsen
handlagt ifrågavarande sak. Det gjordes i artikeln gällande att många
fastighetsägare som enligt tillägget den 23 april 1963 till ifrågavarande bestämmelser
ej vore skyldiga att färdigställa sina skyddsrum redan vidtagit
åtgärder för anskaffning av materiel m. in. när tillägget tillkännagavs och
därigenom måste var och en betala ut ett par tusenlappar alldeles i onödan.
Det frågades i artikeln hur det skulle vara om myndigheterna först tänkte
sig för, innan man kom med beslut som senare måste rivas upp. Man frågade
även vem som slutligt skulle stå för de onödiga kostnader som åsamkats
fastighetsägarna i anledning av civilförsvarets hit och dit-order.

Innehållet i tidningsartikeln föranledde remiss till länsstyrelsen i Värmlands
län som lämnade upplysningar i saken, varefter civilförsvarsstyrelsen
avgav infordrat yttrande.

I sitt yttrande anförde civilförsvarsstyrelsen i huvudsak endast följande.

Såsom framgår av remisshandlingarna gjordes förfrågningar sedermera
under hand från flera länsstyrelser, huruvida skyldighet kunde anses föreligga
att iordningställa och utrusta sådana mindre, enskilda skyddsrum (för
högst 25 personer), vilka jämlikt äldre bestämmelser anordnats utan att
erbjuda skydd mot rök- och stridsgaser. Med anledning därav uttalade
civilförsvarsstyrelsen i skrivelse till länsstyrelserna den 9 juli 1962, att de
ifrågavarande skyddsrummen i princip vore att anse som eu särskild typ
av normalskyddsrum, som följaktligen enligt givna direktiv skulle iordningställas
och utrustas.

Under våren 1963 utfärdades de bestämmelser, som berörs i tidningsartikeln,
i form av ett tillägg till 1961 års föreskrifter. Anledningen härtill var
närmast att Kungl. Maj:t i regeringsrätten meddelat utslag i två besvärsmål,
i vilka länsstyrelsen i Örebro län avslagit av vissa bostadsrättsföreningar
i Örebro gjorda framställningar om befrielse från att färdigställa skyddsrum
för ett större antal radhus, varvid Kungl. Maj:t prövat rättvist att
— med upphävande av länsstyrelsens beslut — förklara föreningarna inte
vara skyldiga att färdigställa skyddsrummen. Det var i dessa fall fråga om
tvåvåningsbebyggelse av betydande omfattning, som inte nämnvärt skilde

509

sig från hyreshus. Skyddsrummen var sammanförda i 3 enheter om vardera
minst 150 skyddsplatser. Civilförsvarsstyrelsen hade i sitt yttrande i besvärsmålen
uttalat sig för den uppfattning, som sedan omfattades av regeringsrätten.
I konsekvens härmed utfärdade styrelsen den 23 april 1963 förutnämnda
tillägg till 1961 års föreskrifter av innehåll, att iordningställande
inte skall ske ifråga om skyddsrum (inbegripet s.k. splitterskyddsrum) i
sådana byggnader, för vilka anordnande av skyddsrum vid nybyggnad ej
påfordras. Det må erinras om att enligt av flertalet länsstyrelser utfärdade
kungörelser skyddsrum numera inte behöver inrättas i samband med uppförande
av råd- eller kedjehus, ej heller av annan byggnad med högst två
våningar, som är avsedd för bostad eller kontor, om behovet av skyddsrumsplatser
understiger 25.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har styrelsen ändrat sin i
skrivelse den 9 juli 1962 angivna uppfattning genom tilläggsbestämmelserna
den 23 april 1963. Vid prövningen av frågan vid denna senare tidpunkt
fann styrelsen starka skäl tala för att iordningställande av de skyddsrum,
varom här är fråga, icke borde ske. När styrelsen kommit till denna ståndpunkt
var det naturligt att utfärda ändrade bestämmelser och därigenom
undvika ytterligare kostnader både för enskilda och samhället.

Sedan styrelsen anmodats att inkomma med förnyat yttrande i anslutning
till en inom JO-expeditionen upprättad promemoria, däri på anförda
skäl hävdades att styrelsen förfor felaktigt vid utfärdandet av bestämmelserna
den 24 oktober 1961 genom att dessa innefattat skyldighet att färdigställa
skyddsrum även i sådana byggnader, beträffande vilka skyddsrumsbyggnadsskyldigheten
efter dispensens meddelande upphört på grund av
ändrade bestämmelser, anförde styrelsen i ett den 5 augusti 1964 dagtecknat
yttrande följande. I

I samband med utarbetandet av bestämmelserna den 24 oktober 1961
diskuterades frågan om undantagande av bl. a. här ifrågavarande kategori
av skyddsrum från skyldigheten att iordningställa desamma. Endast frågan
om skyldighet att utrusta skyddsrum inom visst område eller å viss ylats,
där skyddsrumsskyldigheten upphört, var reglerad i lag (53 § 2 mom. civilförsvarslagen),
däremot icke frågan om skyldigheten för viss kategori av
fastigheter inom område eller å plats, där skyddsrumsskyldighet fortfarande
förelåg. Vid sina överväganden av frågan kom styrelsen till den uppfattningen,
att något undantag i sistnämnda fall icke borde ske. Ett stöd härför
fann styrelsen bl. a. i det faktum, att Kungl. Maj:t så sent som år 1957 i
samband med fritagande av ett antal områden från skyldigheten att förse
anläggningar och byggnader med enskilda skyddsrum med stöd av övergångsbestämmelserna
till lagen den 7 december 1956 (SFS 593) om ändring
i civilförsvarslagen förordnat, alt skyldigheten att utrusta och underhålla
sådana enskilda skyddsrum, som anordnats i enlighet med föreskrifterna
i lagen den 1 mars 1940 om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader
att anordna skyddsrum m. m. eller i enlighet med bestämmelserna
i 1944 års civilförsvarslag, skulle fortfara att gälla inom område eller å
plats, diir skyddsruinsbyggnadsskyldigheten upphävdes.

Sedan ett flertal länsstyrelser i olika sammanhang underhand tagit upp
frågan om färdigställandet av de s.k. splitterskyddsrummen för högst 25

510

personer, utfärdade styrelsen sin den 9 juli 1962 dagtecknade cirkulärskrivelse
i ärendet. Innehållet i denna skrivelse får ses som en konsekvens av
det tidigare gjorda ståndpunktstagandet i frågan och avsåg att i tekniskt
hänseende klarlägga att splitterskyddsrum vore att likställa med normalskyddsrum.
Det bör i förevarande sammanhang och till ytterligare belysning
av styrelsens uttalande i denna skrivelse bemärkas, att splitterskyddsrum
förekommer jämväl i hus, där behov av skyddsrumsplatser är större
än 25. Skyddsrumsbyggnadsskyldighet kan jämväl fortfarande föreligga
även om behovet av platser är mindre än 25.

1963 kom frågan under regeringsrättens prövning. I sitt yttrande i detta
ärende ansåg sig styrelsen — utan att gå in på frågan om den lagliga skyldigheten
att iordningställa dylika skyddsrum — av »billighetsskäl» böra
tillstyrka de anhängiggjorda besvären. Styrelsens yttrande återspeglade
alltså i främsta rummet en skönsmässig bedömning av det föreliggande fallet.
Något skäl att under sådana förhållanden ändra de utfärdade föreskrifterna
förelåg sålunda icke då.

I sitt den 6 mars 1963 daterade utslag uttalade regeringsrätten att länsstyrelsen
i kungörelse den 3 maj 1962 med stöd av 24 § 1 inom. 5 civilförsvarslagen
förordnat, att i besvären angiven hustyp ej längre behövde förses
med skyddsrum. Regeringsrätten fann med hänsyn härtill skyldighet
icke heller föreligga att färdigställa skyddsrummen i de tidigare byggda
husen av samma typ. Civilförsvarsstyrelsen fann det — i det läge som sålunda
genom regeringsrättens utslag uppkommit — naturligt att ändra sina
tidigare utfärdade föreskrifter, vilket ock skedde genom beslutet den 23
april 1963.

Civilförsvarsstyrelsen beklagar det uppkomna läget men anser sig för
sin del ha haft goda skäl för sitt ursprungliga ståndpunktstagande.

I beslutet den 24 oktober 1961 deltog generaldirektören Sundelin, lekmannarepresentanterna
Karin Johansson, Söderquist, Sölvén (numera avliden),
Blidfors och Degerman, tf byråchefen (numera byråchefen) Sellén,
tf byråchefen (numera tf civilförsvarsdirektören vid överståthållarämbetet)
Arcadius, byrådirektören Hallström och tf byrådirektören (numera tf byråchefen
hos statskontoret) Trotzig, de två sistnämnda i egenskap av vikarierande
byråchefer, samt militärassistenten Lundquist.

I beslutet den 9 juli 1962 deltog byråcheferna Muller och Hollander samt
byrådirektören Smitt.

I beslutet den 23 april 1963 deltog generaldirektören Sundelin och byråchefen
Hollander samt förste byråsekreteraren Levy, den sistnämnde i
egenskap av vikarierande byråchef.

Civilförsvarsstyrelsen har i enlighet med framförda önskemål från länsstyrelserna
inhämtat uppgifter om i vilken omfattning tidigare byggda
skyddsrum iordningställts efter den 24 oktober 1961 för ifrågavarande slag
av fastigheter, vilka är belägna inom område med skyddsrumsskyldighet
men för vilka enligt den 24 oktober 1961 eller senare gällande bestämmelser
skyldighet ej längre föreligger att anordna skyddsrum. Utredningen bifogas.
Av densamma framgår att — med något undantag — iordningställandet
enbart omfattat anskaffande av viss lös utrustning. Denna utrustning representerar,
oavsett dess anknytning till skyddsrummet, ett värde för ägaren.
Civilförsvarsstyrelsen kommer emellertid att med inrikesdepartementet
ta upp frågan om en inlösen av lös utrustning.

511

Några framställningar från fastighetsägare om ersättning för vidtagna
åtgärder har — såvitt civilförsvarsstvrelsen kunnat finna — icke inkommit.

I en sedermera till Eders Kungl. Maj:t den 4 september 1964 dagtecknad
framställning anförde styrelsen följande.

I skrivelse till civilförsvarsstyrelsen den 29 september 1961 förklarade
Kungl. Maj:t, att sedan slutlig ställning tagits till frågan inom vilka områden
skyldighet att anordna enskilda skyddsrum skulle gälla och nya anvisningar
för anordnandet av dessa skyddsrum fastställts, anledning nu ej förelåg
att vidmakthålla den generella dispens varom beslut meddelats den 30
juni 1955 ifråga om skyldigheten att färdigställa enskilda normalskyddsrum
i bostadshus. Samtidigt uppdrog Kungl. Maj:t åt civilförsvarsstyrelsen att
utfärda föreskrifter rörande avvecklingen av sagda dispensgivning. Sådana
föreskrifter utfärdades av civilförsvarsstyrelsen den 24 oktober 1961 och
innebar i princip, att samtliga i samband med nybyggnad anordnade enskilda
normalskyddsrum, vilka var belägna inom område med skyddsrumsbyggnadsskyldighet
och för vilka dispensen utnyttjats, skulle färdigställas.
En revidering av bestämmelserna företogs sedermera av styrelsen den 23
april 1963 med anledning av utgången i vissa av regeringsrätten prövade
besvärsmål. I ett tillägg till 1961 års föreskrifter bestämdes sålunda, att
iordningställande inte behövde ske av skyddsrum i sådana byggnader, för
vilka skyddsrumsplikt vid nybyggnad ej längre var för handen. Ändringen
medförde, att från färdigställandet undantogs bl. a. flertalet av de s. k.
splitterskyddsrummen, dvs. sådana mindre enskilda skyddsrum för högst
25 personer, vilka anordnats jämlikt äldre bestämmelser utan att erbjuda
skydd mot rök- och stridsgaser.

Under tiden till dess de ändrade direktiven gavs har ett inte obetydligt
antal s. k. splitterskyddsrum iordningställts. Enligt uppgifter som inhämtats
från resp. länsstyrelser torde det vara fråga om ca 200 st. i hela landet.
Iordningställandet av dessa har inneburit anskaffande av diverse lös utrustning
såsom torrklosetter, vattenkärl, sjukvårds- och brandmateriel samt
verktyg. Kostnaderna därför kan uppskattas till ca 500 kronor per anläggning,
eller totalt ca 100 000 kronor. Civilförsvarsstyrelsen har funnit rättvise-
och billighetsskäl tala för att de berörda fastighetsägarna — i den man
de själva så önskar — ersättes för den komplettering som skett och föreslår,
att inlösen av skyddsrumsmaterielen får äga rum genom statsverkets, försorg.
För förslagets genomförande synes erforderliga medel kunna tas i anspråk
från reservationsanslaget Bidrag till byggande av skyddsrum. Det är
styrelsens mening att sedermera låta avyttra materielen till självkostnadspris.

Under åberopande av vad ovan anförts får civilförsvarsstyrelsen anhålla
om medgivande att för inlösen av den skyddsrumsmateriel varom här är
fråga ta i anspråk medel intill ett belopp av 100 000 kronor från reservationsanslaget
Bidrag till byggande av skyddsrum, anslagsposten 4, Skyddsrum
för befolkningen.

Jag har vidare tagit del av handlingarna till regeringsrättens genom utslag
den 6 mars 1963 avgjorda, av civilförsvarsstyrelsen i detta ärende
åberopade mål samt inhämtat upplysningar från inrikesdepartementet rörande
det genom civilförsvarsst yreisens förenämnda skrivelse anhängiggjorda
ärendet.

512

Innan eller medan den generella dispensen från skyldigheten att färdigställa
enskilda normalskyddsrum var gällande, byggdes — i enlighet med
då gällande bestämmelser om skyddsrumsbyggnadsskyldighet — ett stort
antal skyddsrum, som på grund av dispensen ej färdigställdes. Beträffande
vissa av de byggnader och anläggningar, för vilka skyddsrum sålunda byggts
men ej färdigställts, har skyddsrumsbyggnadsskyldigheten sedermera upphört
på grund av ändrade bestämmelser om sådan skyldighet.

Genom 1960 års revision av civilförsvarslagstiftningen undantogos sålunda
en- och två-familj shus från skyddsrumsbyggnadsskyldighet. Vidare har
denna skyldighet begränsats genom bestämmelser som meddelats av länsstyrelserna
med stöd av 24 § 1 mom. 5 punkten i 1944 och 1960 års civilförsvarslagar.
Länsstyrelserna, som tidigare ålagt fastighetsägarna ganska
långt gående skyldigheter med avseende å anordnandet av skyddsrum, ha
under senare år ändrat sin praxis och gjort betydelsefulla undantag från
denna av dem föreskrivna skyldighet. Sålunda ha — på rekommendation av
civilförsvarsstyrelsen — från skyldigheten att anordna skyddsrum i regel
undantagits radhus och kedjehus. Så skedde t. ex., såsom framgår av handlingarna
i ärendet, i Värmlands län genom beslut av länsstyrelsen den 11
juli 1957. Sedan genom ikraftträdandet av 1960 års civilförsvarslag möjligheten
att anordna skyddsrum såsom splitterskyddsrum upphört och följaktligen
kostnaderna för anordnande av skyddsrum i sådana slag av fastigheter,
för vilka tidigare endast splitterskyddsrum behövt anordnas, väsentligt
höjts, ha länsstyrelserna — jämväl på rekommendation av civilförsvarsstyrelsen
— från skyldigheten att anordna skyddsrum i regel undantagit
sådana byggnader med högst två våningar avsedda för bostads- eller
kontorsändamål, där skyddsrum erfordras för högst 25 personer. I Värmlands
län undantogos sådana byggnader — avsedda till bostäder eller kontors-
eller affärslokaler — från skyddsrumsbyggnadsskyldighet genom beslut
av länsstyrelsen den 30 december 1961.

Den i ärendet aktuella frågan gäller huruvida ägare av byggnad eller
anläggning, för vilken skyddsrumsbyggnadsskyldigheten på grund av ändrade
bestämmelser upphört, varit pliktiga att — sedan dispensen upphävts
— färdigställa och utrusta de tidigare på grund av äldre bestämmelser
byggda, men till följd av dispensen ej färdigställda skyddsrummen. I de
av civilförsvarsstyrelsen den 24 oktober 1961 meddelade föreskrifterna för
avveckling av dispensen har nämligen föreskrivits att samtliga i samband
med nybyggnad anordnade enskilda normalskyddsrum, belägna inom område
med skyddsrumsskyldighet och för vilka dispens utnyttjats, skola
färdigställas. Undantag har således icke gjorts beträffande de typer av
byggnader, för vilka skyddsrumsbyggnadsskyldigheten upphört av nyss
angiven anledning.

I den mån skyddsrum för nu berörda byggnader blivit godkända före
ikraftträdandet av 1960 års civilförsvarslag, äro ägarna av dessa bygg -

513

nader enligt de tidigare återgivna övergångsbestämmelserna skyldiga att
utrusta skyddsrummen med brand- och sjukvårdsmateriel. I övrigt finnes
icke någon författningsbestämmelse som reglerar ägarnas skyldigheter i
förevarande hänseende.

Till stöd för uppfattningen att något undantag ej behövt göras från
skyldigheten att färdigställa skyddsrummen för ifrågavarande fastigheter
har civilförsvarsstyrelsen åberopat att Eders Kungl. Maj:t så sent som år
1957 i samband med fritagandet av ett antal områden från skyldigheten
att förse anläggningar och byggnader med enskilda skyddsrum förordnat
— med stöd av övergångsbestämmelserna till lagen den 7 december 1956
(nr 593) om ändring i 1944 års civilförsvarslag — att skyldigheten att utrusta
och underhålla sådana enskilda skyddsrum, som anordnats enligt 1944
års civilförsvarslag eller vissa tidigare gällande bestämmelser, skulle fortfara
att gälla inom område eller å plats, där skyddsrumsbyggnadsskyldigheten
upphävdes.

I anledning härav vill jag anföra följande.

Enligt bestämmelserna i 24 § 1 mom. i 1944 och 1960 års civilförsvarslagar
om skyddsrumsbyggnadsskyldighet skola skyddsrum anordnas för
i lagrummet angivna typer av byggnader och anläggningar, vilka äro belägna
inom vissa särskilt bestämda områden eller på vissa särskilt bestämda
platser. En byggnad eller anläggning av angivet slag behöver således förses
med skyddsrum endast om den är belägen inom sådant område eller på
sådan plats. Genom ändrade beslut kunna sådana områden eller platser
tillkomma eller undantagas från skyddsrumsbyggnadsskyldighet. I de fall,
då det beslutas att inom visst angivet område eller på viss plats skyddsrum
ej längre behöver inrättas, uppkommer fråga vilka skyldigheter som i fortsättningen
åvila ägarna av de byggnader som då redan försetts med skyddsrum.
Ställning till denna fråga togs vid den av civilförsvarsstyrelsen omnämnda
ändringen av 1944 års civilförsvarslag. Genom denna lagändring
infördes den nuvarande ordningen att det ankommer på Eders Kungl. Maj:t
eller, efter Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen att
bestämma de områden och platser, där enskilda skyddsrum skola inrättas.
Tidigare hade detta bestämts i organisationsplan, som fastställdes av länsstyrelsen.
I övergångsbestämmelserna till lagen den 7 december 1956 (nr
593) om ändring i 1944 års civilförsvarslag stadgades, att Eders Kungl.
Maj:t eller, efter Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen
ägde förordna, att den i civilförsvarslagen stadgade skyldigheten att utrusta
och underhålla enskilt skyddsrum skulle avse jämväl skyddsrum, som
funnes inrättat inom område eller på plats, där skyldigheten att förse anläggningar
och byggnader med skyddsrum komme att upphöra.

Som motiv för dessa övergångsbestämmelser anförde departementschefen
i propositionen 1956: 185 s. 81 följande.

17 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

514

När jag här intagit den ståndpunkten att normalskyddsrum icke längre
skall behöva inrättas i vissa orter där detta f. n. är påbjudet följer näppeligen
därav att skyddsrum som redan finns å sådana orter skall slopas. Detta
skulle förutsätta att skyddsrum i dessa orter anses helt sakna värde. Så är
emellertid ej förhållandet även om en bedömning av behovet å ena sidan
och kostnaden å den andra lett till att man ansett sig böra avstå från nyuppförande.
Enligt 59 § 1 mom. är det en förutsättning för skyldigheten
att utrusta och underhålla enskilt skyddsrum att sådant enligt gällande
bestämmelser skall finnas för den anläggning eller byggnad, varom fråga
är. Därest inom visst område skyldigheten att förse anläggningar och byggnader
med enskilda skyddsrum upphör, bortfaller alltså även skyldigheten
att utrusta och underhålla där inom redan befintliga skyddsrum. Jag vill
därför i anslutning till ändringen i 24 § föreslå en övergångsbestämmelse av
innehåll, att den i civilförsvarslagen stadgade skyldigheten att utrusta och
underhålla enskilt skyddsrum skall avse jämväl skyddsrum, som finnes
inrättat inom område eller å plats, där skyldigheten att förse anläggningar
och byggnader med skyddsrum kommer att upphöra. Denna regel bör
emellertid icke göras generellt tillämplig i fråga om alla sådana områden
och platser. I de inre utrymningsområdena t. ex. torde skyddet i allmänhet
icke alls böra bygga på normalskyddsrum. Det torde därför få ankomma
på Konungen eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen
att förordna i vilka områden sagda utrustnings- och underhållsskyldighet
skall fortbestå.

Departementschefen tilläde, att avsikten vore att ifrågavarande övergångsbestämmelse
skulle erhålla tillämpning även i de fall att, sedan genom
beslut enligt 24 § 1 mom. för visst område eller viss plats bestämts skyldighet
att inrätta enskilt skyddsrum, skyldigheten genom nytt beslut bringades
att upphöra (prop. s. 83, 84). Vad departementschefen sålunda uttalat
vann riksdagens gillande (LrU 1956:52, s. 30 o. f. samt rskr 1956:376). I
53 § 2 mom. i 1960 års civilförsvarslag ha intagits regler av samma innehåll.

Den i 53 § 2 mom. upptagna befogenheten för Eders Kungl. Maj:t eller
myndighet, som Eders Kungl. Maj:t bestämmer, att — om inom visst område
eller å viss plats skyldighet att anordna enskilt skyddsrum upphör —
förordna, att där befintliga skyddsrum likväl skola utrustas och underhållas,
avser endast sådana byggnader och anläggningar, beträffande vilka skyddsrumsbyggnadsskyldighet
kan föreskrivas enligt 24 § 1 mom. civilförsvarslagen.
Stadgandet i 53 § 2 mom. reglerar således icke hur man skall förfara
med befintliga skyddsrum i det fall att skyddsrumsbyggnadsskyldigheten
upphört av annan anledning än den som angives i sistnämnda lagrum.

Av det sagda framgår alltså att civilförsvarslagen icke upptager någon
befogenhet för Eders Kungl. Maj:t eller för civilförsvarsstyrelsen att förordna
om färdigställande och utrustande av icke godkända skyddsrum i
sådana byggnader och anläggningar, för vilka skyddsrumsbyggnadsskyldighet
upphört under dispensen. Av allmänna rättsgrundsatser följer att ägare
av sådan byggnad eller anläggning icke kan utan uttryckligt stöd i lag åläggas
att färdigställa och utrusta skyddsrum, som byggts på grund av tidigare

515

ej längre gällande bestämmelser. Det av civilförsvarsstyrelsen åberopade
förhållandet att Eders Kungl. Maj:t år 1957, i samband med fritagandet
av ett antal områden från skyldighet att förse byggnader och anläggningar
med skyddsrum, förordnat om skyldighet att utrusta och underhålla där
befintliga skyddsrum, kan självfallet — då detta förordnande, på sätt framgår
av det förut sagda, meddelats med stöd av uttrycklig lagbestämmelse
— icke tagas till intäkt för att civilförsvarsstyrelsen skulle äga befogenhet
att utan stöd av lag förordna om skyldighet för ägare av byggnad, för vilken
skyddsrumsbyggnadsskyldigheten på grund av ändrade bestämmelser
upphört, att färdigställa och utrusta tidigare byggt skyddsrum.

Den uppfattning, som här hävdats, har också kommit till uttryck i de
två i ärendet åberopade, den 6 mars 1963 meddelade regeringsrättsutslagen,
varigenom regeringsrätten avgjorde besvär som anförts över beslut av länsstyrelsen
i Örebro län att ej bifalla framställningar av bostadsrättsföreningar
om befrielse från skyldighet att färdigställa för föreningarnas år 1957 uppförda
radhus avsedda skyddsrum. I utslagen anförde regeringsrätten följande:
Av handlingarna i målet framgår att de radhus, varom i målet är
fråga, ej äro uppförda i mera än två våningar. Enligt länsstyrelsens i kungörelse
den 3 maj 1962, nr 83, med stöd av 24 § 1 mom. 5 civilförsvarslagen
meddelade förordnande behöver radhus med nu angiven hushöjd ej längre
förses med skyddsrum. På grund härav prövar Kungl. Maj:t rättvist att,
med upphävande av länsstyrelsens resolution, förklara föreningen icke vara
skyldig att färdigställa ifrågavarande skyddsrum.

Jag finner således att civilförsvarsstyrelsen helt saknat befogenhet att
förordna om skyldighet för ägare av sådana byggnader och anläggningar,
beträffande vilka skyddsrumsbyggnadsskyldigheten upphört på grund av
ändrade bestämmelser, att färdigställa och utrusta skyddsrum, som byggts
på grund av äldre bestämmelser. Civilförsvarsstyrelsen förfor följaktligen
felaktigt genom att i sina den 24 oktober 1961 meddelade bestämmelser
föreskriva generell skyldighet att färdigställa tidigare byggda enskilda normalskyddsrum,
belägna inom område med skyddsrumsbyggnadsskyldighet
och för vilka dispens utnyttjats. Myndigheter och allmänheten bibringades
härigenom i betydande utsträckning den uppfattningen, att skyldighet förelåg
att färdigställa skyddsrum även för sådana anläggningar och byggnader,
beträffande vilka skyldighet att anordna skyddsrum ej längre föreligger
enligt gällande bestämmelser.

Den omständigheten att vederbörande myndigheter vore skyldiga att
pröva vad som borde åtgöras i anledning av civilförsvarsstyrelsens föreskrifter
kan självfallet icke befria styrelsen från ansvaret för att föreskrifterna
erhöllo en avfattning, som var sakligt felaktig och följaktligen verkade
direkt missledande.

När det gäller att bedöma det fel som ligger de för beslutet ansvariga
befattningshavarna till last är följande att beakta.

Det skulle med visst fog kunna anses ursäktligt, om civilförsvarsstyrelsen
vid utfärdandet av föreskrifterna om avvecklingen av dispensen förbisett,
att skyddsrumsbvggnadsskyldigheten, medan dispensen gällde, upphört för
vissa typer av byggnader. Något dylikt förbiseende har emellertid icke förekommit.
Styrelsen har uttryckligen förklarat att man i samband med utarbetandet
av föreskrifterna diskuterat frågan om att undantaga hithörande
kategorier av byggnader från skyldigheten att iordningställa skyddsrummen.
Det fel som ligger styrelsen till last har alltså karaktär av rättslig
felbedömning.

Vid utarbetandet av bestämmelserna den 24 oktober 1961 hade civilförsvarsstyrelsen
att klargöra det rättsläge som rådde efter det att den
generella dispensen upphört. Styrelsen hade därvid bl. a. att taga ställning
till frågan om ägarna av sådana typer av byggnader, som vid nyuppförande
efter dispensens avveckling ej längre behövde förses med skyddsrum, det
oaktat voro skyldiga att färdigställa skyddsrummen för byggnaderna på
grund av att sådan skyldighet förelåg, då byggnaderna uppfördes. Styrelsen
måste förutsättas ha ägt kännedom om det här förut återgivna departementschefsuttalandet
i 1956 års proposition, däri direkt utsädes att en förutsättning
för skyldigheten att utrusta och underhålla enskilt skyddsrum
var att sådant enligt gällande bestämmelser skulle finnas för den anläggning
eller byggnad, varom fråga var, och att alltså, därest inom visst område
skyldigheten att förse anläggningar och byggnader med enskilda skyddsrum
upphörde, skyldigheten att utrusta och underhålla där inom redan
befintliga skyddsrum bortfölle. Det var därför som departementschefen
föreslog en övergångsbestämmelse av angivet slag. Med hänsyn till departementschefsuttalandet
och till det förhållandet, att särskilt lagbud utfärdades
för att reglera det av departementschefen berörda fallet, borde civilförsvarsstyrelsen
ha förstått att den — då det nu aktuella fallet icke reglerats
i lagen — saknade befogenhet att förordna om skyldighet för ägarna
av nu ifrågakomna byggnader och anläggningar att färdigställa de av dispensen
avbrutna skyddsrumsarbetena. Även oavsett departementschefsuttalandet
borde det ha stått klart för styrelsen att — om skyldighet att
anordna skyddsrum ej längre föreligger beträffande viss typ av byggnad
— det ej heller, utan att detta uttryckligen föreskrivits, föreligger skyldighet
att färdigställa skyddsrum, som anordnats för byggnaden enligt tidigare
gällande bestämmelser. Genom att upphäva skyldigheten att anordna
skyddsrum för vissa slag av byggnader ha ju myndigheterna givit uttryck
åt uppfattningen, att tillräckligt behov ej längre föreligger av särskilda anordningar
för dessa byggnader.

Det framstår såsom anmärkningsvärt, att den rättsliga felbedömning,
vartill civilförsvarsstyrelsen sålunda gjorde sig skyldig vid utfärdandet av
bestämmelserna den 24 oktober 1961, icke uppmärksammades av styrelsen

517

i anledning av de förfrågningar, som gjordes från länsstyrelsernas sida och
som föranledde styrelsens skrivelse till länsstyrelserna den 9 juli 1962.

På ett centralt ämbetsverk med specialinriktad verksamhet bör det kravet
kunna ställas att verket är så insatt i den lagstiftning av begränsad
omfattning som reglerar dess verksamhet, att fel av nu berörda art ej skall
behöva förekomma. I all synnerhet gäller detta när — såsom i förevarande
fall — fråga är om att utfärda bestämmelser som generellt reglera enskildas
förpliktelser och avse läggande av ekonomiska pålagor på enskilda. Ur
denna principiella synpunkt framstår civilförsvarsstyrelsens förfarande som
ett betänkligt fel.

Vid bedömningen av ansvarsfrågan bör emellertid också beaktas att den
nu aktuella frågan icke berörts i lagstiftningssammanhang. Vid meddelandet
av den generella dispensen angav Eders Kung]. Maj:t att dispensen
endast skulle avse anstånd med vissa åtgärder. När dispensen upphävdes,
föreskrev Eders Kungl. Maj:t att skyldighet att färdigställa enskilt normalskyddsrum
eller att utrusta och underhålla sådant ej skulle föreligga beträffande
skyddsrum inom område eller på plats, där skyldighet att förse anläggningar
och byggnader med skyddsrum dåmera upphävts. Däremot angavs
ej i Eders Kungl. Maj:ts beslut hur det skulle förfaras med skyddsrummen
av nu ifrågavarande slag. Otvivelaktigt kunde sakliga skäl anföras
för att även dessa skyddsrum borde iordningställas och utrustas. Härför
talade bl. a. att dessa skyddsrum redan voro byggda och att de voro belägna
inom utsatta områden. Ett färdigställande av dessa skyddsrum var icke
heller i regel förenat med större kostnader i betraktande av vad som redan
investerats i skyddsrummen.

Vidare är i detta sammanhang att märka, att civilförsvarsstyrelsen —
sedan styrelsen erhållit del av regeringsrättens förenämnda utslag den 6
mars 1963 — genom skrivelse den 23 april 1963 tillkännagav att iordningställande
icke skulle ske i fråga om skyddsrum i sådana byggnader, för vilka
skyddsrumsbyggnadsskyldighet enligt gällande bestämmelser ej förelåge.
Styrelsen har således därigenom själv rättat sitt beslut den 24 oktober 1961.

I betraktande av nu angivna omständigheter och av den långa tid som
förflutit sedan felet begicks bär jag — även om jag finner det anmärkningsvärt
att civilförsvarsstyrelsen i sina remissyttranden icke ansett sig böra
vidgå felet — funnit mig kunna med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens
ombudsmän underlåta åtal. Jag låter därför i ansvarsfrågan bero vid
en erinran om den synnerliga vikten av att centralt ämbetsverk som fått
sig ålagt att utfärda föreskrifter och anvisningar noga tillser att verket
därvid icke överskrider sina i lag eller författning givna befogenheter.

Vad härefter angår frågan om ersättning till de fastighetsägare, som av
de av civilförsvarsstyrelsen utfärdade föreskrifterna föranletts att färdigställa
och utrusta skyddsrum, oaktat laga skyldighet icke förelegat därtill,

518

får jag till eu början framhålla att icke någon fastighetsägare hos mig gjort
anspråk på ersättning härför.

På min begäran har emellertid civilförsvarsstyrelsen undersökt i vilken
utsträckning tidigare byggda skyddsrum iordningställts efter den 24 oktober
1961 för byggnader, belägna inom område med skyddsrumsbyggnadsskyldighet
men för vilka jämlikt de bestämmelser, som gällde vid tiden för
iordningställandet, skyldighet ej längre förelåg att anordna skyddsrum.

Enligt uppgifter, som därvid lämnats av länsstyrelserna, skulle det vara
fråga om cirka 200 skyddsrum. Samtliga dessa torde ha varit s. k. splitterskyddsrum,
dvs. sådana enskilda skyddsrum som enligt 1944 års civilförsvarslag
kunde anordnas på mindre betryggande sätt än övriga normalskyddsrum.
De behövde nämligen, därest länsstyrelsen ej annorlunda förordnade,
ej byggas så att de erbjödo skydd mot rök- och stridsgaser. Bestämmelserna
sakna motsvarighet i 1960 års civilförsvarslag. På grund av
ändrade bestämmelser om skyddsrumsbyggnadsskyldigheten behövde de
slags byggnader, som vid dispensens avveckling hade splitterskyddsrum,
i regel ej längre förses med skyddsrum. Iordningställandet av dessa splitterskyddsrum
torde främst ha inneburit anskaffande av lös utrustning såsom
torrklosetter, vattenkärl, sjukvårds- och brandmateriel samt verktyg. En
del av dessa skyddsrum torde vara sådana som äro underkastade övergångsbestämmelserna
till 1960 års lag och som därför skola utrustas med brandoch
sjukvårdsmateriel. I cirka 40 fall ha emellertid även andra åtgärder
för färdigställande av skyddsrummen vidtagits, såsom inmontering av dörrar
och luckor.

Civilförsvarsstyrelsen har i en den 4 september 1964 dagtecknad framställning
till Eders Kungl. Maj:t — utan att däri omnämna det härstädes
upptagna ärendet och det i min andra remiss till styrelsen påvisade felet,
vilket ju måste vara det enda bärande skälet för utgivande av ersättning
till fastighetsägarna — hemställt om medgivande att för inlösen av den
skyddsrumsmateriel, varom här är fråga, taga i anspråk medel intill ett
belopp av 100 000 kronor från reservationsanslaget Bidrag till byggande av
skyddsrum. Styrelsen har i skrivelsen förklarat sig sedermera skola avyttra
materielen till självkostnadspris.

Såsom framgår av det anförda synas vederbörande ägare — om man undantager
dem som anskaffat även fast inredning — ha haft relativt obetydliga
kostnader för lös utrustning. Den lösa materiel, som de ej lagligen
varit skyldiga att anskaffa, har därjämte främst utgjorts av verktyg som
äro användbara även i fredstid och som det därför kan antagas ligga i ägarnas
intresse att behålla. Utläggen för de fasta anordningarna äro förhållandevis
större. Även kostnaderna för dessa anordningar synas dock ha varit
relativt ringa i förhållande till fastigheternas värde, varför anskaffningen
icke i och för sig torde kunna betraktas som oskäligt betungande. Sedan anordningarna
anskaffats, ha byggnadernas luftskydd väsentligt ökats. De

519

olägenheter ägarna av byggnaderna haft av att de hittills mast stå för
kostnaderna för anskaffningen av materielen synas således ha varit relativt
måttliga och till åtminstone en del uppvägts av fördelar.

Även med beaktande härav anser jag, att ersättning av allmänna medel
bör utgå till de fastighetsägare, vilka på grund av de felaktiga bestämmelserna
föranletts att iordningställa skyddsrum, oaktat laga skyldighet därtill
icke förelegat. I en rättsstat är det nämligen av fundamental vikt att
det allmänna icke undandrager sig ansvaret för att den, som tillskyndats
skada på grund av fel från myndighets sida, får ersättning härför. Jag finner
därför starka skäl tala för att civilförsvarsstyrelsens ifrågavarande
framställning föranleder sådana åtgärder från Eders Kungl. Maj:ts sida att
full gottgörelse kan lämnas dem som i anledning av civilförsvarsstyrelsens
förenämnda beslut den 24 oktober 1961 haft kostnader för färdigställande
av skyddsrum för byggnader, för vilka skyddsrumsbyggnadsskyldighet då
ej längre förelåg. Viss materiel synes kunna inlösas och kunna erhålla användning
inom totalförsvaret. I den man sadan materiel emellertid anses
böra avyttras torde det — som civilförsvarsstyrelsen förutsatt — kunna
ske utan egentlig förlust för statsverket. Det synes även kunna ifrågakomma
att ägarna behålla materielen eller viss del därav — såsom fast
inredning — men få skäligt bidrag för täckande av sina kostnader för anskaffningen
av materielen. Därest inredning och annan materiel behålles,
vinnes den fördelen att skyddsrummen bibehålla sitt skyddsvärde och därigenom
omedelbart kunna bli till nytta vid krigsfall.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag därför framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t ma finna framställningen
föranleda.

3. Framställning om ersättning av allmänna medel åt finsk medborgare,
som ansetts ha blivit utan tillräckliga skäl intagen och
kvarhållen å sinnessjukhus I

I en den 6 oktober 1965 till Konungen avlåten skrivelse anförde jag följande.

I en den 11 juni 1963 hit inkommen skrift påtalade advokaten Woldemar
Kriiger såsom ombud för finske medborgaren svetsaren E. L. att L.
blivit utan tillräckliga skäl intagen och kvarhållen på Ulleråkers sjukhus.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

På kvällen den 7 december 1962 omhändertog polisen i Huddinge L. i
hans bostad på begäran av hans hustru, som påstod att L. hotat henne
med en brödkniv och även i övrigt uppträtt på sådant sätt att hon var

520

rädd för honom. Följande dag förklarade provinsialläkaren F. Rosenkvist
i läkarintyg enligt 11 § 2 mom. sinnessjuklagen att han funnit L. vara på
grund av sinnessjukdom farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.
I intyget angavs, att L. konsumerat sprit sedan 1956 men syntes ha missbrukat
alkohol först 1958 och varit föremål för nykterhetsvårdande åtgärder
i Finland 1958—1959. Han hade kommit till Sverige i januari 1962
och fatt arbete, som han alltjämt innehade. Fnligt handlingarna hade spritbråk
ofta förekommit. I juli 1962 hade hustrun inlett förbindelse med eu
annan man. Hon syntes alltjämt fortsätta denna förbindelse och hon hade
även hemfallit åt sprit och försummelse av barn och hem. L. skyllde en ökad
spritkonsumtion och brak i hemmet pa en iråkad nervös situation på grund
av otrohet och försummelser från hustruns sida. Vidare anförde Rosenkvist
att L. under senare tid haft slöhetsperioder, då han mest legat och
slöat och ej talat med vare sig hustrun eller barnen. Dessemellan hade
svåra debakel förekommit med våld mot hustrun men aldrig mot barnen.
Vid undersökningen, som maste föras med tolk, hade L. varit mycket forcerad.
Svårigheter hade förelegat även för tolken att hejda hans svada.
»Han har försökt och tänker ge hustrun en minnesbeta, som hon aldrig
glömmer, för att fa ett slut pa hennes otrohet. Hur den påtänkta minnesbetan
skall utformas står ej att utröna.» Rosenkvist uppgav slutligen att
L. i sitt dav arande tillstand kunde innebära fara för hustruns liv.

Efter ansökan av polismyndigheten den 8 december 1962 intogs L. samma
dag på Ulleråkers sjukhus, där prövning enligt 12 § sinnessjuklagen
två dagar senare verkställdes av biträdande överläkaren Maja Johansson.
Såsom sjukdomsform antecknades i journalen »alcoholismus chron. -fpsychoinfantilismus».

Den 11 juni 1963 beslöt utskrivningsnämnden vid sjukhuset att under
vissa angivna villkor, bl. a. beträffande bostad och arbete, på försök utskriva
L. Denne lämnade sjukhuset den 27 juli 1963 och utskrevs därifrån
såsom förbättrad den 4 december samma år.

Den 21 november 1963 ogillade Svartlösa domsagas häradsrätt, som
fann utrett att hustrun under äktenskapet varit otrogen, yrkande av7 henne
om äktenskapsskillnad jämlikt 11 kap. 10 och 12 §§ giftermålsbalken samt
dömde i stället på yrkande av L. till hemskillnad enligt 2 § andra stycket
samma kap. I domskälen anförde häradsrätten bl. a. följande.

Ehuru på grund av hustruns uppgifter måste anses sannolikt, att L. vid
ett tillfälle höjt kniv mot henne, kan dock ej härav dragas den slutsatsen,
att han haft för avsikt att förverkliga hotet och sålunda stämplat mot
hennes liv. Av utredningen i målet framgår, att L. förövat misshandel mot
hustrun. Misshandeln kan dock ej betecknas såsom grov. Vid angivna förhållanden
kan hennes talan om äktenskapsskillnad ej bifallas med stöd
av 11 kap. 10 § giftermålsbalken.

I målet far anses utrett, att L. åtminstone före intagningen på Ulleråkers
sjukhus varit hemfallen åt missbruk av rusgivande medel. Emellertid fin -

r>21

ner häradsrätten icke sådana omständigheter rörande makarna las äktenskap
ha framkommit, att synnerliga skäl föranleda att jämlikt It kap.
12 § giftermålsbalken döma till äktenskapsskillnad mellan makarna.

Sedan L. efter angivelse av hustrun åtalats för misshandel av henne den
7 december 1962, verkställdes sinnesundersökning i målet. I utlåtande den
20 mars 1964 förklarade därvid den undersökande läkaren, överläkaren
Ester Lunell, att L. begått åtalade brott under inflytande av psykisk abnormitet,
vilken dock icke var av så djupgående natur att den måste jämställas
med sinnessjukdom, samt att han icke var i behov av vård pa sinnessjukhus.
I dom den 16 april 1964 fann häradsrätten styrkt att E. vid
tillfället tilldelat hustrun flera knytnävsslag i huvudet samt dömde L. jämlikt
14 kap. 13 och 36 §§ strafflagen för uppsåtlig misshandel av maka till
fängelse tre månader, villkorlig dom, samt förpliktades att till hustrun
utgiva visst skadestånd.

I Ester Lunells utlåtande rörande L:s sinnesbeskaffenhet anfördes bl. a.
följande.

---Direkt spritberoende får man inte fram — men en viss benägenhet
för miljömässigt influerat drickande och omdömeslös disponering
av tillfälliga tillskott i kassan, gående ut på tillfredsställande av egna behov
och önskningar till förfång för familjens.---Vid undersökningen

framstår han som en intellektuellt genomsnittlig, torftigt stimulerad personlighet
med subsolid rörlighet och en viss affektlabilitet, primitiv i sina
reaktioner, impulsiv och ocensurerad, ohämmad och något av ett naturbarn
— delvis barnslig och subjektiv i sina reflexioner. Anamnestiskt far
väl ett spritmissbruk anses verifierat men tecken på aktuell misskötsamhet
till följd av spritmissbruk får man inte fram. Behandlingen bör inriktas
på att bibringa honom insikt om nödvändigheten av en fullständig spritabstinens.
Lämpligast kan detta ske via en villkorlig dom med övervakning.

I klagoskriften, som inkom före försöksutskrivningen, anförde Kriiger,
som var ombud och biträde enligt lagen om fri rättegång för L. i skillnadsmålet
samt dennes offentlige försvarare i brottmålet, bl. a. följande. Redan
i januari 1963 fick L:s dåvarande ombud vid kontakt med Maja Johansson
uppfattningen att L. kunde utskrivas när som helst. Den 19 april samma
år nämnde Maja Johansson för Kriiger att L. icke uppvisade nagra kliniska
symtom tydande på alkoholmissbruk och att Maja Johansson för
egen del ansåg att L. kunde bli frisläppt när som helst; problematiken
gällde frågan om L:s blivande arbete och bostadsort. L. hade enligt egen
utsago icke haft någon som helst vård sedan slutet av februari, då han
för sista gången intog några lugnande tabletter. L. syntes ha kvarhållits
på helstängd avdelning på mentalsjukhus utan några medicinska skäl. Icke
heller de sociala skälen för hans kvarblivande på sjukhuset kunde anses
övertygande, då arbete och bostad näppeligen kunde ordnas åt honom
så länge han var inlåst. Kriiger hemställde att jag ville undersöka huruvida

17* — Juxtitieomhudxniannnix årsberättelse till 1000 urs riksdan

522

L:s intagande på mentalsjukhus och hans kvarhallande där stod i överensstämmelse
med bestämmelserna i sinnessjuklagen.

I anledning av klagomålen inkom Maja Johansson med yttrande, dagtecknat
den 15 juli 1963, och uppgav därvid följande. Rosenkvists intyg
klarlade till fullo att L. befann sig i sådant abnormtillstånd som kunde
jämställas med sinnessjukdom samt att han var farlig för annans personliga
säkerhet. Den 10 december 19G2 undersöktes L. enligt 12 § sinnessjuklagen
och bedömdes till följd av psykiskt abnormtillstånd vara i behov
av omhändertagande och vård under retentionsrätt. L. hade behandlats
medikamentellt i avgiftande och avspännande syfte, och likaledes i avspännande
syfte hade den medikamentella behandlingen kombinerats med svsselsättningsterapi.
Den medikamentella behandlingen hade dittills icke helt
kunnat släppas trots att försöksutskrivning planerades. Utskrivningsförfalandet
hade behandlats enligt principen att var och en som på grund av
psykisk abnormitet var i behov av vård på sinnessjukhus betraktades som
sinnessjuk i lagens mening. Vad gällde de av utskrivningsnämnden föreskrivna
villkoren krävde L. att själv få skaffa sig arbete trots att han hade
stora kontaktsvårigheter genom att han icke behärskade svenska språket.

Kruger avgav därefter påminnelser.

Då jag för min del vid min granskning av intagningshandlingarna och
av den beträffande L. pa sjukhuset förda journalen icke kunnat finna något,
som gav vid handen att L. varit sinnessjuk eller befunnit sig i ett
abnorm tillstånd, som var att jämställa med sinnessjukdom, begärde jag
att medicinalstyrelsen skulle — efter ytterligare hörande av Maja Johansson
inkomma med utlåtande huruvida tillräckliga skäl funnits för L:s
intagande och kvarhållande på sjukhuset.

I sitt yttrande till medicinalstyrelsen anförde Maja Johansson följande.

. Vårdbehovet motiverades av behandlingsbar alkoholsjukdom med yttnngar
bland annat i form av farlighet för annan person. Kvarhållandet
nödvändiggjordes av patientens — av psykopatologiska särdrag präglade
— reaktionssätt på under pågående vårdtid uppkommen psykisk traumatisermg
genom av patienten icke önskad skilsmässa. Vårdförhållandena
gynnades av att patienten kunde placeras i grupp med andra finsktalande
klara patienter.

Enligt de uppgifter jag under patientens vårdtid hade att arbeta med
tedde sig alkoholsjukdomens anamnes klassisk med långt tillbaka i tiden
gående alkoholvanor till en början utan störande yttringar, därefter en
lemårsperiod med förändrade alkoholreaktioner i riktning mot aggressivitet.
(Efter vårdtiden ha ytterligare uppgifter från Finlandsåren tillkommit om
langvanga alkoholproblem med asociala yttringar.)

Patienten flyttade från Finland till Sverige vid årsskiftet 1961—1962.

Efter en längre tids intensifiering av alkoholkonsumtion år 1962 akutiserades
vårdbehov i december månad sedan patienten på en och samma
dag dels avvisats från arbetet enligt uppgift för berusning, dels i två omgångar
misshandlat hustrun, som polisanmälde efter knivhot.

523

Patienten intogs på sjukhuset den 8.12.1962 på polisansökan och farlighetsintyg.
Han Hemineurin-behandlades och omplacerades snarast möjligt
till en lugn avdelning, där finsktalande patienter från två sjukvårdsläkaravdelningar
samlats till en grupp. Vid tiden för intagningen kretsade patientens
tankeinnehåll kring triangeldrama i hemmet, och han bedömdes
som otvivelaktigt farlig för hustrun.

Hustrun kallades för samtal. Hon kom dock inte förrän i januari månad
sedan hon vänt sig till advokat för skilsmässa, och konfrontationen mellan
makarna ledde inte till försoning. Därefter framkom att patienten i grund
och botten var oerhört bunden till hustru, barn och hem, och det verkade
som om han förlorat allt fotfäste inför skilsmässohotet, samt att han var
oförmögen att anpassa sig till tanken på en honom påtvingad ungkarlssituation.

Det var uppenbart att han behövde en längre vårdtid för att få en smula
perspektiv på sin situation. För snabbast möjliga rehabilitering till nya
livsförhållanden gjordes försök att motivera honom för utsträckt frigång,
men han var inte alls mogen för detta utan utvecklade en envis fixation
att han skulle återvända direkt till hemmet efter sjukhusvården, samt att
han skulle återvända till det arbete, från vilket han var uppsagd.

I och med att de av hustrun igångsatta rättegångsförhandlingarna fortskred,
började patienten förstå innebörden av sin iråkade skilsm&ssosituation.
Han hoppades i det längsta få behålla bostaden i Huddinge och vårdnaden
om sönerna, och han hade ingenting emot att kvarstanna på sjukhuset
i avvaktan på att bostadsfrågan löste sig.

I början av maj förklarade han sig villig att acceptera bostad i Stockholm.
Eftersom han inte kunde göra sig förstådd på svenska remitterades
han för sociala detaljers ordnande till finska församlingens kurator i Stockholm
med första kontakt i samband med medling den 14 maj. Samtidigt
ombads finska församlingens pastor överväga åtagande av övervakningsuppdrag
med anledning av planerad försöksutskrivning. Därefter handlades
ärendet av åklagaren och utskrivningsnämnden, som den 11 juni beslutade
om försöksutskrivning på vissa villkor, varefter Överinspektörens
medgivande till 72-timmars permissioner inhämtades.

Parallellt med att de formella detaljerna för försöksutskrivning handlades,
ordnade sjukhusets kurator praktiskt bostadsförslag, där patienten
fick kontakt med finsktalande personer, och omsider accepterade patienten
förslaget. Däremot hade han inte kunnat förmås till att acceptera att
kuratelet lika rationellt ordnade arbetsförslag åt honom. Ändock kom han
sig inte för med att vare sig igångsätta eller vidhålla arbetssökande av egen
drift, därför att han var dysforisk och initiativlös. Han måste ideligen stimuleras
på nytt för att förmås till att via permissioner hålla kontakten
med arbetsmarknaden i Stockholm, och han formligen luxerades ut i livet.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Som framgår av intagningshandlingarna (ansökan IT, utfärdad av polismyndighet,
läkarintyg enligt 11 § 2 mom. sinnessjuklagen, levnadsberättelse
och polisutredning), hade L. före omhändertagandet manifesterat sådana
yttringar av sin långvariga alkoholism, att han måste rubriceras som
farlig alkoholist i nykterhetsvårdslagens mening. Samtidigt kunde hans,
ej enbart i samband med alkoholpåverkan, manifesterade misstänksamhet
och animositet gentemot hustrun med skäl antagas vara ett uttryck för

524

en begynnande alkoholpsykos, närmast av paranoid typ, dvs. eu så kallad
alkoholparanoia. I det enskilda fallet kan denna diagnos vara svår att ställa,
särskilt om den sjuke företer dissimulerande tendenser, vilket ej är någon
ovanlig företeelse vid ett tvångsmässigt omhändertagande å mentalsjukhus.
Under sådana förhållanden kan den undersökande läkaren komma
i en brydsam situation när det gäller bedömning av eventuellt förefintligt
vårdbehov i sinnessjuklagens mening. Svårigheten att gradera kvarstående
farlighet för den andra parten i äktenskapet influerar även lätt på psykiaterns
ställningstagande till frågan om vårdbehovets art. Såvitt man kan
bedöma av de upprepade psykiska status och daganteckningar som återfinnas
i journalen från Ulleråkers sjukhus samt av rättspsykiatriskt utlåtande
utfärdat den 20 mars 1964 av dr Lunell har emellertid i föreliggande fall
ingenting framkommit som ger övertygande stöd åt misstanken om en
alkoholpsykos och därav betingat vårdbehov å mentalsjukhus. Vid prövningen
av vårdbehovet enligt 12 § sinnessjuklagen borde därför L. som farlig
alkoholist enligt lagen om nykterhetsvård ha anmälts och överlämnats till
den lokala nykterhetsnämnden för lämpligt fortsatt omhändertagande. L:s
uteslutande finskspråkighet och svårigheterna även i övrigt att åstadkomma
en säker bedömning av L:s psykiska tillstånd kan dock framdragas som
förmildrande omständigheter när det i detta fall gällt att i tillämpningen
av gällande bestämmelser göra en bestämd gränsdragning mellan sinnessjuklagen
och lagen om nykterhetsvård.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner medicinalstyrelsen sålunda, att
vid prövning av vårdbehovet enligt 12 § sinnessjuklagen tillräckliga skäl
icke funnits för L:s kvarhållande på Ulleråkers sjukhus. I

I sina påminnelser jämte ytterligare en skrift anförde Kriiger vidare bl. a.
följande. Vad som förekommit i brottmålet styrkte Kriiger i hans uppfattning
att L. blivit berövad sin frihet på alldeles för lösa antaganden. —
Kriiger anmärkte även på innehållet i Maja Johanssons senare yttrande,
vilket enligt L. i flera hänseenden innehöll felaktigheter. Sålunda avvisades
icke L. den 7 december 1962 från sin arbetsplats på grund av berusning.
Vidare hade L. på sjukhuset allenast under två å tre månader haft sällskap
av finsktalande patient — övrig tid hade L. varit helt hänvisad till sig
själv. Redan vid Kriigers första sammanträffande den 27 mars 1963 med
L. hade denne varit inställd på att sammanlevnaden med hustrun skulle
bli hävd, även om han motsatt sig genomförandet av en direkt äktenskapsskillnad
med åberopande av att han var förfallen till missbruk av spritdrycker.
Samma ståndpunkt hade ock L. intagit redan den 13 samma månad
vid häradsrättens första förberedelse i skillnadsmålet. Att åtgärder
vidtagits från sjukhusets sida för att hjälpa honom till arbete och bostad
hade L. ej någon kännedom om. Den 27 juni 1963 uppgav L. för Kriiger,
att ingen å sjukhuset talade med honom och att ingen erbjudit honom
någon plats. Den 18 juli 1963 erfor Kriiger A id samtal med kuratorsexpeditionen
att bostad anskaffats i Stockholm men att något arbete ej fanns
förrän efter semestrarna. L. påstod att han själv skaffade sig den anställning
han tillträdde den 1 september 1963. Mycket talade för riktigheten

525

av L:s påstående att han helt enkelt blivit glömd på sjukhuset — i synnerhet
kvarhållandet efter den 11 juni 1963 föreföll märkligt. Maja Johanssons
påstående, att L. ej skulle haft något emot att kvarstanna på sjukhuset
i avvaktan på att bostadsfrågan löstes, uppfattade L. som ett uppenbart
hån mot hans gång på gång klart deklarerade vilja.

Maja Johansson har i sitt yttrande hit uttalat att utskrivningsförfarandet
»behandlats enligt principen att var och en som på grund av psykisk
abnormitet är i behov av vård på sinnessjukhus betraktas som sinnessjuk
i sinnessjuklagens mening». För denna uppfattning, som måhända ligger
till grund för L:s intagning och kvarhållande på sjukhuset, saknas stöd
i sinnessjuklagen och motiven till denna.

Tvångsintagning och kvarhållande å sinnessjukhus förutsätta enligt gällande
lag, att den sjuke dels lider av sinnessjukdom eller därmed jämställt
förhållande, därvid från medicinsk synpunkt begreppet sinnessjukdom ansetts
överensstämma med begreppet psykos, dels ock är i behov av vård
å sinnessjukhus (jfr sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande SOU
1964: 40 s. 171, 174 och 238).

Tillämpningen av lagen har emellertid icke strikt hållit sig inom de av
lagen uppdragna gränserna. Tvångsintagning har sålunda i praxis, då behov
av vård å mentalsjukhus ansetts föreligga, i viss omfattning förekommit
vid svårare neurotiska tillstånd ävensom vid andra mera allvarliga
insufficienstillstånd. Vidare förekommer en viss intagning av psykopater.

Begreppet sinnessjukdom har alltid ansetts omfatta bl. a. sådana sjukdomar
som delirium tremens, alkoholhallucinos och alkoholparanoia. Genom
glidningar i begreppsbestämningen ha, på liknande sätt som skett inom de
psykiska sjukdomarnas grupp, allt flera fall av alkoholism kommit att hänföras
till de grupper av sjukdomar för vilka vård på mentalsjukhus ansetts
vara indicerad. Detta sammanhänger med den utvidgning av psykosbegreppet
som den moderna utvecklingen inom psykiatrin medfört och med
nya behandlingsmöjligheter för alkoholskadade.

Förutsättningarna för tvångsintagning för vård på sinnessjukhus av
alkoholmissbrukare har jag behandlat i ett i 1961 års ämbetsberättelse
redovisat ärende (s. 273 o. f.). Där uttalade jag att det för sådan intagning
icke vore tillräckligt att konstatera, att alkoholism är för handen, utan
härutöver fordrades enligt gällande lag, förutom att vårdbehov funnes, att
det psykiska tillståndet vore sådant, att kravet på sinnessjukdom (eller
psykopati) vore uppfyllt. Det vore förenat med avsevärda svårigheter att
uttömmande ange vilka alkoholsjukdomar, som vore av beskaffenhet att
böra hänföras under begreppet sinnessjukdom. I fråga om vissa grupper
av dylika sjukdomar, där det psykiska sjukdomstillståndet vore påtagligt.
de s. k. alkoholpsykoserna, föreläge icke tvekan. Tvångsintagning borde
ock — anförde jag vidare — kunna äga rum, om det psykiska tillståndet

526

bedömdes vara sådant att allvarlig fara för uppkomsten av eu alkoholpsykos
förelåge. Åtskilliga former av kronisk alkoholism torde också, såsom
medicinalstyrelsen framhöll i nämnda ärende, vara att hänföra till sjukdomar,
som kunde medföra tvångsintagning på sinnessjukhus. Avgörande
härför borde enligt medicinalstyrelsens mening vara, om psykiska skador
av så allvarlig art, att de vore att jämställa med sinnessjukdom, inträffat.
Om däremot någon psykisk defekt icke kunde konstateras hos den alkoholsjuke,
kunde alkoholismen som sådan enligt gällande lag icke föranleda
tvångsintagning på sinnessjukhus. Detsamma gällde, om den sjuke företedde
psykiska förändringar av endast mindre omfattning. Alkoholist som
visat aggressivitet utan allvarligare psykiska defektsymtom kunde alltså,
om han ej frivilligt sökte vård på sinnessjukhus, omhändertagas endast
i den ordning som i nykterhetsvårdslagen stadgades med avseende å farlig
alkoholmissbrukare.

Sinnessjuklagstiftningskommittén gjorde i sitt förenämnda betänkande
(s. 118 och 240) en gränsdragning mellan alkoholmissbruk och alkoholism.
Alkoholism vore, anförde kommittén, en sjukdom, vars viktigaste grundläggande
symtom vore förändrade psykologiska och kroppsliga reaktioner
pa den tillförda alkoholen, innebärande att ett mer eller mindre oemotståndligt
behov att fortsätta att dricka infunne sig. Detta behov vore icke
möjligt att kontrollera och behärska av individen själv. Vid alkoholmissbruket
förelåge enligt kommittén, även om fråga vore om förtäring av stora
kvantiteter och om regelbunden alkoholkonsumtion, icke något sådant
behov.

I anslutning härtill borde, förordade kommittén, tvångsintagning kunna
äga rum, om alkoholismen i det individuella fallet vore en psykisk sjukdom,
där vård på mentalsjukhus med hänsyn till sjukdomens art eller grad
framstod som oundgängligen nödvändig. Om det förelåg alkoholbegär utan
andra psykiska eller kroppsliga symtom eller förändringar, borde alkoholbegäret
vara mycket påtagligt och för den sjuke oemotståndligt för att
intagning på mentalsjukhus mot patientens egen önskan skulle kunna komma
till stånd. Det sjukliga alkoholbegäret måste sålunda te sig som en svår
psykisk sjukdom, där alkoholismen infiltrerade personligheten och dominerade
denna på samma sätt som den psykotiska sjukdomsprocessen gjorde.
I kommitténs motiv betonas, att om enbart alkoholmissbruk förelåge
intagning på mentalsjukhus endast kunde ifrågakomma på vederbörandes
egen begäran samt att i de fall, då ett omhändertagande motiverades endast
eller huvudsakligen av nödvändigheten att avhålla alkoholisten eller
alkoholmissbrukaren från att dricka sprit, mentalsjukhusens platser icke
borde tagas i anspråk härför (s. 244 o. f.).

Vad beträffar nu förevarande ärende synes till en början uppgifterna
i Rosenkvists intyg icke vara tillräckliga för att draga den slutsatsen att
las psykiska tillstånd var så allvarligt att det kunde medföra tvångsintag -

527

ning för vård på sinnessjukhus. Möjligen innefattade uppgifterna skäl för
utfärdande av attest för tvångsintagning för observation — krav för dylikt
fall är bl. a. att anledning finnes till antagande att vederbörande är sinnessjuk.

Såvitt sjukhusjournalen ger vid handen hade icke heller vid tiden för
prövningen enligt 12 § sinnessjuklagen framkommit nagra omständigheter,
som objektivt sett berättigade till antagande att L. var sinnessjuk eller
led av sådan alkoholsjukdom som kunde ligga till grund för hans kvarhållande
på sjukhuset mot hans vilja.

Av den vid häradsrätten i de två målen förebragta utredningen framgår
visserligen att L. varit hemfallen åt alkoholmissbruk. Detta missbruk har
dock tydligen icke hindrat honom från att — såsom framhålles i personundersökningen
och bestyrkes av andra uppgifter tämligen tillfredsställande
sköta sitt arbete. Handlingarna innehålla icke något som visar att
missbruket berott på ett spritbegär som icke kunnat kontrolleras. Ester
Lunell framhåller också i sitt utlåtande över sinnesundersökningen att man
icke kunnat få fram något direkt spritberoende. Handlingarna ge icke heller
stöd för antagande att spritmissbruket lett till några mera djupgående
psykiska förändringar.

Med hänsyn till vad nu anförts finns det objektivt sett icke nagon som
helst anledning att ifrågasätta riktigheten av den uppfattning av L:s sinnesbeskaffenhet,
till vilken Ester Lunell kommit i sitt till häradsrätten
avgivna utlåtande och som medicinalstyrelsen uttalat i sitt i detta ärende
avgivna utlåtande. Jag anser alltsa till fullo klarlagt att det icke förelegat
laga förutsättningar för L:s intagning och kvarhållande på sinnessjukhus.
Däremot anser jag att L. — även om misshandeln av hustrun skett i affekt
på grund av hennes förhållande till annan man till följd av sitt
spritmissbruk var farlig för annans personliga säkerhet och att laga förutsättningar
förelågo för att meddela förordnande om hans intagning på
vårdanstalt för alkoholmissbrukare. L:s fall borde alltså ha hänvisats till
den lokala nykterhetsnämnden för vederbörliga åtgärder.

Vid sin prövning enligt 12 § sinnessjuklagen har Maja Johansson således
— såsom medicinalstyrelsen funnit — icke haft tillräckliga skäl för sin bedömning
att L. borde kvarhållas på sjukhuset. L. skulle alltså rätteligen
ha omedelbart utskrivits. Maja Johansson har följaktligen förfarit felaktigt.

Vid bedömandet av detta fel är emellertid följande att beakta. L. kunde
pa goda grunder befaras vara farlig för annans personliga säkerhet. Stor
försiktighet var därför påkallad från Maja Johanssons sida. Såsom medicinalstyrelsen
framhållit kunde L:s misstänksamhet och animositet mot
hustrun befaras vara uttryck för en begynnande alkoholpsykos av paranoid
typ. På grund av L:s bristfälliga kunskaper i svenska måste samtalen
med honom föras genom tolk. Detta har uppenbarligen i hög grad försvårat

528

bedömningen av L:s psykiska status. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
anser jag den felaktiga prövningen enligt 12 § sinnessjuklagen icke
vara av beskaffenhet att kunna läggas Maja Johansson till last såsom
tjänstefel. Jag finner det emellertid anmärkningsvärt att Maja Johansson
icke heller senare, sedan L. vistats en tid på sjukhuset, icke kom till insikt
om att hans psykiska status icke var sådant att han kunde kvarhållas på
sjukhuset. Härvid är emellertid att beakta att gränsdragningen mellan
vård enligt nykterhetsvårdslagen och enligt sinnessjuklagen är vansklig
och att utvecklingen otvivelaktigt lett till att allt flera alkoholmissbrukare
omhändertagas för vård å mentalsjukhus. Med hänsyn härtill anser jag att
det icke heller kan läggas Maja Johansson till last såsom tjänstefel att hon
icke langt tidigare än som skedde vidtog åtgärder för utskrivning av L.

Ett fel har emellertid otvivelaktigt begåtts genom L:s kvarhållande på
sjukhuset, oaktat laga förutsättningar för hans intagande på sjukhuset
icke förelegat. Detta fel har för L. medfört påtagliga konsekvenser. L. intogs
på sjukhuset den 8 december 1962 och lämnade det den 27 juli 1963.
Därest han i stället anmälts till nykterhetsnämnden, hade måhända den
vidare utredningen lett till tvångsintagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Gällande bestämmelser i nykterhetsvårdslagen medge visserligen
ett kvarhållande på sadan vårdanstalt längre tid än den L. vistades
på sjukhuset. Praxis synes emellertid vara att försöksutskrivning från vårdanstalt
för alkoholmissbrukare sker redan 3—5 månader efter intagning.
Det kan därför för visst antagas att vårdtiden, om han intagits på sådan
anstalt, skulle ha blivit väsentligt kortare än vårdtiden på sjukhuset. Härtill
kommer att det med hänsyn till den ofullständiga kännedomen om L:s
spritmissbruk och till omständigheterna i övrigt icke är helt uteslutet, att
anstand skulle ha beviljats med verkställighet av ett förordnande om hans
intagning pa sådan anstalt (jfr även 18 § nykterhetsvårdslagen).

På grund av att L. felaktigt intagits och kvarhållits för vård på sjukhuset
har han således varit berövad sin frihet under längre tid än som synes
ha blivit fallet om han tvångsintagits på vårdanstalt för alkoholmissbruks1^-
För den skada som L. sålunda lidit torde han sakna möjligheter att
utfa ersättning av nagon enskild befattningshavare.

Även om vårdtiden på sjukhuset helt visst varit till gagn för L. och ökat
hans motståndskraft mot spritmissbruket, skulle det framstå som stötande
om L. icke finge gottgörelse i någon form. Starka billighetsskäl tala enligt
min mening för att ersättning utgives av allmänna medel för det L. genom
påtalade fel oriktigt berövats sin frihet. Redan i början av sin sjukhusvistelse
synes L. genom utomstående ha sökt vinna rättelse och bliva utskriven
från sjukhuset.

Det äi emellertid icke bara billighetsskäl som tala för att gottgörelse
tillerkännes L. Härför kan framför allt åberopas att det för bevarande av
allmänhetens känsla av att leva i ett rättssamhälle är av fundamental vikt

529

att det allmänna, när fel begås av dess organ, visar sin vilja att respektera
medborgarnas rättigheter genom att utge ersättning för skada till följd av
felet.

Till stöd för denna framställning om ersättning av allmänna medel åt
L. vill jag åberopa Eders Kungl. Maj:ts praxis vid behandlingen av liknande
framställningar från ombudsmännens sida, den äldsta från 1820-talet.
Ersättning har av ombudsmännen påkallats, när fråga varit om tjänsteåtgärd
som objektivt sett varit oriktig men för vilken någon tjänsteman
ej ansetts kunna eller böra göras ansvarig, och gottgörelse av allmänna
medel för skada och lidande, som enskild tillskyndats genom åtgärden,
synts motiverad av starka billighetsskäl. Till stöd för framställningen ma
även åberopas ett av 1906 års lagutskott vid granskningen av JO:s ämbetsförvaltning
gjort uttalande i angivna riktning. Jag vill även tillägga att förslaget
om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43) under 9 §
upptager en bestämmelse, enligt vilken ersättning skall utgå, om någon
berövas friheten genom myndighets beslut och det senare finnes uppenbart,
att ingripandet var utan grund. Ersättning skall i detta fall utga ändå att
åtgärden berodde av ursäktligt misstag eller annan därmed jämförlig omständighet.
I motiven till denna bestämmelse har uttryckligen angivits att
ersättning bör kunna utgå, när åtgärden objektivt sett befunnits felaktig,
även om i subjektivt hänseende fel eller försummelse icke förelegat hos den
som är ansvarig för beslutet (se betänkandet s. 72).

Till frågan om skäligheten av vad som bör utgå till L. har jag icke ansett
mig böra taga ställning.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag — med överlämnande av handlingarna
i ärendet — framlägga ovan berörda förhållanden med avseende å L:s intagning
och kvarhållande pa sjukhuset för den åtgärd, vartill Eders Kungl.
Maj :t må finna framställningen föranleda.

I påminnelseskrift har Kroger nämnt, att direktionen för sjukhuset förvägrat
honom såsom ombud för L. att taga del av den beträffande L. förda
sjukhusjournalen. Jag avser att i ett särskilt ärende efter hörande av
direktionen — pröva lagligheten av detta beslut.

Vad klaganden i övrigt anfört i ärendet föranleder icke någon min vidare
åtgärd.

4. Utlåtande över besvärssakkunnigas förslag till lag om förvalt ningsförfarandet Sedan

Kungl. Maj:t berett JO tillfälle att avgiva utlåtande över besvärssakkunnigas
betänkande »Lag om förvaltningsförfarandet» (SOU 1964:27).
anförde jag i avgivet utlåtande följande.

530

Till en början vill jag framhålla, att det med hänsyn till rådande arbetsbelastning
tyvärr icke varit mig möjligt att ägna hela detta omfattande
lagförslag den uppmärksamhet som varit önskvärd. Det arbete som de sakkunniga
nedlagt i fråga om att klargöra gällande rätts ståndpunkt till olika
procedurspörsmål och att analysera och diskutera dessa spörsmål är utan
tvivel högst förtjänstfull och redan i och för sig ägnat att bidraga till
större enhetlighet och stabilisering i fråga om myndigheternas handläggning
av de skiftande förvaltningsärendena. På grundval av den granskning
som medhunnits har jag emellertid måst begränsa mig till några reflexioner
rörande dels de allmänna synpunkter på lagstiftningsuppgiften som de sakkunniga
framfört, dels vissa särskilda kapitel eller bestämmelser i lagförslaget.
Jag vill alltså understryka, att jag icke i vidare mån än vad nedan
angives tagit ställning till de olika avsnitten och bestämmelserna i förslaget.

Allmänna synpunkter

\ad de sakkunniga anfört rörande omläggningen av utredningsarbetet
till att avse ej blott besvärsförfarandet utan även förfarandet i första instans
ger mig anledning framhålla, att jag för min del ansluter mig till
uppfattningen att det ur rättssäkerhetssynpunkt är angelägnare att reglera
förfarandet i första instans än besvärsförfarandet. Med hänsyn till det
växande antalet förvaltningsärenden och den ökade betydelse dessa få
för såväl den enskilde som det allmänna framträda olägenheterna av en
bristfällig liandläggningsordning i första instans med allt större styrka.
Enligt min mening bör därför lagstiftningsarbetet i fråga om procedurfrågorna
primärt inriktas på förfarandet i första instans. Ur denna synpunkt
finner jag det i princip riktigt att de sakkunniga övervägt möjligheterna av
en mera fullständig reglering av detta förfarande. Om det sedan låter sig
göra att i en allmän förfarandelag införa bestämmelser i den omfattning
som de sakkunniga föreslagit är en annan fråga, vartill jag senare skall
återkomma.

De sakkunniga ha med allt fog understrukit betydelsen av att utformningen
av förfarandereglerna sker i syfte att tillgodose kravet på rättssäkerhet,
därvid med rättssäkerhet avses att myndigheternas verksamhet leder
till materiellt riktiga resultat. Huvuduppgiften har därför enligt de sakkunniga
varit att astadkomma eu liandläggningsordning som ger verklig
trygghet för sådana resultat. Som de sakkunniga själva påpekat är det
emellertid många faktorer som måste samverka för att man skall kunna
vinna ett sådant syfte. En reglering av förfarandet utgör endast en av dessa
faktorer och kan icke ensam eller ens främst skapa trygghet för riktiga
beslut. Frågor om t. ex. myndighetsorganisationen, tjänstemannautbildningen
och ej minst de materiella bestämmelsernas utformning te sig här i
princip väsentligare. Betydelsen ur rättssäkerhetssynpunkt av en proce -

531

durreglering blir därför helt naturligt beroende av hur förhällandena i övrigt
gestaltas inom förvaltningen. Om det förhåller sig så att vart land i skilda
hänseenden har ett tämligen väl utbyggt rättsskyddssystem i förhållande
till många andra länder, kan man — även om vissa särskilda procedurfrågor
förvisso äro av väsentlig betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt helt allmänt
säga att en utförligare procedurreglering hos oss får en relativt sett
mindre betydelse ur nyss angiven synpunkt. Det torde överhuvudtaget
vara vanskligt att göra jämförelser mellan olika länder med avseende å behovet
och utformningen av procedurfrågornas reglering. Man bör vidare
hålla i minnet att procedurfrågorna sinsemellan äro av mycket vaxlande
betydelse; i icke obetydlig utsträckning är det här fråga om regler som
väsentligen tjäna rena ordningssyften eller som i varje fall ur rättssäkerhetssynpunkt
te sig tämligen perifera. Diskussioner och överväganden rörande
frågor av sistnämnd art böra självfallet icke få verka uppehållande på
genomförandet av behövliga reformer i övrigt. Intresset måste därför enligt
min mening framför allt inriktas på de ur rättssäkerhetssynpunkt essentiella
spörsmålen.

I fråga om lagens tillämpningsområde anse de sakkunniga, att lagen bör
omfatta administrativa partsärenden över huvud och alltså ej vara begränsäd
till ärenden, som avgöres genom beslut med rättsverkan. Detta betyder
sålunda att förfarandereglerna skola tillämpas på bl. a. ärenden som endast
avse avgivande av förslag och andra yttranden till beslutsmyndighet. Att
låta t. ex. kommuniceringsreglerna gälla för denna oerhört stora grupp
ärenden skulle emellertid medföra en administrativ omgång, som näppeligen
kan vara motiverad av rättssäkerhetsskäl. Även i andra hänseenden
måste ifrågasättas huruvida de allmänna förfarandereglerna böra tillämpas
på denna speciella men omfattande kategori ärenden. Som exempel på de
olägenheter och komplikationer, som kunna följa av att man under generella
regler hänför alla slags partsärenden, kan jag, såvitt angår tillämpningen
av vissa regler i 19 § barnavårdslagen, hänvisa till ett av mig förra
året avgjort ärende (JO:s ämbetsberättelse 1965, s.453 o.f.). Jag tar för
givet att spörsmålen härom närmare beaktas i remissyttrandena over betänkandet.
För min del vill jag endast fästa uppmärksamheten på att
frågan huruvida eller i vilken utsträckning ärenden, som icke avgöras genom
beslut med rättsverkan, böra omfattas av lagstiftningen torde bora bil
föremal för närmare överväganden.

Beträffande de övriga begränsningar i fråga om lagens tillämpningsområde,
som diskuteras av de sakkunniga, kan jag i stort sett dela de fiamförda
synpunkterna. Jag ställer mig dock tveksam till forslaget att under
lagen föra in även ärenden, som enbart handläggas i muntlig ordning. Det
är också tvivelaktigt om eu lag om förvaltningsförfarandet bör göras tilllämplig
beträffande de å domstolarna ankommande ärendena. I och för sig
vore det en klar fördel om domstolarna finge behalla en procedurlagstiftning

532

intagen i RB och därtill anknytande författningar. Möjligen kan vara motiverat
att komplettera ärendelagen med hänvisning till vissa stadganden
i lagen om förvaltningsförfarandet, som anses böra få giltighet även i domstolsärendena.

När det gäller utsökmngsväsendet har genom UL skett en reglering av förfarandet

— en reglering som för närvarande är föremål för översyn_

och det syns tvivelaktigt om något står att vinna genom att göra den föreslagna
lagen om förvaltningsförfarandet tillämplig å vissa, troligen ganska
begränsade delar av utsökningsförfarandet.

Beträffande åklagarväsendet förutsätter jag att den egentliga åklagarverksamheten
såsom verksamheten under förundersökningsskedet, vid
åtalsprövning och i strafföreläggandeärenden — enligt förslaget skall hänföras
till ärenden, handlagda i med rättegång förbunden ordning, och alltså
enligt 1 kap. 1 § andra stycket faller utanför lagen.

I övrigt synes intet vara att erinra mot de sakkunnigas ställningstaganden.
Jag anser sålunda bl. a. att det icke lämpligen låter sig göra att avgränsa
äienden med hänsyn till deras mer eller mindre komplicerade beskaffenhet
eller att det finns anledning att från lagens tillämpning undantaga
ärenden hos förvaltningsdomstolarna.

Riksdagen och dess underlydande organ, bl. a. riksdagens ombudsmän.
omfattas icke av den föreslagna lagen. De sakkunniga föreslå emellertid
att riksdagen upptar till övervägande i vad mån förfarandelagen genom
särskild författning bör sättas i kraft även för riksdagens organ. Med anledning
härav vill jag i detta sammanhang endast framhålla att de ärenden,
som hos ombudsmännen upptagas eller eljest anhängiggöras såsom led i
deras allmännas tillsynsskyldighet, äro av en helt annan karaktär än vanliga
partsärenden och att det i fråga om handläggningsordningen måste
föreligga ett ganska vidsträckt utrymme för diskretionära bedömanden.
Pmligt min mening bör därför icke ifrågakoinma att för handläggningen
hos ombudsmännen tillämpa förfarandereglerna på sätt de sakkunniga synas
ha tankt sig. Det skulle helt visst få en ganska märklig effekt på JO:s
verksamhet, om t. ex. här anmälda tjänstemän med stöd av 8 kap. 10 §
i forslaget kunde avböja att avge yttrande i JO-ärendena. Erforderliga bestämmelser
för riksdagens ombudsmän torde därför liksom hittills böra
meddelas i särskild instruktion.

I fråga om lagstiftningens utförlighet synas de sakkunnigas överväganden
ha lett fram till ett förslag, som täcker de flesta förfarandefrågor och som
i åtskilliga hänseenden innefattar en detaljerad reglering. De sakkunniga
framhålla härvid bl. a. att det icke kan komma i fråga att lämna myndigheterna
en helt oinskränkt handlingsfrihet vid valet av handläggningsformer
och att förfarandet därför måste vara åtminstone i någon mån formbundet.
För min del tror jag emellertid icke att avsaknaden av regler i vissa hänseenden
i och för sig nödvändigtvis kräver en formalisering. Även om ut -

533

tryckliga regler saknas, torde myndigheterna knappast kunna sägas ha
en oinskränkt handlingsfrihet. Av sakens natur och tjänstens beskaffenhet
följer otvivelaktigt en viss bundenhet även när det gäller handläggningsformerna.
Därtill kommer att praxis under senare decennier, under inflytande
bl. a. av den moderna speciallagstiftningens förfaranderegler, onekligen
utvecklats mot en allt bättre och fastare ordning. Vid avvägningen
mellan fördelar och nackdelar av en generell reglering av olika frågor synes
man därför i många fall, då tvekan föreligger, snarare böra avstå från reglering
eller i varje fall från en mera detaljerad reglering. Utsträckningen av
lagens tillämpningsområde till att avse praktiskt taget alla slags föivaltningsmyndigheter
och partsärenden kräver överhuvudtaget varsamhet i
fråga om lagstiftningens utförlighet.

Ur dessa synpunkter torde helt allmänt kunna ifrågasättas om icke de
sakkunniga gått väl långt i sitt förslag och medtagit föreskrifter, som utan
att vara till större gagn ur rättssäkerhets- eller ordningssynpunkt kunna
medföra olägenheter för myndigheter inom åtskilliga förvaltningsområden.
Hithörande frågor komma helt visst att ingående behandlas av berörda
myndigheter i deras remissyttranden. Bl. a. på grund härav har jag för min
de! icke närmare granskat mångfalden föreskrifter, som enligt de sakkunniga
närmast skulle avse en kodifiering av allmänt tillämpad praxis.

När det gäller de föreslagna bestämmelsernas materiella innehåll framgår
av vad de sakkunniga själva framhållit att förslaget icke innehåller någon
genomgripande reformering av förvaltningsförfarandet utan främst syftar
till en kodifiering av vedertagna grundsatser och därutöver till en försiktig
modernisering och vidareutveckling. I betraktande av radande förhallanden
torde det ej heller föreligga vare sig behov eller möjlighet att i någon större
utsträckning införa egentliga nyheter. Vad förslaget innehåller i fråga om
nyheter, som ur rättssäkerhetssynpunkt äro av större praktiskt värde, hänför
sig helt naturligt till de två viktigaste leden i förfarandet, nämligen
utredning och beslut. Intresset knyter sig härvid framförallt till frågorna
om kommunicering av utredningsmaterial, om ökad muntlighet i förfarandet,
om kostnadsersättning och om motivering av beslut. Det gäller nämligen
här moment i förfarandet, där nuvarande ordning mera generellt uppvisar
brister. Dessa spörsmål kommer jag också att i efterföljande avsnitt
närmare beröra.

I fråga om lagens antagande och ikraftträdande samt dess förhållande till
spec ialf ö rf åt tningama får jag anföra följande. Enligt de sakkunniga bör
lagen först antagas, därefter bör revision ske av de »viktigaste» specialförfattningarna
och sedan skall lagen jämte ändringarna i sistnämnda författningar
samtidigt sättas i kraft. Därefter skola ändringar successivt genomföras
i återstående specialförfattningar. För min del ställer jag mig tveksam
till lämpligheten av detta framgängssiitt. Med hänsyn till lagens vidsträckta,
tillämpningsområde och till bredden och utförligheten av de föreslagna

534

bestämmelserna förefaller det i och för sig naturligt att en genomgång
sker av specialförfattningarna eller i varje fall de flesta av dessa, innan
beslut överhuvudtaget fattas om lagens antagande. Utan denna säkra grundva*
avser givetvis en saklig genomgång av specialförfattningama och

ej blott en teknisk synes det mig vanskligt att ta definitiv ställning till
en lagstiftning av denna omfattning; man bör ju vara på det klara med att
de allmänna regler, som antagas, också kunna och böra tillämpas på det
stora flertalet ärendegrupper så att icke dylika regler endast få karaktären
av undantagsstadganden. Jag tror följaktligen att den föreslagna lagen,
med hänsyn till dess många detaljbestämmelser, först bör testas på specialförfattningarna
i stort — och ej blott på några få författningar — innan
man binder sig för en allmän lag. I varje fall synes så böra ske, om — vilket
yttrandena över principbetänkandet ge anledning antaga — invändningar
i ganska stor utsträckning komma att framföras från remissmyndighetema
och det ^sålunda visar sig att en mängd tveksamheter kan föreligga. Jag
vill alltså ifrågasätta om icke själva antagandet av lagen bör anstå i avbidan
på genomgången av specialförfattningarna.

Den av de sakkunniga förordade uppläggningen av lagstiftningsarbetet
synes för övrigt även ur en annan synpunkt vara förenad med komplikationer.
Om man låter lagen träda i kraft i samband med en revision blott av
de »viktigaste» författningarna — viktiga ärenden kunna dock uppkomma
vid tillämpning av de flesta författningar — inträffar den situationen att
myndigheterna i förfarandehänseende i många fall få att tillämpa regler,
som finnas dels i vederbörande specialförfattning, dels i allmänna lagen.
Bortsett från det opakallade i att ärenden enligt kanske närliggande författningar
beroende på förfarandereglernas utformning — sålunda kunna
komma att handläggas på skilda sätt, synes denna dubbla tillämpning av
procedurbestämmelser ägnad att medföra omgång och oreda i förfarandet.
Icke minst besvärligt torde det bli för myndigheterna att avgöra i vad mån
den allmänna lagen skall ta över parallella bestämmelser i specialförfattningama.
Även om man anser sig kunna anta en allmän lag utan genomgång
av specialförfattningarna, synes därför ikraftträdandet av lagen — på sätt
de sakkunniga själva ursprungligen tänkt sig — knappast böra ske förrän
i samband med genomförandet av den lagstiftning, som en sådan genomgång
föranleder.

Vad nu sagts synes leda till att det praktiska genomförandet av en förfarandelagstiftning
skulle komma att ställas på en oviss framtid. Vill man
undvika detta, synas två alternativ för det fortsatta arbetet närmast föreligga.
Antingen bör man söka begränsa lagens tillämpningsområde med
hänsyn till myndigheternas verksamhet och ärendenas beskaffenhet. Med
en lämplig sådan begränsning — till vissa myndigheter och till vissa viktigare
ärenden är det kanske icke uteslutet att den föreslagna lagen med
dess utförliga regleringar kan i stort sett genomföras utan nämnvärda spe -

535

cialundersökningar. Eller också bör man, med bibehållande av lagens generella
karaktär, söka begränsa dess innehåll till sådana moment — i första
hand ur rättssäkerhetssynpunkt mera angelägna moment — rörande vilka
specialundersökningar som nyss sagts icke erfordras. Med denna ordning
är det doek sannolikt nödvändigt att sönderbryta den allmänna lagen till
en lag med blott punktvisa regler.

Av skäl som jag inledningsvis och i andra sammanhang anfört är det
enligt min mening angeläget att det komplicerade och med nödvändighet
långsiktiga arbetet med utfärdandet av en administrativ motsvarighet till
rättegångsbalken icke får stå hindrande i vägen för genomförandet av angelägna
partiella reformer. Jag vill erinra om att förevarande lagstiftningsarbete
påbörjades för mer än tjugu år sedan och att mycket arbete ännu
torde återstå innan ett fullständigare lagstiftningskomplex kan föras ut
i praktiken. För min del skulle jag därför helst se att lagstiftningsarbetet
i första hand inriktades på de relativt få moment, som verkligen äro av
essentiell betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt, och att man i dessa delar
utan dröjsmål genomför möjliga partiella reformer. Det synes mig icke
rimligt att de allt större krav, som samhällsutvecklingen härutinnan ställer,
längre skjutas åt sidan.

Av vad jag härovan anfört framgår, att jag icke tror det vara möjligt att
utan ytterligare tidsödande undersökningar genomföra en allmän förfarandelag
med det tillämpningsområde och den omfattning som de sakkunniga
föreslagit. Enligt min mening bör nu arbetet, på grundval av de sakkunnigas
förslag, till en början begränsas på sätt jag nyss antytt. Därefter böra
återstående frågor upptagas med sikte på att åstadkomma en fullständigare
förfarandereglering. Vissa av de spörsmål som härvid anmäla sig — i fortsättningen
skall jag beröra ett par av dem — torde vara så komplicerade,
att det kan ifrågasättas om icke det fortsatta arbetet bör uppdragas åt en
särskild kommitté.

Jag övergår härefter till vissa särskilda bestämmelser i förslaget.

2 kap. 3 §

Förslaget innebär att de för kommunala myndigheter gällande särskilda
jävsreglerna icke skulle rubbas genom den föreslagna lagstiftningen. Å
nämnder för specialreglerad förvaltning ankommer dock en mångfald ärenden,
vari enskild parts rätt är i fråga. Dylika ärenden kunna för den enskilde
ha mycket stor betydelse, något som ofta är fallet i exempelvis ärenden
hos barnavårds-, nykterhets- och socialnämnder. Det måste anses angeläget
att det klart fastslås, att det ej ställs mindre krav på opartiskhet hos ledamöterna
i dessa organ än eljest inom förvaltningen. För berörda nämnders
ledamöter bör därför i ärenden, som röra enskild parts rätt, gälla i allo
samma jävsregler som för förvaltningens myndigheter i allmänhet. Jag vill

536

framhålla att denna fråga ej har egentlig kommunalrättslig anknytning i
sådan grad att den (nödvändigtvis) behöver upptagas i samband med särskild
kommunalrättslig utredning utan väl torde kunna lösas inom ramen
för nu förevarande lagstiftningsarbete.

2 kap.13 §

I ett år 1963 meddelat beslut har jag anfört vissa allmänna synpunkter
på frågan om förvaltningstjänstemännens tystnadsplikt i avseende å innehållet
i avgöranden som ännu ej avkunnats eller expedierats. Då mitt
nämnda beslut i väsentliga delar intagits i betänkandet, kan i nu förevarande
sammanhang vara till fyllest att erinra om att enligt min mening
av tjänstens beskaffenhet regelmässigt måste anses följa att förvaltningstjänstemännen
ha att iakttaga dylik tystnadsplikt, ehuru positiv föreskrift
härom ej meddelats.

När avsikten nu är att i en författning samla grundläggande regler för
förvaltningsförfarandet, anser jag av vikt att klara bestämmelser om tystnadsplikt
i berört avseende meddelas. Förslaget i denna del anser jag ej
helt tillfredsställande.

Enligt min mening bör i första hand klart utsägas att innan avgörande
i ärendet (dvs. slutligt beslut eller beslut under förfarande; jämför 11:4)
meddelats av myndigheten, avgörandets innehåll ej må yppas för part eller
annan. Därjämte synes — i huvudsaklig anslutning till det föreslagna stadgandet
och motiven därtill — böra givas en föreskrift av innebörd att utan
den beslutande myndighetens samtycke ej heller må uppenbaras sådant
som yttrats vid sluten överläggning och ej tillkännagivits i beslut eller annan
offentlig handling.

Jag vill framhålla att jag är medveten om att en bestämmelse av nu
antydd art får tryckfrihetsrättsliga konsekvenser, eftersom därmed tillskapas
sådan lagstadgad tystnadsplikt som åsyftas i 7 kap. 3 § TF. För
min del föranleder detta icke några betänkligheter, utan fastmer anser jag
det önskvärt med ifrågavarande komplettering i avseende å i lag givna
regler om tystnadsplikt.

3 kap. 5 § andra stycket och 8 kap. 15 §

I ärenden där juridisk person är part torde kunna vara av värde att sådan
parts ställföreträdare skall kunna åläggas personlig inställelse, något som ej
synes tillgodosett genom de föreslagna bestämmelserna.

Vid den avsedda revisionen av specialförfattningar för olika förvaltningsområden
torde vidare uppmärksamhet böra ägnas spörsmålet i vilka fall
det allmänna intresset av parts (eller ställföreträdares) personliga inställelse
till muntlig handläggning är så starkt att vitesföreläggande (jämför förslaget

537

6: 3) bör få meddelas. I ej ringa utsträckning torde vid specialförfattningarnas
tillkomst ej ha förutsatts möjligheten av sådan muntlig handläggning,
som nu föreslagits. Även när enligt nu gällande rätt muntlig handläggning
avsetts, torde för övrigt ej alltid i lagstiftningen ha klargjorts om inställelse
från parts sida måste ske personligen eller kan ske genom ombud
(jämför t. ex. 5 § lagen om medling i hyrestvister och 18 § andra stycket
hyresregleringslagen).

6 kap. o §

Enligt förslaget skall fråga om utdömande av vite prövas av den myndighet
som utsatt detsamma. Förslaget härvidlag bör ses mot bakgrunden av
att vitesföreläggande enligt 6 kap. 3 § skall få meddelas allenast då så är
stadgat i specialförfattning och att förslagets vitesbestämmelser avse endast
förfarandeviten och alltså ej viten som åsyfta framtvingande av iakttagande
av slutliga beslut (s. 269 och 276).

Även om jag delar de sakkunnigas mening att mål angående utdömande
av förfarandeviten i allmänhet äro av enklare beskaffenhet än vitesmål
i övrigt, anser jag att av rättssäkerhetsskäl viss restriktivitet bör iakttagas
när det gäller att tillägga förvaltningsmyndigheter befogenhet att utdöma
av dem förelagda viten. Under min verksamhet har jag vid åtskilliga tillfällen
haft anledning att granska förvaltningsmyndigheters ärenden rörande
utdömande av viten. Mycket ofta har därvid funnits anledning till kritik
både i fråga om knapphet beträffande utredningen i dessa ärenden och i fråga
om utebliven kommunikation med den mot vilken vitesföreläggandet riktats.
Vissa iakttagelser och synpunkter beträffande ärenden rörande utdömande
av taxeringsviten har jag redovisat i 1964 års ämbetsberättelse (s.
569 o. f.).

Mot bakgrunden av mina nu nämnda erfarenheter vill jag ifrågasätta
om icke i lagen om förvaltningsförfarandet befogenheten att utdöma av
myndigheten själv förelagda viten borde, där ej annat stadgas i specialförfattningar,
begränsas till länsstyrelser och vissa andra myndigheter som
har överordnad ställning (jfr 12: 5) i förhållande till de lägsta förvaltningsmyndigheterna.

Beträffande förfarandet i ärenden om utdömande av vite lär väl följa
av förslagets 8 kap. 5 § att kommunikation skall ske, något som dock bör
understrykas i motivuttalanden.

Det torde vidare, i anslutning till 6 kap. 5 § första stycket andra punkten,
kunna ifrågasättas om icke myndighet, när fråga om utdömande uppkommer,
alltid skall ha att pröva föreläggandets laglighet. I övrigt torde genom
det i 5 § andra stycket föreslagna stadgandet ges tillräcklig anvisning om
att sådana omständigheter som omförmälas i motiven (s. 277 andra stycket)
böra beaktas.

538

8 kap. 3 och 18 §§

Genom de föreslagna stadgandena i IS § regleras frågan om offentlighet
vid muntligt förfarande. Bestämmelserna i första och andra styckena samt
tredje stycket till och med »utlämnas till envar» anknyta till RB:s offentlighetsregler
och den därtill anslutande lagen den 10 juli 1947 om inskränkning
av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar. Mot
förslaget i dessa delar har jag intet att erinra, dock att — trots att 1 kap.
3 § i förslaget ej gör det formellt nödvändigt (jämför s. 370) — en motsvarighet
till 5: 1 femte stycket RB i tydlighetens intresse torde vara befogad
så att uppmärksamheten fästes vid de inskränkningar i offentligheten som
följer av särbestämmelser i annan lagstiftning.

I 18 § tredje stycket sista ledet har emellertid tillagts en ytterligare
grund för avsteg från offentlighet, nämligen — efter mönster av 2: 1 TF —
»hänsyn till enskildas behöriga ekonomiska intresse eller privatlivets helgd».
Mot själva principen att dylika förhållanden skola få motivera avsteg från
offentligheten har jag självfallet intet att erinra. Emellertid anser jag det
uteslutet att ett lagstadgande, avseende förfarandet på ett vidsträckt verksamhetsfält,
skulle få vara så allmänt hållet. I den praktiska tillämpningen
skulle en dylik bestämmelse — som ger ett brett utrymme för olika värderingar
— kunna leda till avsteg från offentlighetsprincipen i alltför stor
utsträckning. Jag anser därför att en precisering av de fall, där avsteg från
offentlighetsgrundsatsen få göras, måste ske endera i de särskilda specialförfattningarna
för de olika förvaltningsområdena eller möjligen genom någon
form av hänvisning till sekretesslagstiftningen. Jag vill i sammanhanget
med eftertryck erinra om att TF 2: 1 första stycket är ett deklarativt stadgande,
vari förutsatts att de angivna principerna skola få sitt mera konkreta
uttryck i detaljbestämmelser för skilda områden. I den mån i specialförfattningar
närmare bestämmes när med förslaget i förevarande del
åsyftade avsteg från offentlighetsgrundsatsen skall få ske, är det än angelägnare
att en motsvarighet till RB 5: 1 femte stycket intages i det föreslagna
stadgandet i 18 §. — Jag vill här tillägga att jag vid min kritik
av stadgandet i 18 § tredje stycket sista ledet ej förbisett att stadgandet
medför definitiv sekretess endast om särskilt förordnande enligt andra stycket,
jämfört med 5: 4 RB, meddelas.

I förslagets 3 § regleras beträffande förfarandet i allmänhet, alltså även
det skriftliga, frågan om partsoffentlighet, men därjämte i första stycket
andra punkten ett spörsmål av betydelse för offentlighetsprincipen i allmänhet.
Sistnämnda stadgande, som innebär att part, ombud eller biträde
kunna åläggas tystnadsplikt av myndigheten »i den mån det finnes erforderligt»,
finner jag alltför obestämt. Som villkor för förordnande om tystnadsplikt
uppställs ej ens krav på att handling, som vederbörande tagit del
av, skall vara hemlig allmän handling eller handling som ej är allmän. Ett
stadgande av nu berörd art kan ej godtagas. Behov av tystnadsplikt i nu

539

förevarande sammanhang torde föreligga endast när fråga är om sekretessskyddad
handling eller sådan upplysning som, om muntlig förhandling hållits,
skulle ha föranlett stängda dörrar. När det gäller handling som faller
under sekretesslagen finnes för närvarande möjlighet att vid utlämnande
göra erforderliga förbehåll, innefattande förbud att yppa handlingens innehåll.
Om de sakkunniga avsett att icke endast frågan om partsoffentligheten
(s. 314) utan även frågan om dylika förbehåll gentemot part bör utmönstras
ur sekretesslagen, bör uppmärksammas skillnaden i straffskaloma
i 41 § sekretesslagen och förslagets 6 kap. 6 §.

Vad angår stadgandet i förslagets 3 § andra stycket (som kan fa betydelse
jämväl i sammanhang som avses i 5 och 17 §§) har jag icke nagon erinran
mot att beträffande utredningsmaterial, som ingår i hemliga allmänna
handlingar, en motsvarighet till 39 § andra stycket sekretesslagen här intages,
varvid dock torde böra kvarstå hänvisningen till »allmänna eller
enskilda intressen». Vad beträffar allmänna handlingar, som ej äro hemliga,
bör — såsom de sakkunniga ock förutsatt (s. 316) — ej ifrågakomma sekretess
gentemot part. I avseende å handlingar, som ej äro allmänna handlingar,
torde problem kunna uppstå endast beträffande handlingar som
enligt 2 kap. 4 § och 5 § andra stycket sista punkten TF ej äro eller i varje
fall ännu ej blivit allmänna handlingar i TF:s mening. De sakkunnigas
önskemål att part skall kunna få del av vissa dylika handlingar (s. 316
nederst och 317 nederst) torde kunna tillgodoses genom en fristående aktbildningsföreskrift
av innebörd att handlingar som avses i nämnda stadganden
i TF skola, ändå att de ej äro allmänna handlingar, »tillföras ärendet»
(förslagets uttryck i 8: 3, 5 och 23) såframt part kan anses ha ett berättigat
intresse att få del av dem.

I den mån annat utredningsmaterial än handlingar — såsom utsagor vid
muntlig handläggning eller muntliga upplysningar vid annan beredning —
skola vara undandragna partsoffentligheten, torde vara erforderligt att
närmare föreskrifter meddelas om vilka grunder som berättiga till sekretess
gentemot parten. Naturligt synes därvid vara att även i denna del genom
någon form av hänvisning anknyta till sekretesslagstiftningen, allra helst
som avsikten torde vara att det utredningsmaterial, som här är i fråga,
enligt 8 kap. 23 § skall dokumenteras i skriftlig form och alltså ändå kommer
att inflyta i allmän handling.

8 kaj). 5 §

Vikten av att kommuniceringsprincipen iakttages har jag närmare belyst
i min år 1961 avlåtna framställning om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter
att före ärendes avgörande lämna part tillfälle att yttra
sig. Förslaget om införande av en allmän regel i förevarande hänseende kan
jag följaktligen tillstyrka.

540

Som de sakkunniga framhållit bör möjlighet föreligga för part att yttra
sig ej blott skriftligen utan även muntligen. Att part kan få avge muntligt
yttrande är icke blott en förmån för den, som har svårigheter att skriftligen
redogöra för sina synpunkter, utan kan också vara av väsentlig betydelse
för ett materiellt riktigt resultat. Med hänsyn härtill är det av vikt, att
parten upplyses om denna sin valmöjlighet — som eljest i en normalt skriftlig
process knappast står klar för honom — och ges närmare anvisning om
ordningen för avgivande av muntligt yttrande. Såsom skett i vissa specialförfattningar
synes därför ett förtydligande av själva lagtexten böra ske
rörande yttrandets form.

Det bör emellertid beaktas, att parternas yttranden i allmänhet torde
böra avges i skriftlig form. Det skulle helt naturligt föra för långt om parter
i större utsträckning skulle av bekvämlighetsskäl påfordra att i anledning
av kommunicerat utredningsmaterial få yttra sig muntligen, t. ex. vid telefonsamtal
med skyldighet för vederbörande tjänsteman att uppteckna partens
synpunkter och vid behov översända uppteckningen till parten för
granskning. En viss återhållsamhet synes därför böra iakttagas i fråga om
parts rätt att i förevarande sammanhang muntligen yttra sig, en återhållsamhet
som måhända bör markeras i lagtexten.

8 kap. 11 §

Som de sakkunniga framhållit är det viktigt att myndigheterna vaka över
att utredningen icke onödigt fördröjes. Vad som här framförallt bör tillses
är att remissbehandlingen av ärenden sker på ett ändamålsenligt sätt. Rörande
remissers verkställande och besvarande ha vissa föreskrifter meddelats
i ett kungl. cirkulär den 5 juni 1931. Dessa praktiskt viktiga föreskrifter
synas emellertid i stor utsträckning icke iakttagas inom förvaltningen
och torde för övrigt för många tjänstemän vara okända. Som jag varit i
tillfälle iakttaga i min verksamhet förekommer t. ex. ofta att behovet av
remisser ej prövas med tillbörlig noggrannhet, att remisser ej specificeras
da så är påkallat eller att erforderlig tillsyn ej sker över att remissvar inkommer
inom rimlig tid. Långsamheten i utredningsförfarandet har otvivelaktigt
till stor del sin grund just i missförhållanden med avseende å
remissbehandlingen.

Det synes därför böra övervägas om icke i kapitlet rörande utredningsförfarandet
böra i lämplig utsträckning inarbetas de generellt tillämpliga
och praktiskt viktiga föreskrifter om remissbehandlingen, som nu finnas
intagna i nyssnämnda cirkulär.

I vissa fall kan utredningen, även om den bedrives på ett ändamålsenligt
sätt, dra långt ut på tiden. I sådana fall synas serviceskäl tala för att myndigheten
bör underrätta parten härom och om anledningen till dröjsmålet.
Det kan ifrågasättas om icke en uttrycklig föreskrift av sådan innebörd,

541

eventuellt med angivande av viss tidsgräns, bör meddelas. Därigenom skulle
också en viss garanti vinnas för att myndigheten själv behörigen tillser
att utredningen ej onödigt fördröjes.

I det norska förslaget har upptagits en motsvarande föreskrift för det
fall att avgörandet — sedan utredningen slutförts — drar ut på tiden. En
liknande bestämmelse synes, i konsekvens med vad nyss sagts, kunna övervägas
i anslutning till föreskriften i 11 kap. 1 §.

8 kap. 1J+ §

Genom förevarande bestämmelse har möjlighet öppnats för myndighet
att, om så finnes av vikt för utredningen, anordna en formbunden muntlig
förhandling vid sammanträde inför myndigheten. Själva lagtexten ger dock
knappast någon säker anvisning om när dylika sammanträden böra hållas.
Den muntliga förhandlingens principiella företräden framför skriftligt förfarande
skulle i och för sig kunna ge anledning till en mycket vidsträckt
tillämpning av den föreslagna bestämmelsen. Vissa uttalanden av de sakkunniga
synas också ägnade att föranleda tvekan om den avsedda innebörden.
Med hänsyn till frågans betydelse för parterna och för myndigheterna
synes därför angeläget att förutsättningarna för anordnande av sammanträden
för muntlig handläggning närmare preciseras.

Utgångspunkten för de sakkunnigas överväganden har varit, att den
skriftliga handläggningsordningen liksom hittills skall vara regel. Endast
i den mån ett verkligt behov av muntlighet föreligger för att en tillförlitlig
utredning skall vinnas och ett muntlighetsinslag kan inpassas i handläggningen
utan att denna blir för tungrodd eller kostsam för myndigheterna
och parterna, bör enligt de sakkunniga tillgång till muntlighet finnas. Mot
denna allmänna bedömning synes i princip intet vara att erinra.

Som de sakkunniga framhålla kunna moment av muntlighet i förvaltningsförfarandet
införas även på annat sätt än genom formbundna sammanträden.
Härvid tala de sakkunniga om olika slag av informella muntliga
kontakter, för vilka särskilda regler icke anses erforderliga. Det framstår
som något oklart om de sakkunniga bland dessa utredningsmöjligheter
räkna parts rätt att muntligen yttra sig över kommunicerat utredningsmaterial,
därvid yttrandet skall upptecknas hos myndigheten. Som framhållits
under 8 kap. 5 § kan detta muntliga moment vara av stor praktisk
betydelse, helst som det är naturligt att parten därvid erhåller närmare vägledning
rörande utförande av sin talan. I många ärenden, som äro av ingripande
betydelse för den enskilde och där fortsatt skriftlighet framstår
som mindre tillfredsställande, torde det vara möjligt att i denna ordning
införa en enkel, smidig och ändamålsenlig form av muntlig handläggning,
vilken som regel bör ske inför vederbörande föredragande. De praktiska försök
som gjorts i detta hänseende synas också ha givit positiva resultat.

542

Om — som jag föreslagit — part i samband med utredningsmaterialets
kommunicering upplyses om möjligheten att yttra sig muntligen, synes
denna handläggningsordning kunna komma till ökad användning.

I vissa fall kan emellertid härutöver möjlighet böra föreligga att i mera
formbunden ordning hålla sammanträde för muntlig handläggning inför
myndigheten. Denna tyngre och kostsammare handläggningsordning synes
böra förbehållas fall av mera komplicerad beskaffenhet, där andra utredningsvägar
visat sig otillfredsställande eller eljest icke lämpligen kunna
begagnas. Enligt min mening böra dessa sammanträden, vid vilka olika
procedur- och ersättningsfrågor kunna uppkomma, alltid hållas inför myndigheten
i normalt beslutsför sammansättning och sålunda icke inför föredraganden
eller annan enskild tjänsteman.

När de sakkunniga diskutera förutsättningarna för anordnande av dylika
sammanträden synas de i någon mån frånfalla kravet på att denna kvalificerade
handläggningsordning endast bör ifrågakomma, om så är av
betydelse för utredningens fullständighet och tillförlitlighet. Det framhålls
sålunda att man även »i viss mån» bör kunna beakta de fördelar som sammanträde
ur partens egen synpunkt erbjuder, därvid erinras om att part
ofta har väsentligt lättare att muntligen klarlägga sin ståndpunkt och meddela
uppgifter om fakta; han kan, sägs det, få en klarare uppfattning om
vad som ankommer på honom att utreda än den som kan bringas honom
genom skriftlig eller informell muntlig vägledning. Intrycket av att de
sakkunniga anse att sammanträde för muntlig handläggning sålunda kan
vara motiverat även ur servicesynpunkter förstärks genom uttalandet att
parts egen begäran om att sammanträde skall anordnas bör utgöra ett
starkt skäl för att besluta därom.

De antydda servicesynpunkterna synas mig emellertid knappast böra
inverka på frågan om anordnande av sammanträde för muntlig handläggning.
Dessa synpunkter torde till fullo kunna tillgodoses genom partens
möjlighet att inför föredraganden muntligen yttra sig över kommunicerat
utredningsmaterial och genom de kontakter som i övrigt kunna tagas i en
enklare och smidigare ordning än genom formbundna sammanträden. En
ovillkorlig förutsättning för anordnande av sådana sammanträden synes
böra vara, att det för vinnande av fullständig och tillförlitlig utredning
föreligger ett klart konstaterat behov därav. Angelägenheten av att myndigheternas
verksamhet icke förryckes och försenas genom omständligare
handläggningsordning än vad som verkligen är nödvändigt — och detta
är också ett viktigt rättssäkerhetsintresse — synes mig tala för att en allmän
regel om anordnande av sammanträde för muntlig handläggning bör
ges en restriktiv avfattning. Sedan är det en annan sak att det för vissa
ärendegrupper, t. ex. ärenden om frihetsberövanden, regelmässigt föreligger
behov av större muntlighet och därmed av liberalare regler. Detta är emellertid
en fråga som torde få beaktas i speciallagstiftningen.

543

Med det nu anförda har jag velat fästa uppmärksamheten på att de sakkunnigas
förslag i förevarande hänseende synes böra bli föremål för omarbetning.

11 kap. 5 och 12 §§

I min år 1960 avlåtna framställning om införande av en allmän regel om
motivering sskyldighet har jag utförligt angivit mina synpunkter rörande
såväl behovet av en sådan regel som regelns utformning. Även de sakkunniga
ha funnit en allmän regel påkallad, och deras överväganden rörande
grunderna härför synas i stort sett överensstämma med vad jag härutinnan
utvecklat i min framställning. Jag kan därför i denna del begränsa mig till
att understryka den centrala betydelsen ur rättssäkerhetssynpunkt av att
en allmän regel om motiveringsskyldighet införes.

Regeln har i de sakkunnigas förslag getts en något annan utformning
än vad jag i min framställning förordat, en utformning som närmast synes
kunna uppfattas som innebärande en viss skärpning av motiveringskravet.
För den praktiska tillämpningen tror jag emellertid att det är av tämligen
underordnad betydelse om man väljer det ena eller det andra av dessa alternativ
eller till och med om man begagnar lokutioner av den typ, som nu
återfinnas i vissa författningar, såsom »i den mån det erfordras» eller »i
den mån så icke finnes obehövligt». Det väsentliga är enligt min mening
att man genom en allmän regel klart fastslår själva principen om motiveringsskyldighet.
I vilken utsträckning denna princip skall tillämpas för de
skiftande förvaltningsärendena är ju — som jag närmare utvecklat i min
framställning — beroende av ett flertal, ofta med starkt växlande styrka
inverkande omständigheter, som svårligen kunna ges en adekvat täckning
i lagtext.

Förutom ur behovssynpunkt ha de sakkunniga tänkt sig en begränsning
av motiveringsskyldigheten även för fall, där det av särskild anledning
skulle vara »olämpligt» att motivera. Härmed synas de sakkunniga avse
fall, där sekretesskyddade uppgifter eller eljest ömtåliga uppgifter rörande
enskildas förhållanden icke böra avslöjas i beslutsmotivering eller där det
är fråga om värderingar, som överhuvudtaget knappast kunna närmare
motiveras. Dessa synpunkter synas emellertid närmast ha avseende å frågan
om vad en motivering bör innehålla men icke gälla själva principen om
motiveringsskyldighet. Om t. ex. utgången i ett ärende grundas på uppgifter,
som äro difamerande eller eljest nedsättande för vederbörande, är
det naturligtvis ofta förkastligt — och obehövligt — att närmare ingå
härpå i motiveringen. Denna kan emellertid ges en allmän formulering, som
ej är stötande för den enskilde men som ger besked om att utgången bestämts
av en bedömning av hans person och ej av andra faktorer, som
kanske också varit föremål för diskussion i ärendet. Den omständigheten
att det av olika skäl kan vara olämpligt att närmare precisera grunden

544

för ett beslut synes därför i och för sig icke kunna åberopas för att ej ge
någon motivering alls. Och att en myndighet icke får i en motivering eller
eljest lämna olämpliga uppgifter torde följa av tjänstens beskaffenhet och
icke kräva någon uttrycklig föreskrift. I nu gällande regler om motivering
synes icke heller någon motsvarande föreskrift finnas.

Vidare är att märka, att om man begränsar principen om motiveringsskyldighet
med hänsyn till vad som finnes »olämpligt», får en sådan allmän
begränsningsgrund objektivt sett en vidsträcktare innebörd än vad de sakkunniga
synas ha åsyftat. Stadgandet skulle således kunna åberopas för
att tillgodose intressen, som ur myndigheternas egna synpunkter bedömas
vägande, t. ex. hänsyn till rådande arbetsbelastning. Om man överhuvudtaget
anser nödigt att begränsa motiveringsskyldigheten med hänsyn till
vad som finnes »olämpligt», synes i varje fall en närmare bestämning böra
ske av de synpunkter, som härvid få beaktas.

Den föreslagna regeln i 5 § har avseende å individuella beslut. För normbesluten
har föreslagits en särbestämmelse i 12 §. Vad de sakkunniga anfört
till stöd för denna åtskillnad synes emellertid föga övertygande. Vill man
differentiera motiveringsskyldigheten med hänsyn till ärendenas olika beskaffenhet,
synes i första hand och med större skäl böra övervägas särregler
för andra grupper än normbeslut. Som jag närmare diskuterat i min ovannämnda
framställning torde det emellertid vara förenat med stora vanskligheter
att differentiera motiveringsskyldigheten med hänsyn till ärendens
olika förvaltningsrättsliga typ eller ämnestillhörighet. Jag vill också erinra
om att man icke bör låta frågan om motiveringens innehåll — och alltså
vilka krav som böra ställas på dess utförlighet — inverka på utformningen
av en principregel om motiveringsskyldighet. Anledning att införa någon
särregel för normbeslut synes följaktligen icke föreligga.

12 kap. 4 §

I sitt principbetänkande ha de sakkunniga erinrat om att frånvaron av
besvärsrätt för det allmänna och den ensidighet som sålunda vidlåder besvärsinstitutet
kan medföra vissa olägenheter. Denna fråga har också sedan
länge varit uppmärksammad i den allmänna diskussionen. På grundval
av de erfarenheter, som jag gjort under min verksamhet, vill jag för min
del understryka frågans principiella och praktiska vikt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Den omständigheten att ett beslut ej kan överklagas från det
allmännas sida innebär otvivelaktigt en psykologisk press på beslutsmyndigheten
att i fall, där utrymme för tvekan föreligger, inta en restriktiv hållning
och låta beslutet utfalla till den enskildes nackdel; endast därigenom
kan ju saken föras vidare till högre instans. Att endast den enskilde parten
utrustats med besvärsrätt är alltså ägnat att — i strid med besvärsinstitutets
syfte — leda till en försämring i den enskildes rättsläge. Jag har i min
verksamhet sett åtskilliga exempel härpå.

545

Men även ur en annan synpunkt framstår frånvaron av besvärsrätt för
det allmänna som otillfredsställande. Bland den stora mängd förvaltningsavgöranden
som träffas förekomma naturligtvis fall, i vilka myndighet på
grund av ofullständig utredning, felbedömning av fakta eller feltolkning av
författningsbestämmelser meddelar beslut, varigenom viss enskild person
obehörigen gynnas på bekostnad av allmänna intressen. Det kan t. ex. gälla
felaktigt meddelande av tillstånd, licenser o. d. eller underlåtenhet att på
adekvat sätt ingripa mot enskild. Genom sådana beslut kunna viktiga allmänna
intressen åsidosättas utan att möjlighet föreligger att efter besvär
få besluten rättade.

Med hänsyn till nu antydda olägenheter måste ifrågasättas om icke besvärsrätten
för statliga organ bör väsentligt vidgas. Någon ändring i fråga
om det i praxis tillämpade betraktelsesättet rörande statlig myndighets besvärsrätt
ha de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra föreslå. Nuvarande
ordning — enligt vilken myndighet i regel ej anses behörig föra talan,
om icke besvärsrätt genom uttrycklig författningsföreskrift tillagts myndigheten
— har synts de sakkunniga ändamålsenlig. Däremot ha de sakkunniga,
i anslutning till vad de härom anfört i principbetänkandet, understrukit
vikten av att särskilda partsrepresentanter för allmänna intressen
»i möjligaste mån» införas på sådana områden, där erfarenhetsmässigt behov
gör sig gällande av möjlighet att på initiativ av det allmänna få en sak
prövad i högre instans. Frågan härom skulle alltså regleras i speciallagstiftningen.

För min del tror jag knappast att de sakkunnigas ståndpunkt i denna
del är ägnad att medföra en ändamålsenlig lösning av föreliggande spörsmål.
Av skäl som jag förut angivit torde behov av besvärsrätt för det allmänna
föreligga inom praktiskt taget alla områden av förvaltningen, låt
vara att detta behov typiskt sett kan te sig mera framträdande inom vissa
områden än andra. Att i någon större utsträckning utbygga organisationen
med särskilda partsrepresentanter torde emellertid icke låta sig göra eller
ens vara lämpligt. Olika skäl synas kunna anföras för att ett sådant utpräglat
tvåpartsförhållande inför förvaltningsmyndighet i stället bör förbehållas
vissa strängt begränsade typer av ärenden. I vilket fall som helst
är det tydligt, att man med de sakkunnigas linje icke kan lösa problemet
om det allmännas besvärsrätt annat än för en förhållandevis liten del av
förvaltningen.

Detta viktiga spörsmål synes därför böra bli föremål för ytterligare överväganden.
Det ligger måhända härvid närmast till hands, att man — med
frångående av den ståndpunkt som uppbär rådande praxis — anser att
besvärsrätt för det allmännas del i princip bör tillkomma de myndigheter,
som representera allmänna intressen av det slag, varom i ärendena är fråga.
Det skulle således här närmast gälla att utvidga part sbegreppet. Även en
beslutsmyndighet synes härvid böra kunna tillerkännas besvärsrätt lika

18 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

546

väl som kommunal myndighet, vars beslut ändrats eller upphävts. Andra
metoder för att åstadkomma en generell vidgning av det allmännas besvärsrätt
kunna naturligtvis också ifrågakomma. Utan att för egen del närmare
ingå på olika möjligheter att lösa frågan eller på de komplikationer som
här säkerligen möta, vill jag som min uppfattning framhålla att förevarande
spörsmål bör upptagas till förnyad, noggrann skärskådan. Möjligen erfordras
härför utredning i särskild ordning.

18 kap. (och 11 kap. 10 §)

I den mån förvaltningsmyndighets beslut väl vunnit laga kraft men ej
äger rättskraft, lär behov av särskilda rättsmedel ej föreligga, eftersom en
rättelse, som må vara erforderlig, då kan åstadkommas genom nytt avgörande
av myndighet med beslutsrätt i saken. Avgöranden av denna art böra
alltså ej falla under 18 kap. I enlighet härmed är det av vikt att de beslut,
som skola äga rättskraft, närmare preciseras, så att 18 kap:s räckvidd ej
blir alltför obestämd. Det kan till och med ifrågasättas om icke en nödvändig
förutsättning för en reglering rörande särskilda rättsmedel är att spörsmålet
om vilka beslut som skola äga rättskraft löses. Om icke gränserna
för de särskilda rättsmedlens tillämpningsområde bli någorlunda klart angivna,
är det risk för en utveckling mot att förvaltningsmyndigheter kunna
bli mer obenägna att föranstalta om självrättelse och i stället hänvisa parter
att söka resning. En dylik utveckling vore olycklig med tanke på att den
smidighet som i princip bör utmärka förvaltningsförfarandet kan gå förlorad.
En precisering i nyss angivet hänseende är alltså angelägen icke blott
för klarläggande av 18 kap:s räckvidd utan även för att få fram mera bestämda
gränser för förvaltningsmyndigheternas självrättelsebefogenheter
(jämför s. 479 o. f.). Praxis med avseende å självrättelsebefogenheten är för
närvarande mycket oenhetlig. Det är ett allmänt intresse att självrättelse
ej förekommer i för stor utsträckning, eftersom enskild parts rättssäkerhet
kan trädas för nära och medvetandet om omfattande självrättelsebefogenhet
kan leda till minskad noggrannhet vid utredning och handläggning. Å
andra sidan är det också av förut angivet skäl viktigt att självrättelse ej
uteblir när fullgoda skäl tala därför.

De sakkunniga ha avsiktligen underlåtit att föreslå några regler rörande
rättskraftsfrågan med den motiveringen (s. 480) att alltför många faktorer
av olika slag spela in för att det skall vara möjligt att utforma några regler
i ämnet, som innehålla annat än allmänna uttalanden av föga vägledande
art. Det synes mig emellertid påkallat att det närmare undersökes om man
icke lagstiftningsvägen kan åstadkomma åtminstone en principlösning av
hithörande frågor och därmed giva närmare vägledning för prövning av
spörsmål om rättskraft och självrättelsebef ogenhet. Berörda lagstiftningsfrågor
äro av sådan invecklad art att det torde vara erforderligt att de bli
föremål för särskild utredning.

547

Förslaget att å regeringsrätten överföra funktionen som resningsinstans
i förvaltningsärenden, som icke tillhör vare sig högsta domstolens eller
någon denna underställd domstols slutliga prövning (s. 636) föranleder icke
någon erinran från min sida. Oavsett om de grundläggande reglerna angående
kompetensfördelningen mellan högsta domstolen och regeringsrätten
såvitt gäller handhavandet av de särskilda rättsmedlen tillsvidare kommer
att bibehållas i RF § 19 — ehuru i ny utformning ifall de sakkunnigas förslag
godtages — förefaller det lämpligt att i 18 kapitlet ange hos vilken
myndighet ansökan om resning eller återställande av försutten tid skall
göras; jämför 58 kap. 4 och 12 §§ RB.

De sakkunniga ha med hänvisning till förvaltningsärendenas skiftande
karaktär och de växlande partsförhållandena avstått från att föreslå några
frister, inom vilka ansökan om resning eller återställande av försutten tid
måste göras för att komma under prövning. Från rättssäkerhetssynpunkt
kunna emellertid skäl anföras för uppställande av en yttersta absolut frist
för sådana fall, där en ändring kunde vara till men för enskilda intressen.
En sådan frist skulle även kunna vara ägnad att i någon mån begränsa
antalet obefogade ansökningar.

Förutsättningen för återställande av försutten laga tid för fullföljande
av talan eller annan i författning bestämd likartad frist har i 3 § angivits
vara att sökandens underlåtenhet framstår som ursäktlig. Detta synes emellertid
vara att sätta kravet alltför lågt, och de sakkunnigas motivering för
att frångå det standardkrav, som ligger i RB:s fordran på laga förfall, verkar
ej övertygande.

Jag ställer mig tveksam till huruvida behov av det föreslagna nya institutet
nullitetsbesvär (5 §) föreligger. Något hinder att resningsvägen få
fastslaget — åtminstone i motiveringen till regeringsrättens avgörande
— att ett beslut saknar rättslig betydelse lär i regel icke föreligga (jämför
Welamson, Domvillobesvär av tredje man s. 88 med not 70 samt NJA
1963 s. 393).

19 kap.

Som första lagutskottet redan år 1948 framhöll leder nuvarande ordning
i fråga om kostnader i förvaltningsfärfarandet — enligt vilken den enskilde
genomgående har att själv bära sina kostnader — ej sällan till stötande
konsekvenser. Kostnadsfrågorna öka helt naturligt i betydelse i samma
mån som samhällsutvecklingen medför att den enskilde invecklas i förvaltningsärenden
i allt större utsträckning och i allt mer komplicerade
sammanhang. Att lösa hithörande frågor och att därvid tillse att den enskilde
icke av kostnadsskäl blir ur stånd att behörigen tillvarata sina intressen
framstår därför ur rättssäkerhetssynpunkt som en mycket angelägen
uppgift.

548

De sakkunnigas överväganden härutinnan ha, såvitt angår frågan om
ersättning för kostnader i förfarandet, lett fram till huvudregeln att part,
såväl allmän som enskild, fortfarande själv skall stå för sina kostnader,
men att därutöver regler erfordras som ger enskild part möjlighet att under
vissa förutsättningar få sina kostnader ersatta.

För detta principiella ställningstagande synas mig de sakkunniga ha anfört
vägande skäl. Beträffande den av de sakkunniga i sammanhanget diskuterade
frågan huruvida enskild tappande part bör förpliktas att gälda
motstående partsmyndighets kostnad — en fråga som enligt de sakkunniga
möjligen kan förtjäna att uppmärksammas i speciallagstiftningen — vill jag
endast framhålla att det för mig ter sig ytterst tveksamt om sådan förpliktelse
ens undantagsvis bör förekomma i förvaltningsärende. Då emellertid
de sakkunniga icke föreslagit någon undantagsbestämmelse härom i den
allmänna lagen och i övrigt lämnat frågan öppen, saknar jag anledning
att här närmare ingå på detta spörsmål.

När det gäller möjligheten för enskild part att av allmänna medel erhålla
gottgörelse för utredningskostnader kan jag i stort sett instämma i de allmänna
synpunkter som de sakkunniga härutinnan anlagt. Jag finner det
sålunda riktigt att en första förutsättning för kostnadsersättning måste vara
att det är fråga om kostnader för insatser, som ligga utanför vad parten
vanligtvis själv kan prestera utan nämnvärd olägenhet, främst givetvis
kostnader för anlitande av sakkunnigt biträde. Jag delar också uppfattningen
att ersättning för dylika »särskilda» kostnader bör ifrågakomma
endast under närmare angivna förutsättningar. Som de sakkunniga anfört
måste det härvid bli fråga om en bedömning av vad som i det särskilda
fallet kan anses rimligt att den enskilde själv presterar till förmån för det
allmänna intresset av att ett materiellt riktigt beslut fattas. De sakkunnigas
resonemang om hur denna bedömning bör ske och om de faktorer som
härvid i första hand böra beaktas — sakens beskaffenhet, medverkans art,
myndighets åtgörande och ärendets utgång — synas mig icke kunna ge
anledning till några mera väsentliga invändningar. Övervägandena leda
i denna del alltså fram till att ersättning för särskilda kostnader bör kunna
utgå, om det framstår som »obilligt» att de stanna på parten själv.

En ersättningsprincip som den nu angivna kan självfallet i och för sig
icke angripas. Det är emellertid tydligt att — även med de sakkunnigas
försök till preciseringar — gränsen mellan vad som i kostnadshänseende är
för parten obilligt eller ej mången gång är flytande och svårbestämd. Särskilt
vanskligt torde det vara att ta ställning till den fråga som väl blir
den praktiskt viktigaste, nämligen om en part, som anlitat och haft kostnader
för sakkunnigt biträde, rimligen bort kunna på egen hand klara uppgiften
eller eljest ej behövt anlita sådan hjälp. Därtill kommer att spörsmål
om kostnadsersättning i princip kan aktualiseras hos många hundratals
myndigheter med mycket skiftande kvalifikationer och förfarenhet i be -

54 SJ

dömningsfrågor av detta slag. Frågan hur den angivna ersättningsprincipen
kan tänkas komma att praktiskt fungera och därmed vilka kostnader för
statsverket det här kan komma att gälla lärer därför svårligen kunna förbigås
vid de legislativa övervägandena.

De sakkunniga ha icke närmare ingått på denna fråga och redovisa inga
beräkningar rörande frekvensen ersättningsfall. Att det enligt de sakkunniga
endast bör vara fråga om undantagsfall, framgår bl. a. av deras uttalande
att enskild parts medverkan i utredningen avses i möjligaste män
skola främjas av myndigheterna så att den normalt skall kunna fullgöras
utan juridiskt eller annat sakkunnigt biträde och utan att parten eljest
åsamkas några kostnader över hövan.

Det är säkerligen också riktigt att det stora flertalet förvaltningsärenden
icke är av den beskaffenhet att någon kostsam medverkan av enskild part
är erforderlig eller eljest motiverad. I mera komplicerade ärenden torde det
emellertid — även med en mycket långtgående skyldighet för myndigheterna
att bistå enskild med råd och anvisningar — ej sällan krävas speciella
utredningsinsatser av parten för att man skall få en allsidig belysning av
ärendet och därmed underlag för ett materiellt riktigt beslut. Utvecklingen
på förvaltningsområdet med dess alltmer invecklade lagstiftningsmateria
gör det allt svårare för den enskilde att på egen hand gå iland med dessa
uppgifter. Otvivelaktigt föreligger här ett ökat behov för den enskilde att
i olika hänseenden anlita sakkunnigt biträde, ett behov vars tillgodoseende
även fyller ett allmänt intresse. I vilken utsträckning enskilda parter sålunda
åsamkas särskilda, av omständigheterna motiverade utredningskostnader,
för vilka ersättning bör utgå, kan givetvis ej ens approximativt uppskattas
utan närmare undersökningar.

Även om de fall, där den enskilde belastas med kostnader utöver det ordinära,
relativt sett endast utgöra undantag, kan man enligt min mening —
med hänsyn till den oerhörda mängd förvaltningsärenden som årligen förekommer
— icke bortse från att dessa undantagsfall kan komma att uppgå
till ganska betydande antal.

Med hänsyn härtill och till ersättningsfrågornas ofta grannlaga natur
ter det sig knappast välbetänkt att — som de sakkunniga tänkt sig —
utsprida beslutanderätten i ersättningsfrågorna på den stora mängd tjänstemän
och myndigheter, hos vilka förvaltningsärende kan upptagas. Även om
ersättningsfrågor kanske främst komma att aktualiseras hos besvärsmyndighet,
kan man icke bortse från att — sedan det väl blivit känt att möjlighet
till kostnadsersättning föreligger — yrkande därom i stor utsträckning
kan förekomma även i första instans. Angelägenheten av att ersättningsfrågorna
prövas med tillbörlig restriktivitet och i övrigt enligt enhetliga
grunder talar därför enligt min mening mycket starkt för en långtgående
koncentration av beslutanderätten i dessa fall. Man kan härvid
tänka sig att fråga om ersättning i förvaltningsärende skall, efter ärendets

550

avgörande, anhängiggöras hos en för riket gemensam myndighet, t. ex.
kammarrätten, eller för respektive förvaltningsområden hos vederbörande
centrala ämbetsverk eller motsvarande organ. I varje fall synes man icke
böra gå längre ned än till besvärsmyndigheter, vilket skulle innebära en
tillämpning över hela linjen av den ordning som de sakkunniga föreslagit
i fråga om ersättning i ärende hos kommunal myndighet. Det bör dock
framhållas att ersättningsfrågan — vilken metod man än väljer — synes
böra helt frigöras från handläggningen av det ärende, däri ersättning uppkommit.

Med de sakkunnigas tanke att beslutanderätten i ersättningsfrågor skulle
utspridas på alla myndigheter i första instans kan det vara förståeligt, att
de sakkunniga vid utformningen av ersättningsreglerna ansett försiktigheten
kräva en snävare gränsdragning för ersättningsskyldigheten än vad
den av dem godtagna principen i och för sig innebär. Om man emellertid,
som nyss antytts, väljer en ordning för prövningen av dessa frågor, som
tillgodoser kravet på enhetlighet och restriktivitet i bedömningen, synes
knappast finnas anledning att på sätt de sakkunniga föreslagit frångå angivna
ersättningsprincip. Det valda uttrycket »uppenbart oskäligt» synes
för övrigt ägnat att leda till en restriktivitet i tillämpningen som går vida
utöver vad de sakkunniga själva synes ha avsett och kunna medföra att
reformen blir utan praktiskt värde. Det framstår dessutom som mindre
lämpligt att använda en formulering, som ju skulle innebära att det vore
godtagbart att oskäligt betunga enskilda. Lämpligare synes mig vara att
ersättningsprincipen uttryckes så, att ersättning må utgå om det med hänsyn
till de i förslaget angivna omständigheterna föreligger särskilda eller
synnerliga skäl därtill.

För part som i besvärsärende vinner bifall till sin talan ha de sakkunniga
föreslagit en liberalare ersättningsregel. Med den av mig förordade omläggningen
i fråga om beslutanderätten i ersättningsfrågor och jämkningen av
grundregeln synes emellertid icke finnas anledning att införa någon särregel
för dessa fall. Jag har för övrigt svårt att förstå, att det i förevarande hänseende
skulle föreligga någon skillnad mellan angivna fall och sådana där
part »vinner» i första instans. Ärendets utgång skall ju också enligt grundregeln
i samtliga fall beaktas. Det synes knappast heller föreligga någon
anledning att just i besvärsärenden — såsom de sakkunniga föreslagit med
tanke på undantagsfall, vars beskaffenhet dock ej närmare angivits —
införa möjlighet till ersättning för annan än »särskild» kostnad. Jag vill
dock framhålla, att enligt min mening hinder ej bör möta mot att i sådana
kostnader inräkna även insats av eget arbete, därest detta normalt varit
av beskaffenhet att kräva särskild expertis.

I samband med reglerna om kostnadsersättning ha de sakkunniga diskuterat
frågan om införande för förvaltningsförfarandets del av en motsvarighet
till institutet fri rättegång vid domstol. De sakkunniga ha emellertid

551

icke ansett sig böra föreslå någon sådan motsvarighet. Enligt de sakkunniga
skulle nämligen tillämpningsområdet för ett dylikt institut på de väsentligaste
punkterna sammanfalla med tillämpningsområdet för de föreslagna
reglerna om kostnadsersättning.

Bestämmelserna om fri rättegång vid domstol grundas på synpunkten
att ingen skall av ekonomiska skäl vara utesluten från möjligheten att tillvarata
sina intressen i rättegångssaker. I princip torde samma betraktelsesätt
böra anläggas i förvaltningsärenden. I den mån man erkänner att det
är ett allmänt intresse att enskild part i vissa fall får ersättning för särskilda
utredningskostnader, som varit påkallade för ett materiellt riktigt beslut,
bör självfallet ingen av ekonomiska skäl vara utestängd från möjligheten
att förebringa sådan utredning. I allmänhet ha väl enskilda, som invecklas
i mera komplicerade förvaltningsärenden, tillräckliga ekonomiska resurser
för att själva förskottera kostnaderna för åtgärder, som de anse nödvändiga,
t. ex. anlitande av experter. Men naturligtvis förekommer det i åtskilliga
fall att enskilda, som sakna möjlighet att gälda sådan kostnad, försättas
i situationer som de ej själva kunna bemästra och som alltså kunna leda
till rättsförluster. Icke minst torde så vara fallet inom den sociala sektorn,
t. ex. när det gäller för den enskilde att söka förhindra eller få rättelse i
myndighetsingripanden eller att utfå förmåner vartill han är berättigad.
Självfallet böra dessa personer icke försättas i sämre läge än dem som
själva kunna anskaffa erforderliga medel till utredningskostnader, för vilka
de i sinom tid kunna få ersättning av det allmänna.

Det förefaller mig därför knappast befogat att under åberopande av reglerna
om kostnadsersättning avvisa tanken på införandet inom förvaltningen
av en motsvarighet till fri rättegång. Dessa regler bli av betydelse
för dem, som äro i stånd att själva förskottera erforderliga kostnader, men
icke för de ekonomiskt sämst lottade. Och det är också de senare som i
allmänhet ha svårast att personligen reda sig i uppkomna situationer.

I domstolsärenden föreligger möjlighet för enskild att få fri rättegång
ej blott då förhandling utsatts utan även eljest om särskilda skäl därtill
äro. Uppkommer vid domstol fråga om t. ex. förordnande av boutredningsman,
adoption eller fråntagande av rätten till vårdnad om barn, kan fri
rättegång beviljas. I förvaltningsärende förekommer ej sällan frågor av
liknande slag eller av än större betydelse. Rent principiellt kan knappast
anföras något skäl för att den enskilde i förevarande hänseende skulle vara
sämre ställd i förvaltningsärende än i domstolsärende.

Av kanske större praktisk betydelse är frågan om möjligheten för mindre
bemedlade att i förvaltningsärende erhålla biträde inom ramen för den allmänna
rättshjälpen. Det alltmer ökande behovet för enskilda att i mellanhavanden
med förvaltningsmyndigheter söka råd och bistånd av råttslig
art, synes påkalla en omprövning av frågan om rättshjälpens organisation
med avseende å administrativa ärenden. Det är möjligt att man med hän -

552

syn till samhällsutvecklingen har att i en utbyggd rättshjälpsorganisation
se ett väsentligt led i det nutida rättsskyddssystemet.

Att enskilda personer icke av ekonomiska skäl bli urståndsatta att i förvaltningsärenden
vidtaga åtgärder, som erfordras för riktiga beslut, synes
mig avse ett spörsmål av den vikt att det bör bli föremål för utredning
i särskild ordning.

553

I). Anteckningar rörande iakttagelser
vid inspektioner m. in.1

1. Försummelser hos länsstyrelser i fråga om tillsyn över att underordnade
myndigheter m. fl. behörigen fullgöra sina åligganden.
Fråga härvid om landshövdings och chefstjänstemäns ansvar för
att tillsynsskyldigheten iakttages. Tillika uttalande om lämpligheten
av att i JO:s ämbetsberättelser gjorda påpekanden beaktas och
delgivas underställd personal så att fel och brister i anmärkta hänseenden
kunna förekommas eller rättas

Enligt uttryckliga föreskrifter ankommer på länsstyrelse att i en mångfald
hänseenden utöva tillsyn över att statliga myndigheter samt kommuner
och enskilda behörigen fullgöra dem enligt lag och författning åliggande
förpliktelser. Denna tillsynsskyldighet spänner över viktiga områden av
samhällslivet, t. ex. politi- och beredskapsfrågor, socialvård, planväsendet,
beskattningsväsendet osv., och berör samtliga sektioner inom länsstyrelsen.
Försummas sådan övervakning, kan — såsom erfarenheten givit vid handen

— följden lätt bli att de under tillsynen stående eftersätta sina åligganden.
Härigenom kunna viktiga allmänna och enskilda intressen äventyras.

Det är följaktligen ur rättssäkerhetssynpunkt av stor vikt, icke minst
med tanke på den fortgående utvecklingen av samhällslivet, att de kontrollfunktioner
som sålunda tillkomma länsstyrelse ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
I många fall är det här fråga om uppgifter, som i första hand
kunna och böra beaktas av vederbörande föredragande inom respektive
sektion. Men även från verksledningens sida erfordras åtgärder för att tillse
att föreskriven övervakning verkligen kommer till stånd. Hithörande frågor
måste därför ägnas uppmärksamhet även av sektionschefer, avdelningschefer
och i viss utsträckning av landshövdingen själv.

De kontrollfunktioner, varom här är fråga, synas emellertid i stor utsträckning
försummas hos länsstyrelserna. Vid inspektioner har sålunda

— oaktat tiden blott medgivit stickprovskontroll i några få hänseenden —
ofta iakttagits överraskande brister. Dessa avse ej blott föreskriven tillsyn
med avseende å enskildas förhållanden enligt olika författningar, såsom
enligt lagen om ekonomiska föreningar, stiftelselagen och pantlånelagen,
för att nu nämna endast ett par exempel. Framförallt ha brister konstate 1

Ang. tidigare sammanställningar av iakttagelser vid inspektioner se iimb. ber. 1058 s. 356 o. f.,
1060 s. 305 o. f., 1902 s. 397 o. f. och 19G4 s. 531 o. f.

18* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1006 års riksdag

554

rats när det gäller länsstyrelsekontrollen över att lokala myndigheter fullgöra
sina åligganden. Som några exempel härpå må nämnas i tidigare ämbetsberättelser
redovisade försummelser att öva tillsyn över att godtagbara
beredskapsplaner upprättas för polisen, att polispersonalen undergår föreskriven
utbildning i vapnens bruk m. in. eller att ur skyddssynpunkt stadgade
besiktningar av hotell och liknande rörelser äga rum. Trots upprepade
påminnelser härom i ämbetsberättelserna har det visat sig att man på olika
håll underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder för att rätta föreliggande
brister. I flera fall ha försummelserna sträckt sig över en sådan tidsrymd
och i övrigt ådagalagt en så anmärkningsvärd passivitet att vad sålunda
förekommit otvivelaktigt innefattat tjänstefel av vederbörande. Hittills har
jag emellertid endast i undantagsfall ansett mig böra beivra dessa försummelser
genom anställande av åtal.

För att nu ifrågavarande tillsynsverksamhet — som här exemplifierats
endast med några typfall — skall fungera på avsett sätt är det, som nyss
framhållits, nödvändigt att frågan ägnas uppmärksamhet ej blott av den
eller dem, som i första hand ha att syssla därmed, utan även från verksledningens
sida. Härvid bör verksledningen bl. a. beakta de iakttagelser rörande
förekommande brister, som redovisas i JO:s ämbetsberättelser och som
kunna ge anledning till undersökningar i syfte att förekomma eller rätta
motsvarande fel hos den egna länsstyrelsen. Personalen bör följaktligen i
lämplig ordning delgivas innehållet i dessa ämbetsberättelser i berörda delar.
Vad som förekommit i de förut nämnda ärendena och eljest har emellertid
givit vid handen, att den interna kontrollen inom länsstyrelserna flerstädes
åsidosatts. Man synes härvid förmena, att de högre befattningshavarna
icke borde behöva ta befattning med övervaknings- eller granskningsuppgifter
som i och för sig kunna utföras av underordnade tjänstemän, eller
att det i varje fall vore tillräckligt med någon enstaka muntlig påminnelse.
Såvitt angår landshövdings tillsynsskyldighet hävdades t. ex. i ett i denna
ämbetsberättelse refererat ärende rörande åtal för underlåten tillsyn med
avseende å polisens beredskapsplanläggning (s. 294 o. f.), att det för landshövdingens
vidkommande finge anses tillfyllest att denne i det aktuella fallet
uppdrog åt landssekreteraren att vidtaga erforderliga åtgärder och att således
landshövdingen därmed kunde anse sig skild från saken. För min del
fann jag emellertid detta betraktelsesätt icke förenligt med föreskriften
i 15 § länsstyrelseinstruktionen, enligt vilken landshövding är ansvarig för
länets styrelse och har att utöva tillsyn över ärendenas gång samt övervaka
att tjänstemännen med nit och noggrannhet fullgöra sina åligganden. Rörande
mina uttalanden om innebörden av berörda instruktionsföreskrift får
jag hänvisa till ovannämnda referat. Min uppfattning om landshövdingens
tillsynsplikt i det aktuella fallet godtogs också av en enhällig högsta domstol.

Förutom den tillsyn, som må ankomma på landshövdingen, åligger det

555

avdelnings- och sektionschef att fortlöpande kontrollera att underställd personal
fullgör föreskrivna tillsynsuppgifter. Även hos sådana chefstjänstemän
har kommit till uttryck en viss obenägenhet att aktivt utöva tillsyn och
ett förringande av betydelsen av att kontroll uppifrån sker. Spörsmålet om
avdelnings- och sektionschefers ansvar med avseende å tillsynsskyldigheten
i fråga om ärende av mera rutinbetonad karaktär kan illustreras med följande
fall.

Vid inspektion av en länsstyrelse på våren 1963 framkom att polischeferna
i flera distrikt under senaste femårsperiod underlåtit att verkställa föreskriven
årlig besiktning enligt hotellstadgan och att insända besiktningsliggama
till länsstyrelsen. Efter år 1959 — då byte skedde å tjänsten som
föredragande i hotellärenden hos länsstyrelsen — hade, i motsats till tidigare,
någon granskning ur angiven synpunkt ej skett av länsstyrelsens hotellregister
och påminnelser följaktligen icke utgått till de felande. Den ny tillträdande
föredraganden, en förste landskanslist, uppgav som förklaring till
underlåtenheten att under flera år verkställa kontroll att han förlitat sig på
att tillsynsuppgiften fullgjordes av den kvinnliga kontorist, som förde hotellregistret.
De två länsassessorer, som under ifrågavarande tid innehaft tjänsten
som sektionschef, förklarade att de vid något eller några tillfällen
muntligen påmint landskanslisten om att kontroll skulle äga rum i fråga
om besiktningsliggamas insändande. Landssekreteraren uppgav, att någon
åtgärd från hans sida överhuvud icke vidtagits. I sitt yttrande gav länsstyrelsen
uttryck för den meningen att tillsynen i förevarande fall rimligen
borde kunna läggas under chefsplanet och att någon anmärkning icke syntes
kunna riktas mot de högre tjänstemännen.

Vid ärendets avgörande anförde jag, såvitt gällde sistnämnda tjänstemän,
följande.

Såsom sektionschefer ha ifrågavarande länsassessorer instruktionsenligt
haft att övervaka, att landskanslisten fullgjorde sitt åliggande med avseende
å besiktningsliggarna. Även om en tillsyn i sådant hänseende i allmänhet
icke behöver utövas på det sättet, att sektionschefen själv verkställer
detaljkontroll, måste emellertid enligt min mening av övervakningsskyldigheten
följa att sektionschefen vid regelbundet återkommande tillfällen åtminstone
tillfrågar vederbörande tjänsteman huruvida granskning skett och
vad vid denna förekommit. Enbart en påminnelse om att granskning bör
ske — en påminnelse som kanske ges mera i förbigående och som lätt kan
gå tjänstemannen förbi — synes mig sålunda knappast tillfyllest för fullgörandet
av den på sektionschefen ankommande övervakningen. Att sektionschefen
på förut antytt sätt verkligen informerar sig om arbetet inom
sektionen och om eventuella försummelser inom denna eller av utomstående
myndigheter framstår för övrigt som angeläget ur cn vidare synpunkt
än vad som motiveras av intresset att åliggandena i det speciella fallet
fullgöras.

556

Enligt vad länsassessorerna uppgivit ha deras åtgärder i förevarande hänseende
begränsats till att de muntligen påmint landskanslisten om vikten
av att kontroll skedde med avseende å besiktningsliggarna. I enlighet med
vad nyss anförts hade enligt min mening mera verksamma åtgärder varit
på sin plats. Angelägenheten härav framgår med all önskvärd tydlighet
av de faktiska omständigheterna, vilka ge vid handen att under ett flertal
år ingen som helst kontroll ägde rum. Med hänsyn till omständigheterna
låter jag emellertid bero vid mina nu gjorda uttalanden rörande sektionschefs
tillsynsskyldighet.

Vad angår landssekreterarens befattning med tillsynsfrågan får jag till
en början framhålla, att det enligt länsstyrelseinstruktionen ankommer
på landssekreteraren att ha tillsyn över arbetet inom landskansliet och
över att tjänstemännen behörigen fullgöra sina åligganden. I vilken utsträckning
och på vad sätt denna tillsyn skall utövas beträffande de mångskiftande
uppgifterna inom landskansliet är naturligtvis beroende av ett
flertal omständigheter. I många fall är det för visso icke erforderligt att
landssekreteraren personligen utövar detalj kontroll över arbetsuppgifter,
som handhavas av underordnad personal och som det i första hand åligger
sektionschef att övervaka. Därmed är å andra sidan icke sagt att landssekreteraren
skulle vara helt fritagen från skyldighet att utöva tillsyn, låt
vara att denna tillsyn kan begränsas till att han i olika sammanhang fäster
vederbörandes uppmärksamhet på förekommande spörsmål. Av särskild vikt
är givetvis att landssekreteraren ingriper då någon omständighet framkommer
som tyder på att missförhållande föreligger eller som eljest ger anledning
till närmare undersökning.

Såvitt angår den speciella arbetsuppgift, som gäller granskningen av
hotellregistret med avseende å besiktningsliggarnas insändande, anser jag
visserligen icke att denna uppgift är av sådan beskaffenhet att landssekreteraren
personligen behöver följa densamma genom någon detaljkontroll.
Som jag framhållit i inspektionsprotokollet aktualiserades emellertid frågan
om polischefernas skyldighet att insända liggarna samt länsstyrelsernas
tillsyn häröver genom ett åtalsärende, som refererades i min i början av år
1962 utgivna ämbetsberättelse (s. 184 o. f.), vilken tillställdes länsstyrelsen
i flera exemplar. Utsändandet av ämbetsberättelsema sker — i enlighet med
riksdagens intentioner — i syfte att myndigheterna därigenom skola bli i
tillfälle att inom sina respektive områden vidtaga åtgärder till förekommande
av eller rättelse av fel eller förbiseenden av de slag, som annorstädes
förekommit och som redovisas i berättelserna. Vad som rörande underlåtna
hotellbesiktningar upptagits i berörda ämbetsberättelse hade därför enligt
min mening bort föranleda landssekreteraren såsom avdelningschef att
fästa vederbörande befattningshavares, i varje fall sektionschefens, uppmärksamhet
på saken för närmare undersökning huruvida liknande underlåtenhet
förekomme inom det egna länet. Om så skett, hade rättelse kunnat

557

åvägabringas på ett tidigare stadium och förevarande inspektionsärende
överhuvudtaget icke behövt — såsom nu blivit erforderligt upptagas
till omfattande skriftväxling.

Ärendet var med dessa uttalanden av mig slutbehandlat.

2. Angående vikten av att länsstyrelse vid fastställelseprövning
av lokal ordningsstadga ej blott tillser att vederbörande myndigheter
hörts före stadgans antagande av fullmäktige utan också tar del
av innehållet i avgivna yttranden

Vid inspektion av länsstyrelsen i Kalmar län uppmärksammades en av
länsstyrelsen den 13 mars 1963 fastställd lokal ordningsstadga för en landskommun.
Efter granskning av stadgan med tillhörande handlingar lät
jag till inspektionsprotokollet anteckna bl. a. följande.

Enligt 23 § allmänna ordningsstadgan skulle lokal ordningsstadga antagas
av kommunens fullmäktige på förslag av eller efter hörande av de myndigheter,
vilkas verksamhetsområden berördes därav. I förevarande tall
hade förslag till den lokala ordningsstadgan uppgjorts av en särskilt utsedd
kommitté. En av kommitténs ledamöter var ordförande i hälsovårdsnämnden.
Hälsovårdsnämnden hade emellertid, såvitt framginge av handlingarna,
icke yttrat sig över förslaget. Enligt vad vederbörande kommunalkamrerare
vid förfrågan uppgivit funnes icke heller i hälsovårdsnämndens
protokoll antecknat att nämnden tagit ställning till förslaget. Enär
den lokala ordningsstadgan innehölle föreskrifter, som rörde den allmänna
hälsovården, skulle enligt bestämmelsen i 23 § allmänna ordningsstadgan
hälsovårdsnämnden ha hörts, innan kommunalfullmäktige antoge stadgan.
Vid granskningen av stadgan i underställningsärendet ålåg det länsstyrelsen
att pröva om stadgan tillkommit i laga ordning (Sundberg, Allmän förvaltningsrätt
s. 290, Strömberg, Den lokala förordningsmakten s. 222 o. t.).
Därvid hade länsstyrelsen, om detta ej klart framginge av handlingarna,
att förvissa sig om att i enlighet med nämnda bestämmelse i allmänna ordningsstadgan
samtliga berörda myndigheter tagit ställning till stadgeförslaget.
Så hade emellertid uppenbarligen icke skett.

Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande, därvid hänvisades till en av
förste länsassessorn Birger Carle upprättad promeria. I denna anförde
Carle bl. a. följande.

Vid granskningen av förslaget hos länsstyrelsen uppmärksammades, att.
berörda myndigheter icke torde ha hörts i ärendet, varför återremiss till
kommunalnämnden utskrevs, innehållande anmodan att jämlikt 23 § allmänna
ordningsstadgan »låta höra de myndigheter, vilkas verksamhetsområde
beröras av bestämmelserna i stadgan (t. ex. polischef, hälsovårdsnämnd,
barnavårdsnämnd)». Innan denna remiss hunnit avsändas fick
jag den 2 november 1962 ett telefonsamtal med dåvarande komrminalkamreraren
Reinhold Sunnergren i Lönneberga, som upplyste att ifrågavarande
myndigheter redan hörts genom den särskilda kommitté, som haft i upp -

558

drag att utarbeta förslaget. På grund härav avsändes icke remissbrevet,
vilket i stället överkorsades och försågs med anteckning om telefonsamtalet
samt lades till akten. Däri inneligger också en skrivelse från Sunnergren,
dagtecknad den 21 november 1962, vari anföres bl. a. att kommittén
enligt sitt bemyndigande rådgjort »med olika organ, bl. a. granskade landsfiskalen
förslaget». I ärendet finnes ingenting som talar emot riktigheten
av uppgiften, att även hälsovårdsnämnden blivit hörd i ärendet, särskilt
som ordföranden i denna nämnd Ivar Nilsson också var ledamot av den
särskilda kommittén. Av JO:s utredning framgår emellertid att protokollfört
beslut i ärendet saknas hos hälsovårdsnämnden. Hälsovårdsnämndens
dåvarande ordförande och nuvarande hälsovårdsinspektör, chauffören Ivar
Nilsson, har vid telefonsamtal den 17 februari 1965 förklarat, att han nu
ämnar utverka hälsovårdsnämndens beslut i efterhand om godkännande
av ordförandens åtgärd att godtaga förslaget till ordningsstadga.

Klart är, att — om kravet att länsstyrelsen skall förvissa sig om att
samtliga berörda myndigheter tagit ställning till stadgeförslaget strikt
och obetingat måste upprätthållas — vederbörliga protokollsutdrag från
sammanträden med alla berörda nämnder och skriftligt intyg från landsfiskalen
bort infordras till bestyrkande av kommunalkamrerarens uppgift.
Det torde emellertid med visst fog kunna påstås, att en så långt gående
formalism konsekvent genomförd skulle göra förvaltningsförfarandet mera
tungarbetat och osmidigt än som är nödvändigt. Ett förfarande — såsom
i detta fall med telefonkontakter mellan länsstyrelsens och kommunens
tjänstemän torde normalt vara ägnat att ge snabba och effektiva resultat.
Detta förfarande — som tillämpas alltmer — torde vara det enda rationella,
om länsstyrelsetjänstemännens arbetsbörda icke skall bli övermäktig.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande.

Enligt 7 § allmänna ordningsstadgan skola de föreskrifter i avseende å
den allmänna ordningen, som för kommun eller del därav finnas erforderliga
och ej angå förhållanden, om vilka annorledes är bestämt, meddelas
i lokal ordningsstadga. Vid meddelande av sådan föreskrift skall tillses att
därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad
inskränkning i den enskildes frihet.

Rörande ordningen för utfärdande av lokal ordningsstadga föreskrives
i 23 §, såvitt nu är i fråga, att sådan stadga antages av kommunens fullmäktige
på förslag av eller efter hörande av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden
beröras därav. Fullmäktiges beslut om antagande av lokal
ordningsstadga skall underställas länsstyrelsens prövning.

I 23 § allmänna ordningsstadgan har således — till skillnad från vad
som tidigare gällde i fråga om antagande av lokal ordningsstadga — uttryckligen
fastslagits att berörda myndigheter, i den mån de ej själva framlagt
förslag, skola höras i anledning av ifrågasatt lokal ordningsföreskrift.
Med myndighet avses i detta sammanhang ej blott polismyndighet eller
statlig myndighet utan även kommunala styrelser och nämnder (prop. nr
143/1956 s. 117). Hörande av t.ex. en kommunal nämnd skall i princip
ske genom att nämnden som sådan yttrar sig och alltså icke genom uttalande
blott av ordföranden eller enskild ledamot.

559

Avsikten med föreskriften om obligatoriskt hörande av de myndigheter,
vilkas verksamhetsområden beröras av ifrågasatta lokala ordningsstadganden,
är givetvis att man därigenom skall kunna tillföra ärendet det erfarenhetsmaterial
och de synpunkter som endast ifrågavarande myndigheter
kunna förmedla, så att bredast möjliga underlag erhålles för ärendets bedömning.
Med hänsyn till karaktären av de ärenden, varom här är fråga, är
det också av vikt att en allsidig utredning föreligger. Icke minst gäller
detta med avseende å prövningen av behovet av den mångfald föreskrifter,
som kunna ifrågasättas inom det vidsträckta ordningsområdet, föreskrifter
som formellt och kanske i viss mån också faktiskt kan sägas tjäna ordmngsintressen
utan att likväl något egentligt behov därav behöver föreligga.
Om icke noggrann prövning härav sker, kan lätt komma att införas föreskrift
varigenom lägges onödigt tvang pa allmänheten eller eljest göres
obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Att utredning föreligger, som
är ägnad att närmare belysa hithörande spörsmål, är därför angeläget och
nödvändigt för att prövningen hos fullmäktige — och hos länsstyrelsen —
skall kunna ske på avsett sätt.

När en länsstyrelse har att pröva av fullmäktige antagen lokal ordningsstadga,
ankommer det på länsstyrelsen att tillse ej blott att föreskriften
om obligatoriskt hörande av vederbörande myndigheter iakttagits och att
stadgan sålunda och i övrigt tillkommit i formellt föreskriven ordning. Den
väsentliga — och svårare — uppgiften för länsstyrelsen är att pröva huruvida
de i stadgan intagna bestämmelserna äro rättsligt och sakligt grundade.
Denna prövning kräver, såvitt angår den ej sällan tveksamma frågan
om behövligheten av viss föreskrift, tillgång till den utredning som
förekommit i ärendet, bl. a. de yttranden som avgivits och som kunna innehålla
uppgifter av essentiell betydelse. I och med tillgången till avgivna
yttranden erfordras ingen särskild åtgärd för kontrollen av att föreskriften
om myndigheternas hörande också iakttagits.

I den av länsstyrelsen i förevarande ärende åberopade promemorian har
givits uttryck för uppfattningen att det skulle vara en långtgående formalism
att i ärenden av detta slag fordra skriftliga belägg för att vederbörande
myndigheter hörts; »det enda rationella» skulle vara att inhämta
uppgift därom genom telefonsamtal. Denna synpunkt grundar sig tydligen
på tanken att det skulle vara till fyllest att länsstyrelsen får uppgift endast
om att yttranden avgivits av vissa myndigheter, under det att innehållet
i yttrandena skulle sakna intresse för länsstyrelsen. Ett sådant betraktelsesätt
— att blott konstatera att föreskriften om myndigheters hörande
formellt iakttagits — ådagalägger emellertid en betänklig missuppfattning
rörande innebörden av den på länsstyrelsen ankommande prövningen. Som
jag tidigare utvecklat är det viktigaste för länsstyrelsen i detta sammanhang
icke att kontrollera att myndigheterna hörts utan i stället att taga del
av vad som yttrats.

560

I det vid inspektionen upptagna ärendet rörande viss ordningsstadga
liar länsstyrelsen åtnöjt sig med uppgifter av kommunalkamreraren att
stadgekommittén hört eller »rådgjort» med olika myndigheter. Länsstyrelsen
inhämtade således icke besked om på vad sätt detta skett och "tog,
så\ itt av handlingarna framgår, än mindre del av de synpunkter som framförts
vid de uppgivna kontakterna. Redan med hänsyn till den oklarhet,
som vidlådde de från kommunalkamreraren erhållna uppgifterna att olika
myndigheter hörts eller rådfrågats, borde emellertid länsstyrelsen — även
utifrån det formella synsätt på fastställelseprövningen som kommit till uttryck
i ovannämnda promemoria — ha förvissat sig om att myndigheterna
hörts i vederbörlig ordning och att fråga ej blott varit om samråd under
hand med enskilda representanter för myndigheterna. En enkel förfrågan
härom — vid ett telefonsamtal — hade varit tillräckligt för att fastslå
att föreskriften om myndigheternas hörande icke, i varje fall icke i erforderlig
utsträckning, iakttagits. Vid sin fastställelseprövning har länsstyrelsen,
som nyss nämnts, ej heller ägt kännedom om vad som framförts vid
de kontakter med ortsmyndigheterna som förekommit. Handläggningen
av ärendet företer följaktligen principiellt sett betydande brister.

Med hänsyn till omständigheterna anser jag mig emellertid kunna låta
bero vid en erinran om vikten av att länsstyrelsen med tillbörlig omsorg
och noggrannhet fullgör den prövning av lokala stadgor, som åligger länsstyrelsen,
och att sålunda länsstyrelsen icke fastställer stadgor, vilka på
grund av uppenbara felaktigheter kunna komma att underkännas vid
senare uppkommen prövning i judiciell eller administrativ ordning.

3. Opåkallade förbud i lokala ordningsstadgor, avseende dels kortspel
och förtäring av alkoholhaltiga drycker inom vissa för allmänheten
upplåtna fritidsområden, dels kringföringsförsäljning av bl. a.
tryckta skrifter. Tillika fråga om utsträckningen av hundägares

tillsynsskyldighet

Genom vissa år 1957 och år 1958 meddelade resolutioner fastställde länsstyrelsen
i Älvsborgs län lokala ordningsstadgor för Borås, Trollhättan och
Vänersborg.

I stadgan för Borås fanns en föreskrift av följande lydelse: »Rusdrycker
må ej förtäras å allmän plats annat än i samband med tillåten utskänkning
därav. — Kortspel eller annat därmed jämförligt spel må icke bedrivas
å allmän plats.»

Enligt nämnda stadga skulle vid tillämpning av bl. a. ovanstående föreskrift
med allmän plats likställas bl. a. campingplatser och friluftsbad.

I stadgan för Trollhättan föreskrevs följande: »Kortspel eller annat jämförligt
spel må ej bedrivas och rusdrycker eller Öl må ej annorledes än i
samband med tillåten utskänkning därav förtäras å allmän plats inom

561

stadsplanelagt område eller å område som jämlikt 2 § 1 mom. denna stadga
är likställt med allmän plats.»

Enligt sistnämnda moment skulle med allmän plats likställas ett stort
antal närmare angivna områden, som syntes vara upplåtna för friluftsändamål.

I stadgan för Vänersborg fanns jämväl en föreskrift rörande förbud mot
förtäring av rusdrycker och Öl samt mot bedrivande av kortspel a allmän
plats. Enligt denna stadga gällde ifrågavarande föreskrift icke vissa med
allmän plats likställda parker och fritidsområden, å vilka lokala regleringar
i andra hänseenden ansetts påkallade.

Vid inspektion av länsstyrelsen år 1962 uppmärksammades ifrågavarande
bestämmelser, därvid jag till inspektionsprotokollet lät anteckna följande:

I princip torde lokala förbud mot kortspel och förtäring av alkoholhaltiga
drycker vara varken behövliga eller lämpliga (jfr RÅ 1959 not. I 25 samt
Svenska Stadsförbundets Tidskrift 1959 s. 474 o.f.). Om dylika förbud undantagsvis
kunde anses påkallade av särskilda lokala ordningsskäl, maste
emellertid tillses att förbuden icke komme att omfatta onödigt vidsträckta
områden. Att t. ex. besökare av campingplatser, friluftsbad eller andra
fritidsområden skulle vara helt förbjudna att till medförd matsäck
förtära en pilsner eller starköl eller att fördriva tiden med oförargligt kortspel
o. d. syntes — i varje fall om det vore fråga om större markområden —
innefatta onödig inskränkning i den enskildes frihet och sålunda stå i strid
mot grundregeln i 7 § allmänna ordningsstadgan. Stadgan för Vänersborg
innehölle härutinnan ett mindre långtgående förbud än de övriga stadgorna,
enligt vilka förbudet syntes omfatta mycket vidsträckta områden utöver
planlagd mark. Det vore av vikt att angivna grundregel icke åsidosattes
och att lokala stadgor icke innehölle sakligt opåkallade förbud, som vid
prövning av uppkommen ansvarsfråga kunde komma att underkännas.
Länsstyrelsen syntes därför böra närmare överväga huruvida förbud, varom
här vore fråga, överhuvudtaget vore betingade av i nämnda städer föreliggande
särskilda förhållanden och i övrigt huruvida förbuden med den utsträckning,
som givits dem, kunde anses tillräckligt motiverade ur allmänna
ordningssynpunkter.

Vid inspektionen iakttogs vidare att stadgorna för Trollhättan och Vänersborg
innehöllo föreskrift om att hund under vistelse utomhus å allmän
plats skulle hållas under tillsyn, därvid särskilt skulle iakttagas, bl. a., att
hunden »ej förorenar gångbana».

Under hänvisning till RÅ 1958 not. I 299 samt Svenska Stadsförbundets
Tidskrift 1959 s. 189 o. f. begärde jag upplysning huruvida särskilda omständigheter
kunde åberopas för bibehållande av ifrågavarande föreskrift.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, därvid fogades yttranden
från poliskammaren i Borås, kommunalborgmästaren i Trollhättan och
polischefen i Vänersborg.

Beträffande förbuden mot kortspel och förtäring av alkoholhaltiga drycker
anförde länsstyrelsen följande:

562

Bestämmelser om förbud mot kortspel och förtäring av alkoholhaltiga
drycker å gator och andra allmänna platser ha under en lång följd av år upptagits
i de för länets städer gällande särskilda ordningsstadgorna. Efter
ikraftträdandet av allmänna ordningsstadgan antogo stadsfullmäktige i
länets städer i allmänhet nya lokala ordningsstadgor, därvid till grund för
stadgebestämmelserna lades ett under medverkan av bl. a. representanter
för Svenska Stadsförbundets och Landskommunernas förbund utarbetat
normalförslag. I normalförslaget hade icke intagits några förbudsbestämmelser
av ifrågavarande art, men i vid normalförslaget fogad promemoria
framhölls, att därest särskilda föreskrifter om förbud mot förtäring av rusdrycker
samt bedrivande av kortspel på någon ort ansågos nödvändiga föreskrifter
härom kunde inflyta i den lokala ordningsstadgan. Vid antagandet
av de nya lokala ordningsstadgorna för Borås, Trollhättan och Vänersborg
intogos bestämmelser om förbud mot kortspel och rusdrycksförtäring å
allmän plats på yrkande av vederbörande polismyndighet, som ansåg bestämmelser
härutinnan nödvändiga med hänsyn till i dessa städer rådande
förhållanden. Länsstyrelsen ansåg sig därför icke kunna vägra fastställelse
av dessa ordningsstadgor. Såsom framgår av nu infordrade yttranden från
nyssnämnda polismyndigheter, anser polismyndigheten i Trollhättan, att
ifragavarande förbudsbestämmelser böra bibehållas, polismyndigheten i
Vänersborg, att förbudet mot förtäring av spritdrycker bör bibehållas men
att förbudet mot kortspel kan upphävas, medan poliskammaren i Borås anser,
att man där skall kunna komma till rätta med ifrågavarande problem,
även om från förbudet undantagas campingplatser och friluftsbad. Då länsstyrelsen
ännu ej varit i tillfälle att höra vederbörande fullmäktige med
anledning av JO:s nu föreliggande påpekanden, kommer länsstyrelsen snarast
att bereda stadsfullmäktige i ovannämnda städer tillfälle att taga under
omprövning tillämplighetsområdet för ifrågavarande förbudsbestämmelser.

Rörande föreskriften om tillsyn av hund anförde länsstyrelsen:

Beträffande den i ordningsstadgorna för Trollhättan och Vänersborg intagna
bestämmelsen om skyldighet för hundägare att tillse, att hund ej
förorenar gångbana, uppmärksammades denna bestämmelse av länsstyrelsen,
da stadgorna för fastställelse överlämnades hit. Länsstyrelsen tog därvid
kontakt med den befattningshavare i nämnda städer, som närmast svarat
för utformningen av den lokala ordningsstadgan, och framhöll, att bes\^.
''?1?ie^sen syntes alltför rigorös och kunde leda till för hundägarna orimliga
påföljder. Länsstyrelsen framhöll också, att svårigheten att övervaka bestämmelsernas
efterlevande talade mot fastställelse av desamma. Från kommunalt
håll medgavs i viss mån det berättigade i länsstyrelsens invändningar,
men man framhöll samtidigt, att man med stöd av bestämmelsen
hade för avsikt att beivra endast mera flagranta fall av överträdelser. Så
synes.också ha varit fallet, ty, enligt vad länsstyrelsen inhämtat, har under
den tid, bestämmelsen varit gällande, icke i något fall hundägare sakförts
för överträdelse av bestämmelsen. Då man från kommunalt håll var angelägen
att få de lokala ordningsstadgorna fastställda och man också utlovade
att vid framtida översyn av stadgan utrensa nu ifrågavarande bestämmelse,
ansåg länsstyrelsen sig icke böra vägra fastställelse av ordningsstadgorna.
När länsstyrelsen uppmärksammade det av JO åberopade utslaget från
regeringsrätten, kontaktade länsstyrelsen ånyo vederbörande befattningshavare
i Trollhättan och Vänersborg samt erinrade om utfästelsen att avlägsna
ifrågavarande bestämmelser ur ordningsstadgorna. Dessa städer ha

563

emellertid ännu ej låtit sig avhöra i ärendet. Då länsstyrelsen alltjämt hyser
den uppfattningen, att nu berörda bestämmelse bör utgå ur berörda stadgor,
kommer länsstyrelsen att snarast bereda stadsfullmäktige i Trollhättan och
Vänersborg tillfälle att pröva frågan om denna bestämmelses bibehållande.

Sedermera meddelade länsstyrelsen, att stadsfullmäktige i Trollhättan
och Vänersborg icke funnit anledning vidtaga ändring av de i inspektionsprotokollet
berörda föreskrifterna, under det att stadsfullmäktige i Borås
beslutat om vissa sådana ändringar. Länsstyrelsen meddelade tillika att
länsstyrelsen, efter viss ytterligare utredning, ämnade i ett sammanhang
upptaga ärendena till slutlig behandling, därvid länsstyrelsen övervägde
att med stöd av 23 § allmänna ordningsstadgan besluta om vissa ändringar
i ordningsstadgorna för Trollhättan och Vänersborg och att därefter underställa
besluten Kungl. Maj:ts prövning.

I skrivelse till länsstyrelsen den 13 april 1964 anförde jag följande.

Inom det vidsträckta ordningsområdet föreligger i och för sig utrymme
för detaljreglering av en mångfald frågor rörande ordning och trivsel i den
mänskliga sammanlevnaden. Som framhållits i propositionen till allmänna
ordningsstadgan (prop. nr 143/1956 s. 110) kunna emellertid icke alla tänkbara
situationer regleras genom lokala föreskrifter. En reglering, som icke
verkligen är av behovet påkallad, kan lätt framstå som ett onödigt tvång
för allmänheten eller som en obefogad inskränkning i den enskildes frihet
och kan för övrigt även eljest medföra olägenheter. Det är därför enligt min
mening av största vikt att länsstyrelserna vid sin prövning av lokala ordningsstadgor
tillse, att ortsmyndigheterna icke — på sätt i stor utsträckning
skedde före allmänna ordningsstadgans tillkomst —- begagna sin lokala
förordningsmakt till att utfärda långtgående, sakligt opåkallade eller mindre
väl motiverade förbud, som antingen icke efterlevas eller ens kunna i praktiken
upprätthållas och som för övrigt — om frågan skulle hänskjutas för
bedömning i sådan ordning — torde komma att underkännas av domstol
eller Kungl. Maj:t. Det är framförallt ur denna vidare principiella synpunkt
— icke särskilt med hänsyn till beskaffenheten av de just i detta ärende
diskuterade föreskrifterna — som jag vid inspektionen ansåg mig böra upptaga
ifrågavarande spörsmål.

Med anledning av vad som i vissa av de av länsstyrelsen hit överlämnade
yttrandena anförts rörande önskvärdheten av förbud mot kortspel och förtäring
av alkoholhaltiga drycker vill jag framhålla, att vad jag i inspektionsprotokollet
ifrågasatte var, icke behovet av att genom ifrågavarande
förbud trygga ordning och trevnad å mera centralt belägna allmänna platser,
utan om förbuden verkligen vore behövliga i den lokala utsträckning
som föreskrivits. Förutom vad jag härutinnan anfört i inspektionsprotokollet
vill jag särskilt framhålla, att ett generellt förbudsstadgande visserligen
underlättar ingripande på ett tidigt stadium mot förehavanden, som — i ett
förhållandevis mycket begränsat antal fall — kunna utveckla sig till förargelseväckande
beteende eller fylleri. Fördelen härav synes mig emellertid,

564

när fråga är om fritidsområden där bedrivande av förströelsespel och intagande
av viss förtäring icke i och för sig framstår som opassande, svårligen
kunna motivera den inskränkning i flertalet besökares frihet, som en konsekvent
tillämpning av det generella stadgandet skulle medföra.

När det gäller föreskriften om hunds förorenande av gångbana ger mig
vad i ärendet förekommit icke anledning antaga, att föreskriften i de nu
aktuella städerna kan motiveras av särskilda lokala omständigheter. Vid
sådant förhållande kan jag begränsa mig till att erinra om att föreskrift
av motsvarande innehall saknas i normalförslaget till lokal ordningsstadga
samt att Kungl. Maj:t i det av mig i inspektionsprotokollet åberopade fallet
icke funnit skäl att göra ändring i en länsstyrelseresolution, varigenom fastställelse
vägrats av beslut som innehöll sådan föreskrift.

Som framgår av vad länsstyrelsen anfört har länsstyrelsen med anledning
av mina uttalanden i inspektionsprotokollet upptagit fråga om ändring
av nu ifrågavarande föreskrifter i de lokala ordningsstadgorna samt synes
ha för avsikt att, i den mån vederbörande fullmäktige icke besluta om erforderliga
ändringar, själv förordna därom. Vid sådant förhållande finner
jag vad i saken förekommit icke påkalla annan åtgärd från min sida än att
jag ger länsstyrelsen del av mina nu anförda synpunkter.

Länsstyrelsen föreskrev därefter vissa ändringar i stadgorna för Trollhättan
och Vänersborg, innebärande dels inskränkningar i fråga om tillämpningen
av föreskriften i förstnämnda stadga om förbud mot förtäring av
alkoholhaltiga drycker och mot kortspel m. m., dels utmönstring ur stadgorna
av den påtalade föreskriften rörande hundägares tillsyn i fråga om
hunds förorenande av gångbana. Jämlikt 23 g allmänna ordningsstadgan
underställde länsstyrelsen besluten Kungl. Maj:ts prövning.

Kungl. Maj:t beslöt den 4 december 1964 fastställa de underställda besluten.

Vid inspektion av en annan länsstyrelse uppmärksammades att den lokala
ordningsstadgan för residensstaden innehöll en föreskrift av följande lydelse:
»Kringföringshandel må ej äga rum inom stadsdelen Tingvallastaden
med andra varor än leksaksballonger och andra smärre leksaksartiklar i
samband med marknad eller annan tillställning.»

Med anledning härav framhöll jag bl. a. följande:

I de fall, då förbudsreglering av kringföringshandeln ansetts påkallad å
vissa särskilt livligt trafikerade platser, plägade generella undantag göras
för försäljning av tryckta skrifter samt välgörenhets- och demonstrationsmärken,
varjämte möjlighet i övrigt lämnades till dispensgivning i särskilda
fall. Enligt förevarande stadga gällde däremot — bortsett från marknadsdelen
o. d. — ett generellt och indispensabelt förbud mot kringföringsförsäljning
inom hela Tingvallastaden. När det gällde försäljning av tryckt
skrift förelåge visserligen icke något principiellt hinder att av ordningsskäl
mskränka den i tryckfrihetsförordningen fastslagna rätten att sprida sådan
skrift. Med hänsyn till spridningsrättens betydelse för tryckfrihetens ut -

565

övande vore emellertid av vikt att inskränkningar i denna rätt företoges
med stor varsamhet och icke genomfördes utan att verkligt påtagliga skäl
därför kunde åberopas. Främst ur nu nämnd synpunkt framstode ovannämnda
förbud mot kringföringsförsäljning som alltför omfattande och kategoriskt
(jfr JO:s ämbetsberättelse 1957 s. 194 o. f.).

I avgivet yttrande framhöll länsstyrelsen, att de lokala myndigheterna
på länsstyrelsens förfrågan meddelat, att ovannämnda föreskrift i den lokala
ordningsstadgan icke vidare ansåges påkallad, samt att länsstyrelsen
på grund därav vidtagit anstalt för att få föreskriften upphävd.

Ärendet påkallade följaktligen icke vidare åtgärd från min sida.

4. Föråldrade lokala föreskrifter rörande vatten- och
avloppsledningar

Vid inspektioner har iakttagits att i åtskilliga kommuner voro gällande
lokala föreskrifter rörande vatten- och avloppsledningar, vilka föreskrifter
antagits och fastställts långt före tillkomsten av lagen den 3 juni 1955 om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Föreskrifterna innehöllo bestämmelser,
som syntes stå i strid mot allmän lag eller eljest sakna laga
stöd. Sålunda innehöll t. ex. en ordningsstadga för en stads vattenledningsverk
straffbestämmelser för den som begagnade vattenledningsvatten för
annat än uppgivet ändamål eller som gjorde sig skyldig till uppenbart slöseri
med vattenledningsvatten eller som olovligen öppnade avstängd vattenledning.
Och enligt ett reglemente för avloppsledningar i samma stad fick
avloppsledning ej anläggas eller ändras utan tillstånd av tjänsteman vid
drätselkammaren, varjämte bl. a. stadgades att fastighetsägare skulle vara
underkastad enahanda ansvar för förseelse, som inom hans fastighet beginges
av annan.

Efter påpekande av mig ha dylika föreskrifter på föranstaltande av vederbörande
länsstyrelse eller lokala myndighet upphävts och i förekommande
fall ersatts av nya bestämmelser.

5. Dröjsmål med utfärdande av lokala hälsovårdsordningar

Hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 trädde i kraft den 1 januari
1960. De ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården, som för
kommun eller del därav finnas erforderliga utöver stadgan, skola meddelas
i lokal hälsovårdsordning. Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning
har Kungl. Maj:t den 5 juni 1959 fastställt en normalhälsovårdsordning.
Lokal hälsovårdsordning antages av kommunens fullmäktige på
förslag av hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande. Finner länsstyrelsen

566

som har att vaka över allmänna hälsovården i länet — lokal hälsovårdsordning
påkallad, har länsstyrelsen enligt 68 § i stadgan att göra anmälan
därom till kommunens fullmäktige. Fullmäktiges beslut om antagande av
lokal hälsovardsordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Underlåta
fullmäktige att antaga lokal hälsovårdsordning av innehåll, som länsstyrelsen
finner erforderligt, äger länsstyrelsen förordna i ämnet men skall
i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning.

Det åligger länsläkaren enligt dennes instruktion att i fall, då hälsovårdsnämnd
underlåter att fullgöra sina åligganden i fråga om den allmänna
hälsovården, anmäla förhållandet till länsstyrelsen och att i övrigt bringa
till länsstyrelsens kännedom missförhållanden inom den allmänna hälsovården
och föreslå åtgärder för deras avhjälpande.

Vid inspektion av en länsstyrelse i september 1964 uppmärksammades
vid genomgången av länskungörelserna att någon lokal hälsovårdsordning
enligt 1958 års stadga icke fastställts förrän i augusti 1960 och att sådan
hälsovårdsordning vid inspektionstillfället alltjämt saknades för fem kommuner,
där sådana föreskrifter antagits med stöd av 1919 års hälsovårdsstadga.
Med anledning härav begärde jag att länsstyrelsen skulle — efter
hörande av länsläkaren i länet — inkomma med upplysningar om anledningen
till ifrågavarande dröjsmål och om de åtgärder som från länsstyrelsens
och länsläkarens sida vidtagits för att erforderliga hälsovårdsordningar
skulle bli fastställda inom rimlig tid.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I propositionen 1958: B 46 med förslag till ny hälso vårdsstadga, vilken
stadga enligt förslaget skulle träda i kraft den 1 januari 1960, uttalade
departementschefen (s. 323), att under tiden fram till nämnda dag dåvarande
lokala föreskrifter och hälsovårdsordningar borde hinna omarbetas
i anslutning till den normalhälsovårdsordning, som komme att fastställas av
Kungl. Maj:t. Vad departementschefen sålunda uttalat vann riksdagens
gillande (L2U 1958: B 19 s. 120 och rskr. 1958: B 132).

Med hänsyn till vad som salunda uttalats i förarbetena till hälsovårdsstadgan
måste det anses ha ålegat vederbörande myndigheter att söka tillse
att de kommuner, som efter den 1 januari 1960 voro i behov av lokal hälsovårdsordning,
snarast möjligt erhöllo sådan enligt den nya hälsovårdsstadgan.

Vid min inspektion av länsstyrelsen hade förflutit mer än fyra och ett
halvt ar sedan hälsovårdsstadgan trätt i kraft och över fem år sedan normalhälsovårdsordningen
blivit tillgänglig i tryck. Det konstaterades emellertid
da att man fatt vänta inom tre kommuner till år 1963 och inom åtta
kommuner till år 1964 till dess lokal hälsovårdsordning fastställts. Av länets
50 kommuner saknade åtta hälsovårdsordning, därav fem inom vilka gällde
med stöd av 1919 års hälso vårdsstadga antagna hälsovårdsföreskrifter.

För fyra av sistnämnda fem kommuner har efter inspektionen fastställts

567

lokal hälsovårdsordning. I den femte samt ytterligare en kommun hade
hälsovårdsnämnderna i februari detta år upprättat förslag till lokal hälsovårdsordning
för antagande av fullmäktige. Även i de återstående tva kommunerna
övervägdes då att antaga lokal hälsovårdsordning.

Enär det, såvitt handlingarna utvisa, icke finns anledning antaga annat
än att redan vid 1960 års ingång behov av lokal hälsovårdsordning förelåg
för de kommuner i länet, där sådan nu ansetts vara erforderlig, är det enligt
min mening otillfredsställande att så avsevärda dröjsmål varom här är
fråga förekommit med fastställande av lokala hälsovardsordningar för ett
så stort antal av länets kommuner. Ansvaret för berörda dröjsmål åvilar i
första hand vederbörande kommunala myndigheter. Enligt min mening hade
det varit önskvärt att länsstyrelsen och länsläkaren sökt förmå kommunerna
att vidtaga sådana åtgärder att erforderliga hälsovårdsordningar blevo
antagna. Med hänsyn till att erforderliga åtgärder numera vidtagits och
till vad länsstyrelsen och länsläkaren upplyst anser jag dock vad i ärendet
framkommit icke vara av beskaffenhet att kunna läggas någon befattningshavare
till last som fel. I anledning härav föranleder saken icke någon min
vidare åtgärd.

6. Fråga om lagligheten av vissa länsstyrelsers praxis att tidsbegränsa
dispenser enligt 33 § väglagen

Med stöd av 33 § lagen om allmänna vägar meddelade en länsstyrelse
år 1959 en person tillstånd att för en tid av två år uppföra en kiosk å viss
fastighet på ett avstånd av 15 meter från mitten av en allmän väg och på
ett avstånd av cirka 12 meter från mitten av annan allmän väg. Tillståndshavaren
anhöll därefter att få bibehålla den uppförda kiosken. Länsstyrelsen
biföll ansökningen i vad avsåg dispens från 33 § väglagen för en tid av
fem år, räknat från och med den 1 juli 1961, under villkor att iordningställd
parkeringsplats bibehölles.

Vid inspektion av länsstyrelsen framhöll jag att lagens ordalag icke gåve
stöd för att tidsbegränsa tillstånd av förevarande slag och ifrågasatte
med hänsyn härtill lagligheten av att, på sätt som skett i ovannämnda ärende,
tidsbegränsa tillståndet. Jag hänvisade därvid till motsvarande spörsmål
med avseende å byggnadslov (se prop. 87/1962 s. 22—24).

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, vid vilket var fogat
en av vederbörande vägingenjör upprättad promemoria.

Vägingenjören anförde följande.

Sökanden hade den 15/7 1959 erhållit tillstånd att under en tid av 2 år
bedriva kioskrörelse å ifrågavarande plats. Att detta tillstånd tidsbegränsades
berodde på att det var svårt att förutse huruvida kioskverksamheten
skulle bli hindrande för trafiken å den allmänna vägen genom att bilar stannade
på olämpligt sätt vid inköp i kiosken eller på annat sätt.

568

Då rörelsen under 2 år icke visat sig ha varit till förfång för trafiken föreslogs
i en inom vägförvaltningen upprättad PM en med 5 år förlängd dispens
från 50-metersklausulen i 39 § väglagen.

Att meddela icke tidsbegränsad dispens synes icke vara lämpligt, då
eu rörelse av ifrågavarande slag lätt kan bli synnerligen störande för trafiken,
om denna avsevärt ökas och verksamheten erhåller större omfattning
genom att kundernas antal samtidigt ökar, detta särskilt på en plats, där
utrymmet är synnerligen begränsat.

Föreligger icke möjligheten att meddela en tidsbegränsad dispens, blir
följden att en framställning härom måste avslås. Sådana fall finns. Som
exempel kan nämnas att ett bensinbolag erhållit tillstånd att för en tid av
10 år uppföra en bensinstation å mark, som enligt förslag till byggnadsplan
är avsedd till väg då allmänna vägen utbygges till 4-filig. Hade tidsbegränsat
tillstånd icke kunnat meddelas hade sökanden varit hänvisad till att
förlägga bensinstationen utanför i byggnadsplaneförslaget upptaget vägområde,
ett läge som sökanden ansåg mindre lämpligt ur kommersiell synpunkt.
Vid allmänna vägens utbyggnad till 4-filig kan stationen lätt flyttas
då planläggningen redan från början var inriktad på en sådan flyttning.

Skall lagstiftningen tolkas så att tidsbegränsad dispens icke kan meddelas
synes det angeläget att den ändras på likartat sätt, som i Kungl.
Maj:ts proposition nr 87/1962 föreslagits vad beträffar 58 § byggnadsstadgan.

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Ehuru ett byggnadslov i princip innebär ett definitivt ståndpunktstagande
till byggnadsföretaget torde det kunna hävdas, att byggnadslov kan tidsbegränsas,
då lovet meddelas efter dispens eller däri »inbakats» en sådan.
Jfr 56 § 2 mom. och 67 § byggnadsstadgan.

Det lär också kunna göras gällande, att 33 § lagen om allmänna vägar
inrymmer just en sådan dispenssituation och det kan jämväl framhållas,
att särskilt starka samhälleliga skäl här tala för den ovan ifrågasatta tolkningen.

Även om angivna ståndpunkt principiellt sett kan diskuteras, vill länsstyrelsen
framhålla, att länsstyrelsen i nu förevarande ärende varit oförhindrad
att tidsbegränsa tillståndet, då enligt vad som framgår av handlingarna
sökanden själv »anhållit om dispens under så lång tid som länsstyrelsen
i detta fall kan bevilja». Jfr byggnadsstyrelsens yttrande sid. 15 i den av
Justitieombudsmannen åberopade prop. nr 87 år 1962. »I många fall kan
emellertid förutsättningar finnas för ett tidsbegränsat byggnadslov, om
sökanden själv begär sådant.» Visserligen framgår det icke av handlingarna
till det ursprungliga tillståndet att sökanden då uttryckligen inskränkt
sin framställning till att avse begränsad giltighetstid men den möjligheten
är icke utesluten att han under målets handläggning hos vägförvaltningen
under hand accepterat den föreslagna lösningen.

Av visst intresse för bedömande av det aktuella spörsmålet är även att
det här kan sägas röra sig om »en tillfällig byggnad av enkel beskaffenhet»,
varför viss :malogi föreligger med stadgandet i 170 § 1 mom. 1947 års byggnadsstadga
jämfört med 56 § 2 mom. i den nu gällande.

Jag begärde därefter att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ville avgiva
utlåtande i rättsfrågan och därvid, efter inhämtande av upplysningar från

569

vägdirektörerna, angiva vad som vore praxis i förevarande hänseende. I sitt
i anledning härav avgivna utlåtande upplyste väg- och vattenbyggnads -

styrelsen följande.

Av från vägdirektörerna inhämtade yttranden framgår, att vid hälften
av antalet länsstyrelser har under senare år överhuvudtaget icke lamnats
tidsbegränsat tillstånd. Vid övriga länsstyrelser är antalet tidsbegränsade
dispenser förhållandevis ringa.

En del av dessa länsstyrelser beviljar därvid dispens tills vidare eller
för viss tid för enklare byggnader såsom kiosker och vanthallar. Avsikten
därmed är, att länsstyrelsen skall ha möjlighet till ingripande, därest en
flyttning av byggnaden skulle bli erforderlig. Vidare har det i eu del .fall
lämnats dispens att tills vidare bibehålla en utan vederbörligt tillstånd
redan uppförd byggnad. En del sökande begär dispens endast tor viss be ^Ätskilliga

vägdirektörer framhåller, att en mer restriktiv bedömning av
dispensansökningar måste bli följden, om tidsbegränsning icke ar moj ig
samt att behov föreligger att kunna medge tidsbegränsad dispens.

Styrelsen uttalade därefter att de synpunkter som lagts på 58 § byggnadsstadgan
då det gällde tidsbegränsning av tillstånd i vissa fall torde
principiellt vara tillämpliga på den aktuella frågeställningen.

Efter att ha återgivit vad departementschefen anförde i prop. 87/1962
beträffande ändring av sistnämnda författningsrum anförde styrelsen vidare.

Då tidsbegränsade tillstånd meddelats mot bakgrund av 33 § väglagen
har det huvudsakligen gällt enklare byggnader sasom kiosker, vanthallar
och mindre garage varvid situationen vid tillståndets lamnande varit sadan
att tillstånd icke behövde förvägras men då vägomlaggning planerades eller
trafiken kunde bedömas inom viss tid oka med pafoljd att byggnaden skulle
inom viss överblickbar tid komma att hindra de intressen som 33 fe i och
för sig är avsedd att skydda. Avsaknaden av möjlighet att i sadana tall
medgiva tidsbegränsade tillstånd skulle medföra att dessa ansökningar
måste avslås. En sådan konsekvens skulle icke vara till gagn vare sig tor
väghållaren eller den enskilde medborgaren. 0 ,

De tidsbegränsade tillstånden får sålunda ses som uttryck för en astundan
att icke mer än nödvändigt inskränka den enskildes^ handlingsfrihet.

Något direkt stöd i gällande författning för ett sadant förfarande förefinnes
tydligtvis icke. Ett påtagligt behov av möjlighet till tidsbegränsade
tillstånd i vissa fall förefinnes otvivelaktigt. Angelaget ar att de förutsättningar
under vilka tidsbegränsade tillstånd må lämnas kodifieras. Den närmare
utformningen av ett sådant författningstillägg synes lämpligen bora
hänskjutas till 1960 års vägsakkunmga för att tagas under overvagande
i samband med den pågående översynen av väglagen.

Vid ärendets avgivande anförde jag i skrivelse till länsstyrelsen följande.

Enligt 33 § lagen om allmänna vägar må byggnad ej utan länsstyrelsens
tillstånd uppföras utmed väg på mindre avstånd än 12 meter från vagbanans
mitt. Föreligga särskilda skäl att öka avståndet, äger länsstyrelsen
föreskriva sådan ökning, dock högst till 30 meter. Vid korsning i samma plan

570

mellan allmänna vägar ma icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppforas
mom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna
i vägarnas mittlinjer 50 meter från korsningen.

_ Syftet med hithörande bestämmelser är givetvis främst att tillgodose trafiksäkerhetens
behov. Av vad som anförts under förarbetena till 1934 och
1943 års väglagar framgår emellertid att hinder icke möter för länsstyrelse
att vägra tillstånd till uppförande av byggnad som kan antagas bli till
hinder för en planerad breddning eller omläggning av vägen.

Huruvida det lagligen är möjligt att tidsbegränsa tillstånd enligt 33 §
framgår icke av ordalagen i paragrafen. Frågan har icke berörts under förarbetena
och, såvitt jag har mig bekant, icke varit föremål för prövning
i högsta instans.

Däremot har ett likartat spörsmål, nämligen frågan om tidsbegränsning
av vissa byggnadslov, nyligen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Den av statsmakterna år 1962 genomförda ändringen av 58 § byggnadsstadgan,
genom vilken ändring möjlighet infördes att tidsbegränsa
byggnadslov för skyltar och ljusanordningar, vilade på den förutsättningen
att byggnadslov eljest lagligen icke kunna tidsbegränsas. I propositionen
rörande denna författningsändring uttalade departementschefen att byggnadslov
för utförande av byggnad enligt gängse uppfattning innebure ett
definitivt ståndpunktstagande till byggnadsföretaget. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit torde de synpunkter som kommit till uttryck
beträffande 58 § byggnadsstadgan principiellt vara tillämpliga även
med avseende å 33 § väglagen.

Mot antagande att sistnämnda lagrum skulle tillåta en tidsbegränsning
av lämnade tillstand talar det förhållandet att en dylik begränsning kan
innefatta och väl ofta innebär en ekonomiskt kännbar inskränkning i ägarens
förfoganderätt till sin mark, för vilken inskränkning ersättning i regel
icke kan utgå (jfr 33 a §). Om tillståndet icke förnyas, drabbas han av kostnader
för byggnadens bortförande. Nedläggande av en i byggnaden bedriven
rörelse kan medföra en kännbar förlust. Ovissheten om tillståndet kommer
att förnyas kan också medföra men för honom. Om lagstiftaren avsett att
tillstånden skulle kunna tidsbegränsas, hade frågan härom med hänsyn till
den belastning, som en tidsbegränsning medför eller kan medföra för fastighetsägaren,
helt visst berörts under förarbetena. Det är att märka att de
ursprungliga bestämmelserna om dispensivt förbud mot uppförande av
byggnad i närheten av väg vilade på förutsättningen, att de föreskrivna
inskränkningarna i ägarens förfoganderätt icke medförde någon egentlig
olägenhet för fastighetsägaren.

Om man ser den diskuterade frågan mot bakgrunden av syftet med bestämmelserna
i 33 §, är att beakta att en tidsbegränsning av tillstånd i allmänhet
icke är påkallad av de trafiksäkerhetsbehov, för vilkas tillgodoseende
bestämmelserna ursprungligen tillkommo. Naturligtvis kan man tänka

571

sig att byggnaden kommer att draga till sig trafik i sådan utsträckning att
trafiksäkerheten på vägen sättes i fara. Om en sådan utveckling kan förutses
skola inträffa inom överskådlig tid, synes mig ansökningen bora avslas.
Enbart risken för att byggnaden i en framtid kan visa sig bil till men ur
trafiksäkerhetssynpunkt kan rimligen icke medföra, att tillståndet bor
tidsbegränsas med de konsekvenser detta kan ha för fastighetsägaren.

En tidsbegränsning av tillståndet kan vidare vara agnad att minska
kronans kostnader, om marken i en framtid skulle behöva tagas i anspråk
för breddning av den allmänna vägen. Det är emellertid svårt att föreställa
sig att lagstiftaren avsett att hithörande tillstånd skola kunna tidsbegränsas
i sådant syfte. Det är att märka att man icke torde ha avsett att tillstånd
skall vägras i fall, där breddningen kan bli aktuell forst i en avlagsen

framtid. . a .. ,

Med hänsyn till det anförda anser jag för mm del att åt 33 s vaglagen

icke bör givas den tolkningen att tillstånd som meddelas enligt detta lagbud
kunna tidsbegränsas. Frågan ger emellertid, såsom länsstyrelsen framhalht,
utrymme för olika meningar och hör till dem som i första hand bora losas

genom avgörande i högsta instans. ..... ,

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har upplyst att praxis i förevarande
hänseende är skiftande. Detta framstår såsom otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Styrelsen har vidare upplyst att vissa vägdirektörer uttalat
att tillståndsprövningen — om tillstånden icke kunna tidsbegränsas
- måste bli mera restriktiv. En ökad restriktivitet är emellertid knappast
förenlig med den varsamhet, varmed hithörande bestämmelser avsetts skola

Med hänsyn till det anförda kan ifrågasättas om gällande bestämmelser
tillräckligt tillgodoser vägväsendets behov och fastighetsägarnas behöriga
intressen. Härtill kommer att det framstår såsom ovisst vilken verkan som
med gällande bestämmelser kan tillerkännas tidsbegränsade tillstånd. Det
är inte uteslutet att meddelade föreskrifter om tidsbegränsning vid en provning
i högsta instans komma att frånkännas giltighet. Hithörande spörsmål
synas därför förtjänta att upptagas till övervägande vid pågående översyn
av väglagstiftningen. En avskrift av denna skrivelse kommer darfor att
överlämnas till 1960 års vägsakkunniga för kännedom.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

7. Obehöriga villkor vid meddelande av dispens enligt 33 § väglagen

Sedan eu person anhållit om tillstånd att uppsätta bensinpumpar och
eu ljusskylt vid vägskälet mellan riksväg 2 och väg 626 biföll vederbörande
länsstyrelse, med stöd av 33 och 39 §§ allmänna väglagen, ansökningen
på vissa villkor. Därvid föreskrevs bl. a. att sökanden före anläggningens

572

utförande inhämtade vägförvaltningens tillstånd att utföra anslutning till
väg 626 och att arbetet skedde i samråd med vågmästaren i orten.

Vid inspektion av länsstyrelsen begärde jag uppgift om vad som avsåges
med vagforvaltnmgens tillstånd att utföra anslutning till väg 626 (jfr 31 a
§ \ äglagen) och ifrågasatte om icke vad som avsåges med detta villkor
täcktes av villkoret om att arbetet skulle ske i samråd med vågmästaren.

Länsstyrelsen åberopade innehållet i en av vederbörande vägingenjör
upprättad promemoria, däri anfördes följande.

I länsstyrelsens resolution har föreskrivits att sökanden före arbetets ut .

ska11 inhamta vagforvaltnmgens tillstånd att utföra anslutning till
vag o2b. °

Detta har skett för att vägföryaltningen skall bli i tillfälle att lämna tekniska
föreskrifter om hur anslutningarna skola utföras.

JO har ifrågasatt om icke vad som avsågs med detta villkor täcktes av
villkoret att arbetet skulle ske i samråd med vågmästaren. Så skulle också
vara fallet om vagmastaren hade makt och myndighet att kunna genomdriva
ett tillfredsställande utförande. Detta har emellertid visat sig svnner Det

förhållandet att vägförvaltningen lämnar ett skriftligt tillstånd med
preciserande föreskrifter om arbetets utförande underlättar vågmästarens
uppgift, da han kan stödja sig på dessa. Det har ändå i många fall visat siosynnerligen
svart att fa markägare att utföra ett tillfredsställande arbete

Ärendet remitterades därefter till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med
begaran om utlåtande rörande lagligheten av det i förevarande fall uppställda
villkoret om att sökanden före anläggningens utförande skulle inhämta
vägförvaltningens tillstånd att utföra anslutning till den allmänna
vägen samt, därest styrelsen skulle finna att villkoret lagligen icke kunnat
uppställas, om behovet av lagändring för möjliggörande av dylikt villkor.
I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens i anledning härav avgivna utlåtande
anfördes följande.

Lansstyrelsen meddelar tillstånd enligt 31a och 33 §§ väglagen. Det
torde ehuru 33 § väglagen saknar bestämmelse härom — enligt rätts pnms

vara länsstyrelsen obetaget knyta visst villkor vid tillståndets meddelande.

Att. e„Inell7ti.d 1 samband med tillstånd enligt 33 § uppställa villkoret
att vagforvaltningen i sin tur lämnar tillstånd att utföra anslutning till angransande
allmänna väg, lärer med hänsyn till avfattningen av 31 a § icke
na varit lagstiftarens mening.

Rätteligen bör enligt styrelsens åsikt länsstyrelsen redan vid meddelande
av tillståndet enligt 33 § intaga de villkor som efter vägförvaltningens hörande
behnnes erforderliga med hänsyn till eventuell väganslutning

Med iakttagande av sistnämnda ordning för ärendenas handläggning torde
en lagandrmg icke vara erforderlig.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande.

Bestämmelserna i 31 a, 31 b och 31 c §§ lagen om allmänna vägar utgå
från att enskild vägs anslutning till allmän väg kan hindras endast om läns -

573

styrelsen med stöd av 31 a § förordnat att enskild väg icke må utan länsstyrelsens
tillstånd anslutas till viss allmän väg. Har sådant förordnande
meddelats beträffande viss allmän väg ankommer dispensprövningen pa
länsstyrelsen och icke på vägförvaltningen. Om dylikt förordnande icke
meddelats beträffande viss allmän väg, erfordras för anslutning av enskild
väg till densamma icke tillstånd vare sig av länsstyrelsen eller vägforvalt ningen.

I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser jag det ej vara möjligt
att i samband med beviljande av tillstånd enligt 33 § väglagen uppställa
villkor som står i strid med grunderna för 31 a § samma lag. Härtill kommer
att vägförvaltning helt saknar befogenhet att pröva frågor om enskild vags

anslutning till allmän. „ ...

Länsstyrelsen hade därför i samband med beviljandet av tillstånd för
ifrågavarande anläggning icke bort föreskriva att sökanden hade att före
anläggningens utförande inhämta vägförvaltningens tillstånd att utföra
anslutning till den allmänna vägen.

Det är uppenbart att syftet med det uppställda villkoret var att tillgodose
trafiksäkerhetens behov. Då gällande lag emellertid icke medger den i och
för sig ändamålsenliga och praktiska ordningen, att frågan om sättet för
anslutningen delegeras till vägförvaltningen — såsom länsstyrelsen i detta
fall tydligen avsett — torde trafiksäkerhetens behov i ett fall sadant som
det förevarande endast kunna tillgodoses på det sättet, att sökanden, innan
tillstånd beviljas, har att förete ritning över hur anslutningen avses skola
på ett ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbart sätt ske och att tillståndet
göres beroende av att anslutningen sker på det av länsstyrelsen godtagna
sättet»

Med den sålunda förordnade ordningen torde trafiksäkerhetens behov
kunna tillgodoses utan lagändring.

Samma länsstyrelse hade i ett ärende bifallit en ansökan om tillstand att
bibehålla en kiosk, oaktat kiosken uppförts närmare mittlinjen av allmän
väg än 30 meter. Såsom villkor för tillståndet hade länsstyrelsen angivit
att byggnaden före visst datum inreddes som personalbod i enlighet med
yrkesinspektionens anvisningar samt att byggnaden icke användes för annat
än nämnda ändamal.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Det i 33 § lagen om allmänna vägar uppställda förbudet mot att utan
länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad utmed väg har främst betingats
av trafiksäkerhetsskäl.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande upplyst att kiosken, som uppforts utan
länsstyrelsens tillstånd, vore belägen utmed allmänna vägen E 6, som pa
ifrågavarande plats vore mycket livligt trafikerad och att varje anordning

574

i närheten av vägen som kunde föranleda bilisterna att stanna eller draga
till sig deras uppmärksamhet innebure risk för trafikolyckor. En sådan risk
förelåge om nu ifrågavarande byggnad användes såsom försäljningskiosk.
I sin ansökan om dispens från ovannämnda bestämmelser i väglagen hade
sökanden uppgivit att byggnaden skulle användas till matrum och förvaring
av arbetskläder. Länsstyrelsen ansåg sig under förevarande omständigheter
ha varit oförhindrad föreskriva i resolutionen intagna villkor för byggnadens
kvarstående på ifrågavarande plats. Länsstyrelsen hade att välja
mellan att avslå ansökningen, vilket ej länt sökanden till gagn, eller lämna
tillstånd under nämnda villkor.

Vad länsstyrelsen sålunda upplyst innefattar otvivelaktigt övertygande
skäl för att ur trafiksäkerhetssynpunkt tillstånd till byggnadens kvarstående
icke kunnat lämnas, om kiosken skolat användas för annat ändamål
än såsom personalbod. Med hänsyn härtill har stadgandet i 33 § väglagen
icke utgjort hinder för länsstyrelsen att göra det begärda tillståndet beroende
av att kiosken icke annat än övergångsvis användes för annat ändamål än
såsom personalbod.

Däremot har nyssnämnda stadgande i väglagen icke utgjort laga stöd
för länsstyrelsen att sasom villkor för bifall till ansökningen föreskriva att
kiosken inreddes sasom personalbod i enlighet med yrkesinspektionens anvisningar.
Hur inredningen skolat utföras är en sak som ankommit på prövning
av byggnadsnämnden i samband med beviljande av byggnadslov och
som saknade betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt och därför lagligen icke
kunde bli föremål för bedömning i dispensärendet.

8. Felaktigt beslut i samband med skyddsrumsdispens att gemensamt
skyddsrum skulle anordnas i tilltänkt nybyggnad

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades ett av länsstyrelsen
handlagt skyddsrumsärende, rörande vilket här må antecknas följande:

I skrivelse till länsstyrelsen anhöll en köping om befrielse från skyldigheten
att anordna skyddsrum i fastigheten nr 6 i kvarteret Köpmannen. I skrivelsen
framhölls, bl. a., att kostnaderna för iordningställande av ett i fasbefintligt
äldre skyddsrum bedömdes bli avsevärda. Vidare framhölls,
att nybyggnad skulle ske å angränsande fastigheten nr 3 i samma
kvarter, vilken fastighet delvis ägdes av köpingen, samt att det syntes lämpligt
att ett for båda fastigheternas behov gemensamt skyddsrum anordnades
i den avsedda nybyggnaden.

Genom resolution medgav länsstyrelsen att det i fastigheten nr 6 befintliga
skyddsrummet ej behövde iordningställas och utrustas. Vidare anfördes
i resolutionen: »Med stöd av 24 § 2 mom. civilförsvarslagen fastställer länsstyrelsen
att for fastigheterna nr 3 och 6 i kvarteret Köpmannen skall anordnas
for båda fastigheterna gemensamt normalskyddsrum i samband med
nybyggnad å den förstnämnda fastigheten.»

575

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna, att handlingarna saknade
närmare uppgifter om äganderätten till den fastighet, varå den avsedda nybyggnaden
skulle uppföras, om tidpunkten för uppförandet samt om möjligheten
och lämpligheten att i nybyggnaden anordna gemensamt skyddsrum.
Varken vederbörande fastighetsägare, utöver köpingen, eller byggnadsnämnden
syntes ha hörts. Jag önskade därför närmare upplysningar rörande de
överväganden, som föranlett länsstyrelsen att meddela ifrågavarande beslut.
Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag därefter följande.

Av handlingarna framgår att köpingens framställning och länsstyrelsens
beslut rörande anordnande av gemensamt skyddsrum föregicks av en besiktning
å platsen, som företogs av vederbörande civilförsvarsingenjör efter hänvändelse
av köpingens byggnadsnämnd. Därvid upplystes att tomten nr 3
— som var obebyggd — till viss del ägdes av en privatperson men att köpingen
hade för avsikt att förvärva denna del i samband med planerad bebyggelse
av tomten. Uppgift om beskaffenheten av den avsedda nybyggnaden
och om tidpunkten för projektets genomförande synes icke ha inhämtats
vid tillfället och har ej heller eljest lämnats i ärendet. Handlingarna
ge närmast vid handen, att detta projekt vid tidpunkten ifråga ännu icke
var närmare utformat. Varken vid besiktningen eller därefter togs kontakt
med den privatperson, som var ägare till viss del av den tomt, som avsags
med skyddsrumsbeslutet.

Som förutsättning för beslut jämlikt 24 § 2 mom. första stycket civilförsvarslagen
om anordnande av gemensamt skyddsrum för närbelägna byggnader
gäller att skyldighet i och för sig föreligger att anordna skyddsrum
för byggnaderna och att dessa ej lämpligen kunna var för sig förses med
skyddsrum. Såvitt angår den i ärendet aktuella tomten nr 3 fanns vid tidpunkten
för länsstyrelsens beslut icke därå uppförd någon byggnad. Ej
heller förelågo några som helst uppgifter rörande tidpunkten for och beskaffenheten
av den tilltänkta byggnationen. Det var följaktligen icke möjligt
att avgöra huruvida skyddsrumsplikt överhuvudtaget komme att föreligga
med avseende å denna fastighet eller — om sådan plikt likväl kunde
föreligga — huruvida det var tekniskt möjligt eller lämpligt att i nybyggnaden
anordna skyddsrum jämväl för annan fastighets behov. Redan av nu
anförda skäl framstår det som ett anmärkningsvärt fel att länsstyrelsen ansåg
sig kunna besluta att ett gemensamt skyddsrum skulle anordnas i samband
med nybyggnad å fastigheten.

Vidare är att märka, att beslutet meddelades, oaktat tomten nr 3 till viss
del ägdes av en privatperson som icke beretts tillfälle yttra sig i frågan.
Även om beslutet åsyftade en av köpingen planerad nybyggnad — vilket
dock ej framgår av beslutet — var hela frågan om projektets genomförande
tydligen beroende av köpingens möjligheter att av personen ifråga forvarva

576

tomtdelen. Det framstar därför som anmärkningsvärt att länsstyrelsen meddelat
sitt beslut utan att denne ens tillfrågats i saken.

\ad nu sagts har avseende å länsstyrelsens handläggning med utgångspunkt
från att skyddsrumsplikt förelåg för byggnaden å tomten nr 6 och
att det således överhuvudtaget kunde ifrågakomma att överväga anordnande
av gemensamt skyddsrum för denna och annan byggnad. Emellertid
framgår av vad länsstyrelsen upplyst att icke heller skyddsrumsplikt förelåg
för nu angivna byggnad. Länsstyrelsens beslut om gemensamt skyddsrum
saknade följaktligen även av detta skäl laga stöd. Länsstyrelsens misstag
i förevarande hänseende kan emellertid förklaras av att civilförsvarsstyrelsen
utfärdat felaktiga anvisningar rörande iståndsättande av vissa
äldre skyddsrum, en fråga som jag nyligen behandlat i en framställning till
Kungl. Maj .t (jfr s. 506 o. f.). Berörda misstag kan därför icke läggas länsstyrelsen
till last som fel.

Av vad länsstyrelsen anfört framgår att anstalter vidtagits för återkallelse
av det ifrågavarande beslutet om gemensamt skyddsrum. På grund härav
och i betraktande av övriga omständigheter har jag — även om länsstyrelsens
handläggning av skyddsrumsärendet ur skilda synpunkter framstår
som anmärkningsvärd — funnit mig kunna låta bero vid vad i saken förekommit
under erinran om vikten av att hithörande, ur allmän och enskild
synpunkt betydelsefulla ärenden handläggas med tillbörlig omsorg och
noggrannhet.

9. Obehörigt villkor vid meddelande av skyddsrumsdispens att fastighetsägaren
skulle förbinda sig att deltaga i kostnaderna för eventuell
framtida gemensam skyddsrumsanläggning

Enligt 24 § civilförsvarslagen skola vissa anläggningar och byggnader
vara försedda med s. k. enskilt skyddsrum. I 2 mom. stadgas att gemensamt
skyddsrum skall anordnas för tva eller flera närbelägna anläggningar
eller byggnader, om anläggningarna eller byggnaderna ej lämpligen kunna
var för sig förses med skyddsrum. Jämväl i andra fall må gemensamt skyddsrum
anordnas, om det vid prövning i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer
finnes kunna ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada
av fientlig verksamhet.

Därest anordnande av enskilt skyddsrum prövas medföra oskälig kostnad,
äger länsstyrelsen jämlikt 30 § första stycket civilförsvarslagen medgiva
fastighetsägare befrielse från skyldigheten att anordna sådant skyddsrum.

I anledning av ansökan av en fastighetsägare om dispens från skyldigheten
att anordna skyddsrum i en förrådsbyggnad fann vederbörande länsstyrelse
skäligt bifalla ansökningen under villkor att fastighetsägaren för -

577

bunde sig att deltaga i skyddsrumskostnader för sina anställda å fastigheten
i en eventuell kommande gemensam skyddsanläggning.

Vid inspektion av länsstyrelsen uppmärksammades ifrågavarande dispensärende.
I anledning av innehållet i länsstyrelsens beslut framhöll jag, att det
vore oklart när, till vem och på vad sätt fastighetsägaren avsågs skola avgiva
den i beslutet angivna förbindelsen samt vilken rättslig betydelse länsstyrelsen
ansåge sådan förbindelse äga.

Efter remiss lämnade länsstyrelsen upplysningar i saken. Därvid uppgav
länsstyrelsen, att avsikten icke varit att det uppställda villkoret skulle
fattas på annat sätt än som ett påpekande om att dispensen kunde komma
att återkallas och att ägaren av fastigheten då kunde komma att åläggas
att deltaga i kostnaderna för gemensamt skyddsrum. Anledningen till att
villkoret uppställts hade varit att frågan om gemensamt skyddsrum för
ifrågavarande fastighet och en eller flera fastigheter inom det område, där
fastigheten vore belägen, aktualiserats genom ansökningen.

Vid ärendets avgörande framhöll jag följande: Såsom framgår av vad jag
anfört i 1961 års ämbetsberättelse s. 380 o. f. är jag liksom länsstyrelsen av
den uppfattningen att återkallelse under vissa omständigheter kan ske av
sådan dispens, varom här är fråga. Till stöd härför anförde jag bl. a. att
— om förhållandena ändrades därhän, att det bleve möjligt att utan oskälig
kostnad anskaffa skyddsrum för fastighetens behov, t. ex. genom inrättande
av skyddsrum i nytillkommen bebyggelse — förelåge icke längre den omständighet,
som motiverat eftersättande av eljest föreskrivet skydd till personlig
säkerhet. Vid sådant förhållande talade uppenbarligen ur allmän
synpunkt starka skäl för att det dittills eftersatta skyddet bleve tillgodosett.
Intresset för fastighetsägare och hyresgäster att bibehållas i sin gynnade
ekonomiska position syntes härvid i princip böra få stå tillbaka för det
allmänna skyddsintresset.

Av de anförda skälen för befogenheten att återkalla dispens av förevarande
slag torde framgå att för återkallelse^ giltighet ej erfordras att i samband
med dispensens meddelande någon förbindelse eller utfästelse avgivits
från sökanden att godtaga en återkallelse. För att återkallelse skall
kunna ske är ej heller behövligt att i dispensbeslutet angives att beslutet
vid ändrade förhållanden kan komma att återkallas. Det är dock självfallet
lämpligt att sådan upplysning lämnas.

Om länsstyrelsen avsett att i resolutionen lämna upplysning om att beslutet
kunde komma att återkallas under angivna förhållanden och att ägaren
av fastigheten kunde komma att åläggas att deltaga i för fastigheten
och annan fastighet gemensamt skyddsrum, skulle länsstyrelsen i resolutionen
ha särskilt anmärkt detta. Så har länsstyrelsen emellertid icke förfarit
utan i stället uppställt som villkor för dispensen att ifrågavarande förbindelse
avgåves. Därigenom har länsstyrelsens uttalande erhållit annan ka 10

— Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

578

raktär. Uttalandet utgör icke, såsom avsetts, någon upplysning vid sidan
av beslutet utan har felaktigt gjorts till en del av själva beslutet.

Genom att villkoret uppställts har beslutet blivit oklart. Enligt resolutionens
ordalydelse gäller sålunda på grund av det uppställda villkoret dispensen
icke förrän förbindelsen avgivits. Resolutionen är ofullständig även
i det hänseendet att av densamma ej framgår när, till vem och på vad sätt
förbindelsen skall avgivas.

Av vad länsstyrelsen upplyst får emellertid antagas att dispensbeslutet
tillämpats i enlighet med dess avsedda innebörd och att skada följaktligen
icke åsamkats sökanden. På grund härav och då länsstyrelsen förklarat sig
avse att i fortsättningen använda annan formulering i liknande fall, finner
jag mig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

10. Underställning av byggnadslov jämlikt 33 § civilförsvarslagen
må icke ersättas genom förhandsgranskning hos länsstyrelsen av
upprättade skyddsrumsritningar

Enligt 33 § civilförsvarslagen ankommer på byggnadsnämnd att vid prövning
av ansökan om byggnadslov tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer
med bestämmelserna i nämnda lag och med stöd därav meddelade föreskrifter.
I fråga om anläggning eller byggnad av viss angiven större betydelse
skall enligt sagda lagrum nämnden underställa meddelat byggnadslov
länsstyrelsens prövning.

I en i länskungörelserna för år 1951 intagen redogörelse för vissa skyddsrumsbestämmelser
hade en länsstyrelse särskilt understrukit, att byggnadsnämnderna
hade att själva pröva vederbörande byggnadsföretags
överensstämmelse med gällande skyddsrumsföreskrifter samt att ärendet
skulle underställas länsstyrelsen först efter det nämnden funnit byggnadslov
kunna beviljas, nämnden dock obetaget att dessförinnan i tveksamma
fall samråda med länsstyrelsen.

Vid inspektion av länsstyrelsen år 1964 uppgavs rörande handläggningen
av ärenden jämlikt 33 § civilförsvarslagen följande: Det hade visat sig att
byggnadsnämnderna icke voro tillräckligt insatta i gällande skyddsrumsbestämmelser.
För att undvika att ärendena blevo felaktigt handlagda i
förevarande hänseende brukade vederbörande byggnadsnämnd, när ansökan
inkommit om byggnadslov, insända skyddsrumsritningarna till länsstyrelsen
för granskning. Sedan civilförsvarsingenjören verkställt granskning och
å ritningarna tecknat bevis om godkännande, fattade byggnadsnämnden
beslut rörande byggnadslov. På grund av detta förfarande hade underställning
av byggnadslov icke ansetts behövligt.

Efter påpekande att det praktiserade förfarandet — som jämväl vid tidigare
inspektion påtalats av JO — syntes stå i strid mot civilförsvarslagens

579

bestämmelser och mot vad länsstyrelsen själv uttalat i sin berörda kungörelse
år 1951, anhöll jag om länsstyrelsens yttrande. Länsstyrelsen anförde
följande.

Länsstyrelsen delar uppfattningen att förhandsgranskning och godkännande
av skyddsrumsritningar formellt inte kan jämställas med den prövning
av byggnadslov, som jämlikt 33 § civilförsvarslagen åligger länsstyrelsen.

Berörda byggnadsnämnder har under hand påmints om skyldigheten att
i förekommande fall underställa länsstyrelsen meddelat byggnadslov. Vid
förhandsgranskning av skyddsrumsritningar antecknas därjämte i förekommande
fall att meddelat byggnadslov skall underställas länsstyrelsen, oaktat
förhandsgranskningen inte föranlett någon erinran.

Såvitt länsstyrelsen känner till översänder byggnadsnämnderna numera
ifrågavarande byggnadslov till länsstyrelsen för underställande jämlikt 33 §
civilförsvarslagen.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag därefter följande.

Den nu påtalade ordningen att låta det i 33 § civilförsvarslagen föreskrivna
underställningsförfarandet med avseende å meddelat byggnadslov
ersättas av en förhandsgranskning av upprättade skyddsrumsritningar
har redan tidigare avhandlats med länsstyrelsen. Sålunda upptogs frågan
av min företrädare i ämbetet vid inspektion av länsstyrelsen år 1954, då
det befanns att enahanda ordning tillämpades. JO påpekade därvid att
förfarandet stod i klar strid mot berörda föreskrift och vad länsstyrelsen
själv framhållit i sin ovannämnda kungörelse. Vid inspektionstillfället förklarade
dåvarande civilförsvarsdirektören att anstalter ofördröjligen skulle
vidtagas för åstadkommande av rättelse.

Det framstår därför som högst anmärkningsvärt att det påtalade förfarandet
ännu efter 10 år fortfarande tillämpats hos länsstyrelsen. I sitt yttrande
har länsstyrelsen visserligen förklarat att byggnadsnämnderna numera
påmints om sin skyldighet att i förekommande fall underställa meddelat
byggnadslov och numera även iakttaga denna skyldighet. Yttrandet
synes emellertid närmast ge vid handen att i sådana fall jämväl förhandsgranskning
av skyddsrumsritningar fortfarande regelmässigt äger rum. Jag
vill därför erinra om att det lagligen ankommer på byggnadsnämnderna att
själva pröva hithörande frågor, varom påminnelse också givits i ett av
Kungl. Maj:t år 1951 utfärdat cirkulär (nr 561) och i länsstyrelsens egen
kungörelse. På sätt angivits i sistnämnda kungörelse bör sålunda — innan
byggnadslovsfrågan prövas — samråd med länsstyrelsen förekomma endast
i tveksamma fall. Vid sådant samråd bör givetvis icke förekomma att vederbörande
tjänsteman hos länsstyrelsen i förväg tar definitiv ställning genom
att utfärda »bevis om godkännande» i det ärende som sedermera skall underställas
länsstyrelsen för prövning.

Jag vill tillägga, att den påtalade ordningen med regelmässig förhandsgranskning
iir ägnad leda till att arbetet med granskning av upprättade

580

skyddsrumsritningar — mot vad som avsetts och vad som även torde ligga
i länsstyrelsens intresse — i sin helhet kommer att belasta befattningshavare
vid länsstyrelsen i stället för att primärt ankomma på byggnadsnämnderna.
En sådan utveckling är desto mera olämplig som erfarenheten givit
vid handen att en allmän effektivisering bör ske av byggnadsnämndernas
kontroll över att skyddsrumsföreskrifterna iakttagas, för vilket syfte medverkan
även från länsstyrelsernas sida ansetts önskvärd (jfr prop. nr 5/1960
s. 111).

Under uttalande av en förhoppning att länsstyrelsen efter dessa förnyade
påpekanden vidtoge erforderliga åtgärder för att ifrågavarande ärenden
i fortsättningen korame att i allo ägnas författningsenlig handläggning var
inspektionsärendet av mig slutbehandlat.

11. Länsstyrelses anmälningar till åklagare rörande förseelser jämlikt
79 § civilförsvarslagen böra —- med hänsyn till att olika straffsatser
gälla — tydligt utmärka vilka förseelser som anses föreligga

Jämlikt 79 § 1 mom. civilförsvarslagen straffas civilförsvarspliktig, som
underlåter att efter anmaning av länsstyrelsen lämna upplysningar rörande
personliga förhållanden, med böter å högst 300 kronor.

Om civilförsvarspliktig utan laga förfall underlåter att avhämta rekommenderad
försändelse från länsstyrelsen i civilförsvarsärende, är straffet för
sådan förseelse jämlikt 3 mom. andra stycket samma paragraf dagsböter.

Vid inspektion av en länsstyrelse iakttogs, att länsstyrelsen i åtskilliga
fall hos vederbörande åklagare anmält civilförsvarspliktiga för förseelser enligt
79 § civilförsvarslagen. Flertalet förseelser avsåg underlåtenhet att lämna
begärda upplysningar; för dessa hade vederbörande genom strafförelägganden
åtdömts penningböter. I ett par fall hade de civilförsvarspliktiga
— förutom ovannämnd förseelse — jämväl underlåtit att utkvittera dem
tillställd försändelse. Dessa fall hade emellertid av åklagarna bedömts allenast
som förseelse enligt 79 § 1 mom. och medfört penningböter till samma
belopp som i övriga fall.

Vad sålunda förekommit gav mig anledning fästa vederbörandes uppmärksamhet
på att i ärenden av detta slag två särskilda typer av förseelser
kunna föreligga, för vilka olika straffsatser gälla och för vilka gemensamt
straff av dagsböter skall ådömas. Ur straffmätningssynpunkt är följaktligen
av vikt att detta förhållande iakttages. Det framstår som önskvärt att
länsstyrelserna i sina anmälningar om förseelser jämlikt 79 § civilförsvarslagen
tydligt ange vilka slags förseelser som anmälningarna avse.

581

12. Onödiga remisser i byggnadsärenden

Ett ständigt återkommande klagomål avser dröjsmål med myndigheternas
handläggning av sina ärenden. Mången gång ha dröjsmålen sin naturliga
förklaring i myndighetens arbetsbelastning eller i nödvändigheten av
att verkställa grundlig utredning. Det förekommer emellertid ofta, att utredningen
onödigtvis fördröjes genom opåkallade remisser. Icke minst är
så fallet när det gäller handläggningen av ärenden hos länsstyrelsernas planeringssektioner,
vilka ärenden ofta kunna beröra ett flertal myndigheter
(se t. ex. JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 375). I en mängd olika sammanhang
har jag också erinrat om vikten av att myndigheterna noga prövar behovet
av att infordra remissyttranden, varom anvisningar lämnats i 1931 års cirkulär
angående remissers verkställande och besvarande. Såsom ett ytterligare
exempel på hithörande remisspörsmål må nämnas följande fall som
iakttogs vid inspektion hos en länsstyrelse.

I ett ärende avseende ansökan om dispens från byggnadsförbud enligt
56 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan hade bifall till ansökningen
tillstyrkts av vederbörande byggnadsnämnd, av distriktsingenjören för vatten
och avlopp och av länsarkitekten. Härefter remitterades handlingarna
till länsbostadsnämnden, som i avgivet yttrande meddelade att tekniska
hinder för beviljande av statligt lån till byggnadsföretaget icke syntes föreligga.
Dispensansökningen bifölls därefter av länsstyrelsen.

I anledning av vad sålunda upptagits lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna, att syftet med den dispensprövning, varom här vore fråga, vore
begränsat till att förhindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse eller
bebyggelse, som kunde försvåra genomförande av framtida detaljplanläggning.
För denna dispensprövning saknade det helt betydelse, huruvida hinder
för beviljande av statligt lån till byggnadsföretaget förelåge eller ej.
Remissen till länsbostadsnämnden framstod därför såsom omotiverad och
ägnad att fördröja ärendets avgörande, varjämte länsbostadsnämnden betungades
utan tillräckliga skäl.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, vid vilket fanns fogat
särskilt yttrande av länsbostadsnämnden. Bostadsstyrelsen avgav härefter
på min begäran utlåtande i ärendet.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande.

Länsstyrelsen har upplyst att remisserna till länsbostadsnämnden i hithörande
dispensärenden tillkommit på begäran av nämnden. Syftet med
remisserna skulle enligt nämnden vara att få utrönt om hinder av teknisk
natur — hänförliga till tomtplatsens läge och beskaffenhet — föreligger
mot beviljande av statligt lån. Anvisningarna om tomtkostnadsgranskning
inneburo vid den aktuella tidpunkten bl. a. att egnahemslån icke skulle
beviljas om exploateringskostnaderna, dvs. kostnaderna för bl. a. anläggning
av viigar och ledningar, blevo högre än skäligt.

582

Bostadsstyrelsen har — för det fall att dispenssökanden anhållit om statligt
lån — framhållit att divergerande provningsresultat kunde för sökanden
framstå såsom uttryck för ett inkonsekvent handlande hos olika myndigheter.
Denna synpunkt är visserligen i och för sig beaktansvärd, men länsstyrelsen
kan lagligen icke vägra dispens endast därför att exploateringskostnaderna
bli så höga att statligt lån icke kan beviljas. Huruvida statligt
lån kan beviljas till ifrågasatt bebyggelse saknar därför — och detta synes
även vara bostadsstyrelsens uppfattning — betydelse för länsstyrelsens
dispensprövning, vilken såsom jag framhöll vid inspektionen avser frågan
huruvida nybyggnaden innefattar olämplig tätbebyggelse eller försvårar
framtida detaljplanläggning.

Naturligtvis kan det i många fall vara av intresse att få del av länsbostadsnämndens
uppfattning i de dispensfrågor, som länsstyrelsen har att
bedöma. I dessa fall är givetvis en remiss till länsbostadsnämnden motiverad,
men remissen avser då icke frågan om statligt lån kan beviljas. I allmänhet
torde dock hithörande spörsmål bli tillräckligt utredda genom remisser
till byggnadsnämnden, länsarkitekten och distriktsingenjören för
vatten och avlopp och genom samråd i länets plankommitté, i vilken länsbostadsnämnden
är representerad.

För länsbostadsnämnden är det helt visst — såsom nämnden också
framhållit — av stort värde att i ett tidigt skede bli informerad om utvecklingen
av planfrågorna. För tillgodoseende av detta intresse är självfallet
remiss en oegentlig form. Bostadsstyrelsen har härutinnan framhållit att
— om nämnden kunde bli lika väl informerad på något annat sätt, t. ex.
genom att handlingarna i dispensärendet rutinmässigt överlämnades i kopia
till nämnden — remisserna nu utan större olägenhet för nämnden kunde
upphöra. Vad bostadsstyrelsen sålunda anfört synes förtjänt att närmare
övervägas av länsstyrelsen.

Det ligger i sakens natur och är för övrigt instruktionsenligt föreskrivet,
att ärende skall handläggas utan onödig tidsutdräkt. Vikten av att ärendes
handläggning icke fördröj es genom onödig remissbehandling eller genom
onödigt utdragen sådan har särskilt understrukits i Kungl. Majt:s cirkulär
den 5 juni 1931 angående remissers verkställande och besvarande. I detta
cirkulär föreskrives bl. a. att inhämtande genom remiss av yttrande icke
må ske med mindre behovet av sådan åtgärd noga prövats. Det är uppenbarligen
ur såväl allmän som enskild synpunkt en angelägenhet av betydande
vikt, att sålunda givna föreskrifter behörigen iakttagas vid ärendenas
behandling hos myndigheterna.

Från många olika håll i landet och vid upprepade tillfällen har till mig
genom klagomål eller under hand missnöje framförts över att handläggningen
av lantmäteriförrättningar samt av plan- och andra byggnadsärenden
alltför ofta tillätes draga ut på tiden till men för dem som beröras av
ärendena.

583

Det var mot bakgrunden härav som jag vid inspektionen ansåg förevarande
remisspörsmål förtjänt att upptagas till övervägande ur principiell
synpunkt.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

13. Obehöriga villkor för dispens från byggnadsförbud

Som ytterligare exempel, utöver vad i tidigare ämbetsberättelser redovisats
(se t. ex. 1962 s.443o.f.), på obehöriga villkor i samband med dispensprövning
enligt byggnadsförfattningarna må följande två fall anföras.
Med stöd av 67 § 1 mom. byggnadsstadgan meddelade en länsstyrelse tillstånd
att uppföra en industribyggnad å viss fastighet i en köping utan hinder
av att byggnadsföretaget komme att innefatta tätbebyggelse inom icke
planlagt område, dock att såsom villkor för tillståndet skulle gälla att vad
länsingenjören anfört i yttrande i ärendet beaktades. I nämnda yttrande
förklarade länsingenjören att ingen erinran gjordes mot bifall till ansökningen
»under förutsättning av att de va-ledningar som föreslagits i den
under hand inhämtade va-utredningen till planförslaget blir utbyggda i takt
med exploateringen».

Vid inspektion av länsstyrelsen ifrågasatte jag om den av länsingenjören
angivna förutsättningen för hans tillstyrkande av ansökningen vore av den
natur, att den kunde uppställas såsom villkor för dispensen. I varje fall vore
det oklart vilken innebörd villkoret hade. Erforderliga villkor för dispens
skulle så utformas att tvekan icke kunde uppkomma om den meddelade
dispensen tilläte beviljande av byggnadslov.

I ett annat ärende hade länsstyrelsen beviljat en person tillstånd att uppföra
en bostads- och industribyggnad i samma köping utan hinder av att
byggnadsföretaget avvek från gällande stadsplan samt att marken icke
blivit indelad i tomter. Därvid uppställdes såsom villkor för tillståndet att
vad länsingenjören för vatten och avlopp anfört i yttrande i ärendet beaktades.
I yttrande avrådde denne med hänsyn till grundförhållandena från
bebyggelse över befintliga va-ledningar; dessa borde omläggas, och detta
måste ske med beaktande av angränsande marks stadsplaneläggning.

Jag fann det oklart vilken verkan det uppställda villkoret borde tillmätas
vid prövning av ansökan om byggnadslov samt ifrågasatte om icke frågan
om hur va-ledningama skulle läggas bort lösas innan dispensen beviljades.

I avgivet yttrande anförde länsstyrelsen följande.

Ärendet gäller två av länsstyrelsen meddelade byggnadsdispenser avseende
uppförande av en bostads- och industribyggnad i strid mot gällande
stadsplan och å icke tomtindelad mark samt uppförande av en industribyggnad
inom icke planlagt område. Som villkor för sagda dispenser hade läns -

584

styrelsen efter hörande av länsingenjören föreskrivit omläggning av befintliga
va-ledningar med beaktande av angränsande marks stadsplaneläggning
respektive utbyggnad av va-ledning i enlighet med verkställd utredning i
ämnet. Villkor av detta slag måste självfallet i och för sig anses ovidkommande
i samband med byggnadstillstånd men utgjorde i förevarande fall
ett led i strävandena att motverka den allmänna tendensen inom köpingen
att i exploateringshänseende så långt möjligt anlita dispens vägen. I anledning
av JO:s uttalanden i ärendet uppställer emellertid länsstyrelsen numera
icke andra villkor för byggnadsdispenser än sådana som direkt avser den
aktuella tillståndsfrågan.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen sålunda anfört lät jag bero vid mina
vid inspektionen gjorda påpekanden.

14. Tid för hållande av förhör inför länsstyrelse med alkoholmissbrukare,
som omhändertagits av polisen, m. m.

Om någon omhändertagits av polismyndighet enligt 21 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen
innan ansökan gjorts om tvångsintagning, skall enligt 2
mom., därest den omhändertagne ej frigives, sådan ansökan göras senast
dagen efter omhändertagandet. Finnes med hänsyn till utredningen längre
uppskov erforderligt, må med ansökan anstå; dock skall den göras så snart
ske kan och senast å femte dagen efter dagen för omhändertagandet. Sådant
anstånd är dock, på sätt framgår av förarbetena till bestämmelsen, endast
avsett för undantagsfall. Göres ej ansökan i enlighet med vad nu sagts,
skall den omhändertagne omedelbart frigivas.

Har någon omhändertagits enligt 21 § 1 mom., åligger det länsstyrelsen
enligt 26 § första stycket att, sedan ansökan om tvångsintagning inkommit,
utan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen.
Någon viss tid, inom vilken eventuellt muntligt förhör skall hållas, har icke
angivits i lagen i vidare mån än att i 26 § andra stycket stadgats att länsstyrelsen
har att utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderligt förhör
i ärendet samt företaga detsamma till slutligt avgörande.

Även om kravet på skyndsamhet vid handläggningen av ärenden rörande
tvångsintagning av den, som omhändertagits enligt 21 § 1 mom., i lagen
icke kommit till uttryck annat än i de nu återgivna bestämmelserna om
att ansökan om tvångsintagning i regel skall ske dagen efter omhändertagandet
och om att länsstyrelsen har att utan oskäligt dröjsmål föranstalta
om erforderligt förhör i ärendet samt företaga detsamma till slutligt avgörande,
ligger det dock i sakens natur att förhör, som skall ske eller eljest
finnes erforderligt, bör hållas så snart som möjligt. Den som berövats sin
frihet — av vilken anledning det än må ha skett — har uppenbarligen ett
tungt vägande intresse att hans sak skall handläggas med all den skyndsamhet
som över huvud taget är möjligt. Detta intresse framstår såsom sär -

585

skilt starkt i fall, där fråga är om frihetsberövande av annan anledning än
brott. Onödigt dröjsmål med ärendes handläggning är i sådant fall särskilt
stötande, om det vid det muntliga förhöret visar sig att grund för frihetsberövandet
icke föreligger och vederbörande försättes pa fri fot. Men även
om grund för omhändertagandet finnes, är — när det gäller alkoholmissbrukare
— skyndsamhet av största vikt. Alkoholmissbrukare äro, när de
omhändertagas av polisen med stöd av 21 § 1 mom., ofta i trängande beho\
av vård. Sådan vård kan icke givas dem pa de polisarrester, där de ofta
och kanske i de flesta fall avvakta länsstyrelsens prövning. Om den omhändertagne
placeras i vårdanstalt eller å sjukhus, blir naturligtvis behovet
av skyndsamhet vid handläggningen ur nu berörda synpunkt mindre trängande.

I den av Klackenberg och Hjern utgivna kommentaren till nykterhetsvårdslagen
har framhållits att intresset av att handläggningen bedrives
med tillbörlig skyndsamhet är särskilt stor, när någon blivit provisoriskt
omhändertagen av polismyndighet. Enligt kommentaren bör länsstyrelsen,
om kompletterande upplysningar ej erfordras, redan samma dag som ansökan
inkommit fatta beslut om vederbörande fortfarande skall vara omhändertagen.
Det rekommenderas att, om länsstyrelsen beslutar anordna förhör
i ärendet, sådant utsattes att hållas utan föregående delgivning av handlingarna.

Vad nu sagts om vikten av en skyndsam handläggning av ansökningar
om tvångsintagning av alkohol missbrukare som omhändertagits i avbidan
på länsstyrelsens prövning måste medföra att förhör — som i hithörande fall
regelmässigt bruka hållas — anordnas sa snart detta är praktiskt möjligt.
Detta brukar också — enligt vad jag iakttagit vid inspektioner — numera
i allmänhet beaktas av länsstyrelserna. Sålunda hålles ofta förhör och meddelas
beslut redan samma dag som framställningen inkommit eller i varje
fall dagen därefter. Härvid tillämpas den praxis att polismyndigheten —
redan innan ansökningen inkommit till länsstyrelsen — genom telefonsamtal
underrättar vederbörande föredragande i länsstyrelsen om aktuella fall,
därvid erforderliga upplysningar lämnas för att bedöma om muntligt förhör
bör anordnas. I de fall muntligt förhör hålles samma dag eller dagen efter
«}et ansökningen inkommit till länsstyrelsen bruka ofta de, som jämte den
ansökningen avser skola höras vid förhöret, kallas genom polismyndighetens
försorg och få medfölja i polisens bilar till platsen för förhöret (jfr
JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 387).

Någon gång har jag emellertid haft anledning att under senare år påtala
dröjsmål med hållande av förhör i hithörande ärenden. Hos en länsstyrelse
iakttogs t. ex. att det i 24 ärenden förekommit att förhör hölls först 4—7
(lagen efter det handlingarna inkommit från polisen och att omhändertagna
alkoholmissbrukare förvarats i polisarrest upp till 10 dagar innan beslut
meddelats. Jag har därvid erinrat om vikten av att man i möjligaste mån

Io* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

586

söker förkorta handläggningstiden och ej binder sig vid någon viss schematisk
tidsordning utan anpassar handläggningen till omständigheterna i de
särskilda fallen.

Handläggningen av nykterhetsvårdsärenden hos länsstyrelser har vidare
givit mig anledning erinra om att, då fråga är om omyndigförklarad person,
ansökningshandlingarna skola jämlikt 26 § nykterhets vårdslagen skriftligen
delgivas ej blott denne utan även hans förmyndare. Det är följaktligen
ej tillfyllest att den senare endast muntligen underrättas i saken.

Då länsstyrelse meddelar villkorligt anstånd med verkställighet av intagningsbeslut
i sådana politirättsligt betingade ärenden, där länsstyrelsen
själv har att svara för verkställigheten, äger ej länsstyrelsen att till nykterhetsnämnden
delegera befogenheten att besluta om erforderliga lydnadsföreskrifter
(jfr JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 879). Oriktig praxis härutinnan
har efter påpekande ändrats.

15. Polisens befogenhet att omhändertaga och kvarhålla alkoholmissbrukare,
som misstankes vara farlig

Som framgår av tidigare redogörelser för inspektionsanmärkningar (senast
i 1964 års ämbetsberättelse s. 546 o. f.) lämnar tillämpningen av de bestämmelser,
som reglera polisens befogenhet att omhändertaga och kvarhålla
misstänkt farliga alkoholmissbrukare, ej sällan rum för anmärkningar i olika
hänseenden. I anslutning till förut lämnade redogörelser härom må följande
återgivas rörande ett vid inspektion av en poliskammare granskat ärende.

Av upprättad polisrapport framgick följande:

Söndagen den 7 januari 1962 kl. 1.25 infördes direktören T., född år 1894,
på polisstationen. Han hade av radiobilpatrull omhändertagits i sin bostad
på begäran av sin hustru. T. var enligt hustrun hemfallen åt alkoholmissbruk
och farlig för hennes säkerhet. Kort före polisens ingripande hade T.
slagit till hustrun så att hon fallit omkull och ådragit sig skador. T. var vid
införandet på polisstationen spritpåverkad men icke berusad.

Enligt polisrapporten tillkallades jourhavande läkaren, doktor J., »men
då någon fullständig undersökning icke kunde verkställas av T., förordnade
doktor J. att T. skulle kvarhållas å polisstationen i avbidan på vidare förordnande.
T. insattes därför i förvaringsarresten».

Under följande dag hölls förhör med T., hans hustru och vissa andra personer.
T. medgav visst spritmissbruk men ansåg sig ej vara i behov av vård.
Enligt hustrun var T. i trängande behov av vård på grund av sitt alkoholbegär.
Hon sade sig icke vara direkt rädd för mannen men visste ej vad han
kunde taga sig till efter händelsen föregående natt. — Vid detta tillfälle
hade makarna råkat i dispyt, därvid slag utdelats från ömse håll.

Klockan 20.45 samma dag, den 7 januari, undersöktes T. av doktor S.
I avgivet intyg uttalade S. att T., enligt vad av utredningen framgick, under

587

längre tid missbrukat alkohol och att han vid undersökningstillfället fortfarande
företedde tecken på alkoholpåverkan. Enligt S. var T. i behov av
psykiatrisk undersökning. S. ansåg lämpligast att T. i avvaktan därpå under
den kommande natten kvarhölls på polisstationen.

Följande dag, den 8 januari, undersöktes T. av tillförordnad underläkare
vid psykiatriska kliniken i staden. Denne förklarade att man ej kunde betrakta
T. som farlig för sin omgivning, varför intet hinder torde finnas för
hans frigivning.

T. fick lämna polisstationen samma dag klockan 15.45.

Ärendet föranledde därefter ingen annan poliskammarens åtgärd än att
rapport i saken överlämnades till nykterhetsnämnden.

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande:

Enligt vad formuleringen i rapporten utvisade syntes vederbörande polisman
ha haft den uppfattningen, att undersökningsläkaren ägt förordna om
T:s kvarhållande under natten mellan lördagen och söndagen. För detta
kvarhållande syntes emellertid icke kunna aberopas annan grund än 12 ^
allmänna polisinstruktionen. JO önskade därför närmare upplysning om
i vilken ordning beslutet angaende nämnda kvarhallande fattats. De
i saken hållna förhören syntes ha avslutats under söndagseftermiddagen,
varefter läkarundersökning skedde på kvällen. T. syntes därefter ha kvarhållits
även följande natt och ej ha frigivits förrän måndag eftermiddag.
Varå detta kvarhållande grundats framginge icke av handlingarna liksom
ej heller vem som beslutat därom. Därest 21 § nykterhetsvårdslagen åberopades,
önskade JO upplysning om de omständigheter som — efter den
verkställda utredningen — ansetts tala för att T. vore farlig för sin hustrus
personliga säkerhet eller att sannolika skäl för misstanke därom förelage.

Sedan polismästaren inkommit med yttrande, anförde jag vid ärendets
avgörande följande.

Vad först angår frågan om T:s kvarhållande efter läkarundersökningen
på natten till den 7 januari har upplysts att beslutet därom fattats av polismästaren
jämlikt 12 § i då gällande allmänna polisinstruktion. Beslutet har
följaktligen tillkommit i behörig ordning. Anteckningen i polisrapporten
att undersökningsläkaren förordnat om kvarhållandet och att T. därför
insattes i förvaringsarrest har uppgivits bero på misskrivning. Jag låter
härutinnan bero vid en erinran om vikten av att polisrapporter givas adekvat
avfattning, särskilt när det gäller frågor om frihetsberövande.

Beträffande härefter frågan om T:s fortsatta kvarhållande efter det närmare
utredning skett och T. pa kvällen samma dag anyo läkarundersökts,
har upplysts att beslut därom fattats av polismästaren jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen.
Rörande grunden för detta beslut — som alltså meddelats
av behörig myndighet — har polismästaren uppgivit att det efter den verkställda
utredningen förelåg »skälig misstanke om att T. kunde betraktas
såsom farlig alkoholmissbrukare» samt att poliskammaren fann skäl att
i avvaktan på den förordade psykiatriska undersökningen besluta om fortsatt
kvarhållande. Med anledning härav får jag till en början erinra att
nyssnämnda lagrum uppställer strängare beviskrav i fråga om vederböran -

588

des farlighet än vad polismästaren i sitt yttrande angivit. Även efter den
avsedda uppmjukning av föreskrifterna härom, som genomfördes år 1963,
erfordras sålunda för lagrummets tillämpning att sannolika skäl föreligga
för att alkoholmissbrukaren är farlig. Vidare är att märka, att en förutsättning
för omhändertagandebeslut enligt 21 § är att farligheten har avseende
å annans personliga säkerhet eller eget liv. Det är följaktligen — till skillnad
från vad som gäller i fråga om polismyndighets befogenhet enligt 19 §
att hos länsstyrelsen göra ansökan om tvångsintagning — icke tillfyllest
att \ ederbörandes farlighet riktar sig mot annans kroppsliga eller själsliga
hälsa. Men även om sannolika skäl föreligga för att vederbörande är farlig
föi annans personliga säkerhet, berättigar detta icke polismyndigheten att
omhändertaga honom. Som ytterligare förutsättning stadgas nämligen i
21 § att faran pa enahanda grund kan bedömas vara så överhängande att
länsstyrelsens beslut om tvangsintagning ej utan våda kan avvaktas. En
särskild prövning skall alltså ske jämväl i fråga om risken för omedelbart
förestående övergrepp från alkoholmissbrukarens sida.

Av det nu anförda framgår, att ett omhändertagande enligt 21 § nykterhetsvårdslagen
ej får grundas på en bevisning som endast innebär att —
såsom polismästaren i förevarande ärende angivit — skälig misstanke föreligger
att vederbörande är att anse som farlig alkoholmissbrukare. Att sådan
misstanke i det nu aktuella fallet kunde anses vara för handen, var alltså
icke tillfyllest för ett omhändertagande. Utredningen i ärendet synes mig
icke heller eljest innefatta tillräckliga skäl för ett dylikt beslut. Det är härvid
bl. a. att märka, att det vald som T. vid tillfället förövade i och för sig
knappast synes ha varit av allvarligare slag och jämväl måste bedömas mot
bakgrunden av vad som upplysts rörande hustruns eget uppträdande. Även
om det emellertid skulle kunna anses att den förebragta utredningen innefattade
sannolika skäl för att T. var farlig för sin hustrus personliga säkerhet,
synes i allt fall svårligen kunna göras gällande, att det med samma
fog kunde antagas att faran för övergrepp från T:s sida — sedan denne
under natten och följande dag tillnyktrat i polisens förvar — var så överhängande
att ett eventuellt tvångsintagningsbeslut ej utan våda kunde
avvaktas. Den läkare, som pa kvällen undersökte T., förklarade sig visserligen
anse att denne lämpligen borde kvarhållas i avvaktan på undersökning
av psykiater. Vad läkaren i sitt utlåtande anförde innefattade emellertid
— vilket även synes vara polismästarens mening — icke något objektivt
stöd för att förutsättningarna enligt 21 § skulle kunna anses vara för
handen.

I betraktande av omständigheterna fann jag emellertid vad i saken förekommit
icke påkalla annan åtgärd från min sida än att jag framhöll vikten
av att de ofta svårbedömbara frågorna om interimistiskt omhändertagande
enligt 21 § nykterhetsvårdslagen prövas med noggrant iakttagande av samtliga
i lagen angivna förutsättningar.

589

16. Ofullständig utredning för ingripande av nykterhetsnämnd.

Tillika felaktig tillämpning av fylleriindikationen

Vid inspektion av en nykterhetsnämnd iakttogs, att nämnden den 24
maj 1962 beslutat ställa en person S., född år 1936, under övervakning.
Som grund för beslutet anfördes, att S., som vore hemfallen åt alkoholmissbruk,
blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna
gärningar, innefattande fylleri. Av handlingarna framgick, att S. dels genom
dom ådömts böter för fylleri den 15 november 1961, dels godkänt ett straffföreläggande
avseende fylleri den 17 januari 1962, dels ock genom dom
ådömts böter för brott mot 14 kap. 13 § strafflagen begånget den 17 januari
1962, enligt uppgift under påverkan av starka drycker. I anledning av fylleriförseelserna
hade han kallats till nämnden för samtal den 23 november
1961 och den 9 april 1962. Före beslutet om övervakning syntes ytterligare
förhör icke ha ägt rum.

I anledning av vad sålunda iakttagits anmärkte jag att det begångna
misshandelsbrottet ej var av beskaffenhet som avsågs med den åberopade
specialindikationen samt att utredningen i övrigt syntes ofullständig.

I avgivet yttrande lämnade nämnden — efter företagen ny utredning
närmare upplysningar rörande S:s förhållanden. Nämnden medgav att den
åberopade special indikationen ej förelegat men hävdade att beslutet var
sakligt befogat, enär som grund kunnat åberopas att S. var farlig för sin
hustrus själsliga hälsa samt förde ett för närboende grovt störande levnadssätt.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Undersökningar i nykterhetsvårdsärenden skola självfallet icke göras
mera omfattande än som föranledes av omständigheterna. Särskilt i sådana
fall där fråga uppkommit om vidtagande av tvångsåtgärd mot vederbörande
— i form av beslut om övervakning eller framställning om intagning å allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare — är det emellertid av stor vikt
att utredningen göres så ingående och att under densamma erhållna upplysningar
antecknas i sådan omfattning att utredningen kan tjäna som
tillförlitlig grund för ett noga genomtänkt ställningstagande i ärendet och
möjliggöra för nykterhetsnämnden att klart motivera sitt beslut. För att
rättsskyddsintresset skall kunna tillgodoses och för att vederbörande, därest
ingripande bör göras, skall erhålla den lämpligaste behandlingen är det
sålunda angeläget att en nykterhetsnämnd i fall av alkoholmissbruk av nu
ifrågakomna mera avancerade art icke grundar sitt beslut på allmänna intryck
utan söker att genom ingående undersökning göra sig en klar bild
av vederbörandes förhållanden. Av en utredning i dessa fall bör därför i
görligaste mån framgå såväl omfattningen av vederbörandes alkoholmissbruk
som alla av missbruket föranledda skadeverkningar av sådan beskaf -

590

fenhet att de kunna föranleda tillämpning av i lagen angiven specialindikation
eller flera sådana.

Såvitt handlingarna i ärendet utvisa kallades S. visserligen till nämnden
för samtal den 9 april 1902 i anledning av fylleriförseelsen den 17 januari
1962, men därefter tog nämnden icke någon kontakt med honom, innan
beslutet om övervakning fattades. S. genomgick icke någon läkarundersökning.
Icke heller hördes S:s hustru eller anhöriga eller närboende. Nämnden
litade endast till informationer som nämndens egna ledamöter och eu
tjänsteman hos nämnden lämnade. Några anteckningar om vad nämnden
sålunda inhämtade om S:s förhållanden gjordes emellertid icke.

Som förklaring till sitt tillvägagångssätt har nämnden anfört i huvudsak
följande. De inom nämnden erhallna upplysningarna hade enligt nämndens
uppfattning varit tillräckliga som bevis för att S. var hemfallen åt ett omfattande
och långvarigt alkoholmissbruk. Då nämnden hade haft den uppfattningen
att misshandeln under spritpåverkan den 17 januari 1962 hade
varit i förevarande hänseende att likställa med fylleriförseelse, hade nämnden
ansett det vara lämpligast att som grund för sitt beslut åberopa endast
fyllleriindikationen. Någon ytterligare utredning hade därför icke ansetts
behöva göras. Det hade även på grund av att S. demonstrerat en avog inställning
till nämnden ansetts vara lämpligast att avstå från att göra förfrågningar
i S:s omgivning. Det hade varit särskilt angeläget att skona hustrun
och hennes föräldrar från förfrågningar, enär hustruns fader hade varit
allvarligt sjuk.

Nämndens ledamöter och tjänstemän hade tydligen möjlighet att på
grundval av sin personliga kännedom om S. konstatera att han var hemfallen
åt alkoholmissbruk. De iakttagelser som lågo till grund för denna bedömning
borde dock — såsom nämnden numera själv funnit — ha antecknats
i akten.

Därest — såsom nämnden velat göra gällande — S:s alkoholmissbruk
var av avancerad art och därför kunde antagas förorsaka allvarliga skadeverkningar
för S:s familj och omgivning, borde dock nämnden — även om
fylleriindikationen ansags tillämplig — ha utrett skadeverkningarna av S:s
alkoholförtäring. En sadan utredning kunde icke göras enbart på grundval
av uppgifter från nämndens ledamöter och tjänstemän. Exempelvis kan anmärkas
att indikationen farlig för hustruns själsliga hälsa uppenbarligen
icke kunnat konstateras utan att hustrun ens hörts i ärendet och utan att
läkarundersökning företagits. Det var knappast heller möjligt att fastställa
att indikationen grovt störande för närboende var tillämplig, med mindre
någon närboende närmare hörts. Med hänsyn till att S. synes ha haft arbete
torde icke heller indikationen grovt bristande i sina plikter mot sin familj
ha kunnat konstateras med mindre åtminstone hustrun hörts.

Den omständigheten att alkoholmissbrukaren är avogt inställd mot nykterhetsnämnden
kan självfallet inte vara något skäl för att underlåta "att

591

göra utredning i saken. Att alkoholmissbrukarens anhöriga befinna sig i
depressionstillstånd eller av annan anledning äro psykiskt ur balans måste
visserligen medföra att man vid kontakter med dem uppträder särskilt hänsynsfullt,
men det kan icke vara tillräckligt skäl för att underlåta att höra
dem, därest deras upplysningar erfordras i utredningen. Uppgiftslämnama
ha i bestämmelserna i sekretesslagen tillräckligt skydd för att de av dem
lämnade uppgifterna icke obehörigen utlämnas. I förevarande fall har icke
förebragts någon omständighet som utvisar att hinder förelegat att hora

S:s hustru, hustruns moder eller närboende. o

Den av nämnden i ärendet företagna utredningen har således vant klart
otillräcklig. Med hänsyn till att beslut fattats om tvångsingripande på
grundval av de i ärendet erhållna ofullständiga uppgifterna, är nämndens
underlåtenhet att vidtaga erforderliga utredningsåtgärder betänklig. Nämndens
åtgöranden ha emellertid varit förestavade av en i och för sig aktningsvärd
strävan att skona S:s anhöriga under för dem särskilt svåra förhållanden
Omständigheterna tyda även på — oaktat de förebragta uppgifterna
ej klart utvisa det — att S. till följd av alkoholmissbruk grovt brast i sina
plikter mot sin familj. Med hänsyn härtill finner jag mig kunna låta bero
vid vad i ärendet förekommit under erinran om vikten av att — innan beslut
rörande tvångsingripande fattas i nykterhetsvårdsärenden en omsorgsfull
utredning göres rörande samtliga omständigheter av betydelse föi
nämndens ställningstagande samt att de sålunda inhämtade uppgifterna
nedtecknas.

17. Hjälpåtgärd enligt nykterhetsvårdslagen lår icke givas
karaktären av övervakning

Enligt ett hos en nykterhetsnämnd fört protokoll beslöt nämnden hålla
en person »under strängaste uppsikt» och angav därvid att mannen två
gånger i veckan skulle taga kontakt med nämndens vice ordförande och
då redogöra för sina förehavanden under de dagar som gått.

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande.

Missbrukade någon alkoholhaltiga drycker, skulle enligt 1 § nykterhetsvårdslagen
åtgärder enligt lagen vidtagas för att aterfora honom till ett
nyktert liv. Alkoholmissbruk förelåge, då någon, ej blott tillfälligt, anvande
alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Av protokollet
framginge ej om det i förevarande fall var fråga om en engangsforseelse
eller om upprepning av skadlig alkoholförtäring. I forra fallet funnes
ej tillräcklig grund för nämnden att vidtaga någon pa nykterhetsvårdslagen
»•rundad åtgärd mot vederbörande. T senare fallet hade nykterhetsnamnden
att i första hand överväga, om alkoholmissbrukaren borde bil toremal
för hjälpåtgärd enligt 14 § i lagen eller övervakning enligt lo 8- hor att
övervakning skulle kunna anordnas erfordrades att nagon av de i 15 s an -

592

givna specialindikationerna skulle föreligga. Någon sådan förelåg icke, så vin
framginge av protokollet. Nämndens föreskrift att E. skulle två gånger i
\ eckan taga kontakt med nämndens vice ordförande och då redogöra för
små förehavanden under de dagar som gått sedan kontakt senast tagits
vore därför antagligen avsedd som en hjälpåtgärd enligt 14 i;. Såsom åtgärden
utformats syntes den dock ha fått karaktären av övervakning. Att E.
tva gånger i veckan skulle taga kontakt med nämndens vice ordförande
kunde nämligen knappast syfta till annat än en kontroll av att E. uppträdde
nykter. Den i 14 § a) angivna hjälpåtgärden att söka förmå alkoholmissbrukaren
att fortlöpande upprätthålla förbindelse med nämnden finge emellertid
— såsom departementschefen uttalat i propositionen 1954: 159 s. 18t>
— under inga förhållanden ges karaktären av övervakning. Mellan nykterhetsnämnden
och dess klient upprättad förbindelse med stöd av 14 § a)
i lagen borde, såsom departementschefen även framhållit, präglas av ömsesidig
sarnarbetsanda mellan tva parter, där den ena — myndigheten — ej
kände förmynderskap över den andre.

I avgivet yttrande framhöll nämnden att den förelagda anmälningsskyldigheten
avsetts skola innefatta hjälpåtgärd enligt 14 § nykterhetsvårdslagen
men att beslutet blivit felaktigt avfattat. Nämnden hade numera upphävt
beslutet. Jag lät därvid bero.

18. Dröjsmål hos barnavårdsnämnder med avgivande av7 yttranden
till åklagare rörande åtalseftergift och till domstol rörande vårdnads-
och umgängesfrågor. Jämväl dröjsmål med förordnande av
övervakare och med delgiv ning av beslutad varning

Vid inspektionsverksamheten har jag ofta iakttagit att barnavårdsnämnder
avgivit yttrande rörande ifrågasatt åtalseftergift för unga lagöverträdare
först efter omkring en månad eller längre tid efter det yttrande begärts.

Rörande vikten av" skyndsamma yttranden i dessa ärenden har jag anfört
följande.

0 Ilnligt 3 | lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga skall fråga om
atalseitergdt handläggas med största skyndsamhet; eftergives ej åtalet,
skall det väckas utan dröjsmål. Sedan åtal väckts, har domstolen, där fråga
ar om grövre brott av den som ej fyllt 18 år. jämlikt 6 § lagen med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig, att hålla huvudförhandling
i maiet inom två veckor. I lagstiftningen har således understrukits, att
största skyndsamhet skall iakttagas vid handläggning av frågor om brott
som begåtts av underåriga. Särskilda tidsfrister ha icke kunnat uppställas
tor aklagarens och barnavårdsnämndens prövning. Det är emellertid Öppenhet»
att dessa ärenden måste behandlas med särskild förtur. Barnavårdsnämndens
utredningar i dylika ärenden måste sålunda givas företräde framfor
andra mindre brådskande göromål. Då nämnden håller ordinarie sammantraden
med längre tiders mellanrum, kunna extra sammanträden bli
erforderliga, hinner nämnden läkarundersökning påkallad, bör vederbörande
läkare även söka förmas att verkställa undersökningar med förtur.

593

I skrivelse till en barnavårdsnämnd — hos vilken vid inspektion år 1964
konstaterats att yttrande i flertalet fall avgivits längre tid än efter en månad
och i flera fall först efter mer än fyra månader — anförde jag följande.

Som framgår av socialstyrelsens råd och anvisningar nr 144 s. 5 o. f. bör
barnavårdsnämnd, om den underrättats av polisen redan på förundersökningsstadiet,
i åtalseftergiftsärenden i många fall ha möjlighet att avgiva
sitt yttrande inom 14 dagar, och remisstider överstigande en månad torde
knappast böra förekomma annat än i undantagsfall. Sedan dessa råd och
anvisningar utfärdats, har 1944 års lag om åtalseftergift i samband med
brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1965 ersatts av lagen den 20
mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Även i
denna lag har intagits ett särskilt stadgande om att barnavårdsnämnd i de
ärenden, som motsvarar de äldre åtalseftergiftsärendena, skall avgiva sitt
yttrande skyndsamt (3 § tredje stycket). I propositionen till lagen uttalade
departementschefen följande:

Att i lagtexten precisera den tid, inom vilken barnavårdsnämnd bör avgiva
sitt yttrande, har ej ansetts praktiskt görligt. Riksåklagarämbetet och
socialstyrelsen har förordat en remisstid av 14 dagar; uppenbart är att
denna tid icke utan tvingande skäl bör överskridas. Om barnavårdsnämnden
— vilket är önskvärt — får kännedom om ärendet genom åklagaren
eller polisen redan på förundersökningsstadiet, kan utredning igångsättas
och eventuellt ärendet hos nämnden avgöras utan avbidan på framställning
om yttrande jämlikt denna lag.

Av det sagda framgår att det icke kan anses godtagbart, att tiden för
avgivande av yttrande i berörda ärenden i flertalet fall överstiger en månad.
Med hänsyn till att nämnden utfäst sig att framdeles med all kraft verka
för största möjliga skyndsamhet i nu förevarande ärenden ävensom till
omständigheterna i övrigt anser jag mig emellertid kunna låta bero vid
vad som i ärendet förevarit.

Vid inspektion av en domsaga iakttogs, att rätten i ett mål angående
äktenskapsskillnad beslutat uppdraga åt en barnavårdsnämnd att i samråd
med annan kommuns barnavårdsnämnd avge yttrande rörande frågan om
vem av makarna som borde anförtros vårdnaden om deras barn. Sistnämnda
barnavårdsnämnd avgav yttrande först mer än sju månader efter det nämnden
erhållit handlingarna i saken. Yttrandet överlämnades till förstnämnda
barnavårdsnämnd, som därefter dröjde ytterligare nära lika lång tid, innan
nämnden för egen del avgav yttrande och redovisade ärendet till domstolen.

Även i andra fall har jag iakttagit långvariga dröjsmål med avgivande av
yttranden i vårdnads- och umgängesfrågor. Jag har härvid framhållit det
betänkliga ur rättssäkerhetssynpunkt av dylika dröjsmål samt sökt verka
för att remisstiderna nedbringas till rimlig längd.

594

Vid inspektionsverksamheten har uppmärksammats dröjsmål även i andra
hänseenden än nu nämnts. Sålunda hade en barnavårdsnämnd, som beslutat
ställa en yngling under övervakning, ännu efter mer än ett år icke
förordnat övervakare för ynglingen. Det uppgavs att kontakten med pojken
— då någon lämplig person utom nämnden ej kunnat anskaffas — omhänderhades
av en tjänsteman hos nämnden. Vad sålunda förekom gav mig anledning
erinra om att enligt nya bamavårdslagen, i motsats till vad tidigare
gällde, personlig övervakare alltid skall utses samt att det i förevarande
fall följaktligen ålegat nämnden att utfärda sådant förordnande för den
tjänsteman, som tydligen fungerat som övervakare.

I ett annat fall hade en av nämnden beslutad varning icke meddelats
den underårige förrän två månader efter beslutet. Sådan delgivning bör
givetvis ske snarast möjligt.

19. Dröjsmål hos barnavårdsnämnd med att i anmälda ärenden utreda
behovet av skyndsamt ingripande

Vid inspektion i september 1964 av barnavårdsnämnden i en residensstad
uppmärksammades vid genomgången av diariet över ärenden rörande
barnavårdslagen, att av de 234 ärenden, som anhängiggjorts sedan juni
1963, 118 ärenden vid inspektionstillfället ännu ej voro avgjorda. Som
exempel antecknades u-rapport 174, upprättad i anledning av en anmälan
den 6 mars 1964 av en sköterska på barnavårdscentralen beträffande en
den 21 maj 1963 född pojke. Grunden för denna anmälan hade angivits
vara, att pojkens föräldrar ofta voro osams och slogos samt att fadern söp.
Av rapporten framgick, att föräldrarna ej voro kända hos nykterhets- och
socialnämnden, att ett resultatlöst försök till hembesök gjorts den 17 mars
och att ett nytt samtal förekommit med sköterskan i april 1964, varvid hon
framhöll att atmosfären i hemmet var olämplig för barnet. Därutöver hade
någon åtgärd ej vidtagits.

I inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande.

I sådant fall som det förevarande skulle enligt 14 § barnavårdslagen utredning,
åsyftande att allsidigt klarlägga de omständigheter som vore av
betydelse för ärendets bedömning, genomföras så skyndsamt som förhållandena
betingade. Sådan utredning borde enligt 18 § i lagen omfatta hembesök.
Enligt JO:s mening borde i förevarande fall hembesök göras så snart
det kunde medhinnas med hänsyn till mera brådskande göromål, särskilt
som sköterskan ännu vid samtalet i april vidhöll sina uppgifter. Ett så långvarigt
dröjsmål med utredningens fullföljande som nu blivit följden vore
dock betänkligt, även om hänsyn toges till nämndens personalbrist.

An mer anmärkningsvärt vore emellertid att nämnden icke ens kunnat
slutföra hälften av de sedan juni 1963 anhängiggjorda ärendena och att
i åtskilliga ärenden icke redovisats någon åtgärd.

595

I avgivet yttrande anförde barnavårdsnämnden följande.

Betr. u-rapport 174 kan sägas att undersökningen borde ha bedrivits med
mera kraft. Här som eljest kommer bedömningar rörande angelägenhetsgraden
in i bilden. Dagens aktuella ärenden är av större eller mindre vikt,
och förändringar i »kön» gör sig ständigt gällande. Ifrågavarande ärende
borde dock ha behandlats snabbare. Men detta kan med lika stort fog sägas
om många andra ärenden. Nämnden har begränsade personella resurser, och
vad som är av verkligt stor betydelse är att de krafter som står till förfogande
får syssla med det som är mest viktigt, mest angeläget vid varje
givet tillfälle. När det gäller de 118 oavslutade ärendena är det otvivelaktigt
så, att flertalet av dessa är ganska enkla. Av en pojkliga på ett dussin
pojkar eller mindre kanske ledarna omhändertages för samhällsvård och
några andra ställes under övervakning. Kvar blir då gärna några stycken,
kanske hälften av ligan, som bara förekommer periferiskt. Utredningen betr.
dessa är kanske bara påbörjad och har fått anstå p.g. a. svårare ärenden.
I många fall rör det sig om enstaka fylleriförseelser e. d. av sjömän eller
värnpliktiga, svåra att anträffa för samtal och delgivning.

I skrivelse till barnavårdsnämnden anförde jag därefter följande.

Behovet av skyndsamhet vid utredning i barnavårdsärenden framträder
naturligen med växlande styrka i olika ärenden. Bestämmelsen i 14 § barnavårdslagen
har utformats på sådant sätt att hänsyn till angelägenhetsgraden
kan tagas. Vid bedömning av vilken skyndsamhet, som är av nöden,
måste beaktas såväl ärendets art som omständigheterna i det särskilda fallet.
Vid ingripande enligt 4 kap. är stor skyndsamhet regelmässigt påkallad.
De av sköterskan i u-rapport 174 angivna omständigheterna voro av sådan
art, att ett ingripande i någon form enligt 4 kap. kunde antagas vara påkallat.
Utredningen borde med hänsyn härtill ha bedrivits med betydligt större
skyndsamhet än som skett. I en utredning av sådan art utgör ett hembesök
ett viktigt led.

Av det sagda följer att ärenden av lägre angelägenhetsgrad kunna få stå
tillbaka för ärenden, där större skyndsamhet erfordras. Härvid måste dock
tillses, att de förra ärendena ej förbli oavslutade utan att de upptagas till
prövning så snart ske kan. I den mån svårigheter uppkomma att anträffa
vederbörande för samtal eller delgivning på grund av att han är till sjöss
eller gör sin värnplikt bör på lämpligt sätt bevakas att ärendet återupptages
vid permission till hemorten.

Med hänsyn till att nämnden vidgått att det i u-rapport 174 upptagna
ärendet borde ha behandlats snabbare samt att det är att förvänta att
nämnden i fortsättningen kommer att ställa sig ovan gjorda uttalanden
till efterrättelse låter jag bero vid vad som i ärendet förekommit.

596

20. Underlåtenhet hos barnavårdsnämnd — som till vissa tjänstemän
delegerat sin beslutanderätt i ärenden rörande omhändertagande
för samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen — att beträffande
beslutsförfarandet i angivna ärenden tillämpa föreskrivna
procedurregler. Tillika fråga om tillämpningen av 31 § i fall då samtycke
icke föreligger från båda föräldrarna

Vid inspektion i september 1964 av en barnavårdsnämnd iakttogs att
nämndens protokoll från visst sammanträde innehöll anteckning om att
vid sammanträdet anmälts vissa i en till protokollet fogad förteckning upptagna
beslut rörande omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen,
vilka beslut fattats av särskilda delegerade. Vederbörande byråföreståndare
upplyste i anslutning härtill följande: Barnavårdsnämnden
hade år 1963 med stöd av stadsfullmäktiges beslut delegerat sin beslutanderätt
i ovannämnda ärenden till byråföreståndaren och vederbörande assistent.
Några särskilda beslut utskrevos icke i dessa ofta brådskande ärenden.
I de protokoll som uppgjordes i ärendena angavs emellertid dagen för
delegerades beslut. Protokollen voro regelmässigt icke upprättade av vare
sig byråföreståndaren eller vederbörande assistent.

Av akterna till de ifrågavarande besluten framgick vidare, att vederbörligt
samtycke till omhändertagande i tre fall saknades från det omhändertagna
barnets moder.

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande.

Beslut som fattades av delegation vore att i alla hänseenden anse som
ett av nämnden själv fattat beslut. Samma regler som gällde för beslut av
nämnden samfällt gällde således för beslut av delegation. Barnavårdsnämnds
beslut om omhändertagande för samhällsvård skulle vara skriftligt. Det
skulle enligt 21 § barnavårdslagen, i den mån så icke befunnes obehövligt,
innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundades. Om talan mot beslutet
finge fullföljas enligt barnavårdslagen skulle det innehålla fullföljdshänvisning.
När barnavårdsnämnd meddelat beslut, mot vilket talan finge fullföljas
enligt nämnda lag, skulle enligt 23 § beslutet skyndsamt skriftligen
delgivas den det rör.
vårdslagen — bestämmelserna i 39 § kommunallagen om justering och anslag
av kommuns styrelses protokoll äga tillämpning å barnavårdsnämnds
och därmed även å sådan nämnds delegations protokoll.

I förevarande fall gjordes vissa anteckningar om de omhändertagna och
deras föräldrar å protokollsblanketter — som eljest användes vid förhör
i ärenden rörande frågor om ersättning för kostnader för samhällsvård. På
dessa protokollsblanketter antecknades dagen för delegerades beslut. I anteckningarna
angåves icke annat rörande beslutet än att det fattats enligl
31 S barnavårdslagen. Det saknades således uppgift om såväl vilka som
deltagit i beslutet som grunderna för detsamma. Det saknades även fullföl
jclshänvisning, vilket skulle ha lämnats, enär besvär finge anföras över
barnavårdsnämnds beslut enligt 31 § barnavårdslagen. I övrigt funnes i

597

ärendena icke några uppgifter om beslutet. Någon kommunicering av protokollet
ägde ej rum. Bestämmelserna i 39 § kommunallagen om justering och
anslag av protokoll iakttogos icke.

Vidare framhöll jag att det i tre granskade ärenden icke hade lämnats
erforderligt samtycke till omhändertagande för samhällsvård enligt 31 §
andra stycket barnavårdslagen.

I avgivet yttrande anförde nämnden följande.

Efter de påpekanden som gjordes redan vid inspektionsbesöken i september
1964 samt i här aktuellt ärende iakttages en formellt riktig behandling
av samhälls vårdsärenden jml 31 § bvl. När det gäller samtycke av båda
vårdhavarna uppstår icke sällan rätt betydande svårigheter på grund av
den aktuella situationen, t. ex. när hustrun plötsligt tages in på BB eller
någon av makarna vårdas för svår sjukdom eller på mentalsjukhus. Hastigt
uppkomna nödsituationer är ganska vanliga. Det hjälpsökande klientelet
uppfattar ofta den formella proceduren som »krångel» i dessa fall. Hänsynen
till dessa människors behov av snabba besked och resultat torde ha bidragit
till den tidigare bristande formella behandlingen av ifrågavarande
iirenden. Gammal praxis har väl också i viss mån spelat roll.

I skrivelse till nämnden anförde jag därefter följande.

Nämnden har förklarat att barnavårdslagens bestämmelser om besluts
avfattning och delgivning liksom kommunallagens bestämmelser om justering
och anslag av protokoll numera iakttagas. Med hänsyn härtill låter
jag i denna del bero vid mina i inspektionsprotokollet gjorda uttalanden
under erinran om vikten ur rättssäkerhetssynpunkt av att dessa bestämmelser
noga iakttagas, särskilt i fall av omhändertagande för samhällsvård.

I anledning av vad nämnden anfört till förklaring av att vederbörligt
samtycke till omhändertagande för samhällsvård icke inhämtats i alla fall
får jag anföra följande.

Enligt 31 § andra stycket barnavårdslagen skall nämndens ingripande
ske på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke. Tillkommer vårdnaden
om den underårige endast en av föräldrarna, skall enligt 97 § andra
stycket barnavårdslagen vad i bl. a. 31 § sägs om föräldrar gälla den som
har vårdnaden. Undantagsvis torde med denna situation kunna likställas
det fall att en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller av annan
orsak är hindrad att deltaga i beslut angående vårdnaden, vilket icke utan
olägenhet kan uppskjutas. I sådant fall må nämligen enligt 6 kap. 5 § föräldrabalken
bestämmanderätten utövas av den andre av föräldrarna. Dock
må denne icke ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid,
med mindre barnets bästa uppenbarligen kräver det. Uppenbart är att
denna undantagsbestämmelse måste användas med stor försiktighet och
att tillfälle skall beredas fader eller moder att deltaga i beslutet, om hans
eller hennes mening kan inhämtas utan oskälig omgång eller utan sådan
tidsutdräkt, som kan medföra verklig olägenhet för barnet. Ju betydelsefullare
avgörandet iir, dess starkare är varderas anspråk att ieke utan tving -

598

ande anledning bli utesluten från deltagande däri. Icke minst bör stor försiktighet
iakttagas, om meningsskiljaktighet kan antagas föreligga mellan
föräldrarna. Äro båda föräldrarna vårdnadshavare, torde därför i regel fordras
att båda samtycka till åtgärden. Att märka är vidare att omhändertagande
enligt 31 § andra stycket barnavårdslagen ej må ske om fall som
avses i 25 § bamavårdslagen föreligger. Skulle någon av föräldrarna vägra
att lämna sitt samtycke eller av en eller annan anledning, utan att sådan
undantagssituation som avses i 6 kap. 5 § föräldrabalken föreligger, icke
kunna anträffas för inhämtande av samtycke, har nämnden, om situationen
anses riskfylld för den underårige, alldeles särskild anledning att pröva om
förutsättningar föreligga för ingripande enligt 25 § a) bamavårdslagen. Föreligga
ej sådana förutsättningar, torde något ingripande ej kunna ske.
förrän båda föräldrarna samtyckt till åtgärden.

Av nämndens yttrande framgår emellertid, att nämnden avser att i fortsättningen
tillse att erforderligt samtycke till omhändertagande för samhällsvård
enligt 31 § andra stycket barnavårdslagen inhämtas. Med hänsyn
härtill och då, såvitt känt är, någon rättsförlust ej uppkommit vid tidigare
omhändertaganden, finner jag ärendet icke heller i denna del påkalla ytterligare
åtgärd från min sida.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

21. Fråga huruvida polismyndighet vid tillämpning av 37 § barnavårdslagen
själv skall pröva huruvida den, vars förvarstagande begäres,
är farlig för allmän ordning eller säkerhet. Tillika vissa andra
frågor rörande barnavårdslagens tillämpning

Om barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet,
av anledning som avses i 25 § b) barnavårdslagen omhändertagit
underårig för samhällsvård eller utredning, eller om sådant omhändertagande
beslutats av nämndens ordförande, ankommer det jämlikt 37 § första
stycket barnavårdslagen på polismyndighet att, om den omhändertagne
på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning
eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande på lämpligt
sätt förvara den omhändertagne till dess länsstyrelsen eller nämnden
meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats. Enligt andra
stycket av samma paragraf må den som sålunda tages i förvar ej kvarhållas
längre än en vecka. Om synnerliga skäl föreligga må dock länsstyrelsen på
framställning av nämnden eller dess ordförande medgiva förlängning av
tiden med ytterligare högst en vecka.

I ett härstädes upptaget ärende, som bl. a. gällde tillämpningen av 37 §
barnavårdslagen, framhöll vederbörande polischef att lagtexten i nämnda
paragraf ej gav klart vid handen huruvida polismyndigheten före ett om -

händertagande hade att pröva, om den underange på grund av sitt uppträdande
eller levnadssätt vore farlig för allmän ordning eller säkerhet eller
om polismyndigheten endast hade att godtaga uppgift därom av barnavårdsnämnden.
Polischefen anhöll om klarläggande besked i frågan.

Rörande detta spörsmål anförde jag följande.

I sitt till grund för nuvarande lagstiftning avgivna betänkande II med
förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956:61, s. 642) uttalade barnavårdskommittén
följande.

Polismyndighet, till vilken framställning om biträde riktats, har att kontrollera,
att framställningen avser sådant, till vilket biträde må givas, samt
att framställningen gjorts av därtill behörig. Polismyndighet äger otvivelaktigt
också — t. ex. då hämtning till förhör eller biträde med verkställighet
av omhändertagande begäres — kräva belägg för att formellt riktigt beslut.
om utredningsåtgärden eller ingripandet föreligger. Finner polismyndigheten
att förhållanden, som utesluter den begärda åtgärden eller rimligen bör
föranleda ändrade dispositioner från barnavårdsorganets sida, föreligger —
såsom t. ex. att åldersgräns, som utesluter omhändertagande, uppnåtts, att
någon med hänsyn till sjukdom icke bör tvångsförflyttas eller dylikt — bör
detta uppenbarligen bringas till barnavårdsmyndighetens kännedom med
begäran om återkallelse eller ändring av den gjorda framställningen om
biträde. Däremot äger polismyndigheten icke ingå i prövning, huruvida
barnavårdsmyndigheten haft giltiga skäl för utredningsåtgärd, ingripande,
omplacering eller dylikt, som är i fråga, och om beslut angående t. ex. omhändertagande
tillkommit efter föreskrivet förfarande. Ej heller tillkommer
det polismyndigheten att pröva huruvida barnavårdsorganet verkligen kan
anses behöva biträde av polismyndigheten eller bör kunna fullgöra sina uppgifter
därförutan. Nu berörda begränsning i polismyndighetens prövningsrätt
har kommittén ansett böra i ny lag komma till ännu tydligare uttryck
än i (äldre) barnavårdslagen. Vad den föreslagna lagen innehåller i syfte
att åvägabringa återhållsamhet i fråga om anlitande av polisbiträde riktas
enbart till barna vårdsorganen. Finner polismyndighet att bamavårdsmyndighets
åtgöranden är i sak otillräckligt grundade eller att biträde av polismyndighet
anlitas, där det är onödigt eller olämpligt, har polismyndigheten
att fästa länsstyrelsens uppmärksamhet på förhållandet.

I propositionen (nr 10/1960 s. 288) förklarade sig föredragande statsrådet
anse, att i den nya barnavårdslagen borde upptagas motsvarighet till stadgandet
i 35 § 1 mom. tredje stycket äldre barnavårdslagen om tillfällig
förvaring av omhändertagen hos polismyndighet. Sistnämnda stadgande
infördes genom lag den 31 maj 1934 angående ändring i vissa delar av lagen
den 0 juni 1924 om samhällets barnavård. Under förarbetena till denna lagändring
anförde departementschefen (prop. nr 212/1934 s. 34), att om den
omhändertagne gjort sig skyldig till oordeniligt eller lastbart levnadssätt,
som innebar fara för allmän ordning eller säkerhet, möjlighet torde böra
beredas barnavårdsnämnd eller, ifall ordföranden omhändertagit vederbörande,
denne att få den omhändertagne förvarad genom polismyndighetens
försorg.

600

Även om man under förarbetena utgått från att polismyndigheten icke
skulle äga ingå i prövning av huruvida bamavårdsmyndigheten haft giltiga
skäl för sin framställning om förvaring, har lagtexten otvivelaktigt utformats
på ett sådant sätt att polismyndigheten har att pröva att den i lagen
angivna förutsättningen för tillfällig förvaring är för handen, nämligen att
den omhändertagne på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig
för allmän ordning eller säkerhet. Emellertid har även barnavårdsnämnd
att pröva att denna förutsättning finnes. Det torde därför endast sällan förekomma
anledning att ifrågasätta annat än att bamavårdsmyndigheten har
skäl för sin framställning. En av barnavårdsmyndighet gjord framställning
om tillfällig förvaring enligt 37 § barnavårdslagen torde därför icke böra
avvisas utan att det står klart att fog saknas för framställningen.

I fråga om barnavårdslagens tillämpning må i övrigt här antecknas, att
jag bl. a. haft anledning framhålla att besvärshänvisning bör lämnas till
länsstyrelsens beslut enligt 75 § tredje stycket samt att informella föreställningar,
som under utredning av barnavårdsärende meddelas av tjänsteman
hos nämnden, icke må protokollföras såsom av nämnden med stöd av 26 §
beslutad varning.

I de fall, då skriftliga eller muntliga anmärkningar befinnas vara av beskaffenhet
att böra upptagas i barnavårdsnämnds diarium, skola samtliga
sådana hos nämnden anhängiggjorda ärenden — i den mån delegation av
beslutanderätten ej skett — föredragas för och prövas av den samfällda
nämnden. Det är i angivet fall följaktligen icke tillåtet att tjänsteman hos
nämnden själv avgör vilka ärenden som kunna omedelbart avskrivas och
vilka som böra föras vidare till nämnden. Jag har någon gång haft anledning
erinra härom.

Vidare har förekommit att ordförande i barnavårdsnämnd deltagit i
nämndens handläggning av ett adoptionsärende, vari ordförandens son och
dennes hustru voro sökande. Ordföranden — som alltså var jävig — hade
frågat om han skulle avträda, men nämnden hade ej ansett detta nödvändigt
då ordförandens närvaro ansetts icke kunna inverka på nämndens
beslut. Jag framhöll att ordföranden förfarit felaktigt genom att icke självmant
avträda, oaktat klart jäv förelåg, samt erinrade om att det för allmänhetens
förtroende för myndigheternas objektivitet vore av största betydelse
att förekommande jävsförhållanden beaktades.

601

22. Bristfälliga utredningar hos lantbruksnämnd för beslut rörande
jordförvärvstillstånd. Tillika fråga om utformningen av meddelat

vitesföreläggande

I skilda sammanhang har jag haft anledning erinra om vikten av att förvaltningsmyndigheterna
grunda sina beslut på objektivt godtagbar utredning.
För att myndigheterna, med sin ofta formellt vidsträckta prövningsrätt,
skall kunna fatta materiellt riktiga beslut, är det nödvändigt att man
klargör vilka de omständigheter äro som — vägda mot dem som tala i annan
riktning — kunna åberopas för viss åtgärd och som komma denna åtgärd
att framstå som befogad och påkallad. Ej sällan synes man emellertid
underlåta att utnyttja förefintliga möjligheter att införskaffa uppgifter,
som äro ägnade att närmare belysa uppkomna tveksamma frågor med påföljd
att risk föreligger för förhastade och ogrundade beslut. Som exempel
härpå, bland många andra, må följande fall här anföras.

Handlingarna i ett vid inspektion av en lantbruksnämnd granskat ärende
utvisade följande.

I en till lantbruksnämnden den 9 november 1962 inkommen ansökan anhöll
en person om tillstånd att förvärva viss jordbruksfastighet, vilken fastighet
sökanden enligt ett den 8 november 1962 dagtecknat köpekontrakt
köpt för 115 000 kronor. I ansökningen angavs att avsikten med förvärvet
var att efter ombyggnad av ekonomibyggnader taga fastigheten under eget
bruk. Lantbruksnämnden biföll ansökningen den 19 november 1962 under
villkor att sökanden förband sig att före utgången av 1965 förse egendomen
med ekonomibyggnader enligt plan, som av nämnden kunde godkännas.
I tillståndsbeslutet skulle — med hänsyn till bestämmelserna i 6 § jordförvärvslagen
— utsättas vite om 5 000 kronor för tredska att fullgöra åtatagandet.
Med brev den 26 i samma månad översändes till sökanden en
utskriven förbindelse av angivna innehåll för undertecknande. Förbindelsen
återkom emellertid icke i undertecknat skick. I skrivelse den 7 maj 1963 förklarade
lantbruksnämnden att — då sökanden vägrat att lämna skriftlig
utfästelse — nämnden beslutat avslå ansökningen om tillstånd att förvärva
fastigheten med stöd av 4 S första stycket punkt 1 jordförvärvslagen. 1 besvär
till lantbruksstyrelsen förklarade sökanden att han aldrig vägrat att
underskriva förbindelsen men att han trott att ritningar och plan först
skulle upprättas och godkännas av nämnden innan utfästelse blev aktuell
Sökanden vore för övrigt jordbrukare sedan barndomen och skulle så förbli.
Lantbruksstyrelsen medgav, med ändring av överklagade beslutet, sökanden
förvärvst bistånd.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Akten i ärendet innehöll icke någon uppgift som gav, såvitt JO kunde
finna, »anledning till antagande att förvärvaren ville åtkomma egendomen
huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med jordbruk,
i annat syfte än att själv ägna sig åt detta». Sådant syfte kunde uppenbarligen
icke slutas av det förhållandet, att sökanden icke undertecknat och
insänt förbindelsen. JO önskade upplysning om varpå lantbruksnämnden

G02

grundat sin bedömning av syftet med förvärvet. Tillika önskades upplysning
om varför nämnden icke infordrat uppgift om orsaken till att förbindelse
icke insänts, innan nämnden fattade sitt beslut, ävensom om det funnits
laga stöd för att avkräva sökanden förbindelsen.

Efter remiss inkom lantbruksnämnden med yttrande, däri anfördes följande.

Det var känt vid ärendets avgörande på lantbruksnämnden, att sökanden
hade mycket god ekonomi och att han jämte en bror med stor sannolikhet
skulle bosätta sig i en större villafastighet i viss stad i länet. Detta förhållande
och förvärvsegendomens karaktär, otillräckliga arealer vid traditionell
driftsinriktning och dåliga ekonomibyggnader, utgjorde grunden för
nämndens antaganden, att förvärvaren ville åtkomma egendomen för kapitalplacering
och i annat syfte än att själv ägna sig åt jordbruket på densamma.

Den 19 november 1962 biföll lantbruksnämnden ansökningen, trots att
anledning till antagande enl. 4 § första stycket punkt 1 jordförvärvslagen
förelåg, då den förväntade, snara upprustningen av förvärvsegendomen syntes
motivera tillämpningen av undantagsbestämmelserna i 4 § andra stycket
samma lag. Den 7 maj 1963 ansåg sig nämnden emellertid böra avslå ansökningen,
då sökanden ej ådagalade något intresse för den ifrågasatta upprustningen
och dä sålunda undantagsbestämmelserna ej vidare bedömdes
tillämpliga. Lantbruksnämnden delar uppfattningen att syftet med förvärvet
ej direkt kunde slutas av det förhållandet, att sökanden icke undertecknat
och insänt förbindelsen. Däremot ansåg sig nämnden av detta beteende
ha ledning i frågan om undantagsbestämmelserna i andra stycket 4 § ifrågavarande
lag vore tillämpliga eller ej. — Nämnden kan ej ange någon särskild
orsak till att förbindelsen ej infordrats i annan ordning än genom upprepade
påminnelser under hand. — Lantbruksdirektören har reserverat sig
mot besluten i ärendet såväl den 19 november 1962 som den 7 maj 1963 av
det skälet, att han ej funnit laga stöd för att avkräva sökanden förbindelsen.
Frågan om förbindelse i detta fall borde avkrävas sökanden eller ej ger utrymme
för olika meningar. Vilken mening man bör ha är en svår omdömesfråga.
Utvecklingen i framtiden ger vanligen det rätta svaret, men den utvecklingen
är ju icke känd när avgörandet skall träffas. Nämndens majoritet
anser sig fortfarande på grund av hittillsvarande utvecklingen i ärendet
ha stöd för sitt krav på förbindelse. Lantbruksdirektören anser sig däremot,
ej ha sådant stöd. En säker grund för frågans avgörande synes inte finnas.

I skrivelse till lantbruksnämnden anförde jag följande.

Enligt 4 § första stycket punkt 1 jordförvärvslagen må förvärvstillstånd
vägras, om det finnes anledning till antagande att förvärvaren vill åtkomma
egendomen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom
med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta. Av lantbruksnämndens
yttrande framgår att det enligt nämndens uppfattning funnits
anledning till sådant antagande.

Varpå lantbruksnämnden grundat denna uppfattning framgår icke av
handlingarna. Nämndens akt i ärendet innehåller icke något som kan ge
stöd för uppfattningen. För att det i lagens mening skall föreligga anledning

603

till sådant antagande som i nyssnämnda lagrum sägs måste antagandet vara
grundat på omständigheter som kunna anses objektivt utredda. Såvitt handlingarna
ge vid handen ha några sådana omständigheter icke förelegat. Det
ålåg nämnden såsom en tjänsteplikt att tillse att erforderlig utredning förebragtes,
innan beslut fattades. Det hade varit en enkel sak, som icke behövt
fördröja ärendet, att fråga sökanden om hans avsikter med köpet samt om
han tänkte bosätta sig på gården och, framför allt, hur han tänkte driva
jordbruket. Om så skett, hade nämnden helt visst fått ett bättre material
att grunda beslutet på. Nämnden synes, såvitt handlingarna ge vid handen,
icke ens ha hört ort sombudet, ehuru detta regelmässigt skall ske i ärenden
av detta slag.

I sin förklaring har nämnden uppgivit att det var för nämnden känt att
sökanden hade mycket god ekonomi och att han jämte en bror med »stor
sannolikhet» skulle bosätta sig i en villafastighet i viss stad. Nämnden har
dock icke upplyst av vilka skäl det med »stor sannolikhet» kunde antagas
att han skulle bosätta sig i staden. Om beslut grundas på vad som är känt
för ledamot i nämnden, bör detta antecknas i beslut eller protokoll eller på
annat sätt i akten, så att denna ger upplysning om grunderna för beslutet.

För egen del kan jag icke finna att vad nämnden åberopat i sin förklaring
innefattat tillräcklig anledning till sådant antagande, som i 4 § första stycket
1. sägs. Detta är dock en omdömesfråga som ger utrymme för olika
meningar.

Om nu i enlighet med nämndens uppfattning anledning till dylikt antagande
förelåg, kan någon erinran icke riktas mot nämnden för att den
ansåg undantagsstadgandet i 4 § andra stycket tillämpligt under förutsättning
att sökanden upprustade gårdens ekonomibyggnader. Utredning för
att kunna säkert bedöma, om undantagsstadgandet var tillämpligt, borde
dock enligt min mening ha förebragts. Vidare borde åläggandet enligt 6 §
ha preciserats närmare iin som skedde i den förbindelse som av nämnden
översändes till sökanden för undertecknande. Enligt den översända förbindelsen
skulle sökanden åtaga sig att vid vite av 5 000 kronor »före utgången
av år 1965 hava försett fastigheten med ekonomibyggnader efter sådan plan
som kan godkännas av lantbruksnämnden». Enligt min mening bör ett åläggande
enligt 6 § preciseras på sådant sätt, att sökanden kan på förhand
bedöma de ekonomiska konsekvenserna av detsamma. Det ligger i sakens
natur att en sökande icke skall förmås att vid högt vite åtaga sig förpliktelser,
vilkas omfattning skall framdeles bestämmas.

I nämndens skrivelse den 7 maj 1963 till sökanden har nämnden motiverat
sitt slutliga beslut med att sökanden vägrat att lämna den begärda utfästelsen.
Någon utredning som visar att sökanden vägrat föreligger icke.
Föredraganden hos nämnden har upplyst att beslutet föregåtts av kontakter
under hand med sökandens ombud. Själv har sökanden i besvären till
lantbruksstyrelsen uppgivit att han fattat saken så, att ritningar och plan

604

först skulle upprättas och godkännas av lantbruksnämnden, innan någon
utfästelse bleve aktuell. Enligt min mening borde ansökningen — vilken
mening man än hade i själva tillståndsfrågan — icke ha avslagits, innan
nämnden förelagt sökanden personligen att inom viss tid inkomma med
förbindelsen eller inhämtat upplysningar om anledningen till att förbindelsen
icke undertecknats och återsänts.

23. Underlåtenhet hos lantbruksnämnd att i jordförvärvsärende
uppteckna av ortsombudet och nämndledamot muntligen lämnade
upplysningar av betydelse för ärendets prövning

En person G. sökte förvärvstillstånd för två fastigheter, som han inköpt
av olika säljare. Ansökningen bifölls beträffande den ena fastigheten men
avslogs beträffande den andra, vilken ägaren av en grannfastighet förklarat
sig intresserad köpa för samma köpeskilling. Beslutet vann laga kraft. Beträffande
sistnämnda fastighet upprättades ett nytt köpekontrakt mellan
G. och fastighetens ägare, bröderna S., därvid högre köpeskilling avtalades
än vid det tidigare köpet. G. ansökte ånyo om förvärvstillstånd för denna
fastighet och för ytterligare en fastighet, som han inköpt av annan person.
Innan lantbruksnämnden prövat ansökningen, inkommo bröderna S. med
en skrivelse, däri de förklarade att sistnämnda köpekontrakt tillkommit
på G:s förslag i syfte att utestänga den förenämnde grannen från möjligheten
till köp och att handlingen blott avsåg ett »skenköp». Lantbruksnämnden
avslog därefter G:s ansökan om förvärvstillstånd. Över beslutet anförde
G. besvär hos lantbruksstyrelsen, som ej fann skäl bifalla besvären. Av G.
hos Kungl. Maj:t anförda besvär över sistnämnda beslut lämnades utan
bifall.

Klagomål anfördes därefter över bl. a. lantbruksnämndens handläggning
av ifrågavarande tillståndsärenden. Av verkställd utredning framgick bl. a.
att nämndens ortsombud muntligen tillstyrkt G:s ansökan om förvärvstillstånd
för den från bröderna S. inköpta fastigheten, en uppfattning som
han framfört till vissa tjänstemän hos nämnden. Någon anteckning härom
fanns ej i nämndens akt. I besvärsärendet avgav ortsombudet skriftligt yttrande,
däri han bl. a. anförde följande.

Bröderna S., vilka är ägare till Iglaholmen 1: 9, har i flera år velat sälja
nämnda fastighet men har ej fått någon köpare till densamma. Gårdens hus
är i mycket dåligt skick och åkerjorden utgöres av mindre åkrar mellan
bergen med oregelbundna figurer, därför besvärliga att bruka, varför de bäst
passar för skogsplantering. Jag anser därför, att när G. nu vill köpa dessa
gardar för att sammanslå dem med den gård, han tidigare erhållit tillstånd
att förvärva sa skall han fa lantbruksnämndens tillstånd att förvärva även
dessa, vilka han till största delen kommer att plantera skog på.

605

Vidare framkom att G. och bröderna S. före beslutens fattande uppsökt
en av nämndens ledamöter och med denne diskuterat ärendena. Olika uppgifter
lämnades i ärendet om vad därvid förekom och om vad ledamoten
inför nämnden återgivit av vad han inhämtat. Anteckning saknades i nämndens
handlingar om vad ledamoten upplyst.

Vid ärendets avgörande anförde jag i hithörande delar följande.

Då yttrande inhämtas från annan myndighet eller enskild person, böra
de upplysningar, som därvid erhållas och som äro av betydelse för prövningen,
redovisas skriftligen — exempelvis i form av tjänsteanteckning om
innehållet av ett muntligt samtal — så att det klart framgår på vilket material
beslut i ärendet grundats. Detta är av vital betydelse för den enskildes
rättssäkerhet. Det är ofta mycket svårt för part att bedöma om det finnes
anledning att överklaga ett avgörande, därest han icke kan få upplysning
om det utredningsmaterial, som myndigheten hade att beakta vid beslutets
fattande. För allmänhetens förtroende för myndigheterna är det i all synnerhet
av vikt, att sådana omständigheter, som tala för en annan utgång
av ärendet än den beslutet innefattar, icke undanhållas akten.

Såvitt gäller nämndens ortsombud har framkommit, att denne muntligen
redovisat sin uppfattning för nämnden innan denna fattade sina beslut.
Någon tjänsteanteckning om de muntliga yttrandena synes emellertid icke
finnas i akten. Självfallet borde akten i detta fall ha innehållit upplysning
om att ansökningen enligt ortsombudets uppfattning borde bifallas liksom
även om de skäl, varpå hans uppfattning grundades.

Den ifrågavarande nämndledamoten har uppgivit att han före ifrågavarande
ärendens avgörande vid besök av G. samt bröderna S. diskuterat
ärendena med dem. Han har vidare uppgivit att han för nämnden redogjort
för de upplysningar som därvid lämnats honom. Anteckning härom borde
ha gjorts i den mån uppgifterna voro av relevans. Om så skett hade det
varit möjligt för G. att kontrollera att hans synpunkter redovisats för nämnden
på ett korrekt och opartiskt sätt. Till följd av bristen på skriftliga vittnesbörd
står nu uppgift mot uppgift om vilka upplysningar som lämnats
ledamoten och som denne återgivit för nämnden.

Någon författningsenlig skyldighet att göra anteckning i akten om sådana
uppgifter som muntligen lämnas till myndighet finnes emellertid icke
föreskriven. Med hänsyn härtill kan underlåtenheten att i förevarande fall
göra anteckningar om de upplysningar, som muntligen lämnats nämnden,
icke läggas någon befattningshavare till last såsom fel. Jag vill i detta sammanhang
nämna att besvärssakkunniga i sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet
upptagit föreskrift om att uppgift av betydelse för ärendes
avgörande, som under utredningen tillföres ärendet annorledes än skriftligen,
skall antecknas.

606

24. Underlåtenhet att före beslut om återkallelse av droskförartillstånd
lämna vederbörande tillfälle att yttra sig. Tillika underlåtenhet
att till beslutet foga besvärshänvisning

I min ar 1961 till Kungl. Maj:t avlåtna framställning om lagstiftningsåtgärd
för vinnande av ökat administrativt rättsskydd genom införande av
allmän föreskrift om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndighet att
före ärendes avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig lämnade
jag åtskilliga exempel på fall där kommunicering med part underlåtits,
ehuru sådan bort ske. Även därefter har jag i min verksamhet ofta iakttagit
att kommunieeringsprineipen åsidosättes. De senare årens ämbetsberättelser
innehalla också ett flertal exempel härpå, hämtade från olika områden
av förvaltningen. Såsom ett ytterligare exempel må anföras följande fall.

I ett droskreglemente stadgades att annan ej finge tjänstgöra som droskförare
än den som poliskammaren godkänt för sådan befattning. Enligt föreskrift
i reglementet ägde poliskammaren, niirhelst anledning förekom därtill,
skilja droskföraren från hans befattning.

Sedan poliskammaren godkänt en chaufför B. såsom droskförare, beslöt
poliskammaren, på framställning av den bilcentral där B. var anställd, att
återkalla det för B. meddelade godkännandet.

I en hit inkommen skrift påtalades bl. a. att poliskammaren underlåtit
att före beslutets fattande höra B. och att till sitt beslut foga besvärshänvisning.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Droskreglementet upptager icke föreskrift om skyldighet för poliskammaren
att — innan beslut meddelas om att skilja droskförare från hans
befattning — bereda honom tillfälle att yttra sig i frågan. Ej heller finnes
någon generell föreskrift om skyldighet för förvaltningsmyndighet att lämna
enskild part tillfälle att yttra sig, innan ett ärende avgöres.

I en den 5 december 1961 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t
angående lagstiftningsåtgärd för vinnande av ökat administrativt rättsskydd
genom införande av allmän föreskrift om skyldighet i vissa fall för
förvaltningsmyndigheter att före ärendes avgörande lämna enskild part
tillfälle att yttra sig (se JO:s ämbet sberättelse 1962 s. 339 o.f.), erinrade
jag att kommuniceringsfrågan i flertalet förvaltningsrättsliga specialförfattningar
lämnats oreglerad. Härav kan dock icke slutas att det vid tillämpningen
av sådana författningar står myndighet fritt att efter eget gottfinnande
kommunicera eller underlåta att kommunicera part införskaffat material
av betydelse för ärendets prövning. Inom svensk förvaltning föreligger
otvivelaktigt i princip skyldighet för myndigheterna att själva verka för
att utredningen blir så fullständig som med hänsyn till ärendets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt är erforderligt och möjligt. Det är uppenbart
att kommunicering med enskild part av förebragt utredningsmaterial

607

i många fall ingår som ett alldeles nödvändigt led i utredningsförfarandet
och utgör en förutsättning för att myndigheten skall kunna fatta ett objektivt
riktigt beslut. Utan att sådan åtgärd vidtagits är det mången gång
icke möjligt att med tillbörlig grad av säkerhet bedöma tillförlitligheten
av införskaffade upplysningar, icke minst när det gäller upplysningar som
angå den enskildes eget uppträdande eller hans förhållanden i övrigt. Underlåtenhet
från myndigheternas sida att före ärendets avgörande lämna den
enskilde tillfälle att yttra sig kan följaktligen lätt medföra — och har i
åtskilliga fall också medfört — felbedömningar och felaktiga beslut, varigenom
enskilda onödigtvis tillskyndas rättsförluster. Till förekommande härav
är det därför tydligen i hög grad angeläget, att myndigheterna icke underlåta
att, där så är av omständigheterna påkallat, lämna den enskilde tillfälle
att yttra sig över förebragt utredning. Därtill kommer att det för allmänhetens
förtroende för myndigheterna är av vikt, att den enskilde icke
får känslan av att han hålles utanför handläggningen av ärenden som angå
honom och att hans egna synpunkter däri betraktas såsom ovidkommande.
Att tillfälle i erforderlig utsträckning beredes den enskilde att före ärendets
avgörande yttra sig över förebragt utredning framstår därför såsom ett moment
i förvaltningsförfarandet som är av väsentlig betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt.

Omständigheterna kunna mången gång vara sådana, att kommunicering
framstår såsom ett så oundgängligt led i utredningsförfarandet att en underlåtenhet
härutinnan från myndighets sida måste — även om uttryckliga
föreskrifter därom saknas — anses innefatta åsidosättande av tjänsteplikt.
Särskilt gäller detta när fråga är om företagande av ingrepp mot enskild
person. Så har t. ex. ansetts vara fallet, då myndighet på grund av framställda
anmärkningar mot de sanitära förhållandena vid viss rörelse, återkallat
det för rörelseidkaren utfärdade tillståndet utan att tillfälle beretts
honom att yttra sig över anmärkningarna (JO 1915 s. 7 och 1918 s. 9). Och
då myndighet underlåtit att före beslut om disciplinär åtgärd mot befattningshavare
lämna denne tillfälle att yttra sig, har förfarandet, ehuru uttryckliga
bestämmelser saknades, likaledes ansetts innefatta tjänstefel (JO
1926 s. 223 och 1928 s. 8).

I det nu aktuella fallet ha omständigheterna uppenbarligen varit sådana,
att kommunicering varit ett oundgängligt led i utredningsförfarandet. Såvitt
handlingarna ge vid handen har poliskammarens beslut att återkalla
godkännandet för B. att tjänstgöra såsom droskförare vid bilcentralen uteslutande
grundats på anmärkningar mot B., vilka framställts av bilcentralen
och dess föreståndare. Beskaffenheten av dessa anmärkningar har varit
sådan att någon tillförlitlig prövning därav icke varit möjlig utan att tillfälle
beretts B. att yttra sig över anmärkningarna. Med hänsyn härtill och
till betydelsen av det beslut som träffades finner jag poliskammarens underlåtenhet
att bereda B. tillfälle att yttra sig klart felaktig.

608

Vid bedömning av det fel som sålunda ligger poliskammaren till last är
emellertid att beakta att den numera förebragta utredningen icke ger anledning
antaga att återkallelsebeslutet var materiellt oriktigt. Det är vidare
att märka att bilcentralen redan före beslutet avstängt B. från körningar
och att beslutet alltså icke inverkat på hans rätt att köra för bilcentralen.
Härtill kommer att det i praxis dessvärre är mycket vanligt att beslut som
innefatta ingrepp i den enskildes rätt fattas utan att den enskilde fått tillfälle
att yttra sig över den utredning, på vilken beslutet grundas. Av nu
anförda skäl anser jag mig kunna låta bero vid vad härutinnan förevarit.
Jag förutsätter emellertid att poliskammaren framdeles i liknande fall beaktar
vad jag här anfört beträffande vikten av att kommuniceringsprincipen
iakttages. Till stöd härför vill jag även åberopa att kommunicering —
enligt besvärssakkunnigas nyligen framlagda förslag till lag om förvaltningsförfarandet
(SOU 1964:27) — skall vara obligatorisk i hithörande
fall, därest ej sådan åtgärd av särskild anledning finnes obehövlig eller därest
med ärendets avgörande icke kan anstå eller hinder eljest möter.

Beträffande klagomålen i övrigt får jag anföra följande.

Någon generell skyldighet för förvaltningsmyndighet att vid meddelandet
av beslut lämna besvärshänvisning har ej föreskrivits i lag. I vad män
myndighet, när föreskrift saknas i instruktion eller annan författning, kan
anses skyldig att ex officio giva besvärshänvisning är ovisst. Praxis beträffande
besvärshänvisnings meddelande synes vara mycket växlande. I stor
utsträckning lära myndigheterna dock följa samma grundsats som kommit
till uttryck i 57 § länsstyrelseinstruktionen och sålunda meddela besvärshänvisning,
när sådan finnes erforderlig, därvid behovet bedömes med utgångspunkt
från de kunskaper parten kan antagas äga om förefintlig klagomöjlighet
och från om missnöje över beslutet kan tänkas komma i fråga
(se förenämnda betänkande sid. 451).

I enlighet med vad nu sagts borde poliskammaren i förevarande fall ha
lämnat besvärshänvisning vid det påtalade beslutets meddelande. Poliskammarens
underlåtenhet att göra detta är dock icke av beskaffenhet att
kunna läggas vederbörande till last såsom fel och kan därför icke föranleda
nagot ingripande från min sida. Jag vill dock framhålla angelägenheten av
att besvärshänvisning lämnas i ett fall som det förevarande, därvid jag
vill hänvisa till att klagobesked enligt besvärssakkunnigas förslag (s. 453)
skall ingå i individuellt beslut, där det icke finnes uppenbart obehövligt.

609

25. Fråga om befogenhet för hyresnämnd att i ärende rörande

medling i hyrestvist förelägga part att personligen inställa sig

I en hit inkommen skrift anhöll en person N. — med förmälan att han i
egenskap av företrädare för ett dödsbo förelagts att vid vite av 1 000 kronor
personligen inställa sig inför vederbörande hyresnämnd i anledning av
att ett bolag hos nämnden påkallat medling i hyrestvist mellan dödsboet
såsom hyresvärd och bolaget såsom hyresgäst — om mitt uttalande, huruvida
föreläggandet om personlig inställelse kunde anses vara meddelat i
enlighet med gällande lagbestämmelser.

I avgivet yttrande anförde ordföranden i hyresnämnden följande.

Visserligen står det i 5 § av lagen den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister
icke direkt uttalat, att personlig inställelse skall ske, men detta bör
inte tolkas så, att personlig inställelse icke skall kunna påkallas. Bestämmelsen
bör dock jämföras med 13 § hyresnämndskungörelsen: »Finnes skälig
anledning till antagande, att part ej ämnar inställa sig inför nämnden, och
är hans närvaro erforderlig för ärendets utredning, har nämnden att ålägga
honom inställelse vid skäligt vite i enlighet med vad som stadgas i 18 §
andra stycket och 29 § lagen om hyresreglering in. in.» Jämför man ifrågavarande
stadganden med annan lagstiftning finner man sådana av liknande
lydelse. Jag vill även åberopa rättegångsbalkens bestämmelser (RB 11:5).

Parten är i regel den som bäst känner till de faktiska omständigheterna.
För att få ett underlag för ett ställningstagande från hyresnämndens sida
— där det ju dock gäller för nämnden att framlägga förslag till lösning av
tvisten — är det ibland av mycket stor betydelse, att parterna kommer personligen.
Ett ombud är i regel inte insatt i av en motpart åberopade omständigheter,
vilket föranleder upprepade uppskov. I detta fallet hade hyresnämnden
måst uppskjuta medlingsärendet på denna grund och en framställning
under hand hade icke lett till annat än att fastighetsägaren låtit förstå,
att han inte ämnade komma till ett sammanträde med hyresnämnden.
När det under sådana förhållanden inte gick att få något ut av sammanträdena
på grund av fastighetsägarens enligt ombudet snäva fullmakt fann
nämnden, att det endast skulle vara en möjlighet att fullfölja medlingsverksamheten
genom att kalla fastighetsägaren personligen, för vilken det inte
kunde anses på något sätt betungande med hänsyn till, att han bor vid
samma gata c:a 100 m från den lokal, där hyresnämnden håller sina sammanträden.

Hyresnämnden har den erfarenheten genom det mycket stora antal medlingsmål,
som förekommit, att det genom personlig inställelse av part varit
möjligt att nå resultat — även om det sett mörkt ut under målets gång —
genom en förlikningsöverenskommelse. I ett tidigare mål var även ombudet
advokat och han hade ingenting att invända mot, att parten kallades på
samma sätt som nu — och detta ombud var frän samma advokatbyrå som
företrädaren i nu ifrågavarande mål.

Som regel brukar det inte behöva tillgripas föreläggande, då parterna
i de allra flesta fall är förstående och villiga att medverka. Så var det emellertid
inte i detta fall från fastighetsägarens sida, vilket man i allra högsta
grad måste beklaga. Från hyresnämndens sida göres nämligen icke bara ett
formellt utan ett reellt förhandlingsförfarande, som också i de flesta fall

20 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1000 års riksdag

610

leder till ett positivt resultat, något som bör eftersträvas i all medlingsverksamhet,
om den inte skall bli en tom formalitet.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Enligt 3 § lagen den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister må hyrestvist
hänskjutas till medling av hyresnämnd, såframt tvisten ej dragits inför
domstol, överexekutor eller skiljemän. Underlåter part, som påkallat medling,
att på kallelse av nämndens ordförande inställa sig inför nämnden,
skall ärendet enligt 5 § avskrivas. Kommer ej motparten på kallelse av ordföranden
tillstädes, äge nämnden förelägga honom vid vite att inställa sig
inför nämnden. Kommer parten likväl ej tillstädes och finner nämnden icke
antagligt, att förlikning kan komma till stånd, skall ärendet avskrivas.

Såsom besvärssakkunniga framhållit (SOU 1964:27 s. 199) får det numera
anses allmänt erkänt, att parts talan i förvaltningsärende må föras
genom ombud, därest annat icke är särskilt stadgat och sakens natur icke
påkallar partens personliga medverkan, såsom i regel är fallet i barnavårdsoch
nykterhetsvårdsärenden, disciplinärenden och därmed jämförliga ärenden.

Vad först angår frågan huruvida 5 § i 1939 års lag ger befogenhet åt hyresnämnd
att vid vite förelägga part att komma personligen tillstädes, är
att märka att av ordalagen tydligt framgår att part, som påkallat medling
och som kommit tillstädes genom ombud, icke kan åläggas att vid vite
komma personligen tillstädes. Med hänsyn härtill kan det rimligen icke antagas,
att den hyresnämnden i lagen givna befogenheten att vid vite förelägga
motparten att på kallelse inställa sig inför nämnden avser annat än
skyldighet för denna part att komma tillstädes genom ombud. I stadgandet
har också uttryckligen angivits att en förutsättning för föreläggandet är
att parten icke kommer tillstädes. Kommer han såsom i förevarande fall
tillstädes genom ombud, är den i lagen angivna förutsättningen för meddelande
av föreläggande icke för handen.

Vidare är att beakta att handläggning av en hyrestvist inför medlingsnämnd
icke är av den natur, att den ovillkorligen påkallar parts personliga
medverkan. Eu sådan medling är icke obligatorisk för alla hyrestvister utan
är endast ett medel som står till parternas förfogande för att underlätta
hyrestvisters biläggande.

Av anförda skäl anser jag för min del att hyresnämnden — då den föreläde
N. personlig inställelse inför nämnden — överskred sin befogenhet.

Att hyresnämnden i denna lagtolkningsfråga kommit till ett annat resultat
är — särskilt i betraktande av att frågan om personlig inställelse inför
förvaltningsmyndighet i allmänhet lämnats oreglerad och av att föreläggandet
betingats av nämndens i och för sig erkännansvärda strävan att verka
för att den påkallade medlingen skulle leda till resultat — enligt min mening
icke av beskaffenhet att kunna läggas nämndens ledamöter till last såsom
fel.

611

26. Frågor om tillståndsprövning enligt lotteriförordningen, avseende
bl. a. ifrågasatt befogenhet att föreskriva viss tidsgräns för
ingivande av lotteriansökan och att låta tillståndsgivningen bestämmas
genom lottdragning mellan olika sökande

I en hit inkommen skrift anhöll en kommunalborgmästare om uttalande
rörande lagligheten av de principer för beviljande av tillstånd till tombolalotterier
på allmän plats i viss stad, som angivits i en skriften bilagd promemoria.

I skrivelse till kommunalborgmästaren anförde jag följande.

Med anledning av Eder hänvändelse får jag först fästa uppmärksamheten
på att frågan om upplåtelse av allmän plats för försäljningsändamål är att
bedöma — icke enligt lotteriförordningen — utan enligt allmänna ordningsstadgan.
Huruvida det ur ordningssynpunkt är påkallat att i staden medgiva
försäljning å allmän plats av lotter i den utsträckning, varom promemorian
innehåller uppgift, undandrar sig givetvis mitt bedömande. Jag vill
emellertid erinra om den kommunala vetorätt, som i sådana frågor föreligger
enligt 2 § andra stycket allmänna ordningsstadgan.

I promemorian har framhållits att de, som önska erhålla lotteritillstånd
under år 1964, »skola» inge sina ansökningar senast den 18 januari samma
år. I anledning härav vill jag för tydlighets skull påpeka, att det icke är
lagligen möjligt att — allenast på den grund att sökande icke iakttagit en
sådan tidsgräns — avvisa senare gjord ansökan.

Vidare synes av promemorian framgå att — i det fall antalet inkomna
ansökningar överstiger det antal lotterier, som anses kunna beviljas under
viss tidsperiod — tillståndsgivningen skulle bestämmas genom lottdragning
mellan sökandena. Om detta verkligen skulle vara avsikten, vill jag erinra
att myndighets beslut och åtgärder städse skola grundas på objektivt godtagbara
skäl och att det följaktligen skulle innefatta ett uppenbart tjänstefel
att låta besluten i lotteriärenden bli beroende av lottdragning. Prövningen
av frågan om vilka sökande, som i angivet fall böra beviljas tillstånd,
måste sålunda grundas på rationella överväganden. Jag saknar anledning
att här närmare ingå på de skiftande omständigheter, som vid en sådan
prövning kunna inverka.

Med anledning av uppgiften i promemorian att ytterligare lotteritillstånd
skall kunna under samma tidsperiod meddelas sökande, som slutsålt lotterna
i tidigare beviljat lotteri, vill jag slutligen erinra om det uttalande
rörande kompetensgränserna för tillståndsprövningen, som återfinnes i min
ämbetsberättelse till 1964 års riksdag, s. 555 o. f. (jfr JO 1965 s. 547 o. f.).

612

27. Felaktig tillämpning av 2 § allmänna ordningsstadgan med avseende
å försäljning å salutorg. Kommunalt veto enligt sagda paragraf
gäller ej i fråga om återkallelse av meddelat tillstånd

I ett hos en poliskammare fört protokoll hade antecknats att drätselkammaren
i staden anhållit om återkallelse av gällande tillstånd till försäljning
av varm korv m. m. å Stora Torget, enär dylik försäljning enligt fastställd
plan fortsättningsvis skulle ske från fast trafikkiosk på viss sida av torget.
Härefter anfördes i protokollet: »På grund av anförda kommunala veto
beslöt poliskammaren med stöd av 2 § allmänna ordningsstadgan att
från och med den 15 juni 1961 återkalla följande tillstånd---.»

Efter skriftväxling med poliskammaren anförde jag följande.

Av handlingarna framgår att ifrågavarande personer sedan åtskilliga
år bedrivit angiven försäljningsverksamhet å Stora Torget, som enligt åberopad
torghandelsstadga är allmän försäljningsplats. År 1960 beslöto stadsfullmäktige
viss ändrad planläggning av torget, innebärande att den för
handel dittills avsedda delen av torget starkt reducerades. I enlighet härmed
befanns att plats å torget ej vidare kunde beredas ifrågavarande korvhandlare,
varom dessa underrättades under hösten 1960, därvid tillfälle bereddes
dem att söka tillstånd å annan allmän plats. All s. k. kioskhandel å torget
ansågs böra inrymmas i en byggnad å torgets östra sida, vilken byggnad
beräknades bli färdigställd omkring den 15 maj 1961. Från stadens sida
ansågs att i samband därmed all korv-, glass- och tidningsförsäljning från
annat försäljningsställe borde upphöra. Mot bakgrunden härav avlät drätselkammaren
sin framställning till poliskammaren.

I fråga om salutorg och liknande plats som i vederbörlig ordning upplåtits
till allmän försäljningsplats regleras rätten att ianspråktaga plats för försäljningsändamål
icke i 2 § allmänna ordningsstadgan utan i vederbörande
lokala torghandelsstadga. Härav följer att, i den mån särskild tillståndsprövning
erfordras för disposition av försäljningsplats å salutorg, bestämmelsen
i nyssnämnda paragraf om kommunalt veto — som endast gäller
fråga om meddelande av tillstånd men ej återkallelse därav — ej är tillämplig.
Det ankommer följaktligen på vederbörande tillståndsmyndighet att
självständigt pröva ansökan om tillstånd liksom fråga om återkallelse av
meddelat tillstånd.

Beträffande nu ifrågavarande tillstånd att å Stora Torget bedriva korvförsäljning
framgår av handlingarna, att poliskammaren — som enligt åberopad
torghandelsstadga handhade tillståndsprövningen — såväl beviljat
som återkallat tillstånden med åberopande av 2 § allmänna ordningsstadgan.
På sätt nyss anförts har emellertid detta stadgande överhuvudtaget
icke varit tillämpligt. Vidare — och framför allt — må påpekas att poliskammaren,
enligt vad dess motivering för återkallelsebesluten ger vid handen,
haft den uppfattningen att kommunalt veto var gällande i återkallelse -

613

frågan. I enlighet med vad förut angivits var emellertid så icke fallet ens
om ovannämnda paragraf varit tillämplig. Poliskammaren hade följaktligen
haft att självständigt pröva återkallelsefrågan.

Vid handläggning av fråga om återkallelse av meddelat tillstand bör i
princip tillfälle beredas tillståndshavaren att framföra sina synpunkter,
innan beslut fattas. I all synnerhet har detta avseende på fall, där — såsom
i det nu aktuella — återkallelsen avser verksamhet som under lång tid
bedrivits och som är av väsentlig ekonomisk betydelse för vederbörande.
I förevarande ärende har visserligen uppgivits att tillståndshavarna vid
tidpunkten för prövningen av återkallelsefrågan redan upphört med sin
försäljning på torget. Härtill synas de emellertid icke ha varit lagligen förpliktade
så länge ifrågavarande tillstånd voro gällande. Handlingarna i besvärsärendet
synas också utvisa att frågan om deras fortsatta försäljningsverksamhet
var oviss och ingav dem bekymmer. Ur tillståndshavarnas synpunkt
synes det därför ha varit ett befogat intresse att kommunicering
skedde av framställningen om återkallelse av deras tillstånd.

Jag vill emellertid framhålla att — med hänsyn till de starka sakliga skäl
som tydligen talade för att ifrågavarande försäljningsverksamhet upphörde
å torget — någon erinran självfallet icke kan riktas mot återkallelsebeslutet
i materiellt hänseende. Den rättsliga felbedömning som skett och vad i
övrigt vid poliskammarens handläggning förekommit har emellertid givit
mig anledning till förestående påpekanden för beaktande vid prövning av
andra förekommande ärenden av enahanda slag.

28. Fråga om lämpligheten av långtgående uppdelning av semester
i endags- eller halvdagsledigheter

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades, att en landskanslist
under de senaste åren uttagit större delen av sin semesterledighet i form
av endags- eller halvdagsledigheter och endast undantagsvis åtnjutit någon
sammanhängande ledighet.

Landskanslisten uppgav att anledningen till hans sätt att uttaga sin
semester var, att det på körkort savdelningen icke varit tillgång till vikarie
för honom. De ständiga ombytena av biträden hade även gjort, att arbetet
på avdelningen blivit mycket tidskrävande. Råd och anvisningar hade i
stor utsträckning måst lämnas för arbetets behöriga gång.

Länsstyrelsen anförde i avgivet yttrande följande.

Enligt 29 § statens allmänna avlöningsreglemente skall semester erhållas
å tid, som prövas lämplig med hänsyn till göromålens behöriga gång under
det löpande kalenderåret eller, om detta på grund av tjänstgöringsförhållandena
icke kunnat ske eller vederbörande myndighet i annat fall finner
skäl därtill lämna medgivande, under tiden 1 januari—31 maj nästpåföljan -

614

de år. Enligt uttalande i anvisningarna till 17 § i tilläggsbestämmelserna till
nyssnämnda avlöningsreglemente är det vederbörande myndighets skyldighet
att tillse, att tjänsteman såvitt möjligt inom föreskriven tid får uttaga
sin semester.

Landskanslisten har totalt sett erhållit den årssemester han enligt gällande
bestämmelser varit berättigad till. Att han i regel icke åtnjutit någon
längre sammanhängande ledighet beror på flera faktorer. En anledning torde
vara, att landskanslisten under senare år varit föredragande i körkortsärenden,
vilka ständigt ökat i antal, samt att han icke ansett sig kunna vara
frånvarande någon längre tid från arbetet. En bidragande orsak till att
landskanslisten icke tagit någon längre sommarsemester har han vidare
själv uppgivit vara, att arbetstiden hos länsstyrelsen under sommarmånaderna
är kortare och förlagd till andra tider på dagen än under vinterhalvåret
samt att han strax utanför residensstaden har sin sommarbostad, dit
han under sommaren dagligen färdas. Länsstyrelsen vill därjämte framhålla,
att länsstyrelsen icke avslagit någon begäran från landskanslisten om semesterledighet.
Med hänsyn till dennes arbetskapacitet och läggning torde
sättet för uttagande av semester icke ha för honom medfört några större
olägenheter.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande.

Ändamålet med semester är att bereda vila och rekreation. Det är ett
intresse såväl för myndigheten som för den anställde att semestern utlägges
och tillvaratages på ett sätt som främjar detta ändamål. En långtgående
uppdelning av semestern på kortare perioder motverkar detta syfte till men
för den anställdes tjänstbarhet och bör därför undvikas. Återhållsamhet
med att medge en uppdelning av semester på kortare tider såsom enstaka
dag eller del av dag torde också i allmänhet iakttagas inom statsförvaltningen
(se MO 1963 s. 252).

Landskanslisten själv har uppgivit att anledningen till att han uttagit
honom tillkommande semesterledighet på sätt som skett varit att det på
körkortsavdelningen icke funnits tillgång till vikarie för honom. Jag utgår
emellertid från att länsstyrelsen — om landskanslisten önskat och begärt
sammanhängande semester — skulle ha skaffat ersättare för honom. Som
detta måste ha stått klart för landskanslisten, torde kunna för visst antagas
att det sätt, varpå semesterledigheten uttagits, sammanfallit med hans
personliga önskemål. Några uttryckliga bestämmelser som hindra en tjänsteman
att uppdela honom tillkommande semesterledighet på enstaka dagar
ha icke meddelats.

Med hänsyn härtill kan det — även om jag för min del anser att myndigheterna
böra verka för att en icke alltför liten del av semesterledigheten
uttages i form av sammanhängande semester — icke läggas länsstyrelsen
till last som fel att landskanslistens semester uttagits på sätt som skett.

Med dessa uttalanden var ärendet slutbehandlat.

29. Förfarandet i taxeringsnämnd

615

I tidigare redovisade sammanställningar av anmärkningar mot taxeringsnämndernas
handläggning ha åtskilliga exempel givits på underlåtenhet
att iakttaga föreskrifterna i 65 och 69 §§ taxeringsförordnmgen om kommunicering
med skattskyldig vid ifrågasatt avvikelse från självdeklaration
och om motivering av slutligt avvikelsebeslut. Även under de senaste aren
har vid upprepade tillfällen kunnat konstateras, att berörda bestämmelser

åsidosatts. .

Innan redogörelse lämnas för ett par av dessa fall, ma har erinras om att

underrättelse om ifrågasatt avvikelse icke nödvändigtvis maste ske genom
utsändande av för detta ändamål tryckt blankett. I ett fall hade t. ex. taxeringsnämndsordföranden
den 20 maj tillställt den skattskyldige en skrivelse,
vari begärdes närmare uppgifter i anledning av visst avdragsyrkande
Den skattskyldige var därefter vid ett par tillfällen i telefonförbindelse
med ordföranden och fick anstånd med uppgifternas insändande. I slutet
av juni behandlades ärendet av nämnden — nagra uppgifter hade då ännu
ej inkommit — varvid nämnden beslöt medgiva avdrag med lägre belopp
än som yrkats. Ordföranden ansåg bestämmelserna i 65 § taxeringsförordningen
böra medföra utsändande av underrättelse om ifrågasatt avvikelse
å sedvanlig blankett, därvid tillfälle lämnades den skattskyldige — som
mottog underrättelsen den 30 juni — att inkomma med yttrande inom 8
dagar. Sedan uppgifter i början av juli — sedan taxeringsarbetet avslutats
— inkommit från den skattskyldige, utsände ordföranden underrättelse
om slutlig avvikelse.

I skrivelse till taxeringsnämndsordföranden anförde jag bl. a. följande.

Taxeringsnämndens skyldighet att enligt 65 § taxeringsförordningen bereda
skattskyldig tillfälle att yttra sig i frågan när anledning förekommer
att åsätta taxering med avvikelse från självdeklaration kan fullgöras pa
olika sätt. Några formkrav härför äro icke uppställda. Ett telefonsamtal
kan t. ex. vara till fyllest för att göra den skattskyldige uppmärksam på viss
av taxeringsnämnden iakttagen brist i deklarationen. Huvudsaken ar att
den skattskyldige alltid erhåller kännedom om i vilket hänseende taxeringsnämnden
ifrågasätter avvikelse från deklarationen så att han får möjlighet
att lämna de ytterligare upplysningar, som han anser erforderliga. I förevarande
fall får den kommuniceringsskyldighet som ålegat taxeringsnämnden
anses vara fullgjord redan vid utsändandet av skrivelsen den 20 maj
1965 med begäran om vissa uppgifter. Den skattskyldige har uppenbarligen
härigenom fått klart för sig att taxeringsnämnden ifrågasatt huruvida
han kunde anses berättigad till yrkat avdrag. Någon ytterligare kommunicering
synes icke ha varit erforderlig för att föreskrifterna i 65 § taxeringsförordningen
skulle anses iakttagna. Hade ordföranden ändock velat
underrätta den skattskyldige om med vilket belopp taxeringsnämnden dra -

616

gasatte att medgiva avdrag — vilket i och för sig får anses förtjänstfullt —
hade detta emellertid mast ske tidigare, så att han kunnat avge yttrande,
innan beslut meddelades. Att utsända underrättelse om ifrågasatt avvikelse
från deklarationen efter det att taxeringsnämnden beslutat om taxeringen
är oförenligt med taxeringsförordningens bestämmelser om hur taxering
skall gå till. Vidare är en dylik underrättelse helt meningslös, om den skattskyldige
icke hinner inkomma med svar, innan taxeringsarbetet är avslutat
och omprövning av taxeringen kan äga rum. Sist men icke minst är ett dylikt
förfarande ägnat att vilseleda de skattskyldiga och undergräva förtroendet
för taxeringsmyndigheterna och tilltron till deras kompetens.

En hemmansägare E. yrkade avdrag för värdeminskning av skog med
It 060 kronor. Deklarationen översändes till skogssakkunnig för granskning.
Den 28 juni återfick taxeringsnämndsordföranden deklarationen från
den skogssakkunnige, som antecknat att visst förhållande bort verifieras
bättre genom intyg från sakkunnig person och att avdrag tills vidare borde
medgivas med schablonmässigt 8 000 kronor. Ers taxering behandlades därefter
vid sammanträde med taxeringsnämnden den 30 juni. Därvid beslöt
nämnden att följa den skogssakkunniges förslag och medgav avdrag för
värdeminskning av skog med 8 000 kronor. Efter sammanträdet utsände
ordföranden till E. underrättelse om ifrågasatt avvikelse från deklarationen,
vari angavs »värdeminskning å skogen medgiven med 8 000 kronor
mot yrkat 11 060 kronor». Enligt underrättelsen bereddes E. tillfälle att
inom 8 dagar efter mottagandet av underrättelsen yttra sig i frågan. På
skriftlig förfrågan av E. underrättades denne att »taxeringsnämnden går
pa den skogssakkunniges utlåtande», därvid angavs den sakkunniges namn
och adress. Sedermera utsändes till E., som i övrigt icke lät sig avhöra,
underrättelse om slutlig avvikelse, vilken utgjorde en kopia av underrättelsen
om ifrågasatt avvikelse med anteckning därjämte av beskedet om
att taxeringsnämnden följt den skogssakkunnige.

Efter skriftväxling anförde min ställföreträdare, lagman Sandström, i
skrivelse till taxeringsnämndsordföranden bl. a, följande.

Enligt 65 § taxeringsförordningen är taxeringsnämnd i regel skyldig att,
när anledning förekommer att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse
från självdeklaration, bereda den skattskyldige tillfälle att yttra sig i frågan.
Dylik kommunikation måste självfallet ske vid sådan tidpunkt att
den skattskyldige har möjlighet att — efter skäligt rådrum — bemöta innehållet
i underrättelsen innan taxeringen måste företagas till slutligt avgörande.
Att utfärda underrättelse om ifrågasatt avvikelse efter det att taxeringsnämnden
beslutat om taxeringen är uppenbart oförenligt med taxeringsförordningens
bestämmelser om hur taxering skall gå till.___

Kommunikationsskyldigheten enligt 65 § taxeringsförordningen är modifierad
av orden »där hinder ej möter». Enligt Hedborg in. fl.: Taxerings -

617

handbok s. 196 o. f. är det icke avsett att taxeringsnämnden med åberopande
av denna reservation skall få underlåta att bereda skattskyldig tillfälle
avgiva yttrande enbart därför att taxeringsnämndens arbete blivit
försenat eller dylikt. Då ordföranden återfick E:s deklaration från den
skogssakkunnige var tiden emellertid så långt framskriden, att även om E.
omgående, t. ex. genom ett telefonsamtal, erhållit besked om att avvikelse
från deklarationen ifrågasattes, av denne icke rimligen kunde begäras yttrande
i frågan redan till sammanträdet med taxeringsnämnden den 30 juni.
I denna situation och då den utredning som förebragts icke gav klart belägg
för att avdraget i deklarationen var felaktigt beräknat, synes med hänsyn
till E:s rättsskyddsintresse allenast återstått att taxera honom i enlighet
med deklarationen och i taxeringsnämndens protokoll låta anteckna, att
taxeringsärendet överlämnades till taxeringsintendenten i länet för åtgärd.

Jag vill erinra om att det åligger taxeringsnämndens ordförande att vaka
över att taxeringsarbetet bedrives på sådant sätt att dylika fall icke uppkomma
annat än rent undantagsvis, då ju eljest taxeringsarbetet övervältras
på länsstyrelsens taxeringssektion.

I underrättelse om avvikelse från självdeklaration skall, såsom stadgas
i 69 § taxeringsförordningen, skälen för avvikelsen angivas. Orsaken härtill
är att den skattskyldige med ledning av innehållet i underrättelsen skall
kunna avgöra om han har anledning att överklaga taxeringsnämndens beslut
och hur han skall bemöta detsamma. Naturligen kan icke ifrågakomma
att begära någon detaljerad redogörelse för skälen men den underrättelse
som utsänts till E. är uppenbarligen icke tillräckligt motiverad. Att
hänvisa till en sakkunnigberäkning, varom E. saknar kännedom, ger lika
litet ledning som om hänvisningen icke alls funnits.

En person L. yrkade i sin år 1963 i en landskommun avgivna särskilda
självdeklaration avdrag för kostnader för 24 resor till en honom tillhörig,
därstädes belägen jordbruksfastighet med 465 kronor.

Under taxeringsarbetet underrättades L. om att nämnden ifrågasatte
att vägra honom avdrag för 12 av resorna såsom varande av privat natur,
»då där fanns en mindre stuga på området». I anledning därav begärde L.
— under framhållande av att enbart den omständigheten, att en byggnad
funnes på fastigheten, icke kunde motivera att ej samtliga resor för arbete
på platsen skulle vara avdragsgilla — att få motiveringen närmare preciserad,
så att han bleve i tillfälle att inkomma med de kompletterande upplysningar
som kunde anses erforderliga. Framställningen föranledde ej annat
än att taxeringsnämndens ordförande i underrättelse till L. om avvikelse
från deklarationen upplyste, att nämnden vid förnyad prövning av taxeringen
vidhållit sitt taxeringsförslag, enär inga sakskäl framförts mot detsamma
och den omständigheten, att en sommarstuga funnes på området,

20* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1960 års riksdag

618

ansetts utgöra fullgott skäl att ej medgiva avdrag för samtliga resor till
fastigheten.

I en hit inkommen skrift anförde L. klagomål över att han ej erhållit
svar å sin framställning om motivering. Han uppgav därvid att hans resekostnadsavdrag
året innan likaledes reducerats till hälften av yrkat belopp,
ehuru då med motivering att sådant avdrag allenast medgåves med belopp
motsvarande kostnaden för billigaste färdsätt. Som han vid årets taxering
iakttagit denna regel, hade han ej kunnat finna den nya motiveringen godtagbar.
Därtill kom enligt L. att ifrågavarande stuga vore avsedd till och
även användes såsom arbetsbod medan hans sommarstuga vore belägen
å annan ort. Till följd av taxeringsnämndens underlåtenhet hade han blivit
nödsakad att besvära sig hos prövningsnämnden.

I avgivet yttrande anförde taxeringsnämndens ordförande att det av L:s
ifrågavarande framställning till nämnden framgick, att han rätt uppfattat
skälet för avvikelsen men att han det oaktat underlåtit att bemöta detsamma
utan endast begärt att få motiveringen närmare preciserad. Därest
taxeringsnämndsordförandena i blott ett mindre antal fall skulle behöva
ägna så mycken tid åt korrespondens med de skattskyldiga, som L. syntes
fordra, skulle enligt ordförandens åsikt taxeringsarbetet helt förryckas. Ordföranden
ansåge sig icke ha brustit i sina skyldigheter men överlät åt JO att
avgöra detta. Han framhöll dessutom att stugan vore utrustad med eldstad
och skorsten samt vore kringgärdad med staket, varför det knappast kunde
vara fråga om en vanlig arbetsbod, samt vidare att prövningsnämnden —
oaktat han därstädes medgivit det vara möjligt, att stugan ej längre användes
som sommarstuga — lämnat L:s besvär utan bifall.

I skrivelse till taxeringsnämndsordföranden anförde jag följande.

Av ett tidigare härstädes avgjort ärende framgår, att ett av L. vid 1962
års taxering yrkat avdrag å 432 kronor för bilresor till fastigheten i fråga
icke godtagits av vederbörande taxeringsnämnd, enär avdragsbeloppet ansetts
alltför högt i förhållande till uppgiven nettointäkt av egendomen, samt
att nämnden därför ansett skäligt medgiva honom avdrag med allenast 216
kronor eller sålunda halva det yrkade beloppet, vilket avdrag beräknades
motsvara kostnaden för sex resor med billigaste färdsätt.

Mot denna bakgrund framstår det såsom förklarligt att L., då taxeringsnämnden
vid innevarande års taxering åberopat annan grund för tilltänkt
avvikelse beträffande resekostnader önskat närmare motivering härför.
Härtill kommer att ifrågavarande stuga icke såsom nämnden antagit varit
någon sommarstuga, varför nämndens kortfattade meddelande måste tett
sig än svårförklarligare för L. Det bärande skälet för att endast delvis bifalla
avdragsyrkandet var, att L. icke visat att tillsynen och skötseln av
fastigheten krävde så många resor som yrkandet avsåg. Om sådan motivering
lämnats, hade L. fått tillfälle att styrka att det av honom uppgivna
antalet resor verkligen erfordrades för tillsyn av fastigheten. Med hänsyn

619

till det anförda kan Ni genom Eder underlåtenhet att besvara L:s förfrågan
icke anses ha iakttagit bestämmelserna i 65 § taxeringsförordningen på ett
godtagbart sätt. Med hänsyn till omständigheterna låter jag dock bero
vid vad i saken förekommit.

I avlämnad självdeklaration tillgodoförde sig en person K. avdrag för
sina tjänsteintäkters förvärvande med 1 246 kronor — avrundat till 1 300
kronor — enligt separat specifikation. Denna upptog avdrag för kostnader
för resor till arbetsplatsen med 396 kronor, för vissa andra resor med 250
kronor, för avskrivning å inköpt skrivmaskin med 115 kronor, för hyra av
räknemaskin med 120 kronor, för stämplar med 100 kronor samt för vissa
merkostnader för Ivse, telefon, transporter m. m. med 265 kronor. Taxeringsnämnden
avvek från deklarationen därutinnan, att »som skäligt avdrag
för kostnader för intäkternas förvärvande medgavs 700 kronor». Häröver
anförde K. besvär hos prövningsnämnden med yrkande att bli taxerad enligt
deklarationen. Prövningsnämnden godkände fyra av de sex avdragsposterna
men nedsatte av närmare anförda skäl två av posterna, i följd varav
omkostnadsavdragen bestämdes till ett till 1 100 kronor avjämnat belopp.

K. anförde härstädes klagomål över att han ej fått tillfälle yttra sig innan
avvikelsen beslutats samt att några skäl för avvikelsen icke lämnats.

I avgivet yttrande uppgav taxeringsnämndsordföranden att han i lösbrev
avsänt underrättelse om ifrågasatt avvikelse varom anteckning även gjorts
å deklarationen. Beträffande motiveringen i beskedet om taxeringsnämndens
slutliga ställningstagande förklarade ordföranden att — eftersom yttrande
icke inkommit över den preliminära avvikelsen och då de i specifikationen
angivna avdragen syntes grundade mera på beräknade än verkliga
kostnader —- det icke ansetts nödvändigt att i det slutliga meddelandet
angiva vilka poster, som angripits av taxeringsnämnden.

Vid ärendets prövning anförde jag rörande motiveringsfrågan följande.

Beskedet om avvikelsen från deklarationen innehåller endast upplysning
om att såsom skäligt avdrag för intäkternas förvärvande medgivits 700
kronor mot yrkade 1 300 kronor och innehåller således icke någon motivering
för avvikelsen. Självfallet borde beskedet — i likhet med prövningsnämndens
beslut, som avfattats på ett föredömligt sätt — innehållit uppgift
om vilka avdragsposter som ansågos icke kunna godtagas och skälen därtill,
i all synnerhet som taxeringsnämnden uppgivits ha tagit ställning till
de olika avdragspostema och det sålunda var möjligt att kortfattat lämna
en tillräcklig motivering för taxeringsnämndens beslut. Genom underlåtenheten
att motivera avvikelsen har K. lämnats i ovisshet om vilka av de
sex avdragen, som icke godtagits av taxeringsnämnden. Beskedet har följaktligen
icke givit K. — såsom avses med hithörande bestämmelser i taxeringsförordningen
— någon vägledning vid fullföljd av talan mot nämndens
beslut. På ett dylikt sätt få skattskyldiga givetvis icke behandlas. Med

620

hänsyn till omständigheterna anser jag mig emellertid kunna låta bero vid
en allvarlig erinran om vikten av att taxeringsnämnderna motivera sina
beslut på sätt som gör det möjligt för de skattskyldiga att förstå de överväganden,
som legat till grund för besluten, och att i förekommande fall
hos prövningsnämnderna argumentera mot desamma.

Rörande fragan huruvida taxeringsnämnd äger att i vitesföreläggande
bestämma att skattskyldig skall avlämna självdeklaration till annan mottagare
än som avses i 35 § taxering sför ordning eu må följande fall anföras.

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades, att en taxeringsnämnd
förelagt skattskyldig att vid vite av 3 000 kronor till taxering sassistenten
avlämna allmän självdeklaration samt att länsstyrelsen efter därom
gjord anmälan sedermera förpliktat den skattskyldige att utgiva försuttet
vite med ett till 1 000 kronor jämkat belopp.

I anledning härav påpekade jag att föreläggandet gått ut på att deklarationen
skulle avlämnas till annan än den som utfärdat föreläggandet eller
enligt taxeringsförordningen vore behörig mottagare av självdeklaration
samt ifragasatte om en sa beskaffad anmaning vore godtagbar såsom grund
för utdömande av försuttet vite.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, däri anfördes följande.

Taxeringsnämnden har i ifrågavarande anmaning intagit orden »till nedan
angivna taxeringsassistent» utan att överstryka de i formuläret upptagna
orden »till undertecknad ordförande». Enligt vad taxeringsassistenten uppgivit
hade avsikten med detta tillägg till texten i formuläret endast varit att
papeka, att deklarationen kunde — vilket nämnden ansåg lämpligast — ingivas
till taxeringsassistenten men att detta givetvis ej hindrade, att deklarationen
ingavs direkt till taxeringsnämndens ordförande eller att upplysningar
inhämtades från denne. Det må framhållas, att taxeringsassistenten
hade sitt kontor centralt beläget inom taxeringsdistriktet, där han i regel
dagligen var anträffbar för allmänheten. Han torde därför ha varit lättare
att anträffa än taxeringsnämndens ordförande och i egenskap av taxeringsnämndens
biträde förvarade han hos sig nämndens handlingar. Ifrågavarande
tillägg kan därför ej ha inneburit något förfång för den anmanade
utan snarare underlättat dennes möjligheter att komma i kontakt med
taxeringsmyndigheterna och bör — ehuru den språkliga utformningen är
mindre välfunnen —• närmast uppfattas såsom angivandet av en adress
dit skrivelser till ordföranden lämpligen kunde sändas. Enligt länsstyrelsens
mening bör fördenskull tillägget ej rimligen utgöra hinder mot ett utdömande
av det i anmaningen förelagda vitet.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande.

35 § taxeringsförordningen reglerar till vem deklaration, som avgives utan
anmaning, ma avlämnas. Förordningen upptager icke föreskrift, som ger
taxeringsnämnd eller annan befogenhet att bestämma att deklaration skall
avlämnas till annan mottagare än dem som angivas i förstnämnda paragraf.

621

De bestämmelser i förordningen, som ge taxeringsnämnd befogenhet att
anmana eller att vid vite förelägga skattskyldig att avgiva deklaration,
kunna icke — utan stöd i författningstexten — ges den innebörd, att nämnden
äger föreskriva att deklarationen skall avlämnas till annan mottagare
än som avses i 35 § förordningen, och sålunda ge nämnden en befogenhet
som den eljest icke har. En motsatt uppfattning skulle innebära att taxeringsnämnd
skulle kunna betunga skattskyldig i vidare mån än taxeringsförordningen
uttryckligen föreskriver.

Jag anser därför att taxeringsnämnden förfarit oriktigt i påtalat hänseende.
Såsom föreläggandet utformats i detta fall synes den skattskyldige
dock icke ha blivit otillbörligt betungad. Saken kan därför synas bagatellartad.
Det är dock ur principiell synpunkt av vikt att länsstyrelsen tillser,
att de underordnade lokala organen icke tillämpa en praxis som uppenbarligen
icke är förenlig med vad från statsmakternas sida åsyftades med hithörande
bestämmelser.

30. Förfarandet i prövningsnämnd

I ett par fall ha skattskyldiga påtalat, att prövningsnämnd först efter
den SO juni avgjort besvärsmål och ifrågasatt om icke nämndens beslut
därför vore en nullitet.

I ett av dessa ärenden inkom landskamreraren med yttrande, däri
han inledningsvis redogjorde för hurusom det å såväl taxeringssektionen som
prövningsnämndens kansli under ifrågavarande tid på grund av sjukdom
och tjänstledigheter för kurser rått personalbrist, varjämte extraordinära
arbetsuppgifter förelegat. Han anförde vidare:

Redan i början av juni stod det klart, att ett antal mål, som författningsenligt
skulle vara avgjorda senast den 30 juni 1963 icke skulle kunna handläggas
inom den sålunda föreskrivna tiden utan åsidosättande av viktiga
regler för skatteprocessen. De tidsfrister, som stod kansliet till buds för
remissbehandling, skriftväxling med parterna och för komplettering av utredning
var alltför knappa. De skattskyldigas benägenhet att nonchalera
remisstider och den prekära situationen i taxeringssektionens ledning kom
att medföra opåräknad tidsutdräkt vid den slutliga skriftväxlingen med
parterna. Stora svårigheter uppstod för mig såsom prövningsnämndens
ordförande att hinna tillräckligt grundligt inläsa och överväga målen för
föredragning i prövningsnämnden. I detta läge fann prövningsnämnden —
inför utsikten att nödgas döma i målen på ett bristfälligt, ofullständigt och
endast nödtorftigt genomgånget material — att de skattskyldigas rättssäkerhet
bäst tillgodosågs genom att kravet på tillfredssällande utredningar
och noggranna överväganden så långt möjligt upprätthölls. Den föreliggande
arbetssituationen nödvändiggjorde helt enkelt viss förskjutning av stadgad
tidsfrist för målens avgörande genom ajournering av sammanträdet den

622

30 juni till dag i juli månad, då beredningen av målen hunnit avslutas.
Sådan ajournering beslöts därför av prövningsnämnden.

Vid nu anförda förhållanden och då den påtalade ajourneringen tillkommit
för att tillgodose den skattskyldiges intressen i processen och icke förorsakat
skada för någon part, hemställer jag, att anmälan icke måtte till
någon åtgärd föranleda.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Regeringsrätten har i ett år 1950 avgjort mål haft att taga ställning till
frågan huruvida taxering till krigskonjunkturskatt år 1944, vilken författningsenligt
skulle ha verkställts senast den 31 december nämnda år, lagligen
kunnat ske efter sistnämnda datum. Enligt utslag den 22 februari 1950
(RÅ 1950 ref. 8) fann regeringsrätten den omständigheten, att prövningsnämnden
på grund av vid sammanträde den 30 december 1944 föreliggande
mängd av ärenden icke hunnit avsluta detta samma dag utan ajournerat
detsamma till den 5 januari 1945, ej kunde föranleda till att de vid detta
sammanträde fattade besluten icke skulle anses i laga ordning tillkomna.

Under hänvisning till nämnda prejudikat finner jag någon erinran icke
kunna riktas mot att ifrågavarande skattemål under förhandenvarande omständigheter
icke avgjorts förrän efter utgången av juni månad.

I ett annat prövningsnämndsärende uppkom fråga huruvida tjänsteman,
som utfört taxeringsrevision, ägde som intendent föra talan i samma mål.
I avgivet yttrande hävdade vederbörande taxeringsintendent att något principiellt
hinder däremot ej syntes föreligga. Intendentens uppmärksamhet
hade emellertid fästs vid ett departementschefsuttalande i prop. nr 100/
1961 s. 142, enligt vilket revisor »givetvis icke borde föra talan i mål där
han själv verkställt revision». Efter kännedom härom hade taxeringsintendenten
ej tillåtit revisor att tjänstgöra som intendent i mål där denne själv
verkställt revision. I yttrandet framhölls vidare att såväl prövningsnämnden
som kammarrätten i det aktuella fallet — där förordnande varom
här är fråga givits — icke ansett hinder möta att till prövning uppta besvären.

Rörande nämnda spörsmål anförde jag följande.

Jämlikt 17 § fjärde stycket taxeringsförordningen gäller, att den som
i annan befattning handlagt visst taxeringsärende icke må såsom taxeringsintendent
taga befattning med samma ärende. Av förarbetena synes framgå
att denna bestämmelse närmast åsyftar det fall, att vederbörande deltagit
i ärendets handläggning i taxeringsnämnden. I taxeringskontrollutredningens
betänkande (SOU 1960: 36), vilket legat till grund för ovannämnda
departementschefsuttalande, anfördes i anslutning till förslag om att revisionspersonalen
enbart borde utnyttjas för revisionsuppdrag, att taxerings -

623

revisionen med utgångspunkt från gällande rättsgrundsatser borde utföras
av person, som vore helt obunden av partställningen i skatteprocessen.
Enligt de sakkunniga kunde det anses vara ett rättssäkerhetsintresse, att
revisionspersonalen hölles fri från själva processföringen. Denna personal
komme därigenom att även i allmänhetens ögon framstå såsom endast opartiska
utredare i taxeringsmål.

Enligt min mening har stadgandet i 17 § fjärde stycket taxeringsförordningen
utgjort hinder för att förordna den ifrågavarande taxeringsrevisorn
att föra talan som intendent i skattemål, i vilket han tidigare utfört taxeringsrevision.
Innebörden av stadgandet i förevarande hänseende har emellertid
tidigare icke framstått såsom klar. Med hänsyn härtill kan förordnandet
icke läggas vederbörande befattningshavare till last såsom fel.

Rörande frågan om den tid, som bär lämnas skattsJcyldig att yttra sig
över framställt yrkande, må följande fall anföras.

Efter taxeringsrevision yrkade vederbörande intendent höjning av en
köpmans, av taxeringsnämnden åsatta skönstaxering å 50 000 kronor till
99 195 kronor. Samtidigt yrkades eftertaxering för föregående år med c:a
80 000 kronor. Den 19 juni erhöll den skattskyldige del av yrkandena jämte
protokoll över verkställd revision, därvid tillfälle bereddes honom att yttra
sig senast den 29 juni. Den skattskyldige påtalade härstädes bl. a. att han
icke erhållit rimlig tid att yttra sig med hänsyn till materialets omfattning
och ärendets vikt.

Jag förklarade mig dela den skattskyldiges uppfattning att den honom
för yttrande förelagda tiden varit alldeles för kort. Med hänsyn till vissa
i ärendet upplysta speciella förhållanden med avseende å rådande arbetsoch
personalsituation fann jag dock att det icke kunde läggas någon befattningshavare
till last som tjänstefel att remisstiden bestämts på sätt skett.
Vad i saken förekommit gav mig emellertid anledning understryka vikten
av att tillräckligt, efter förhållandena avpassat rådrum städse beredes skattskyldig
att yttra sig över framställda yrkanden. I

I ett ärende uppkom frågan huruvida taxering sintendent kan anses pliktig
att från skattskyldig införskaffa handlingar, som denne åberopat till stöd
för anförda besvär. I det aktuella fallet hade den skattskyldige yrkat avdrag
för omkostnader i verksamhet som handelsresande med vissa angivna belopp
samt framhållit att uppgifterna grundade sig på fullständig bokföring
med verifikationer, som på begäran kunde företes. Vederbörande intendent
anförde att det av deklarationen syntes framgå att den skattskyldige icke
kunde ha verifikationer eller löpande anteckningar över samtliga avdragna
uppgifter, varför en skönsbedömning var nödvändig. Intendenten — som

G24

icke införskaffade räkenskapshandlingarna — utförde eu beräkning, som
enligt hans åsikt visade, att de av taxeringsnämnden medgivna avdragen
med visshet kunde antagas icke vara för låga. Prövningsnämnden fann att
deklarationen maste anses grundad pa bokförda uppgifter om antal resdagar
och havda kostnader och fann därutinnan ej skäl frångå uppgifterna i deklarationen.

Rörande ovannämnda spörsmål inhämtade jag yttrande av styrelsen för
Sveriges Taxeringsintendenters förening, som anförde.

Jämlikt 77 § taxeringsförordningen åligger det taxeringsintendent att vid
besvär eller vid yttrande, som avgives över besvär, foga tillgänglig utredning.
När det gäller att fullgöra detta, åliggande har taxeringsintendent
att utga från vad som enligt 17 § taxeringsförordningen åligger taxerings^en
i länet. Enligt sistnämnda stadgande har taxeringsintendenten
skyldighet att dels bevaka det allmännas rätt, dels verka för att taxeringarna
bliva likformiga och rättvisa.

. "\‘*r ^et i 77 §. talas om att taxeringsintendent skall vid yttrande foga
tillgänglig utredning, torde härmed avses, att prövningsnämnden skall tillforas
all tillgänglig utredning, både sådan som bifogats besvär och sådan
som senare införskaffats av taxeringsintendenten. Denne torde sålunda icke
aga rätt att undanha,lla prövningsnämnden material, som införskaffats, oavsett

skattskyldig erbjudit utredning, men taxeringsintendenten ansett denna
obehovlig for sitt ställningstagande, kan det enligt styrelsens mening ej
föreligga någon skyldighet för taxeringsintendenten att införskaffa utredningen.
Han bor emellertid, därest erbjudandet ej framgår av handlingarna
i malet, underrätta prövningsnämnden därom.

•iP6^ i^1" att man ofta kan hysa olika meningar rörande frågan,

r1''eyismatcrial, som skall föreligga. Härvid måste hänsyn tagas till
forhallandena i varje särskilt fall såsom till målets beskaffenhet, till tillgång
tid och till de personalresurser, som stå taxeringsintendenten till
buds. Enligt styrelsens mening kan en taxeringsintendent icke klandras,
om han i ett visst läge anser, att viss utredning ej bör införskaffas. Såsom
exempel kan nämnas räkenskapshandlingar eller dylikt, som redan genom
lamnad beskrivning eller på annat sätt framstå som obehövliga ur bevissynpunkt.

En tolkning innebärande obegränsad skyldighet för taxeringsintendent
att mottaga varje utredning, som skattskyldig önskar åberopa, skulle kunna
leda till olamphga konsekvenser. Bl. a. skulle skattskyldig kunna förhala
processen, genom att upprepade gånger erbjuda utredning av olika slag,
varvid taxeringsintendenten varje gång skulle vara nödsakad införskaffa
utredningen och slutligen råka i tidsnöd. Ett tillgodoseende av dylika krav
från skattskyldigs sida kan komma att stå i strid med den allmänna skyldighet
taxeringsintendent har att till prövningsnämnden överlämna sina
mai mom sådan tid, att denna erhåller nödigt rådrum för sin prövning.

Styrelsen anser således, att det icke föreligger någon ovillkorlig skyldighet
föi taxeringsintendent att från skattskyldig införskaffa handlingar, som av
denne åberopats till stöd för anförda besvär. Skyldigheten härutinnan torde
i varje särskilt fall böra bedömas mot bakgrunden av taxeringsintendentens
allmänna skyldigheter enligt 17 § taxeringsförordningen.

625

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Jag delar helt föreningsstyrelsens uppfattning att det icke föreligger någon
ovillkorlig skyldighet för taxeringsintendent att från skattskyldig införskaffa
räkenskapshandlingar, som av den skattskyldige åberopats till stöd
för dennes talan. Huruvida så bör ske eller icke får bedömas med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet, därvid hänsyn bl. a. måste tagas
till tillgänglig arbetskapacitet i förhållande till den totala arbetsmängden
ävensom till den betydelse det erbjudna bevismaterialet kan tänkas ha.

I förevarande fall har icke från intendentens sida gjorts gällande att det
erbjudna bevismaterialet skulle ha varit i sin helhet irrelevant. Om i ett
sådant läge en intendent finner sig icke kunna granska det av den skattskyldige
erbjudna bevismaterialet, synes det mig ligga närmast till hands
att godtaga den skattskyldiges uppgifter. Det kan dock rimligen icke göras
gällande, att intendenten handlar felaktigt genom att likväl vidhålla sitt
yrkande och sålunda hänskjuta saken till den prövande myndighetens bedömning.
Det är emellertid uppenbart att intendenten, om han i dylikt fall
vidhåller sin ståndpunkt, vid prövningsnämndens eller skattedomstolarnas
bedömning av bevisfrågan kommer i ett påtagligt underläge i förhållande
till den skattskyldige. I det nu aktuella fallet har ju också prövningsnämnden,
enligt min mening med rätta, ansett sig böra godtaga den skattskyldiges
uppgifter, såvitt nu är i fråga.

På sätt framgår av det sagda finner jag alltså att intendenten icke kan
anses ha åsidosatt sin tjänsteplikt genom sin underlåtenhet att granska det
erbjudna bevismaterialet. Jag finner därför klagomålen i denna del icke
kunna föranleda vidare åtgärd från min sida.

I sin år 1960 i Brännkyrka församling i Stockholm avlämnade allmänna
självdeklaration upptog en ingenjör såsom intäkt av tjänst hos ett bolag
bl. a. ersättning för resor med egen bil i tjänsten med 2 244 kronor samt
yrkade avdrag med samma belopp. Därjämte yrkade den skattskyldige
.— under åberopande av arbetets samtidiga bedrivande i Hässelby, Solna,
Bagarmossen, Hammarby och Nybohov — avdrag för resor med egen bil
med 1 326 kronor. Taxeringsnämnden vägrade avdrag för detta belopp.

T besvär hos Stockholms stads prövningsnämnd uppgav den skattskyldige,
att den från arbetsgivaren uppburna bilersättningen allenast avsåg
resor mellan arbetsplatserna under arbetstid. Enär den skattskyldige sålunda
var beroende av bilen i arbetet, var yrkandet om avdrag med 1 326
kronor korrekt. Vederbörande taxeringsintendent ansåg den omständigheten
att bilen använts i tjänsten sakna betydelse men fann att avdrag borde
medgivas med skäliga 450 kronor, motsvarande kostnaden för resor med
allmänna kommunikationsmedel. Prövningsnämnden medgav enligt beslut
den 22 februari 1961 avdrag i ifrågavarande hänseende med 450 kronor
samt nedsatte taxeringarna i enlighet därmed.

Efter besvär hos kammarrätten, vilka besvär avstyrktes av vederböran -

626

de taxeringsintendent, förklarade kammarrätten genom utslag den 7 oktober
1963 den skattskyldige, med hänsyn till hans behov av egen bil i tjänsten,
berättigad till avdrag för kostnader för resor med bilen mellan bostaden
och arbetsplatsen med yrkat belopp.

Vid 1961 års taxering medgav taxeringsnämnden avdrag i motsvarande
hänseende med 500 kronor mot yrkade 901 kronor.

Häröver anförde den skattskyldige besvär som inkommo till prövningsnämnden
den 25 februari 1964. Intendenten hemställde att besvären icke
måtte upptagas till prövning, enär de inkommit efter den ordinarie besvärstidens
utgång, samt framhöll att besvären jämväl i sak borde avslås.
I påminnelser åberopade den skattskyldige kammarrättens utslag beträffande
1960 års taxering samt gjorde gällande, att förhållandena voro desamma
i bada målen. Intendenten vidhöll sitt avslagsyrkande. Prövningsnämnden,
som fann extraordinär besvärsrätt föreligga, fann enligt beslut
den 27 maj 1964 den skattskyldige icke berättigad till ytterligare avdrag
och lämnade besvären utan bifall. Över sistnämnda beslut anförde den
skattskyldige besvär hos kammarrätten.

I en därefter hit inkommen skrift anförde den skattskyldige klagomål
mot taxeringsintendenten, därvid uppgavs att denne — vid en av den
skattskyldige telefonledes gjord förfrågan angående anledningen till att
intendenten i strid mot kammarrättens utslag beträffande 1960 års taxering
yrkat avslag å besvären över 1961 års taxering — gjort gällande, att han
i dylika taxeringsfrågor ensam avgjorde vad som var rätt samt att han
icke behövde taga hänsyn till skattedomstolarnas avgöranden i liknande
ärenden. En sådan inställning medförde, framhöll klaganden, att enligt
prejudikat fullt korrekta avdragsyrkanden avslogos av taxerings- och prövningsnämnder
och att rättelse kunde vinnas i kammarrätten först efter
tre års processande, vilket stod i strid mot bestämmelsen i 1 § taxeringsförordningen
om att vid taxeringsarbetet skulle iakttagas att taxeringarna
blevo i möjligaste måtto likformiga och rättvisa.

I anledning av klagomålen inkom intendenten med yttrande, däri han
anförde i huvudsak följande: Uppgifterna angående vad som förekommit
vid telefonsamtalet måste bottna i ett missförstånd. I vart fall hade han
icke något minne av samtalet. Han var emellertid förvissad om att den
skattskyldige vid ett dylikt telefonsamtal måste ha fått beskedet att en
tjänstgörande taxeringsintendent hade att självständigt avgiva yttrande
i målet. Enligt bestämmelserna i 66 § taxeringsförordningen skulle för
skattskyldig varje år bestämmas huruvida och med vilket belopp taxering
skulle åsättas honom. En vid ett tidigare års taxering skedd bedömning
hade följaktligen icke alltid betydelse för ett senare års taxering. Prövningsnämnden
hade delat hans uppfattning i sakfrågan. Att kammarrättens
utslag icke överklagats — oaktat vederbörande taxeringsintendent

627

icke delat domstolens uppfattning i förevarande fråga — fick förutsättas
ha berott på, att möjligheten att erhålla prövningstillstånd bedömts som

ringa. ...

I skrivelse till den skattskyldige anförde jag därefter följande.

Taxeringsintendenten har haft att självständigt och på eget ansvar bedöma
det berättigade i avdragsyrkandet. Huruvida avdrag bort beviljas
är en bedömningsfråga, som icke blivit närmare reglerad i lag eller författning
och som otvivelaktigt ger utrymme för olika meningar. Kammarrättens
tidigare utslag i liknande fråga har icke varit för intendenten bindande.
Dennes uppfattning i frågan — som för övrigt delats av prövningsnämnden
— kan därför icke läggas honom till last såsom fel och förtjicke
föranleda något mitt ingripande.

Jag vill tillägga att jag väl förstår att det för den enskilde måste framstå
såsom betänkligt att myndigheter icke iakttaga den rättsuppfattning som
kommit till uttryck i överordnad instans’ beslut, med påföljd att den enskilde
tvingas att fullfölja talan för att få sin rätt. En dylik ordning medför
kostnader och besvär för den enskilde och tvingar honom att erlägga skatt
som han kan återfå först efter flera år. Från allmän synpunkt är även att
beakta att förfarandet medför ökat arbete för redan tungt arbetsbelastade
myndigheter. Erfarenheten ger emellertid vid handen att tjänstemännen
även om de äro av annan mening — brukar rätta sig efter den praxis som
tillämpas av högre instans, sedan praxis blivit tillräckligt fast. Med hänsyn
härtill och då det ur allmän synpunkt är av väsentligt intresse att bevara
tjänstemännens självständiga ställning, lärer en begränsning av denna genom
lagstiftningsåtgärder icke böra ifrågakomma.

31. Utdömande av taxeringsviten

Såsom jag framhållit i ämbetsberättelsen 1964 s. 569 o. f. är det av stor
vikt, att — till förekommande av att taxeringsvite icke uttages i andra
fall än då så kan anses påkallat ur allmän synpunkt — tillräcklig utredning
förebringas i vitesärenden. Ansvaret för att sadan utredning förebringas
ankommer i första hand på taxeringsintendenten, som har att avgöra om
han hos länsstyrelsen skall göra framställning om vitets uttagande. Därjämte
äger länsstyrelsen vittgående befogenhet att bedöma frågor om vite
bör uttagas och om skäligheten av vitesbeloppet. För att rätt kunna bedöma
dessa frågor har länsstyrelsen att tillse att erforderlig utredning föreligger.

Vid inspektion av en länsstyrelse iakttogs, att ovanligt höga viten utdömts
beträffande två rörelseidkare utan att, såvitt av handlingarna fram -

628

gick, utredning skett om anledningen till försummelserna och om de skattskyldigas
personliga förhållanden.

I avgivet yttrande lämnade länsstyrelsen — som efter inspektionen lät
verkställa viss utredning — en sammanfattning av omständigheterna i de
båda ärendena och anförde därefter:

. . Sammanfattningen giver vid handen, att de skattskyldiga, om vilka

ar ar fråga, under ett. flertal ar underlåtit att avgiva vederbörliga självdeklarahoner.
Det har icke heller från deras sida framförts någon omständighet,
som skulle kunna anföras såsom skäl för denna uraktlåtenhet. Taxenngsnämnden
har för den skull varit nödsakad att anmana vederbörande
att fullgöra dem ahggande deklarationsskyldighet, varvid vitesföreläggande
mast tillgripas vid såväl 1962 som 1963 och 1964 års taxeringar. Då denna
atgard icke medfört åsyftad verkan, har skönstaxering måst åsättas. De av
™gsnämnden beträffande A. förelagda vitena i samband med 1962—
1JÖ4 ars taxeringar hade fixerats till respektive 500, 1 000 och 1 500 kronor
samt motsvarande viten beträffande B. till respektive 1 000, 2 000 och 2 500
kronor. Det bör understrykas, att, när frågan om föreläggande av vite samt
dettas storlek av taxeringsnämndsordföranden anmäldes för den med såväl
personhga som andra förhållanden på orten väl förtrogna nämnden, enighet
ratt om det befogade i ordförandens förslag.

Det är utomordentligt viktigt att envar skattskyldig fullgör sin lagenliga
deklarationsskyldighet. Ett viktigt hjälpmedel för taxeringsmyndigheterna
.rvid vitesmstitutet. Länsstyrelsen är medveten om att institutet i
rättssäkerhetens intresse måste användas med omdöme och urskillning Den
undersökning, som länsstyrelsen under hand låtit verkställa i föreliggande
tall om anledningen till deklarationsförsummelserna, visar dock, såsom tidigare
anförts, att nagon godtagbar anledning till de skattskyldigas uraktlåtenhet
vare sig av direkt personlig eller av annan art icke förelegat. Resultatet
av denna undersökning överensstämmer sålunda helt med det beslut
vartill taxeringsnämnden kommit i samband med dess behandling av frågan
om de nu aktuella vitesföreläggandena.

Under åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts får länsstyrelsen
uttala att lansstyrelsen finner fog ha förelegat för utdömande icke endast
av de torelagda vitena i och för sig utan ock vad beträffar storleken av vitesbeloppen.

"Vid min prövning fann jag beträffande taxeringsintendentens förfarande
att även om hans framställningar i belysning av den sedermera förebragta
utredningen kunde anses sakligt befogade — han bort efterforska anledningen
till de skattskyldigas försummelser och deras personliga förhållanden
samt bort framlägga samtliga uppgifter för länsstyrelsen (jfr JO:s ämbetsberättelse
1961 s. 391).

Vidkommande länsstyrelsens handläggning av vitesärendena, fann jag
att länsstyrelsen — då tillräcklig utredning icke förebragtes av intendenten
— självmant borde ha föranstaltat därom. Så hade emellertid icke skett.
Länsstyrelsen hade sålunda först i anledning av inspektionsremissen låtit inhämta
utredning om de skattskyldigas personliga förhållanden. Enligt min
mening kunde ej ens den dåmera förebragta utredningen anses tillräcklig

629

för att bedöma om de ovanligt höga vitena kunde anses rimliga i förhållande
till de skattskyldigas ekonomiska förhållanden.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

32. Uppbörd av skatt

En skattskyldig, som debiterats skatt på grundval av prövningsnämndens
beslut, ansökte om anstånd ined skattens erläggande till dess kammarrätten
prövat av honom anförda besvär över beslutet. I avgivet yttrande förklarade
sig taxeringsintendenten med hänsyn till att han hemställt om avslag
å taxeringsbesvären icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen. Vederbörande
häradsskrivare fann på grund härav ansökningen icke kunna bifallas.

Sedan den skattskyldige i en hit inkommen skrift ifrågasatt huruvida en
lagstiftning som tilläde taxeringsintendenten fullständig suveränitet i angivna
frågor var förenlig med demokratiska principer, anförde jag följande.

Jämlikt 49 § 1 mom. uppbördsförordningen må skattskyldig, som anfört
besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller skattedomstols beslut
rörande taxering, beviljas anstånd med inbetalning av skatt på grund av
taxeringen, därest vederbörande taxeringsintendent i yttrande över den
skattskyldiges framställning om anstånd förklarat sig icke hava något att
erinra mot bifall, helt eller delvis, till densamma. Enligt punkt 1 av anvisningarna
till nämnda lagrum skall taxeringsintendenten, därest detta med
hänsyn till föreliggande omständigheter är möjligt, i yttrandet tillkännagiva
sitt ställningstagande till de över taxeringen anförda besvären. På
grund härav och då av handlingarna i föreliggande ärende framgår, att taxeringsintendenten
icke saknat fog för sitt ställningstagande till taxeringsbesvären,
kan myndigheternas behandling av den gjorda anståndsansökan
inte bli föremål för någon erinran från min sida.

Såsom jag framhållit i 1959 års ämbetsberättelse (s. 341 o. f.) framstå uppbördsförordningens
begränsade möjligheter att bevilja anstånd med skattebetalning
såsom en uppenbar brist i uppbördssystemet. Det material, varpå
mina uttalanden i ämnet i 1959 års ämbetsberättelse grundades, har av mig
överlämnats till chefen för finansdepartementet för beaktande vid övervägande
inom departementet av hithörande spörsmål. Enligt vad jag i annat
ärende inhämtat har uppbördsutredningen för avsikt att genom delbetänkande
framlägga förslag till ökade anståndsmöjligheter. Med hänsyn härtill
saknar jag anledning att på grund av vad i detta ärende blivit upplyst vidtaga
någon ytterligare åtgärd till ändrade bestämmelser i ämnet.

Vid inspektion av en länsstyrelse undersöktes länsstyrelsens praxis i fråga
om restitution och avkortning på grund av beslut om sänkt eller undanröjd
taxering i de fall beslutet ej vunnit laga kraft och taxeringsintendenten ej

630

avstått från att överklaga beslutet. Beträffande länsstyrelsens praxis antecknades
följande.

a) Om skatten enligt det tidigare beslutet var betald, verkställdes icke
någon omdebitering och icke heller någon restitution. Till stöd för denna
praxis åberopades uttalanden i proposition 1953:100 (s. 357 och 360).

b) Om skatten var obetald, verkställdes icke någon omdebitering, i följd
varav icke heller någon avkortning skedde. Var sådan skatt restförd, fanns
den därför kvar i restlängden och kunde formellt indrivas. Emellertid meddelades
i sådana fall vederbörande utmätningsman per telefon om förhållandet,
och man kom överens om att indrivningsåtgärder tills vidare skulle
underlåtas.

Med anledning härav lät jag till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Vad beträffar de under b) här ovan anmärkta fallen skulle jämlikt 65 §
uppbördsförordningen avkortning av ogulden debiterad skatt äga rum, då
någon vunnit nedsättning i eller befrielse från honom påförd taxering eller
debitering. Emellertid utsädes ej i författningstexten eller i förarbetena
till denna, huruvida bestämmelsen i 65 § uppbördsförordningen för sin tilllämpning
krävde att beslutet vunnit laga kraft. Därest emellertid omdebitering
och därav följande avkortning ej verkställdes förrän beslut om ändrad
taxering vunnit laga kraft, fanns alltjämt exekutionstitel beträffande
restförd ogulden skatt även om taxeringen undanröjts. Visserligen
utverkades i dessa fall anstånd med indrivningen under hand, men
det syntes ändock finnas risk att restförd skatt blev indriven trots undanröjd
taxering. Sådana konsekvenser vid uppbördsförordningens tillämpning
torde icke ha varit avsedda. Det syntes därför kunna ifrågasättas, om icke
omdebitering på grund av ifrågavarande slag av beslut bort ske utan avvaktan
på laga kraft i de fall den tidigare debiterade skatten var ogulden.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med upplysningar och anförde beträffande
de under b) omförmälda fallen följande.

Liksom i fallet a) verkställes icke heller här omdebitering förrän taxeringen
vunnit laga kraft. Avkortning och restitution torde kunna betraktas
som två sidor av samma sak. I restitutionsfallet vill kronan icke frånhända
sig möjligheten att kunna göra sig betald för en svävande skattefordran av
medel, som tillhöra gäldenären, men som innehållas av kronan i avvaktan
på lagakraf t ägande beslut.

Detta betraktelsesätt torde kunna tillämpas jämväl i den fråga om avkortning,
som här beröres. Genom utmätningsförfarande kan utmätningsmannen
före meddelandet av det överklagade beslutet ha tillförsäkrat kronan
möjlighet att utfå sin skattefordran. Skulle sedan, oberoende av om
utslaget vunnit laga kraft, en avkortning äga rum med påföljd att kronans
förmånsrätt på grund av utmätningen upphör, beredes den skattskyldige
möjlighet att under taxeringsprocessens gång undandraga kronan möjlighet
att i framtiden göra sig betald för sin fordran genom att överföra sin egendom
till närstående eller på armat sätt göra sig egendomslös. Genom att
anstånd med fullföljandet av indrivningsförfarandet äger rum mildras och
förhindras att förfarandet medför alltför stor olägenhet för den skattskyl -

631

dige. Även i den vanliga taxeringsprocessen fortgår ju indrivningen, såvida
inte klaganden erhåller anstånd med erläggande av skatten, vilket ingalunda
alltid är fallet. Länsstyrelsen medger emellertid att i det fall, varom nu är
fråga, viss risk kan föreligga för att indrivningen kommer att fortgå under
taxeringsprocessen. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant tillämpas även vid
andra länsstyrelser samma förfaringssätt som vid denna länsstyrelse.

I detta sammanhang erinrade länsstyrelsen om de s. k. blandade fallen,
där skatten endast delvis betalats. En omdebitering skulle leda till avkortning
av den icke debiterade skatten och länsstyrelsen skulle då knappast
kunna underlåta att restituera den tidigare inbetalade skatten.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande.

Förevarande spörsmål har upptagits till behandling av uppbördsutredningen
i dess betänkande om uppbördsfrågor (SOU 1965:23). Härutinnan
har uppbördsutredningen sammanfattningsvis anfört följande.

För närvarande är det ovisst i vilken utsträckning en åtgärd enligt uppbördsförordningen
kan vidtagas utan hinder av att det beslut som föranleder
åtgärden inte vunnit laga kraft. Förfarandet har i detta hänseende visat
sig vara oenhetligt, särskilt när det gäller att verkställa restitution på grund
av prövningsnämndemas och kammarrättens beslut. I överensstämmelse
med vad som gäller i de nordiska grannländerna föreslås, att prövningsnämnds
och kammarrättens beslut skall verkställas omedelbart utan avvaktan
på laga kraft genom omdebitering och restitution resp. avkortning.

Frågan om förtydligande av reglerna för omdebitering, avkortning och
restitution har alltså redan bragts under Kungl. Maj:ts prövning. Jag finner
därför icke påkallat att göra nagon framställning i ämnet eller att närmare
ingå på förevarande för medborgarna betydelsefulla spörsmål.

Beträffande de under b) omnämnda fallen vill jag dock framhålla att anledning
till omdebitering och avkortning förefinnes i särskild grad med hänsyn
till den av mig i inspektionsprotokollet berörda och av länsstyrelsen
bekräftade risken för att restförd skatt indrives trots undanröjd taxering.
Att indrivning sker, oaktat taxeringen undanröjts, är uppenbart otillfredsställande.
Det framstår därjämte som obilligt att ej verkställighetsåtgärder
vid skatteindrivningen återgå under samma förutsättningar som gälla
beträffande civila domar.

Till belysande av förevarande spörsmål må följande redogörelse angående
förfarandet i Stockholms stad återgivas.

Om skattskyldig genom beslut av prövningsnämnd (efter den 20 november
taxeringsåret) eller utslag av kammarrätten vunnit nedsättning i honom
påförd taxering verkställes omedelbart omdebitering på grund av detta
beslut även om detsamma icke vunnit laga kraft.

Förfarandet är olika beroende på om skatt betalts eller icke.

1) Om skatten enligt den tidigare debiteringen är restförd och alltjämt
ogulden anmäles den del av den restförda skatten som motsvarar nedsättningen
till avkortning.

632

Härigenom ändras även restlängden, som är exekutionsurkund vid skatteindrivningen,
och utmätningsmannen kan i förekommande fall tillämpa
50 § utsökningslagen angående verkställighet då dom upphäves eller ändras.
Avkortning enligt 65 § uppbördsförordningen sker alltså oavsett om beslutet
angående ändrad taxering vunnit laga kraft.

2) Om skatten enligt den tidigare debiteringen är betald sker ändock omdebitering
men ej restitution utan skatten innehålles tills beslutet vunnit
laga kraft eller regeringsrätten avgjort taxeringsfrågan. Restitution sker
dock om taxeringsintendenten förklarat sig avstå från att överklaga eller
i alldeles speciella undantagsfall.

3) I de s. k. blandade fallen verkställes omdebitering på grund av beslutet
om ändring utan avvaktan på laga kraft, varefter ogulden del av restfört
belopp anmäles till avkortning. Den del av skatten som är erlagd restitueras
däremot inte.

Någon teknisk olägenhet av detta förfarande har icke förmärkts. De
innehållna beloppen böra självfallet noga bevakas.

Ärendet var med dessa uttalanden av mig slutbehandlat.

Vid inspektion av en länsstyrelse år 1964 granskades sådana fall, där
överskjutande ■preliminär skatt innehållits ined stöd av 68 § Jf mom. uppbördsförordningen
i avvaktan på slutligt ställningstagande i taxeringsfrågan.
Därvid uppmärksammades att tre belopp varit spärrade relativt lång
tid.

Från länsstyrelsens sida uppgavs i anslutning härtill, att spärrade belopp
släpptes efter hand på grund av rapporter från taxeringsintendenten om
underlåten åtgärd beträffande vederbörandes taxering. Förfrågan hos taxeringsintendenten
verkställdes tid efter annan, senast den 16 september 1964,
såvitt avsåg belopp som spärrats under år 1963 och tidigare år.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Vederbörande departementschef hade i proposition 1953: 100 s. 360 förutsatt,
att varsamhet iakttoges med att innehålla överskjutande preliminär
skatt i och för eventuell kvittning mot ännu ej debiterad tillkommande
skatt. Vidare hade riksskattenämnden i skrivelse till taxeringsintendenterna
den 18 november 1961 bl. a. framhållit, att ovannämnda bestämmelser borde
tillämpas på sådant sätt att kritik från allmänhetens sida i görlig mån undveks.
Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas om icke ovan omförmälda belopp
av överskjutande preliminär skatt bort utbetalas.

Sedan länsstyrelsen inkommit med upplysningar, anförde jag följande.

Det torde icke råda några delade meningar om att utbetalning av överskjutande
preliminär skatt bör ske med största möjliga skyndsamhet. I de
fall belopp spärrats för taxeringsundersökning, vilket endast får ske då
någon med fog kan förutsättas bli påförd tillkommande skatt, torde taxeringsintendenten
i regel ha hunnit att taga ställning till taxeringsfrågan
under den för honom gällande ordinarie besvärstiden. Så synes också ha
skett i det helt övervägande antalet fall, där belopp spärrats å taxerings -

633

sektionen i länet. De dröjsmål som uppkommit beträffande två av de ifrågavarande
beloppen ha till stor del sin grund i att vederbörande icke genast
kunnat anträffas. Beloppen äro numera redovisade.

Beträffande det tredje beloppet å över 5 000 kronor fann jag på anförda
skäl att undersökning borde i ett tidigare skede ha verkställts för att utröna
anledningen till att ett så stort belopp ej avräknats mot någon slutligt fastställd
skatt utan stått i balans en relativt lång tid. Beloppet hade emellertid
sedermera avräknats mot tillkommande skatt och överskjutande del redovisats
till den skattskyldige.

På grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt föranledde
ärendet icke någon min vidare åtgärd.

I ett inspektionsärende uppkom fråga huruvida återkallelse må ske av
beslut jämlikt 75 § fjärde stycket u pp b örds för ordningen att arbetsgivaransvar
icke föreligger. Av handlingarna i ärendet framgick att en häradsskrivare,
efter framställning av vederbörande utmätningsman, genom resolution
den 1 mars 1961 funnit att betalningsansvar icke förelåg för arbetsgivaren
med avseende å viss skattskyldigs oguldna restförda kvarstående skatt enligt
debetsedel på grund av 1956 års taxering. Som motivering anfördes att
den skattskyldige enligt verkställd utredning slutat sin anställning hos
arbetsgivaren i augusti 1956 och sedermera icke varit där anställd. Om beslutet,
som var försett med besvärshänvisning, underrättades arbetsgivaren
och utmätningsmannen.

Efter förnyad framställning av utmätningsmannen beslöt häradsskrivaren
— med ändring »i viss mån» av beslutet den 1 mars 1961 — genom resolution
den 19 april 1961 jämlikt 75 § fjärde stycket uppbördsförordningen
ålägga arbetsgivaren solidariskt ansvar jämte den skattskyldige för dennes
restförda kvarstående skatt enligt förenämnda debetsedel till ett belopp av
732 kronor. Som skäl för beslutet anfördes, att vederbörande i egenskap av
arbetsgivare åt den skattskyldige under år 1955 underlåtit att fullgöra på
arbetsgivare ankommande skyldighet att verkställa skatteavdrag för preliminär
A-skatt till ett belopp av 1 064 kronor, beräknat till 25 % av 4 256
kronor, som arbetsgivaren under nämnda år utbetalt till arbetstagaren.

Över beslutet anförde arbetsgivaren besvär hos länsstyrelsen, som icke
fann skäl bifalla besvären.

I avgivna yttranden förklarade sig häradsskrivaren och länsstyrelsen anse,
att laga hinder icke mötte mot omprövning av beslut varom var fråga.

Rörande förevarande spörsmål anförde jag följande.

Spörsmålet om förvaltningsrättsliga avgörandens rättskraft, dvs. frågan
huruvida ett beslut av förvaltningsmyndighet binder myndigheterna på
sådant sätt att de icke beträffande samma sak kunna meddela ett beslut
av annat innehåll, har icke särskilt reglerats i lagstiftningen. De författ -

634

ningsbestämmelser som finnas härom hänföra sig till olika specialområden.
Sådana bestämmelser saknas beträffande beslut rörande arbetsgivaransvar.

Frågan vilka förvaltningsrättsliga beslut som äro av den karaktären att
de taga åt sig rättskraft har icke heller närmare angivits inom doktrinen.
Det torde därför å de områden, där frågan ej är reglerad genom specialbestämmelser,
beträffande varje kategori av beslut få avgöras om med hänsyn
till allmänna eller enskilda intressen vederbörande kategori av beslut
skall anses vara av den beskaffenhet att avgörandena erhålla rättskraft.

För den enskilde gynnande beslut — exempelvis beslut varigenom någon
förklarats sakna viss förpliktelse — torde dock icke utan starka skäl kunna
återkallas. Den enskilde bör i regel kunna förlita sig på sådana beslut och
inrätta sig efter dem. En motsatt princip skulle medföra otrygghet för den
enskilde och risk för att myndigheterna icke handlade frågorna med tillräcklig
omsorg och noggrannhet. Inom doktrinen har därför hävdats att av
andra skäl än säkerhetsskäl återkallelse av gynnande beslut, som strida
mot lag, i allmänhet icke må ske utan stöd av lagbestämmelse eller förbehåll
i beslutet. Återkallelse torde vara utesluten även då lagstridigheten
hänför sig till beslutets innehåll (se Westerberg: Om rättskraft i förvaltningsrätten
s. 235).

Det är givet att dessa skäl mot återkallelse av beslut äro av särskild
styrka i de fall, då nya omständigheter icke inträffat. Förvaltningsmyndigheterna
torde således i regel icke kunna återkalla gynnande beslut enbart
därför att de ändrat uppfattning i sakfrågan (jfr besvärssakkunnigas betänkande
med förslag till lag om förvaltningsförfarandet, SOU 1964: 27 s. 476
o.f.).

När det gäller frågan huruvida i fall, då arbetsgivare ej inbetalat skatt
för arbetstagare, återkallelse kan ske av beslut om befrielse från arbetsgivaransvar
enligt 75 § fjärde stycket uppbördsförordningen äro meningarna
uppenbarligen delade. Överståthållarämbetet har sålunda i två utslag den
14 november 1962, som även rörde fall då arbetsgivare ej inbetalat skatt
för arbetstagare, förklarat att lagakraftvunna beslut om befrielse från arbetsgivaransvar
lagligen icke kunna ändras.

Frågan huruvida i fall, då arbetsgivare ej inbetalat skatt för arbetstagare,
beslut om befrielse från arbetsgivaransvar må återkallas är av den natur,
att frågans besvarande ankommer på rättstillämpningen. Såvitt jag har
mig bekant finnes icke något prejudicerande avgörande. Ehuru jag för min
del är av samma uppfattning som överståthållarämbetet, är dock uppenbart
att häradsskrivarens och länsstyrelsens bedömning icke innefattar
tjänstefel.

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades, att underrättelse
till taxeringsnämnd om innehållet i beslut angående existensminimum och
jämkning vanligtvis skedde genom överlämnande av avskrift av beslutet.

635

Däremot syntes i ärendet prövade handlingar icke ha översänts till nämnden.

Jag lät till protokollet anteckna, att det enligt 17 § nppbördskungörelsen
ålåg länsstyrelsen att vid underrättelsen foga i ärendet prövade handlingar.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med följande yttrande.

Länsstyrelsen har tidigare till vederbörande taxeringsnämnd översänt
prövade handlingar i de beslut, varom nu är fråga. Det visade sig emellertid
i vissa fall vara svårt att återfå de överlämnade handlingarna från taxeringsnämnderna.
För att undvika, att prövade handlingar skulle förkomma, vidtog
sektionschefen den ändringen i arbetsrutinen, att allenast beslutet, som
gjordes något fylligare, skulle översändas till taxeringsnämnderna. Erfarenheterna
synas utvisa, att den vidtagna åtgärden icke varit till förfång för
arbetet i taxeringsnämnderna, enär ingen förfrågan från dem hittills riktats
till länsstyrelsen med begäran om kompletterande upplysningar.

Länsstyrelsen är emellertid fullt införstådd med att det tillämpade förfaringssättet
icke överensstämmer med innehållet i det av Eder åberopade
stadgandet i 17 § uppbördskungörelsen.

Länsstyrelsen skall i fortsättningen noggrant tillse, att i hithörande mål
prövade handlingar komma att överlämnas till taxeringsnämnderna.

Med hänsyn till att länsstyrelsen sålunda förklarat sig i fortsättningen
skola noggrant iakttaga den i uppbördskungörelsen föreskrivna skyldigheten,
att vid underrättelse om utgången av ärenden av ifrågavarande slag
foga prövade handlingar lät jag bero vid den avgivna förklaringen.

Vid inspektion av uppbördsverket i en stad konstaterades beträffande
delgivning av ujppbördsverkets beslut, att desamma delgivits i rekommenderad
försändelse med mottagningsbevis. I de fall försändelserna kommit
i retur hade förnyade åtgärder för delgivning dock ej vidtagits.

Jag lät till protokollet anteckna följande.

De beslut uppbördsverket hade att fatta voro ofta av den art att delgivning
var av vikt. Särskilt var så fallet beträffande beslut där betalningsskyldighet
till stora belopp ålagts arbetsgivare för arbetstagares skatt. Om delgivning
av sådant beslut ej skedde, kunde det icke vinna laga kraft. Å andra
sidan var beslutet exigibelt och utmätningsåtgärder kunde därför vidtagas,
vilka, om delgivning av beslut ej skett, kunde komma överraskande. Det
syntes därför kunna ifrågasättas om ej delgivning genom polisen borde
ske i de fall rekommenderad försändelse innehållande beslutet kommit i
retur.

Sedan vederbörande kronokamrerare avgivit yttrande, anförde jag följande.

Såsom kronokamreraren framhållit innehåller 59 § uppbördskungörelsen
ej någon föreskrift att returnerade underrättelser om beslut skola delgivas
genom polismyndighets försorg. Det synes emellertid ej försvarbart att pa
grund härav i nu avsedda fall helt generellt underlåta vidare åtgärder. Re -

636

turnerade försändelser böra normalt genomgås. Om det därvid finnes vara
av vikt att delgivning kommer till stånd, bör enligt min mening delgivning
ske genom polismyndighets försorg. Självfallet bör polismyndighet ej belastas
med onödiga delgivningsbestyr.

33. Om ordningen för länsstyrelses uttagande av arvsskatt, som
skattskyldig i anståndsfall underlåtit att betala på fastställd för fallodag Vid

inspektion av två skilda länsstyrelser uppmärksammades ett par
ärenden rörande uppbörd av arvsskatt, som enligt anståndsmedgivande av
domstol skulle erläggas genom årliga inbetalningar. Av de skattskyldiga
utfärdade skuldförbindelser jämte säkerhet hade överlämnats till vederbörande
länsstyrelse för vård och bevakning.

Sedan i båda fallen de skattskyldiga försummat att erlägga en av de
fastställda inbetalningarna, förordnade länsstyrelserna att hos den skattskyldige
skulle i den ordning som om uttagande av oguldna kronoutskylder
är stadgat uttagas förfallen kapitalskuld jämte räntor. Här skall anmärkas
att länsstyrelserna hade att tillämpa AGF i dess före den 1 januari
1965 gällande lydelse.

Vid ärendenas avgörande i augusti 1964 anförde jag — med utgångspunkt
från de intill den 1 januari 1965 gällande föreskrifterna — till en
början följande.

Jämlikt 53 § första stycket AGF gäller — med visst undantag som här
saknar betydelse — att där stämpelbeläggning skall äga rum vid underrätt
samt för stämpelbeläggningen erforderligt belopp icke inbetalas inom föreskriven
tid, rätten skall göra anmälan därom hos länsstyrelsen med överlämnande
av protokollsutskrift, innefattande beslutet om skattens fastställande,
jämte bouppteckning om sådan föreligger.

Enligt andra stycket samma paragraf har länsstyrelse efter anmälan
som nu nämnts ävensom vid försummad inbetalning av belopp, som för
stämpelbeläggning skall uppbäras av länsstyrelsen, att förordna om det
felande beloppets uttagande i den ordning som om uttagande av oguldna
kronoutskylder är stadgad, därvid avgift för indrivningen skall utgå enligt
grunder som av Konungen bestämmas.

De närmare bestämmelserna om anstånd med erläggande av skatt återfinnas
i 55 § nämnda förordning. Av intresse för här uppkommen fråga är
främst följande stadganden i paragrafen. Enligt 3 mom. skall, där anstånd
beviljas, till beskattningsmyndigheten avlämnas till Kungl. Majrt och
kronan utfärdad skuldförbindelse å det belopp anståndet avser jämte ränta
ävensom — med visst undantag — ställas nöjaktig säkerhet. Enligt 4 mom.
skall i anståndsfallen den stämpelpliktiga handlingen förses dels med stämp -

637

lar till värde motsvarande det till beskattningsmyndigheten kontant inbetalade
skattebeloppet, dels ock med anteckning därom att skuldförbindelse
blivit avlämnad för återstoden av skattens belopp. I 6 mom. föreskrives
bl. a. att underrätt, som mottagit skuldförbindelse, omedelbart har att
överlämna densamma med tillhörande säkerhet jämte protokollsutdrag,
innefattande anståndsbeslutet, att det ankommer å länsstyrelsen att vårda
och bevaka skuldförbindelse och säkerhet samt att till länsstyrelsen influtna
belopp skola redovisas såsom stämpelmedel.

När domstol fastställer arvsskatt utgör beslutet såsom sådant icke ett
avgörande av den art som enligt 3 kap. UL är exekutionstitel. Detta torde
vara grunden till att det ansetts erforderligt med särskilt stadgande om
exekutivt uttagande av oguldna arvsskattebelopp (jämför 14 § andra stycket
UP). Liksom i flera andra specialskattelagar har i 53 § andra stycket
AGF detta angivits på det sättet att felande belopp skall uttagas i den
ordning som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad (59 och
följande §§ i uppbördsförordningen).

Emellertid är därmed icke sagt att 53 § andra stycket AGF omfattar
all sådan arvsskatt, som icke betalas inom rätt tid. Därvid är till att börja
med att beakta stadgandets ordalag, nämligen att däri avses — förutom
fall, där stämpelbeläggning skolat äga rum vid underrätt — allenast belopp
som för stämpelbeläggning skall uppbäras av länsstyrelse. Ytterligare är
att beakta det förhållandet att vid nu ifrågavarande art av anstånd —
till skillnad från sådant anstånd som avses i 17 § AGF — det ansetts erforderligt
att uppställa villkoret att den betalningsskyldige skall avlämna,
förutom den för flertalet fall föreskrivna säkerheten, skuldförbindelse å
med anståndet avsett belopp jämte ränta.

Bakgrunden till ordalagen i 53 § andra stycket AGF och till berörda
villkor beträffande en särskild skuldförbindelse synes vara följande. Enligt
39 § andra stycket 1908 års stämpelförordning, vilken förordning reglerade
dåtida arvsskatt, gällde att stämpelavgift måste erläggas i förskott och
att vederbörande handling ej fick mottagas om beloppet ej erlades. Med
en sådan ordning saknades behov av stadgande om utmätning eller säkerställande
på annat sätt av statsverkets fordran på stämpelavgift. Det ovillkorliga
kravet på kontant förskottsbetalning föreslogs i viss mån uppmjukat
i ett av särskilda kommitterade år 1910 framlagt betänkande med
förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva, nämligen genom
införande av vissa anståndsregler. De kommitterade tänkte sig därvid att
en skuldförbindelse skulle fordras och få gälla som betalningsmedel vid
inköp av stämplar, så att stämpel beläggning även i fortsättningen skulle
kunna ske redan vid handlingens ingivande (betänkandet s. 100). Frågan
om införande av anståndsregler beträffande arvsskatten utbröts ur förslaget
och upptogs till prövning särskilt redan 1911 (prop. nr 194; motiveringen
redovisades i prop. nr 193). Därvid ansags icke lämpligt att skulde -

638

brevet finge utgöra betalningsmedel, utan i stället skulle stämpelbeläggning
ske allenast motsvarande den i samband med inregistreringen gjorda
kontanta betalningen, medan anståndsbeloppet skulle betraktas som utestående,
ej förfallen uppbörd; sistnämnda del skulle icke komma att utgå
i stämpelform (prop. nr 193 s. 31 och 33 o. f.). Den av kommitterade föreslagna
ordningen med en skuldförbindelse bibehölls dock, ehuru ej betraktad^
som betalningsmedel. Anledningen till att skuldförbindelsen alltjämt
ansågs behövlig torde ha varit att 1908 års stämpelförordning liksom den
år 1911 införda kompletterande förordningen angående anstånd med arvsskatt
saknade bestämmelse om att utmätning finge ske på grundval av
beslutet om skattens fastställande. Annat kan därför ej antagas än att
avsikten var att vid bristande betalning av anståndsbelopp kravet mot
den betalningsskyldige skulle grundas å skuldförbindelsen, vid behov i
lagsökningsmål så att exekutionstitel erhölls.

De år 1911 införda anståndsreglerna överfördes sedan till 1914 års AGF,
varvid de utvidgades att avse även gåvoskatt. Möjlighet till utmätning
beträffande arvsskatt på grundval av beslut om skattens fastställande
fanns fortfarande ej enligt 1914 års AGF — däremot infördes då sådan
möjlighet beträffande gåvoskatt (45 §) — och i fråga om arvsskatten torde
därför statsverkets krav alltjämt ha fått grundas på skuldförbindelsen.

1938 års arvsskattekommitté förordade i sitt förslag till AGF att å berörda
beskattningsområde i dess helhet skulle gälla att vid betalningsförsummelse
oguldna skattebelopp skulle uttagas i den ordning som om uttagande
av kronoutskylder var stadgad (SOU 1939: 18 s. 159), vilket torde
ha inneburit att även i anståndsfallen utmätning avsågs skola kunna ske
omedelbart på grundval av beslutet om skaUens fastställande; ordningen
med en skuldförbindelse bibehölls dock i förslaget. I propositionen omformulerades
emellertid den av kommittén föreslagna bestämmelsen i denna
del (NJA II 1941 s. 377), troligen främst beroende på att kommitténs formulering
ej täckte gåvoskattefallen. Vid denna omformulering angavs som
nämnts att den för uttagande av oguldna kronoutskylder stadgade ordningen
skulle tillämpas — förutom i de fall där stämpelbeläggning skolat
äga rum vid underrätt — vid försummad inbetalning av belopp som för
stämpelbeläggning skall uppbäras av länsstyrelse. En konsekvens av denna
formulering, som sedermera kom att inflyta i författningen, var att stadgandet
ej kom att omfatta sadana arvs- eller gavoskattebelopp som länsstyrelse
skulle uppbära utan att stämpelbeläggning därvid kom i fråga.

När det gällde belopp som erlades efter anstånd skulle, såsom ovan
framgått, stämpelbeläggning ej äga rum enligt 1911 års förordning; föreskriften
att medlen skulle redovisas såsom stämpelmedel innebar endast
en anvisning för länsstyrelsens inleverering av medlen till statsverket. Av
1914 års AGF (42 § andra stycket) framgick tydligt att föreskriften om
stämpelbeläggning såsom form för skattens erläggande ej gällde anstånds -

639

fallen. 1941 års AGF är ej lika tydlig på denna punkt; i 52 § första stycket
(nuvarande 1 mom. första stycket) har väl undantagits fall av anstand
enligt 55 § när det gäller betalningsfristen, men lagtexten kan ej anses
ge besked om att motsvarande undantag är avsett att gälla även i avseende
å paragrafens senare stycken och da särskilt tredje styckets föreskrift
om stämpelbeläggning. Troligt är dock att man ej avsett att frångå den
enligt 1914 års AGF gällande ordningen i här aktuellt avseende, eftersom
intet sades härom i förarbetena; jämför även den av 1938 ars arvsskattekommitté
föreslagna formuleringen av 52 § (betänkandet s. 31) och även
det förhållandet att det i 52 § (1 mom.) sista stycket ej stadgats skyldighet
att i nu ifrågavarande anståndsfall förete bouppteckning för stämpelbeläggning.
I allt fall torde även 1941 års AGF i berört hänseende i praxis
ha tolkats såsom innebärande att stämpelbeläggning ej skall äga rum
när det gäller belopp som erlägges efter anstånd enligt 55 §. Detta har
bestyrkts genom förfrågningar hos några länsstyrelser och hos generalpoststyrelsens
stämpelexpedition (jämför även SOU 1961:37 s. 164 första
stycket). Från stämpelexpeditionen har upplysts att man där vid flera tillfällen
fått förfrågningar i saken från länsstyrelser och därvid uttalat som
sin mening att stämpelbeläggning ej skall äga rum.

På grund av det anförda anser jag att 1941 års AGF i dess t. o.m. år
1964 gällande lydelse får anses innebära att länsstyrelse ej har laga grund
att förordna om uttagande av oguldet anståndsbelopp i den ordning som
angives i 53 § andra stycket och att krav å dylikt belopp i stället bör göras
gällande med stöd av skuldförbindelsen.

Med tanke på de ändringar i AGF, som skulle träda i kraft den 1 januari
1965, tilläde jag i min skrivelse följande.

Emellertid bör ytterligare framhållas att här berörd fråga kommer i ett
nytt läge genom de ändringar av AGF som genomförts i år (1964) och
som skola gälla från den 1 januari 1965, frånsett fall där beslut om skattens
fastställande meddelats dessförinnan (SFS 310/1964). Nuvarande 53 §
andra stycket kommer i förordningens nya lydelse att motsvaras av 53 §
tredje stycket, vars första punkt lyder sålunda.

Har skatt icke erlagts inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen, om ej
annat följer av vad i 6 § sista stycket stadgas, förordna om uttagande av
felande belopp i den ordning, som enligt uppbördsförordningen gäller for
indrivning av restförd skatt.

Enligt den sålunda införda föreskriften gäller alltså ej längre den inskränkningen
att uttagande i den enligt uppbördsförordningen gällande
ordningen får ske allenast när stämpelbeläggning skall ifrågakomma. Följaktligen
kan enligt stadgandets nya lydelse ej anses föreligga något hinder
att jämväl när det gäller anståndsfall, som avses i 55 §, uttaga felande

640

belopp genom indrivning enligt uppbördsförordning. Det må anmärkas
att den berörda ändringen torde vara betingad av att stämpelmärkessystemet
kommer att avskaffas, när det gäller arvs- och gåvoskatt, medan den
här berörda konsekvensen rörande den utvidgade möjligheten till exekution
på grundval av skattebeslutet ej synes vara behandlad under förarbetena.
Oavsett om den nämnda konsekvensen av ändringen är avsedd eller
ej, torde den nya lagtexten ej giva utrymme för annan tolkning än den
nu angivna. Några olägenheter av en ändring i berört hänseende kan jag
för min del ej heller finna. Anmärkas må dock att med den nya ordningen
det förefaller som om skuldförbindelsen enligt 55 § knappast kan komma
att fylla någon funktion; därvid må anmärkas att den icke synes erforderlig
till undvikande av för vissa skatter eljest gällande preskription efter
kort tid (jämför Ljungman, Om skattefordran och skatterestitution s. 43
och 45), något som ej heller gjorts gällande under förarbetena till här nämnda
författningar.

Såsom bilagor till denna berättelse fogas dels en förteckning över ärenden,
som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1965 och vari under år 1965 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende
(Bilaga I), dels det å sid. 313 i berättelsen omförmälda utlåtandet
av preceptorn Fritz Kaijser (Bilaga II), dels ock ett sakregister till ämbetsberättelserna
1961—1966 (Bilaga III).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1966.

ALFRED BEXELIUS

C. G. Lidberg

Förteckning

641

Bilaga I

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1965 och vari under ar 1965
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Skrivelsen har den 12 maj 1961 överlämnats till lagberedningen för att vara tillgänglig
vid fullgörandet av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

2. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1942 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar för
i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Skrivelsen kommer att anmälas och slutbehandlas i samband med den remiss till
lagrådet av förslag till ny jordabalk som är avsedd att äga rum i början av år
1966. (Justitiedepartementet.)

4. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fangvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Enligt beslut den 29 januari 1965 har skrivelsen överlämnats till rikspolisstyrelsen
för att beaktas vid den utredning om efterspaning m. m. som styrelsen
genom beslut den 15 januari 1965 fått i uppdrag att verkställa. (Justitiedepartementet.
)

5. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av
fastighetsböcker.

Kungl. Maj:t har den 17 december 1965 bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att utreda förutsättningarna för övergång
till automatisk databehandling vid handläggning av inskrivningsärenden, varvid
även den i skrivelsen behandlade frågan kommer att upptas av utredningen.
(Justitiedepartementet.)

6. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Skrivelsen kommer att anmälas och slutbehandlas i samband med den remiss
till lagrådet av förslag till ny jordabalk som är avsedd att äga rum i början av
år 1966. (Justitiedepartementet.)

21 _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

642

7. 195/ den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Utredningen om rättegångshjälp har den 19 februari 1965 avlämnat förslag till
lag om rättegångshjälp m. in. (SOU 1965: 13). Sedan yttranden inhämtats över
förslaget, är detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1958 den 15 februari (nr 510/1957), angående behovet av förtydligande
bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen.

Handlingarna i ärendet ha enligt Kungl. Maj:ts beslut den 5 maj 1961 överlämnats
till Nordisk vägtrafikkommitté för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

9. 1958 den 19 april (nr 6/7/1956), angående ändrade bestämmelser rörande
tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Civildepartementet.)

10. 1958 den 22 november (nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till ersättning
för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den 22 april
1963 avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU 1963:28). Betänkandet
är i förevarande delar föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

11. 1959 den 18 juni (nr 88//1957), angående straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner
i vissa fall.

Ärendet har den 30 december 1961 överlämnats till 1961 års sjukförsäkringsutredning
för beaktande vid fullgörande av det utredningen lämnade uppdraget.
(Socialdepartementet.)

12. 1960 den 8 juli (nr 375), angående ändring av väglagen i syfte att möjliggöra
ett förenklat förfarande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot
enskilda vägars anslutning till allmänna vägar.

I direktiven för 1960 års vägsakkunniga (se Post- och Inrikes tidningar den 6
oktober 1960) har förutsatts, att nämnda utredning skall i samband med allmän
översyn av väglagstiftningen beakta de spörsmål, som behandlas i justitieombudsmannens
skrivelse. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

13. 1960 den 1/ december (nr 961/1959), angående ändring av 80 § 2 mom.
första stycket vägtrafikkungörelsen i syfte att utsträcka skyldigheten för
domstol att till körkortsmyndigheten översända avskrift av domar rörande
vissa av körkortsinnehavare begångna förseelser till att avse jämväl
förseelser av den, som fått sitt körkort återkallat.

Sedan 1957 års trafiknykterhetskommitté den 12 december 1963 avlämnat delbetänkande
rörande, bland annat, förfarandet i ärenden angående körkortsåterkallelse
samt yttranden över betänkandet inhämtats, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.)

14. 1960 den 23 december (nr 1201), angående förslag till partiell reform inom
ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat admi -

643

nistrativt rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl,
å vilka besluten grundas.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1961 den 27 mars (nr 748/1959), angående utfärdande av anvisningar
till ledning för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna
m. m.

Se ämbetsberättelsen 1965 s. 591. En omdaning av bilregistreringen synes icke
kunna ske förrän om några år. I syfte att utreda behovet av provisoriska föreskrifter
har departementsskrivelse utsänts till länsstyrelserna den 1 september
1965 med anhållan om uppgifter om kommissionärsarvoden m. m. Uppgifter från
länsstyrelserna har inkommit och är nu föremål för bearbetning inom departementet.
(Inrikesdepartementet.)

16. 1961 den 2 juni (nr 403/1960), angående behovet av en översyn av bestämmelserna
om kostnader för vissa förrättningar enligt stadgan angående
hotell- och pensionatrörelse samt förordningarna om eldfarliga oljor
och explosiva varor.

Sedan inom inrikesdepartementet upprättats en promemoria angående ny lagstiftning
om hotell och pensionat samt yttranden inhämtats över promemorian,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Inrikesdepartementet.)

17. 1961 den 12 juli (nr 595/1959), angående åtgärder i syfte att åstadkomma
en ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande ordning vid handläggning
av ärenden rörande återkallelse av körkort.

18. 1961 den 5 december (nr 1010), angående lagstiftningsåtgärd för vinnande
av ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän föreskrift
om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före ärendets
avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

19. 1962 den 19 december (nr 245), angående utredning av fråga om större
enheter för handläggning av inskrivningsärenden och, i avbidan härå, om
skyndsamma åtgärder för avhjälpande av de sedan lång tid tillbaka förefintliga
missförhållandena.

Kungl. Maj :t har den 17 december 1965 bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att utreda förutsättningarna för övergång
till automatisk databehandling vid handläggning av inskrivningsärenden, varvid
även de i skrivelsen behandlade frågorna kommer att upptas av utredningen.
(Justitiedepartementet.)

20. 1963 den 3 juli (nr 682), angående allmän översyn av bestämmelserna rörande
rätten för statstjänstemän att inneha bisysslor.

Ärendet anmält den 12 mars 1965, varvid proposition avläts (nr 60). Stats -

644

tjänstemannalag^ utfärdad den 3 juni 1965 (SFS 274), innehållande förbud för
tjänsteman att åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet
till hans oväld. Ytterligare föreskrifter om bisysslor av förut angiven
innebörd ha meddelats i instruktioner den 3 december 1965 för vissa statsmyndigheter.
Kungl. Maj:t har den 10 december 1965 förordnat att skrivelsen skall
överlämnas till statens avtalsverk såvitt den avser bisysslor varom avtal må
träffas. Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Civildepartementet.)

21. 1963 den 1/ augusti (nr 252/1962), angående utfärdande av anvisningar
till ledning för polispersonal rörande omhändertagande, förvaring och vård
av berusade eller eljest omtöcknade personer i syfte att dessa skola få den
vård deras tillstånd kräver.

Skrivelsen har den 30 december 1964 överlämnats till rikspolisstyrelsen, varvid
uppdragits åt styrelsen att efter överläggningar med fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
fylleristraffutredningen och övriga berörda myndigheter och utredningar
utfärda anvisningar i de avseenden som angivas i skrivelsen. (Inrikesdepartementet.
)

22. 1963 den 21 november (nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962), angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande inom polisväsendets
ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer
utan personellt samröre med enskilda organ.

Se ämbetsberättelsen 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera överlämnat
ärendet till rikspolisstyrelsen. I sin anslagsframställning för budgetåret 1966/67
har styrelsen tagit upp frågan om statens övertagande av de tre s. k. polistekniska
rådfrågningsbyråer, som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö samt om
anskaffning av viss materiel m. m. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Inrikesdepartementet.)

23. 196/ den 6 maj (nr 727/1960), angående vissa statstjänstemäns rätt till
fribiljetter från transportföretag.

Skrivelsen har den 8 juli 1964 överlämnats till kommunikationsdepartementet för
handläggning i vad den avser ifrågasatt omprövning av friresesystemet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Civildepartementet.)

24. 196/ den 1/ maj (nr 812/1962), angående åtgärder för att tillvarataga
okända sakägares rätt till ersättning på grund av att dem tillkommande
rätt till myrslogar frånhänts dem i samband med laga skifte inom Ore
socken, m. m.

I skrivelsen berörd fråga om avveckling av vissa äldre godmanskap för okända
eller bortovarande arvingar ingår i förmynderskapsutredningens uppdrag enligt
direktiven för utredningen den 30 december 1964. I övrigt är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

25. 196/ den 2/ november (nr 572), angående ersättning av allmänna medel åt
ett bolag för förlust i anledning av fel vid köpeskillingsfördelning efter
exekutiv auktion.

Skrivelsen anmäld den 13 augusti 1965, varvid bolaget erhållit ersättning. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad. (Inrikesdepartementet.)

645

26. 1964 den 8 december (nr 1171), angående framställning om nåd på grund
av att dröjsmål med handläggning av mål medfört att bestämmelserna om
villkorlig frigivning icke kunnat tillämpas pa sätt eljest skolat ske.

Kungl. Maj:t har den 5 februari 1965 av nåd förordnat i enlighet med den gjorda
framställningen. (Justitiedepartementet.)

27. 1964 den 12 december (nr 13/1963), angående åtgärder till stärkande av
kontrollen över boutredningsmäns förmögenhetsförvaltning.

Den i skrivelsen behandlade frågan ingår i förmynderskapsutredningens uppdrag
enligt direktiven för utredningen den 30 december 1964. (Justitiedepartementet.)

28. 1964 den 18 december (nr 425/1962), angående ändring av 6j passkungörelsen
avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa fall, da misstanke
om brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Inrikesdepartementet.)

G46

P. M.

Bilaga II

om återgång av beslutsverkställighet i kommunalbesvärsmål

av preceptom vid Stockholms universitet Fritz Kaijser

Inledningsvis må nämnas att till grund för utredningen legat förutom till
mig överlämnat aktmaterial i ärendet även handlingar som på begäran
överlämnats till mig från Arvidsjaurs kommun, visst riksdagstryck avseende
likalydande motionerna I: 534 och II: 633 och deras behandling vid
1961 års riksdag (II kam. 14: 69 ff.) samt artiklar i tidskriften Sunt Förnuft
nr 8 1958, nr 6 1961 och nr 9 1963. Vidare har jag i visst hänseende kontaktat
bankinspektionen. Självfallet har jag sökt tillgodogöra mig vad som
stått att hämta i ämnet i den vetenskapliga litteraturen. Den mest inträngande
undersökningen har gjorts av framlidne kanslirådet och docenten Sven
Sjöberg i hans doktorsavhandling om det kommunala besvärsinstitutet.
Värdefulla bidrag har emellertid också lämnats av professorerna Strömberg
och Sundberg, preceptor Sterzel samt utredningsdirektör Erik Sjöholm i
hans nyss publicerade doktorsspecimen Om politimakten och dess begränsningar.
Då de kommunal- och allmänt förvaltningsrättsliga problemen i
förevarande ärende stundom tangerat civilrättsliga frågor har jag även
rådfrågat litteratur i sådana ämnen.

I förevarande ärende har verkställighet av ett senare i administrativ ordning
upphävt kommunalt beslut lett till att kommun medan ännu besvärsprocessen
pågick med stöd av det ännu icke upphävda beslutet dels vid
exekutiv auktion inropat fastighet och i anslutning till erlagd köpeskilling
erhållit av länsstyrelse utfärdat köpebrev som därefter lagts till grund för
lagfartsbeviljande, dels fullföljt träffat avtal om köp av visst lösöre, dels
slutligen företagit viss upplåning. Som resultat av dessa transaktioner har
kommunen utan giltigt beslut därom och därmed också utan giltig rättstitel
fått full rådighet över fastighet och lösöre samt krediter hos bankföretag.

Den fråga som det uppkomna läget aktualiserar är huruvida och i vad
mån kommun kan tvingas vidtaga åtgärder i syfte att såvitt möjligt återställa
den genom frånvaron av rättsgiltiga viljeförklaringar rubbade harmonin
mellan beslutsverkställighetens resultat och gällande rättsordnings
regelbestånd. På sin spets har denna problematik ställts av regeringsrätten
i utslag den 30 maj 1963 (RÅ 1963 I. 129). Såsom överskridande kommunalfullmäktiges
i Arvidsjaur befogenhet upphävdes där fullmäktiges beslut
att till handlingarna lägga det regeringsrättsutslag av den 2 mars 1961
(RÅ 1961 I. 46; jfr I. 44—45) varigenom regeringsrätten med ändring av
länsstyrelsens utslag upphävt fullmäktiges ovannämnda år 1959 fattade
beslut om egendomsförvärv och upplåning. Såsom domskäl anfördes att
kommunen efter det tidigare beslutets upphävande varit skyldig att begagna
till buds stående medel för att bringa till återgång den verkställighet

647

som ägt rum men att beslutet om utslagets läggande till handlingarna, niaste
så förstås att fullmäktige, oavsett möjligheterna att ställa sig det tidigare
utslaget till efterrättelse, lämnat utslaget utan åtgärd. Anmärkas må i detta
sammanhang att såväl 1961 som 1963 års regeringsrättsutslag försetts med
sedvanlig erinran om att utslaget länder vederbörande till underdånig efterrättelse.

Avfattningen av domskälen visar att regeringsrätten ansett skyldigheten
för kommunen att bringa verkställigheten av de upphävda fullmäktigebesluten
till återgång omedelbart följa av reglerna om kommunalbesvär. Regeringsrätten
har sagt sig att besvärsinstitutet vore meningslöst om mte i dei
kunde intolkas en skyldighet av nyssnämnd beskaffenhet. Att observera
i övrigt är att regeringsrättens uttalande om skyldigheten är kategoriskt
men de om pliktens fullgörande hållna i försiktigare ordalag (»till buds
stående», »möjligheterna»). Skrivsättet är förklarligt mot bakgrunden av
att, även om rättsföljden av beslutsupphävande i kommunalmål i princip
är att rättsläget återställes till vad det var då olagligheten vidtog, det såsom
i det följande närmare skall utvecklas understundom kan inträffa att sådan
fullständig återställelse inte går att förverkliga. Någon antydan om de påföljder
som till äventyrs kunde drabba kommunen vid fortsatt tredska ges
inte. Ytterligare att iakttaga är att utslaget avser ett beslut om handlingars
läggande ad acta. Sådana beslut av registrerande karaktär ad
acta-beslut vid anmälan av utgången i högsta instans av kommunala besvärsmål
bruka normalt inte innefatta något positivt eller negativt kommunalt
ställningstagande i vare sig den slutligt avgjorda rättsfrågan eller
sakärendet — pläga inte vara överklagbara med hänsyn till sitt innehåll
(jfr t. ex. RÅ 1952 I. 124). Avsteget i målet torde förklaras av vid ärendebehandlingen
i fullmäktige resta men avslagna minoritet syrkanden om återremiss
till kommunalnämnden respektive omedelbara åtgärder i anledning
av utslaget i förening med ett i reciten till utslaget icke redovisat men i
besvärsakten ingående och av anmälaren åberopat uttalande av fullmäktige
i förklaringsskrivelse till länsstyrelsen där fullmäktige dels ifrågasatte huruvida
besvärsmyndigliet i kommunalmål ägde föreskriva att kommun skulle
företaga viss åtgärd, i detta fall avhända sig fastigheten, dels uttryckligen
angav att ad acta-beslutet vore att förstå så att kommunen ej vore villig
att avhända sig fastigheten. Enbart det förhållandet att vid anmälan om
myndighetsbeslut för ad acta-läggning yrkande framställs om »återremiss»
elier åtgärd i ärendet torde nämligen lika litet som klagandes påstående
därom kunna förändra ett ad acta-besluts innehåll eller snarare brist på
innehåll och därmed dess överklagbarhet. Fullmäktiges uttalanden härvidlag
kunna däremot tilläggas betydelse av autentisk förklaring om beslutsinnehållet
(jfr t. ex. RÅ 1953 s. 151—152; akten). I förevarande ärende
synes det klart att först fullmäktiges deklaration att ad acta-beslutet innebar
att kommunen ej vore villig att avhända sig fastigheten konstituerat

648

ett sådant rättsfaktum, »lydnadsvägran», som kunnat läggas till grund för
kompetensprövning och rättsföljd. Ehuru beslutslokutionen undanröja i
förening med återförvisning för ny laglikmätig behandling inte användes
i målet synes utslaget utgå från att sakärendet i det skick det förelåg vid
fattandet av 1959 ars upphävda beslut fortfarande är anhängigt hos fullmäktige,
som alltsa haft (och ha) att företaga det till avgörande. En anledning
till att länsstyrelsen stannade vid ett ogillande av besvären kan ha
varit att länsstyrelsen, oavsett den innebörd fullmäktige tillagt beslutet,
ansett upphävandet av ett rent avslagsbeslut såsom ett befogenhetsöverskridande
i° ett fall som detta (jfr RÄ 1964 I. 26, där handlingsplikten
grundats på specialförfattning) stå i mindre god överensstämmelse med
grunderna för kommunalbesvärsinstitutet. Såtillvida ha både fullmäktige
och länsstyrelse haft fog för sådana åsikter som regeringsrättens utslag i de
anmärkta avseendena saknar både föregångare i rättspraxis och uttryckligt
stöd i lagtext och lagmotiv. Ett annat motiv för länsstyrelsens tvekan kan
ha varit att länsstyrelsen mot denna bakgrund funnit det meningslöst att
i besvärsutslag fastslå att kommunen vore skyldig att vidtaga återgångsatgärder,
eftersom ett dylikt utslag varken kunde fungera som ett slags
exekutionstitel eller förses med anvisning på tvångsmedel.

Utmärkande för 1959 års upphävda och därmed ogiltigblivna fullmäktigbeslut
är dels att det kommunala handlandet exklusivt byggt på kommunallagsgrund,
dels att besluten bilda underlag för rättshandlingar mot utanförstående
part. Sistnämnda rättshandlingar ha i allmänhet haft karaktär
av ren verkställighet och inte replierat på några efterföljande överklagbara
nämndbeslut (undantag härifrån gäller möjligen för en under punkt 7 i
kommunalnämndens förklaring redovisad markupplåtelse för bensinstation,
som dock oavsett den kommunalrättsliga giltigheten av beslutet därom
civilrättsligt hör samman med övriga verkställighetsåtgärder). De administrativa
rätts- och exekutionsmedel, som inom specialreglerad kommunal
verksamhet kunna sta statsmyndighet eller enskilda till förfogande för att
framtvinga ett kommunalt handlande (förvaltningsbesvär, underställningsi\ång
i förening med rätt för myndighet att handla i kommunens ställe,
förelägganden med eller utan vite, utförande på kommunens bekostnad
osv.), ibland omedelbart verksamma också mot fullmäktige (jfr t. ex. 11, 27
och 148 §§ ByL, 81 § HvSt, 87 § LmSt, 26 § 2 mom. EpL, 20§ KBerL, 52 §
ShjL, 4 § BvL; jfr Sundberg Kommunalrätt Sthlm 1954 s. 314 ff.), sakna
därför aktualitet. Utgångspunkt vid en undersökning av i vad mån motsvarigheter
härtill kan ges inom kommunallagens ram utgör de rättsskyddsmedel
denna lag anvisar. Såvitt fråga är om värnande av kommunmedlems
intressen är detta rättsskydd i allt väsentligt inbyggt i kommunalbesvärsinstitutet,
reglerna om den kommunala beskattningsmakten, det här
sallsynta underställningstvånget, den kommunala revisionen samt för kommunala
förtroendemän och anställda gällande regler om ämbetsansvar och

649

skadeståndsskyldighet. Vissa av dessa institut ha en dubbelverkande funktion
i det de även utlösa en statskontroll och omedelbart skapa ett visst
rättsskydd även för icke-kommunmedlem och kontrahent till kommunen
i avtalsförhållanden. En väsentlig del av den följande framställningen ägnas
dessa institut.

Därutöver utreds den av anmälaren väckta frågan huruvida och i vad
mån länsstyrelseinstruktionen i dåvarande avfattning (4—7 §§) kan antagas
supplera kommunallagen med tvångsmedel mot tredskande kommun eller
sådana tvångsmedel på sedvanerättslig grund kunna stå till länsstyrelses
förfogande. Vidare utreds frågan huruvida och i vad mån främst civilrättsliga
följdverkningar av den uppkomna situationen kan tänkas i ett fall som
förevarande tvinga en kommun att av egen drift bringa det uppkomna läget
till överensstämmelse med gällande rättsordning. Till sist behandlas ett
antal speciella av kommunens handlingssätt i förevarande ärende aktualiserade
frågor.

1. Karakteristiskt för kommunalbesvärsinstitutet är att det, bortsett från
det 1955 allmänt införda i många avseenden säregna fakultativa tjänstebesvärsinstitutet,
endast möjliggör en på kommunmedlems klagan utlöst
kassatorisk legalitetsprövning av överklagat beslut. Någon lämplighetsprövning
av det överklagade beslutet är alltså i princip inte tillåten och påföljden
vid bifall till besvären är begränsad till att beslutet upphävs eller undanröjs.
Den senare lokutionen brukar användas när ärendet återförvisas
för ny laglikmätig behandling.

Besvärsmyndighets upphävande respektive undanröjande av överklagat
kommunbeslut har ogiltighetsverkan. I princip återställs rättsläget till vad
det var då olagligheten vidtog. Besvärsmyndigheten äger inte ersätta det
upphävda beslutet med ett eget. Av att beslutanderätten inte övergår på
besvärsmyndigheten följer att kommunen under besvärsprocessens gång
kan fatta nytt beslut i ärendet samt att kommun kan upprepa upphävt
beslut i förhoppning att det denna gång skall lämnas oöverklagat eller besvärsmyndigheten
frångå tidigare ståndpunktstagande på grundval av nytt
bevismaterial eller ändrad rättsuppfattning. För att bryta denna form av
»tredska» från kommunen anvisar kommunallagen intet rättsmedel (jfr
Sjöberg a. a., s. 269).

Före 1955 angav den grundläggande besvärsbestämmelsen att besvären
skulle åsyfta »rättelse» av det överklagade beslutet. Detta uttryck, som
fortfarande möter i den till bifall på besvärsgrunden enskild rätt kränkt
knutna speciella rättsföljdsregeln (77 § 2 st. KL), utmönstrades vid tillkomsten
av 1953 års kommunallag, sannolikt med hänsyn till att kommunallagen
inte anvisar något medel varigenom besvärsmyndighet skulle kunna
framtvinga omgörelse av ett såsom olagligt upphävt och därmed ogiltigblivet
beslut eller åvägabringa återgång av ett redan verkställt men senare
upphävt beslut. När understundom såsom vid upphävt nämndval ett fak 21*

■— Justitieombudsmannens årsberättelse till 1060 års rilcsdag

650

tiskt tvång till omgörelse kan föreligga är detta en följd av beslutsämnets
beskaffenhet och inte av besvären. Ett sådant faktiskt tvång till beslut kan
också uppstå som följd av allmän domstols dom i tvist mellan kommuner
och enskild.

Vissa av dessa begränsningar i kommunalbesvärsinstitutet ha utan tvivel
varit fullt avsiktliga. I ofta åberopade ordvändningar (jfr senast Sundberg
a. a., s. 284) underströk 1858 års kommitté sålunda att det vore en sak att
upphäva ett av kommunen inom omfånget av dess självverksamhet fattat
beslut men en annan att föreskriva vad i stället borde göras. Kommunen
såsom personlighet (permanent områdesbestämd förening) kunde liksom
en enskild person i vissa fall förhindras att till verkställighet bringa sina
beslut men borde lika litet som en enskild kunna tvingas att i stället göra
något annat. Att på annan grund än att kommunen i strid med en av regeringsmakten
utfärdad allmän (kurs. här) föreskrift ålägga kommunen att
göra något som kommunen ej själv beslutat vore lika litet rättsenligt i avseende
å kommunen som i avseende å någon enskild. Samma grundsats
bestämde också utformningen av kommunallagens underställningsinstitut
trots att detta i motsats till kommunalbesvärsinstitutet medgav fastställelsemyndigheten
att företaga en allsidig prövning av det underställda beslutet.

Rättsverkan av kommunbesluten kunde emellertid vara begränsad. Överträdelser
av allmänna lagar och förordningar liksom av för kommunerna
av statsmakten meddelade särskilda föreskrifter måste, framhöll kommittén,
utom andra följder, betaga besluten deras kraft såväl mot enskild man
som mot staten. Skulle kommunen i sina beslut (gentemot staten) gjort sig
skyldig till underlåtenheter eller vidtagit andra än vederbörliga åtgärder
kunde detta allt efter sin beskaffenhet påkalla påminnelse eller ock omedelbar
befallning. Dylika frågor borde dock handläggas särskilt och ej i sammanhang
med utslaget över det i besvärs- och underställningsväg inkomna
beslutet. Tidigare hade kommittén understrukit att myndigheternas befogenheter
i dessa hänseenden vore oberoende av anförda besvär och alltså
icke grundade på dem. Det finns anledning förmoda att medvetandet om
dessa begränsningar i beslutens rättsverkningar kan ha utgjort ett av motiven
till att kommittén i motsats till sockensjälvstyrelseförordningarna inte
använde termen lagakraftvunnet för beslut som lämnats oöverklagat eller
stått sig vid besvärsprövning.

Med den ofta åberopade parallellen mellan det kommunala subjektet och
enskild person får kommittén anses ha antytt inte blott att ett upphävt
eller mot särskild författning stridande beslut vore oförbindande för kommunmedlemmarna
utan också att dylika beslut av domstol eller annan myndighet
skulle frånkännas varje rättsverkan. Hade beslutet däremot ehuru
kompetensöverskridande enbart grundats på kommunalförfattningens allmänna
kompetensregel och inte kränkt annan författning skulle det däremot

651

om det lämnades oöverklagat i princip tillerkännas full giltighet såväl förvaltningsrättsligt
mot kommunmedlem som civilrättsligt mot part. Det
förra bekräftades i tidig rättspraxis, det senare förnekades visserligen i en
HD-dom från 1874 när ett beslutat kommunalt åtagande kunde antagas
komma att belasta även framtida kommunmedlemmar (NJA 1874 s. 531)
men torde numera allmänt accepteras som huvudregel (jfr NJA 1910 s. 670).
Denna konvalescensgrundsats har inte kommit till klart uttryck i kommittémotiven
men kan sägas ha visst författningsstöd i den speciella rättsföl
jdsregeln vid bifall på besvärsgrunden enskild rätt kränkt där såsom huvudregel
uppställs att rättelsen endast gäller till klagandens förmån. Den
har brukat sammanställas med den rättsverkan för deltagarna som i äldre
tid tillädes på sockenstämmor ingångna föreningar. Grundsatsen är av utomordentlig
vikt för den kommunala självstyrelsen men ställer de rättstillämpande
myndigheterna inför besvärliga problem, när det gäller att avgöra
dess räckvidd och konsekvenser.

Beträffande räckvidden av den i grundsatsen uttryckta konvalescensprincipen
kan anmärkas att den i vid utsträckning har tillämpning vid fel
i förfarandet (såsom ytterlighetsfall kan anföras RÅ 1944: 32; obetydligt
avsteg från quorumbestämmelse har ej medfört ett lagakraftvunnet fullmäktigebesluts
ogiltighet) och, vilket i förevarande ärende har betydelse,
i fråga om utgiftsbeslut (anslag). Rättsverkan av lagakraftvunnet beslut
begränsas emellertid, såsom redan 1858 års kommitté anmärkte, av för varje
rättssubjekt och därmed även för kommunen i denna egenskap gällande
rättsregler, av för den kommunala verksamheten gällande specialförfattningar
och organisatoriska principer (typexempel: olagliga delegationsbeslut)
samt i förekommande fall av underställningstvång.

Frågan om de rättsliga följdverkningarna av lagakraftvinnandet får
särskild aktualitet då ett lagakraftvunnet men kompetensöverskridande utgiftsbeslut
inte avser en engångskostnad utan en verksamhet av fortgående
natur. Om denna verksamhet inte är självfinansierande krävs nämligen nya
utgiftsbeslut. Motsvarande kan inträffa om engångsanslaget visar sig otillräckligt.
De senare besluten framstå såsom på en gång följdbeslut till det
tidigare lagakraftvunna och nya kompetensöverskridanden. Det har ibland
ifrågasatts om inte ett upprepat lagakraftvinnande i vissa fall skulle kunna
göra en »olaglig» verksamhet laglig för vederbörande kommuns vidkommande.
Försåvitt följdbesluten inte avse förändring eller utvidgning av
verksamheten har synpunkten visst fog för sig. Den innebär nämligen då
endast eu konsekvens av att det grundläggande kompetensöverskridandet
eller lagakraftvinnandet accepterats som likvärdigt med ett inom kompetensramen
fattat beslut. I vissa fall skulle en motsatt ståndpunkt innefatta
att kommunen drabbades av direkta förluster om verksamheten brådstörtat
finge avvecklas. På sin spets ställs problemet om kommunen, såsom kan
inträffa vid individuella industrisubventioner, fått inteckningssäkerhet för

652

lämnat lån och vill bevaka sin fordran vid en exekutiv auktion. Ett inrop
av fastigheten kan i ett sådant läge utgöra den enda möjligheten att undvika
eller begränsa en förlust. Rättspraxis i hithörande spörsmål är sparsam
och vacklande (RÅ 1960:20, 1957 1.4, 1954 1.215, RegR 17 sept. 1964;
Broby) men tendensen övervägande negativ. I äldre tid synes man ha haft
en mera positiv inställning. Lagakraftvunna men med hänsyn till uttaxeringsgrunden
klart olagliga upplåningsbeslut fastställdes sålunda i stor omfattning
under järnvägsbyggandet mot slutet av förra århundradet och
det finns exempel från dåtida rättspraxis på att dylika beslut ansetts binda
skattebetalarna (»jordbruksfyrken») då det gällde senare uttag för ränta
och låneamortering. Det torde väl även få antas att besvärsmvndigheterna
i det ovan anförda fallet om fastighetsinrop för att skydda fordran skulle
anse beslutet lagenligt i den mån inropet erfordrades för detta ändamål.
Grunden härför är att kommunen såsom förmögenhetssubjekt bör äga vidtaga
åtgärder som åsyfta att trygga dess tillgångar. Men skulle kommunen
i fall då fastighetsförvärvet inte på annan grund kan anses falla inom dess
kompetens inropa fastigheten till högre pris än som erfordras för att bevara
inteckningssäkerhet för sin fordran lär beslutet därom inte stå sig vid överklagande
(se RÅ 1964 I. 48). För förevarande ärendes vidkommande kan
noteras att det lagakraftvunna kommunala engagemanget bestått i aktieteckning
i det senare konkursförsatta företaget. Inropet av hotellfastigheten
avsåg alltså inte att trygga någon panträtt i denna.

I kommunalbesvärsmål har väl hittills aldrig inträffat att besvärsmyndighets
utslag haft ett så påtagligt inslag av beslutsdirektiv för kommunen
som i 1963 års Arvidsjaursmål. Det har emellertid hänt att regeringsrätten
då fråga varit om fyllnadsval på grund av nämndledamots obehörighet i
utslagen infogat direktiv till länsstyrelse att sörja för att dylikt val ägde
rum (RÅ 1930: 55, 1953: 11) dock utan angivande av hur detta skulle ske.
Aled hänsyn till risken för att nämndbesluten eljest skulle upphävas, enär
obehörig person deltagit i respektive övervarit dem (jfr RÅ 1927: 56, 1954:
48, 1958: 42), lär tredska från kommunens sida inte varit att befara. Någon
gång har regeringsrätten angett klagandes rättsposition (RÅ 1923: 65, 1930:
31, 1942 S. 436; rätt till anslutning kostnadsfritt eller på lika villkor som
annan kommunmedlem) ehuru det i sista hand ankommit på allmän domstol
att rättskraftigt avgöra detta i en exigibel dom. Sådant är vanligt vid bifall
på besvärsgrunden enskild rätt kränkt men kan undantagsvis inträffa på
besvärsgrunden befogenhet överskriden (W 1341, 1463, RA 1937 E. 92)
eller strid mot lag (RÅ 1951 I. 236, 1964 ref. 4, båda rörande mot tomträttsinstitutet
stridande beslut; jfr Rå 1951 I. 248; beslut, vars verkställande inneburit
egenmäktigt förfarande, av länsstyrelse upphävt såsom kränkande
enskild rätt; RegR lämnade däröver förda besvär utan bifall). I dylika fall
har besvärsmvndighetens avgörande indirekt stor betydelse för kommu -

653

nens möjlighet att tillvarataga sin rätt inför allmän domstol. Franvaron av
rättsgiltigt beslut kan beröva kommun denna möjlighet. En förutsättningför
besluts upphävande i dessa fall är därför att besvärsmyndighet på civil
rättsgrund finner kommuns beslut uppenbart lagstridigt. Denna problematik
saknar aktualitet i förevarande mål.

I äldre tid förekom någon gång att besvärsmyndighet av praktiska skäl
tillrättaläde kommunalt beslut. Från modem tid har endast två exempel
på detta påträffats — RÅ 1930 S. 84 (disciplinåtgärd lindrad) och RÅ 1940:
19 (vid lydnadsvägran meddelar domkapitel i skolstyrelses ställe föreskrift
om skollokalers upplåtande). Avgörandena, som rimma illa med grunderna
för kommunalbesvärsinstitutet, sakna uppenbarligen relevans i förevarande
sammanhang.

2. Vissa kommunala beslut ha sådan beskaffenhet att ingen särskild
verkställighet utöver protokollsexpedition erfordras för att ge dem avsedd
förvaltningsrättslig eller civilrättslig verkan. Deras giltighet som rättsligt
förbindande kommunala viljeyttringar beror med reservation för att de
skulle avse nullitetsgrundande beslutsämnen (jfr RÅ 1940: 4) uteslutande
på lagakraftvinnande och i förekommande fall fastställelse. Typexempel
utgör valhandlingar. Beslutsupphävande på besvär innebär här automatisk
återgång.

För flertalet kommunala beslut gäller emellertid att de först genom särskilda
verkställighetsåtgärder få rättslig betydelse. Verkställigheten som
sådan kan här oavsett lagakraftvinnande medföra rättsverkningar. Typexempel
på sådan beslutsverkställighet är anslagsförbrukning och ianspråktagande
av avtalskontrahents motprestation. Upphävs i dylikt fall beslutet
undanrycks grunden för fortsatt verkställighet men en återgång av redan
fullbordad verkställighet kan visa sig ogörlig. Av annan orsak — mandattiden
för våld fuilmäktigeordförande har kanske hunnit utgå då besvären
slutligt prövas — kan det sistnämnda också hända vid val. Mellan de först
anförda typexemplen och det senare föreligger den väsentliga skillnaden
att i det senare verkställighet måste äga rum för att den kommunala organisationen
skall fungera. Specifikt för de förra är åter att de om fullständig
återgång av verkställigheten är omöjlig reser frågan i vad partiell återgång
eller vidtagande av åtgärder för att neutralisera effekten av gjord verkställighet
kan fordras sedan det för denna grundläggande beslutet upphävts.

Det finns ingen orsak att antaga annat än att kommunallagstiftaren
menat att beslutsupphävande skulle draga med sig återgång och därvid
insett att förtidig verkställighet skulle kunna skapa komplicerade, ja olösliga
återgångssituationcr. För att förebygga dylika situationer kompletteras
kommunalbesvärsinstitutet av regler i syfte att förhindra verkställighet av
ännu icke lagakraftvunna kommunala beslut. Ursprungligen fanns flera
dylika regler. I stad hade magistrat en av besvär oberoende rätt och plikt
att förbjuda verkställighet av icke lagakraftvunna beslut som voro lag -

654

stridiga på någon av de tre stora besvärsgrundema (fel i förfarandet, strid
mot lag, befogenhet överskriden). I alla kommuner skulle klagande till förebyggande
av beslutsverkställighet notifiera det beslutande organets ordförande
om sina besvär. Slutligen kunde besvärsmyndighet vid befogade besvär
på någon av de tre stora besvärsgrundema förbjuda verkställighet.

1862 års kommunalförordningar och senare kommunallagar innehöllo däremot
ingen motsvarighet till i 1817 och 1843 års sockenstämmoförordningar
intagna regler (10 respektive 12 §§) om att verkställighet fick ske av icke
lagakraftvunnet beslut, om omständigheterna krävde skyndsamhet och
ändringssökandet inte därigenom bleve onyttigt, samt om en allmän rätt
för besvärsmyndighet att oavsett besvär förordna om inhibition.

Om innebörden av det äldre från 1863 till 1955 gällande regelkomplexet
ha de mest skiftande åsikter framträtt. En viktig orsak härtill var lagtekniska
ofullkomligheter hos författningstexterna, som i sin tur endast kunde
förklaras med att kommitté och departementschef på centrala punkter missförstått
varandra under förarbetena till 1862 års kommunalförordningar.
Införandet av magistratsverkställighetsförbudet och en ny besvärsgrund
resulterade i att vad som från början troligen var tänkt som en besvärsparagrafen
kompletterande allmän rättsföljdsregel kom att uppfattas som
ett verkställighetsförbud. Med sistnämnda utgångspunkt har nyligen (av
Sterzel) hävdats att beslutsverkställighet enligt kommunalförfattningamas
urtexter överhuvud avsetts bli beroende av lagakraftvinnande, när klaganden
väl fullgjort sin skyldighet att genom diariebevis kommunicera besvären
med kommunen. Då denna restriktiva uppfattning uppenbart var impraktikabel
har i äldre doktrin ansetts att verkställbarhet principiellt inträdde vid
protokollsjustering (Sundberg) respektive att verkställighetshinder inträdde
när verkställighet skulle göra befogat ändringssökande onyttigt (Sjöberg).
Rättspraxis erkände behovet av modifikationer i valärenden men gjorde
i övrigt inga påtagliga avsteg från den restriktiva linjen (RÅ 1919: 29, 1928:
52 /II/). På sin spets blev problemet dock aldrig ställt. Osannolikt är inte
att 1862 års lagstiftare medvetet överlämnat frågan om verkställbarhetens
inträde till rättspraxis. Det förefaller mindre troligt att besvärsinstitutets
med övergången till enbart kassatorisk legalitetsprövning ändrade karaktär
utgjort tillräcklig anledning att bryta med traditionen från sockensjälvstyrelseförfattningama,
särskilt som behovet av snabb verkställighet kunde
förväntas öka med den kommunerna tillagda utvidgade kompetensen.

I 1953 års kommunallag utmönstrades magistratens verkställighetsförbudsbefogenheter.
Samtidigt gjordes det till besvärsinstitutet knutna verkställighetsförbudet
tillämpligt, om skäl därtill äro, oberoende av använd
besvärsgrund. Vidare utgick bestämmelsen om verkställighetens beroende
av »klagobesked». Enligt motiven skulle protokolls justering i princip tillåta
beslutsverkställighet. Detta skulle vara huvudregel, när verkställighet kunde
återgå efter beslutsupphävande. När sådan återställelse ej var möjlig

65 5

skulle verkställighetsmyndigheten under sedvanligt ansvar överväga risken
för beslutsupphävande på besvär. Om sådan risk förelag och effektivitetskravet
ej påkallade annat borde med verkställigheten ansta tills klagotiden
utgått eller anförda besvär slutligt ogillats.

1953 års lagstiftares syn på verkställighetsproblemen präglas av realism.
Moderniseringen av resterande verkställighetsförbud har emellertid inte
nämnvärt ökat dess slagkraft. Något påtryckningsmedel — vitesföreläggande
eller liknande — har icke förbundits med förbudet. I så måtto är läget
beträffande detta detsamma som för det slutliga utslaget i besvärsmålet.
Som förevarande ärende visar kan dessutom inträffa att besvärsmyndigheter
inte blott ha delade uppfattningar i rättsfrågan utan också att högsta
besvärsmyndigheten ger uttryck för olika uppfattning i förbudsärende
och huvudärende. Att lagstiftaren utgått från att besvärsmyndighet av
eget initiativ kan förbjuda verkställighet av överklagat beslut samt från
att beslutsupphävande involverar återgångstvång är visserligen otvivelaktigt.
Den förra möjligheten synes emellertid hittills inte ha utnyttjats och
återgångsplikten har som sagt inte förenats med några sanktionsmedel. Den
situation, som inträffade i förevarande ärende, där ett ogillande av begäran
om verkställighetsförbud följdes av beslutsupphävande, synes inte närmare
ha uppmärksammats med avseende pa verkställighet och dess eventuella
återgång. Troligen har man utgått från att verkställighetsförbud normalt
skulle tillgripas så snart beslutets laglighet gav anledning till allvarligare
tvekan.

En särform av administrativ återgång i fråga om upphävda anslagsbeslut
illustreras av rättsfallen RÅ 1925 S. 178 och 1946 S. 66 (jfr yrkandet i RÅ
1914 C. 104), där länsstyrelse vid bifall till besvär över antagen utgiftsoch
inkomststat förordnade att visst anslag skulle utgå ur utgiftsstaten, varjämte
fullmäktige ålades att ofördröjligen föranstalta om ändring i uppbörds-
och utdebiteringslängderna, något som i sin tur betydde återbetalning
av uppburna skattebelopp. Häri gjorde överrätten ingen ändring.
Dessa rättsfall hänföra sig till tiden före källskattereformen. I och för sig
skulle väl efter denna reform dylika ändringar lättare kunna vidtagas vid
den slutliga skatteavräkningen mellan stat och kommun. I praktiken lär
kommunen i dylikt fall beredas tillfälle till sådan ändring av den upphävda
staten att olagligt disponerade medel få ett annat lagligt ändamål och beslutad
utdebitering ej behöver ändras. Detta tycks också ha varit det normala
i äldre tid (jfr RÅ 1910: 129, 1927: 7, 1930: 32, 1943: 22). Ur kommunmedlemmens—skattebetalarens
synpunkt är denna ordning inte helt tillfredsställande.
Å andra sidan är det varken klart på vilken grund länsstyrelseförordnandena
i de först anmärkta båda rättsfallen byggde eller vilka
tvångsmedel som kunnat tillgripas vid kommunal tredska.

I detta sammanhang kan erinras om att länsstyrelse både enligt tidigare
och nu gällande kommunalförbundslag tillagts en befogenhet att vid för -

656

bundsupplösning utdebitera (uttaxera) medel från förbundsmedlemmarna
främst för att tillgodose enskilda fordringsägares betalningsanspråk. Förslag
om att en liknande bestämmelse skulle intagas i 1919 års indelningslag avvisades.
I 1919 års kommunalförbundslag synes nyssnämnda uttaxeringsbefogenhet
inte ha varit bunden vid den normala kommunala budgeteringen
utan av länsstyrelsen kunnat anlitas när som helst under året. Av bland
annat denna anledning har jag tolkat bestämmelsen därom i 19,57 års kommunalförbundslag
så att länsstyrelsens utdebiteringsåtgärd är att likställa
med genom antagande av kommunalförbunds budget fastställt bidragsanspråk
mot förbundsmedlem och icke att betrakta som en utdebitering i
skatteteknisk mening. Med detta betraktelsesätt skulle lagligheten av utdebiteringen
liksom fallet är med förbunds bidragsanspråk i sista hand ankomma
på allmän domstols prövning. Oavsett detta bör observeras att
denna länsstyrelsens utdebiteringsrätt mot medlem av kommunalförbund
krävt uttryckligt lagstöd ävensom att motsvarande frågor för den interna
kommunala beskattningsmaktens del väsentligt förändrats genom 1928
års skattelag och 1946 års uppbördsreform. Det vill alltså synas som om
möjligheterna för besvärsmyndighet att i klagande kommunmedlems intresse
framtvinga återgång av olagligt anslagsbeviljande över reglerna för
den kommunala utgifts- och inkomststaten, därest sådana möjligheter någonsin
varit lagligen grundade, numera helt skulle sakna både lagstöd och
praktisk aktualitet. Därtill kommer att dylika åtgärder bli verkningslösa
om och i den mån det beslutade anslaget hunnit förbrukas eftersom även
den klagande skulle drabbas av en eventuell »efterutdebitering». Vidare är
beträffande förevarande ärende att märka att 1959 års upphävda beslut
icke utgjorde led i antagandet av kommunens utgifts- och inkomststat
samt att denna i nu berört avseende aldrig överklagades. Utvägen att framtvinga
återgång över nyssberörda regler för den kommunala beskattningsmaktens
utövning synes därför här endast ha kuriositetsintresse.

Något liknande torde gälla för den kommunala statregleringen som ju
teoretiskt har karaktär av bruttoredovisning. Vid specificerad utgifts- och
inkomstredovisning skulle även om hotellföretaget bure sig varje särskild
anslags-(utgifts-)post rörande detta vara olaglig. De utgifter för fastighetsförvaltning
etc. som successivt inställa sig, bli emellertid, möjligen med
undantag för låneutgifterna, varom mera nedan, civilrättsligt förpliktande
för kommun. Under sadana förhallanden lär ett upphävande på besvär av
statbesluten i denna del reellt sakna verkan. Kommuns betalningsskyldighet
för ianspråktagna tjänster från utomstående kan ju i sista hand fastslås
i allmän domstols dom. Problematiken har belysts i ett RegR:s utslag 14
januari 1965 (Indalsliden), där kommun vid lis pendens ansetts äga svara
för med innehav av en olagligt förvärvad fastighet förenade kostnader i
avvaktan på återgångsåtgärder.

Det kommunala underställningstvånget enligt kommunallagen innefattar

657

såsom tidigare framhållits ingen rätt för fastställelsemyndigheten att sak
ligt ändra underställt beslut. Den obetydliga avvikelse härifrån som i rättspraxis
godtogs vid fastställelse av drätselkammarreglemente (RÅ 1918: 47)
har ej sanktionerats i 1953 års kommunallag. I tre avseenden innefattar
emellertid underställningstvånget ett förstärkt rättsskydd: genom prövningens
utsträckning till lämplighetsfrågor, genom att underställningspliktigt
beslut för att vinna fastställelse måste vara lagakraftvunnet och genom
absolut verkställighetsförbud för ännu inte fastställt beslut. Det sista innebär
att verkställigheten inte ens övergångsvis har rättsverkan. Därtill kommer
att de underställningspliktiga beslutsämnena vanligen äro sådana att
besluten antingen äro omöjliga att verkställa utan fastställelse eller återgång
relativt lätt att åstadkomma. Men skulle, såsom vid överskriden underställningsfri
lånerätt kan inträffa, kreditgivare och kommun vara ointresserade
av att avveckla lån uppstå likafullt svårbemästrade situationer. Eftersom
lånemedlen i dylikt fall regelmässigt kommit kommunen till nytta, lär långivaren
inte behöva riskera att kommunens återbetalningsskyldighet till
kapital upphör (NJA 1930:391), måhända däremot att kommunen vid
förändring av räntefot på kreditmarknaden inlöser lånet, en risk som omvänt
även kommunen som låntagare löper, eller åberopar lånevillkorens
ogiltighet som skäl för vägran att betala upplupen ränta. Dylika motstående
intressen kan också tänkas fa aktualitet vid häftiga penningvärdeförändringar.
Vidare är det tänkbart att återgångspåföljderna påverkas av parternas
goda tro, varvid för förevarande ärendes del är att märka att läget
i detta hänseende kan ha förändrats sedan det verkställigheten underliggande
kommunala beslutet genom regeringsrättens utslag år 1961 ogiltigförklarats.
Den fortsatta krediten uppbärs ju inte ens övergångsvis av en
giltig kommunal viljeförklaring. Vid sadant förhallande förefaller det osäkert
om kreditinrättningen, som är medveten därom, vid återgång är berättigad
att uppbära och behålla för tiden efter utslaget erlagd ränta. Omvänt
är det svårt att finna på vad annan grund kommunalrättsligt stöd står att
finna för kommunens ränteinbetalningar. Nyssnämnda riskmoment ha emellertid
teoretisk karaktär. Uppenbart är nämligen att kommunen har det
största intresse av att krediten består och vårdas. Och något medel varigenom
kommunen kunde tvingas att mot sitt eget intresse vidtaga återgångsåtgärder
av för motparten mer eller mindre besvärande slag anvisas inte
i kommunallagen. Såtillvida skiljer sig inte underställningsfallen från övriga
slag av ogiltiga och ogiltigblivna kommunala viljeförklaringar. Till frågan
huruvida den kommunala upplåningen i förevarande fall är underställningspliktig
eller ej finns det anledning att återkomma.

Den nu lämnade redogörelsen för kommunalbesvärs- och underställningsinstituten
berör inte situationer av bristande överensstämmelser mellan beslut
och verkställighet. Sådan diskrepans kan inträffa av flera orsaker. Ett
fullmäktigbeslut kan exempelvis ha fått en språkligt felaktig avfattning,

658

vara otydligt till sitt innehåll eller på grund av inträdda ändrade förutsättningar
omöjligt att verkställa efter bokstaven. Verkställighetsorganet kan
också tänkas medvetet ge verkställigheten ett från beslutet avvikande innehåll.
Underlåter organet i dylikt fall att redovisa avvikelsen i protokollfört
överklagbart beslut, försätts besvärsinstitutet och i vissa fall även underställningsinstitutet
ur funktion. Detta kan också inträffa i fall då kommunal
personal pa grund av ställningsfullmakt medvetet eller omedvetet engagerar
kommunen ekonomiskt (NJA 1924 s. 458, 1961 s.658). Enligt kommunallagskommittén
(III s. 110) måste kommuns styrelse ha en av fullmäktiges
särskilda uppdrag oberoende rätt att därest detta finnes nödigt
å exekutiv auktion inköpa fastighet vari kommunen har intecknad fordran
eller vilken är intecknad för lån, för vars infriande kommun iklätt sig borgensansvar.
Principiellt kräves här att fullmäktige i efterhand godkänna
åtgärden. Beslutet därom kan upphävas på besvär (se RÅ 1964 I. 48) men
detta säkerställer inte i och för sig en återgång av det olagliga fånget (jfr
RegR 14 januari 1965; Indalsliden).

Ytterligare ett fall är da för kommun processbehörig företrädare i rättssak
gör eftergifter eller eljest ikläder kommunen förbindelser. I detta sammanhang
må erinras om att kommunens nämnder ofta ha processbehörighet å
kommunens vägnar. Där detta inte på grund av lag eller fullmäktiges beslut
tillkommer annan, har kommunens styrelse att själv eller genom ombud föra
kommunens talan. Förs processen i allmän domstol protokolleras visserligen
grundläggande beslut om kommunens ställningstagande som kärande eller
svarande och nagon gång väl också därtill anknutna ombudsinstruktioner
men pa grund av att fullmakten ofta tillägger ombudet behörighet att träffa
förlikning kan mycket av vad som åtgörs i målet bli undandraget den genom
kommunalbesvären utlösta legalitetskontrollen.

Det anförda demonstrerar luckor hos kommunalbesvärs- och underställningsinstitutens
rättskyddsfunktioner. Historiskt kan dessa luckor
förklaras. Avsaknaden i äldre kommunallag av uttryckliga regler om
överklagande av nämndbeslut och om nämnds processbehörighet gör troligt
att kommunallagstiftaren endast räknat med att fullmäktige- och stämmobeslut
kunde grunda för kommunen civilrättsligt bindande förpliktelser,
ett synsätt som också präglat äldre domstolspraxis (jfr Kommunallagarna
II s. 269 ff.) men inte torde motsvara gällande rätt. Kommunallagstiftaren
torde vidare ha utgått från att medkontrahent inte skulle kunna resa skadeståndskrav
mot kommun på grund av rättshandling, som vidtagits med
stöd av senare upphävt kommunalt beslut, och i denna omständighet sett
ett för samme kontrahent viktigt skäl att avvakta beslutets lagakraftvinnande.
Om och i vad mån undantag från denna på behörighetsgrundsatsen
byggda men till sina verkningar ofta stötande huvudregel kan komma att
statueras i rättspraxis synes något ovisst (jfr F. T. 1961 s. 116). Ett kommunalt
beslut står till dess det upphävs, vilket stundom kan dröja ett par

659

år. Huruvida anförda besvär ha fog för sig kan vara ovisst och kontrahents
misstag härvidlag te sig mer eller mindre ursäktligt (jfr NJA 1930 ref. 111).
Tendensen i modern rättspraxis, särskilt i högsta instans, synes vara att
i jämförliga fall på olika vägar söka sig fram till mera nyanserade och för
rättskänslan mindre utmanande svar än förr. Slutligen bör påpekas att
kommun i utomobligatoriska förhallanden kan drabbas av skadestandsskyldighet
utan att vållandet alltid kan återföras på överklagbara beslut.

I viss utsträckning kan nyss angivna luckor sägas vara täckta genom den
kommunala revisionen och det ämbetsansvar som kan avila den kommunala
personalen. Det åligger revisorerna att främst från ekonomisk synpunkt
granska den kommunala nämndförvaltningen och framföra anmärkningar
i anledning av därvid uppdagade missförhållanden och felaktigheter. Fullmäktiges
verksamhet är emellertid undantagen från revisionsgranskningen.
Såvitt fråga är om kompetensöverskridanden medför detta att revisorerna
främst ägna sig åt att undersöka om nämnderna kränkt fullmäktiges
maktsfär — och detta oavsett om nämndbesluten vunnit laga kraft eller
inte — samt om nämnd vid verkställande av fullmäktigbeslut ställt sig
beslutet eller till detta knutna villkor till efterrättelse. Detta och den allmänna
inriktningen i övrigt av revisorernas verksamhet gör att förtidig
verkställighet av senare upphävda beslut som regel inte i andra fall än då
den vållat eller kan antagas komma att vålla kommunen ekonomisk förlust
aktualiserar formliga revisionsanmärkningar.

Ett förhållande som minskar revisionens effektivitet är att fullmäktige
inte är bundna av framställda revisionsanmärkningar och yrkanden om
vägrad ansvarsfrihet. Genom beviljande av ansvarsfrihet kan fullmäktige
definitivt binda kommunen vid utgifter som nämnd åsamkat kommunen
utanför sin och kommunens kompetens, ja utan att överklagbart utanordningsbeslut
fattats. Även om dechargebeslutet i dylikt fall skulle upphävas
saknar enskild kommunmedlem möjlighet att mot fullmäktigemajoritetens
vilja framtvinga en skadestandstalan mot de för beslutet ansvariga. Möjligheten
till sådan talan är f. ö. tidsbegränsad. Den utlöper redan ett ar från
dagen för revisionsberättelsens framläggande på fullmäktigsammanträde.
Det undantag för brottslig handling som uppställes har betydelse endast
för det fall att dechargebeslut inte uppenbarligen avsett även den handlingen.
Och även om revisionsförfarandet skulle utmynna i en bifallen skadeståndstalan
är det endast den ekonomiska skada som vållats genom med
förtidig verkställighet förknippat återgångstvång som ersättes. Något ändrat,
ställningstagande i sakfrågan kommer inte till stånd.

Det kommunala revisionsinstitutet kan såsom framgått av det föregående
förmodas ha en viss men begränsad preventiv verkan genom att aktualisera
en vid förtidig verkställighet förknippad skadeståndsrisk för verkställighetsorganets
ledamöter. En väsentligt större preventiv verkan har ämbetsansvaret
beroende på att detta kan utkrävas oavsett kommunens ställ -

660

ningstagande i skadeståndsfrågan. Och det kan också tänkas anlitat vid inaktivitet
från nämnds sida, då fråga om återgång av verkställighet såsom
i förevarande ärende aktualiseras. Å andra sidan torde just detta ärende
illustrera att effekten av det till ämbetsansvaret knutna straffhotet understundom
neutraliseras av särskilda omständigheter. Utmärkande för detta
ärende var att verkställigheten inte kunde uppskjutas. Kommunen hade
tidigare genom lagakraftvunnet beslut engagerat sig i det konkursförsatta
hotellaktiebolaget, vars rörelse avstannat. De i företaget redan investerade
kommunala medlen hade vid inställd verkställighet blivit onyttiga. Rättsläget
i kompetensfrågan var visserligen ovisst. Men som både äldre och
senare praxis utvisar har kommunala engagemang i hotellverksamhet understundom
godtagits av besvärsmyndigheterna. I målet kom besvärsmyndigheterna
till olika slut och viktigare än detta, när verkställighetsfrågan
avgjordes förelåg ett avslag från länsstyrelsen i inhibitionsfrågan, snart nog
f. ö. konfirmerat av regeringsrätten själv och efter ytterligare någon tid länsstyrelsens
ogillande av besvären. Regeringsrättens beslut kom först ett och
ett halvt år senare sedan de kommunala myndigheterna inrättat sig efter
de tidigare utslagen.

Om verkställighet av fullmäktigebeslutet inte skett skulle klaganden förmodligen
ha återkallat sin dåmera onyttiga besvärstalan eller ej brytt sig
om att fullfölja sin talan till högsta instans. I ett sådant läge skulle tveksamhet
kunnat uppstå om verkställighetsorganet handlat riktigt då det avstått
från att inropa hotellfastigheten på den exekutiva auktionen. Skulle länsstyrelsens
utslag blivit beståndande kunde denna tveksamhet i laglighetsfrågan
ha paverkat den kommunala revisionen och därest kommunen velat
föra skadeståndstalan mot verkställighetsorganets ledamöter även kunnat
ställa åklagarmakt och domstol i ett brydsamt läge eftersom kommunen
förmodligen velat grunda sin skadestandstalan på att dessa ledamöter gjort
sig skyldiga till tjänstefel genom att inställa den av fullmäktige beslutade
verkställigheten. Prejudiciellt skulle domstolen i så fall måst taga ställning
i en rättsfråga där den högsta lokala sakkunniginstansen — länsstyrelsen
i egenskap av besvärsmyndighet — uttalat en bestämd lagakraftvunnen
åsikt. Alternativt skulle — om länsstyrelsen med hänsyn till att verkställighet
inte akommit beslutet underlåtit att pröva frågan — domstolen utan
annan ledning än rättspraxis haft att träffa sitt avgörande. Man kan i
detta sammanhang göra jämförelse med vad som inträffat om fullmäktige
föredragit att direkt lämna bevakningsuppdraget åt advokat, något som
fullmäktige otvivelaktigt varit befogade att göra. Skulle så skett kan man
som visst utgå från att inropet ägt rum, sedan länsstyrelsen avslagit ansökningen
om verkställighetsförbud.

I det föregående har antagits att underlåtenhet från kommunalnämnden
att framlägga av 1963 års regeringsrättsutslag föranledda förslag till återgångsåtgärder
kan aktualisera åtal för nämndledamöter för tjänstefel. Ef -

661

fekten av detta hot reduceras emellertid av att fullmakt ^ledamot i denna
egenskap endast är underkastad partiellt ämbetsansvar och därför inte kan
göras ansvarig för medverkan till avslagsbeslut på nämndförslag.

Att fullmäktigledamot i detta hänseende intar en särställning kan förklaras
både historiskt — ursprungligen (jfr de dåtida rösträtts- och röstgrundsreglerna)
uppfattades kommunerna såsom väsentligen ekonomiska
organisationer — och genom innebörden av var moderna pa allmän och lika
rösträtt uppbyggda kommunaldemokrati. Med det förra äldre synsättet var
det oförenligt att en kommunmedlem straffrättsligt eller i skadeståndsavseende
kunde göras ansvarig för sitt på stämma eller allmän rådstuga gjorda
ståndspunktstagande i för honom och övriga kommunmedlemmar gemensamma
frågor. Motsvarande måste då också gälla för hans valde ställföreträdare.
Vad beträffar det senare synsättet må erinras om att vår kommunaldemokrati
från grunden bygger på frivillighet och inte straffsanktionerad
röstplikt. Historiskt framstår tvånget för den valde att åtaga sig fullmäktiguppdrag
främst såsom en skyldighet mot väljarna. Gemensamt för båda
synsätten är att risken för underlätet omval ansetts utgöra ett tillräckligt
medel för att framtvinga ett mot väljarna lojalt uppträdande.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att kommunallagen inte anvisar
någon utväg varigenom kommunens fullmäktige kunde tvingas till positivt
beslut i återgångsfrågan. Resultatet överensstämmer på denna punkt
med vad som hävdats inom doktrinen (jfr särskilt S. Sjöberg Det kommunala
besvärsinstitutet Sthlm 1948 s. 225 ff., s. 256 ff., s. 262, s. 264 ff..
s. 267, s. 268 ff., s. 271 f., Sterzel Studier rörande den kommunala besvärsprocessen
Sthlm 1963 s. 224 ff., Herlitz Den offentliga förvaltningens organisation
II 2 uppl. Sthlm 1948 s. 278 f.).

3. Förut har omnämnts att 1858 års kommunalkommitté räknat med att
kommun i vissa fall av olaga verkställighet skulle kunna erinras därom
och förmås till fullgörande av vad som ålåg kommunen. Kommittén var
emellertid angelägen om att framhålla att det i dessa fall skulle vara fråga
om överträdelse av en vederbörligen av regeringsmakten utfärdad allmän
föreskrift. I ett annat uttalande om försumlighet från kommuns sida användes
den vidare lokutionen gällande allmänna stadgar eller särskilt meddelade
föreskrifter som kommunen hade att iakttaga i sin förvaltning och det
tillädes att överträdelsen i dylikt fall väl efter sin beskaffenhet kunde påkalla
påminnelse eller ock omedelbar befallning om verkställighet eller omgörelse.
Frågor därom borde emellertid handläggas särskilt och ej i sammanhang
med utslag i besvärs- eller underställningsmål.

Tidigare har också anmärkts att kommunallagskommittén vid behandlingen
av verkställighet sproblemet ansett en kommunal skyldighet föreligga
att ombesörja återgång av verkställighet som skett av ett därefter
upphävt kommunalt beslut. Även inom doktrinen förekommer uttalanden
av denna innebörd (Sundberg Kommunalrätt Sthlm 1964 s. 256, 428).

662

1858 ars kommunalkommittés uttalanden antyda att befogenheten att
tillgripa särskilda åtgärder skulle tillkomma besvärsmyndigheterna, alltså
länsstyrelse och Kungl. Majd, men på annan grund än kommunalförfattningarna.
Beträffande länsstyrelse torde man vid sidan av eventuellt tilllämpliga
särskilda allmänna stadgar ha räknat med den då nyligen utfärdade
1855 års landshövdinginstruktion och beträffande Kungl. Maj:t hans
befogenheter enligt 4, 47 och 89 §§ RF. Kommunalförordningarnas ursprungliga
konstitutionella kvalitet uteslöt inte sådana tankegångar. Åtminstone
i fråga om städerna kan man utgå från att ett visst av magistraten
såsom stadens styrelse säkerställt samspel mellan kommunalförordning och
landshövdinginstruktion varit avsett. Magistraten var nämligen underställd
länsstyrelsen enligt 185o ars instruktion och någon ändring härutinnan föranledde
inte stadsstyrelseförordningens utfärdande. Den i magistratens hand
lagda ovillkorliga men till vissa besvärsgrunders tillämplighet begränsade
befogenheten att meddela verkställighetsförbud bör ses mot denna bakgrund.
Vidare förutsatte 1855 års landshövdinginstruktion att landshövding
i viss omfattning kunde övervara kommunala sammanträden och därvid
föra ordet (jfr 15 och 38 §§ gällande länsstyrelseinstruktion). Huruvida dessa
senare bestämmelser kunde anses återspegla gällande rätt synes ha ifrågasatts
av vissa länsstyrelser under förarbetena till 1918 års landshövdinginstruktion
(jfr Sörndal Den svenska länsstyrelsen Lund 1937 s. 348).
Och magistratens legalitetskontroll hade på de flesta håll redan vid tiden
för 1930 års kommunallagstiftning blivit en formalitet. Frågor om vidmakthållande
eller reetablering av ett dylikt samspel ha uppenbarligen inte
haft aktualitet för kommunallagskommittén som tvärtom föreslog att magistratens
legalitetskontroll skulle upphöra. Kommunalförfattningarnas förändrade
konstitutionella kvalitet har också gjort att förenämnda regeringsformsparagrafer
och därmed också länsstyrelseinstruktionen inte längre
ha samma betydelse för problemkomplexet som förut.

Då det emellertid i förevarande ärende hävdats att länsstyrelseinstruktionen
i då gällande lydelse skulle ha givit länsstyrelsen möjlighet att framtvinga
återgångsåtgärder, kan det vara påkallat att undersöka i vad mån
denna av länsstyrelsen i ärendet bestridda ståndpunkt har fog för sig.

De bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen som här ha relevans är 4,
5 och 7 §§. 4 § innefattar ett allmänt uppdrag för länsstyrelsen att ge noggrann
akt på länets tillstand och behov samt i allt söka främja länets utveckling
och dess befolknings bästa. Av fortsättningen framgår att länsstyrelsen,
i den mån den själv ej äger vidtaga åtgärd, har att fästa Kungl.
Maj ds eller vederbörande myndighets uppmärksamhet på ämnet. Redan
härav torde framgå att denna allmänt hållna bestämmelse inte kan grunda
någon rätt för länsstyrelsen att framtvinga återgångsåtgärder i kommunala
besvärsärenden.

5 § första stycket reglerar länsstyrelsens befogenheter såsom länets högsta

663

polismyndighet. I då gällande lydelse alade lagrummet länsstyrelsen att
övervaka att allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätthålles
samt att, i händelse något däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder
varda vidtagna ävensom att polisdi strikt fullgöra vad dem i avseende
å polisväsendet åligger. Nyckelord för paragrafens räckvidd utgjorde uttrycket
»allmän ordning och säkerhet» i kombination med länsstyrelsens egenskap
av länets högsta polismyndighet. Detta uttryck återkommer i 7 §

1 mom. enligt vilket författningsrum länsstyrelsen äger att för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet, där ansvar icke är i lag bestämt,
stadga erforderliga viten, ävensom (enligt äldre lydelse) anställa extra polismän.

Jämlikt 5 § andra stycket har länsstyrelsen att enligt gällande föreskrifter
taga befattning med en råd särskilt angivna förvaltningsuppgifter och har
därvid att övervaka att de förpliktelser som enligt lag och författning åligga
bl. a. kommuner bli behörigen fullgjorda. När i uppgiftsuppräkningen även
medelsförvaltningen medtagits, bör därtill anmärkas att länsstyrelsens befogenheter
begränsas till vad gällande föreskrifter om medelsförvaltningen
i länen innehålla. Vid närmare betraktande visar sig stadgandet alltsa blott
reflektera i andra författningar föreskrivna befogenheter och skyldigheter
för länsstyrelsen. Och för kommunallagarnas del har förut konstaterats
att något utrymme för tvångsåtgärder från statlig myndighet inte sanktionerats.

Inom doktrinen har rått viss osäkerhet om räckvidden av länsstyrelseinstruktionens
uttryck allmän ordning och säkerhet (jfr Herlitz Förvaltningsrättsliga
grunddrag Sthlm 1943 s. 122, Förvaltningsförfarandet Sthlm
1946 s. 148, Förvaltningsrättsliga plikter Sthlm 1949 s. 292, s. 304 not 5,
s. 371, s. 537, s. 560 not 4, Sundberg Stv T 1930 s. 38 ff., Allmän förvaltningsrätt
Sthlm 1955 s. 668, Kommunalrätt Sthlm 1964 s. 316 f., s. 427,
Strömberg Den lokala förordningsmakten Lund 1954 s. 71 ff., s. 84 ff., s. 88
ff., s. 93 ff., jfr s. 113 not 46, Sjöholm Om politimakten och dess begränsningar
Sthlm 1964 s. 50 ff., s. 88 ff., s. 314 ff.). Vanligen har uttrycket sammanställts
med de befogenheter polisen har enligt meddelade instruktioner.
I detta ligger en avsevärd begränsning. Även de som däri velat inläsa vidare
befogenheter ha brukat framhålla att uttrycket inte inbegriper rätt att förfoga
över kommunal (enskild) egendom (Sundberg Stv T. 1930 s. 38). Andra
ha gjort gällande (Sjöberg a. a. s. 232, jfr senast Sjöholm a. a. s. 36 ff.)
att uttrycket skulle inneburit en medveten begränsning i förhållande till
i äldre författningstexter använda uttrycket politi och därmed också i
länsstyrelsens befogenheter visavi kommunerna. Söker man de bakomliggande
grunderna för dessa antaganden lär man väl finna dem inom statsrätten.
I sakens natur lär ligga att befogenheter som grundas på §§ 4 och
89 RF inte få gripa in på området för 16 och 87 RF på sådant sått att av
dessa lagrum värnade intressen äventyras. Allmänt sett kan detta inte vara

664

fallet med åtgärder i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Tvärtom innebära åtgärder i sådant syfte regelmässigt ett förstärkt rättsskydd
för dessa intressen, låt vara att sådan åtgärd understundom i trängt
läge kan få innefatta ingrepp av nödrättskaraktär i medborgerlig rätt (jfr
härom JO:s ämbetsberättelse 1934 s. 27 ff., särskilt s. 33). Ostridigt måste
kommun såsom självständigt rättssubjekt åtnjuta samma grundlagsskydd
som enskild medborgare för egendom som inte genom redan gällande offentligrättsliga
bestämmelser bundits för vissa förvaltningsändamål. Vad nu
sagts måste även antagas gälla för den rådighet över hotellfastighet m. m.
som Arvidsjaurs kommun i förevarande ärende förvärvat. Det torde icke
kunna på allvar göras gällande att denna rådighet över egendom, till vilken
ingen annan kan eller vill göra gällande bättre rätt, skulle innebära ett sådant
hot mot ordning och säkerhet som kunde rättfärdiga på nödrätt grundade
åtgärder från länsstyrelsens sida, alldeles oavsett arten av de åtgärder
som för sådan händelse kunde ifrågakomma.

I sistnämnda avseende är att märka att den självständiga innebörden
av uttrycket ordning och säkerhet i 5 § första stycket i dess äldre lydelse
negativt begränsades av den uppräkning av särskilda politigrenar som följer
i 5 § andra stycket, där i princip författningsstöd krävs för länsstyrelseåtgärder,
i någon mån också såvitt avser karaktären av länsstyrelseingripandena
av 5 § tredje och fjärde styckena. Mot bakgrunden av sistnämnda
stadganden kan antas att med uttrycket erforderliga åtgärder i första stycket
främst avsågs konkreta åtgärder i särskilda fall.

Oavsett vilken innebörd som bör tilläggas 5 § första stycket kan konstateras
att detta stadgande i nu gällande lydelse tillägger länsstyrelsen ställningen
av länets högsta polismyndighet samt därutöver endast hänvisar
till polisinstruktionen (SFS 764/1964). Uttrycket upprätthållande av ordning
och säkerhet har emellertid bibehållits i 7 § 1 mom.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att, såsom Strömberg framhållit,
den där intagna vitesbestämmelsens praktiska betydelse avsevärt
minskat, detta delvis också som följd av de bemvndiganden att utfärda lokala
underställningspliktiga ordningsföreskrifter som tillagts de borgerliga
primärkommunerna i de allmänna ordningsstadgorna, hälsovårds- och livsmedelsstadgoma
samt brandlagstiftningen — beträffande landskommuner
förr också i kommunalstyrelseförfattningama. Skyddsobjekt för vitesbefogenheten
är, enligt Strömberg, allmänna intressen, som täckas av uttrycket
»allmän ordning och säkerhet». Med ordning förstår Strömberg då »lugn
och friktionsfrihet i den mänskliga samlevnaden, i den mån denna inte
äger rum inom privatlivets hägn» och med allmän säkerhet »dels allmänhetens
säkerhet till liv, lem och egendom, dels även säkerhet mot angrepp på
eller störningar i viktigare samhällsinrättningar eller samhällsfunktioner».
Med dessa begränsningar skulle emellertid 7 § 1 st. kunna ligga till grund
för vitesföreläggande mot kommun. Utrymmet för dylika åtgärder fann han

665

emellertid vara mycket ringa. Grunden härtill är uppenbarligen att verkställighet
som sådan normalt inte innebär fara för allmän ordning och
säkerhet.

Sjöholm har för 1855 års länsstyrelseinstruktion hävdat att den innebar
en begränsning i länsstyrelsens tidigare befogenheter att stadga viten i ekonomimål
(a. a. s. 39). Sjöberg och Strömberg är ense om att verkställighetsförbud
enligt kommunallag inte kan förenas med vitesföreläggande enligt
länsstyrelseinstruktionen (jfr dock RÅ 1935 s. 374 stadsstyrelses vitesföreläggande
mot drätselkammare som trotsat verkställighetsförbud undanröjt
av RegR sedan först verkställighetsförbudet såsom sedermera ogrundat undanröjts).
I detta sammanhang kan dock påpekas att såsom Sjöberg och
Strömberg anmärkt länsstyrelsen utan åberopande av länsstyrelseinstruktionen
före länsskolnämndernas inrättande ansågs befogad att ge kommuner
vitesförelägganden vid tredska på skolväsendets område liksom också vid
vite förelägga stämmoordförande att utlysa stämma. Vidare har förekommit
att länsstyrelse utan sådant åberopande förelagt nämndordförande
att mot kvitto utlämna räkenskaper till revisorer (se t. ex. RÅ 1912:46).
Dessa befogenheter som väl få antas vila på sedvanerättslig grund, avse
situationer där tredska äventyrat kommunalverksamhetens behöriga gång.
De torde inte kunna åberopas som stöd för att länsstyrelse sedvanerättsligt
tillagts en allmän befogenhet att vidtaga erforderliga åtgärder för att framtvinga
kommunalt handlande.

Det ovan framdragna materialet torde övertygande styrka att länsstyrelsen
varken på länsstyrelseinstruktionens generalklausul eller sedvanerätt kan
grunda tvångsåtgärder mot kommun för att i ett fall sådant som förevarande
återställa ett rubbat rättsläge. Att ej heller regeringsrätten anser sig
äga någon dylik befogenhet har nyligen bekräftats (se RegR 6 maj 1964;
hemställan av Hj. Andersson i Blackstad om inskrivningsdomarens underrättande
för anteckning i fastighetsbok om att till grund för lagfartsbeviljande
liggande kommunalt beslut om fastighetsförvärv har, då detta icke
avsåg något mål varmed regeringsrätten ägt taga befattning, icke föranlett
någon regeringsrättens åtgärd).

4. Man torde inte taga miste om man antar att upphovsmännen till 1862
års kommunalförordningar, som i kommunerna främst ville se ekonomiska
organisationer, just i de upphävda kommunbeslutens rättsliga ogiltighet
velat se ett verksamt sanktionsmedel bakom kommunalbesvärsinstitutet.
Eftersom samtliga kommunala beslut i förevarande ärende haft civilrättslig
innebörd kan det vara på sin plats att något dröja vid betydelsen av ogiltighet
för återgång av rättshandlingar mellan enskilda. Då det gäller »fastighet
sförviirve t» är det väl teoretiskt inte helt uteslutet att, om talan vid
domstol anhängiggjordes av någon som kunde göra gällande bättre rätt till
fastigheten, en sådan talan skulle bifallas med hänvisning till bristen på
giltig kommunal viljeförklaring trots att förvärv vid exekutiv auktion nor -

666

malt är extinktivt (jfr Bramsjö Om avtals återgång Lund 1950 kap. 3, särskilt
s.42ff.). Praktiskt är det emellertid i förevarande fall uteslutet att
någon sådan »rätts»-innehavare skulle finnas. I förevarande fall är det
också svårt att inse vem som skulle vara intresserad av att en sådan talan
väckes. Det hotellaktiebolag som en gång ägde fastigheten har likviderats
och konkursförvaltningen för länge sedan avvecklats. Ett par av de främsta
borgenärerna hos detta företag återfinnas f. ö. som avtalsparter i ärendet.
De torde sakna varje intresse för saken. Detsamma torde emellertid gälla
för de oprioriterade fordringsägarna, byggnadsentreprenören in. fl. eftersom
ingenting talar för att de skulle få sina fordringar betalda på denna väg.
En fastställelsetalan från kommunens sida i syfte att vinna bekräftelse på
att kommunen i brist på underliggande rättsgiltigt förvärvsbeslut inte kan
vara rätt ägare till fastigheten ter sig också meningslös då ingen annan
ägare kunde utpekas och skulle väl, sedan lagfarten undanröjts, försvåra en
fastighetsöverlåtelse. Motsvarande gäller för ett av kommunen initierat
resningsförfarande riktat mot den exekutiva auktionen som sådan, däri inbegripet
det av länsstyrelsen utfärdade köpebrevet. Sådan situationen nu
är har kommunen den faktiska rådigheten över fastigheten och den en gång
beviljade lagfarten synes åtminstone såtillvida göra tjänst som den varken
lägger hinder för fastighetsöverlåtelse eller fastighetens inteckning för fordran.
Med hänsyn härtill har också kommunens »fång» av anmälaren betecknats
som orubbligt. Man torde kunna utgå från att om en enskild person
eller ett enskilt företag om det befunne sig i samma situation som kommunen
läte sig nöja med sakernas läge. De facto innebär ju situationen full
äganderätt.

För återgång av verkställigheten beträffande lösöreköpet och upplåningen
möter inte några liknande tekniska svårigheter. Men skulle saken enbart
betraktas ur det enskilda rättslivets aspekter finns det även här fog för
antagande att parterna skulle låta vid saken bero. Att säljaren av lösöret,
ett stort och välrenommerat företag, av egen drift med åberopande av det
ingångna avtalets ogiltighet skulle kräva att avtalsprestationerna återginge
kan nog betraktas som uteslutet. När säljaren fått likvid i överensstämmelse
med avtalet skulle en sådan aktion som förmodligen måste inbegripa
kostsamma och besvärliga värderingar av godsets beskaffenhet vid
återgången förmodligen intuitivt anses stridande mot god köpsed. Man bör
i detta fall komma ihåg att handelsrättens ofta dispositiva lagregler väsentligen
får betydelse när ett mellan parter rådande eller antaget förtroendeförhållande
rubbats. Ett företag som exempelvis konsekvent och benhårt
sökte utnyttja köplagens hävningsregler till sin förmån skulle säkerligen
på längre sikt förlora i anseende på marknaden. I detta fall tillkommer att
säljaren erhållit avtalad valuta för sin vara. I sådana lägen torde parter
på den allmänna marknaden föga bekymra sig om huruvida underliggande
rättshandlingar i allo fylla måttet. Oavsett detta är en ensidig utfästelse

667

från en av parterna att inte mot annan part åberopa en rättshandlings
ogiltighet bindande.

Beträffande lånetransaktionen äger vad nu sagts i huvudsak motsvarande
tillämpning. Bankinspektionens åtgöranden i ärendet torde i huvudsak ha
inriktat sig på att undersöka redan befintliga inteckningars belåningsvärde
och kommunens kreditvärdighet som låntagare. Från bankens sida innebar
den kommunala aktionen att förlusterna på tidigare till hotellföretaget lämnade
krediter kunde begränsas. Något intresse från kreditgivarens eller hans
tillsynsmyndighet att få en återgång till stånd kan inte rimligen föreligga.
Hur än ägarsituationen kunde utveckla sig står det dessutom fast att av
budgivningen vid auktionen oberörda inteckningar utgöra rättsgiltiga pantförskrivningshandlingar.
Och beträffande lånen i övrigt ha de kommit
kommunen till nytta varför bankens återbetalningsanspråk måste antagas
vara rättsgiltiga och detta oavsett om lånen som sådana skulle vara underställningspliktiga
eller ej. Såvitt kan bedömas med ledning av tillgängliga
skatteunderlagsuppgifter synes lånet beloppsmässigt ligga inom ramen för
sagda lånerätt. Däremot torde lånevillkoren tidsmässigt falla utanför ramen
för denna, försåvitt lånen icke konstruerats som kortfristiga förlängningslån.
Det personliga betalningsansvar kommunen kan ha åtagit sig beträffande
inteckningsreversernas gäldande torde under nu angivna förhållanden falla
inom den underställningsfria lånerätten (58 § KL).

Omständigheterna i ärendet synas alltså vara sådana att om saken utspelats
mellan enskilda parter och inte en av parterna varit en kommun,
de från civilrätten bekanta frågeställningarna om återgångspåföljder, verkan
för ogiltighetens fortbestånd av fortsatt passivitet från parternas sida
osv. skulle saknat praktisk betydelse. Antar man såsom ovan gjorts att den
ursprunglige kommunallagstiftaren, som här drar uttryckliga paralleller
mellan kommuner och enskilda, tillagt »oöverklagade» kommunala besluts
civilrättsligt »bindande» resp. »gällande» kraft särskild vikt vid utformningen
av kommunalbesvärsinstitutet och i besvärsmyndigheternas »ogiltigförklaringar»
velat se en effektiv hämsko mot verkställighet av kompetensöverskridande
beslut har man blott att konstatera att denna »sanktion»
i förevarande fall visat sig ineffektiv.

5. Den föregående undersökningen torde visa att varken kommunallagen,
länsstyrelseinstruktionen eller andra författningar anvisa några medel genom
vilka statsmyndighet direkt eller indirekt skulle kunna tvinga en
kommun att i ett fall som förevarande fatta beslut om återgång av olaglig
verkställighet. Den visar också att det är osannolikt att kommunen och/
eller dess motparter enbart på grund av verkställighetshandlingamas rättsliga
ogiltighet skulle se sig tvingade att självmant vidtaga åtgärder för
att avlägsna den uppkomna disharmonin mellan faktum och rättsläge. Om
bristerna i statskontrollen över kommunerna har lagstiftaren varit fullt
medveten. Ett uttryck härför möter i ett av Sjöberg anfört departements -

668

chefsu 11 alande från 1939 (KPr 1939: 276 s. 14, Sjöberg a. a. s. 233), enligt
vilket man ansett sig i åtskilliga hänseenden beträffande specialreglerad
kommunalförvaltning kunna lita på den allmänna solidaritetskänslan och
respekten för lag och förordning. För egen del tillägger Sjöberg: Detta gäller
i än högre grad inom den av enbart kommunallag reglerade förvaltningen.

Därest--(de kommunala) organen vidhålla och verkställa sina olagligen

befunna beslut, finnes, —- — ytterst ringa möjlighet att åvägabringa rättelse.

Mot bakgrunden av sistnämnda förhållande kan det vara skäl att något
dröja vid frågan om de för besluten i Laponiaärendet ansvariga kommunala
myndigheterna verkligen avsett att ställa sig i opposition till rättsordningens
bud. Bedömes saken uteslutande på grundval av deras omedelbara reaktion
på 1961 års regeringsrättsutslag vore man måhända benägen att utan
vidare besvara den frågan jakande. Insätter man deras handlande i ett
större sammanhang blir saken mindre tydlig. Genom lagakraftvunna och
därmed fullgiltiga beslut hade Arvidsjaurs kommun och Arvidsjaurs municipalsamhälle
bildat det ursprungliga sedermera genom konkursförfarandet
likviderade hotellföretaget Arvidsjaurs Hotellfastighets AB samt av dess
aktiekapital tillskjutit — kommunen 200 000 kronor och samhället 50 000
kronor — och viss tomtmark. När sedan detta företag kom på obestånd
på grund av omständigheter som de kommunala myndigheterna inte rimligen
kunde förutse eller lastas för och fråga uppstod om kommunen skulle
låta sin förlust begränsas till det förlorade aktiekapitalet utsattes kommunen
för starka påtryckningar från företagets borgenärer som med visst fog
hävdade att kommunen iklätt sig ett moraliskt ansvar för företagets förbindelser.
En passivitet från kommunens sida stämplades i detta sammanhang
som ett oförsvarligt uppträdande i den offentliga debatten. Enligt uppgift
(Sunt Förnuft) skulle tjänstemän i dåvarande Landskommunernas förbund
på (muntlig) förfrågan ha tillrått kommunen att av moraliska skäl fullgöra
det kommunägda företagets förbindelser trots att förbundet var medvetet
om att detta icke var civilrättsligt tvunget. Det har inte varit möjligt att
få denna uppgift verifierad. Det förefaller emellertid inte osannolikt att vederbörande
tjänstemän ansett ett motsatt handlingssätt äventyrligt inte
bara för Arvidsjaurs kommuns anseende utan även för det svenska kommunalväsendets
i allmänhet. Åt samma åsikt gav konkursförvaltaren uttryck.
Samma grundtanke uppbar också vissa vid 1961 års riksdag väckta motioner.
Kommunen gick emellertid inte så långt.

Den uppgörelse som träffades i anslutning til! 1959 års senare upphävda
beslut innebar att vederbörande kreditinrättnings förluster i viss omfattning
begränsades medan entreprenören fick stå sina förluster. I så måtto kunde
kommunen sägas ha tillmötesgått riksopinionens krav. Kommunens i samband
därmed vidtagna åtgärder kunde ur dess egen synpunkt försvaras
med hänvisning både till det eljest helt förlorade insatskapitalet och till
att syftet med det ursprungliga »lagakraftvunna» engagemanget helc skul -

GG9

le vedervågas vid kommunal inaktivitet. Återförvärvet av fastighet — kommunen
hade tillskjutit viss tomtmark — gav dessutom en teoretisk chans
att vid fortsatt inflation återvinna de förlorade medlen. Och viktigare än
allt annat: de kommunala myndigheterna ansåg sig ha stöd i rättspraxis
för uppfattningen att deras handlande var lagenligt.

I detta sammanhang må antecknas att det synes ovisst om och i så fall
i vilken utsträckning regeringsrätten vid avgörande av 1961 och 1963 års
mål haft vetskap om tidigare »lagakraftvunna» kommunala engagemang
i hotellrörelsen samt arten av dessa. Reciten till målen ger inte besked om
att kommunen »ägt» hotellföretaget. I motsättning till i doktrinen (Sundberg
a. a. s. 283) hävdade åsikter anser sig i vart fall regeringsrätten varken
pliktig eller berättigad att genom ex officio inhämtade uppgifter komplettera
det material som framgått ur besvärshandlingarna, däri inbegripet av
motpart och länsstyrelse ingivna förklaringar och yttranden.

Anledning saknas här att närmare ingå på den särskilda försvarsskrift
kommunalnämnden avlåtit i ärendet. Av visst intresse kan emellertid vara
att på grundval av infordrade protokoll redovisa vilka åtgärder kommunen
efter regeringsrättens utslag år 1961 vidtagit för att bringa ärendet ur världen.
Enligt fullmäktigebeslut den 21 december 1962 (§135 och den 28
januari 1963 (§ 12) har en särskild stiftelse Laponia bildats som för en köpeskilling
av 200 000 kronor förvärvat samtliga kommunen tillhöriga inventarier
ävensom lager och övriga omsättningstillgångar från avvecklingen av
tidigare hotell- och restaurantrörelse. Erforderliga medel för dessa förvärv
tillsköts av kommunen i form av ett inom viss tidsperiod ränte- och amorteringsfritt
lån. Stiftelsen har enligt sina stadgar till ändamål att upprätthålla
hotell- och restaurantrörelse och därmed samhörig verksamhet inom av
Arvidsjaurs kommun ägda fastigheter. Dess tillkomst har uppenbarligen
betingats av önskan från kommunens sida att avskärma hotell- och restaurantrörelsen
från övrig kommunal verksamhet.

Besluten om stiftelsebildningen och överlåtelsen på stiftelsen av hotellrörelsens
omsättningstillgångar överklagades inte och ha alltså kommunalrättsligt
vunnit laga kraft. Civilrättsligt är emellertid deras giltighet beroende
av om kommunen varit ägare till fastighet och omsättningstillgångar.
Besvaras frågorna därom nekande sakna besluten civilrättslig verkan.

Sedermera ha kommunalfullmäktige i anledning av regeringsrättens utslag
den 24 april 1961 och den 30 maj 1963 vid sammanträde den 16 oktober
1963 under § 82 med voteringssiffroma 31—5 beslutat uppdraga åt kommunalnämnden
att utreda ärendet, varvid bl. a. frågans lösning genom försäljning
av hotellfastigheten med anlitande av juridisk expertis skulle undersökas.
Utredningen skulle framlägga förslag i iirendet inom sex månader.

Såsom ett led i denna utredning inhämtade kommunen utlåtande från
kommunförbundets juridiska expertis. Detta utlåtande ger uttryck för
i och för sig riktiga tankegångar men präglas av en viss formalism vilket

670

i sin tur har sin rimliga förklaring i de frågor kommunen ställt i anslutning
till anmälarens skrifter. Det är sålunda ostridigt att fullständig återgång
i ärendet ej är möjlig. Åsikten att kommunen i det läge ärendet utan dess
förvållande kommit inte kan anses skyldig att vidtaga åtgärder som för
kommunen skulle bli direkt förlustbringande torde också förtjäna instämmande.
Det torde nämligen icke kunna hävdas att ett offentligt rättssubjekt
sådant som en kommun på grund av denna sin egenskap i ett fall som detta
skulle vara skyldigt att underkasta sig ekonomiska förluster enbart för att
bringa resultatet av vidtagna åtgärder i fullständig överensstämmelse med
rättsordningen. Vad nu sagts torde f. ö. gälla även för staten i den mån
liknande situationer skulle inträffa exempelvis i dess affärsdrivande verksamhet.

Därmed är emellertid icke sagt att inte kommunen för att använda regeringsrättens
uttryckssätt bör använda till buds stående medel att frigöra
hotellrörelsen från kommunala engagemang. Mot bakgrunden av vad ovan
i olika sammanhang anförts om arten av den rådighet kommunen har över
hotellfastigheten — i sak att likställa med full äganderätt — saknas det
anledning antaga att den formella bristen hos fastighetsförvärvet skulle
få en hågad spekulant att avstå från att förvärva fastigheten med den rätt
kommunen besitter och ännu mindre att sagda formella brist skulle läggas
till grund för utslag varigenom beslut om en sådan fastighetsföryttring upphävdes.
En förutsättning för att få till stånd en sådan gynnsam avyttring
torde emellertid vara att kommunen övergångsvis håller rörelsen i gång så
att »kundkretsen» bibehålies. Så sker för närvarande genom den nybildade
hotellstiftelsen. Det torde eventuellt under länsstyrelsens medverkan böra
undersökas om icke något av den fortsatta hotellrörelsen intresserat konsortium
kunde finnas eller eventuellt bildas för övertagande av både fastighet
och rörelse. Det nuvarande tillståndet är nämligen icke tillfredsställande
redan på den grund att ytterligare kapitalinsatser för verksamhetens utvidgning
ligga utanför den kommunala kompetensen.

Bilaga III

SAKREGISTER

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS
ÄMBETSBERÄTTELSER
1961 — 1966

'' A /*

- /•

#-* .

673

Systematiska register till ämbetsberättelserna finnas intagna i 1913 års berättelse,
avseende åren 1810—1910, och i 1963 års berättelse, avseende åren
1911—1960.

Alfabetiskt sakregister till ämbetsberättelserna 1911—1960 utgavs i separat
tryck i samband med 1965 års berättelse.

Förevarande register, som avser ämbetsberättelserna 1961—1966, är en fortsättning
av sistnämnda alfabetiska sakregister och anknyter följaktligen till uppställningen
i detta.

Adoption:

Makar må ej annorledes än gemensamt adoptera ena makens barn utom

äktenskap .............................................. 64: 210

Tillämpning av lagen den 12 december 1958 om ändring av föräldra balken

såvitt angår adoption, som ägt rum enligt äldre lag........ 64: 210

Alkoholmissbrukare: Se Nykterhetsvård; Sinnessjukvård

Allmän handling:

Fråga om handling är allmän eller ej:

1) Inom statskontoret utarbetad stencilerad rapport, som överlämnats

till annan myndighet.................................... 64: 444

2) Av medicinalstyrelsens chef till departementschef översända handlingar
för att tjäna till ledning vid besvarande av interpellation . . 64: 453

3) Av drätselkammare införskaffad soliditetsupplysning i ärende angående
försäljning av tomt .............................. 65: 554

4) Till kommunal myndighet inkommen utredning, som angivits icke

vara definitiv och som skulle ligga till grund för besvarande av interpellation
........................................... 66: 364

5) Skriftliga kunskapsprov som efter slutförd bedömning behållits av

läraren .............................................. 66: 370

6) Inom statens ungdomsråd upprättad promemoria, som utsänts på

remiss ............................................... 66: 371

Fråga om tidpunkten då handling är att anse som allmän:

Protokolljusteringens och expedieringens betydelse för frågans bedömande
............................................... 61:332

22 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

674

Fråga om ordningen för tillhandahållande av allmän handling:

1) Fråga om myndighet kan eller bör åläggas skyldighet att till enskild

utlåna arkivhandling för kopiering eller avskrift annorstädes än å
myndighetens expedition ................................ 66:448

2) Fråga om rätt att hos myndighet å annan arbetstid än fastställd expeditionstid
taga del av allmän handling.................... 66: 357

3) I vilken utsträckning är tjänsteman skyldig att stå till förfogande för
framtagande av allmänna handlingar åt envar som så begär? .... 66: 363

4) Begäran om utlämnande av allmän handling skall inom myndigheten
överlämnas till den för utlämnandet ansvarige.......... 66: 367

Obehörig vägran att tillhandahålla allmän handling:

A vetenskaplig institution förd bok över inköp av hundar och katter . . 66: 373
Se Debiteringslängd; Sekretess

Allmän plats:

Tillståndsprövningen i fråga om försäljning å salutorg.............. 66: 612

Allmän sammankomst:

Äger polisen redan före demonstrationstågs avmarsch ingripa mot för -

ment lagstridig banderoll, som är avsedd att medföras i tåget?...... 66: 491

Anhållande:

Anhållande utan nya häktningsskäl av person, om vilkens häktande framställning
redan förut gjorts men avslagits...................... 63: 97

Fråga om obehörigt anhållande av person såsom misstänkt för brott . . 63: 103
Se Ersättning; Fylleri; Omhändertagande

Anonymitetsskydd: Se Nykterhetsvård; Tryckfrihet

Anstånd: Se Arvsskatt; Avbetalningsköp; Indrivning; Införsel; Straffverkställighet;

Uppbörd; Utmätning; Vräkning

Arbetshem:

Felaktigheter vid handläggning av ärenden rörande försörjningspliktigas
intagande i arbetshem ....................................

Hemställan om utredning av frågan om arbetshemsinstitutet bör bibehållas
såsom ett tvångsmedel mot personer, vilka försummat fullgöra
sina försörjningsplikter. Tillika framställning om provisorisk lagändring
i syfte att åstadkomma ökad rättssäkerhet i ärenden rörande arbetsförelägganden
........................................

Felaktigt förfarande av landsfiskal genom att förpassa person till arbetshem
utan att pröva huruvida laga förutsättningar för handräckning förelågo.
Tillika felaktigt förfarande av tjänsteman hos barnavårdsnämnd

62:432

63:446

675

att själv hos polisen påkalla handräckning för verkställighet av beslut

om arbetsföreläggande .................................... 64:251*

Ordförande i barnavårdsnämnd har fällts till ansvar för att — utan att
nämnden beslutat därom — ha begärt polishandräckning för intagning
i arbetshem m. m. Tillika åtal mot en förste polisassistent för att han
låtit förpassa person till arbetshem, ehuru assistenten icke ägde befogenhet
att besluta härom.................................. 64: 279*

Arbetstillstånd: Se Utlänning

Arkivhandling: Se Allmän handling

Arvode: Se Ersättning; Kommunicering

Arvsskatt:

Anstånd med erläggande av arvsskatt .......................... 62: 147

Prövning av skuldförbindelse som i anledning av beviljat anstånd med

arvsskatt inges till rätten .................................. 62: 147

Ordningen för uttagande av arvsskatt som skattskyldig i anståndsfall underlåtit
att betala på fastställd förfallodag...................... 66: 636

Avbetalningsköp:

Utmätningsman har — för att möjliggöra handräckning för återtagande
av avbetalningsgods — uppsökt köparen, som då var intagen på mentalsjukhus,
och skaffat hans godkännande å avbetalningskontrakt utan
att utmätningsmannen dessförinnan förvissat sig om att köparen hade

rättslig handlingsförmåga .................................. 61: 64*

Vissa vid inspektioner gjorda anmärkningar rörande handläggningen av

ansökningar om handräckning för återtagande av avbetalningsgods . . 62: 152
Kan handräckning lämnas enligt svenska lagen om avbetalningsköp för
återtagande i Sverige av gods, som sålts enligt ett i Danmark upprättat
kontrakt, vari hänvisas till danska lagen om avbetalningsköp? ...... 63: 128

Jämlikt lagen om avbetalningsköp förutsättes för återtagande av försålt
gods att köpehandlingen upptager det pris, till vilket säljaren skulle
varit villig att sälja godset mot kontant betalning. Fråga om kontant priset

kunde anses framgå av viss kontraktsbestämmelse.......... 63: 130

Fråga om anstånd med handräckning enligt lagen om avbetalningsköp . . 64: 223

Avhysning: Se Vräkning

Avstängning från tjänstgöring:

Fråga om förutsättningarna för interimistisk avstängning av lärare från

tjänstgöring ............................................. 65: 416

676

Barnavård:

Ogrundat beslut av barnavårdsnämnd att meddela en 14-årig flicka allvarlig
varning för vanart och hennes föräldrar allvarlig förmaning . . 63: 406
Bristfällig utredning i ärende rörande omhändertagande för skyddsuppfostran
av en 14-årig flicka, som beskyllts för lösaktigt levnadssätt . . 62: 423
Sedan barnavårdsnämnd beslutat att för skyddsuppfostran omhändertaga
en för brott åtalad yngling och att placera honom i ungdomsvårdsskola
samt domstol därefter sakerförklarat ynglingen och förordnat att
ynglingen skulle överlämnas till nämnden för hans omhändertagande
för skyddsuppfostran — därvid domstolen uttalade att lämpligaste vårdformen
vore ynglingens placering på ungdomsvårdsskola — har en hos
nämnden anställd socialvårdschef dels i strid mot nämndens beslut föranstaltat
om ynglingens placering i enskilt hem, dels till ordföranden

i nämnden lämnat felaktig uppgift att domstolen icke hade något att

erinra mot dylik placering.................................. 64; 302*

Opåkallade beslut om varning enligt nya barnavårdslagen .......... 64: 540

Fråga huruvida beslut om barns omhändertagande för vård må meddelas
redan före barnets födelse.................................. 62: 425

En 16-årig flicka har mot föräldrarnas önskan sammanflyttat med en
kriminellt belastad man, som kunde befaras menligt påverka hennes
sociala utveckling. Fråga huruvida — då flickan ej gjort sig skyldig till
brott eller i övrigt uppträtt asocialt — barnavårdsnämnd ägt att med
tvångsåtgärd ingripa för att bryta förbindelsen. Tillika bl. a. erinringar
mot utredningsförfarandet i ärende angående omhändertagande för

samhällsvård ............................................ 64; 35g

Underlåtenhet av barnavårdsnämnd att i laga ordning verkställa beslut

om barns omhändertagande för vård.......................... 62: 429

Fråga om föräldrars rätt till umgänge med barn som omhändertagits för

vard ................................................... 62:425

Fråga om lämpligheten av att pojkar och flickor i tonåren samtidigt varit

placerade i barnhem ...................................... 63; 322

Underlåtenhet av föreståndarinna för barnhem att — sedan en där intagen
15-årig flicka förklarat sig ämna flytta från hemmet för att sammanbo
med en pojkvän — lämna flickans vårdnadshavare underrättelse
därom och eljest vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av flickans
planer............................................. 65:467

Underlåtenhet hos barnavårdsnämnd att tillämpa föreskrivna procedurregler
i ärenden jämlikt 31 § barnavårdslagen. Tillika fråga om tilllämpningen
av berörda paragraf då samtycke icke föreligger från båda

makarna ................................................ 66:596

Polismyndighets prövningsskyldighet jämlikt 37 § bamavårdslagen, m.m. 66: 598
Se Delgivning; Dröjsmål; Kommunicering; Tillsyn

677

Barnbidrag: Se Sekretess

Beredskapsplanläggning:

Underlåtenhet att utöva tillsyn över att viss beredskapsplanläggning inom

rimlig tid verkställdes och granskades ..................... . • • 66: 294*

Beslag:

Se Förverkande; Husrannsakan; Kvarstad; Åtal

Besvär: Se Fullföljd av talan

Besvärshänvisning: Se Fullföljdshänvisning

Betalningsföreläggande:

Om förfarandet i mål om betalningsföreläggande, då kravet bestritts all lenast

delvis .......................... . .. ............... 66: 124

Se Rättegångskostnad

Bevisning:

Får åklagare till styrkande av åtal som bevisning åberopa utredning om

preskriberat brott?........................................ 66: 47

Se Motivering av beslut

Betyg:

Myndighet har beträffande tjänsteman, som varit anställd vid myndigheten
i 30 år, under kort tid utfärdat två tjänstgöringsbetyg av mycket
olika innehåll. Fråga om orsakerna härtill ........... ........ 65: 407

Bisyssla: Se Jäv

Blodundersökning:

Olägenheter vid handläggning av bördsmål på grund av arbetsbalans vid

statens rättskemiska institution i fråga om blodundersökningar ...... 61: 167

Motstridiga utlåtanden av rättskemiska laboratoriet beträffande resultaten
av verkställda blodundersökningar........................ 65: 73

Se Rättegångskostnad; Vite

Bodelning:

Vissa vid inspektioner iakttagna förbiseenden vid handläggning av bcdel ningsfrågor.

............................................. 62: 135

Bouppteckning:

Bouppteckningsplikten gäller även när barn avlidit................ 64: 210

I vilken utsträckning är rätten skyldig att vid inregistrering kontrollera

bouppteckningens riktighet? ................................ 66: 247

Se Protokoll

678

Boutredningsman:

Framställning angående åtgärder till stärkande av kontrollen över boutredningsmäns
förmögenhetsförvaltning ........................ 65: 220

Butikstängningslagen: Se Fullföljd av talan

Byggnadsförbud: Se Obehörigt villkor

Byggnadslov:

Äger byggnadsnämnd, sedan länsstyrelse lämnat dispens från byggnadsförbud,
meddela byggnadslov innan dispensbeslutet vunnit laga kraft? 66: 462

Se Civilförsvar

Byggnadsplan:

Obehöriga skäl för avslag å framställning om dispens från byggnadsförbud 64: 545

Se Obehörigt villkor; Strandlagsförbud

Böter:

Gemensamt bötesstraff får ej ådömas i fråga om bl. a. brott som förskylla
normerade böter ......................................... 62: 146

Bötesförvandling:

Bör talan om förvandling av böter anställas mot den som såsom straffri förklarad

är intagen på sinnessjukhus?........................ 64: 219

Fråga om häradsrätt ägt att till avgörande upptaga fråga om förvandling
av X. adömt vitesstraff utan att X., som då var intagen i fångvårdsanstalt,
kom tillstädes. Tillika fråga om vitet med hänsyn till omständigheterna
lagligen kunnat förvandlas till ovillkorligt frihetsstraff____ 65: 70

Se Vite

Bötesindrivning:

Fråga om indrivning av böter vid tidpunkt då förvaringsstraff förekommer
till verkställighet...................................... 64: 227

Se Införsel

Censur:

Må hänsyn tagas till utrikespolitiska förhållanden vid filmcensurens prövning
av fråga om film kan verka förråande eller skadligt upphetsande? 64: 352
Klagomål mot filmcensurens bedömning av filmerna »Tystnaden» och
»491». Tillika fråga om behovet av en översyn av gällande bestämmelser
rörande filmcensur.................................. 65: 333

679

Civflförsvar:

Fråga om återkallelse av skyddsrumsdispens på grund av ändrade förhållanden
...............................................

Försummelser i fråga om förvaring av nycklar till skåp med hemliga civilförsvarshandlingar
m. m. Tillika fråga om tillsynen över säkerhets ärendens

handhavande vid länsstyrelse........................

Sättet för delgivning med allmänheten av beslut rörande civilförsvarets

organisationsplaner m. ....................................

Felaktiga föreskrifter av civilförsvarsstyrelsen rörande iordningställande

av skyddsrum ...........................................

Felaktigt förordnande om gemensamt skyddsrum i tilltänkt nybyggnad . .

Länsstyrelses befattning med byggnadslov i fråga om skyddsrum......

Angående länsstyrelses anmälningar till åklagare rörande förseelse enligt

civilförsvarslagen .........................................

Se Obehörigt villkor

61: 380

65: 401

66:438

66: 506
66:574
66:578

66:580

Debiteringslängd:

Fråga om lokal skattemyndighet är skyldig att lämna uppgift om debetsedels
nummer, innan debiteringslängden färdigställts............

Deklarationsbrott:

Framställning om utfärdande av föreskrift om skyldighet för domstol att
till taxeringsintendent översända avskrift av domar i mål om deklarationsbrott.
Tillika fråga om behovet av andra åtgärder för att främja
samverkan mellan åklagare och taxeringsintendent i fråga om beivrandet
av deklarationsbrott................................

Angående beivrande av deklarationsbrott........................

61: 215
64:567

Delgivning:

A) Domstolsväsendet:

Frågor om förfarandet vid delgivning av strafföreläggande..........

B) Förvaltningsmyndigheter:

Delgivning genom posten i utsöknings- och införselmål............

Fråga om frigivning med den pensionsberättigade av riksförsäkringsverkets
beslut i ärende angående utbetalning av folkpension till annan än

denne ..................................................

Vid delgivning av beslut om interimistisk körkortsåterkallelse — liksom
av beslut om slutlig återkallelse — bör avskrift av beslutet tillställas

vederbörande ............................................

Fråga om användande av postdelgivning eller polisdelgivning i barnavårds-
och nykterhetsvårdsärenden ..........................

Se Civilförsvar; Förundersökning; Tillsyn; Åtal

61: 178
62:152

63: 361

64:359
65:382

680

Demonstrationståg: Se Allmän sammankomst
Deposition: Se God man; Expropriation; Fullföljd av talan

Diareföring:

Fråga om diarieföring av en till riksarkivet från en arkivarie inkommen
anmälan mot ett kanslibiträde för klandervärt sätt att sköta tjänsten

kunde underlåtas därför att anmälan avsåg ömtåligt personalärende . . 65: 294

Spörsmål om diarieföring i prövningsnämnd...................... 65: 337

Brister i diarieföringen hos länsbostadsnämnd av ärenden rörande statliga

lån för bostadsbyggande.................................... 65:431

Se Hyresreglering; Taxering

Disciplinär bestraffning:

Felaktigt förfarande av styresmannen för Håga sjukhus genom att han,
innan beslut meddelades om disciplinär bestraffning av intagen, underlåtit
att anställa förhör och upprätta protokoll samt låtit obehörig person
få del av innehållet i ett av intagen skrivet brev. Tillika tjänstefel
av överkonstapel vid samma sjukhus genom att han anställt förhör med
person som ej tillhörde sjukhuset............................ 63: 31*

Se Avstängning från tjänstgöring; Kyrkoråd

Disputation:

Fråga om fakultet handlat oriktigt då den avslog ansökan om förkortad
spikningstid beträffande avhandling, som skulle försvaras vid disputation
................................................... 65:327

Djurskydd:

Fråga om behov av åtgärder för att hindra inköp för vetenskapligt ändamål
av stulna djur........................................ 66: 373

Docentur: Se Tjänstetillsättning

Dom:

Ofullständig avfattning av dom ........................ 62: 143, 62: 145

Angående underrättelse till part om tiden för meddelande av dom i mål

om omyndighetsförklaring.................................. 64: 187

Spörsmål om användande av blankettdom enligt 5 § protokollskungörelsen
................................................ 64:207

Fråga i vilken utsträckning domskrivning må förberedas före huvudförhandling
................................................ 65. 43

Får i mål om besvär över lantmäteriförrättning förrättningslantmätaren

deltagå i rättens överläggning till dom?........................ 66: 228

Se Dröjsmål

Domförhet:

Om förordnanden för tingsnotarie att handlägga s. k. A-mål

Domstolsakt:

Fråga om vad som skall anses höra till domstolsakt......

681

64:179

66:258

Domstolsärende:

I vissa fall skall rörande beslut i domstolsärende underrättelse om beslutet
expedieras till part........................................

Droskreglemente:

Fråga om innebörden och räckvidden av den prövningsrätt, som jämlikt
föreskrift i droskreglemente må tillkomma lokal myndighet beträffande

krav på lämplighet som droskförare..............i...........

Se Kommunicering

Dröjsmål:

A) Domstolsväsendet
Dröjsmål med:

utfärdande av stämning i brottmål och förordnande av offentlig försvarare
............................ 64: 87, 193; 65: 15*, 66: 233

handläggning och avgörande av mål hos allmän domstol 61: 160;

63: 45;65:27; 65:256

expediering av dom................................ 64: 176; 66: 240

expediering av kungörelser till Post och Inrikes Tidningar........ 62: 148

handläggning av ärenden inom inskrivningsväsendet.............. 66: 199

avfattande av dom........................................ 66: 218

B) Polis- och åklagarväsendet
Dröjsmål med:

företagande av brottsutredning eller omställande av åtal . . 61: 211; 66: 285

handläggning av strafförelägganden ................

omhändertagande av körkort......................

underställning av beslut om omhändertagande av körkort

64: 221
62:435
62:317

C) Exekutionsväsendet
Dröjsmål med:

företagande av utmätningsåtgärder in. m

verkställighet av kvarstadsbeslut .....

försäljning av utmätt egendom .......

D) Centrala förvaltningsmyndigheter
Dröjsmål med:

61:79*, 160

____ 63:103

. . .. 61: 160

682

handläggning inom finansdepartementet av dispensansökan, som krävt

skyndsam prövning..................................... 62: 262

utfärdande hos fångvårdsstyrelsen av utdrag ur straffregistret...... 63: 118

verkställande av utredning hos riksarkivet i anmält disciplinärende .. 65: 294

E) Länsstyrelser
Dröjsmål med:

handläggning av besvärsmål ................................ 61:372

infordrande av återkallat körkort............................ 62: 437

redovisning av taxeringsmål till skattedomstolar................ 62: 455

återbetalning av skatt och delgivning av regeringsrättsutslag ...... 65: 405

utfärdande av lokala hälsovårdsordningar...................... 66: 565

F) Övriga myndigheter
Dröjsmål med:

verkställighet av barnavårdsnämnds beslut om skyddsuppfostran .... 62: 429

verkställande av utredning hos barnavårdsnämnd................ 65: 467

barnavårdsnämnders yttranden rörande åtalseftergift m. m......... 66: 592

besvarande av remisser i taxeringsmål.................. 62: 455; 63: 195*

verkställande av undersökning hos statens kriminaltekniska anstalt . . 63: 364

verkställande av sinnesundersökning.................... 64: 82; 66: 201

handläggning hos länsbostadsnämnd av ansökningar om statliga lån för

bostadsbyggande ....................................... 65:431

Se Diarieföring; JO; Körkort; Remiss; Sinnesundersökning; Straffregister; Straffverkställighet;
Taxering; Tillsyn; Villkorlig frigivning

Dödande av förkommen handling:

Underlåten delgivning av ansökan om dödande av förkommen inteckning 62: 147

Ekonomisk förening:

Fråga om i visst fall ekonomisk förening skolat träda i likvidation, så ock

om domstols och länsstyrelses befattning därmed .............. 65: 180

Eldfarliga oljor: Se Ersättning

Entledigande:

Fråga om behörigheten att entlediga tjänsteman vid riksdagsbiblioteket 66: 494
Se Ersättning; Kommunicering

Ersättning:

A) Ersättning för åtgärder i tjänsten m. m.:

Utlåtande över betänkande angående exekutionsavgifter i mål hos utmät ningsmän

............................................... 65:219

683

Framställning om översyn av bestämmelserna om skyldighet för enskilda

att ersätta kostnader för vissa förrättningar enligt hotellstadgan samt

förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva varor..........

Se Fri rättegång; Rättegångskostnad; Skjutbana

B) Framställning av JO om ersättning av allmänna medel:

1) till musikdirektör i anledning av felaktigt entledigande från övnings lärartjänst

............................................

2) till person på grund av felaktig handläggning av införselärende . .

3) till bolag för förlust i anledning av fel vid köpeskillingsfördelning

efter exekutiv auktion ..................................

4) till person på grund av skada tillfogad genom farligt polisgrepp . .

5) till fastighetsägare som på grund av felaktiga föreskrifter åsamkats

kostnader för iordningsställande av skyddsrum ..............

6) till person, som ansetts ha blivit utan tillräckliga skäl intagen och

kvarhållen å sinnessjukhus ..............................

62:378

62:385
65:246

65:251
66:190

66: 506

66:519

Exekutiv auktion:

Felaktig tillämpning av 133 § utsökningslagen
Se Ersättning

Expedition; Expeditionslösen:

Vissa frågor om avgifter enligt lösen- och stämpelförordningama .. 62: 138, 439

Expediering av utskrift av dom till åklagare...................... 64: 206

Fråga om återlämnande av ansökningshandlingar som ingivits till domstol
.................................................... 64:211

Explosiva varor: Se Ersättning

Expropriation:

Fråga om expropriation förfallit på grund av försummelse att i rätt tid
nedsätta löseskillingen.....................................

Filmcensur: Se Censur
Forum:

Utlåtande över förslag angående ändrade bestämmelser om forum pri vilegiatum

för ämbetsbrott.................................

Fotografering: Se Offentlighet vid rättegång

Framställningar av JO:

1) om ersättning till enskild av allmänna medel: Se Ersättning

2) om författningsändring: Se resp. huvudord.

Fribiljettsförmån: Se Otillbörlig belöning
Frihetsstraff: Se Straffverkställighet

684

Fri rättegång:

Bestyrkande av ekonomisk uppgift som skall åtfölja ansökan om fri rätte -

,gånS.......................................... 64:211

Förskott å ersättning enligt lagen om fri rättegång................ 64: 212

Fråga om 8 § tredje stycket lagen om fri rättegång................ 64: 188

Fråga i vad mån 13 § lagen om fri rättegång kan bli tillämplig i fråga om

arvode till offentlig försvarare, när den tilltalade frikänts.......... 62: 129

Se Rättegångskostnad

Fullföljd av talan:

Fråga om ändring av bestämmelserna angående ordningen för nedsättande
av fullföljdsavgift m. m............................... 64: 185

Fråga huruvida besvär i socialhjälpsmål bör deserteras enbart av den anledningen
att de ingivits till kammarrätten i stället för att — som i 59 §
lagen om socialhjälp föreskrives — ingivas till den länsstyrelse, vars utslag
eller beslut överklagats ................................ 61- 329

Fråga huruvida den, som jämlikt butikstängningslagen fått tillstånd att
idka viss handel utom vanlig affärstid, äger anföra besvär över därefter
meddelat tillstånd för annan att idka samma slags handel...... 61: 386

F ullföljdshän visning:

Fullföljdshänvisning till beslut om ersättning till offentlig försvarare eller
biträde jämlikt lagen om fri rättegång samt till beslut i anledning av

ansökan om överflyttande av vårdnad om barn.................. 62: 146

Underlåtenhet att lämna besvärshänvisning till beslut om återkallelse av
droskförartillstånd ....................................... g06

Fylleri:

Fråga om person, som anhållits för fylleri, bort få sätta sig i förbindelse

med sina anhöriga eller advokat ............................ 62: 78

Fråga om polisens förfarande att omhändertaga sjuk person under antagande
att han var redlöst berusad samt om samhällets resurser för behandling
av personer, som måste omhändertagas på grund av alkohol eller

narkotikapåverkade tillstånd, kunna anses tillfredsställande____ 63: 436

Framställning om utfärdande av anvisningar till ledning för polispersonal
rörande omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest
omtöcknade personer i syfte att dessa skola få den behandling deras

tillstånd kräver ........................................ 64'' 170

Se Åtal

Förhandlingsrätt:

Utlåtande över betänkande med förslag rörande de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt..........................

685

Författningsutredningen:

Utlåtande över författningsutredningens förslag till regeringsform...... 65: 212

Förmyndare:

Inspektionsanmärkningar rörande förmynderskapsfrågor............ 66: 243

Se Komunicering; Vårdnad om barn

Försvarare:

Fråga om domstol haft skäl att underlåta förordnande av försvarare för
underårig ............................................... 63:

Tilltalad har begärt att viss advokat skall utses till försvarare för honom.
Fråga om lämpligheten av att förslaget frångås och annan utses till
försvarare allenast till förekommande av att utsatt huvudförhandling
uppskjutes .............................................. 63:

Fråga om försvarares rätt att närvara vid förhör under förundersökning 65:

Fråga om entledigande av offentlig försvarare eller om uppskjutande av
huvudförhandlingen för att undvika byte av försvarare............ 64:

Se Dröjsmål; Huvudförhandling; Rättegångskostnad; Straffverkställighet

187

Förundersökning:

Förundersökning och lagföring i fall, då den misstänkte avtjänar straff
och tillämpning av 4: 3 SL kommer ifråga vid fällande dom i anledning
av nytt åtal, böra — med hänsyn till de konsekvenser med avseende
å villkorlig frigivning, som i vissa fall kunna bli följden av regeln
i 14 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning — om möjligt
ske så skyndsamt att den nya domen hinner meddelas före frigivningen
från det förra straffet. Tillika fråga om tillämpning av regeln i 23: 3
RB att ledningen av förundersökning skall övertagas av åklagare, om

saken ej är av enkel beskaffenhet............................

Om skyndsamhet vid förundersökning och åtals väckande i mål mot unga

lagöverträdare ...........................................

Kritik mot polisens undersökning rörande förövaren av sexualmord —
avseende två små flickor — samt mot allmänna organisatoriska brister

i fråga om spaningsarbetets bedrivande........................

Underrättelse till barnavårdsnämnd om förhör med underårig........

Vid förundersökning skall den, som skäligen misstänkes för brott, underrättas
om misstanken när han höres. Med vilken noggrannhet bör brottet
beskrivas i sådan underrättelse? ..........................

Fråga huruvida förhörsledare ägt giva angivare löfte att ej yppa dennes

angivelse ...............................................

Åklagare har — i syfte att förekomma att vittne vid polisutredning skulle
avhålla sig från att lämna uppgifter rörande bedrägeribrott, begånget
av annan — förklarat sig ej komma att vidtaga åtgärd mot vittnet för

62: 93
64: 217

65: 81
62:149

64: 106
64: 15

686

den händelse uppgifterna skulle innebära att vittnet gjort sig skyldig
till deklarationsbrott. Fråga om tillbörligheten i en dylik förklaring . . 64: 115
Spörsmål om vissa föreskrifter beträffande förhör under förundersökning

— rörande förhörs längd, avbrott för vila och måltid m. m. — blivit
vederbörligen iakttagna .................................... 64:120

Vissa vid förundersökning hörda vittnen har i förundersökningsprotokollet
betecknats såsom A., B., C. etc. Vid delgivningen av protokollet
enligt 23: 18 RB med de tilltalade och deras försvarare fogades icke
uppgift om vittnenas namn och adress. Förfarandet ansågs felaktigt .. 64: 128
Fråga om vid förundersökningsprotokolls utformning vissa förhörsut sagor

bort redovisas i sin helhet.............................. 64: 212

Tillämpningen av 23: 18 RB .......................... 62: 149; 64: 215

Frågor om utlämnande av uppgifter, som framkommit vid sedermera avskriven
förundersökning, var motiverat och om tillfälle dessförinnan

bort beredas den misstänkte att yttra sig om ett utlämnande...... 65: 164

Se Dröjsmål; Försvarare; Förvaring; Rättegång; Tystnadsplikt; Åtal

Förvaltningsförfarandet:

Utlåtande över besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet
................................................ 66:529

Förvaring:

B. som undergick förvaringsstraff och som i samband med permission begick
grova brott har i närmare 8 månader under förundersökningen
och målets handläggning vid domstol förvarats å anstalt utanför säkerhetsgruppen.
Förundersökningen och handläggningen vid domstol har,
oaktat B. icke var häktad, ansetts böra ske med största skyndsamhet
och med förtur. Fråga om B. bort förflyttas till säkerhetsanstalt tidigare
än som skedde. Jämväl fråga om betydelsen av förundersökningsledningens
önskemål beträffande anstaltsplacering och besöksförbud un -

der utredningstiden ....................................... 64: 87

Om anstaltsplacering för förvaringsfånge under tid då förundersökning

och lagföring för nya brott pågår............................ 64: 230

Se Bötesindrivning; Huvudförhandling; Straffverkställighet

Förverkande:

Kan domstol — efter det att mål om rattonykterhet slutligt avgjorts —

till prövning upptaga yrkande om förverkande av spritdrycker som vid

gripandet påträffats hos den dömde och då beslagtagits?.......... 64: 191

Fråga om bedömning av åklagares i jaktmål framställda yrkande om förverkande
av och ersättning för älgkött när de tilltalade dömas allenast
för häleri............................................... 64: 192

Förvisning: Se Utlänning

687

God man:

Framställning om åtgärder för att tillvarataga okända sakägares rätt till
ersättning på grund av att dem tillkommande rätt till myrslogar frånhänts
dem i samband med laga skifte inom Ore socken, vid vilken frågan
om äganderätten till myrslogarna lämnades outredd. Spörsmål
dels om häradsrätten ägt i anledning av framställning från lantmätaren
förordna gode män för de okända ägarna och — sedan gode männen
försålt myrslogarna — meddela tillstånd till försäljningen, dels ock
om gode männen ägt nedsätta köpeskillingarna i allmänt förvar ....

Gravsättning:

Tillstånd har lämnats till upptagande av här i riket gravsatt stoft i och
för dess flyttning till utlandet. Fråga bl. a. om den hänsyn, som vid sådan
tillståndsprövning är att taga till den avlidnes egen önskan rörande
gravsättning ........................................

Fråga om förutsättningar för undersökning om fel begåtts vid gravsättning
genom att stoftet placerats utanför graven, m. m.............

Gripande: Se Anhållande

Hamnordning:

I lokal hamnordning har intagits förskrift, varigenom hamnstyrelsen erhållit
generellt bemyndigande att utfärda förbud mot tillträde av hamnområde.
Fråga om lagligheten av sådan delegation av den kommunala
förordningsmakten........................................

Handfängsel:

Fråga om användande av handfängsel vid underårigs överförande till
ungdomsvårdsskola .......................................

Handräckning:

överexekutors tillämpning av verkställighetsreglerna i 38 § utsökningslagen
när fråga är om domstols förordnande om rätt till umgänge med

barn ...................................................

Bristfällig avfattning av utslag i handräckningsmål rörande uttagande av
egendom efter bodelning ..................................

Fråga huruvida polishandräckning för intagning å mentalsjukhus av
straffriförklarad, som icke var häktad, bort lämnas utan att tillfälle
dessförinnan beretts den straffriförklarade att själv inställa sig på
sjukhuset ...............................................

65: 229

65:396
66:416

66:348

61:401

61:187
64:230

62:328

688

På begäran av socialnämnd har polis, utan stöd av lag och utan att polischefen
meddelat beslut härom, lämnat handräckning för att inställa en
person för förhör inför nämnden. Fråga om polischefen, som på grund
av tjänsteresa icke hade någon befattning med saken, kunde göras
ansvarig på grund av bristfällig handläggningsordning på landsfiskalskontoret
................................................ 64:417

Polishandräckning för hämtning av skolelev, som uteblivit från undervisningen
............................................... 64:552

Se Arbetshem; Nykterhetsvård; Verkställighet av dom m.m.

Hemskillnad:

Om förfarandet i hemskillnadsmål, när ena maken icke inställt sig till

medling ................................................ 62: 128

Fråga huruvida domstol äger fastställa makars överenskommelse angående
rätt att under hemskillnadstiden kvarsitta i boet.......... 62: 145

Se Vite; Vårdnad om barn

Hotellrörelse:

Underlåtenhet att verkställa ur brandskyddssynpunkt föreskrivna besiktningar
av hotell samt att för länsstyrelsen uppvisa hotellens liggare över

besiktningar m. m................................. 62: 184*; 64: 559

Se Ersättning

Husrannsakan:

Fråga om husrannsakan för deklarationsbrott med hänsyn till dess om -

fattning bort företagas utan att rätten förordnat härom samt om vid
husrannsakningen kontanter och premieobligationer till stort belopp
lagligen kunnat tagas i beslag. Vidare fråga om sättet för förandet av

protokoll över beslagsförrättning ............................ 63: 103

Polismän ha utan bemyndigande verkställt husrannsakan. Fråga om medgivande
av den hos vilken husrannsakan företogs kunde göra förrättningen
lagligen grundad.................................... 65: 159

Huvudförhandling:

Fråga om huvudförhandling i mål mot häktad bort utsättas till tidigare

tidpunkt än som skett .................................... 62: 139

Aläggande av personlig inställelse i mål, där åklagare utfärdat stämning 62: 151
Fråga om domstol haft skäl att i mål mot underåriga angående stöld underlåta
att kalla vårdnadshavama till huvudförhandlingen........ 63: 45

Upprättad plan för huvudförhandling i vidlyftigt brottmål har icke kunnat
följas på grund av att förhören blivit mera tidsödande än som beräknats.
Fråga om vilka åtgärder som böra vidtagas i ett dylikt läge

689

och om sessionstiderna på grund därav fått utsträckas över sex timmar.
Tillika spörsmål om förutsättningar förelegat att låta part avträda under
förhör med medparter och vittnen och om tillvägagångssättet vid
återgivandet av utsaga, som avgivits under parts frånvaro. Vidare
fråga om betydelsen av att nämndemän under kortare stunder av huvudförhandling
varit frånvarande ............................

Fråga huruvida domstol ägt underlåta att vid huvudförhandling i mål om
enskilt åtal självmant höra målsäganden, vilken kallats att personligen
infinna sig. Tillika fråga vid vilken tidpunkt under huvudförhandlingen
ett av de tilltalade påkallat förhör med målsäganden skulle äga rum ..
Bör i mål, där förvaring kan ifrågakomma, den omständigheten att den
tilltalade bestrider åtalet föranleda att huvudförhandling måste hållas

innan intemeringsnämndens yttrande inhämtas? ................

Utformningen av kallelse till huvudförhandling i brottmål i fall då den

tilltalades erkännande föreligger eller kan väntas................

Fråga om domstol bort företaga brottmål till huvudförhandling, oaktat

den offentlige försvararen icke kom tillstädes ..................

Kan domstol befria tilltalad från inställelseskyldighet under villkor att

skriftligt erkännande lämnas? ..............................

Fånge eller å mentalsjukhus omhändertagen person skall ej kallas till

domstol vid vite .........................................

Se Försvarare; Processledning

64: 56

64:164

64:196
64:206
65: 54
66:235
66:260

Hyresreglering:

Fråga huruvida vissa av hyresrådet meddelade anvisningar om förutsättningar
för fastighetsägare att få tilläggskompensation för ökade ränteuppgifter
kunde anses stå i strid med Kungl. Maj:ts beslut om sadan

tilläggskompensation ......................................

Försummelser av ordförande i hyresnämnd vid handläggning av mål inom
tre hyresnämnder, avseende bristfällig diarieföring, underlåtenhet att
kalla samtliga parter till sammanträde, obehörigt fastställande av

grundhyror m. ..........................................

Må part i ärende angående medling i hyrestvist föreläggas personlig inställelse?
...............................................

61: 340

63: 239*
66: 609

Häktad; Häktning:

Enligt 24: 3 RB må ej den som är under 18 år häktas, med mindre det
är uppenbart att betryggande övervakning ej kan ordnas. Fråga om behovet
av åtgärder för att möjliggöra att sådan övervakning skyndsamt

kan anordnas, så att häktning kan undvikas.................... 64: 38

I häktningsbeslut skall det brott, för vilket häktning sker, preciseras---- 66: 58

Se Förvaring; Huvudförhandling; Söndagsregeln

23 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

690

Hämtning:

I beslut, varigenom part förpliktats återgälda statsverket hämtningskost nad,

bör rätten ange kostnadens belopp ...................... 62: 143

Fråga huruvida förutsättningar för hämtning till förhör förelegat i vissa

fal1 .................................................... 64: 120

Se Handräckning

Importtillstånd:

Fråga huruvida av veterinärstyrelsen meddelat beslut att återkalla av styrelsen
meddelat tillstånd att införa vissa köttvaror grundats på objektivt
godtagbara skäl ...................................... 61. 300

Se Kommunicering

Indrivning:

Fråga huruvida indrivningsmyndighet utan hinder av lämnat anstånd med
betalning av skatter äger vidtaga åtgärder för indrivning av skatteskulderna
................................................ 65:545

Införsel:

Oriktigt förfarande av stadsfogde att inför jul- och nyårshelger meddela
generellt anstånd med uttagande genom införsel av skatt och böter . . 63: 14*

Införsel för uttagande av böter bör icke ske förrän den bötfällde anmanats
att frivilligt betala böterna............................ 63: 126

Se Delgivning; Ersättning

Inhibition: Se Utmätning; Verkställighet av dom

Inskrivningsärende:

Vid ungefär hälften av rikets domsagor sker icke expediering av inskrivningsärenden
och gravationsbevis inom lagstadgad tid. Framställning
om utredning av fråga om större domkretsar beträffande inskrivningsväsendet
och, i avbidan härå, om skyndsamma åtgärder för avhjälpande
av de sedan läng tid tillbaka förefintliga missförhållandena____ 63: 139

Se Dröjsmål

Inspektionsanmärkningar:

Redogörelser för inspektionsanmärkningar 62: 124, 397; 64: 179, 531;

66: 58, 199, 553

Inställelse till rättsförhandling: Se Huvudförhandling; Hyresreglering

Inteckning: Se Dödande av förkommen handling

691

JO:

Fråga om domare i yttrande till JO över klagomål mot domaren genom

åberopande av vissa rättsfallsnotiser ärekränkt klaganden.......... 61: 37*

Erfarenheter rörande JO:s tillsyn över kommunala myndigheter...... 61: 444

Tal vid riksdagens högtidlighållande den 1 mars 1960 av JO-ämbetets

150-åriga tillvaro ........................................ 61:514

Vilseledande uppgifter i remissyttrande till JO.................... 62: 262

Framställning om åtgärder i syfte att trygga JO-ämbetets behov av kvalificerad
personal......................................... 62: 466

Utlåtande rörande dels ombudsmännens praxis att i fall, då tjänstefel ej
föreligger, ingå på bedömning av befogenheten och lämpligheten av
företagen tjänsteåtgärd, dels frågan om utsättande av personnamn i

ämbetsberättelsema ....................................... 65: 201

Utlåtande över JO-utredningens förslag om grundlagsändring, möjliggörande
utökning av antalet ombudsmän...................... 65: 208

Dröjsmål med besvarande av remiss från JO...................... 66: 43*

Uttalande om forum för åtal mot JO............................ 66: 195

Besvarande av allmänt hållna lagtolkningsfrågor ingår icke i JO:s uppgifter
.................................................. 66: 287

Lämpligheten att myndighet delgiver anställd personal innehållet i JO:s

ämbetsberättelser ......................................... 66:553

Jordfästning:

Kyrkoherde har träffat överenskommelse med avlidens anhöriga om jordfästning
efter högmässas slut. Innan de anhöriga kommit tillstädes har
jordfästningen därefter förrättats utan att kyrkoherden vidtagit någon
åtgärd för att dessa skulle hinna infinna sig vid förrättningen...... 63: 224*

Jordförvärvslagen:

Felaktigt förfarande av lantbruksnämnd genom att icke samtidigt pröva
ansökningar, som två personer var för sig gjort om tillstånd att förvärva
viss fastighet....................................... 61:414

Tillämpningen av bestämmelserna i 1948 års jordförvärvslag om värdering
av fastighet i samband med tvångsauktion. Tillika fråga om tillbörligheten
av att lantbruksnämnden vid sådan auktion avgivit anbud

enbart i syfte att framdriva högre bud........................ 61:417

Tillämpningen av lantbruksnämnds befogenhet att som villkor för jordförvärvstillstånd
uppställa krav på att sammanläggning med annan

fastighet kommer till stånd.................................. 62: 305

Fråga om lantbruksnämnd ägt att i rationaliseringssyfte för medel ur jordfonden
inköpa jordbruksfastighet inom skärgård, oaktat denna var
stadd i snabb avfolkning och ingen jordbrukare i orten önskade förvärva
fastigheten......................................... 63: 386

692

Underlåtenhet av lantbruksdirektör att vid handläggning i lantbruksnämnd
av fråga om försäljning till viss person av en av nämnden i rationaliseringssyfte
förvärvad fastighet underrätta nämnden att även annan
person anmält intresse att förvärva fastigheten i kompletterings syfte

................................................... 64:412

Bristfällig handläggning av ärenden om jordförvärvstillstånd 65: 549; 66: 601, 604
Se Kommunicering; Motivering av beslut; Utmätning; Vite

Jäv:

I. Enskilt uppdrag såsom jävshinder m. m.

Hovrättsdomares biträde åt annan i rättsliga angelägenheter har med
hänsyn till sin art och omfattning varit oförenligt med domartjänstens

beskaffenhet och delvis innefattat advokatverksamhet............ 61: 15

Underlåtenhet av tjänstemän i byggnadsstyrelsen att inhämta erforderligt
tillstånd för innehav av bisysslor. Tillika uraktlåtenhet av generaldirektören
och administrative byråchefen att ingripa med avseende å

vissa tjänstemäns innehav av bisysslor........................ 63: 254

Framställning om allmän översyn av bestämmelserna rörande rätten för

statstjänstemän att inneha bisysslor .......................... 64: 479

Jäv för stadsarkitekt, som på privat uppdrag uppgjort ritningar för visst
byggnadsföretag, att biträda byggnadsnämnden vid dess befattning med
företaget................................................ 66: 462

II. Fråga om jäv i vissa andra fall

Häradshövding har till vederbörande landsfogde översänt en brottmålsakt
för de åtgärder denne kunde vilja företaga i fråga om undersökning
angående osanna vittnesutsagor. Fråga om häradshövdingen gjort sig

skyldig till tjänstefel genom att handlägga menedsmål mot vittnen i det

förra brottmålet.......................................... 61: 58*

Befattningshavare vid vattendomstol har ansetts böra i princip avstå från
att i samband med handläggning av mål deltaga i måltider som bekostas
av part........................................... 61: 109

Ordförande i prövningsnämnd jävig att deltaga i prövningen av taxeringar,
med vilka han tidigare tagit befattning som ordförande i

taxeringsnämnd .......................................... 61: 228*

Befattningshavare å landskontor, vilken tjänstgjort som ordförande i
taxeringsnämnd, bör icke såsom protokollsförare biträda prövningsnämnden
vid handläggning av besvär över taxeringar, i vilka han själv

deltagit ................................................ 61:388

Fråga om jäv för rektor att besluta om eget barns intagning i läroverk . . 61: 349
Fråga huruvida den omständigheten att landshövdingen var ordförande i
styrelse för stiftelser, vilka stodo under länsstyrelsens tillsyn, kunnat
innefatta jäv för länsstyrelsen att ingripa mot stiftelsestyrelsen eller

693

eljest föranleda begränsning av länsstyrelsen åliggande tillsynsskyldighet
.................................................... 61:352

Fråga om expert, som anlitats av medicinalstyrelsens sammansatta rättsmedicinska
och rättspsykiatriska nämnd, varit av jäv hindrad att till
nämnden avgiva yttrande rörande fråga, varom han tidigare i annan

egenskap utlåtit sig ....................................... 63: 337

Jäv för ordförande i kyrkoråd att deltaga i utredning och beslut rörande

tvistigheter inom församlingen som berörde jämväl ordföranden .... 64: 403

Fråga om ledamöter av sektion vid universitet på grund av vissa av sektionen
vidtagna åtgärder varit av jäv hindrade att handlägga ansökan

om docentur ............................................ 65: 316

Fråga om ledamöter i betygsnämnd — vilka påkallat åtal för kritik som
riktats mot dem för avgivet förslag till betyg å akademisk avhandling
— varit på grund av nämnda omständighet jäviga att deltaga i den

slutliga betygssättningen av avhandlingen...................... 65: 327

Jäv för rektor i fråga om lärarförordnande för anhöriga och betygsättning
av eget barn. Tillika fråga om jävshinder att utfärda tjänstgöringsbetyg
för lärare, som anmält rektorn för tjänstefel.............. 66: 406

Se Otillbörlig belöning

Kallelse: Se Huvudförhandling; Hyresreglering
Kollekt: Se Prästämbete

Kommissionär:

Underlåtenhet av kommissionär vid länsstyrelse att föra diarium över
mottagna uppdrag och att hålla ordnade räkenskapshandlingar m. m.
samt mot landssekreterare för underlåtenhet att utöva tillsyn över kom -

missionärsverksamheten.................................... 62: 161*

Framställning angående utfärdande av anvisningar till ledning för beräkningen
av vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna m. m. . . 62: 368
Fråga huruvida kommissionär vid patent- och registreringsverket förfarit
felaktigt genom att företaga vissa ändringar i handlingar till ansökan
om registrering av ny bolagsordning m. m................. 63: 354

Kommunallagen:

Felaktigt förfarande av kommunalnämnd genom att verkställa visst av

kommunalfullmäktige fattat beslut innan detta vunnit laga kraft .... 61: 431
Fråga om vissa fullmäktigebeslut rörande inköp av fastigheter och subventionering
av industriföretag fått verkställas innan de vunnit laga
kraft och om skyldighet för verkställighctsorganen att, sedan besluten

upphävts, åvägabringa återgång av skedd verkställighet.......... 66: 307

Framställning om utredning dels av fråga om införande i kommunallag -

694

stiftningen av rättsmedel för att framtvinga återgång av verkställighet
av beslut som upphävts, dels av fråga om omfattningen av den kommunala
kompetensen...................................... 66: 498

Kommuniccring:

Fråga om kommunicering med den omyndige av förmyndares ansökan

om högre arvode än det sedvanliga.......................... 61: 154

Underlåten kommunicering med part i ärende avseende:

återkallelse av importtillstånd .............................. 61:300

godkännande av nytt släktnamn ........................ 61: 317, 323

entledigande från icke-ordinarie befattning .................... 61:343

besvär över utmätning..................................... 62: 151

tvångsförordnande om läkarundersökning av tjänsteman.......... 62: 228

återkallelse av vapenlicens................................. 63: 116

avslag å ansökan om förlängt uppehållstillstånd för utlänning...... 63: 341

utbetalning av folkpension till annan än den pensionsberättigade .... 63: 361

utfärdande av arbetsföreläggande.................... 64:251*; 64:279

övervakning och varning beträffande underårig.................. 64: 544

avslag å ansökan om jordförvärvstillstånd samt besvär över sådant

beslut ................................................ 65: 306

yttrande av barnavårdsnämnd i vårdnadsfråga.................. 65: 453

relegation av skolelev..................................... 65: 473

nedskrotning av felparkerat fordon .......................... 66: 477

återkallelse av droskförartillstånd ............................ 66: 606

Framställning angående lagstiftningsåtgärd för vinnande av ökat administrativt
rättsskydd genom införande av allmän föreskrift om skyldighet
i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före ärendes avgörande

lämna enskild part tillfälle att yttra sig........................ 62: 339

Spörsmål huruvida kommunicering av utredningsmaterial i samhällsvårdsärenden
bör ske muntligen eller skriftligen och i sistnämnda fall
om handlingarna böra tillställas parten eller endast hållas tillgängliga
hos myndighet........................................... 65: 382

Se Delgivning; Lagfart; Sinnesundersökning; Taxering

Kriminalregister:

Förfarandet vid beställning av registerutdrag då den misstänkte bytt

namn .................................................. 66:286

Se Dröjsmål

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande:

1) av domare......................61: 37*; 62: 14*; 64: 184; 66: 15*

2) av polismän .................................. 61: 96*; 65: 277*

3) i andra fall (av vice ordförande i högskolestyrelse)............ 61: 332;

(av ordförande i länsskolnämnd) .......................... 65: 416

Se JO; Ämbetsansvar

693

Kumulation: Se Sammanläggning av mål
Kungörelse: Se Civilförsvar; Dröjsmål

Kvarstad:

Kvarstad, skingringsförbud och beslag ha ansetts alltid skola hävas, därest
mot den tilltalade väckt talan ogillas. Domstolen äger alltså i dylika
fall icke förordna, att tvångsmedlet skall bestå i avbidan på att domen
vinner laga kraft ........................................

Kvittning:

Fråga om tidpunkten för kvittning mot överskjutande preliminär skatt
Se Uppbörd

Kyrkoråd:

Fråga om kyrkoråd, på grund av åliggande att vaka över att kyrklig tvedräkt
och söndring såvitt möjligt förhindrades, äga göra kyrkvärd,
tillika ledamot av kyrkorådet, allvarliga föreställningar och meddela
honom varning...........................................

Körkort:

Framställning om att domstols skyldighet att till körkortsmyndighet översända
avskrift av domar rörande vissa förseelser av körkortsinnehavare
skall utsträckas att avse även förseelser av den, som fått sitt körkort

återkallat ...............................................

Framställning angående åtgärder i syfte att åstadkomma en ur rättssäkerhetssynpunkt
mera tillfredsställande ordning vid handläggning av

ärenden rörande återkallelse av körkort........................

Polismyndighet äger icke till åklagarens prövning överlämna uppkommen
fråga rörande omhändertagande av körkort för alkoholpåverkad
bilförare utan skall själv skyndsamt pröva berörda fråga. Tillika spörsmål
inom vilken tid beslut om sådant omhändertagande skall underställas
länsstyrelsen.......................................

Dröjsmål med omhändertagande av körkort i anledning av rattfylleri

m. m........................................... 62:435;

Dröjsmål med infordrande av återkallat körkort..................

Fråga vilken prövning som bör föregå länsstyrelses åtgärd att — på
grundval av dom i trafikmål — upptaga frågan om återkallelse av körkort
och därvid infordra förklaring av körkortsinnehavaren........

Innebörden och räckvidden av länsstyrelse enligt 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen
tillkommande befogenhet att såsom ett led i omprövningen
av körkortsinnehavares lämplighet utfärda föreläggande för

denne att inkomma med kompetensbevis......................

Felaktiga beslut om varning av körkortsinnehavare................

Fråga om trafikkort — som ej kan återkallas interimistiskt — må återkallas
i samband med beslut om interimistisk återkallelse av körkort.

62: 46

62:460

64:403

61: 225

62:331

62: 317

64:533
62:437

61: 377

65:531
64:537

696

Tillika spörsmål om tillräckliga skäl förelegat för beslut om interimistisk
körkortsåterkallelse.................................

Underlåtenhet att i ärende om interimistisk körkortsåterkallelse på grund
av misstänkt rattonykterhet ingå i prövning av blodprovs bevisvärde
samt att sakligt pröva framställning om upphävande av interimistisk

återkallelse..............................................

Må körkortsmyndighet underrätta enskild arbetsgivare om att hos honom
anställd arbetstagare fått sitt körkort indraget?..............

Fråga om man bör utan viss närmare utredning godtaga uppgift av körkortsinnehavare,
som efter beslut om återkallelse av körkort anmodats

återlämna detsamma, att körkortet förkommit..................

Se Delgivning; Dröjsmål; Sekretess

Laga skifte: Se God man

Lagfart:

Fastighetsägare skall höras innan föreläggande gives honom att söka lagfart
....................................................

Fråga om behandling av lagfartsansökan då samtycke saknas av säljarens
hustru............................................

Lagsökning:

Vissa vid inspektioner gjorda anmärkningar mot handläggning av lagsökningsmål
.............................................

Se Utmätning; Återvinning

Lantbruksnämnd: Se Jordförvärvslagen

Lis pendens: Se Sammanläggning av mål

Lokal ordningsstadga:

Fråga huruvida i lokala ordningsföreskrifter för allmänt läroverk må intagas
bestämmelser om elevernas uppförande och ordning utanför
skolan.......................................... 61: 345;

Opåkallade förbud och tillståndsregleringar i lokala ordningsstadgor som
fastställts av länsstyrelse.................... 62: 438; 65: 489;

Angående vikten att länsstyrelse vid fastställelseprövningen tar del av
innehållet i avgivna yttranden ..............................

Se Torghandel

Lokal trafikföreskrift:

Fråga om lagligheten av ett av direktion för länslasarett meddelat förbud
mot inkörsel å sjukhusområdet för läkare, som påståtts underlåta att
rätta sig efter utfärdade parkeringsbestämmelser................

64:359

66:424
63:371

65: 514

65: 170
66: 253

62: 136

66:412
66:560
66: 557

66:469

697

Lotteri:

Spörsmål rörande kontroll av lottsedlar och tillståndsgivande myndighets
åtgärder, när efter försäljnings påbörjande upptäckes att lottsedlarna
äro av otillfredsställande beskaffenhet.................... 64: 556

Fråga om polismyndighet ägt ge tillstånd till sådan utvidgning av lotteri

att insatserna därigenom överstego 5.000 kronor................ 64: 555

Fråga huruvida lotterianordnare som beviljats tillstånd för lotteri med
maximiinsats, må under samma kalenderår beviljas ytterligare lotteritillstånd
................................................ 65:547

Praxis i fråga om lämnande av tillstånd till s. k. skolreselotterier...... 66: 440

Föreskrivande av viss tidsgräns för ingivande av lotteriansökan m. m. . . 66: 611

Lyckta dörrar: Se Offentlighet vid rättegång
Läkarintyg: Se Sekretess

Läkarundersökning av tjänsteman:

Fråga om förutsättningarna för tvångsförordnande för tjänsteman, som
misstänkes lida av sjukdom, att underkasta sig läkarundersökning. Utlåtande
över avgivet betänkande i ämnet...................... 62: 224

Fråga om författningsenliga förutsättningar förelegat för förordnande om

läkarundersökning av kvinnlig lektor......................... • 62: 228

Länsstyrelseinstruktionen:

Fråga om sektionschef bort för avdelningschef opåmint anmäla visst av
honom handlagt ärende. Tillämpningen av 30 § länsstyrelseinstruk -

tionen ................................................. 64:531

Skyldigheten enligt 15 och 16 §§ länsstyrelseinstruktionen att utöva tillsyn
över ärendens gång m. m............................... 66: 553

Läroboksnämnden:

Fråga om läroboknämndens granskning av läroböcker i kristendoms kunskap

................................................ 66:451

Lösen: Se Expeditionslösen

Medling:

Fråga om medlingsförfarande enligt giftermålsbalken avslutats........ 64: 574

Motivering av beslut m. m.:

Domstol bör vid tillämpning av undantagsregel, för vars användning lagen
stadgar att särskilda skäl skola föreligga, angiva vilka dessa särskilda
skäl äro .......................................... 62: 145

23* — Justitieombudsmannen) årsberättelse till 1966 års riksdag

698

Bör domstol i beslut om sinnesundersökning av tilltalad motivera sitt
ställningstagande till bevisfrågan och bör hovrätt, varest talan fullföljts
mot sådant av underrätt meddelat förordnande, ingå i fullständig

prövning av bevisfrågan? .................................. 63: 64

Framställning med förslag — i syfte att vinna ökat administrativt rättsskydd
— om införande av en allmän regel om principiell skyldighet för
förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl, å vilka besluten
grundas........................................... 61:448

Underlåtenhet av utlänningskommissionen att motivera beslut, varigenom
ansökan om förlängt uppehållstillstånd avslagits samt förordnande om

förpassning meddelats..................................... 63: 341

Fråga om lantbruksstyrelsen bör motivera beslut, varigenom styrelsen

ändrar lantbruksnämnds beslut i ärende om jordförvärvstillstånd . . 65: 302
Se Taxering

Myrslogar: Se God man
Målsägande: Se Huvudförhandling

Nedsättning: Se Deposition

Nykterhetsvård:

A) Tillfälligt omhändertagande

Frågor om förutsättningarna för interimistiskt omhändertagande av misstänkt
farlig alkoholmissbrukare................ 62: 397; 64: 546; 66: 586

Interimistiskt omhändertagande av kringflackande alkoholmissbrukare,

oaktat utredning saknats rörande dennes försörjningsförhållanden . . 62: 412

Bristfälliga anteckningar om verkställd utredning i ärenden rörande interimistiskt
omhändertagande av alkoholmissbrukare ............ 62:418

B) Frågor rörande beslut om intagning å anstalt

Innebörden av den i nykterhetsvårdslagen införda indikationen »farlig

för annans själsliga hälsa» .................................. 62: 403

Innebörden av indikationen grov pliktförsummelse, då fråga är om förhållandet
mellan fader och barn utom äktenskap, om vilket vårdnaden
icke tillkommer fadern..................................... 62: 413

Tillämpningen av indikationen »ur stånd att taga vård om sig själv»

62: 416; 65: 416

Underlåtenhet hos länsstyrelse att anordna muntliga förhör i ärenden
angående tvångsintagning av förment farlig alkoholmissbrukare ....

62: 408; 65: 525

Tid för hållande av förhör inför länsstyrelse med alkoholmissbrukare

som omhändertagits ...................................... 66: 584

699

C) Andra spörsmål

Frågor om beräkning — med hänsyn till avbrott på grund av rymningar
och försökspermissioner — av den i lag längst medgivna vårdtiden å

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare ....................

Ogrundad polisanmälan av nykterhetsnämnd att alkoholmissbrukare hotat
sin hustru med vapen..................................

Fråga i vilken utsträckning anonymitetsskyddet för anmälare och uppgiftslämnare
i ärende rörande misstänkt farlig alkoholmissbrukare må
kunna tillgodoses utan att dennes intresse att erhålla del av utredningsmaterialet
onödigtvis åsidosättes ............................

Vidtagande av hjälpåtgärd enligt 14 § nykterhetsvårdslagen, oaktat alkoholmissbruk
i lagens mening ej förelegat, m. m.................

Fråga huruvida polishandräckning för alkoholmissbrukares överförande
till anstalt bort meddelas tidigt på morgonen och utan föregående underrättelse
m. m................................... 61:405;

Ofullständig utredning för ingripande av nykterhetsnämnd. Tillika till lämpningen

av fylleriindikationen............................

Hjälpåtgärd får ej ges karaktär av övervakning..................

Se Delgivning

Nådeansökan: Se Straffverkställighet; Villkorlig frigivning
Nämndeman: Se Huvudförhandling

Nöjdförklaring:

Fråga om domstol i mål mot ynglingar angående stöld haft skäl att tillåta
nöjdförklaring, oaktat ynglingarna icke dessförinnan samrått med
vårdnadshavare ..........................................

Nöjesskatt:

Frågor om återbetalning av obehörigen debiterad nöjesskatt, åläggande
att inbetala felande skatt samt handläggning och prövning av ansökningar
om skattebefrielse...................................

Obehörigt villkor:

Obehöriga villkor vid meddelande av:

tillstånd att disponera allmän plats ..........................

dispens från byggnadsförbud m. m................... 62: 443;

dispens enligt 33 § väglagen...............................

skyddsrumsdispens........................................

Se Jordförvärvslagen; Utlänning; Utmätning

61:412

61:442

62:270
62:419

62:421

66: 589
66: 591

63: 45

62: 456

62: 438
66:583
66:571
66: 576

700

Offentlig försvarare: Se Försvarare

Offentlig handling: Se Allmän handling; Sekretess

Offentlig tillställning:

I samband med folkparksuppträdanden av en filmstjärna har statspolispersonal
insatts för ordningshållning och även medverkat vid transport
av artister från en festplats till annan. Fråga bl. a. om formerna
för polisens medverkan och om kostnaderna för polisinsatsen......

Offentlighet vid rättegång:

Fråga om missförhållanden förekomma vid rättsförhandlingar inom

lyckta dörrar............................................

Fråga om behovet av förbud mot fotografering av tilltalad och misstänkt
på väg till och från rättssalen..........................

Omhändertagande:

Polismän ha — då de i identifieringssyfte sökte gripa flyende person —
genom att avlossa skrämskott använt strängare medel än förhållandena
krävde .............................................

Fråga om en person L:s uppträdande innefattat ett störande av eller en
omedelbar fara för allmänna ordningen så att polisman varit berättigad
att med stöd av 12 § allmänna polisinstruktionen tillfälligt omhändertaga
L. Tillika spörsmål om en person, som varit i L:s sällskap vid
omhändertagandet, ägt påfordra att få medfölja till polisstationen . .
Stadsfiskal har överskridit sina befogenheter såsom polischef genom att
meddela en yngling, som tidigare uppträtt störande i staden, förbud att
viss tid på kvällen vistas vid det s. k. ströget i staden samt genom att
beordra polispersonalen att omhändertaga ynglingen, om han överträdde
förbudet..........................................

Fråga om person, som av polisen omhändertages i identifieringssyfte,

må märkas med märkbläck m. m.............................

Se Anhållande; Barnavård; Fylleri; Nykterhetsvård; Sinnessjukvård

Omyndigförklaring: Se Dom

Ordningsstadga: Se Lokal ordningsstadga

Otillbörlig belöning:

Mottagande av otillbörlig belöning för tjänsteutövning som länskogsvaktare
har — med hänsyn till bristande insikt om otillbörligheten —

betraktats som tjänstefel ..................................

Tillbörligheten av att statstjänstemän vid kommunikationsverk deltaga
som gäster vid en i privat regi anordnad flygresa till Paris och åter.

65:506

65: 52
65:174

61:246*

62: 78

62:178*
66:134

62:189*

701

Tillika fråga om tillstånd av chef att deltaga i resan kunde fritaga underordnad
tjänsteman från ansvar för sitt handlande............

Framställning om vissa statstjänstemäns rätt till fribiljetter från transportföretag
..............................................

Parkering:

Fråga om polisens befogenhet att bortforsla och nedskrota felparkerat
fordon .................................................

Part:

Fråga om partsställningen i mål om fastställande av faderskap eller om
äktenskaplig börd........................................

Pass:

Fråga om den utredning, som bör förebringas för prövning huruvida den,
som är underkastad avflyttningsförbud, må betros med pass för utrikes
resa. Tillika obehörig vägran att utfärda pass för yngling, som
enligt uppgift skulle komma att instämmas i faderskapsmål........

Framställning om ändring av 6 § passkungörelsen avseende passmyndighets
prövningsrätt i vissa fall, då misstanke om brott föreligger mot
passökande .............................................

Penningbelöning:

Fråga om lämpligheten av att utfästa penningbelöning för att stimulera
allmänheten att bidraga till uppklarande av grova brott..........

Polisens brottsförebyggande verksamhet:

Frågor om behörigheten och lämpligheten av att polismän placerats för
tjänstgöring å en huvudsakligen av försäkringsbolag finansierad, under
enskild styrelse lydande polisteknisk rådfrågningsbyrå, som tjänar dels
allmänt brottsförebyggande syften och dels vissa enskilda intressen

Öl: 392;

Åtgärder för samarbete i brottsförebyggande syfte mellan polisen och
socialvårdsorgan m. fl.....................................

Fråga om polisen lämnat av omständigheterna påkallat skydd till förekommande
av övervåld å kvinna, som begärt sådant skydd och som
sedan överfallits och dödats................................

Fråga huruvida poliseskort kunnat lämnas för att förebygga uppträden
mellan mor och dotter under tågresa..........................

Se Omhändertagande

Polisförhör: Se Förundersökning

Polisutbildning:

Bristfälliga åtgärder i fråga om viss beredskapsutbildning för polispersonal
................................................

65:261*
65: 574

66: 477

62: 141

65: 540

65: 583

63: 90

64:522
62: 431

64:133
64:553

62:437

702

Polisutredning: Se Förundersökning

Preskription:

Fråga enligt 5: 17 SL huruvida mot den misstänkte inlett förfarande av -

brutits ................................................. 66: 58

Se Bevisning; Skadestånd; Åtal

Processledning:

Bör ordförande i brottmål själv leda förhör med den tilltalade?...... 66: 47

Protokoll:

Angående uppsättande av protokoll över förhandling.............. 62: 142

Vid ensamdomares prövning av gemensam ansökan om hemskillnad

m. m. behöver protokoll ej föras ............................ 62: 142

Anteckningar i vissa fall om arvskatt i bouppteckningsprotokoll...... 62: 147

Fråga om huvudförhandlingsprotokolls innehåll i mål om deklarations brott.

.................................................. 64: 205

Prövningsnämnds protokoll böra icke avfattas på sätt som är ägnat att
ge intrycket att taxeringsintendenten har ett avgörande inflytande på
prövningsnämndens beslut.................................. 64: 385

Se Allmän handling; Ändring av beslut m. m.

Prästämbete:

Göra präster och lekmannatjänstemän, som av religiösa skäl icke kunna
tillerkänna prästvigning av kvinna giltighet, sig skyldiga till tjänstefel
genom att i vissa konfliktsituationer intaga en negativ ståndpunkt till
tjänstgöring av kvinnlig präst? Tillika fråga bl. a. huruvida biskop
åsidosatt sin tjänsteplikt genom att medverka vid utfärdandet av vissa
anvisningar, vilka synas ha varit ägnade att försvåra genomförandet av
lagstiftningen rörande kvinnliga präster ...................... 62: 193

Kyrkoherde har genom att vid högmässa inställa kollekt, som enligt föreskrift
av Kungl. Maj:t skulle upptagas vid tillfället, åsidosatt vad som
författningsenligt ålåg honom. Fråga om förfarandet kunde anses ursäktligt
på grund av samvetsskäl, betingade av genomförandet av lagstiftningen
rörande kvinnliga präster.......................... 64: 236*

Se Påtryckning; Ämbetsansvar

Påtryckning:

Sedan en person vid förhör som målsägande under huvudförhandling
återtagit vissa vid polisförhör lämnade, för den tilltalade graverande
uppgifter, har åklagaren delgivit den förstnämnde misstanke om falsk
tillvitelse. Fråga om detta skett i syfte att påverka den hörde att ändra

sina vid huvudförhandlingen lämnade uppgifter ................ 61: 176

Fråga om biskop utövat obehörig påtryckning mot komminister — vil -

ken varit verksam för att främja sin kallelse till kyrkoherdetjänsten i
sin församling — att i ortspressen införa ett av biskopen formulerat

703

meddelande som innebar att komministern, med en för honom nedsättande
motivering, skulle förklara sig icke vilja mottaga kallelse till

kyrkoherdetjänsten .......................................

Fråga om polischef — sedan han anmälts för tjänstefel och anmälningen
blivit föremål för utredning — obehörigen påverkat underordnade polismän,
som hörts vid utredningen, att ändra sina därvid lämnade uppgifter
..................................................

Vid sammanträde inför ordförande i länsskolnämnd har behandlats
fråga om åtgärder mot läroverkslektor, som ansetts hemfallen åt alkoholmissbruk
och i följd därav ur stånd att taga vård om sig själv. Ordföranden
har vid sammanträdet utövat påtryckning mot lektorn att
begära tjänstledighet..................................

63:153*

64:431

65:416

Rapporteftergift: Se Vägtrafik
Rasdiskriminering:

Spörsmål i vad mån gällande rätt innefattar skydd mot rasdiskriminering

av visst slag............................................ 65- 78

Relegation: Se Kommunicering
Remiss:

Onödigt eller alltför vidlyftigt remissförfarande hos länsstyrelser......

61: 372, 375; 66: 581

Se Dröjsmål

Rättegångsförhandling: Se Huvudförhandling

Rättegångskostnad:

Fråga om återgäldande till statsverket av tolk tillerkänd ersättning av

allmänna medel..........................................

Fråga huruvida — i mål angående faderskap till barn utom äktenskap
— domstol ägt befogenhet att, sedan den skilt sig från målet, till bedömande
upptaga spörsmålet om återbetalningsskyldighet för kostnad

i anledning av blodundersökning, varom förordnats i målet........

Fråga om tillämpningen av 31: 1 första stycket sista punkten RB......

Fråga om domstol bort tillerkänna försvarare i brottmål arvode, trots att

arvodesräkningen inkom till rätten först efter förhandlingen......

Vissa rättegångskostnadsfrågor ................................

Storleken av ersättningsbelopp i mål om betalningsföreläggande och lagsökning
................................................

Se Ersättning; Fri rättegång; Vittne

62:144

63: 82
64: 208

65: 54
66: 209

66:131

Rättelse: Se Ändring av beslut

Rättshandlingsförmåga: Se Avbetalningsköp

704

Salutorg: Se Allmän plats

Samhällsvård: Se Barnavård

Sammanläggning av mål:

Fråga om hur följdmål böra kumuleras med huvudmål............ 64: 56

Fråga om behandlingen av gemensam ansökan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad
i sådana fall, där den ena parten tidigare genom stämningsansökan
väckt talan om skillnad. Bör handläggningen av den gemensamma
ansökningen på grund av bestämmelserna om lis pendens
vila i avbidan på att beslut om avskrivning av stämningsmålet vinner

laga kraft? Kan kumulation ske av stämningsmålet och ansöknings målet?

........................q........................ 65: 58

Fråga om tillräckliga skäl förelegat för att skilja åtal mot två personer
för gemensamt brott ...................................... 66: 274

Sekretess:

Fråga om behovet av ökat sekretesskydd för handlingar rörande psykologiska
prov för skolungdom................................ 62: 243

Fråga huruvida förundersökningsprotokoll i brottmål utlämnats i strid

mot sekretesslagens bestämmelser .......................... 61:182

För att biläggas ansökan om skillnad i visst äktenskap begärde Z. i uppgiven
egenskap av ombud för mannen i äktenskapet hos pastor prästbevis
beträffande hustrun. Fick beviset utfärdas, oaktat Z. icke företedde
fullmakt för mannen ................................ 63: 397

Vid körkortsansökan fogat läkarintyg är att anse som offentlig handling,

varav en var äger taga del.................................. 61: 379

Fråga om bamavardsnämnd må vägra tillhandahålla domstol utredning,
som ligger till grund för nämndens yttrande i vårdnadsfråga, eller uppställa
villkor eller förbehåll vid tillhandahållandet. Vissa spörsmål
i övrigt beträffande redovisningen av nämndens utredning. Tillika

fråga om domstol bort vägra att till part i vårdnadsmål utlämna avskrift
av dylik utredning, som inkommit till domstolen.......... 61:111

Fråga huruvida hos kommunala nämnder befintliga adressuppgifter rörande
mottagare av allmänna barnbidrag bort — med hänsyn till risken
att uppgifterna kunde missbrukas till skada eller förklenande för

enskild — utlämnas för användning i valpropaganda............ 62: 302

Bamavårdsman har efter förfrågan i brev till socialvårdsombudsman vid
barnavårdsnämnden i Y. lämnat uppgifter rörande N:s nykterhetsförhållanden.
Fråga om socialvårdsombudsmannen förfarit felaktigt genom
att utlämna brevet till N:s moder........................ 63: 421

Befattningshavare vid drätselkammare har vägrat att vid telefonsamtal

705

lämna tidningsman begärd upplysning om namnen på sökande till
tjänst, därvid såsom skäl härför angivits att sökandena icke ville ha
sina namn offentliggjorda. Fråga om behörigheten av detta skäl .... 65: 561
Se Allmän handling; Civilförsvar; Nykterhetsvård; Tystnadsplikt

Semester:

Fråga om ändring av redan fastställd tid för semester.............. 63: 368

Lämpligheten av långtgående uppdelning av semester i endags- eller

halvdagsledigheter ........................................ 66: 613

Serviceskyldighet:

Fråga om postverket ägt vägra att utlämna uppgift om vilken tjänsteman

som tjänstgjort vid visst tillfälle............................ 64: 445

Fråga om kommunal myndighet, å vilken servicecirkuläret icke är tilllämpligt,
bör vid telefonsamtal tillhandagå allmänheten med upplysningar,
som icke kräva efterforskning ........................ 65: 561

Se Allmän handling

Servitut:

Handläggning av frågor enligt 5 och 7 §§ servitutslagen............ 64: 205

Sessionstid:

Om sessionstids utsträckning till sent på kvällen.................. 66: 202

Se Huvudförhandling

Sinnessjukvård:

Om praxis vid tvångsintagningar å sinnessjukhus och om behov av ändrade
bestämmelser angående sådana intagningar............... 61:252

Förutsättningarna för tvångsintagning å sinnessjukhus av alkoholmissbrukare
................................................ 61:273

Fråga huruvida alkoholmissbrukare, som för vård intagits på sinnessjukhus,
var att anse som sinnessjuk och kunde kvarhållas på sjukhuset

mot sin vilja............................................. 61: 291

Patient å mentalsjukhus, som misstänkts för delaktighet i tablettsmuggling,
har hållits isolerad i enskilt rum under 17 dagar. Fråga om misstanken
utgjort tillräcklig anledning till isolering och om patienten under
isoleringstiden bort beredas tillfälle till vistelse utomhus........ 62: 326

Fråga om åtgärder för att underlätta överförandet av vårdbehövande

mellan mentalsjukhus och landstingsanstalt för psykiskt efterblivna . . 62: 432
Se Ersättning

Sinnesundersökning:

Tidigare jämlikt 5: 5 SL straffriförklarad har ånyo straffriförklarats utan
att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet skett i målet. Spörsmål
om undersökning var obehövlig och om domstolen bort beakta angelägenheten
att utreda om han var i behov av vård å sinnessjukhus . . 61: 130

706

Länsstyrelse har jämlikt 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen —
sedan medicinalstyrelsen efter remiss anvisat plats å visst sinnessjukhus
— förordnat om straffriförklarads intagning å sådant sjukhus,
oaktat undersökning av vederbörande enligt sinnessjuklagen icke verkställts
i brottmålet och utlåtande ej heller avgivits rörande frågan

huruvida vårdbehov förelåg ................................ 62: 265

Framställning angående behovet av åtgärder för avhjälpande av arbets balansen

inom sinnesundersökningsväsendet m. m............... 62: 102

Framställning om reglering av i vilka fall överlämnande till vård enligt
sinnessjuklagen må äga rum utan att sinnesundersökning företagits i

målet .................................................. 66: 163

Förordnande om icke häktad persons överförande till sinnessjukhus för

undergående av sinnesundersökning .......................... 66: 239

Se Dröjsmål; Läkarundersökning; Motivering av beslut

Sjukförsäkring:

Vid statlig myndighet tillfälligt anställd befattningshavare har icke av
arbetsgivaren i samband med anställningen mottagit föreskriven erinran
om sin skyldighet enligt 45 § sjukförsäkringslagen att till allmän
sjukkassa anmäla sådan stadigvarande ändring av arbetsinkomsten,
som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. Fråga bl. a. om befattningshavaren
kan härå grunda rätt till skadestånd av den för underlåtenheten
ansvarige tjänstemannen ........................ 61: 336

Självdeklaration: Se Taxering; Vite

Skadestånd:

Domares skyldighet att ersätta skada på grund av fel sedan frågan om

straffansvar för felet förfallit på grund av preskription............ 62: 71

Domare, som förfarit felaktigt i ett lagsökningsmål, har ansetts böra ersätta
part skada som tillskyndats denne genom felet.............. 65: 57

Se Sjukförsäkring

Skatt: Se Indrivning; Taxering; Uppbörd
Skingringsförbud: Se Kvarstad
Skjutbana:

Fråga om vem som har att gälda kostnad för expert, som anlitats vid förrättning
för godkännande av skjutbana........................ 63: 433

Skjutvapen: Se Vapen

Skolstadga: Se Lokal ordningsstadga

Skoltidning: Se Tryckfrihet

707

Skyddsrum: Se Civilförsvar; Ersättning

Släktnamn:

Fråga huruvida statistiska centralbyrån ägt att på grund av namnhävd
godkänna namn, som bäres av annan släkt och är av mera egenartad
beskaffenhet. Tillika bl. a. spörsmål om namnhävd kan anses styrkt . .
Fråga huruvida släktnamnet Dannäs kan anses så likartat eller förväxlingsbart
med det äldre släktnamnet Danäs, att hinder förelegat mot

godkännande av det förra namnet............................

Är släktnamnet Gyllesten så likartat eller förväxlingsbart med det äldre
släktnamnet Gyllensten, att hinder förelegat mot godkännande av det

förra namnet?...........................................

Se Kommunicering

61: 317

61: 323

62:315

Socialhjälp:

Fråga huruvida socialhjälp för personers utflyttning ur kommun lämnats
i syfte att kommunen därigenom skulle undgå fortsatta kostnader
för socialhjälp. Tillika underlåtenhet av socialnämnder att i sådana fall
samråda med myndigheter i den avsedda inflyttningskommunen för
bedömande huruvida hjälptagaren genom flyttningen får tillfredsställande
försörjningsmöjligheter................................

Stiftelse:

Fråga om vid Skansens avskiljande från stiftelsen Nordiska Museet de

för stiftelsen gällande stadgarna åsidosatts i visst hänseende........ 65: 519

Se Jäv; Tillsyn

Strandlagsförbud:

Länsstyrelse har medgivit uppförande av byggnad inom område, som
omfattas av strandlagsförbud. Byggnaden uppfördes emellertid väsentligt
närmare stranden än medgivandet avsåg. Fråga om länsstyrelsen
bort medverka till att byggnaden fick kvarstå på sin plats.......... 64: 335

Straffbarhet:

Fråga om författningsändring medfört att straffbarhet bortfallit...... 66: 284

Straffregister: Se Dröjsmål; Kriminalregister
Straffriförklarad: Se Bötesförvandling; Handräckning

Straffverkställighet:

Vilka anvisningar böra av polismyndigheten lämnas den som begär att
få börja avtjäna ådömt frihetsstraff, innan verkställighetshandlingarna
kommit polismyndigheten till handa? ........................

708

Fråga om vid prövning av ansökan om anstånd med verkställighet av frihetsstraff
hänsyn får tagas till arbetsgivarintressen........ 61:383;

Handläggningen av ärenden om anstånd med straffverkställighet......

Nöjdförklaring och därmed straffverkställighetens början har fördröjts
på grund av bl. a. försenad expediering av dom. Framställning om nåd

för den dömde..........................................

Styresman vid fångvårdsanstalt har förfarit felaktigt genom att utan tillräckliga
skäl tillåta minderåriga flickor att besöka en i anstalten intagen
man..............................................

Fråga om befogenheten av vid fångvårdsanstalt meddelat förbud för de

intagna att läsa vissa veckotidningar..........................

Dröjsmål med överförande av unga straffångar till öppen anstalt......

Platsbristen i säkerhetsanstalterna..............................

Fråga om behovet av särskilda åtgärder för att tillförsäkra den — som
dömts till förvaring men som på grund av platsbrist vid säkerhetsanstalterna
måste kvarhållas å häktesanstalt — de förmåner som enligt

lag tillkommer förvarad...................................

Fråga om vilken myndighet som skall förordna försvarare enligt nordiska
verkställighetslagen ..................................

År arbetstidslagen tillämplig å fånges arbete?....................

Framställning om åtgärder till förekommande av rymningar..........

Får posthämtning vid fångvårdsanstalt inställas å lördagar?..........

Fråga om intagens rätt att mottaga eller förvärva konsumtionsvaror ....
Se Dröjsmål; Förvaring; Tystnadsplikt

Strafföreläggande:

Åklagare har icke ansetts befogad att i strafföreläggande föreskriva skyldighet
vid vite att fullgöra trafikförsäkringsplikt................

Felaktigheter i strafförelägganden ha föranlett resning...... 63: 116;

Se Delgivning; Dröjsmål

Stämning:

I vilken utsträckning äger domstol uppdraga åt åklagare att utfärda

stämning? ..............................................

Se Dröjsmål; Tillsyn

66: 186
64:234

64: 176

61: 99*

61: 200
61: 208
62:159

63:136

66:139
66:145
66:150
66:290
66:292

61: 184
66: 277

66: 279

Stämpel: Se Expeditionslösen

Söndagsregeln:

Regelns tillämplighet i mål angående häktad

66: 238

709

Tandvård:

Felaktigt förfarande av distriktstandläkare genom att utan giltigt skäl avvisa
begäran om behandling för akuta tandbesvär.............. 64: 322*

Taxering:

Inspektionsanmärkningar rörande förfarandet i taxeringsnämnd, avseende
underlåtenhet att bereda skattskyldig tillfälle att yttra sig över ifrågasatt
avvikelse från självdeklaration, underlåtenhet att motivera avvikelsebeslut,
delgivning av anmaning att avlämna självdeklaration,

m. ...................................... 62: 446; 64: 559; 66: 615

Underlåtenhet av taxeringsnämndsordförande att meddela skattskyldig

underrättelse om avvikelse från självdeklaration m. m............. 63: 195*

Inspektionsanmärkningar rörande förfarandet i prövningsnämnd, avseende
handläggning av enmansmål, motivering av beslut, taxeringsinten dents

utredningsskyldighet, tiden för ärendens avgörande, m. m.....

62: 453; 64: 564; 66:621

Framställning om utfärdande av föreskrift om förtur vid handläggningen
av taxeringsmål, vars utgång har betydelse för bedömande av vid domstol
anhängigt mål om ansvar för deklarationsbrott.............. 61: 493

Sedan taxeringsintendent klagat över prövningsnämnds beslut i skattemål,
har vid översändandet av akten till kammarrätten bifogats ett tidningsurklipp,
innehållande uppgift som talade mot riktigheten av vad
den skattskyldige uppgivit i målet. Urklippet hade icke åberopats av
intendenten och var för den skattskyldige okänt. Förfarandet har ansetts
otillbörligt.......................................... 63: 373

Fråga om osedvanligt långt utdragen skatteprocess rörande rätt till avdrag
för resekostnader kunde läggas vederbörande taxeringsintendent
till last såsom fel eller försummelse. Tillika fråga om tillräckliga skäl
förelegat att hos regeringsrätten fullfölja talan mot kammarrättens utslag
................................................... 64:380

Klagomål över att handlingar skulle ha obehörigen avlägsnats ur akterna
i mål som fullföljts till kammarrätten och över att i akterna inlagts
kommentarer, som voro ägnade att påverka kammarrättens behandling
men som de enskilda parterna icke fått taga del av. Tillika spörsmål
om ordföranden i prövningsnämnd bör i mål, som är anhängigt i
nämnden, överlägga med enskild part utan att den fiskala parten är
närvarande, om betydelsen av diarieföring i prövningsnämnd, om behovet
av samordning av taxeringsfrågor och om prövningsnämnd äger
undandraga sig prövning av fråga om eftertaxering på grund av att

frågan icke blivit behörigen utredd .......................... 65: 337

Se Debiteringslcingd; Deklarationsbrott; Dröjsmål; Jäv; Protokoll; Tillsyn; Vite

710

Testamente: Se Vittnesförhör
Tillställning: Se Offentlig tillställning

Tillsyn:

A) Domstolsväsendet

Underlåten tillsyn av konkursdomare i fråga om vidtagande av åtgärder

för avslutande av konkurser m. m..................... 62: 137; 66: 204

Underlåtenhet av domare att tillse att utfärdad stämning delgivits...... 64: 15*

B) Länsstyrelser
Underlåten tillsyn

över stiftelsers verksamhet.................................. 61: 352

över kommissionärs verksamhet ............................ 62: 161*

över att remisser i taxeringsmål besvarades inom skälig tid........ 63: 195*

över att lokala myndigheter m. fl. fullgöra dem ålagda uppgifter .... 66: 553

C) Övriga myndigheter
Underlåten tillsyn

av medicinalstyrelsen och befattningshavare vid barnhem i fråga om

förhållandena å hemmet................................. 63: 322

av fångvårdsstyrelsen och utlänningskommisionen i fråga om expediering
av underrättelser rörande utlänningar ådömda straff...... 63: 347

Se Beredskapsplanläggning; Civilförsvar; Förundersökning; Jäv

Tingsnotarie: Se Domförhet

Tjänstebrev:

Fråga om länsstyrelses användande av tjänstebrevsrätten för att i skrivelser
till länets förtroendemän bemöta mot länsstyrelsen framförd kritik 64: 335

Tjänstefel: Se Ämbetsansvar

Tjänstetillsättning:

Fråga om universitetskanslern i samband med prövning av besvär över
beslut, varigenom sektion vid universitet i anledning av ansökan om
docentur beslutat att ej göra framställning om docentur hos kanslern,

äger antaga klaganden till docent............................ 65: 316

Fråga om förutsättningar att meddela förlängda rektorsförordnanden för
person, som var föremål för polisutredning såsom misstänkt för oegentligheter.
Kritik mot att upplysningar och samråd underhand ägt rum
mellan länsskolnämnd och skolöverstyrelsen och att skälen för gjorda
ställningstaganden ej redovisats av nämnden.................... 66: 388

Tjänstgöringsbetyg: Se Betyg

Tolk: Se Rättegångskostnad

711

Torghandel:

Fråga om viss i lokal torghandelsstadga införd begränsning av handeln

med manufakturvaror var påkallad ur allmän ordningssynpunkt, m. m. 65: 482
Fråga huruvida platsupplåtelse å salutorg och avgift härför kunde regleras
i privaträttsliga avtal mellan staden och vederbörande torghandlare,
därvid avgiften inkluderade ersättning jämväl för vissa särskilda
åtaganden från stadens sida ................................ 65: 498

Trafikbrott: Se Vägtrafik

Trafikkort: Se Körkort

Trafiknykterhet: Se Körkort

Tryckfrihet:

Sedan medlemmarna i en skoltidningsredaktion avtalat med rektor att
denne före tryckningen skulle för rådgivning granska allt material i
tidningen, har en av redaktionsmedlemmarna — tillika tidningens utgivare
— utan att underrätta rektor eller sina redaktionskamrater infört
i tidningen bl. a. en artikel, som ansetts anstötlig. Fråga huruvida
— med hänsyn till tryckfrihetsförordningens bestämmelser — utgivaren
härigenom gjort sig skyldig till avtalsbrott eller om han eljest förfarit
på sätt, som kunde motivera sänkning av hans uppförandevitsord 64: 387
I meddelande till kommunala befattningshavare har kommunalnämnd
förklarat att uttalanden till pressen i kommunala angelägenheter av
vikt icke finge göras utan att dessförinnan kontakt tagits antingen med
nämndens ordförande eller med kommunaldirektören. Meddelandet
har ansetts stå i strid med tryckfrihetsförordningens anonymitetsregler 64: 424
Innefatta tryckfrihetsförordningens regler om anonymitetsskydd hinder
för ämbetsverk att föreskriva skyldighet för verkets befattningshavare
att underrätta verkets pressombudsman om kontakt med nyhetsför -

medlare? ............................................... 64: 427

Fråga om polischef gjort sig skyldig till fel genom att efterforska vem

som lämnat pressen meddelande om vissa förhållanden............ 64: 431

Fråga om statlig myndighet äger att i anledning av innehållet i en artikel,
som författats av en underordnad befattningshavare inom verket och
som intagits i en periodisk tidskrift med angivande av författarens
namn, infordra upplysningar från tjänstemannen rörande vissa i artikeln
uppgivna missförhållanden inom myndighetens verksamhets -

område ................................................ 64: 450

Kommunalnämnd har uppdragit åt sin ordförande att efter varje sammanträde
meddela pressen de beslut som han bedömer ha nyhetsvärde.

Fråga om beslutet var avsett att begränsa övriga ledamöters rätt att
lämna meddelande till pressen .............................. 66: 345

712

Äger å anstalt intagen oinskränkt rätt att avsända brev till tidningsredaktion?
................................................... 66:385

Se Allmän handling; Sekretess

Tvångsmedel: Se Beslag; Husrannsakan; Kvarstad

Tystnadsplikt:

Tystnadsplikt, som är föreskriven i nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen
och socialhjälpslagen, innebär icke hinder för vittnesförhör inför
domstol med de personer, för vilka tystnadsplikten gäller...... 62: 124

Barnavårdsman har efter förfrågan i brev till socialvårdsombudsman vid
barnavårdsnämnden i Y. lämnat uppgifter rörande N:s nykterhetsförhållanden,
oaktat uppgifterna icke erfordrats för något på nämnden
ankommande ärende. Fråga om barnavårdsmannen härigenom brutit

mot sin tystnadsplikt..................................... 63: 421

Fråga om läkare var på grund av tystnadsplikt förhindrad att till barnavårdsnämnd
göra anmälan enligt 93 § barnavårdslagen om sådant
som han i sin verksamhet erhållit kännedom om och som var av beskaffenhet
att föranleda nämndens ingripande.................. 63: 428

Fråga — i fall där åtal ej väckts — om åklagares tystnadsplikt beträffande
från bank erhållen upplysning om enskilds förhållande till banken 64: 218
Tjänsteman hos socialnämnd har utom tjänsten efterforskat viss persons
antecedentia. Fråga om detta kunde anses oförenligt med beskaffenheten
av tjänsten ........................................ 64:422

Fråga om befattningshavare vid ämbetsverk äger lämna utomstående

upplysning om verkets väntade inställning till ännu icke avgjort ärende 64: 427
Till polisen anmäldes att bråk förekom i viss lägenhet. Fråga om polismyndigheten
förfarit felaktigt genom att vägra att till innehavaren av
lägenheten utlämna upplysning om vem som gjort anmälningen .... 64: 447
Äger fångvårdstjänstemän för intagens anhöriga yppa innehållet i brev

till den intagne?.......................................... 66: 148

Se Förundersökning; Sekretess

Umgänge med barn: Se Barnavård; Handräckning

U nderhållsbidrag:

Fråga om visst bidrag skall uppräknas enligt 1952 års lag.......... 66: 287

Undervisning: Se Sekretess

713

Uppbörd:

Fråga om villaägare vid utbetalning av entreprenadersättning för byggnadsarbete
på villan bort göra skatteavdrag och om fog funnits för att
ålägga villaägaren ekonomiskt ansvar för underlåtenhet att göra sadant

avdrag ............................................. ......

Vissa inspektionsanmärkningar rörande tillämpningen av uppbördsför fattningar

...............................................

62:322
66:629

Uppehållstillstånd: Se Kommunicering

Utevaro:

Fråga huruvida vid förhör jämlikt 5 § lagen om utmätningsed borgenärens
utevaro skulle medföra att ärendet avskrevs från vidare handläggning
................................................

Se Huvudförhandling

Utlänning:

Fråga huruvida domstol i samband med att straff adömes utlänning, som
enligt tidigare beslut förvisats eller utvisats med återreseförbud, bör
meddela nytt utvisningsbeslut eller eljest jämka tiden för återreseförbudet.
Tillika spörsmål om vid domstolens prövning hänsyn må tagas
till att utlänningen bedömes vara politisk flykting. Vidare frågor om
tidsbegränsning för återreseförbud och om tidpunkt, från vilken sådan

begränsning bör gälla..................................... 61: 135

Klagomål över att arbetsmarknadsstyrelsen i anledning av ökad arbetslöshet
inom musikerfacket funnit en restriktivare prövning av frågor
om arbetstillstånd för utländska musiker nödvändig. Tillika fråga huruvida
beviljande av arbetstillstånd må göras beroende av om vederbörande
utlänning fullgjort åtagna ekonomiska förpliktelser gentemot

svensk fackförening..................................... • • ^4. 325

Fråga om omfattningen av den i 67 § utlänningslagen stadgade skyldigheten
för utlänning att vid bl. a. förvisning gälda kostnaden för sin befordran
till den ort dit han sändes genom myndighets försorg. Tillika
fråga — då å fångvårdsanstalt intagen person efter frigivningen skall
förvisas ur riket — om rätt för kronan att a s. k. besparade medel, som
för den intagnes räkning innestå å anstalten, avräkna dylik kostnad . . 64: 464
Ärende rörande utvisning av den, som hålles i förvar, bör handläggas

med skyndsamhet. Tillika fråga om utgångspunkt för återreseförbud 64: 533
Se Tillsyn

Utmätning:

Försummelse av utmätningsman att utreda huruvida utmätningsbar egendom
funnits.............................................

714

Sedan gäldenären i växelmål förpliktats till betalning och utmätning begärts,
har konstaterats att växeln var förfalskad. Frågor dels om befogenheten
av utmätningsmannens åtgärd att utlämna växeln till förundersökningsledaren
i förfalskningsmålet och dels huruvida _ se dan

resning begärts i växelmålet — överexekutor varit behörig att

förordna om inhibition av exekutiva åtgärder..................

Framställning om införande av bestämmelser om förbud mot utmätning
av flitpengar, vilka tillerkänts person som intagits å vårdanstalt för
alkoholmissbrukare ...................

Fråga om utmätningsman äger uppställa såsom villkor för utmätning i
gäldenär tillkommande överskjutande skatt att borgenären lämnar

uppgift om numret på gäldenärens debetsedel..................

Utmätning av gäldenärs gods bör, oavsett att det tidigare tagits i mät, ske

där godset finnes ...........................

Frågor om anstånd i utmätningsärenden .................

Om samordning av utmätning för skatter och utmätning för enskild gäld
Utmätningsmans förfarande med check som — innan lagakraftägande utsökningstitel
förelåg — lämnats såsom gäldbetalning i utmätningsärende
............................

På grund av lagsökningsutslag ha vissa fastigheter blivit utmätta. Fråga
om betydelsen av att vid tiden för utmätningen dels en av fastigheterna
varit av gäldenären försåld, dels gäldenärens förvärv av en utav de
andra fastigheterna enligt jordförvärvslagen var eller kunde vara ogillt

Får skogsavverkning ske å utmätt fastighet? ....................

Se Delgivning; Dröjsmål; Ersättning; Verkställighet av dom

61: 160

62: 120

64:153

64:222
64: 223
64:226

64: 229

65:170
66: 290

Utvisning: Se Utlänning

Vapen:

Inspektionsanmärkningar rörande tillämpningen av vapenförordningen

. 62: 442; 64: 558

Fråga om laglighet av åläggande för vapenlicensinnehavare, att, vid äventyr
av licensens aterkallande, ärligen inkomma med läkarintyg angående
sitt hälsotillstånd................................. gg. ^0

Se Kommunicering

Vatten- och avloppsledningar:

Föråldrade lokala föreskrifter .....................

Verkställighet av dom m. m.:

Äger utmätningsman — om borgenärens räntefordran enligt viss exekutionstitel
icke preciserats annat än genom angivande av räntefot, ka -

715

pitalbelopp och erforderliga tidsuppgifter — för verkställighet kräva

att borgenären gör uträkningen? ............................

Fråga om inhibition bort meddelas i mål om återvinning efter lagsök ningsutslag.

.............................................

Förtursbehandling av dom, vari beslutats att kvarstad skall bestå intill

laga kraft...............................................

Se Utmätning; Vräkning

64:158
66:229
66:289

Vetorätt:

Kommunalt veto gäller ej i fråga om återkallelse av tillstånd enligt 2 §
allmänna ordningsstadgan.................................

Vigsel:

Vägran av församlingspräst att förrätta vigsel av frånskild

61:233*

Villkor:

Se Obehörigt villkor

Villkorlig dom:

Fråga om behovet av åtgärder för att förekomma att sådana villkorligt
dömda personer, vilka sakna erforderliga kvalifikationer för sjömanslivet,
hänvisas till arbetsanställning ombord å fartyg..............

Fråga om domstol beträffande två ynglingar, som ej fyllt 18 år, bort förordna
om villkorligt anstånd med straffs ådömande i stället för att

ådöma dem frihetsstraff, villkorlig dom........................

Bristfällig handläggning av fråga om åtgärd mot villkorligt dömd, vilken
efter förordnande enligt 14 a § lagen om villkorlig dom omhändertagits
i avbidan på vidare förordnande............................

Villkorlig frigivning:

Framställning om nåd på grund av att dröjsmål med handläggning av mål
medfört att bestämmelserna om villkorlig frigivning icke kunnat till lämpas

på sätt eljest skolat ske..............................

Se Förundersökning

Vilseledande uppgift:

Spörsmål om i vilken utsträckning upplysningsplikt åligger myndighet
i anledning av remiss från JK och om ofullständiga och missvisande

uppgifter lämnats i skrivelse till denne........................

Se Barnavård; JO

Vite:

A) Domstolsväsendet

Handläggning av begäran om vitesföreläggande enligt 217 § aktiebolagslagen
.................................................. 62:127

Fråga huruvida domstol i samband med förordnande om blodundersökning
i faderskapsmål bör förelägga vite................62: 141; 66: 58

716

Vitessanktionerat besöksförbud i hemskillnadsmål bör tidsbegränsas . . 64: 205
B) Förvaltningsmyndigheter

Innebörden av taxeringsintendents och länsstyrelses prövning av fråga
om utdömande av vite för underlåtenhet av skattskyldig att efterkomma
föreläggande att avge självdeklaration...................... 61: 389

Frågor rörande handläggningen av ärenden rörande utdömande av taxeringsviten.
Tillika fråga om beslut, varigenom vite utdömts, kan återkallas
av länsstyrelsen ............................. 64: 569- 66- 627

Fråga huruvida vite sasom tvångsmedel bör riktas mot juridisk person
som sådan eller mot fysisk person i egenskap av ställföreträdare .... 62: 461

Utformning av vitesföreläggande enligt jordförvärvslagen .......... 66: 601

Se Strafföreläggande

Vittne; Vittnesförhör:

Vittnesutsaga, som efter ordförandens diktamen antecknats stenografiskt,
skall uppläsas för vittnet .............................. 62-142

Fråga om tilltalad bort förpliktas att till statsverket återgälda ersättning

till vittnen, som icke blivit hörda i målet...................... 62: 144

Åklagare har beträffande X, som av försvaret åberopats såsom vittne i
brottmål, förebragt utredning om dennes antecedentia för att belysa
hans trovärdighet samt hemställt till försvararen att överväga om X
skulle höras ävensom inför rätten ifrågasatt om denne borde avlägga

vittnesed. Fråga om åklagaren ägt befogenhet härtill............ 63: 71

Underlåtenhet av tullfiskal att såsom åklagare ingripa för att förhindra

vittne att begå mened.................................. 64- 15*

Vissa spörsmål rörande testamentsvittnesförhör .................. 64: 203

Spörsmål om vissa förhör inför rätta bort ske såsom vittnesförhör eller ej 66: 223
Se Huvudförhandling; Tystnadsplikt

Vräkning:

Fråga om stadsfogdes befogenhet att medgiva anstånd med verkställighet
av vräkning ......................................... 64: 146

Vårdnad om barn:

Spörsmål hur domstol bör förfara för att i sådana mål om hemskillnad
och äktenskapsskillnad, som anhängiggöras genom gemensam ansökan,
förskaffa sig erforderligt underlag för bedömande av huruvida
makarnas överenskommelse rörande vårdnaden om barnen är uppenbart
stridande mot barnens bästa.......................... 62- 28

Vissa spörsmål om utredningen m. m., när fråga är om överflyttande av

vårdnad å särskilt förordnad förmyndare...................... 62-134

Om handläggningen av vårdnadsfråga som domstol av förbiseende underlåtit
att pröva i samband med äktenskapsskillnadsmåls avgörande 64: 190

717

Kan förordnande för moder att ha vårdnaden om barn förenas med villkor
att barnet skall vistas hos annan person?..................

Se Fullföljdshänvisning; Hemskillnad; Huvudförhandling

Väg:

Framställning om ändring av väglagen i syfte att möjliggöra ett förenklat
förfarande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot enskilda vägars

anslutning till allmänna vägar ..............................

Fråga huruvida i beslut om reglering av enskild vägs anslutning till allmän
väg enligt 31 a § lagen om allmänna vägar må föreskrivas, att
befintliga enskilda vägar ej få användas såsom utfart för andra ändamål
än som angivas i beslutet..............................

Kritik har riktats mot vägförvaltning för att enskild tillhörig mark tagits

1 anspråk för vägförbättringsföretag, oaktat arbetsplan för företaget
ej fastställts och vägrätt ej heller upplåtits genom skriftlig handling . .

Länsstyrelse har, i samband med meddelande om förbud mot att utan
tillstånd av länsstyrelsen ansluta ny enskild utfart till viss sträcka av
allmän väg, förordnat — utan stöd av lag — att åtgärder beträffande
å nämnda sträcka befintliga enskilda anslutningsvägar icke finge vidtagas
på sådant sätt, att trafiksäkerheten försämrades. Tillika fråga
om tillstånd till avstyckning av område, från vilket en ägoväg fanns
till den allmänna vägen, kunnat vägras under hänvisning till det meddelade
utfartsförbudet.....................................

Enskild har tillfogats skada vid trafikolycka, som orsakats av underlåtenhet
av vägförvaltning att vid vägomläggning avspärra den gamla vägen.
Exempel på svårighet för enskild att hävda sin rätt gentemot det

allmännas organ .........................................

Må dispens enligt 33 § väglagen tidsbegränsas?..................

Se Obehörigt villkor

Vägtrafik:

Fråga om rapporteftergift må äga rum för den, som framfört annan tillhörigt,
bristfälligt utrustat motorfordon, och om sådan eftergift, där
den kan anses motiverad, bör göras beroende av att ägaren efterkommer
föreläggande att avhjälpa bristerna inom viss tid............

Förebringande av utdrag ur körkortsregistret i trafikmål............

Om förutsättningarna för ansvar för s. k. smitning enligt 5 § trafikbrottslagen
..................................................

I brottmål uppkommen fråga huruvida i visst fall 17 § 3 mom. eller 19 §

2 mom. vägtrafikförordningen var tillämplig....................

Fråga om polispersonal vid trafikkontroll bör vara civilklädd och om bilförare
är skyldig att åtlyda stopptecken som gives av civilklädd polisman.
Tillika fråga om behovet av översyn av 38 § vägmärkeskungörelsen
................................................

Se Körkort; Lokal trafikföreskrift

66: 225

61:507

62: 250

63:394

64:409

65: 442
66:567

62: 89
62:141

64:199

64: 201

66:486

718

Åtal; Åtalseftergift:

Åklagares möjlighet att underlåta åtal på grund av den misstänktes sin -

nesbeskaffenhet .......................................... 62: 75

Om tid för åtal i fall, där beslag skett m. m....................... 62: 148

Underlåtenhet att till statsåklagarens prövning jämlikt 57 § nykterhets vårdslagen

hänskjuta fråga huruvida åtal bör ske................ 62: 151

Fråga om fylleriförseelse av den som försökspermitterats från vårdanstalt

för alkoholmissbrukare bör beivras genom åtal.................. 63: 113

Åtal har väckts innan den misstänkte och hans försvarare delgivits förundersökning
enligt reglerna i RB 23: 18. Betydelsen av att beträffande
visst ansvarsyrkande fara förelåg för preskription............ 61: 170

Vid beslut om häktning skall den tid inom vilken åtal skall väckas bestämmas
till visst datum.................................... 62: 141

Skall domstol tillse att fråga om åtalseftergift behörigen prövats?...... 66: 273

Fråga om åtal mot underårig bort eftergivas...................... 66: 281

Se Förundersökning

Återkallelse: Se Civilförsvar; Importtillstånd; Kommunicering; Körkort; Uppbörd;

Vapen; Vite

Återvinning:

Fråga om verkan därav att, sedan utmätning på grund av lagsökningsutslag
skett, domstol efter återvinningstalan mot lagsökningsutslaget med
»upphävande» av detta ålagt gäldenären, såvitt angick huvudsaken,
samma betalningsskyldighet som upptagits i utslaget ............ 65: 170

Se Verkställighet av dom

Äktenskapsskillnad: Se Hemskillnad; Vårdnad om barn

Ämbetsansvar:

Fråga om ämbetsansvar för viss av biskop gentemot komminister vidtagen
åtgärd, som enligt biskopen utgjorde led i pastoralvårdande
verksamhet ............................................. 63-153*

Fråga huruvida domare, som utom tjänsten deltagit såsom part i rättegångsliknande
förfarande, gjort sig skyldig till otillbörliga uttalanden
och åtgärder av sadan art att de — oaktat han uppträtt som privatman
— kunde anses innefatta åsidosättande av tjänsteplikt........ 64: 184

Se Forum; JO; Otillbörlig belöning; Skadestånd

Ändring av beslut in. m.:

Felaktigt förfarande av landstingsdirektör genom att göra ändring i ett
justerat och offentliggjort landstingsprotokoll .................. 61:435

719

Rättelse av fel vid bestämmande av arvsskatt. Fråga om innebörden av

17: 15 RB.............................................. 66: 105

Ärekränkning: Se Kränkande yttrande

överförmyndare:

Bör överförmyndararvode räknas på folkpension? ................ 66: 244