Kungl. Maj.ts proposition nr 1i 9 dr 1966

Nr 149

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till radiolag;
given Stockholms slott den 28 oktober 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till radiolag.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till propositionen nr 136 angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m. framläggs genom denna proposition förslag till ny radiolag.

Den föreslagna lagstiftningen skiljer mellan begreppen radiosändning,
som är den trådlösa sändningen för ljudradio och television, och trådsändning.
Rundradiosändning är ett gemensamt begrepp för den radiooch
trådsändning som riktar sig till allmänheten. Som rundradiosändning
anses ej sändning som är avsedd att mottagas endast av en sluten krets,
vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag
än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen. Undantagna
blir således t. ex. sjukhusradio, specialtelevision för undervisningsändamål,
television inom ett varuhus m. in.

Enligt förslaget fordras tillstånd för innehav och användning av radiosändare
men icke trådsändare. Rundradiosändning förutsättes som nu handhas
av ett företag med ensamrätt.

I lagförslaget ingår en särskild bestämmelse om att ensamrätten skall
utövas opartiskt och sakligt. Vidare föreskrivs förbud mot censur. Efterhandsgranskning
skall som nu ske genom radionämnden.

Förslaget innehåller straff- och förverkandebestämmelser.

Den nya radiolagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1967.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 149

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

Förslag

till

Radiolag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp
av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser äro lägre än 3 000 gigahertz
och vilka utbreda sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp
av elektromagnetiska vågor vilka äro bundna vid särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning eller trådsändning som är avsedd att
mottagas direkt av allmänheten, om sändningen icke är avsedd endast för
en sluten krets, vars medlemmar äro förenade genom en påtaglig gemenskap
av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning
(trådsändare),

mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,

radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består
av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden
om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.

2 §.

Radiosändare får här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom
riket innehas eller användas endast av den som erhållit tillstånd av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

Tillstånd meddelas för viss tid.

Konungen äger förordna om avgift för innehav av radiosändare.

3 §.

Mottagare får innehas och användas av var och en.

Konungen förordnar efter riksdagens hörande om avgift för innehav
av mottagare. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger
meddela närmare föreskrifter om sådan avgift och ordningsföreskrifter för
användning av mottagare.

Konungen äger meddela föreskrifter till skydd för telehemlighet.

4 §•

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ äga ej tillämpning på radiosändare eller
mottagare på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela föreskrifter
för innehav och användning av sådan radiosändare och mottagare.

5 §.

Det företag som Konungen bestämmer äger med ensamrätt avgöra vilka
radioprogram som skola förekomma i rundradiosändning från sändare här
i riket.

Företaget får ej överlåta sin rätt enligt första stycket helt eller delvis
utan medgivande av Konungen.

6 §.

Ensamrätten enligt 5 § skall utövas opartiskt och sakligt.

Ensamrätten skall i övrigt utövas efter riktlinjer som fastställas genom
avtal mellan Konungen och företaget.

7 §•

För granskning av radioprogram som förekommit i rundradiosändning
finnes radionämnden. Konungen meddelar närmare bestämmelser om nämndens
verksamhet.

8 §•

Myndighet eller annat allmänt organ får ej i förväg granska eller föreskriva
förhandsgranskning av radioprogram och ej heller förbjuda radiosändning
eller trådsändning på grund av dess innehåll.

Bestämmelserna i första stycket hindra ej förhandsgranskning eller sändningsförbud
i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och som
innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.

9 §■

Den som innehar eller använder radiosändare i strid mot bestämmelserna
i denna lag eller mot villkor som föreskrivits vid meddelande av tillstånd
enligt 2 § eller som driver verksamhet i strid mot bestämmelserna i 5 § dömes
till böter eller fängelse i högst ett år.

Sändare som använts såsom hjälpmedel vid eller varit föremål för brott
enligt denna lag kan förklaras förverkad. Bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken
äga därvid tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967, då lagen den 3 maj 1946
(nr 172) om radioanläggningar m. m. skall upphöra att gälla.

Tillstånd som meddelats enligt den äldre lagen äger fortfarande giltighet.

Utan hinder av bestämmelserna i den nya lagen får verksamhet för trådsändning
som påbörjats före den 1 november 1966 och som drives vid lagens
ikraftträdande drivas även därefter i samma omfattning som den hade
den 31 oktober 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 7 oktober 1966.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Johansson, Hermansson, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny
radiolagstiftning och anför.

Inledning

Den 22 juni 1965 avlämnade en särskilt tillkallad utredningsman (professorn
vid Uppsala universitet Svante Bergström) betänkandet »Radiolag»
(SOU 1965:46). I betänkandet föreslås att lagen den 3 maj 1946 (nr 172)
om radioanläggningar m. m. skall ersättas med en ny lag.

Den nya lagen föreslås skola reglera inte endast rätten att inneha radioanläggning
utan även rätten att driva programverksamhet för radio. I fråga
om programverksamheten innefattar förslaget bestämmelser om den nya
form av rundradio, särskild rundradio, som föreslagits av 1960 års radioutredning
i betänkandet »Radions och televisionens framtid i Sverige I» (SOU
1965:20).

Vidare föreslås en särskild reglering i fråga om trådsändningar.

Efter remiss, som skett gemensamt med remiss över radioutredningens
betänkande, har yttranden över betänkandet »Radiolag» avgetts av justitiekanslersämbetei
(JK), riksåklagarämbetet (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för
Västra Sverige, försvarsstaben, televerket, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen,
kommerskollegium, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
Norrbottens, Södermanlands och Älvsborgs län, forskningsrådens samarbetsdelegation,
1964 års utredning om radions juridiska ansvar, ellagstiftningsutredningen,
Sveriges Radio aktiebolag, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation,
Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Lantbruksförbund,
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Publicistklubben,
Svenska Tidningsutgivareföreningen, Föreningen Sveriges Filmprodu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i9 år 1966

center, Svenska Teleindustriföreningen, Hyresgästernas Sparkasse- och
Byggnadsföreningars Riksförbund, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag,
Motororganisationernas Samarbetsdelegation och Kooperativa Ivvinnogillesförbundet.

Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj :t att radioutredningens förslag om
inrättande av särskild rundradio skall utredas närmare, innan Kungl. Maj :t
tar ställning till förslaget. Jag kommer därför inte att nu ta upp frågan om
en rättslig reglering av särskild rundradio.

Den 15 maj 1962 avlämnade en särskilt tillkallad utredningsman (häradshövdingen
Johan Björling) betänkandet »Radions juridiska ansvar» (SOU
1962: 27) till chefen för justitiedepartementet. I betänkandet föreslås bl. a.
censurförbud i fråga om radioprogram. Sedan Nordiska rådet vid sin elfte
session i Oslo år 1963 beslutat hemställa till regeringarna att undersöka
möjligheterna för en i princip likartad nordisk lagstiftning om radions juridiska
ansvar (rekommendation nr 18/1963), tillkallade chefen för justitiedepartementet
samme utredningsman att ytterligare utreda frågan. Den 15
september 1965 avlämnade utredningsmannen betänkandet »Radioansvarighetslag»
(SOU 1965:58). I betänkandet föreslås åter censurförbud i fråga
om radioprogram.

Betänkandet »Radioansvarighetslag» har remissbehandlats inom justitiedepartementet.
Yttranden har avgetts av JK, RA, Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Göteborg,
överbefälhavaren (ÖB), televerket, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, statens biografbyrå, radionämnden, filmcensurutredningen, 1963
års konsumentupplysningskommitté, Sveriges Radio aktiebolag, Sveriges
advokatsamfund, Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), SACO, Tidningarnas
Telegrambyrå, Högerpressens Nyhetsbyrå, Folkpartiets Presstjänst,
Publicistklubben, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Författareförening,
Fria Litterära Yrkesutövares Centralorganisation, Svenska
Journalistförbundet och Föreningen Sveriges stadsdomare.

I yttrandena över betänkandet »Radiolag» har frågan om förbud mot censur
berörts av JK, Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Grossistförbund,
Sveriges Hantverks- och Industriorganisation, Sveriges Köpmannaförbund,
Sveriges Industriförbund och Sveriges Lantbruksförbund.

Efter samråd med chefen för justitiedepartementet kommer jag i det följande
att ta upp frågan om förbud mot censur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

Nuvarande ordning

För innehav och nyttjande av radioanläggning i Sverige har sedan år
1905 fordrats myndighets tillstånd. Gällande bestämmelser härom finns i
lagen den 3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggningar m. m. Med radioanläggning
förstås enligt 1 § sådan anläggning för överförande eller mottagande
genom radiovågor av tecken, signaler, skrift, bilder eller ljud, som inte är
avsedd endast för mottagande av utsändning från annan sådan anläggning.
Anläggning eller annan anordning som är avsedd endast för mottagande av
utsändning från radioanläggning kallas i lagen radiomottagningsapparat.

1946 års lag anger inte vad som skall förstås med begreppet radiovågor.
Någon begränsning till vågor som utbreder sig utan ledare i fria rymden
har inte gjorts. Vad som sägs om radioanläggning gäller därför enligt lagens
ordalydelse även anläggning för trådsändning, dvs. överföring på tråd
av radiovågor. Kungl. Maj :t har också under senare år prövat och bifallit
ansökningar om tillstånd till trådsändningar.

I det till 1959 års internationella telekonvention fogade radioreglementet
definieras begreppet radiovågor (eller hertzska vågor) såsom elektromagnetiska
vågor, vilkas frekvens ligger under 3 000 gigahertz (1 gigahertz == en
miljard svängningar per sekund) och som fortplantar sig i rymden utan
konstgjord ledare. Definitionen utesluter alltså trådsändning.

Radioanläggning får enligt 2 § 1946 års lag innehas eller nyttjas endast
efter tillstånd av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av
televerket. I 3 § föreskrivs att tillstånd skall meddelas för viss tid. Vid meddelande
av tillstånd skall, under förbehåll av enskild rätt, föreskrivas på vilket
sätt och under vilka villkor i övrigt anläggningen får innehas och nyttjas.
Kungl. Maj :t äger föreskriva om avgift för innehav av radioanläggning.
Innehav eller nyttjande utan tillstånd eller i strid mot meddelad föreskrift
straffas enligt 4 § med dagsböter eller fängelse och kan föranleda anläggningens
förverkande.

I kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 471) med vissa bestämmelser rörande
radioanläggningar har föreskrivits bl. a. i vilka fall tillståndsprövningen ankommer
på televerket.

Med stöd av 6 § 1946 års lag har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen den
23 maj 1958 (nr 231) angående rätt att innehava radiomottagningsapparat.
I 1 § föreskrivs att sådant innehav kräver tillstånd av televerket. Tillstånd
utgörs enligt 2 § av ljudradiolicens eller televisionsradiolicens för vilka med
vissa undantag utgår licensavgift. Vid meddelande av tillstånd föreskriver
televerket enligt 5 §, under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under
vilka villkor radiomottagningsapparat får innehas och nyttjas. Televerket
har med stöd av 5 § i kungörelsen föreskrivit villkor för rätt att inneha radiomottagningsapparat.
Enligt dessa gäller bl. a. att apparatinnehavaren

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

eller annan som tillåts lyssna på apparaten skall hemlighålla innehållet i
telegraf- eller telefonmeddelande som avlyssnats på apparaten. Innehållet
får inte skrivas ned och man får inte göra något som helst bruk av det. Förbudet
avser dock inte nödsignaler eller andra meddelanden som uppenbarligen
är avsedda för var och en.

I detta sammanhang bör uppmärksammas bestämmelserna i 4 kap. 8 §
brottsbalken om brytande av telehemlighet. För sådant brott straffas den
som olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom telefonsamtal,
telegram eller annat telemeddelande befordras genom allmän befordringsanstalt.

Bestämmelserna om tillstånd i 1946 års lag gäller enligt 7 § inte radioanläggning
eller radiomottagningsapparat på främmande fartyg eller luftfartyg.
Föreskrifter meddelas i detta hänseende av Kungl. Maj :t. Så har skett
i kungörelsen den 3 november 1939 (nr 796) angående nyttjande inom
svenskt territorium av radioanläggning eller radiomottagningsapparat å
främmande fartyg eller luftfartyg.

I överenskommelse den 15 maj 1959 mellan svenska staten och Sveriges
Radio aktiebolag angående rundradions programverksamhet, vilken gäller
t. o. in. den 31 december 1966, tillförsäkras bolaget ensamrätt dels att bestämma
vilka rundradioprogram som skall utsändas över svenska sändare,
dels att inom landet producera rundradioprogram för utsändning över
svenska sändare. Distributionen av programmen skall enligt överenskommelsen
handhas av televerket. Verket får inte utan begäran av bolaget producera
eller lämna hjälp vid produktion av rundradioprogram som ar avsedda
att utsändas över utländska sändare. I fråga om bolagets programverksamhet
föreskrivs bl. a. att bolaget sakligt, opartiskt och i lämplig form
skall meddela upplysning om nuets händelser, lämna allmänheten orientering
om viktigare kulturfrågor och samhällsfrågor samt stimulera till debatt
kring sådana frågor. Program eller programinslag med kommersiell reklam
mot betalning eller annat vederlag får inte förekomma. Bolaget får inte
utan Kungl. Maj :ts medgivande överlåta sina rättigheter och skyldigheter
enligt överenskommelsen. För granskning av bolagets handha\ande av programverksamheten
utser Kungl. Maj :t en särskild nämnd, radionämnden.
Enligt Kungl. Maj :ts instruktion den 31 maj 1963 för radionämnden åligger
det denna huvudsakligen att granska de allmänna riktlinjer efter vilka programverksamheten
planläggs och bedrivs samt granska om programverksamheten
i stort handhas enligt bestämmelserna i överenskommelsen.
Nämnden äger pröva anmärkning som framställts mot program.

Begreppet rundradio finns inte definierat i någon författning. Av förarbetena
till lagen den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet framgår emellertid att med rundradiosändning
förstås radiosändning som är avsedd att mottagas direkt av allmänhe -

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

ten. I telekonventionen definieras rundradiotrafik såsom radiotrafik som
består i utsändningar avsedda (»destinées») att mottagas direkt av den
stora allmänheten (»le public en général»). Sådan trafik kan enligt definitionen
omfatta ljudsändningar, televisionssändningar eller andra slag av
sändningar.

Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) står det i princip varje
svensk medborgare fritt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter. Förbud
mot censur i fråga om tryckt skrift föreskrivs i 1 kap. 2 §. Förbudet innebär
att förhandsgranskning av skrift eller förbud mot tryckning inte får
förekomma. Myndighet eller annat allmänt organ får inte heller på grund av
innehållet i en skrift hindra dess tryckning, utgivning eller spridning bland
allmänheten genom åtgärd som saknar stöd i TF. Enligt 6 kap. 2 § lämnas
närmare bestämmelser i lag om spridning av sådan karta eller jämförlig
ritning eller bild över Sverige eller del därav som innehåller upplysning av
betydelse för landets försvar. Sådana bestämmelser har meddelats i lagen
den 16 december 1949 (nr 680) om förbud mot spridning av vissa kartor
in. m. och i kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 802) angående förbud mot
försäljning och utförsel av flygfotografier m. m.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om hur frågan om informations-
och yttrandefriheten behandlats i Europarådets konvention den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. I denna konvention, som ratificerats av Sverige den
11 januari 1952, föreskrivs i artikel 10 följande.

1. Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet
samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning
av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser. Denna
artikel förhindrar icke en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller
biografföretag.

2. Enär utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter,
må det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar
eller straffpåföljder, som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle
äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integriteten,
den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården,
skyddandet av sedligheten eller av annans goda namn och rykte
eller rättigheter, förhindrandet av att förtroliga underrättelser spridas, eller
upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Utredningarna

Förslaget till radiolag

Utredningen har bedrivits i nära samarbete med radioutredningen och
utredningsmannen betecknar sina förslag som en utbruten juridiskt-teknisk
del av radioutredningens betänkande. En naturlig utgångspunkt för
utredningsmannens arbete har varit att anpassa den svenska lagstiftningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1960

till den internationella telekonventionen och dess radioreglemente. I fråga
om terminologi och rättslig reglering måste man därför göra en klar skillnad
mellan trådlösa sändningar, radiosändningar, och trådbundna sändningar,
trådsändningar. Med hänsyn framför allt till radioutredningens förslag
om särskild rundradio anser utredningsmannen att lagstiftning behövs
om vad som kan kallas innehållssidan av en sändning. Den revision av 1946
års lag som alltså bör ske enligt utredningsmannens mening skulle bli så
genomgripande att utredningsmannen ansett det lämpligt att lägga fram
förslag till en helt ny lag. En sådan lag, radiolagen, bör enligt utredningsmannens
mening fungera som en »ramlag» på området för radio- och trådsändningar,
. De begreppsbestämningar som ges i radiolagen bör därför i
stor utsträckning kunna användas i andra författningar och föreskrifter på
området.

Med radiosändning avses enligt förslaget sändning av tecken, signaler,
skrift, bilder, ljud eller andra meddelanden av vad slag som helst med
hjälp av elektromagnetiska vågor, vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz
och som utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare (radiovågor).
Genom denna inskränkning av begreppet radiovågor, som överensstämmer
med motsvarande definition i radioreglementet, kommer allt som
hänför sig till »radio» att i princip avse endast trådlös överföring. Utredningsmannen
anser det inte nödvändigt att i lagen definiera begreppet
radioanläggning. Han anser det tillräckligt att definiera de båda grundläggande
formerna av radioanläggning, dvs. radiosändare och radiomottagare,
för att undanröja all oklarhet om att de hänför sig endast till trådlös
överföring.

I likhet med bestämmelserna i 2 § 1946 års lag skall enligt förslaget tillstånd
krävas för innehav av radiosändare. Utredningsmannen
anser det inte nödvändigt att särskilt föreskriva krav på tillstånd även i
fråga om nyttjande av radiosändare. Tillståndet torde enligt hans mening
alltid komma att gälla innehavet, varmed senare följer rätt till nyttjande.
Det ifrågasätts om man från tillståndstvång skulle kunna undanta vissa
radiosändare med ytterst ringa effekt, där sändningen kan uppfattas endast
på några tiotal meters avstånd. Eftersom den föreslagna radiolagen inte
ägnar sig för upprepade och snabba ändringar, finner utredningsmannen
det mycket svårt att ge en hållbar definition av de sändare som skall undantas.
Avsikten är dock inte att lagen skall hindra bestämmelser om generellt
tillstånd t. v. för vissa angivna typer av sändare.

Tillståndsgivningen skall liksom f. n. ankomma på Kungl. Maj :t med
rätt att delegera den. Delegation skall emellertid kunna ske inte endast till
televerket, såsom enligt 1946 års lag, utan även till annan myndighet. Utredningsmannen
anser att det ibland kan finnas behov av att vissa föreskrifter
i samband med tillståndet, t. ex., i fråga om skydd mot störningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

utfärdas av annan myndighet än televerket. Tillstånd bör enligt utredningsmannens
mening inte meddelas endast för viss tid. Det anses komma att
innebära en administrativ lättnad att tillstånd får meddelas t. v. och att de
därför kan omprövas när skäl föreligger i stället för obligatoriskt efter ett
visst antal år. I förhållande till 2 § 1946 års lag innehåller förslaget till bestämmelser
om tillståndstvång även vissa ändringar av formell natur.

Bland radiosändningar behandlar utredningsmannen en särskild kategori,
rundradiosändning, som har grundläggande betydelse för
de bestämningar som hänför sig till sändningarnas innehåll. Begreppet
rundradiosändning definieras i anslutning till motsvarande definition i
telekonventionen såsom ljudradiosändning, televisionssändning eller annat
slag av radiosändning som är ägnad att mottagas direkt av en större allmänhet.
Utredningsmannen föreslår att programverksamhet här i landet
för den form av rundradiosändning som radioutredningen kallar allmän
rundradio skall bedrivas med ensamrätt av den programsammanslutning
som Kungl. Maj :t bestämmer efter bemyndigande av riksdagen. Det förutsätts
att denna programsammanslutning skall vara Sveriges Radio. Programverksamhet
för särskild rundradio skall få bedrivas endast av programsammanslutning
som fått tillstånd av Kungl. Maj:t. Med programverksamhet
förstås verksamhet där program anordnas direkt för sändning.
Om sändningen består endast av enkla meddelanden såsom uppgifter om
tid, väderlek eller nyheter eller av inspelad musik föreligger dock ej programverksamhet.
Inte heller vissa former av vidaresändning av program
betraktas som sådan verksamhet.

Utredningsmannen föreslår en särskild reglering i fråga om trådsändning.
Sådan sändning definieras såsom sändning av meddelanden
av vad slag som helst med hjälp av elektromagnetiska vågor som är bundna
vid särskilt anordnad ledare. Såväl högfrekvent som lågfrekvent sändning
avses. Att de elektromagnetiska vågorna skall vara bundna vid särskilt
anordnad ledare, innebär att trådanläggningen skall vara utförd så att praktiskt
taget ingen energi strålar ut från ledaren, när anläggningen fungerar
normalt.

Utredningsmannen framhåller att kravet på tillstånd för innehav av radiosändare
motiveras av knappheten på frekvensutrymme men att något sådant
motiv inte kan åberopas för trådsändningarnas del. Det krav på tillstånd
som uppställts på ett annat närliggande område, nämligen i fråga om elektriska
anläggningar, synes närmast vara motiverat av den skada som kan
uppkomma för utomstående. Inte heller detta motiv kan åberopas för trådsändningarnas
del. Det enda motiv som på allvar kan åberopas är enligt
utredningsmannen hänsynen till de huvudprinciper efter vilka rundradioverksamheten
f. n. bedrivs i vårt land. Den grundläggande frågan blir därför,
om detta motiv för en reglering av trådsändningarna är bärande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Enligt utredningsmannens mening är det klart att 1946 års lag fortfarande
reglerar åtminstone anläggningar för högfrekvent trådöverföring av
rundradioprogram. Det kan inte visas att praxis på denna centrala punkt
satt lagens regler ur funktion. Att stadgad praxis kommit övriga trådanläggningar
att falla utanför 1946 års lag kan med visst fog påstås. Frågan
anses dock inte vara av någon större vikt. Det är enligt utredningsmannens
uppfattning uppenbart att man i fortsättningen skall anknyta till denna
från administrativ synpunkt lämpliga praxis och inte uppställa något krav
på tillstånd för högfrekvent trådöverföring av annat än rundradioprogram.

Det torde också vara klart, menar utredningsmannen, att Sveriges Radios
ensamrätt att handha rundradions programverksamhet enligt överenskommelsen
med staten även omfattar rätten att anordna program som är av
samma karaktär som vanliga rundradioprogram, fastän de distribueras
endast med tråd. Övervägande skäl talar för att det vid denna ensamrätt inte
görs någon skillnad mellan högfrekvent och lågfrekvent sändning.

Om man skulle avstå från varje reglering av trådsändningarna, skulle
man enligt utredningsmannen företa en betydelsefull ändring i den rättsliga
reglering av rundradioverksamheten som nu gäller. Ändringen gäller inte
bara omfattningen av Sveriges Radios ensamrätt. Inte minst genom utvecklingen
av centralantennanläggningar för stora enheter och förbindelserna
mellan olika sådana anläggningar, skulle det troligen inom en icke alltför
avlägsen framtid uppstå relativt omfattande ledningsnät, där televisionssändningarna
hade inslag av kommersiell reklam som finansierade verksamheten.
Det hittillsvarande systemet, där den kommersiella reklamen hålls
utanför rundradioprogrammen, skulle härigenom på ett ganska påfallande
sätt uppluckras.

Utgångspunkten för utredningsmannens förslag blir därför att regleringen
av trådsändningarna skall företas under hänsynstagande till de huvudprinciper
efter vilka rundradioverksamheten f. n. bedrivs i vårt land. En
sådan reglering kan i stora drag sägas innebära att samma regler skall
gälla, när program sänds trådlöst som när de sänds per tråd till en större
allmänhet. Utredningsmannen föreslår i samråd med radioutredningen att
tillstånd inte skall krävas för innehav av trådanläggning. Inskränkningar
i rätten att använda anläggningen skall inträda endast om anläggningen
skall utnyttjas i samband med sådan programverksamhet som är att jämställa
med rundradions programverksamhet, dvs. som är ägnad att mottagas
av en större allmänhet bär i landet. Detta innebär att programverksamhet
som motsvarar den allmänna rundradions får bedrivas endast av Sveriges
Radio och att programverksamhet som motsvarar särskild rundradio kräver
tillstånd av Kungl. Maj :t.

Utredningsmannen behandlar vissa gränsdragningsfrågor,
som är av betydelse vid bestämmandet av om rundradiosändning resp. sådan
trådsändning som får utföras endast av Sveriges Radio eller som krä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

ver tillstånd av Kungl. Maj :t föreligger. I alla fallen fordras enligt de föreslagna
begreppsbestämningarna att sändningen skall vara ägnad att mottagas
av en större allmänhet. För rundradiosändning krävs dessutom att
mottagandet skall vara direkt.

En radiosändning är enligt utredningsmannen i princip »ägnad» att mottagas
av allmänheten om ett frekvensband, som genom internationella överenskommelser
reserverats för rundradiosändningar, faktiskt tagits i anspråk
för sådana sändningar och dessa därför kan mottagas av vanliga radiomottagare.
Däremot är sändning i t. ex. den s. k. abonnemangsradion, som televerket
ställer till enskilda abonnenters förfogande på frekvenser utanför
rundradiobanden, inte rundradiosändning. Utredningsmannen anser att en
radiosändning i normala fall är ägnad att mottagas av allmänheten, när den
kan mottagas på vanliga marknadsförda apparater utan tillsatser. I gränsfall
gäller detsamma, om det visserligen fordras tillsatser men dessa är tillgängliga
på den allmänna marknaden till överkomliga priser eller om en
mottagare från början försetts med tillsats som inte medfört någon avsevärd
fördyring. Om någon sänder på en frekvens inom ett vanligt rundradioband,
fast på en sällan utnyttjad frekvens och en ovanlig tid, är sändningen enligt
utredningsmannen ändå ägnad att mottagas av en större allmänhet, även
om detta inte direkt varit avsikten. I andra fall förekommer att sändningar
på frekvenser utanför rundradiobanden av en tillfällighet kan mottagas
av sådana som de inte är avsedda för. Utredningsmannen menar att
sändningarna i dessa fall inte är ägnade att mottagas av en större allmänhet.
I fråga om trådsändning anser utredningsmannen att sändningen får
anses ägnad att mottagas av en större allmänhet, när denna har tillfälle att
abonnera på sändningen till ett överkomligt pris. Ett exempel är, när man
kan få ett meddelande genom att slå ett telefonnummer i en stad. Om endast
en begränsad krets får erbjudande om abonnemang, är sändningen inte
ägnad att mottagas av en större allmänhet.

Att mottagandet i fråga om rundradiosändning skall vara »direkt», vilket
föreskrivs i motsvarande definition i telekonventionen, kan enligt utredningsmannen
synas något oklart. Han anser det troligt att man härigenom
velat från rundradiosändningar utesluta sådana där allmänheten inte på
vanliga apparater kan mottaga sändningarna utan att dessa först passerat
över en annan, för rundradio avsedd radiosändare. Som exempel nämns
sändning från en länkstation till en annan i en radiolänkförbindelse.

Utredningsmannen påpekar att uttrycket »en större allmänhet» inte är
känt från någon nu gällande lagtext. Uttrycket avser att motsvara telekonventionens
uttryck »le public en général» och har ansetts språkligt bättre
än den direkta översättningen »den stora allmänheten». Om innebörden av
uttrycket anför utredningsmannen.

Till en början är det tydligt att »en större allmänhet» utgör en vidare
krets än »allmänheten». Utanför begreppet en större allmänhet faller där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

för först och främst alla fall, där en sändning enligt t. ex. upphovsrättslagen
eller 1956 års allmänna ordningsstadga inte skulle anses vara »offentlig»,
dvs. inte tillgänglig för allmänheten. Som exempel kan nämnas vanlig
skolundervisning och annan undervisning för en »sluten» krets, t. ex. sändningar
som endast kan nå sådana universitetsstuderande som har anmält
sig till viss undervisning. Sändningar som enligt nyssnämnda båda författningar
skulle vara offentliga, ehuru de klart är utpekade som gränsfall, kan
inte heller vara sändningar till en större allmänhet. Som exempel kan nämnas
sändningar som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten
krets, t. ex. för de anställda vid ett större industriföretag. Ett annat exempel
är sändningar som sker vid tillställningar dit envar i realiteten har tillträde
även om det härför formellt fordras att man ingår som medlem i en
förening eller mottar särskild inbjudan.

När man i detta sammanhang karakteriserar en allmänhet som »större»
har man i princip i sikte både ett kvalitativt och ett kvantitativt kännemärke,
som i gränsfall får vägas mot varandra.

Det kvalitativa kännemärket är av negativt slag: en större allmänhet är
en grupp, vars medlemmar inte är förenade genom någon påtaglig intressegemenskap
eller något liknande tydligt band.

Det kvantitativa kännemärket innebär helt enkelt att gruppen är omfattande,
varvid man tar hänsyn till dels om gruppens absoluta antal är stort,
dels om gruppen är utspridd över något större geografiskt område. Några
absoluta tal kan man inte ange. Är bandet inom gruppen ganska svagt utvecklat,
kan en större allmänhet anses föreligga redan vid ett relativt lågt
tal. Är bandet inom gruppen starkt, t. ex. därför att uppmärksamheten är
koncentrerad till en och samma sak, såsom en fotbollsmatch på en stor sportanläggning,
når man kanske aldrig över det tal som förvandlar gruppen till
en större allmänhet.

Utredningsmannen anser att varje rimligt behov hos medborgarna skall
ha en chans att bli tillgodosett. Rundradio åsyftar i princip att tillgodose behoven
hos en större allmänhet. Grovt sett förhåller det sig därför så att de
behov som rundradion inte tillgodoser inte hänför sig till en större allmänhet
och därför bör kunna tillgodoses på annat sätt — utan särskilt tillstånd.

Utredningsmannen nämner vissa praktiska fall där sändningarna får anses
riktade till en större allmänhet, nämligen enkla meddelanden som lämnas
den som slår ett visst telefonnummer såsom till »Fröken Ur», sändning
av inspelad musik till arbetsplatser, skolor, hotell, sjukhus, varuhus, restauranger
och kaféer om var och en kan abonnera på samma program, överföring
till flera andra orter av kommentarer till ett sportevenemang, överföring
av rundradioprogram till en ort som på grund av avstånd, terränghinder
e. d. inte har fullgod mottagning samt s. k. pay-TV, dvs. sändning av
hl. a. särskilt dyrbara program till abonnenter som får betala för varje
sändning, för sändning under viss tid, för sändning av visst slag e. d. Vissa
typer av sändningar är enligt utredningsmannen inte riktade till en större
allmänhet, nämligen sändning av inspelad musik till arbetsplatser o. d. om
programmen utförs efter varje abonnents önskemål, s. k. konferenstelefoni
då olika personer eller grupper på olika orter kan konferera med varandra,

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

överföring av gudstjänster till sjukhus, ålderdomshem och liknande, s. k.
sjukhusradio då program av växlande innehåll sänds till sjukhus, ålderdomshem
och liknande, lokala nyhetssändningar och annan information till
synskadade på viss ort, kommentarer till sportevenemang förmedlade till
högtalare runt anläggningen, specialtelevision för undervisningsändamål,
vid offentliga evenemang för att underlätta för publiken att följa med vad
som försiggår eller på båt, tåg, flygplan eller buss som tidsfördriv eller information
för passagerarna samt s. k. varuhustelevision. Som särskilt svårbedömbar
anger utredningsmannen specialtelevision för bostadsområden,
stadsdelar e. d.

Av central betydelse för den föreslagna regleringen av rundradiosändningarnas
och trådsändningarnas innehållssida är begreppet programverksamhet.
Sådan verksamhet skall enligt förslaget bestå i att anordna »program»
och inte i att enbart sända antingen enkla meddelanden i form av
uppgifter om tid, väderlek, nyheter o. d. eller också inspelad musik. Så snart
man kombinerar olika inslag i sändningarna föreligger en viss kvalificerad
verksamhet som kan betecknas som programverksamhet. Det enda inslag
som får förekomma vid sidan av meddelandena eller musiken är angivande
av namn eller källa. Att ange namn eller källa kan enligt utredningsmannen
vara en skyldighet enligt upphovsrättslagen eller närstående lagar
som måste iakttas, t. ex. att ange upphovsman eller artist. Ibland
kan det vara ett starkt önskemål från allmänna synpunkter att källan
uppges, t. ex. vid vissa nyhetssändningar. Utredningsmannen anser det
vara av stor vikt att fastslå att uppgifterna om nyheter verkligen måste
vara begränsade till enkla meddelanden, såsom enkla kommunikéer från
nyhetsbyråer, sportresultat o. d. Varje mera ambitiös nyhetsförmedling med
utförligare kommunikéer eller kommentarer går utanför de enkla meddelandenas
ram. Om någon endast sänder inspelad musik med tråd, anses
han enligt utredningsmannens mening inte anordna något program. Sändning
av redan inspelad musik utan några inslag mellan de olika grammofonskivorna
eller banden är enligt utredningsmannen i realiteten bara en distribution
av redan inspelade program som rimligen inte kan anses hänförlig till
programverksamhet. Att det huvudsakligen torde vara fråga om bakgrundsmusik
gör också programkaraktären tvivelaktig. En fördel med den intagna
ståndpunkten anser utredningsmannen vara att man slipper att dra en svår
gräns mellan fall, då den inspelade musiken sänds till en större allmänhet
och då så inte är fallet.

En annan förutsättning för att programverksamhet skall anses föreligga
enligt förslaget är att verksamheten består i att »anordna» program, inte i
att distribuera dem. Den som enbart vidaresänder rundradiosändningar vilka
är anordnade av annan, t. ex. av Sveriges Radio eller ett utländskt radioföretag,
anses enligt utredningsmannen inte driva programverksamhet. En
förutsättning är dock att han inte tillfogar något annat till vidaresändning -

Kungl. Maj:ts proposition nr ?49 år 1966

en än en uppgift om sändningens ursprung e. d. En ytterligare förutsättning
är att vidaresändningen sker med samtycke av den som anordnat det vidaresända
programmet. Den som företar vidaresändningen utan samtycke får
anses själv driva programverksamhet, eftersom det är enbart han och inte
den som anordnat det ursprungliga programmet som tagit initiativet till och
föranstaltat om programmets spridning till nya kretsar. Denna förutsättning
får särskild betydelse i fall då programmet först genom den olovliga vidaresändningen
kommer att nå en större allmänhet. Såsom exempel på vidaresändning
som inte utgör programverksamhet nämns att en privat s. k.
slavstation sänder Sveriges Radios program. En viktig skillnad föreligger
dock mellan trådlös och trådbunden vidaresändning, påpekar utredningsmannen.
Trådlös vidaresändning kräver enligt förslaget alltid tillstånd, medan
något motsvarande krav inte uppställts i fråga om trådbunden vidaresändning.
Skulle ett sådant krav uppställas, blev man enligt utredningsmannens
mening tvungen att dra en gräns mellan vad som grovt sett skulle kunna
benämnas »centralantennanläggning» och »slavstation». Tillstånd kan
uppenbarligen inte krävas för att uppsätta en vanlig centralantenn för ett
enda bostadshus, men utredningsmannen ifrågasätter om man kan finna en
lämplig gräns för anläggningens storlek eller utformning, ovanför vilken
tillstånd måste sökas. Utredningsmannen uppger att de nordiska teleförvaltningarna
i maj 1965 haft överläggningar om tekniska och juridiska
aspekter på frågan om gränsen mellan slavstation och centralantenn. Dessa
överläggningar har emellertid ännu inte slutförts. Detsamma gäller vissa
överläggningar mellan främst europeiska radioföretag. I avvaktan härpå bör
enligt utredningsmannens mening intet stadgande om tillstånd för vidaresändning
av trådsändning upptas i radiolagen eller någon definitiv ståndpunkt
i frågan intas.

Programverksamhet förutsätter vidare enligt förslaget att programmen är
anordnade för »radiosändning» eller »trådsändning». Detta innebär enligt
utredningsmannen bl. a. att programmen verkligen skall ha sänts. Dessförinnan
föreligger inte programverksamhet i förslagets mening. Programmen
skall också vara anordnade »direkt» för sändning. Det är endast den
som direkt överlämnar programmen till distribution genom etern som bedriver
programverksamhet i förslagets mening. Sveriges Radio anses sålunda
driva programverksamhet, därför att företaget överlämnar programmen
direkt till televerket för distribution. Sådan verksamhet skall däremot
inte anses bedriven av t. ex. filmföretag eller televisionsföretag för s. k. fri
produktion, när dessa levererar beställda program till ett radioföretag. Om
Sveriges Radio låter vidaresända program från ett utländskt radioföretag, är
det Sveriges Radio som anordnar programmen direkt för sändning i Sverige,
framhåller utredningsmannen.

I anslutning till sina förslag om reglering av programverksamhet för trådsändning
föreslår utredningsmannen en bestämmelse av innebörd att Kungl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Maj :t skall kunna ge förhandsbesked om i vad mån de föreslagna
bestämmelserna är tillämpliga i visst fall. Det skall vara fråga om en tolkning
eller tillämpning av lagen och inte om dispens i enskilda fall.

I fråga om p å f ö 1 j der föreslår utredningsmannen att olovligt innehav
av radiosändare skall bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader.
Detsamma föreslås gälla om någon nyttjar radiosändare, som innehas
med tillstånd, i strid mot lagen eller villkor som föreskrivits vid meddelande
av tillstånd. Någon särskild straffbestämmelse föreslås inte för den som
nyttjar radiosändare som innehas utan tillstånd. Utredningsmannen anser
det osannolikt att någon skulle lyckas att utan medgivande från statlig myndighet
driva programverksamhet med hjälp av statliga sändare. Däremot
föreslår utredningsmannen att den som olovligen driver programverksamhet
för trådsändning som är ägnad att mottagas av en större allmänhet här i
landet skall kunna straffas. Böter anses därvid tillräckligt. I fråga om förverkande
av radiosändare som använts såsom hjälpmedel vid olovligt innehav
eller nyttjande föreslår utredningsmannen att bestämmelserna i 36 kap.
brottsbalken skall äga motsvarande tillämpning.

I likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning föreslår utredningsmannen
att Kungl. Maj :t skall äga förordna om avgift för innehav av radiosändare
och om innehav och avgift i fråga om radiomottagare (trådmottagare).
Kungl. Maj :t skall även äga förordna om innehav av radiosändare
och radiomottagare på främmande fartyg, luftfartyg eller motorfordon som
inkommer till riket och om avgift härför. Utredningsmannen framhåller att
en ny radiolag föranleder omarbetning av samtliga författningsföreskrifter
som meddelats med stöd av 1946 års lag.

Förslaget om förbud mot censur

1962 års betänkande innehåller förslag till lag om ansvarighet för innehållet
i rundradiosändningar m. m. En bestämmelse i förslaget upptar förbud
mot censur.

Utredningsmannen framhåller att det med hänsyn till de speciella tekniska
förutsättningarna inte är möjligt att i lag lämna några garantier för
en allmän yttrandefrihet i radion, liknande den i 1 kap. 1 § TF fastslagna
tryckfriheten. Starka skäl talar dock enligt utredningsmannens mening för
att söka ge radion den självständighet och den frihetsgaranti som ett förbud
mot censur, motsvarande det i 1 kap. 2 § TF upptagna, skulle innebära.
Utredningsmannen anser det otvivelaktigt bättre med en ordning, där i
efterhand genom förhandling vid domstol prövas om innehållet i en sändning
innebär ett överskridande av yttrandefrihetens i lag fastställda gränser,
än ett system där myndigheter kan utan sådan offentlig kontroll förhandsgranska
och förbjuda program som enligt deras mening är olämpliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 749 år 1966

En sådan förhandsgranskning måste lägga en hämsko på den informationens
frihet och den rätt till kritik mot missförhållanden i samhället som
bör tillkomma radion i ett demokratiskt samhälle. Vidare påpekas att, om
myndigheterna äger rätt till förhandsgranskning av program, det kan komma
att betraktas som om myndigheterna utövat denna rätt och därigenom
tagit ansvar för programmen, även om de i själva verket inte begagnat sig
av censurrätten.

Enligt utredningsmannens mening måste det väsentliga innehållet i ett
förbud mot censur av radiosändningar vara ett förbud mot föreskrifter om
förhandsgranskning av program. Det framhålls att en sådan innebörd av ett
förbud mot censur i själva verket inte torde komma att medföra någon
ändring av vad som redan nu tillämpas.

Frågan mot vem ett förbud mot förhandsgranskning skall riktas kan
vara föremål för tvekan. Det är enligt utredningsmannen självfallet att
förbudet skall avse myndighet och annat allmänt organ, och tveksamheten
gäller om det finns skäl att gå längre än så. Det är till en början tydligt,
att ett censurförbud inte kan riktas mot programföretaget och dess personal
utan endast mot dem som står utanför detta. Ett naturligt led i programproduktionen
måste nämligen för programföretaget vara att granska
och sovra program, innan de utsänds. Förutsättningen för ett system med
ansvariga programledare, vilket utredningsmannen föreslår, är också att den
som skall vara ansvarig utövar en sådan förhandsgranskning. Man kan inte
heller betaga en person, som skall yttra sig i radion, rätten att i avtal med
programföretaget förbehålla sig att granska en inspelning, innan den utsänds.

Utredningsmannen anser det också kunna ifrågasättas om man i ett
censurförbud för radion kan ta med någon motsvarighet till bestämmelsen
i 1 kap. 2 § TF om att förbud mot tryckning av skrift inte får förekomma.
För radions del skulle ett förbud mot tryckning motsvaras av ett förbud
mot sändning av visst program. Utredningsmannens tveksamhet föranleds
av att det gällande avtalet mellan staten och Sveriges Radio, liksom de
föregående avtalen, innehåller bestämmelser om programmens beskaffenhet.
Dessa bestämmelser torde i särskilda delar innefatta förbud mot vissa
slag av program. Ett klart sådant förbud finns beträffande program med
kommersiell reklam. Eftersom ett förbud mot censur inte kan vara riktat
mot programföretaget och eftersom bestämmelserna i avtalet med staten
— oavsett statens faktiska maktställning — tillkommit med samtycke av
Sveriges Radio, anser emellertid utredningsmannen att det inte föreligger
något hinder mot att i en bestämmelse om förbud mot censur även ta med
en klausul om att något förbud mot sändning av program inte får förekomma.
Det anses självfallet, att denna klausul inte heller kan avse annat
än myndighet eller annat allmänt organ. Del anmärks, att det inte torde
vara förenligt med ett sådant stadgande som det föreslagna, att statsmak -

2 Bihang till riksdagens protokoll 19C>6. 1 samt. .Yr HD

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

terna utan företagets samtycke under löpande avtalsperiod i samband
med tilldelningen av licensmedel uppställer sådana villkor rörande programmens
beskaffenhet, som kan anses innefatta förbud mot vissa program.

Inte heller ett på sådant sätt begränsat förbud mot censur torde enligt
utredningsmannens mening kunna gälla utan undantag. På samma sätt
som i 6 kap. 2 § TF i fråga om spridning av karta över Sverige o. d. gjorts
viss inskränkning i den annars fria spridningsrätten synes det nödvändigt
att öppna möjlighet till förhandsgranskning av televisionsbilder som innehåller
upplysningar av betydelse för rikets försvar. Förutom kartor över
Sverige eller delar därav är det särskilt flygfotografier som kan innehålla
uppgifter av betydelse för försvaret. Liksom fallet är enligt TF torde de inskränkningar
som ur försvarssynpunkt är påkallade i rätten att utan förr
handsgranskning utsända bilder av ifrågavarande slag böra vara reglerade i
lag.

Det föreslagna förbudet mot censur utgör även hinder mot utsträckning
av statens biografbyrås befogenhet att förhandsgranska biograffilm till att
omfatta film som visas i television.

I 1965 års betänkande föreslår utredningsmannen censurförbud, som utformats
i huvudsak lika med det som föreslogs i 1962 års betänkande. Förslaget
innebär att myndighet eller annat allmänt organ inte får anordna eller
föreskriva förhandsgranskning av program eller förbjuda sändning på
grund av dess innehåll. I fråga om televisionssändning av sådan karta över
Sverige eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för landets
försvar, eller av därmed jämförlig ritning eller bild skall dock enligt förslaget
gälla vad som är bestämt i särskild lag.

Man kan enligt utredningsmannens mening inte utan vidare jämställa
radion med pressen i fråga om censurförbud. Han menar att, såsom framhållits
under remissbehandlingen av 1962 års betänkande, ett censurförbud
inte kan hindra myndighet att vid koncessionsprövning anordna en intern
censur i programföretaget, om inte förbudet kompletteras med regler om
företagets organisatoriska struktur. Oberoende därav torde det inte vara
realistiskt att räkna med att ett radioföretag, som finansieras med licensmedel
eller annars med statsanslag, kan handhas lika självständigt som
en tidning. I fråga om ett sådant företag som Sveriges Radio måste det
emellertid enligt utredningsmannens mening vara av värde, att statsmakterna
genom ett lagstadgande slår fast principen, att myndigheter och andra
allmänna organ inte skall kunna ingripa i programverksamheten genom
att föreskriva eller anordna granskning eller genom att utfärda sändningsförbud.
Att radioledningen har denna rättsliga garanti för självständighet
måste vara ägnat att stärka allmänhetens förtroende för programverksamheten.
Det torde också vara en fördel om regeringen, här lika väl som i
fråga om pressen, gentemot främmande stater eller inhemska påtryck -

Kungl. Mctj:ts proposition nr 149 år 1966

ningsgrupper kan åberopa att myndigheter genom lag är hindrade att blanda
sig i radions programverksamhet.

Under remissbehandlingen av 1962 års betänkande framfördes vissa betänkligheter
mot att ett censurförbud skulle gälla även under krig och
krigsfara och andra sådana orostider. Det ansågs att ett censurförbud inte
borde få sådant innehåll att ingripanden från myndigheters sida för att omintetgöra
omstörtningsgruppers aktioner mot radion stämplades som olagliga.
Enligt utredningsmannens mening måste det emellertid ligga inom
en administrativ myndighets kompetens att, om sådana aktioner skulle utföras,
oberoende av ett censurförbud upprätthålla eller återställa den lagliga
ordningen och de rättsenliga besittningsförhållandena i fråga om radioanläggningar
och programföretag. Vad beträffar yttrandefrihetsbrott, som
begås utan samband med omstörtningsaktioner och som är av betydelse för
rikets säkerhet, såsom uppsåtlig eller vårdslös publicering av hemliga uppgifter
om försvaret, torde nackdelarna med censur väga tyngre än fördelarna.
Utredningsmannen anser att de betänkligheter som anförts mot censur
av tryckta skrifter under orostider (prop. 1948: 230 s. 104) i huvudsak har
betydelse även i fråga om radion. Utredningsmannen hänvisar också till den
informations- och rådgivningsverksamhet som i händelse av krig kommer
att bedrivas genom statens upplysningscentral under medverkan av personal
från press och radio. Det förslag till överenskommelse mellan svenska staten
och Sveriges Radio om företagets verksamhet vid krig, krigsfara eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden som radioutredningen framlagt,
torde enligt utredningsmannens mening inte vara oförenligt med ett
censurförbud.

I vissa remissyttranden hade förordats, att ett stadgande om censurförbud
borde införas i grundlag. Utredningsmannen anser att frihet från censur i
radion är av så stor betydelse för ett demokratiskt samhällsskick att den bör
garanteras i grundlag. Innan statsmakterna har tagit ställning till radioutredningens
förslag om radions och televisionens framtid i Sverige, är det
emellertid enligt utredningsmannens mening inte möjligt att avgöra hur ett
grundlagsstadgande i ämnet bör utformas.

Remissyttrandena

Förslaget till radiolag

Förslaget att begreppet radiosändning skall bestämmas i anslutning till
motsvarande definition i telekonventionen och radioreglementet och alltså
avse endast trådlös sändning tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Inte heller förslaget att i samma lag uppta regler motsvarande
dem i 1946 års lag och bestämmelser som avser innehållet i radio- eller
trådsändning föranleder någon invändning.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 119

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

JK framhåller att det kan finnas behov av grundlagsskydd för radions
frihet lika väl som för det tryckta ordets. Uppenbarligen är det dock inte
realistiskt att tänka sig en grundlag för radion med lika detaljerade föreskrifter
som i TF. Enligt JK:s mening bör utformningen av eventuella
grundlagsstadganden om radiofriheten övervägas under det fortsatta arbetet
med en ny regeringsform.

Även 1964 års utredning om radions juridiska ansvar anser att, eftersom
ett grundlagsstadgande ger ett något bättre värn för medborgerliga rättigheter,
det finns skäl för att reglera sådana rättigheter i fråga om radion i en
grundlag i stället för i en vanlig lag. Utredningen anser emellertid att även
ett stadgande i vanlig lag innebär ett beaktansvärt skydd.

SACO finner det naturligt att det i lagstiftningen införs en garanti för
replikrätt i anledning av radioprogram.

I fråga om rätten till innehav av radiosändare anser hovrätten
för Västra Sverige att vissa praktiska överväganden talar för utredningsmannens
förslag att tillstånd inte skall meddelas för viss tid såsom enligt
1946 års lag. Från rättssäkerhetssynpunkt är det dock enligt hovrättens mening
önskvärt, att tillstånd inte utan vidare kan återkallas så snart skäl härför
anses föreligga. För den som fått tillstånd att inneha radiosändare som
led i sin förvärvsverksamhet torde det vara ett starkt intresse att kunna
räkna med att under viss tid få behålla tillståndet. Av sådana skäl kan det
synas lämpligt med en föreskrift att viss minsta tid bör anges i tillståndet.
Hovrätten ifrågasätter också att i lagen ange förutsättningarna för att tillståndet
skall återkallas. Vidare anser hovrätten att tillstånd bör krävas inte
endast för rätt att inneha sändare utan även för dess nyttjande. Fall kan
nämligen tänkas, då den som använder sändaren låter den vara kvar i tillståndshavarens
besittning. Möjligen skulle tillståndstvånget kunna kringgås
på detta sätt. Liknande synpunkter framförs av televerket, som nämner det
fallet att någon använder sändare som annan innehar utan tillstånd. Enligt
televerkets mening bör i sådant fall båda kunna straffas.

Svenska Teleindustriföreningen förutsätter att sådan trådlös överföring
mellan lokalt begränsad s. k. teleslinga och särskilda mottagarenheter, som
förekommer t. ex. i samlingslokaler för hörselskadade, inte skall anses som
radiosändning i förslagets mening.

JK, 1964 års utredning om radions juridiska ansvar och SACO anser att
lagen bör innehålla bestämmelser också om rätt för var och en att inneha
radiomottagare. JK framhåller att utländska exempel visar att ingripanden i
de enskildas rätt att begagna radiomottagare är en metod att begränsa informationsfriheten.
Möjligen bör också föreskrivas att myndighet eller annat
allmänt organ inte får meddela föreskrifter om mottagares beskaffenhet
eller hindra framställning eller försäljning av mottagare. JK ifrågasätter
vidare om inte lagen borde innehålla bestämmelser om att avgift för innehav

Kungl. Maj:ts proposition nr lb9 år 1966

av radiomottagare skall fastställas av riksdagen och att Kungl. Maj :t äger
meddela föreskrifter om uppbörd av avgifter m. in. 196b års utredning om
radions juridiska ansvar anser också att licensavgifter för innehav av radiomottagare
bör fastställas genom riksdagsbeslut.

I fråga om förslaget att i lagen föreskriva att programverksamhet här i
riket för den form av rundradiosändning som radioutredningen
kallar allmän rundradio skall bedrivas med ensamrätt av den programsammanslutning
som Kungl. Maj :t bestämmer efter riksdagens bemyndigande,
dvs. Sveriges Radio, anser Föreningen Sveriges filmproducenter att det inte
är nödvändigt eller önskvärt att föreskriva ensamrätt för en enda programsammanslutning.

JK framhåller att förslaget närmast innebär ett koncessionssystem men
att kravet på bemyndigande av riksdagen torde leda till att Kungl. Maj :t
reellt blir bunden av vad riksdagen beslutar. JK föreslår likväl att Sveriges
Radios rätt att bedriva radioverksamhet direkt skrivs in i lagen. JK påpekar
att i en sådan rätt ingår att anordna program men inte att sända dem. Avsikten
enligt förslaget är att televerket liksom hittills skall ombesörja sändningen.
JK anser att en sådan ordning inte ger fullgod säkerhet för att Sveriges
Radios program verkligen kommer att sändas. En diktatorisk regering
skulle utan att komma i konflikt med lagen kunna avbryta sändningen av
ett misshagligt program. Bättre garanti vinns enligt JK:s mening om lagen
ger Sveriges Radio rätt inte bara att driva programverksamhet utan även
att sända programmen. Detta innebär inte att Sveriges Radio behöver äga
den tekniska utrustningen. Förhållandet mellan Sveriges Radio och televerket
kan regleras genom avtal, så att de praktiska verkningarna nära ansluter
till den hittills iakttagna ordningen.

Sveriges Radio påpekar att varken radioutredningen eller utredningsmannen
avsett någon förändring av Sveriges Radios avtalsenliga åligganden och
befogenheter i fråga om den radio- och televisionsverksamhet som är riktad
till utlandet. Det föreslås därför att förslagets begränsning till programverksamhet
»här i riket» ändras och förtydligas. Televerket förmodar att
denna begränsning bör tolkas så, att utländska programsammanslutningar
kan producera program här i riket direkt för sändning förutsatt att själva
sändningen inte sker här.

Mot förslaget om särskild reglering i lagen i fråga om trådsändning
görs invändning av Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Grossistförbund,
Sveriges Hantverks- och Industriorganisation, Sveriges Köpmannaförbund,
Sveriges Industriförbund och Sveriges Lantbruksförbund. Organisationerna
anser att en sådan lagreglering inte behövs. Mot bakgrund av de snabba
tekniska framstegen kan regleringen komma att försvåra utvecklingen av
trådbundna masskommunikationer av olika slag. Den förefaller organisationerna
dessutom strida mot yttrandefrihetsprincipen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Även JK anser den föreslagna regleringen överflödig. Behörighet att driva
rundradiosändning bör enligt JK innefatta rätt att befordra sändningarna
även med tråd.

Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget i denna del utan
erinran. Sveriges Radio framhåller att, så länge rundradiosändningarna av
tekniska skäl måste inskränkas, en demokratisk ordning kräver att de brukas
på villkor som statsmakterna bestämmer för en programverksamhet
som tjänar allmänna intressen. Om programverksamhet för trådsändningar
till en större allmänhet fick bedrivas utan tillstånd och utan de standardkrav,
som gäller för trådlösa sändningar, skulle dessa trådsändningar särskilt
i större städer med hjälp av reklaminkomster och annan kommersiell
verksamhet kunna få en så betydande omfattning och bli en så påtaglig konkurrent
till rundradion om publikintresset, att denna skulle ha svårigheter
att upprätthålla den karaktär som stipulerats. Sveriges Radio anser därför
att det, så länge frekvensbegränsningen består och tillstånd på denna grund
fordras för rundradiosändningar, finns skäl för att beträffande trådsändningar
göra avsteg från principen att endast tekniska hinder motiverar inskränkningar
i rätten att bedriva radio- och televisionsverksamhet. Programverksamhet
för trådsändning bör enligt Sveriges Radios mening förbehållas
den programsammanslutning, som enligt statsmakternas beslut
skall ombesörja programverksamheten för rundradio.

Utan att ta ställning till utredningsmannens gränsdragning i varje anfört
enskilt fall anser Sveriges Radio i princip liksom denne att tillstånd ej bör
fordras för trådsändning, som inte innefattar programverksamhet eller som
inte är ägnad att mottagas av en större allmänhet. Vilken ståndpunkt lagen
skall inta till andra trådsändningar än sådana som är jämförbara med rundradiosändningar
bör däremot enligt JK:s mening till väsentlig del bero på
om reklamförbudet skall upprätthållas. Skall så ske, vilket då bör anges i lagen,
symes det JK knappast lämpligt att trådsändningar till stora grupper av
invånare i viss stad, stadsdel osv. skall kunna organiseras utan någon prövning
från myndighets sida. Det kan befaras att reklamförbudet då kommer
att undermineras, särskilt om vissa sändningar, t. ex. sändningar av inspelad
musik och nyheter i form av »enkla meddelanden», skall kunna befordras
även till »en större allmänhet». De trådsändningar som inte har
samband med rundradiosändningar torde inte ha någon större betydelse
från yttrandefrihetssynpunkt. Enligt JK:s mening finns det därför inte några
principiella betänkligheter mot att tillståndskravet får förhållandevis stor
omfattning. De praktiskt administrativa betänkligheterna kan reduceras, om
tillståndsbesluten delegeras t. ex. till lokala teleförvaltningar och om det blir
möjligt att meddela generella tillstånd för vissa typer av sändningar.

Några remissinstanser är kritiska mot utredningsmannens synpunkter
på de gränsdragnings frågor som är av betydelse vid bestämning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

en av begreppet rundradiosändning resp. sådan trådsändning som får
utföras endast av Sveriges Radio eller som fordrar tillstånd av Kungl. Maj :t.
Det är framför allt förutsättningen att sändningen skall vara ägnad att mottagas
av en större allmänhet som möter invändning. Televerket anser det tveksamt
om ordet »ägnad» är bättre än »avsedd» för att täcka telekonventionens
uttryck »destinées». RÅ utgår vid sin kritik från de föreslagna straffbestämmelserna,
närmast dem som avser olovlig trådsändning. RÅ anser att bestämningen
»en större allmänhet» inte tillräckligt klart preciserar det straffbara
området. I vissa situationer måste det ställa sig utomordentligt svårt för åklagare
och domstolar att avgöra om en sändning är ägnad att mottagas av en
större allmänhet, anser RÅ. Uppenbarligen föreligger sådana svårigheter i
det av utredningsmannen angivna exemplet med specialtelevision för bostadsområden,
stadsdelar o. d. Frågan hur stort ett bostadsområde skall vara,
för att sändningar inom detsamma inte skall få ske utan tillstånd, är enligt
RÅ över huvud knappast lämpad att lösas åtalsvägen. När det gäller att
närmare precisera under vilka förutsättningar ansvar skall ådömas, anser
Rå begreppet »allmänhet» vara att föredra framför »en större allmänhet».
Innebörden av begreppet allmänhet, som bl. a. används vid bestämningen
av brottsrekvisit i ett flertal sammanhang, torde numera vara klar. Om
emellertid tillståndstvång skulle föreskrivas för sändningar »ägnade att mottagas
av allmänheten», skulle tillstånd behöva sökas i åtskilliga av utredningsmannen
angivna fall, där tillståndstvång rimligen inte bör föreligga.
Enligt RÅ:s mening bör en begränsning kunna ske genom uppräkning i lagtexten
av vissa typfall där tillstånd inte behövs, trots att sändningen i och
för sig är ägnad att mottagas av allmänheten. Uppräkningen kan givetvis
inte göras uttömmande. Genom exemplifiering bör man på ett tillfredsställande
sätt kunna klargöra vilka fall som avses. Enligt RÅ:s mening bör tillstånd
krävas till sändning för specialtelevision för bostadsområden, stadsdelar
o. d. Tillståndstvång bör också föreligga för överföring till andra orter
av kommentarer till sportevenemang samt för varuhustelevision. I dessa fall
kan det möta svårigheter att dra en tillräckligt tydlig gräns. RÅ framhåller
att förhållandet att tillstånd måste sökas givetvis inte innebär att sådant tillstånd
regelmässigt skall vägras. Avsikten med tillståndstvånget i sådana fall
skulle främst vara att i möjlig mån undvika oklarhet och missförstånd
vid tillämpningen av straffbestämmelserna. Eftersom den föreslagna radiolagen
avses bli en ramlag, till vilken hänvisningar skall göras i andra författningar,
anser RÅ vidare att det skulle vara en fördel om man kunde
åstadkomma något uttryck motsvarande rundradiosändning för trådsändningarnas
del. Annars skulle man bli tvungen att i författningar där hänvisningar
förekommer till det nuvarande rundradiobegreppet hänvisa till rundradiosändning
och trådsändning som anges i radiolagen.

Flera remissinstanser anser att begreppet programverksamhet sådant det
definierats av utredningsmannen är oklart och svårtolkat. Hovrätten för

Kungl. Maj.ts proposition nr 14,9 år 1966

Västra Sverige ifrågasätter om inte avsaknaden av en definition av begreppet
program i vissa fall kan få praktisk betydelse.

I fråga om förslaget att Kungl. Maj :t skall kunna ge förhandsbesked
om viss trådsändning är tillåtlig enligt lagen anför Rå att en sådan
konstruktion är en nyhet i svensk rätt. RÅ kan inte finna att tillräcklig anledning
föreligger att i förevarande sammanhang införa en sådan möjlighet
till förhandsbesked. Enligt RÅs mening kan den föreslagna bestämmelsen
bl. a. medföra svårigheter, om Kungl. Maj :t och domstol skulle komma till
olika resultat i fall av likartad beskaffenhet. Den situationen kan t. ex. föreligga,
att domstol i ett fall, då förfrågan hos Kungl. Maj :t inte gjorts, fällt
någon till ansvar. I ett senare fullkomligt likartat fall förklarar däremot
Kungl. Maj :t på parts begäran att tillstånd inte behövs. Det synes enligt
RÅ:s mening inte heller tillfredsställande, att frågan om någon blir fälld till
ansvar helt kan bli beroende av om han haft förutseendet att före påbörjad
sändning begära förhandsbesked av Kungl. Maj :t.

Hovrätten för Västra Sverige anför att, även om förhandsbeskedet inte
blir bindande för domstolarna, det knappast synes lämpligt att Kungl. Maj :t
i statsrådet skulle kunna ta ställning till frågan hur lagen i ett enskilt fall
bör tolkas. Utredningsmannens motiv ger en god ledning beträffande åtskilliga
praktiskt viktiga gränsdragningsfrågor, och från vederbörande departement
eller myndighet torde under hand kunna inhämtas ytterligare
upplysningar om tillståndstvångets innebörd. I vissa speciella fall av ursäktlig
rättsvillfarelse lärer åtal kunna underlåtas eller påföljd efterges. Hovrätten
hyser visserligen all förståelse för medborgarnas berättigade intresse
att i god tid få besked om komplicerade rättsfrågor som påverkar beslut av
vittgående ekonomisk betydelse. Det ifrågasätts emellertid om en regel om
förhandsbesked är av sådant värde att den bör upptas trots de principiella
invändningar som i detta fall kan riktas mot bestämmelsen.

JK anser att den föreslagna metoden med förhandsbesked knappast är
ändamålsenlig.

RA ifrågasätter om inte bestämmelserna om påföljder och förverkande
bör utformas lika i fråga om radiosändning och trådsändning. Det är
tänkbart, menar RÅ, att betydande kommersiella intressen kan komma att
ligga bakom icke tillåtna trådsändningar. Det är då tveksamt om enbart ett
bötesstraff alltid är tillräckligt för att förekomma fortsatta brottsliga sändningar.

Förslaget om förbud mot censur

Ingen av remissinstanserna uttalar sig mot ett förbud mot censur från
myndighet eller annat allmänt organ.

En klart positiv inställning till ett sådant förbud redovisas av JK, Svea
hovrätt, radionämnden, ÖB, beredskapsnämnden för psgkologiskt försvar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1966

filmcensurutredningen, Sveriges Radio, Sveriges advokatsamfund, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och
Industriorganisation, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund,
Sveriges Lantbruks förbund, LO, TCO, SACO och Svenska Tidningsut givareföreningen.
De flesta av dessa remissinstanser har inte heller någon invändning
mot den utformning censur förbudet fått i förslaget. Från några håll
görs dock vissa anmärkningar och påpekanden i fråga om utformningen.

Svea hovrätt finner det önskvärt med ytterligare överväganden innan
ett allmänt censurförbud införs. Vidare anser hovrätten att det bör övervägas
om inte ett sådant förbud bör inskrivas i grundlag. Mot utformningen
av förslaget invänder hovrätten att det kan ifrågasättas om detta är förenligt
med att det i avtal eller koncessioner från statens sida uppställs villkor
angående programmens närmare innehåll och utformning. Föreskrift att
programmen inte får gynna politiskt ytterlighetsparti är t. ex. diskutabel.
Det torde dock enligt hovrättens mening vara nödvändigt att ha möjlighet att
föreskriva villkor av tämligen ingående art. Om skolradiosändningarna liksom
hittills skall ske i samråd med skolöverstyrelsen, anför hovrätten vidare,
skulle enligt förslaget denna myndighet inte kunna förbjuda sändning på
grund av dess innehåll. En sådan inskränkning i skolmyndighetens behörighet
anser hovrätten knappast lämplig och påpekar att det även i fråga om
sändningarna till utlandet kan uppstå liknande problem. Hovrätten berör
också de särskilda svårigheterna att upprätthålla ett censurförbud under tid
då landet är i krig eller utsatt för överhängande krigsfara. Vad utredningsmannen
anfört häremot anser hovrätten inte helt övertygande. Hovrätten
finner det givetvis önskvärt att liksom i fråga om pressen även för rundradion
undvika censur jämväl under krigstid. Svårigheterna är dock uppenbarligen
väsentligt större med hänsyn till den omedelbara verkan av en radiosändning.
F. ö. ifrågasätter hovrätten om gällande överenskommelse mellan
staten och Sveriges Radio om rundradioverksamheten vid krig och krigsfara
in. in. liksom det förslag i ämnet som framlagts av radioutredningen är förenligt
med censurförbud, eftersom Sveriges Radio vid krig etc. skall lyda
direkt under Kungl. Maj :t.

Synpunkten att det kan bli nödvändigt att vid koncessionsgivning föreskriva
villkor för verksamhetens bedrivande framförs också av Sveriges
Radio, som anser att ett censurförbud inte får utesluta sådana villkor. Det
framhålls emellertid att koncessionsvillkor och tillämpningen av dem självfallet
inte får innebära att censurförbudet blir illusoriskt.

I fråga om censurförbud under krig och liknande förhållanden framhåller
ÖB alt förbudet mot förhandsgranskning i TF inte hindrar att en tidning
eller en författare frivilligt kan förbinda sig att ställa artikel och bilder
till myndighets förfogande för granskning. TF hindrar inte heller att vederbörande
samtidigt förbinder sig att respektera myndighetens anvisningar
om uteslutningar eller ändringar i manuskriptet med hänsyn till sekretesskravet.
ÖB förutsätter att det föreslagna förbudet inte hindrar att ett mot -

Knngl. Maj.ts proposition nr 1>\9 år 1966

svarande förfarande kan tillämpas när det gäller radio- och televisionssändningar.
En sådan ordning skulle vara ägnad att underlätta meddelande
av önskvärda upplysningar till allmänheten om krigsmakten, anser
ÖB. Liknande synpunkter uttalas av beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, som erinrar om att statens upplysningscentral i händelse av krig
skall bedriva rådgivning i publiceringsfrågor och att denna rådgivning är
avsedd att omfatta både pressen och radion. En överenskommelse i detta
syfte har ingåtts mellan nämnden och Sveriges Radio. Nämnden förutsätter
att denna överenskommelse inte påverkas av censurförbudet, utan är väl
förenlig med ett sådant förbud.

ÖB anser att det föreslagna undantaget från förbudet mot förhandsgranskning
inte fullt ut täcker behovet av bildsekretess med hänsyn till
rikets säkerhet i vissa fall. Särskilt bör flygfotograferingen uppmärksammas
i detta sammanhang. ÖB påpekar att filmning från luften med dess
sekvenser av bilder samt svårigheten att beskära dessa ger avsevärda risker
för visning av bilder som är skadliga för försvaret, även när bilderna inte
kan anses jämförliga med karta. ÖB förordar därför att undantagsregeln
utformas så att den kommer att omfatta även andra bilder tagna från luftfartyg
än sådana som är jämförliga med karta.

SACO framhåller att det föreslagna censurförbudet ljuder ihåligt, eftersom
det också föreslås att programledare ensam skall bestämma över sändning,
så att intet får sändas mot hans vilja. Det går inte att i detta sammanhang
bortse från radions ensamställning och dess relativa beroende av myndigheter
och allmänna organ, menar SACO. Så länge någon verklig konkurrens
inte förekommer mellan olika programföretag motsvarande konkurrensen
mellan tidningsföretag, ter sig programledarens enväldiga bestämmanderätt
enligt SACO:s mening som en motsägelse till förbudet mot
förhandsgranskning.

TCO anmärker att inte heller radionämnden, som bör betraktas som allmänt
organ, bör ha någon rätt till förhandsgranskning av programmen.

Statens biografbyrå anser att prövningen av censurfrågan bör avvakta
filmcensurutredningens kommande förslag. Biografbyrån antar nämligen
att utredningen inte kan undgå att behandla frågan om det finns skäl att
göra en legal skillnad i granskningsavseende mellan film visad i television
och film visad vid offentlig biografföreställning.

Svea hovrätt anser det inte motiverat med en legal skillnad mellan filmförevisning
på biograf och sådan förevisning i television och detta oberoende
av hur man ställer sig till lämpligheten av den nuvarande filmcensuren,.
Skäl talar därför enligt hovrättens mening för ett tillägg till det föreslagna
censurförbudet om att vad som stadgas om censur av biograffilm också
skall gälla när sådan film sänds i television.

Filmcensurutredningen utgår från att vad som kan komma att träda i
stället för gällande ordning, enligt vilken biografförordningen inte gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

film som visas i television men Sveriges Radio och biografbyrån överenskommit
om samråd och samarbete på området, inte kommer att vara oförenligt
med ett förbud mot censur av televisionsprogram.

Departementschefen

I nära samarbete med radioutredningen, vars förslag jag kommer att anmäla
inom kort, har frågan om den för radioverksamheten grundläggande
lagstiftningen utretts av en särskild utredningsman. Hans förslag innebär
att gällande lag på området, 1946 års lag om radioanläggningar m. in., skall
ersättas av en ny radiolag. Denna föreslås liksom 1946 års lag reglera rätten
att inneha och använda sändnings- och mottagningsanläggningar tör
radiosändning. Vidare skall den enligt förslaget behandla rätten att driva
programverksamhet för radio.

Begreppet radiosändning är i 1946 års lag definierat så att bestämmelserna
kommer att omfatta både trådlösa och trådbundna sändningar. Enligt
1959 års internationella telekonvention avser radiosändning emellertid endast
trådlös sändning. Utredningsmannen anser det naturligt att den svenska
terminologin anpassas till den internationella. Remissinstanserna har ingen
invändning mot detta, och även jag anser en sådan anpassning naturlig.
Under senare år har en rad nya former av trådbundna sändningar blivit aktuella,
och en viss osäkerhet har visat sig om vilka regler som gäller för sådana
sändningar, trots att 1946 års lag enligt sin ordalydelse är tillämplig
på dem. Detta gör det än mer angeläget att lagstiftningen på området utformas
så att de skillnader i rättsligt avseende som kan anses motiverade mellan
trådlösa och trådbundna sändningar blir klargjorda.

Förslaget om rättslig reglering av rätten att driva programverksamhet,
dvs. av sändningars innehåll, är närmast föranlett av radioutredningens
förslag om inrättande av en ny form av rundradio, kallad särskild rundradio.
Som jag anfört inledningsvis, anser jag att frågan om en särskild
rundradio bör utredas närmare, innan Ivungl. Maj :t tar ställning till radioutredningens
förslag härom. Detta bör emellertid inte hindra ett ställningstagande
redan nu till frågan om en rättslig reglering av sändningars innehåll.
Enligt min mening är det naturligt att man i samband med bestämmandet
av den framtida utformningen av radioverksamheten i Sverige också
i lag slår fast de grundläggande rättigheterna och skyldigheterna i fråga
om denna verksamhet. Med hänsyn till radions betydelse som kommunikationsmedel
i samhället kan det, såsom påpekats från olika håll, finnas skäl
att bestämma dessa rättigheter och skyldigheter eller de viktigaste av dem
i grundlag. Frågan om detta bör ske torde lämpligen kunna prövas i samband
med del fortsatta arbetet på en total grundlagsreform.

Jag förordar att 1946 års lag nu ersätts med en ny lag. I likhet med ut -

28 Knngl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

redningsmannen anser jag att en sådan lag bör utformas som en ramlag
för alla författningar och föreskrifter på området.

Till en början är det nödvändigt att bestämma vissa huvudbegrepp för
den nya lagstiftningen. Utredningsmannen anser med utgångspunkt från
telekonventionens definition av radiovågor att begreppsbestämningarna bör
göras så att allt som hänför sig till radio i princip skall avse endast trådlösa
sändningar. En sådan gränsdragning skulle onekligen ha vissa fördelar.
Som jag kommer att utveckla närmare i specialmotiveringen stöter
det emellertid på praktiska svårigheter, om man vill på detta sätt renodla
begreppet radio. Framför allt gäller detta i fråga om rundradiosändning,
om man, som jag föreslår i det följande, vill låta samma regler gälla
vare sig sändningen sker trådlöst eller med tråd. Jag förordar i stället ett
system där radiosändning, definierat enligt de internationella bestämningarna
är det grundläggande begreppet för ljudradio och television och avser
den betydelsefullaste formen av sändning, nämligen den trådlösa. Trådbunden
sändning bör då kallas trådsändning. Vidare används rundradiosändning
som ett gemensamt begrepp för en viss form av radio- eller trådsändning.

Utrymmet i etern är begränsat, och de frekvenser som är tillgängliga för
radiosändningar har därför genom internationella överenskommelser fördelats
mellan olika kategorier av radiotrafik och mellan skilda områden
och stater. Ansvaret för att denna internationellt gällande ordning iakttas
vilar ytterst på staterna, och det är uteslutet att var och en skulle äga rätt
att inneha och använda radiosändare. Sedan år 1905 har också radiosändningar
i Sverige varit underkastade statlig kontroll. I den nya lagen bär
därtör föreskrivas att innehav och användning av radiosändare skall kräva
tillstånd av Ivungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Jag vill betona att vad jag nu anfört avser endast radiosändare. I fråga om
trådsändare är situationen en annan, vilket jag kommer att beröra i det
följande.

I ett demokratiskt samhälle, där informations- och yttrandefriheten anses
som en av de viktigaste medborgerliga rättigheterna, är det en självklar
princip att var och en skall ha rätt att inneha radio- och trådmottagare
och lyssna eller se på varje rundradiosändning som han kan mottaga
på sin apparat. En sådan rättighet stämmer enligt min mening väl
överens med bestämmelserna om yttrandefrihet i Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
I en lag som slår fast de grundläggande rättigheterna i fråga
om radion bör, såsom bl. a. JK anfört, rätten att inneha och använda
mottagare komma till uttryck. Principen om denna rätt utesluter inte att
utövandet av rätten förenas med skyldighet att betala en avgift för finansieringen
av rundradioverksamheten i landet. Enligt gällande ordning

Kungl. Maj:ts proposition nr l>t9 år 1966

bestämmer Kungl. Maj :t licensavgifter efter hörande av riksdagen. Denna
ordning bör enligt min mening skrivas in i lagen. Jag anser det vidare
ofrånkomligt att rätten att inneha och använda mottagare begränsas i den
omfattning som är nödvändig för att hindra spridning av meddelanden
som inte är avsedda för allmänheten. Möjlighet bör också finnas att meddela
ordningsföreskrifter för användning av mottagare.

De första försöken med rundradiosändning i vårt land utfördes år 1922.
Redan från början diskuterades de principer efter vilka den nya verksamheten
borde drivas. Genom tillkomsten av Aktiebolaget Radiotjänst den
1 januari 1925 överlämnades programverksamheten åt ett enda företag,
som var fristående från staten men hade statligt medinflytande. Denna
form för handhavandet av programverksamheten har gällt sedan dess. Som
jag kommer att utveckla närmare vid anmälan av frågan om radions
framtid i Sverige anser jag att någon ändring inte bör ske i principen
att rundradions programverksamhet skall handhas av ett enda företag.
Denna princip bör komma till uttryck i lagen.

Ensamrätten bör avse att bestämma vilka program som skall förekomma
i rundradiosändning från sändare här i landet. Att ett enda företag får
en sådan ensamrätt utesluter inte att företaget avstår ensamrätten helt
eller delvis till annan. Företaget bör dock inte få överlåta sin ensamrätt
utan medgivande av Kungl. Maj :t. En sådan ordning stämmer med vad
som nu gäller enligt överenskommelsen mellan staten och Sveriges Radio.

JK anser att en bestämmelse om visst företags ensamrätt bör utformas
så att företaget garanteras rätt att sända sina program. I sådana extrema
situationer som JK närmast avser torde det inte spela någon större roll
om en garanti av det slaget finns i lag eller i avtal mellan staten och företaget.
För normala förhållanden finns det ingen anledning att reglera
sändningsrätten på annat sätt än enligt gällande ordning.

Med ett system där rundradions program bestäms av ett enda företag,
som skall verka i samhällets och allmänhetens tjänst, är det nödvändigt att
företaget intar en oavhängig hållning till olika åsiktsyttringar och smakriktningar.
Även om alla intressen inte kan tillgodoses, maste skilda grupper
i största möjliga utsträckning kunna komma till tals. En allsidig belysning
av de skiftande företeelserna i samhället är en väsentlig uppgift för
rundradioverksamheten, överenskommelsen mellan staten och Sveriges
Radio ger uttryck för detta bl. a. genom kravet på opartiskhet och saklighet
i upplysningar om nuets händelser och orientering om viktigare kulturoch
samhällsfrågor. Detta krav innehåller den grundläggande skyldigheten
för företaget. Det bör därför regleras i samma ordning som företagets
grundläggande rättighet. Jag förordar att bestämmelsen om ensamrätt
kompletteras med en bestämmelse om skyldighet att utöva ensamrätten
opartiskt och sakligt. Riktlinjerna i övrigt för rundradions programverksamhet
bör liksom f. n. bestämmas genom en överenskommelse mellan sta 3

ISihang till riksdagens protokoll 0)66. 1 samt. Nr 149

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

ten och företaget. Jag anser det lämpligt att en bestämmelse härom tas in
i lagen.

Huvudprincipen för programverksamheten bör vara att företaget självständigt
skall handha det löpande programarbetet inom ramen för kravet
på opartiskhet och saklighet och de riktlinjer som dras upp i överenskommelsen
med staten. Jag är inte beredd att i detta sammanhang ta ställning
till frågan i vilken omfattning och på vilket sätt intressen utanför
företaget bör få inverka på dess programpolitik och kontrollera att de
grundläggande kraven på programverksamheten uppfylls. Så mycket anser
jag emellertid klart, att det med hänsyn till företagets ställning som ett
organ i samhällets och allmänhetens tjänst måste finnas möjlighet att genom
ett från företaget fristående organ få prövat om visst program överensstämmer
med dessa krav. Enligt gällande ordning ankommer en sådan
granskning på radionämnden. Denna funktion bör även i framtiden ankomma
på nämnden. Bestämmelserna härom bör enligt min mening ges
i lagen i stället för, som nu är fallet, i överenskommelsen. Jag vill understryka
att den kontroll jag nu avser gäller efterhandsgranskning. Till frågan
om förhandsgranskning och annan censur återkommer jag i det följande.

Som jag redan antytt avser jag med rundradiosändning såväl trådlös
som trådbunden sändning. Vad jag förordat i fråga om rundradiosändning
gäller alltså även trådsändning. Jag delar med andra ord, liksom
flertalet av remissinstanserna, utredningsmannens uppfattning att ensamrätten
i fråga om rundradiosändning skall omfatta även trådsändning.
Detta innebär ingen ändring av vad som gäller f. n.

Utredningsmannen föreslår att tillstånd inte skall krävas för innehav av
trådsändare. Inte heller skall det enligt förslaget göras någon inskränkning
i rätten att använda sändaren, annat än när det blir fråga om rundradiosändning.
Majoriteten av remissinstanserna har ingen erinran mot dessa
förslag.

Det skäl som påkallar krav på tillstånd för innehav och användning av
radiosändare, nämligen att utrymmet i etern är begränsat, föreligger inte i
fråga om trådsändare. Det kan göras gällande att principerna i fråga om
rundradiosändning motiverar statlig kontroll även av innehav av trådsändare.
Skälet för en sådan ordning skulle då vara att man genom tillståndsprövningen
fick möjlighet att hindra upprättandet av sändare som skulle
kunna komma att användas för rundradiosändning. Definitionen av rundradiosändning
bör emellertid kunna göras så att det inte blir någon större
svårighet för innehavare av trådsändare att avgöra om de sändningar som
han tänker utföra skall betraktas såsom rundradiosändningar eller ej. Jag
anser därför att det antydda skälet inte bör leda till krav på tillstånd i
fråga om trådsändare. Inte heller har jag funnit något annat skäl för ett
sådant krav.

Jag förordar alltså att trådsändare skall få innehas och användas utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i9 år 1966

annan inskränkning än den som följer av att bestämmanderätten i fråga
om rundradions program förbehålls ett enda företag.

För regleringen i fråga om rundradiosändningar är det av stor vikt hur
vissa gränsdragningsfrågor behandlas. Utredningsmannen föreslår att begreppet
rundradiosändning skall avse sådan sändning som är ägnad att
mottagas direkt av en större allmänhet. Med uttrycket »en större allmänhet»
avser utredningsmannen en vidare krets än den i lagtext brukliga bestämningen
»allmänheten». Några remissinstanser är kritiska mot den föreslagna
definitionen.

För egen del anser jag att begreppet allmänheten bör användas. Innebörden
av detta begrepp torde vara förhållandevis klar. Det har i olika
sammanhang tolkats så att en krets av personer som är på en gång liten
och sluten inte räknas till allmänheten. Avgränsar man mottagarkretsen
på detta sätt, kan rundradiosändning komma att föreligga även i några
fall, där det enligt min mening skulle föra för långt att upprätthålla
ensamrätten. Jag avser t. ex. sjukhusradio och kommentarer till ett
sportevenemang för publiken på sportanläggningen. Man bör här kunna
tala om en sluten krets, eftersom de personer som ingår i den utgör en
från andra avgränsad grupp som uppstått genom att medlemmarna befinner
sig i en likartad situation eller har ett påtagligt gemensamt intresse.
Gruppen kan emellertid vara så stor att man av den anledningen måste
hänföra den till allmänheten. En sådan grupp kan ha ett berättigat krav
på radioprogram som är anpassade särskilt för gruppens behov och intressen
men är av ringa eller inget intresse för andra. Det är uppenbart att
ett enda företag inte kan tillgodose alla krav av sådant slag. Enligt min
mening är det emellertid också klart att man inte av den anledningen bör
avstå från att tillmötesgå sådana önskemål om speciella radioprogram.
Det begränsade utrymmet i etern behöver inte heller lägga hinder i vägen,
eftersom överföringen av programmen kan ske genom trådsändning.

Jag vill betona att endast sådana speciella former av programverksamhet
som de jag nyss nämnt bör få förekomma vid sidan av den verksamhet
som avses med bestämmelserna om ensamrätt. Det kan inte komma i fråga
att bestämma begreppet rundradiosändning så att varje sändning som är
avsedd för en viss grupp faller utanför begreppet. För att viss programverksamhet
skall kunna anses förenlig med principerna för rundradioverksamheten
i landet, måste det i första hand vara fråga om en grupp
som verkligen kan anses som en sluten krets. De som bor inom ett bostadsområde
kan inte endast av den anledningen anses utgöra en sluten krets.
En ytterligare förutsättning för att viss programverksamhet skall kunna
drivas utan att inkräkta på ensamrätten bör vara att medlemmarna i den
slutna kretsen inte kommit samman endast för att lyssna på eller se
program som anordnats i verksamheten.

Jag förordar alltså att begreppsbestämningen sker efter den principen

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 är 1966

att rundradiosändning inte skall anses föreligga om sändningen är avsedd
endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig
gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se
sändningen.

Det är enligt min mening inte lämpligt att göra bestämningen så att, såsom
RA föreslår, i lagen anges vissa typfall som inte skall anses som
rundradiosändning, även om sändningarna är avsedda för allmänheten.
Utvecklingen på området går snabbt, och nya företeelser kan snart bli aktuella.
Det kan då visa sig mindre välbetänkt att ha låst undantagen från
rundradiosändningsbegreppet vid vissa konkreta fall, låt vara att de utformats
som typfall. Det synes mig bättre att undantag från begreppet allmänheten
görs genom en generell bestämning enligt den princip jag nyss
nämnt.

En annan fråga av betydelse i detta sammanhang är begreppsbestämningen
i fråga om rundradiosändnings innehåll. Det är detta som skall
vara föremål för ensamrätten, inte sändningens tekniska sida, dvs. distributionen
av innehållet. Den verksamhet det här är fråga om kallar utredningsmannen
för programverksamhet och föreslår en särskild definition
av begreppet. Enligt denna avses verksamhet där program anordnas
direkt för radiosändning eller trådsändning. Undantag görs dock i fråga
om sändning som, utom angivande av namn och källa, innehåller endast
enkla meddelanden, inspelad musik eller vidaresändning av program som
anordnats av annan, om denne medgett vidaresändningen. Flera remissinstanser
har ansett definitionen oklar och svårtolkad. Jag delar denna
uppfattning. Som jag förut anfört anser jag att ensamrätten bör beskrivas
som en rätt att bestämma vilka program som skall förekomma i rundradiosändning.
Begreppet program bör då definieras. Att ett program avser
en sändnings innehåll torde utan vidare vara klart. Vid begreppsbestämningen
uppkommer emellertid frågan om det finns anledning att förbehålla
ett enda företag rätten att bestämma över varje innehåll i en rundradiosändning.
Jag kan ansluta mig till utredningsmannens förslag i fråga
om enkla meddelanden. Sådana bör inte anses som program i lagens mening.
Däremot anser jag det tveksamt om inspelad musik bör undantas från programbegreppet.
Det kan här bli fråga om sändningar som till natur och
omfattning är av samma slag som vissa av Sveriges Radios sändningar.
Jag anser det mest förenligt med principerna för rundradioverksamheten
i landet att även inspelad musik betraktas som progam.

Med den innebörd som ensamrätten enligt min mening bör ha följer att
även vidaresändning av program omfattas av ensamrätten. En sådan ordning
anser jag sakligt fullt motiverad. Ensamrätten skulle annars kunna
urholkas genom att s. k. slavstationer vidaresänder utländska program. 1
vissa fall kan det dock vara motiverat att annan än det företag som har
ensamrätten får vidaresända program. Jag avser t. ex. trådbunden överfö -

Kungl. Maj ds proposition nr H9 år 1966

ring av program genom centralantenn. Sådan vidaresändning kan göras
möjlig genom att företaget med Kungl. Maj :ts medgivande avstår sin ensamrätt
till sändningar av detta slag.

Utredningsmannen föreslår att Kungl. Maj :t skall kunna ge förhandsbesked
huruvida viss trådsändning är tillåtlig enligt lagen eller ej. Det
skall enligt förslaget vara fråga om en tolkning eller tillämpning av lagen
och inte om dispens i enskilt fall. Jag instämmer i den kritik som riktats
mot förslaget av JK, RÅ och hovrätten för Västra Sverige. Jag kan således
inte tillstyrka förslaget.

I fråga om påföljder för överträdelse av bestämmelserna i den nya lagen
anser jag liksom RÅ att dessa bör vara lika utformade vare sig det gäller
radiosändning eller trådsändning.

Som jag anfört inledningsvis förordar chefen för justitiedepartementet
och jag att det i betänkandet »Radioansvarighetslag» föreslagna förbudet
mot censur behandlas i samband med förslaget till radiolag. Jag övergår
nu till denna fråga.

En av hörnpelarna i skyddet för tryckfriheten i vårt land är det förbud
mot censur av tryckt skrift som föreskrivs i 1 kap. 2 § TF. Det föreslagna
förbudet mot censur i fråga om radioprogram är uppbyggt efter samma
principer som förbudet i TF. Remissinstanserna har inte någon invändning
mot behovet av att yttrandefriheten i radio värnas på detta sätt.

Som utredningsmannen påpekar kan man visserligen inte utan vidare
jämställa radion med pressen i fråga om censurförbud. Principen om pressens
självständighet och frihet från förhandsgranskning av myndighet
eller annat allmänt organ bör dock enligt min mening otvivelaktigt gälla
även för radion. Jag anser det naturligt att denna princip kommer till uttryck
i den nya lagen. Liksom utredningsmannen anser jag att ett censurförbud
bör avse endast myndighet eller annat allmänt organ.

I det föregående har jag framhållit vikten av att det företag som tillerkänns
ensamrätt att bestämma vilka program som skall förekomma i rundradiosändning
självständigt handhar det löpande programarbetet inom
ramen för kravet på opartiskhet och saklighet och de riktlinjer som dras
upp i överenskommelsen med staten. Ett censurförbud har betydelse framför
allt som en garanti för att företagets självständighet i detta hänseende
tryggas. Utredningsmannen framhåller att en sådan garanti är ägnad att
stärka allmänhetens förtroende för programverksamheten och påpekar att
det också kan vara en fördel, om statsmakterna gentemot främmande stater
eller inhemska påtryckningsgrupper kan åberopa att myndigheter genom
lag är förhindrade att blanda sig i programverksamheten. Jag ansluter
mig till dessa synpunkter.

Censurförbudet är emellertid av betydelse inte bara som ett led i sys -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-9 år 1960

temet för bedrivande av programverksamhet för rundradion. Principen om
yttrandefrihet i radio kräver att inte heller innehållet i andra sändningar
än sådana som förbehålls det företag som har ensamrätten utsätts för
förhandsgranskning av myndighet eller beläggs med sändningsförbud.

Svea hovrätt och Sveriges Radio berör ett särskilt problem som uppkommer
om myndighet inte skall få förbjuda en sändning på grund av dess
innehåll. Problemet gäller i vad mån det kan vara förenligt med ett sådant
censurförbud att föreskriva villkor för programverksamheten i avtal eller
tillstånd. Jag har tidigare förordat en bestämmelse i lagen om att riktlinjerna
för rundradions programverksamhet skall fastställas genom avtal
mellan staten och företaget. Med en sådan ordning bör censurförbudet inte
hindra att man i avtalet kommer överens om att vissa slag av program
inte skall få sändas. Detta är redan fallet i fråga om program med kommersiell
reklam. Om villkor i andra fall uppställs för viss sändningsverksamhet,
t. ex. i samband med tillstånd att inneha eller använda radiosändare,
bör dessa givetvis inte få utformas så att de kommer i strid med censurförbudet.

Frågan om ett censurförbud skall gälla även under krig och krigsfara
och andra sådana orostider tilldrar sig stort intresse. Utredningsmannen
anser att ingripanden mot omstörtningsaktioner mot radion kan göras oberoende
av ett censurförbud och att i övrigt nackdelarna med censur under
krig och liknande förhållanden väger tyngre än fördelarna. Vid remissbehandlingen
har endast Svea hovrätt framfört betänkligheter mot utredningsmannens
ståndpunkt. Hovrätten framhåller att svårigheterna att upprätthålla
ett censurförbud under ifrågavarande förhållanden är väsentligt större
för rundradion än för pressen med hänsyn till den omedelbara verkan av en
radiosändning.

Jag kan instämma med hovrätten i att problemet är mer svårlöst när det
gäller radion än i fråga om pressen. Svårigheterna torde uppkomma framför
allt i fråga om sändningar som inte skall omfattas av ensamrätten. Vatt
angår det företag som tillerkänns ensamrätten anser jag riskerna med att
upprätthålla censurförbudet även under krig och andra orostider vara mycket
små. Jag förutsätter att företagets ställning under sådana tider såsom
radioutredningen föreslagit kommer att regleras i en särskild överenskommelse
med staten. Statens upplysningscentrals rådgivande verksamhet i händelse
av krig är en ytterligare garanti för att företagets verksamhet inte
kommer att äventyra landets säkerhet.

När det gäller sändningar som inte skall omfattas av ensamrätten är det
mera osäkert vilka konsekvenser ett censurförbud under krig och andra
orostider kan få. Man bör visserligen kunna utgå från att de som kommer
att utöva sådan verksamhet i regel är medvetna om sitt ansvar och frivilligt
underkastar sig den övervakning som kan vara befogad med hänsyn
till landets säkerhet. Det kan emellertid inte bortses från att det kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

finnas de som låter lojaliteten mot landet vika för andra intressen. Motsvarande
problem aktualiserades vid tillkomsten av TF men ansågs inte
vara av den art att allmän censur var motiverad. Dåvarande chefen för
justitiedepartementet anförde till statsrådsprotokollet i frågan att censur
är förkastlig under fredstid och i krig kan bli en verklig fara för landet
och den demokratiska ordningen (prop. 1948: 230 s. 104). Detta uttalande
äger enligt min mening fortfarande giltighet. Jag vill också påpeka att de
sändningar som jag nu avser antingen består endast av enkla meddelanden
eller inte rör allmänheten eller i vart fall endast en sluten krets av allmänheten.
Eventuella skadeverkningar av illojala sändningar bör därför bli
ganska begränsade. Vidare vill jag påpeka att en sändare som använts som
hjälpmedel vid brott kan förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken
och då också tas i beslag. Det finns alltså möjlighet att relativt snabbt ingripa
mot sändning som innefattar brott mot landets säkerhet.

Jag vill i detta sammanhang förorda att censurförbudet i enlighet med
utredningsmannens förslag inte skall gälla i fråga om kartor m. m. som
innehåller uppgifter av betydelse för landets försvar. Lagens bestämmelser
härom bör utformas med beaktande av ÖB:s påpekanden.

Vad härefter angår den särskilda frågan om skillnaden i censurhänseende
mellan film som visas på biograf och film som visas i television anser
jag det inte möjligt att ta definitiv ställning till frågan förr än i samband
med behandlingen av filmcensurutredningens kommande förslag. Censurförbudet
i radiolagen bör enligt min mening i avvaktan på detta ställningstagande
avse även film som visas i television.

I enlighet med vad jag anfört har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till radiolag. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga.1 Om innehållet i förslaget får jag, utöver
vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

i §■

Vad som kan vara föremål för radiosändning är enligt 1 § 1946 års lag
tecken, signaler, skrift, bilder eller ljud. I den föreslagna definitionen har
uppräkningen begränsats till ljud, bild eller annat meddelande. Härigenom
framhävs att radio avser inte bara ljudsändning, dvs. vad som vanligen avses
med radio, utan även television. Begränsningen innebär ingen ändring
i sak. Alla former av meddelanden avses. Även radarsändning, fjärrmanövrering,
fjärrskrift och liknande överföring av tecken, signaler eller skrift
är alltså radiosändning. I anledning av vad Svenska Teleindustriföreningen
anfört vill jag framhålla att begreppet radiosändning omfattar även sådan
överföring mellan teleslinga och särskilda mottagare som föreningen syftar
på. Definitionen anknyter i övrigt till den internationella terminologin.

1 Bilagan som, frånsett redaktionell jämkning i övergångsbestämmelserna, har samma lydelse
som det vid propositionen fogade lagförslaget har uteslutits här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1990

Från tekniska utgångspunkter skulle det vara motiverat att reservera begreppet
radio för det som hänför sig till trådlösa sändningar. Begreppet
förekommer emellertid i olika författningar utan sådan begränsning. Med
en ny innebörd av begreppet måste sådana författningar ändras. Även i
många andra sammanhang avser radio både trådlösa och trådbundna
sändningar. En ny begreppsbestämning skulle kunna skapa förvirring. Det
terminologiska system som jag förordar torde inte komma att medföra
några tillämpningssvårigheter. De praktiska fördelarna med systemet anser
jag överväga de nackdelar det kan ha från tekniskt-språklig synpunkt.

Definitionen av trådsändning omfattar både högfrekvent och lågfrekvent
sändning. Vanliga telefonsamtal är alltså en form av trådsändning. Att de
elektromagnetiska vågorna skall vara hundna, innebär att energi inte får
stråla ut från ledaren på sådant sätt att sändningen kan mottagas utanför
denna.

Det skulle kunna göras gällande att den rent tekniska innebörden av
definitionen omfattar även överföringar som uppenbarligen inte bör i förevarande
hänseende betraktas som trådsändningar, t. ex. överföring av
tal, sång eller musik från en mikrofon till en högtalare vid konsert, folkmöte
eller under liknande förhållanden, eller uppspelning av grammofonskiva
eller ljudband. Det har inte visat sig möjligt att komma fram
till en definition som är på en gång lämpad för lagtext och tekniskt oantastlig
och som helt utesluter att begrepet trådsändning får denna vida
innebörd. Detta får givetvis inte leda till den orimliga tolkningen att lagförslagets
bestämmelser om trådsändning skulle vara tillämpliga på överföringar
sådana som de nämnda.

Enligt 1946 års lag avses med radioanläggning antingen endast sändare
eller en kombination av sändare och mottagare. Begreppet radioanläggning
används inte i lagförslaget. Endast sändare och mottagare har därför definierats.
Vad dessa uttryck innebär torde vara klart även utan definitioner,
men sådana synes ändå befogade för att undvika eventuella missförstånd
om att endast trådlös sändare och mottagare skulle avses. Med dessa definitioner
bör begreppet radioanläggning också få den naturliga innebörden av
en gemensam benämning på sändare, mottagare eller en kombination av
båda.

Rundradiosändning föreligger liksom enligt 1966 års lag om förbud i
vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, om sändningen är avsedd
att mottagas direkt av allmänheten. Uttrycket »direkt» får, såsom utredningsmannen
anfört, anses innebära att sändningen överförs från sändaren
till mottagaren utan att passera en mellanliggande sändare. Att en
sändning som är avsedd för en sluten krets tillfälligtvis kan mottagas även
av andra, anser jag inte vara av den vikt att sändningen därför bör betraktas
som rundradiosändning. Principerna för rundradioverksamheten torde
inte komma att äventyras härigenom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Jag har i det föregående redovisat de överväganden som lett fram till definitionen
av rundradiosändning. Jag utgick därvid från att vissa former
av programverksamhet bör få förekomma vid sidan av den verksamhet
som avses med bestämmelserna om ensamrätt och nämnde som exempel
sjukhusradio och kommentarer till ett sportevenemang för publiken på
sportanläggningen. Bland de praktiska fall som utredningsmannen angett
anser jag att följande bör jämställas med de redan nämnda, nämligen
sändning av inspelad musik till viss arbetsplats e. d„ konferenstelefoni,
överföring av gudstjänster till sjukhus och liknande inrättning, lokal nyhetssändning
och annan information till synskadade på viss ort, television
inom ett varuhus, samt specialtelevision för undervisningsändamål, för
patienter på sjukhus, vid offentliga evenemang för att underlätta för publiken
att följa med vad som händer, eller på båtar och andra färdmedel som
tidsfördriv eller information för passagerarna. I fall som dessa och liknande
får sändningen anses avsedd att mottagas av en sluten krets, vars
medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett
gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen. Dessa förutsättningar
föreligger däremot inte i fall sådana som överföring till andra orter av
sportevenemang eller kommentarer till sådant evenemang, specialtelevision
för bostadsområden eller stadsdelar, eller s. k. pay-TV. Vidaresändning
av rundradioprogram bör, som framgår av vad jag förut anfört, bedömas
på samma sätt som direktsändning.

Uttrycket radioprogram har valts i stället för endast program med tanke
på att uttrycket skall kunna användas även i annan lagstiftning, där det
kanske inte ställer sig lika naturligt som i radiolagen att tala om program.
Undantagen från begreppet radioprogram avser enkla meddelanden av det
slag som lämnas av »Fröken Ur», »Fröken Väder», »Telenytt» o. d. F. n.
torde sådana meddelanden förekomma endast i trådsändning men åtminstone
teoretiskt kan det tänkas ske även i radiosändning. I likhet med utredningsmannen
vill jag understryka att det verkligen måste vara fråga
om enkla meddelanden för att innehållet i en sändning inte skall betraktas
som program. Kommentarer eller andra utläggningar till meddelandena
gör att de inte kan anses såsom enkla. Fordrar meddelandena någon form
av redigering utöver en ren sammanställning av uppgifter torde radioprogram
alltid föreligga. Meddelandena får t. ex. inte inramas av musik, reklam
eller annat innehåll utom uppgift om vem som lämnar meddelandena och
deras källa.

2 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 2 och 3 §§
1946 års lag. Den formella ändringen har dock gjorts att det inte uttryckligen
föreskrivits alt tillstånd kan förenas med villkor om användningen
under förbehåll om enskild rätt. Fn sådan föreskrift synes överflödig.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr Ii9 år 1966

Tillstånd krävs för både innehav och användning av radiosändare. Att
kräva tillstånd endast för innehavet skulle, såsom hovrätten för Västra
Sverige och televerket påpekat, kunna leda till att syftet med tillståndstvånget
inte uppnås.

I likhet med utredningsmannen anser jag att generella tillstånd bör kunna
ges för vissa angivna typer av sändare, t. ex. teleslinga.

Jag kan inte dela utredningsmannens uppfattning att det skulle innebära
någon större administrativ lättnad om tillstånd meddelades t. v. En sådan
ordning skulle ställa stora krav på utformningen av villkoren för innehav
och användning av radiosändare. De tekniska förutsättningar som förelåg
när ett tillstånd meddelades kan t. ex. förändras så att de föreskrivna villkoren
inte längre är tillräckliga. Om tillståndet meddelats t. v., skulle det
i en sådan situation kunna återkallas för den händelse tillståndshavaren inte
ville gå med på de nya villkor som ansågs nödvändiga. Ett sådant förfarande
skulle många gånger kunna te sig stötande för den enskilde. Det kan därför
förmodas att tillståndsmyndigheten ofta skulle välja att söka utforma
villkoren från början så att de skulle kunna täcka tänkbara framtida förändringar
i förutsättningarna för tillståndet. De administrativa lättnaderna
med en tillståndsgivning t. v. skulle därmed kunna förbytas i sin motsats.
Någon ändring har därför inte gjorts i gällande ordning, enligt vilken
tillstånd skall meddelas för viss tid.

Jag avser att senare anmäla de ändringar som kan bli nödvändiga i
1954 års kungörelse med vissa bestämmelser rörande radioanläggningar.

3 §■

När medborgarnas rätt att inneha och använda mottagare grundar sig
på en föreskrift i lag, kan bestämmelserna om licensavgift och de övriga
inskränkningar i denna rätt som ansetts nödvändiga inte såsom f. n. knytas
till ett krav på tillstånd för rätt att inneha mottagare. Bestämmelserna
i förevarande paragraf har i detta hänseende utformats så att de nödvändiga
föreskrifterna skall utfärdas av Kungl. Maj :t i vissa fall och i andra
fall av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. På Kungl. Maj :t bör ankomma
att utfärda de grundläggande föreskrifterna om licensavgift och
andra föreskrifter som inte är av rent administrativ natur eller innebär
mindre ingripande ordningsregler.

Uttrycket telehemlighet har samma innebörd som i 4 kap. 8 § brottsbalken.
Det skydd som där ges för telehemlighet avser endast det fallet att
någon olovligen berett sig tillgång till telemeddelande. Det fordras alltså
att gärningsmannen agerat med uppsåt att få tillgång till meddelandet. Bestämmelsen
täcker inte det fallet att någon oavsiktligt fått del av en telehemlighet,
t. ex. medan han lyssnar på ett rundradioprogram. En på sådant
sätt uppenbarad telehemlighet bör givetvis inte få föras vidare. Bestämmelser
härom finns f. n. i de villkor som televerket meddelat för innehav

Kungl. Mcij.ts proposition nr H9 år 1966

av mottagare. De är emellertid av sådan art att de bör utfärdas av Kungl.
Maj:t. En föreskrift härom har därför intagits i förevarande paragraf.

Rätten att inneha och använda mottagare får anses innebära att myndighet
eller annat allmänt organ inte äger föreskriva om mottagares beskaffenhet
eller hindra framställning eller försäljning av mottagare, om syftet
skulle vara att försvåra eller göra det omöjligt att mottaga viss sändning
eller sändning av visst slag. Ett särskilt förbud häremot, såsom JK ifrågasätter,
anser jag inte nödvändigt.

Bestämmelserna i förevarande paragraf förutsätter en genomgripande ändring
av 1958 års kungörelse angående rätt att innehava radiomottagningsapparat.
Jag kommer senare att föreslå Kungl. Maj :t dessa ändringar.

*§■

Vad som föreskrivits i 2 och 3 §§ bör liksom enligt gällande rätt inte äga
tillämpning i fråga om utländskt fartyg eller luftfartyg som finns i Sverige.
Eftersom det numera inte är ovanligt att utländska motorfordon kommer
in i landet försedda med radiosändare, har undantaget utvidgats att omfatta
även sådana fall.

Jag avser att senare anmäla de ändringar som kan bli nödvändiga i 1939
års kungörelse angående nyttjande inom svenskt territorium av radioanläggning
eller radiomottagningsapparat å främmande fartyg eller luftfartyg.

5 §.

Den ensamrätt Sveriges Radio har att bestämma programmen i rundradiosändning
följer av det avtal där Kungl. Maj :t och Sveriges Radio är
avtalsslutande parter. Sedan en lång följd av år har emellertid huvudprinciperna
för rundradioverksamheten i landet fastställts med riksdagens godkännande.
Denna ordning bör bestå.

Med bestämmelsen att ensamrätten gäller rundradiosändning från sändare
här i landet avses inte någon ändring i gällande ordning för sändningar
till utlandet.

r> §.

Reglerna om opartiskhet och saklighet måste tillämpas med beaktande
av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i radion.
Kravet på opartiskhet medför att olika åsiktsriktningar skall få komma
till tals och balanseras på ett rättvist sätt. Av kravet på saklighet följer att
uppgifter och påståenden i ett program skall vara sanna. För att dessa krav
skall kunna anses uppfyllda bör fordras att felaktig sakuppgift beriktigas,
när det är påkallat, och att den som har befogat anspråk att bemöta ett
påstående bereds tillfälle till genmäle.

Eftersom ett beriktigande eller genmäle kan förlora avsevärt i verkan
om det kommer alltför lång tid efter den felaktiga uppgiften eller det påstående
som skall bemötas, är det angeläget att det utan oskäligt dröjsmål

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

ges beriktigande eller plats för genmäle. Bestämmelser i detta syfte bör
ingå i det avtal som avses i andra stycket av 6 §.

7 §.

Bland de uppgifter som skall ankomma på radionämnden bör ingå övervakning
av att kraven på opartiskhet och saklighet uppfylls. Härav följer
att nämnden har att pröva frågor om beriktigande eller genmäle.

8 §.

Censurförbudet enligt denna paragraf bör lika litet som motsvarande
förbud enligt TF hindra en frivillig censurering på det sätt som bl. a. ÖB
antytt. En sådan ordning tillämpas f. n. av Sveriges Radio i fråga om flygbilder
som visas i television. Det undantag från censurförbudet som gjorts
i andra stycket med hänsyn till bildsekretessens betydelse för landets försvar
innebär alltså i praktiken ingen ändring av vad som nu tillämpas.
Den reglering som är påkallad i detta hänseende bör utan olägenhet kunna
ske i administrativ ordning. Det har därför inte såsom i 6 kap. 2 § TF
föreskrivits att reglerna skall ges i lag.

9 §■

Även om tillstånd inte krävs för innehav av trådsändare, måste det dock
finnas möjligheter att ingripa, om sändaren används i verksamhet som strider
mot bestämmelserna om ensamrätt i 5 §. Är det sändarens innehavare
som driver verksamheten, kan han straffas direkt enligt bestämmelserna
i förevarande paragraf. Har innehavaren upplåtit sändaren till den som
driver verksamheten, torde brottsbalkens medverkansregler bli tillämpliga
på innehavaren.

Straffet har anpassats till det som föreskrivits i 1966 års lag om förbud
i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Bestämmelserna om förverkande avser både radiosändare och trådsändare.
Med bestämningen att sändare varit föremål för brott avses det
fallet att en radiosändare innehas utan tillstånd. Den kan då inte anses ha
använts såsom hjälpmedel vid brott men bör ändå kunna förverkas.

Enligt 4 § 1946 års lag är förverkande i princip obligatoriskt. Undantag
görs om förseelsen skett av förbiseende eller under omständigheter som annars
är synnerligen mildrande eller om förseelsen begåtts av annan än anläggningens
innehavare och denne inte låtit något komma sig till last i fråga
om förseelsen. Dessa bestämmelser får anses strängare än de i 36 kap. 2 §
brottsbalken. Enligt den paragrafen skall förverkande ske om ägaren eller
någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat
till den och om förverkande är påkallat för att förebygga brott eller det annars
föreligger särskilda skäl och det inte är uppenbart obilligt. Det finns
enligt min mening ingen anledning att reglera förverkandemöjligheten i fråga
om sändare på annat sätt än enligt brottsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

De påföljder som kan behövas i fråga om överträdelse av föreskrifter för
innehav och användning av mottagare torde liksom f. n. böra bestämmas
av Kungl. Maj :t.

Övergångsbestämmelser

Som jag antytt i det föregående har rättsläget i fråga om trådsändningar
inte varit helt klart. Det förekommer också, vid sidan av Sveriges
Radios verksamhet, vissa fall av sådana sändningar som enligt lagförslaget
faller under begreppet rundradiosändning. Verksamhet som drivs med tillstånd
enligt 1946 års lag bör få fortsättas även sedan den nya lagen trätt
i kraft. Jag anser det vidare obilligt att den som till följd av oklarheten
i rättsläget nu opåtalat utför trådsändningar utan tillstånd skulle tvingas
att upphöra med sändningarna, övergångsbestämmelserna har därför utformats
så att det blir möjligt att fortsätta redan etablerad verksamhet
även om den strider mot bestämmelserna i den nya lagen.

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till radiolag för det
i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
C.-E. Brändström

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i9 år 1960

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 oktober 1966.

N ärvarande:

f. d. justitierådet
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet

Lind,

Y. Söderlund,

Åbjörnsson,

Brunnberg.

Enligt lagrådet den 24 oktober 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 7 oktober 1966, hade Kungl. Maj :t
förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till radiolag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Bertil Voss och rättschefen Bertil Holmquist.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Höns Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 28 oktober
1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,
Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, lagrådets den
26 oktober 1966 avgivna utlåtande över det den 7 oktober 1966 till lagrådet
remitterade förslaget till radiolag och upplyser, att lagrådet lämnat
förslaget utan erinran.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att med redaktionell jämkning i övergångsbestämmelserna antaga
lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bo Holmquist

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660548